Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
1
Nr 295.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22
juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar; given
Stockholms slott den 22 april 1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§
lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska föreningar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
i
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 293.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911
(nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar.
Härigenom förordnas, att 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
46 §.
Finnes ekonomisk förenings verksamhet vara lagstridig eller uppenbart
osedlig eller utövar förening med ändamål att anskaffa lån åt medlemmarna
sin verksamhet enligt grunder, som i tillämpningen medföra ett väsentligt
gynnande av vissa medlemmar på de övrigas bekostnad, åge rätten, på
ansökning av ombud, som justitiekanslern eller Konungens befallningshavande
förordnar att sådan talan utföra, förklara föreningen skyldig att träda i
likvidation; och förordne rätten i sådant fall en eller flere likvidatorer att
verkställa likvidationen.
Vad sålunda---i 2 §.
75 §.
Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för varje särskilt
fall stadgade, eller prövas föreningens stadgar eller beslut, som anmäles
för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning, eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag, eller åsyfta verksamhet, som
enligt 46 § kan medföra skyldighet för föreningen att träda i likvidation, eller
eljest strida mot lag eller författning, skall registrering vägras. Samma
lag---läns föreningsregister.
Vägras registrering---skälen därför.
Är sökanden---hos Konungen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä
Stockholms slott den 8 april 1938.
N ärvar ande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande:
Under senare år hava — under namn av »byggsparkassor» eller liknande
— i vårt land bildats ett antal ekonomiska föreningar, vilka hava till syfte
att bereda sina medlemmar tillfälle att erhålla kredit för vissa särskilda
ändamål, företrädesvis förvärv av egna hem eller andra mindre fastigheter
eller inlösen av inteckningar besvärande sådan egendom. Den äldsta svenska
föreningen av angivna slag började sin verksamhet 1932, men någon mera
nämnvärd utbredning synes rörelsen icke ha fått förrän under de närmast
följande åren.
Erforderliga medel för kassornas verksamhet äro avsedda att anskaffas
genom medlemmarnas kollektiva sparande, d. v. s. genom att medlemmarna
göra tillskott till en gemensam kassa, ur vilken alla medlemmar sedan skola
vara berättigade att bekomma lån i viss närmare angiven ordningsföljd.
Tillskotten utgöras vanligen av — förutom själva medlemsinsatserna -—- en
särskild inträdesavgift samt regelbundna s. k. sparinbetalningar. Sparinbetalningarna
pågå till dess spararen erhåller sitt lån från föreningen. Viss
del av inbetalningarna tillfaller föreningen såsom bidrag till förvaltningskostnaderna,
medan återstoden utgör vederbörandes spartillgodohavande.
Vid lånetilldelningen får spararen tillbaka sitt spartillgodohavande, medan
återstoden av det utlämnade beloppet utgör lån, som spararen har att amortera
genom fortsatta inbetalningar. I utsända reklambroschyrer framhålles,
att genom ständiga tillskott av nya medlemmar och genom inflytande amorteringar
på utlämnade lån medel alltid skulle finnas tillgängliga i sådan omfattning,
att varje medlem, som ordentligt fullgjort sina sparinbetalningar
och övriga förpliktelser mot föreningen, skulle kunna förfoga över önskat
belopp inom kortare tid än örn han sparat ensam.
Den idé, på vilken byggsparrörelsen sålunda bygger, har emellertid
i praktiken visat sig behäftad med vissa svagheter. Då medlemmarna samtidigt
äro såväl lånesökande som sparare, måste förhållandet mellan tillgång
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 29ö.
och efterfrågan på lånemedel inom byggsparkassorna ställa sig ogynnsammare
än i andra kreditinstitutioner, där sparmedel tillskjutas även av icke
lånesökande. Detta förhållande kommer icke klart till synes, så länge tillströmningen
av nya medlemmar är stor, i det att de rikligt inflytande sparmedlen
då möjliggöra en någorlunda snabb lånetilldelning, men när tillströmningen
avtager, uppstår genast en förlängning av väntetiden. Under
denna göras inbetalningar till kassan, varå ingen eller jämförelsevis låg ränta
åtnjutes. Detta innebär att medlemmar, som erhålla lån efter lång väntetid,
i realiteten få vidkännas en hög ränta, ofta många gånger större än den,
som belöper å de först utlämnade lånen. Upprättas en ny kassa, kan denna
i regel ställa en kortare väntetid i utsikt än de äldre, enär de för utlåning
tillgängliga medlen i äldre kassor med ett större antal medlemmar icke kunna
tillväxa lika snabbt, relativt sett, som i nygrundade kassor med få medlemmar.
Härav uppstår en tendens att inrätta nya kassor med påföljd, att
det för de äldre blir allt svårare att vinna nya medlemmar och att infria
sina löften.
Ogynnsamma erfarenheter av nu antydd art ha i rörelsens begynnelse
framträtt överallt, där rörelsen vunnit insteg. Sin största utbredning har
rörelsen erhållit i England, där den första byggsparkassan startades redan
för omkring 150 år sedan, samt i Amerika. Även i dessa länder hade byggsparkassorna
till en början att kämpa med mycket stora svårigheter. Dessa
ha emellertid så småningom övervunnits, och kassorna ha där kunnat utveckla
sig till mycket betydelsefulla uppsamlingsställen för småfolkets besparingar
och till de måhända viktigaste finansieringsinstituten för egnahemsbyggandet.
Detta sammanhänger med att de engelska och amerikanska
kassorna i motsats till de svenska ha rättighet att mottaga insättningar även
från allmänheten samt att medlemmarna i kassorna till mycket stor del utgöras
av personer, som icke själva åstunda att erhålla lån men som finna
insättning i kassan utgöra en fördelaktig kapitalplacering. En modern
engelsk byggsparkassa kan därför närmast betecknas som ett mellanting
mellan en sparbank och en hypoteksinrättning. Liksom andra penninginrättningar
söker den genom lämplig avvägning av räntesatserna upprätthålla
jämvikt mellan in- och utlåning, och något tilldelningsproblem i förut antydd
mening existerar knappast, då tillgången på rörelsemedel i allmänhet är god.
