Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

1

Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så
kallade halländska kgrkohemmanen, m. m.; given
Stockholms slott den 23 december 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade
halländska kyrkohemmanen,

2) lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet, samt

3) lag angående ändring av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 sami.

Nr 29.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Förslag

till

Lag

om avlösning ar avgälder från de till skatte försålda så kallade
halländska kyrkohemmanet

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Landgille och ränta i följd av skatteköp, vilka åvila hemman som blivit
till skatte löst enligt bestämmelserna i kungörelsen den 11 september 1863
angående försäljning till skatte av de s. k. halländska kyrkohemmanen, skola
i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot ersättning i penningar då det
påkallas av kronan.

2 §•

Ersättningen skall uppgå till tjugu gånger avgälden, varvid till grund för
beräknande av ersättningen för räntan ävensom för landgillet, där detsamma
utgår i smör, skall läggas senast fastställda tioåriga medelmarkegångspris.
Ersättningen skall förskjutas av statsmedel.

Såsom avbetalning å förskjuten ersättning skall fastighetens ägare årligen
erlägga ett för varje år lika belopp, så bestämt, att det förskjutna beloppet
är tjugutvå år från förskottets utgivande till fullo betalt till statsverket.

3 §•

Ärende angående avlösning av avgäld, varom i 1 § sägs, upptages av Konungens
befallningshavande. Kronan företrädes av kammaradvokatfiskalsämbetet,
som det åligger att påkalla avlösning.

4 §•

Har framställning om avlösning inkommit, give Konungens befallningshavande
avgäldstagaren och ägaren av fastigheten tillfälle att yttra sig över
ansökningen. Har fastigheten blivit av en till annan överlåten, må ansökningen,
innan nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre ägaren.

Är ägare av fastigheten å okänd ort eller fjärran och kan han förty ej
bevaka sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande, rätten
i den ort där fastigheten är belägen god man som avses i lagen om förmynderskap
att i fråga örn avlösningen företräda den bortovarande.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

5 §•

Konungens befallningshavande skall fastställa ersättningen och föreskriva
från och med vilket kalenderår avgälden skall upphöra att utgå; skolande,
där ej förhållandena till annat föranleda, tiden för avgäldens upphörande bestämmas
till ingången av kalenderåret närmast efter det beslutet vunnit laga
kraft. Konungens befallningshavande give ock tillkänna, vad fastighetsägaren
har att iakttaga i fråga om erläggande av avbetalning å det belopp, statsverket
förskjuter.

Beslutet varde genom Konungens befallningshavandes försorg delgivet avgäldstagare
och avgäldsgivare samt kammaradvokatfiskalsärabetet.

Besvär över Konungens befallningshavandes beslut må anföras hos kammarkollegiet.

6 §■

För de årliga avbetalningsbelopp, som jämlikt 5 § bestämts, åtnjute statsverket
lika rätt i den fastighet, från vilken avgälden utgått, som för avgäld
av fast egendom varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.

7 §■

Sedan Konungens befallningshavandes beslut vunnit laga kraft, läte Konungens
befallningshavande införa meddelande om beslutet i länskungörelserna;
insände ock till inskrivningsdomaren anmälan om förskottet samt de
årliga avbetalningsbeloppen, och varde å nästa inskrivningsdag anteckning
därom införd i inteckningsprotokollet och fastighetsboken.

När förskjutet belopp blivit till fullo betalt, skall ock anmälan härom göras
och antecknas enligt vad nyss sagts.

8 §.

Konungens befallningshavande utbetale vid början av det kalenderår, från
och med vilket avgälden skall upphöra att utgå, ersättningen till vederbörande
kyrkoråd.

Ersättningsbeloppet skall, där Konungen ej annorlunda förordnar, fonderas
och fondens avkastning användas till det ändamål, vartill avgälden varit
anslagen.

Sedan avlösning skett, skall anteckning om förhållandet göras i jordeboken.

9 §•

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader efter
uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1938.

Genom denna lag upphäves förordningen den 20 november 1908 (nr 138
s. 3) angående avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade
halländska kyrkohemmanen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

angående

Förslag

till

Lag

ändring ar 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika
medel för avlösning av frälseränta eller för avlösning av avgäld, som nyss
nämnts, eller för ersättning, varom förmäles i lagen örn säkerhet för utbekommande
av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning,
och vilar ej ansvar för samma ränta, avgäld, lån, förskott
eller ersättning jämväl å den eller de övriga fastigheterna, då må sammanläggning
icke äga rum, såframt icke den, som på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna äger säkerhet för
fordran eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

5

Förslag

till

Lag

angående ändring av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för avgäld från till
skatte försålt halländskt kyrkohemman eller för lån, som av allmänna medel
lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika
medel för avlösning av frälseränta eller för avlösning av avgäld, som nyss
nämnts, och vilar ej ansvar för samma ränta, avgäld, lån eller förskott jämväl
å de övriga fastigheterna, må sammanläggning ej äga rum, såframt ej
den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i
någon av sistnämnda fastigheter äger säkerhet för fordran eller annan rättighet,
medgivit sammanläggningen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1938.

