Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
1
Nr 262.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212); given Stockholms slott den 24 mars
1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 262.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212).
Härigenom förordnas, att 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923’ skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
5 §•
1 mom. Avverkning av---återväxt äventyras.
Ej heller---lag medgivit.
Kan avverkning---motsvarande tillämpning.
2 mom. I fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till
ny ägare, vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i den skyldskap
att efter lag kan följa rätt till arv efter denne, skall jämte bestämmelserna
i 1 mom. gälla, att intill dess fem år förflutit från det lagfart sökts å fånget
avverkning av äldre skog icke må utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen ske
i andra fall än där avverkningen avser ändamål, som i 4 § 1 mom. l:o) sägs,
eller ock avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god
skogsvårds fordringar.
Bestämmelserna i första stycket utgöra icke hinder för avverkning på
grund av rätt, som upplåtits av föregående ägare och jämlikt 1 kap. 3 och
7 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom är gällande emot nye ägaren.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Lagen äger även tillämpning i
fråga örn fastighet, vilken förvärvats före nämnda dag men beträffande
vilken lagfart icke blivit sökt dessförinnan.
Lagen skall icke utgöra hinder för tillgodogörande i enlighet med vad förut
gällande lag medgivit av avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 juli 1938.
1 Senaste lydelse, se SFS 1936:380.
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
3
Utdrag av protokollet över jordbruk säre uden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga
om åtgärder till motverkande av spekulation med skogsegendom samt anför:
Historik.
Frågan om möjligheterna att förhindra, att den brukade jorden undandrages
bondebefolkningens besittning och tillgodogöres på annat sätt än i
samband med jordbruksdrift, har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet
i vårt land. Yrkanden på åtgärder mot dylika företeelser framkommo
med särskild styrka under slutet av 1800-talet. I allmänhet riktade man
sig härvid mot bolagens jordförvärv och i synnerhet mot att de norrländska
trävarubolagen i den stora omfattning, som då skedde, inköpte bondejord.
Invändningar framställdes emellertid även mot enskildas förvärv av jord i
spekulationssyfte.
I en motion vid 1901 års riksdag (av herr Lindhagen m. fl.) föreslogs sålunda,
bland annat, att icke blott bolag och ekonomiska föreningar utan även
enskilda personer, som idkade träförädlings- eller trävarurörelse, med vars
utövande följde skyldighet att föra handelsböcker, måtte förbjudas att förvärva
fast egendom å landet inom Norrland och Dalarna, därest ej Konungen
för visst fall lämnade tillstånd därtill. Denna motion resulterade i en hemställan
av riksdagen, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning, huruledes
genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna måtte kunna
vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar
befrämjas.
Den med anledning av denna riksdagens hemställan tillsatta s. k. norrlandskommittén
avgav år 1904 bland annat ett förslag till lagstiftning angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Kommittén sade sig anse, att anledning att inbegripa enskilda skogsspekulanter
under förbudet ej förelåg, och anförde härutinnan följande. De
gynnsammaste tiderna för att bilda nya framgångsrika trävaruaffärer syntes
vara förbi. Föga troligt vore, att med rådande höga skogspriser enskilda
kapitalister skulle finna det särdeles lockande att göra skogsaffärer i större
skala och i avsikt att för en längre framtid sammanhålla större skogskomplexer.
Att utan bolagsbildning uppbringa det kapital, som erfordrades för
jorduppköp i sådan skala, att det medförde sociala vådor, vöre ej lätt. Naturligtvis
finge man dock räkna med, att en del enskilda skogsspekulanter
fortfarande som ditintills komme att göra tillfälliga hemmansaffärer, avseende
att få tillfälle att på en gång tillgodogöra sig ett samlat skogskapital.
I dessa fall bleve dock i regel de förvärvade hemmanen, sedan skogen å dem
avverkats, snart åter försålda, och de undandroges därigenom icke bondeståndet
på samma definitiva sätt, som örn de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar.
Även örn de icke såldes, bleve de förr eller senare föremål för
arvsdelningar, som naturligen på ett synnerligen effektivt sätt motverkade
skadlig jordkoncentration.
Kommitténs förslag lades till grund för en proposition till 1906 års riksdag.
Sedan propositionen i huvudsak bifallits av riksdagen, utfärdades den
4 maj 1906 en lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom, den s. k. norrländska förbudslagen.
Frågan örn utsträckning av denna lagstiftning till att gälla även vissa enskilda
personer upptogs sedermera i tid efter annan återkommande motioner,
vilka emellertid avslogos av riksdagen.
Sedan Kungl. Majit låtit verkställa en undersökning rörande verkningarna
av den norrländska förbudslagen, avgavs den 16 juni 1913 ett betänkande
i detta ämne. I betänkandet behandlades även spörsmålet, huruvida lagen
borde utsträckas att omfatta enskilda skogsspekulanters jordförvärv. En dylik
utsträckning ansågs icke kunna förordas. Som skäl för denna uppfattning
anfördes, att huvudsyftet med förbudslagstiftningen, nämligen bibehållandet
av jorden såvitt möjligt i den jordbrukande befolkningens händer,
icke krävde, att förbudet mot jordförvärv utsträcktes till de enskilda skogsspekulanterna,
vilka vanligen efter kort tid åter avyttrade de inköpta egendomarna
till allmogen. Av verkställd utredning framginge också, att opinionen
inom orterna i vida övervägande grad vore emot en sådan utsträckning.
Efter allt att döma ansåge man förbudets utsträckning utgöra ett alltför hårt
ingrepp i den fria fastighetshandeln. Enligt vad i betänkandet framhölls
vore det däremot under alla omständigheter i högsta måtto angeläget, att
en mera effektiv skogslagstiftning komme till stånd. Enbart en sådan kunde
antagas råda bot på den missvård och misshushållning med skogen, vartill
särskilt skogsspekulanterna gjorde sig skyldiga.
Samtidigt med igångsättandet av nu berörda utredning angående verkningarna
av den norrländska förbudslagen hade Kungl. Majit även beslutat
verkställandet av en undersökning rörande omfattningen av bolags jordförvärv
i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda jord
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 262.
5
förvärv i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets
utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, i vilken undersökning
lämpligen borde inbegripas enskilda personers större jordinnehav i
nämnda delar av riket, i den mån sådant innehav kunde anses ägnat att
medföra verkningar av nyss angiven art. Den sålunda tillsatta s. k. jordundersökningen
hemställde i ett den 30 december 1915 avgivet betänkande,
bland annat, att förbudslagen måtte kompletteras med föreskrifter, genom
vilka enskilda skogsspekulanter i likhet med bolag och ekonomiska föreningar
inbegrepes under lagen. Det måste nämligen anses vara en lucka i
denna lag, att densamma ej ägde tillämpning på enskilda skogsspekulanter.
Även om en viss sanning läge i påståendet, att dessa personers förvärv
aldrig kunde bliva av den omfattning som bolags och att de icke heller finge
samma varaktighet i tiden, vore det kvarstående missförhållandet dock så påfallande,
att det icke kunde vara försvarligt att blunda för denna sak, helst
det visat sig, att de enskilda skogsspekulanterna ofta ginge längst i ödeläggande
av både skog och odlad jord. Jordundersökningens förevarande
hemställan ledde emellertid icke till något resultat.
Världskriget föranledde bland annat en starkt stegrad handel med skogsfastigheter
samt en omfattande exploatering av skogstillgångar. Till skydd
häremot påkallades särskilda lagstiftningsåtgärder. De härutinnan framkomna
förslagen gingo bland annat ut på en provisorisk skärpning av då
gällande 1903 års skogsvårdslag. Denna lag innehöll såsom huvudsakliga
regler, att å enskild tillhörig skogsmark avverkning ej finge så bedrivas eller
efter avverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen
äventyrades, samt att, om sådan vanskötsel av skogsmark ägt rum,
erforderliga åtgärder skulle vidtagas för återväxtens betryggande. Dessa
regler inneburo icke någon tillfyllestgörande garanti mot skovling av skog.
Den s. k. bränslekommissionen föreslog i skrivelse den 4 mars 1918 att,
om avverkning bedreves på ett sätt, som uppenbarligen icke vore förenligt
med god skogsvård, överexekutor på begäran av vederbörande skogsvårdsstyrelse
eller av densamma särskilt bemyndigad tjänsteman skulle meddela
förbud att för annat ändamål än oundgängligt husbehov avverka skog annorledes
än efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Hade överlåtelse av fastighet
skett efter den 1 mars 1918, finge icke i något fall slutavverkning, som
årligen omfattade mer än två procent av fastighetens produktiva skogsmark,
bedrivas utan tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Ifrågavarande förslag överlämnades till särskilda dr 1918 tillkallade sakkunniga,
vilka hade till uppdrag att utreda frågan angående provisorisk lagstiftning
till stävjande av spekulation i handel med jordbruksegendom. Dessa
sakkunniga avgåvo ett betänkande den 2 maj 1918.
Sedan förslag i förevarande ämne varit föremål för behandling vid 1918
års riksdag, utfärdades den 28 juni samma år en lag örn tillfälliga åtgärder
till förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo. Lagen hade
sin giltighetstid begränsad till den 1 juli 1919, men under åren 1919, 1920
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
och 1921 antogos lagar av huvudsakligen enahanda innehåll att gälla för
ett år i sänder. Den sistnämnda år antagna lagen förlänades fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1923. Enligt ifrågavarande lagar skulle avverkning
av ungskog ej få ske annorledes än genom för beståndets utveckling
ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens
tillstånd och beskaffenhet funné skäligt medgiva, att avverkning skedde
under annan form. Dessa bestämmelser erhöllo sin motsvarighet i den från
och med den 1 juli 1923 gällande skogsvårdslagen. Härutöver stadgades
emellertid i de provisoriska lagarna, att om fastighet efter den 14 maj 1918
genom köp, skifte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman
i rätt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, ej
heller annan avverkning av skog än som vore medgiven i fråga om ungskog
finge äga rum å fastigheten tillhörande område, därest den strede mot grunderna
för god skogsvård.
I detta sammanhang må nämnas, att skogslagstiftningskommittén i sitt den
9 december 1918 avgivna betänkande bland annat till behandling upptog
frågan örn lämpligheten av att införa bestämmelser om rationell skogshushållning
med avseende icke blott å yngre utan även å äldre skog men avvisade
denna tanke, såvitt angick sistnämnda slag av skog. Kommittén diskuterade
också möjligheterna att, såsom en mera begränsad lagstiftning, införa
särskilda bestämmelser örn inskränkning i rätten att avverka skog å nyförvärvad
fastighet. Det hänvisades till att en dylik anordning tidigare förordats
som ett medel att förekomma skogsskövling i samband med spekulationsaffärer
med jord. Enligt kommitténs mening skulle emellertid bestämmelser
av nyss angivet innehåll icke utgöra den rätta lösningen av förevarande
fråga. Dylika bestämmelser skulle av de lojala fastighetsägarna
uppfattas som ett förmynderskap, som vöre tillkommet på grund av andras
försyndelser, och ett sådant intrång skulle kännas såsom föga berättigat. I
överensstämmelse med den ståndpunkt, som sålunda intagits av skogslagstiftningskommittén,
infördes icke i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 några
särskilda regler med syfte att motverka skogsspekulation.
Nyss omförmälda betänkande av den 2 maj 1918 låg även till grund för
en den 28 juni 1918 utfärdad lag om inskränkning för viss tid i rätten att
överlåta fast egendom. Enligt denna lag skulle såsom huvudregel gälla, att
den, som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet med ett värde av
minst 10,000 kronor, icke skulle få innan fem år förflutit från det lagfart
söktes avhända sig fastigheten, med mindre länsstyrelsen godkände överlåtelsen.
Därest skälig anledning förekomme till antagande, att överlåtaren
förvärvat fastigheten i huvudsakligt syfte att bereda sig hastig vinst genom
avverkning av skog, avyttrande av gröda, fastighetens uppdelning i smärre
lotter eller dylikt, finge ansökningen bifallas allenast när med visshet kunde
antagas att den, å vars förvärv godkännande söktes, komme att väl hävda
fastigheten eller när eljest synnerliga skäl funnes för bifall. Ifrågavarande
lagstiftning gällde till en början till och med den 30 juni 1919 och erhöll
därefter med i huvudsak oförändrat innehåll sin giltighet förlängd på ett år
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
1
eller till och med den 30 juni 1920. I enlighet med ett förslag av Kungl. Majit
beslöt emellertid 1920 års riksdag, att lagen skulle upphävas redan före utgången
av sistnämnda tid. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet,
att ifrågavarande lagstiftning vid tiden för dess tillkomst varit av verkligt
behov påkallad. Och ehuru av utredningen i ärendet framginge, att lagstiftningen
varit behäftad med åtskilliga brister samt att dess bestämmelser
på flera sätt kringgåtts, hade densamma dock i många fall visat sig på ett
tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål att motverka den osunda spekulation
i jordbruksfastigheter, som vid tiden för lagstiftningens tillkomst i oroande
grad framträtt. Av den förebragta utredningen framginge emellertid, att
ett mera allmänt behov av en förlängning av lagstiftningens giltighetstid ej
syntes förefinnas. Vid sådant förhållande och då det måste anses önskligt,
att den rättsosäkerhet på fastighetsomsättningens område, som blivit en följd
av ifrågavarande lagstiftning, snarast måtte bringas att upphöra, ansåge
utskottet en avveckling av lagstiftningen böra äga rum. Den fastighetsspekulation,
som fortfarande förefunnes och med avseende å vilken ett ingripande
från lagstiftningens sida kunde anses erforderlig, syntes kunna motverkas
genom gällande skogslagstiftning och särskilt de bestämmelser, som meddelats
i lagen örn tillfälliga åtgärder till förekommande av skovling av skog
å fastighet i enskild ägo, ävensom genom föreskrifterna i lagen om inskränkning
för viss tid i rätten att bortföra stråfoder m. m.