Av det anförda framgår, att de svenska byggsparkassorna, vilka ha att lita
endast till medlemmarnas egna tillskott, icke kunna anses jämförbara med
de engelska och amerikanska förebilderna. I början av år 1934 blevo dessa
kassor föremål för uppmärksamhet i dagspressen, som i en serie artiklar
underkastade deras verksamhet en skarp kritik och varnade allmänheten för
att anförtro sina besparingar åt dem. Antalet registrerade byggsparkassor
utgjorde vid nämnda tid 9, av vilka emellertid endast 5, såvitt det kunnat utrönas,
då påbörjat någon verksamhet. Inom finansdepartementet verkställdes
en utredning angående rörelsen. Resultatet av utredningen sammanfattades
i en promemoria, över vilken i maj 1934 yttranden infordrades från justitiekanslersämbetet,
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, över
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
5
ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Västerbottens län, sparbanksinspektionen, efter hörande av styrelsen
för svenska sparbanksföreningen, ävensom från de s. k. bostadsproduktionssakkunniga,
vilka med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande under år 1932
av chefen för socialdepartementet tillkallats för att biträda med utredning
angående åtgärder till bostadsproduktionens främjande.
I nämnda promemoria ifrågasattes ett ingripande från statsmakternas sida
till skyddande av spararnas intressen. Att därvid förbjuda den s. k. kollektiva
sparverksamheten som sådan ansågs icke böra ifrågakomma. Ett sådant
sparande för vissa bestämda ändamål kunde enligt promemorian utan
tvivel vara till gagn, om det organiserades på ett ändamålsenligt sätt och förbundes
med en måttlig kreditgivning efter sunda ekonomiska principer. Icke
heller ansågos kassorna böra ställas under kontroll av offentlig myndighet;
en verkligt effektiv tillsyn skulle ställa sig kostsam och dessutom vara svår
eller rent av omöjlig att utöva, och vid sådant förhållande kunde den offentliga
kontrollen vara ägnad att ingiva allmänheten ett förtroende för kassorna,
som dessa måhända ej alltid förtjänade.
Det i egentlig mening karakteristiska och samtidigt förkastliga i den ifrågavarande
verksamheten, sådan denna bedreves av föreningarna i vårt land, låg
enligt promemorian däri, att vissa medlemmar nödvändigt måste gynnas på
de övrigas bekostnad. Den räntefrihet eller förmån av billig ränta, som kunde
komma några medlemmar till del, nämligen dem som tidigt finge ut sina
lån, måste betalas av de övriga, som finge vänta längre. I anslutning till
denna tankegång föreslogs i promemorian införande i 46 § lagen om ekonomiska
föreningar av ett stadgande, att om en ekonomisk förening med ändamål
att anskaffa lån åt medlemmarna utövade sin verksamhet enligt grunder,
som i tillämpningen medförde ett väsentligt gynnande av vissa medlemmar på
de övrigas bekostnad, vederbörande domstol skulle på ansökan av ombud,
som förordnades av justitiekanslern eller länsstyrelse, kunna förklara föreningen
skyldig att träda i likvidation. Därjämte föreslogs sådan ändring av
bestämmelserna örn registrering i 75 § nämnda lag, att registrering skulle
kunna vägras förening, vars stadgar befunnos åsyfta verksamhet av nyss angivna
art.
I de avgivna yttrandena över promemorian tillstyrktes det däri framlagda
förslagets genomförande eller lämnades detsamma i allt väsentligt utan erinran.
Från några håll ifrågasattes emellertid vissa längre gående åtgärder.
Justitiekansler sämb etet framhöll, att en tillämpning av det ifrågasatta nya
stadgandet i 46 § föreningslagen tydligen förutsatte, att verksamheten pågått
någon tid. Skada hade då redan uppkommit, vilken icke syntes kunna botas
genom föreningens likvidation. Såsom medel att förhindra verksamhetens
fortsättande hade stadgandet givetvis en uppgift att fylla, önskvärt vore
emellertid, att föreningarna betoges möjligheten att igångsätta sådan låneverksamhet
som här avsåges. Detta spörsmål hade nära sammanhang med
frågan örn anordnande, till insättarnas skydd, av en effektiv kontroll över
ekonomiska föreningars sparverksamhet men syntes icke kunna anstå i av
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
bidan på lösningen av denna fråga. Enligt det föreslagna tillägget lill 75 §
föreningslagen skulle sökt registrering för en förening vägras, om stadgarna
åsyftade verksamhet av ifrågavarande art. Då en ekonomisk förenings stadgar
icke behövde innehålla närmare bestämmelser om verksamheten, syntes
detta tillägg — såsom i promemorian jämväl antyddes — ej komma att få
någon praktisk betydelse. Det syntes emellertid ämbetet, att möjligheterna
att nå syftet med förslaget skulle ej oväsentligt förbättras om till 7 § föreningslagen
fogades en bestämmelse av innehåll att, där föreningen hade till
ändamål att anskaffa lån åt medlemmarna, stadgarna skulle angiva de grunder,
enligt vilka verksamheten skulle utövas.
Fullmäktige i riksbanken ansågo uppenbart, att kassorna, så som de hittills
organiserats i vårt land, icke hade någon uppgift att fylla. Därtill konime,
att allmänheten hade svårt att genomskåda deras organisation och därför ofta
räknade med vida gynnsammare lånemöjligheter än som stöde till förfogande
för flertalet medlemmar. Fullmäktige anförde vidare:
Fullmäktige ansåge önskvärt, att registrering av byggnadssparkassa såsom
ekonomisk förening omöjliggjordes. Emellertid hade fullmäktige icke något
att erinra mot det framlagda förslaget till sådan ändring i föreningslagen, att
som anledning till tvångslikvidation av dylik förening upptoges även den omständigheten,
att föreningen bedreve lånerörelse med väsentligt gynnande av
vissa medlemmar på de övrigas bekostnad. För prövning av frågan huruvida
nyssnämnda anledning till likvidation förelåge syntes lämpligt, att länsstyrelserna
ur berörda synpunkt undersökte den verksamhet, som bedreves av
hos deni registrerade byggnadssparkassor.
Vad beträffade tillsyn av kassorna, syntes det fullmäktige riktigt, att desamma
icke ställdes under uppsikt av tillsynsmyndighet. Frågan därom
borde lämpligen upptagas till behandling i samband med eventuell ytterligare
prövning av spörsmålet om särskild lagstiftning för ekonomiska föreningar,
som dreve inlåningsrörelse.
