Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

1

Nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den
29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, m. m.;
given Stockholms slott den 24 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
örn arbetarskydd;

2) lag örn ändrad lydelse av 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937
(nr 268); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930
(nr 138) örn arbetstidens begränsning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 265.

557 88 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

örn arbetarskydd.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd
skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 6 a §, av den lydelse nedan
sägs, dels ock att 10, 23, 28, 30-35, 37, 38, 41—45, 47 och 52 §§ samma lag1)
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 a §.

Tillverkare och försäljare av maskiner eller redskap skola tillse, att dessa
vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt
erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall.

10 §.

Till bergverks-,---eller ärenden.

Minderårig må icke användas till industriellt arbete och icke heller till
annat med förbudet i första stycket avsett arbete, vilket bedrives i sådan omfattning,
att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, utan så är att
den minderåriges intygsbok, utöver vad i 9 § föreskrives, innehåller läkarintyg,
utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller
bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att den
minderårige icke kan anses komma att lida men av den sysselsättning, varom
fråga är. Sådant läkarintyg må, utom då fråga är örn minderårigs användande
till skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete, vid intygsbokens avlämnande
till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år och kan utgöras av anteckning,
som vid besiktning enligt 35 § införts i boken av besiktningsläkaren.

23 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade
föreskrifter utövas, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala
tillsyn sorgan. Nämnda befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer
för tillsynstjänsten i allmänhet, minst en yrkesinspektris för tillsyn
företrädesvis å arbete, vartill kvinnor användas, samt bergmästare för tillsyn
företrädesvis å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete
ävensom dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna,

») Senaste lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ se SFS 1937: 269 samt av 23, 28, 30, 31, 34,

Kungl. Majis proposition nr 26o. 3

att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis
av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

Beträffande yrkesinspektris---motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på
olika tillsynsorgan meddelas av Konungen.

28 §.

Yrkesinspektör eller honom underordnad befattningshavare, som har att
utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag, må ej för egen eller annans räkning
driva eller hava del eller anställning i företag, som är underkastat
hans tillsyn, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning och
ej heller eljest på något av nyss angivna sätt taga befattning med företag,
vari arbete, som med förbudet i 10 § första stycket avses, bedrives i sådan
omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare.

Yad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
örn yrkesinspektris och henne undei-ordnad befattningshavare, som har att
utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

Från de —--för tjänsten.

30 §.

Vid arbetsställe, varest arbete, som med förbudet i 10 § första stycket
avses, på stadigvarande sätt bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället
i regel användas minst tio arbetare, eller beträffande vilket yrkesinspektionens
chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skall finnas en för ändamålet lämplig
bok, i vilken vederbörande inspektionsförrättare vid besök å arbetsstället
har att anteckna de anvisningar och råd, vartill förhållandena å arbetsstället
kunnat giva anledning och vilka han anser böra avfattas skriftligen, eller
ock sin avsikt att framdeles meddela sådana. Alla tjänstemeddelanden, som
röra tillämpningen i avseende å arbetsstället av denna lag eller med stöd
av lagen meddelade föreskrifter och som icke blivit införda i berörda anteckningsbok,
skola biläggas densamma.

Sysselsättes minderårig å arbetsställe, varest industriellt arbete stadigvarande
bedrives, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning,
ändå att arbetet icke bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället
i regel användas minst tio arbetare.

Anteckningsbok och--— och meddelanden.

31 §.

A arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete, som med
förbudet i 10 § första stycket avses, bör bland arbetarna utses ett eller flera
skyddsombud att företräda arbetarna i frågor rörande arbetets säkerhet eller
sundhet. Skyddsombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna
utses. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna eller, på framställning
av dem, av facklig organisation, genom vilken de närmast kunna anses
företrädda. Örn dylikt val skall underrättelse lämnas arbetsgivaren samt
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Skyddsombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande
arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden,
böra verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka
vinna arbetarnas medverkan därtill. När skyddsombuden genom klagomål
eller eljest erhålla kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma
avhjälpt genom hänvändelse till arbetsgivaren eller arbetsledare eller,
där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare.

Skyddsombuden må icke hindras att fullgöra sina uppgifter.

Arbetsgivaren så ock arbetsledare bör i frågor rörande arbetets säkerhet
eller sundhet söka samråd med skyddsombuden. Har arbetsgivaren eller
arbetsledare från skyddsombud mottagit hänvändelse rörande arbetets säkerhet
eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet besked i
frågan.

Har arbetsgivaren utsett ställföreträdare att å hans vägnar handlägga spörsmål
rörande arbetets säkerhet och sundhet, skola arbetarna'' samt yrkesinspektören
eller bergmästaren underrättas därom.

A större arbetsställe bör, där så lämpligen kan ske, bildas en av skyddsombud
samt en eller flera företrädare för arbetsledningen sammansatt säkerhetskommitté,
som har att verka för säkerhet och sundhet i arbetet. Har
säkerhetskommitté bildats, skall underrättelse därom lämnas yrkesinspektören
eller bergmästaren.

Skyddsombud och medlem av säkerhetskommitté äga taga del av innehållet
i sådan vid arbetsstället befintlig anteckningsbok, varom förmäles i
30 §.

Yid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud eller säkerhetskommitte
finnes, skall inspektionsförrättaren om möjligt träda i förbindelse med ombudet
eller kommittén.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud
eller säkerhetskommitté avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt
meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å
arbetsstället.

32 §.

Användes minderårig till arbete, som med förbudet i 10 § första stycket
avses och som bedrives i sådan omfattning, att a arbetsstället i regel användas
minst tio arbetare, åligger det arbetsgivaren att hava den minderåriges
namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild förteckning ävensom
att vid den minderåriges avgång ur arbetet avföra den minderårige från förteckningen.
Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall vid förnyat
uppläggande av förteckningen iakttagas, att i densamma införas samtliga
minderåriga, som vid årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgivaren är pliktig
förvara förteckningen å arbetsstället under ett år utöver det kalenderår förteckningen
avser. Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsavverknings-,
kolnings- eller flottningsarbete.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller liera minderåriga till arbete, varå
10 § andra stycket äger tillämpning, skall inom fjorton dagar från det lian
började i arbetet använda dylik arbetskraft därom hos vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare göra skriftlig anmälan ävensom på samma sätt,
likaledes inom fjorton dagar, göra anmälan, då han icke vidare i arbetet
använder någon minderårig. Äger användandet av sådan arbetskraft rum
allenast under viss eller vissa tider av året och kan arbetsgivaren därom
på förhand lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som innehåller sådan
upplysning, gälla så länge de anmälda förhållandena fortfarande äga bestånd.
Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsavverknings-, kolnings-
eller flottningsarbete.

Vid beviljande---ovan stadgats.

34 §.

Intygsböcker, varom---— genom pastorsämbetena.

Det åligger---eller skolföreståndare.

Enahanda skyldighet---skolstyrelsens ordförande.

I intygsboken skall arbetsgivare, vilken använder den minderårige till
arbete, varå 10 § andra stycket äger tillämpning, anteckna företagets namn
eller firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet, det slag av
sysselsättning, vartill den minderårige användes, den tid av dygnet, varunder
arbetet för den minderårige pågår, ävensom den minderåriges avgång ur
arbetet eller annan förändring i nu angivna avseenden jämte dag därför.

Ej må — — — minderåriges intygsbok.

Minderårig, som---vederbörande besiktningsläkare.

Har den —--minderårige själv.

35 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderåriga användas
till arbete, varå 10 § andra stycket äger tillämpning, företagas läkarbesiktning
å de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsättning, vartill minderårig
användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling menlig. Dylik
besiktning må jämväl eljest, då Konungens befallningskavande finner särskilda
skäl föreligga att därom förordna, företagas å viss eller vissa av de
minderåriga. Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsavverknings-,
kolnings- eller flottningsarbete.

Det åligger — — — berörda anteckningsbok.

Till förrättande--— avgiva yttrande.

Vid beviljande---vid arbetsstället.

37 §''

Å arbetsställe, varest arbete, som med förbudet i 10 § första stycket avses,
på stadigvarande sätt bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället i
regel användas minst tio arbetare, eller beträffande vilket yrkesinspektio -

6 Kungl. Majlis proposition nr 265.

nélis chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skola på lämplig plats linnas
anslagna:

a) denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tillägg
till densamma eller utfärdats med stöd av lagen och som röra arbetsställen
av ifrågavarande slag,

b) uppgift å vederbörande tillsynsorgan och dess postadress samt,

därest minderårig sysselsättes å arbetsstället,

c) uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjar och slutar,
samt huru rasterna för den minderårige äro anordnade.

A varje — —■ — av nöden.

Har yrkesinspektör-----inom lokalen.

38 §.

1 mom. Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom
förmäles i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Konungen med stöd
av 7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift,
eller som eljest, utan att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes under 3 §,
äger vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare, där för missförhållandets
avhjälpande så prövas nödigt, skriftligen förbjuda arbetsgivaren, sedan
denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete
eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller
viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av yrkesinspektören eller
bergmästaren vid förbudets meddelande angivet villkor.

Över dylikt förbud må arbetsgivaren inom fjorton dagar från den dag
han därav erhållit del föra klagan hos yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Vid förbudets meddelande skall givas tillkänna, vad arbetsgivaren har att
iakttaga, därest han vill föra sådan klagan.

Förbud, som i första stycket sägs, må jämväl meddelas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

2 mom. Medför missförhållande, varom i 1 mom. första stycket förmäles,
synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa, skall yrkesinspektören eller
bergmästaren, i stället för att vidtaga åtgärd jämlikt 1 mom. första stycket,
därom göra anmälan till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Har sådan
anmälan gjorts eller här avsett förhållande eljest kommit till chefsmyndighetens
kännedom, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens
yttrande, meddela förbud, som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och
gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes
påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad
vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

3 morn. Är i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, fråga örn åtgärd beträffande
arbetslokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, bör jämväl upplåtaren
höras. Chefsmyndigheten äger att meddela förbud mot upplåtande av lokalen
till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits
viss angiven åtgärd.

Kunni. Maj:is proposition nr 265.

7

4 mom. Finner yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter framställning av
yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, att arbetsgivare åsidosätter
något av vad i 5 § i)—m) stadgas, äger chefsmyndigheten, efter arbetsgivarens
hörande och, där så finnes lämpligt, samråd med arbetsrådet, meddela
honom nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets
iakttagande.

41 §.

Konungen må---§§ avses.

Konungen må ock föreskriva, att, där arbete vid visst arbetsställe finnes
vara synnerligen hälsofarligt, arbetsgivaren icke må i arbetet anställa arbetare,
med mindre denne vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet
eller svaghet, som kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet
förbundna liälsofaran, ävensom att i dylikt arbete sysselsatta arbetare skola
underkastas periodiska läkarbesiktningar; och skall i sådant fall vad i 40 §
första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Bryter arbetsgivare mot bestämmelse i 9 § första stycket, 10 § första
stycket, 11, 14 eller 16 §, 17 § första stycket eller 19 §, 14 och 19 §§ dock
icke såvitt angår arbetsgivares anmälningsskyldighet, eller mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 35 §, 38 § 4 mom. eller 39 §, straffes med
dagsböter. Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande
till arbete och skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter från
och med fem till och med femtio kronor.

Den, som---sådan förseelse.

43 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas
i 14, 19, 20 eller 33 §, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse
vad i 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 30, 32 eller 34 §, 36 § andra
stycket eller 37 § föreskrives, straffes med dagsböter.

Lag samma — — — stycket föreskrives.

44 §.

Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning i anmälan enligt
14, 19, 20 eller 33 § eller i förteckning, som föreskrives i 32 §, eller i intygsbok
för minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes
med dagsböter, dock ej under fem.

45 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 38 § 1 mom. första eller tredje stycket eller 38 § 2 morn.,
straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvå -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

rande, med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes, där
upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 3 mom.

Den, som--— sådan förseelse.

47 §.

Den, som Ilar eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av
denna lag, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet och må ej heller, där det
ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande
vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga
sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes med dagsböter.
Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom
örn yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller
annani fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,
att han örn yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit
kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med tillsyn å
efterlevnaden av denna lag, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet
ej kunnat medföra skada för det företag, som bedrevs å arbetsstället,
må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke åläggas honom.

Yad nu--— örn besiktningsläkare.

52 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § 1 eller 2 mom. eller 15,
22 eller 41 § må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften;
dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till fängelse i
sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Yad i 10 § andra stycket stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs
fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning
användes vid tiden för denna lags ikraftträdande.

Den i 33 § stadgade skyldigheten att göra anmälan örn användande av
minderårig arbetskraft skall av arbetsgivare, som vid tiden för denna lags
ikraftträdande använder sådan arbetskraft till industriellt arbete av den omfattning,
att å arbetsstället i regel användas mindre än tio arbetare, fullgöras
inom fjorton dagar från nämnda tid.

Överträder arbetsgivare eller upplåtare förbud, som meddelats med stöd
av 38 § 1 mom. äldre lydelsen, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det
denna lag trätt i kraft, vad i 45 § nya lydelsen är stadgat äga tillämpning.
Bryter arbetsgivare mot föreskrift, som meddelats med stöd av 38 § 2 mom.
äldre lydelsen, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det denna lag trätt
i kraft, vad i 42 § nya lydelsen är stadgat äga tillämpning.

Kungl. Majda proposition nr 265.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21
maj 1937 (nr 268).

Härigenom förordnas, att 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §•

Å arbetsställe, som i denna lag avses, bör bland arbetarna utses ett eller
flera skyddsombud att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas
önskemål beträffande härbärge eller stall. Val av skyddsombud förrättas
av arbetarna eller på framställning av dem av facklig organisation, genom
vilken de närmast kunna anses företrädda. Örn dylikt val skall underrättelse
lämnas arbetsgivaren samt skogs- och flottledsinspektören.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter.

Vid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud finnes, skall inspektionsförrättaren
om möjligt träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud
avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som
avlåtits rörande härbärge eller stall vid arbetsstället. 7

7 §•

1 mom. Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna
i 1, 2 eller 3 §, äger skogs- och flottledsinspektören, där så prövas
nödigt, skriftligen förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd,
att efter utsatt skälig tid använda visst härbärge eller stall eller bedriva
visst arbete utan att hava vidtagit av skogs- och flottledsinspektören vid förbudets
meddelande angivna åtgärder.

Över dylikt förbud må arbetsgivaren inom fjorton dagar från den dag
han därav erhållit del föra klagan hos yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Vid förbudets meddelande skall givas tillkänna, vad arbetsgivaren har att
iakttaga, därest han vill föra sådan klagan.

Förbud, som i första stycket sägs, må jämväl meddelas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

2 mom. Är i fall, då arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreskrifterna i 1, 2 eller 3 §, synnerlig olägenhet för handen, skall skogs- och
flottledsinspektören, i stället för att vidtaga åtgärd jämlikt 1 mom. första
stycket, därom göra anmälan till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Har

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

sådan anmälan gjorts eller här avsett förhållande eljest kommit till chefsmyndighetens
kännedom, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens
yttrande, meddela förbud, som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och
gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes
påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad
vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

3 mom. Ar i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, fråga örn åtgärd beträffande
härbärge eller stall, som arbetsgivaren fått till sig upplåtet, bör jämväl upplåtaren
höras. Chefsmyndigheten äger att meddela förbud mot upplåtande
av härbärget för inkvartering av arbetare eller av stallet för inhysande av
hästar utan att med härbärget eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.

8 §■

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 7 § 1 mom. första eller tredje stycket eller 7 § 2 morn.,
straffes med dagsböter, dock ej under tio, eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Till samma
straff dömes, där upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av
7 § 3 mom.

Den, som---sådan förseelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Överträder arbetsgivare eller upplåtare förbud, som meddelats med stöd
av 7 § äldre lydelsen, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det denna
lag trätt i kraft, vad i 8 § nya lydelsen är stadgat äga tillämpning.

Kungl. Majus proposition nr 265.

11

\

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

örn arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

9 §•

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende
rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses
i 5 § 5 mom. eller 10 § 2 morn., bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande
arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt
sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom
verksamhetsområdet i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 morn., skall, såvitt
möjligt, fattas efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Till utredning---protokoll däröver.

Kostnaderna för —--meddelas avgiftsfritt.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Utdrag av protokollet över socAalärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
ä Stockholms slott den 25 februari 1538.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn ändringar i lagen
den 29 juni 1912 om arbetarskydd m. m. samt anför:

Inledning.

Under en följd av år har kravet på effektivisering av yrkesinspektionen
varit aktuellt. Den industriella verksamhetens mycket kraftiga utveckling
under den tid, som förflutit, sedan yrkesinspektionen genom beslut av 1912
års riksdag i ali huvudsak erhöll sin organisativa gestaltning, har medfört, att
arbetet med övervakandet av gällande arbetarskyddslagstiftning i hög grad
ökats. Jämsides med att antalet inom industrien sysselsatta avsevärt stegrats
under det senaste kvartsseklet, har den moderna maskintekniken och vidtagna
rationaliseringsåtgärder intensifierat det industriella arbetet. Dessa omständigheter
i förening hava gjort behovet av vidgade skyddsåtgärder starkt kännbart.

Förslag att åtgärder måtte vidtagas för effektivisering av yrkesinspektionens
verksamhet framställdes motionsvis vid 1930 års riksdag. I anledning
därav anhöll riksdagen i skrivelse den 27 maj 1930 (nr 287) örn utredning i
ämnet.

Genom beslut den 20 september 1930 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen
att — efter samråd i erforderlig omfattning med riksförsäkringsanstalten
—- verkställa den begärda utredningen och avgiva därav föranledda förslag.

Med skrivelse den 17 december 1931 överlämnade socialstyrelsen den ifrågavarande
utredningen tillika med förslag till förstärkning av yrkesinspektionens
och tillsynsmyndighetens organisation i skilda hänseenden. Över styrelsens
förslag infordrades sedermera yttranden från ett stort antal myndigheter och
organisationer.

På grund av den ekonomiska krisen och det i följd därav ansträngda statsfinansiella
läget föranledde nyssnämnda utredning allenast vissa mindre omfattande
åtgärder.

Den 16 april 1937 meddelade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet

13

Kungl.'' Majlis proposition nr 265.

bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande effektivisering av yrkesinspektionen. Då nämnda bemyndigande
begärdes, anförde jag i egenskap av föredragande departementschef till
statsrådsprotokollet rörande de sakkunnigas utredningsuppgifter bland annat
följande:

Vid utredningen borde i första hand det av socialstyrelsen framlagda förslaget,
i den mån detsamma icke redan förverkligats, samt de däröver avgivna
yttrandena komma under omprövning. Emellertid syntes mig i nuvarande
läge spörsmålet böra bedömas ur vidare synpunkter än som i förslaget skett.
Ovedersägligen måste organisationen anordnas på ett sådant sätt, att den medgåve
en väsentligt ökad besöksfrekvens vid de olika företag, som befunne sig
under inspektionens kontroll. Och likaledes borde den centrala tillsynsmyndigheten
utrustas med arbetskrafter, som satte den i stånd att effektivt utöva
sina ledande och kontrollerande uppgifter. Men därutöver torde särskilt böra
beaktas, att vid verksamheten i allmänhet upplysnings- och propagandasynpunkterna
framdeles ägnades ökad uppmärksamhet. Enahanda gällde beträffande
frågan örn arbetsplatsernas hygien. I förstnämnda avseende ville jag
framhålla, att den s. k. säkerhetstjänsten syntes böra i all möjlig utsträckning
utvecklas. De gynnsamma erfarenheter, som från olika håll förelåge rörande
värdet av en organiserad samverkan mellan företagens ledning och arbetare
till främjande av en förbättrad yrkeshygien, gjorde det angeläget, att hithörande
förhållanden ingående övervägdes. Och vad hygienen anginge, gjorde
den särskilt under de senare åren utvidgade lagstiftningen örn yrkessjukdomar
det naturligt, att de allmänt hygienisk-tekniska betingelserna inom arbetslokalerna
bleve föremål för skärpt uppmärksamhet. Därvid uppkomme ock frågan
örn en utvidgad samverkan med tillgänglig medicinsk sakkunskap.

Slutligen borde tagas under särskild omprövning, huruvida nu gällande
föreskrifter kunde anses tillfredsställande ur effektivitetssynpunkt. Efter min
mening måste det ur såväl den enskilda individens som samhällets synpunkt
vara en angelägenhet av vikt, att en sakkunnig tillsyn över efterlevnaden av
meddelade bestämmelser också förfogade över lämpliga medel att åvägabringa
rättelse i sådana förhållanden, som befunnes medföra undanröjbara risker för
olycksfall och ohälsa.

Tillkallade sakkunniga1), som antogo benämningen 1937 års arbetarskyddskommitté,
avgåvo den 30 december 1937 betänkande med förslag angående
effektivisering av yrkesinspektionen (statens off. utredn. 1937:52).

Efter en inledning, berörande skyddslagstiftningens uppkomst och utveckling,
anförde de sakkunniga under rubriken »Yrkesinspektionen» bland annat
följande:

Det måste betraktas såsom ett samhällsintresse av första ordningen att i
möjligaste mån söka förebygga, att arbetarna i sin gärning drabbades av
olycksfall eller ådroge sig ohälsa. Ur såväl humanitär som samhällsekonomisk
synpunkt framstode det såsom nödvändigt, att allt vad som vore möjligt
gjordes för främjande av säkerhet och sundhet i arbetet. Örn yrkessjukdomarna
och deras förekomst i vårt land visste man ännu relativt litet. Det årliga antalet
olycksfall i arbete kunde däremot ganska noggrant fastställas, och även

i) Såsom sakkunniga tillkallades den 22 april 1937 ledamoten av riksdagens andra kammare
f. d. yrkesinspektrisen Ker.stin Hesselgren, tillika ordförande, direktören i pappersmasseförbundet
G. Hultman, docenten medicine doktorn G. Hundberg, sekreteraren i jiirnoch
metallarbetarförbundet A. Svensson samt ledamoten av riksdagens första kammare
yrkesunderinspektören G. Strömberg.

14

Kungl. Majus proposition nr 265.

följderna av olycksfallen läte sig tämligen väl överblicka. En omfattande utredning
av olycksfallens betjrdelse återfunnes i en av professorn Gunnar Dahlberg
utarbetad, till de sakkunnigas betänkande fogad uppsats örn olycksfall
i arbete i Sverige. De sakkunniga hänvisade därför beträffande detta ämne till
nämnda uppsats och ville blott söka antyda, vilken roll olycksfallen spelade
för den enskilde individen och för samhället i dess helhet.

Först finge nämnas, att 142,175 olycksfall i arbete inträffade under år 1934.
Detta betydde, att i genomsnitt var elfte till tolfte arbetare drabbades av ett
olycksfall. Av olycksfallen ledde 486 till döden och 3,203 till invaliditet.
Redan dessa siffror tydde ju på, att olycksfallen i arbete hade en avsevärd inverkan
på dödligheten och invaliditeten inom landet. Så visade sig också vid
närmare undersökning vara fallet. Bland män i åldern 20—40 år orsakades
omkring 5 procent av dödsfallen och ungefär en tredjedel av invaliditetsfallen
av olycksfall i arbete. Sådana olycksfall förorsakade bland anställda män i
nyssnämnda åldersgrupp fem till tio gånger så mångå invaliditetsfall som
alla andra invaliditetsorsaker tillsammantagna. Även för sjukligheten spelade
olycksfallen i arbete en betydande roll. Inom de mest utsatta yrkesgrupperna
vore den sjuklighet, som bland personer i åldern 20—40 år orsakades av dylika
olycksfall, av nästan samma storleksordning som den sjuklighet, som åstadkommes
av alla andra sjukdomsorsaker i förening.

I fråga om de ekonomiska verkningarna av olycksfall i arbete finge framhållas,
att sådana olycksfall bland icke statsanställda under år 1934 föranledde
en förlust av arbetsdagar, som motsvarade arbetsförmågan hos mer än 34,000
årsarbetare. Tillika finge nämnas, att kostnaderna för ersättningar på grund
av olycksfall i arbete under nämnda år uppginge till i runt tal 30 miljoner
kronor.

Av professor Dahlbergs utredning framginge, att åtskilligt torde kunna
göras för att nedbringa antalet olycksfall i arbete. Visserligen vore väl en del
olycksrisker betingade av själva arbetets natur; men även inom samma yrkesgrupp
vöre skillnaden i fråga örn olycksfallsfrekvens mellan olika företag så
betydlig, att den kunde antagas bero på olikheter med avseende å skyddsanordningar,
arbetets utförande etc. Man torde därför kunna förutsätta, att vid en
effektivare inspektionsverksamhet antalet olycksfall i arbete komme att
minskas.