Senaste lydelse, se SFS 1921: 199.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 juni 1937.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Westman, Wigforss,

Levinson, Engberg, Nilsson, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
fråga om ändrade bestämmelser för avlösning av avgålder från de till skatte
försålda halländska kyrkohemmanen.

Föredraganden anför:

»Med anledning av en inom riksdagens andra kammare år 1931 väckt motion,
nr 241, vari hemställdes att utredning måtte verkställas på vad sätt
landskyld och landgille samt andra jämförliga uråldriga skattepålagor på
effektivare sätt än som skedde skulle kunna avskrivas eller avlösas, har
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 juni 1931, nr 347, anhållit att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning i det i motionen angivna syftet
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Vid den i anledning av riksdagens berörda skrivelse inom finansdepartementet
igångsatta utredningen har den av chefen för nämnda departement
med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 december 1933 givna bemyndigande tillkallade
sakkunnige, kammarrådet H. Skoglund, upptagit jämväl frågan rörande
effektivare avlösning av de från de skatteköpta halländska kyrkohemmanen
utgående avgälderna. Sedan utredningen i denna del slutförts,
har den sakkunnige med skrivelse den 31 mars 1936 till chefen för finansdepartementet
överlämnat en promemoria med förslag till bland annat lag
örn avlösning av avgålder från de till skatte försålda så kallade halländska
kyrkohemmanen, lag angående ändring av 19 kap. 24 § lagen den 18
juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet och lag angående ändring av
8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet.
Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga A.

Över lagförslagen med tillhörande promemoria hava yttranden avgivits av
kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län samt domkapitlet och stiftsnämnden
i Göteborgs stift.

Innan jag redogör för den sakkunniges förslag torde böra lämnas en översikt
rörande dels uppkomsten och beskaffenheten av de avgifter, varom nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 29. "

är fråga, dels ock gällande författningsbestämmelser om avgifternas upphörande.

Uppkomsten och beskaffenheten av avgälderna.

De från de skatteköpta halländska kyrkohemmanen utgående avgälderna
bestå av dels landgille och dels ränta i följd av skatteköp samt erläggas till
kyrkor eller till avlöning av prästerskap eller klockare.

Landgillet har sin uppkomst i landboförhållandet och motsvarade från
början den årliga avgift, som brukare av annans jord hade att erlägga till jordens
ägare. Landgillet, som i Halland mestadels utgjordes i smör, bestämdes
ursprungligen efter uppskattning av den nytta och fördel eller sålunda
den nettoinkomst egendomen kunde giva sin brukare men kom så småningom
att betraktas såsom en i det hela fast avgift, som efter hand infördes för kyrkornas
egendomar i stiftsjordeböckerna. Sedan Halland övergått till Sverige,
upptogos även i kronans jordeböcker de till kyrkor och präster utgående
landgillen i den nian uppgifter därom förelågo. Men man skilde härvid ej
landgillet från kronans ränta (jordeboksräntan) utan upptog det tillsammans
med de i sagda ränta ingående penningar och persedlar. Landgillet
kom sålunda att i jordeböckerna ingå i en summa med jordeboksräntan, dock
utmärktes landgillet genom anteckning om landgilletagaren.

I huvudsaklig överensstämmelse med det sätt, varpå landgillet antecknats
i de äldre jordeböckerna, blev landgillet vid upprättandet av jordeböcker efter
det år 1724 fastställda nya formuläret behandlat såsom anordnad ränta
och redovisades på detta sätt i jordeböckerna intill dess ändring häri skedde
vid den genom kungl, kungörelsen den 11 maj 1855 påbjudna ränteförvandlingen.
Denna avsåg endast kronans grundräntor och i de nya jordeböckerna
blevo till följd härav kyrkornas och prästernas landgillen, såsom ej utgörande
någon av kronan överlåten rättighet, frånskilda jordeboksräntan och
under titel landgille samt med angivande av landgilletagaren endast anmärkta
i jordeböckerna. Vid tillämpning av kungl, förordningen den 23 juli 1869
angående förändring av grundräntor och kronotionde — vari bestämdes,
att indelta och anordnade ränte- och kronotiondeanslag skulle med vissa undantag
indragas till statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar
— förklarade också kammarkollegiet, att landgillena vore sådana avgifter,
som kyrkor och prästerskap betingat sig av hemman och lägenheter och
som icke kunde anses såsom sådana anordnade räntor, som i 1869 års förordning
åsyftades.

