Kungl. Majlis proposition nr 256.
1
Nr 256.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensionsrätt i
statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare;
given Stockholms slott den 3 mars 1938.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler följande frågor
om pensionsrätt i statens pensionsanstalt, nämligen
dels, efter samråd nied chefen för socialdepartementet, fråga örn delaktighet
i statens pensionsanstalt för vissa sjukgymnaster ävensom fråga om beredande
av familjepensionsrätt i anstalten för vissa befattningshavare vid polisväsendet,
dels ock, efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet och t. f.
chefen för handelsdepartementet, fråga om beredande av delaktighet i statens
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 256.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 256.
pensionsanstalt för hovkapellets medlemmar och pensionsanstaltens övertagande
av hovkapellets pensionsinrättnings tillgångar och förbindelser.
Chefen för finansdepartementet anför därvid följande:
1. Delaktighet i statens pensionsanstalt för vissa sjukgymnaster.
I en till Kungl. Maj :t ställd, den 22 maj 1930 dagtecknad skrift anhöll legitimerade
sjukgymnasters centralråd, representerande från gymnastiska centralinstitutet,
J. Arvedsons gymnastikinstitut och sydsvenska gymnastikinstitutet
utexaminerade sjukgymnaster, örn vidtagande av åtgärd för beredande
av delaktighet i statens pensionsanstalt för i viss allmän eller enskild
tjänst anställda sjukgymnaster.
I utlåtande den 3 juli 1930 tillstyrkte medicinalstyrelsen i viss utsträckning
berörda framställning och anförde därvid följande:
Medicinalstyrelsen får tillstyrka vidtagande av det tillägg till § 60 mom. 1
i reglementet för statens pensionsanstalt den 31 december 1919 (nr 878), sådant
detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 29 juni 1928 (nr 257),
att de rättigheter och skyldigheter, som stadgas i §§ 1—40 samt i §§ 60—68,
må tillkomma jämväl sjukgymnast, som erhållit medicinalstyrelsens tillståndsbrev
till utövande av sjukgymnastyrket och som av vederbörande chefläkare
antagits till sjukgymnast vid länslasarett eller på likartat sätt anordnad sjukvårdsinrättning,
vilken äges och helt eller delvis underhålles av landsting
eller stad, som ej deltager i landsting. Då för dylika sjukgymnaster minimiarsavlöning
icke fastställts i författning, skulle genom tillägg, som nyss
nämnts, och med oförändrat innehåll av § 60 mom. 3 reglementet bliva gällande
för befattning, varom nu är fråga, under det av medicinalstyrelsen såsom
oeftergivligt ansedda villkoret, att befattningen på sätt i § 5 sägs reglerats
av huvudmannen och pensionsanstalten bifallit huvudmannens framställning
örn befattningens förenande med pensionsrätt för innehavaren.
Statens pensionsanstalt avgav utlåtande i ärendet den 28 juli 1930 och åbelopade
därvid vad anstalten i yttrande den 6 juni 1930 anfört över av sakkunniga
den 10 maj 1930 avgivet betänkande med förslag angående ordnande
av sjukgymnastutbildningen i riket m. m. I berörda yttrande hade anstalten
anfört, att goda skäl syntes föreligga för av de sakkunniga gjort uttalande,
att samma pensionsrätt, som redan bereus sjuksköterskor i viss allmän
och enskild tjänst, också borde beredas sjukgymnaster i enahanda anställning,
därvid dock förutsattes pensionsrätt allenast för kvinnliga anställningshavare.
Jämväl statskontoret tillstyrkte i utlåtande den 16 oktober 1930 beredande
av delaktighet i statens pensionsanstalt för kvinnliga sjukgymnaster i överensstämmelse
med vad som ifrågasatts av medicinalstyrelsen och pensionsanstalten.
Genom beslut den 19 maj 1933 fann Kungl. Maj:t förenämnda framställning
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I en den 29 oktober 1935 dagtecknad skrift har centralrådet gjort förnyad
framställning i ämnet, därvid centralrådet förklarat sig åsyfta pensionsrätt
jämväl för manliga sjukgymnaster.
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
3
Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 14 november 1935, under åberopande
av vad styrelsen anfört i förut återgivna yttrande av den 3 juli 1930, tillstyrkt
bifall till centralrådets förnyade framställning.
Inom finansdepartementet har därefter upprättats en i januari 1937 dagtecknad
promemoria i ämnet, avsedd att tjäna såsom grundval för ärendets
fortsatta handläggning. I denna promemoria har ifrågasatts delaktighet i
statens pensionsanstalt för kvinnlig sjukgymnast, anställd vid länslasarett
eller på likartat sätt anordnad sjukvårdsinrättning, vilken äges och helt eller
delvis underhålles av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, även
örn inrättningen är att hänföra till sjukstuga, ävensom för dylik sjukgymnast
vid för sjukgymnastik och massage inrättad poliklinik, vilken äges och
helt eller delvis underhålles av landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
eller vid statsunderstödd vanföreanstalt, allt under förutsättning att befattningen
för sjukgymnasten utgör huvudsaklig sysselsättning. Befattning
såsom sjukgymnast skulle ej kunna förenas med pensionsrätt, örn icke den
dagliga arbetstiden i befattningen uppginge till minst fem timmar och slutärsavlöningen
till minst 2,500 kronor, av statens pensionsanstalt beräknat
\ärde å naturaförmåner däri inräknat. Tjänstepensionsunderlaget skulle
vara detsamma som för sjuksköterskor, nämligen 1,500 kronor. Pensionsåldern
skulle vara 60 år och för hel pension skulle erfordras 30 tjänstår. I
anslutning till vad sålunda föreslagits har i förenämnda promemoria anförts
i huvudsak följande:
Enär för befattning av förevarande slag minimiårsavlöning icke finnes
fastställd i författning, kan reglementet för pensionsanstalten jämlikt i § 5
intagen huvudregel icke bliva gällande för nu avsedd sjukgymnast med
mindre befattningen reglerats av huvudmannen och pensionsanstalten —
sedan regleringen godkänts av Konungen eller den myndighet, som Konungen
förordnar — bifallit huvudmannens framställning om befattningens
förenande med pensionsrätt för innehavaren. 1 sitt yttrande den 3 juli 1930
med anledning av centralrådets tidigare framställning om pensionsrätt för
sjukgymnaster uttalade medicinalstyrelsen, att villkoret örn reglering av
styrelsen ansåges såsom oeftergivligt. Det torde därför få anses uteslutet
att, såsom fallet är beträffande de till pensionsanstalten anslutna läkarbefattningarna,
medgiva undantag från berörda villkor för sjukgymnasterna.
Då de anstalter, vid vilka de till erhållande av pensionsrätt ifrågasatta sjukgymnasterna
äro anställda, jämlikt 5 § lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus stå under tillsyn av medicinalstyrelsen,
torde böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att godkänna ifrågavarande
reglering.
Enligt § 5 pensionsanstaltens reglemente äger Konungen att, då så prövas
lämpligt, meddela närmare bestämmelser angående villkoren för reglerings
godkännande. Sålunda har beträffande sjuksköterskebefattningar genom
kungörelsen den 30 april 1920 (nr 230) föreskrivits villkor örn viss kompetens
hos befattningens innehavare vid regleringstillfället och genom kungörelsen
den 30 juni 1930 (nr 462) stadgats vissa minimiförmåner i lönehänseende
för åtnjutande av det genom kungörelse samma dag (nr 401) införda tjänstepensionsunderlagct
1,560 kronor. Då enligt 39 § sjukhusstadgan den 22 juni
1928 (nr 303) till sjukgymnast vid i stadgan avsedd inrättning ej må antagas
annan än den, som erhållit medicinalstyrelsens tillståndsbrev lill yrkets ut
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 2öG.
övande, och då de föreslagna pensionsbestämmelserna för sjukgymnast innefatta
bestämmelse örn viss minimiavlöning såsom förutsättning för pensionsrätt,
torde för sjukgymnasternas del särskilda föreskrifter av berörda
slag vara överflödiga. Det torde få förutsättas, att den godkännande myndigheten
icke skall finna skäl eftergiva förstnämnda villkor för sjukgymnast,
som är anställd vid inrättning, å vilken sjukhusstadgan ej är tillämplig.
Möjligheten till pensionsrätt ifrågasattes i promemorian böra begränsas till
att avse endast kvinnliga sjukgymnaster. Detta främst av den anledningen,
att enligt införskaffade uppgifter för närvarande icke synes finnas anställd
någon manlig sjukgymnast, som uppfyller de för pensionsrätt eljest föreslagna
villkoren. Enligt ifrågavarande uppgifter, som avse 119 sjukgymnaster,
utgöra de manliga allenast 2. Beträffande den ene av dessa uppgives anställningen
vara tillfällig. Den andre har sin huvudsakliga sysselsättning såsom
gymnastiklärare.
Med den ifrågasatta omfattningen av pensionsrätten skulle denna komma
att avse de sjukvårdsinrättningar, som omförmälas i § 60 mom. 1 a) pensionsanstaltens
reglemente, med tillägg av därstädes undantagna sjukstugor
och i § 60 mom. 2 omförmälda till sanatorier ej hänförliga sjukhus. Dock
synes erforderligt, att därest sjukgymnaster, anställda vid i sistnämnda moment
avsedda akademiska sjukhuset i Uppsala, i likhet med därstädes anställda
sjuksköterskor skola anslutas till statens pensionsanstalt, detta sjukhus
särskilt nämnes i reglementet. Utöver sjukgymnaster vid nyss angivna
sjukvårdsinrättningar synas sjukgymnaster vid fristående polikliniker för
sjukgymnastik ävensom statsunderstödda vanföreanstalter böra kunna bliva
delaktiga i pensionsanstalten.
Med det föreslagna villkoret om viss minsta daglig arbetstid avses att
från möjlighet till pensionsrätt utesluta sådana sjukgymnaster, för vilka befattningen
icke utgör huvudsaklig sysselsättning. 1 det i ärendet åberopade,
den 10 maj 1930 avgivna sakkunnigebetänkandet (sid. 24) uttalas, att erfarenheten
givit vid handen, att 6 timmars dagligt arbete utgör en t. o. m.
dryg arbetsdag för sjukgymnaster. Den föreslagna minimiarbetstiden av
5 timmar synes följaktligen knappast kunna anses vara för snävt tillmätt,
för att vara förenlig med huvudsaklig sysselsättning. Den föreslagna rninimiavlöningen
för erhållande av pensionsrätt avses skola utgöra grund för
det enhetliga tjänstepensionsunderlag, som föreslås, eller 1,560 kronor. Den
jämlikt § 23 mot ett underlag av nämnda storlek svarande slutavlöningen
uppgår till 2,340 kronor (tjänstepensionsunderlaget = 2/3 av slutavlöningen),
vilket belopp emellertid med hänsyn därtill att samtliga nu anställda sjukgymnaster
äro placerade å »dyrorter», d. v. s. å orter som tillhöra andra ortsgrupper
än ortsgruppen A, och i jämförelse med förhållandet mellan avlöning
och pension för statliga befattningshavare med motsvarande placering
synes vara för lågt för ett underlag å 1.560 kronor. För att icke utestänga
alltför många från möjlighet till pensionsrätt föreslås emellertid ett endast
obetydligt högre avlöningsbelopp som villkor för pensionsrätt.
Enligt föreliggande uppgifter äro vid här avsedda sjukvårdsinrättningar,
utom vanföreanstalter, för närvarande anställda 108 sjukgymnaster, för vilka
anställningen uppgivits utgöra huvudsaklig sysselsättning. Fördelningen av
dessa befattningshavare efter arbetstid och avlöning framgår av nedanstående
tabell.
I årsavlöningen har i förekommande fall inräknats dyrtidstillägg, beräknat
värde av naturaförmåner samt inkomst av verksamhet, som synts följa med
tjänsten, t. ex. poliklinisk verksamhet och särskilt arvode såsom instruktionsgymnast.
Värdet av naturaförmånerna hava beräknats på grundval av ett
Kungl. Majlis proposition nr 256.
5
Årsavlöning Kr. |
Arbetsvecka, timmar |
Summa antal |
|||||
—23 |
24—29 |
30—35 |
36—41 |
42—47 |
48— |
||
—1,499 |
5 |
2 |
3 |
3 |
- |
1 |
14 |
1,500—1,999 |
4 |
13 |
— |
7 |
2 |
26 |
|
2,000—2,499 |
— |
— |
1 |
.1 |
9 |
1 |
12 |
2,500—2,999 |
— |
7 |
— |
3 |
6 |
16 |
|
3,000—3,999 |
— |
3 |
— |
10 |
2 |
1 |
16 |
4,000-4,999 |
— |
— |
1 |
10 |
4 |
— |
15 |
5,000— |
— |
— |
- |
5 |
1 |
3 |
9 |
Summa antal |
9 |
18 |
12 |
36 |
19 |
14 |
108 |
antaget årligt värde av 600 kronor för kost, lyse och tvätt samt för bostad
med värme 1/8 av inkomsten i övrigt.
Av tabellen framgår, att pensionsrätten genast skulle kunna komma att
omfatta ett antal av 53 sjukgymnaster och efter erforderlig löneförhöjning ytterligare
28, tillsammans således 81 gymnaster förutom de vid vanföreanstalterna
anställda. Medräknas vanföreanstalternas sjukgymnaster synes man av
de anförda siffrorna att döma under den närmaste tiden knappast behöva
räkna med större anslutning än av 90 sjukgymnaster.
