Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

1

Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom.
lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden; given Stockholms slott
den 31 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§
samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 268.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen
den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10
juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det
följande framgår:

2 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2)

skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, lydande
under förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å
viss skog inom Västerbottens och Norrbotens läns lappmarker med flera
områden;

3) städernas skogar;

4) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;
samt

5) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger
tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 4) eller 5) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.

4 §•

I avsende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade
med äganderätt till fast egendom, vare åbo å kronohemman eller krononybygge
under stadgad åborätt likställd med ägare.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.

1 Senaste lydelse av 2 §; 1937: 152.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

6 §•

3

Yngre skog---- omfattande avverkning.

Till skydd för återväxten å särskild eller samfälld husbehovsskog äger
skogsvårdsstyrelsen, där sådant finnes vara av nöden, meddela förbud mot
avverkning till husbehov inom visst område av skogen. Sådant område skall
å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning inom området ej må ske,
förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

13 §.

1 mom. Sker avverkning i strid mot stadgande i 6 § första stycket eller
mot anvisning eller föreskrift, som enligt 10 § 2 mom. första stycket meddelats,
eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utmärkning av
skog eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken
skulle komma i strid mot nämnda stadgande eller mot anvisning eller föreskrift,
varom nyss sagts, äger styrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden,
meddela förbud att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum
eller planlagts, utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för
styrelsen att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller
eljest på visst sätt inskränka förbudet. Innan förbud varder meddelat, skall
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,
jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen
saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud
tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som---i kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; med undantag av 2 § 1 mom.
punkt 1, som skall träda i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden och kungörelsen den 8 oktober 1918
(nr 915) angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Vid tillämpning å särskilda och samfällda husbehovsskogar av lagen den
10 juni 1932 örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser lända til! efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,
som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något
fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar nya
lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning
för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande
av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av föreskrift,
som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

3) Vad lagen den 10 juni 1932 innehåller om skyldighet att vidtaga åtgärder
till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av
lagen sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande
i kraft.

4) Vad i lagen den 5 juni 1909 eller kungörelsen den 8 oktober 1918 är
stadgat om befogenhet eller skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten
att vidtaga eller föranstalta örn viss åtgärd, skall efter nya lagens ikraftträdande
i fall, där lagen den 5 juni 1909 eller nämnda kungörelse eller enligt
densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället
gälla om skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att taga i beslag virke,
som skall anses förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare
med skoglig utbildning.

Under tiden från nya lagens utfärdande till den 1 januari 1939 må utsyning
enligt 5 § lagen den 5 juni 1909 påkallas hos vederbörande skogsstatstjänsteman,
ändå att den i sagda paragraf stadgade tid ej förflutit från det
sådan utsyning senast begärdes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsråd Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga
om ändrad lagstiftning rörande husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker samt anför härvid följande:

Den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med vissa av
departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna
riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor
och dels i mån av behov sakkunniga personer att med utredningsmannen
deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1935
såsom utredningsman hovrättsrådet T. W. G. Sjöfors.

Sedan utredningsmannen jämte tillkallade sakkunniga avgivit dels den 24
februari 1936 förslag till lagstiftning angående skyddsskogar (stat. off. utr.
1936: 19) och dels den 27 juni 1936 förslag till lagstiftning angående skogar
å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län (stat. off. utr.
1936:30), upptog utredningsmannen till behandling fråga örn ny lagstiftning
angående husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överläggningar
rörande denna fråga tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
den 20 juli 1936 dåvarande byråchefen i domänstyrelsen C. G. Cassel, länsjägmästaren
i Västerbottens län K. E. Kallin, dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare hemmansägaren P. J. Näslund i Åsele samt ledamoten
av riksdagens andra kammare redaktören O. W. Lövgren i Boden. Utredningsmannen
och de sakkunniga, vilka såsom gemensam benämning antogo
skogslagkommissionen, avgåvo den 23 december 1936 betänkande med förslag
till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar m. m. (stat. off. utr.
1937: 5). Förslaget innebar, att sistnämnda skogar skulle inordnas under
lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen),
över betänkandet avgåvos efter remiss yttranden av kammarkollegiet, do -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mänstvrelsen jämte vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret, riksräkenskapsverket,
kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna,
skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västerbottens
och Norrbottens län, landstingets i Västerbottens län förvaltningsutskott
ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands
skogsvårdsförbund, skogsägarnas riksförbund samt ett stort antal delägare i
ifrågavarande skogar.

Efter avgivandet av sistnämnda betänkande upptog utredningsmannen
till behandling fråga om ändrad lagstiftning angående besparingsskogar i
Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län. Att med utredningsmannen deltaga i överläggningar
rörande denna fråga tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 13
februari 1937 byråchefen Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare
småbrukaren E. Ericsson i Sörsjön, förvaltaren av Älvdalens sockens besparingsskog
jägmästaren J$Leo Holmgren i Älvdalen, ledamoten i styrelsen
för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen Finn Erik Hansson i Orsa,
ordföranden i styrelsen för Tärna och Stensele allmänningsskog hemmansägaren
Ernst Johansson i Hemavan samt förvaltaren av Gällivare allmänningsskog
jägmästaren O. E. Holm i Gällivare. Utredningsmannen och sistnämnda
sakkunniga, vilka jämväl antogo benämningen skogslagkommissionen,
avgåvo den 31 augusti 1937 betänkande med förslag till lag örn allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna m. m. (stat. off. utr. 1937: 29). Enligt
förslaget skulle nämnda lag erhålla tillämpning dels å besparingsskogarna
i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens
och Norrbottens län dels ock å de samfällda husbehovsskogarna. I
fråga om sistnämnda skogar voro två av de sakkunniga, byråchefen Cassel
och hemmansägaren Johansson, av skiljaktig mening och föreslogo i ett vid
betänkandet fogat särskilt yttrande, att dessa skogar i likhet med vad som
i betänkandet 1937:5 föreslagits beträffande de särskilda husbehovsskogarna
skulle inordnas under lappmarkslagen, över betänkandet 1937:29 avgåvos
till följd av remiss yttranden av kammarkollegiet, domänstyrelsen
jämte vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret, riksräkenskapsverket,
kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna, landstingens
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelserna i
Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, styrelserna för
besparingsskogarna och allmänningsskogarna i nämnda län samt delägarna
i nämnda skogar och de samfällda husbehovsskogarna ävensom centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands skogsvårdsförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Förut denna dag har jag för Kungl. Maj:t anmält ett inom jordbruksdepartementet
på grundval av betänkandet 1937:29 och de däröver avgivna
yttrandena utarbetat förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna. Enligt förslaget skall nämnda lags tillämpningsområde omfatta
allenast besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna
i Västerbottens och Norrbottens län. I förslagets motivering

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

7

har jag i anslutning till det av herrar Cassel och Johansson avgivna särskilda
yttrandet tillstyrkt, att de samfällda husbehovsskogarna i likhet med vad i
betänkandet 1937: 5 föreslagits beträffande de särskilda husbehovsskogarna
överföras till lappmarkslagen. På min hemställan har Kungl. Majit förut
denna dag beslutat infordra lagrådets yttrande över sagda lagförslag.

I överensstämmelse med den ståndpunkt jag vid anmälan av nyssnämnda
lagförslag intagit har jag med ledning av omförmälda särskilda yttrande av
herrar Cassel och Johansson samt betänkandet 1937: 5 ävensom av de i
ärendet avgivna yttrandena låtit inom jordbruksdepartementet utarbeta
förslag till lag om ändrad lydelse av 2, U och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen
den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Förslaget innebär att såväl
de samfällda som de särskilda husbehovsskogarna skola inordnas under
lappmarkslagen. Jag anhåller nu att få anmäla detta förslag för Kungl.
Majit.

Innan jag ingår på sist nämnda förslag torde jag med huvudsaklig ledning
av skogslagkommissionens betänkande 1937:5 (sid. 15—20) få lämna
en översikt över avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
under vilken förenämnda husbehovsskogar utlagts.

Avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker blevo förhållandevis sent
föremål för kolonisation. Först mot mitten av 1700-talet tog denna någon
större omfattning. Vid samma tidpunkt tillkom ock den författning, som i
fråga om lappmarkerna blev grundläggande för regleringen av nybyggarnas
rättsliga förhållanden, nämligen reglementet den 24 november 1749 för dem,
som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets
uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja (det s. k. lappmarksreglementet).

Enligt lappmarksreglementet tillgick vid nybyggens anläggande i allmänhet
på det sätt, att, sedan nybyggaren åt sig uppsökt en lämpligt belägen
plats, där tillgång fanns till odlingsbar mark, naturliga ängar och helst även
fiske, nybyggaren hos länsstyrelsen anhöll om tillstånd att på sagda plats anlägga
ett nybygge. Efter det undersökning verkställts, huruvida stället var
lämpligt för odling, blev nybygget, örn intet hinder mot upplåtelsen förekom,
av länsstyrelsen genom särskilt utslag upplåtet. Upplåtelsen ägde rum
på villkor, att viss i utslaget bestämd odlings- och nybyggnadsskyldighet
skulle åligga nybyggaren. Denna skyldighet skulle fullgöras inom vissa år,
s. k. frihetsår, under vilka nybyggaren åtnjöt frihet från en del skatter och
onera. Lappmarksreglementet upptog ej några bestämmelser rörande nybyggarens
rätt att begagna skogen. Det ansågs vid denna tid självklart, att
han å kronans mark skulle äga rätt att taga skog till husbehov. Nybyggaren
innehade nybygget med i stort sett samma besittningsrätt som tillkom
åbo i fråga örn kronohemman. Gällande bestämmelser rörande denna besittningsrätt
återfinnas huvudsakligen i Kungl. Majlis brev den 5 februari 1808
och kammarkollegiets kungörelse den 29 i samma månad. Efter frihetsårens
utgång åsattes nybygget provisoriskt mantal och skatt. Sedan så skett, kunde
nybygget, därest innehavaren fullgjort sina skyldigheter i fråga örn odling

8

Kungl. Majlis proposition nr 268.

och nybyggnad, omföras till skattehemman. Enligt lappmarksreglementet
skulle nybygge efter frihetsåren även »geometrice avtagas», d. v. s. få vissa
till gränserna bestämda områden. I regel kom emellertid sådan gränsbestämning
till stånd först i samband med avvittringen.

Stadgan deli 30 maj 1873 (nr 26) örn avvittring'' i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker.

Avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker påbörjades
först linder 1870-talet, sedan stadga därom utfärdats den 30 maj 1873 (nr
261. De avvittringsåtgärder, som enligt stadgan kumle förekomma, voro av
två olika slag, allmän och särskild avvittring. Den allmänna avvittringen
innebar, att i trakter, där avvittring förut icke ägt rum, nödiga områden från
kronans marker tilldelades såväl förutvarande, icke behörigen avvittrade
hemman och nybyggen som ock de nybyggen, vilka vid avvittringen i laga
ordning tillkommo, samt att ränta och mantal bestämdes för provisionellt
skattlagda hemman och förut behörigen upplåtna nybyggen och dylika jordlägenheter
samt för nybyggen, som tillkommo vid avvittringen. Den särskilda
avvittringen företogs inom trakter, som varit föremål för allmän avvittring,
och åsyftade utbrytning genom särskilda avvittringsåtgärder av sådana
nybyggen, som efter den allmänna avvittringens fullbordande upplåtits
på odisponerad mark inom de till odling tjänliga delarna av landet.

Vid avvittringsförrättning skulle, såvitt tillgång funnes, hemman och nybyggen
erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu. Skogsanslaget
finge med hänsyn till .skogens och betets bättre och sämre beskaffenhet samt
markens olika växtlighet bestämmas efter beräkning av 5 000 kvadratrevar
eller däröver till högst 20 000 kvadratrevar skogsmark för helt och i förhållande
därefter för större eller mindre hemmantal. 1 anslaget skulle ej inberäknas
sådan mark, som enligt stadgan borde hänföras till impediment.
Sedan förslag till skattläggning och områdestilldelning vid avvittringsförrättning
upprättats, insändes detsamma till länsstyrelsen, som prövade förslaget
och meddelade utslag däröver.

Vid den allmänna avvittringen skulle enligt 1873 års stadga jämväl bestämmas
en gräns, den s. k. odlingsgränsen, mellan de delar av lappmarkerna,
som vore tjänliga för odling, och den mark, där nybyggesanläggningar
icke vidare skulle få äga rum. Fastställandet av denna gräns föranleddes
huvudsakligen av motsatsförhållandet mellan lapparna och de nybyggare,
som bosatt sig i fjällregionerna. I anledning av en av riksdagen gjord framställning
hade Kungl. Majit redan före avvittringsstadgans tillkomst genom
brev den 13 december 1867 förordnat, att en dylik gräns skulle provisionellt
bestämmas. Förbudet mot anläggande av nybyggen ovanför berörda
provisionella gräns blev emellertid icke effektivt, utan förekom även efter
gränsens fastställande ett avsevärt antal bosättningar ovanför denna. Sedan
odlingsgränsens sträckning under åren 1884, 1886 och 1890 definitivt fastställts,
medgav Kungl. Majit genom skrivelse den 18 november 1892 (nr 102),
att de hemman och lägenheter ovan odlingsgränsen, vilka beviljats till anläggning
före utfärdandet av omförmälda brev den 13 december 1867 och
för vilka vid upplåtelserna möjligen meddelade föreskrifter i fråga örn jordens
hävd m. m. blivit fullgjorda, skulle genom avvittring få sig tilldelade
nödiga områden från kronans marker. Sedermera förordnades genom kungörelse
den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande ytterligare föreskrifter angående^
avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, att
områden skulle genom avvittring under vissa villkor tilldelas jämväl de lä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. J

genheter, som anlagts ovan odlingsgränsen utan vederbörligt tillstånd, d. v. s.
efter utfärdandet av brevet den 13 december 1867, ävensom sådana nybyggen,
som tillkommit före denna tidpunkt men för vilka vid upplåtelsen meddelade
föreskrifter angående byggnads- eller odlingsskyldighet icke blivit behörigen
fullgjorda.

Kungörelsen den 20 april 1908 (nr 36) angående vissa ändringar i gällande

bestämmelser rörande avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker.