Den svenska yrkesinspektionens verksamhet bruste för närvarande i effek
tivitet. Det vore helt naturligt, att så skulle vara fallet. Under de senare åren
hade den industriella verksamheten i vårt land kraftigt utvecklats. Denna ut
veckling hade icke endast bestått i en ökning av antalet industrianläggningar
och en utbyggnad av redan befintliga sådana utan också i ett allt intensivare
utnyttjande av den moderna maskintekniken. Nya arbetsmetoder och ökad
arbetstakt krävde nya skyddsåtgärder och nya hygieniska anordningar. Samtidigt
hade fordringarna i fråga örn säkerhet och sundhet samt trevnad på
arbetsplatserna oavbrutet stigit. Allt detta hade medfört en väsentlig ökning
av yrkesinspektionens arbetsbörda, men någon motsvarande förstärkning av
dess aibetskrafter hade icke ägt rum. Organisationen vöre ännu i huvudsak
densamma som år 1912, ehuru området för yrkesinspektionens verksamhet utvidgats
bland annat genom att den fått sig anförtrodd övervakningen av lagen
örn aibetstidens begränsning, lantarbetstidslagen och lagen örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Under
sådana förhållanden kunde det icke påräknas, att en efter moderna begrepp
effektiv tillsyn skulle kunna utövas av yrkesinspektionen.

Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda anfört, hade det synts dem särskilt
nödvändigt, att inspektionsmyndighetens organisation förstärktes. En -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ligt de sakkunnigas mening borde emellertid därjämte åtgärder vidtagas till
underlättande av tillsynsarbetets bedrivande, författningsändringar genomföras
i syfte att föra arbetarskyddet framåt samt anstalter träffas för förbättrande
av inspektionspersonalens utbildning samt för propaganda.

Över kommittébetänkandet infordrades utlåtanden av riksförsäkringsanstalten,
kommerskollegium, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, arbetsrådet, delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet
ävensom länsstyrelserna i samtliga län, de sistnämnda efter hörande
av förste provinsialläkarna i länen.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet bereddes svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund, de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, föreningen för arbetarskydd,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och Fredrika
Bremerförbundet.

Yttranden avgåvos av samtliga nyssnämnda myndigheter och sammanslutningar.

Vid utlåtaTulen från tre länsstyrelser funnos fogade yttranden av yrkesinspektörer.
Till länsstyrelsens i Malmöhus län utlåtande fanns fogat yttrande
av Malmö fackliga centralorganisation. Överståthållarämbetet överlämnade
yttrande av Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Kommerskollegium avlämnade
med sitt utlåtande yttranden från bergmästare, sprängämnesinspektören,
statsinspektörerna över elektriska starkströmsanläggningar, Sveriges maskinindustriförening,
mellersta och norra Sveriges ångpanneförening samt södra
Sveriges ångpanneförening. — En skrivelse i ämnet har vidare avgivits av
Sveriges lokomotivmannaförbund.

I yttrandena vitsordades, att åtgärder för effektivisering av yrkesinspektionen
och för förbättring av arbetarskyddet i övrigt måste vidtagas.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga de spörsmål, som
kunna föranleda ändringar av arbetarskyddslagen. I förevarande sammanhang
torde åtgärder jämväl böra vidtagas för åstadkommande dels av vissa av
ändringar i arbetarskyddslagen betingade ändringar i skogshärbärgeslagen
den 21 maj 1937, dels ock av viss formell jämkning av lagen den 16 maj 1930
örn arbetstidens begränsning.

Till de i kommittébetänkandet berörda spörsmål, vilka icke i detta sammanhang
behandlas, anhåller jag att senare få återkomma.

Ändringar i arbetarskyddslagen.

Vid redogörelsen för ifrågasatta ändringar i arbetarskyddslagen kommer
jag att följa den indelning av ämnet, som kommittén gjort i kapitlet IV av
betänkandet.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Anmälan om nya företag.

Historik.

Av propositionen nr 40 till 1931 års riksdag — genom vilken proposition
förslag framlades till revision av arbetarskyddslagen — framgår, att det till
lagrådet remitterade lagändringsförslaget under 25 § 1 mom. innehöll en så
lydande bestämmelse:

Den, som driver företag, vari förrättas industriellt arbete, byggnadsarbete
eller arbete med transport av personer eller gods, skall därom göra anmälan
hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare inom fjorton dagar från
det driften påbörjades eller, örn lagen då icke var tillämplig å företaget, från
det lagen blev tillämplig.

Den sålunda stadgade anmälningsskyldigheten skulle dock enligt förslagets
övergångsbestämmelser icke gälla i fråga om sådana vid tiden för lagändringens
ikraftträdande befintliga företag, å vilka arbetarskyddslagen då
ägde tillämpning.

Enligt 43 § i lagändringsförslaget skulle arbetsgivare, som försummade att
fullgöra nyss angiven anmälningsskyldighet, straffas med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.

Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, anförde såsom motivering
för bestämmelserna i fråga, att den föreslagna anmälningsskyldigheten
föranletts av önskan att bereda tillsynsorganen ökad möjlighet att erhålla
kännedom örn företag, som påkallade inspektion.

Lagrådet yttrade beträffande 25 § 1 mom. i förslaget följande:

Den i förevarande moment stadgade anmälningsskyldigheten avsåge alla
företag, som omtalades i 10 § första stycket; dock — jämlikt näst sista stycket i
förslagets övergångsbestämmelser — icke de vid tiden för lagens ikraftträdande
befintliga företag, å vilka lagen örn arbetarskydd då ägde tillämpning.
Enär anmälningsskyldigheten alltså i huvudsak gällde endast nya företag,
kunde naturligtvis ett på de gjorda anmälningarna grundat register först i en
tämligen avlägsen framtid något så när fullständigt omfatta de inom distriktet
befintliga företag, som vore av här avsedd beskaffenhet.

Det syntes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna anmälningsskyldigheten
kunde vara till sådant gagn, att detta övervägde olägenheterna,
Den anmälningsskyldighet, som enligt stadgandet skulle införas för
näringsidkare, vore mycket omfattande. Visserligen avsåge den ej handel eller
i allmänhet arbete av icke industriell art, men under bestämmelsen folie dock
varje hantverksrörelse, även den allra obetydligaste, där en eller flera personer
utanför den egna familjen sysselsattes. Det registreringsarbete, som
skulle bliva nödvändigt för att tillgodogöra mängden av dylika anmälningar,
bleve säkerligen betydande, och det vore att befara, att de upplagda registren
bleve för avsett ändamål föga vägledande, då de säkerligen komme att till
största delen fyllas av anmälningar rörande företag av den art, där fara i regel
ansåges utesluten och där fördenskull enligt stadgande i andra momentet av
förevarande paragraf inspektion endast undantagsvis behövde företagas.

Syftet att bereda tillsynsmyndigheterna kännedom örn nytillkomna företag
syntes stå att vinna på ett annat, vida enklare sätt, nämligen genom att anlita
den veckovis utkommande, med Post- och Inrikes Tidningar distribuerade samlingen
av anmälningar till bland annat aktiebolags-, förenings- och handels -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

registren. Yisserligen medförde icke alla företag av nu avsedd art skyldighet
att göra anmälan örn firma, men det torde numera icke sällan förekomma, att
även mindre näringsidkare i eget intresse ingåve sådan anmälan. För övrigt
ägde tillsynsmyndigheterna utväg att komplettera uppgifterna i handelsregistret
ur det s. k. näringsregistret.

Det måste ock väcka betänkligheter att för en stor grupp av enskilda införa
ett nytt anmälningstvång, örn vars förhandenvaro åtminstone en längre
tid framåt kännedom icke kunde vara att förvänta bland dem detsamma gällde.
Föga sannolikt torde vara, att en mindre hantverkare, t. ex. en skomakare eller
sömmerska, som anställde ett biträde, skulle inse, att därvid omedelbart uppstode
någon anmälningsskyldighet på grund av den fara arbetet kunde medföra.
Det borde heller icke förbises, att försummelse av den nu ifrågasatta
anmälningsplikten eller av rätta tiden därför enligt 43 § vore belagd med bötesansvar
och att talrika åtal för dylik underlåtenhet säkerligen skulle kunna bliva
följden.

Med stöd av det anförda hemställde lagrådet, att förevarande moment måtte
utgå. Bifolles denna hemställan, följde därav, att såväl omförmälda stycke i
övergångsbestämmelserna som ock ovannämnda straffbestämmelse i 43 §
skulle uteslutas.

I anledning av vad lagrådet sålunda hemställt upptogos i det genom propositionen
framlagda lagförslaget inga bestämmelser rörande anmälan örn nya
företag.

Dylika bestämmelser upptogos icke heller i det förslag till ny lag örn arbetarskydd,
vilket framlades i två med anledning av propositionen väckta likalydande
motioner, I: 205 av herr Sigfrid Hansson m. fl. och II: 349 av herr
Sävström m. fl. Även gällande lag överensstämmer härutinnan med propositionen.

1937 års arbetarskyddskonimitté.

Kommittén anförde beträffande denna fråga bland annat följande:

Uppgifter örn nytillkomna företag komme yrkesinspektörerna till handa
endast i den mån företagen bleve kända av de kommunala tillsynsorganen och
omnämndes i deras rapporter eller ock anmälan gjordes örn inträffat olycksfall.
Då rapporter från de kommunala tillsynsorganen på sina håll lämnades
endast en gång per år, insåges lätt, att företag kunde existera under avsevärd
tid utan vederbörande yrkesinspektörs kännedom.

Under de sakkunnigas konferenser med yrkesinspektionens befattningshavare
hade allmänt påyrkats, att något borde göras för att åstadkomma en
annan ordning i förevarande avseende. Det hade påpekats, att under nuvarande
förhållanden riskfyllda anläggningar kunde vara i bruk under åtskilliga
månader, utan att yrkesinspektionens befattningshavare kände till att så vore
förhållandet.

I alla våra grannländer hade skyldighet ålagts innehavare av företag, varå
vederbörande skyddslag ägde tillämpning, att i samband med driftens påbörjande
hos yrkesinspektionen göra anmälan om sitt företag. Enligt de sakkunnigas
mening borde en dylik anmälningsskyldighet nu införas även i vårt land

Kommittén föreslog med anledning härav, att i arbetarskyddslagen måtte
stadgas skyldighet för arbetsgivare, å vars företag lagen ägde tillämpning,
att senast fjorton dagar efter det rörelsen vid företaget påbörjats göra anmälan
därom till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Tillika
borde stadgas, att försummelse att göra anmälan skulle föranleda böter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 265. 567 as 2

Kungl. Majlis proposition nr 265.

18

Remissyttranden.

Arbetar skyddskommitténs förslag tillstyrktes eller lämnades
utan erinran i ett stort antal yttranden, bland annat av 13 länsstyrelser,
rilcsf Örsäter in g sans tall en, 5 förste provinsialläkare, landsorganisationen och
svenska landskommunernas förbund.

Riksförsäkringsanstalten framhöll emellertid, att det med hänsyn till den
föreslagna anmälningsskyldighetens stora omfattning — den skulle gälla alla
företagare, även sådana med endast en eller annan anställd — syntes vara
att vänta, ätt anmälningsskyldigheten under en avsevärd tid framåt i talrika
fall icke komme att fullgöras på grund av bristande kännedom örn anmälningspliktens
förhandenvaro. Denna svårighet skulle tydligen ytterligare
ökas genom ett stadgande -— vilket ifrågasatts — att anmälan skulle göras
före det verksamheten igångsattes.

I vissa i huvudsak tillstyrkande yttranden ifrågasattes vissa
jämkningar.

Stockholm stads hälsovårdsnämnd ansåg, att anmälan borde ingivas i så
god tid, att den för företaget avsedda lokalen kunde hinna besiktigas redan
innan den toges i bruk. Överståthållarämbetet fann kommitténs förslag i huvudsak
väl motiverat men tilläde, att det icke vore erforderligt eller ens lämpligt,
att sådana företag, som stöde under den kommunala tillsynsmyndighetens inspektion,
ålades anmälningsskyldighet. Skulle så bliva fallet, borde ett förtydligande
därom göras. Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslog, att anmälningsskyldighet
skulle införas men att försummelse av densamma ej skulle
straffbeläggas.

I några yttranden uttalades tveksamhet beträffande lämpligheten
av de föreslagna bestämmelserna.

Kommerskollegium ställde sig sålunda tveksamt till förslaget. Ansåges
emellertid anmälningsskyldigheten vara en mindre olägenhet än att ett företag
någon kortare tid kunde vara undandraget inspektion, borde även återupptagen
nedlagd verksamhet underkastas anmälningstvång. I varje fall borde
försummelse av anmälan icke föranleda straffpåföljd.

Socialstyrelsen anförde enahanda synpunkter som kommerskollegium samt
tilläde:

I betänkandet funnes icke omnämnt, att de kommunala tillsynsorganen
genom föreskrift av tillsynsmyndigheten ålagts att i sina kvartalsrapporter
lämna uppgift örn igångsättandet av nya företag. Yäl hade det hittills icke
visat sig vara möjligt att på denna väg erhålla kännedom örn alla nya företag,
men för den händelse den kommunala tillsynen komme att utvecklas genom
av de sakkunniga förordad omläggning av denna tillsyn, torde man kunna påräkna
ett väsentligt bättre resultat. De kommunala organen kunde nämligen
förutsättas väl känna till de fall, då en rörelse, som folie under arbetarskyddslagen,
igångsattes.

Tre reservanter inom riksförsäkringsanstalten yttrade bland annat:

Anmälningsskyldigheten skulle åligga även arbetsgivare med endast en eller
två arbetare och således bland annat hantverkare och mindre jordbrukare, i
den mån de använde maskinella hjälpmedel. Örn en mindre jordbrukare för

19

Kungl. Magita proposition nr 265.

några dagar förhyrde ett tröskverk eller måhända till och med örn han anskaffade
en slåttermaskin, torde han vara pliktig anmäla detta till yrkesinspektionen.
Det måste anses sannolikt, att anmälningsskyldigheten i stor utsträckning
komme att försummas. Efterlevnad av föreskriften torde icke
kunna vinnas utan åtal i stor mängd.

Genom hänvändelse till kommunernas tillsynsorgan -—- som enligt kommitténs
uttalande borde oftare besökas — och möjligen även till riksförsäkringsanstaltens
ortsombud, torde yrkesinspektionen ofta kunna erhålla kännedom
örn nya företag. Åliggandet att inhämta dylika uppgifter syntes företrädesvis
kunna anförtros åt underinspektörerna.

Skulle anmälningsskyldighet införas, torde den böra inskränkas att gälla
industriella företag. Örn anmälningsskyldigheten skulle tjäna sitt syfte, borde
den verkställas före påbörjande av företag eller åtminstone omedelbart därefter.
Vid kortvariga företag, t. ex. ett sågningsarbete, som varade endast ett
par veckor, hade den eljest intet ändamål.

Sveriges industriförbund höll före, att det vore lämpligast, att de kommunala
tillsynsorganen ålades att göra anmälningar. Dessa anmälningar borde
emellertid icke, såsom nu vore fallet, ske i rapporterna utan omedelbart efter
det att kännedom erhållits örn att ett företag startats inom kommunen.

Kommitténs förslag avstyrktes av svenska arbetsgivareföreningen,
som framhöll, att det säkerligen icke kunde undgås, att anmälningsskyldighe
ten i många fall genom rent förbiseende eller bristande kännedom örn lagens
detaljer komme att åsidosättas. Det borde emellertid undersökas, huruvida
icke anmälningsskyldigheten kunde fullgöras av någon offentlig myndighet,
som erhölle kännedom örn det nya företaget i samband med beviljandet av
tillstånd till rörelsens bedrivande.

Departementschefen.

Vid ett tidigare tillfälle har för lagrådets granskning framlagts förslag örn
skyldighet för den, som driver företag, vari förrättas industriellt arbete eller
byggnads- eller transportarbete, att därom inom viss tid göra anmälan hos
yrkesinspektionen. Med hänsyn till de erinringar, som lagrådet riktade mot
förslaget, blev detsamma emellertid icke underställt riksdagen. Då dessa erinringar
alltjämt synas förtjäna beaktande, kan jag så mycket mindre biträda
de sakkunnigas nu förevarande förslag, som detta går väsentligt längre än det
av lagrådet avstyrkta. De sakkunniga hava nämligen föreslagit anmälningsskyldighet
för varje arbetsgivare, å vilkens företag arbetarskyddslagen äger
tillämpning, således jämväl för jordbrukare, handelsidkare m. fl.

Lagrådet har vid nyss omförmälda tillfälle ansett syftet att bereda tillsynsmyndigheterna
kännedom örn nytillkomna företag på ett vida enklare sätt
stå att vinna genom anlitande av den veckovis utkommande samlingen av anmälningar
till bland annat aktiebolags-, förenings- och handelsregistren, vilkas
uppgifter kunde kompletteras ur det s. k. näringsregistret. I denna talrika
samling anmälningar, av vilka flertalet torde sakna intresse för tillsynsmyndigheterna,
äro emellertid anmälningarna ordnade på sådant sätt, att vederbörande
tillsynsmyndighet skulle nödgas genomgå hela samlingen för att
kunna utskilja den eller de enstaka anmälningar, som eventuellt kunde vara

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

av intresse för myndigheten. Uppgifterna i dessa anmälningar torde icke
heller vara tillfyllest för tillsynsmyndigheternas behov. Med hänsyn härtill,
och då det givetvis är önskvärt, att yrkesinspektionen snarast möjligt erhåller
kännedom örn nytillkomna företag, kunde måhända övervägas, huruvida icke
i stället för den av kommittén föreslagna utvägen registreringsmyndigheterna
borde åläggas att i viss omfattning underrätta yrkesinspektionen örn registrering
av sådana företag. Närmare till hands synes dock vara att, såsom i en
del remissyttranden ifrågasatts, ålägga de kommunala tillsynsorganen skyldighet
att tidigare än nu sker lämna uppgifter örn nya företag. Jag är emel
lertid icke nu beredd att, utan närmare utredning, till behandling upptaga
denna fråga, utan anser densamma böra ingå såsom ett detaljspörsmål vid den
översyn av arbetarskyddslagstiftningen, som enligt min mening snart bör
verkställas.

Förhandsgranskning av byggnadsplaner.

Historik och gällande författningsbestämmelser.

I 26 § gällande lag stadgas, att arbetsgivare, därest han vill underställa
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förslag till ny-, örn- eller tillbyggnad
av arbetslokal, äger att till yrkesinspektören eller bergmästaren
insända dylikt förslag, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter, som må
erfordras för förslagets granskning. Tillika ålägges yrkesinspektören eller
bergmästaren att utan gottgörelse verkställa sådan granskning samt att snarast
möjligt efter mottagandet av erforderliga handlingar återsända förslaget med
det yttrande, vartill granskningen kunnat giva anledning.

Frågan örn granskning av byggnadsförslag har även uppmärksammats i
en av internationella arbetskonferensen år 1929 antagen rekommendation
angående förebyggande av olycksfall i arbete. I denna rekommendation framhålles
önskvärdheten av att planer för uppförande eller omändring av industriella
anläggningar i vederbörlig tid underställas granskning av kompetent
myndighet för konstaterande av, huruvida planerna äro av beskaffenhet att
motsvara lagbestämmelserna. Granskning föreslås skola äga rum så skyndsamt
som möjligt för att icke fördröja byggnadsarbetet.

I svar den 1 december 1928 å det frågeformulär, som internationella arbetsbyrån
utsänt till de olika regeringarna, hade svenska regeringen anfört,
att ett åläggande för arbetsgivarna att underställa yrkesinspektionen planerna
för ny- eller ombyggnad av industriella anläggningar givetvis i och
för sig vore mycket önskvärt och ägnat att förekomma fel, som sedermera
icke kunde avhjälpas. En dylik granskning hade emellertid betydelse framför
allt i hygieniskt avseende, i det att själva byggnadsplanerna beträffande
olycksfallsrisken i regel spelade en liten roll, utom i vad anginge utrymningsmöjligheterna
vid eldsvåda. Det ifrågasatta åläggandet skulle emellertid
onekligen i många fall verka omotiverat besvärande och leda till försening
av byggnadsarbetet. För yrkesinspektionen skulle ett dylikt åläggande av mera
generell giltighet medföra mycket betungande arbete, och yrkesinspektionens
organ skulle i viss mån betagas möjligheten att efteråt påkalla åtgärder.

21

Kungl. Majda proposition nr 265.

Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Majit
riksdagens yttrande angående rekommendationen. Emellertid gav denna i nu
förevarande avseende icke anledning till något särskilt uttalande vare sig
av föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, eller av riksdagen.

Frågan behandlades åter i 1931 års proposition (nr 40) angående ändringar
i arbetarskyddslagen. Departementschefen, statsrådet Larsson, yttrade då,
att han med hänsyn till vad tidigare förekommit icke kunde tillstyrka införande
av bestämmelser örn en obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsplaner.
Emellertid syntes en av socialstyrelsen framkastad tanke, att den
myndighet, som hade att lämna byggnadslov, skulle före ärendets avgörande
bereda yrkesinspektören eller bergmästaren tillfälle att avgiva yttrande, värd
beaktande. Emot en sådan bestämmelse kunde dock invändas, att tillsynsorganen,
därest ärendena remitterades till dem, måhända skulle finna sig
föranlåtna att ingå på en närmare granskning av byggnadsplanerna i varje
ärende, vilket skulle medföra alltför mycket arbete för dem liksom ock olägenheter
för industrien. Det förefölle då lämpligare att begränsa sig till en skyldighet
för vederbörande myndighet att allenast underrätta yrkesinspektör
och bergmästare örn sökt byggnadslov. Genom en sådan bestämmelse torde
det mål, som här syntes böra eftersträvas, i huvudsak kunna uppnås. Emellertid
skulle tydligen bestämmelsen i ämnet hava sin plats icke i arbetarskyddslagen
utan i byggnadsstadgan.

I byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364), som bland annat innehåller
vissa i hygieniskt syfte och i syfte att möjliggöra snabb utrymning
vid eldfara meddelade bestämmelser örn, huru arbetslokaler skola vara anordnade,
ävensom bestämmelse, att nybyggnad ej får företagas utan byggnadsnämndens
lov, föreskrives i 67 §, att — där ansökan örn byggnadslov avser
industriell anläggning i stad -— yrkesinspektören eller bergmästaren skall
underrättas därom. Yad som föreskrivits för stad skall enligt 82 och 83 §§
som regel gälla även i stadsliknande samhällen å landet.

1937 års ar betar skyddskommitté.

Kommittén ansåg sig •— med hänsyn bland annat därtill, att byggnadsstadgans
bestämmelser örn byggnadslov icke äga tillämpning på den egentliga
landsbygden — böra överväga, huruvida icke bestämmelser örn obligatorisk
förhandsgranskning av byggnadsplaner borde införas. Härutinnan
anförde kommittén följande:

Sådana bestämmelser gällde i åtskilliga stater i fråga örn vissa industrier,
som ansåges farliga, osunda eller besvärande för allmänheten. Ett fåtal andra
länder hade infört obligatorisk förhandsgranskning med avseende å alla slags
fabriker. I intet av våra grannländer vore arbetsgivare utan vidare pliktig att
underställa byggnadsplaner yrkesinspektörs granskning. I Finland gällde
emellertid, att den, som ämnade uppföra eller ombygga fabrik eller annan
industriell anläggning, vore skyldig att före arbetets vidtagande därom göra
anmälan hos vederbörande yrkesinspektör. Stadgandet härom kompletterades
med en bestämmelse, som gåve yrkesinspektören rätt att infordra för sakens
belysande erforderliga uppgifter.

22

Kungl. Majda proposition nr 265.

De sakkunniga funne det önskvärt, att förslag till nybyggnad eller större
förändring av arbetslokal bleve underställt yrkesinspektörs respektive bergmästares
granskning men ansåge sig dock icke kunna föreslå, att ett sådant
förfarande gjordes obligatoriskt. Ett anmälningsförfarande sådant som det i
Finland tillämpade syntes emellertid, örn det begränsades till att avse nybyggnad
oell väsentligare ombyggnad, knappast kunna bli oskäligt betungande
för företagarna och skulle å andra sidan medföra påtagliga fördelar.

Med stöd av det anförda föreslog kommittén, att i 26 § arbetarskyddslagen
skulle införas ett stadgande av innehåll, att den som ämnade uppföra
arbetslokal eller företaga med nybyggnad jämförlig ombyggnad av sådan lokal,
hade att före arbetets påbörjande göra anmälan därom hos vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare. Kommittén föreslog tillika, att blanketter
till sådan anmälan skulle utarbetas av yrkesinspektionens chefsmyndighet
samt att för försummelse av anmälningsplikten skulle stadgas bötesansvar.
Däremot ansåg kommittén icke behövligt att i lagen ingå på frågan örn
yrkesinspektörs eller bergmästares rätt att efter mottagen anmälan infordra
ytterligare uppgifter, enär inga svårigheter i sådant avseende torde komma
att uppstå.