Medelslutavlöningen utgör för sjukgymnaster med minst 5 timmars daglig
arbetstid 3,140 kronor. Örn slutavlöningarna under 2,500 kronor ökas till
detta belopp och samtliga löner därefter ersättas med sina motsvarigheter
å ortsgruppen A tillhörande orter enligt den i avlöningsreglementet den 22
juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270) intagna löneplanen, erhålles ett genomsnittligt
lönebelopp av 2,800 kronor, vilket belopp ligger något över 150
procent av 1,776 kronor, d. v. s. summan av en pension å 1,560 kronor och
därå belöpande dyrtidstillägg. Det för sjuksköterskor införda tjänstepensionsunderlaget
1,560 kronor synes således icke behöva anses för högt för sjukgymnasternas
vidkommande. Ej heller synes sjukgymnasternas löneställning
kunna utgöra grund för något nämnvärt högre underlag än 1,560 kronor. Någon
differentiering av sjukgymnasternas arbetsuppgifter, med åtföljande olikhet
i löneställning synes icke förekomma, varför ett enhetligt tjänstepensionsunderlag
synes vara att föredraga framför underlag, avpassade efter de av
respektive huvudmän utmätta lönerna. Ej heller synas rådande olikheter i
avseende å arbetstid utgöra något bärande skäl för ett avstående från de fördelar,
som uppenbarligen äro förknippade med ett enhetligt tjänstepensionsunderlag:
Av
de för närvarande anställda gymnasterna äro 27 tillförsäkrade pension,
varav 13 med 55 års och 14 med 60 års pensionsålder. Det synes knappast
finnas fog för att vid bestämmande av pensionsrätten i statens pensionsanstalt
sätta pensionsåldern lägre än 60 år. Det för hel pension fordrade antalet
tjänstår är för 22 av nyssnämnda 27 gymnaster sådant, att det kan intjänas
från en anställningsålder av 30 år (för återstående 5 gymnaster förutsätter
hel pension en anställningsålder av 25 år). Av nu anställda gymnaster med
minst 5 timmars daglig arbetstid skulle drygt 60 procent kunna uppnå 30
tjänstår. En pensionsålder av 60 år synes sålunda vara väl förenlig med en
tjänstålder av 30 år. En lägre pensionsålder än 60 år skulle däremot med
tillfredsställande resultat endast låta sig förenas med en i motsvarande mån
lägre tjänstålder.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
Beträffande pensionsavgiftens storlek har i promemorian anförts följande:
På grundval av föreliggande uppgifter om födelse- och anställningsår har
med tillämpning av dödlighetstabellen R 32 för kvinnor och en räntefot av
3.5 respektive 4 procent verkställts beräkning av erforderlig genomsnittsavgift.
Denna avgift har därvid befunnits utgöra 18.6 procent av tjänstepensionsunderlaget
vid förräntning efter 3.5 procent och 16.3 procent av underlaget
vid förräntning efter 4 procent. En tredelning av kostnaderna på stat,
huvudman och befattningshavare skulle således enligt denna beräkning leda
till en årlig huvudmans- och befattningshavareavgift av 6.2 respektive 5.4
procent, således i båda fallen en högre avgiftssats än den för befattningshavare,
tillhörande kap. VI i pensionsanstaltens reglemente, vanligen gällande
avgiftssatsen, nämligen 5 procent. De beräkningar, som lett till sistnämnda
avgiftssats hava baserats å ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabell
för kvinnor och en räntefot av 4 procent. En på samma grundval verkställd
beräkning leder för sjukgymnasternas del till en genomsnittlig totalavgift av
15.2 procent, vilken totalavgift motsvarar en avgiftssats, som endast obetydligt
överstiger 5 procent. Då det icke synes billigt att för en enstaka grupp
befattningshavare fastställa avgifter, som basera sig på andra dödlighetsoch
ränteantaganden än dem, som i sådant hänseende lagts till grund i fråga
om tidigare till pensionsanstalten anslutna befattningshavaregrupper, synes
därför för sjukgymnaster kunna ifrågasättas en avgiftssats av 5 procent.
Vid inordnande av nya befaltningshavaregrupper i pensionsanstalten har
staten i regel åtagit sig även en del av den pensioneringskostnad, som hänför
sig till s. k. retroaktiv tjänslårsberäkning. Sålunda åtog sig staten för sjuksköterskornas
vidkommande hälften av den del av ifrågavarande kostnad,
som icke täcktes av befattningshavarens andel i engångsavgiften. Därest ett
liknande åtagande kommer till stånd i fråga örn sjukgymnasterna, erfordras
visst tillägg till övergångsstadgandena till kap. VI i reglementet för pensionsanstalten.
I
I promemorian hava slutligen framlagts följande beräkningar av kostnaderna
för genomförande av den ifrågasatta pensioneringen:
Om^ pensioneringen antages komma att omfatta 100 sjukgymnaster, skulle
den på grundval av dödlighetstabellen R 32 för kvinnor och en räntefot av 3.5
procent beräknade årliga totalavgiften belöpa sig på 29,172 kronor. Härav
skulle 15,600 kronor täckas av avgifter av huvudmän och befattningshavare,
vadan det på staten ankommande årliga avgiftsbeloppet skulle uppgå till
13,572 kronor.
Under förutsättning att möjlighet till retroaktiv tjänstårsberäkning fullständigt
utnyttjas skulle den totala engångsavgiften uppgå till 231,381 kronor,
varav 83,600 kronor skulle utgöra statens andel. Engångsavgifterna grundlägga
rätt till pension, beräknad med tillämpning av ålderdomsförsäkringskommitténs
dödlighetstabell och 4 procent räntefot. Kapitalvärdet av de
mot engångsavgifterna svarande pensionsförpliktelserna torde emellertid böra
beräknas med tillämpning av förutnämnda dödlighets- och ränteantagande,
vilket leder till ett kapitalvärde, som överstiger engångsavgiftssumman
med 37,077 kronor.
För de först inträdande sjukgymnasterna kommer den beräknade årliga
totalavgiften icke att räcka till. Detta på den grund, att deras anställningstid
före inträdet i anstalten motsvaras av avgifter allenast i den mån anställningstiden
infaller efter 30 års ålder. Kapitalvärdet av härigenom uppkommen
brist uppgår till 19,539 kronor.
Om man tänker sig de å staten ankommande kapitalvärdena represente -
Kungl. Maj:ts proposition nr 2ö6.
7
rade av eviga räntor, skulle statens kostnader för sjukgymnasternas pensionering
i den antagna omfattningen motsvara ett årligt belopp å tillhopa
18,480 kronor.
Härtill skulle komma kostnaden för dyrtidstillägg, vilken vid nuvarande
levnadskostnadsindex skulle motsvara ett på samma sätt beräknat årligt
belopp å 5,400 kronor.
Sedan Kungl. Majit efter upprättandet av förenämnda promemoria anbefallt
statens pensionsanstalt att avgiva utlåtande i ärendet, har pensionsanstalten
den 21 september 1937 avgivit dylikt utlåtande och därvid anfört
huvudsakligen följande:
Vad som förekommit efter det pensionsanstalten den 28 juli 1930 yttrade
sig rörande frågan om sjukgymnasternas pensionsrätt har icke givit anstalten
anledning frångå sin då tillkännagivna principiella inställning till frågan,
nämligen att intet vore alt erinra mot att samma pensionsrätt, som redan
beretts sjuksköterskor i viss allmän och enskild tjänst, också bereddes sjukgymnaster
i enahanda ställning.
I fråga om pensionsrättens omfattning har legitimerade sjukgymnasters
centralråd i den senast gjorda framställningen särskilt framhållit, att pensionsrätt
av centralrådet åsyftades ej endast för kvinnlig legitimerad sjukgymnast
utan även för manlig, och medicinalstyrelsen tiar i sitt utlåtande
den 14 november 1935 tillstyrkt bifall härtill. I den remissen vidfogade
promemorian har emellertid pensionsrätten förutsatts begränsad till att avse
endast kvinnliga sjukgymnaster. Av vad i promemorian härom anförts
synes visserligen framgå, att något behov av pensionering av manliga sjukgymnaster
för närvarande knappast föreligger. Då det dock icke torde kunna
anses uteslutet, att sådant behov inom en nära framtid kan komma att
göra sig gällande, och då pensionsrättens utsträckande redan nu till att omfatta
jämväl manliga sjukgymnaster icke synes kunna komma att medföra
nämnvärda statliga merkostnader eller olägenheter av annan art, har pensionsanstalten
icke något att erinra mot att i den ifrågasatta pensionsrätten
inbegripes såväl manliga som kvinnliga innehavare av sjukgymnastbefaltningar.
I detta sammanhang må framhållas, att för de statliga sjukgymnastbefattningarna
vid serafimerlasarettet torde gälla, att pensionsrätt tillkommer
såväl manliga som kvinnliga innehavare av befattningarna.
Mot förslaget i promemorian, att pensioneringen skulle omfatta jämväl
sjukgymnaster, anställda vid polikliniker för sjukgymnastik eller vid statsunderstödda
vanföreanstalter, finner pensionsanstalten intet vara att erinra.
Med anledning av vad i promemorian anförts rörande sjukgymnastbefattningen
vid sjukhuset i Uppsala får pensionsanstalten såsom sin mening
framhålla, att denna befattning bör inbegripas i pensioneringen.
Vidkommande pensionsålder, för hel tjänstepension erforderligt antal
tjänstår samt tjänstepensionsunderlagets belopp innebär vad i promemorian
föreslagits vissa avvikelser från vad pensionsanstalten i sitt yttrande den 6
juni 1930 härutinnan förutsatt. Med hänsyn till den motivering, som förebragts
för dessa avvikelser, har emellertid pensionsanstalten intet att mot
dem erinra.
Enligt promemorian skulle såsom villkor för pensionsrätt i reglementet
föreskrivas, att den dagliga arbetstiden uppgår till minst 5 timmar och slutårsavlöningen
till minst 2,500 kronor. Mot det föreslagna slutavlöningsbeloppet
synes intet vara att erinra, under förutsättning att däri ej inräknas
avlöning, som utgår i form av taxa. Däremot synes lämpligheten av att föreskriva
en minsta daglig arbetstid av visst antal timmar kunna ifrågasättas.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
Anses den föreslagna bestämmelsen örn att befattningen skall utgöra huvudsaklig
sysselsättning för befattningshavaren böra kompletteras med en bestämmelse
om viss minsta arbetstid, torde det vara ändamålsenligare att
föreskriva, att tjänstgöringsskyldigheten icke må understiga exempelvis 30
timmar i veckan.
Nu angivna särbestämmelser om villkor för pensionsrätt synas emellertid
icke böra intagas i reglementet utan, bland annat för underlättande av eventuellt
ifrågakominande ändringar, meddelas i särskild kungörelse angående
villkor för godkännande av reglering enligt § 5 i reglementet, på sätt skett
exempelvis beträffande vissa sjuksköterskebefattningar. Utfärdas sådan
kungörelse, kan däri lämpligen den i promemorian berörda frågan örn kompetejisvillkoren
för sjukgymnaster regleras.
Såsom i promemorian angivits har staten, då nya befattningshavaregrupper
inordnats i pensionsanstalten, i regel åtagit sig en del av den pensioneringskostnad,
som förorsakas av s. k. retroaktiv tjänstårsheräkning enligt
§ 6 i reglementet. Därvid har i allmänhet, då pensionsrätten varit beroende
av att huvudman reglerat befattningen och gjort framställning örn densammas
förenande med pensionsrätt, såsom villkor för bidrag av staten bestämts
en viss tidsfrist, inom vilken framställning om pensionsrätt skall hava gjorts.
Anledningen härtill torde hava varit önskan att förmå huvudmannen att
.snarast bereda pensionsrätt för innehavare av befattning, som befunnits
böra upptagas i anstalten. Det synes pensionsanstalten skäligt, att staten
även i förevarande fall lämnar bidrag till pensioneringskostnaden enligt sålunda
tidigare tillämpade grunder, varvid, under förutsättning att de nya
pensionsbestämmelserna träda i kraft den 1 juli 1938, nyssnämnda tidsfrist
lämpligen synes böra begränsas till den 1 januari 1941.
I avseende å vad i promemorian i övrigt anföids rörande reglering av
sjukgymnastbefattningar, årsavgifter samt statens pensionskostnader har
pensionsanstalten intet att erinra.
Medicinalstyrelsen har i förnyat utlåtande den 14 oktober 1937 förklarat
sig icke hava något att erinra mot de av pensionsanstalten i nyss återgivna
utlåtande den 21 september 1937 anförda synpunkterna.
Statskontoret har i utlåtande den 13 december 1937 anfört, att ämbetsverket
icke hade annat att erinra emot vad pensionsanstalten anfört och
föreslagit än att statskontoret icke funne sig för närvarande kunna tillstyrka,
att pensionsrätt bereddes sjukgymnast vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
I sistberörda hänseende har statskontoret anfört följande: I
I anledning av pensionsanstaltens förslag om pensionsrätt i anstalten för
sjukgymnast vid akademiska sjukhuset i Uppsala vill statskontoret åberopa
sitt utlåtande den 7 december 1935 i anledning av en framställning om
pensionsrätt hos statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare vid
ifrågavarande sjukhus.
Statskontoret erinrade härvid, att ämbetsverket i utlåtande den 20 november
1934 utgått ifrån att arbetare, anställda vid akademiska sjukhuset i
Uppsala, närmast vöre att anse som statliga anställningshavare och förty
underkastade bestämmelserna i arbetarpensionsreglementet under i reglementet
angivna villkor. Beträffande annan vid sjukhuset anställd personal
ansåg statskontoret, att civila tjänstepensionsreglementet ej borde göras tilllämpligt
så länge den dåvarande förvaltningsorganisationen vid sjukhuset
bibehölles. Vid sådant förhållande och då — örn man utginge från att personalen
ifråga vore att anse som statlig personal — en anslutning till statens
Kungl. Maj:ts proposition nr 256-
9
pensionsanstalt ej heller syntes kunna ifrågakomma, förefölle det statskontoret
lämpligast att med avgörande av frågan om pensionsrätt för i framställningen
avsedda tjänstemän tillsvidare finge anstå och att en pensionering
i förekommande fall således liksom hittills finge ske genom hänvändelse
till riksdagen.
Kungl. Majit fann sedermera genom beslut den 14 februari 1936 icke skäl
vidtaga åtgärder för beredande av pensionsrätt åt i framställningen avsedd
personal.
Även örn det förhållandet, att vid akademiska sjukhuset i Uppsala anställda
sjuksköterskor för närvarande åtnjuta pensionsrätt i statens pensionsanstalt,
kan anses utgöra skäl för att jämväl tillerkänna nu ifrågavarande
anställningshavare motsvarande pensionsrätt, finner sig statskontoret
på här nu anförda grunder icke för närvarande kunna tillstyrka att sådan
pensionsrätt beredes dem.
Med hänsyn till att vård genom sjukgymnastik först under senare år kom-Departementsmit
till begagnande i större utsträckning inom den slutna sjukvården och en''
då i anledning härav sjukgymnasternas anställningsförhållanden ännu icke
vunnit full stadga, har det synts mig i viss mån tveksamt, huruvida pensionsrätt
under statens medverkan ännu borde beredas dylika befattningshavare.
Med den inom finansdepartementet upprättade promemorian, för vilken förut
redogjorts, avsågs att utröna, huruvida genom viss avgränsning av pensioneringen
och uppställande av vissa andra villkor pensioneringen kunde begränsas
på sådant sätt, att icke önskvärda konsekvenser av medgivande av
pensionsrätt kunde undvikas.