En följd av de i 1873 års stadga upptagna bestämmelserna om beräkningen
av de skogsanslag, som vid avvittringen skulle tilldelas hemman och nybyggen,
var, att dessa anslag i allmänhet blevo av betydande storlek. Till
följd härav blevo skogarna å de avvittrade hemmanen och nybyggena begärliga
spekulationsobjekt för den vid denna tid uppblomstrande trävaruindustrien.
I syfte att stävja denna utveckling, som ansågs innebära ett hot
mot den självägande bondeklassen, framlade den s. k. norrlandskommittén
i skrivelse den 16 november 1901 förslag om stadgande av förändrade grunder
för avvittring och nybyggesanläggning inom lappmarkerna, åsyftande
bland annat, att skogsanslagen till hemman och nybyggen i vissa fall skulle
minskas samt att ägarnas och åbornas dispositionsrätt över skogen skulle inskränkas.
Detta förslag föranledde — sedan Kungl. Maj:t i avbidan på prövningen
av detsamma förordnat, att de pågående arbetena med avvittringen
inom lappmarkerna skulle avbrytas eller begränsas att avse allenast förberedande
åtgärder — utfärdandet den 20 april 1906 (nr 36) av kungörelse angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande avvittringen inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande ytterligare föreskrifter angående
avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I

I sammanhang med utfärdandet av kungörelsen den 20 april 1906 anbefallde
Kungl. Majit vissa ämbetsverk att inkomma med förslag dels till bestämmelser
rörande dispositionsrätten över den skog, vilken på grund av föreskrift
i kungörelsen komme att tilldelas de särskilda hemmanen eller nybyggena
såsom husbehovsskog, och dels till de föreskrifter rörande avvittringsarbetenas
bedrivande och vad därmed ägde samband, som i övrigt kunde
finnas erforderliga.

Sedan de infordrade förslagen avgivits och yttrande däröver inhämtats
från länsstyrelsen i Västerbottens län, föreläde Kungl. Majit 1909 års riksdag
i propositioner nr 108 och 110 förslag till lagstiftning i ämnet, vilka förslag
i huvudsak av riksdagen godkändes. Kungl. Majit utfärdade därefter dels
den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) lag angående busbehovsskogar inom vissa områden
och dels samma dag (nr 54) kungörelse, innefattande ytterligare föreskrifter
angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

I sistnämnda kungörelse — som enligt sin ingress ägde tillämpning allenast
inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
beträffande vilka avvittringsutslag då ännu icke meddelats av vederbörande
länsstyrelse — föreskrevs, att av skogsanslag tillkommande hemman och nybyggen
skulle viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov men
återstoden för varje avvittringslag avsättas till allmänning att för delägarnas

10

f Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

gemensamma nytta förvaltas i enlighet nied de grunder, som av Kungl. Maj:t
bestämdes. Den för husbehov avsedda delen av skogsanslagen skulle utläggas
särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande
till dess mantal (särskild husbehovsskog), dock att, där i viss trakt hinder
mötte att utlägga all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten
av inägorna, viss i förhållande till mantalet bestämd andel av denna
skogsmark skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar
(samfälld husbehovsskog). Husbehovsskogsanslaget finge ej utan Kungl.
Maj:ts medgivande i varje särskilt fall sättas högre än till 550 hektar medelgod
skogsmark för mantal vid avvittring nedom odlingsgränsen och tili
800 hektar medelgod skogsmark vid avvittring ovan odlingsgränsen. Angående
avvittring av sådan lägenhet ovan odlingsgränsen, som blivit utan vederbörligt
tillstånd anlagd eller för vilken vid upplåtelsen meddelade föreskrifter
angående byggnads -eller odlingsskyldighet icke blivit behörigen fullgjorda
(inhysingslägenhet), stadgades i kungörelsen, att, där innehavaren
verkställt sådana arbeten eller eljest nedlagt sådana kostnader, att han efter
prövning av länsstyrelsen funnes vara förtjänt att bibehållas vid lägenheten
samt länsstyrelsen prövade detta kunna tillåtas utan åsidosättande av vederbörande
ägares eller åbors eller av nomadlapparnas intressen, särskilt område
av såväl inägor som husbehovsskog skulle åt lägenheten vid avvittringen
i mån av tillgång utläggas, dock att i intet fall område finge tilldelas
inhysingslägenhet, som innehades av bolag eller av den, som icke vore mantalsskriven
inom socknen. Inhysingslägenhet skulle icke skattläggas och finge
icke erhålla mera husbehovsskog än som tilldelades hemman av motsvarande
storlek i samma trakt, ej heller andel i samfälld husbehovsskog.

I lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden meddelades bestämmelser
angående de vid avvittringen avsatta husbehovsskogarnas disposition
och vård.

Husbehovsskogslagen trädde i kraft den 1 juli 1909. Lagen har, liksom
kungörelsen den 5 juni 1909, fått sitt tillämpningsområde begränsat till de
områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka
länsstyrelsen vid lagens utfärdande ännu icke meddelat avvittringsutslag.
Enligt vad föredragande departementschefen uppgav i sitt anförande till
statsrådsprotokollet den 15 maj 1908, då förslaget till husbehovsskogsiagen
remitterades till högsta domstolen, voro de områden, på vilka lagen
skulle bliva tillämplig, dels de ovan odlingsgränsen belägna delarna
av Västerbottens län, innefattande delar av Sorsele, Stensele, Vilhelmina
och Dorotea socknar samt den då till Stensele socken hörande Tärna
kapellförsamling, dels ock de odisponerade överloppsmarkerna nedom odlingsgränsen,
belägna huvudsakligen inom Sorsele socken av Västerbottens
län samt inom Gällivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar av Norrbottens
län. I fråga örn sistnämnda två socknar har lagen dock vunnit tillämpning
jämväl beträffande odisponerade överloppsmarker ovan odlingsgränsen.

Efter utfärdandet av husbehovsskogslagen samt kungörelsen den 5 juni
1909 återupptogs i full utsträckning arbetet med avvittringen i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Sedan förslag till avvittring upprättats
beträffande de områden, där nämnda lag och kungörelse ägde tillämpning,
meddelades avvittringsutslag av länsstyrelsen i Västerbottens län den 30 december
1916 beträffande Sorsele och Dorotea socknar, den 19 november
1917 beträffande Vilhelmina socken och den 15 oktober 1918 beträffande
Stensele och Tärna socknar — avvittringsutslagen beträffande Sorsele, Dorotea,
Vilhelmina och Stensele socknar avsågo allenast de delar av socknarna,
som förut ej varit föremål för avvittring — samt av länsstyrelsen i Norrbottens
län den 18 mars 1918 i fråga örn överloppsmarker ovan och nedom

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

odlingsgränsen i Jokkmokks socken, den 18 april samma år i fråga örn sadan
mark nedom odlingsgränsen i Gällivare socken och den 14 oktober 1918 i
fråga örn överloppsmarker ovan och nedom odlingsgränsen i Arjeplogs socken.
Efter det berörda utslag i vissa delar genom besvär underställts Kungl.
Maj:ts prövning, blev utslagen genom särskilda av Kungl. Maj:t under åren
1918—1921 meddelade utslag med vissa mindre jämkningar fastställda.

Beträffande vården och förvaltningen av de områden, som vid avvittringen
inom Västerbottens och Norrbottens län utlagts till allmänningsskogar, hava
bestämmelser meddelats genom förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående
allmänningsskogar i sagda län.

Gällande bestämmelser angående husbehovsskogarnas vård

och disposition.

Gällande bestämmelser angående vården och dispositionen av de vid avvittringen
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker utlagda husbehovsskogarna
återfinnas huvudsakligen i förenämnda lag den 5 juni 1909
angående husbehovsskogar inom vissa områden samt kungörelsen den 8 oktober
1918 (nr 915) angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. En närmare
redogörelse för innehållet av dessa författningar torde här böra lämnas.

Lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden.

1 § av husbehovsskogslagen upptager en definition å de två slag av husbehovsskogar,
som enligt förenämnda kungörelse den 9 juni 1909 vid avvittringen
kunde utläggas, nämligen särskilda och samfällda husbehovsskogar.
Enligt denna definition, som ansluter sig till föreskrifterna i nyssnämnda
kungörelse, förstås med särskild husbehovsskog dels den del av
skogsanslaget till hemman eller nybygge, vilken vid avvittringen utlagts särskilt
åt viss brukningsdel för tillgodoseende av nödigt husbehov, dels ock det
skogsanslag, som för enahanda ändamål utlagts åt viss lägenhet (inhysingslägenhet).
Med samfälld husbehovsskog förstås den del av skogsanslagen
till hemman eller nybyggen, vilken för tillgodoseende av nödigt husbehov utlagts
gemensamt åt två eller flera brukningsdelar, då dessa icke fått den för
nämnda ändamål avsedda delen av skogsanslaget till fullo utlagd i särskild
husbehovsskog.

I fråga örn dispositionsrätten till särskild husbehovsskog gäller
jämlikt lagens 2 § såsom regel, att avverkning å sådan skog må verkställas
allenast till gårdens behov. Från denna regel givas emellertid vissa undantag,
vilka finnas upptagna i 3—6 §§. Dessa undantagsfall åsyfta, att
avverkning å särskild husbehovsskog må understundom verkställas dels
för avvittringslagets gemensamma räkning och dels för ägarens eller åbons
egen räkning till annat ändamål än gårdens behov.

Avverkning för avvittringslagets gemensamma räkning avhandlas i 3 och
4 §§. I 3 § stadgas härom, att — därest vid den tidpunkt efter fullbordad

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

avvittring, då de nya ägolotterna skola tillträdas, å särskild husbehovsskog
finnes tillgång å barrskog utöver vad med tillämpande av en uthållig skogshushållning
för gårdens behov erfordras — sådant överskott skall sist inom
ett år efter tillträdet av vederbörande skogsstatstjänsteman på en gång utsynas
för att efter verkställd stämpling för avvittringslagets gemensamma
räkning avverkas och bortföras inom tid, som av skogsstatstjänstemannen
bestämmes till högst tre eller, där i visst fall i skogsvårdens intresse längre
avverkningstid erfordras, högst tio år efter utsyningen. Angående förfogandet
över det avverkade virket skall gälla vad angående förfogandet över
virke, som avverkas å avvittringslagets allmänningsskogar, är stadgat. I samband
med nu angivna bestämmelse upptager 3 § en föreskrift med avseende
å det fall, att vid tillträdet av de nya ägolotterna å särskild husbehovsskog
saknas för gårdens behov erforderlig skogstillgång. I dylikt fall skall enligt
lagen ägaren eller åbon vara berättigad att, där anmälan göres hos vederbörande
skogsstatstjänsteman sist inom ett år efter tillträdet, till fyllande
av bristen å närmaste, avvittringslaget tillhöriga allmänningsskog erhålla utsyning
av för gårdens behov erforderligt virke att efter verkställd stämpling
uttagas under viss av utsyningsförrättaren bestämd tid. Jämlikt särskild föreskrift
i lagen äga de nu omförmälda i 3 § upptagna reglerna ej tillämpning
å särskild husbehovsskog, som tilldelats inhysingslägenhet. — I 4 § föreskrives,
att, därest ståndskog å särskild husbehovsskog vindfälles eller skadas
av eld i större utsträckning än att den vindfällda eller brandskadade skogen
kan tillgodogöras för gårdens behov, innan den tager ytterligare skada, sådant
överskott skall sa fort lämpligen kan ske av vederbörande skogsstatstjänsteman
utsynas och stämplas och inom tid, som av honom bestämmes,
för avvittringslagets gemensamma räkning avverkas och bortföras. Angående
förfogandet över virket gäller vad i 3 § stadgats för där avsett fall. Ägaren
eller åbon skall dock vara berättigad att, där anmälan senast vid utsvningstillfället
göres hos vederbörande skogsstatstjänsteman, å närmaste, avvittringslaget
tillhöriga allmänningsskog i mån av gårdens behov erhålla utsyning
av högst motsvarande virkesmassa att efter verkställd stämpling uttagas
under viss av utsyningsförrättaren bestämd tid. Ej heller nu nämnda
stadganden i 4 § äga tillämpning å särskild husbehovsskog, som tilldelats
inhysingslägenhet.

Vad härefter angår de undantagsfall, då avverkning å särskild husbehovsskog
må verkställas för ägarens eller åbons egen räkning till annat ändamål
än gårdens behov, upptagas bestämmelser härom i 5 och 6 §§. Enligt 5 §
må, där skogstillgången å särskild husbehovsskog i andra fall än i 3 och
4 §§ s>ägs överstiger vad med tillämpning av en uthållig skogshushållning erfordras
för gårdens behov, överskottet efter utsyning och stämpling av skogsstatstjänsteman
avverkas av ägaren eller åbon med rätt till fritt förfogande
över virket. Utsyning, varom nu sagts, må dock ej påkallas oftare än vart
femte år. — Enligt 6 § kan ägare eller åbo erhålla tillstånd att för skogsmarks
uppodling till åker eller äng fälla skog å särskilt husbehovsskogsområde
med rätt att fritt förfoga över virket. Önskar ägaren eller åbon erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

13

dylikt tillstånd, har han att göra anmälan härom hos vederbörande skogsstatstjänsteman,
som åligger att, så snart sådant i samband med utsyningsförrättning
i trakten lämpligen kan ske, å den uppgivna odlingsmarken anställa
besiktning för utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet
till odling samt därefter till länsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet
med uppgift å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande,
jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen föranleder. Önskar
ägaren eller åbon att, utan avbidan av utsyningsförrättning som nyss
sagts, vinna handläggning av ärendet, äger han att på egen bekostnad föranstalta
om besiktning av marken i viss i lagen angiven ordning. Finner
länsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara av beskaffenhet, att avverkning
av virke till fritt förfogande bör medgivas, har länsstyrelsen att därtill
meddela tillstånd med utsättande av viss tid, inom vilken vid av länsstyrelsen
bestämt vite odlingen skall vara fullbordad. Virke, till vars avverkning
tillstånd sålunda erhållits, skall före avverkningen stämplas.