Vad härefter angår den andra av de båda ifrågavarande avgälderna, ränta
i följd av skatteköp, må följande här anmärkas. Utom landgille hade landbon
att till den, av vilken gården legts, vid tillträdet erlägga städja för rätten att få
bruka hemmanet. I fråga örn rätten att bortstädja kyrkohemmanen i Halland
synes, sedan landskapet blivit svenskt, så småningom stor osäkerhet
hava uppstått huruvida denna rätt tillkomme kronan eller vederbörande
kyrka. Med anledning därav alt dessa hemman sålunda understundom
av länsstyrelsen blivit ansedda såsom vanliga kronohemman samt av

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

kronobetjäningen bortstadda och underkastade skatteköp, förklarade
Kungl. Maj:t genom brev den 22 maj 1819, på framställning av prästeståndet
vid 1815 års riksdag, att sådana hemman, till vilka kyrkorna då
innehade städselrätt, icke kunde till skatte försäljas eller kyrkorna skiljas
från städselrätten, så framt det icke kunde visas, att kyrkorna obehörigen
tillägnat sig en sådan dispositionsrätt sedan danska tiden. Till följd härav
uppstod under förra hälften av 1800-talet en mängd tvister mellan kronan
och vederbörande kyrkor rörande äganderätten till hemmanen. Vidare
hade åborna å hemmanen, vilka enligt dåmera utfärdade författningar skulle
i vanlig ordning utarrenderas med skyldighet för arrendatorn att — utöver
landgillet — i stället för städja erlägga årligt arrende, gjort anspråk på att
få skatteköpa hemmanen såsom vanliga kronohemman. Till förekommande
av vidare tvister om kronans och kyrkornas rätt till hemmanen samt till
beredande för hemmansinnehavarna av en på bestämda oföränderliga villkor
tryggad besittningsrätt till desamma, beslöto statsmakterna år 1863, att
kronan skulle avstå från anspråk på hemmanen, samt att dessa skulle få
skatteköpas av åborna. Genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 september
1863 (nr 48 s. 1) förordnades sålunda att de halländska kyrkornas
hemman, till vilka ej vidare skulle för kronan väckas anspråk på äganderätt,
finge, så framt kyrkans äganderätt ej kunde med köpe- eller donationsbrev
styrkas och de ej vore anslagna till boställen, stom-, annex- eller mensalhemman,
lösas till skatte av åbon eller, där hemmanen voro utarrenderade,
av arrendatorn. Villkoren för denna skattelösen voro följande. I stället för
erläggande av skatteköpeskilling skulle hemmanet åsättas en årlig spannmålsränta,
motsvarande efter medelpris under det år då skattelösen söktes
två femtedelar av det från hemmanet utgående årliga landgillet. Därjämte
skulle, i den ordning och efter de grunder som för bestämmandet av
maximiarrende funnes stadgade i kungl, brevet den 26 april 1826 och med
fästat avseende å övriga hemmanet ålagda utskylder, en viss årlig, i spannmål
bestämd ränta åsättas hemmanet. Kyrka eller präst, som ensam åtnjutit
landgille av hemmanet, skulle ock ensam jämte landgillet få uppbära
omförmälda räntor, men, där landgillet var delat emellan flera, skulle räntorna
åtnjutas i förhållande till varderas andel i landgillet. För sålunda
skatteköpt hemman skulle de nya räntorna, i avseende varå de i allmänhet
stadgade grunder för räntors utgörande skulle tjäna till efterrättelse, införas
i jordeboken under gemensam titel: Tänta i följd av skatteköp’, och därest
hemmanet varit i jordeboken upptaget såsom krono, skulle detsamma däri
omföras till skatte.

Gällande bestämmelser örn avlösning av avgälderna.

