Kungl. Mcij:ts proposition nr 226.
1
Nr 226.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående dels åtgärder
mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag
till statens veterinärbakteriologiska anstalt för
budgetåret 1938/1939; given Stockholms slott den 25
februari 1938.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och socialdepartementen
anför chefen för .jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkt 86, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som
kunde bliva riksdagen förelagd, för budgetåret 1938/1939 beräkna till Före
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 226.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
kommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot smittsam kastning hos nötkreaturen ett förslagsanslag av 87,000 kronor.
Under punkterna 80 och 81 i statsverkspropositionen har vidare Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på blivande proposition i ämnet, till
Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Avlöningar för budgetåret 1938/
1939 beräkna ett förslagsanslag av 292,000 kronor samt till Statens veterinärbakteriologiska
anstalt: Omkostnader för samma budgetår beräkna ett
förslagsanslag av 305,000 kronor.
Jag anhåller, att nu få i ett sammanhang anmäla dessa ärenden.
I.
Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen.
1935 års riksdag anhöll i anledning av två inom riksdagen väckta motioner
(11:35 och 11:106) och under åberopande av jordbruksutskottets av
riksdagen godkända utlåtande nr 67 i skrivelse den 17 maj 1935, nr 199,
bland annat, att Kungl. Maj:t måtte verkställa skyndsam utredning angående
frågan örn bekämpande av den smittsamma kastningen hos nötkreatur
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Genom beslut den 15 juni 1935 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen
och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i bland annat
det av riksdagen angivna hänseendet. Med skrivelse den 11 juni 1937 hava
styrelserna överlämnat betänkande med utredning i ämnet (stat. off. utr.
1937:19).
Efter remiss ha över betänkandet yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser
samt lantbruksakademien, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges slakteriförbund, Avelsföreningen för
svensk röd och vit boskap, Svenska veterinärläkarföreningen, Svenska länsveterinärföreningen,
samarbetsdelegationen för husdjurshygien, styrelsen för
veterinärhögskolan, statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Vid länsstyrelsernas yttranden ha fogats utlåtanden från samtliga
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt ett flertal länsveterinärer.
Sjukdomens utbredning i Sverige, m. m.
Innan jag ingår på det av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen framlagda
förslaget till bekämpande av den smittsamma kastningen torde jag
något få beröra sjukdomens utbredning i Sverige. I betänkandet (sid. 25)
har härom anförts bland annat följande.
Enär i vårt land icke förelåge anmälningsplikt för djurägare vid fall av
smittsam kastning, kunde man utgå från att de uppgifter angående fall av
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
3
denna sjukdom, som årligen av landets tjänsteveterinärer lämnades till medicinalstyrelsen,
icke på långt när vore representativa för kastningens utbredning.
Detta hade också ofta framhållits från veterinärt håll. Men å andra
sidan torde dock, oavsett att anmälningsskyldighet icke förelåge, flertalet
av landets veterinärer och särskilt de som under en längre tid verkat inom
samma distrikt äga en god kännedom örn sjukdomens förekomst inom sina
praktikområden, vilken kunde läggas till grund för en approximativ uppskattning
av sjukdomsfrekvensen. Samma vore även förhållandet med kontrollassistenterna.
Uppgifter hade därför även inhämtats från landets distriktsveterinärer
och vissa länsveterinärer samt från kontrollassistenter.
De av tjänsteveterinärerna och kontrollassistenterna lämnade uppgifterna
visade, att sjukdomen hade en ringa utbredning i Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands och Gävleborgs län samt vore tämligen ringa utbredd
i större delarna av Jämtlands, Kopparbergs, Värmlands, Göteborgs och Bohus
län samt på Gotland och Öland. Sjukdomen vore däremot mycket vanligt
förekommande i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands,
Östergötlands och Malmöhus län samt i vissa delar av Hallands, Älvsborgs
och örebro län.
Det borde framhållas, att den smittsamma kastningens utbredning inom
veterinärdistrikten kunde vara i hög grad varierande. Sålunda uppgåve
nära nog utan undantag tjänsteveterinärer, vilkas verksamhetsområde utgjordes
av både utpräglad slätt- och skogsbygd, att sjukdomen vore vanlig
å slättbygden men sällsynt eller ofta icke förekommande i skogsbygden.
Inom åtskilliga av de distrikt, där sjukdomen angivits som vanligt förekommande,
hade man alltså att räkna med att i vissa områden sjukdomen
icke förekomme eller vore sällsynt.
I betänkandet har vidare lämnats en ingående redogörelse för den smittsamma
kastningens karaktär och smittvägar ävensom för diagnosen av
sjukdomen och åtgärderna mot densamma. I fråga örn denna redogörelse
tillåter jag mig hänvisa till betänkandet (sid. 3—19).
Den stora utbredningen av den smittsamma kastningen i de delar av landet
där nötkreatursaveln nått längst och där en intensiv ladugårdsskötsel bedrives,
vållar uppenbarligen lantbruket synnerligen allvarliga förluster. I
betänkandet har uttalats, att dessa förluster sannolikt vore jämförbara med
den skada, som orsakades av nötkreaturstuberkulosen. De årliga förlusterna
på grund av sistnämnda sjukdom hava enligt uppgift i betänkandet på
grund av förut gjorda beräkningar ansetts uppgå till omkring 30 miljoner
kronor örn året. I betänkandet hava de skador som sjukdomen vållar angivits
sålunda:
Kastningen av fostret medförde sjukliga förändringar i könsorganen; efterbörden
avginge i regel ej normalt; envisa livmoderaffektioner följde ofta,
vilka i många fall medförde sterilitet, varigenom djuren måste slås ut i
förtid; örn sjukdom angrepe tjurens könsorgan, bleve denne ofta steril.