Överståthållarämbetet uttalade, att de föreslagna ändringarna i föreningslagen
förvisso komme att medföra någon förbättring med avseende å möjligheterna
att skapa skydd för den enskilde på ifrågavarande område. Dock
kunde ifrågasättas, om de föreslagna bestämmelserna skulle visa sig tillräckligt
effektiva. Ämbetet framställde med hänsyn härtill följande förslag:
I analogi med vad som gällde för bostadsrättsföreningar borde det åläggas
kreditförening att upprätta en till tillförlitligheten av sakkunniga trovärdiga
personer styrkt ekonomisk plan, utvisande när, till vilka belopp
och på vilka villkor föreningens medlemmar skulle under normala förhållanden
kunna påräkna lån. Planen borde i samband med föreningens registrering
inlämnas till registreringsmyndigheten att där hållas tillgänglig för
allmänheten. Efter registreringen borde föreningen vidare hava att årligen
till registreringsmyndigheten avlämna berättelse över föreningens verksamhet
jämte balansräkning för sistförflutna räkenskapsår. Frångående av planen
i sådan omfattning eller på sådant sätt, att det kunde lända föreningsmedlem
till men, borde kunna giva vederbörande myndighet tillfälle till ingripande.
Slutligen ville ämbetet ifrågasätta, huruvida icke i föreningslagen borde
inflyta bestämmelse till förhindrande av att ett dominerande inflytande över
en kreditförening skulle kunna förbehållas ett fåtal föreningsmedlemmar.
Kungl. May.ts proposition nr 295.
7
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upplyste, att länsstyrelsen i ett
fall vägrat registrering av byggsparkassa. Länsstyrelsen hade därvid stött
sig på stadgandet i 1 § föreningslagen, att föreningsändamålet skulle vara
att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Detta stadgande ansåge
länsstyrelsen innebära krav på att samtliga medlemmars ekonomiska intressen
vore avsedda att tillgodoses. Vöre denna tolkning riktig, kunde den
föreslagna lagändringen synas obehövlig. Då emellertid olika meningar kunde
göra sig gällande och då normgivande direktiv för tolkningen icke förelåge
genom något ståndpunktstagande av regeringsrätten, funne länsstyrelsen
synnerligen önskvärt, att föreningslagen kompletterades i föreslagen
riktning. Dessutom borde föreskrivas, att stadgarna för förening med ändamål
att skaffa lån åt medlemmarna skulle innehålla så fullständiga uppgifter
angående sättet för föreningens verksamhet, att länsstyrelsen utan
särskild utredning kunde bedöma registreringsansökningen. Innan frågan
avgjordes borde registreringsmyndigheten inhämta yttrande av socialstyrelsen.
Den utredning, för vilken nu redogjorts, kom emellertid icke att föranleda
något förslag i ämnet till riksdagen. Av flera omständigheter att
döma hade allmänheten tagit intryck av de upprepade varningarna i pressen
— införda bland annat på initiativ av statens egnahemsstyrelse -— med
påföljd att rörelsen stagnerat. Under sådana förhållanden och då en likvidation
av kassorna i allt fall föreföll oundviklig, ansågs det icke påkallat
att föreskriva tvångslikvidation, i synnerhet som en dylik kunde tänkas
orsaka medlemmarna större förluster än örn likvidationen finge ske frivilligt.
Emellertid inkommo sedermera till finansdepartementet åtskilliga framställningar,
däri personer, som genom medlemskap i kassorna tillskyndats
förluster, hemställde om stödåtgärder från det allmännas sida. Av framställningarna
samt eljest inhämtade upplysningar syntes framgå, att rörelsen
ånyo börjat skjuta fart. Med hänsyn till vad sålunda förekommit ansågs
en förnyad utredning böra verkställas angående förekomsten i landet
av ifrågavarande kassor och deras verksamhet samt angående de åtgärder,
som kunde finnas påkallade för avveckling av kassornas rörelse.
Denna utredning uppdrogs genom beslut av Kungl. Maj:t den 22 oktober
1937 åt statens egnahemsstyrelse. Utredningen är ännu icke slutförd, men
i en den 28 februari 1938 dagtecknad promemoria samt skrivelse den 8 mars
1938 har egnahemsstyrelsen, med framläggande av dittills vunna resultat
av utredningen, förordat snara åtgärder till förhindrande av kassornas fortsatta
okontrollerade verksamhet samt ifrågasatt stöd i viss utsträckning
från det allmännas sida åt personer, som lidit förluster på grund av medlemskap
i kassorna.
I promemorian anföres bland annat följande:
Utredningen har bl. a. tagit sikte på att skaffa en överblick över omfattningen
av de skador, som genom sådana kassors förvållande åsamkats deras
° Kungl. Maj-.ts proposition nr 295.
insaltare, samt huru dessas ekonomiska omständigheter gestaltat sig. Det
resultat som härvid framkommit är av mycket nedstämmande art. Såsom
var att vänta, emedan det ligger i sakens natur att lånebehövande i regel ha en
svag ekonomisk ställning, befanns att förlusterna drabbat huvudsakligen
befolkningslager med mycket ringa ekonomisk motståndskraft. Dessa lia i
den mån de trätt i förbindelse med kassorna fått en redan svag ekonomi ytterligare
försämrad, i många fall helt bruten, där de ej hört till det lyckliga
men mycket ringa fatal, som gatt in bland de första medlemmarna och sålunda
verkligen fatt sina lan. Det är därvid att märka, att många som av
kassorna uppgivits såsom tilldelade lån, i verkligheten endast fått banklån
förmedlade och sålunda genom det s. k. kostnadsbidraget till byggsparkassan
endast fått detta lån orimligt dyrt och i vissa fall dessutom förlorat den gjorda
sparinsatsen. Då det givetvis ur här föreliggande synpunkt är oväsentligt,
i vad mån medlemmarnas förluster förorsakats av kassornas av systemet
såsom sådant åvägabragta oförmåga att fullgöra sina utfästelser eller på
grund av underslev och oegentligheter i kassornas ledning och skötsel,
kommer denna detalj ej här att behandlas. Av intresse är dock att påpeka,
hurusom så gott som alla insättare anse sig lia lockats att ingå i kassorna
på grund av lämnade medvetet eller omedvetet falska uppgifter örn tiden,
inom vilken lånet skulle få disponeras. Det är alldeles tydligt, att det vida
övervägande flertalet ej skulle lia inträtt i kassorna, om de haft klart för sig,
att en väntetid pa flera ar i de flesta fall var ofrånkomlig. Denna omständighet
har ytterligare på annat sätt bidragit att förvärra deras situation, i det
att de för att snarast utfå sina lån i mycket stor utsträckning upptagit korttidslån
för att åstadkomma insatsen, samt vidare på så sätt att de i omisstänksam
förlitan pa kassornas löfte örn snar lånetilldelning genast igångsatt
tomtköp och husbygge för att sedan se sig lämnade i sticket, varigenom
förluster tillfogats dem vida överstigande den förlorade insatsen i kassan.
