Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Nr 239.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens fjärde sjöfartskonferens år 1936
fattade beslut; given Stockholms slott den 25 februari
1938.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationen år 1936 vid dess tjugoförsta sammanträde (fjärde sjöfartskonferensen)
fattade beslut.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramsstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitie- och t. f. chefen för utrikesdepartementet
samt chefen för socialdepartementet anmäler chefen för
handelsdepartementet, statsrådet Sköld, vissa av den internationella arbetskonferensen
vid dess tjugoförsta sammanträde (fjärde sjöfartskonferensen)
fattade beslut, samt anför:

Internationella arbetsorganisationen, som upprättats i enlighet med bestämmelser
i del XIII av fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919, och
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

som har till uppgift att förverkliga det i nämnda del av fredsfördraget angivna
socialpolitiska reformprogrammet, har tid efter annan till behandling
upptagit frågor rörande sjöfolkets arbetsförhållanden. Åt behandling av
dylika frågor uteslutande ägnade sammanträden (sjöfartskonferenser) hava
hållits dels i Genua år 1920, dels ock i Genéve år 1926, 1929 och 1936. Därjämte
har en förberedande teknisk sjöfartskonferens hållits i Genéve år
1935, och slutligen hava enstaka sjöfartsfrågor behandlats av internationella
arbetsorganisationen å allmänna sammanträden, nämligen år 1921, 1929 och
1932.

Internationella arbetskonferensens beslut kunna taga formen av antingen
ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens
medlemmar, eller ock en rekommendation, avsedd att tagas under
övervägande vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär
som tillkommer en ratificerad konvention.

I fråga om verkställighet av internationella arbetskonferensens beslut gäller,
att varje medlem av organisationen skall vara förbunden att inom ett
år, eller i särskilda fall senast inom aderton månader från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och
konventionsförslag den eller de myndigheter till vilkas kompetensområden
förekomna frågor höra för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av
andra åtgärder. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande, eller om ett konventionsförslag
icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters bifall, skall
medlemsstaten icke vara underkastad någon vidare förpliktelse med hänsyn
härtill.

Närmare upplysningar om internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. För
de vid första och andra sjöfartskonferenserna (1920 och 1926) av internationella
arbetsorganisationen fattade beslut hava redogörelser lämnats, så vitt
angår den första konferensen i nyssnämnda proposition, och beträffande den
andra konferensen i propositionen nr 152 till 1927 års riksdag. Vid tredje
sjöfartskonferensen (1929) antogs icke något konventionsförslag eller någon
rekommendation, utan var konferensen uteslutande ägnad åt första behandlingen
av de frågor som blevo föremål för slutligt avgörande vid fjärde sjöfartskonferensen
(1936).

Kortfattad redogörelse för internationella arbetsorganisationens fjärde och
femte sjöfartskonferenser, vilka höllos i Genéve den 6—24, resp. den 22—24
oktober 1936, har lämnats i propositionen nr 184 till 1937 års riksdag tilllika
med uppgifter örn Sveriges representation vid dessa konferenser.

Vid fjärde sjöfartskonferensen antogos dels förslag till fem konventioner,
nämligen angående minimifordringar på yrkeskompetens hos befäl å handelsfartyg,
semester för sjömän, redarens förpliktelser i fall sjöman drabbas
av sjukdom, olycksfall eller döden, sjukförsäkring för sjömän samt arbetstid
och bemanning å fartyg, dels ock två rekommendationer, nämligen angåen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

de åtgärder till främjande av sjömännens välfärd i hamnarna, resp. arbetstid
och bemanning å fartyg.

Vid femte sjöfartskonferensen antogs förslag till konvention angående fastställande
av minimiålder för barns användande till sjöss, innefattande partiell
revision av en år 1921 tillkommen konvention i samma ämne.

Förslaget till den reviderade minimiålderskonventionen ävensom förslaget
till arbetstids- och bemanningskonventionen hava lagts till grund för förslag
till lagstiftning i form av ny sjcarbetstidslag och lag om ändringar i sjömanslagen,
vilka förslag i enlighet med Kungl. Maj:ts på min, resp. chefens
för justitiedepartementet föredragning den 17 december 1937 fattade beslut
äro avsedda att föreläggas innevarande års riksdag; i samband därmed har
arbetstids- och bemanningsrekommendationen blivit föremål för beaktande.
Texterna till nu omförmälda båda konventionsförslag och rekommendation
komma att åtfölja den blivande propositionen med förslag till sjöarbetstidslag,
vari jämväl frågan om svensk ratificering av ifrågavarande konventioner
kommer att avhandlas.

Förslaget till konvention angående semester för sjömän har upptagits till
behandling inom socialdepartementet i samband med förberedelser till förslag
till lag om semester för arbetstagare i allmänhet.

Inom Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet
granskade översättningar av originaltexterna till övriga vid internationella
arbetsorganisationens fjärde sjöfartskonferens fattade beslut torde få såsom
bilagor fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. I fråga örn beslutens
innehåll får jag, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa
till bilagorna.

Rekommendationen angående åtgärder till främjande
av sjömännens välfärd i hamnarna.

Syftet med rekommendationen är framför allt att giva impulser till en utveckling
av den verksamhet som på skilda håll bedrives i ändamål att bereda
sjömän hjälp och skydd i hamnarna, och särskilt att föranleda till att denna
verksamhet utsträckes till så många sjömän som möjligt ävensom till att olika
former av dylik verksamhet samordnas nationellt och internationellt. I detta
syfte anbefalles i första hand upprättande i hamnarna av lämpligt sammansatta
offentliga eller offentligen erkända institutioner med upplysande, rådgivande
och samordnande uppgifter. Såsom eli medel för ernående av
samband mellan olika regeringars verksamhet på ifrågavarande område anvisas
upprätthållande av kontakt mellan regeringarna och internationella arbetsbyrån
och ingivande av regelbundna redogörelser till byrån rörande gjorda
erfarenheter och framsteg. Vidare anbefalles det regeringarna att genom
lagbestämmelser eller ordningsföreskrifter ingripa mot missförhållanden som
särskilt kunna innebära faror för sjömän i moraliskt eller fysiskt hänseende,
ävensom att genom vederbörlig tillsyn övervaka givna föreskrifters efterlevnad
och effektivitet m. m. Därnäst behandlas frågan örn sexualhygieniska
åtgärder och andra föranstaltningar för hälso- och sjukvård till förmån för

Kungl. Maj.ts proposition nr 23)-

sjömän. Till hjälp för sjömän under vistelse i större hamnar förordas inrättande
av »sjömanshem» och »sjömansinstitut» samt beredande av tillfällen
till hälsosam rekreation m. m. Vidare anbefallas åtgärder i syfte att
hjälpa sjömän att spara och att draga försorg örn regelbunden utbetalning av
hyresmedel till hemmavarande familjemedlemmar. Avslutningsvis framhålles
i rekommendationen, hurusom gagnet av flertalet av de förordade åtgärderna
är beroende av att sjömännen erhålla kännedom örn dem, varför konferensen
uppmanar till upplysningsverksamhet och propaganda i olika former.
Till sist vädjar konferensen till regeringarna att icke uteslutande vårda
sig örn sjömän av egen nationalitet, utan afl handla i den internationella samhörighetens
anda.