Statens pensionsanstalt och övriga i ärendet hörda myndigheter hava
tillstyrkt, att pensionsrätt beredes sjukgymnaster i huvudsaklig överensstämmelse
med innehållet i nämnda promemoria. Jämväl enligt min mening
bör pensionsrätt medgivas i enlighet med sålunda uppdragna riktlinjer. I de
delar pensionsanstalten föreslagit avvikelse från vad i promemorian ifrågasatts
biträder jag i allt väsentligt pensionsanstaltens förslag. I fråga om omfattningen
av pensionsrätten tillstyrker jag således, att densamma, i den
mån så kan bliva aktuellt, får avse även manlig sjukgymnast. Beträffande
de sjukvårdsinrättningar, som för nu ifrågavarande ändamål böra kunna
vinna anslutning till pensionsanstalten, vill jag på av statskontoret anförda
skäl föreslå den avvikelsen från pensionsanstaltens förslag, att akademiska
sjukhuset i Uppsala icke inbegripes bland nämnda sjukvårdsinrättningar.
Såsom pensionsanstalten föreslagit synas i särskild författning böra upptagas
de särskilda villkor, som böra uppställas för godkännande av reglering
av nu åsyftad befattning, avseende krav på legitimation såsom sjukgymnast
ävensom fordran på viss minimiavlöning och viss omfattning av tjänstgöringen.
Beträffande fordran i sistnämnda avseende förordar jag, med hänsyn
till vad pensionsanstalten anfört, att densamma gives form av föreskiift, att
tjänstgöringsskyldigheten skall uppgå till minst 30 timmar i veckan.
Vad pensionsanstalten anfört och föreslagit i fråga örn medgivande av
lindring av förekommande engångsavgift har icke heller givit mig anledning
till erinran.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
Sedan riksdagen fattat beslut i ärendet, torde det få ankomma på Kungl.
Majit att utfärda erforderliga författningsbestämmelser. Dessa torde böra
träda i kraft den 1 juli 1938.
2. Familjepensionsrätt i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare
vid polisväsendet.
Enligt 1 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket skall
riket vara indelat i polisdistrikt. Stad, så ock köping, som enligt särskild
bestämmelse är pliktig bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall
utgöra särskilt polisdistrikt. Sådan skyldighet föreligger i fråga örn alla
köpingar, för vilka köpingsbrev utfärdats efter år 1864. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt
eller del därav, bestämd i den ordning, som i lagen närmare
angives, utgöra polisdistrikt. Dylikt polisdistrikt, som sålunda kan omfatta
äldre köping, har i det följande benämnts egentligt landsbygdsdistrikt. Enligt
3 § samma lag må till förstärkning av den för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet avsedda polispersonalen inom visst landstingsområde
polismän anställas för landstingsområdet.
Enligt 8 § omförmälda lag är polisdistrikt pliktigt att skäligen avlöna de
fjärdingsman, ordningsmän eller andra polismän, vilka jämlikt 2, 4, 5 eller
6 § skola finnas anställda i distriktet, samt de övriga befattningshavare, som
för polisverksamhetens upprätthållande äro erforderliga, att med skälig pention
förse innehavare av befattning, som är av stadigvarande beskaffenhet
och av vilken befattningshavaren kan antagas bliva helt sysselsatt (ordinarie
befattning), samt att, då befattningshavare avlidit i följd av skada, som
åsamkats i tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd
ävensom till dödsboet utbetala skälig begravningshjälp. Motsvarande skyldigheter
åvila landsting i fråga om landstings polispersonal.
Statsbidrag utgår enligt 15 § 2 mom. med halva kostnaden för avlöning av
befattningshavare, vilken anställts för landstingsområde eller som i egentligt
landsbygdsdistrikt innehar eller uppehåller ordinarie befattning Efter
enahanda grund utgiver statsverket bidrag till landstings eller egentligt
landsbygdsdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp. Till
kostnaden för avlöning av den, som i polisdistrikt av nyss berört slag innehar
eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med en
femtedel. I 15 § 3 mom. stadgas, att ordinarie befattningshavare, vilken
anställts för landstingsområde eller i egentligt landsbygdsdistrikt, må pensionsförsäkras
i statsanstalt enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill
landsting eller polisdistrikt som nyss nämnts på annat sätt ombesörja pensionering
av sådan befattningshavare, bidrager statsverket med en tredjedel
av utgående pension.
Stad, ävensom köping, som själv bekostar sitt polisväsen, äger regelmässigt
icke åtnjuta statsbidrag till polispersonalens avlöning och pensionering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2-56.
11
Genom kungörelse den 6 juni 1925 (nr 173) fogades till reglementet för
statens pensionsanstalt såsom kap. VIII särskilda bestämmelser angående befattningshavare
vid polisväsendet. Bestämmelserna öppna möjlighet för
landsting samt polisdistrikt, till vars polisväsen statsbidrag utgår jämlikt
15 § 2 mom. lagen om polisväsendet i riket (d. v. s. egentligt landsbygdsdistrikt),
att genom anslutning till anstalten ordna tjänstepensionering men
däremot icke familjepensionering för sina ordinarie befattningshavare. Enligt
uppgift från statens pensionsanstalt har icke något landsting begagnat
denna möjlighet. Städerna, vilka alltid bilda eget polisdistrikt, ävensom de
köpingar, som själva bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, kunna
icke för polispersonalens pensionering ansluta sig til! statens pensionsanstalt.
För utrönande av i vilken omfattning personalen vid polisväsendet i riket
fått sin pensionsfråga ordnad, har en summarisk undersökning verkställts
inom finansdepartementet. Härvid har befunnits, att av rikets 116 städer
37 stycken — företrädesvis de största — hava egna pensionskassor, i vilken
även polispersonalen är delaktig. Denna av städerna själva omhänderhavda
pensionering avser för polispersonalen såväl tjänste- som familjepension utom
i två städer, där polispersonalen tillförsäkrats endast tjänstepension. Dessa
två städer hava emellertid genom anslutning till svenska personal-pensionskassan
berett sin polispersonal även familjepension. Av rikets övriga 79
städer äro 2 anslutna till svenska personal-pensionskassan och 56 till Sveriges
kommunalanställdas pensionskassa, varigenom dessa 58 städers polispersonal
tillförsäkrats såväl tjänste- som familjepension. I återstående 21
städer är personalen icke ansluten till någon pensionskassa. Av rikets k öpingar
äro 21 anslutna till Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
för fullständig pensionering av polispersonalen.
Hela antalet egentliga landsbygdsdistrikt, i vilka finnes
ordinarie befattning och som sålunda kunna ansluta sig till statens pensionsanstalt,
kan uppskattas till mellan 1,000 och 1,100 med något mer än 1,300
ordinarie befattningar. Av dessa distrikt hava hittills 628 vunnit anslutning
till statens pensionsanstalt för sammanlagt 911 befattningar. Tjänstepensionsunderlaget
utgör i medeltal 1,840 kronor. Av de distrikt, som icke —-trots möjlighet därtill — anslutit sig till pensionsanstalten, hava 13 med 22
ordinarie befattningshavare ingått i svenska personal-pensionskassan eller
Sveriges kommunalanställdas pensionskassa för såväl tjänste- som familjepension.
Delaktiga i familjepensionshänseende i någon av dessa kassor äro
även polismän i två landsbygdsdistrikt, som för tjänstepensioneringen anslutit
sig till statens pensionsanstalt. Övriga polisdistrikt av nu ifrågavarande kategori
eller alltså sådana, som kunnat ansluta sig till statens pensionsanstalt,
hava icke vidtagit särskild åtgärd för polispersonalens pensionering, i anledning
varav nära en tredjedel av dessa distrikts personal saknar ordnad pensionering.
Anledningen härtill torde i många fall vara, att nuvarande ordinarie
befattningshavare uppnått sådan ålder, att deras anslutning till .statens
pensionsanstalt skulle medföra alltför betungande engångsavgifter.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 256.
I en till chefen för socialdepartementet ställd, den 20 januari 1933 dagtecknad
skrift har svenska polisförbundet gjort framställning i syfte att genom
statens försorg åtgärder måtte vidtagas för beredande åt polismännen av
familjepensionsrätt.
Statskontoret har med utlåtande den 11 augusti 1934 överlämnat yttranden
från svenska stadsförbundet och landskommunernas förbund.
Svenska stadsförbundet har funnit föga påkallat att för städernas del införa
lagstiftning örn obligatorisk familjepensionering för polismän, enär städerna
utan att dylik lagstiftning förelegat i allt större utsträckning genomfört
familjepensionering även för polismännens del.
Landskommunernas förbund har ansett, att familjepensionering för polismän
icke borde göras obligatorisk genom lagstiftning men att å andra
sidan de polismän, som önskade att själva ordna sin familjepensionering,
genom åtgärd från samhällets sida borde beredas möjlighet härtill i samband
med tjänstepensioneringen.
I anslutning till förslag av statens pensionsanstalt i utlåtande den 11 oktober
1934 har Kungl. Maj:t den 5 november 1935 anbefallt pensionsanstalten
att dels inkomma med utlåtande och förslag till de bestämmelser, som erfordras
i syfte att möjliggöra för landsting och polisdistrikt, som avses i 1 §
1 mom. tredje stycket i lagen om polisväsendet i riket (egentligt landsbygdsdistrikt),
att bereda familjepensionsrätt i pensionsanstalten för ordinarie befattningshavare
vid polisväsendet, som anställts för landstingsområdet eller
i polisdistriktet och vilken vunnit delaktighet i pensionsanstalten i tjänstepensionshänseende,
dels ock avgiva utlåtande beträffande frågan, huruvida
samt i sa fall under vilka förutsättningar och enligt vilka närmare grunder
familjepensionsrätt i pensionsanstalten må efter framställning av vederbörande
polisdistrikt kunna beredas jämväl annan befattningshavare vid polisväsendet
än nyss sagts.
I enlighet härmed har statens pensionsanstalt den 30 december 1935 inkommit
med förnyat utlåtande i ärendet jämte förslag till vissa ändringar i
anstaltens reglemente. Anstalten har därvid framhållit, att det varit en ledande
princip för anstalten, att däri delaktiga befattningshavare skulle vara
tillförsäkrade såväl tjänste- som familjepension, och i enlighet härmed tillstyrkt,
att för framtiden polismäns anslutning till anstalten skulle vara obligatoriskt
förbunden med familjepensionsrätt. Anstalten har däremot ansett
sig böra avstyrka, att möjlighet beredes polisdistrikt att ansluta sig till
anstalten enbart för familjepensionering.
I sitt utlåtande har anstalten inledningsvis redogjort för de i dess reglemente
förefintliga reglerna örn polismäns tjänstepensionering. Av denna redogörelse
inhämtas i huvudsak följande:
Tjänstepension sunderlaget utgör V3 av den för vederbörande
befattning fastställda högsta avlöningen (eventuella ålderstillägg således inräknade).
Även värdet av naturaförmåner skall medräknas, och härvid
uppskattas enligt bestämmelse i reglementet värdet av fri bostad med bränsle
till V8 av övriga löneförmåner. •
Pensionsåldern är 60 år, men efter tillstånd från länsstyrelsen kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 256- 13
befattningshavare medgivas rätt att kvarstå i tjänst högst fem år efter nämnda
ålder.
För hel tjänstepension (= tjänstepensionsunderlaget) vid avgång
efter uppnådd pensionsålder fordras 30 tjänstår. Är tjänstårens antal mindre
än 30, avkortas pensionen proportionellt mot antalet felande tjänstår; räknar
befattningshavaren vid avgången mindre än 10 tjänstår, beräknas dock
pensionen försäkringstekniskt, vilket i allmänhet innebär en något starkare
avkortning av densamma.
Reglementet innehåller även bestämmelser om att befattningshavaren vid
vissa fall av sjukdom och invaliditet är skyldig avgå före pensionsåldern,
varvid genast börjande tjänstepension kan erhållas.
En i anstalten delaktig befattningshavare, som utan att vara berättigad
till genast börjande tjänstepension lämnar sin befattning, har rätt till s. k.
uppskjuten tjänstepension, motsvarande såväl de av honom själv
som de av staten och huvudmannen redan erlagda pensionsavgifterna. Sådan
pension börjar utgå vid pensionsåldern eller vid dessförinnan inträffad
varaktig oförmåga till arbete.
Från och med inträdet i pensionsanstalten och intill befattningshavarens
avgång ur tjänst erläggas årliga pensionsavgifter. Huvudmannen
(polisdistriktet respektive landstinget) erlägger i avgift 4 % av befattningens
tjänstepensionsunderlag, och befattningshavarens avgift uppgår till samma
belopp. Dessa årsavgifter beräknas tillhopa täcka allenast ungefär två tredjedelar
av tjänstepensionskostnaden; resten håres av staten.
Har befattningshavare vid tidpunkten för befattningens anmälan till delaktighet
i anstalten överskridit 30 års ålder, kan fråga uppkomma om^ tillgodoräknande
i pensionshänseende jämväl av tidigare tjänstgöring. Sådan
retroaktiv tjänstårsberäkning är obligatorisk, och det ankommer
på anstalten att — i enlighet med närmare föreskrifter i reglementet — bestämma
den tid, som skall tillgodoräknas. För denna tjänstårsberäkning
bär huvudmannen att erlägga engångsavgift, som till en del kan uttagas hos
befattningshavaren genom årliga löneavdrag, från vilka befattningshavaren
dock kan erhålla befrielse mot en häremot svarande minskning i pensionen.
Engångsavgiften må av huvudmannen erläggas genom lika annuiteter under
högst 30 år.
Anstalten kan vid bestämmande av genast börjande tjänstepensions belopp
under vissa förhållanden tillgodoräkna befattningshavare jämväl eventuell
tjänstetid i icke ordinarie befattning vid polisväsendet.
Å tjänstepension från anstalten utgår för närvarande av statsmedel d y rtidstillägg
enligt samma grunder som de för f.d. befattningshavare i
statens tjänst gällande.
Pensionsanstalten har därefter lämnat följande sammanfattning av de bestämmelser,
som vid tillämpning av de allmänna grunderna i anstaltens
reglemente skulle i familjepensionshänseende bliva gällande för nu ifrågavarande
polismän:
Familjepensionsrätt tillkommer — dock med vissa inskränkningar, örn
befattningshavaren vid äktenskapets ingående led av sjukdom eller överskridit
65 års ålder — befattningshavarens efterlevande änka och arvsberättigadc
egna barn.