De kor, som kastade, komme icke upp i normal mjölkmängd under den laktationsperiod,
som följde på kastningen.
Vid fall av kastning ginge kalven förlorad och besättningens rekrytering
försvårades.
I vissa fall angrepe kastningsbacillen slemsäckar och leder, varav kunde
följa besvärande hältor, särskilt i de bakre extremiteterna, något som t. o. m,
kunde bliva utslagsorsak.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
I de delar av landet, där sjukdomen ej vore allmänt utbredd, minskades en
smittad besättnings värde ur försäljningssynpunkt.
Vid bedömandet av de skador, som förorsakas av ifrågavarande sjukdom
bör, såsom ock framhålles i betänkandet, även tagas i betraktande, att
den bacill, Bångs abortbacill, som förorsakar sjukdomen hos nötkreatur,
kan angripa människan och därvid giva upphov till den sjukdom, som går
under namnet undulantfeber. Vanligen förekomma årligen omkring 150 fall
av denna sjukdom.
Huvuddragen av de föreslagna åtgärderna.
Lantbruksstyrelsens och medicinalstyrelsens förslag innebär, att sjukdomen
i första hand skall bekämpas genom frivilliga åtgärder från djurägarnas
sida och att bekämpandet skall uppmuntras genom understöd av statsmedel
i likhet med vad som sker i fråga om kreaturstuberkulosen. En djurägare
bör sålunda enligt vad i betänkandet föreslagits kunna ansluta sig till det
frivilliga bekämpandet av sjukdomen och därefter erhålla vissa förmåner såsom
kostnadsfria undersökningar rörande sjukdomens förekomst samt bidrag
av statsmedel vid nedslaktning. Därjämte bör djurägaren under vissa förutsättningar
kunna erhålla förmånen att få sin djurbesättning förklarad fri
från sjukdomen. Efter att hava anslutit sig till det frivilliga bekämpandet
av sjukdomen skall djurägaren vara skyldig ställa sig till efterrättelse de regler
härför, som medicinalstyrelsen meddelar. Denna form av verksamheten
skall bedrivas inom områden där sjukdomen är spridd. Emellertid ha
styrelserna förordat, att i fråga om sådana trakter av landet, där sjukdomen
är mindre utbredd, en mera utvidgad verksamhet bör bedrivas. Denna verksamhet,
som alltjämt skall vila på frivillighetens grund, avser ett mera effektivt
uppspårande och utrotande av sjukdomen. Slutligen hava styrelserna
ifrågasatt, att inom områden, där sjukdomen har endast synnerligen ringa utbredning,
tillämpning av epizootilagen skall äga rum. I anslutning härtill
hava styrelserna även övervägt huruvida icke införsel av kreatur till sådana
områden bör underkastas viss kontroll. I överensstämmelse med det anförda
hava styrelserna utarbetat förslag dels till kungörelse om statsunderstöd för
åtgärder mot sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur (abortus infeetiosus
bovis Bang) och dels till kungörelse med föreskrift om tillämpning av
epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) med avseende å sjukdomen smittsam
kastning hos nötkreatur.
Styrelserna hava jämväl framhållit, att för ernående av ett gott resultat av
bekämpandet av sjukdomen enligt styrelsernas förslag det vore av största
betydelse, att handeln med livdjur reglerades. Styrelserna hava härvid erinrat
om ett av styrelserna den 13 november 1936 avgivet förslag till lagstiftning
i ämnet.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 226.
5
Åtgärder inom områden, där sjukdomen är spridd.
Till en början torde jag få lämna en redogörelse för de regler lantbruksstyrelsen
och medicinalstyrelsen ansett böra tillämpas vid sjukdomens bekämpande.
Härom har i betänkandet anförts i huvudsak följande.
När en besättning skulle deltaga i bekämpandet, bleve den första omsorgen
att tillse, huruvida detta kunde ske på ett framgångsrikt sätt. Förutsättningarna
härför vore av skilda slag. Viktigast vore kanske att utröna sjukdomens
utbredning inom besättningen och dess karaktär; stundom vore intet annat
att göra än att låta sjukdomen rasa ut och avvakta en lägligare tidpunkt för
ingripande. Vidare vore det av största vikt, om rekryteringen skedde genom
egen uppfödning eller inköp på betryggande sätt. En annan betydelsefull
omständighet vore förhållandet till grannbesättningarna. En djurägare, vars
besättning bade sjukdomen i kronisk form och vars gård läge mitt inne i en
bygd, där sjukdomen vore allmänt utbredd, borde i regel icke ensam försöka
utrota kastningen. Det vore möjligt, att han efter några års intensivt arbete
med besvär och kostnader kunde få sin besättning fri från sjukdomen. Men
örn, sedan besättningen varit fri något år, en nyinfektion uppträdde och
sjukdomen blossade upp bland djur, som nu kanske ej längre hade nämnvärd
resistens mot sjukdomen, komme besättningen i ett sämre läge än den befunnit
sig, innan djurägaren började sitt arbete. Inom vissa delar av vårt
land, där sjukdomen vöre synnerligen utbredd, där bebyggelsen vore mycket
tät och kommunikationerna mycket livliga, finge man räkna med att förutsättningar
knappast ännu funnes för ett framgångsrikt försök till utrotande
av sjukdomen. Även där förutsättningarna syntes vara betydligt mera gynnsamma,
kunde det under vissa omständigheter erfordras, att flera av varandra
mer eller mindre beroende jordbrukare sammanslöte sig oell alla samtidigt
deltoge i arbetet. Detta kunde gälla för medlemmar i samma tjurförening eller
för en by, där flera gårdar hade gemensamma beten. Innan ett bekämpande
igångsattes, borde därför föreligga en orienterande undersökning angående
förutsättningarna för detsamma. För att besättningens hälsotillstånd skulle
kunna utrönas, borde medicinalstyrelsens föreskrifter stadga en blodprovsundersökning
av hela besättningen. Blodproven skulle tagas av den veterinär,
som djurägaren anmodade därom. När blodproven insändes för undersökning
å laboratorium, borde de åtföljas av en anmälan enligt fastställt formulär,
upptagande uppgifter örn bland annat varje djurs ålder, kalvställning,
datum för sista kalvning respektive kastning, om det uppfötts inom besättningen
eller tillförts från annan besättning, om vaccination eller ympning
företagits oell i så fall tidpunkten för denna behandling, ladugårdens beskaffenhet
ur desinfektionssynpunkt, möjligheten att ordna god förlossningshygien,
betingelserna för uppdelning av besättningen i två från varandra isolerade
avdelningar, samt sjukdomens förekomst i grannbesättningar oell i
övrigt förhållanden, som kunde innebära uppenbar risk för tillförsel av smitta
från omgivningen (gemensamma eller till varandra gränsande betesmarker,
gemensam tjur o. s. v.).