I en inom kommerskollegium angående här ifrågavarande, av internationella
arbetsorganisationen vid fjärde sjöfartskonferensen fattade beslut upprättad
promemoria har i fråga om den nu avhandlade rekommendationen
framhållits, att förhållandena i de svenska hamnarna på det hela taget icke
kunde giva anledning till klagomål. Den svenska lagstiftningen rörande rusdrycksförsäljning
finge anses motsvara den ifrågavarande rekommendationens
krav. Detsamma vore fallet med gällande bestämmelser rörande handeln
med narkotiska ämnen och beredningar. För allmän ordning och säkerhet
i hamnarna finge jämväl anses sörjt på ett betryggande sätt. Tillgång
till kliniker och sjukvårdsanstalter stöde sjömän till buds i samma mån som
andra medborgare, och därutöver hade genom samarbete mellan den frivilliga
sjömansvården och svenska Röda Korset särskilda anstalter träffats för
underlättande för sjömän att begagna sig därav. I elva större hamnar stöde
sålunda särskilda av Röda Korset upprättade informationsbyråer till tjänst
med upplysningar örn sättet för erhållande av läkarvård och poliklinikbehandling,
som med stöd av särskilda anvisningar från byråerna även kunde
erhållas avgiftsfritt. Första hjälp vid sjukdoms- eller olycksfall lämnades
jämväl å byråerna. Ett särskilt förfarande med ett slags följesedel vore vidare
anordnat för beredande av kontinuerlig läkarvård för sjömän som förflyttade
sig från hamn till annan. Bistånd av här omförmälda slag lämnades
alla sjömän utan avseende å nationalitet, religion eller politisk åskådning.

I promemorian framhålles vidare, hurusom den frivilliga verksamheten
för omhändertagande och vård av sjömän i hamnarna för närvarande syntes
livaktig, men att en fortsatt utveckling av sjömansvården vore värd all uppmuntran
och stöd från det allmännas sida. I detta hänseende erinrades om
möjligheten till ekonomiskt bidrag i form av anslag av lotterimedel, på sätt
nyligen skett till befrämjande av planerna på inrättande av ett s. k. sjömansinstitut
i Stockholm, avsett att utgöra en samlings- och rekreationslokal för
alla sjömän, oavsett nationalitet. Vad anginge frågan om sparande och hemsändning
av sparmedel erinrades i promemorian örn den propaganda för
sparverksamhet som organiserats genom postsparbankens försorg bl. a. genom
utdelande å mönstringsorterna och andra platser av broschyrer och
liknande trycksaker, innehållande uppmaningar till sparande med hjälp av

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

postsparbanken samt anvisningar om sättet för användning av det dragsedelssystem
som banken inrättat enkom för sjömännens räkning. Blanketter
till dylika dragsedlar tillhandahölles av mönstringsförrättarna, vilka även av
kommerskollegium uppmanats att vid mönstringstillfällen verka för främjandet
av ifrågavarande sparverksamhet särskilt genom att fästa sjömännens
uppmärksamhet å fördelarna av dragsedelssystemet. Vidare erinrades
om att på senare år av statsmedel anvisats särskilda belopp för ersättning
åt vissa av generalpoststyrelsen antagna ombud för bedrivande av sparpropaganda
bland svenska sjömän i såväl in- som utländska hamnar. Sparverksamheten
bland sjömännen vore för övrigt föremål för uppmärksamhet
från deras egna organisationers sida och syntes åtminstone tillsvidare bäst
befordras genom åtgärder på frivillighetens väg. Enahanda vore förhållandet
med avseende å sådan upplysnings- och bildningsverksamhet som förordades
av internationella arbetskonferensen; detta ämne vore dessutom för
närvarande föremål för särskild uppmärksamhet av sakkunniga som tillkallats
inom ecklesiastikdepartementet för utredning rörande sjöfolkets bildningsfråga.

I rekommendationen anbefallt samarbete med internationella arbetsbyrån
betecknas i promemorian såsom värt att taga fasta på; för ändamålet erforderliga
åtgärder förefölle lämpligen kunna anförtros åt socialpolitiska delegationen
att ombesörjas i samråd med vederbörande organisationer för den
statliga och enskilda sjömansvården.

Socialpolitiska delegationen har på min anmodan avgivit yttrande över internationella
arbetsorganisationens i detta ärende behandlade beslut och har därvid
haft tillfälle att taga del av den inom kommerskollegium upprättade promemorian;
rörande den nu irågavarande rekommendationen har delegationen
anfört, att delegationen med tillfredsställelse tagit del av den i promemorian
lämnade redogörelsen för de åtgärder i rekommendationens syfte
som redan vore eller kunde förväntas snart bliva vidtagna i de svenska hamnarna,
ävensom förklarat, att delegationen — i förhoppning att de sålunda
upptagna strävandena till rekommendationens förverkligande, bl. a. genom
det tillämnade internationella samarbetet, skulle lända till ytterligare förbättring
av förhållandena för sjömannens uppehåll i hamnarna i vårt land —
ansåge sig sakna skäl att för närvarande påkalla någon särskild åtgärd för
Sveriges del med anledning av rekommendationen.

Väl synas missförhållanden av sådan art som närmast föranlett tillkomsten
av ifrågavarande rekommendation icke egentligen vara för handen i de
svenska hamnarna, och angivna önskemål rörande välfärdsanordningar av
olika slag förefalla att för Sveriges vidkommande vara i icke oväsentlig mån
tillgodosedda. Emellertid torde i allt fall åtskilligt kunna och böra göras i
syfte att bereda sjömännen bättre skydd och hjälp när de komma i land. I
främsta rummet synes mig detta böra ske genom uppmuntran och stöd åt
(Ion frivilliga verksamheten, och förslag örn lämpliga åtgärder i sådant syfte

Departements.

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

torde alltfort böra ägnas välvillig uppmärksamhet. Jämväl i övrigt böra
rekommendationens anvisningar beaktas. Lagstiftningsåtgärder eller andra
särskilda åtgöranden från de svenska statsmakternas sida synas däremot
icke för närvarande påkallade i anledning av ifrågavarande rekommendation.

Förslaget till konvention angående kompetens hos fartygsbefäl.