Remissyttranden.

Kommittéförslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran
i flertalet yttranden, bland annat av 14 länsstyrelser, medicinalstyrelsen, 6
förste provinsialläkare samt landsorganisationen.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatte i förevarande sammanhang, örn icke
bestämmelser örn förhandsgranskning borde införas även i den del av byggnadsstadgan,
som rörde landsbygden.

Vissa ändringar i förslaget ifrågasattes i några yttranden.
Sålunda framställde Överståthållarämbetet enahanda erinran som i fråga örn
förslaget örn anmälningsplikt beträffande nya företag. — En bestämmelse om
obligatorisk förhandsgranskning tillstyrktes av länsstyrelsen i Gävleborgs
län, två förste provinsialläkare samt en yrkesinspektör.

Riksförsäkringsanstalten framhöll, att anmälningsskyldigheten borde begränsas
till att avse industriella anläggningar. Ett stadgande örn anmälningsplikt
borde kompletteras med en bestämmelse örn rätt för yrkesinspektör och
bergmästare att efter mottagen anmälan infordra de ritningar och uppgifter,
som befunnes erforderliga för granskning av förslaget. Visserligen torde
svårigheter i berörda avseende i regel icke komma att uppstå men med hänsyn
till anmälningspliktens syfte vore det angeläget, att berörda rätt lagfästes.

Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasatte lämpligheten
av att försummelse beträffande fullgörandet av anmälningsplikt kriminaliserades.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte kommitténs förslag. Med
de ständigt fortgående förändringar, som nu karakteriserade den industriella
verksamheten, skulle arbetsgivarna mycket ofta ställas inför frågan, huruvida
bestämmelsen örn anmälningsskyldighet hade tillämpning eller ej, och
det torde över huvud vara vanskligt att draga en bestämd gräns, där
den skulle anses upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

23

Förslaget avstyrktes även av Sveriges industriförbund, som anförde, att
en anmälan — därest den skulle bliva av betydelse — givetvis måste föranleda
infordrande av förslag och ritningar till granskning. Med den stora ny- och
ombyggnadsverksamhet, som förekomme inom industrien, måste det bliva en
alltför betungande börda för yrkesinspektörerna att verkställa dylik granskning
och i samband härmed utarbeta förslag till lämpliga skyddsanordningar.
Förfarandet komme naturligtvis också att fördröja byggnadsarbetenas igångsättande.
Möjligen kunde i stället genom chefsmyndighetens försorg en handbok
utgivas, vari redogörelse lämnades för de allmänna önskemål i skydds
hänseende, som borde beaktas vid nybyggnader.

Departementschefen.

Redan nu utövas genom byggnadsnämnderna kontroll över att vid ny- eller
ombyggnad av fabriker och andra arbetslokaler i städer, i stadsliknande samhällen
på landet och inom sådana områden å den egentliga landsbygden, för
vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, vissa fordringar
i fråga örn hygien och möjlighet till hastig utrymning vid eldfara bliva tillgodosedda.
Därjämte skall byggnadsnämnd i stad eller stadsliknande samhälle
på landet, då ansökan örn byggnadslov avser industriell anläggning,
därom underrätta yrkesinspektionen. De sakkunniga hava nu föreslagit, att
varje arbetsgivare, som är underkastad arbetarskyddslagens bestämmelser och
som ämnar verkställa ny- eller ombyggnad av arbetslokal, skall göra anmälan
därom till yrkesinspektionen samt att underlåtenhet härutinnan skall medföra
straffansvar. Oavsett att, där byggnadsföretaget avser industriell anläggning
i stad eller stadsliknande samhälle på landet, dubbla anmälningar därom
således skulle inkomma till yrkesinspektionen, synes detta förslag — med hänsyn
till arbetarskyddslagens vidsträckta tillämpningsområde — redan i och
för sig vara alltför vittgående.

Måhända hava emellertid de sakkunniga avsett, att anmälningsskyldigheten
endast skulle gälla i fråga örn industriella anläggningar. Även då borde i varje
fäll, till undvikande av onödiga dubbelanmälningar, skyldigheten begränsas
till att gälla anläggningar å den egentliga landsbygden. Tveksamt synes dock
vara, örn ens en på dylikt sätt begränsad anmälningsskyldighet är tillrådlig.
T den mån skyldigheten verkligen fullgjordes, komme säkerligen i det alldeles
övervägande flertalet fall anmälningarna att avse smärre hantverkslokaler.
Enligt min mening skulle yrkesinspektörerna, därest de på grund av
dylika anmälningar kände sig förpliktade att införskaffa byggnadsritningar
jämte arbetsbeskrivningar och att ägna dessa en något så när ingående granskning,
nödgas i betänklig mån eftersätta andra mera betydelsefulla arbetsuppgifter.
Det är därför anledning förmoda, att anmälningarna endast i
enstaka fall skulle föranleda några dylika åtgärder från yrkesinspektörernas
sida. Men då synes det också hårt, om underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten
likväl skulle föranleda straffansvar.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att bostadsutredningcn för landsbygden
i sitt den 15 december 1933 avgivna betänkande angående, bland annat, utvidg -

24

Kungl. Majus proposition nr 265.

ning och skärpning av bostadsbestämmelserna på landet samt anordnande av
bostadsinspektion på landsbygden (statens off. utredn. 1933: 37) föreslog viss
anmälningsskyldighet rörande byggnadsföretag å den egentliga landsbygden.
Sålunda föreslog bostadsutredningen, att envar, som ämnade uppföra bostadshus
eller företaga mera omfattande till- eller ombyggnad, som avsåge nyinredning
av boningsrum eller kök, skulle vara skyldig att därom göra anmälan hos
hälsovårdsnämnden, vilken därefter skyndsamt skulle lämna den byggande
uppgift å gällande föreskrifter i avseende å byggnads, bostadslägenhets och
boningsrums beskaffenhet och anordnande. I den till 19§6 års riksdag avlåtna
propositionen nr 207 med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan m. m. framhöll
jag, att syftet med en dylik anordning, som vore att möjliggöra för hälsovårdsnämnd
att öva visst ökat inflytande på nybyggnadsföretag, väl kunde
förefalla riktigt. Men utan tvivel kunde starkt sättas i fråga det praktiska
värdet av anordningen. För att denna skulle få någon effektivitet torde fordras
såväl att anmälan åtföljdes av fullständiga ritningar samt byggnadsbeskrivning
som ock att underlåtenhet att inkomma med anmälan och därtill hörande
handlingar belädes med ansvar. Då emellertid, såsom jämväl bostadsutredningen
funnit, sådan skärpning av föreskrifterna i ämnet icke vore tillrådlig,
syntes fara föreligga för att dessa stannade på papperet. Med hänsyn till det
anförda fann jag mig icke kunna tillstyrka bostadsutredningens berörda förslag
men ansåg, att syftet därmed väsentligen kunde vinnas genom ökad upp
lysningsverksamhet, därvid det särskilt på hälsovårdsnämnderna finge ankomma
att med ledning av de råd och anvisningar angående bostads anordnande
och skötsel, som det borde åvila medicinalstyrelsen att med stöd av bestämmelserna
i 55 § hälsovårdsstadgan utfärda, tillhandagå allmänheten med
nödiga upplysningar.

Yad jag sålunda anförde synes i huvudsak, och måhända med än större fog,
kunna gälla även nu förevarande förslag, vilket därjämte, jämfört med bostadsutredningens
förslag, företer den svagheten, att anmälan skulle göras icke till
myndighet på orten utan till myndighet med ett till två eller flera län utsträckt
ämbetsområde. Så länge det allmänna icke utövar eller berett sig möjlighet
att utöva förhandskontroll vid ny- eller ombyggnad av bostadslägenheter å
landsbygden, torde det således icke böra ifrågakomma att anordna en dylik
kontroll vid ny- eller ombyggnad av arbetslokaler därstädes, åtminstone icke
där lokalerna i storleks- och andra hänseenden kunna i viss mån jämställas
med bostadslägenheter. Jag finner mig därför icke för närvarande kunna ens
i begränsad omfattning tillstyrka de sakkunnigas nu förevarande förslag.

Tillverkares och försäljares skyldigheter beträffande skydd å
maskiner och dylikt.

Historik och gällande rätt.

Kedan på 1890-talet framfördes klagomål över att maskinfabrikanter icke
försågo maskiner med nödiga skyddsanordningar. Förslag örn lagbestämmelser
rörande skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder framlades, bland annat,

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

av yrkesfarekommittén år 1909. I 1912 års arbetarskyddslag intogs emellertid
allenast det stadgandet (7 §), att örn det för tillämpning av 3 § — innehållande
allmänna bestämmelser örn skydd mot olycksfall och ohälsa i arbetet
— i avseende å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag
av maskin, redskap eller arbetslokal funnes behov av närmare föreskrifter,
det skulle ankomma på Konungen att utfärda sådana föreskrifter.

Vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en
rekommendation angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å
motordrivna maskiner, vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga
och tillämpa den principen, att det bör vara genom lag förbjudet att leverera
eller installera motordrivna maskiner, med mindre de äro försedda med
sådana säkerhetsanordningar, som fordras av den nationella lagstiftningen,
då dessa maskiner äro i bruk.

Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Maj:t
riksdagens yttrande angående rekommendationen. Föredragande departementschefen,
statsrådet Lubeck, anförde, att förslag i frågan icke framlagts
med hänsyn framför allt till vissa praktiska olägenheter av förslagets genomförande.
För övrigt hade rekommendationen beaktats i det då föreliggande,
av socialstyrelsen upprättade förslaget till reviderad arbetarskyddslag (statens
off. utredn. 1925:34). Jämväl riksdagen förklarade, att åtgärd i anledning av
rekommendationen för det dåvarande icke borde vidtagas.

Vid 1931 års, på socialstyrelsens förutnämnda förslag grundade revision
av arhetarskyddslagen upptogos förutvarande bestämmelser i 7 § med vissa
ändringar såsom ett första moment i 7 §, enligt vilket Konungens rätt att
utfärda närmare föreskrifter icke begränsades att avse blott rena detalj föreskrifter
i anslutning till de allmänt hållna föreskrifterna i 4—6 §§ utan avsåge
tillämpningen överhuvud av 3 §. I ett andra moment av 7 § stadgades, att,
örn föreskrift, som utfärdades med stöd av 1 morn., innefattade förbud mot
användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot
dess användande med eller utan viss anordning, Konungen jämväl skulle
äga föreskriva, att föremål, vars användande sålunda vore förbjudet, icke finge
till annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre det kunde
antagas för visst, antingen att sådan åtgärd skulle vidtagas med föremålet,
att det därefter ej vidare vore inbegripet under förbudet, eller att föremålet
uteslutande skulle komma till användning, som ej avsåges med förbudet.
Samtidigt intogs i 52 § ett stadgande av innebörd, att Konungen vid meddelande
av föreskrift med stöd av 7 § 2 mom. tillika ägde utsätta straff för
förseelse mot föreskriften.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att Kungl. Majit, med stöd av
7 och 52 §§ arbetarskyddslagen, den 23 maj 1919 utfärdat kungörelse (nr 301)
angående registrering och besiktning av vissa ångpannor m. in.

1937 års arbetarskyddskoininitté.

Kommittén framhöll, att den möjlighet, som i 7 § arbetarskyddslagen inrymts
åt Konungen att utfärda speciallagstiftning, borde tagas i bruk, samt
yttrade vidare:

26

Kungl. Majus proposition nr 265.

Beträffande åtskilliga maskintyper torde skyddstekniken numera lia standardiserats
i sådan grad, att maskinernas utrustning i skyddsavseende kunde
i stora drag regleras genom lagstiftning. Framför allt torde så vara fallet i
fråga örn åtskilliga lantbruksmaskiner och vissa slag av sågar.

De sakkunniga förbisåge icke, att örn specialförfattningar av ovan antytt
slag skulle utfärdas, stora krav komme att ställas på de tekniska befattningshavarna
inom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Det torde böra ankomma
på dem att svara för arbetet med lagstiftningens förberedande, därunder
inbegripet överläggningar med tillverkare och försäljare av de föremål, som
vore i fråga, samt inhämtande av yrkesinspektörernas åsikter och erfarenheter.
Deras arbetsbörda komme förty under angiven förutsättning att väsentligen
ökas. Emellertid finge erinras, att hänsyn härtill tagits vid framläggandet av
förslaget till förstärkning av chefsmyndighetens arbetskrafter.

Även örn de sakkunnigas förut framställda önskemål uppfylldes, bleve dock
kravet på maskinleverantörernas medverkan till förebyggande av olycksrisker
tillgodosett endast inom vissa specialområden. Såsom yrkesfarekommittén
framhållit, vore det emellertid önskvärt att vinna denna medverkan på teknikens
alla områden. Enligt de sakkunnigas mening borde tillverkare och
försäljare av maskiner eller redskap genom ett allmänt stadgande förpliktas
att, i vad på dem ankomme, medverka till skyddslagstiftningens genomförande
i praktiken.

De sakkunniga hemställde därför, att i överensstämmelse med vad yrkesfarekommittén
på sin tid föreslog i lagen örn arbetarskydd måtte införas en
bestämmelse av innehåll, att det skulle åligga tillverkare och försäljare av
maskiner, ångpannor eller redskap att tillse, att dessa vid leverans till arbetsplats,
där lagen ägde tillämpning, vore försedda med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjöde nöjaktig säkerhet mot olycksfall.

Åsidosättandet av ett sådant stadgande torde väl i motsats till vad som
gällde beträffande specialförfattningar visserligen icke kunna förbindas med
ansvar, men dess förekomst i lagen skulle säkerligen ändock kunna få stor
betydelse.

Remissyttranden.

Vad kommittén föreslagit tillstyrktes eller lämnades utan
erinran i så gott som alla remissyttranden, vari uttalanden gjorts i förevarande
avseende — bland annat i yttranden av ld länsstyrelser, riksförsäknngsanstalten,
socialstyrelsen, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, två
förste provinsialläkare, landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges maskinindustriförening. Sistnämnda förening anförde bland
annat:

Det stora flertalet maskintillverkare hade i princip ej något att invända
mot att deras fabrikat skulle uppfylla alla rimliga fordringar ur arbetarskyddssynpunkt.
Varierande åsikter kunde dock uppstå örn huru uttrycket »nödiga
skyddsanordningar» i det särskilda fallet borde tolkas. Det vore därför av
vikt, att alla detaljbestämmelser härom bleve underkastade sakkunnig granskning
ur olika synpunkter, innan de fastställdes, och att de utarbetades i samråd
med tillverkare och yrkesutövare, så att det praktiska livets erfarenheter
bleve vederbörligen beaktade. En lämplig tidsfrist borde medgivas, innan
bestämmelserna skulle träda i kraft.

I yttranden av yrkesinspektören i åttonde distriktet, med vilken länsstyrelsen
i Gävleborgs län instämde, ävensom av en bergmästare föreslogs

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

utvidgning av bestå nini elser na till att omfatta alla leveranser,
oberoende av om arbetsplatsen folie under lagen eller ej. Såsom skäl härför
åberopades, att leverantörerna ej alltid kunde bedöma lagens tillämpningsområde,
att flera maskiner ofta växlade arbetsplats samt att försäljningen
av maskinerna försvårades och konkurrensmöjligheterna begränsades.

Förslaget avstyrktes av länsstyrelsen i Örebro län, som ansåg
att införande av visst åliggande för tillverkare och försäljare utan samtidigt
stadgande örn äventyr för åliggandets efterlevnad måste leda till minskande
av respekten för lagar och förordningar.

Departementschefen.

På sätt arbetarskyddskommittén anfört, synes det vara av stor betydelse
ur skyddssynpunkt, att tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor
eller redskap lämna sin medverkan till förebyggande av olycksfall
vid dessas användning. Enligt 7 § 2 mom. arbetarskyddslagen har Kungl.
Majit visserligen befogenhet att utfärda bestämmelser rörande förbud mot
överlåtelse eller upplåtelse till begagnande av visst slag av maskin eller redskap,
som icke är i ett ur skyddssynpunkt tillfredsställande skick. Även örn
dylika bestämmelser utfärdas av Kungl. Majit, skulle dock därigenom, såsom
kommittén anfört, leverantörernas medverkan till förebyggande av olycksrisker
hava vunnits allenast inom vissa specialområden. Ett mera allmänt
stadgande örn förpliktelse för nyss omförmälda tillverkare och försäljare att
medverka till skyddslagstiftningens genomförande i praktiken skulle emellertid
säkerligen hava en uppgift att fylla. I arbetarskyddslagen torde med
hänsyn härtill böra införas ett stadgande — lämpligen såsom en ny 6 a § —
av innehåll, att det skall åligga tillverkare och försäljare av maskiner eller
redskap att tillse, att dessa äro försedda med nödiga skyddsanordningar och
även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall. Ångpannor torde
icke behöva särskilt omnämnas. Ifrågavarande bestämmelser synas dock icke
på sätt kommittén föreslagit böra inskränkas till att avse endast sådana fall,
då leverans sker till arbetsföretag, varå lagen äger tillämpning. Jag äi
ense med kommittén därutinnan, att ett stadgande av angiven innebörd icke
lämpligen bör förbindas med en ansvarsbestämmelse. Stadgandets förefmtlighet
i lagen kan, fastän straffsanktion saknas, förväntas komma att få avsevärd
betydelse. Bestämmelser, vilka på liknande sätt innehålla en förpliktelse
utan att underlåtenhet att fullgöra densamma föranleder straff, ävensom
stadgande^ vilka ej ens innefatta någon förpliktelse utan allenast en uppmaning,
förefinnas redan förut i lagen och hava otvivelaktigt medfört resultat
av värde. Att en bestämmelse av nu föreslagen innebörd skulle, på sätt i ett
yttrande anförts, leda till minskande av respekten för lagar och förordningar
synes icke vara anledning att befara.

I det följande ämnar jag föreslå, att de i förevarande sammanhang föreslagna
ändringarna i arbetarskyddslagen skola äga tillämpning från och med
den 1 januari 1939. Det lärer icke vara erforderligt att medgiva längre tidsfrist,
innan de i den föreslagna 6 a § upptagna bestämmelserna skola träda
i kraft.

28

Kungl. Majlis proposition nr 265.

Bestämmelser för tryggande av arbetarskyddslagens genomförande.
Historik och gällande lag.

Enligt vår första arbetarskyddslag, lagen den 10 maj 1889 angående
skydd mot yrkesfara, ankom det på Konungens befallningshavande att vidtaga
de tvångsåtgärder, som erfordrades för att trygga lagens efterlevnad.
Där stadgades nämligen i 8 §, att Konungens befallningshavande ägde förelägga
yrkesidkare, efter det han blivit i saken hörd, att, därest han ville
arbetet fortsätta, inom utsatt tid hava vidtagit viss anordning vid äventyr,
förutom straffpåföljd, att den föreskrivna anordningen på hans bekostnad
verkställdes genom polismyndighetens försorg.

Den s. k. arbetarförsäkringskommittén, vars år 1888 avgivna betänkande
låg till grund för nyssberörda lag, uttalade i förevarande fråga, bland annat,
att på visst håll i utlandet yrkesinspektör tillerkänts rätt att direkt föreskriva
vilka anordningar, som borde vidtagas, men att kommittén ansett det
lämpligast och med våra förhållanden mest överensstämmande, att makt och
myndighet icke tillädes de enskilda yrkesinspektörerna att föreskriva vad
vederbörande näringsidkare till åtlydnad av lagen skulle iakttaga utan endast
att uti detta avseende meddela nödiga anvisningar.

1903 års riksdag anförde i skrivelse (nr 27) med begäran örn granskning
av 1889 års lag — i anledning av uppgifter i yrkesinspektörernas årsberättelser,
att tillämpningen av lagens bestämmelser ofta försvårades och
fördröjdes genom yrkesidkares tredska — att riksdagen till fullo behjärtade
önskvärdheten av att något måtte göras för att undanröja nämnda missför
hållande. Den i sådant avseende, bland andra, ifrågasatta utvägen att giva
yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden vid äventyr av
straffpåföljd syntes dock riksdagen möta alltför stora betänkligheter.

I flertalet av de yttranden, som avgåvos över nämnda riksdagsskrivelse, avstyrktes
också förslaget att tillerkänna yrkesinspektörerna dylik befogenhet. Såsom
skäl härför anfördes i huvudsak, dels att det vore för svensk rättsuppfattning
främmande att förläna en inspekterande myndighet, som vore närmast likställd
med åklagare eller angivare, något slags domsrätt i fråga örn vid inspektion
anmärkta förhållanden, dels ock att, örn så skedde, det förtroendefulla
samarbete med arbetsgivarna, som borde vara grunden för yrkesinspektörernas
verksamhet, lätt kunde äventyras.

I 1912 års lag om arbetarskydd infördes i 38 §, i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av yrkesfarekommittén framlagt förslag, såsom huvudregel det
stadgandet, att Konungens befallningshavande, på framställning av yrkesinspektör
eller bergmästare eller där så eljest prövades nödigt, ägde förbjuda
arbetsgivare att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss
arbetslokal m. m. utan att hava vidtagit av Konungens befallningshavande
föreskriven åtgärd.

Genom proposition (nr 40) framlades, som nämnts, för 1931 års riksdag förslag
till revision av arbetarskyddslagen. Den mest betydelsefulla förändring av

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

38 §, som då föreslogs, bestod däri, att befogenheten att meddela förbud överflyttades
från Konungens befallningshavande till yrkesinspektionens chefsmyndighet
(intill den 1 januari 1938 socialstyrelsen, från och med nämnda
dag riksf örsäkringsanstalten). I samband med behandlingen av 38 § berörde
föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, en bestämmelse, som
i den av internationella arbetskonferensen år 1929 beslutade rekommendationen
angående förebyggande av olycksfall i arbete förordats till antagande. Bestämmelsen
innehöll, att yrkesinspektionens tjänstemän eller andra organ för
kontroll över tillämpningen av lagar och förordningar rörande skydd för
arbetarna mot olycksfall skulle, i den mån varje lands administrativa och
judiciella organisation så medgåve, äga befogenhet att i varje särskilt fall
föreskriva för arbetsgivaren vad han hade att göra för att iakttaga sina skyldigheter,
med rätt likväl för honom att vädja till överordnad administrativ
myndighet eller skiljedom. Socialstyrelsen hade i sitt utlåtande över rekommendationen
yttrat, att bestämmelsen ej vore fullt klar. För den händelse
innebörden av rekommendationen skulle vara, att de lokala, inspekterande
organen skulle äga meddela för arbetsgivaren bindande föreskrifter, syntes
denna princip såsom stridande mot den i Sverige allt sedan yrkesinspektionens
tillkomst gällande ordning, vilken i stort sett visat sig tillfredsställande,
icke böra vinna beaktande i den svenska lagstiftningen. Med hänsyn
till vad socialstyrelsen sålunda anfört hade departementschefen funnit denna
punkt i rekommendationen icke böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Det i propositionen framlagda lagförslaget blev, såvitt nu är i fråga, godkänt
av riksdagen.

I fråga örn möjligheter att tvångsvis genomföra arbetarskyddslagens bestämmelser
innehåller gällande lag i huvudsak följande:

I 38 § 1 mom. första stycket stadgas, att yrkesinspektionens chefsmyndighet
på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så eljest
prövas nödigt äger förbjuda arbetsgivare att efter utsatt skälig tid bedriva
visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel
eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten
vid förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, »varom förmäles
i 4 §, 5 §a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Majit med stöd av
7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller
som eljest utan att hänföra sig till 5 § i)—m) inbegripes under 3 §». Innan
chefsmyndigheten fattar beslut skall — enligt huvudregeln -— arbetsgivaren
höras i saken. Om synnerlig fara är för handen, äger emellertid chefsmyndigheten,
utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela dylikt
förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda
förordnas. Vidare äger chefsmyndigheten, där så finnes påkallat, genom
polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning
till säkerställande av förbudets upprätthållande.

Bestämmelser i övrigt örn rätt för chefsmyndigheten att, på framställning
av yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, meddela förbud eller föreskrifter
finnas upptagna i 38 § 1 mom. andra stycket beträffande upplåtande av
lokal till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits
viss angiven åtgärd, i 38 § 2 mom. rörande åsidosättande av vad i
5 § i)—m) stadgas samt i 39 § i fråga om åsidosättande av vad i 13 § stadgas
beträffande i arbetet använd minderårig.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

För underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats med
stöd av 38 § 1 morn., stadgas botes- eller, då omständigheterna äro synnerligen
försvårande, fängelsestraff (45 §). Bryter någon mot föreskrift, som meddelats
med stöd av 38 § 2 mom. eller 39 §, är straffet böter (42 §).