Det nödläge, vari en mycket betydande del av kassornas klientel sålunda
genom dessas förvållande rakat, synes, i den man stödåtgärder från statsmakternas
sida kunna vara att vänta, påfordra ett så snabbt vidtagande av dylika
åtgärder som möjligt, då för långt dröjsmål efter allt att döma i många fall
skulle komma att få följder av ödesdiger art.
Styl elsen överlämnar därför härmed specifikationer över de förluster, som
konstaterats tillfogade byggsparkassornas medlemmar genom deras medlemskap
i kassorna. Enligt ävenledes bifogade sammandrag ur dessa specifikationer
sluta dessa direkta förluster med en siffra av över kr. 315,000:-_.
108 medlemmar, som tillfrågats men trots anmaning ej svarat, ingå ej häri.
Det är att märka att dessa förluster till en del ej äro definitiva, då vissa
existeiande eller i likvidationstillstand befintliga kassor givetvis hava
tillgångar, som i en del fall i viss mån nedbringa förlusterna. Dessa tillgångar
äro emellertid överallt bundna för åratal framåt och därför f. n. till föga
gagn för medlemmarna. De bestå nämligen av utlämnade i de flesta fall
mångårigt bundna lan. Det belopp, som på denna väg kan beräknas så småningom
återgå, torde utgöra c:a kr. 175,000:—.
Då det vidare under utredningen ådagalagts, ej endast att kassor av ifrågavarande
slag ännu äga bestånd och bedriva ackvisitionsverksamhet, utan att
t. o. m. så sent som innevarande år registrering beviljats nya föreningar, vilka
med skäl kunna misstänkas ha för avsikt att utöva en likartad rörelse,
synes det egnahemsstyrelsen angeläget att snara åtgärder vidtagas till förhindrande
av ett fortsatt fördärvbringande arbete på detta fält. Detta synes
styrelsen åtminstone^ som ett provisorium lämpligast kunna åvägabringas,
genom att göra en låne- och insättningsverksamhet av hithörande art bero
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
9
ende av Kungl. Maj:ts i vart fall meddelade tillstånd givetvis i förening med
en över verksamheten från statsmakternas sida genomförd kontroll utövad
genom exempelvis bankinspektionen eller egnahemsstyrelsen eller annat organ,
som Kungl. Majit härtill kan anse skickat.
I egnahemsstyrelsens förutnämnda skrivelse anföres bland annat följande:
Byggsparkassornas förnämsta karakteristiska kännemärke är, att medlemmar
för att bliva berättigade att erhålla lån i kassan först måste själva i kassan
prestera en insättning utgörande viss, i regel 15, procent av det önskade
lånebeloppet, samt att dessa insättningar utgjort det kapital, ur vilket lån
till medlemmarna skulle utgå, medan någon grundfond eller annat eget kapital
av någon betydelse realiter ej existerat. Uppståndna förluster, bl. a.
kassornas organisationskostnader, lia sålunda så gott som omedelbart måst
gå ut över insättarmedlen, och kassorna kunna därför sägas i de flesta fall
i själva verket ha varit insolventa redan strax efter starten. Såsom av styrelsens
tidigare V. P. M. framgått, ha kassorna haft ett över hela riket spritt
klientel. Dock lia vissa län framför andra utgjort fruktbar jordmån för
denna verksamhet, medan ett fåtal län helt och hållet eller så gott som helt
stå utanför kontakt med rörelsen. Värst utsatt har varit Malmöhus län med
18 % av kassornas totala intressentantal, Västerbottens län med 17.6 % och
Norrbottens län med 14.7 %. Göteborgs och Bohus län hade 7.8 %, Kristianstads
län 7.6 %, Västernorrlands 6.3 %, Gävleborgs 6.2 %, Blekinge 5.1 %,
Kalmar län 3.4 %, Kopparbergs och Östergötlands län vartdera 1.9 %, Värmlands
län 1.7 %, Hallands län 1.5 %, Jönköpings, Kronobergs och Skaraborgs
län vartdera 1.2 %, Älvsborgs län 1 %, Jämtlands län 0.7 % och övriga län
tillsammans 1 %.
Ackvisitionen ute i landet har förutom genom annonser, cirkulär och resande
ombud från resp. kassors huvudkontor skett genom distrikts- och lokalombud
på större platser, till vilken sistnämnda befattning ofta utsetts någon
av de tidigaste medlemmarna, dels sådana som redan lyckats erhålla
lån, dels andra som givetvis varit ivriga att värva nya insättare för att snart
kunna bli i tillfälle att själva lyfta sina lån. Såväl dessa av naturliga skäl
intresserade, som övriga ombud spec. resande och distriktsombud ha vidare
stimulerats genom provision på tecknade lånekontrakt, vilka provisioner
ofta utgått med högst betydande del av de till kassornas administrationskostnader
avsedda kostnadsbidragen. Dessa sistnämnda ha till stor del just
härigenom visat sig alldeles otillräckliga till täckande av kassornas omkostnader.
Vid den bedrivna ackvisitionsverksamheten har naturligtvis det väsentliga
i ombudens argumentering måst ägnas åt att övertyga de lånebehövande
örn kassornas soliditet och solvens samt om deras möjlighet att inom rimlig
tid ställa lån till förfogande. Naturligt nog har man bär i största utsträckning
sett sig nödsakad tillgripa direkt lögnaktiga påståenden, då sanningen
givetvis i såväl det ena sorn det andra fallet omedelbart skulle lett till aktionens
misslyckande. Framför allt har för att lugna de tveksamma befunnits
vara effektivt, örn man gåve kassorna sken av att vara stödda eller åtminstone
kontrollerade av staten, varför även denna utväg tillgripits av ombuden,
och i försiktigare ordalag även i vissa fall av kassornas egna huvudkontor.