Konventionsförslaget avser alla i sjöfart till havs nyttjade fartyg i enskild
ägo, men undantag må medgivas, helt eller delvis, för fartyg med en bruttodräktighet
understigande 200 registerton. Såsom huvudregel uppställes fordran
på vederbörligen dokumenterad behörighet såväl för befälhavare och
övermaskinist som för envar person som tjänstgör såsom vakthavande befäl
på däck eller i maskinavdelningen; undantag härifrån tillätes endast i
fall av force majeure. Därjämte angives i vilka hänseenden särskilda, genom
nationell lagstiftning fastställda minimifordringar skola uppfyllas för erhållande
av behörighetsbevis (ålder, tjänstetid, examensprov); under en tid av
tre år efter vederbörande medlemsstats ratificering av konventionen må dock
utan föregående examensprov utfärdas behörighetsbevis för personer med
tillräcklig praktisk erfarenhet, under förutsättning att vederbörande icke
beträtts med något allvarligare tjänstefel. Vidare uppställer förslaget fordran
på ett effektivt inspektionssystem för tillsyn å konventionsreglernas tillämpning
ävensom straffsanktionering därav. Konventionen skall träda i kraft
tolv månader efter det den blivit ratificerad av två medlemsstater, samt blir
därefter gällande för annan ratificerande medlemsstat tolv månader efter
registrering av dess egen ratifikation.

I den inom kommerskollegium upprättade promemorian har beträffande
möjligheterna för Sverige att på grundval av gällande bestämmelser rörande
behörighet för befäl å svenska fartyg ratificera ifrågavarande konventionsförslag
framhållits, att den svenska lagstiftningen i ämnet visserligen vore
långt mera utvecklad än som på det hela taget krävdes för att uppfylla i
förslaget angivna fordringar, och jämväl med avseende å det materiella innehållet
i allt väsentligt vore mer än tillfyllest härför; emellertid förelåge i vissa
hänseenden bristande överensstämmelse, bottnande i nationella förhållanden
vartill konventionsförslaget icke tagit hänsyn. Till en början hade sålunda
den tidvis framträdande bristen på tillräckligt kvalificerat befäl, särskilt
maskinister, nödvändiggjort medgivande av sträf frihet i sådana fall där för
fartygets behöriga bemanning vederbörligen kvalificerad personal icke kunnat
erhållas i senast besökta hamn, vilket innebure en saklig eftergift som
knappast syntes kunna anses inrymmas i konventionsförslagets force-majeureklausul.
Vidare förefölle konventionsbestämmelsen om rätt att under en
tid av tre år efter ratificering utfärda behörighetsbevis åt oexaminerade personer
med vederbörlig praktik icke lämna rum för det här i landet av skälighetshänsyn
tillämpade förfarandet att för dylik person efter tillräcklig tids
tjänstgöring i viss behörighetsklass dispensledes medgiva »uppflyftning» i

Kungl. May.ts proposition nr 239■

högre behörighetsklass. Det allvarligaste hindret för svensk ratifkering syntes
emellertid ligga däri att konventionens tillämpningsområde, angivet genom
uttrycket »sjöfart till havs» (»maritime navigation»), icke med säkerhet
kunde antagas falla helt utanför området för »fart i svenskt farvatten»,
enligt befälsförordningens definition å detta begrepp. Härigenom kunde
konventionsreglerna komma att för ett avsevärt antal mindre fartyg innebära
fordran på examinerat och med behörighetsbevis utrustat befäl i större utsträckning
än som krävdes enligt gällande svenska författningsbestämmelser.

Sålunda berörda omständigheter syntes göra en svensk ratificering mindre
lämplig, allt medan konventionens huvudsakliga syfte otvivelaktigt finge
anses fullt tillgodosett genom den svenska lagstiftningen i befintligt skick.

Socialpolitiska delegationen har beträffande förevarande konventionsförslag,
liksom med avseende å de i det följande avhandlade konventionsförslagen,
anfört att det givetvis måste anses beklagligt, att Sverige ej för
närvarande skulle kunna biträda något av dem, men samtidigt förklarat, att
de skäl som i promemorian anförts däremot onekligen syntes bärande.

Med hänsyn till de i kommerskollegii promemoria andragna omständig- Dcpariementsheterna
synes vårt land, ehuru konventionens huvudsakliga fordringar måste c e,m''
anses väl tillgodosedda av gällande svensk lagstiftning, icke för närvarande
kunna ratificera den nu ifrågavarande konventionen.

Förslaget till konvention angående redarens förpliktelser i
fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden.

Konventionsförslaget avser anställda å alla i sjöfart till havs nyttjade fartyg
utom krigsfartyg. Undantag äro tillåtna beträffande anställda å bl. a. kronans
fartyg, fiskefartyg och fartyg med bruttodräktighet understigande 25
registerton, ävensom i fråga om vissa personer, såsom exempelvis ombord
anställda som äro i annans än redarens tjänst, eller personer som uteslutande
användas för vissa arbeten i hamn. Huvudstadgandena angiva omfattningen
av de risker (sjukdom, olycksfall, dödsfall) som skola täckas av redarens
förpliktelser, förpliktelsernas innehåll och tidsutsträckning, ansvarighet i
fall av arbetsoförmåga samt inskränkning i ansvarigheten i fall obligatoriskt
sjuk- eller olycksfallsförsäkringssystem finnes, förpliktelser med avseende å
hemförskaffning av sjuk eller skadad sjöman samt i fråga om begravningskostnader
och omhändertagande av kvarlämnad egendom. Vidare innehåller
förslaget vissa regler med avseende å förfarandet i händelse av tvist örn
konventionsförmån, samt redarens fritagande fran stadgade förpliktelser,
därest dessa övertagas av offentlig myndighet. Slutligen fastställes principen
om likabehandling av alla sjömän, oavsett nationalitet, hemort eller
ras. Konventionen skall träda i kraft tolv månader efter registrering av två
medlemsstaters ratifikationer, och blir därefter gällande för envar annan
medlemsstat tolv månader efter registrering av dess egen ratifikation.

Kungl. Majlis proposition nr 239.

Departementschefen.

I den inom kommerskollegium upprättade promemorian har beträffande
förevarande konventionsförslag erinrats örn att frågan om åtgärder i anledning
av detsamma från norska regeringens sida genom verbalnote från härvarande
norska beskickning den 28 augusti 1937 föreslagits skola göras till
föremål för nordiska överläggningar, vid vilka jämväl spörsmålet om förutsättningarna
för anslutning till de å internationella arbetsorganisationens
andra sjöfartskonferens år 1926 antagna konventionsförslagen angående sjömäns
anställningsavtal och hemförskaffning av sjömän skulle upptagas till
behandling.

Socialpolitiska delegationen har under sålunda angivna omständigheter
icke funnit anledning till erinran mot ett anstånd med avgörandet av frågan
örn svensk ratifikation av ifrågavarande konvention.

De från norsk sida föreslagna gemensamma nordiska överläggningarna
beträffande bl. a. nu förevarande konventionsförslag äro avsedda att taga sin
början under nästkommande april månad. I avvaktan på resultatet av dessa
överläggningar och det fortsatta utredningsarbete vartill eventuella nordiska
lagstiftningsförslag kunna föranleda, torde med ställningstagande till frågan
om Sveriges ratificering av förevarande konvention tillsvidare få anstå.

Förslaget till konvention angående sjukförsäkring för sjömän.