Eli djurägare, som ville bekämpa sjukdomen, måste underkasta sig stränga
försiktighetsmått för att upphäva eller minska risken för nyinfektion. I medicinalstyrelsens
föreskrifter borde sålunda upptagas särskilda regler för införande
av djur i besättningen. Alltid tillåtna för införsel skulle vara
djur från besättning, vilken förklarats lii från smittsam kastning enligt särskilda
regler. För andra djur borde gälla: Innan ett djur införlivades med
besättningen, skulle det hava undergått blodprovsundersökning, skulle därefter
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
hava varit isolerat minst 60 dagar och skulle slutligen hava undergått en ny
blodprovsundersökning; det finge icke hava reagerat vid någondera undersökningen.
Dräktigt djur finge icke i sådant tillstånd införlivas med besättningen,
utan skulle, efter att hava undergått en första blodprovsundersökning.
hållas isolerat till dess både kalvningen skett och en förnyad undersökning
ägt rum av blodprov, vilka ej tagits tidigare än 14 dagar efter kalvningen.
Avsåge införseln könsmogen, icke dräktig kviga, skulle denna, sedan första
blodprovet tagits, hållas isolerad, till dess hon kalvat, och det andra blodprovet
finge icke tagas tidigare än 14 dagar efter kalvningen. Emellertid
borde medicinalstyrelsen kunna medgiva undantag från bestämmelserna om
blodprovsundersökningar i fråga om trakt, där sjukdomen vöre ringa spridd.
Vidare borde stadgas, att när djur infördes, transporten skulle ske på ett
betryggande sätt, att begagnad bil eller dylikt skulle vara desinfekterad, och
att djuret icke finge komma i beröring med andra nötkreatur, vilka ej skulle
varit tillåtna för införsel. — Skulle djur deltaga i utställning eller eljest tillfälligtvis
utföras från besättningen, borde också transporten ske på ett betryggande
sätt; och om djuret därvid skulle komma i beröring med andra
nötkreatur, än som skulle fått införas i besättningen, skulle för djurets återinförande
gälla samma regler som för införsel av främmande djur.
Även i fråga om betäckning måste inskränkande bestämmelser givas. För
att en tjur skulle få betäcka djur tillhörande besättningen, borde den uppfylla
villkoren för införsel i besättningen. På samma sätt borde en tjur,
tillhörande besättningen, endast få betäcka djur, som uppfyllde samma villkor.
Undantag borde medgivas beträffande tjurförening, vars alla tillhörande
besättningar deltoge i bekämpandet. I sådant fall borde betäckning få
ske, där de båda djuren vid senast tagna blodprov icke reagerat.
Även betesgången måste underkastas vissa inskränkningar. Djur borde
icke sliippas å bete å mark, där de kunde komma i beröring med andra
djur, än som tillhörde friförklarad besättning. Hade flera fastigheter gemensam
betesmark och deltoge alla besättningarna i bekämpandet, borde dock
de icke reagerande djuren kunna få släppas på bete därstädes, men borde
detta vara förbjudet beträffande de reagerande.
Beträffande mjölk, som förbrukades inom besättningen, borde gälla, att
den skulle pastöriseras före begagnandet, om den icke härrörde från friförklarad
besättning. Vidare borde desinfektion av ladugården äga rum minst en
gång örn året. Vaccinering eller ympning borde vara förbjuden, därest den
ej skedde med medicinalstyrelsens tillstånd.
Kontrollen över besättningens hälsotillstånd utgjorde ett betydelsefullt led
i bekämpandet och skedde framför allt genom blodprovsundersökningar. Det
hade redan framhållits, att man, innan bekämpande igångsattes, borde företaga
en första undersökning för att utröna, huruvida hälsotillståndet vore sådant,
att sjukdomen kunde bekämpas med utsikt till framgång. Vore så fallet
borde bekämpandet anordnas olika, allt efter de förutsättningar, som förelåge,
och särskilt allt efter sjukdomens spridning i besättningen.
Örn man till en början antoge det fall, att intet djur reagerat vid första
undersökningen, borde detta oaktat nya blodprov från hela besättningen insändas
inom 30—60 dagar därefter, där ej medicinalstyrelsen medgåve undantag
härifrån. Därefter borde blodprovsundersökning av hela besättningen
äga rum i regel två gånger varje år. Medicinalstyrelsen borde dock förbehållas
rätt att föreskriva, att längre tid skulle förflyta mellan undersökningarna,
därest sjukdomen hade föga utbredning inom orten och faran
för nyinfektion kunde anses ringa. Enstaka djur borde, där styrelsen så
funne lämpligt, underkastas särskilda förnyade undersökningar.