Med säkerhet har kassornas klientel i största utsträckning tagit dessa grundlösa
påståenden för goda och därtill haft så mycket större anledning, som
man ju ansett sig kunna förvänta, att en verksamhet, som bedrevs efter lättsinniga
eller ohederliga metoder, skulle omedelbart stoppats av vederbörande
myndigheter. Då emellertid något sådant ingripande oj avhördes, ehuru ge
-
10
Kungl. Maj-.ts proposition nr 295.
norn meddelande bl. a. i pressen framgått, att såväl allmänhetens som statsmakternas
uppmärksamhet riktats på kassornas angelägenheter, är det ej
att förvåna sig över, om man skänkte sin tilltro åt de framförda påståendena,
att staten ställde sig välvillig till eller åtminstone tolererade denna
form av kreditverksamhet. Då det ytterligare ju är allmänt känt att myndigheterna
beträffande andra enskilda kreditinstitut såsom banker, sparbanker,
jordbrukskreditkassor och försäkringsbolag utöva en sträng uppsikt
och särskilt efter 1928 en långt gående kontroll, torde det ur allmänhetens
synpunkt tett sig ej blott naturligt utan t. o. m. självklart, att företag
sådana som byggsparkassorna, som direkt vände sig till de små i samhället,
måste vara föremål för statsmakternas övervakning och därmed i
viss mån garanti.
Av denna anledning samt på grund av synnerligen starka billighets- och
barmhärtighetsskäl synes det styrelsen angeläget, att de som av byggsparkassornas
verksamhet lidit förluster, åtminstone i de tyvärr alltför talrika
fall, där denna förlust kint vederbörande till varaktigt ekonomiskt men, bispringas
genom effektiva stödåtgärder från det allmänna.
I fråga örn fastställandet av formen för och omfattningen av sådana åtgärder
torde böra beaktas att de normer, som komnio till användning vid
riksdagens beslut örn ersättning till de insättare, som lidit förluster å de s. k.
allmänna sparbankernas på sin tid inträffade betalningsoförmåga, icke utan
vidare kunna anses rätteligen böra tillämpas i här förevarande fall. Den
nämnda ersättningen tog formen av en garanti åt insättarna beträffande
återbetalning av dessas insatta medel, varvid för belopp av intill kr. 1,000: —
garanterades 60 %, mellan 1,000: — och 2,000: — 40 % och mellan 2,000: —
och 5,000:— 20 % samt därutöver intet. Den utbetalning denna garanti
kunde föranleda skulle ej ske, förrän likvidationen av sparbankerna fortskridit
så långt, att det kunde överskådas, i vilken utsträckning dessa garantimedel
behövde tagas i anspråk. Såsom emellertid redan i styrelsens
tidigare V. P. M. framhållits lia insättarna i byggsparkassorna till stor del
råkat i ett sådant nödläge — oftast därigenom att till insättningarna använts
ej sparmedel utan upplånade medel —- att de äro i yttersta behov
av att de stödåtgärder, som kunna beslutas, dels få omedelbart verkande
kraft, dels individuellt givas större omfattning än de motsvarande åtgärderna
beträffande allmänna sparbankernas insättare. I sistberörda fall utgjordes
de hjälpbehövande av personer, som visserligen på ett ytterst beklagligt
sätt förlorat sina besparingar, och vilkas ekonomiska ställning givetvis
därigenom svårt skakats. Byggsparkassemedlemmarna åter hotas i
stor utsträckning direkt av ruin, deras ekonomiska ställning har ej blott
skakats utan i många fall i grunden förstörts, deras förluster gå ofta vida
utöver de förlorade insättningarna, och situationen har för många blivit så
hopplös, att de utan hjälp och snar hjälp knappast kunna tänkas någonsin
se sina ekonomiska förhållanden ånyo stabiliserade.
Av denna sakernas ställning framgår a priori, att ett avvaktande av vad
en likvidation av kassorna kan komma att giva, skulle för ett stort antal
insättare visa sig så ödesdigert, att en eventuellt senare inträdande hjälp
finge ett högst förringat värde. Ett eventuellt bistånd måste lämnas omedelbart,
och de medel, som kassornas likvidation kunna återbära, givetvis i sådant
fall icke återgå till medlemmarna utan till statsverket.
Beträffande åter omfattningen av det stöd, som måste anses behövligt, vill
styrelsen föreslå, att detsamma differentieras efter i de individuella fallen
föreliggande omständigheter. Såsom i förut berörda V. P. M. jämte bilagor
anförts, har efter de fakta, som utredningen lämnat, en uppdelning av med
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 295-
11
lemmarna i olika behovsklasser ägt rum. Dessa behovsklasser skulle Kunna
läggas som grund för beräkningen av det individuella bistånd, som kan
komma att beslutas. Såsom en lämplig norm för tilldelningen skulle kunna
uppställas följande:
behovsgrupperna I och II erhålla sina insatta medel ersatta till fullo,
behovsgruppen III erhåller 75 % av de insatta medlen,
behovsgrupperna IV och V erhålla 50 % av sina insättningar.
En ekonomisk hjälp av denna omfattning skulle för statsverkets del medföra
ett penningutlägg av i runt tal kr. 255,000:—. Efter avslutad likvidation
av kassorna torde cirka 100,000:— kunna beräknas återgå till statsverket,
detta dock med reservation för eventuella på grund av ännu ej avslutade
konkurser och likvidationer ej överskådliga förhållanden, och den direkta
statsutgiften skulle sålunda stanna vid c:a 155,000 å 200,000 kronor.
Utöver denna ersättning vore det — speciellt med tanke på att såsom förut
vidrörts många förlorat avsevärt mer än sina insatta medel och förledda
av sin tilltro till kassornas löften om lån igångsatt uppförande av egnahem,
vilka sedan endast kunnat fullföljas genom en i hög grad riskabel och dyr
privat skuldsättning — i hög grad önskvärt att ytterligare stödja sådana
insättare i kassorna, vilkas fall äro i berörda avseende ömmande, och vilkas
omständigheter kunna anses skapa förutsättningar för ett framgångsrikt
återuppbyggande av den genom medlemskapet i en byggsparkassa förstörda
ekonomien. Ett sådant ytterligare stöd torde kunna åvägabringas genom att
egnahemsstyrelsen medverkar till beviljande av egnahemslån åt personer
vilkas förhållanden i nämnda hänseende kunna anses berättiga dylika mått
och steg.
Det i egnahemsstyrelsens promemoria omförmälda sammandraget av uppgifter
angående förluster, som åsamkats medlemmar i byggsparkassor, torde
såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet.
Över egnahemsstyrelsens skrivelse jämte promemoria lia utlåtanden inhämtats
från socialstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Västerbottens och Norrbottens län.