Konventionsförslaget avser obligatorisk sjukförsäkring för alla personer,
anställda å fartyg (utom krigsfartyg) som nyttjas i sjöfart till havs eller havsfiske;
undantag må medgivas i särskilt angivna fall. Huvudstadgandena
reglera frågor rörande ersättningsrätten vid arbetsoförmåga till följd av sjukdom,
såsom tiden varunder ersättning skall utgå, grunderna för den kontanta
ersättningens beräknande, andra försäkringsförmåner (läkarvård, medicin
etc.), prestationer i förhållande till försäkrads anhöriga, moderskapshjälp
till försäkrad kvinna eller försäkrads hustru, bidrag till begravningskostnaderna
då försäkrad avlider m. m. Vidare avhandlas frågor rörande
principerna för finansieringen av försäkringssystemet, förvaltningen av försäkringen
och förfarandet i händelse av tvist rörande försäkringsförmåner.
Konventionen träder i kraft tolv månader efter registrering av ratifikationer
för två medlemsstater och blir därefter gällande för varje annan medlemsstat
tolv månader efter dess egen ratifikation.

I den inom kommerskollegium upprättade promemorian har framhållits,
att det ifrågavarande konventionsförslaget förutsatte förefintlighet av obligatorisk
sjukförsäkring för sjömän, vid vilket förhållande och då sådan
försäkringsform hittills icke för någon medborgargrupp annat än i fråga
om vissa yrkessjukdomar (såsom ett annex till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen)
kommit till stånd här i landet och antagligen icke heller kunde
förväntas bliva genomförd under den närmaste framtiden, kunde konven -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239■ 9

tionsförslaget icke för närvarande anses hava praktisk betydelse för Sveriges
vidkommande.

Socialpolitiska delegationen har, på sätt förut angivits, anslutit sig till den
i promemorian tillsyneskomna uppfattningen.

I betraktande av vad sålunda anförts torde ratificering av ifrågavarande Departement
konvention för Sveriges vidkommande icke för närvarande kunna ifråga- c ^en''
komma.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört, får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av den internationella arbetsorganisationens generalkonferens
vid dess tjugoförsta sammanträde i Genéve år 1936
(fjärde sjöfartskonferensen) antagna rekommendation och
konventionsförslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Knut von Horn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Översättning.

Rekommendation (nr 48) angående åtgärder till främjande av
sjömännens välfärd i hamnarna.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 6 oktober 1936 till sitt tjugoförsta sammanträde,

och beslutit antaga vissa förslag angående åtgärder till främjande av
sjömännens välfärd i hamnarna, vilken fråga utgör tredje punkten på
dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugofjärde dagen i oktober år ettusen niohundra trettiosex
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendationen
angående sjömännens välfärd i hamnarna, 1936»:

o Med hänsyn till att sjömännen redan på grund av sitt yrke ofta under
långa tider äro berövade familjelivets förmåner och att de i hamnarna, synnerligast
i utlandet, kunna utsättas för särskilda faror och svårigheter samt
att de icke alltid kunna draga nytta av anordningar, som för arbetarna i allmänhet
äro vidtagna beträffande fritidens utnyttjande eller till främjande
av välbefinnande och hälsa;

med hänsyn till att vissa regeringar och olika enskilda sammanslutningar
framgångsrikt vidtagit åtgärder av skilda slag för att bereda sjömännen
hjälp och skydd i hamnarna och att detta skydd bör utsträckas att tillgodokomma
så många sjömän som möjligt; och

med hänsyn till att det, oaktat de skiljaktigheter som kunna råda beträffande
nationella och lokala behov och sedvänjor, är angeläget att de viktigaste
formerna av här åsyftade verksamhet utvecklas och samordnas nationellt
och internationellt utan hänsyn till rasskillnad mellan sjömännen;

hemställer konferensen, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte, till främjande av såväl egna som främmande sjömäns välfärd
i hamnarna, taga följande grundsatser och metoder under övervägande.

Del I. Allmän organisation.

1. I varje stor hamn bör upprättas en offentlig eller offentligt erkänd institution,
som lämpligen kan innefatta representanter för redare, sjömän,
nationella och lokala myndigheter samt för de förnämsta sammanslutningarna
på området, och som skola hava till särskild uppgift:

a) att under samverkan i största möjliga utsträckning med intresserade
myndigheter och organisationer, däribland sjöfartsstaternas konsulära myndigheter,
insamla nyttiga upplysningar och förslag rörande förhållandena
för sjömän, som uppehålla sig i hamnen;

b) att lämna vederbörande förvaltningsorgan, myndigheter och sammanslutningar
råd beträffande vidtagande, anpassning och samordnande av åtgärder,
som kunna vara ägnade att förbättra berörda förhållanden; och

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

c) att för dessa åtgärders genomförande i förekommande fall samarbeta
med andra behöriga organ.

2. För att bereda internationella arbetsbyrån tillfälle att lämna upplysningar
till sjöfartsstaternas regeringar och bistå dem att samordna sin verksamhet,
bör varje sådan regering upprätthålla förbindelse med byrån och
vart tredje år inkomma med upplysningar örn de erfarenheter, som förvärvats
under arbetet för främjande av sjömännens välfärd i hamnarna, samt
örn de framsteg som därutinnan gjorts.

Del II. Regleringsåtgärder.

3. Lagbestämmelser eller ordningsföreskrifter böra utfärdas till skyddande
av sjömännen mot faror för vilka de kunna vara utsatta i vissa lokaler
eller i själva dockorna. Dessa åtgärder böra innefatta:

a) reglering av försäljningen av alkoholhaltiga drycker;

b) förbud mot anställande å utskänkningsställen av unga personer, av
manligt eller kvinnligt kön, under viss ålder;

c) tillämpning av bestämmelserna i de internationella överenskommelserna
örn begränsning av försäljning och bruk av narkotica å alla sjömän utan
hänsyn till nationalitet;

d) förbud mot tillträde till dockor och hamnområden i allmänhet för icke
önskvärda personer;

e) avstängning av dockorna och anordnande av skydd utmed kanterna
av lastbryggor och kajer samt andra farliga delar av dockorna medelst
fasta eller flyttbara stängsel, där så lämpligen kan ske;

f) tillräcklig belysning och, där så erfordras, vägvisare vid dockor och

tillträdesleder till sådana. . „ .

4. För att säkerställa en noggrann tillämpning av ovan angivna åtgärder
och öka deras effektivitet skola kontrollåtgärder vidtagas, innefattande:

a) tillsyn över utskänkningsställen ävensom, där så befinnes erforderligt
och praktiskt utförbart, över hotell, värdshus, pensionat och andra liknande
inrättningar, belägna i närheten av hamnen;

b) tillsyn över besökande å fartyg, vilken lämpligen kan utövas av fartygsbefälhavaren
och offentlig myndighet gemensamt och jämväl bör avse
båtmän, som uppehålla förbindelse mellan fartyget och land, till förhindrande
att alkoholhaltiga drycker eller narkotica obehörigen föras ombord
eller att personer komma ombord i andra otillbörliga avsikter;

c) upprätthållande inom hamnområdet av erforderlig polisstyrka, särskilt

övad och utrustad för sin uppgift, och förpliktad att upprätthålla förbindelse
med övriga kontrollorgan. „ .