I fråga om de samfällda husbehovsskogarna upptager lagen
— jämte en erinran örn äganderätten till dessa skogar — bestämmelser dels
rörande deras förvaltning och disposition och dels rörande avverkningens
bedrivande å dem. I fråga om äganderätten till dessa skogar stadgas i 7 §,
att andel i samfälld husbehovsskog skall tillkomma de brukningsdelar, för
vilkas räkning skogen blivit avsatt, var efter dess mantal. Med avseende å
förvaltningen och dispositionen av de samfällda husbehovsskogarna innehåller
7 §, att område, som vid avvittring utlagts till samfälld husbehovsskog, skall
bibehållas oförminskat och förvaltas enligt reglemente, som efter delägarnas
hörande fastställes av länsstyrelsen. Beträffande avverkningens bedrivande
föreskrives i 8 §, att avverkning å samfälld husbehovsskog må äga rum allenast
efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman
samt att vid utsyningen skogen i regel icke må anlitas hårdare än tillämpandet
av en uthållig skogshushållning föranleder, därvid dock skall iakttagas,
att träd aldrig sparas så länge, att de därav taga skada eller skogsvården
eljest tillhakasättes. Det virke, som utsynas å samfälld husbehovsskog,
skall avverkas och föryttras för gemensam räkning. Delägare är dock
oförhindrad att, örn han så önskar, uttaga, vad av virket belöper på hans
andel i samfälligheten. I 9 § medgives ytterligare ett undantag från regeln,
alt samfälld husbehovsskog icke må hårdare anlitas än tillämpande av en
uthållig skogshushållning föranleder. Uppstår till följd av vådeld, utflyttning
vid skifte eller annan sådan anledning bland delägarna behov av större
tillgång på byggnadsvirke än som vid utsyning enligt 8 § kan beredas, ina
nämligen enligt 9 § vederbörande Överjägmästare kunna medgiva vidsträcktare
utsyning, där detta är förenligt med god skogsvård och kan ske utan
någon delägares förfång samt, ifall av utsyningen föranledes likvid mellan
delägarna, under förutsättning tillika, att det för den samfällda husbehovsskogcn
fastställda reglementet bestämmer, huru likviden skall ske.

1 liusbehovsskogslagen meddelas vissa gemensamma bestämmelser rörande
särskilda och samfällda husbehovsskogar, vilka bestämmelser återfinnas

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

i 10—16 §§. I 10 § — som ursprungligen upptog en erinran, att genom
husbehovsskogs förklarande för skyddsskog rätten att förfoga över skogen
kunde varda inskränkt utöver vad i husbehovsskogslagen stadgades — har
genom lag den 2 april 1937 (nr 153), vilken lag trätt i kraft den 1 januari
1938, i anslutning till skyddsskogslagens upphävande Kungl. Majit lämnats
befogenhet att, därest husbehovsskog finnes böra bibehållas till skydd mot
fjällgränsens nedgående och på grund därav större inskränkning i ägarens
eller åbons rätt att bruka skogen, än förut i husbehovsskogslagen sagts, prövas
vara av nöden, förordna om den inskränkning i förfoganderätten, som
påkallas av omständigheterna. I 11 § bemyndigas Kungl. Majit att meddela
närmare föreskrifter rörande utsyning och stämpling, varom i lagen förmäles.
12—16 §§ innehålla slutligen straff- och åtalsbestämmelser. Enligt 12 §
är den, som å särskild eller samfälld husbehovsskog företager avverkning
i strid mot de i husbehovsskogslagen meddelade föreskrifter, förfallen till
bötesstraff, varjämte det avverkade virket skall, där det ligger kvar å skogen
eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag
och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit
verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp motsvarande
värdet av samma virke. Innefattar avverkning, som nu nämnts, förbrytelse
mot allmänna strafflagen, skall vad nyss sagts ej vinna tillämpning.
Delägare i samfälld skog, som vid avverkning i strid mot husbehovsskogslagens
föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, skall dock
hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans
andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning i enlighet med vad
förut nämnts. Enligt 13 § äga kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte
vid skogsstaten lika behörighet att åtala förseelse, som omförmäles i 12 §,
samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.

Kungörelsen den 8 oktober 1918 (nr 915) angående utsyning och stämpling
å vissa husbehovsskogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker.

Med stöd av 11 § husbehovsskogslagen har Kungl. Majit genom kungörelse
den 8 oktober 1918 meddelat bestämmelser angående utsyning och
stämpling å de skogar, som avses i berörda lag. Enligt dessa bestämmelser,
som sedermera i viss del ändrats genom kungörelsen den 17 mars 1933
(nr 84), skola i fråga om utsyning och stämpling, där annat icke är särskilt
stadgat, föreskrifterna i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden äga tillämpning.

I nämnda förordning stadgas i nyssberörda avseende, bland annat, att
utsyning skall verkställas enligt avverkningsplan. Denna skall upprättas av
vederbörande skogsstatstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran
eller ock, där den genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats
av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren god -

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

15

kännas av domänstyrelsen. Avverkningsplan skall upprättas särskilt för varje
fastighet, där ej domänstyrelsen efter framställning av den, som äger eller
med åborätt innehar närbelägna fastigheter, förordnat, att skogen därå tills
vidare skall utgöra en skogshushållningsenhet under gemensam avverkningsplan.
Avverkningsplan skall avse viss tid och grundas på undersökning av
skogen. Planen skall så upprättas, att skogsägarens ekonomiska intresse
tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav
särskilt i fråga örn borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande
i övrigt av skogens alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning,
brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är
väsentligt försvårad, skall i avverkningsplanen behandlas för sig. Utsyning
skall sökas före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman, som det
åligger att före den 1 påföljande oktober verkställa utsyning och stämpla
det utsynade virket. Utsyning verkställes för en tid av tre år; dock må pa
domänstyrelsens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva,
att utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst tre år. Fråga
örn utsyning för längre tid framåt prövas av Kungl. Majit. Anser förrätt -ningsmannen nödigt, att vissa träd tillsvidare överhållas såsom fröträd, skall
föreskrift härom lämnas vid förrättningen. Fröträden skola genom förrättningsmannens
försorg förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas
utan tillstånd.

Bestämmelsen i förordningen den 18 juni 1915, att utsyning skall verkställas
enligt avverkningsplan, äger ej tillämpning i fråga örn särskilda liusbehovsskogar.
För sådan skog är enligt kungörelsen den 8 oktober 1918
upprättande av avverkningsplan ej erforderligt. Innan utsyning äger rum å
särskild husbehovsskog, skall emellertid jämlikt nyssnämnda kungörelse i
regel besiktning av skogen företagas av skogstatstjänsteman, vilken däröver
skall upprätta syneinstrument. Den som till annat ändamål än till husbehov
avverkar virke å särskild eller samfälld husbehovsskog är enligt samma kungörelse
pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande
av kontroll över avverkningen meddelas av vederbörande skogsstatstjänsteman.
Överträdelse av dessa föreskrifter medför bötesstraff. Då avverkningsplan
upprättas eller utsyning eller stämpling verkställes eller undersökning
enligt 6 § husbehovsskogslagen företages, skall sökanden enligt kungörelsen
den 17 mars 1933 utgöra nödig hantlangning.

Husbehovsskogarnas belägenhet, antal och areal ni. m.

Skogslagkommissionen har i sitt betänkande 1937: 5 (sid. 24—25) lämnat
en redogörelse för liusbeliovsskogarncis belägenhet och allmänna karaktär.
I della hänseende har kommissionen anfört i huvudsak följande:

De skogar, som lydde under lagen angående husbehovsskogar, vore samtliga
belägna i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Den övervägande
delen av dessa skogar läge inom förstnämnda län.

I Västerbottens läns lappmarker förekomme husbehovsskogar inom Doro -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tea, Vilhelmina, Tärna, Stensele och Sorsele socknar. Med undantag för
några mindre skogstrakter i Sorsele socken läge i detta län samtliga husbehovsskogar
ovanför odlingsgränsen. Orsaken härtill vore att söka däri, att
landet nedanför sagda gräns i Västerbottens län varit föremål för allmän avvittring
redan före husbehovsskogslagens tillkomst. Husbehovsskogarna
inom Västerbottens län bildade till övervägande del större sammanhängande
områden invid sjöar och vattendrag, tillhörande Ångerman-, lime- och Vindelälvarnas
vattensystem, samt sträckte sig genom de dalgångar, som bildades
av dessa vattensystem, långt upp i de övre fjällregionerna. Inom Tärna
socken nådde invid Umeälvens källsjöar husbehovsskogarna fram till omedelbar
närhet av norska gränsen. Då husbehovsskogarna i Västerbottens län
huvudsakligen läge inom den egentliga fjällbygden, utgjordes skogarna därstädes
i regel av gran- eller björkskogar. Granskogarna utbredde sig från
sjöarna och vattendragen ofta ända upp till barrskogsgränsen. Björkskogarna
bestode till större delen av subalpina skogar.

I Norrbottens läns lappmarker hade husbehovsskogar utlagts inom Arjeplogs,
Jokkmokks och Gällivare socknar. Den huvudsakliga delen av skogarna
läge inom förstnämnda socken. Då husbehovsskogarna i Norrbottens
län tillkommit vid avvittring av krononybygge!! å de kronoöverloppsmarker,
som vid den allmänna avvittringen avsatts inom länet, läge det i sakens natur,
att skogarna inom sagda län läge mera spridda än i Västerbottens län.
Den större delen av husbehovsskogarna inom Norrbottens län vore belägen
nedom odlingsgränsen; allenast inom Arjeplogs och Jokkmokks socknar
funnes en del mindre husbehovsskogsområden ovan sagda gräns. Husbehovsskogarna
i Norrbottens län utgjordes till övervägande del av tallskogar.
Aven i detta län förekomme dock granskogar, ehuru dessa vore av mindre
omfattning.

Rörande husbehovsslcogarnas antal och areal har kommissionen i sitt betänkande
upplyst följande:

Antalet särskilda och samfällda husbehovsskogar i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker uppginge till sammanlagt 1,249 med en areal
av 99,805 hektar produktiv skogsmark och 105,963 hektar impediment eller
tillhopa 205,768 hektar. Av dessa skogar vore 1,220 särskilda och 29 samfällda
husbehovsskogar. De förra omfattade en areal av 81,495 hektar produktiv
skogsmark och 102,401 hektar impediment eller sammanlagt 183,896
hektar. De senare hade en areal av 18,310 hektar produktiv skogsmark och
3,562 hektar impediment eller tillhopa 21,872 hektar.

Det övervägande antalet särskilda husbehovsskogar eller 922 vore belägna
inom Västerbottens län. Inom Norrbottens län läge allenast 298 dylika skogar.
De samfällda husbehovsskogarna vore samtliga belägna i Västerbottens
län. Arealen av de särskilda husbehovsskogarna i Västerbottens län utgjorde
158,498 hektar, därav 69,173 hektar utgjordes av produktiv skogsmark och
89,325 hektar av impediment. Inom Norrbottens län vore de särskilda husbehovsskogarnas
areal 25,398 hektar, därav något mindre än hälften eller
r2.322 hektar bestode av produktiv skogsmark och 13,076 hektar av impediment.

Av de särskilda husbehovsskogarna i Västerbottens län tillhörde 540 skogar
med en areal av 95,037 hektar skattehemman, 367 skogar med en areal
av 62,212 hektar kronohemman samt 15 skogar med en areal av 1,249 hektar
inhysingslägenheter. Inom Norrbottens län tillhörde 17 särskilda husbehovsskogar
med en areal av 1,605 hektar skattehemman, 246 dylika skogar med
en areal av 18,846 hektar krononybyggen och 35 skogar med en areal av

Kungl. Majds proposition nr 268.

17

4,947 hektar inhysingslägenheter. Mellan Västerbottens och Norrbottens län
förelåge sålunda den skiljaktighet, att i det förra flertalet av de särskilda
husbehovsskogarna utlagts till skattehemman, medan i det senare dessa
skogar i allmänhet tilldelats krononybyggen. Denna skiljaktighet ägde samband
med de olika förutsättningar, varunder den senare avvittringen ägde
rum i de båda länen och för vilka i det föregående redogjorts.

Kommissionen har, huvudsakligen med ledning av uppgifter vilka infordrats
från de skogsstatstjänstemän, som handhava tillsynen över ifrågavarande
skogar, verkställt utredningar rörande vissa skog sbiologiska förhållanden
å husbehovsskogarna åsyftande i främsta rummet att belysa skogarnas
föryngringsförhållanden och sammansättning. Jag tillåter mig härutinnan
hänvisa till betänkandet (sid. 29—38).

Kommissionen har jämväl i betänkandet lämnat en redogörelse för vissa
tidigare framställningar om ändring i lagstiftningen angående husbehovsskogarna.
Jämväl i fråga örn denna redogörelse vill jag inskränka mig till att
hänvisa till betänkandet (sid. 38—42).

Behovet av revision av husbehovsskogslagen.

Kommissionen har i sitt betänkande lämnat en sammanfattande framställning
av de mera framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen
rörande husbehovsskogarna. Denna framställning är i huvudsak av följande
innehåll:

Lagen angående husbehovsskogar och den i samband med denna utfärdade
kungörelsen med ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker hade tillkommit i huvudsakligt
syfte att förhindra, att de skogar, som efter lagens utfärdande genom
avvittring skulle tilldelas hemman och nybyggen i lappmarkerna, bleve spekulationsobjekt
för trävaruindustrien och sålunda undandroges det ändamål,
som man med skogstilldelningen i lappmarkerna i främsta rummet velat
vinna, nämligen att stödja och utveckla jordbruksnäringen därstädes. De
bestämmelser, som upptagits i nämnda kungörelse och enligt vilka viss del
av hemman och nybyggen tillkommande skogsanslag skulle avsättas såsom
särskilda eller samfällda husbehovsskogar samt återstoden för varje avvittringslag
utläggas till allmänning att förvaltas för delägarnas gemensamma
nytta, hade otvivelaktigt varit ägnade att främja ett förverkligande av nämnda
syfte. Även de stadganden, som inrymts i lagen angående husbehovsskogar
och varigenom tryggades, att husbehovsskogarnas virkestillgångar i
första hand reserverades för vederbörande fastigheters husbehov, hade utgjort
ett verksamt medel för stävjande av spekulationsintresset i fråga örn
dessa skogar. På grund av den utformning husbehovsskogslagens stadganden
erhållit i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna hade emellertid berörda
ändamål kommit att beträffande dem tillgodoses med åsidosättande
i viss mån av skogsvårdens krav.

Tili belysning härav finge kommissionen erinra, att enligt husbehovsskogslagen
utsyning och stämpling å särskild husbehovsskog med rätt för ägaren
eller åbon att fritt förfoga över virket i allmänhet finge äga rum allenast där

Bihang lill riksdagens protokoll 1038. 1 sorni. .Yr 26S- 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skogstillgången överstege vad med tillämpande av en uthållig skogshushållning
erfordrades för gårdens behov. Denna bestämmelse innebure, att vederbörande
skogsvårdsmyndighet hade att tillse, att å särskild husbehovsskog
skulle såvitt möjligt sparas ett så stort virkesförråd, att ständig tillgång
på husbehovsvirke i erforderlig omfattning funnes å fastigheten. En
dylik hushållningsprincip kunde självfallet få till följd, att skog reserverades
för husbehov även sedan den uppnått avverkningsmogen ålder eller eljest
blivit av den beskaffenhet, att den från skoglig synpunkt borde avverkas.
I fråga om de särskilda husbehovsskogarna hade husbehovsskogslagen ock
medfört en dylik konsekvens, i det tillgången å dessa skogar av övermogen
och skadad skog vore anmärkningsvärt stor. Ett sparande av sådan skog
för husbehov överensstämde uppenbarligen ej med en god skogsvård. Ej
heller eljest kunde tillämpande av en dylik hushållningsprincip i fråga om
de särskilda husbehovsskogarna anses motiverat.