Visade ett djur tecken att vilja kasta, skulle det omedelbart i möjligaste
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
7
mån isoleras från besättningen. Inträffade fall av kastning, borde djurägaren
vara skyldig att behandla det såsom smittsam kastning, intill dess
motsatsen ådagalagts vid undersökning, och han borde ofördröjligen anmäla
fallet för veterinären, som skulle giva djurägaren nödiga anvisningar. Platsen,
där kastningen skett, skulle genast renas såsom örn smitta förelåge. Sedan
prov av fosterhinnorna tagits, skulle fostret jämte fosterhinnorna nedgrävas.
Provet skulle insändas för undersökning. Kunde därav icke utrönas
orsaken till kastningen, skulle djuret underkastas blodprovsundersökning,
och, därest det visade negativ reaktion, skulle tidigast två veckor efter provtagningen
tagas blodprov för ny undersökning. Hade veterinär varit kallad
till platsen i samband med kastningsfallet, skulle dock blodprov insändas
samtidigt med provet av fosterhinnorna. Intill dess sagda undersökningar
slutförts, skulle djuret hållas isolerat och finge icke betäckas. Liknande
borde gälla även för fall av för tidig födsel, då kalven sålunda vore vid liv,
men kastningsinfektion kunde misstänkas.
Det andra fallet utgjordes av besättning, där ett visst mindre antal djur
reagerat vid undersökning eller sjukdomen eljest konstaterats, men djurägaren
hade möjlighet att antingen avlägsna de reagerande djuren eller ock
isolera dem på betryggande sätt (reagerande avdelning). Härunder komme
alltså icke blott den besättning, där djur reagerat vid första undersökningen,
utan även den, som till en början hänförts till det första fallet men där
sjukdomen sedermera uppträtt. I nu ifrågavarande fall skulle reagerande
eller sjukt djur omedelbart avlägsnas ur besättningen eller överföras till
reagerande avdelning. När vid blodprovsundersökning befunnits, att djur
reagerade, skulle besättningen inom 30—60 dagar därefter underkastas förnyad
blodprovsundersökning. Detta skulle upprepas, så länge något djur
reagerade. När för första gången icke påträffades något reagerande djur,
skulle den icke reagerande avdelningen det oaktat inom 30 60 dagar där
efter
underkastas ny blodprovsundersökning, så framt ej medicinalstyrelsen
medgåve undantag härifrån. Därefter borde blodprovsundersökningar ske i
samma ordning som i första fallet.
Underhölles en fri och en reagerande avdelning, skulle avdelningarna hallas
noga isolerade från varandra. För överförande av djur från den reagerande
avdelningen till den fria borde gälla vad förut sagts örn införsel av
djur. I fråga örn betäckning och betesgång skulle avdelningarna betraktas
såsom skilda besättningar.
I fråga örn kastningsfall inom den icke reagerande avdelningen borde galla
samma regler som i det första fallet.
Såsom ett tredje fall kunde tänkas, att medicinalstyrelsen funné förutsättningar
föreligga att framgångsrikt bekämpa sjukdomen, ehuru djurägaren
saknade möjlighet att avlägsna reagerande djur ur besättningen eller
att hålla reagerande avdelning isolerad. Djurägaren borde då hava möjlighet
att deltaga i bekämpandet efter en av styrelsen i samråd med djurägaren och
veterinären för besättningen uppgjord särskild plan.
Det fjärde fallet slutligen förelåge, då djurägaren hade möjlighet att uppföda
en reaktionsfri ungdjursstam men förutsättningar att på annat sätt bekämpa
sjukdomen saknades. För ungdjursavdelningen borde då gälla vad
förut sagts örn icke reagerande avdelning. Mjölkkalv kunde kvarstå i den
reagerande avdelningen till 3—4 månaders alder. När kalv skulle överflyttas
därifrån, skulle den sättas i karantän omkring 30 dagar, innan den finge införlivas
med ungdjursavdelningen. Intet ungdjur, som på detta sätt tillförts
ungdjursavdelningen, finge betäckas, med mindre det underkastades tva
blodprovsundersökningar och därvid icke reagerade.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
Till sist finge anmärkas, att när blodprovsundersökning skulle ske av
hela besättningen, provtagningen, om så funnes lämpligt, borde kunna inskränkas
till sådana djur, som uppnått ett års ålder. När blodprovet insändes
för undersökning, borde alltid vidfogas följsedel enligt fastställt formulär,
upptagande uppgifter, som kunde vara till medicinalstyrelsens ledning
för bedömande av tillståndet i besättningen vid tidpunkten för provens
insändande.
Såsom jag förut anfört har i betänkandet upptagits förslag därom, att
djurägare under vissa förutsättningar skall kunna erhålla sin djurbesättning
förklarad fri från sjukdomen. För erhållande av sådan friförklaring
bär föreslagits skola gälla följande förutsättningar. Djurägaren skall hava
följt de föreskrifter, som meddelats för sjukdomens bekämpande. Under
en tid av minst ett ar skall mtet fall av smittsam kastning hava förekommit
inom besättningen. Under året som förflutit närmast före friförklaringen
skall hava tagits två blodprov av varje djur över ett års ålder. Mellan blodpioven
skall hava förflutit en tid av sex månader. Det sista blodprovet får
ej hava tagits tidigare än en månad före friförklaringen. Samtliga blodprov,
som tagits från besättningen under året närmast före friförklaringen,
skola hava visat, att sjukdomen icke förekommer. Dessutom har föreslagits
skola gälla, att friförklaring ej må meddelas, då faran för att ny smitta
skall inkomma i besättningen måste vara särskilt stor. Enligt förslaget
skall friförklaring meddelas av medicinalstyrelsen efter anmodan av djurägaren.