Pension utgår till änka, så länge hon lever ogift, och tdl barn, tdl dess de
uppnå 21 års ålder eller dessförinnan träda i äktenskap; barn, som vid uppnåendet
av 21 års ålder är varaktigt oförmöget till arbete, må dock kunna
få fortfara att uppbära pension.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-56.
Till grund för familjepensionens beräkning lägges befattningens familjepensionsunderlag,
som utgör 300 kronor jämte 20 procent av tjänstepensionsunderlaget.
Örn befattningshavaren kommit så tidigt i tjänst, att 30 för pension beräkningsbara
tjänstår kunnat till pensionsåldern intjänas, utgår vid hans
frånfälle — oavsett när detta inträffar — hel familjepension. Denna är för
änka utan barn lika med familjepensionsunderlagets belopp; finnas dessutom
barn, förhöjes pensionen med 40 procent för ett barn och med ytterligare
10 procent för varje barn därutöver. Efterlämnas endast barn, utgör
pensionen för ett barn halva familjepensionsunderlaget, för två barn
hela underlaget, och för tre barn underlaget, ökat med 40 procent; äro barnen
fler än tre, tillkommer för varje ytterligare barn 10 procent av underlaget.
Har befattningshavaren inträtt i tjänst så sent, att han ej till pensionsåldern
kunnat intjäna 30 tjänstår, erhålla de efterlevande i allmänhet avkortad
pension, som efter försäkringstekniska regler bestämmes i förhållande
till det antal tjänstår, som kunnat till pensionsåldern intjänas.
Örn befattningshavare avgår före pensionsåldern utan att erhålla genast
börjande tjänstepension, har den vid hans sedermera timande frånfälle efterlämnade
familjen rätt till försäkringstekniskt beräknad avkortad pension,
svarande mot de avgifter, som hunnit erläggas.
Liksom i fråga om tjänstepension erfordras jämväl i fråga om familjepension,
att viss engångsavgift av huvudmannen betalas, örn befattningshavare
vid den tidpunkt, då årsavgifter börja erläggas till pensionsanstalten,
överskridit 30 års ålder och föregående tjänstgöring skall tillgodoräknas i
pensionshänseende. Engångsavgiften kan av huvudmannen få inlevereras
till pensionsanstalten medelst annuiteter under högst 30 år. Huvudmannen
äger rätt att genom löneavdrag, som beräknas av pensionsanstalten, uttaga
ersättning av befattningshavaren för hela engångsavgiften för familjepension,
men befattningshavaren kan erhålla befrielse (helt eller delvis) från
dessa löneavdrag, varvid engångsavgiften i motsvarande mån nedsättes, men
även familjepensionsrätten minskas i förhållande till bortfallen engångsavgift.
Härefter har pensionsanstalten upptagit till behandling vissa i samband
med införandet av familjepensionering för polismän stående särskilda frågor
och därvid anfört i huvudsak följande:
Familjepensionsrätt i pensionsanstalten torde skäligen böra göras valfri för
polisman, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
redan anmälts till tjärns tepensionsrätt i anstalten.
Dylik befattningshavare bör få inom viss tid, förslagsvis ett halvt år, anmäla
om hail önskar familjepensionsrätt eller icke; dock att sålunda undantagen
befattningshavare icke bör vara fritagen från delaktighet i familjepensionsliänseende
längre än han kvarstår i samma befattning.
Vid tjänstepensionsavgiftens beräkning förutsattes, att befattningshavarna
i genomsnitt skulle komma att anställas och vinna inträde i pensionsanstalten
vid 24 å 25 års ålder. Om samma antagande nu göres i fråga om
famil jepensionsavgiften, kan med tillämpning av de för pensionsanstalten
gällande, genom kungörelse den 23 april 1920 (nr 167) fastställda
försäkringstekniska grunderna beräknas, att en årsavgift av ungefär
14.5 procent av familjepensionsunderlaget skulle täcka kostnaden för familjepensionsrätten,
om avgiften erlägges under befattningshavarens hela
tjänstetid. Avgiftssatsen torde lämpligen avrundas till 15 procent. Familje
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2Ö6.
15
pensionsavgiften bör, i enlighet med vad som inom pensionsanstalten är
regel, helt ankomma på befattningshavaren att bestrida.
Enligt de allmänna bestämmelserna regleras familjepensionens belopp av
det antal tjänstår, som den avlidne vid frånfälle! räknade, tillika med, örn
han avled i tjänst eller efter avgång med genast börjande förtidspension, det
antal år, som kunnat ytterligare intjänas, örn han fått tjänstgöra till pensionsåldern.
De allmänna bestämmelserna innehålla ej några särskilda
stadganden örn tjänstår sberäkning för familjepension,
utan för sådan pension tillgodoräknas samma tjänstår, som allmänt få medräknas
vid tjänstepensions bestämmande. Då nu familjepensionsrätt införes
för de till anstalten anslutna befattningshavarna vid polisväsendet,
skulle — örn särskilda föreskrifter ej lämnas — nämnda förhållanden medföra,
att dessa befattningshavare finge, utan särskild avgift, i familjepensionshänseende
tillgodoräkna sig jämväl de år, för vilka delaktigheten i anstalten
avsett allenast tjänstepension. Pensionsanstalten föreslår därför ett
övergångsstadgande av innebörd att tid, för vilken för befattningshavare vid
polisväsendet erlagts avgift till pensionsanstalten blott för tjänstepension,
må vid bestämmande av familjepensionsbelopp medräknas allenast i den
mån i enlighet med § 9 i reglementet erlägges engångsavgift för familjepension.
I detta sammanhang vill pensionsanstalten även beröra en annan tjänstårsberäkningsfråga.
Jämlikt § 83 i reglementet må vid bestämmande
av genast börjande tjänstepensions belopp befattningshavare vid
polisväsendet kunna tillgodoräknas tjänstår jämväl för den tid, han efter
fyllda 20 år i en följd innehaft icke ordinarie befattning vid polisväsendet,
därest denna befattning i avseende å tjänstgöringens art och omfattning
finnes svara mot eller vara jämförbar med den, för vilken pension skall åtnjutas,
samt befattningshavaren icke samtidigt haft annan polisbefattning,
sorn medför rätt till pension. Pensionsanstalten finner sig ej — särskilt med
hänsyn till att nämnda tjänstårsberäkning medgives utan att några avgifter
härför erläggas vare sig av huvudmannen eller av befattningshavaren —
hava skäl att föreslå en utvidgning av denna för tjänstepensioneringen avsedda
bestämmelse till att gälla jämväl familjepensioneringen.
Beträffande befattningshavare, som utan att erhålla
genast börjande invalid- eller sjukpension, avgår ur
tjänst före pensionsåldern, gäller i pensionsanstalten den grundregeln,
att, örn avgången ej föranletts av befattningens indragning, befattningshavaren
härvid bibehåller allenast den tjänste- och familjepensionsrätt,
som svarar mot de avgifter, han själv haft att erlägga under den tilländalupna
tjänstetiden. För den i anstalten delaktiga polispersonalen gäller
emellertid -— detta i anslutning till ett allmänt stadgande i 4 § av förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. — den
särbestämmelsen, att förtidsavgången befattningshavare alltid skall hava
rätt till uppskjuten tjänstepension, beräknad ej blott på grundval av den
avgift, som ålegat befattningshavaren personligen, utan även på den övriga
delen av den efter närmare angivna försäkringstekniska regler beräknade
avgift, sorn är erforderlig för läckande av pensioncringskostnaden. Detta
beräkningssätt tillämpas beträffande andra personalgrupper allenast för det
fall, ali avgången ur tjänst är föranledd av befattningens indragning. Enär
emellertid i fråga om polismäns rätt till familjepension ej finnes något allmänt
stadgande, analogt nied åsyftade i nyssnämnda förordning den G juni
1925 intagna tjänstepensionsbestämmelse, finner sig pensionsanstalten sakna
anledning atl för de i anstalten delaktiga polismännen föreslå någon särbo
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 256-
stämmelse i fråga om beräkningn av familjepensionen i händelse av befattningshavarens
förtidsavgång.
I samband med antagandet av lagen örn polisväsendet i riket beslöts,
att staten skulle påtaga sig 73 av kostnaden för pensionering av den grupp
av befattningshavare vid polisväsendet, som kunde anslutas till statens pensionsanstalt.
På grund härav bär i § 88 anstaltens reglemente införts ett
stadgande örn att staten erlägger V3 av förekommande engångsavgift
jämlikt § 9 mom. 1 i reglementet (engångsavgift för retroaktiv tjänstårsberäkning
för befattningshavare). Att staten jämväl skulle bestrida 73 av
engångsavgift för familjepension kan emellertid ej ifrågasättas, och § 88
bör därför nu ändras därhän, att av stadgandet framgår, att detsamma
gäller allenast tjänstepension.
Å familjepensioner från statens pensionsanstalt utgår för närvarande
dyrtidstillägg av statsmedel, men anstalten anser sig ej böra föreslå,
att sådant skall utgå jämväl å pension till polismans efterlevande, detta med
hänsyn till, bland annat, att dyrtidstillägg i allmänhet ej synes utgå å de
löner, som ligga till grund för bestämmande av tjänstepensionsunderlagens
och därmed även familjepensionernas belopp.
Slutligen har pensionsanstalten upptagit till behandling frågan örn införande
av möjlighet till familjepensionering i anstalten jämväl av andra befattningshavare
vid polisväsendet än dem, som vunnit delaktighet i pensionsanstalten
i tjänstepensionshänseende. Detta spörsmål kunde enligt pensionsanstaltens
förmenande begränsas till att avse frågan, huruvida enbart
familjepensionsrätt skulle kunna medgivas befattningshavare, för vilka möjlighet
till tjänstepensionsrätt i anstalten funnes men ej begagnades. Till en
dylik anordning ställde sig anstalten av flera skäl betänksam. Anslutningen
skulle icke bliva obligatorisk, varför det kunde befaras, att anstalten skulle
tillföras ett urval av delägare, som i riskhänseende vore sämre än genomsnittet,
en omständighet som svårligen kunde kompenseras genom höjda avgifter
eller andra dylika åtgärder. En sådan särskild familjepensionering
vore även i formellt hänseende förbunden med vissa svårigheter, då bestämmelserna
örn familjepensionsrätt i anstaltens reglemente anknutits till tjänstepensionsvillkoren,
vilka emellertid kunde vara ganska växlande för polismännen,
då deras tjänstepensionering ej vore enhetligt ordnad. Anstalten
ville slutligen framhålla, att enligt dess åsikt något mera trängande behov
av en särskild anordning med enbart familjepensionering för polismän ej
gärna kunde förefinnas, om den i anstalten förefintliga tjänstepensioneringen
nu förbundes med familjepensionering. Något önskemål om en dylik anordning
förelåge ej, pensionsanstalten veterligt, från någon annan grupp av befattningshavare.
Örn verkligen något behov därav förefunnes för polispersonalen,
torde väl detta särskilt vara betingat av att för nuvarande befattningshavare
tjänstepensioneringen ordnats på annat sätt än genom pensionsanstalten,
men i sådant fall vore behovet av övergående art, enär ju
för efterträdarna till dessa befattningshavare den föreslagna kombinerade
tjänste- och familjepensioneringen kunde anlitas. Pensionsanstalten funne
på grund av det anförda, att staten i pensionshänseende tillräckligt sörjt för
befattningshavarna vid polisväsendet, om kombinerad tjänste- och familje
-
Kungl. Majlis proposition nr 256.
17
pensionering för dem anordnades i anstalten, och ansåge sig därför icke
kunna tillstyrka införandet av jämväl möjlighet till enbart familjepensionering.
I utlåtande den 18 december 1937 har statskontoret i huvudsak tillstyrkt
pensionsanstaltens förslag. Statskontoret har dock ställt sig tveksamt mot
pensionsanstaltens förslag, att dyrtidstillägg av statsmedel icke skulle utgå
till efterlevande efter befattningshavare vid polisväsendet och framhållit,
att dessa pensionstagare därigenom komme i särställning i förhållande till
övriga pensionstagare vid anstalten.
Med hänsyn till den omfattning, vari städer ävensom köpingar, vilka själva Departementet
bekosta erforderlig polispersonal — sålunda polisdistrikt, som icke kunna chelenför
sina befattningshavare vinna delaktighet i statens pensionsanstalt —
själva vidtagit anordningar för beredande av familjepensionsrätt för polispersonalen,
synas mig särskilda åtgärder från statsmakternas sida icke påkallade
för familjepensionsfrågans ordnande inom dessa distrikt.
Vad däremot beträffar den till över 1,300 ordinarie befattningshavare
uppgående personalen vid polisdistrikten på landsbygden, vilka distrikt kunna
i statens pensionsanstalt förvärva delaktighet i tjänstepensionshänseende
för befattningshavarna, synes ordnad familjepensionering förekomma endast
undantagsvis. På sätt i ärendet framhållits måste det anses såsom ett
önskemål, att personalen i dessa distrikt mer regelmässigt förvärvar familjepensionsrätt.
För vinnande av detta syfte torde viss statens medverkan vara
erforderlig. En lämplig väg synes vara att, i enlighet med pensionsanstaltens
förslag, den nuvarande pensioneringen i anstalten utsträckes till att omfatta
även familjepensionering. Enär delaktigheten i statens pensionsanstalt i och
för sig är frivillig, skulle härav icke följa skyldighet för polisdistrikten att
ordna familjepensionering för sin personal. Innebörden av den förordade
omläggningen skulle vara, att polismans anslutning till pensionsanstalten
för framtiden icke skulle få avse allenast tjänstepensionsrätt utan alltid
måste omfatta även familjepensionsrätt. Detta skulle även gälla beträffande
av landsting anställd polispersonal.
Med tillämpning av vad nu föreslagits skulle sannolikt med tiden familjepensionering
bliva genomförd i sådan utsträckning bland landsbygdens polispersonal,
att särskild bestämmelse om skyldighet att tillförsäkra personalen
familjepensionsrätt icke torde påkallas. Med hänsyn härtill och på av
pensionsanstalten anförda skäl finner jag mig icke böra förorda ytterligare
åtgärder för beredande av familjepensionsrätt för nu omförmälda polispersonal.
Mot vad pensionsanstalten anfört i fråga örn den närmare utformningen
av den av mig sålunda tillstyrkta anordningen har jag icke något att erinra
utom vad angår förslaget, att dyrtidstillägg icke skulle få åtnjutas å familjepensionen.