5. Till beredande av ökat skydd åt utländska sjöman bora åtgärder vidtagas
för att underlätta:

a) deras förbindelse med sina konsuler;

b) effektivt samarbete mellan konsuler och lokala eller nationella myndigheter.

Del lil. Hälsovård.

6. Direkt eller indirekt förledande till otukt i närheten av hamnarna och
i trakter, där sjömän uppehålla sig, bör kraftigt motarbetas.

7. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att göra till hamnen anländande
sjömän, oberoende av nationalitet, uppmärksammade pa.

'' a) faran av sjukdomar som hota dem, särskilt tuberkulos samt tropiska
och veneriska sjukdomar, samt medlen för deras föiebyggande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 239

b) nödvändigheten för sjuka personer att söka vård saint de möjligheter,
som i sådant avseende stå dem till buds;

c) faran av vanemässigt användande av narkotica.

8. Behandlingen av sjuka sjömän bör underlättas genom lämpliga åtgärder,
såsom

a) anordnande i största möjliga utsträckning, särskilt inom hamnområdet,
av kostnadsfri och fortsatt behandling av könssjukdomar på sätt exempelvis
angives i överenskommelsen angående lättnader för sjömän vid behandling
av veneriska sjukdomar, undertecknad i Bryssel den 1 december år 1924;

b) obehindrat tillträde för sjömän till sjukhus och kliniker i hamnarna,
oberoende av nationalitet eller trosbekännelse;

c) tillämpning i största möjliga utsträckning beträffande utländska sjömän
av nationella skyddsanordningar mot tuberkulos;

d) vidtagande så vitt möjligt av anordningar, ägnade att komplettera den
för sjömän tillgängliga sjukvården och att i fall av behov bereda dem fortsatt
behandling.

Del IV. Bostäder och rekreation.

Åtgärder böra vidtagas, åtminstone i de stora hamnarna, för att materiellt
och i andra avseenden hjälpa sjömän till rätta under deras vistelse därstädes;
särskilt förordas följande åtgärder:

a) inrättande eller främjande av »sjömanshem» av tillfredsställande beskaffenhet
samt erbjudande god kost och bra logis till måttliga pris;

b) inrättande eller främjande av »sjömansinstitut» -— vilka kunna vara
skilda från »sjömanshemmen» men böra så mycket som möjligt stå i förbindelse
med dem — innehållande samlings- och rekreationslokaler (matsalar,
rum för spel, bibliotek m. m.);

c) organiserande, såvitt möjligt i samverkan med sportklubbar ombord, av
tillfällen till hälsosam rekreation, såsom sport, utflykter m. m.;

d) befordrande av allt, som är ägnat att främja sjömännens familjeliv.

Del V. Sparande och hemsändande av hyresmedel.

10. I syfte att hjälpa sjömännen att spara och hemsända besparingarna
till sina familjer

a) bör det inrättas ett enkelt, snabbt och säkert verkande system, varigenom
sjömännen, och särskilt de som befinna sig utomlands beredas tillfälle
att med bistånd av konsuler, fartygsbefälhavare, redareombud eller tillförlitliga
enskilda institutioner helt eller delvis deponera eller hemsända sina
hyresmedel;

b) bör det inrättas ett system varigenom sjömän som så önska sättas i
stånd att vid påmönstringen eller under resan föranstalta örn regelbundna
utbetalningar av hyresmedel till sina familjer; finnes redan sådant system,
bör det bringas till mer allmän tillämpning.

Del VI. Upplysningar för sjömän.

11. Då framgången för flertalet av ovan förordade åtgärder till stor del
är beroende av aU sjömännen erhålla kännedom om dem, bör propaganda
för spridande av sadan kännedom anordnas och bedrivas av offentliga myndigheter,
organ, som angivas i del I av denna rekommendation, samt vederbörande
sammanslutningar, allt med bistånd såvitt möjligt av befäl, läkare
och sportklubbar ombord.

12. Sådan propaganda må innefatta:

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

a) utdelning i land och, med befälhavarens medgivande, även ombord av
broschyrer, avfattade på lämpligaste språk och innehållande tydliga upplysningar
rörande de förmåner, som stå sjömän till buds i den hamn, där fartyget
befinner sig, och i de hamnar, vilka fartyget närmast kommer att anlöpa;

b) inrättande i de stora hamnarna, i anslutning till förhyrningskontor eller
annorstädes, av lätt tillgängliga upplysningsbyråer, försedda med personal,
som är i stånd att omedelbart lämna erforderliga upplysningar och råd;

c) införande av några mer betydelsefulla anvisningar rörande förutsättningarna
för sjömännens fysiska välbefinnande och skydd i allmänhet, antingen
i sjöfartsboken eller annan handling, som sjömannen vanligen bär på
sig, eller ock i ett på väl synlig plats i besättningens bostäder uppsatt anslag;

d) ofta förekommande publicering av artiklar med upplysande eller uppfostrande
innehåll i tidningar och tidskrifter av speciell eller allmän läggning,
vilka läsas av sjöfolket ävensom anlitande av biograf för samma ändamål; e)

spridande av upplysningar angående avgifter för begagnande av lokala
fortskaffningsmedel samt för tillträde till sevärdheter och underhållningsföretag.

13. Regeringar, myndigheter och organisationer, som hava att förvalta medel
för främjande av sjömännens välfärd, uppmanas enträget att icke uteslutande
vårda sig om sjömän av viss nationalitet utan så ädelmodigt som
möjligt handla i en anda av internationell samhörighet.

Översättning.

Förslag till konvention (nr 53) angående minimifordringar på
yrkeskompetens hos befäl å handelsfartyg.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 6 oktober 1936 till sitt tjugoförsta sammanträde och

beslutit att antaga vissa förslag angående uppställande av varje
sjöfartsland av minimifordringar på yrkeskompetens hos befälhavare
samt vakthavande fartygs- och maskinbefäl å handelsfartyg, vilken fråga
utgör fjärde punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell
konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i oktober år ettusen niohundra
trettiosex efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konventionen
angående kompetens hos fartygsbefäl, 1936»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje fartyg, som är registrerat
i ett territorium, för vilket denna konvention gäller, och som nyttjas i sjöfart
till havs, med undantag av:

a) krigsfartyg;

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

b) sådant staten tillhörande eller av offentlig myndighet brukat fartyg
som icke nyttjas till handelssjöfart;

c) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks».

2. Den nationella lagstiftningen må medgiva undantag, helt eller delvis
för fartyg med en bruttodräktighet understigande 200 registerton.

Artikel 2.