Önskvärdheten av lagstiftningsåtgärder i syfte att framtvinga en avveckling
av byggsparkassorna och förhindra uppkomsten av nya sådana kassor
har uttryckligen framhållits av länsstyrelserna i Kalmar, Hallands och Västerbottens
län.
Emellertid har i de avgivna yttrandena uppmärksamheten huvudsakligast
varit riktad på frågan örn eventuella stödåtgärder från det allmännas sida
till förmån för de personer, som åsamkats förluster genom medlemskap i
byggsparkassa. Dylika stödåtgärder lia tillstyrkts av länsstyrelsen i Kalmar
län men avstyrkts i samtliga övriga yttranden.
Länsstyrelsen i Kalmar län, som genom landsfiskalen i Kalmar distrikt
låtit verkställa undersökning av byggsparkassornas verksamhet i nämnda distrikt,
där verksamheten för länets vidkommande huvudsakligen bedrivits,
har bland annat anfört:
Av berörda undersökning hade otvetydigt framgått, att de i egnahemsstyrelsens
skrivelse lämnade uppgifterna angående kassornas verksamhet vore
med verkliga förhållandet överensstämmande och att de personer, som ge
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
nom falska förespeglingar av kassornas agenter lockats att bliva medlemmar,
förorsakats avsevärda ekonomiska förluster. Även om rent principiellt
ersättning till dem, som lidit förlust, icke borde ifrågakomma, då staten icke
iklätt sig någon garanti för kassornas verksamhet, syntes särskilt ömmande
omständigheter föreligga. Kassornas klientel, som i stor utsträckning torde
hava tagit för goda ombudens uppgifter, genom vilka kassorna givit sken
av att vara stödda eller åtminstone kontrollerade av staten, hade till övervägande
delen utgjorts av personer med svag ekonomi, oftast familjeförsörjare,
vilka tänkt sig genom billiga lån erhålla egna hem, men nu råkat i obestånd.
Länsstyrelsen ansåge därför skäligt att staten trädde hjälpande emellan
och hade i huvudsak icke något att erinra mot de av egnahemsstyrelsen
föreslagna grunderna för understödets utbetalande.
Socialstyrelsen anför bland annat följande:
Det vill förefalla, som om byggsparkassorna genom själva beskaffenheten
av sin propagande och reklam borde ha framkallat tvivelsmål i fråga örn
verksamhetens soliditet. De som reflekterade å medlemskap i en byggsparkassa
borde i varje fall ej ha kunnat undgå att få ett intryck av en företagsart
av tämligen starkt spekulativt för att icke säga äventyrligt slag. Det synes
knappast vara sannolikt, att något avsevärt antal personer skall ira på allvar
kunnat föreställa sig, att staten intoge en i större eller mindre mån beskyddande
eller välvillig ställning till denna form av kreditverksamhet, även örn
ombuden, såsom statens egnahemsstyrelse antager, skulle ha försökt vinna
de tveksammas tillit genom oklara förespeglingar om förhandenvaron av
något slags statsgaranti för kassornas soliditet och solvens.
Någon statens ansvarsskyldighet torde i vart fall knappast kunna härledas
ur det förhållandet, att dessa privata företags ombud möjligtvis ha kunnat
värva klienter genom hänvisningar till en statsgaranti, som ej har givits. Vad
som i detta ärende har framkommit kan, enligt styrelsens förmenande, icke
utgöra bärande skäl för ett avsteg från den i vanliga fall gällande regeln, att
envar bör stå sin egen risk och bära sitt eget ansvar för insatser i ekonomiska
företag.
Socialstyrelsen kan, med hänsyn till vad ovan anförts, icke tillstyrka, att
understöd från statsverket gives åt de medlemmar av berörda kassor, som
ha tillskyndats förluster. Kan i sådana ömmande fall, som utan tvivel här
förefinnas, hjälp åt medlemmar av kassorna beredas genom beviljande, på
det sätt statens egnahemsstyrelse antytt, av egnahemslån efter behörig prövning,
torde en sådan reglering icke kunna föranleda någon erinran.
Emellertid vill socialstyrelsen understryka vikten av att byggsparkassorna,
för så vitt deras verksamhet fortfarande skall tillåtas, underställas en effektiv
statlig kontroll.
Överståthållarämbetet, som bestämt avstyrker stödåtgärder, anför bland
annat följande:
Hur livligt det än må vara att beklaga, att många samhällsmedlemmar
ha tillskyndats ekonomisk skada i följd av byggsparkassornas verksamhet,
är i allt fall steget långt till ett inskridande från det allmänna till ersättande
av förlusten. Egnahemsstyrelsen framhåller till stöd för framställningen, att
statsverket tidigare trätt emellan för att ersätta förlust, som personer åsamkats
i följd av viss bankverksamhet. Ur den synpunkt, det här gäller, måste
dock uppmärksammas den betydelsefulla omständigheten, att banks verksamhet
står under kontroll av sakkunnigt statligt organ. Staten avser visserligen
härmed ej att ikläda sig något ansvar beträffande bankens solvens utan
att tillse, att banken bedriver sin rörelse på ett bankmässigt till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
13
fredsställande sätt. Det är emellertid för det ekonomiska livet i
samhället av största vikt och förty ett statligt intresse av betydenhet, att
allmänheten må kunna med förtroende betjäna sig av bankerna. Byggsparkassorna
däremot stå ju icke under offentlig kontroll och äro alltså ej i
förevarande synpunkt jämförbara med bankerna. Ej heller är det i någon
mån ett samhällsintresse att vidhålla förtroendet för deras framtida verksamhet
genom att ersätta av dem orsakad förlust. Den möjligheten är kanske
icke utesluten, att en eller annan av de personer, vilka nu lidit skada av
byggsparkassornas rörelse, trätt i förbindelse med kassorna under det oriktiga
antagandet, att verksamheten varit föremål för kontrollerande tillsyn av
erforderlig effektivitet från det allmännas sida. Men möjligheten av ett sådant
oriktigt antagande, som kunnat undvikas med iakttagande av nödig
varsamhet, kan icke rimligen få utgöra grund för att bördan av den enskildes
förlust överflyttas på det allmänna, låt vara reducerad i mån av vederbörandes
uppskattade förmåga att själv bära skadan. En sak är att från det allmännas
sida åtgärder böra i möjligaste mån vidtagas till förhindrande av
att vissa personers eller sammanslutningars verksamhet vållar andra skada
och förlust. Något helt annat är, att statsverket skall iklädas skyldighet att
i betydande omfattning svara för skadan, låt vara att denna eventuellt kunnat
förhindras, därest lagstiftningen varit en annan. Planläggningen av
ifrågavarande byggsparkassors verksamhet har för övrigt i stor utsträckning
varit av den art, att ett ersättande av de enskildas förlust i anledning av
densamma måste som en konsekvens medföra ersättande även av förluster
å annan osund affärsverksamhet exempelvis försäljningar enligt det så kallade
kedjebrevsystemet. Byggsparkassorna ha nämligen i stor utsträckning
planlagt sin rörelse efter principer, som knappast äro mera sunda än detta
system.