Statskontoret har ställt sig tveksamt till detta förslag och framhållit,
att polispersonalens efterlevande härigenom skulle komma i särställning
i förhållande till andra familjepensionstagare. För egen del har jag
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 256. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
icke heller kunnat finna en dylik undantagsbestämmelse tillräckligt motiverad,
utan anser jag, att dyrtidstillägg bör utgå även å dessa familjepensioner.
Det torde böra ankomma å Kungl. Maj :t att, sedan riksdagen fattat beslut
i ärendet, vidtaga de författningsändringar, som erfordras för genomförande
av vad jag här förordat. Ändringarna synas böra träda i kraft den 1 juli
1938.
3. Delaktighet i statens pcnsionsanstalt för befattningshavare vid hovkapellet.
Hovkapellets ordinarie personal skall för såväl tjänste- som familjepension
tillhöra »Kungl, hovkapellets pensionsinrättning (understödsförening)», vars
stadgar fastställts av socialstyrelsen. Stadgarna innehålla i huvudsak följande:
Envar,
som vid hovkapellet erhåller ordinarie befattning av i stadgarna
närmare angivet slag och är svensk medborgare, är skyldig inträda i pensionsinrättningen.
Delägarna äro uppdelade i två delägareklasser, av vilka
den första klassen består av förste och andre kapellmästare samt den andra
klassen omfattar övriga delägare. För de båda klasserna gälla olika pensions-
och avgiftsbelopp.
Tjänstepension utgår antingen såsom egenpension eller såsom förtidspension.
Egenpensionen, som närmast motsvarar ålderspension
inom det statliga pensionsväsendet, tillkommer delägare, som uppnått 50 års
ålder och tillhört pensionsinrättningen minst 25 år. Den, som enligt kontrakt
mot årlig lön antagits till extra tjänstgörande i hovkapellet och sedermera
blir delägare i inrättningen, må tillgodoräkna dylik extra tjänstgöring som
delägartid under förutsättning, bland annat, att motsvarande årsavgift jämte
ränta erlägges. Örn någon delägare lämnar hovkapellet, innan han uppfyllt
villkoren för pension, må han — om han uppfyller vissa förutsättningar i avseende
å längden av delägarskapet —- efter styrelsens medgivande kvarstå i
inrättningen mot erläggande av vederbörliga avgifter och med rätt att efter
uppnådda 50 levnadsår och 25 delägarår tillträda pension. Efter den, som
avgår från sin befattning vid hovkapellet utan att tillträda pension och icke
kvarstår i pensionsinrättningen, utgår emellertid under vissa villkor begravningshjälp
(1,600 kronor i första och 1,200 kronor i andra delägarklassen).
Egenpensionens storlek beror på det antal tjänstår i hovkapellet delägaren
kan tillgodoräkna, därvid som ytterligare villkor gäller, att tjänsteåren
skola vara minst 10. Såsom framgår av nedan intagen tabell växlar pensionsbeloppet
i förhållande till antalet tjänstår, och utgår högsta pension,
då antalet tjänstår utgör minst 25. Emellertid gäller beträffande egenpensioneringen,
att första delägarklassen har allenast ett och andra delägarklassen
allenast 28 pensionsrum, varför högst 29 delägare kunna samtidigt åtnjuta
egenpension. Om intet pensionsrum finnes ledigt, då delägare blir berättigad
till egenpension, måste han invänta uppkomsten av sådan ledighet. Rätt till
förtidspension tillkommer delägare, som genom sjukdom eller olycks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
19
fall blivit varaktigt oförmögen till arbete och som vid sin därav orsakade
avgång ur tjänsten räknar minst 10 delägarår och icke senare än vid uppnådda
30 levnadsår vunnit inträde i pensionsinrättningen, med möjlighet
dock för av nämnda anledning avgången delägare, som innehar mindre antal
delägarår än 10, att under vissa förutsättningar återbekomma erlagda avgifter
helt eller delvis. Förtidspensionen är till storleken beroende av antalet delägarår
i pensionsinrättningen och utgår, på sätt nyss åberopade tabell utvisar,
med högsta belopp vid minst 25 delägarår.
Familjepension tillkommer med vissa begränsningar med hänsyn till tidpunkten
för äktenskapets ingående delägares änka och barn av äktenskaplig
börd, därvid regelmässigt fordras, att delägaren vid sin död tillhört pensionsinrättningen
minst 10 år. Änka äger uppbära pension så länge hon lever
ogift och barn till dess det uppnått 18 års ålder. Familjepensionens storlek
är beroende av det antal år, varunder mannen eller fadern tillhört inrättningen
och beräknas med utgångspunkt från i nedanstående tabell angivna
belopp. Dessa grundbelopp utgå då den avlidne efterlämnat allenast änka
eller ock — då änka ej finnes — två eller flera pensionsberättigade barn.
Änka jämte ett eller flera pensionsberättigade barn äger uppbära med 50
procent förhöjt pensionsbelopp. Familjepension till ett ensamt barn utgår
med hälften av de i tabellen angivna beloppen.
Från och med år 1929 hava å de i tabellen angivna pensionsbeloppen till
samtliga pensionstagare utgått procentuella tillägg, vilka bestritts dels av
medel, som av de sammanlagda egenpensionsbelopp, som enligt stadgarna
Tabell, utvisande enligt stadgarna tor hovkapellets pensionsinrättning
utgående pensionsbelopp:
lia klassen kr. |
2:a klassen |
|
Egenpension efter minst: |
||
10 tjänstår.......................... |
1,600 |
1,200 |
15 » .......................... |
1,733 |
1,333 |
20 > .......................... |
1,867 |
1,466 |
25 > .......................... |
2,000 |
1,600 |
Förtidspension efter minst: |
||
10 delägarår........................ |
1,200 |
900 |
15 > ........................ |
1,466 |
1,133 |
20 > ........................ |
1,732 |
1,366 |
25 • ........................ |
2,000 |
1,600 |
Familjepension efter minst: |
||
10 delägarår........................ |
600 |
450 |
15 » ........................ |
720 |
540 |
20 » ........................ |
840 |
630 |
25 > ........................ |
960 |
720 |
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 256-
må högst utgå, inbesparats genom att pensionsberättigad delägare kvarstår
i tjänst och under denna tid icke äger uppbära pension, dels av överskott
å till förmån för pensionsinrättningen två gånger årligen anordnade
recettföreställningar å kungl, teatern, dels ock av s. k. konsertavgifter, utgående
för hovkapellets biträde utom tjänsten vid offentliga musiktillställningar.
Med anlitande av dessa inkomster utgick under år 1937 pensionstillägg
å 11 procent med tillhopa 6,072 kronor, motsvarande för högsta egenpension
i andra delägareklassen 176 kronor. Härjämte har av lotterimedel,
som av Kungl. Maj:t alltsedan år 1931 anvisats med 10,000 kronor för år,
utgått förbättring av egen- och förtidspensionerna. Denna pensionsförbättring
har fördelats lika bland pensionärerna och uppgick år 1937 till 361
kronor 45 öre. Sammanlagt har alltså egenpensionär i andra klassen med
högsta pension senast uppburit en årlig pension av 2,137 kronor 45 öre.
Storleken av begravningshjälp efter delägare, som avlidit, innan han blivit
pensionsberättigad, är beroende av antalet delägarår vid dödsfallet och huruvida
pensionsberättigade efterlevande finnas. Beloppen framgå av följande
uppställning:
Begravningshjälpen utgör, där delägaretiden |
i lia klassen |
i 2:a klassen |
mindre än 10 år .......................................... |
1,600 |
1,200 |
minst 10 men ej 15 år samt pensionsberättigad efterlevande |
800 |
600 |
minst 10 men ej 15 år utan att pensionsberättigad efterlevande |
2,000 500 |
1,600 400 |
minst 15 år samt pensionsberättigad efterlevande finnes...... |
||
minst 15 år utan att pensionsberättigad efterlevande finnes .. |
2,400 |
2,000 |
Efter delägare, som tillträtt pension, utgår begravningshjälp med 500 kronor
i första och 400 kronor i andra delägarklassen.
Till pensionsinrättningen skall delägare erlägga dels inträdesavgift med
1,600 kronor i första klassen och 1,200 i andra klassen dels ock årsavgift,
vilken senare uppgår till 180 kronor i första klassen och 144 kronor i andra
klassen.
Beträffande antalet delägare och pensionärer i hovkapellets pensionsinrättning
ävensom pensionsinrättningens ekonomiska ställning torde få lämnas
följande ur den år 1938 avlämnade förvaltningsberättelsen hämtade uppgifter.
Den 1 januari 1938 utgjorde antalet delägare 84, inberäknat tjänstepensionärer.
Tjänstepensionernas belopp utgjorde under år 1937 sammanlagt
47,889 kronor, pensionstillägg icke inberäknade. Antalet från inrättningen
pensionsberättigade änkor var vid 1938 års ingång 18, till vilka under år 1937
utbetalats sammanlagt 11,970 kronor, bortsett från pensionstillägg.
Inrättningens inkomster och utgifter under år 1937 samt tillgångar vid
samma års slut utgjorde:
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 256-Inkomster.
Räntor ........................................ kronor 69,624:88
Delägames bidrag: inträdesavgifter kronor 1,638:28
årsavgifter .................. .» 6,924:— » 8,562:28
Statsanslag .................................... 8 5,000: —
Anslag av lotterimedel för pensionstillägg .......... » 10,000: —
Recettmedel .................................... » 3,452:96
Konsertavgifter ................................ » 500: —
Besparade pensioner ............................ » 5,133:50
Extra inkomster: kursvinst å obligationer .......... » 267,057:60
av gästspel m. m....................... »_631:11
Summa kronor 369,962:33.
Pensioner:
egenpension ..........
familjepension ........
förtidspension ........
Pensionstillägg:
egenpensionärer ......
familjepensionärer
förtidspensionärer
Begravningshjälp .......
Kursförlust å obligationer
Förvaltningskostnader:
hyra för kassalokalen .
avlöningar ..........
expenser ............
Utgifter.
.. kronor 46,800:—
» 11,970: —
. . » 1,088:83
kronor 14,198: 32
» 1,353: —
» 520:68
kronor 500:—
» 4,935: —
» 1,190:53
kronor
»
59,858: 83
16,072: —
800: —
5: —
6,625: 53
Summa kronor 83,361:36.
T illgångar.
Kassabehållning ................................ kronor 0:63
Å checkräkning ................................ » 118:58
Å uppsägningsräkning............................ » 1,828:86
Å kapitalräkning ................................ » 53,911:72
Utlånta medel: mot inteckningar i fast egendom .... » 130,000: —
mot namnsäkerhet ............................ » 495: —
Räntebärande obligationer ........................ » 1,670,923:33
Premieobligationer:
5 st. Teaterbyggnadskonsortiets av 1893 .......... » 40: —
Upplupna, ej förfallna räntor .................... » 9,989:07
Inventarier .................................... » 50: —
Summa kronor 1,867,357:19. I
I tillgångarna ingående räntebärande obligationer äro upptagna till inköpsvärdet.
Nuvarande börsvärde utgör omkring 1,780,000 kronor.
Staten har i viss utsträckning bidragit till kostnaderna för ifrågavarande
pensionering. Sålunda har sedan en följd av år under elfte huvudtiteln uppförts
anslag till Bidrag till kungl, hovkapellets pensionsinrättning, under senare
år utgående med 5,000 kronor. Vidare erhöll inrättningen år 1919 av
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 256.
lotterimedel i runt tal 440,000 kronor, varjämte alltsedan år 1931 av lotterimedel
utgått förut omförmält bidrag å 10,000 kronor för år till förbättring
av tjänstepensionerna.
Hos Kungl. Majit hava hovkapellets medlemmar i en den 22 april 1937
dagtecknad skrift hemställt om åtgärder för åvägabringande av förbättrade
pensionsförhållanden och därvid, med förmälan att hovkapellets pensionsinrättning
från svenska personalpensionskassan (S. P. P.) emottagit anbud
angående pensionskassans övertagande av hovkapellets pensionering, hemställt
att nödiga medel måtte anvisas för genomförande av en sådan anordning.
För ändamålet erfordrades, att S. P. P. — utöver pensionsinrättningens
samtliga tillgångar — erhölle ett engångsbelopp å omkring
340,000 kronor. Dessutom måste för pensioneringen erläggas betydligt höjda
pensionsavgifter, till vilka kungl, teatern såsom arbetsgivare borde bidraga
med omkring 50,000 kronor för år.
Styrelsen för kungl, teatern hemställde i yttrande den 27 april 1937 om
bifall till den av hovkapellets medlemmar gjorda framställningen och anförde
därvid i huvudsak följande:
Enligt styrelsens mening är det av allra största vikt för kungl, teaterns
verksamhet, att pensionsfrågan för hovkapellet en gång för alla löses på ett
för dess medlemmar tillfredsställande sätt. För närvarande har styrelsen
med hänsyn till de låga pensionerna och med hänsyn till att pensionsrum
icke ens finnas tillgängliga för medlemmar, vilka för länge sedan uppnått
pensionsåldern, måst tillgripa den ur konstnärlig synpunkt synnerligen beklagliga
åtgärden att överflytta äldre pensionsmässiga hovkapellister från
ordinarie stat till befattningar på extra stat, vilka senare egentligen äro
avsedda såsom rekryteringsbefattningar för yngre musiker. Härigenom har
den nödvändiga föryngringen av hovkapellet alldeles måst upphöra, vilket
som lätt inses är en stor olägenhet och innebär en allvarlig fara för operaverksamheten.
Teaterrådet tillstyrkte i utlåtande den 9 juni 1937 åtgärder för slutgiltig
lösning av hovkapellets pensionsfråga.