Jämväl i ett annat avseende lämnade husbehovsskogslagens avverkningsregler
rum för befogad erinran. Enligt lagen vore i fråga om särskild husbehovsskog
rätten till husbehovsavverkning principiellt fri. Skogsvårdsmyndigheten
ägde sålunda ej ingripa för att hindra olämpliga husbehovsavverkningar.
Då de särskilda husbehovsskogarna i många fall vore jämförelsevis
små, vöre sättet för husbehovs virkets uttagande ofta av stor betydelse
för dessa skogar. Företagandet av olämpliga husbehovsavverkningar kunde
i fråga örn dem för lång tid framåt omöjliggöra tillämpande av en rationell
skogsvård. Avsaknaden av föreskrifter, som närmare reglerade rätten till
husbehovsavverkning å de särskilda husbehovsskogarna, måste därför betecknas
såsom en brist i lagen. Denna brist vore desto mera kännbar, som
en ej obetydlig del av husbehovsskogarna vore att hänföra till skyddsskogar
och sålunda borde behandlas med särskild försiktighet.

I fråga om husbehovsskogslagen finge vidare erinras, att den ej upptoge
någon bestämmelse om skyldighet för skogsägaren att efter avverkning vidtaga
åtgärder för tryggande av återväxten. Då föryngringsförhållandena å
husbehovsskogarna ej sällan vore sådana, att dylika åtgärder kunde vara
till betydande gagn för befordrande av återväxten, syntes bestämmelser om
reproduktionsskyldighet ej böra saknas i lagstiftningen angående dessa skogar.

Slutligen finge framhållas, att med den organisation för husbehovsskogslagens
handhavande, som nu vore föreskriven, den viktiga rådgivande och
upplysande skogsvårdsverksamheten bland vederbörande skogsägare ej kunde
i önskvärd omfattning bedrivas. Vid lagens tillkomst hade förutsatts, att
skogsvårdsmyndighetens uppgift skulle vara begränsad till vidtagande av de
utsynings- eller andra åtgärder, som i lagen uttryckligen angåves. Numera
hade i fråga om den övervägande delen av landets enskilda skogar skogsvårdsmyndighetens
verksamhet utsträckts att avse även lämnande av råd och
meddelande av undervisning rörande skogsvård, och denna sida av verksamheten
hade under senare tid vunnit alltmera ökad betydelse. Vid sådant
förhållande kunde den ståndpunkt, som husbehovsskogslagen intoge i förevarande
avseende, ej anses tillfredsställande.

Husbehovsskogslagens brister såväl i nu berörda som i vissa andra hänseenden
hade kommit att framstå i skarp belysning efter tillkomsten av 1932
års Jappmarkslag med dess utförliga och verksamma bestämmelser. Det
vore att märka, att sistnämnda lag ägde tillämpning å, förutom andra skogar,
jämväl vissa skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker av
väsentligen samma biologiska karaktär som de skogar, vilka lydde under
husbehovsskogslagen. Det vore uppenbarligen ett allmänt intresse, att sist -

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

19

nämnda skogar, vilka i stor utsträckning vore avsedda att tjäna såsom ett
stöd för det minst bärkraftiga jordbruket i lappmarkerna, tillförsäkrades en
lika effektiv vård som övriga skogar i dessa trakter.

På grund av vad sålunda anförts funne kommissionen, att en genomgripande
omarbetning av husbehovsskogslagen vore av behovet påkallad.

Otvivelaktigt har lagen angående husbehovsskogar under den tid den-Departementssamma
tillämpats varit till gagn för innehavarna av dessa skogar. Emel- chefen•

lertid torde lagen numera, såsom framgår av vad kommissionen anfört, få
anses vara i flera avseenden bristfällig. Lagens i viss mån ensidiga inriktning
på bevarandet av nödigt virke för husbehov å ifrågavarande skogar
har medfört, att skog sparats även sedan den nått avverkningsmogen ålder
eller eljest blivit av den beskaffenhet, att den från skogliga synpunkter sett
borde avverkas. En dylik avverkningsregel strider uppenbarligen mot grunderna
för en god skogsvård. Såsom kommissionen ock påpekat hava konsekvenserna
av lagens ståndpunkt i förevarande avseende blivit den, att
husbehovsskogarnas virkesförråd fått en otillfredsställande sammansättning.

Men även ur andra skogliga synpunkter giver lagen rum för allvarliga erinringar.
Sålunda saknas varje föreskrift rörande skyldighet att efter avverkning
vidtaga reproduktionsåtgärder. Vidare må framhållas, att med
den nuvarande organisationen för husbehovsskogslagens handhavande den
viktiga rådgivande och upplysande verksamheten bland vederbörande skogsägare
ej torde i den omfattning, som är av behovet påkallad, kunna bedrivas.
Även i andra avseenden föreligga emellertid, såsom kommissionen
framhållit, brister i lagstiftningen angående ifrågavarande skogar. Jag biträder
fördenskull kommissionens uppfattning, att en genomgripande revision
av lagen bör komma till stånd.

Grunderna för förslaget till ny lagstiftning angående
husbehovsskogarna.

Jag övergår nu till att närmare angiva grunderna för det inom departementet
utarbetade förslaget till ny lagstiftning angående husbehovsskogarna.

Till en början torde jag härvid få redogöra för principerna i kommissionens
förslag till lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna.

Kommissionens förslag till lagstiftning angående de särskilda
husbehovsskogarna.

Kommissionens förslag i fråga om de särskilda husbehovsskogarna innebär
i huvudsak följande. De särskilda husbehovsskogarna skola underkastas
i stolt sett samina bestämmelser som för närvarande gälla i fråga örn de
under lappmarkslagen lydande skogarna. Husbehovsskogslagen skall således
upphävas såvitt angår de särskilda husbehovsskogarna och dessa skola
i stället inordnas under lappmarkslagen. I enlighet härmed skall avsalu -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

avverkning å berörda skogar i regel få ske allenast efter tillstånd av skogsvårdsmyndighet.
Även rätten till husbehovsavverkning å dessa skogar skall
i viss omfattning stå under skogsvårdsmyndighetens kontroll. Tillstånd till
avverkning skall regelmässigt meddelas enligt avverkningsplan, dock att i
vissa fall sådant tillstånd må meddelas, utan hinder av att avverkningsplan
ej upprättats. Reproduktionsskyldighet skall i viss omfattning åvila skogsägaren.
Tillsynsmyndighet skall vara skogsvårdsstyrelsen.

Efter denna kortfattade översikt torde jag få närmare redogöra för principerna
i kommissionens förslag.

Avverkningsregler.

I fråga om sättet för reglerandet av avverkningen för husbehov å de särskilda
husbehovsskogarna har kommissionen anfört i huvudsak följande:

I den nya lagstiftningen borde i främsta rummet kravet på den yngre skogens
skyddande mot olämpliga husbehovsavverkningar beaktas. I anslutning
till den regel om avverkning i yngre skog, som upptagits i allmänna
skogsvårdslagen och lappmarkslagen, syntes i den nya lagstiftningen böra
föreskrivas, att yngre skog ej finge avverkas annorledes än genom för skogens
utveckling ändamålsenlig gallring. Husbehovsavverkning i äldre skog
borde däremot liksom nu principiellt vara fri. För den enskilde skogsägaren
vore det uppenbarligen av stor vikt, att sådan avverkning finge obehindrat
företagas. Från sagda regel borde dock i likhet med vad nu gällde undantag
stadgas i fråga om sådana träd, som enligt skogsvårdsmyndighetens
beslut skulle överhållas såsom fröträd. Avverkning av dylika träd borde ej
i något fall vara tillåten utan skogsvårdsmyndighetens tillstånd. Därjämte
torde skogsvårdsmyndigheten böra tillerkännas befogenhet att ingripa reglerande
beträffande husbehovsavverkning å sådana husbehovsskogar, där
föryngringsförhållandena vore särskilt ömtåliga. Kommissionen ville erinra,
att en ej oväsentlig del av husbehovsskogarna hade skyddsskogskaraktär. I
fråga om dylika skogar kunde enligt gällande lagstiftning — 10 § husbehovsskogslagen,
jämförd med 2 § i 1903 års skyddsskogslag — rätten till husbehovsavverkning
begränsas genom skogarnas förklarande för skyddsskogar.
Den möjlighet, som sålunda förelåge att inordna husbehovsskogar av berörda
karaktär under skyddsskogslagstiftningen, skulle emellertid enligt ett av
kommissionen i betänkande den 24 februari 1936 (stat. off. utr. 1936: 19)
framlagt förslag upphöra, och den i skyddsskogslagen medgivna befogenheten
att begränsa rätten till husbehovsavverkning å skyddsskog kunde följaktligen,
därest nämnda förslag genomfördes, icke vidare göras gällande i fråga
örn husbehovsskogarna. Vid framläggande av berörda förslag hade kommissionen
emellertid beaktat, att möjligheten att ingripa reglerande i fråga
örn husbehovsavverkning å de husbehovsskogar, som vore av skyddsskogskaraktär,
borde vid förslagets upphöjande till lag på annat sätt tillgodoses.
Kommissionen hade därför i betänkandet föreslagit, att i 10 § husbehovsskogslagen
skulle upptagas en ny bestämmelse av innehåll, att, om husbehovsskog
funnes böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående samt
på grund härav större inskränkning i ägarens eller åbons rätt att bruka skogen
än förut i lagen sagts prövades vara av nöden, Kungl. Maj:t skulle hava
att efter förutgången syn och undersökning förordna om den inskränkning
i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallades. I en ny lagstift -

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

21

ning angående husbehovsskogar borde det skydd mot olämpliga husbehovsavverkningar
å vissa husbehovsskogar, som kommissionen med nyssangivna
bestämmelse velat vinna, böra beredas på ett delvis annat sätt. Befogenheten
att ingripa mot dylika avverkningar borde sålunda tillkomma vederbörande
skogsvårdsmyndighet, och befogenheten borde kunna göras gällande
i alla fall, då skydd för återväxten erfordrades. En dylik reglering av rätten
till husbehovsavverkning hade upptagits i 19 § allmänna skogsvårdslagen.
I denna paragraf hade skogsvårdsstyrelse tillerkänts befogenhet att, där styrelsen
funne nödigt att till skydd för återväxten å svårföryngrad skog avverkning
till husbehov inom visst område tillsvidare ej finge äga rum, meddela
föreskrift därom. Därest en motsvarande befogenhet i fråga örn de
särskilda husbehovsskogarna lades i skogsvårdsmyndighetens hand, borde
härigenom ett nöjaktigt skydd mot olämpliga husbehovsavverkningar å dessa
skogar vinnas. Ett stadgande av nu angiven innebörd borde sålunda
upptagas i den nya lagstiftningen.

Beträffande de principer, som borde vara vägledande vid utarbetande av
bestämmelser angående avverkning för avsalu i den nya lagstiftningen, har
kommissionen anfört, bland annat, följande:

Enligt husbehovsskogslagen finge avsaluavverkning å särskild husbehovsskog
företagas allenast efter utsyning eller stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman.
Den omedelbara kontroll över dylik avverkning, som enligt
lagen sålunda tillkomme skogsvårdsmyndigheten, borde principiellt bibehållas.
Såväl på grund av husbehovsskogarnas geografiska läge och merendels
ömtåliga skogsbiologiska förhållanden som med hänsyn till det ändamål
skogarna vore avsedda att tjäna kunde ett upphävande av denna kontroll
ej anses tillrådligt.

Såsom norm för den omfattning, vari avverkning för avsalu finge medgivas
å särskild husbehovsskog, gällde enligt husbehovsskogslagen, att sådan
avverkning ej finge avse mer än den del av skogstillgången, som överstege
vad med tillämpande av en uthållig skogshushållning erfordrades för
gårdens behov. Denna bestämmelse innebure, att skogsvårdsmyndigheten
i fråga örn särskild husbehovsskog hade att tillse, att å skogen såvitt möjligt
sparades ett så stort virkesförråd, att ständig tillgång på husbehovsvirke i
erforderlig omfattning funnes å fastigheten. Ett konsekvent genomförande
av denna hushållningsprincip medförde, att, där så erfordrades, skog skulle
reserveras till husbehov även sedan den uppnått för avverkning lämplig ålder.

Ett upptagande av berörda hushållningsprincip i en ny lagstiftning angående
ifrågavarande skogar vore tydligen ej förenligt med skogsvårdens krav.
Ej heller eljest vore numera påkallat att å dessa skogar under alla förhållanden
trygga tillgången å husbehovsvirke. Under de senaste årtiondena hade
pä grund av väg- och flottningsväsendets snabba utveckling och den alltmer
ökade användningen av motorfordon kommunikationerna i lappmarkerna
blivit i hög grad förbättrade. Möjligheten att, därest brist å husbehovsvirke
skulle uppstå å fastighet med husbehovsskog, för rimlig kostnad anskaffa
sådant virke från annan närbelägen skog vöre därför numera regelrätt för
handen. Detta hade ock vitsordats i vissa av kommissionen från vederbörande
skogsstatstjänstemän infordrade uppgifter. Till följd av kommunikationernas
utveckling i lappmarkerna bade även avsättningsmöjligheterna
för virke från husbehovsskogarna blivit gynnsammare, och ett sparande till
husbehov av virke, som kunde avyttras såsom industri- eller annat gagnvirke,
vore därför ofta ekonomiskt ofördelaktigt för skogsägaren.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

De ändrade förhållanden, som sålunda inträtt efter husbehovsskogslagens
tillkomst, borde emellertid ej föranleda, att kravet på tryggandet av nödigt
husbehovsvirke å de särskilda husbehovsskogarna helt eftergåves. I likhet
med vad som gällde i fråga örn skogar under allmänna skogsvårdslagen och
lappmarkslagen borde grundsatsen örn husbehovsvirkets skyddande upprätthållas
även i en ny lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna
men inskränkning i denna grundsats medgivas i de fall, då dess tillämpning
skulle komma att strida mot skogsvårdens krav. Skog, som uppnått den
ålder eller eljest vore av den beskaffenhet, att dess tillgodogörande vore
önskvärt från skogsekonomisk synpunkt, borde sålunda få avverkas till avsalu
utan hinder av att fastigheten därigenom för framtiden bomme att lida
brist på erforderlig husbehovsskog. Detsamma borde gälla i fråga örn skog,
som borde borttagas för att markens alstringsförmåga skulle kunna på ett
ändamålsenligt sätt tillgodogöras.