Över beslut av chefsmyndigheten kan klagan föras hos Konungen i vederbörande
statsdepartement (51 §).

Enligt 19 § instruktionen för yrkesinspektionen den 18 december 1931 (nr
423) skall yrkesinspektörsassistent, yrkesinspektrisassistent, yrkesunderinspektör,
kommunalt tillsynsorgan eller gruvingenjör, som finner förhållande
å visst arbetsställe påkalla tillämpning av 38 eller 39 § arbetarskyddslagen,
göra anmälan därom till närmast överordnade tillsynsorgan.

Örn yrkesinspektör, yrkesinspektris eller bergmästare erhållit sådan anmälan
eller örn det eljest för någon av dem föreligger anledning att påkalla
tillämpning av de nyss angivna lagrummen eller örn dylik anledning yppas
för specialinspektör, åligger det nämnda befattningshavare att vidtaga den åtgärd,
som föranledes av omständigheterna.

Vid 1934 års riksdag föreslogs i en motion (1:245), att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa örn sådan ändring i lagen örn arbetarskydd
jämte instruktionen för yrkesinspektionen, att yrkesinspektörer och därmed
jämställda inspektionsorgan gåves befogenhet att meddela sådant förbud
och arbetsvillkor, som enligt 38 § 1 mom. första stycket i arbetarskyddslagen
kunde utfärdas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

På hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 6) beslöt emellertid riksdagen,
att motionen icke skulle föranleda till någon åtgärd.

I motion (II: 367) till 1936 års riksdag yrkades, att riksdagen måtte besluta,
bland annat, att yrkesinspektion skulle erhålla befogenhet att stoppa
arbete, där fara för arbetarnas liv kunde föreligga, örn icke omedelbara skyddsanordningar
vidtoges.

Ej heller denna motion föranledde till någon riksdagens åtgärd (andra
lagutskottets uti. nr 9).

I två vid 1937 års riksdag väckta motioner (1:126, II: 226) hemställdes,
att riksdagen ville besluta örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning, på vad sätt ett vitesförfarande skulle kunna införas i arbetarskyddslagen
i syfte att ernå ett mera effektivt genomdrivande av dess bestämmelser
angående olycksfall och ohälsa.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr
15) bland annat, att utskottet funne det vara ett samhällsintresse av stor vikt,
att de i lagen om arbetarskydd upptagna bestämmelserna till förekommande
av olycksfall och ohälsa hade tillbörlig effektivitet. Utskottet ansåge beaktansvärda
skäl tala för att till tillsyningsmyndighetens förfogande ställdes
utvidgade möjligheter att kontrollera förverkligandet av de utav densamma
påbjudna åtgärder. Frågan örn införande av ett vitesförfarande och formerna
för dess meddelande borde upptagas till prövning. Utskottet förbisåge härvid
icke, att ett vitesförfarande kunde komma att stå mindre väl tillsammans
med nuvarande bestämmelser angående straffpåföljd för överträdelse av

31

Kungl. Majus proposition nr 265.

förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38 eller 39 § i lagen.
Även frågan örn en eventuell ändring av nämnda straffbestämmelser torde
därför böra tagas under omprövning.

På förslag av utskottet hemställde därefter riksdagen (i skrivelse nr 97)
örn utredning rörande införande av ett vitesförfarande i arbetarskyddslagen.

Riksdagens skrivelse överlämnades av Kungl. Maj:t till 1937 års arbetarskyddskommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Kommittén anförde i fråga örn åtgärder för tryggande av arbetarskyddslagens
genomförande i huvudsak följande:

De sakkunniga hade under sina överläggningar blivit fullt på det klara
med att en ändring av gällande regler för genomförande av arbetarskyddslagens
bestämmelser vore av behovet påkallad.

Den nuvarande ordningen för meddelande av föreskrifter i sådant avseende
stöde ofta icke i rimligt förhållande till omfattningen av de åtgärder, som
vore ifråga. Saken kunde exempelvis gälla, att en försliten stege borde ersättas
med en ny eller att vitstrykning eller rengöring av en arbetslokal borde
företagas. Det syntes orimligt, att i dylika fall ett flertal skrivelser skulle
behöva växlas mellan den lokala inspektionsmyndigheten, det centrala verket
i Stockholm och arbetsställen, belägna måhända på avlägsna orter i landet.

Det nu tillämpade förfarandets tungroddhet torde även utöva en viss hämmande
inverkan på yrkesinspektionens arbete. Mången gång kunde givetvis
en yrkesinspektör å ena sidan finna ett ingripande befogat men å andra sidan
icke gärna önska belasta chefsmyndigheten med ett skenbart obetydligt
ärende. Pöljden bleve, att en mindre lojal arbetsgivare kunde undandraga sig
att vidtaga skyddsanordningar, som av de mera ansvarskännande arbetsgivarna
ansåges helt naturliga; ett förhållande, som minskade förtroendet för
yrkesinspektionen och inverkade menligt på skyddslagstiftningens anseende.

Under åren 1932—1936 hade yrkesinspektionens chefsmyndighet meddelat
endast 13 beslut jämlikt 38 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen, samtliga
på framställning av yrkesinspektör. Den tid, som i dessa fall förflutit från
det yrkesinspektören gjort sin framställning till dess chefsmyndigheten meddelat
sitt beslut, hade växlat mellan 3 och 78 dagar och hade i genomsnitt utgjort
37 dagar.

Vad anginge sättet för avhjälpande av de rådande missförhållandena hade
de sakkunniga först och främst övervägt, örn icke i enlighet med vad riksdagen
ifrågasatt ett vitesförfarande —- handhaft av yrkesinspektörerna —
borde införas i arbetarskyddslagen. Detta hade emellertid icke befunnits
lämpligt bland annat av det skäl, att yrkesinspektör ej syntes böra själv
bestämma straffet för överträdelse av utav honom meddelad föreskrift.

De sakkunniga hade i stället stannat för att föreslå, att den befogenhet, som
för närvarande tillkomme yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt 38 §
1 mom. första stycket arbetarskyddslagen, överflyttades till yrkesinspektörerna
och bergmästarna utom såvitt anginge det särskilda förfarandet vid synnerlig
fara. Örn så skedde, borde arbetsgivare erhålla rätt att inom viss tid,
förslagsvis 14 dagar, hos chefsmyndigheten anföra besvär över honom av
yrkesinspektör eller bergmästare meddelat beslut av sådan art som här vore
ifråga.

Ett till sin innebörd likartat system hade sedan länge tillämpats i alla våra

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 26i>.

grannländer, utan att olägenheter därav förmärkts. Detsamma gällde dessutom
bland annat beträffande Holland.

Någon anledning syntes icke finnas att icke även i vårt land låta det
ankomma på yrkesinspektör (under vilken beteckning i det följande inbegrepes
även bergmästare, överinspektris och specialinspektör) att såsom första
instans fatta beslut i hithörande frågor. Det torde icke skäligen kunna
befaras, att yrkesinspektörerna skulle göra sig skyldiga till opåkallade ingrepp,
och i allt fall borde arbetsgivarens besvärsrätt tillförsäkra honom erforderligt
skydd mot sådana. Därtill komme att i varje särskilt fall yrkesinspektören,
som hade förhållandena på vederbörande arbetsställe under ögonen och kunde
direkt träda i förbindelse med arbetsgivaren och arbetarna, bleve i tillfälle
att lättare beakta alla på ärendet inverkande omständigheter än chefsmyndigheten,
som i regel vore hänvisad till skriftväxlingen i saken. För övrigt skulle
förlänandet åt yrkesinspektörerna av en dylik befogenhet i ingen mån inskränka
dessas i 25 § arbetarskyddslagen fastslagna plikt att för genomförande
av sina önskemål i första hand lita till råd och anvisningar.

Å andra sidan skulle den föreslagna åtgärden medföra påtagliga fördelar.
Blotta medvetandet hos arbetsgivarna, att yrkesinspektörerna ägde befogenhet
att meddela med straffansvar förbundna föreskrifter, skulle säkerligen
stärka yrkesinspektörernas ställning och inflytande samt sålunda indirekt
verka till gagn även för deras rådgivande verksamhet. Vidare skulle tidsödande
skriverier undvikas i alla de sannolikt mycket talrika fall, då arbetsgivare
åtnöjdes med yrkesinspektörs beslut.

De sakkunniga hade övervägt, om icke yrkesinspektörernas befogenheter
i förevarande hänseende borde inskränkas till att avse frågor av mindre
betydelse. En gräns, med ledning varav viktigare ärenden skulle kunna förbehållas
chefsmyndighetens avgörande, hade dock icke i vidare mån än som
förut angivits kunnat uppdragas. För övrigt torde det kunna förutsättas, att
sådana ärenden komme att, därest missnöje hos vederbörande arbetsgivare
förefunnes, genom besvär dragas under chefsmyndighetens prövning. En viss
försiktighet från yrkesinspektörernas sida torde dessutom komma att iakttagas,
örn yrkesinspektör ålades att vid meddelande av beslut, som nu vore
ifråga, giva anvisning på lämplig metod för av honom anmärkta missförhållandens
avhjälpande.

De åtgärder, som förordats av de sakkunniga, erfordrade vissa ändringar
av 38 § arbetarskyddslagen. Det syntes då lämpligt, att denna gåves en
helt ny avfattning. Dess nuvarande lydelse hade, enligt vad de sakkunniga
inhämtat, på åtskilliga håll föranlett missuppfattningar rörande dess innebörd.
»Förbud» hade framstått såsom ett så allvarligt tvångsmedel, att det borde
tillgripas endast i yttersta nödfall. De skäl, som anförts för att föreskrift
till arbetsgivare borde meddelas i förbudsform, syntes äga större teoretiskt
än praktiskt intresse. Sådan föreskrift torde i regel utan olägenhet lika väl
kunna givas formen av ett föreläggande att avhjälpa förefintligt missförhållande.
Det självklara förhållandet, att det stöde arbetsgivaren fritt att
i stället för att efterkomma meddelat föreläggande upphöra med det arbete
föreläggandet avsåge, torde enligt de sakkunnigas mening icke behöva uttryckligen
omnämnas. Så hade för övrigt icke skett i hälsovårdsstadgans bestämmelser
örn förelägganden av hälsovårdsnämnd.

De sakkunniga framlade ett i överensstämmelse med vad sålunda anförts
upprättat förslag till ny lydelse av 38 § (sid. 75 i betänkandet). Tillika erinrades
emellertid, att av berörda förslag jämväl vissa andra ändringar i lagen
betingades.

Kungl. Maj:ls proposition nr 265.

33

Remissyttranden.

Kommittéförslaget tillstyrktes eller lämnades utan erin
r a n av Överståthållarämbetet och 12 länsstyrelser, riksförsäkrmgsanstalten,
kommerskollegium, tre förste provinsialläkare, landsorganisationen, två yrkesinspektörer
och en bergmästare.

I flera yttranden betonades, att den föreslagna anordningen vore i hög
grad ägnad att stärka yrkesinspektörernas auktoritet och befrämja skyddslagstiftningens
efterlevnad.

Riksförsäkrmgsanstalten anförde bland annat:

Några större betänkligheter behövde numera icke hysas mot att tillägga
yrkesinspektörerna och bergmästarna den befogenhet, varom stadgande föreslagits
i 38 § 1 mom. Sådan befogenhet torde få anses tillkomma jämväl
yrkesinspektionens chefsmyndighet, även örn detta ej särskilt utsädes. Skulle
tvekan härom råda, torde stadgandet böra ändras i sådant syfte. Goda skäl
kunde otvivelaktigt anföras jämväl för att arbetarna vid straffansvar skulle
vara skyldiga att ställa sig ett meddelat föreläggande till efterrättelse. Sådana
praktiska svårigheter vore emellertid förknippade med ett förverkligande
härav, att riksförsäkrmgsanstalten icke ville föreslå införande av en bestämmelse
därom.

En utvidgning av förslaget ifrågasattes av Överståthållarämbetet,
som förklarade, att rätten att giva de i 38 § 1 mom. första stycket
nämnda föreläggandena borde tillkomma även de kommunala tillsynsmyndigheterna,
Hälsovårdsnämnderna ägde enligt hälsovårdsstadgans bestämmelser
rätt att giva till och med vitesförelägganden. Däremot borde rätt att
giva föreläggande icke meddelas de personer, som av hälsovårdsnämnd under
nämndens kontroll utsetts att utöva ifrågavarande tillsyn. Skyldighet för
hälsovårdsnämnd att örn ett dylikt föreläggande underrätta yrkesinspektören
i distriktet, vilken ju hade närmaste tillsynen över hälsovårdsnämndens
ifrågavarande verksamhet, syntes i så fall böra författningsvis meddelas.

Medicinalstyrelsen föreslog sådan ändring av förslaget, att den befogenhet
att giva förelägganden, som för närvarande tillkomme yrkesinspektionens
chefsmyndighet, skulle överflyttas — icke till yrkesinspektörerna och
bergmästarna — utan till hälsovårdsnämnderna, varvid dock förutsattes, att
initiativet skulle tagas av yrkesinspektionens organ.

Vissa betänkligheter i fråga örn förslaget uttalades i några yttranden.

Socialstyrelsen vitsordade lämpligheten av att en yrkesinspektör vid fall
av tredska omedelbart skulle kunna meddela erforderliga föreskrifter men
tilläde:

Styrelsen vore dock icke beredd att tillstyrka en bestämmelse örn straffansvar
för den arbetsgivare, som icke inom förelagd tid ställde sig till efterrättelse
av yrkesinspektör meddelad föreskrift. En tänkbar väg syntes emellertid
vara följande. Yrkesinspektör berättigades att lämna föreskrift örn
vidtagande av viss åtgärd, på sätt de sakkunniga föreslagit. Han skulle
omedelbart till tillsynsmyndigheten insända anmälan därom tillika med en
redogörelse för de närmare omständigheterna. Tillsynsmyndigheten infordrade,
med föreläggande av viss kortare tid, yttrande från arbetsgivaren

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 265. 557 38 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

saint meddelade därefter, om skäl därtill funnes, fastställelse å den av yrkesinspektören
lämnade föreskriften. Straffansvar stadgades för den arbetsgivare,
som icke ställde sig tillsynsmyndighetens föreskrift till efterrättelse.
Endast när särskilda skäl förelåge, borde förbud tillgripas i stället för en
föreskrift örn positiv åtgärd. Snabbhet i förfarandet hos tillsynsmyndigheten
borde eftersträvas.

Länsstyrelsen i Gotlands län anförde, att gällande straffbestämmelser i
45 § icke utan vidare kunde komma i tillämpning efter föreslagen ändring
av 38 §. Det kunde ifrågasättas, örn icke domstol borde ingå i prövning av
föreläggandes laglighet och nödvändighet.

Vissa betänkligheter uttalades även av svenska landskommunernas förbund.

Kommittéförslaget avstyrktes av länsstyrelserna i Jönköpings och
Orebro län, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Därvid anfördes av länsstyrelsen i Örebro län:

Avsikten med förslaget angåves vara att minska skriftväxling och stärka
yrkesinspektörernas ställning och inflytande. Motsatsen torde snarare kunna
förväntas. Funne arbetsgivare föreläggande oberättigat, kunde han nämligen
klaga hos chefsmyndigheten och samma skriftväxling som förut inträdde.
Funne han däremot föreläggandet äga fog, skulle han förvisso efterföljt
det minst lika villigt örn det, såsom nu kunde ske, gjorts i form av råd.
Stadgandet torde leda till onödig irritation och därigenom försvaga yrkesinspektörernas
ställning. Härtill komme att rent principiellt en yrkesinspektör
knappast kunde anses innehava en ställning, som borde berättiga till att
giva förelägganden med straffansvar.

Industriförbundet och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens föreningframhöllo
bland annat, att det nu rådande synnerligen förtroendefulla samarbetet
mellan yrkesinspektörerna och arbetsgivarna i händelse att förslaget
genomfördes lätt skulle kunna bliva rubbat.

Statistiska uppgifter.

Under tiden från och med den 1 januari 1932, då de år 1931 beslutade
ändringarna i arbetarskyddslagen trädde i kraft, till och med 1937 års utgång
har yrkesinspektionens chefsmyndighet meddelat allenast 14 beslut jämlikt
38 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen, samtliga på framställning av
yrkesinspektör. Den tid, som i dessa fall förflutit från det yrkesinspektören
gjort sin framställning till dess chefsmyndigheten meddelat sitt beslut, har i
ett fall utgjort 3 och i ett annat fall 4 dagar men eljest växlat mellan 19 och
78 dagar och i medeltal utgjort 42 dagar. I det fall, då beslutet meddelades
efter 3 dagar, ansågs synnerlig fara vara för handen. Då beslutet meddelades
efter 4 dagar, hade, innan yrkesinspektörens framställning ingavs, viss utredning
verkställts, därvid arbetsgivaren beretts tillfälle att yttra sig.

Jämlikt 38 § 1 mom. andra stycket i lagen har endast ett beslut meddelats
av chefsmyndigheten, 48 dagar efter det att yrkesinspektörs framställning i
ärendet inkommit.

Något beslut jämlikt 38 § 2 mom. eller 39 § har under angivna år icke meddelats.

Kungl. Majlis proposition nr 265.

35

Departementschefen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att 1937 års riksdag funnit det vara
ett samhällsintresse av stor vikt, att de i lagen örn arbetarskydd upptagna
bestämmelserna till förekommande av olycksfall och ohälsa erhålla tillbörlig
effektivitet. Riksdagen har för sin del ifrågasatt införande av ett vitesförfarande.
Arbetarskyddskommittén, som framhållit, att en ändring av gällande
regler avsedda att trygga genomförande av lagens bestämmelser vore
av behovet påkallad, har funnit det ifrågasatta vitesförfarandet olämpligt
och har i stället — i viss överensstämmelse med förslag, som framförts i
1929 års internationella rekommendation angående förebyggande av olycksfall
i arbete — förordat den utvägen, att de befogenheter, som för närvarande
tillkomma yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt 38 § 1 mom. första
stycket, skola överlämnas till yrkesinspektörer och bergmästare. Undantag
skulle dock göras för det särskilda förfarandet vid synnerlig fara.

Till vad kommittén i förevarande hänseende anfört och föreslagit kan jag
i huvudsak ansluta mig. Då de åtgärder, som ett förbud eller föreläggande
avser att framtvinga, mången gång kunna vara tämligen obetydliga, måste
det anses föga lämpligt, att yrkesinspektörerna, såsom nu är fallet, skola
vara nödsakade att vända sig till chefsmyndigheten för utverkande av förbud.
Å andra sidan böra de ifrågavarande befogenheterna icke överlämnas till vilka
underordnade befattningshavare vid yrkesinspektionen som helst. Det föreslås
ju dock straffansvar för underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud
eller föreläggande till efterrättelse — med undantag för det fall, att arbetsgivaren
efter ett föreläggande upphör med arbetet, därvid straff givetvis icke_
rxtkräves. Med hänsyn härtill skola befogenheterna tillkomma allenast de
främsta av yrkesinspektionens befattningshavare. Mot en sådan ändring av
gällande bestämmelser synes någon allvarligare erinran ej kunna framställas.
De i yttrandena gjorda invändningarna mot kommitténs förslag härutinnan
torde icke vara bärande. Anledning synes sålunda icke föreligga till antagande,
att det nuvarande förtroendefulla samarbetet emellan yrkesinspektörer och
arbetsgivare skall rubbas och någon domsrätt för yrkesinspektörerna kan det
icke sägas vara fråga örn. Att märka är vidare den viktiga bestämmelsen, att
den, som är missnöjd med ett av yrkesinspektör meddelat beslut, har rätt att
föra klagan däröver hos chefsmyndigheten. Med hänsyn särskilt till nämnda
klagorätt synes mig den försiktighet, som kommit till uttryck i socialstyrelsens
remissyttrande, betydligt överdriven.

I några yttranden har föreslagits, att de kommunala tillsynsorganen skola
tillerkännas samma befogenheter, som i det föregående ifrågasatts skola givas
åt yrkesinspektörerna. En så avsevärd utvidgning utöver kommitténs förslag
är jag icke beredd att för närvarande tillstyrka. Vid den allmänna revision
av arbetarskyddslagen, som jag, på sätt förut anförts, har under övervägande,
torde emellertid även nyss omförmälda spörsmål böra upptagas till behandling.

Till vissa jämkningar i det av kommittén framlagda förslaget till lydelse
av förevarande paragraf återkommer jag i detaljmotiveringen.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Läkarundersökning och läkarbesiktniug av minderåriga.

Gällande bestämmelser.

Minderårig under fjorton år må enligt 10 § första stycket gällande lag icke
användas till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt
arbete eller byggnadsarbete samt ej heller till skogsavverknings- eller kolningsarbete
eller arbete med transport av personer eller gods. Förbudet gäller
dock icke distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden.

Bedrives arbete, som med detta förbud avses, i sådan omfattning, att å
arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, må enligt 10 § andra stycket
minderårig användas till arbetet allenast därest hans intygsbok innehåller
läkarintyg, utvisande att han icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande
kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att han icke kan anses
komma att lida men av ifrågavarande sysselsättning.

Från förbudet i 10 § andra stycket må yrkesinspektionens chefsmyndighet
enligt 12 § bevilja eftergift dels, när skäl därtill äro, i fråga örn lätt arbete,
som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt
icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, dels ock, när
synnerliga skäl därtill äro, beträffande minderårig, vilken användes till ett
under kortare tid fortgående arbete, som ej är att anse såsom tungt.

Enligt 35 § skall vid arbetsställe, där minderåriga användas i arbete av
den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, en gång varje
kalenderår företagas läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida
sysselsättning, vartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller
kroppsutveckling menlig. Dylik besiktning må jämväl eljest, då Konungens
befallningshavande finner särskilda skäl föreligga att därom förordna, företagas
å viss eller vissa av de minderåriga. Vad sålunda stadgas äger dock
icke tillämpning å skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete. — Vid
besiktning skall läkaren i minderårigs besiktningsbok göra anteckning örn
hans hälsotillstånd och kroppsutveckling. Finner läkaren nödigt föreskriva
särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande till viss sysselsättning
eller hans skiljande därifrån, skall läkaren därom göra vissa anteckningar
med angivande, när fråga är örn skiljande från sysselsättning, såvitt
möjligt av det slag av sysselsättning, vartill den minderårige må användas.
Dylik föreskrift äger arbetsgivaren underställa yrkesinspektionens chefsmyndighets
prövning, men intill dess annorlunda kan varda av chefsmyndigheten
förordnat får arbetsgivaren icke i strid mot föreskriften använda minderårig i
arbete. — Till förrättande av besiktning enligt 35 § förordnar Konungens befallningshavande
legitimerad läkare, som icke har anställning hos arbetsgivaren.
— Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § må yrkesinspektionens chefsmyndighet
tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från besiktning
enligt 35 §. Användas å ett arbetsställe i regel ej mer än tio minderåriga, äger
chefsmyndigheten jämväl, när skäl därtill äro, på ansökan av arbetsgivaren
förordna, att besiktning må äga rum annorstädes än vid arbetsstället.

37

Kungl. Majis proposition nr 265.

Arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället skall enligt 36 §
bland annat föranstalta därom, att för läkarbesiktning lämplig lokal finnes
att tillgå vid arbetsstället.

På Konungen ankommer enligt 40 § ej mindre att meddela närmare föreskrifter
rörande läkarundersökning, som förutsättes i 10 §, och läkarbesiktning,
varom stadgas i 35 §, än även att fastställa taxa å gottgörelse såväl för sådan
läkarundersökning, där den förrättas av läkare, anställd i statens eller kommuns
tjänst, som för dylik läkarbesiktning; och skall i avseende å det senare
slaget av förrättning gottgörelsen, i vad den avser resekostnad, bestridas av
statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren.

Enligt 41 § må Konungen, örn minderårigs användande i visst slag av sysselsättning
finnes medföra synnerlig fara för olycksfall, överansträngning eller
annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller
för den minderårige innebära våda i sedligt avseende, föreskriva, att vad i
35 och 36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga tillämpning
jämväl beträffande minderårig, som användes till annat arbete än i sistnämnda
båda paragrafer avses.

Straffbestämmelser i anslutning till 10, 35 och 36 §§ äro meddelade i 42
och 43 §§.