Enligt Kungl. Majits beslut igångsattes år 1918 — såsom en fortsättning av
den förut omnämnda s. k. jordundersökningen — en utredning med uppgift,
bland annat, att undersöka omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda
personers större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna
av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses
verka avsevärt til! men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade
intressen. Såsom ett av resultaten av sitt utredningsarbete avgav
den s. k. jordkommissionen den 15 december 1921 ett betänkande med förslag
till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast
egendom. Ett av kapitlen i den sålunda föreslagna lagen meddelade bestämmelser
örn tillstånd i vissa fall för svenska medborgare att besitta fastighet,
vilka bestämmelser i huvudsak innehöllo följande. Enskild person, som genom
köp, byte eller gåva förvärvade jordbruksfastighet, skulle, bortsett från
vissa undantag, inom tre månader från den i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen,
dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på ett stadigvarande
sätt bosätta sig på fastigheten ävensom under fem år i följd, räknat
från tillträdesdagen, vara där sålunda bosatt. Ville förvärvare, utan att iakttaga
vad sålunda stadgats, behålla förvärvad fastighet, finge det icke ske utan
tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Sådant tillstånd skulle icke beviljas,
med mindre särskilda omständigheter därtill föranledde. Vissa i lagförslaget
angivna förvaltningsorgan hade att anmäla hos länsstyrelsen, då
anledning funnes antaga, att fastighetsägare eftersatte vad som ålåge honom
enligt ovannämnda bestämmelser. Funne länsstyrelsen giltiga skäl föreligga,
skulle den föranstalta därom att talan mot fastighetsägaren utfördes vid
8
''Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
domstol. Om domstolen funne, att fastighetsägaren eftersatte vad som ålåge
honom, skulle den förelägga honom antingen, därest han ville behålla fastigheten
och icke redan till länsstyrelsen ingivit ansökan örn tillstånd därtill,
att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva
sådan ansökan eller ock att avyttra fastigheten. När ett år förflutit efter det
föreläggandet vunnit laga kraft, skulle överexekutor till prövning företaga
frågan om fastighetens försäljning. Befunnes då, att fastighetsägaren icke
inom den i föreläggandet utsatta tiden ingivit ansökan om tillstånd att behålla
fastigheten eller, därest så skett, att ansökningen avslagits, skulle överexekutor
förordna, att fastigheten skulle säljas å offentlig auktion. Jordkommissionens
förslag innehöll även bestämmelser om förbud i vissa fall mot
avverkning av skog. Den, som vore pliktig att bosätta sig på förvärvad fastighet,
ägde ej därå avverka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga
husbehov, förrän han bosatt sig på fastigheten. Länsstyrelsen kunde medgiva
undantag från detta förbud. Det förslag, som sålunda framlagts av
jordkommissionen, avstyrktes så gott som enhälligt av de ämbetsmyndigheter
och sammanslutningar, vilka avgåvo yttrande över detsamma, och har
icke blivit av Kungl. Maj:t förelagt riksdagen.
Såsom förut erinrats tillkom den 4 maj 1906 den första bolagsförbudslagen.
I stället för denna lag gäller numera en den 18 juni 1925 utfärdad lag angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, vilken lag icke, såsom den tidigare lagen, gäller blott de nordliga
länen utan landet i dess helhet. Sistnämnda dag har även utfärdats en lag
om bulvanförhållande i fråga örn fast egendom i syfte att förhindra, att i lag
stadgat förbud att förvärva eller behålla fast egendom kringgås därigenom
att den, som har fång till viss egendom, är bulvan för någon, mot vilken
dylikt förbud är i fråga om egendomen gällande.
I fråga om jordbruk, som ägas av bolag eller ekonomisk förening och som
äro av viss angiven storleksordning, ha införts särskilda bestämmelser med
avseende å utarrendering. Dessa gälla även, då fastighet av sådan storlek
äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å
fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten
huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än
genom jordbruket. Bestämmelserna i detta ämne återfinnas i de år 1927 tillkomna
45—54 §§ i kap. 2 av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom av den
14 juni 1907 samt i lagen örn arrende av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand av den 25 juni 1909.
Beträffande sådana brukningsdelar, som äro av den beskaffenhet och omfattning
och tillhöra sådana ägare, att med avseende å arrende därav nyssnämnda
arrendelagstiftning är tillämplig, gäller även en den 27 juni 1927
utfärdad lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Enligt denna lag skall uppsikt
hållas däröver att brukningsdel ej vanhävdas, vare sig därigenom att
jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom
att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
9
Bland lagar, som kunna tjäna till hinder mot ett spekulativt utnyttjande
av jordegendom, bör även uppmärksammas lagen om delning av jord å landet
av den 18 juni 1926. Denna lag lägger hinder i vägen för en tidigare icke
ovanlig exploatering av jord genom styckningsåtgärder, som icke taga tillbörlig
hänsyn till förutsättningarna för drivandet av lönande jordbruk.
Skogsvårdslagstiftningen.
Den nu gällande skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) innehåller icke
några särskilda bestämmelser med syfte att motverka spekulation med skogsegendom.
Detta hindrar emellertid icke, att de begränsningar i förfoganderätten
över skog, vilka ur skogsvårdssynpunkt införts i lagen, i viss mån
kunna vara ägnade att minska lockelsen till skogsspekulation. En redogörelse
för det väsentliga innehållet i skogsvårdslagen torde här böra lämnas.
Lagen innehåller olika bestämmelser för yngre och äldre skog.
I fråga om yngre skog stadgas i huvudsak, att den icke må avverkas annorledes
än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring (3 §). Utan
hinder av denna bestämmelse må likväl avverkning av yngre skog ske, dels
där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov
icke finnes tillgång till annan skog å fastigheterna eller behovet icke
lämpligen kan tillgodoses från sådan och dels -—• efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
— där avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell
skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvård (4 §).
Vad angår avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom yngre, föreskrives
såsom huvudregel, att sådan avverkning ej må så bedrivas, ej heller
efter avverkning med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyras.
Avverkning för annat ändamål än tillgodoseende av fastighetens eller därmed
sambrukad fastighets husbehov må ej heller äga rum i sådan omfattning, att
fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog
efter ortens förhållanden (5 §).
Skogsägare kan påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss
skog är att anse såsom yngre eller huru avverkning bör företagas utan att
lagens stadganden bliva överträdda (6 §).
Sker avverkning i strid mot lagens bestämmelser eller mot föreskrifter, som
meddelats enligt densamma, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av
företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning
planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter,
äger skogsvårdsstyrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden,
meddela förbud att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning,
med rätt för skogsvårdsstyrelsen att begränsa förbudet att gälla allenast viss
del av fastighet eller eljest på visst sätt inskränka förbudet. Innan förbud
meddelas, skall skogsägaren samt, där avverkning verkställts eller planlagts
av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Avverkningsförbud
träder i kraft utan hinder av besvär. Där det är av synnerlig
vikt, att avverkningsförbud kommer lill stånd innan skogsvårdsstyrelsen Ilin
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
ner sammanträda, kan interimistiskt förbud meddelas av vissa därtill bemyndigade
tjänstemän hos styrelsen (8 §).
Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,
att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig,
samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig
tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att
nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å
det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess
densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog
(9 §).
Bestämmelser äro även meddelade till säkerställande av att skyldigheten
att vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt bliva fullgjorda (11 och
12 §§).
I fråga om s. k. svårföryngrade skogar ävensom skyddsskogar gälla delvis
strängare regler än de nu anförda, bland annat innebärande att i sådan skog
avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen. I allmänhet skall härvid utsyning verkställas,
men i stället för sådan kan anvisning äga rum av viss trakt, därå avverkning
får företagas (18—21 a §§).
Vad i skogsvårdslagen stadgas utgör ej hinder för skogsmarks omläggning
vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål
och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd
än som kan anses skäligt, för anordnande medelst röjning eller andra särskilda
åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng. Dock erfordras
för sådan omläggning i vissa fall tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, bland
annat då omläggning till betesmark eller äng ifrågasättes och å området finnes
yngre skog (23 §).
Överträdelse av bestämmelse i skogsvårdslagen är belagd med straff, varjämte
i strid mot lagen avverkat virke kan dömas förbrutet. Där fråga icke
är om avverkning å svårföryngrade skogar och skyddsskogar, inträder emellertid
straffansvar eller annan påföljd först sedan skogsvårdsstyrelsen meddelat
avverkningsförbud och avverkning skett i strid mot detta (25 §).
Från skogsvårdslagens tillämpningsområde äro undantagna såväl allmänna
som vissa enskilda skogar, bland andra lappmarksskogarna, för vilka
strängare bestämmelser gälla.
1937 års riksdag.
Vid 1937 års riksdag framställde herr Gabrielsson i första kammaren en
interpellation rörande enskilda skogsspekulanters förvärv av bondejordbruk.
Interpellanten lämnade bland annat en del exempel på fall, där självständiga
jordbruksfastigheter under år 1936 förvärvats av skogsspekulanter, vilka avverkat
skogen å fastigheterna och sedermera ånyo avyttrat dessa, varigenom
de förskaffat sig betydande vinster.
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
11
För erhållande av närmare kännedom örn förekomsten av sådana missförhållanden,
som interpellanten omtalat, och örn behovet av åtgärder på området
inhämtade chefen för justitiedepartementet yttranden i ämnet från jordbrukskommissionerna
i de norrländska länen samt vissa skogrika län i mellersta
och södra Sverige, nämligen Kopparbergs, Värmlands, Jönköpings och
Kronobergs län. Då interpellationen den 29 maj 1937 besvarades av chefen
för justitiedepartementet (första kammarens protokoll nr 37), lämnade denne
följande redogörelse för innehållet i jordbrukskommissionernas yttranden:
Inom vissa av de län undersökningen omfattat har spekulation i skogsfastigheter
uppgivits icke bedrivas i någon nämnvärd omfattning. Jordbrukskommissionen
i Jönköpings län har sålunda framhållit, att sådan spekulation
givetvis alltjämt förekomme, särskilt under uppåtgående skogspriser. Kommissionen
hade dock ansett sig kunna tryggt påstå, att sådana huvudlösa försäljningar
som exemplifierats i interpellationen icke förekomme i Jönköpings
län, enär skogs- och fastighetsägarna litet var hade ganska god reda på vad
skogen vore värd och knappast någonsin numera försålde någon skog utan att
först lia låtit räkna och uppskatta skogen genom sakkunnig person. Enligt
kommissionens mening torde också skogsvårdsstyrelsen i regel tillse att ingen
sådan överavverkning finge förekomma, att fastigheten därigenom råkade i
sådant läge att dess fortsatta bestånd som jordbruksfastighet äventyrades efter
försäljning till ny ägare. Från Värmlands län har meddelats att, såvitt den
därvarande jordbrukskommissionen hade sig bekant, någon påtaglig ökad livlighet
i fråga om förvärv av jordbruksfastigheter icke förmärkts inom länet.
Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har uttalat, att fastighetsförvärv i
spekulationssyfte nog förekomme här och var inom länet men icke i den omfattning
och på sådant sätt, att särskilda lagstiftningsåtgärder kunde anses
påkallade. Vad beträffar Jämtlands län synas även där lia uppträtt enskilda
skogsspekulanter, som inköpt bondejordbruk endast i syfte att tillgodogöra
sig skogsavkastningen. Jordbrukskommissionen har emellertid uppgivit, att
detta icke förekomme i så stor omfattning att någon allmän fara förefunnes
för spolierande av de besuttna böndernas jordbruk. Förvärven påginge så att
säga i normal omfattning, och någon utpräglad tendens till ökning kunde icke
förmärkas hittills men vore tänkbar, örn den rådande högkonjunkturen på trävarumarknaden
komme att fortgå under längre tid.
Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län har likaledes vitsordat att
sådan handel nied fastigheter, som berörts i interpellationen, förekomme inom
länet. Enligt kommissionens mening vöre emellertid detta, åtminstone vad
Västernorrlands län beträffade, en företeelse sorn gjorde sig märkbar under
såväl hög- som lågkonjunktur. Såvitt för kommissionen vore känt hade någon
nämnvärd ökning under senaste tiden icke förmärkts. Antalet fastighetsköp av
nu avsedd beskaffenhet, som avslutats under åren 1936 och 1937 eller under
något av åren närmast därförut, hade för länets vidkommande uppgivits till
25 å 30 stycken. Från Kopparbergs län har uppgivits, alt till följd av de
nu rådande höga virkespriserna fastigheter med tillhörande god skog sedan
något år försålts i rätt stort antal inom länet, samt att det vore väl känt för
jordbrukskommissionen därstädes, att många sådana fastigheter förvärvats av
skogsspekulanter. Några oskäliga vinster hade emellertid icke veterligen gjorts
på dessa fastighetsköp; de mest uppenbara vinsterna syntes lia uppstått vid
köp som ägt rum för något mera än ett år sedan, då fastighets- och virkespriserna
varit låga.
Mest framträdande syntes de påtalade förhållandena vara inom de båda
nordligaste länen. Jordbrukskommissionen i Västerbottens län hade visserli
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr ''262.
gen ej kunnat kontrollera de av interpellanten lämnade uppgifterna om spekulationsköp,
som under år 1936 gjorts inom vissa socknar av länet, men kommissionen
har sagt sig icke lia någon anledning att betvivla uppgifternas riktighet.
Att enskilda skogsspekulanter förvärvat bondehemman för att tillgodogöra
sig skogen hade i viss utsträckning förekommit inom länet sedan
flera ar tillbaka med ökning i tider av högkonjunktur på trävarumarknaden.
Vad slutligen beträffar Norrbottens län hade jordbrukskommissionen sig bekant,
att i ett flertal fall enskilda spekulanter, bosatta inom och även utom
länet, förvärvat hemman och delar av sådana inom länet för att utnyttja därå
b.efhltUSa skogstillgångar på kortast möjliga tid i vinstsyfte. Anledning till
försäljningarna bade i regel varit ekonomiskt trångmål för ägarna. I och
med den inträffade högkonjunkturen inom trävaruindustrien hade dessa förvärv
ökat avsevärt i omfattning.
Att fastighetsaffärer av nu ifrågavarande slag till sina verkningar kunna
bli mycket skadliga, särskilt då det gäller skogsfastigheter och jordbruksfastigheter
med skogsmark, har ganska allmänt framhållits i yttrandena.
Också har nian på de flesta håll vitsordat angelägenheten av att en sådan
trafik i möjligaste mån förhindras. Olika förslag till åtgärder i detta syfte
lia framkommit. Jordbrukskommissionen i Värmlands län har ansett, att det
kunde bli till god nytta, örn genom det allmännas försorg anordnades en upplysningsverksamhet
rörande lämpligheten av sakkunnig värdering av skogsbeståndet,
innan försäljning eller upplåtelse av avverkningsrätt sker. Jordbrukskommissionerna
i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län ha för sin del förordat lagstiftningsåtgärder till hämmande av spekulationer.
Sålunda har ifrågasatts en utsträckning av skogsvårdslagstiftningen,
innefattande vissa inskränkningar i rätten till avverkning å nyförvärvad
fastighet. Såsom andra framkomliga vägar har framhållits införande av eif
koncessionsförfarande för förvärv av skogsfastighet och jordbruksfastighet
med skog samt bestämmelser om skyldighet för köparen att styrka, att han
icke äger annan sådan fastighet, och om förbud mot försäljning av fastigheten
förrän efter viss tid, i förening med bosättnings- och mantalsskrivningstvång
för köparen. I detta sammanhang har emellertid understrukits vikten därav
att vid de nya föreskrifternas utformning nödig hänsyn tages till den lojala
fastighetshandelns intressen. — Jordbrukskommissionen i Jönköpings län har
visserligen funnit det önskvärt, att man genom lagstiftning kunde få till stånd
en mindre hårdhänt skogsavverkning i de åsyftade fallen, men samtidigt
framhållit att en sådan lagstiftning skulle medföra ett så väsentligt ingrepp
i den enskildes rätt, att den fullt legitima affärsverksamheten därigenom
skulle lida avbräck till skada även för skogsägarna. Med hänsyn till förhållandena
inom Jönköpings län har kommissionen i varje fall velat tillråda stor
varsamhet för den händelse lagstiftningsåtgärder skulle anses böra tillgripas.