Den nu ifrågasatta ändringen i husbehovsskogslagen innebure en ej oväsentlig
utsträckning av rätten till avsaluavverkning å de särskilda husbehovsskogarna.
Jämväl i ett annat avseende borde denna rätt utvidgas.

Utsyning för avsalu å särskild husbehovsskog finge enligt husbehovsskogslagen
ej påkallas oftare än vart femte år. Denna bestämmelse ägde samband
med förenämnda princip om sparande å dylik skog av nödig skogstillgång
för gårdens behov och åsyftade att förhindra spekulation med nämnda
tillgång. Samtidigt som detta syfte tillgodosetts hade emellertid bestämmelsen
i fråga om det virke å särskild husbehovsskog, som översköte nämnda
skogstillgång och som skogsägaren enligt lagen ägde rätt att försälja, medfört
hinder att utnyttja konjunkturerna å trävarumarknaden och sålunda
verkat ekonomiskt ofördelaktigt för skogsägaren. Med den ändrade grundsats
i fråga om reserverande å särskild husbehovsskog av virke till husbehov,
som kommissionen i det föregående förordat, skulle berörda ogynnsamma
verkan av ifrågavarande bestämmelse uppenbarligen bliva ännu mera
framträdande. Med hänsyn härtill och då på grund av de ökade insikter
i skogshushållning, som befolkningen i dessa trakter numera vunnit, berörda
spekulationsfara näppeligen borde tillmätas större betydelse, torde i den nya
lagstiftningen rätt att erhålla utsyning för avsalu böra medgivas skogsägarna
oftare än vart femte år.

I motsats till andra skogsvårdslagar upptoge husbehovsskogslagen ej någon
bestämmelse, att vid avverkning till avsalu hänsyn skulle tagas till möjligheten
att efter avverkningen erhålla nöjaktig återväxt. Vid lagens tillkomst
hade man förutsatt, att, då rätten till avsaluavverkning i lagen gjorts
beroende av skogsvårdsmyndighetens tillstånd, denna utan särskild föreskrift
komnie att tillse, att avsaluavverkning ej medgåves i större omfattning
än som vöre förenlig med skogens återväxt. Såväl för sltogsvårdsmyndigheten
som för den enskilde skogsägaren vore det emellertid av vikt, att rätten
till avsaluavverkning i själva lagen gåves ett i möjligaste mån preciserat innehåll.
I enlighet härmed och då denna rätt borde göras så omfattande som
utan eftersättande av skogsvårdens fordringar vore möjligt, torde i anslutning
till de regler, som i detta ämne upptagits i andra skogsvårdslagar, i den
nya lagstiftningen böra införas en föreskrift i syfte, att ägare av särskild husbehovsskog
principiellt skulle vara berättigad att på en gång erhålla avsaluavverkning
i den omfattning, som vöre förenlig med skogens återväxt. Från
denna regel borde dock undantag stadgas för det fall, att avverkningen företoges
i yngre skog. I likhet med vad som föreslagits beträffande husbehovsavverkning
borde avsaluavverkning i yngre skog få verkställas allenast såsom
en för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Det finge erinras, att

Kungl. Majlis proposition nr 268.

23

en ytterligare inskränkning i nämnda regel föranleddes av den grundsats om
husbehovsvirkets skyddande, som kommissionen i det föregående tillstyrkt.

Den reglering av rätten till avsaluavverkning, som kommissionen förordat,
vilade på den förutsättning, att rättens utövning, principiellt gjordes beroende
av skogsvårdsmyndighetens tillstånd. Uppställandet av fordran å sådant
tillstånd vore motiverat även därav, att de föreslagna nya avverkningsreglerna
medgåve en avsevärt stegrad avverkning av de relativt stora förråd
avverkningssmogen och skadad skog, som nu funnes å de särskilda husbehovsskogarna.
Ett alltför forcerat uttagande av dessa förråd skulle medföra
ogynnsamma sociala verkningar för befolkningen i dessa trakter, i det efter
förrådens exploatering skogsägarna under lång tid skulle vara avstängda
från möjligheten att erhålla husbehovsvirke eller virke till avsalu från hithörande
skogar. De svårigheter, som härigenom skulle uppstå för skogsägarna,
vilkas ekonomi i många fall vore grundad på en regelbundet återkommande
avkastning från skogarna, behövde ej närmare angivas. För
undvikande av dessa svårigheter borde vid uttagande av den mogna skogen
ransonering i viss utsträckning genomföras. Tydligt vore, att detta önskemål
ej kunde på ett betryggande sätt tillgodoses, med mindre skogsvårdsmyndighetens
tillstånd regelrätt krävdes för utövning av rätten till avsaluavverkning.

Därest skogsvårdsmyndighetens kontroll över avsaluavverkning skulle bliva
fullt effektiv, borde i samband med lämnande av tillstånd till sådan avverkning
liksom nu utsyning och stämpling i allmänhet verkställas. Lagstiftningen
borde dock bereda möjlighet att i särskilda fall medgiva undantag
från nämnda regel. Sådant undantag borde emellertid ej sträckas längre,
än att i varje fall noggrann anvisning lämnades av den trakt, där avverkningen
finge företagas.

De synpunkter, som enligt vad kommissionen sålunda anfört borde vara
vägledande vid utformningen av stadgandena rörande avverkning å de särskilda
husbehovsskogarna, har kommissionen ansett i huvudsak kunna tillgodoses
genom de avverkningsregler, som finnas upptagna i lappmarkslagen.
Kommissionen har framhållit, att vissa av de skogar, som lyda under denna
lag, i biologiskt avseende vore likartade med husbehovsskogarna. Med hänsyn
härtill och då det vore önskvärt, att i möjligaste mån enhetliga stadganden
gällde i fråga om avverkningen å skogarna i lappmarkerna, har kommissionen
undersökt, huruvida och i vad mån lappmarkslagens avverkningsregler
kunde anses lämpade även för de särskilda husbehovsskogarna.

Kommissionen har härom — sedan kommissionen närmare redogjort för
sagda avverkningsregler — anfört:

Lappmarkslagens avverkningsregler vore enligt kommissionens mening
väl ägnade att vinna tillämpning även å de särskilda husbehovsskogarna.
De reformkrav, som kommissionen i det föregående uppställt med avseende
å lagstiftningen rörande dessa skogar, bleve i huvudsak tillgodosedda genom
berörda regler. Kommissionen ville särskilt understryka, att samtidigt som
dessa regler medgåve en mera vidsträckt avverkningsrätt än husbehovsskogslagen
i fråga örn de avsevärda förråd avverkningsmogen eller skadad
skog, som funnes å ifrågavarande skogar, reglerna i stort sett lämnade i
skogsvårdsmyndighetens hand att bestämma den takt, vari avverkningen
av dessa förråd finge äga rum. Skogsvårdsmyndiglieten hade sålunda möjlighet
att vid avverkningen genomföra den ransonering, som kunde finnas

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

påkallad till förebyggande, att här avsedda fastigheter genom uttagandet
av nämnda förråd under mera avsevärd tid komme att lida brist på nödig
skog till husbehov. Därjämte finge framhållas, att de i lappmarkslagen
upptagna bestämmelserna örn avverkningstillstånds meddelande enligt avverkningsplan
möjliggjorde i fråga om de större husbehovsskogarna tilllämpande
av en mera rationell hushållning än i husbehovsskogslagen förutsatts.
Även finge betonas, att den rätt att årligen söka och erhålla tillstånd
till avsaluavverkning, som lappmarkslagen medgåve, uppenbarligen
beredde skogsägarna bättre möjlighet än förut att vid avyttringen av sina
skogsprodukter beakta konjunkturerna på trävarumarknaden.

I ett avseende tillgodosåge emellertid ej lappmarkslagen de fordringar,
som kommissionen uppställt på den nya lagstiftningen angående de särskilda
husbehovsskogarna. Lagen lämnade ej skogsvårdsmyndigheten någon
möjlighet att ingripa mot olämpliga husbehovsavverkningar i äldre
skog. Därest lappmarkslagens avverkningsregler utsträcktes att äga tilllämpning
å berörda skogar, borde dessa regler därför kompletteras med en
föreskrift i detta avseende av det innehåll kommissionen förut angivit.

I anslutning till vad kommissionen sålunda anfört har kommissionen i betänkandet
förordat, att iappmarkslagens avverkningsregler, med den komplettering
kommissionen, på sätt nyss angivits, funnit erforderlig, förlänades
giltighet även i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna. Kommissionen
har härvid särskilt understrukit vikten därav, att vid tillämpningen av
nämnda regler de speciella förhållanden, som förelåge i fråga om dessa
skogar, noggrant beaktades.

Reproduktionsskyldighet.

Såsom förut berörts har kommissionen i sitt betänkande föreslagit införande
av reproduktionsskyldighet för innehavarna av de särskilda husbehovsskogarna.
Såsom skäl härför har kommissionen anfört, bland annat:

Fackmännen torde vara ganska eniga därom, att mycket stöde att vinna
ifråga om förbättringen av skogsförhållandena i lappmarkerna genom vidtagandet
av positiva åtgärder för främjande av föryngringen å skogarna
därstädes. I lagstiftningen hade detta förhållande kommit till ett tydligt
uttryck därigenom att i lappmarkslagen upptagits ingående bestämmelser
rörande reproduktionsskyldighet, vilka nära anslöte sig till de föreskrifter i
ämnet, som enligt allmänna skogsvårdslagen gällde i fråga om de under
denna lag lydande skogar.

För skogsvården a de särskilda husbehovsskogarna medförde införandet
av reproduktionsskyldighet med avseende å dem betydande fördelar. Dessa
skogar bestode i stor utsträckning av gamla och oväxtliga bestånd, vilka,
så snart ske kunde, borde ersättas med nya och växtkraftiga sådana. Tydligt
vore, att denna omföring kunde snabbare äga rum, därest positiva åtgärder
vidtoges för föryngringens underlättande. Det vore ock uppenbart,
att ett skyndsamt genomförande av en dylik förändring i fråga örn skogarnas
sammansättning vore ekonomiskt fördelaktigt för skogarnas innehavare.
Även i fråga örn sådana skogar, å vilka virkesförrådets åldersfördelning
vore jämförelsevis normal, kunde en snabbare och bättre föryngring ej sällan
erhallas, därest återväxten underlättades genom direkta åtgärder från
markägarens sida.

Ett upptagande av reproduktionsskyldighet i den nya lagstiftningen i*örande
de särskilda husbehovsskogarna vöre påkallat även av den grund, att

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

därigenom större enhetlighet ernåddes på skogslagstiftningens område. Sedan
i fråga örn det övervägande antalet enskilda skogar i riket reproduktionsskyldighet
numera stadgats, krävde följdriktigheten, att dylik skyldighet infördes
även beträffande de särskilda husbehovsskogarna, som antingen vore
av enskild natur eller innehades av enskilda med sådan rätt, att de vore
jämförliga med enskilda skogar.

IÄ Beträffande

principerna för utformningen av reproduktionsskyldigheten å
de särskilda husbehovsskogarna, har kommissionen anfört följande:

Det borde tillses, att reproduktionsskyldigheten avvägdes efter de varierande
skogsbiologiska förhållanden, som rådde å dessa skogar. Skogarna
voro ofta belägna å relativt näringsrika marker utmed sjöar eller vattendrag
eller hade eljest ett från skogsbiologisk synpunkt mera gynnsamt läge. A
skogar, som tillhörde denna kategori, torde reproduktionsåtgärder bliva till
icke ringa gagn för återväxtens underlättande. De reproduktionsåtgärder,
som kunde ifrågakomma å dessa skogar, utgjordes främst av röjnings- och
markberedningsåtgärder. Understundom kunde emellertid även mera omfattande
åtgärder såsom sådd, plantering eller dikning med goda resultat
komma till användning. Vad däi-emot anginge de husbehovsskogar, som
läge i oskyddade höjdlägen eller växte å mycket svaga eller försumpade
marker, torde vidtagande av reproduktionsåtgärder å dem icke lämpligen
böra i större utsträckning äga rum. För erhållande av återväxt å dessa skogar
hade man alltså i huvudsak att lita till de naturliga föryngringsmöjligheterna.
I betraktande av det anförda borde reproduktionsskyldigheten
tydligen erhålla ett sådant innehåll, att dess tillämpning kunde anpassas
efter de olika förhållanden, som rådde inom skilda delar av de särskilda
husbehovsskogarna. Vid reproduktionsskyldighetens bestämmande borde
vidare hänsyn tagas till den fortgående utvecklingen inom skogsbruket.
Skyldigheten borde alltså ej begränsas till vissa speciella åtgärder utan givas
en allmän innebörd, så att möjlighet förelåge att vid skyldighetens tilllämpning
nyttiggöra de erfarenheter rörande föryngringsförhållandena å
ifrågavarande skogar, som framdeles kunde vinnas. Därjämte borde, i anslutning
till den omfattning reproduktionsskyldigheten erhållit i andra
skogsvårdslagar, denna skyldighet i den nya lagstiftningen fastställas att
avse vidtagandet av reproduktionsåtgärder såväl efter avverkning som efter
vissa genom naturförhållanden eller annorledes uppkomna skador å skogen.
Slutligen borde tillses, att skyldigheten icke bleve alltför betungande
för innehavarna av ifrågavarande skogar.