I denna konvention förstås med

a) »befälhavare eller skeppare»: person som för befäl över ett fartyg;

b) »vakthavande styrman»: person — med undantag av lots — som närmast
ansvarar för fartygets navigering eller manövrering;

c) »övermaskinist»: person som har det ständiga överinseendet över fartygets
mekaniska framdrivning;

d) »vakthavande maskinist»: person som närmast ansvarar för skötseln
av fartygets framdrivningsmaskineri.

Artikel 3.

1. Å fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, må icke någon utöva
eller anställas för att utöva de befogenheter som tillkomma befälhavare
eller skeppare, vakthavande styrman, övermaskinist eller vakthavande maskinist,
med mindre han innehar ett certifikat som utvisar, att han är behörig
därtill, och som är utfärdat eller godkänt av offentlig myndighet i det
territorium, där fartyget är registrerat.

2. Undantag från bestämmelserna i denna artikel må förekomma allenast
i fall av force majeure.

Artikel 4.

Behörighetscertifikat må icke tilldelas någon, med mindre

a) han uppnått den ålder, som föreskrivits för erhållande av det certifikat,
varom fråga är;

b) hans erfarenhet i yrket är av den varaktighet, som föreskrivits för
erhållande av det certifikat, varom fråga är;

c) han bestått av vederbörande myndighet anordnade och övervakade
examensprov för utrönande, huruvida han äger den kompetens som erfordras
för utövande av de befogenheter certifikatet avser.

2. Den nationella lagstiftningen skall meddela föreskrifter angående

a) den ålder och den tjänstetid i yrket som skall krävas av sökande till
behörighetscertifikat av skilda slag;

b) anordnande och övervakande genom vederbörande myndighet av examensprov
för utrönande, huruvida sökande till visst behörighetscertifikat
äger den kompetens, som erfordras för utövande av de befogenheter certifikatet
avser.

3. Medlem av internationella arbetsorganisationen må under en tidrymd
av tre år, räknat från dagen för dess ratificering av denna konvention, utfärda
behörighetscertifikat för personer, som icke bestått sådana examensprov,
som anordnats enligt 2 mom. b) i denna artikel men som

a) genom praktik obestridligen förvärvat tillräcklig erfarenhet i fråga om
den tjänsteställning certifikatet avser; och

b) icke beträtts med något allvarligt fel av teknisk innebörd.

Artikel 5.

1. Medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall genom ett effektivt
inspektionssystem säkerställa dess vederbörliga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

2. Den nationella lagstiftningen skall angiva i vilka fall medlemsstatens
myndigheter med hänsyn till åsidosättande av bestämmelser i denna konvention
äga kvarhålla ett fartyg, som är registrerat i dess territorium.

3. Finna myndigheterna i en medlemsstat, som ratificerat denna konvention,
att bestämmelser i densamma blivit åsidosatta å ett fartyg som är
registrerat i en annan medlemsstats territorium, och har denna stat likaledes
ratificerat konventionen, skola myndigheterna meddela förhållandet
till konsuln för den stat, i vars territorium fartyget är registrerat.

Artikel 6.

1. Den nationella lagstiftningen skall stadga straff eller disciplinära påföljder
i händelse bestämmelserna i denna konvention icke iakttagas.

2. Sådana straff och disciplinära påföljder skola särskilt avse

a) redare eller hans ställföreträdare, befälhavare eller skeppare, som an ställt

person utan behörighetscertifikat som fordras enligt denna konventi011;
......

b) befälhavare eller skeppare som tillåtit person utan vederbörligt certifikat
att utöva befogenhet varom sägs i artikel 2 av denna konvention;

c) person som medelst bedrägeri eller falska handlingar erhållit anställning
för utövande av befogenhet, varom sägs i artikel 2 av denna konvention,
utan att innehava vederbörligt certifikat.

Artikel 7.

1. Beträffande sådana territorier, som avses i artikel 35 i internationella
arbetsorganisationens konstitution, skall varje medlemsstat, som ratificerar
denna konvention, till sin ratifikation foga en förklaring med uppgift om:

a) de territorier, å vilka den åtager sig att utan inskränkning tillämpa bestämmelserna
i denna konvention;

b) de territorier, å vilka den åtager sig att tillämpa bestämmelserna i denna
konvention med vissa inskränkningar, tillika med upplysning örn innebörden
av dessa inskränkningar;

c) de territorier, å vilka denna konvention icke är tillämplig och skälen
härför;

d) de territorier, beträffande vilka den förbehåller sig att framdeles fatta
beslut.

2. Åtaganden, som avses i punkt a) och b) i 1 mom. av denna artikel,
skola anses utgöra en integrerande del av ratifikationen och hava samma

verkan. . „ „

3. Medlemsstat må genom senare förklaring helt eller delvis avsta fran
förbehåll, som gjorts i dess ursprungliga förklaring enligt punkt b), c) eller
d) i 1 mom. av denna artikel.

Artikel S.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 9.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det ratifikationer för två medlemmar
registrerats av generalsekreteraren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 10.

Så snart ratifikationer för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
blivit registrerade, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 11.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den blivit registrerad.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående mom. nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en ny
period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel föreskrivna
villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 12.

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 13.

1. Ifall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för
såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention,
oberoende av vad i artikel 11 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2) Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 14.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

Översättning.

Förslag till konvention (nr 55) angående redarens förpliktelser i
fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats
till Genéve och där samlats den 6 oktober 1936 till sitt tjugoförsta sammanträde,

och beslutit antaga vissa förslag angående redares förpliktelser i fall
sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden, vilken fråga är
inbegripen under andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell
konvention,

antager denna, den tjugufjärde dagen i oktober år ettusen niohundra trettiosex
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konventionen
angående redarens skyldigheter, i fall sjöman drabbas av sjukdom
eller olycksfall, 1936»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje person, som är anställd å
ett fartyg, annat än krigsfartyg, registrerat i ett territorium, för vilket denna
konvention gäller, och som i vanliga fall nyttjas i sjöfart till havs.

2. Medlem av internationella arbetsorganisationen må dock genom den
nationella lagstiftningen medgiva undantag, som befinnas erforderliga beträffande: a)

personer anställda å:

(I) fartyg tillhörande offentlig myndighet, då fartyget icke nyttjas till
liandelssjöfart;

(II) kustfiskefartyg;

(lil) fartyg med en bruttodräktighet understigande 25 ton;

(IV) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

b) personer anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren;

c) personer som i hamn uteslutande användas till arbete med reparation,
rengöring, lastning eller lossning av fartyg;

d) medlemmar av redarens familj;

e) lotsar.

Artikel 2.

1. Redarens förpliktelser skola täcka riskerna av:

a) sjukdom eller olycksfall, som inträffar mellan den i anställningsavtalet
angivna tiden för inställelse i tjänsten och anställningens upphörande;

b) dödsfall till följd av sådan sjukdom eller sådant olycksfall.