Erinras må i detta sammanhang, att även andra bestämmelser i lagen än
de nyss angivna hänföra sig till arbete av den beskaffenhet och omfattning,
som i 10 § andra stycket avses. Sålunda finnas bestämmelser i 28 § örn företag,
vari sådant arbete bedrives, i 30, 31 och 37 §§ örn arbetsställe, varest sådant
arbete bedrives på stadigvarande sätt, samt i 32, 33 och 34 §§ örn arbetsgivare,
som använder minderårig i sådant arbete.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Kommittén föreslog — med tanke på att de mindre arbetsplatserna
ofta uppvisade de sämsta hygieniska förhållandena -— att bestämmelserna
i 35 § arbetarskyddslagen rörande läkarbesiktning å minderåriga icke vidare
skulle, såvitt anginge industriellt arbete, begränsas att allenast avse arbetsställen,
där i regel användes minst tio arbetare. Då det ur effektivitetssynpunkt
icke kunde anses likgiltigt, till vilken legitimerad läkare uppdraget att
förrätta dylik besiktning lämnades, och Konungens befallningshavande icke
torde kunna anses särskilt skickad att bedöma vederbörandes kompetens, föreslog
kommittén vidare, att uppdraget att förordna besiktningsläkare måtte
överflyttas från Konungens befallningshavande till medicinalstyrelsen. Därigenom
skulle man, med tillgodogörande av medicinalstyrelsens kännedom om
läkarna, kunna skapa en institution av för ändamålet särskilt kompetenta läkar -krafter. Förslagsvis skulle förordnande att vara besiktningsläkare gälla för
tre år och avse visst område, för vilket medicinalstyrelsen hade att fastställa
gränserna. Till hjälp för utförandet av vissa undersökningar å de minderåriga
borde läkaren få rätt att kalla vederbörande distriktssköterska.

Remissyttranden.

Kommitténs förslag blev i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan
erinran av Överståthållarämbetet och 15 länsstyrelser, riksförsäkrings -

38

Kungl. Majus proposition nr 265.

anstalten, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, 13 förste provinsialläkare samt
svenska arbetsgivareföreningen.

I några yttranden vitsordades därvid, att man vid de mindre arbetsplatserna
ofta funne de sämsta hygieniska förhållandena. Det inträffade, att en
minderårig, som på grund av sjukdom eller dålig kroppsbeskaffenhet ej finge
anställning vid en större arbetsplats, sökte sig till ett dylikt mindre arbetsställe.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län föreslog, att — utöver nu
ifrågasatta åtgärder — utredning måtte verkställas rörande en grundlig reformering
av den hälsovårdande tillsynen å de minderåriga arbetarna.

Kommittéförslaget tillstyrktes även av länsstyrelsen i Kronobergs län,
som emellertid ansåg det kunna förutsättas, att utsträckningen av besiktningstvånget
till mindre arbetsplatser bomme att medföra högst väsentliga merkostnader.
Försiktigheten torde därför bjuda, att en utredning härom ägde
rum, innan lagförslag framlades.

I flera yttranden avstyrktes eller uttalades tveksamhet
beträffande förslaget örn överflyttning av uppdraget
att utse besiktningsläkare från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen,
under det att det föreslagna utsträckandet av skyldigheten
att underkasta sig läkarbesiktning till alla arbetsplatser,
där industriellt arbete bedreves, tillstyrktes.

Förslaget örn utsträckning av skyldigheten att underkasta
sig besiktning tillstyrktes —• förutom i förut omförmälda yttranden
— av bland andra kommerskollegium.

Förste provinsialläkaren i örebro län, med vilken länsstyrelsen i länet instämde,
anförde, att de spörsmål, varom nu vore fråga, vore så ofullständigt
utredda och förslagen i ämnet så vagt formulerade, att fortsatt, grundlig
utredning vore nödvändig.

Kommittéförslaget avstyrktes i två yttranden. Förste provinsialläkaren
i Kristianstads län fann nuvarande bestämmelser lämpliga. Yrkesinspektören
i fjärde distriktet ansåg någon tids erfarenhet av andra ifrågasatta
lagändringar böra avvaktas, innan nu föreslagna ändringar vidtoges, samt
tilläde:

Obligatorisk läkarbesiktning av minderåriga vid även mindre arbetsställen
komme att i icke ringa mån motverka sysselsättandet av sådana unga arbetare,
som eljest kunde bliva i tillfälle att genom väl behövlig arbetsinkomst bidraga
till familjens uppehälle. Och detta särskilt inom samhällen, där icke större
industri funnes. Bortsett från att hygieniska förhållanden vid de mindre
arbetsställen, som här vore fråga örn, kunde vara ogynnsammare än vid andra
företag, vilket likväl icke kunde anses som regel, så vore sysselsättningen förde
minderåriga vanligen av mindre betungande art, och den minderårige vore
mindre strängt bunden av sammanhängande arbetstid än vid större industriföretag.

Departementschefen.

Den kontinuerliga läkarkontroll, som för närvarande utövas vid de större
industriella och därmed likställda arbetsplatserna över därstädes anställda

39

Kungl. Majus proposition nr 265.

minderåriga arbetare, är otvivelaktigt ur folkhälsans synpunkt av stort värde.
Kontrollen är betingad därav, att arbetet å dessa arbetsplatser ansetts i allmänhet
vara mer fysiskt eller psykiskt påfrestande, särskilt för unga personer,
än annat arbete. Detta torde också vara riktigt, vad själva arten av arbetet
beträffar. Vidkommande åter den inverkan, som omfattningen av arbetet å en
arbetsplats har å hälsofaran, lärer det numera ofta förhålla sig så, att de större
arbetsplatserna överträffa de mindre i fråga örn renlighet, ljus, luftväxling,
uppvärmning och annat sådant, som för den allmänna hygienen är av största
betydelse. Dylika hygieniska företräden torde mer än väl uppväga den större
psykiska påfrestning, som arbetet å en större arbetsplats ofta anses innebära.
Vid sådant förhållande synes det oegentligt att vidare upprätthålla skillnaden
i kontrollhänseende mellan de större och de mindre arbetsplatserna, vilken
medför, att den, som på grund av sjuklighet eller svag kroppskonstitution
vägras arbete å en större arbetsplats, kan erhålla likartad anställning å en
mindre sådan. Jag kan därför i princip tillstyrka de sakkunnigas förslag örn
borttagande av denna skillnad, detta så mycket hellre som förslaget härom
vunnit anslutning i det alldeles övervägande flertalet remissyttranden.

De sakkunniga hava emellertid begränsat sitt nu förevarande förslag i två
olika hänseenden. Dels avser förslaget endast det rent industriella arbetet och
dels synes förslaget icke innefatta ändring av bestämmelserna i 10 § andra
stycket rörande läkarundersökning av minderårig före anställningen. Vad den
förstnämnda begränsningen angår, vill jag, då erinringar däremot icke gjorts
i något av remissyttrandena, tillstyrka densamma. Måhända skulle det medföra
vissa svårigheter, örn man föreskreve läkarbesiktning å minderåriga inom den
i liten skala och då ofta endast tillfälligtvis bedrivna byggnads- och transportverksamheten.
Däremot finner jag konsekvensen bjuda, att en utsträckning
.av föreskriften örn kontinuerliga läkarbesiktningar å redan anställda minderåriga
kompletteras med en motsvarande utsträckning av föreskriften örn läkarundersökning
av minderåriga före anställningen. Jag förordar därför, att 10 §
andra stycket ändras i enlighet med det nu anförda. Av en sådan ändring
lärer följa, att jämväl åtskilliga andra paragrafer i lagen böra undergå jämkning,
vissa allenast i formellt men andra även i sakligt hänseende. Till frågan
härom vill jag återkomma i detaljmotiveringen.

De sakkunnigas förslag innebär vidare, att uppdraget att förordna besiktningsläkare
skulle överflyttas från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen samt
att förordnande att vara besiktningsläkare skulle gälla för tre år och avse
visst av medicinalstyrelsen till gränserna fastställt område. Rörande lämpligheten
härav hyser jag dock en viss tvekan. I varje fall synes detta spörsmål,
innan detsamma upptages till slutlig behandling, böra göras till föremål för
ytterligare utredning, bland annat i fråga örn lämplig distriktsindelning.
Detsamma torde gälla de sakkunnigas förslag om rätt för besiktningsläkare
att i vissa fall erhålla biträde av distriktssköterska.

40

Kungl. Majus proposition nr 265.

Obligatoriska läkarundersökningar ar arbetare i vissa hälsofarliga
arbeten.

Gällande bestämmelser.

Förutom de i arbetarskyddslagen upptagna bestämmelserna om läkarundersökning
av vissa minderåriga arbetare föreskrives i svensk arbetarskyddslagstiftning
läkarundersökning av arbetare allenast i lagen den
19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall mot arbetares användande
till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg. Insjuknar måleriarbetare
i blyförgiftning eller i sjukdom, som kan misstänkas vara sådan förgiftning,
åligger det enligt denna lag arbetsgivaren att, så snart han erhållit kännedom
örn sjukdomsfallet, därom göra anmälan till yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Enahanda anmälningsskyldighet åligger tjänsteläkare, som vårdar måleriarbetare
under sådan sjukdom. Då dylik anmälan gjorts, så ock eljest, där
så finnes nödigt, äger chefsmyndigheten hos länsstyrelsen begära läkarundersökning
av alla eller en del av måleriarbetarna å visst arbetsställe eller hos
viss arbetsgivare. Läkare, som verkställer sådan undersökning, äger ej mindre
föreskriva särskilda villkor för att av blyförgiftning drabbad arbetare må
användas i arbete, varvid blyfärg nyttjas, eller förbjuda hans användande i
sådant arbete, än även meddela särskilda regler för dylikt arbetes fortsatta
bedrivande å arbetsstället. Arbetsgivare äger påkalla chefsmyndighetens
prövning av dylik föreskrifts befogenhet men är, intill dess annorlunda kan
varda av myndigheten förordnat, skyldig att ställa sig föreskriften till efterrättelse.
I fråga örn vilka läkare, som må förordnas till förrättande av undersökning
enligt lagen, ävensom beträffande verkställandet av dylik undersökning
och örn gottgörelse därför skall i tillämpliga delar gälla vad som rörande
läkarbesiktning är stadgat i 35, 36 och 40 §§ arbetarskyddslagen. Härav
följer, bland annat, att Konungen äger fastställa taxa å gottgörelse för undersökningen
samt att gottgörelsen skall, i vad den avser resekostnad, bestridas
av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren.

I detta sammanhang må tillika erinras om en viss bestämmelse i lagen den
14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. I 4 § nämnda
lag stadgas, att örn försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att,
till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras,
under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest
icke omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig
från detta arbete uppbära skälig ersättning icke överstigande hälften av hel
sjukpenning.

Tidigare utredning.

I den skrivelse (nr 238), vari 1931 års riksdag anmälde sitt beslut om
antagande av lag angående ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen, hemställde
riksdagen tillika, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
angående behovet av obligatorisk, periodvis förnyad läkarundersökning för

41

Kungl. Majus proposition nr 265.

arbetare inom industriel'' och arbetsföretag, i vilka arbetet vore förenat med
stor fara för arbetarnas hälsa, samt om sättet för bestridande av de med sådan
läkarundersökning förenade kostnaderna ävensom för riksdagen fiamlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 12 juni 1931 anbefallt socialstyrelsen
att, efter samråd i erforderlig omfattning med medicinalstyrelsen,
verkställa den av riksdagen begärda utredningen, anförde socialstyrelsen i
skrivelse den 6 juli 1932 i huvudsak följande:

Införandet av periodiska läkarundersökningar av arbetare i hälsofarliga
arbeten skulle uppenbarligen tjäna ett profylaktiskt syfte. Genom en trllräckligt
ofta företagen undersökning skulle tidigare än genom arbetarens egen
iakttagelse en skadlig inverkan å arbetarens hälsotillstånd genom det farliga
arbetet kunna upptäckas och följderna därav sålunda lättare och med större
utsikt till framgång kunna förebyggas. Det skulle sålunda givetvis vara önskvärt,
att periodiska läkarundersökningar kunde komma till stånd i alla de
fall, där de i större eller mindre grad tillgodosåge nyss angivna protylaktiska
syfte. Med hänsyn till de kostnader samt det besvär for arbetsgivare och
arbetare, varmed undersökningarna vore förenade, borde de dock begiansås
till sådana fall, där de kunde förväntas i mera avsevärd mån förhindra uppkomsten
av sjukdomar eller förvärrandet av redan uppkomna sådana.

Kännedomen örn yrkessjukdomarnas förekomst i vårt land vöre förhållandevis
ringa. Före yrkessjukdomsförsäkringens införande från och med år 193U
fanns överhuvud taget intet tillförlitligt material rörande yrkessjukdomarnas
förekomst. Efter nämnda försäkrings ikraftträdande utgjorde de på grund av
försäkringen inkommande anmälningarna örn inträffade fall av yrkessjukdom
jämte läkarintyg ett värdefullt material i förevarande avseende, ett material,
som dock vore av begränsad räckvidd, enär det väsentligen endast omiattade
under försäkringen inbegripna sjukdomar. Ett mera fullständigt materia
skulle kunna erhållas genom införande av anmälningsplikt för lakarna beträffande
alla sjukdomar, som vore eller skäligen kunde misstankas vara yrkessjukdomar.
Styrelsen erinrade, att 1929 års riksdag i _ anledning av vackt
motion angående vidgat tillämpningsområde för yrkessjukdomsforsakrmgen
i sin skrivelse nr 190 uttalat, att riksdagen icke ansett anledning tor det dåvarande
föreligga att avlåta skrivelse i detta ämne. Riksdagen hade nämligen
förutsatt, att myndigheterna utan särskild framställning från riksdagens sida
komma att följa utvecklingen på hithörande område med beaktande av de
erfarenheter, som gjordes såväl i vårt land som i främmande lander. °En nödvändig
förutsättning för att vederbörande ämbetsverk skulle kunna på ett tillfredställande
sätt efterkomma riksdagens sålunda uttalade förväntan torde
emellertid vara, att åsyftade anmälningsplikt for lakarna snarast möjligt
komme till stånd.

Den begränsning av här åsyftade läkarundersökningar, som styrelsen redan
i början av sin skrivelse förordat, vore jämväl motiverad med hänsyn till den
sålunda framhållna bristfälliga kännedomen örn yrkessjukdomarnas förekomst.
Styrelsen ansåge därför, att man tills vidare borde föreskriva periodisk läkarundersökning
allenast av arbetare sysselsatta i arbete, där en mera framträdande
fara för blyförgiftning eller för uppkomst av silikos (stendammslunga)
förefunnes. Båda dessa sjukdomar omfattades av gäldande yrkessjukdomsförsäkring.
En dylik begränsning av undersökningarna bolde emellertid
betraktas såsom provisorisk och icke hindra en mera fullständig och i ahonell

lösning av detta spörsmål. . , ,,

Frågan, vid vilka arbetsställen arbetarna skulle underkastas läkarkontroll,

42

Kungl. Majus proposition nr 265.

borde vidare avgöras med hänsyn till graden av det vid de särskilda arbetsställena
förefintliga riskmomentet. Detsamma gällde även frågan örn den
mellan de^ periodiska undersökningarna lämpliga tidsintervallen, vilken
e??e i regel borde vara två månader för blv- och ett år för silikosunder sokningarna.

I yiken, dari periodiska läkarundersökningar av de anställda vore behövliga,
borde även anställningssökande arbetares hälsotillstånd och kroppskonstitution
undersökas.

Vid undersökning av en i farligt arbete sysselsatt arbetare kunde läkaren
tinna det nödvändigt, att arbetaren under viss begränsad tid eller för alltid
avhölle sig från detta arbete. Det kunde då ifrågasättas att medgiva läkaren
befogenhet att besluta härom, vilket beslut emellertid borde kunna underkastas
högre myndighets prövning. Med hänsyn till vad styrelsen senare i
skrivelsen föresloge i fråga örn tillskapandet" av erforderliga författningsbestämmelser
åsyftande anlpiytning av dessa till yrkessjukdomsförsäkringslagen
- syntes nian emellertid tills vidare i anslutning till vad som redan i
viss omfattning gällde enligt nämnda lag böra lägga i vederbörande försäklingsmrättnings
hand att vidtaga erforderliga åtgärder i förevarande avseende.
Med hänsyn härtill borde läkaren vara skyldig att i fall, som nyss berörts,
underrätta försäkringsinrättningen örn undersökningens resultat och den åtgärd
i förevarande avseende, som han ansåge påkallad. Dessutom borde han
vara pliktig att till upplysning för arbetare och arbetsgivare införa anteckning
darom i den journal, som borde föras å varje arbetsställe, där obligatoriska
läkarundersökningar förekomme.

Enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen ägde arbetare, som efter anmodan
av forsäkringsinrättning under någon tid avhölle sig från farligt arbete,
att, därest icke omständigheterna till annat föranledde, för den tid han avhölle
sig från arbetet uppbära skälig ersättning icke överstigande hälften av hel
sjukpenning. Detta stadgande skulle uppenbarligen komma i tillämpning i
sådana fall, då arbetare på initiativ av undersökningsläkare men efter uppmaning
av forsäkringsinrättning under viss tid avhölle sig från ett farligt
arbete. Skulle försäkringsinrättningen åter anse erforderligt, att arbetaren
definitivt skildes från det farliga arbetet, samt arbetaren förklarade sig villig
därtill, mäste givetvis i sådant fall en viss begränsning i fråga örn tiden för
ersättnings åtnjutande bestämmas. Med hänsyn till de svårigheter att erhålla
annat lämpligt arbete, som i vissa fall kunde möta för arbetaren, syntes det
skäligt att sätta ifrågavarande tidrymd till 6 månader. Därest arbetaren i sist
berörda fall icke frivilligt skulle lämna arbetet, kunde han icke utan arbetsgivarens
medverkan skiljas därifrån. Sannolikt torde dock i regel sådan medverkan
kunna påräknas, då arbetsgivaren, oavsett andra hänsyn, eljest måste
befara höjning av sina försäkringspremier.

Styrelsen hade i detta sammanhang beaktat frågan örn bestridandet av de
med läkarundersökningarna förenade kostnaderna. A id genomförandet av
yrkessjukdomsförsäkringen torde man allmänt varit enig örn, att kostnaderna
föi försäkringen borde bäras av arbetsgivarna. Vederbörande departementschef
(statsrådet Lubeck) uttalade med avseende härå, att ett fastslående av
denna skyldighet för arbetsgivarna endast innebure en tillämpning av den
grundsats, på vilken den sociala olycksfallsförsäkringen vilade, nämligen att
varje yrkesverksamhet borde bära av dess utövande föranledda kostnader. En
tillämpning av nämnda grundsats torde böra föranleda, att jämväl kostnaderna
för de obligatoriska, periodvis förnyade läkarundersökningarna skulle bestridas
av vederbörande arbetsgivare. Då, såsom här föreslagits, sjukdomarna
i fråga skulle omfattas av yrkessjukdomsförsäkringen, syntes också vissa skäl
kunna anföras för att vederbörande försäkringsinrättningar finge svara för

43

Kungl. Maj-.ts proposition nr 265.

utbetalandet av ersättningarna. Beträffande bestridandet av kostnaderna för
läkarundersökning före anställandet i hälsofarligt arbete torde några bestämmelser
därom icke behöva meddelas, utan syntes denna fråga böra få losas
i varje särskilt fall genom överenskommelse mellan vederbörande arbetare och
arbetsgivare. Taxa å gottgörelse för undersökningarna borde fastställas av
Kungl. Majit efter förslag av medicinalstyrelsen. .

Till förrättande av undersökningarna torde i första liand böra anlitas i
statens eller kommuns tjänst anställda läkare. Hinder för anlitande av annan
läkare syntes emellertid icke böra uppställas. I den män det lämpligen late
sig göra, borde undersökningarna äga rum vid arbetsstället. Yad särskilt de
periodiska undersökningarna rörande silikos beträffade, torde emellertid det
tillvägagångssättet måhända få anlitas, att en första undersökning skedde vid
arbetsstället med syfte enbart att avskilja dem, som kunde misstänkas lida av
sjukdomen, varefter den erforderliga röntgenologiska undersökningen av de
misstänkta fallen verkställdes å plats, där tillgång funnes till nödigt mstru mentarium.

. .

Undersökningsläkarna torde lämpligen böra forordnas av medicinalstyrelsen
på framställning av yrkesinspektionens chefsmyndighet

Å varje arbetsställe, där periodiska läkarundersökningar förekomme, skulle
finnas en särskild journal, i vilken erforderliga anteckningar rörande undersökningarna
skulle införas. Rörande resultatet av läkarundersökning, som
företoges å en arbetare före hans anställande i visst farligt arbete, bolde
uppgift lämnas i särskilt intjrg. Därest arbetaren sedermeia antoges till
arbetet i fråga, borde uppgifterna i intyget införas i journalen vid arbetsstället.
Journalen borde vara tillgänglig för granskning av varje arbetare, i
vad den innehölle anteckningar rörande honom. ,

Det syntes nied skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke det nuvarande stadgandet
i 7 § 1 mom. arbetarskyddslagen kunde anses innefatta befogenhet
för Kungl. Majit att utfärda föreskrifter angående obligatorisk läkarundersökning
av arbetare före anställning i hälsofarligt arbete samt sedermera
periodvis. Då riksdagen emellertid vid lagens revision år 1931 givit uttryck
åt en annan mening, finge dess medverkan i en eller annan form för nödiga
bestämmelsers tillskapande anses erforderlig. Enklast och närmast till hands
liggande kunde härvid synas vara, att 7 § arbetarskyddslagen underkastades
sådan ändring — genom ändrad avfattning av första momentet eller ett tiillägg
därtill eller möjligen genom införande av ett nytt moment —- att Kungl.
Marits befogenhet i förevarande avseende därigenom komme till uttryck. 1
varje fall måste det i och för sig anses principiellt riktigast att de erforderliga
bestämmelserna anknötes till arbetarskyddslagen. Med hänsyn till vad
som tidigare anförts angående lämpligheten av att tills vidare inskränka
eventuella bestämmelser i ämnet till området för yrkessjukdomsforsakrmgslaaen
kunde det emellertid anses motiverat att tills vidare ansluta dessa
bestämmelser till stadgandena i sistnämnda lag. Genom en sådan anknytning
torde också frågan örn ersättning till arbetare, sorn enligt anmodan
avholle sig från visst farligt arbete, enklast erhålla sm forfattnmgstekmska
lösning.

Vid skrivelsen funnos fogade dels sammanfattning av yttranden från yrkesinspektörerna
och bergmästarna angående behovet av obligatoriska, periodvis
förnyade läkarundersökningar i hälsofarliga arbeten, dels uppgifter angående
bestämmelser örn obligatoriska läkarundersökningar i hälsofarliga arbeten i
vissa främmande länder, dels ock förslag till ej mindre lag angående'' ändrad
lydelse av 4 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa

44

Kungl. Majus proposition nr 265.

yrkessjukdomar, än även Kungl. Maj:ts kungörelse angående läkarundersökningar
till förekommande av yrkessjukdomarna blyförgiftning och silikos
(stendammslunga).

Enligt berörda lagförslag skulle 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen så
ändras, att, där försäkringsinrättningen anmodade arbetaren att allt framgent
avhålla sig från det farliga arbetet, inrättningen icke skulle vara skyldig att
för längre tid än sex månader utbetala ersättning enligt sagda paragraf.
Vidare skulle till 9 § fogas ett nytt stycke, enligt vilket Konungen, i den mån
så funnes påkallat, skulle äga föreskriva läkarundersökning av arbetare, som
användes i farligt arbete, ävensom förbjuda arbetares anställande i sådant
arbete, utan att arbetaren dessförinnan med tillfredsställande resultat undergått
dylik undersökning, varvid utrönts, att han icke företedde sjuklighet
eller svaghet, som kunde anses göra honom olämplig för arbetet i fråga; och
skulle Konungen tillika äga förordna om sättet för utförande av undersökning,
varom sålunda stadgats, ävensom fastställa taxa å gottgörelse för sådan
undersökning.

Socialstyrelsens nyss omnämnda kungörelseförslag torde få såsom bilaga
(Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende; och vill jag beträffande
innehållet i förslaget hänvisa till denna bilaga.

I socialstyrelsens skrivelse uppgavs slutligen, att medicinalstyrelsen förklarat
sig kunna ansluta sig till de med skrivelsen framställda förslagen.

Över socialstyrelsens berörda utredning och förslag avgåvos efter remiss
yttranden av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, kommerskollegium,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige. Kommerskollegium bifogade yttianden
från liandelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Skåne samt Sveriges
kemiska industrikontor, och landsorganisationen bifogade en sammanställning
av yttranden från de till landsorganisationen anslutna förbunden.

Socialstyrelsens förslag tillstyrktes i huvudsak av försäkringsrådet, handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg samt landsorganisationen. Handelskammaren
i Skane, kemiska industrikontoret och arbetsgivareföreningen däremot
ansågo lagstiftning i ämnet överflödig, och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening uttalade tvekan örn lämpligheten av den föreslagna
lagstiftningen. Där i övriga yttranden bestämd ståndpunkt togs till förslagen,
föioidades vissa jämförelsevis betydelsefulla ändringar i desamma.