Förklaringen skall bliva bestående intill dess densamma återkallas.
Återkallelse skall ske under förutsättning, att djurägaren brutit mot de för
bekämpandet gällande föreskrifterna eller inom besättningen inträffat fall
av smittsam kastning. Därjämte skall återkallelse av friförklaringen ske,
därest djur inom besättningen reagerat positivt vid blodprovsundersökning
eller eljest kan befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen. Efter
det friförklaring återkallats, förutsättes enligt förslaget, att för erhållande av
ny friförklaring förut omförmälda villkor i regel skola hava uppfyllts. Emellertid
har i förslaget medgivits, att ny friförklaring skall få meddelas utan
uppfyllande av nämnda villkor, nämligen under förutsättning dels att återkallelsen
skett allenast av den grund att ett djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning,
och dels att vid de två närmast följande blodprovsundersökningarna
intet djur över ett års ålder reagerat positivt. Den sista av
dessa undersökningar skall dock hava skett tidigast två månader efter återkallelsen.
— I förslaget har vidare upptagits ett förbud, att, för den händelse
kastningsfall inträffat inom friförklarad besättning, utföra nötkreatur
ur besättningen till fullgörande av köp, innan undersökning verkställts
huruvida kastningsfallet är att hänföra till fall av smittsam kastning.
Ur betänkandets motivering till de nu återgivna bestämmelserna må här
återgivas följande.
Att ett resultat av bekämpandet av sjukdomen uppnåtts, borde utmärkas
på ett eller annat sätt. Djurägare, som delvis med egna uppoffringar åstadkommit
en frisk besättning, ville säkerligen i regel kunna ekonomiskt utnyttja
denna besättningens högre kvalitet. Det vore allmänt känt, att beteckningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
9
reaktionsfri (i fråga om tuberkulos) spelade eu stor roll inom kreaturshandel]!
och röster hade ofta höjts för att detta begrepp skulle närmare bestämmas.
Det vore rimligt, att författningstexten bestämde, när en besättning
skulle anses frisk. Med en sådan möjlighet i sikte borde åtskilliga djurägare
föranledas deltaga i bekämpandet, som eljest skulle avhållit sig därifrån.
När det gällde att bestämma berörda begrepp, kunde två olika vägar tänkas.
Antingen angåves endast, under vilka villkor en besättning vore att
anse såsom frisk och överlämnades åt intresserade parter att taga reda på
om villkoren vore uppfyllda; eller ock stadgades, att genom beslut av ledningen
skulle konstateras villkorens förliandenvaro. Den förstnämnda utvägen
hade förefallit styrelserna mindre lämplig.
Det föreslogos därför i stället, att medicinalstyrelsen skulle äga meddela
en friförklaring av en besättning. Den första förutsättningen härför vore,
att djurägaren följde föreskrifterna för bekämpandet. Risken för nyinfektion
vore alltför stor för att friförklaring skulle kunna meddelas beträffande
besättning, som icke underkastades den fortlöpande kontroll och de inskränkningar
i rörelsefrihet m. m., som stadgades i medicinalstyrelsens föreskrifter.
Det kunde tänkas, att friförklaring skulle gälla endast viss tid, t. ex.
ett år, för att därefter förnyas, om de angivna villkoren (eller andra lindrigare
villkor) prövades vara för handen. Emellertid vore detta icke så lämpligt.
I vissa trakter, där sjukdomen icke förekomme, kanske ett flertal besättningar
bleve friförklarade. Det vore där onödig omgång att varje år
efter särskild prövning meddela ett särskilt beslut örn besättningarnas hälsotillstånd.
Å andra sidan skulle det vara svårt att bestämma den tid, under vilken
en friförklaring skulle gälla. Uppenbarligen skulle alltid en ny infektion
kunna inkomma i besättningen under mellantiden mellan två friförklaringar,
hur kort denna än bestämdes. Den ökade säkerhet, som man kunde
tyckas vinna genom att till tiden begränsa friförklaringen, vore därför illusorisk.
I stället hade friförklaringen i förslaget en formellt sett obegränsad
giltighetstid, men det hade givits möjlighet att återkalla den (en sådan möjlighet
hade ju tydligen för övrigt måst inrymmas även vid till tiden begränsad
friförklaring).
Bland orsakerna till återkallelse hade även upptagits det fall, att det kuude
befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen. Så kunde t. ex.
vara händelsen, när sjukdomen hade konstaterats i en grannbesättning, med
vilken den friförklarade besättningen på ett eller annat sätt hade närmare
beröring. Ett kastningsfall i besättningen kunde också giva anledning till
sådan misstanke, men enligt förslagets tankegång endast om andra omständigheter
talade i samma riktning.
I förslaget hade nämligen icke stadgats, att friförklaring ovillkorligen skall
återkallas, så snart ett kastningsfall ägt rum. Ett sådant kunde bero på åtskilliga
andra orsaker än den sjukdom, varom nu vore fråga. Skulle friförklaring
återkallas för varje kastningsfall, kunde stundom i fråga örn en stor
besättning komma att råda en oupphörlig växling mellan friförklaring och
återkallelse. Oavsett att ledningen av bekämpandet härav skulle åsamkas
åtskilligt besvär, skulle ett sådant sakernas tillstånd avskräcka från anslutning
och, därest pristillägg för mjölk från friförklarad besättning komme
att utgå, försvåra beräkningen av detta. Det föresloges därför, att vid kastningsfall
friförklaringen .skulle återkallas, när kastning konstaterades hava
varit orsakad av Bångs abortbacill.