De synpunkter, som enligt kommissionens mening sålunda böra tagas i
betraktande vid utformningen av reproduktionsskyldigheten, har kommissionen
i allt väsentligt funnit tillgodosedda genom de föreskrifter, som finnas
upptagna i lappmarkslagen. Till närmare belysning härav har kommissionen
anfört, bland annat, följande:

Enligt lappmarkslagen ålåge det markägaren att vidtaga återväxtåtgärder
såväl efter avverkning som efter vissa å skogen inträffade skador. I fråga
örn den förra skyldigheten innehölle lagen bestämmelser, att, då efter verkställd
avverkning — vare sig denna skett för husbehov eller lill avsalu — behov
av återväxtåtgärder förelåge, markägaren hade alt vidtaga sådana åtgärder,
som erfordrades för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen
komme till stånd å det avverkade området. Av bestämmelsernas avfatlning
framginge, att vid avgörandet av frågan örn återväxten vore nöjaktig

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

eller ej hänsyn skulle tagas till de d avverkningsorten rådande naturförhållandena.
Den å det avverkade området uppkomna skogen skulle enligt lagen vidmakthållas
till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre vore att
räkna såsom plantskog. Reproduktionsskyldigheten hade sålunda i detta fall
bestämts på det sätt, att den kunde anpassas efter de olika skogsbiologiska förhållanden,
som förefunnes å olika avverkningstrakter. Såsom ytterligare säkerhet
för att skyldigheten i tillämpningen ej skulle bliva alltför kännbar för
markägaren hade skogsvårdsmyndigheten i lagen tillagts rätt att, därest den
däri stadgade reproduktionsskyldigheten skulle i särskilt fall bliva synnerligen
betungande, medgiva skälig begränsning av densamma. Vid utsträckande avsist
angivna bestämmelse att äga tillämpning i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna
borde med hänsyn till vikten att nöjaktig återväxt erhölles
efter företagna avverkningar å dessa skogar skogsvårdsmyndigheten beredas
möjlighet att i sådana fall, då begränsning av reproduktionsskyldigheten
enligt samma bestämmelse ägt rum, lämna understöd av allmänna
medel för utförande av de reproduktionsåtgärder, som utöver de markägaren
åliggande funnes påkallade för återväxtens betryggande. -— Vad beträffade
skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skador å skogen innehölle
bestämmelserna i lappmarkslagen härutinnan, att, då skada uppkomma
i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik
händelse eller genom åverkan, markägaren kunde åläggas att utföra åtgärder
för betryggande av återväxt efter skadan i principiellt samma omfattning
som efter avverkning. Skyldigheten vore dock i detta fall underkastad den
viktiga begränsningen, att, där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat
eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat
skadegörelsen, åtgärder för återväxtens betryggande ej finge fordras till större
kostnad än som motsvarade värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som
funnes kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom de kvarstående
träd, vilka blivit så skadade, att de ej borde bibehållas eller eljest
måste såsom hinderliga för betryggande av nöjaktig återväxt borttagas,
jämte den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller
kunnat uppbära. Härutöver hade i lagen skogsvårdsmyndigheten tillagts
befogenhet att, om nyssangivna skyldighet skulle för markägaren bliva
synnerligen betungande, medgiva skälig begränsning därav. Med hänsyn
till det sätt, varpå reproduktionsskyldigheten i förevarande fall sålunda bestämts,
torde densamma med fördel kunna vinna tillämpning även beträffande
de särskilda husbehovsskogarna. Det vore att märka, att skyldigheten
ej gällde skada, som uppstått genom betning av hemdjur. Enligt allmänna
skogsvårdslagen ålåge skogsägaren reproduktionsskyldighet även efter sådan
skada. Att i fråga om de särskilda husbehovsskogarna utsträcka reproduktionsskyldigheten
att jämväl omfatta skada, uppkommen genom betning
av hemdjur, funne sig kommissionen icke böra ifrågasätta, då det uppenbarligen
vore önskvärt, att i möjligaste mån enhetliga bestämmelser i förevarande
avseende gällde beträffande samtliga i lappmarkerna belägna enskilda
eller med enskilda jämförliga skogar.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommissionen föreslagit, att de i
lappmarkslagen upptagna reproduktionsbestämmelserna i princip förlänas
giltighet jämväl beträffande särskilda husbehovsskogar. Kommissionen har
emellertid härvid förutsatt, att även efter införande av reproduktionsplikt
i fråga om berörda skogar avverkningarna å dem komme att verkställas på
sådant sätt, att möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring noggrant
tillvaratoges.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

27

Omläggning av skogsmark till annan användning.

Enligt husbehovsskogslagen må skogsmark å de särskilda husbehovsskogarna
i viss ordning omläggas till åker eller äng. För verkställande av sådan
omläggning erfordras tillstånd av länsstyrelsen. Innan fråga örn sadant tillstånd
prövas av länsstyrelsen, skall besiktning av det till omläggning avsedda
skogsområdet verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman eller kronobetjänt
eller av två trovärdiga män. Vid meddelande av tillstånd till omläggning
utsätter länsstyrelsen viss tid, inom vilken vid vite, som länsstyrelsen
bestämmer, omläggningsföretaget skall vara fullbordat.

Nu angivna bestämmelser har kommissionen funnit otillfredsställande i
flera avseenden. Kommissionen har härom anfört:

För nutida uppfattning syntes det ändamål, till vilket omläggning av skogsmark
enligt husbehovsskogslagen finge ske, vara alltför begränsat. Ej heller
kunde det anses nödigt att i alla fall kräva tillstånd av myndighet till omläggning
av skogsmark å här avsedda skogar. Slutligen kunde ifragasättas, huruvida
det vore lämpligt att genom vitesföreläggande framtvinga genomförande
av omläggningsföretag. t .... „.

I lappmarkslagen medgåves omläggning av skogsmark — förutom till aker
eller äng —- jämväl till trädgård, betesmark för varaktigt betesbruk, byggnadstomt,
väg eller annat liknande ändamål, varjämte medgivande lämnades
till sådan omläggning, som betingades därav, att jämlikt lagen den 22 juni
1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan bestämts, att vederlag
för ströäng, som indroges till kronan, skulle utgå medelst bekostande av odling
å visst område. Enligt lappmarkslagen erfordrades tillstånd av vederbörande
skogsvårdsmyndighet allenast till skogsmarks omläggande till betesmark för
varaktigt betesbruk eller äng. I alla andra fall ägde markägaren frihet att
utan föregående prövning av myndighet företaga omläggning av skogsmark.
Meddelade skogsvårdsmyndigheten enligt lagen tillstånd till omläggningsföretag
skulle myndigheten tillika bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder,
som erfordrades för det avsedda ändamålet. Fullgjordes ej inom den bestämda
tiden vad sålunda förelagts, ägde på talan av skogsvårdsmyndigheten domstol
efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av for markens
omläggning erforderliga åtgärder eller förordna örn markområdets återförsättande
i skogbärande skick och föreskriva vad därför skulle vidtagas. Med
avseende å det fall, att omläggningsföretag, vartill tillstånd av skogsvårdsmyndigheten
ej erfordrades, icke behörigen fullföljdes, innehölle lagen ej
några särskilda bestämmelser. Beträffande detta fall ägde emellertid de i
lagen upptagna föreskrifterna angående reproduktionsskyldighet tillämpning.
Dessa föreskrifter innebure, bland annat, att, om skogsvårdsmyndigheten
funne åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt lagen vara påkallade å
det område, varå omläggningsarbeten pabörjats, skogsvårdsmyndigheten skulle
söka med markägaren eller den, som eljest vöre ansvarig för återväxtens betryggande,
träffa överenskommelse örn samtliga de åtgärder, som för nyss
berörda ändamål borde vidtagas, och örn den tid, inom vilken envar av dem
skulle vara fullgjord. Kunde ej överenskommelse träffas, hade skogsvårdsmyndigheten
att stämma in saken till domstol, som ägde föreskriva de åtgärder
för återväxtens betryggande, som av förhållandena påkallades, samt
förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skulle vara tullgjort.

De bestämmelser, som enligt det nu anförda gällde rörande omläggning av

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

skogsmark å de under lappmarkslagen lydande skogarna, vore enligt kommissionens
mening väl ägnade att vinna tillämpning jämväl å de särskilda
husbehogsskogarna. I fråga om de husbehovsskogar, som hade karaktär av
skyddsskogar, kunde visserligen ifrågasättas, huruvida ej rätten till omläggning
borde i större utsträckning än i lappmarkslagen förutsatts göras beroende
av skogsvårdsmyndighetens tillstånd, men då de områden av husbehovsskogarna,
som kunde komma att tagas i anspråk för sådana ändamål, vartill
enligt lappmarkslagen omläggning kunde ske utan tillstånd, torde vara av
mycket ringa omfattning, hade kommissionen ej funnit nödigt att beträffande
nyssangivna skogar föreslå någon dylik begränsning av omläggnings rätten.

''

-J£l

På grund av vad sålunda anförts bär kommissionen förordat, att beträffande
omläggning av skogsmark å de särskilda husbehovsskogarna i den nya lagstiftningen
upptoges bestämmelser av väsentligen samma innehåll som lappmarkslagens
motsvarande föreskrifter.

Myndighet för lagstiftningens handhavande m. m.

Jag torde härefter få övergå till frågan örn den myndighet, åt vilken handhavandet
av den ifrågasatta lagstiftningen lämpligen bör anförtros. Kommissionens
förslag i detta hänseende går såsom förut berörts ut därpå, att
domänstyrelsens befattning med de särskilda husbehovsskogarna skall upphöra
och dessa ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelses tillsyn. Kommissionen
har såsom motivering härför anfört, bland annat, följande:

Skogsvårdsstyrelserna hade under de tre decennier, styrelserna utövat sin
verksamhet, tillvunnit sig allt större förtroende bland landets skogsägare och
styrelsernas verksamhetsområde hade under de senaste åren avsevärt utvidgats.
Genom 1932 års lappmarkslag hade även den övervägande delen av
de enskilda skogarna i lappmarkerna ställts under uppsikt av skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län. Den strävan, som genom lappmarkslagen
och vissa andra under senare år tillkomna skogslagar framträtt
att befria domänverket från dess befattning med skogar, som ej vore av statlig
karaktär, funne kommissionen välgrundad. I anslutning härtill vore det
önskvärt, att även de särskilda husbehovsskogarna, vilka vore av enskild
natur eller innehades av enskilda med sådan rätt, att de vore jämförliga med
enskilda skogar, överfördes från domänstyrelsens till nyssnämnda skogsvårdsstyrelsers
verksamhetområde. Skälen för en dylik ändring vunne tydligen
ökad styrka, därest den nya lagstiftningen rörande nyssnämnda skogar
utformades enligt de grunder, som kommissionen förordat och vilka i allt
väsentligt överensstämde med de regler, som upptagits i lappmarkslagen.

En överflyttning av de särskilda husbehovsskogarna från domänstyrelsens
till vederbörande skogsvårdsstyrelses tillsyn kommer självfallet att medföra
ökning av administrationskostnaderna för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län. Kommissionen har beräknat denna merkostnad
till dels ett ärligt belopp av 23,900 kronor och dels därutöver för de två
första åren av den nya lagstiftningens giltighetstid ett årligt belopp av 18,800
kronor. Sistnämnda belopp avser huvudsakligen att täcka kostnaderna för
upprättande av avverkningsplaner enligt den nya lagstiftningens bestämmel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

29

ser. Kommissionen har emellertid framhållit, att i sammanhang med den nu
ifrågasatta reformen det anslag, som under senare år anvisats såsom ersättning
till domänfonden för utgifter för tillsyn å kronoliemmansskogar samt
husbehovsskogar, borde nedsättas med det belopp, som avsåge ersättning för
tillsyn å särskilda husbehovsskogar. Detta belopp har av kommissionen
uppskattats till 12,350 kronor. De årliga merkostnaderna i anledning av kommissionens
förslag stanna alltså vid (23,900—12,350) 11,550 kronor. Ett
genomförande av kommissionens förslag medför även, enligt vad kommissionen
anfört, att vissa indragningar kunna verkställas inom domänverkets
personal. Kommissionen har på grundval av en av domänstyrelsen lämnad
uppgift beräknat, att en icke ordinarie assistent och en icke ordinarie kronojägare
till följd av reformen komma att bliva övertaliga. Såsom ersättning till
dessa tjänstemän har kommissionen upptagit ett årligt belopp av 2,508 kronor.

Den nya lagstiftningens form.

Kommissionen har uttalat, att enligt kommissionens mening den nya lagstiftningen
ej borde givas formen av en fristående lag, utan att lappmarkslagens
bestämmelser borde, med eventuellt erforderliga jämkningar, utsträckas
att äga tillämpning jämväl å de särskilda husbehovsskogarna. Kommissionen
bär vidare i detta sammanhang anfört följande:

De av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen vore
avsedda att gälla även i fråga om de särskilda husbehovsskogar, som tillhörde
kronohemman och krononybygget Att äganderätten till dessa skogar alltjämt
tillkomme kronan, utgjorde enligt kommissionens mening ej något hinder
för deras inordnande under lappmarkslagen och ställande under uppsikt
av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Den rätt till
skogarna, som innehades av vederbörande åbor, vore i mycket att jämställa
med äganderätt. Särskilt vore att märka, att enligt husbehovsskogslagen
skogarnas avkastning, i den mån denna överhuvud finge disponeras för annat
ändamål än husbehov, principiellt bomme åborna till godo. Abornas rätt
till skogarna kunde ock jämlikt gällande lagstiftning övergå till äganderätt
genom skatteköp eller skatteomföring. Statens utsikter att erhålla något ekonomiskt
utbyte av fastigheterna vore liksom statens äganderättsintressen i
övrigt numera mycket små. Endast för den händelse att vanhävd konstaterades
eller åbostammen utslocknade kunde ifrågavarande fastigheter återtagas
av staten. Att med hänsyn härtill i fråga om fastigheterna bibehålla
en särskild skogslagstiftning syntes ej vara motiverat. Ett inordnande av
ifrågavarande skogar under lappmarkslagen vore för övrigt till fördel även
för staten såsom ägare, då härigenom en mera rationell skötsel av skogarna
kunde vinnas än om dessa kvarstode under husbehovsskogslagen.

Kommissionens förslag till lagstiftning angående de samfällda husbehovsskogarna.

Kommissionens förslag i fråga örn de samfällda husbehovsskogarna innebär,
såsom förut berörts, att dessa skola inordnas under den av kommissionen
föreslagna lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Under
denna lag skola enligt kommissionens förslag hänföras, förutom de samfäll -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

da husbeliovsskogarna, jämväl besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs
län samt allinänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Till
stöd för förslaget härutinnan har kommissionen framhållit att de samfällda
husbehovsskogarna vore såväl i rättsligt avseende som till sin skogliga karaktär
så likartade med allmänningsskogarna, att vården och förvaltningen
av båda dessa grupper skogar lämpligen borde handhavas efter i stort sett
samma regler.

Från kommissionens förslag i förevarande avseende hava, såsom förut
nämnts, två av de sakkunniga, byråchefen C. G. Cassel och hemmansägaren
Ernst Johansson, varit skiljaktiga. I ett vid kommissionens betänkande
1937: 29 fogat särskilt yttrande hava dessa två sakkunniga föreslagit, att de
samfällda husbehovsskogarna skulle i likhet med vad kommissionen förordat
i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna inordnas under lappmarkslagen.
För de skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för detta förslag, har
jag redogjort förut i dag vid anmälan för Kungl. Maj:t av förslaget till lag
örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, och jag tillåter mig nu hänvisa
till denna redogörelse.

Yttranden över kommissionens förslag i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna.