Kungl. Majit framlade för 1908 års riksdag förslag rörande avlösning av de
landgillen och räntor, som utgingo från de till följd av 1863 års kungörelse
skattesålda hemmanen. Sedan detta förslag blivit av riksdagen med viss
ändring antaget och kyrkomötet, såvitt anginge till präst eller klockare ut -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

gående avgäld, godkänt samma förslag med den av riksdagen beslutade ändringen,
utfärdades den 20 november 1908 förordning (nr 138 s. 3) angående
avlösning av avgälder från de till skatte försalda sa kallade halländska kyrkohemmanen.
Därigenom förordnades bland annat, att ägare av hemman,
vilket blivit till skatte löst i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen angående
försäljning till skatte av de så kallade halländska kyrkohemmanen
den 11 september 1863, finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra hemmanet
åliggande landgille och Tänta i följd av skatteköp mot erläggande #
av ett penningbelopp, som i årlig ränta efter fem procent lämnade en avkastning
lika med summan av berörda avgälder. Till grund för beräknande
av löseskillingen för spannmålsräntan ävensom för landgillet, då detsamma
utginge i smör, skulle läggas senast fastställda medelmarkegångspris enligt
litt. C i länets markegångstaxa. Löseskillingen för ifrågavarande avgälder
finge fördelas till betalning under en tid av sex år med lika belopp
årligen jämte ränta efter fem procent a oguldet kapital, under villkor att
för amorteringens fullgörande ställdes säkerhet av viss angiven beskaffenhet.
Sedan inlösen skett, skulle anmälan därom göras hos länsstyrelsen för vederbörlig
anteckning i jordeboken.

Ehuru berörda bestämmelser medfört, att ett icke ringa antal avgäl dsbelopp
blivit avlösta, utgår dock fortfarande avgäld från ett jämförelsevis stort
antal fastigheter. Antalet avgäldspliktiga egendomar (jordeboksenheter)
uppgick före 1908 års förordning till 124 stycken och sammanlagda beloppet
av avgälderna utgjorde, landgillen 4 kronor 87 öre i penningar och 3,112 83
kilogram smör samt skatteköpsräntor 2,306.3 hektoliter spannmål, hälften
råg och hälften korn. Enligt i kammarkollegiets exemplar av jordeboken
förda anteckningar samt vissa av länsstyrelsen i skrivelse till kammarkollegiet
den 6 juni 1936 gjorda rättelser har antalet med avgäld besvärade jordeboksenheter
nedgått till 56 stycken och sammanlagda avgäldsbeloppet till 2
kronor i penningar, 1,174.57 kilogram smör och 914.75 hektoliter spannmål
motsvarande en avlösningssumma, för landgillena av 63,896 kronor 60 öre
och för skatteköpsräntorna av 203,623 kronor eller tillhopa 267,519 kronor
60 öre, persedlarna därvid beräknade efter 1935 års tioåriga medelmarkegångspris
litt. C. I medeltal belöper således på varje fastighet en avlösningssumma
av 4,777 kronor 13 öre.

Den sakkunniges förslag oell däröver avgivna yttranden.

Förslaget till lag örn avlösning av avgälder från de till skatte försålda s. k.
halländska kyrkohemmanen innebär i korthet följande. I 1908 års förordning
avsett landgille och ränta i följd av skatteköp skola liksom nu kunna avlösas
mot ersättning i penningar uppgående till 20 gånger avgäldens belopp.
Avlösningen skall emellertid påkallas av kronan, som därvid företrädes av
kammaradvokatfiskalsämbetet, och ersättningen skall förskjutas av statsmedel.
Sådant förskott skall utlämnas räntefritt och återbetalas under loppet av
22 år. För de årliga avbetalningsbeloppen skall statsverket åtnjuta samma

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

förmånsrätt i fastigheten som för avgäld, varom sägs i 17 kap. 6 § handelsbaden.
I fråga om själva förfarandet skola i stort sett gälla samma regler,
ehuru något förenklade, som för avlösning av frälseränta enligt lagen den 8
november 1912 angående avlösning av vissa frälseräntor.

Förslagen till lagar angående ändring av 19 kap. 24- § jorddelningslagen
och 8 § lagen om sammanläggning av fastigheter d landet innefatta bestämmelser,
att vad i angivna lagrum finnes föreskrivet om nu ifrågavarande avgaser
skall gälla jämväl förskott, som av statsverket lämnats för avgäldernas
avlösning.

Beträffande ifrågavarande avgälders natur, behovet av ändrade bestämmelser
på förevarande område samt grunderna för de föreslagna nya bestämmelserna
har den sakkunnige till en början erinrat örn vederbörande departementschefs
i 1908 års proposition gjorda uttalande, att spannmålsräntorna
vöre vederlag för obetald skatteköpeskilling och således i viss mån jämförliga
med avgäld från avsöndrad lägenhet, om vilkas avlösning stadgades i lagen
den 19 april 1907, samt vidare anfört:

Skatteköpsräntorna av de så kallade halländska kyrkohemmanen hava vid
skatteköpen enligt 1863 års kungörelse åsatts hemmanen i stället för köpeskilling.
Landgillena av dessa hemman utgöra nyttjandeavgifter, vilka bibehållits
vid skatteköpen och sålunda också torde utgöra vederlag för en del
av köpeskillingen. Ifrågavarande avgälder grunda sig på i senare tid ingångna
avtal och hava icke karaktär av grundskatt.