I de helt avstyrkande yttrandena vitsordades, att syftet med de ifrågasatta
läkarundersökningarna vore gott. Då emellertid sådana undersökningar på
fi ivillighetens väg redan kommit till stand inom de i förevarande hänseenden
yrkesfarliga industrierna, vore obligatoriska föreskrifter därom överflödiga.
För övrigt växlade behovet av läkarundersökningar avsevärt till och med inom
samma bransch, beroende på i vilken omfattning hygieniska åtgärder vidtagits
inom respektive företag, och allmängiltiga lagföreskrifter kunde därför
lätt erhålla alltför stor räckvidd samt således förorsaka onödiga kostnader.

Riksförsäkringsanstalten och vissa av de till landsorganisationen anslutna
förbunden ansågo lagstiftningen ej böra begränsas till att avse allenast bly -

45

Kungl. Majus proposition nr 265.

förgiftning och silikos. Riksförsäkringsanstalten framhöll härutinnan, att i
åtskilliga industrier yrkessjukdomar kunde uppkomma utan att man med
visshet kunde avgöra, vilket eller vilka ämnen eller föreningar av ämnen, som
förorsakat desamma. Här vore läkarundersökningar ett nära till hands
liggande medel att närmare lära känna arten av faran och sättet för dess motverkande.
Emellertid vore å andra sidan, på sätt socialstyrelsen också avsett,
största möjliga begränsning av antalet undersökningar ensamt med hänsyn
till de därmed förbundna mycket höga kostnaderna oundgängligen nödvändig.

Yad angår frågan om bestämmelser i ämnet borde upptagas i yrkessjukdomsförsäkrings-
eller i arbetarskyddslagen, förordade riksförsäkringsanstalten
och kommerskollegium det senare alternativet. Jämväl försäkringsrådet ansåg
denna lösning mest ändamålsenlig men fann sig med hänsyn till vad socialstyrelsen
härom anfört icke böra avstyrka förslaget i denna del. Riksförsäkringsanstalten
framhöll härutinnan det intima sammanhanget mellan
arbetarskyddsverksamheten och de föreslagna läkarundersökningarna, och
kommerskollegium erinrade, att bestämmelser örn läkarundersökning ledan
funnes, vad anginge minderåriga, i arbetarskyddslagen och, beträffande vissa
äldre arbetare, i lagen örn målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg.

Beträffande de av socialstyrelsen föreslagna regelmässiga tidsintervallerna
mellan de periodvis återkommande undersökningarna ifrågasatte kommerskollegium
till förnyat övervägande, örn ej en avsevärd förlängning av dessa
intervaller — i varje fall för vissa arbetargrupper — kunde genomföras.
Handelskammaren i Skåne ansåg med hänsyn till den bristande erfarenheten
på området lämpligt, att inga tider fixerades i författning utan att dessa finge
från fall till fall bestämmas av yrkesinspektörerna i samråd med läkarna.
Arbetsgivarföreningen fann erfarenheten utvisa, att den i fråga om arbeten,
som innebure risk för blyförgiftning, föreslagna tidsintervallen vore väl
snävt avmätt. Grov- och fabriksarbetarförbundet ansåg, att för de för blyförgiftning
utsatta arbetarna tidsintervallerna borde bestämmas med hänsyn
till förgiftningsrisken inom olika arbeten. Inom porslinsindustrien exempelvis
torde det beträffande fara för blyförgiftning vara tillräckligt med läkarundersökning
vart tredje år. Däremot borde undersökning företagas minst en gång
årligen för de arbetare, som vore utsatta för uppkomst av silikos.

Försäkringsrådet fann det för undvikande av tvistigheter lämpligt, att i
vederbörande författning bestämdes, huru och av vem kostnaderna för de
periodiska undersökningarna skulle gäldas. Riksförsäkringsanstalten uttalade
sig emot att dessa kostnader skulle gäldas av vederbörande försäkringsinrättningar.
Kommerskollegium erinrade, att berörda kostnader torde ställa
sig jämförelsevis höga i de fall, då undersökningen måste förläggas till
lasarett med röntgenanordningar och utföras av specialutbildad läkare, i all
synnerhet om arbetarna också måste resa till undersökningsplatsen. Det borde
övervägas, örn det ej för dylika fall vore berättigat, att staten i någon fonn
lämnade bidrag. Handelskamrarna i Göteborg och Skåne ansågo kostnaderna
icke böra påföras de av bestämmelserna träffade arbetsgivarna.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen, att i fall, då arbetare

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

anmodats att för all framtid avhålla sig från farligt arbete, försäkringsinrättningen
skulle vara skyldig utbetala ersättning för en tid av högst sex månader,
framhöll kommerskollegium, att den sålunda längst stipulerade tiden kunde
vara erforderlig för specialutbildade arbetare, medan i andra fall en tidrymd
av tre månader syntes tillräcklig. Stockholms handelskammare och kemiska
industrikontoret ansågo maximitiden böra begränsas till tre månader samt
gälla även för fall, då försäkringsinrättning anmodat arbetare att »under
någon tid» avhålla sig från farligt arbete. Även arbetsgivareföreningen förordade
en sänkning av den föreslagna maximitiden till tre månader, medan
däremot metallindustriarbetareförbundet — som dock synes hava ansett bestämmelsen
tillämplig jämväl vid fall av inträffad yrkessjukdom — ansåg en
ökning av maximitiden erforderlig.

Socialstyrelsens förslag hava hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd än att Kungl. Maj:t den 10 februari 1933 utfärdat kungörelse
(nr 37) angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen den
19 december 1930 (nr 442). Enligt kungörelsen åligger det läkare att vid
varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som kan vara föranlett
av hälsofarligt arbete, därom skyndsamt göra anmälan till medicinalstyrelsen
enligt av styrelsen, efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet och
riksförsäkringsanstalten, fastställt formulär; och skall sådan anmälan, sedan
styrelsen tagit del av densamma, av styrelsen översändas till yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

Sedan medicinalstyrelsen den 6 juli 1937 anmodats inkomma med upplysning,
huruvida dittills enligt nyssnämnda kungörelse lämnade läkaruppgifter
kunde anses utgöra tillräckligt material för fortsatt behandling av 1931 års
riksdags skrivelse nr 238, har styrelsen i skrivelse den 18 augusti 1937 meddelat,
att antalet anmälningar utgjort 215 år 1933, 167 år 1934, 55 år 1935,
79 år 1936 och 18 första halvåret 1937. Kungörelsens bestämmelser hade
således, särskilt under de senaste åren, föranlett endast ett fåtal anmälningar,
varför måste antagas, att endast en del av de i kungörelsen avsedda sjukdomsfallen
blivit på föreskrivet sätt anmälda. Beträffande de intill den 1
oktober 1935 inkomna anmälningarna hade i tidskriften Hygiea år 1935 sid.
257 publicerats en sammanställning av docenten, medicine doktorn Gerhard
Kundberg. Styrelsen ansåge de genom anmälningarna lämnade uppgifterna
vara för få för att utgöra tillräckligt material för fortsatt behandling av riksdagens
berörda skrivelse.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Kommittén anförde, efter en kortfattad redogörelse för socialstyrelsens
utredning och förslag, följande:

Kommittén hade för sin del övervägt, örn icke periodiska läkarundersökningar
av arbetarna borde göras obligatoriska i all verksamhet, där fara förelåge.
för uppkomst av yrkessjukdom, som omförmäldes i yrkessjukdomsförsäkringslagen.
De sakkunniga hade dock, dels med hänsyn till den bristfälliga
kännedomen om yrkessjukdomarnas förekomst och utbredning i vårt

47

Kungl. Maj-.ts proposition nr 265.

land, dels ock med hänsyn till den sannolika bristen på för ändamålet specialutbildade
läkare ansett sig nödsakade framgå med viss försiktighet, och ville
därför ej sträcka sig längre än socialstyrelsen gjort i sitt förut berörda förslag.
Till en början torde det vara tillräckligt, att bestämmelser örn obligatorisk
läkarundersökning infördes beträffande de såsom särskilt framträdande
erkända yrkessjukdomarna. Möjlighet borde dock hållas öppen att vid behov
utvidga dessa bestämmelsers tiilämplighetsområde.

I samband med den år 1936 företagna revisionen av yrkessjukdomsförsäkri
norel agen gjordes en sammanställning av yrkessjukdomar under femårsperioden
1930—1934, som återfunnes i propositionen nr 209/1936. Av denna
fram gin ge, att antalet till försäkringsinrättningarna inkomna anmälningar och
med anledning därav ersatta fall vore avsevärt högre för bly och silikos än
för övriga i lagen upptagna sjukdomsframkallande ämnen. I arbete där fara
förefunnes för blyförgiftning eller för uppkomst av silikos borde därför
periodiska läkarundersökningar omedelbart anordnas.

På grund av vad sålunda anförts ville de sakkunniga föreslå, att Kungl.
Majit genom stadgande i arbetarskyddslagen bemyndigades att utfärda föreskrifter
angående obligatorisk läkarundersökning av arbetare före anställning
i hälsofarligt arbete och sedermera periodvis.

Förslagsvis skulle en kungörelse med dylika föreskrifter, i ^överensstämmelse
med vad tidigare anförts, genast utfärdas med avseende å arbete, som
kunde alstra silikos eller blyförgiftning. Periodiska läkarundersökningar
komme redan nu i viss utsträckning till utförande i industrier, som visat sig
medföra fara för silikos och blyförgiftning, varför ett stadfästande av detta
förfarande ej komme att innebära någon nyhet.

Då behovet av läkarkontroll vid det särskilda arbetsstället givetvis vore
beroende såväl av arbetsförhållandena som av de vidtagna skyddsåtgärdernas
effektivitet, borde man tills vidare låta på yrkesinspektionens chefsmyndighet
efter samråd med medicinalstyrelsen få ankomma att bestämma, individuellt
eller generellt, å vilka arbetsställen och arbeten kungörelsen skulle äga tilllämpning,
samt att i fall, där särskilda skäl förelåge, förordna örn förlängning
eller förkortning av i kungörelsen angivna undersökningsperioder.

Yad anginge undersökningarnas utförande och bekostande, anslöte sig de
sakkunniga helt till socialstyrelsens förslag.

Remissyttranden.

I flertalet yttranden blev kommittéförslaget tillstyrkt eller lämnat
utan erinran. Uttalanden av sådant innehåll avgåvos av bland annat
Överståthållarämbetet och 16 länsstyrelser, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
kommerskollegium och 12 förste provinsialläkare.

En utvidgning av området för if rågavaran de läkarundersökningar
till att omfatta all verksamhet, där fara föreligger för
sådan yrkessjukdom, som omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen, påyrkades
av länsstyrelsen i Värmlands län, en bergmästare och medicinalstyrelsen.
Sistnämnda myndighet anförde:

Styrelsen kunde icke finna de skäl, som anförts för inskränkning av läkarundersökningarna
till att avse arbeten, vari risk för blyförgiftning eller silikos
förefunnes, tillräckligt överväga den enligt styrelsens mening alltmera framträdande
angelägenheten av att i så stor utsträckning, som vore möjligt, få
klarlagt riskerna för yrkessjukdom i olika yrken och möjligheterna att förebygga
desamma. Medicinalstyrelsen ansåge sig därför höra förorda, att
periodiska läkarundersökningar av arbetarna gjordes obligatoriska i all verk -

48

Kungl. Maj.is proposition nr 265.

samhet, där fara förelåge för uppkomst av yrkessjukdom, som omförmäldes i
yrkessjukdomsförsäkringslagen. För att eliminera olägenheterna i här berörda
avseende av den av de sakkunniga förutsatta »sannolika bristen på för
ändamålet specialutbildade läkare» kunde bestämmelsernas genomförande
tänkas ske under en relativt lång övergångstid, t. ex. tre år. Genom att, såsom
de sakkunniga föresloge, tills vidare låta på yrkesinspektionens chefsmyndighet
efter samråd med medicinalstyrelsen få ankomma att bestämma omfattningen
av dessa undersökningar inom olika yrken, syntes man jämväl kunna
skapa garanti för att denna verksamhet utvecklade sig på ur hälsovårdande
synpunkt önskvärt sätt.

Bergmästaren i östra distriktet ifrågasatte, om icke läkarundersökningarna
borde utvidgas till att omfatta psykoanalytisk undersökning av sådana s. k.
»olycksfåglar», som upprepade gånger vore utsatta för olycksfall.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarade sig icke vilja helt biträda
förslaget samt yttrade:

Bemyndigandet för Kungl. Majit att utfärda föreskrifter om obligatorisk
läkarundersökning borde icke givas större räckvidd än kommittén förutsatte
vara för närvarande erforderligt, nämligen i fråga örn sådana arbeten, som
kunde alstra silikos eller blyförgiftning. Då den kostnadsbörda, som genom
föreskrifter av här ifrågavarande slag lades på arbetsgivarna, i vissa fall kunde
bliva mycket stora, vore det angeläget att gå varsamt fram; utfärdandet av
föreskrifter borde därför ske i samförstånd med därav berörda företagare.

Förste provinsialläkaren i örebro län, med vilken länsstyrelsen i länet instämde,
framhöll, att förevarande spörsmål vore så ofullständigt utrett
och de av önskemålen betingade förslagen så vagt framställda, att fortsatt,
grundlig utredning vore nödvändig.

Departementschefen.

En medicinsk kontroll över de i hälsofarligt arbete sysselsatta arbetarna
är ur olika synpunkter synnerligen önskvärd. Främst skulle man därigenom
kunna på ett tidigt stadium bereda möjlighet till lämplig vård och behandling
åt de arbetare, vilka, sig själva ovetande, i följd av arbetet redan blivit sjuka.
Man skulle vidare kunna från arbetet utestänga sådana personer, vilka på
grund av sin kroppskonstitution äro särskilt utsatta för den med arbetet förbundna
hälsofaran. Slutligen skulle genom kontrollåtgärderna kunna hopbringas
ett värdefullt material för fortsatta vetenskapliga undersökningar
rörande yrkessjukdomarna och de lämpligaste sätten för deras bekämpande.

Då man går att förverkliga det nu angivna önskemålet, måste man emellertid
noga hålla sig inom de praktiska möjligheternas gränser. En fullt effektiv
läkarkontroll över alla arbetare i yrken, som äro att anse såsom hälsofarliga,
lärer med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna icke kunna genomföras.
En begränsning av kontrollen är således nödvändig.

Enligt vad som upplysts i detta ärende hava på vissa ställen, där hälsofarligt
arbete bedrives, anordningar redan vidtagits för läkarkontroll å personalen.
Emellertid förefinnes ingen garanti för vare sig att denna kontroll
kommer att fortbestå eller att densamma hänför sig till arbetsställen, där

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

•dylik kontroll är särskilt behövlig. Det bör därför vara ett det allmännas
intresse att åstadkomma en rationell reglering på detta område. Förslag härutinnan
har också på riksdagens initiativ år 1932 framlagts av socialstyrelsen,
och till detta förslag har 1937 års arbetarskyddskommitté i allt väsentligt anslutit
sig. Förslaget går i korthet ut på, att Kungl. Majit i lag bemyndigas att,
i den mån så finnes påkallat, utfärda föreskrifter angående obligatorisk läkarundersökning
av arbetare före anställning i hälsofarligt arbete och sedermera
periodvis. Enligt förslaget är det avsett, att sådana föreskrifter åtminstone till
en början endast skola gälla i fråga örn arbete, som medför fara för uppkomst
av blyförgiftning eller silikos, samt att undersökningarna skola begränsas till
sådana företag, där på grund av mindre goda skyddsanordningar eller eljest
sjukdomsrisken visat sig särskilt framträdande. I mån av ökad kunskap örn
yrkessjukdomarna, deras diagnosticering och bekämpande böra emellertid enligt
förslaget undersökningarna utsträckas till att avse även andra sjukdomar
.än de båda nyssnämnda.

Enligt min mening lära dessa förslagets huvudgrunder kunna helt godtagas.
Förutom av redan framhållna ekonomiska skäl bör en begränsning
av undersökningarna iakttagas även med hänsyn till den ännu jämförelsevis
ringa kännedomen örn yrkessjukdomarna och bristen på läkare, som kunna
med särskild sakkunskap verkställa undersökningarna. Och örn, såsom jag
senare ämnar förorda, kostnaderna för undersökningarna till största delen
komma att åvila arbetsgivarna, synes det också rimligt att från dylika kostnader
befria en arbetsgivare, som genom måhända dyrbara skyddsanordningar
lyckats nedbringa den med arbetet förbundna sjukdomsrisken. Då man bland
de mera kända yrkessjukdomarna, alltså de av yrkessjukdomsförsäkringen omfattade,
har att utvälja de vanligast förekommande, visar det sig att — bortsett
från epidemiska sjukdomar, där dessa angripa sjukvårdspersonal — blyförgiftning
och silikos fortfarande intaga de avgjort främsta platserna. Av de
under åren 1931—1935 yppade 269 sjukdomsfall, vilka ersatts enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
hänförde sig icke mindre än 104 till blyförgiftning och
lil till silikos. Närmast därefter i ordningen kom kvicksilverförgiftning med
21 sjukdomsfall. Under åren 1936 och 1937 hava till försäkringsinrättningama
anmälts sammanlagt 89 fall av blyförgiftning och 205 fall av silikos. Det synes
mig därför obestridligt, att de nu ifrågasatta läkarundersökningarna böra i
första hand avse dessa båda sjukdomar. Emellertid torde det icke vara lämpligt
att binda lagstiftningen härvid, utan vill jag i enlighet med det framlagda
förslaget förorda, att åt Kungl. Majit givos fria händer att, i den mån behov
och möjlighet visas föreligga, utvidga området för dessa undersökningar. Att
en dylik utvidgning bör ske med försiktighet framgår av vad jag förut anfört.

Yad angår det närmare innehållet i den av mig sålunda förordade fullmaktslagstiftningen
synes, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, Kungl.
Majit böra äga föreskriva, att, där arbete vid visst arbetsställe finnes vara synnerligen
hälsofarligt, arbetsgivaren icke må i arbetet anställa arbetare, utan så
är att denne vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet,
som kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälso Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 saini. Nr 265. 557 38 4

50

Kungl. Majus proposition nr 265.

faran, ävensom att i dylikt arbete sysselsatta arbetare skola underkastas periodiska
läkarbesiktningar. Kungl. Maj:t skall alltså kunna stadga förbud mot att
börja ett hälsofarligt arbete men icke förbud mot att fortsätta ett redan påbörjat
dylikt arbete. Denna skillnad är föranledd av olika omständigheter. Att
hindra någon från att antaga en arbetsanställning kan knappast anses utgöra
ett så kraftigt ingrepp i den personliga friheten som att fråntaga någon en
redan innehavd anställning. Vidare må framhållas, att, så länge den nu föreslagna
lagstiftningen är avsedd att tillämpas allenast inom området för yrkessjukdomsförsäkringen,
man med säkerhet kan förvänta, att försäkringsinrättningen
eller arbetsgivaren i eget intresse vidtager åtgärder för avlägsnande
från det farliga arbetet av en arbetare, som av läkaren förklarats icke vidare
böra deltaga i detsamma. Jag förutsätter nämligen, att, såsom jämväl föreslagits,
läkaren skall vara skyldig underrätta icke endast arbetaren och arbetsgivaren
utan även försäkringsinrättningen örn resultatet av besiktningen, i den
mån detta går ut på att arbetaren bör avhålla sig från arbetet. Slutligen, och
framför allt, vill jag erinra, att den möjlighet till ersättning från försäkringsinrättningen,
som enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen föreligger för
arbetaren, skulle kunna tillspillogivas, därest denne genom offentlig myndighets
beslut avstängdes från det farliga arbetet. Det vore ju då icke på anmodan
av försäkringsinrättningen, som han avhölle sig från arbetet.

På yrkesinspektionens chefsmyndighet synes böra ankomma att, efter samråd
med medicinalstyrelsen och eventuellt jämväl vederbörande försäkringsinrättning,
utvälja de arbetsställen, å vilka de enligt Kungl. Maj:ts förordnande
gällande författningsbestämmelserna skola äga tillämpning. Över chefsmyndighetens
beslut bör klagan få föras hos Kungl. Majit. Vidare bör sådant läkarintyg,
vilket genom sitt innehåll utgör hinder för en person att erhålla anställning
i farligt arbete, kunna underställas medicinalstyrelsens prövning. Enligt
6 § i socialstyrelsens kungörelseförslag skulle klagan icke få föras över medicinalstyrelsens
beslut i anledning av dylik underställning. Det torde emellertid
böra närmare övervägas, huruvida icke sådant överklagande bör få äga rum.

Bemyndigandet för Kungl. Majit bör även innefatta rätt att utfärda närmare
föreskrifter rörande läkarundersökning och läkarbesiktning samt att fastställa
taxa å gottgörelse för sådan undersökning och besiktning. Ett av de spörsmål,
vilka böra regleras genom dylika tillämpningsföreskrifter, gäller intervallerna
mellan de periodiska läkarundersökningarna, Härutinnan torde vidare utredning
vara erforderlig, innan författning i ämnet utfärdas. Med hänsyn till
önskvärdheten av att de periodiska besiktningarna, särskilt då det gäller
silikos, läggas i händerna på specialutbildade läkare, synes förordnande att
utföra sådana besiktningar böra utfärdas av medicinalstyrelsen. I överensstämmelse
med vad som enligt 36 § arbetarskyddslagen gäller beträffandeläkarbesiktning,
varom stadgas i 35 §, bör i fråga örn nu förevarande periodiska
läkarbesiktningar gälla, att arbetsgivaren skall vara skyldig lämna besiktningsläkaren
tillträde till arbetsstället, tillhandagå med nödiga upplysningar, tillhandahålla
för besiktningen lämplig lokal och föranstalta därom, att de arbetare,
å vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid förrättningen.

Kungl. Majus proposition nr 265.

51

Kungl. Majit torde vidare böra erhålla bemyndigande att utsätta straff för
förseelse mot någon med stöd av den ifrågasatta fullmaktslagstiftningen utfärdad
föreskrift; och lärer dylikt straff böra bestämmas efter förebild av
motsvarande straffbestämmelser i arbetarskyddslagen.

Vad angår frågan, vem som skall bestrida de med läkarundersökning och
läkarbesiktning förenade kostnaderna, finner jag anledning icke föreligga att
förorda en annan ordning än den som redan gäller beträffande kostnader för
läkarundersökning och läkarbesiktning å minderåriga. Några bestämmelser
härutinnan synas således icke böra meddelas rörande läkarundersökning före
anställning i farligt arbete, utan får arbetaren söka därom träffa godvillig uppgörelse
med arbetsgivaren. Vidkommande däremot de periodiska läkarbesiktningarna,
synas kostnaderna för dem böra bestridas av arbetsgivaren, dock att
av statsmedel torde gäldas kostnaderna för läkarens resa till och från förrättningen.

Gällande lag innehåller icke bestämmelser, som berättiga minderårig till
ersättning för förlorad arbetsförtjänst, vare sig den minderårige enligt 10 §
andra stycket hindras mottaga erbjudet arbete eller han jämlikt 35 § skiljes
från en redan innehavd anställning. Icke heller meddelas bestämmelser härutinnan
i lagen angående förbud i vissa fall mot arbetares användande till
målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg. Det torde då icke böra ifrågakomma
att i nu förevarande sammanhang reglera motsvarande spörsmål, vilket äger
beröringspunkter jämväl med andra delar av arbetarskyddslagstiftningen, t. ex.
i vad denna avser förbud mot kvinnors användande till visst arbete. Emellertid
vill jag erinra, att — i den mån den nu ifrågasatta reformen faktiskt anknytes
till yrkessjukdomsförsäkringen —- en arbetare, som, ehuru han ännu
icke blivit i följd av yrkessjukdom oförmögen till arbete, dock vid den obligatoriska
läkarbesiktningen befinnes böra avbryta det farliga arbetet, jämlikt 4 §
yrkessjukdomsförsäkringslagen har möjlighet att erhålla viss gottgörelse för
nastad arbetsförtjänst. I sammanhang med nu förevarande lagstiftningsfråga
har socialstyrelsen i 1932 års skrivelse föreslagit ändrad lydelse av berörda
paragraf i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Socialstyrelsen har framhållit, att
i paragrafen regleras det fall, då en arbetare på anmodan av försäkringsinrättningen
»under någon tid» avhåller sig från det farliga arbetet. För denna tid
skall arbetaren, därest icke omständigheterna till annat föranleda, äga uppbära
skälig ersättning icke överstigande hälften av hel sjukpenning. Över försäkringsinrättningens
beslut i ersättningsfrågan äger arbetaren föra klagan hos försäkringsrådet.
Socialstyrelsen har ansett erforderligt, att rätten till ersättning
genom uttrycklig lagbestämmelse begränsas för det fall, att arbetaren på anmodan
av försäkringsinrättningen »allt framgent» avhåller sig från arbetet,
och har styrelsen härutinnan föreslagit, att ersättning ej skall utgå för längre
tid än sex månader. Redan enligt paragrafens nuvarande lydelse är emellertid
arbetarens rätt till ersättning i olika hänseenden begränsad. Visserligen torde
denna rätt, enligt vad av lagens förarbeten får anses framgå, även avse det
fall, att arbetaren allt framgent avhåller sig från arbetet. Men därmed är icke
sagt, att arbetaren då också har rätt att allt framgent uppbära ersättning från

52

Kungl. Maj.is proposition nr 265.

försäkringsinrättningen. Tvärtom framhöll lagrådet, på vars initiativ paragrafen
erhöll sin slutliga utformning, att frågan huruvida ersättning bör utgå
ävensom frågan örn ersättningens belopp inom det angivna maximum böra
bedömas efter förhållandena i det särskilda fallet, främst den omständigheten,
huruvida arbetaren bör kunna under ifrågavarande tid skaffa sig annan arbetsinkomst.
I enlighet med detta uttalande bör den bestämmelse tillämpas, enligt
vilken arbetaren, »därest icke omständigheterna till annat föranleda», äger
uppbära »skälig» ersättning. Då någon ytterligare begränsning av arbetarens
rätt till ersättning icke lärer vara erforderlig, anser jag mig böra avstyrka
socialstyrelsens förevarande förslag.