I en annan interpellation i första kammaren av herr Lindhagen uttalade sig
denne för en provisorisk lag om förbud mot skogsspekulanternas förvärv av
jord. Jag besvarade interpellationen den 29 maj 1937 (första kammarens protokoll
nr 37), varvid jag bland annat meddelade, att jag låtit igångsätta förberedande
undersökningar inom departementet i förevarande fråga, redan
innan de båda här avsedda interpellationerna kommit till min kännedom.
Nämnas må i detta sammanhang, att herr Lindhagen i en motion i första
kammaren (nr 267 år 1937) bland annat hemställde, att riksdagen ville såsom
en sedan gammalt trängande tillbyggnad till förhudslagstiftningen omedelbart
antaga en provisorisk lagstiftning av huvudsakligen följande innehåll:
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
13
»Jordbruksfastighet på landet må ej besittas och behållas av enskild ägare,
vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk
med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål
att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest bereda sig inkomst
annorledes än genom jordbruket.
Om åtgärder för upplösning av dylikt äganderättsförhållande med mera gälle
i tillämpliga delar, vad i lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållanden i
fråga om fast egendom stadgas.
Denna lag träder i kraft omedelbart efter dess promulgerande och gäller
tillsvidare intill den 1 juli 1938.»
Med avseende å den i första stycket intagna definitionen på skogsspekulanter
erinrade motionären om motsvarande bestämmelser i förenämnda
arrende- och vanhävdslagar.
Andra lagutskottet ansåg det icke vara lämpligt att föregripa ett kommande
förslag av Kungl. Majit i förevarande ämne och hemställde därför, att
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd (utlåtande nr
49). Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
Utredning av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund.
Under erinran, bland annat, att frågan örn åtgärder till förhindrande av
spekulation med skogsfastigheter varit föremål för uppmärksamhet vid 1937
års riksdag har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund — med vilket
jag tidigare haft vissa överläggningar i ärendet — i skrivelse den 19 augusti
1937 framlagt förslag till lagstiftning i detta syfte. Förslaget innebär, att i
5 § skogsvårdslagen, vilket lagrum reglerar avverkningen av äldre skog. skall
införas ett stadgande, att avverkning för annat ändamål än husbehov under
fem år efter det fastighet genom köp, byte eller gåva bytt ägare ej utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd må ske annorledes än i överensstämmelse med god
skogsvård. Bestämmelsens tillämplighet har föreslagits skola begränsas till
fall, då fastighet överlåtits till annan än föregående ägarens arvinge eller
make.
Ifrågavarande förslag har varit underställt skogsvårdsstyrelserna för yttrande.
Dessa lia även yttrat sig rörande förekomsten av skogsskövling och
behovet av åtgärder till förhindrande härav ävensom i vissa andra förslaget
berörande hänseenden.
Ur centralrådets redogörelse för skogsvårdsstyrelsernas yttranden torde
här böra återgivas vissa delar.
Centralrådet har till en början tillfrågat skogsvårdsstyrelserna angående
förekomsten av skogsskövling i samband med spekulation.
Frågan avsåg, huruvida det i större utsträckning förekomme att
skogstillgångarna skövlades å egendomar, som bytt ägare, och huruvida
dylik skovling ägt rum i större omfattning de senaste åren än eljest. På
denna fråga lia skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Gotlands,
Blekinge, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, eller
åtta skogsvårdsstyrelser, lämnat svar av jakande innebörd, under det att
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
övriga styrelser icke ansett någon mera nämnvärd skogsskövling förekomma
i samband med fastighetsförsäljning. Skogsvårdsstyrelserna ha bland
annat anfört följande.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län: Under senaste lågkonjunkturen
hade då rådande priser icke erbjudit någon direkt lockelse för skogsexploatörer,
varför under ifrågavarande tid inga mera anmärkningsvärda skövlingar
förekommit. Å fastigheter, som sålts för styckning, hade skogstillgångarna
dock ganska regelbundet reducerats att högst motsvara de blivande
avstyckningarnas behov av husbehovsskog. I och med högkonjunkturens
inträde hade skogsexploatörerna vaknat till nytt liv, och ett flertal ansökningar
om utstämpling »så långt lagen medger» hade under senaste avverkningssäsongen
till styrelsen inkommit.
Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län: Under de senaste åren hade någon
skovling av skog å egendomar vid ombyte av ägare ej förekommit. I några
fall hade visserligen större avverkningar skett, men dessa hade utförts i regel
efter genom skogsvårdsstyrelsens försorg verkställd utstämpling eller ock
efter utstämpling, som av skogsvårdsstyrelsen kunnat godkännas.
Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län: När skogsvårdsstyrelsen bör
jade
sin verksamhet hade inom detta län funnits en mängd fastigheter med
abnormt höga virkesförråd. I många fall hade dessa blivit spekulationsobjekt.
Till följd av skogslagarna och den här för såväl skogsåterväxten
som för återhämtningen av söndertrasade skogsbestånd gynnsamma jordmånen
kunde dock denna exploatering icke sägas lia haft några svårare
följder för själva skogsbruket. Beträffande förhållandena i övrigt på dessa
fastigheter måste man däremot säga, att exploatering av skogstillgångarna
för dem ofta varit inledningen till en period av förfall med täta ombyten av
ägare.
Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: Det slag av köpare, vilka gjorde
den största skadan å skogarna och mot vilka en lagstiftning vore mest nödvändig,
vöre sådana oftast kapitalstarka personer, vilka dreve egen trävarurörelse,
och som genom en snabb exploatering av avverkningsbar skog samt
därefter försäljning av egendomen, styckad eller ostyckad, strävade efter
största möjliga omedelbara affärsvinst. Dylika personer hade under .senare
år köpt, realiserat och försålt åtskilliga skogsegendomar inom länet. Den
hastiga exploateringen av virkesförrådet på de enskilda egendomarna medförde
ofta, att dessas bärkraft, om jordbruket vore svagt, äventyrades, och
följden bleve därför vanligen, att dylika egendomar i snabb följd hytte
ägare med ty åtföljande vanvård. I fall skogsarealerna vore stora, uppkomma
härigenom även sociala olägenheter, i det den jämna arbetstillgången
i skogarna för ortsbefolkningen borttoges.
Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: Då egendomar, bevuxna övervä
gande
med äldre skog, vore relativt sällsynta inom länet, kunde »skogsskövling»
vid ägarebyte sällan förekomma. Gårdar med eftersatta avverkningar
och mycket sparad äldre skog komme dock vid den gamle ägarens frånfälle i
regel i händerna på trävaruhandlare, som exploaterade skogen intill vad
skogsvårdslagen medgåve.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde: Det bleve
alltmera vanligt, att även spekulationsköparna anlitade skogsvårdsstyrelsen
och ställde sig dess anvisningar till efterrättelse. Orsaken härtill torde delvis
vara den, att skogsegendomar med ett samlat kapital av huvudsakligen
gammal skog, vilka torde vara de mest eftersträvansvärda spekulationsobjekten,
blivit sällsynta.
Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län: Örn en egendom skulle säljas eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 262.
15
försålts och avverkningsbar skog funnes — och ibland också om ingen dylik
funnes — begärdes avverkning i den utsträckning skogslagen medgåve.
Ofta begärdes avverkningen av den nye, ofta tillfällige ägaren, men nästan
lika ofta av den gamle ägaren, som stundom uppträdde såsom bulvan folden
nye. Visserligen reglerades avverkningen medelst den genom skogsvårdsstyrelsens
försorg utförda stämplingen, men det kunde e.j alltid förhindras,
att det utväxta eller mogna virkeskapitalet bleve pressat till yttersta
gräns, till men för den ägare, som framdeles skulle söka försörja sig å
egendomen.
Skogsvårdsstyreisen i Älvsborgs län: Vid ombyte av ägare till egendomar
med sparat skogskapital sökte i allmänhet nye ägaren utnyttja skogstillgångarna
i så stor utsträckning som möjligt, för att därigenom skaffa medel
till köpeskillingen. Denna företeelse vore ej beroende av huruvida den nye
ägaren vore s. k. »skogsspekulant» eller »lojal köpare». Någon skillnad i
styrkegraden beträffande skogens utnyttjande vore icke framträdande för
dessa olika slag av köpare, utan vore behovet av pengar till köpeskillingens
täckande det avgörande momentet för skogens utnyttjande.
Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län: Att en köpare av en egendom med ett
sparat, avverkningsmoget skogskapital, som han ofta vid köpet fått dyrt betala,
efter förvärvet lösgjorde största möjliga del av det mindre räntabla, i
skogen bundna kapitalet, vore ju endast naturligt, och kunde dylika avverkningar
enligt styrelsens mening icke karakteriseras såsom »skovling». Ävenledes
förekomme ej sällan att skogskapitalet relativt hårt utnyttjades i samband
med att viss delägare skulle utlösa övriga sterbhusmedlemmar, men
funne styrelsen jämväl en sådan åtgärd fullt berättigad från såväl allmän
som privatekonomisk synpunkt.
Skogsvårdsstyrelsen i örebro län: Då det nästan alltid funnes rätt stor
mängd yngre skog å även med avseende på skog överkapitaliserade fastigheter,
och dessutom täta fröträdsställningar alltid måste kvarlämnas jämte
skyddskappor o. d., utgjorde gällande skogsvårdslag tillräckligt skydd mot
verklig skogsskövling.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län: Yngreskogsbestämmelserna hade
i de flesta fall inneburit tämligen tillfredsställande korrektiv. Av försiktighetsskäl
anlitades ofta skogsvårdsstyrelsens biträde för utstämpling av nyförvärvade
egendomar, även då denna avsåge äldre skog.
Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län: Skogen å egendomar, som ginge i
arv eller som till relativt låga köpeskillingar överlätes till arvingar, bleve
nästan aldrig föremål för skovling. Sparade skogstillgångar på egendomar,
som k omin e i händerna på utomstående, vilket dock ej vöre vanligt, bleve
däremot ej sällan hastigt exploaterade. Husbehovsskogar till avstyckningar
liksom skogar till smärre jordbruksfastigheter som med eller utan statslån förvärvades
av ekonomiskt svaga personer, bleve ofta föremål för mer eller
mindre lagstridiga saluavverkningar. Orsaken härtill vore i regel ekonomiskt
nödläge och en önskan att rädda i fastigheten placerad besparing.
Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: Ekonomiskt svaga köpare av
skogsfastigheter tvingades ofta att anlita skogen över dess förmåga för att
likvidera förvärvet. Särskilt i fråga örn mindre egendomar hade stora svårigheter
erbjudit sig för skogsvårdsstyrelsen alt skydda virkesförrådet. Även
vid arvskiften hade skogskapitalet mångå gånger blivit hårt skattat, ehuruväl
man under senare år kunnat spåra en strävan till det bättre i förevarande
avseende.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: Då en skogsfastighet hytte ägare på
annat sätt än genom arv, företoges i regel en större avverkning för att nedbringa
eller rättare sagt amortera köpeskillingen. Småfastigheterna, särskilt
16
Kungl. Majlis proposition nr 262.
arbetarsmåbruk, vilka i vissa fall tilldelats skogsmark om ända till 8 å 10
hektar, skövlades därvid ej sällan innan skogsvårdsstyrelsen hunne ingripa.
Ägarna till de större fastigheterna vände sig däremot ofta till skogsvårdsstyrelsen
med begäran örn utstämpling, eller också anlitade de ibland enskild skogsutbildad
person för stämplingen. Den mogna skogen torde då i båda fallen
oftast bliva utstämplad så långt lagen medgåve, men yngre skog och äldre
utvecklingsbar skog bleve av skogsvårdsstyrelsen praktiskt taget alltid föremål
för beståndsvårdande stämpling och ofta även då enskild skogsman anlitats
för stämplingen.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Att skogstillgångarna å fastigheter,
som vore föremål för s. k. spekulationsköp, regelmässigt bleve föremål för en
hård exploatering vore obestridligt, ehuru styrelsen icke ville förneka, att
även fall förekomme, då avverkningarna å dylika fastigheter bedrivits på
ett sätt, som ur såväl skogsvårds- som skogshushållningssynpunkt fått anses
vara tillfredsställande. För att kunna belysa i vad mån spekulationsköp av
skogsfastigheter tilltagit under de senaste åren hade styrelsen låtit verkställa
en undersökning inom länets kustland rörande omfattningen av dylika köp
under tiden för styrelsens verksamhet. Av denna undersökning framginge,
att spekulationsköpen vore en starkt konjunkturbetonad företeelse. Särskilt
hade det senaste årets höga virkespriser lockat till ett så stort antal dylika
försäljningar, att de omfattade omkring Vs av samtliga, som redovisats för
åren 1926—1986.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län: Såväl under innevarande som under
närmast föregående högkonjunktur hade en rätt omfattande spekulation i
skogshemman ägt rum. Den restriktiva skogslagstiftningen för lappmarken
hade utgjort ett gott skydd för skogen på hemmanen där. I det stora hela
hade spekulanterna i kustlandet vid avverkningarna ställt sig lojala till bestämmelserna
i skogsvårdslagen, varför någon nämnvärd skovling av i skogsvårdslagens
mening yngre skog icke kunde sägas ha förekommit. Denna lag
skyddade emellertid icke sådan till äldre hänförlig skog, vilken ur skogsvårdssynpunkt
lämpligen borde blott genomhuggas, utom i de enstaka fall då en
avverkning kunde anses äventyra återväxten eller fastighetens tillgång på
husbehovsvirke.
Centralrådet har vidare till skogsvårdsstyrelserna riktat frågan, om
det vore önskvärt, att exploatering av skog genom viss
lagstiftning framdeles kunde förhindras. Sjutton skogsvårdsstyrelser,
nämligen de i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och
Kronobergs län samt Kalmar läns norra landstingsområde ävensom i Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, lia funnit lagstiftningsåtgärder för nu ifrågavarande ändamål
vara av behovet påkallade, övriga skogsvårdsstyrelser ha icke funnit
detta vara förhållandet. Skogsvårdsstyrelsernas yttranden i detta spörsmål
innehålla bland annat följande.
Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: En speciell lagstiftning syntes för
länets del icke nödvändig och detta av följande skäl: a) Nu gällande skogsvårdslags
bestämmelser i 3, 5 och 23 §§ gåve för övervägande flertalet av länets
hemman ett ganska gott skydd för virkesförrådet, givetvis under förutsättning,
att tillräckliga medel för effektivt övervakande ställdes till skogsvårdsstyrelsens
förfogande. Möjligen skulle enbart en skärpning uppåt av
Kungl. Maj:ts proposition nr 262-
17
begreppet »yngre skog» kunna anses lämplig, b) En lagstiftning av ifrågasatt
innebörd skulle för styrelsen medföra ett betydligt ökat fiskalisk! och registrerande
arbete, vilket icke vore önskvärt, c) En dylik lagstiftning skulle medföra
en mängd arbetskrävande och mycket ömtåliga utredningar av skogsoch
privatekonomisk karaktär, där skogsvårdsstyrelsen finge fungera som
någon slags underrätt. Dessa ärenden komme med inom länet rådande förhållanden
i många fall att beröra även lojala köpare, vilka måste anses ha
rätt till största möjliga tillmötesgående. Att rättvist sortera lojala och illojala
köpare torde bli omöjligt, d) Det finge ej förbises, att försäljningarna av skogrika
gårdar för exploatering ofta framtvingades av rådande arvs- och beskattningslagstiftning,
som så gott som omöjliggjorde bevarandet av höga virkesförråd,
vem som än bleve köpare, e) Endast ett relativt litet och ständigt minskande
antal gårdar vore bevuxna med skog av den ålders- och dimensionssammansättning,
att avverkningskvantiteten vid totalutsyning genom införande
av skärpt lagstiftning skulle minskas jämfört med den, som kunde tagas
enligt nu gällande bestämmelser.
Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Därest genom ytterligare vunnen
erfarenhet bleve klart, att nu ifrågavarande avverkningar genom gällande lag
icke kunde förhindras, vore ändring av lagen påkallad för att förekomma dylik
spekulation.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde: En lagstiftning
riktad mot en osund spekulation med skogsfastigheter skulle sannolikt bliva
av stor betydelse genom sin preventiva verkan vid inträdande högkonjunktur.
Den torde komma att verka såväl återhållande vid köp som i viss mån tillbakahållande
på priserna, i det spekulanten tvingades att vid korttidsaffär kalkylera
med mindre uttag.
SL ogsvårdsstyreisen i Gotlands län: Skogsvårdslagens 23 § vore med hänsyn
till förhållandena å svårföryngrade skogar ej lyckligt formulerad, utan
tarvade ändring. Egendomsspekulanlerna sökte gärna begagna sig av bestämmelserna
om omläggning av skogsmark till betesbruk för att exploatera
skogen.
Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län: Då skogskapitalet
inom länen i förhållande till boniteten vore långt under vad det normalt
borde vara för att ful) produktion skulle ernås, vore det av stor betydelse,
att kapitalet ökades och att sålunda skövlingar överhuvudtaget förebyggdes.
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: Det vore icke möjligt, önskvärt eller
lämpligt att genom lagstiftning, som riktade sig endast mot vissa kategorier
av köpare, förhindra exploatering av skog i samband med ombyten av markägare.
Ifrågasättas kunde emellertid, örn icke tiden nu vore mogen för ett
förtydligande av skogsvårdslagens bestämmelser i vissa avseenden, så att
icke exploatering av skog bedreves i allt för liög grad och på en gång, särskilt
då egendomar bytte ägare.
Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: Även örn behovet #v lagstiftning
till skydd mot exploatering av skog genom spekulation icke kunde sägas
vara mera överhängande för länets vidkommande, syntes det i allt fall
önskvärt, att åtgärder vidtoges till förebyggande av skovling av skog, därest
denna antingen bytt ägare eller tilldelats nybildad fastighet, även örn överlåtelse
av äganderätten i senare fallet icke ägt rum. Erfarenheten hade ådagalagt,
att benägenheten att gripa till skogskapitalet vid sådana tillfällen
vore större än eljest.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: Ehuru skogsspekulationen såsom den
för närvarande gestaltade sig inom länet — den hade tidigare i betydligt
högre grad än nu lett till skogsskövling — icke innebure några större vådor
ur ren skogsproduktionssynpunkt, vore styrelsen dock av den meningen, att
Billan!/ till riksdagens protokoll 19:18. 1 sami. Nr 2(!2. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 262.
det ur andra synpunkter, t. ex. i fråga om reproduktionsåtgärder inom behörig
tid, arbetstillgången, ur skattesynpunkt m. m. vore synnerligen önskvärt,
att åtgärder vidtoges för att förhindra en osund spekulation i skogsfastigheter.
Skogsvårdssturelsen i Västerbottens län: Det vöre icke blott önskvärt utan
nödvändigt att genom lagstiftning förutsättningen för spekulationsköp undanröjdes.
En betänklig brist på konsekvens i nu gällande jordlagstiftning skulle
därigenom också avhjälpas. Medan statsmakterna i syfte att skydda den
självägande jordbrukareklassen genom lagbestämmelser kringskurit bolags
rätt till jordförvärv, lämnades fältet fritt för en köparekategori, som ur såväl
sociala som ekonomiska synpunkter finge anses ännu mindre önskvärd som
jordbesittare.
Vad härefter angår skogsvårdsstyrelsernas yttranden rörande
centralrådets förenä randa förslag till visst tillägg
till skogsvårdslagen har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, ehuru med
tvekan, samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs
län ävensom Kalmar läns norra landstingsområde jämte Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Norrbottens län, eller tolv skogsvårdsstyrelser, i det väsentliga anslutit
sig till förslaget. Vissa förbehåll lia emellertid därvid gjorts.
Sålunda har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län ansett, att avverkningsmöjligheterna
måste fixeras efter mera bestämda grunder än vad begreppet
god skogsvård kunde anses innebära. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands
län har framhållit, att avverkningstillstånd av skogsvårdsstyrelse borde erfordras,
som skulle äga att förordna om utstämplingens verkställande, kubikmassans
beräknande och kontrollboks förande. Utstämplingstvånget borde
även gälla liusbehovsvirket. Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands län
och Kalmar läns norra landstingsområde ha ansett, att undantag från regeln
om god skogsvård icke borde förekomma, och att sålunda skogsvårdsstyrelsens
rätt till prövning av ifrågasatt avverkning utöver denna gräns borde
bortfalla. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har hållit före, att den
ifrågasatta lagstiftningen borde givas provisorisk karaktär. Skogsvårdsstyrelsen
i Västernorrlands län har framhållit, att omständigheterna påkallade
en skärpning av de föreslagna beslämmelserna på sa sätt, att avverkning
för annat ändamål än oundgängligt husbehov under tio år, från det fastigheten
nybildats eller bytt ägare, ej måtte företagas annat än efter skogsvårdsstyrelses
tillstånd och anvisning. Skogsvårdsstyrelse borde därvid för
varje fall pröva, vad som under angivna tid finge uttagas med hänsyn såväl
till skogsvårdens som skogshushållningens fordringar. Vid behov skulle
hushållniugsplan upprättas och anvisning i regel lämnas genom stämpling.
Över skogsvårdsstyrelses beslut i sådant ärende skulle besvär kunna anföras
hos vederbörande länsstyrelse. De restriktiva bestämmelserna borde galla
under längre tid än fem år, då de eljest icke syntes avskräcka från köp i
exploateringssyfte.
övriga skogsvårdsstyrelser, som behandlat frågan om den lagstiftning,
som skulle kunna vara ändamålsenlig till vinnande av nu ifrågavarande syfte,
lia i huvudsak framhållit följande.
Skogsvårdsstyrelsen i Jönkö pings län Ilar förklarat sig hysanden meningen,
att en eventuell lagstiftning för ändamålet borde inriktas på en skärpning
uppåt av begreppet »yngre skog». Som en rent schablonmässig restriktion
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
19
utan egentlig skogsvårdande anknytning skulle även en sådan bestämmelse
kunna tänkas tjäna, som innebure, att under en 5-årsperiod den årliga avverkningen
icke finge överskrida två gånger den virkeskvantitet, som egendomens
skog årligen beräknades lämna enligt vid sista fastighetstaxeringen
åsatt bonitet och relativ skogstillgång. Skogsvårdsstgrelsen i Blekinge län
har ansett, att skogsskövling på ett effektivt sätt skulle kunna förhindras
genom stadgande, att förvärv av fastighet eller avverkningsrätt obligatoriskt
skulle anmälas till skogsvårdsstyrelsen. Skogsvårdsstgrelsen i Älvsborgs län
har funnit, att det ifrågavarande syftet skulle kunna vinnas genom vissa
förtydliganden av skogsvårdslagen. Beträffande yngre skog borde överträdelser
av de föreskrifter, som gåves i skogsvårdslagen, medföra straffpåföljd.
Rekvirent, som ej vore nöjd nied erhållen utstämpling, skulle äga rätt däröver
besvära sig i laga ordning vid risk att avverkning i strid mot en av skogsvårdsstyrelsen
utförd stämpling skulle kunna medföra samma påföljd, som
örn den vore utförd i strid mot ett av skogsvårdsstyrelsen meddelat avverkningsförbud.
I fråga örn sådan skog, som icke vore att anse som yngre, har
styrelsen föreslagit skola gälla »att avverkning till avsalu av skog, vilken
icke är att anse såsom yngre, må ej heller utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
ske i så stor omfattning, att fastighetens totala virkesförråd nedbringas under
50 % av vad som med hänsyn till markens bonitet kan anses vara för fastigheten
i fråga normal skogstillgång». Skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län
har föreslagit, att nyförvärvade fastigheter — dock icke ärvda -— under fem
år från köpets avslutande i fråga örn rätten till avverkning skulle ställas
under sådana bestämmelser, som nu gälla för svårföryngrad skog. Skogsvårdsstgrelsen
i Västerbottens län. slutligen, har förordat att det borde stadgas,
»att avverkning för annat ändamål än husbehov under viss tid efter det
fastighet genom köp, byte eller gåva bytt ägare ej finge ske annorlunda, än
efter av skogsvårdsstyrelsen utförd utmärkning». Den föreslagna bestämmelsen
borde begränsas till fall, då fastigheten övergått till annan än föregående
ägares arvinge eller make.
Centralrådet har även inhämtat skogsvårdsstyrelsernas yttrande rörande
vad som i den ifrågasatta lagstiftningen borde förstås med begreppet
god skogsvård.
I detta sammanhang må erinras örn att, på sätt framgår av proposition
nr 389 till 1919 års riksdag med förslag till lag örn tillfälliga åtgärder till
förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo, dåvarande
chefen för justitiedepartementet giorde följande uttalande i fråga örn innebörden
av begreppet god skogsvård:
Vid planläggandet och utförandet av en med grunderna för god skogsvård
överensstämmande avverkning måste hänsyn tagas såväl till bevarandet och
utnyttjandet av markens produktionsförmåga som ock till förhandenvarande
bestånds ålder och slutenhet samt förmåga av utveckling. Härvid vöre givetvis
att tillse, bland annat, att icke genom olämpligt utförd avverkning i
skog, som vöre i behov av föryngring på grund av alder eller annat förhållande,
föryngringen försvårades eller återväxten äventyrades. Det kunde således
icke anses vara förenligt med god skogsvård att, även örn en skogsfastighets
samtliga bestånd vore avverkningsmogna, genom avverkning
på en gång kalhugga skogsområdet i dess helhet, då nämligen därigenom i
regel skulle uppstå svårigheter för skogens föryngring och markens återförsättande
i skogbärande skick. Begreppet god skogsvård torde varken kunna
anses äga den betydelse, alt det avsåge utvinnande av den högsta möjliga
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
avkastning, som kunde erhållas med skälig förräntning av ett förefintligt
skogskapital, eller å andra sidan böra fattas så, att avverkning finge äga
rum allenast i den utsträckning, som vore förenlig med skogens framtida
bestånd.
Några av skogsvårdsstyrelserna ha i sina yttranden hänvisat till vad sålunda
år 1919 blivit anfört rörande innebörden av begreppet god skogsvård. Ett
par styrelser ha härvid framställt erinringar mot alt den nu ifrågasatta lagstiftningen
skulle tillämpas i enlighet härmed.
Enligt vad skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit, vore det,
därest skogen skulle kunna bliva till ett verkligt stöd vid fastighetens skötsel,
erforderligt att pröva varje fall för sig. Begreppet »god skogsvård» vore i
detta samband för vagt och täckte icke fordringarna på det avsedda skyddet
för skogskapitalet, som väsentligen tillhörde skogshushållningens område.
En rätt avvägning av uttagen från skogen vore likvisst en mycket viktig faktor
för skogsbefolkningens försörjning, som i varje fall icke finge eftersättas,
då det gällde förvärv i spekulationssyfte.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har ansett begreppet god skogsvård
icke kunna givas en så fyllig och alltomfattande definition, att densamma
kunde täcka alla de fall, som i praktiken kunde tänkas framkomma vid tilllämpning
av den föreslagna bestämmelsen. I likhet med vad fallet varit med
begreppet yngre skog i den allmänna skogsvårdslagen, finge man räkna med
att god skogsvård endast kunde givas en på praktisk erfarenhet grundad
tolkning. Styrelsen kunde icke biträda uttalandet av chefen för justitiedepartementet,
att begreppet god skogsvård icke kunde anses äga den betydelsen,
att avverkning finge äga rum allenast i den utsträckning, som vore
förenlig med skogens framtida bestånd. Därest avverkning å en fastighet
utfördes på det sätt och i den omfattning, att skogens framtida bestånd
äventyrades, undanröjdes också möjligheterna att å skogen ifråga överhuvud
taget bedriva någon skogsvård. Avverkningen kunde i så fall knappast
anses utförd enligt god skogsvård. Man linge ej heller bortse från att den
klientel, som styrelserna i här avsedda fall hade att göra med, ofta utgjordes
av personer, som tillhörde den kategori av skogsägare, vilka pressade lagens
bestämmelser till det yttersta. Genom att lägga begreppet god skogsvård som
måttstock på avverkningarnas laglighet kunde man därför befara, att å
fastigheter med övervägande äldre skogsbestånd, där avverkningarnas omfattning
snarare bleve en hushållnings- än en skogsvårdsfråga, något skydd
för skogen knappast kunde vinnas på den av centralrådet föreslagna vägen.
Nämnas må även vad som anförts av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lån.
Styrelsen har förutsatt, att med god skogsvård skulle endast avses ett skogligt-tekniskt
riktigt uttagande av virke inom respektive skogsbestånd och att
däri icke inlades någon öppen eller dold undermening av skogshushållningseller
avverkningspolitisk natur. Något genom lagbestämmelsen skapat tvång
för en ny fastighetsägare att fördröja eller på ett flertal år fördela uttagandet
av ostridigt avverkningsmogen skog ansåge styrelsen sålunda icke böra föreligga
i annan måtto, än så av klara skogligt-biologiska hänsyn påkallades.
Flertalet av de skogsvårdsstyrelser, som yttrat sig rörande begreppet god
skogsvård, synas icke ha haft något att erinra mot att detsamma lägges till
grund för en lagstiftning mot skovling av skog. Synpunkterna ha dock i
någon mån varierat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
21
En ytterligare av centralrådet framställd fråga, huruvida de ifrågasatta
stadgandena borde kompletteras med bestämmelser örn obligatorisk
anmälningsplikt vid förvärv av fastighet, har
besvarats jakande av skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, eller alltså av nio skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala och Västerbottens län ha framhållit,
att enligt deras mening vissa fördelar skulle vara förenade med ett dylikt
stadgande, men ha icke ansett möjligt få detta genomfört, övriga skogsvårdsstyrelser
ha ej funnit behov föreligga av obligatorisk anmälningsplikt.
Slutligen har centralrådet tillfrågat skogsvårdsstyrelserna, huruvida dessa
ansåge läget kräva även restriktioner beträffande skogsägarnas
befogenhet att upplåta avverkningsrätter.
Härå avgivna svar synas innebära, att skogsvårdsstyrelserna i Stockholms,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, eller åtta skogsvårdsstyrelser, förmenat vissa xestriktioner i
detta hänseende vara behövliga, särskilt i vad gäller avverkningsrättsupplåtelse
i samband med fastighetsförsäljning eller försäljning av avverkningsrätt,
som icke föregåtts av utstämpling. övriga skogsvårdsstyrelser ha ej ansett
erforderligt införa några restriktioner i det avseende, som nu är i fråga.