Statskontoret, som haft tillfälle att taga del av överståthållarämbetets yttrande,
har förklarat sig helt instämma i detta.
Länsstyrelsen i Kristianstads län motiverar sitt avstyrkande sålunda:
Länsstyrelsen är för sin del mycket tveksam rörande lämpligheten av den
ifrågasatta hjälpverksamheten. Egnahemsstyrelsen har till stöd för densamma
åberopat precedensfallet vid de s. k. allmänna sparbankernas bankrutt.
Mycket delade meningar förelågo också då angående lämpligheten av det
stöd som lämnades insättarne av staten. Till beslutet därom torde särskilt
hava bidragit den omständigheten, att sparbankerna stå under allmän kontroll
och att statsmakterna fördenskull ansågo staten hava vissa skyldigheter
mot insättarna.
I förevarande fall föreligga inga sådana skäl. Någon tillsyn över de ekonomiska
föreningarna åligger icke statens myndigheter. Det tillkommer icke
registreringsmyndigheterna att pröva lämpligheten av den verksamhet föreningarna
skola bedriva eller hållbarheten av dessas beräkningar. De hava
icke heller någon behörighet att ingripa i deras verksamhet, sålänge de icke
göra sig skyldiga till brottsligt förfarande, som faller under allmänt åtal.
Några andra skäl än rena känsloskäl anser länsstyrelsen sålunda icke förefinnas
för statshjälp. Den som ger sig in i ett ekonomiskt företag bör själv
få bära konsekvenserna av ett misslyckande. Örn staten nu ingriper torde
detta i framtiden kunna åberopas såsom skäl för stödåtgärd åt andra kullbvtterande
företag, åtminstone sådana i vilka mindre bemedlade lockats att
investera penningmedel.
Liknande synpunkter hava anförts av bland andra länsstyrelsen i Malmöhus
län. som vidare framhåller, att behov av stödåtgärder för länets vid
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Departements
chefen.
kommande ej syntes föreligga, då beträffande de två bvggsparkassor, som
där bedrivit verksamhet, förlusterna inskränkte sig, i det ena fallet till omkring
7,000 kronor fördelade å 10 medlemmar och i det andra till omkring
12,000 kronor fördelade å 101 medlemmar. 20 respektive 57 procent av
iöreningsmedlemmarna hade underlåtit att besvara föxdrågan örn förlustens
storlek. Ett eventuellt understöd borde begränsas till de fall, där verkligt
behov därav förefunnes och utgå i form av lån, som under ett eller annat år
kunde vara räntefritt.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner mycket svaga grunder
vara åberopade för egnahemsstyrelsens uppfattning att, åtminstone moraliskt
sett, en förpliktelse till understöd skulle åvila staten samt anför vidare
bland annat:
Efter framställning från denna länsstyrelse har Kungl. Majit av riksdagen
utverkat anslag till viss låneverksamhet åt personer, som till följd av
stenindustriens betryckta läge riskerade att genom exekutiva åtgärder mista
sina egnahem, en verksamhet, som enligt länsstyrelsens mening varit synnerligen
välsignelsebringande för de orter i Bohusläns stendistrikt, som därav
berörts. När det gäller åtgärder, som närmast syfta till egnahemmets
bevarande för personer, som råkat i nödläge genom byggsparkassornas verksamhet,
är det visserligen icke, såsom beträffande »stenhuggarlånen», fråga
örn avhjälpande av helt oförskylld nöd, men betydande likheter föreligga
dock i övrigt med de nämnda förhållandena i stendistrikten. Länsstyrelsen
vill därför ifrågasätta, huruvida icke en låneverksamhet, liknande den, som
där äger rum för egnahemmens bevarande, kunde vara berättigad och lämplig
i de fall, där risk för egethems förlorande föreligger för byggsparkassemedlem.
I de fall åter, där sådan medlem ännu icke förvärvat egethem, och
där alltså förlusten inskränkes till större eller mindre del av den i byggsparkassan
inbetalta insatsen, bliva skadorna, socialt sett, uppenbarligen av
långt mindre betydelse för vederbörande. Huruvida särskilda åtgärder från
statens sida för dessa sistnämnda fall må vara befogade eller av behovet påkallade,
synes länsstyrelsen därför tveksamt. Under inga förhållanden anser
länsstyrelsen ett statsingripande — örn sådant överhuvud här bör ifrågakomma
-— för dessa fall böra utsträckas längre än till mindre lån åt sådana
byggsparkassemedlemmar, som redan vidtagit väsentliga åtgärder för egethems
förvärvande, men som utan dylikt lån skulle sakna förmåga att fullfölja
dessa åtgärder.
Rena understöd utan återbetalningsskyldighet, såsom egnahemsstyrelsen
synbarligen i första hand avsett, kan länsstyrelsen icke tillstyrka. Skulle
återbetalning av lån, som må komma att beviljas, visa sig icke kunna ske
utan att egnahemmets bestånd riskeras, synes dock frågan om lånebelopps
avskrivande i större eller mindre omfattning framdelas böra kunna upptagas
till prövning.