I yttrandena över kommissionens förslag i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna
har förslaget i stort sett vunnit allmän anslutning. Endast
i tre yttranden hava erinringar av mera principiell natur framförts mot förslaget.
Ur dessa yttranden må här återgivas följande:

Jägmästaren i Vilhelmina revir har ansett, att lappmarkslagens bestämmelser
rörande avverkningarnas omfattning icke i tillräcklig grad säkerställde
tillgången av husbehovsvirke å de särskilda husbehovsskogarna.
Speciella föreskrifter i sådant syfte borde därför i samband med de särskilda
husbehovsskogarnas införande under lappmarkslagen upptagas i denna.
Jägmästaren har till utveckling av sina synpunkter anfört, bland annat:

I stort sett syntes de särskilda husbehovsskogarna mycket väl kunna
inordnas under lappmarkslagen. Det vore dock nödvändigt, att tillgången
till husbehovsvirke tryggades, även om skogsvårdssynpunkterna därför måste
något tillbakasättas. I lagens 9 § 2 mom. föreskreves, att fastighet icke genom
avverkning finge komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog.
Härmed avsåges smärre hemman, där avverkningen bleve för liten för att
med behållning kunna utdrivas periodvis, varför i stället på en gång finge utsynas,
vad som med god skogsvård vore förenligt. Ett flertal husbehovsskogar
komme sannolikt att falla inom denna grupp. Det borde emellertid
framhållas, att skogsvårdsprinciperna ej finge drivas så långt, att hemmansägaren
för husbehovet icke finge kvar annat än utvecklingsbar skog. En sådan
situation kunde tänkas inträffa även på hemman av den storlek, att
utsyning skedde efter plan. Det vore därför önskvärt, att en bestämmelse
upptoges i 9 § lappmarkslagen av innehåll, att å särskild husbehovsskog
finge avverkning i regel icke medgivas i så stor utsträckning, att brist
på husbehovsvirke uppstode eller att utvecklingsbar skog annat än gall -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ringsvis måste anlitas för att erhålla sådant, övermogen och skadad skog
av sådan beskaffenhet, att den beräknades bliva förstörd innan den kunde
tagas i bruk för busbehovsändamål, finge dock avverkas.

Då det vore av stor vikt, att tillgången till busbehovsvirke tryggades,
borde, med hänsyn till vad nu föreslagits, följande bemärkas:

I 7 § lappmarkslagen föreskreves, bland annat, angående avverkningsplan,
att viss överårig skog samt äldre skog, som i högre grad hindrade
den yngre skogens utveckling, finge snarast avverkas. I kungörelse den 21
april 1933 med bestämmelser, bland annat, angående avverkningsberäkningens
uppgörande kallades denna skog realisationsförråd och vore (med
vissa reservationer) avsedd att avverkas omedelbart. Husbehovsskogarna
bestode till mycket stor procent av sådant virke.

Lappmarkslagen med dess snabba realiserande av den övermogna skogen
hade redan väckt ganska starka betänkligheter på grund av befarad framtida
virkesbrist, arbetsbrist och åtföljande sociala vådor. Man kunde därför
fråga sig, örn det vore lämpligt att utsträcka samma avverkningspolitik till
ännu flera skogar. Det vore därför önskvärt, att avverkningen icke skedde
så snabbt som förutnämnda kungörelse föreskreve. På grund av husbehovsskogarnas
ringa areal komme tillstånd till avverkning på många håll
att lämnas utan plan, men ett icke obetydligt antal vöre så stora eller hade
så stort virkesförråd, att plan borde upprättas. Det vore önskvärt, att särskilda
anvisningar utarbetades för avverkningsberäkning på husbehovsskogar
förslagsvis gående ut därpå att realisationsförrådet icke finge avverkas
omedelbart utan under 10—20 år och att ransoneringstiden finge utsträckas
ända till 50 år. Man kunde säga, att tillämpningsföreskrifter och anvisningar
i detta fall vore lika väl värda att uppmärksammas som själva lagen.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och skogsägarnas riksförbund hava
ifrågasatt, om ej i sammanhang med det föreliggande förslagets genomförande
i lappmarkslagen borde införas en bestämmelse, varigenom skogsvårdsstyrelsema
erhölle rätt att, i de fall mera omfattande aterväxtatgärder
påkallades efter avverkning, fordra ställande av säkerhet för dessas utförande,
innan avverkning finge företagas.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har såsom skäl för sin framställning
anfört:

Ett av huvudmotiven för den ändrade lagstiftningen vöre, att å husbehovsskogarna
förefunnes övermogen och skadad skog i jämväl för lappmarksförhållanden
osedvanligt stor omfattning. Detta komme att föranleda
rätt stora engångsavverkningar. En följd härav bleve, att åtgärderna för
anskaffande av återväxt kunde bliva förhållandevis omfattande. Som dessa
åtgärder kunde påfordras först några är efter avverkningen, kunde befaras,
alt inkomsten från denna helt disponerats till annat ändamål, da åtgärderna
skulle utföras, så att svårigheter kunde uppsta att fa dem verkställda. För
att förebygga detta borde, i likhet med vad som stadgades i allmänna
skogsvårdslagen, skogsvårdsstyrelsen tillerkännas rätt att, i de fall återväxtåtgärder
kunde beräknas bliva mera omfattande, fordra ställande av säkerhet
till visst belopp, innan avverkning finge företagas. Ett sådant stadgande
syntes så mycket mera påkallat, som många av dessa husbehovsskogar på
grund av sin belägenhet och storlek torde komma alt medgivas avverkning
utan plan, varigenom ett än större engångsbelopp komme att la uttagas.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttranden över kommissionens förslag i fråga örn de samfällda hus behovsskogarna.

I yttrandena över kommissionens förslag i fråga örn de samfällda husbehovsskogarna
hava de myndigheter och korporationer, som yttrat sig härom,
så gott som undantagslöst anslutit sig till den mening, som hävdats av herrar
Cassel och Johansson. För innehållet av dessa yttranden har jag förut i dag
redogjort vid anmälan för Kungl. Maj:t av förslaget till lag örn allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna, och jag hänvisar nu till denna redogörelse.

Departements- Till de av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen röchefen.
rande de särskilda husbehovsskogarna kan jag helt ansluta mig. Förslaget
synes på ett tillfredsställande sätt hava löst frågan om vården av dessa skogar.
Kommissionens förslag i fråga om de samfällda husbehovsskogarna kan jag
däremot ej biträda. Av skäl, som jag förut denna dag framlagt vid anmälan
för Kungl. Majit av förslaget till lag örn allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna, anser jag, att jämväl de samfällda husbehovsskogarna böra införas
under de bestämmelser, som skola gälla för de särskilda husbehovsskogarna.
Dessa bestämmelser lära i allo med fördel kunna tillämpas även i fråga om
de samfällda husbehovsskogarna. Någon sådan skillnad i skogsbiologiskt avseende
mellan berörda skogar föreligger icke, att olika regler rörande skogarnas
vård skulle vara av behovet påkallade.

Till kommissionens förslag i fråga om husbehovsskogarna torde jag i övrigt
få knyta följande påpekanden och erinringar.

De av kommissionen förordade stadgandena rörande avverkning för avsalu
å de särskilda husbehovsskogarna ansluta sig till lappmarkslagens bestämmelser
i ämnet. Såsom framgår av vad kommissionen anfört hava husbehovsskogslagens
avverkningsregler medfört ett ur skogsvårdssynpunkt olämpligt
sparande av gammal och övermogen skog. Att denna skog enligt de
föreslagna bestämmelserna får avverkas och lämna plats för yngre och bättre
bestånd är uppenbarligen till gagn för skogarnas ägare. Emellertid vill jag
i likhet med kommissionen understryka vikten av att den möjlighet att verkställa
ett snabbare uttag av skogen, som de nya bestämmelserna medgiva,
begagnas med försiktighet. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, i lappmarkslagen
nu upptaga speciella bestämmelser härom allenast såvitt angår husbehovsskogarna,
anser jag emellertid icke lämpligt. Det torde böra övervägas,
huruvida icke frågan om upptagande av restriktivare avverkningsbestämmelser
beträffande skogarna i lappmarkerna jämte vissa andra skogslagstiftningsspörsmål
med avseende å dessa skogar böra göras till föremål för särskild
undersökning.

Även i fråga om avverkning för husbehov torde de nu förordade bestämmelserna
innefatta en ändamålsenlig lösning. Genom dessa bestämmelser
lämnas skogsvårdsmyndigheten större befogenhet än vad nu är fallet att ingripa
mot olämpliga husbehovsavverkningar. Särskilt vill jag framhålla be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

33

tydelsen av att skogsvårdsmyndigheten enligt förslagets föreskrifter äger
möjlighet att till skyddande av återväxten förbjuda avverkning till husbehov.

Avsaknaden av bestämmelser avseende säkerställandet av återväxten å husbehovsskogarna
torde, såsom förut framhållits, vara en av de mest framträdande
bristerna i husbehovsskogslagen. Lämpligheten av att dylika bestämmelser
upptagas även rörande husbehovsskogarna torde ej kunna ifrågasättas.
För skogsvården å husbehovsskogarna lärer, på sätt kommissionen framhållit,
införandet av reproduktionsskyldighet medföra ej oväsentliga fördelar. Genom
att en dylik skyldighet förefinnes möjliggöres att medgiva större avverkningar
av gamla och oväxtliga bestånd, varigenom dessa kunna snabbare än
eljest varit möjligt ersättas med nya och växtkraftiga. För skogsägarna är
detta uppenbarligen en ekonomisk fördel. Bestämmelserna rörande omfattningen
av den föreslagna reproduktionsskyldigheten synas mig lämpligt avvägda.
Desamma ansluta sig till vad för närvarande gäller beträffande flertalet
övriga enskilda skogar i lappmarkerna. Emellertid vill jag i likhet
med kommissionen framhålla betydelsen av att även efter införandet av reproduktionsplikt
i fråga om husbehovsskogarna avverkningarna å dem komma
att verkställas på sådant sätt, att möjligheten till erhållande av naturlig
föryngring noggrant tillvaratages.

Mot det föreslagna överförandet av husbehovsskogarna från domänverket
till skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde torde intet vara att erinra.
Inom skogslagstiftningen har under senare år framträtt en strävan att befria
domänverket från befattningen med enskilda eller därmed jämställda skogar.
Den nu förordade anordningen innebär alltså endast ett fullföljande av
tidigare lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande område.

I likhet med kommissionen anser jag, att den nya lagstiftningen icke bör
givas formen av en fristående lag utan att bestämmelserna i lappmarkslagen
böra med erforderliga jämkningar utsträckas att tillämpas även å husbehovsskogarna.
Jag ansluter mig ock till kommissionens uppfattning, att den
omständigheten, att äganderätten till de husbehovsskogar, som höra till kronohemman
och krononybyggen, tillkommer kronan, icke utgör något hinder mot
skogarnas inordnande under lappmarkslagen och ställande under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn.

I sammanhang med genomförandet av den nu förordade lagstiftningen
torde lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden böra upphävas.
Även de i nämnda lag upptagna bestämmelserna rörande de samfällda husbehovsskogarnas
förvaltning böra sålunda sättas ur kraft. Såsom jag förut
denna dag framhållit vid anmälan för Kungl. Maj:t av förslaget till lag om
allmänninsskogar i Norrland och Dalarna, torde förvaltningen av de samfällda
husbehovsskogarna med fördel kunna handhavas med tillämpning av
föreskrifterna i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfällighctcr
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Några
särskilda förvaltningsbestämmelser härutöver lära icke vara erforderliga.

Den i vissa yttranden gjorda hemställan om upptagande i lappmarkslagen
av bestämmelser rörande ställande av säkerhet, då mera omfattande återväxt Bihang

lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 268.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

åtgärder erfordras efter företagen avverkning, anser jag beaktansvärd. Då
emellertid frågan om lappmarkslagens komplettering i berörda avseende bör
prövas beträffande samtliga under lagen lydande skogar i ett sammanhang,
finner jag denna fråga icke nu bör upptagas till övervägande, utan på sätt
jag förut anfört, göras till föremål för särskild utredning.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra
behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län torde vara oundvikligt. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen
av skäl, vilka jag senare kommer att närmare beröra, icke torde böra
träda i kraft förrän den 1 januari 1939 och då det i riksstaten upptagna anslaget
till skogsvårdens befrämjande avser medelåtgången under det kalenderår,
vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder
behovet av ökade anslag först budgetåret 1939/1940. Till följd härav lärer
anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen
verkställda beräkningarna torde emellertid kunna godtagas såsom ägnade
att giva en i huvudsak riktig föreställning angående de ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna,
som bliva av behovet påkallade. Möjligen lärer någon ökning
av det ifrågasatta beloppet för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län
bliva erforderlig med hänsyn till att jämväl de samfällda husbehovsskogarna
skola överföras till skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Frågan om indragning
av den personal, som genom domänverkets befrielse från skyldigheten
att öva tillsyn över husbehovsskogarna blir övertalig, bör däremot underställas
1938 års riksdag. Jag torde sedermera få återkomma till spörsmålet
rörande personalindragningen.

I enlighet med nu angivna grunder har departementets förslag till lag om
ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lappmarkslagen utarbetats.

Jag övergår nu till att redogöra för de särskilda bestämmelserna i detta
förslag.

Speciell motivering.

2 §.

1 mom. Såsom följd av förslaget att införa husbehovsskogarna under lappmarkslagen
har bestämmelsen i 2 § 1 mom. punkt 2 lappmarkslagen, enligt
vilken husbehovsskogarna skola vara undantagna från lagens tillämpning,
uteslutits. I samband härmed har stadgandet i 2 § 1 mom. punkt 3 underkastats
viss jämkning samt punkterna 3—6 i samma moment erhållit ändrad
numrering. Därjämte har på grund av det förut denna dag till lagrådet
remitterade förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
företagits en omredigering av första punkten i detta moment.

2 mom. De ändringar, som föreslagits beträffande 1 morn., hava föranlett
en mindre jämkning i förevarande moment.

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

4 §•

Enligt lappmarkslagen äro vissa rättigheter och skyldigheter förenade med
äganderätt till fast egendom. Sådana rättigheter och skyldigheter angivas i
7 § 3 och 4 morn., 10 § 3 morn., 13 § 1 morn., 15—21 §§ samt 22 § 2 mom.
av lagen. Därest i enlighet med vad förut förordats husbehovsskogar å kronohemman
och krononybyggen inordnas under lagen, torde åbo å dylikt hemman
eller nybygge i avseende å rättigheter och skyldigheter, som nyss sagts,
böra vara likställd med ägare. En bestämmelse härom har upptagits såsom
ett första stycke i denna paragraf. Bestämmelsen är likalydande med stadgandet
i 4 § första stycket av kommissionens förslag.

I andra stycket har inrymts det nuvarande stadgandet i paragrafen.

6 §.