Centralrådet har till stöd för sitt i det föregående omnämnda förslag inledningsvis
framhållit att, medan skogsvårdslagens bestämmelser om avverkning
av yngre skog syntes erbjuda tillräckliga garantier mot skovling av sådan
skog från spekulanters sida, detta däremot ej kunde sägas vara fallet med
motsvarande stadganden beträffande äldre skog. Avverkning av sådan skog
finge nämligen äga rum ända till den utsträckning, att återväxten ej äventyrades,
om fastigheten ej därigenom komme att lida brist på husbehovsskog.
En ur skogsvårdssynpunkt olämplig kalavverkning kunde sålunda ej förbjudas,
därest skogsägaren vidtoge åtgärder eller ställde säkerhet för återväxtens
betryggande.
De uttalanden, som gjorts av vissa skogsvårdsstyrelser, har centralrådet
funnit giva vid handen, att det för närvarande i olika delar av landet förekomme
att i samband med fastighetsförvärv skogstillgångarna bleve föremål
för ett utnyttjande, som ur allmän synpunkt icke kunde anses tillfredsställande.
Ifrågavarande köp av skogsegendomar i spekulationssyfte syntes visserligen
hittills icke kunna sägas utgöra en företeelse av den omfattning, att
den kunde betecknas som en verklig fara för skogshushållningen i riket. Då
emellertid dessa spekulationsaffärer i regel ledde till att den virkesproducerande
förmågan hos de egendomar, som vore objekt härför, uthålligt försämrades,
vilket oftast även bleve till allvarligt men för jordbruksdriften å desamma
och för försörjningsmöjligheterna å respektive orter, syntes det centralrådet
befogat överväga åtgärder till deras förhindrande. Med den begränsade
spekulation på området, som för närvarande gjorde sig gällande,
syntes vid denna prövning böra särskilt iakttagas, alt härför icke ifrågasattes
åtgärder, som onödigtvis betungade skogsägarna eller ingrepe i deras för
-
22
Kungl. Afaj:ts proposition nr 262.
foganderätt över skogstillgångarna, så långt denna med nu gällande skogsvårdslagstiftning
vore medgiven. Med denna utgångspunkt och i detta syfte
hade centralrådet uppgjort sitt förslag till viss komplettering av 1923 års skogsvårdslag.
Av skogsvårdsstyrelsernas yttranden över detta förslag har centralrådet
funnit framgå, att meningarna bland dessa vore delade beträffande ändamålsenligheten
av en dylik lagstiftning. Emellertid har centralrådet av vad
styrelserna anfört stärkts i sin uppfattning, att ifrågavarande komplettering
av skogsvårdslagen kan anses utgöra en efter nu rådande förhållanden lämpligt
avvägd åtgärd för att råda bot på de missförhållanden av jämförelsevis
begränsad räckvidd spekulationen med skogsfastigheter hittills visat sig medföra.
Centralrådet har därför icke funnit anledning att detaljdiskutera de andra
förslag i detta syfte, som av skogsvårdsstyrelserna framförts. I vad dessa
varit av innebörd att för skogar av nu ifrågavarande kategori stadga utstämplingstvång
genom skogsvårdsstyrelse har centralrådet dock framhållit,
att detta måste anses olämpligt även på den grund, att därigenom enligt
skogsvårdslagstiftningens principer ägare av nyförvärvade skogar skulle
bliva gynnade med kostnadsfri utsyning genom skogsvårdsstyrelse, på sätt
gällde, exempelvis, för svårföryngrade skogar. Centralrådet holle före,
att om det av centralrådet föreslagna stadgandet lagfästes, detta på frivillighetens
väg komme att leda till, att utsyningarna å de skogar, varom vore
fråga, anförtroddes skogsvårdsstyrelserna. För att så skulle ske vöre
enligt centralrådets mening icke erforderligt, alt en överträdelse av stadgandet
i fråga förenades med strängare ansvarsbestämmelser än vad gällde
skogsvårdslagens avverkningsregler i övrigt.
Vad angår frågan, om uttrycket god skogsvård kan anses vara av den
exakta natur, att det ägnar sig för användning i skogsvårdslagens text, har
centralrådet anfört följande:
I detta avseende ville centralrådet först erinra om, att denna term tidigare
brukats i den provisoriska skogsskövlingslagen, vilken inom skogsvårdsstyrelsekretsar
ansetts verka i så gynnsam riktning, att på sin tid
skogsvårdsstyrelsernas delegerade i yttrande över skogslagstiftningskoinmitténs
betänkande hemställt, att begreppet god skogsvård måtte bliva normerande
för all avverkning av äldre skog. Vidare kunde erinras örn att enligt
anvisningarna för upprättande av avverkningsberäkning jämlikt 1932
års lappmarkslag beträffande ransoneringsförrådet skulle iakttagas, att
inom huggningsklass IV skulle till avverkning under tjuguårsperioden
anvisas den kubikmassa, som med stöd av i beståndsbeskrivningen förda
anteckningar beräknades komma att utfalla vid genomhuggning i skogsvårdande
syfte. Med genomhuggning i skogsvårdande syfte borde här förstås
detsamma som avverkning i överensstämmelse med god skogsvård.
Enligt vad av centralrådet försports, hade några större svårigheter ej uppstått
för tillämpning av förenämnda grundsats inom det område, varå lappmarkslagen
ägde giltighet. Centralrådet förmenade därför, att tolkningen
av begreppet god skogsvård icke skulle behöva i praxis medföra större
svårigheter, än som i allmänhet vore förenade med tillämpningen av skogsvårdslagens
i flera fall rätt vaga bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
23
För det ändamål, varom nu vore fråga, syntes icke vara erforderligt att
söka i definitioner uttömmande klargöra, vad som i nu ifrågavarande hänseende
borde förstås med god skogsvård. Till den ledning, skogsvårdsstyrelserna
i detta avseende kunde göra anspråk på, ville centralrådet emellertid
framhålla, att det ifrågasatta lagstadgandet borde medföra hinder för
köpare av skogsfastigheter att under den restriktionstid, som kunde fastställas,
för avsalu utnyttja tillgångarna av äldre skog på det sätt, att förutsättningarna
även på kort sikt för ett tillgodogörande av markens virkesproducerande
förmåga bleve försämrade. I praktiken syntes detta böra få
till följd, att den äldre skogen vårdades medelst ändamålsenliga huggningar,
så länge den lämnade eller genom dylik vård kunde bringas att lämna
nöjaktig värdeavkastning, och att överhuvud taget exploateringen av denna
skog ej tillätes ske på annat sätt än att genom återväxt eller på grund av
efter genomhuggning ökad tillväxt å den kvarvarande skogen fastighetens
produktionsförmåga bibehölles och förkovrades. Med dessa grundsatser syntes
därför som regel icke kunna förenas i förhållande till en fastighets skogsareal
mera omfattande kalavverkningar. Även örn det Hnge anses ligga i
sakens natur, att huggningarna skulle föras så, att, där det vore fråga örn
föryngring, förutsättningarna för naturlig sådan av lämpliga trädslag tillvaratoges,
kunde dock självfallet under vissa omständigheter även sådana
huggningar, som måste efterföljas av skogsodling, inrymmas under begreppet
god skogsvård.
Till stöd för förslaget, att skogsvårdsstyrelserna skola äga befogenhet att
i vissa fall dispensera från bestämmelsen om god skogsvård och sålunda äga
rätt för nyförvärvad fastighet medgiva den avverkning av äldre skog, som
enligt skogsvårdslagen normalt må uttagas, har centralrådet bland annat
framhållit följande synpunkter.
Mycket ofta syntes det förekomma, att köpare av jordbruksfastigheter
vore så kapitalsvaga, att de till förvärvets finansiering måste avverka all
den skog å fastigheten i fråga, som enligt skogsvårdslagen kunde medgivas.
Ur allmän synpunkt vore detta att beklaga. A andra sidan kunde väl
med skäl ifrågasättas, huruvida statsmakterna hade anledning att för dessa
egendomsköpare föreskriva strängare bestämmelser i vad avsåge förfoganderätten
till skogen, än vad gällde för övriga fastighetsinnehavare. I stället
syntes väl det allmännas intresse böra gå ut på att för de personer, som
eftersträvade att skaffa sig egna gårdar för att där bosätta sig och av jordens
och skogens skötsel skaffa sig sin utkomst, underlätta möjligheterna
till dylika förvärv. Syftet med den lagstiftning, varom nu vore fråga, vore
ju endast att förhindra en osund spekulation med skogsfastigheter. Den
borde givetvis då icke utformas så, att den bleve till hinder för fullt legitima
fastighetsköp.
Med hänsyn härtill kunde centralrådet icke finna annat än att det vöre
nödvändigt, att åt skogsvårdsstyrelserna förlänades befogenhet pröva, i vilket
syfte ett förvärv skedde. Befunnes det därvid, att delta vore ulan
spekulativt inslag och köparen samtidigt kunde styrka, att en avverkning
å fastigheten så långt skogsvårdslagen medgåve vore av väsentlig betydelse
för hans möjligheter alt behålla fastigheten, syntes skogsvårdsstyrelsen böra
lämna tillstånd därtill. 1 sådant fall, däremot, då visserligen köpet kunde
betraktas som legitimt, men ett uttag så långt lagen medgåve av den äldre
skogen icke kunde anses bliva av nämnvärd betydelse för köparens ekonomiska
ställning, syntes under restriktionstiden dylikt tillstånd icke böra
lämnas.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 262-
Nu berörda prövningar kunde förvisso mangen gång för skogsvårdsstyrelserna
bliva av ömtålig natur. Centralrådet hade emellertid icke kunnat
finna någon annan utväg till frågans lösning.
Enligt vad centralrådet framhållit skulle en bestämmelse örn obligatorisk
anmälningsplikt vid förvärv av fastighet i hög grad underlätta för skogsvårdsstyrelserna
att handlägga de uppgifter, den ifrågasatta lagstiftningen
skulle medföra. För praktiska ändamål syntes emellertid införandet av en
dylik bestämmelse knappast vara erforderlig, då skogsvårdsstyrelserna genom
sin personal i allmänhet torde få vetskap om de fastighetsöverlåtelser,
som skedde. En föreskrift om obligatorisk anmälningsplikt torde icke heller
stå i överensstämmelse med de principer, varpå skogsvårdslagen vore
uppbyggd. För vinnande av den säkerhet, som överhuvud taget kunde ernås
emot ett överträdande av det ifrågavarande lagstadgandet, borde i så fall
detta förenas med en bestämmelse av innebörd, att avverkning för avsalu
skulle föregås av utsyning av skogsvårdsstyrelse. På skäl, som tidigare
framhållits, ville emellertid centralrådet icke förorda ett stadgande härom.
I det långt övervägande antalet fall syntes köparna av skogsfastigheter frivilligt
komma att vända sig till skogsvårdsstyrelserna för erhållande av deras
biträde för skogens ^stämpling i överensstämmelse med en eventuellt lagfäst
princip om god skogsvård.
Beträffande fragan örn det till förhindrande av en osund spekulation med
skogsfastigheter även erfordras, att restriktiva bestämmelser utfärdas med
avseende å försäljningen eller upplåtelsen av avverkningsrätter, har centralrådet
anfört följande.
Enligt centralrådets åsikt vore uppenbart, att den allmänt förekommande
försäljningen av utstämplat rotstående virke i detta sammanhang icke borde
göras till föremål för laglig reglering. Denna försäljningsform innebure ofta
stora fördelar för jordägarna såväl som för den legitima virkeshandeln, och
det funnes ingen anledning förhindra dess användning. Något annorlunda
ställde sig dock frågan vid avverkningsrättsförsäljning utan föregående stämpling,
exempelvis vid överlåtelse av all skog, som enligt skogsvårdslagen finge
avverkas. Detta försäljningssätt vore förvisso i hög grad olämpligt och kunde
i viss män bidraga till att uppamma en skadlig spekulation. Ehuru detta
försäljningssätt alltjämt tillämpades, torde väl dock kunna antagas, att det med
den stigande upplysningen på skogshushållningens område komme att bliva
alltmera sällsynt. Förekomsten av detsamma syntes därför i och för sig
icke böra föranleda till dess förbjudande.
Skälet framför andra att i detta sammanhang synts böra till bedömande
upptagas frågan örn behovet av restriktioner med avseende på överlåtandet
av avverkningsrätter vore givetvis, att ett lagstadgande mot spekulationen
med skogsfastigheter av föreslagen innebörd kunde tänkas komma att kringgås
på så sätt, att antingen spekulanten förvärvade avverkningsrätt till skogen
i stället för själva fastigheten, eller att rätten till avverkning först försåldes
och därefter, sedan den försålda skogen uttagits, fastigheten. I det
fall, där säljaren icke bättre förstode att tillvarataga sina intressen, än att
skogen försåldes utan föregående utstämpling, kunde det tänkas, att en osund
spekulation på angivet sätt bereddes en möjlighet fortleva. 1 de fall däremot
— vilka väl komme att bliva de ojämförligt flesta till antalet — där virkes
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 262-
25
försäljningen skedde efter utstämpling, syntes spekulationsmöjligheterna
icke bliva så stora, i det att under dylika omständigheter säljaren med tillgång
till uppgifter om kvantitet och beskaffenhet av det för försäljning avsedda
virket i allmänhet torde besitta ganska goda möjligheter att bedöma
dettas värde. Även det ansvar för reproduktionsåtgärder, som enligt skogsvårdslagen
åvilade markägaren efter av en avverkningsrättshavare företagen
avverkning, syntes göra en markägare mindre benägen att upplåta alltför
omfattande avverkningsrätter.
Även om sålunda i vissa fall med det lagstadgande, som nu ifrågasatts,
en icke önskvärd virkesspekulation skulle beredas möjligheter existera, funne
centralrådet detta icke för närvarande behöva påkalla, att även handeln
med avverkningsrätter underkastades särskild lagreglering. Centralrådet
ville erinra om att ifrågavarande spekulation enligt skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter icke vunnit större omfattning, och att därför, åtminstone för det
närvarande, icke syntes böra ifrågakomma åtgärder av mera ingripande art.
Sedan av centralrådet föreslagen lagstiftning eventuellt blivit genomförd,
torde erfarenheten få visa, huruvida det därmed förenade syftemålet blivit
uppnått. Skulle det då framgå, att så icke vore fallet, vore tiden inne för
övervägande av de andra åtgärder, som av läget påkallades.
Slutligen har centralrådet framhållit, att införandet i skogsvårdslagen av
en lagbestämmelse med föreslagen lydelse även ur allmänt skoglig synpunkt
syntes kunna bliva av visst värde. För åvägabringandet av en god skogsvård
hade skogsvårdsstyrelserna att ständigt arbeta. Genom ett förtroendefullt
samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna skapades ock
alltjämt ökade förutsättningar för en god skogsskötsel. Särskilda svårigheter
hade emellertid i detta arbete mött att beträffande de fastigheter, som
ginge i handeln, vinna förståelse för skogsvårdssynpunkter. Av lättförklarliga
skäl bleve där mången gång intresset för en på längre sikt ändamåls-,
enlig skogsvård mindre framträdande. Den ifrågasatta lagbestämmelsen
borde därför bliva ett gott stöd för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet på
området i fråga och förstärka grunden för det arbete, som ginge ut på att
få skogsägarna att förstå betydelsen av ett förnuftigt sparande på skogen
för att därigenom vinna ökad avkastning.