Sedan Kungl. Majit genom remiss den 14 juni 1937 anbefallt statens pensionsanstalt
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande ny pensionsordning
för hovkapellet genom anstaltens övertagande av hovkapellets pensionsinrättnings
tillgångar och förbindelser, har pensionsanstalten med utlåtande
den 19 oktober 1937 överlämnat utredning och förslag, varom nyss
nämnts. Pensionsanstalten har i detta utlåtande tillstyrkt, att pensionsanstalten
skulle, mot övertagande av hovkapellets pensionsinrättnings tillgångar
och förbindelser, omhändertaga pensioneringen av hovkapellets medlemmar
och deras efterlevande, och därvid anfört följande:
De nuvarande pensionsförhållandena för befattningshavarna vid hovkapellet
kunna enligt pensionsanstaltens mening icke anses tillfredsställande
främst på den grund, att pensionsbeloppen icke stå i skälig relation till befattningshavarnas
avlöningsförmåner samt att rätten till s. k. egenpension är
beroende av tillgången till lediga pensionsrum. Pensionsanstalten finner
därför en omorganisation av pensioneringen motiverad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-56-
23
Skola vid en sådan omorganisation, såsom torde hava förutsatts, pensionerna
bringas att någorlunda motsvara inom annan statsunderstödd pensionering
i allmänhet ifrågakommande pensionsbelopp, måste man räkna med
avsevärda pensionskostnader utöver dem, som kunna bestridas av den nuvarande
pensionsinrättningens samlade fonder, nu utgående statsbidrag samt
framtida bidrag av befattningshavarna. Då arbetsgivaren — kungl, teaterns
aktiebolag — icke lärer kunna utan särskilda tillskott för ändamålet gälda
merkostnader av den storleksordning, varom fråga blir, kan en rationell
omorganisation av pensioneringen icke genomföras med mindre ökade statliga
bidrag till pensionskostnaderna i en eller annan form ställas till förfogande.
Det torde härvid kunna förutsättas, att staten får helt fullgöra de avgiftsbetalningar,
som vid en omorganisation kunna komma att åvila huvudmannen.
Det har ifrågasatts, att pensioneringen skulle överlåtas på svenska personalpensionskassan
(SPP). Detta skulle medföra bland annat, att pensionsbeloppen
och därmed pensionskostnaderna bleve beroende ej endast av de
löner, som vid pensioneringens början anmälts till kassan för pensionsförsäkring,
utan jämväl av framtida ändringar av dessa löner. Därigenom kan,
särskilt vid en framdeles möjligen inträffande allmän reglering uppåt av de
kontraktsenligt bestämda lönerna, en stegring av de årliga avgifterna uppkomma,
vilken, därest staten icke förbehåller sig kontroll över pensionskostnaderna
genom meddelande av föreskrifter rörande storleken av de pensionsförsäkrade
lönerna, kan leda till, att ett med hänsyn till ursprungligen
beräknade pensionskostnader avpassat statsbidrag kommer att bliva otillräckligt.
Vidare är att märka, att SPP räknar med säkerhetstillägg till avgifterna,
varigenom pensionskostnaderna måste bliva något större än vid en
statlig pensionering. Enligt pensionsanstaltens mening kan det för övrigt
starkt ifrågasättas, huruvida det överhuvud taget är lämpligt att för pensionering
av befattningshavare vid en statsunderstödd institution så avsevärda
statsbidrag, som bär erfordras, tillföras en enskild försäkringsanstalt.
Ur här angivna synpunkter förefaller det vara lämpligare, att pensionsfrågan
för befattningshavarna vid hovkapellet löses genom deras inordnande i
statens pensionsanstalt, såsom för övrigt skett beträffande det övervägande
flertalet andra i statstjänst ej direkt anställda befattningshavare, till vilkas
pensionering staten bidrager. Ehuru det med hänsyn till det sätt, varpå det
ekonomiska förhållandet mellan staten och kungl, teatern är reglerat, ävensom
till anställningsförhållandena för hovkapellets personal kan synas tveksamt,
örn ett inordnande av hovkapellets pensionsinrättning i statens pensionsanstalt
bör ske, innan genom en revision av anstaltens reglemente riktlinjerna
för den genom anstalten bedrivna statliga pensioneringsverksamheten
klarlagts, vill pensionsanstalten dock icke motsätta sig, att ett sådant inordnande
nu sker. I detta sammanhang vill pensionsanstalten erinra örn att
en motsvarande pensionsordning beträffande hovkapellet tidigare föreslagits
av de s. k. centraliseringssakkunniga, vilka i sitt den 3 november 1917 avgivna
betänkande II angående det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering
förutsatte, att hovkapellets medlemmar skulle inbegripas i de av dem
föreslagna bestämmelserna rörande statens tjänstemannapensionering.
Pensionsanstalten utgår sålunda i det följande från den förutsättningen, att
pensionsrätt beredes befattningshavarna vid hovkapellet i statens pensionsanstalt.
Enligt från hovkapellet inhämtade upplysningar liro där anställda 54 ordinarie
och 15 extra befattningshavare. 1 fråga örn de senare, vilka äro hänförda
till en särskild lönegrupp (12), har uppgivit», att anställningsformen är
densamma som för de ordinarie befattningshavarna, att befattningshavarna
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
normalt kunna förutsättas vinna befordran till ordinarie anställning samt att
de benämnas extra huvudsakligen till åtskillnad från de befattningshavare,
som äro förpliktade att tillhöra den nuvarande pensionsinrättningen. Vid
sådant förhållande finner pensionsanstalten anledning föreligga att, såsom
föi utsatts i det av SPP uppgjorda pensionsförslaget samt i centraliscringssakkunnigas
förenämnda betänkande, låta pensioneringen omfatta såväl ordinarie
som s. k. extra befattningshavare.
Tidigare har deltagandet i pensioneringen varit obligatoriskt för de befattningshavare
vid hovkapellet, vilka varit tillerkända pensionsrätt. En
omoiganisation i syfte att avägabringa en rationell pensionering bör ej
rimligen föranleda ett frångående av denna princip. Pensionsanstalten utgår
alltså ifrån att befattningshavarna skola vara skyldiga att tillhöra anstalten
och att salunda, i likhet med vad som förut gäller för vissa veterinärer och
läkare, vad i § 5 reglementet för pensionsanstalten stadgas örn reglering av
befattning icke skall äga tillämpning, oaktat minimiårsavlöning ei är författningsenligt
fastställd.
I förevarande fall, där lönerna grunda sig på uppsägbara individuella kontrakt
mellan arbetsgivaren och den anställde, kan tjänstepensionsunderlaget
vid obligatorisk delaktighet ej rimligen bestämmas till viss del av avlöningen
och salunda tillåtas variera med denna. Detta skulle nämligen medföra, att
statens pensionskostnader bleve beroende av nämnda löner, över vilka staten
icke torde hava någon direkt kontroll. Till undvikande härav bör tjänstepensionsunderlagets
belopp till siffran fastställas i pensionsanstaltens reglemente.
I avseende å löneställning äro samtliga befattningshavare utom två kapellmästare
för närvarande fördelade på 12 lönegrupper med slutlöner varierande
mellan 5,169 och 8,152 kronor. Till vissa av dessa lönegrupper äro hänförda
ett stort antal befattningar -— ända till 11 — nied olika benämningar.
Att under sådana förhållanden genom meddelande av invecklade föreskrifter
söka genomföra en differentiering i avseende å tjänstepensionsunderlagen
linner pensionsanstalten ej lämpligt. Bortsett från de båda kapellmästarna,
vilka stå utanför lönegruppsindelningen och intaga en särställning i lönehänseende,
synes därför ett för samtliga befattningshavare gemensamt tjäustepensionsunderlag
böra reglementsenligt fastställas.
För att erhålla en utgångspunkt för bestämmande av ett sådant tjänstepensionsunderlag
har pensionsanstalten undersökt storleken av befattningshavarnas
nuvarande medelslutlön. Vid denna undersökning hava uteslutits
de s. k. extra befattningshavarna, vilka i allmänhet hava att motse befordran
till ordinarie anställning efter en jämförelsevis begränsad tid. För de ordinarie
befattningshavarna, kapellmästarna ej inräknade, har nämnda medelslutlön
befunnits utgöra så gott som exakt 6,600 kronor. Å lönerna lära
dyrtidstillägg icke utgå. Räknar man med alt i lönen ingår ett belopp, motsvarande
dyrtidstillägg med 10 procent, utgör den för sådant tillägg reducerade
medelslutlönen 6,000 kronor. Denna lön motsvarar nära slutlönen
(6.048 kronor) å s. k. G-ort i lönegrad B 16 enligt den för civila statstjänstemän
gällande löneplanen. För manliga tjänstemän i denna lönegrad (inom
hovkapellet synes endast en kvinnlig befattningshavare vara anställd) utgör
tjänstepensionsunderlaget enligt civila tjänstepensionsreglementet 3,240 kronor.
På grund härav vill pensionsanstalten förorda, att det gemensamma
tjänstepensionsunderlaget i förevarande fall bestämmes till 3,300 kronor. Familjepensionsunderlaget
blir därvid 960 kronor enligt de allmänna bestämmelserna
i pensionsanstaltens reglemente.
Till jämförelse må framhållas, att motsvarande underlag är för ordinarie
manlig lärare vid musikaliska akademien 4,200 kronor och för musikdirektör
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 256-
vid armén 3,036 kronor samt att tjänstepensionsunderlaget för manlig musiklärare
vid allmänt läroverk synes kunna väntas bliva bestämt till 3,924
kronor.
För de båda kapellmästarna, vilkas årslöner utgöra 19,000 respektive
12,000 kronor, torde tjänstepensionsunderlaget böra bestämmas till 6,000 kronor
eller det högsta nu inom pensionsanstalten förekommande. Familjepensionsunderlaget
skulle därvid bliva 1,500 kronor.
Pensionsåldern anser pensionsanstalten böra bestämma till 60 år. Samma
pensionsålder har förutsatts i det av SPP avgivna pensions! örslaget och lämnats
utan erinran av såväl teaterstyrelsen som befattningshavarna. Jämväl
centraliseringssakkunniga föreslogo på sin tid en pensionsålder av 60 år.
Med hänsyn bland annat till möjligheten att upprätthålla hovkapellets konstnärliga
standard synes det dock erforderligt att bereda befattningshavare
möjlighet att komma i åtnjutande av genast börjande tjänstepension vid en
tidigare ålder, dock ej före uppnådda 55 levnadsår, därest han frivilligt avgår
på grund av minskad arbetsförmåga eller av teaterstyrelsen uppsäges.
Det för hel tjänstepension erforderliga antalet tjänstår bör enligt pensionsanstaltens
mening bestämmas till 30. Visserligen talar den omständigheten,
att medelåldern för anställning vid hovkapellet i fråga örn nuvarande
befattningshavare är så låg som 25Va år, för en skärpning av kravet på intjänta
tjänstår. Men då enligt uppgift medelåldern för avgång med pension
under senaste tiden utgjort omkring 56 år, vilket tyder nå att man har att
motse avgång med förtidspension i relativt stor utsträckning, samt medelanställningsåldern
kan väntas komma att stiga, torde sådan skärpning icke
vara motiverad.
I likhet med vad i allmänhet gäller inom pensionsanstalten i fråga örn befattningshavarnas
årliga avgifter, synas dessa avgifter i förevarande fall böra
bestämmas så, att tjänstepensionsavgiften utgör omkring Vs av den årsavgift,
som enligt de för anstalten gällande beräkningsgrunderna kan antagas erforderlig
för täckande av tjänstepensionskostnaden, samt familjepensionsavgiften
hela den årsavgift, som kräves för familjepensionskostnadens bestridande.
Tillämpas denna regel i förevarande fall och antages anställningsåldern till
27 år, blir tjänstepensionsavgiften omkring 5 procent av tjänstepensionsunderlaget
och familjepensionsavgiften omkring 16 procent av familjepensionsunderlaget.
Att ålägga huvudmannen avgiftsskyldighet synes icke påkallat,
enär sådan skyldighet icke torde kunna av honom fullgöras utan hjälp av
statsbidrag för ändamålet.
Därest pensioneringen ordnas på ovan angivet sätt, böra tydligen de bestämmelser,
som reglera densamma, utan inskränkning tillämpas å de befattningshavare,
som vinna anställning i med pensionsrätt förenad befattning
vid hovkapellet efter tidpunkten för bestämmelsernas ikraftträdande, vilken
tidpunkt här antagits till den 1 juli 1938. För befattningshavare, som redan
innehava anställning vid ikraftträdandet, bliva däremot vissa övergångsbestämmelser
erforderliga.
Sålunda torde de av sistnämnda befattningshavare, vilka vunnit delaktighet
i hovkapellets pensionsinrättning, böra beredas tillfälle att, därest de så
önska, eller särskild anmälan bliva bibehållna vid de dem enligt hittills
gällande stadgar för pensionsinrättningen tillerkända förmånerna och i samband
därmed helt undantagas från tillämpningen av de nya pensionsbestämmelserna.
Detta synes nödvändigt med hänsyn lill att de nya pensionsvillkoren
icke förutsatts innefatta samtliga tidigare bestämda förmåner (exempelvis
begravningshjälp). Vidare böra undantagas de befattningshavare, som
före ikraftträdandet överskridit den nya pensionsåldern (60 år).
I överensstämmelse med de grunder, som vid pensionsreglering inom det
2G
Kungl. Majlis proposition nr 256.
statsunderstödda pensionsväsendet i allmänhet tillämpas, torde de sålunda
undantagna befattningshavarna (jämte en f. d. befattningshavare, vilken är
expektant till ledigt pensionsrum, ävensom en i pensionsinrättningen frivilligt
kvarstående f. d. befattningshavare) böra i stort sett bibehållas vid tidigare
för dem gällande pensionsvillkor. Dock vill pensionsanstalten i fråga
örn dessa befattningshavare föreslå, att rätten att komma i åtnjutande av
egenpension blir oberoende av föreskrift örn pensionsrum, att de pensionsförhöjningar,
som nu utgå i form av andel i särskilt bidrag av lotterimedel
och såsom procentuellt pensionstillägg, tillhopa omkring 500 kronor för varje
tjänstepensionär, bliva fastställda för framtiden samt att familjepensionsbeloppet
oberoende av tiden för befattningshavares död fastställes till vad
som ungefär motsvarar maximibeloppet enligt stadgarna för pensionsinrättningen
jämte därå belöpande pensionstillägg av 80 kronor för år enligt 1936
års grunder. Ä dessa förmåner bör enligt pensionsanstaltens mening dyrtidstillägg
icke utgå.
De nyss avsedda pensionstilläggen synas böra tillkomma jämväl de vid
ikraftträdandet redan pensionerade befattningshavarna ävensom då förefintliga
familjepensionstagare, vilka uppenbarligen även böra undantagas från
tillämpningen av de nya pensionsbestämmelserna.
De befattningshavare, som vunnit anställning vid hovkapellet före ikraftträdandet
av de nya pensionsbestämmelserna och icke undantagas från deras
tillämpning, kunna av kostnadsskäl icke rimligen komma i åtnjutande av
fulla pensionsförmåner i vad de kunna anses belöpa på tiden före ikraftträdandet.