Såsom andra stycke i denna paragraf har upptagits en bestämmelse om
rätt för skogsvårdsstyrelsen att, där sådant finnes vara av nöden, till skydd
för återväxten å särskild eller samfälld husbehovsskog meddela förbud mot
avverkning till husbehov inom visst område av skogen. Bestämmelsen överensstämmer
med stadgandet i 6 § andra stycket av kommissionens förslag,
dock att i departementsförslaget skogsvårdsstyrelsens berörda befogenhet utsträckts
att avse, förutom särskilda, jämväl samfällda husbehovsskogar.

9 §•

I 9 § lappmarkslagen angives den omfattning, vari avverkning till avsalu
må medgivas av skogsvårdsstyrelsen i fråga om de under lagen lydande skogar.
Paragrafen innehåller olika regler i detta avseende allteftersom tillstånd
till avsaluavverkning meddelas enligt avverkningsplan eller ej. I förra fallet
skall tillståndet regelrätt avse den avverkning, som belöper å en tid av fem
år. Undantag från denna regel äger dock rum i det fall, att avverkning i
mindre omfattning äskas. I senare fallet må, såvitt fråga är örn skog, vilken
icke är att anse såsom yngre, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning,
som med skogens återväxt är förenligt, dock med iakttagande,
att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest
en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma
att för framtiden lida brist på husbehovsskog enligt ortens förhållanden.
I det föregående har förutsatts, att nu angivna stadganden vid husbehovsskogarnas
inordnande under lappmarkslagen skola förlänas tillämpning även
å dessa skogar.

Kommissionen har under förevarande paragraf upptagit till diskussion frågan,
huruvida nämnda stadganden borde givas tillämplighet å de särskilda
husbehovsskogar, som tillhöra kronohemman eller krononybyggen under
stadgad åborätt. Kommissionen har härutinnan i huvudsak anfört följande:

Kommissionen hade ej lämnat obeaktat, att fara för missbruk av den i 9 §
lappmarkslagen medgivna avverkningsrätten skulle kunna uppstå därigenom,
att åbo, som på grund av vanhävd eller underlätet fullgörande av byggnadschef
odlingsskyldigheter stöde inför utsikten att nödgas frånträda åbofastig -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

heten, enligt paragrafens bestämmelser skulle äga utverka sig tillstånd till
avsaluavverkning i betydande omfattning å fastighetens skog och sålunda
från denna till förfång för kronan eller ny åbo bereda sig en ej avsedd förmån.
Denna fara torde emellertid ej böra överskattas. Redan under tillämpningen av
husbehovsskogslagen, som medgåve åbo å kronohemman eller krononybygge
samma rätt till avsaluavverkningen som ägare av skattehemman, hade en dylik
fara förelegat, men såvitt för kommissionen vore känt hade missbruk från
åbornas sida av sagda rätt under lagens giltighetstid ej i nämnvärd omfattning
förekommit. Enligt vad för kommissionen upplysts hade vederbörande
skogsstatstjänstemän ansett sig befogade att, där krononybygge ej av åbon
tagits i bruk eller i fråga om sådant nybygge föreskrivna odlings- eller byggnadsskyldigheter
i högre grad eftersatts, vägra av åbon begärd utsyning till
avsalu. Denna praxis funne kommissionen välgrundad. Därest de särskilda
husbehovsskogarna infördes under lappmarkslagen, torde en liknande befogenhet
få anses tillkomma skogsvårdsstyrelsen. Rätt att vägra tillstånd till
avsaluavverkningen borde anses föreligga även då åbo å kronohemman gjort
sig skyldig till uppenbar vanhävd av hemmanet. Med hänsyn härtill och då
i nu angivna fall domstol på talan av kronan ägde förklara åbons rätt till
hemmanet eller nybygget förverkad, syntes tillräcklig anledning ej föreligga
att vid inordnande under lappmarkslagen av de särskilda husbehovsskogarna
föreslå inskränkning i rätten till avsaluavverkning å dylika skogar, tillhörande
kronohemman eller krononybyggen under stadgad åborätt.

De av kommissionen anförda synpunkterna hava i två yttranden föranlett
vissa erinringar.

Jägmästaren i Arjeplogs revir har sålunda i nu förevarande hänseende anfört
i huvudsak följande:

Skogslagkommissionen hade ej ansett nödigt att genom ändring i 9 § lappmarkslagen
förebygga ej önskvärd avverkning till avsalu å de särskilda husbehovsskogarna
med hänsyn till att odlings- och byggnadsskyldigheterna å ett
mycket stort antal av dessa fastigheter ej fullgjorts. Kommissionen stödde
sin uppfattning härutinnan på att skogsstatstjänstemännen vägrat utsyning i
dylika fall och att skogsvårdsstyrelsen komme att intaga samma ståndpunkt.
Den fara för ett obehörigt utnyttjande av skogen, innan skatteomföring skett,
som hittills förelegat, komme sålunda att kvarstå. Med ett försiktigt handhavande
av den fria utsyningen för avsalu vore kanske faran ej så stor, men
det borde observeras, att av de 193 krononybyggena inom Arjeplogs revir vore
endast ett fåtal skatteomförda, och av allt att döma måste en del av dem
återgå till kronan till följd av eftersatta byggnads- och odlingsskyldigheter.
Berörda förhållande medförde, att möjligheterna till utövande av en rationell
skogsvård på ett avsevärt antal av krononybyggena ej förefunnes. En fortsatt
besparing av överårig skog åtskilliga år framåt bleve följden av den beskärda
dispositionsrätten till skogen. Stundom inträffade fall, att knappast någon
ägare funnes till exempelvis utfälld skog vid vägbyggen genom sådana fastigheter,
där åbon ej haft eller hade någon avsikt att fullgöra sina åboskyldigheter.
Mycket hade vunnits, om sådana bestämmelser hade utformats, att
influtna medel vid saluförsäljningar från ej i bruk tagna nybyggen tillsvidare
fonderats tills åbo- eller äganderätten genom utförda arbeten på
krononybyggena tryggats. Som lagstiftningen eller rättare sagt tillämpningen
av denna nu gestaltats, komme skogsvården att eftersättas en avsevärd tid
framåt genom uteblivna avverkningar av överårig skog.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

37

Jägmästaren i Vilhelmina revir har uttalat, bland annat, följande:

I fråga om kronohemman och krononybyggen förelåge en fara för missbruk
av bestämmelserna i 9 § lappmarkslagen, vilken fara även påpekats av kommissionen.
En åbo, som ej fullgjort sina skyldigheter eller vanhävdat sitt
hemman, kunde nämligen till förfång för kronan eller ny åbo uttaga en större
saluavverkning. Kommissionen hade emellertid ansett, att denna fara ej borde
överskattas, enär åbo redan enligt lagen av 1909 hade viss rätt till saluavverkning,
vilken rätt veterligen ej missbrukats. Det borde däremot påpekas, att
utsyningarna enligt 1909 års lag egentligen endast avsåge inbesparat husbeliovsvirke
och alltså vore relativt små, under det att enligt lappmarkslagen
det kunde bliva fråga om utsyning på en gång av kanske 50—60 procent av
virkesförrådet ( realisationsförrådet). Ett sådant förhållande kunde fresta
en åbo att taga ut utsvningen och sedan lämna hemmanet. Därför föresloges,
att åbo endast finge söka och erhålla utsyning i den omfattning vederbörande
länsstvrelse medgåve. Sådant medgivande kunde lämnas för viss tid, för viss
kubikmassa eller, i fråga örn hemmen där skyldigheterna vore fullgjorda, tills
vidare och återtagas, om hemmanet började vanhävdas. Ett tillägg härom
kunde upptagas i 4 § av lappmarkslagen.

Kommissionen hade ifrågasatt, om icke skogsvårdsstyrelse kunde vägra åbo
utsyning, om han uppenbarligen vanhävdat hemmanet eller ej fullgjort föreskrivna
skyldigheter, i likhet med vad som understundom praktiserats av
vissa skogsstatstjänstemän. Det vore emellertid att märka, att därvid hade
det rört sig om en statens tjänsteman gentemot en statens egendom, vartill
komme, att utsyningsvägran även varit betingad av husbehovsskogslagens
stränga krav på husbehovsprincipen. Ett liknande förfarande skulle vara
en för skogsvårdsstyrelsens egentliga verksamhet främmande uppgift, som
för övrigt med nyss föreslagna ändring av 4 § skulle bliva obehövlig.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande förklarat sig icke kunna tillmäta de av
jägmästaren i Vilhelmina revir uttalade farhågorna någon avgörande betydelse
och förty tillstyrkt förslaget oförändrat.

De betänkligheter, som två jägmästare framfört mot kommissionens för -Departementsslag
att tillämpa lappmarkslagens avverkningsregler å liusbehovsskogar, c e,e
som tillhöra kronohemman eller krononybyggen under stadgad åborätt,
torde — även om de ej kunna frånkännas visst fog — ej böra föranleda
ändring i förslaget. Såsom kommissionen framhållit bör efter nya lagens
ikraftträdande skogsvårdsstyrelsen anses äga samma befogenhet, som nu
tillkommer skogsstatstjänstemännen nämligen att, där krononybygge ej av
åbon tagits i bruk eller föreskrivna odlings- eller byggnadsskyldigheter
i högre grad eftersatts eller i fråga om kronohemman uppenbar vanhävd
föreligger, vägra utsyning till avsalu. Det är ock att märka, att åbons rätt
till hemmanet eller nybygget, då nyssberörda förhållanden föreligga, kan
förklaras förverkad och hemmanet eller nybygget sålunda återtagas av kronan.
Nu omförmälda möjligheter torde, såsom kommissionen framhållit,
innebära, att fullt effektiva åtgärder kunna vidtagas till skydd för kronans
eller ny åbos intressen vid meddelande av avverkningstillstånd å ifrågavarande
skogar.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

13 § 1 mom.

Den i 6 § införda bestämmelsen har föranlett en mindre jämkning i
första stycket av detta moment.

övriga i lappmarkslagen upptagna bestämmelser finner jag utan ändring
kunna utsträckas att gälla även husbehovsskogarna. I fråga om de viktigare
av dessa bestämmelser hänvisar jag härvid till vad jag förut anfört.

övergångsbestämmelser.

Den nya lagen bör på sätt jämväl kommissionen framhållit lämpligen träda
i kraft vid en tidpunkt, då utsyning å de särskilda husbehovsskogarna ej äger
rum eller verkställes i blott mindre omfattning. Med hänsyn härtill har i
departementets förslag sagda tidpunkt bestämts till den 1 januari 1939.

Emellertid bör första punkten i 2 § 1 mom. av lagen icke träda i kraft
förrän den 1 januari 1940, från och med vilken dag lagen örn allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna skall börja vinna tillämpning.

Andra stycket bland övergångsbestämmelserna angiver de författningar,
som skola upphävas genom nya lagen. Stycket ansluter sig till kommissionens
förslag, dock att ifrågavarande författningar enligt departementets
förslag skola upphävas, ej allenast såsom kommissionen föreslagit i vad
de gälla särskilda husbehovsskogar utan i sin helhet. Vad särskilt angår
den i 7 § husbehovslagen intagna bestämmelsen, att samfälld husbehovsskog
ej må förminskas, anser jag — i överensstämmelse med vad jag i dag
härom yttrat vid anmälan för Kungl. Maj:t av förslaget till lag örn allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna — upptagande i den nya lagstiftningen
av sagda bestämmelse ej vara av behovet påkallat.

I tredje stycket bland övergångsbestämmelserna hava under 1)—4) införts
vissa föreskrifter med avseende å tillämpningen av lappmarkslagen å
de särskilda och samfällda husbehovsskogarna. Föreskrifterna överensstämma
med motsvarande stadganden i kommissionens förslag, dock att föreskrifterna
hava avseende, ej allenast, såsom kommissionen föreslagit, å de
särskilda utan jämväl å de samfällda husbehovsskogarna.

I fjärde stycket bland övergångsbestämmelserna har upptagits ett stadgande
örn rätt att under tiden från nya lagens utfärdande intill den 1 januari
1939 påkalla utsyning enligt 5 § husbehovslagen, ändå att den i sagda paragraf
stadgade tid ej förflutit från det sådan utsyning senast begärdes.

Med avseende å denna bestämmelse vill jag till en början erinra, att därest
skogstillgången å särskild husbehovsskog i andra fall än i 3 och 4 §§ husbehovslagen
sägs kommer att överstiga vad med tillämpning av en uthållig
skogshushållning för gårdens behov erfordras, sådant överskott enligt 5 §
samma lag må efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman
av ägaren eller åbon avverkas med rätt till fritt förfogande över virket
annorledes än till gårdens behov. Utsyning varom nu sagts må emellertid,
enligt vad i 5 § vidare föreskrives, ej påkallas oftare än vart femte år.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I särskilda under år 1937 till domänstyrelsen inkomna ansökningar hava
fyra innehavare av krononybyggen anhållit om utsyning å till nybyggena hörande
skog. Domänstyrelsen har med överlämnande av ansökningarna i skrivelse
till Kungl. Majit den 17 november 1937 anfört:

Skogarna till berörda fyra krononybyggen folie under husbehovsskogslagens
bestämmelser. Jämlikt 5 § i lagen vore sökandena icke berättigade att
erhålla utsyning förrän år 1939. Å samtliga ifrågavarande husbehovsskogar
förefunnes ett relativt stort överskott av avverkningsmogen, delvis övermogen
skog. Då ett fortsatt överhållande av dylik skog, utöver vad som på grund
av virkesförrådets sammansättning kunde vara nödvändigt för tillgodoseende
av beräknat behov av husbyggnadsvirke, icke vore förenligt med god
skogsvård och då förhållandevis gynnsamma försäljningspriser kunde erhållas
under vintern, ansåge domänstyrelsen sig böra ifrågasätta, huruvida
de begärda utsyningarna likväl kunde av Kungl. Majit bifallas i avvaktan
på tillkomsten av ändrade lagbestämmelser för de särskilda husbehovsskogarna.

Så länge bestämmelsen i 5 § husbehovslagen äger gällande kraft torde Departemeräs.
de begärda utsyningarna icke kunna medgivas tidigare än fem år efter se- c e en‘
naste utsyningen eller enligt vad i ärendet upplysts under år 1939. Då emellertid
de önskemål, som kommit till uttryck i ansökningarna, enligt min
mening äro berättigade, har jag i departementsförslaget bland övergångsbestämmelserna
till den nya lagen låtit upptaga förut angivna stadgande.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1
mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, vilket förslag
är av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget,
har här uteslutits.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 mars
1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.

Enligt lagrådet den 21 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och
6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet B. Fallenius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

41

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg.

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
lagrådets den 30 mars 1938 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1938
till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2, A och 6 §§
samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens låns lappmarker med flera områden;
därvid föredraganden hemställer — under framhållande att proposition i
ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder
av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända — att nämnda förslag, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Ros.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 268.

■1