Remiss av ärendet.
För ärendets fortsatta beredning har inom jordbruksdepartementet upprättats
en promemoria med utkast till lag örn inskränkning i vissa fall i rätten
att avverka skog, avsett att utgöra ett alternativ till centralrådets förslag.
Till stärkande av lagstiftningens effektivitet såsom en spärr mot spekulativt
utnyttjande av jordegendom har i promemorian ifrågasatts, att ny ägare
av fastighet, oberoende av örn de avverkningar, han ämnade företaga, koinme
att stå i överenstämmelse med god skogsvård eller icke, skulle vara skyldig
att söka tillstånd härtill. Undantag borde endast göras för husbehovsavverkning.
Genom nu avsedda ändring i centralrådets förslag undginge
man också de svårigheter, som kunde vara förenade med en tolkning av vad
som menades med god skogsvård.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Beträffande grunderna för prövningen av om tillstånd till avverkning borde
meddelas, har i promemorian föreslagits, att dylikt tillstånd icke borde
få förvägras, där förvärvare företedde sannolika skäl till antagande, att han
icke förvärvat fastigheten i huvudsakligt syfte att tillgodogöra sig skogstillgångarna
å denna eller ock att förvärvet skett allenast i ändamål att å fastigheten
befintlig skog skulle utgöra stöd för jordbruket å annan, sambrukad
fastighet.
Hinder borde icke anses föreligga, att vid meddelande av tillstånd till avverkning
tillståndet i något hänseende begränsades eller gjordes beroende
av villkor.
Vid prövning av om en person förvärvat en fastighet i spekulationssyfte
syntes hänsyn få tagas till omständigheter av skiftande slag. Att förvärvaren
icke vidtagit åtgärder för att bosätta sig på fastigheten, vore en faktor, som
kunde tala för att spekulationssyfte förelåge. Bosättningen borde emellertid
icke i och för sig vara avgörande. En annan omständighet, som kunde böra
beaktas, vore arten av fastighetsägarens yrkesutövning eller verksamhet. Om
det konstaterades, att förvärvaren samtidigt vore eller under de senaste åren
varit innehavare av ett flertal fastigheter, måste också detta i och för sig anses
göra sannolikt, att spekulationsköp förelåge, i synnerhet örn de övriga
fastigheterna varit föremål för hastig omsättning. Även omfattande skogsavverkningar
å dessa fastigheter eller tillgodogörande av avverkningsrätter
å andra fastigheter tillhörde sådana faktorer, varom här vore fråga. Ytterligare
kunde ledning för bedömandet av syftet med ett förvärv sökas i de
uppgörelser av olika slag, som förvärvaren kunde ha träffat med tanke på
egendomens tillgodogörande. Överhuvud taget syntes vid prövningen få tagas
hänsyn till alla de omständigheter, som kunde vara av betydelse.
Med hänsyn till arten av de bedömanden, varom det här vore fråga, har
det i promemorian betecknats som mindre lämpligt att, såsom centralrådet
föreslagit, prövningen skulle omhänderhavas av skogsvårdsstyrelserna. Det
syntes vara att föredraga, att densamma anförtroddes åt länsstyrelserna.
Ofta syntes emellertid dessa komma att finna lämpligt att i ärenden av förevarande
slag inhämta yttranden från skogsvårdsstyrelserna liksom även
stundom från andra institutioner eller förvaltningsorgan, exempelvis jordbrukskommissioner
och kommunalnämnder.
Det inom jordbruksdepartementet upprättade utkastet samt centralrådets
framställning ha gemensamt remitterats till samtliga länsstyrelser ävensom
1936 års skogsutredning och skogsägareföreningarnas riksförbund. Vidare
har centralrådet avgivit yttrande över nyssnämnda utkast. Yttranden i ärendet
ha också inkommit från riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges
skogsägare förbund.
I en del yttranden har med styrka understrukits, att behov föreligger av
åtgärder till motverkande av spekulation med skog. Detta har särskilt skett
i yttrandena från länsstyrelserna i de norrländska länen.
Enligt vad riksförbundet landsbygdens folk meddelat, hade förbundet från
Kungl. Maj.ts proposition nr 262.
27
sina medlemmar mottagit upprepade anmälningar örn att enskilda personer
idkade handel med skogsfastigheter och avverkade skog på ett sätt, som
måste anses skadligt icke blott ur jordbruksekonomiska utan även ur skogsvårdande
synpunkter. Inför risken att allt fler jordbruksfastigheter bleve
berövade huvudparten av sin skog och därefter försålda till verkliga jordbrukare,
hade förbundet ansett, att skärpta restriktiva lagbestämmelser inom
detta område vore av behovet påkallade.
Jämväl skogsägareföreningarnas riksförbund har ansett, att det ur alla
synpunkter måste anses välbetänkt och önskvärt att stävja den då och då
uppdykande spekulationen i skogsfastigheter. Även om en ökad upplysning
vore den säkraste och effektivaste vägen att råda bot mot detta onda, syntes
dock även lagbestämmelser till motverkande härav vara befogade.
Å andra sidan ha en del länsstyrelser — utan att bestrida, att det på andra
håll kunde finnas behov av åtgärder mot skogsspekulation — givit uttryck åt
uppfattningen att någon nämnvärd dylik spekulation icke förekomme i det
egna länet. I denna riktning lia uttalat sig länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,
Kalmar, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Västmanlands
län.
Beträffande frågan vilka åtgärder som böra vidtagas till motverkande av
spekulationen med skogsegendom ha meningarna varit synnerligen delade.
Åtta länsstyrelser lia i princip tillstyrkt eller lämnat utan erinran det inom
jordbruksdepartementet upprättade alternativa utkastet eller i varje fall
föredragit detta framför centralrådets förslag. Dessa äro länsstyrelserna i
Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorlands och Västerbottens län. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Blekinge, Värmlands och örebro län, alltså sex länsstyrelser,
ha däremot mer eller mindre bestämt givit företräde åt centralrådets förslag,
varjämte tre ytterligare länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms,
Kristianstads och Jämtlands län, synas ha ansett centralrådets förslag böra
komma i fråga framför det alternativa utkastet men förordat mer eller
mindre långtgående modifikationer i förstnämnda förslag. IJinsstyrelserna
i Södermanlands och Kronobergs län kunna närmast sägas ha tillstyrkt en
kombination av de båda förslagen, och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har framlagt ett självständigt förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
icke uttalat någon bestämd ståndpunkt. Slutligen synas länsstyrelserna i
Jönköpings och Älvsborgs län ha varit betänksamma gentemot såväl det ena
som det andra förslaget.
Centralrådet har i sitt yttrande vidhållit sitt tidigare förslag. Sveriges
skogsägareförbund synes närmast lia varit benäget att avstyrka båda förslagen.
1936 års skogsuf redning, skogsägareföreningarnas riksförbund saint
riksförbundet landsbygdens folk lia framlagt särskilda förslag i ämnet.
I de yttranden, där det inom departementet upprättade alternativa utkastet
blivit avstyrkt, har särskilt framhållits, att detta innebure betungande inskränkningar
även i lojala fastighetsägares rätt att förfoga över sin skog och
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 262.
att de där föreslagna reglerna skulle kunna befaras motverka även avverkningar,
som vore önskvärda ur skogsvårdssynpunkt.
1936 års skog sutredning har mot det alternativa utkastet erinrat följande:
Utkastet innebure, att ett stort antal lojala fastighetsköpare skulle tillskyndas
onödigt besvär. Om en dylik köpare verkställde en ur skogsvårdssynpunkt
synnerligen behövlig saluavverkning utan vederbörligt tillstånd,
skulle han enligt förslaget ådraga sig straffansvar. Genom den ifrågasatta
anordningen åvägabragtes vidare indirekt en sådan begränsning av den legitima
fastighetshandeln som erfordrade en mera ingående undersökning än
den nu föreliggande, för att till sina verkningar i olika riktningar kunna bedömas.
Därjämte syntes de föreslagna bestämmelserna komma att i praktiken
medföra, att en indelning av fastighetsköparna måste ske i personer,
som så att säga ansåges åtnjuta medborgerligt förtroende att innehava skog,
och personer, som icke gjorde detta. Särskilt med hänsyn till att enligt utkastet
bedömningen huruvida en person vore att hänföra till den ena eller
andra kategorien kunde ske före förvärvet komme en dylik uppdelning att
ofta ställa sig mycket svår att genomföra, därest säkerhet skulle vinnas att
syftet med lagstiftningen uppnåddes.
Förslaget om befogenhet för länsstyrelserna i stället för, såsom enligt centralrådets
förslag, skogsvårdsstyrelserna att besluta om i lagen åsyftat avverkningstillstand
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran, förutom av de
åtta länsstyrelser som i princip förordat det alternativa utkastet, även av
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län.
I de yttranden, vari utkastet i denna del avstyrkts, har huvudsakligen anförts
följande.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett det vara tillfyllest, om tillståndsprövningen
anförtroddes skogsvårdsstyrelsen med rätt att i vanlig ordning
över dess beslut anföra besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kristianstads
län har hållit före, att tillvaron av förutsättningarna för länsstyrelsens
tillstånd syntes bliva svår att tillförlitligt konstatera, då länsstyrelsen måste
röra sig med sannolika skäl och antaganden beträffande ägarens syfte med
förvärvet. Länsstyrelsens behandling av ifrågavarande ansökningar syntes
därför i regel icke kunna bliva annat än en rent formell prövning. Även
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Örebro samt Jämtlands län ha befarat,
att svårigheter för länsstyrelserna skulle uppstå vid prövningen av förevarande
ärenden. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit att, örn prövningen
skulle avse förvärvarens syfte med förvärvet, denna synnerligen vanskliga
uppgift knappast syntes kunna uppdragas åt annan än länsstyrelsen.
Skulle däremot prövningen gälla avverkningens överensstämmelse med god
skogsvård, borde densamma anförtros åt skogsvårdsstyrelsen.
1936 års skogsutredning har ansett att, då frågan om tillstånd till avverkning
borde bedömas ur skogsvårds- och skogshushållningssynpunkt, det
läge närmast till att densamma avgjordes i första hand av vederbörande
skogsvårdsstyrelse, vilket även syntes bättre överensstämma med hittills
följda grundregler i skogsvårdslagstiftningen.
Såsom framgår av det föregående lia i vissa yttranden förordats andra
lösningar av det föreliggande problemet än dem, som framlagts vare sig
i centralrådets förslag eller det alternativa utkastet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har, med instämmande i huvudsak
i ett av skogsvårdsstyrelsen i länet avgivet yttrande, föreslagit att, örn
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
29
fastighet genom köp, byte eller gåva överginge till ny ägare, vilken icke
vore den föregående ägarens make eller arvinge, skalle därefter och intill
dess fem år förflutit, efter det den nye ägaren sökt lagfart å fastigheten,
avverkning av skog icke utan av skogsvårdsstyrelsen lämnad ^stämpling
eller anvisning få ske för annat än husbeliovsändamål. Sådan ^stämpling
eller utsyning skulle ske så, att genom den på grund därav blivande avverkningen
skogens återväxt, vare sig genom självsådd eller skogsodling, icke
försvårades, men skulle icke få mot den nye fastighetsägarens vilja givas
mera inskränkt omfattning, än som betingades av detta ändamål.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har hemställt, att påtalade missförhållanden
måtte regleras genom en utbyggnad av gällande skogsvårdsförfattningar
och att vidare utredning härom måtte företagas, innan förevarande spörsmål
bleve slutligt reglerade genom lagstiftning. En möjlighet syntes vara
att ställa skogen å nyförvärvade fastigheter under sådana bestämmelser,
som vore meddelade i 4 kap. skogsvårdslagen, vilket skulle innebära att
de i fråga örn rätten till avverkning principiellt bleve likställda med alla
andra enskilda fastigheter, men med skyldighet att hos skogsvårdsstyrelsen
begiira tillstånd till avverkning, vilket då i regel skulle meddelas genom
utsyning.
Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig i allt väsentligt biträda
ett av länets skogsvårdsstyrelse till länsstyrelsen avgivet yttrande, i vilket
hävdats, att en så kraftig beskärning av avverkningsmöjligheterna som enligt
promemorieförslaget knappast vore motiverad, samt förordats, att avverkningarna
å nyförvärvade fastigheter borde normeras med ledning av
exempelvis markens bonitet och förefintlig relativ skogstillgång.
Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län ha förordat införandet
av obligatorisk anmälningsplikt vid förvärv av fastighet.
1936 års skog sutredning har ansett, att den ifrågavarande lagstiftningen
kunde inskränkas till ett tillägg till skogsvårdslagen av innebörd att, örn
jordbruksfastighet genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, vilken
uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda
sig inkomst annorledes än genom jordbruket, avverkning av skog för annat
ändamål än husbehovet allenast finge ske efter utstämpling, som godkänts
av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Enligt vad utredningen anfört borde
det mer eller mindre obestämbara syftet vid förvärvstillfället icke vara avgörande
beträffande, huruvida ny ägares dispositionsrätt över skogen skulle
beskäras eller ej, utan hans faktiska handlande vid uppläggningen av driften
av företaget skulle i sådant hänseende vara utslagsgivande. Samtidigt avsåge
utredningen ernå, att de egentliga jordbrukarna, som vore den utan
jämförelse största kategorien av lojala fastighetsförvärvare, direkt ställdes
utanför regleringsanordningen och i skogligt higstiftningshänseende hade att
allenast rätta sig efter i nuvarande skogsvårdslag föreskrivna regler för
skogsägare i gemen. Därest en fastighetsköpare oriktigt förmenade sig falla
utanför bestämmelsernas tillämpning och företoge avverkning utan afl tillstånd
därtill inhämtats, ägde skogsvårdsstyrelsen jämlikt skogsvårdslagen att
utfärda avverkningsförbud.
Det syntes vara nödvändigt, att lill ledning för skogsvardsstyrelsernas berörda
tillsynsverksamhet auktoritativa uttalanden från statsmakternas sida
gjordes. Utredningen åsyftade, att å fastighet, där stämplingen före avverkning
skulle godkännas av skogsvårdsstyrelsen, skogsuttag i regel icke
finga äga rum i så stor utsträckning, att skogens förmåga att lämna stod
åt jordbruket mera avsevärt försämrades.