Skälig inskränkning av pensionsrätten för dessa befattningshavare
synes lämpligen kunna åvägabringas genom reduktion i fråga om rätt
att räkna tjänstår för föregående anställningstid. Valet av reduktionsregel
måste bliva mer eller mindre godtyckligt. Uppenbarligen bör dock reduktionen
göras större för de s. k. extra befattningshavarna, vilka icke hava bidragit
till bildandet av de fonder, som förutsättas komma att övertagas av
pensionsanstalten i samband med omorganisationen av pensioneringen, än
för de ordinarie befattningshavarna, vilka utom en avsevärd inträdesavgift
haft att till den nuvarande pensionsinrättningen erlägga årliga avgifter under
den tid de tillhört densamma. Pensionsanstalten har utgått ifrån att de ordinarie
befattningshavarna tillgodoräknas ~h och de extra 1U av föregående
anställningstid samt att erforderliga engångsavgifter för sådan tjänstårsberäkning
skola anses hava blivit erlagda i och med överlämnandet av pensionsinrättningens
tillgångar.
Det synes skäligen böra tillses, att vid pensionsfall pensionsförmånerna för
befattningshavare, som tidigare varit delägare i hovkapellets pensionsinrättning,
icke — frånsett dyrtidstillägg •— avsevärt understiga de förmåner, som
i liknande fall skulle utgått till vid äldre villkor bibehållna befattningshavare
och deras efterlevande. Pensionsanstalten får därför i fråga om förstnämnda
befattningshavare föreslå, att genast börjande tjänstepension ej må understiga
2,000 kronor samt att beloppet av familjepensionsunderlaget, om befattningshavare
avlider under det lian kvarstår i tjänst eller sedan han avgått
med genast börjande tjänstepension, ej må understiga det pensionsbelopp,
som föreslagits för änka efter vid äldre villkor bibehållen befattningshavare.
Förslag till tillägg till reglementet för statens pensionsanstalt för reglering
av ovan angivna pensionsvillkor har utarbetats inom anstalten. Då dessa
pensionsvillkor i vissa avseenden äro av säregen art, kunna befattningshavarna
svårligen inordnas under något av nuvarande kapitel IV—IX. Pensionsanstalten
har därför förutsatt, att hovkapellets befattningshavare skola
hänföras till ett särskilt kapitel X.
Därest ifrågavarande pensionering överlåtes på statens pensionsanstalt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
27
bliva särskilda statsbidrag för ändamålet icke erforderliga, varför nu utgående
bidrag till hovkapellets pensionsinrättning å sammanlagt 15,000 kronor
kunna indragas. Däremot kommer av sådant överlåtande betingad ökning av
anstaltens pensionsförbindelser att, i den mån den ej täckes av de från pensionsinrättningen
övertagna tillgångarna samt framtida befattningshavaravgifter,
förorsaka en ökning av pensionsanstaltens fondbrist, varjämte ifrågakommande
dyrtidstillägg å pensionerna föranleda en successivt ökad belastning
av statsanslagen till sådana tillägg.
För utredande av storleken av nämnda fondbristökning har med ledning av
från hovkapellet införskaffade personaluppgifter inom anstalten verkställts
beräkning av kapitalvärdena av ifrågakommande pensionsförbindelser. Vid
dessas beräkning hava tillämpats, i fråga om tjänstepensionsförbindelserna,
dödlighetstabellen R 32 och en räntefot av 374 procent samt, i fråga örn familjepensionsförbindelserna,
de för statens pensionsanstalt gällande beräkningsgrunderna.
Beräkningen är hänförd till den 1 juli 1938 och är verkställd
under antagande, att förändringar i personalbeståndet på grund av
dödsfall icke dessförinnan inträffa. Därjämte har antagits, att endast de
befattningshavare, som överskridit 60 års ålder, bibehållas vid förutvarande
pensionsvillkor samt att sådana befattningshavare ävensom två förut omnämnda
förutvarande befattningshavare komma att hava tillträtt pension.
Pensionsförbindelsernas kapitalvärden hava enligt nu angivna grunder
beräknats till följande belopp:
a) nuvarande ordinarie befattningshavares intjänta tjänste
pensionsrätt
.................................. kronor 830,000
b) desammas intjänta familjepensionsrätt .............. » 117,000
c) nuvarande egenpensionärers tjänstepensionsrätt ...... » 705,000
d) desammas familjepensionsrätt ...................... » 100,000
e) nuvarande familjepensionstagares pensionsrätt ...... » 118,000
f) nuvarande egenpensionärers rätt till begravningshjälp . . » 11,000
g) nuvarande extra befattningshavares intjänta tjänstepen
sionsrätt
...................................... » 59,000
h) desammas intjänta familjepensionsrätt .............. » 9,000
i) nuvarande och framtida befattningshavares ännu ej in
tjänta
tjänstepensionsrätt i den mån den ej täckes
av avgifter ....................... » 1,018,000
eller tillhopa kronor 2,967,000.
Då hovkapellets pensionsinrättnings tillgångar enligt uppgift hava ett värde
av omkring 1,920,000 kronor, skulle alltså, därest, såsom pensionsanstalten
anser böra ske, dessa tillgångar efter övertagandet fonderas, pensioneringens
överflyttande till statens pensionsanstalt föranleda en ökning av anstaltens
fondbrist med omkring 2,967,000 •—- 1,920,000 = 1,047,000 kronor, efter
3V4 procent motsvarande en årlig ränta av omkring 34,000 kronor.
Den ökade belastningen av dyrtidstilläggsanslagen har beräknats motsvara
en årlig ränta av omkring 15,300 kronor.
Uppenbarligen böra vid finansieringen av förevarande pensionering de
övertagna tillgångarna icke tagas i anspråk för andra än dem, som kunna
anses hava del i desamma, d. v. s. nuvarande pensionstagare och ordinarie
befattningshavare. Även om man bortser från dyrtidstilläggsförmånerna,
torde härvidlag denna fordran få anses hava blivit uppfylld. Den intjänta
pensionsrätten har nämligen för dessa pensionstagare och befattningshavare
ett beräknat värde (posterna a—f i förestående sammanställning) av sammanlagt
1,881,000 kronor och det belopp, varmed pensionsinrättningens tillgångar
överskjuta detta värde, eller .^),000 kronor, utgör endast en mindre
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
del av den på nuvarande ordinarie befattningshavare belöpande andelen i det
till 1,018,000 kronor beräknade kapitalvärdet av ännu ej intjänt pensionsrätt.
Pensionsinrättningens styrelse har i anledning av statens pensionsanstalts
förslag anfört i huvudsak följande:
Då förslaget om ordnandet av pensioneringen för hovkapellets befattningshavare
genom anslutning till statens pensionsanstalt, ehuru i vissa avseenden
icke fullt så förmånligt för delägarna som förslaget om delaktighet i svenska
personalpensionskassan, dock på det hela taget synes tillfredsställande, anser
styrelsen förslaget väl ägnat att läggas till grund för pensioneringens ordnande.
\ id granskning av statens pensionsanstalts förslag har styrelsen emellertid
funnit anledning lill erinringar i några hänseenden.
Vid en tillämpning av de i förslaget upptagna övergångsbestämmelserna
skulle i ° vissa fall pensionsbeloppen för de nuvarande befattningshavare,
som ingå på den nya pensionsregleringen, komma att bliva väl låga i förhållande
till vederbörandes totala tjänstetid. För att dessa pensioner i någon
män må kunna förbättras, får styrelsen hemställa, att föreskrift meddelas
av innehåll, att om summan av den tjänstetid före den 1 juli 1938, som
enligt pensionsanstaltens förslag regelmässigt må tillgodoräknas, och den tid,
som den 1 juli 1938 återstår till pensionsåldern, icke uppgår till 25 år, må
i den män så erfordras för att uppbringa summan till 25 år tillgodoräknas
ytterligare Vs av anställningstiden vid hovkapellet före den 1 juli 1938.
Förslaget innehåller bland annat den bestämmelsen, att rätt till genast
börjande tjänstepension inträder, även om befattningshavaren, efter att hava
uppnått en ålder, som med högst 5 år understiger pensionsåldern, i följd av
försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga frivilligt avgår eller av huvudpannen
uppsäges. Denna pension skulle emellertid komma att utgå med ett
i förhållande till full pension avsevärt avkortat belopp. Då denna omständighet
mahända i vissa fall skulle verka till hinder för sådan nyrekrytering
av hovkapellet, som för upprätthållande av dess konstnärliga standard skulle
varit erforderlig, vill styrelsen framhålla såsom ett önskemål, att i dessa
fall av avgång efter uppnådda 55 års ålder förtidspension vid pensionsålderns
uppnående finge utbytas mot den pension, som skulle hava tillkommit
vederbörande, om han till pensionsåldern kvarstått i tjänst.
Vad angår den, som före uppnående av 55 års ålder av kungl, teatern uppsäges,
utan att vara berättigad till genast börjande pension, skulle han enligt
reglementet icke erhålla annan pensionsförmån än uppskjuten tjänstepension,
grundad blott på de avgifter, som beräknats hava erlagts av befattningshavaren
själv. Då det med hänsyn till de konstnärliga fordringar, som måste
ställas på medlem av hovkapellet, kan tänkas, att kungl, teatern anser sig
böra uppsäga någon hovkapellist, innan han fyllt 55 år, bör åt denne, om
hans tjänstetid ej varit alltför kort, skäligen beredas bättre pensionsförmån
än som motsvarar blott hans egna avgifter. Detta skulle kunna ske genom ett
stadgande att, örn någon, utan att vara berättigad till genast börjande tjänstepension,
avgår från tjänsten på grund av uppsägning från kungl, teaterns
sida, skall, därest han kan räkna minst 10 tjänstår, uppskjuten pension för
honom beräknas, som om avgången skett på grund av tjänstens indragning.
Ett liknande stadgande är i § 82 av anstaltens reglemente meddelat i fråga
örn befattningshavare vid polisväsendet.
Även i ett annat hänseende vågar styrelsen hemställa, om ej en viss jämkning
i förslaget kunde vidtagas, nämligen i fråga örn nuvarande pensionärer
ävensom dem av nuvarande delägare »lier dessas änkor, som komme att till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
29
träda pension enligt de gamla bestämmelserna. Visserligen har styrelsen
sig bekant, att statliga pensionsregleringar i allmänhet icke beröra dem, som
tidigare pensionerats. Men för hovkapellet hava pensionerna varit så exceptionellt
låga, att styrelsen anser det vara med billighetens krav överensstämmande,
om även nuvarande pensionärer finge någon förbättring i pensionen.
Såsom ytterligare skäl härför torde kunna åberopas dels att nuvarande
pensionstagare bli uteslutna från den möjlighet till pensionsförbättring,
som måhända kunde, därest pensionsinrättningen fått bestå, hava tillkommit
dem genom andel i uppkommet överskott, och dels att dessa äldre
delägare genom uppoffrande extra arbete, vid konserter och tillfälliga musiktillställningar,
bidragit till ökade inkomster för pensionsinrättningen och
därför kunna anses, även frånsett av dem erlagda avgifter, hava viss andel
i det hopsamlade kapital, som nu skulle till statens pensionsanstalt överlämnas.
Enklast torde en sådan förbättring kunna åvägabringas genom att dyrtidstillägg
finge utgå på de belopp, som enligt statens pensionsanstalts förslag
skulle tillkomma dem. Även med sådant tillägg skulle deras årliga
pensionsförmåner ej stiga högre än till omkring 2,900 kronor för en f. d.
kapellmästare, omkring 2,430 kronor för övriga egenpensionärer, omkring
1,300 kronor för en kapellmästaränka och omkring 1,000 kronor för de andra
änkor, som åtnjuta full pension, vilka belopp måste anses, även de, mycket
låga för personer i motsvarande ställning.
Slutligen vill styrelsen framhålla, att några pensionärer befinna sig i särskilt
ogynnsam ställning. Till följd av vissa egendomligheter i hittills gällande
bestämmelser hava två egenpensionärer, F. Trobäck och T. Bierne,
icke kunnat få fulla pensionsbeloppet, 1,600 kronor, utan fått stanna vid
1,333 kronor för Trobäck och 1,200 kronor för Bierne; och vidare hava,
på grund av det mycket ovanliga förhållandet, att änkepensionen i viss mån
gjorts beroende av den avlidne mannens tjänstetid, fyra änkor icke kunnat
få fullt pensionsbelopp, 720 kronor, utan fått nöja sig med respektive 450,
540, 630 och 630 kronor.
Det synes styrelsen billigt och rättvist, örn i sammanhang med den förestående
pensionsregleringen dessa av säregna förhållanden betingade avvikelser
från det normala pensionsbeloppet kunde rättas till.
På grund av vad sålunda anförts får styrelsen hemställa, att statens pensionsanstalts
föreliggande förslag måtte av Kungl. Majit godkännas med de
jämkningar, som av styrelsen nu ifrågasatts.
Slutligen får styrelsen anmäla, att pensionsinrättningens delägare vid extra
sammanträde den 11 november 1937 enhälligt förklarat sig instämma i vad
styrelsen här anfört.
Styrelsen för kungl, teaterns aktiebolag har i utlåtande den 11 januari 1938
tillstyrkt statens pensionsanstalts föreliggande förslag med den av pensionsinrättningens
styrelse föreslagna ändringen i fråga om pensionsförhållandena
för befattningshavare, som avgår mellan 55 och 60 års ålder.
Statskontoret har den 23 februari 1938 avgivit utlåtande i ärendet och därvid
anfört följande:
Det av befattningshavarna vid hovkapellet framförda kravet på förbättrade
pensionsförhållanden finner statskontoret värt beaktande. De pensioner,
som enligt stadgarna för hovkapellets pensionsinrättning tillförsäkras befattningshavarna,
kunna nämligen icke anses stå i skälig relation till deras löneförmåner,
vartill kommer att det icke med full säkerhet kan antagas, att den
nuvarande pensionsordningen allt framgent lämnar erforderlig trygghet för
pensioneringens vidmakthållande.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
Genom föreliggande båda förslag, som innebära en avveckling av nuvarande
hovkapellets pensionsinrättning och införandet av en ny pensionsordning
genom befattningshavarnas anslutning till statens pensionsanstalt, respektiv6
svenska personal-pensionskassan, skulle befattningshavarnas pensionsförhållanden
komma alt anpassas efter vissa mera regelmässigt gällande
grunder. I bägge fallen förutsättes, att pensioneringskostnaderna i vad det
Saller tjänstepensionerna skulle komma att i väsentlig omfattning åvila staten.