Jag vill slutligen upptaga till behandling frågan, i vilken form den av mig
tidigare förordade fullmaktslagstiftningen lämpligen bör meddelas. Socialstyrelsen
har visserligen ansett principiellt riktigast, att bestämmelserna i
ämnet anknytas till arbetarskyddslagen, närmare bestämt till 7 § sagda lag.
Med hänsyn till bestämmelsernas avsedda nära förbindelse med yrkessjukdomsförsäkringen
har emellertid socialstyrelsen stannat för att föreslå deras
införande under 9 § yrkessjukdomsförsäkringslagen. I sina yttranden över
socialstyrelsens förslag förordade återigen riksförsäkringsanstalten och kommerskollegium,
att bestämmelserna i ämnet upptagas i arbetarskyddslagen,
och även försäkringsrådet fann denna lösning principiellt riktigast. ''Till denna
mening har 1937 års arbetarskyddskommitté anslutit sig, och kommitténs förslag
i denna del har icke föranlett erinran i något av de över förslaget avgivna
yttrandena. Jag förordar härutinnan kommitténs förslag. Den ifrågasatta
regleringen avser en typisk arbetarskyddsfråga, och intet principiellt
hinder bör resas mot att, örn så skulle befinnas önskvärt, vidga området
för denna reglering utom yrkessjukdomsförsäkringens ram. Yad angår frågan,
var i arbetarskyddslagen plats lämpligast bör beredas nu ifrågavarande bestämmelser,
synes man kunna välja mellan att infoga dem antingen i 7 eller
i 41 §. Härutinnan finner jag det senare alternativet vara att föredraga, främst
av den anledningen, att i 41 § redan stadgas rätt för Kungl. Majit att föreskriva
periodiska läkarbesiktningar (å minderåriga) i farliga yrken. Jag vill vidare
erinra, att icke heller lagens övriga mer speciella bemyndiganden för Kungl.
Majit att utfärda skyddsföreskrifter anknutits till det generella bemyndigandet
i 7 § 1 mom. utan återfinnas i andra lagrum, nämligen under 15 och
22 §§.

Skyddsombud och säkerhetstjänst.

Historik och fällande lag''.

I arbetarskyddslagen i dess ursprungliga lydelse fanns i 31 § infört ett stadgande,
som, för det fall att arbetarna å visst arbetsställe inom sig utsett ombud
att till vederbörande inspektionsförrättare framföra deras önskemål i
skyddsfrågor, ålade såväl yrkesinspektionen som arbetsgivaren att i vissa angivna
hänseenden verka för underlättande av dessa ombuds arbete.

Socialstyrelsen upptog i sitt förslag till reviderad arbetarskyddslag bestäm -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

melser bland annat därom, att arbetarna vid vissa större arbetsställen borde
utse ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet.
A övriga arbetsställen skulle arbetarna vara berättigade att utse ombud.
Arbetsgivare och arbetsledare borde i frågor rörande arbetets säkerhet eller
sundhet söka samråd med arbetarombuden.

Beträffande sitt förslag anförde socialstyrelsen, att den förnämsta förändringen
i förhållande till då gällande lag måhända bestode däri, att den
förutvarande rätten för arbetarna att utse ombud förvandlats till en förpliktelse.

Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, anförde i propositionen
nr 40/1931, bland annat, att de av socialstyrelsen föreslagna stadgande^
mindre torde vara att betrakta såsom tvångsföreskrifter än såsom
bestämmelser till främjande av frivilliga åtgärder. Det föreslogs nämligen,
att arbetarna »böra» utse ombud samt att arbetsgivare och arbetsledare
»böra» söka samråd med dessa ombud. Departementschefen yttrade vidare,
bland annat:

Dylika föreskrifter torde närmast hava varit avsedda att innebära en uppmaning
till arbetarna att utse ombud, respektive till arbetsgivare och arbetsledare
att söka samråd med ombuden. Därjämte torde emellertid i sådana
bestämmelser ligga en förpliktelse för yrkesinspektörerna att verka för att
arbetarombud utsåges å de arbetsställen, där sådant erfordrades, samt för
att arbetsgivare eller arbetsledare upptoge överläggningar med sålunda utsedda
ombud. Att denna förpliktelse icke kunde medföra ett lagligt tvång
för arbetarna att utse ombud eller för arbetsgivare att samråda med dem
torde vara tydligt.

I fråga örn framställt förslag, att arbetarombuden skulle utses av vederbörande
fackorganisation, erinrades, att syftet med utseende av ombud framför
allt vore att bereda arbetarna på varje särskild arbetsplats möjlighet att
taga del i anordnandet av det för dem avsedda skyddet ävensom att få gagn
av den speciella sakkunskap, som kunde finnas å platsen. Detta syfte skulle
endast undantagsvis vinnas, därest ombuden ej utsåges av och bland de ifrågavarande
arbetarna. Ej heller torde det vara lämpligt föreskriva, att inspektör
alltid skulle sätta sig i förbindelse med ombuden. Vidkommande slutligen
framställt önskemål, att i lagen måtte stadgas rätt för ombud att av
arbetsgivare erhålla gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst, vore att märka,
att arbetarskyddslagen eljest icke ingått på frågor örn arbetsgivarens och
arbetarens ekonomiska mellanhavanden, och att därför även den nu förevarande
frågan borde regleras i annan ordning.

31 § erhöll därefter genom 1931 års lagändring följande lydelse:

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, böra arbetarna inom sig utse ett
eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet.
Ombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna utses. Om valet böra
ombuden underrätta arbetsgivaren och vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Arbetsgivare så ock den, som utövar ledningen av arbetet, bör i frågor rörande
arbetets säkerhet eller sundhet söka samråd med arbetarnas ombud.

Ombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande arbetets
säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden, böra verka för fram -

54

Kungl. Majds proposition nr 265.

jande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka vinna arbetarnas medverkan
därtill. När ombuden genom klagomål eller eljest erhålla kännedom örn missförhållande,
böra de söka få detsamma avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar
ledningen av arbetet i fråga, eller till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant
sätt ej vinnes, till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som
utövar ledningen av arbete, eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse
rörande arbetets säkerhet eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet
besked i frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren
i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla
arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande,
som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Kommittén framhöll, att de bästa resultaten i fråga om skyddsarbetet uppnåtts,
där av representanter för arbetsgivaren, arbetsledningen och arbetarna
sammansatta säkerhetskommittéer bildats. Även på arbetsställen, där man inskränkt
sig till att följa reglerna i 31 § arbetarskyddslagen, hade mycket gott
blivit uträttat. Antalet arbetsställen, där skyddsombud utsetts, utgjorde 2,344
år 1936, alltså endast en mindre del av vårt lands arbetsställen.

Beträffande orsakerna till att skyddsombud icke utsetts i större omfattning
än som skett anförde kommittén:

För det första torde inskränkningen av plikten att välja ombud till att
gälla endast vissa större arbetsställen hava medfört, att man på övriga arbetsställen
ansett sig icke hava skäl att föranstalta örn ombudsval.

Vidare hade det säkerligen spelat stor roll, att ombudsval för att kunna
godkännas av yrkesinspektör måste företagas av vederbörande arbetare själva
och icke finge förrättas av deras fackliga organisation. Att sammankalla arbetarna
på ett arbetsställe till möte för val av ombud vore icke så lätt som det
kunde förefalla. I regel kunde sådant möte icke hållas på arbetsplatsen, utan
särskild lokal måste förhyras. Det vore förklarligt, att ingen ville taga initiativ
till ett dylikt möte, örn han riskerade att själv få stå för lokalhyra och bekosta
erforderlig annonsering örn mötet.

På sina håll torde fruktan för trakasserier från arbetsgivarens sida hava
medfört viss obenägenhet att tjänstgöra såsom skyddsombud. I samma riktning
torde frånvaron av en instruktion för skyddsombud hava verkat.

Slutligen hade man, enligt vad som uppgivits för de sakkunniga, vid många
arbetsställen ansett det lönlöst att välja ombud, enär man trott sig märka,
att vederbörande inspektionsförrättare ej visat tillräckligt intresse att träda
i förbindelse med ombuden.

Kommittén framlade förslag till ny lydelse av 31 § (sid. 81 i betänkandet)
samt anförde till motivering av detsamma:

Enligt de sakkunnigas mening borde allt, som vore möjligt, göras för att
utveckla skyddsombudsinstitutionen och säkerhetstjänsten. Härigenom kunde
säkerligen skyddsarbetets effektivitet väsentligen höjas. Ej minst torde på
denna väg mycket kunna uträttas för att motverka den hos vissa arbetare förekommande
benägenheten att borttaga skyddsanordningar, samt över huvud
för att stärka arbetarnas ansvarskänsla. Det vore av stor betydelse, att principen
örn arbetarnas medansvar i sundhets- och säkerhetsfrågor vid skydds -

55

Kungl. Maj;ts proposition nr 265.

lagstiftningens tillämpande upprätthölles i hela sin vidd. Ju större fordringar,
som ställdes på arbetsgivarna, dess viktigare vore det, att arbetarna icke saklöst
finge åsidosätta meddelade skyddsföreskrifter eller på annat sätt äventyra
resultatet av kanske kostsamma åtgärder till befrämjande av deras välfärd.

Ett första steg mot stärkande av ombudsinstitutionen kunde tagas genom
att borttaga den begränsning i fråga örn plikten att välja ombud, som nu
funnes i 31 § arbetarskyddslagen.

Vidare borde nämnda lag ändras därhän, att ombudsval kunde anses lagligen
förrättat, örn det företagits av för vederbörande arbetare representativ
organisation. I samband därmed borde benämningen skyddsombud införas
i lagtexten, som också borde givas sådan lydelse, att anmälningau* örn ombudsval
kunde upptagas av yrkesinspektörerna, även örn de ej gjordes av ombuden
själva.

Dessutom borde till stöd för ombuden gentemot möjligen förekommande
mindre lojala arbetsgivare i lagen utsägas, att ombudens verksamhet vore en
dem av samhället ålagd plikt, vars fullgörande icke finge förhindras.

Slutligen borde åtgärder vidtagas för skapande av en intimare kontakt
mellan skyddsombuden och yrkesinspektionen.

Den sistnämndas chefsmyndighet borde få sig ålagt att utarbeta en instruktion
för skyddsombud, vari redogjordes för dessas allmänna uppgifter.

Tillika borde sådan ändring i 31 § arbetarskyddslagen vidtagas, att inspektionsförrättares
plikt att vid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud
funnes, träda i förbindelse med ombudet starkare betonades.

I sammanhang därmed borde stadgas skyldighet för vederbörande tillsynsorgan
att alltid — ej såsom nu blott på begäran — kostnadsfritt tillställa
skyddsombudet avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande,
som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället. Under
nuvarande förhållanden torde det ej sällan förekomma, att skyddsombud
underläte att begära avskrift av anvisningar av fruktan för att förefalla
onödigt nitiska.

Emellertid vore det, örn skyddsarbetet på arbetsplatserna skulle vinna
önskad effektivitet, icke tillräckligt, att endast ombudsinstitutionen utvecklades.
Det syntes påkallat, att arbetsgivare, vilken icke själv ville åtaga sig
den speciella uppgift, som skyddsarbetet utgjorde, anförtrodde denna uppgift
åt en för ändamålet särskilt utsedd person. Örn så skedde, borde underrättelse
därom meddelas såväl arbetarna som vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare.

Såsom anförts hade bildandet av säkerhetskommittéer visat sig vara det
bästa medlet att nå goda resultat i den lokala skyddsverksamheten. De sakkunniga
förordade därför, att i 31 § arbetarskyddslagen infördes ett stadgande,
vari uppmanades till bildande av dylika kommittéer.

Slutligen anmärkte kommittén, att den övervägt, om icke i lagen borde
införas förbud mot trakasseri av skyddsombud samt stadgande om rätt för
skyddsombud att erhålla gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst. Kommittén
hade emellertid icke ansett detta nödvändigt, enär den trott sig kunna
förutsätta, att skyddsombuden ej skulle behöva lida men av sin verksamhet
vare sig i ekonomiskt avseende eller på annat sätt.

Remissyttranden.

Kommittéförslaget blev i princip tillstyrkt eller lämnat utan
•erinran i det övervägande flertalet av de avgivna yttrandena, bland annat

56

Kungl. Majis proposition nr 265.

av Överståthållarämbetet och 16 länsstyrelser, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
landsorganisationen och svenska landskommunernas förbund. Helt
avstyrkande uttalade sig endast yrkesinspektör en i fjärde distriktet. I några
yttranden, bland annat av riksförsäkringsanstalten och svenska arbetsgivareföreningen,
tillstyrktes vissa delar av förslaget, under det att
andra delar avstyrktes. I vissa yttranden uttalades tveksamhet beträffande
lämpligheten av en eller annan föreslagen bestämmelse. —• I det följande
redogöres för avgivna yttranden, i den mån uttalanden däri gjorts beträffande
speciella hithörande spörsmål.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg en bestämmelse, att skyddsombud
borde finnas å alla arbetsställen, där lagen ägde tillämpning, för vidsträckt
och ifrågasatte en begränsning till sådana arbetsställen,
där i regel användes flera än fyra arbetare.

Skyldighet att utse ombud borde genomföras genom ändring
av ordet »bör» i första stycket första punkten till »skall» framhölls det i
några yttranden, bland annat av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Rätt för organisation att utse ombud tillstyrktes av
riksförsäkringsanstalten och landsorganisationen. Svenska arbetsgivareföreningen
framhöll, att det finge beaktas, att svårigheter kunde uppstå, då
arbetstagarna vore anslutna till mer än en facklig organisation. Uttrycket
»organisation, genom vilken de kunna anses företrädda» vore också tämligen
vagt. I varje fall borde det icke förmenas en grupp arbetare, vilka ej vöre
företrädda av viss på arbetsplatsen förekommande organisation, att få deltaga
i utseendet av skyddsombud för arbetsplatsen. Länsstyrelsen i Stockholms
län anförde liknande synpunkter samt erinrade örn att fall förekomme,
då arbetarna tillhörde sinsemellan konkurrerande organisationer. Länsstyrelsen
i Örebro län framhöll, att det föreslagna stadgandet kunde få icke
avsedda konsekvenser.

Beträffande skyldigheten att lämna underrättelse örn
val av skyddsombud anförde riksförsäkringsanstalten, att det borde
åligga ombuden att själva underrätta arbetsgivaren örn valet. Het borde
därefter ankomma pa arbetsgivaren dels att underrätta vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare och dels att på lämplig plats inom arbetsstället
uppsätta anslag om vilka, som utsetts till ombud.

I fråga om stadgandet, att skyddsombuden icke skulle
få hindras från att fullgöra uppdraget, yttrade länsstyrelsen
i Malmöhus län, att fråga kunde uppstå örn vad en sådan bestämmelse rätteligen
skulle innebära. Uppenbarligen borde ombudet ej utan vidare få lämna
vad han hade för händer i sitt arbete för att fullgöra uppdrag som skyddsombud.
Det vore nödvändigt att förtydliga bestämmelsen så, att nämnda förhållande
bleve klarlagt. — I förevarande sammanhang må jämväl beröras frågan
örn eventuellt förbud mot trakasseri av skyddsombud. Ett
stadgande innefattande sådant förbud tillstyrktes av landsorganisationen och.
en bergmästare.

Landsorganisationen anförde härom:

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

I frånvaron av förbud mot trakasseri av ombud bade man — i yttranden
från anslutna förbund — sett en av de väsentligaste anledningarna till att
ombud icke i större utsträckning blivit utsedda. Det kunde visserligen ifrågasättas,
huruvida icke det skydd, varom här vore fråga, lämpligast borde beredas
i sammanhang med ett allmänt legalt skydd — utöver det föreningsrättslagen
erbjöde — för arbetarnas förtroendemän gentemot trakasseri från
arbetsgivares sida. En lagstiftning i detta ämne torde emellertid av olika
anledningar icke för närvarande böra genomföras. Däremot förefunnes intet
skäl varför icke i förevarande lagstiftning förbud skulle kunna införas. Härvid
hade icke förbisetts, att systemet med organisationsvalda skyddsombud,
därest detsamma, såsom kunde förväntas, komme i allmännare tillämpning, i
och för sig vore ägnat att tillförsäkra ombuden en starkare ställning än hittills.

En bergmästare framhöll, att ett förbud sannolikt skulle få ganska liten
verkan, enär detsamma skulle kunna kringgås.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarade, att den uppfattningen, att
skyddsombuden bleve utsatta för trakasserier från arbetsgivarnas sida, icke
hade något fog för sig, samt yttrade vidare:

Örn någon skulle vara böjd att frånkänna arbetsgivarna förståelse för
skyddsproblemet, torde han dock icke vara i okunnighet örn att arbetarnas
fackliga organisationer numera hade så stort inflytande över förhållandena
å arbetsplatserna, att trakasserier icke undginge ingripande från deras sida.
Orsaken till att ombudsinstitutionen vunnit så_ ringa spridning vore nog i
alldeles övervägande grad att söka däri, att intresse därför saknades hos
arbetarna själva.

Beträffande förslaget, att säker hetskommitté borde finnas
vid större arbetsställen, anförde landsorganisationen:

I yttrande till landsorganisationen hade samverkande byggnadsfackförbunden
föreslagit, att dylik kommitté skulle kunna tillsättas genom val av
arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer på orten samt tilläggas en uppgift,
som icke vore inskränkt till en bestämd arbetsplats utan omfattade orten
i dess helhet eller visst distrikt. Förbunden hade därvid åberopat de speciella
förhållandena inom byggnadsindustrien, med hänsyn till vilka anordningen
med en å arbetsstället bildad säkerhetskommitté icke syntes ändamålsenlig.
Landsorganisationen förordade med anledning därav en sådan
formulering av hithörande lagbestämmelser, att förbundens önskemal tillgodosåges,
detta icke minst därför, att systemet med skyddsombud knappast
kunde förväntas i större utsträckning komma i tillämpning inom byggnadsindustrien.

En förste provinsialläkare ansåg, att säker hetskommitté borde
vara obligatorisk vid större industrier.

Förslaget att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle utfärda närmare
föreskrifter angående skyddsombuds och säker het sk
o m mitteers verksamhet avstyrktes av nksförsäkringsanstaltcn. Fn
dylik befogenhet syntes icke gärna kunna tilläggas chefsmyndigheten gentemot
skyddsombud eller säkerhetskommittéer, vilka ju tillsattes på enskilt initiativ,
även om en uppmaning därtill meddelades i lagen. Självfallet vore emellertid,
att såväl chefsmyndigheten som de lokala tillsynsorganen framdeles liksom hittills
komme att ägna säkerhetstjänsten vid de enskilda företagen all den upp -

''58

Kungl. Majus proposition nr 265.

märksamliet och lämna den allt det stöd, som förhållandena föranledde och
fullgörandet av övriga tjänsteuppgifter medgåve.

I fråga örn bestämmelsen rörande insp ek tionsförr ättar es skyldighet
att träda i förbindelse med skyddsombud eller
säker hetskommitté föreslog landsorganisationen, att uttrycket »i
regel» skulle utbytas mot »örn möjligt».

Förslaget att vederbörande tillsyn sorgan skulle vara pliktigt
att utan begäran tillställa skyddsombud eller sä k erhetskommitté
avskrift av anvisning, råd eller annat
skriftligt meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller
sundhet på arbetsstället, avstyrktes av riksförsäkringsanstalten, som härom
anförde:

En dylik skyldighet skulle medföra en avsevärd ökning av yrkesinspektionens
expeditionsarbete utan att den därmed avsedda nyttan torde vinnas.
Anstalten förordade därför, att den nuvarande bestämmelsen, att avskrifter
skulle tillhandahållas på begäran, bibehölles, men ville föreslå, att den
kompletterades med ett stadgande, att skyddsombud eller medlem av säkerhetskommitté
skulle vara berättigad att taga del av sådan anteckningsbok,
som jämlikt 30 § arbetarskyddslagen skulle finnas vid större arbetsställen
inom industrien samt byggnads- och transportverksamhet. Erinras finge, att
enligt samma paragraf alla tjänstemeddelanden, som rörde tillämpningen i
avseende å arbetsstället i fråga av arbetarskyddslagen eller med stöd av
lagen^ meddelade föreskrifter och som icke blivit införda i berörda anteckningsbok,
skulle biläggas densamma.

I fråga örn en eventuell bestämmelse rörande gottgö reise till
skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst anförde bergmästaren
i västra distriktet, att en sådan bestämmelse vore erforderlig, därest
nian önskade för dylika uppdrag kunna förvärva de mera erfarna och kompetenta
arbetarna.

Departementschefen.

Gällande bestämmelser i ol § angående utseende av ombud för arbetarna att
företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet innefatta icke
något tvång för arbetarna att utse ombud utan allenast en uppmaning till dem
att vid vissa större arbetsställen företaga val av sådant. Samtidigt har emellertid
förklarats, att något hinder att utse ombud vid andra arbetsställen icke föreligger.
På sätt kommittén anfört, hava av flera skäl val av sådana ombud hittills
icke ägt rum i större utsträckning. Vid 1937 års utgång utgjorde antalet arbetsställen,
där skyddsombud utsetts, 2,884. Ombudsinstitutionen torde emellertid
hava en viktig mission att fylla för höjande av skyddsarbetets effektivitet. Med
hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, örn icke nämnda institution borde,
åtminstone i viss utsträckning, göras obligatorisk. En sådan anordning torde
emellertid kräva såsom förutsättning, att i lagen införes ett stadgande rörande
skydd för ombuden mot trakasseri från arbetsgivarnas sida, låt vara att sådant
trakasseri endast i undantagsfall torde behöva befaras. Avgörandet av eventuella
trakasserimål borde emellertid enligt min mening tillkomma den beträffande
frågor av sådan och liknande beskaffenhet speciellt sakkunniga dom -

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

stolen i vårt land — arbetsdomstolen. Ett överförande till nämnda domstol
av en sådan till arbetarskyddslagens rättsområde hörande art av mål synes
emellertid icke böra vidtagas utan en allsidig utredning av därmed sammanhängande
spörsmål — en utredning, som i förevarande sammanhang icke bliv it
verkställd. Frågan torde därför — liksom vissa förut berörda spörsmål — få
bliva en arbetsuppgift vid den utredning rörande en revision av arbetarskyddslagen,
som jag i det föregående förmält mig hava under övervägande. Ehuru
jag anser, att ett stadgande rörande skydd för ombuden mot trakasseri från
arbetsgivarnas sida bör införas, ämnar jag nied hänsyn till det nyss anförda
icke nu föreslå bestämmelser därom. Till stöd för ombuden synes dock, i
anslutning till kommitténs förslag, böra införas ett stadgande i lagen, att
ombuden icke skola få hindras att fullgöra sina uppgifter. Närmare förklaring
av innebörden härav lärer icke vara erforderlig.

Då jag sålunda anser, att val av arbetarombud — vilka, på sätt kommittén
föreslagit, lämpligen kunna benämnas skyddsombud — icke för närvarande
bör göras obligatoriskt, har jag ej något att invända mot kommitténs förslag
att borttaga den i gällande lag förefintliga begränsningen i fråga örn omfattningen
av de företag, vid vilka skyddsombud böra utses. Uppmaningen att
utse skyddsombud torde dock icke böra avse andra arbetsställen än sådana,
varest på stadigvarande sätt bedrives arbete, som avses med förbudet i 10 §
första stycket.