Detta medförde, att besättningen under den korta tiden från kastningslallet
till dess undersökning örn orsaken därtill verkställts (i regel omkring
3—5 dagar) formellt framstodc såsom friförklarad, ehuru det vore möjligt, att
sjukdomen inkommit i besättningen. I förslaget bade icke kunnat bortses
1(1
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
från, att detta kunde innebära en viss risk. För att hindra att köpare, som
förlitade sig på friförklaringen, skulle erhålla ett sjukt djur, hade därför upptagits
ett stadgande av innebörd, att under angivna förhållanden djur icke
finge utföras ur besättningen till fullgörande av köp, innan kastningsfallets
natur blivit undersökt. En sådan bestämmelse föranledde i flertalet fall icke
någon olägenhet för djurägaren. Hade denne anordnat auktion för att helt
skingra besättningen, kunde visserligen olägenhet tänkas uppkomma genom
uppskovet. Den vore dock så obetydlig jämförd med fördelarna, att
hänsyn icke behövde tagas därtill. Skulle kastningsfall förekomma dagen
före en auktion, vore tänkbart, att sådana anordningar kunde vidtagas, att
diagnosen vore klar redan till auktionsdagen. Med hänsyn till att dröjsmålet
med leveransen måste antagas vara av ringa betydelse för köparen, vore denne
på grund av stadgandet i 21 § andra stycket köplagen betagen rätt att häva
köpet under åberopande av dröjsmålet. — Påföljden av att djurägare i strid
med stadgandet levererade djur bleve, att han icke längre komme i åtnjutande
av statsunderstöd för sjukdomens bekämpande. Vad anginge det civilrättsliga
förhållandet mellan säljaren och köparen, torde säljarens underlåtenhet
att vid leveransen upplysa örn kastningsfallet bliva bedömd såsom
svikligt förfarande. Hävnings- och skadeståndsrätt stöde då köparen till buds,
därest friförklaringen till följd av kastningsfallet återkallades, och detta oavsett
om det sålda djuret vore sjukt eller icke; egenskapen att tillhöra friförklarad
besättning vore i och för sig av ekonomisk betydelse och dess frånvaro
kunde i köplagens mening anses utgöra ett fel. Hade det sålda djuret
spritt sjukdomen till köparens besättning, finge säljaren till följd av sitt förfarande
att leverera utan att upplysa om kastningsfallet anses hava visat
vårdslöshet och följaktligen bliva ersättningsskyldig för den skada, som sålunda
uppkommit.
Olägenheterna av att friförklaring komme att gälla även efter ett ännu
icke diagnostiserat kastningsfall borde genom vad förut föreslagits hava i det
närmaste undgåtts. I ytterligare ändamål att söka undvika, att friförklaringen
bleve missvisande under tiden intill dess kastningsfallets natur konstaterats,
och då det överhuvud taget skulle vara olämpligt, örn meddelade
friförklaringar ofta måste återkallas, hade styrelserna velat framhålla, att
försiktighet måste iakttagas vid meddelande av friförklaringar i en eljest genominfekterad
trakt. På grund härav borde stadgas, att friförklaring ej finge
meddelas, då fara för att ny smitta skulle inkomma i besättningen måste anses
särskilt stor.
Uppkomme fråga om friförklaring av icke reagerande avdelning av besättning,
borde det ankomma på medicinalstyrelsen att särskilt beakta, huruvida
avdelningen kunde på effektivt sätt skyddas mot smittspridning från
reagerande avdelning. Så länge rekryteringen skedde från den reagerande
avdelningen, borde som regel friförklaring icke ske. Styrelserna hade dock
tänkt sig, att djurägare, som, oaktat stambesättningen vore infekterad, ville
uppföda ungtjurar, fria från kastning, för avelsändamål, borde kunna erhålla
friförklaring för ifrågavarande avdelning, under förutsättning att djuren
kunde effektivt skyddas mot smitta.
Jag övergår härefter till att lämna en redogörelse för förslaget i vad detta
avser formerna för statsunderstöd. På sätt förut berörts har i betänkandet
föreslagits, att understöd av statsmedel skall lämnas dels till vissa undersökningar
rörande sjukdomens förekomst och dels vid nedslagning av kreatur,
som angripits av sjukdomen. I fråga örn understöd för undersökningar har
föreslagits att undersökning av blodprov för utrönande av förekomsten av
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
11
sjukdomen skall erhållas kostnadsfritt. Därjämte föreslås, att ersättningen
till veterinär för blodprovstagningar av de fem första djuren i samma besättning
skall gäldas av statsmedel, övriga kostnader för bekämpandet skall enligt
förslaget som regel gäldas av djurägaren. Ett undantag härifrån har dock
stadgats såtillvida, att under den tid en besättning är friförklarad djurägaren
skall vara berättigad att erhålla kostnadsfri undersökning av fosterhinnor
från djur, som kastat.
För att djurägaren skall erhålla det statsunderstöd som nu sagts erfordras
uppenbarligen, att han ansluter sig till det frivilliga bekämpandet av sjukdomen.
Såsom förut framhållits kan bekämpande icke alltid anordnas. I betänkandet
bar därför föreslagits, att en prövning skall ske örn förutsättningar
härför finnas. Denna prövning har ansetts böra anförtros åt medicinalstyrelsen.
Enligt förslaget skall det alltså ankomma på denna styrelse att medgiva
förmånen, att angivna undersökningar skola ske på statens bekostnad. För
att konstatera huruvida förutsättningar för bekämpande föreligga är emellertid
nödvändigt att en första blodprovsundersökning redan företagits. I betänkandet
har föreslagits, att denna första undersökning även skall bekostas
av statsmedel i samma utsträckning som senare undersökningar. Dylika undersökningar
skola alltså enligt förslaget ske kostnadsfritt även om förutsättningar
för bekämpande sedermera finnas icke vara för banden. Från denna
regel har dock förordats det undantag, att, därest undersökning företages
i annat syfte än att inleda ett bekämpande av sjukdomen, kostnaderna för
dylik undersökning ej skola gäldas av statsmedel.