2. Emellertid må den nationella lagstiftningen medgiva undantag för:

a) olycksfall som icke inträffat i fartygets tjänst;

b) olycksfall eller sjukdom, som är att tillskriva uppsåtlig handling, fel
eller otillbörligt uppträdande av den sjuke, skadade eller döde;

c) sjukdom eller lyte, som avsiktligt fördolts vid anställningen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

3. Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att redarens förpliktelser
icke skola avse sjukdom eller därav direkt föranlett dödsfall, då den anställde
vid tiden för anställningen vägrat att underkasta sig läkarundersökning.

Artikel 3.

Sjukvård och underhåll, som redaren enligt denna konvention har att
bekosta, inbegripa:

a) läkarbehandling samt medicin och andra botemedel av lämplig beskaffenhet
och i tillräcklig myckenhet;

b) kost och logis.

Artikel 4.

1. Redaren skall bekosta sjukvård och underhåll, till dess den sjuke eller
skadade blivit botad eller sjukdomen eller arbetsoförmågan förklarats bestående.

2. Emellertid må redarens skyldighet att bekosta sjukvård och underhåll
genom den nationella lagstiftningen begränsas till en tidrymd av minst sexton
veckor, räknat fran dagen för olycksfallet eller sjukdomens början.

3. Om i det territorium, där fartyget är registrerat, finnes ett system av
obligatorisk sjukförsäkring, obligatorisk olycksfallsförsäkring eller ersättning
för olycksfall i arbete, vilket omfattar sjöfolk, må dessutom genom den
nationella lagstiftningen stadgas:

a) att redarens ansvarighet i förhållande till en sjuk eller skadad person
skall upphöra vid den tidpunkt, då denne blir berättigad till sjukvård på
grund av försäkrings- eller ersättningssystemet;

b) att redarens ansvarighet skall upphöra vid den tidpunkt, då enligt
lag rätt till sjukvård på grund av försäkrings- eller ersättningssystemet inträder
för dess förmånstagare, och detta även örn den sjuke eller skadade
icke omfattas av systemet, dock allenast försåvitt han icke är utesluten därifrån
på grund av inskränkning, som särskilt avser utländska arbetare eller
arbetare, vilka icke äro bosatta i det territorium där fartyget är registrerat.

Artikel 5.

1. Medför sjukdomen eller olycksfallet oförmåga till arbete, skall redaren
vara pliktig:

a) att betala full hyra, så länge den sjuke eller skadade kvarstannar ombord; b)

att, för den händelse den sjuke eller skadade är försörjningspliktig,
från det han lämnar fartyget till dess han blivit botad eller sjukdomen eller
arbetsoförmågan förklarats vara bestående, betala hela eller del av hyran i
enlighet med vad som kan vara föreskrivet genom den nationella lagstiftningen.

2. Emellertid må redarens förpliktelse att betala hela eller del av hyran
till person, som lämnat fartyget, genom den nationella lagstiftningen begränsas
till en tidrymd av minst sexton veckor, räknat från dagen för olycksfallet
eller sjukdomens början;

3. Om i det territorium, där fartyget är registrerat, finnes ett system av
obligatorisk sjukförsäkring, obligatorisk olycksfallsförsäkring eller ersättning
för olycksfall i arbetet, vilket omfattar sjöfolk, må dessutom genom den
nationella lagstiftningen stadgas:

a) att redarens ansvarighet i förhållande till en sjuk eller skadad person
skall upphöra vid den tidpunkt då denne blir berättigad till kontant ersättning
på grund av försäkrings- eller ersättningssystemet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

b) att redarens ansvarighet skall upphöra vid den tidpunkt, då enligt lag
rätt till sjukvård på grund av försäkrings- eller ersättningssystemet inträder
för dess förmånstagare, och detta även om den sjuke eller skadade icke
omfattas av systemet, dock allenast försåvitt han icke är utesluten därifrån
på grund av inskränkning, som särskilt avser utländska arbetare eller arbetare,
vilka icke äro bosatta i det territorium där fartyget är registrerat.

Artikel 6.

1. Redaren skall bära kostnaderna för hemförskaffning av sjuk eller
skadad person, som till följd av sjukdomen eller olycksfallet landsatts under
resan.

2. Hemförskaffningen skall ske till någon av följande hamnar:

a) anställningshamnen;

b) fartygets avgångshamn;

c) hamn i den sjukes eller skadades hemland eller i det land han tillhör;

d) annan hamn varom, med vederbörande myndighets godkännande,
överenskommelse träffats mellan den sjuke eller skadade och befälhavaren
eller redaren.

3. I kostnaden för hemförskaffningen skola inräknas alla utgifter för
den sjukes eller skadades transport samt kost och logis under resan ävensom
för hans underhåll, intill den för avresan bestämda tiden.

4. Om den sjuke eller skadade är i stånd att arbeta, må redaren befria
sig från sin förpliktelse till hemförskaffning genom att bereda den sjuke
eller skadade lämplig anställning ombord å fartyg, destinerat till någon av
de hamnar, som angivas i 2 mom. av denna artikel.

Artikel 7.

1. Vid dödsfall skall redaren betala begravningskostnaderna, örn dödsfallet
inträffat ombord eller i land och den avlidne vid sin död varit berättigad
till vård på redarens bekostnad.

2. Genom den nationella lagstiftningen må föreskrivas, att begravningskostnader,
som bestritts av redaren, skola, då försäkrings- eller ersättningssystemet
omfattar sådana kostnader, ersättas honom av en försäkringsinrättning.

Artikel 8.

Den nationella lagstiftningen skall ålägga redaren eller hans ställföreträdare
att föranstalta om tillvaratagande av egendom, som kvarlämnats
ombord av sjuk, skadad eller avliden person, å vilken denna konvention
äger tillämpning.

Artikel 9.

Den nationella lagstiftningen skall meddela bestämmelser, som trygga ett
snabbt och billigt avgörande av tvister rörande redarens förpliktelser enligt
denna konvention.

Artikel 10.

Redare må fritagas från de förpliktelser, som stadgas i artiklarna 4, 6
och 7 av denna konvention, i den mån dessa förpliktelser övertagas av
offentlig myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Artikel 11.

Denna konvention liksom den nationella lagstiftningen i vad den angår
förmåner, som avses i konventionen, skola så tolkas och tillämpas, att likställighet
i behandling tillförsäkras alla sjömän utan hänsyn till nationalitet,
hemort eller ras.

Artikel 12.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, dom, sedvänja eller något
avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar förmånligare villkor än
dem, som stadgas i denna konvention.

Artikel 13—20.

(Dessa artiklar, vilka liro ao samma lydelse som ari. 7—14 i förslaget till
konventionen (nr 53) angående kompetens hos fartygsbefäl, hava hår uteslutits.
)

Översättning.

Förslag till konvention (nr 56) angående sjukförsäkring för sjömän.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyx-ån sammankallats till
Genéve och där samlats den 6 oktober 1936 till sitt tjugoförsta sammanträde,

och beslutit antaga vissa förslag angående sjukförsäkring för sjömän,
vilken fråga inbegripes i andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell
konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i oktober år ettusen niohundra trettiosex
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konventionen
angående sjukförsäkring för sjömän, 1936»:

Artikel 1.