Den årliga avgälden utgör ränta på den köpeskilling hemmanet ansågs
värt vid skatteköpet och avlösningen av avgälderna innebär således i själva
verket en uppskjuten köpeskillingslikvid. Det torde icke vara med billighet
förenligt att hemmanet utan ekonomisk uppoffring från dess ägares sida befrias
från denna skuld, och det torde därför icke böra ifrågasättas, att statsverket
skall vidkännas kostnaden för avlösningen.

Enär avlösningens fullständiga genomförande, med hänsyn till de jämförelsevis
avsevärda belopp vartill lösesumman för avgälderna i allmänhet
uppgår, torde hava studsat på svårigheten för jordägarna att anskaffa avlösningsbeloppet
samt det torde vara av stort allmänt intresse att nu ifrågavarande
avgifter snabbt bringas att upphöra, synes emellertid staten på det sätt
böra bidraga till avlösningen, att förskott av statsmedel lämnas till avlösningssummans
gäldande. Därest förskottet lämnas räntefritt, varvid något
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet såsom vid avlösning av frälseskatteräntor
icke torde vara erforderligt, skulle förskottet utan ökning i den
avgiftsskvldiges^ årliga prestation kunna avbetalas inom relativt kort tid eller
inom 20 år. Såväl de årliga spannmålsräntorna som landgillena lösas efter
det tioåriga medelmarkegångspriset, vilket jämväl skall ligga till grund för
löseskillingens beräknande. Som det tioåriga medelmarkegångspriset företer
en fallande tendens och ytterligare torde komma att falla något en tid framåt,
skulle avbetalningsbeloppet vid fastställande av löseskillingen efter nu
gällande medelmarkegångspris komma att bliva större än vad avgäldsgivaren
skulle hava haft att i årlig avgäld utgiva under de kommande åren. För undvikande
av denna ökning i avgäldsgivarens årliga avgiftsskyldighet och då det
är önskligt att avlösningen redan under amorteringstiden i stället skall innebära
en direkt lättnad för avgäldsgivaren, synas avbetalningarna böra bliva
något flera, exempelvis 22 stycken. Då någon ökad utgift således icke kommer
att uppstå för jordägaren, torde hinder att genomföra avlösningen

Kungl. May.ts proposition nr 29.

11

tvångsvis icke föreligga. Som samtliga avgälder äro antecknade i jordeboken,
torde till befordrande av avlösningens skyndsamma fortgång initiativ
till avlösningen böra tagas av kronan, som sålunda skall äga påkalla avlösningen.
För avbetalningsbelopp bör staten på enahanda sätt som för förskott
till avlösning av frälseräntor njuta säkerhet i hemmanet enligt 17 kap.

6 § handelsbaden.

I de avgivna yttrandena hava förslagen lämnats utan erinran.

Den vid 1931 års riksdag väckta frågan örn avskrivning eller avlösning av Departement*.
landskyld och landgille har i enlighet med en till innevarande års riksdag che,en
avlåten proposition, nr 235, lösts på det sätt, att staten skall inlösa landskyld
och sådant landgille, som utgår av fastighet utan att rätten till landgillets
uppbärande motsvaras av äganderätt till jord. Statens ekonomiska medverkan
härutinnan har motiverats med att det vore av allmänt intresse, att
nämnda avgälder bringades att upphöra samt att de i vissa avseenden kunde
jämföras med grundskatter. Avgälderna vore till olägenhet i den ekonomiska
samfärdseln och utgjorde en ojämnt verkande och på enstaka håll betungande
börda på fastigheterna. Hittills gällande bestämmelser örn avgäldernas
upphörande hade visat sig vara ineffektiva och önskemålet om avgäldernas
upphörande syntes icke kunna vinnas utan ekonomisk medverkan
från statens sida. Med hänsyn till de små belopp avgälderna i regel utgjorde
avvisades tanken på att, såsom från något hall ifragasatts, begränsa
statens medverkan på enahanda sätt som skett vid avlösning av frälseräntor
enligt lagen den 8 november 1912.