Såsom motivering till sina förslag hava styrelserna i huvudsak anfört följande.
När det gällde att finna lämpliga former för statsverkets ekonomiska understöd,
folie det i ögonen, att sjukdomens diagnostisering väsentligen skedde å
laboratorium, nämligen genom undersökning av tagna blodprov. Det läge då
nära till hands att låta detta laboratoriearbete utföras kostnadsfritt för djurägaren.
För en sådan anordning talade tydligen, att den kunde genomföras på
ett enkelt sätt. Det finge emellertid ifrågasättas, om denna förmån kunde anses
tillräcklig. För en sådan undersökning tillgodoräknade sig statens veterinärbakteriologiska
anstalt för närvarande 50 öre för varje blodprov. Tagandet
av blodprov vore emellertid förenat med åtskilliga kostnader. Enligt veterinärtaxan
den 8 december 1933 skulle för veterinärens biträde vid förrättningen
utgå dels arvode enligt 4 §, utgörande 3—5 kronor, då avståndet till förrättningsstället
vore 5 kilometer eller därunder, och högre belopp, då avståndet
vore längre (i vissa fall skulle arvode i stället beräknas efter tid enligt 6 §),
dels resekostnadsersättning enligt 5 §, utgörande, där veterinären begagnade
egen automobil, 30 öre för kilometer upp till 5 kilometer och därefter så småningom
minskade belopp per kilometer, dels ock särskilt arvode tor blodprovstagningen
enligt 9 §, utgörande för vart och ett av de fem första djuren
i samma besättning 1 krona och för de följande djuren så småningom minskade
belopp. Styrelserna ansåge att även någon del av dessa nu nämnda
kostnader borde bestridas av statsmedel, enär den förmån, som gåves djurägaren,
eljest bleve för ringa att uppmuntra till deltagande i bekämpandet.
Man kunde hysa tvekan i fråga örn vilka av kostnaderna, statsverket borde
övertaga. Det skulle kunna sägas, att så borde ske beträffande resekostnadsersättningen
eller det i förhållande till avståndet eller tiden beräknade arvodet,
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
detta för att avlägset belägna besättningar skulle bliva mera jämställda med
de närbelägna. Styrelserna delade uppfattningen, all en sådan fördelning
ay kostnaderna vöre mera rättvis, men ansåge, att principen skulle medföra
väsentligt ökade utgifter för statsverket. • Då det gällde statsbidrag för tuberkulinundersökningar,
utginge icke bidrag för reseersättningar och styrelserna
ansåge sig åtminstone icke för närvarande kunna eller böra föreslå dylika
bidrag i fråga örn smittsam kastning. Däremot vore styrelserna benägna att
vilja medgiva större förmån åt de små besättningarna än de stora. En blodprovsundersökning
av en besättning örn fem djur ställde sig flera gånger
dyrare beräknat per djur än en undersökning av en besättning om femtio
djur. De stora besättningarna hade i allmänhet ett större ekonomiskt intresse
av att deltaga i bekämpndet. Det angivna syftet skulle då vinnas, därest en
del av arvodet för själva blodprovstagningen gäldades av statsmedel.
Styrelserna föresloge därför, att undersökning av blodprov skulle ske kostnadsfritt
och att av det enligt 9 § veterinärtaxan utgående arvodet skulle med
statsmedel gäldas vad som belöper å de fem första djuren i besättningen, eller
sålunda högst 5 kronor. Det hade ansetts enklast att icke föreslå någon
ändring i veterinärtaxan i anledning av att arvodet delvis skulle betalas av
statsmedel; detta skulle sålunda alltjämt i sin helhet finnas reglerat i praktiktaxan,
icke i tjänstetaxan. Styrelserna förutsatte, att kungörelsen den 28 maj
1937 angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård icke skulle vara tillämplig, när enligt styrelsernas förslag bidrag
till eller ersättning för besök av veterinär utginge.
För ett särskilt fall syntes statsunderstödet kunna avse jämväl något mera
än vad nyss sagts. Styrelserna hade icke ansett sig kunna föreslå, att vid
kastningsfall fosterhinnorna alltid skulle undersökas kostnadsfritt, utan hade
ansett, att den förut föreslagna formen för statsunderstöd vore lämpligare.
Vöre besättningen friförklarad, talade dock omständigheterna för en annan
anordning. Inom sådana besättningar skedde blodprovsundersökningar jämförelsevis
sällan — i regel två gånger örn året men ofta med längre mellantid.
Skulle då ett kastningsfall inträffa, vore det av största vikt, att dess natur
ofördröjligen klarlades, eftersom kontrollen genom blodprovsundersökningar
icke återkomme tätare än som angivits. Dessutom intoge ju dessa besättningar
en särställning till följd av friförklaringen, som icke borde tillåtas verka
missledande. Man hade därför särskilt starka skäl att uppmuntra djurägaren
till fullgörande av sin skyldighet att anmäla kastningsfallet, och styrelserna
föresloge följaktligen kostnadsfri undersökning av fosterhinnor från djur i
friförklarad besättning, vilket kastat.
Att djurägaren icke helt borde befrias från utgifter för undersökningar syntes
styrelserna uppenbart, då det ju dock läge främst i hans intresse, att sjukdomen
bekämpades, samt framför allt därför, att en sådan anordning skulle
ställa alltför stora krav på statsverket.