Skogsägareföreningarnas riksförbund har ansett önskvärt att i lagbestämmelserna
direkt få fram en definition på den kategori köpare, sorn dock alla
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
åsyftade, helst med användande av en redan vedertagen lagtext. Med utgångspunkt
härifrån borde i 5 § andra stycket skogsvårdslagen införas ett
stadgande, att enskild person, vilken icke vore mantalsskriven å den fastighet,
varom fråga vore, eller å fastighet, som vore i sambruk med densamma,
och som uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen i ändamål
att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruk, icke ägde företaga
avverkning för annat ändamål än husbehov under tio år efter det fastigheten
genom köp, byte eller gåva bytt ägare, annat än i enlighet med av skogsvårdsstyrelsen
fastställd avverkningsplan. Bestämmelsen borde begränsas till
fall där fastigheten genom köp, byte eller gåva överginge till annan än föregående
ägares arvinge eller make. Skogsvårdsstyrelserna borde erhålla sådana
direktiv, att avverkning endast finge ske i sådan omfattning att den
vid förvärvet å fastigheten befintliga skogens produktionsförmåga bibehölles.
Endast i de fall, då särskild motivering kunde förebäras, skulle ökad avverkning
tillåtas, dock alltid med den begränsningen, att skogen för framtiden
skulle utgöra ett stöd för jordbruket.
Riksförbundet landsbygdens folk — som icke yttrat sig rörande det inom
jordbruksdepartementet upprättade utkastet — har uttalat sig för att dan av
centralrådet föreslagna bestämmelsen bleve gällande i de fall, då den nye
ägaren av en skogsfastighet bosatte sig å och brukade denna. I annat fall
borde avverkning utöver för fastighetens husbehov endast få ske efter utstämpling
av skogsvårdsstyrelse, varvid avverkning av yngre skog endast
borde medgivas i form av rationell gallring samt avverkning av medelålders
och äldre skog allenast borde få omfatta högst viss del av totala virkesförrådet.
I några yttranden lia framkommit farhågor för att en lagstiftning av nu
föreslaget innehåll skulle föranleda försök att kringgå lagen genom upplåtelser
av avverkningsrätter. Länsstyrelsen i Västerbottens län har instämt i ett
yttrande av hushållningssällskapet i länet, i vilket yttrande hävdats, att man
tagit alltför ringa hänsyn till möjligheterna att fortsätta skogsjobberiet genom
förvärv av s. k. avverkningsrätt utan närmare angivande av dess omfattning.
Ännu nödgades man nämligen räkna med att ett stort antal fastighetsägare
vore villiga försälja sådan avverkningsrätt å skog utan att köpets omfattning
fixerats. Innan upplysningen stigit så allmänt att denna försäljningsform
ej längre förekomme, hunne många hemman skövlas, om icke lagstiftningen
ingrepe däremot. Det vore nödvändigt, att förbud stadgades att
försälja avverkningsrätt, där icke den försålda skogskvantiteten funnes angiven
och utmärkt genom verklig utstämpling.
1936 års skogsutredniny har ansett det kunna övervägas, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas mot försäljning av annan avverkningsrätt än sådan,
som avsåge stämplade träd. Föreskrift härom borde då lämpligen ingå i
nyttjanderättslagen.
Departementschefen.
Av de uttalanden, som gjorts av jordbrukskommissioner, skogsvård sstyrelser
och länsstyrelser, synes kunna utläsas, att i synnerhet inom vissa delar
av landet en omfattande spekulation med jordbruksegendomar med växande
skog förekommit även under de senaste åren. Det vanliga är, att speku
-
Kungl. Majlis proposition nr 262.
31
lanter inköpa jordbruksegendomar samt å dessa företaga mer eller mindre
långtgående avverkningar, varefter de åter avyttra egendomarna till jordbrukare.
Egendomar, som varit i spekulanternas händer, sakna ofta tillräcklig
skog för ett bärkraftigt jordbruk. Av naturliga skäl är spekulationen
särskilt livlig, då trävarupriserna äro höga, men i viss omfattning torde spekulation
förekomma även under andra tider.
Då spekulationen med jordbruksegendom med åtföljande skovling av skog
ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter torde innebära allvarliga vådor,
har jag ansett mig böra upptaga till undersökning, om åtgärder kunna
vidtagas för att motverka dessa företeelser.
Olika vägar kunna här ifrågakomma. Den s. k. jordkommissionen föreslog
på sin tid, att förvärvare av jordbruksfastighet skulle vara skyldig att
bosätta sig å fastigheten, därest icke länsstyrelsen i särskilda fall medgåve
undantag från denna regel. Denna lösning av frågan har emellertid i den
allmänna diskussionen så gott som enhälligt underkänts, och jag finner den
icke heller möjlig att genomföra. Ej heller har jag funnit det möjligt att
föreslå ett återinförande av det under högkonjunkturen i samband med
världskriget provisoriskt gällande förbudet mot försäljning av fastighet inom
viss tid efter förvärvet. Jag har i stället kommit till den uppfattningen,
att ifrågavarande spekulation lämpligast bör bekämpas genom en lagstiftning,
som begränsar nytillträdande fastighetsägares rätt att avverka skog.
Samtidigt som en dylik lagstiftning i första hand skulle åsyfta att förhindra
skovling av skogen, komme den därmed också att överhuvud taget minska
lockelsen till spekulationsaffärer med skogsegendomar.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen torde gällande skogsvårdslag
i vad angår yngre skog innefatta tillräckliga garantier mot skovling av
skogen. I fråga örn sådan skog stadgas nämligen, att skogen icke må —
bortsett från husbehovsändamål — avverkas annorledes än genom för skogens
utveckling ändamålsenlig gallring eller, efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest i överensstämmelse
med god skogsvård. Vad åter angår skog, som icke är att betrakta
såsom yngre, innehåller skogsvårdslagen — även här bortsett från
husbehovsskog — endast föreskrift örn att avverkning ej må så bedrivas
och ej heller efter avverkning med marken så förfaras, att skogens återväxt
äventyras. Denna föreskrift innebär tydligen föga trygghet mot ur skogshushållningens
synpunkt alltför långtgående avverkningar. Det torde kunna
ifrågasättas, om icke skogsvårdslagen borde skärpas därhän att den, liksom
med avseende å den yngre skogen, även beträffande den äldre skogen
uppställde vissa krav i fråga örn hushållningen med densamma. En sådan
skärpning av skogsvårdslagen anser jag emellertid icke kunna motiveras med
hänsyn enbart till önskemålet att motverka spekulationen med skog, utan
torde densamma få bliva beroende av en mera allsidig undersökning.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelscrnas förbund har i sin förut återgivna
framställning föreslagit, att i 5 § andra stycket skogsvårdslagen måtte införas
ett stadgande, att avverkning för annat ändamål än husbehov under
32
Kungl. Majlis proposition nr 262.
fem år efter det fastighet genom köp, byte eller gåva bytt ägare ej utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd finge ske annorledes än i överensstämmelse
med god skogsvård. Bestämmelsen har avsetts skola begränsas till fall, då
fastighet genom nyssnämnda förvärvssätt övergår till annan än föregående
ägarens arvinge eller make. Centralrådet har förutsatt, att skogsvårdsstyrelserna
skulle förlänas befogenhet att pröva, i vilket syfte ett förvärv skedde.
Skulle det därvid befinnas, att förvärvet vore utan spekulativt inslag och
köparen samtidigt kunde styrka, att en avverkning å fastigheten så långt
skogsvårdslagen medgåve vore av väsentlig betydelse för hans möjligheter
att behålla fastigheten, skulle skogsvårdsstyrelsen lämna tillstånd därtill. I
sådant fall däremot, då visserligen köpet kunde betraktas som legitimt men
ett utlag så långt lagen medgåve av den äldre skogen icke kunde anses bliva
av nämnvärd betydelse för köparens ekonomiska ställning, skulle under restriktionstiden
dylikt tillstånd icke lämnas.
Såsom ett alternativ till centralrådets förslag har inom jordbruksdepartementet
utarbetats ett författningsutkast, innebärande vissa skärpningar i förhållande
till förstnämnda förslag. Enligt det inom departementet upprättade
utkastet skulle förvärvare av fastighet, oberoende av om de avverkningar,
han ämnade företaga, komme att stå i överensstämmelse med god
skogsvård eller icke, vara skyldig att söka tillstånd härtill. Undantag skulle
endast gälla i fråga om husbehovsavverkning. Meddelandet av tillstånd, som
nyss sagts, skulle icke ankomma på skogsvårdsstyrelserna utan på länsstyrelserna.
Av de länsstyrelser, som yttrat sig i ärendet, har ungefär en tredjedel givit
företräde åt det inom departementet upprättade utkastet, medan ett liknande
antal däremot förordat centralrådets förslag. Övriga länsstyrelser lia icke anslutit
sig till någotdera, utan antingen framkommit med egna uppslag eller
ansett åtgärder mot spekulation icke vara behövliga. Av de organisationer,
som yttrat sig i ärendet, synes flertalet ha föredragit centralrådets förslag
framför det alternativa utkastet. Detta senare har ansetts innebära alltför
långtgående inskränkningar i jordägares förfoganderätt över sin skog.
Vid mina fortsatta överväganden av olika möjligheter att komma till rätta
med föreliggande problem har jag funnit det i nuvarande läge vara den mest
framkomliga vägen att taga det av centralrådet framlagda förslaget till utgångspunkt
men i vissa hänseenden vidtaga ändringar i detta.
Enligt centralrådets förslag skulle under en tid av fem år, efter det en
fastighet bytt ägare, avverkning icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd få
företagas annorledes än i överensstämmelse med god skogsvård. Då denna
bestämmelse, att döma av vad från skogsvårdsstyrelsernas sida i denna del
anförts, synes kunna göras till föremål för olika tolkningar, anser jag densamma
böra givas en mera preciserad avfattning. Jag förordar därför, att
avverkning av skog — bortsett från husbehovsändamål — icke utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd bör få ske i större utsträckning än som föranlåtes
av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar. Enligt
19 § 2) skogsvårdslagen kan avverkning å fastighet med s. k. svår
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
33
föryngrad skog, även i den mån fastigheten genom avverkningen kan komma
att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, av
skogsvårdsstyrelsen tillåtas, därest avverkningen föranlåtes av sådana omständigheter,
som nyss sagts. Om en motsvarande begränsning vidtages med
avseende å den omfattning, i vilken avverkning utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd må ske å nyförvärvad fastighet, utesluter detta under de år, begränsningen
är gällande, varje exploatering av skogen, som medför försämring
i förutsättningarna för skogsproduktionen. Däremot står det fastighetsägaren
fritt att företaga ur skogsvårdssynpunkt behövlig avverkning av skadad
eller överårig skog eller av äldre skog, som hindrar den yngre skogens
utveckling.
Örn en ny skogsägare önskar företaga längre gående avverkningar, bör han
ha att söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd härtill. Enligt centralrådets förslag
skulle tillstånd lämnas, där det av skogsvårdsstyrelsen befunnes, att
tastighetsförvärvet vöre utan spekulativt inslag och köparen samtidigt kunde
styrka, att en avverkning å fastigheten så långt skogsvårdslagen medgåve vöre
av väsentlig betydelse för hans möjligheter att behålla fastigheten. Jag kan
icke undgå att hyTsa betänkligheter mot att skogsvårdsstyrelserna sålunda
skulle lia att pröva, örn fastighetsägare bör betraktas som spekulant eller icke.
Skäl kunde synas tala för att prövningen av förevarande frågor borde hänskjutas
till länsstyrelserna. Med hänsyn bland annat till de vanskligheter,
som skulle kunna uppstå vid gränsdragningen mellan länsstyrelsernas och
skogsvårdsstyrelsernas befogenheter med avseende å prövningen av avverkningsfrågor,
har jag emellertid funnit mig böra övergiva tanken på att i förevarande
lagstiftning föreslå länsstyrelserna som första instans. Jag har ansett
detta så mycket hellre kunna ske som jag trott mig finna, att tillståndsprövningen,
örn den lägges hos skogsvårdsstyrelserna, icke behöver anordnas
som ett renodlat bedömande av om vederbörande skogsägare är spekulant
eller icke.
För att en skogsägare skall kunna erhålla tillstånd till längre gående avverkning
än i det föregående sagts, bör det åligga honom att hos skogsvårdsstyrelsen
förete de skäl, som han kan åberopa till stöd för erhållande
av tillstånd. Skogsvårdsstyrelsen har att på grundval härav bedöma behovet
av den avverkning, som önskas, och att anpassa den tillåtna avverkningens
omfattning efter behovets art. Härvid synes det självfallet,
att en sådan avverkning, som icke kan motiveras ur annan synpunkt än
fastighetsägarens vinstintresse, icke bör medgivas. Även örn ett uppenbarligen
legitimt behov föreligger och en begränsning av avverkningsrätten sålunda
icke längre betingas av det ursprungliga syftet med nu ifrågavarande
lagstiftning — att motverka spekulationen med jordbruksegendom — bör
emellertid enligt min mening icke under alla förhållanden tillstånd lämnas
till huru långtgående avverkningar sorn helst. Ilar bör särskilt uppmärksammas
de fall, då en fastighetsägare önskar avverka skog för att anskaffa
medel till betalning av köpeskillingen för inköpt fastighet. När sådant
fall är för handen, kan detta visserligen utgöra skäl att medgiva en
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 262. 3
34
Kungl.
ganska långtgående avverkning. Emellertid synas icke ens omständigheter
av dylik art böra motivera en obegränsad rätt att, inom skogsvårdslagens
gränser, avverka skog. Det kan ju icke vara lyckligt, att en jordbrukare
för att anskaffa medel till köpeskillingens erläggande avverkar så mycket
skog å fastigheten, att bans möjligheter att under de kommande åren utnyttja
skogen som stöd för jordbruket starkt minskas. Enligt min mening
böra skogsvårdsstyrelserna vid prövningen av ansökningar av förevarande
slag även taga hänsyn till önskvärdheten av en rationell hushållning med
skogen. Åtminstone i en del fall, där ett trängande kapitalbehov föreligger,
bör detta, i stället för genom avverkning, kunna tillgodoses genom upptagandet
av lån. I detta sammanhang vill jag nämna, att jag har för avsikt
att framlägga vissa förslag till underlättande av belåning av jordegendom
med växande skog.
Att närmare än som här skett angiva de grunder, vilka skogsvårdsstyrelserna
böra följa vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser —- vare
sig det gäller omfattningen av den avverkning, som får företagas utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd, eller fråga är örn innebörden av sådant tillstånd —
synes icke behövligt eller lämpligt, så mycket mindre som förhållandena i
olika delar av landet kunna motivera i någon mån skiftande principer. Förvisso
kan den prövning, som kommer att åligga skogsvårdsstyrelserna, i en
del fall bliva ganska ömtålig, men jag anser icke, att svårigheterna skola
behöva bliva så stora, att de böra avhålla från ett försök att på ifrågavarande
väg nå ett eftersträvansvärt syfte. För övrigt vill jag erinra örn
att den skogsägare, som anser skogsvårdsstyrelsen alltför restriktivt lia bedömt
hans rätt till avverkning, har möjlighet att genom besvär underställa
ärendet länsstyrelsens och i sista hand Kungl. Maj:ts prövning.
Med hänsyn till önskvärdheten av ett underlättande av tillämpningen av
ifrågavarande bestämmelser synes Kungl. Majit böra bemyndigas att, i den
mån så erfordras, utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Det torde även få
förutsättas, att skogsvårdsstyrelserna skola äga i lämplig omfattning utfärda
anvisningar till ledning för skogsägarnas bedömande av i vilken utsträckning
de äga avverka skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.