Jämväl nu ifrågavarande avgälder från de s. k. skatteköpta halländska
kyrkohemmanen utgöra liksom landgille och landskyld samt andra dylika
orubbliga räntor en olämplig börda på fastigheterna och böra därför
bringas att upphöra. Ehuru de bestämmelser, varigenom avgäldernas
upphörande möjliggjorts, varit gällande i nära 30 år, hava bestämmelserna
visat sig icke vara tillfyllest för avgäldernas fullständiga avlösning.
Ytterligare åtgärder för uppnående av detta syfte torde därför vara
av behovet påkallade. Icke heller beträffande dessa avgälder torde önskemålet
örn avgäldernas fullständiga avlösning kunna vinnas utan ekonomisk
medverkan från statens sida. Då avgälderna icke hava natur av grundskatt
utan, åtminstone till den del de motsvara de vid skatteköpen åsätta
räntorna, utgöra vederlag för köpeskilling, lärer emellertid staten icke
såsom beträffande landskyld och landgille böra inlösa desamma. Däremot
torde staten böra på det sätt för avgäldsgivarna underlätta avlösningen, att
staten åtager sig att förskottera avlösningsbeloppet. Till den avlösning, som
äger rum enligt lagen om avlösning av vissa frälseräntor, gäldar staten i regel
en fjärdedel av avlösningsbeloppet samt lämnar förskott å återstoden, vilket
förskott jämte ränta efter fyra procent skall amorteras under loppet av 40 år.

Storleken av statsbidraget har avpassats så, att annuiteten å det förskotterade
beloppet i regel något understiger och i varje fall icke överstiger det årliga
frälseräntebeloppet. Enligt förevarande förslag till avlösning av avgälderna

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

från de halländska kyrkohemmanen skall staten icke gälda någon del av avlösningsbeloppet
men i stället skall ränta å förskottet icke beräknas. Härigenom
vinnes den fördelen, att förskottet utan någon ökning i jordägarens avgiftsskyldighet
blir inbetalt under avsevärt kortare tid än vad som är fallet
med de för frälseränteavlösningen lämnade förskotten. Även om den ränteförlust,
som härigenom åsamkas statsverket, icke till fullo uppväges därigenom
att staten undgår att gälda någon del av avlösningssumman, torde nämnda
förhållande icke böra utgöra hinder mot den föreslagna anordningen. Att
märka är nämligen att de i avgälderna ingående landgillebeloppen, såsom
utgående av fastigheter vilka icke längre tillhöra kyrkorna, i viss mån torde
kunna vara att jämställa med de kyrkolandgillen i Skåne, Halland och Blekinge,
vilka icke motsvaras av äganderätt till jord och vilka enligt vad nyss
anförts skola helt och hållet inlösas av statsverket. Det torde därför icke
kunna anses innebära ett oskäligt gynnande av ägarna av nu ifrågavarande
hemman om en något större del av kostnaden för avlösningen av avgälderna
stannar å statsverket än vid avlösning av frälseränta. Att detta bidrag från
staten lämnas i form av räntefrihet å förskottet synes vara praktiskt och
lämpligt samt ägnat att på kortast möjliga tid amortera förskottet. På grund
av vad sålunda anförts biträder jag förslaget härutinnan.

För det av staten lämnade förskottet bör staten på enahanda sätt som beträffande
förskott till avlösning av frälseränta njuta säkerhet enligt 17 kap.
6 § handelsbaden. För befordrande av avlösningens fortgång lärer, såsom
även skall ske beträffande avlösningen av andra dylika pålagor — frälseskatteräntor
och landgillen -—- staten böra taga initiativ till avlösningen. Då
genom den föreslagna amorteringstiden, varemot jag icke har något att erinra,
någon av avlösningen föranledd ökning av fastighetsägarens avgiftsplikt
icke skulle inträda, lärer hinder icke föreligga att genomföra avlösningen
tvångsvis. Kyrkomötet har genom sitt godkännande av 1908 års avlösningsbestämmelser
medgivit avlösning av ifrågavarande avgälder och de nu
föreslagna ändringarna torde icke vara av den innebörd att kyrkomötets medverkan
till deras genomförande erfordras.

Vad angår de av den sakkunnige föreslagna ändringarna i 19 kap. 24 §
lagen om delning av jord å landet och 8 § lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet torde ändring av förstnämnda lagrum icke vara erforderlig,
alldenstund under det i detta lagrum angivna uttrycket ''belopp, varför
säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken åtnjutes’, torde inrymmas jämväl förskott av statsmedel för
avlösning av ifrågavarande avgälder. Däremot torde, utöver den föreslagna
ändringen av 8 § sammanläggningslagen, ändring böra ske jämväl av
4 kap. 3 § lagen örn fastighetsbildning i stad i syfte att vad i lagrummet
stadgas kommer att gälla även ifrågavarande förskott.