Vid valet mellan de bägge förslagen har statskontoret på skäl, som framhållits
i statens pensionsanstalts utlåtande, obetingat ansett sig böra förorda
det av anstalten framlagda förslaget. Utöver vad anstalten i angivet hänseende
uttalat, vill statskontoret framhålla, att staten genom ifrågavarande befattningshavares
anslutning till statens pensionsanstalt blir mer oförhindrad
att ordna pensioneringen på sätt den finner ändamålsenligt. Några principiella
betänkligheter mot anslutningen till anstalten synas enligt statskontorets
mening knappast behöva ifrågakomma, då kungl, teaterns verksamhet sedan
gammalt åtnjutit årliga direkta statsanslag för sin verksamhet.
Vad angår de av statens pensionsanstalt föreslagna pensioneringsbestämmelserna
har statskontoret icke funnit anledning till annan erinran än att
desamma inrymma ett stadgande örn befrielse för huvudmannen — kungl,
teaterns aktiebolag — att erlägga avgifter för tjänstepensioneringen. Anstalten
bär ansett det icke vara påkallat att ålägga huvudmannen avgiftsskyldighet,
enär sådan skyldighet icke torde kunna av honom fullgöras utan hjälp
av statsbidrag för ändamålet. Av principiella skäl och under erinran tillika
att statens anslag till kungl, teaterns verksamhet till huvudsaklig del anvisas
av lotterimedel finner statskontoret för sin del övervägande skäl tala
för att kungl, teaterns aktiebolag ålägges den betalningsskyldighet, som eljest
i allmänhet åvilar till anstalten ansluten huvudman.
Pensionsanstalten har framhållit, att de befattningshavare, som vunnit anställning
vid hovkapellet före ikraftträdandet av de föreslagna nya bestämmelserna
och icke undantagas från deras tillämpning, av kostnadsskäl icke
rimligen kunna komma i åtnjutande av fulla pensionsförmåner i den mån
förmånerna kunna anses belöpa på tiden före ikraftträdandet. Anstalten
har därför ifrågasatt en inskränkning av rätten för nämnda befattningshavare
att tillgodoräkna före ikraftträdandet förfluten anställningstid på så sätt att
ordinarie befattningshavare finge räkna endast två tredjedelar av dylik anställningstid
och extra befattningshavare endast hälften. Den mera begränsade
tillgodoräkningsrätten för de extra befattningshavarna har motiverats
med att dessa tidigare icke lämnat bidrag till sin tjänstepensionering.
Styrelsen för hovkapellets pensionsinrättning har i sitt yttrande över pensionsanstaltens
förslag på denna punkt gjort gällande, att pensionsbeloppen
för de nuvarande befattningshavarna skulle vid en så begränsad tillgodoräkningsrätt,
som av pensionsanstalten ifrågasatts, bliva väl låga i förhållande
till vederbörandes totala tjänstetid. Styrelsen hemställer därför, att
befattningshavare, varom nu är fråga, skall, därest han med den föreslagna
tillgodoräkningsrätten vid pensionsåldern icke uppnår 25 år, medgivas tillgodoräkna
ytterligare en tredjedel av anställningstiden före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande eller med andra ord liela ifrågavarande anställningstid.
Av principiella skäl och under framhållande av att den av statens pensionsanstalt
föreslagna pensionsordningen, på sätt av anstalten visats, under
alla omständigheter medför väsentliga kostnader för statsverket, finner sig
statskontoret icke kunna tillstyrka bifall till styrelsens förevarande hemställan.
Styrelsen för hovkapellets pensionsinrättning har vidare ifrågasatt, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
31
tjänstepensionen skulle tillmätas efter mera förmånliga grunder än dem pensionsanstalten
föreslagit dels i vissa fall vid avgång etter uppnådd 55 års ålder
med rätt till förtidspension dels ock i vissa fall vid avgång före nämnda ålder
med rätt till uppskjuten pension. Då enligt pensionsanstaltens förslag i
nu angivna avseenden skulle gälla i anstaltens reglemente för liknande lall
fastställda regler respektive allmänna huvudregler, måste statskontoret med
hänsyn härtill och till konsekvenserna avstyrka bifall till de av styrelsen för
pensionsinrättningen här gjorda yrkandena. Av liknande skäl måste statskontoret
jämväl avstyrka ett tillgodoseende av styrelsens önskemål, att pensionsfyllnad
beredes vissa pensionärer, vilka vid tillämpning av stadgarna för pensionsinrättningen
icke kommit i åtnjutande av iulia pensionsförmåner. Statskontoret
vill i detta sammanhang erinra, att till hovkapellets förfogande torde
i fortsättningen komma att stå vissa fondmedel, vilka, såvitt ämbetsverket
har sig bekant, torde kunna tagas i anspråk för beredande av särskilda understöd
åt pensionärer i förekommande ömmande fall.
Enligt pensionsanstaltens förslag skulle de nuvarande pensionärerna och
de av de nuvarande delägarna eller dessas änkor, som komma att erhålla
pension enligt de gamla bestämmelserna, tillförsäkras icke blott den stadgeenliga
pensionen utan även ett årligt belopp, som ungefärligen motsvarade
vad som under senare år utgått såsom pensionsförhöjning eller pensionstillägg.
Å sålunda garanterade förmåner skulle dyrtidstillägg dock ej utbetalas. Pensionsinrättningens
styrelse har hemställt, att dyrtidstillägg måtte av billighetsskäl
få utgå jämväl i dessa fall. Då jämlikt kungörelserna nr 252/1927 och
253/1927 dyrtidstillägg eljest utgår till samtliga f. d. befattningshavare, vilka
äro berättigade till pension från statens pensionsanstalt, ävensom till deras
familjepensionsberättigade änkor och barn, vill statskontoret icke motsätta
sig, att jämväl här omnämnda, till hovkapellets pensionsinrättning för närvarande
anslutna komma i åtnjutande av denna förmån efter det pensionsinrättningen
inordnats i statens pensionsanstalt.
Beträffande pensionsförhållandena för de i ärendet omförmälda hovkapellisterna
Trobäck och Bierne har från hovkapellets pensionsinrättning sedermera
överlämnats en promemoria av följande innehåll:
Anledningen till att pensionärerna F. Trobäck och T. Bierne uppbära endast
reducerad pension hänför sig till att i de nuvarande, år 1925 fastställda
stadgarna för hovkapellets pensionsinrättning egenpensionernas belopp
gjorts beroende av antalet tj än står i hovkapellet, vilket innebär en avvikelse
från tidigare stadgar, enligt vilka egenpensionen helt berodde av antalet
del ägarår. Genom att pensionsinrättningen år 1919 av lotterimedel
tillfördes omkring 440,000 kronor kunde vid 1925 års reglering av pensionsbeloppen
de då utgående pensionerna höjas för samtliga egenpensionärer i
andra delägarklassen till nuvarande högsta belopp eller 1,600 kronor för
år. Trobäck och Bierne, som båda avgått ur hovkapellet före år 1925 men
då ännu icke förvärvat 25 delägarår, vilket fordras för pension enligt såväl
nya som gamla stadgarna, blevo berättigade till pension, Trobäck den 1 juli
1926 och Bierne den 1 november 1929. Då emellertid Trobäcks tjänstår
uppgingo till 15 men ej 20 och Biernes till 10 men ej 15, kunde enligt
de nya stadgarna, vilka icke innehålla någon för dem gällande övergångsbestämmelse,
Trobäck icke erhålla högre pension än 1,333 kronor och Bierne
1,200 kronor. Frågan örn förhöjning av dessa pensioner har länge varit på
tal inom pensionsinrättningen men icke blivit löst, mycket beroende på att
spörsmålet ansetts böra bringas ur världen i samband med blivande allmän
reglering av hovkapellets pensionsförhållanden. Enligt det av SPP av
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
givna anbudet skulle också Trobäck och Bierne hava kommit i åtnjutande av
samma pensionsbelopp som övriga vid anbudets avgivande befintliga egenpensionärer
eller 2,200 kronor för år.
Departements- Såsom i ärendet framhållits äro de nuvarande pensionsförhållandena för
thelen. befattningshavarna vid hovkapellet ur flera synpunkter otillfredsställande,
och en omläggning av pensioneringen måste anses påkallad. Det synes mig
även skäligt, att staten, som under en följd av år genom direkta statsanslag
och bidrag av lotterimedel givit sitt stöd åt den nuvarande pensionsinrättningens
verksamhet, lämnar sin medverkan till den nyordning av pensionsförhållandena,
som sålunda bör ske. Beträffande formen för denna nyordning,
i samband med vilken nyssnämnda pensionsinrättning förutsättes
komma att upphöra, har från hovkapellets sida först framförts tanken på anslutning
till svenska personalpensionskassan och statens medverkan härtill
genom beviljande av bidrag av lotterimedel med belopp av betydande storlek.
En lösning av pensionsfrågan enligt denna linje har avstyrkts av
de hörda ämbetsverken och torde icke böra ifrågakomma. Däremot synes
det i ärendet föreliggande förslaget om beredande åt befattningshavarna
vid hovkapellet av delaktighet i statens pensionsanstalt innebära en
framkomlig väg för pensionsfrågans ordnande. En anslutning till pensionsanstalten
torde ur principiella synpunkter icke behöva möta hinder, och då
de av pensionsanstalten i dess utlåtande ifrågasatta villkoren för dess övertagande
av hovkapellets pensionsinrättning synas mig innebära en i stort sett
godtagbar och för medlemmarna tillfredsställande lösning av det föreliggande
pensionsspörsmålet, vill jag tillstyrka, att förslag förelägges riksdagen om
pensioneringens ordnande enligt dessa riktlinjer.
Beträffande den närmare utformningen av de regler, som böra gälla för
pensioneringen av hovkapellets befattningshavare efter deras inordnande i
statens pensionsanstalt, ansluter jag mig i huvudsak till pensionsanstaltens
förslag. Vad pensionsinrättningens styrelse erinrat mot förslaget synes mig
emellertid böra föranleda jämkningar däri i nedan angivna hänseenden.
Sålunda finner jag det av styrelsen för pensionsinrättningen framförda
önskemålet i fråga om tjänstårsberäkningen för ordinarie befattningshavare,
som vunnit anställning vid hovkapellet före ikraftträdandet av de nya pensionsbestämmelserna
och bliva underkastade dessa bestämmelser, vara förtjänt
av tillmötesgående. Omförmälda önskemål innebär, att för nämnda
befattningshavare delägaretiden i hovkapellets pensionsinrättning skulle för
beräkningen av pensionen från statens pensionsanstalt få, i den mån så erfordras
för uppbringande av sammanlagda antalet tjänstår till 25, tillgodoräknas
i sin helhet och icke — såsom enligt pensionsanstaltens förslag -—
med allenast två tredjedelar. Med hänsyn till den omfattning, vari staten i
regel deltager i kostnaden för engångsavgift vid retroaktiv tillämpning av anstaltens
reglemente i samband med nya gruppers inordnande i anstalten, och
storleken av de tillgångar, som tillföras statens pensionsanstalt vid övertagandet
av hovkapellets pensionsinrättning, synes mig skäligt, att tillgodoräkning
medgives nu avsedda befattningshavare i den ökade utsträckning, styrelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
33
för pensionsinrättningen sålunda ifrågasatt. Enligt vad jag inhämtat skulle
ett medgivande av angiven innebörd äga betydelse allenast för 7 å 8 befattningshavare.
Beträffande de båda hovkapellisterna Trobäck och Bierne, vilka för närvarande
åtnjuta avkortad pension, vill jag med hänsyn till i fråga om
dem föreliggande särskilda omständigheter tillstyrka, att de genom övergångsbestämmelse
bliva tillförsäkrade samma pension som övriga nuvarande
egenpensionärer eller 2,100 kronor för år.
I likhet med pensionsinrättningens styrelse finner jag vidare billighetsskäl
tala för att dyrtidstillägg efter pensioneringens överflyttande till statens
pensionsanstalt bör få åtnjutas jämväl å efter äldre grunder bestämda pensioner
jämte därå belöpande tillägg. Statskontoret har ej heller gjort erinran
mot styrelsens hemställan i denna del.
Med hänsyn till vad statskontoret därom anfört finner jag mig icke kunna
biträda pensionsinrättningens styrelses förslag om särskild, förmånlig beräkning
i vissa fall av uppskjuten pension. Emellertid bör vid beräkning av
sådan pension för befattningshavare, som vid tiden för pensioneringens överflyttande
på statens pensionsanstalt upptagas i anstalten, hänsyn tagas till
den omständigheten att, såsom pensionsanstalten framhållit, engångsavgifter
för retroaktiv tjänstårsberäkning äro att anse såsom i viss utsträckning erlagda
i och med överlämnandet av pensionsinrättningens tillgångar.
På av statskontoret anförda skäl anser jag lämpligast, att kungl, teaterns
aktiebolag skall hava att erlägga på huvudmannen belöpande andel av tjänstepensionsavgiften.
Denna andel torde böra bestämmas till 5 procent av
tjänstepensionsunderlaget.
Såsom förutsättning för genomförandet av statens pensionsanstalts förslag
gäller, att hovkapellets pensionsinrättnings samtliga tillgångar skola
överlämnas till staten och ställas under statens pensionsanstalts förvaltning.
Hos riksdagen torde utverkas bemyndigande för Kungl. Maj:t att träffa överenskommelse
om statens övertagande av pensionsinrättningen ävensom utfärda
bestämmelser angående delaktighet i statens pensionsanstalt för befattningshavare
vid hovkapellet och meddela de beslut i övrigt, som ma föranledas
av övertagandet.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1938.
Slutligen må anmärkas, att efter statens pensionsanstalts övertagande av
pensioneringen av befattningshavarna vid hovkapellet icke vidare är erforderligt,
att bidrag till denna pensionering — såsom hittills under en följd av
år varit fallet — anvisas under elfte huvudtiteln.
Under åberopande av vad sålunda under punkterna 1—3 anförts hemställer
jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att bemyndiga Kungl.
Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat,
dels utfärda bestämmelser angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för vissa sjukgymnaster ävensom angående
Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 256. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 256.
familjepensionsrätt i pensionsanstalten för vissa befattningshavare
vid polisväsendet,
dels ock träffa överenskommelse örn statens övertagande
av kungl, hovkapellets pensionsinrättning ävensom utfärda
bestämmelser angående delaktighet i statens pensionsanstalt
för befattningshavare vid hovkapellet och meddela de beslut
i övrigt, som må föranledas av övertagandet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition till riksdagen
skall avlåtas av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Folke Ericson.
387576. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.