Vad i övrigt angår innehållet i förevarande bestämmelser biträder jag
centralrådets förslag, att den tid, under vilken begränsningen i avverkningsrätten
skall gälla, bör bestämmas till fem år. Tiden torde böra beräknas
från det lagfart sökts å den nye ägarens förvärv. I de flesta fall torde en
avverkningsbegränsning med sådan varaktighet vara tillräcklig för att avhålla
från fastighetsköp i spekulationssyfte.
I likhet med centralrådet anser jag bestämmelserna endast böra äga tilllämpning,
då fastighet genom köp, byte eller gåva övergår till någon, som
icke är den föregående ägarens arvinge eller make.
. Liksom i allmänhet gäller enligt skogsvårdslagen bör skogsägare, med hänsyn
till av honom tillärnad eller påbörjad avverkning, äga påkalla yttrande
av skogsvårdsstyrelsen, huru avverkning bör företagas utan att de nya bestämmelserna
bliva överträdda. Där avverkning sker i strid mot dessa be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
35
stämmelser eller mot föreskrifter, som meddelats enligt dem, eller där skogsvårdsstyrelsen
på grund av företagen utstämpling eller eljest finner skälig
anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid
mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, har styrelsen att meddela avverkningsförbud.
Örn avverkning sker mot skogsvårdsstyrelsens förbud,
kommer straffpåföljd att inträda och det avverkade virket att förverkas.
Från vissa håll har påyrkats, att jämväl upplåtelser av avverkningsrätter
skulle regleras i förevarande sammanhang. Av skäl, som centralrådet anfört,
anser jag emellertid icke för närvarande påkallat att vidtaga åtgärder i
angivna riktning. Jag förutsätter för övrigt, att skogsvårdsstyrelserna skola
verka för att icke avverkningsrätter upplåtas på sådant sätt, att de i större
omfattning kunna utnyttjas i skogsspekulationens tjänst. Skulle emellertid
behov av ett ingripande häremot framdeles inträda, bör givetvis lagstiftningen
kompletteras med bestämmelser i dylikt avseende.
De av mig föreslagna bestämmelserna torde böra införas såsom ett nytt
moment i 5 § skogsvårdslagen. Härav följer att, såsom lämpligt synes vara,
de övriga föreskrifter i lagen, som anknyta till nuvarande bestämmelser i
nämnda paragraf, även komma att hänföra sig till de nya bestämmelserna.
Att dessa placeras i 5 § medför också, att de allenast bliva tillämpliga å äldre
skog, vilket synes motiverat med hänsyn till att den yngre skogen synes tillräckligt
skyddad redan genom de allmänna bestämmelserna i lagen. Det
bör i detta sammanhang även nämnas, att i fråga om sådana skogar, å vilka
skogsvårdslagen icke är tillämplig, några bestämmelser av förevarande art
icke synas erforderliga. Med avseende å dessa skogar gäller utsyningstvång
eller andra särskilda begränsningar i avverkningsrätten.
Vad slutligen angår tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande, synes
denna böra bestämmas till den 1 juli 1938. Lagen bör även äga tillämpning
i fråga örn fastighet, vilken förvärvats före nämnda dag men beträffande
vilken lagfart icke blivit sökt dessförinnan. Lagen torde icke böra utgöra
hinder för tillgodogörande i enlighet med vad förut gällande lag medgivit
av avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 juli 1938.
I anslutning till de grunder, som av mig i det föregående angivits, har inom
jordbruksdepartementet upprättats ett förslag till lag om ändrad lydelse av
5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).
Föredraganden hemställer härefter, att över det sålunda upprättade förslaget,
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, lagrådets utlåtande
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Förslag
till
Lag örn ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212).
Härigenom förordnas, att 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 19231 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
5 §.
1 mom. Avverkning av---återväxt äventyras.
Ej heller---lag medgivit.
Kan avverkning---motsvarande tillämpning.
2 mom. I fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till
ny ägare, vilken icke är den föregående ägarens arvinge eller make, skall
jämte bestämmelserna i 1 mom. gälla, att intill dess fem år förflutit från
det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog icke må utan tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen ske i andra fall än där avverkningen avser ändamål,
som i 4 § 1 mom. l:o) sägs, eller ock avverkningen föranlåtes av skogens
beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar.
Konungen äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av
bestämmelserna i detta moment.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Lagen äger även tillämpning i
fråga om fastighet, vilken förvärvats före nämnda dag men beträffande
vilken lagfart icke blivit sökt dessförinnan.
Lagen skall icke utgöra hinder för tillgodogörande i enlighet med vad
förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 juli
1938.
1 Senaste lydelse, se SFS 1936:380.
Kungl. Maj.ts proposition nr 262.
37
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 mars
1938.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet den 9 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av sekreteraren Yngve Ericsson.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Lagrådet:
Då först vid en persons frånfälle kan avgöras vem som »är hans arvinge»,
måste detta uttryck anses oegentligt såsom beteckning för sådan förvärvare
av fastighet, vilken icke skall vara underkastad de här föreslagna bestämmelserna.
Ej heller blir därmed stadgandets innebörd fullt tydlig. Med arvinge
kan i detta sammanhang åsyftas antingen en var, som med överlåtaren
är i sådan släktskap att han kan bliva arvsberättigad efter denne, eller ock
allenast den, som efter släktförhållandet vid tiden för äganderättsöverlåtelsen
skulle taga arv. Enligt den senare tolkningen, vilken efter orden måhända
ligger närmast, skulle exempelvis, örn överlåtaren Ilar barn, hans fader eller
broder, som förvärvar fastigheten, komma att vara likställd med oskyld förvärvare.
Vid uppställande av en lagregel i detta avseende torde mer komma an
på att erhålla en enkel och klar bestämning av den närmaste släktkretsen i
allmänhet än att inom detta begränsade område låta de individuella förhållandena
öva en sannolikt ganska ojämn inverkan. Lämpligen synes därför åt
den andra relativsatsen i den föreslagna lagtexten kunna givas ungefär lydelsen
»vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i den skyldskap att
efter lag kan följa rätt till arv efter honom». Anses åter den andra tolkningen
vara den önskvärda, torde satsen böra undergå någon jämkning, exempelvis
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
så att den kommer att avse den, vilken icke är den föregående ägarens make
eller då — d. v. s. vid tiden för överlåtelsen •— skulle vara hans arvinge.
I sitt anförande vid remissen till lagrådet har departementschefen framhållit
åtskilliga synpunkter, vilka enligt hans uppfattning böra beaktas vid den
i första hand på skogsvårdsstyrelserna ankommande tillämpningen av det
föreslagna stadgandet i 5 § 2 mom. skogsvårdslagen. Att i lagtexten lämna
utförligare regler än som skett har, såsom det vill förefalla med fullt fog,
ansetts icke böra ifrågakomma. Av ett i detta sammanhang gjort uttalande
synes emellertid framgå, att med det i momentets andra stycke upptagna
bemyndigandet för Kungl. Majit att »meddela närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av bestämmelserna i detta moment» är åsyftat, att
Kungl. Maj :t skulle i formen av dylika föreskrifter till ledning för skogsvårdsstyrelserna
anvisa vissa grunder för tolkningen av lagstadgandet. Ett sådant
tillvägagående skulle dock näppeligen kunna anses riktigt och ej heller
efter vedertaget språkbruk inom lagstiftningen kunna inordnas under ett på
nyssnämnda sätt angivet bemyndigande. Utfärdandet av tillämpningsföreskrifter
i vanlig bemärkelse, eller alltså bestämmelser rörande den yttre ordning
som blir att iakttaga i fråga om ärendens handläggning av myndighet,
kontrollföreskrifter eller dylikt, kan ofta lämpligen överlämnas åt Kungl.
Maj :t, men däremot icke en befogenhet att i mer eller mindre bindande form
fullständiga lagens materiella innehåll. Anses föreskrifter av dylikt slag vara
av nöden, hava de sin plats i lagen. I all synnerhet gäller detta, när såsom i
förevarande fall föreskrifterna skulle kunna hava inverkan på enskild rätt
och lagens tillämpning är byggd på självständig prövning i särskilda instanser.
Något hinder för att, såsom här måhända huvudsakligen åsyftas, låta
lagens förarbeten, i den mån de kunna vara av betydelse för tolkningen, pä
lämpligt sätt komma till vederbörandes kännedom föreligger tydligen icke,
men för åtgärd i sådant hänseende erfordras icke något bemyndigande i lag.
På grund härav och då eljest icke torde finnas behov av några kompletterande
föreskrifter, synes för att undvika varje missuppfattning andra stycket
böra utgå.
Justitie rådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:
Därest, på sätt med förslaget är åsyftat, ny ägare av fastighet skall vara
underkastad inskränkning i honom eljest tillkommande rätt att avverka skog,
kan han tydligen icke åt annan upplåta vidsträcktare rätt än han själv sålunda
äger. Förbudet att företaga avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
blir följaktligen på enahanda sätt som emot ägaren gällande emot innehavare
av skogsavverkningsrätt, som av ägaren upplåtes inom fem år från det han
sökte lagfart å sitt fång. Örn en tidigare upplåten avverkningsrätt skulle förenas
på en hand med äganderätten till fastigheten, kommer förbudet likaledes
att äga tillämplighet. Det vill synas som om härmed förslagets syfte — att
motverka spekulation i skogsfastigheter —- borde vara tillgodosett i vad hän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
39
syn kan vara att taga till upplåtelser av skogsavverkningsrätt. Förslaget
torde emellertid icke stanna vid detta; med undantag allenast för avverkningsrätt,
som upplåtits före lagens ikraftträdande, skola de nya bestämmelserna
lända till efterrättelse även i fråga om dylik upplåtelse, som skett före
fastighetens övergång till ny ägare och är gällande emot denne.
Med avseende å sistnämnda fall måste lagens verkan bli den, att vid varje
upplåtelse av skogsavverkningsrätt får tagas i beräkning att denna rätt kan
komma att lida inskränkning i följd av att fastigheten under avtalstiden övergår
till annan ägare. Att införandet av ett dylikt ovisshetsmoment skulle
motvägas av något nyttigt ändamål torde svårligen kunna påvisas.
Den rätt, som upplåtits av en föregående ägare, kan icke ha avsett
annan avverkning än sådan vartill han själv var berättigad. Därför kan
icke, när avverkningsrätten på grund av inteckning eller förbehåll vid äganderättens
övergång skall efter lag bestå emot nye ägaren, något skogsvårdens
intresse påkalla att ombytet av ägare skall medföra en skärpning av villkoren
för rättighetens utövning.
Vi hemställa alltså, att i första stycket av 2 mom. göres undantag för avverkning
på grund av rätt, som upplåtits av föregående ägare och är gällande
emot nye ägaren.
Justitie rådet Forsberg:
Lagförslagets huvudsyfte är att hindra den skogsskövling, som brukat förekomma
i samband med sådana på spekulation gjorda förvärv av fastigheter,
där den till vilken fastigheten överlåtits närmast avser att på kort tid genom
skogens avverkning förskaffa sig största möjliga vinst. I överensstämmelse
därmed har det föreslagna stadgandets bestämmelser om inskränkning
i rätten att avverka hänförts till fall där överlåtelse av fastighet ägt rum.
Däremot har det ej funnits påkallat att verkställa en motsvarande reglering
med avseende å upplåtelser av avverkningsrätt. Därav lärer då också följa
att den som fått åt sig upplåten dylik rätt — oansett örn upplåtelsen skett efter
lagens ikraftträdande — där omständigheterna ej giva vid handen att
försök att kringgå lagen föreligger, är berättigad att utan hinder av att fastigheten
samtidigt eller sedermera överlåtes till annan person i full utsträckning
tillgodogöra sig sin avverkningsrätt i den mån så kan ske enligt skogsvårdslagens
gällande bestämmelser. Förevarande stadgande har emellertid
så utformats, att detsamma kan anses innebära att de meddelade bestämmelserna
skola äga tillämpning jämväl i omförmälda fall. Även örn en sådan
innebörd av stadgandet, som skulle stå i strid med allmänt gällande privaträttsliga
grundsatser, icke kan antagas vara åsyftad, synes dock i rättssäkerhetens
intresse ett förtydligande av stadgandet vara erforderligt.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 24 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld,
Nilsson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets
den 21 mars 1938 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1938 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212).
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
Enligt det till lagrådet remitterade lagförslaget skulle de nya bestämmelserna
äga tillämpning i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva
övergår till ny ägare, vilken icke är den föregående ägarens arvinge eller
make. Lagrådet har på anförda skäl ansett sistnämnda sats lämpligen kunna
givas ungefär lydelsen »vilken icke med den föregående ägaren är gift
eller i den skyldskap att efter lag kan följa rätt till arv efter honom». Jag
har intet att erinra mot en sådan ändring av lagtexten.
I lagförslaget har upptagits ett stadgande, att Konungen skulle äga meddela
närmare föreskrifter rörande tillämpningen av de nya bestämmelserna.
Förslaget har i denna del motiverats med hänsyn till önskvärdheten av ett
underlättande av tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser. Med hänsyn
till de betänkligheter, lagrådet härutinnan anfört, anser jag mig icke
böra motsätta mig, att förevarande stadgande, i enlighet med vad lagrådet
förordat, må utgå ur lagförslaget.
Lagrådet har vidare framställt vissa erinringar med avseende å frågan, i
vad mån den föreslagna inskränkningen i rätten att förfoga över skog även
bör hindra tillgodogörandet av avverkningsrätt, som blivit upplåten innan
fastighet övergått till ny ägare. I ett uttalande av tre av lagrådets ledamöter
har bland annat framhållits att, när avverkningsrätt på grund av inteckning
eller förbehåll vid äganderättens övergång skulle efter lag bestå emot
nye ägaren, något skogsvårdens intresse icke påkallade att ombytet av ägare
skulle medföra en skärpning av villkoren för rättighetens utövning. Med
anledning härav har hemställts, att undantag från de föreslagna bestämmelserna
måtte göras för avverkning på grund av rätt, som upplåtits av
föregående ägare och är gällande emot nye ägaren. Av vad som anförts i
41
Kungl. May.ts proposition nr 262.
förevarande hänsende synes framgå, att lagrådet utgått från att, även örn
en undantagsbestämmelse i nyss angivna syfte införes, det skall bliva möjligt
att inskrida mot försök att kringgå lagen genom upplåtelser av avverkningsrätter.
Med hänsyn härtill anser jag mig kunna, om än med någon
tvekan, förorda införandet i lagen av en sådan undantagsbestämmelse. Jag
vill emellertid erinra om att jag vid min föregående anmälan av ärendet
framhållit såsom självfallet att, om ett ingripande mot utnyttjandet av avverkningsrätter
för skogsspekulation framdeles kommer att visa sig behövligt,
lagstiftningen bör kompletteras med bestämmelser i dylikt hänseende.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har jag låtit inom jordbruksdepartementet
omarbeta det remitterade förslaget.
Under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen
lärer kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlåtande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer jag,
att nyssnämnda omarbetade lagförslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Sandström.
Bihang tilt riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 262.
4