I anslutning till vad ; det föregående anförts hava inom justitiedepartementet
upprättats förslag till:

1) lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade
halländska kyrkohemmanen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

13

2) lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet, samt

3) lag angående ändring av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn
fastighetsbildning i stad.

I fråga om vissa bestämmelser i förstnämnda lagförslag torde, utöver vad
jag förut anfört, böra anmärkas följande:

1 §■

Enligt 1908 års förordning skulle fastighetsägaren äga påkalla avlösnmg.
Såsom av det tidigare anförda framgår skall enligt de nya bestämmelserna
kronan påkalla avlösning av ifrågavarande avgälder. Med hänsyn härtill
och då fullständig kännedom örn de hemman, vilka äro åsätta sådana avgälder,
vinnes ur kronans jordebok, däri skatteköpsräntorna författningsenligt
skola vara antecknade, synes behov icke föreligga av rätt för fastighetsägaren
att taga initiativ till avlösning.

2 §•

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 2 och 6 §§
i den sakkunniges förslag. Vad angår ersättningens storlek överensstämmer
den nya bestämmelsen med motsvarande stadgande i nu gällande avlösningsförordning.
Det tioåriga medelmarkegångspriset upptages under litt. C i
markegångstaxan.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 och 4 §§ i den sakkunniges förslag.

I likhet med vad som gäller avlösning och inlösen av frälseräntor synes
avlösningsförfarandet böra förläggas till länsstyrelsen.

4 §.

Förevarande paragraf, som med några jämkningar upptager de av den
sakkunnige i 5 § föreslagna bestämmelserna, överensstämmer i huvudsak
med 5 § i 1912 års lag om avlösning av vissa frälseräntor och 6 § i 1935 års
lag örn inlösen av vissa frälseräntor.

5 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i den sakkunniges förslag. Första stycket överensstämmer
i huvudsak med 11 § i 1912 års lag. Då andra rättsägare än
avgäldstagare, avgäldsgivare och kronan icke torde finnas, lärer det ej
vara påkallat att för besvär över länsstyrelsens utslag, som i likhet
med vad som gäller enligt 1912 och 1935 års lagar om frälseräntor skall få
överklagas hos kammarkollegiet, införa den särskilda besvärstid av 60
dagar från dagen för utslaget med ty åtföljande kungörande av utslaget jämte
underrättelser till parterna, varom stadgas i nämnda lagar. Besvärstiden

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

torde, såsom för administrativa besvärsmål i allmänhet är föreskrivet i kungl,
förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden
örn tid för besvärs anförande i mål som handläggas av förvaltande myndigheter
och ämbetsverk, böra räknas från delgivningen. Särskild föreskrift
härom lärer icke erfordras.

6 och 7 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 8 och 9 §§ i den sakkunniges förslag,
överensstämma i tillämpliga delar med 13, 14 och 18 §§ i 1912 års lag.

8 §•

Paragrafen motsvarar 10 § i den sakkunniges förslag.

9 §•

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i den sakkunniges förslag, överensstämmer
i tillämplig del med 16 § i 1912 års lag.»

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Tage Evers.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

15

Bil. A.

Förslag till lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda
så kallade halländska kyrkohemmanet

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Landgille och »ränta i följd av skatteköp», vilka åvila hemman, som blivit
till skatte löst i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen angående försäljning
till skatte av de s. k. halländska kyrkohemmanen den 11 september
1863, skola i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot ersättning i penningar,
om sådant påkallas av kronan.

2 §•

Ersättningen skall förskjutas av statsmedel.

Såsom avbetalning å vad sålunda förskjutits, skall fastighetens ägare årligen
erlägga ett för varje år lika belopp så bestämt att det förskjutna beloppet
är 22 år från förskottets utgivande till fullo betalt till statsverket.

3 §•

Ärende angående avlösning av landgille och ränta, varom i 1 § sägs, upptages
av Konungens befallningshavande.

4 §•

I fråga om avlösning av landgille och ränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet,
som åligger att påkalla sådan avlösning.

5 §•

Har framställning om avlösning av landgille och ränta till Konungens befallningshavande
inkommit, give Konungens befallningshavande avgäldstagaren
och ägaren av fastigheten tillfälle att yttra sig över ansökningen. Har
fastigheten blivit av en till annan överlåten må ansökningen, innan nye ägaren
sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre ägaren.

Är ägare av fastigheten å okänd ort eller så fjärran att han ej kan bevaka
sin rätt, förordne på anmälan av Konungens befallningshavande rätten i den
ort, där egendomen är belägen, god man enligt vad om god man för bortavarande
är i lag stadgat.