1. Varje person som i egenskap av befälhavare, medlem av besättningen

eller eljest är anställd ombord å ett fartyg, annat än krigsfartyg, registrerat
i ett territorium, för vilket denna konvention gäller, och som nyttjas i sjöfart
till havs eller havsfiske, skall vara underkastad obligatorisk sjukförsäkring.
•

2. Medlem av internationella arbetsorganisationen må dock genom den
nationella lagstiftningen medgiva undantag, som befinnas erforderliga beträffande: a)

personer som äro anställda ombord å fartyg, tillhörande offentlig myndighet,
då fartyget icke nyttjas till handelssjöfart;

b) personer vilkas hyra eller inkomst överskrider ett bestämt belopp;

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

c) personer som icke erhålla kontant lön;

d) personer som icke äro bosatta å medlemsstatens territorium;

e) personer som icke uppnått eller som överskridit bestämda åldersgränser; f)

medlemmar av arbetsgivarens familj;

g) lotsar.

Artikel 2.

1. Försäkrad som till följd av sjukdom blivit oförmögen till arbete och
gått förlustig sin hyra, skall äga rätt lill kontant ersättning under åtminstone
de första tjugosex veckorna eller etthundraåttio dagarna av tiden för arbetsoförmågan,
räknat från och med den första dag för vilken han blivit berättigad
till ersättning.

2. Rätten till ersättning må göras beroende av en kvalificerande tidrymd
och några dagars karenstid, räknat från arbetsoförmågans inträdande.

3. Ersättning, som skall utgå enligt denna konvention, må icke bestämmas
till lägre belopp, än som motsvarar reglerna för den allmänna obligatoriska
sjukförsäkringen, där sådan förekommer men icke omfattar sjömän.

4. Ersättning må innehållas:

a) så länge den försäkrade befinner sig ombord eller utomlands;

b) så länge den försäkrade underhålles av försäkringsinrättningen eller
med allmänna medel; dock må ersättningen endast delvis innehållas, i fall
den försäkrade är försörjningspliktig;

c) så länge den försäkrade för samma sjukdom från annat håll uppbär
penningbelopp vartill han är lagligen berättigad; understiger sådant belopp
ersättningen, må dock av denna endast innehållas, vad som motsvarar det
uppburna beloppet.

5. Ersättning må minskas eller förvägras den försäkrade i fall sjukdomen
orsakats av avsiktligt otillbörligt uppträdande, vartill han gjort sig
skyldig.

Artikel 3.

1. Den försäkrade skall vara berättigad att från sjukdomens början och
åtminstone till utgången av den för rätt till sjukersättning stadgade tidrymden
kostnadsfritt åtnjuta behandling av vederbörligen kvalificerad läkare
samt erhålla medicin och andra botemedel av lämplig beskaffenhet och i tillräcklig
myckenhet.

2. Emellertid må genom den nationella lagstiftningen föreskrivas, att den
försäkrade själv skall gälda en del av kostnaderna för sjukvården.

3. Med sjukvården må anstå så länge den försäkrade befinner sig ombord
eller utomlands.

4. Närhelst omständigheterna påkalla det, må försäkringsinrättningen
föranstalta örn den försäkrades intagande å sjukvårdsanstalt, i vilket fall
denne skall beredas fullständigt underhåll jämte läkarbehandling och nödig
vård.

Artikel 4.

1. Befinner sig den försäkrade utomlands och har han till följd av sjukdom
förlorat sin rätt till hyra, hell eller delvis, skall den kontanta ersättning
till vilken han varit berättigad, örn han icke befunnit sig utomlands,
helt eller delvis utbetalas till hans familj, till dess hail återkommer till medlemsstatens
territorium.

2. Den nationella lagstiftningen må föreskriva eller godkänna följande
prestationer:

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

a) tillägg till den i artikel 2 stadgade ersättning för det fall den försäkrade
är försörjningspliktig;

b) hjälp in natura eller i penningar för det fall sjukdom drabbat sådan
medlem av den försäkrades familj, som lever i hans hushåll och på hans
bekostnad.

Artikel 5.

1. Den nationella lagstiftningen skall angiva de villkor, under vilka försäkrad
kvinna som befinner sig i medlemsstatens territorium har rätt till
moderskapshjälp.

2. Den nationella lagstiftningen må angiva de villkor under vilka den
försäkrades hustru som befinner sig i medlemsstatens territorium har rätt
till moderskapshjälp.

Artikel 6.

1. Vid den försäkrades död skall ett kontant belopp, vars storlek bestämmes
av den nationella lagstiftningen, utbetalas till den avlidnes familjemedlemmar
eller ock användas till bestridande av begravningskostnaderna.

2. Där ett pensionssystem finnes inrättat till förmån för avlidna sjömäns
efterlevande, skall utgivande av ersättning, som i föregående mom. avses,
icke vara obligatoriskt.

Artikel 7.

Rätten till försäkringsförmåner skall gälla jämväl med avseende å sjukdom,
som uppkommer inom viss tid efter den senaste anställningens upphörande.
Denna tidrymd skall fastställas av den nationella lagstiftningen
på sådant sätt, att den täcker det vanliga uppehållet mellan två på varandra
följande anställningar.

Artikel 8.

1. De försäkrade och deras arbetsgivare skola bidraga till finansieringen
av försäkringssystemet.

2. Den nationella lagstiftningen må föreskriva finansiell medverkan från
det allmännas sida.

Artikel 9.

1. Sjukförsäkringen skall handhavas av självständiga inrättningar under
administrativ och finansiell kontroll från det allmännas sida; verksamheten
må icke bedrivas i vinstsyfte.

2. De försäkrade och, där fråga är örn försäkringsinrättning som enligt
lag upprättats särskilt för sjömän, jämväl arbetsgivarna skola äga deltaga i
skötseln av försäkringsinrättningen under förutsättningar, som bestämmas
av den nationella lagstiftningen, vilken jämväl må föreskriva deltagande däri
av andra personer, som verksamheten kan angå.

o 3. Emellertid må sjukförsäkringen handhavas direkt av staten i fall och
så länge förvaltning genom självständiga organ möter svårigheter eller icke
kan äga rum med hänsyn till nationella förhållanden.

Artikel 10.

1. Den försäkrade skall äga besvärsrätt i fall av tvist rörande hans rätt
till prestationer.

2. Tvister skola slitas medelst ett snabbi och för den försäkrade billigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

förfarande och skola för sådant ändamål antingen hänvisas till specialdomstolar
eller behandlas på annat lämpligt sätt, som bestämmes av den nationella
lagstiftningen.

Artikel 11.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, dom, sedvänja eller något
avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar förmånligare villkor än
dem, som stadgas i denna konvention.

Artikel 12—19.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 7—14 i förslaget till
konventionen (nr 53) angående kompetens hos fartygsbefål, hava här uteslutits.
)