Det synes icke kunna råda mer än en mening därom, att byggsparkassorna,
såsom de organiserats i vårt land, icke ha någon uppgift att fylla utan tvärtom
utgöra en icke önskvärd form av spar- och lånerörelse. För vårt lands
vidkommande torde en utveckling av kassorna i riktning mot den anglosaxiska
typen icke heller kunna komma i fråga, ty härför skulle förutsättas,
alt kassorna erhölle rätt att mottaga insättningar från allmänheten, ett medgivande
som uppenbarligen icke kan övervägas. Då av den senast företagna
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
15
utredningen att döma förhoppningarna om rörelsens avveckling utan ingripande
från statsmakternas sida icke synas ha blivit infriade, torde genom
lagstiftningsåtgärder böra skapas möjligheter att framtvinga avvecklingen
och att förebygga tillkomsten av nya kassor. Detta synes lämpligen kunna
ske i enlighet med det förslag, som framlades i den tidigare omnämnda, inom
finansdepartementet upprättade promemorian. Det är visserligen riktigt, såsom
från ett par håll anmärkts, att detta förslag icke helt omöjliggör registrering
av nya kassor, alldenstund stadgarna för en ekonomisk förening
icke behöva innehålla detaljerade bestämmelser om föreningens tillämnade
verksamhet och ett ingripande redan i samband med registreringsansökningen
till följd därav icke alltid kan ske. Föreskrift om skyldighet att i stadgarna
närmare angiva de grunder, enligt vilka verksamheten skall bedrivas,
synes dock i varje fall icke kunna meddelas i detta sammanhang. En dylik
föreskrift skulle vara utan värde, örn den icke kompletterades med övervakning
från det allmännas sida av att de i stadgarna angivna grunderna
verkligen följdes. Härigenom skulle man vara inne på en kontroll av de
ekonomiska föreningarna, som hittills icke förekommit och vars genomförande
uppenbarligen skulle förutsätta en vida mera ingående utredning än
den, som kunnat företagas i detta ärende.
Vad beträffar frågan örn eventuella stödåtgärder från statens sida till förmån
för de personer, som åsamkats förlust genom medlemskap i byggsparkassor,
ha mycket starka betänkligheter mot egnahemsstyrelsens förslag
därutinnan kommit till uttryck i de avgivna yttrandena. En hjälpverksamhet
av den omfattning, som detta förslag innebär, synes icke heller enligt
min mening kunna komma i fråga. Då det icke torde vara uteslutet, att
under den fortsatta utredningen kan framkomma även något annat uppslag
till beredande av hjälp åtminstone i de mest ömmande fallen, synes slutlig
ståndpunkt till hela detta spörsmål böra tagas först då utredningen föreligger
avslutad. Jag har dock i samband med frågan örn lagstiftningsåtgärder
mot kassorna velat beröra även understödsfrågan i syfte att bringa till
riksdagens kännedom vad hittills därutinnan förekommit.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 och 75 §§ lagen den 22 juni
1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar, av den lydelse bilaga1 vid detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
P. J. Arrhenius.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
bär uteslutits.
Bilaga.
03
Sammandrag av uppgifter angående förluster lidna av medlemmar 1 byggsparkassor.
Kassans namn |
Behovsgrupp I |
Behovsgrupp II |
Behovsgrupp III |
Behovsgrupp IV |
Behovsgrupp V |
Förfrågan obeställbar |
För-frågan |
Summa |
||||||
an- tal |
förlust |
an- tal |
förlust |
an- tal |
förlust |
an- tal |
förlust |
an- tal |
förlust |
an- tal |
förlust |
|||
Eget Hem..................... Nordsvenska Jord- o. Byggnadsspar- |
15 |
11,718: - |
16 |
11,199: 50 |
7 |
5,280: — |
i |
400: — |
— |
— |
2 |
1,185:- |
3 |
29,782: 50 |
kassan........................ |
5 |
3,341: — |
14 |
6,607: — |
7 |
5,306: — |
_ |
_ |
_ |
_ |
2 |
600: — |
9 |
15,854: — |
Fastighetskredit ................ |
5 |
5,880: — |
21 |
21,228: — |
25 |
27,257: - |
8 |
11,460: — |
2 |
562:- |
1 |
500: - |
2 |
66,''887: — |
Kreditföreningen Solid ............ |
2 |
1,565: — |
1 |
625: — |
2 |
2,191: — |
1 |
1,500: — |
_ |
2 |
1,005: — |
2 |
6,886: — |
|
Skellefteå Spar-Kreditkasseförening.. |
5 |
2,912: — |
11 |
7,146: — |
10 |
6,867: — |
9 |
12,723: — |
1 |
400: — |
3 |
4,211: — |
5 |
34j259: — |
Bygge- och Boföreningen Consor .. |
5 |
3,081: — |
24 |
21,636: 50 |
14 |
8,548: — |
10 |
10,449: — |
— |
— |
5 |
lj363: — |
12 |
45j077:50 |
eningen, Göteborg .............. Svenska Byggsparkasscföreningen, |
12 |
8,986: - |
31 |
32,394: - |
32 |
35,494: — |
16 |
19,973: — |
8 |
5,033: - |
3 |
4,340: - |
18 |
106,220: - |
Lund ........................ |
1 |
132: — |
5 |
1,355: 50 |
7 |
2,836: 50 |
11 |
2,581: — |
8 |
1,266: - |
12 |
3,533:50 |
57 |
11,704: 50 |
Summa |
50 |
37,615: - |
123 |
102,191: 50 |
104 |
93,779: 50 |
56 |
59,086: - |
19 |
7,261: — |
30 |
16,737:50 |
108 |
316,670:50 |
Förluster Antal
Summa grupp 1...... 37,615:— 50
> II...... 102,191:50 123
» III...... 93,779:50 104
• IV...... 59,086:— 56
1 v..... 7>261: ~ 299,933: — JW 352
Medlem utan känd adress o. ställning 16,737: 50 28
Medlemmar som ej lämnat uppgift 108
Summa summarum 316,670:50 488
Beräknad behållning för utdelning till fordringsägare:
vid likvidation av Eget Hem ........................
i Fastighetskredits konkurs............................
vid ev. likvidation av Solid ..........................
vid en likvidation av S. B. S., Göteborg ..............
20,000: —
100,000; —
1,500: —
53.500: —
Summa 175,000: —
I Nordsvenska och Consor samt sannolikt i Skellefteå kan ingen utdelning
påräknas.
S. B. S., Lund har likviderat nästan allt utom kostnadsbidragen, dessa
kunna ej likvideras.
Till utdelning ur ovannämnda belopp c:a kr. 175,000: — äro givetvis
även de insättare berättigade som ej ingå i sammandragets slutsumma kr.
316,670: 50. Dessas fordran torde kunna uppskattas till c:a 45,000: —.
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 29-5.
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 april
1938.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 8 april 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§
lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Hjalmar Nordfelt.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 295.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hullet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 22 april 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets
den 21 april 1938 avgivna utlåtande över det den 8 april 1938 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§
lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar, därvid föredraganden
— under åberopande av att proposition i ärendet jämlikt § 54
riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners
avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända —
hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Wihlborg.
387833. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.