6 §•

Ersättningen för avgäld skall uppgå till 20 gånger avgälden, varvid till
grund för beräknande av ersättningen för räntan ävensom för landgillet,
där detsamma utgår i smör, skall läggas senast fastställda medelmarkegångspris
enligt litt. C i länets markegångstaxa.

7 §-

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens befallningshavande
genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva från och med

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

vilket kalenderår avgälden skall upphöra att utgå, skolande där ej förhållandena
till annat föranleda tiden för avgäldens upphörande bestämmas till
ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft. Konungens
befallningshavande give ock i utslaget tillkänna, vad fastighetsägaren
har att iakttaga i fråga om erläggande av avbetalning å det belopp,
statsverket förskjuter.

Beslutet varde genom Konungens befallningshavandes försorg delgivet avgäldstagare
och avgäldsgivare samt kammaradvokatfiskalsämbetet.

Besvär över Konungens befallningshavandes beslut, i fråga som ovan sägs,
må anföras hos kammarkollegiet.

8 §•

För de årliga avbetalningsbelopp, som jämlikt 7 § bestämts, åtnjute statsverket
lika rätt i den fastighet, från vilken avgälden utgått, som för avgäld
av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.

9 §•

Sedan utslag, som i 7 § omförmäles, vunnit laga kraft läte Konungens
befallningshavande införa meddelande om utslaget i länskungörelserna; insände
ock till inskrivningsdomaren i orten anmälan om förskottet samt de
årliga avbetalningsbeloppen, och varde å nästa inskrivningsdag anteckning
om förskottet och vad därtill hör införd i inteckningsprotokollet och fastighetsboken.

När förskjutet belopp blivit till fullo betalt, skall ock anmälan härom
göras och antecknas enligt vad nyss sagts.

10 §.

Konungens befallningshavande utbetale vid början av det kalenderår, från
och med vilket avgälden enligt laga kraft ägande utslag upphör att utgå, ersättningen
till vederbörande kyrkoråd.

Ersättningsbeloppet skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, fonderas
och fondens avkastning användas till det ändamål, vartill avgälden
varit anslagen.

Sedan avlösning skett, varde anteckning om förhållandet verkställd i jordeboken.

11 §•

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader efter
uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphäves förordningen den 20 november 1908 (nr 138
sid. 3) angående avlösning av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

17

Förslag till lag angående ändring av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas att 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, för tionde, ränta eller
annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas
utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån,
som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för
förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller för avlösning av
avgäld från skattesålt halländskt kyrkohemman eller eljest för belopp, varför
säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller tillsammans
med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat
mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga örn det avstyckade
områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad
lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning.

Förslag till lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för avgäld från
skattesålt halländskt kyrkohemman eller för lån, som av allmänna medel
lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel
för avlösning av frälseränta eller för avlösning av avgäld, som nyss nämnts,
eller för ersättning, varom förmäles i lagen om säkerhet för utbekommande
av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning,
och vilar ej ansvar för samma ränta, avgäld, lån, förskott eller
ersättning jämväl å den eller de övriga fastigheterna, då må sammanläggning
icke äga rum, såframt icke den, som på grund av inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna äger säkerhet för
fordran eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

Billan;j lill riksdagens protokoll 1938.

1 sand.

Nr 29.

‘2

18

Kungl. Majlis proposition nr 29.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 december
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 30 augusti 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 18 juni 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska
kyrkohemmanet

2) lag angående ändring av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning
av fastigheter å landet; samt

3) lag angående ändring av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn
fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av kammarrådet Harald Skoglund.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 december 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets
den 17 december 1937 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 18
juni 1937 remitterade förslagen till lag örn avlösning av avgålder från de till
skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen, lag angående ändring
av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å
landet samt lag angående ändring av k kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) örn fastighetsbildning i stad.

Föredraganden anför:

»Enligt förstnämnda lagförslag skall ersättningen för avlösning av ifrågavarande
avgälder förskjutas av statsmedel. Ersättningen skall uppgå till 20
gånger avgälden, vars värde, där den är bestämd i persedlar, skall beräknas
efter senast fastställda tioåriga medelmarkegångspris litt. C. Med tillämpning
av angivna grunder och efter beräkning av innevarande år fastställda
tioåriga medelmarkegångspris å de i avgälderna ingående persedlarna kommer
ersättningen för samtliga kvarstående avgälder att uppgå till 259,148 kronor
60 öre eller i runt tal 260,000 kronor. Om anvisande av medel till förskjutande
av ersättningsbeloppen kommer chefen för finansdepartementet att
göra hemställan under sjunde huvudtiteln av nästa års statsverksproposition.
»

Föredraganden hemställer härefter, att ovannämnda lagförslag, vilka av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.