I första hand böra arbetarna å arbetsplatsen själva utse skyddsombud,
Därest så ej sker, torde på framställning av dem den fackliga organisation,
genom vilken de närmast kunna anses företrädda, fa rätt att utse ombud. Har
val av skyddsombud ägt rum, torde böra stadgas skyldighet att göra anmälan
härom. Enligt förslaget skall underrättelse lämnas — av ombuden eller av
organisation, som verkställt val — till arbetsgivaren ävensom till vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetsgivarna synas icke, såsom riksförsäkringsanstalten
föreslagit, böra åläggas någon underrättelseplikt. Föreskrift att
anslag örn vilka, som utsetts till ombud, skall uppsättas a arbetsstället, torde
lämpligen meddelas såsom anvisning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
icke såsom påbud i lagen.

Eall förekomma givetvis, då arbetsgivaren icke själv handlägger honom
åliggande uppgifter rörande arbetets säkerhet och sundhet a arbetsplatsen utan
detta ombesörjes av en ställföreträdare för honom. I sådana fall skola lämpligen
arbetarna ävensom yrkesinspektören eller bergmästaren underrättas örn
vem som är ställföreträdare för arbetsgivaren.

Nuvarande andra och tredje styckena i 31 § torde böra i sakligt oförändrat
''skick bibehållas.

Genom den skyddsverksamhet, som utförts av s. 1c. säkerhetskommittéer,
har, enligt vad erfarenheten visat, mycket goda resultat uppnåtts. Jag föreslår
med hänsyn härtill, att i lagen intages en anvisning örn att dylik kommitté bör
utses vid större arbetsställe, där så lämpligen kan ske. Däremot anser jag tillräckliga
skäl icke föreligga att, såsom i ett yttrande föreslagits, i lagen inskriva
några bestämmelser om säkerhetskommittéer med mera omfattande upp -

60

Kungl. Majus proposition nr 265.

gifter. Hinder. för arbetsgivar- och arbetarorganisationer att utse sådana
säkerhetskommittéer torde dock icke föreligga. Har säkerhetskommitté
bildats, bör underrättelse därom lämnas yrkesinspektören eller bergmästaren.

^ ad riksförsäkringsanstalten anfört emot kommitténs förslag, att yrkesinspektionens
chefsmyndighet skulle utfärda närmare föreskrifter angående
skyddsombuds och säkerhetskommittéers verksamhet, anser jag hava fog för
sig. Chefsmyndigheten torde emellertid, i den mån så låter sig göra, böra
meddela lämpliga råd och upplysningar till skyddsombud och säkerhetskommittéer.

Inspektionsförrättare skall enligt min mening örn möjligt träda i förbindelse
med skyddsombud eller säkerhetskommitté vid arbetsställe, som inspekteras.
Denna inspektionsförrättarens förpliktelse synes bäst komma till uttryck, örn
stadgandet därom erhåller den av landsorganisationen föreslagna lydelsen

Riksförsäkringsanstalten har ansett, att en skyldighet för vederbörande
tillsynsorgan att utan begäran tillställa skyddsombud eller säkerhetskommitté
avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som
avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet på arbetsstället, skulle medföra
en avsevärd ökning av yrkesinspektionens arbete utan motsvarande utbyte
samt att därför den nuvarande bestämmelsen, att avskrift skall tillhandahållas
endast på begäran, syntes böra bibehållas. Då något mera avsevärt
besvär icke torde förorsakas inspektionsmyndigheterna av en skyldighet att,
i samband med att meddelande av här ifrågavarande slag avlåtes, taga och
översanda avskrift därav till skyddsombud eller säkerhetskommitté, biträder
jag härutinnan arbetarskyddskommitténs förslag. Därjämte synes i lagen
böra införas det av riksförsäkringsanstalten ifrågasatta kompletterande stadgandet,
varigenom skyddsombud och medlem av säkerhetskommitté berättigas
att taga del av sådan anteckningsbok, varom förmäles i 30 §.

^ ad slutligen angår införande i lagen av bestämmelser rörande gottgörelse
till skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst, synes starkt fog finnas för kommitténs
åsikt, att det torde kunna förutsättas, att skyddsombuden icke skola
behöva i ekonomiskt hänseende lida men av sin verksamhet. För övrigt har
arbetarskyddslagen icke eljest ingått på frågor örn arbetsgivares och arbetares
ekonomiska mellanhavanden.

Detalj motivering.

Jag övergår nu till att i korthet lämna en detaljmotivering till de paragrafer
i arbetarskyddslagen, vilka beröras av de ändringsförslag, som återgivits i det
föregående.

I förevarande sammanhang torde jämväl få upptagas till behandling ett
förut icke berört spörsmål rörande ändring av 23 §. 6

6 a §.

Denna paragraf har, med de jämkningar, som föranletts av vad jag i det
föregående anfört, avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med yrkesfarekommitténs
på sin tid avgivna förslag till bestämmelser i ämnet.

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

10 §.

På sätt i det föregående under rubriken »Läkarundersökning och läkarbesiktning
av minderåriga» anförts har andra stycket av förevarande paragraf
så avfattats, att bestämmelserna däri äga tillämpning å all industriell verksamhet,
även om densamma icke bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället
i regel användas minst tio arbetare.

23 §.

I det föregående har omnämnts, att jag har för avsikt att senare återkomma
till vissa i kommittébetänkandet berörda spörsmål, vilka icke hava avseende
å av kommittén föreslagna författningsändringar. Jag ämnar därvid, bland
annat, föreslå vissa ändringar av organisationen inom yrkesinspektionen så
vitt angår yrkesinspektörer och yrkesinspektris underordnad personal. Enär
med hänsyn härtill ändring av 23 § under alla förhållanden erfordras, har jag
ansett lämpligt att i förevarande sammanhang ur paragrafen utmönstra vissa
detaljbestämmelser, vilka enligt min mening lämpligen böra hava sin plats i
en av Kungl. Majit utfärdad författning i ämnet. Härvid avses bestämmelser
rörande organisationen av den lägre inspektionspersonalen, beträffande indelningen
i inspektionsdistrikt och i fråga örn yrkesinspektörernas åligganden.
För att bereda den kvinnliga yrkesinspektionen möjlighet att enligt lagen
utöva tillsyn även å arbete, i vilket icke enbart kvinnor användas, har i förevarande
paragraf utsagts, att yrkesinspektris skall finnas för tillsyn »företrädesvis»
å arbete, vartill kvinnor användas.

28 §.

I denna paragraf, som handlar örn vissa befattningshavares inom yrkesinspektionen
befattning med företag, vilka äro underkastade tillsyn enligt lagen,
meddelas för närvarande i första och andra styckena bestämmelser örn, bland
annat, företag, vari bedrives arbete av den beskaffenhet och omfattning, som
i 10 § andra stycket avses. Dessa bestämmelser hava med hänsyn till tidigare
föreslagna ändringar av dels 10 § andra stycket och dels 23 § undergått formell
jämkning. Därvid har jämväl saklig ändring vidtagits därutinnan, att samtliga
lägre inspektionstjänstemän förbjudits taga befattning med företag — som
icke äro underkastade deras tillsyn — vari arbete, som avses med förbudet i
10 § första stycket, bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället i regel
användas minst tio arbetare. Förbud i sistnämnda hänseende har tidigare
icke gällt i fråga örn yrkesunderinspektör. Att märka är emellertid, att yrkesinspektionens
chefsmyndighet äger rätt att för särskilda fall meddela eftergift
från i paragrafen stadgade förbud, där sa prövas kunna ske utan men för

tjänsten.

30 §.

Enligt denna paragraf skall för närvarande vid arbetsställe, varest på stadigvarande
sätt bedrives arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 §
andra stycket avses, finnas anteckningsbok. I denna bok skall enligt 35 §
besiktningsläkaren göra vissa anteckningar. Då enligt förslaget årliga läkarbesiktningar
å minderåriga hädanefter skola verkställas även vid industriföre -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tag med mindre än tio anställda, bör, därest minderårig sysselsattes i dylikt
företag, i 30 § omförmäld anteckningsbok finnas vid företaget. Särskild bestämmelse
härom bär i 30 § införts såsom ett nytt andra stycke, samtidigt som
första stycket undergått en av ändringen i 10 § andra stycket föranledd omredigering.

31 §.

Under rubriken »Skyddsombud och säkerhetstjänst» hava i det föregående
de ändringar i denna paragraf, som nu föreslås, ingående behandlats.

32 §.

I denna paragraf stadgas nu skyldighet för arbetsgivare, vilken använder minderåriga
i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket
avses, att i viss ordning föra förteckning över de minderåriga. Yad sålunda
stadgas gäller dock icke skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete.
Då tillräcklig anledning icke synes förefinnas att, med hänsyn till den föreslagna
utsträckningen av 10 § andra styckets tillämpningsområde, på motsvarande
sätt utsträcka skyldigheten ätt föra förteckning över minderåriga
arbetare, har 32 § allenast undergått en formell jämkning

33 §.

Den i förevarande paragraf för närvarande stadgade anmälningsskyldigheten
för arbetsgivare, vilken använder minderåriga i arbete av den beskaffenhet och
omfattning, som i 10 § andra stycket avses — dock icke i skogsavverknings-,
kolnings- eller flottningsarbete — har bland annat till syfte att bereda yrkesinspektionen
kännedom örn de arbetsställen, vid vilka läkarbesiktningar enligt
35 § skola verkställas. Härav torde framgå, att anmälningsskyldigheten nu
bör utsträckas att gälla även för industriidkare med mindre än tio arbetare.

34 §■

Enligt fjärde stycket i denna paragraf skall arbetsgivare, vilken använder
minderårig i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra
stycket avses, i den minderåriges intygsbok anteckna företagets namn eller
firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet, det slag av sysselsättning,
vartill den minderårige användes, den tid av dygnet, varunder arbetet
för den minderårige pågår, ävensom den minderåriges avgång ur arbetet eller
annan förändring i nu angivna avseenden jämte dag därför. Då dylika anteckningar
kunna vara av betydande värde för den läkare, som har att förrätta besiktning
enligt 35 §, föreslås anteckningsskyldigheten utsträckt till att omfatta
även industriidkare med mindre än tio arbetare.

35 §.

Rörande den föreslagna ändringen av första stycket i denna paragraf hänvisar
jag till vad i den allmänna motiveringen anförts rörande läkarundersökning
och läkarbesiktning av minderåriga.

63

Kungl. Majus proposition nr 265.

37 §.

I denna paragraf har — för bibehållande av dess nuvarande sakliga innehåll,
i fråga om vilket anledning att vidtaga ändring icke synes föreligga —
erforderlig formell jämkning vidtagits.

38 §.

Den befogenhet att meddela föreskrift till arbetsgivare i form av förbud,
som för närvarande stadgas i 1 mom. första stycket första punkten, har nu i
1 mom. första stycket tillagts yrkesinspektör och bergmästare. Tillräcklig anledning
att, såsom kommittén föreslagit, göra sådan ändring av gällande lag,
att föreskrift i ämnet erhåller formen av föreläggande i stället för förbud, har
ej synts föreligga. Bestämmelse att arbetsgivaren skall höras, innan beslut
meddelas, har ansetts böra bibehållas i lagen. I ett tredje stycke av 1 mom.
har utsagts, att yrkesinspektionens chefsmyndighet har rätt att — oavsett
yrkesinspektör och bergmästares befogenheter —- meddela förbud, därest
myndigheten anser anledning därtill föreligga, även örn det ej är fråga örn
det särskilda förfarandet vid synnerlig fara.

Beträffande det i 2 mom. omförmälda förfarandet, då synnerlig fara anses
föreligga, har —- för undvikande av kompetenskonflikter — föreskrivits, att
yrkesinspektör eller bergmästare för sådant fall skall, i stället för att vidtaga
åtgärd jämlikt 1 morn., göra anmälan till chefsmyndigheten.

Utöver vad nu anförts hava vissa ändringar av kommittéförslaget i formellt
hänseende vidtagits.

3 mom. motsvarar andra stycket i nuvarande 1 morn., under det att 4 inom.,
överensstämmer med gällande 2 mom.

41 §.

Tidigare har jag vid behandlingen av frågan örn obligatoriska läkarundersökningar
av arbetare i vissa hälsofarliga arbeten förordat införandet i lagen av
bemyndigande för Kungl. Majit att förordna örn läkarundersökning eller läkarbesiktning
å arbetare, som söka anställning eller äro anställda vid företag, där
arbetet är synnerligen hälsofarligt, ävensom att detta bemyndigande må erhålla
plats under 41 §. Lämpligt har ansetts vara, att detsamma införes som ett nytt
andra stycke. Vidare har föreslagits, att, där Kungl. Majit meddelar sådant förordnande,
vad i 40 § första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.
Med detta stadgande är — i överensstämmelse med vad jag i den allmänna
motiveringen förordat — avsett att utsäga, att pa Kungl. Maj.t ankommer
ej mindre att meddela närmare föreskrifter rörande läkarundersökning och
läkarbesiktning, som avses i förordnandet, än även att fastställa taxa å gottgörelse
såväl för sådan undersökning, där den förrättas av läkare, anställd i
statens eller kommuns tjänst, som för dylik besiktning, samt att beträffande
det senare slaget av förrättning gottgörelsen skall, i vad den avser resekostnad,
bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren. De av mig i den
allmänna motiveringen förordade bestämmelser, vilka motsvara stadgandena
i 36 §, torde lämpligen böra erhålla plats i den författning, som Kungl. Majit
har att utfärda i ämnet.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

42—45, 47 och 52 §§.

I 42 och 4o §§ hava beträffande däri upptagna straffbestämmelser sådana
formella jämkningar vidtagits, vilka föranledas av de i vissa tidigare paragrafer
föreslagna ändringar. Då det ansetts lämpligt att i sammanhang härmed
även jämka 42 och 45 §§ till överensstämmelse med nu gällande dagsbotslagstiftning,
har för enhetlighetens skull jämväl stadgandena i 43, 44, 47 och
52 §§ omredigerats till överensstämmelse med sagda lagstiftning. Av 52 §
framgår, att Kungl. Majit vid meddelande av föreskrift med stöd av det nya
stycket i 41 § tillika äger utsätta straff för förseelse mot föreskriften.

1kraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

Den nu föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 januari
1939.

Ändringen i 10 § andra stycket lärer icke böra föranleda, att en minderårig,
som vid lagens ikraftträdande sysselsättes med industriellt arbete vid
ett arbetsställe, där i regel användas mindre än tio arbetare, skulle nödgas
omedelbart sluta arbetet. Med hänsyn härtill har föreslagits en övergångsbestämmelse
av den innebörden, att vad i 10 § andra stycket stadgas icke
skall utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande till arbete, vartill
den minderårige i behörig ordning användes vid tiden för lagens ikraftträdande.
Örn den minderårige sedermera vid läkarbesiktning enligt 35 §
befinnes böra avstängas från arbetet, utgör nu ifrågavarande övergångsbestämmelse
intet hinder däremot.

\ idare upptager förslaget en bestämmelse, enligt vilken arbetsgivare, som
vid tiden för lagens ikraftträdande använder minderårig till industriellt arbete
av den omfattning, att å arbetsstället i regel användas mindre än tio arbetare,
skall fullgöra den i 3o § stadgade skyldigheten att göra anmälan örn användande
av minderårig arbetskraft inom fjorton dagar från nyssnämnda tid.

För de fall att arbetsgivare eller upplåtare efter den nya lagens ikraftträdande
överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 1 mom. äldre
lydelsen, eller att arbetsgivare efter nämnda tidpunkt bryter mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 38 § 2 mom. äldre lydelsen, erfordras bestämmelser,
enligt vilka straff därför kan utdömas enligt den nya lagen. Stadganden
härom hava jämväl upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Ändringar i skogshärbärgeslagen.

Uti skogshärbärgeslagen av den 21 maj 1937 (nr 268) hava i 5—11 §§ upptagits
motsvarighet till vissa stadganden i arbetarskyddslagen. Nu föreslagna
ändringar i sistnämnda lag beröra några av dessa stadganden. Det synes lämpligt
att bibehålla de båda lagarna i huvudsaklig överensstämmelse med varandra.

De paragrafer i skogshärbärgeslagen, vari med hänsyn till det nyss anförda
ändring är erforderlig — 6, 7 och 8 §§ — motsvara 31, 38 och 45 §§ i arbetar -

65

Kungl. Majus proposition nr 265.

skyddslagen. Yidtagna ändringar synas icke tarva särskild motivering. Dock
torde böra anmärkas, att i 6 § införts bestämmelser örn att val av skyddsombud
under vissa förutsättningar kan förrättas av facklig organisation samt
att skyddsombuden icke få hindras att fullgöra sina uppgifter. Däremot hava
bestämmelser rörande säkerhetskommitté icke ansetts böra införas i skogshärbärgeslagen.

Förevarande lag torde böra träda i kraft samtidigt med lagen om ändring
i vissa delar av arbetarskyddslagen. För att överträdelse efter den nu ifrågavarande
nya lagens ikraftträdande av förbud, som meddelats med stöd av 7 §
äldre lydelsen, skall kunna straffas enligt 8 § nya lydelsen erfordras en övergångsbestämmelse.

Det torde böra uppmärksammas, att lagen den 19 juni 1919 (nr 428) örn
skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna
i 6 § andra stycket innehåller vissa bestämmelser rörande ombud, som hava
att till inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål beträffande härbärgens
beskaffenhet och anordnande av nya sådana. Ändring i nämnda bestämmelser
i förevarande sammanhang synes icke erforderlig.

Ändring- i lagen om arbetstidens begränsning.

Enligt 7 § 4 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning
ankommer det på arbetsrådet att pröva i vad mån den, som fyllt sexton
men ej aderton år, må användas till förberedelse- och avslutningsarbeten samt
till övertidsarbete.

I sista punkten av 9 § 7 mom. första stycket samma lag föreskrives, att
beslut, som avses i 7 § 4 morn., såvitt möjligt skall fattas efter samråd med
socialstyrelsen. Nämnda bestämmelse torde hava sin grund däri, att socialstyrelsen
i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet jämlikt arbetarskyddslagen
haft att vaka över minderårigas användande till arbete och att
därvid beakta deras behov av skydd mot överansträngning.

I skrivelse den 14 oktober 1937 har riksförsäkringsanstalten hemställt, att,
enär anstalten från och med den 1 januari 1938 skulle i stället för socialstyrelsen
bliva yrkesinspektionens chefsmyndighet, erforderlig ändring måtte vidtagas
i 9 § 7 mom. första stycket i arbetstidslagen.

Bestämmelse att riksförsäkringsanstalten från och med sistnämnda dag är
yrkesinspektionens chefsmyndighet återfinnes i 2 § instruktionen för yrkesinspektionen
den 18 december 1931 (nr 423) i dess lydelse enligt kungörelse
den 23 december 1937 (nr 1020).

I överensstämmelse med vad riksförsäkringsanstalten anfört har förslag
upprättats till lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen örn arbetstidens
begränsning. Lagändringen synes böra träda i kraft omedelbart.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upp
rättade förslag till

Bihang till riksdagens protokoll. 1938. 1 sami. Nr 265.

557 an 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om
arbetarskydd,

lag om ändrad lydelse av 6—8 §§ sko gshärbär geslagen den 21 maj 1937
(nr 268) samt

lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning,

av den lydelse bilaga (Bilaga A)1) till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Dagny Olsson.

*) Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,
har här uteslutits.

Kungl. Majus proposition nr 265.

67

Bilaga B.

Förslag

till

Kungl. Maurts kungörelse

angående läkarundersökningar till förekommande av yrkessjukdomarna
blyförgiftning och silikos (stendammsluuga).

1 §•

Finnes arbetares användande till visst arbete medföra allvarlig fara för
uppkomst av blyförgiftning eller silikos (stendammslunga), äger yrkesinspektionens
chefsmyndighet efter samråd med riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
föreskriva, ej mindre att arbetare icke får anställas i arbetet, med
mindre arbetaren vid läkarundersökning, företagen inom viss skälig tid före
anställandet, befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses
göra honom olämplig därför, än även att arbetare, som användes i arbetet
ifråga, skall underkastas periodiskt återkommande läkarundersökning.

Mellan två på varandra följande periodiska läkarundersökningar må, då
fråga är örn förekommande av att blyförgiftning uppstår eller förvärras, förflyta
en tid av högst två månader och, då fråga är om sådan undersökning
till förekommande av uppkomst eller förvärrande av stendammslunga, en
tid av högst tolv månader. Skulle yrkesinspektionens chefsmyndighet med
hänsyn till särskilt förhållande finna längre mellantid kunna medgivas eller
ock att tätare undersökningar äro påkallade, åge dock chefsmyndigheten
efter samråd med medicinalstyrelsen att därom förordna.

2 §•

Rörande läkarundersökning, som företages å arbetare före anställandet i
visst arbete, skall uppgift lämnas i särskilt intyg, upprättat enligt formulär,
som fastställes av medicinalstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen och
riksförsäkringsanstalten. Därest arbetaren sedermera anställes i arbetet Ifråga,
skola uppgifterna i intyget genom arbetsgivarens försorg införas i den journal,
som enligt 3 § skall föras vid arbetsstället. 3

3 §•

Vid arbetsställe, varest periodiskt återkommande läkarundersökning skall
äga rum, skall finnas en särskild journal, vari anteckningar rörande verkställd
undersökning skola göras av den läkare, som utfört undersökningen.
I journalen skola det ifrågavarande arbetets art samt namnen på alla arbetare,
som användas i detsamma, finnas upptagna.

Formulär till journalen fastställes av medicinalstyrelsen efter samråd med
socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Anteckningarna i journalen skola såvitt möjligt avfattas på sådant sätt,
att de kunna förstås såväl av arbetsgivare som arbetare. Arbetare, varom
anteckning finnes i journalen, skall äga att själv eller genom därtill bemyndigad
person taga del av anteckningarna.

Journalen skall förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat från
den tid, då sista anteckningen gjordes däri.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

4 §•

Finner läkare vid undersökning påkallat, att arbetare, till förebyggande
av att blyförgiftning eller stendammslunga uppstår eller förvärras, under
viss tid eller allt framgent avhåller sig från visst arbete, skall läkaren, förutom
verkställande av anteckning örn förhållandet i journalen vid arbetsstället,
därom underrätta den försäkringsinrättning, där arbetaren är försäkrad
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Formulär till underrättelse, som avses i denna paragraf, fastställes av riksförsäkringsanstalten
efter samråd med medicinalstyrelsen.

5 §•

Till förrättande av undersökning, som i denna kungörelse avses, förordnar
medicinalstyrelsen på framställning av yrkesinspektionens chefsmyndighet
lämplig legitimerad läkare.

6 §•

Läkares intyg, varom förmäles i 2 §, må av arbetaren underställas medicinalstyrelsens
prövning, skolande emellertid intyget gälla, intill dess annorlunda
bestämmes. Över medicinalstyrelsens beslut må klagan ej föras.

7 §•

Över beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet i fråga, varom förmäles
i 1 §, eller av medicinalstyrelsen rörande formulär, som avses i 3 §, eller
rörande förordnande, varom i 5 sägs, må klagan föras hos Konungen i vederbörande
statsdepartement inom tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Den, som önskar ändring i formulär, som enligt 4 § fastställts av riksförsäkringsanstalten,
äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8 §•

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot föreskrift, som meddelats
med stöd av 1 §, straffes med dagsböter. Är arbetaren under aderton
år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja,
vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och
med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i
denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder
därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och
delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

9 §•

Underlåter arbetsgivare att iakttaga något av vad honom enligt 2 eller
3 § åligger, straffes med dagsböter.

10 §.

Förseelse mot denna kungörelse åtalas vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol.

69

Kungl. Majus proposition nr 265

Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

11 §''

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna kungörelse
är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

70

Kungl. Majds proposition nr 26o.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
24 mars 1938.

N ärvarande:

justi tierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 10 mars 1938 tillkandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Maj.-t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
om arbetarskydd;

2) lag örn ändrad lydelse av 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21 maj 1987
(nr 268); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 13S)
örn arbetstidens begränsning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Majus proposition nr 265.

71

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 mars 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Mörn,er, Levinson, Sköld,

Nilsson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över de den 25 februari 1938 till lagrådet remitterade förslagen
till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om
arbetarskydd,

lag om ändrad lydelse av 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr
268) och

lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
örn arbetstidens begränsning.

Föredraganden hemställer —- under framhållande av att proposition i
ärendet, med hänsyn till detsammas samband med propositionen nr 231
angående yrkesinspektionens organisation m. m., jämlikt § 54 riksdagsordningen
lärer kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända — att förevarande
lagförslag, vilka av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.