Åtminstone för närvarande borde man avvisa tanken att .stadga pristillägg
för mjölk, härrörande från friförklarad besättning. Bestämningen av mjölkpriserna
.skulle härigenom bliva väsentligt försvårad. Lämpligare vöre att avvakta,
huru bekämpandet komme att gestalta sig i praktiken och den anslutning,
det erhölle.
För att djurägare skulle erhålla det statsunderstöd, varom nu talats, erfordrades,
att han anslöte sig till bekämpandet och följaktligen vore beredd
att underkasta sig de medicinalstyrelsens föreskrifter härför, som förut vore
skisserade. Bekämpande kunde emellertid icke alltid anordnas. En prövning
måste alltså ske, örn förutsättningarna därför funnes. Denna prövning
borde läggas i medicinalstyrelsens hand. Funne medicinalstyrelsen, att bekämpande
.skulle anordnas, meddelade den beslut, att djurägare medgåves
Kungl. May.ts proposition nr 226. 13
förmånen, att undersökningar skulle i angiven omfattning ske på statens
bekostnad.
För att konstatera, huruvida förutsättningar för bekämpande förelåge,
vore det emellertid nödvändigt, att en (första) blodprovsundersökning redan
företagits. Skulle denna helt bekostas av djurägaren eller borde statsunderstöd
utgå jämväl här? Denna fråga kunde icke utan skäl anses tveksam. Det
kunde ju befaras, att en mindre noggrann djurägare föranstaltade örn blodprovsundersökning
icke i avsikt att bekämpa sjukdomen utan endast för att
kunna åberopa ett eventuellt gott resultat vid försäljning av djur. Statsunderstödet
borde endast avse att främja bekämpandet. Styrelserna hade för
den skull övervägt att föreslå ett stadgande av innebörd att första undersökningen
skulle få ske (delvis) på statens bekostnad endast, då bekämpande
funnes kunna anordnas. Ett dylikt stadgande syntes dock hårt mot den
djurägare, som i ärlig avsikt att ansluta sig till bekämpandet föranstaltat
örn blodprovsundersökning, ehuru därvid förutsättningarna för bekämpande
funnes brista. För att överhuvud taget ernå en tillfredsställande anslutning
till bekämpandet, vore det nödvändigt att uppmuntra till företagande av
första undersökning. På nuvarande ståndpunkt, då kunskapen om sjukdomens
utbredning vore i viss mån bristfällig, kunde det även sägas vara
en fördel, om undersökningar anställdes i stor omfattning. Styrelserna föresloge
därför, att den första undersökningen skulle bekostas av statsmedel i
samma omfattning sorn de senare undersökningarna, alltså i vad avsåge
blodprovens undersökning å laboratorium och veterinärens arvode för provtagning
från de feni första djuren. Därifrån borde stadgas undantag endast
för det fall, att undersökningen företagits i annat syfte än att inleda ett bekämpande.
Denna bestämmelse borde dock icke alltför ofta tillgripas. Hade
emellertid djurägaren t. ex. redan utlyst auktion å djuren, torde syftet endast
hava varit att åberopa undersökningen vid försäljningen. Funne medicinalstyrelsen
av en första undersökning, att förutsättningar för bekämpande icke
för närvarande förelåge, borde styrelsen angiva, när blodprovsundersökning
tidigast kunde på nytt anställas. Företoges undersökning dessförinnan, borde
styrelsen vara berättigad att vägra låta densamma bekostas av statsmedel.
— En viss garanti mot missbruk av första undersökningen läge möjligen
även däri, att densamma icke bekostades av statsmedel, med mindre framställning
gjordes om deltagande i bekämpandet.
På sätt jag förut berört innefattar lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsens
förslag att statsbidrag skall jämväl lämnas vid nedslagning för sjukdomens
bekämpande. Sådant bidrag skall dock endast lämnas, då medicinalstyrelsen
finner, att genom nedslaktning av något eller några enstaka djur
sjukdomen skall kunna fullständigt utrotas ur besättningen. Nedslaktningen
skall ske snarast möjligt, dock senast inom fjorton dagar. Djur, som skall
nedslaktas, skall enligt förslaget märkas på sätt medicinalstyrelsen föreskriver.
Ersättningen av statsmedel skall utgå med femtio kronor för varje
djur i åldern sex månader till två år och med sjuttiofem kronor för varje
djur över två års ålder. Ersättningen har föreslagits skola utbetalas av medicinalstyrelsen
efter det djurägaren insänt intyg av veterinär eller två trovärdiga
personer, att det märkta djuret nedslaktats. Därest för märkningen
erfordras särskilt besök av veterinär, skall enligt vad som förordats i förslaget
ersättning härför utgå av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
I motiveringen till förslaget Ilar anförts i huvudsak följande.
Reagerande djur borde avlägsnas ur besättningen eller överföras till en
reagerande avdelning. Understundom kunde förhållandena, särskilt i en liten
besättning, vara sådana, att uppfyllandet härav vore förenat med stora
svårigheter. Ofta ginge inom en liten besättning sjukdomen så småningom
tillbaka av sig själv. Men det kunde också förekomma, att vissa djur förbleve
kroniskt reagerande (s. k. smittbärare). För djurägaren ställde sig nedslagning
ofta alltför förlustbringande, och de nödvändiga isoleringsåtgärderna
vore ej sällan omöjliga att genomföra. En försäljning till liv åter medförde
här så gott som alltid risk för smittans spridning. För sådana fall
hade styrelserna tänkt sig, att statsverket skulle bidraga nied ersättning för
nedslaktning. Sådan ersättning borde dock endast undantagsvis komma i
fråga, och förutsättningarna för stadgandets tillämpning borde därför bli
snävt angivna. Styrelserna ansåge, att bidrag till nedslaktning vid det frivilliga
bekämpandet endast borde utgå, när därigenom bekämpandet inom
andra besättningar underlättades, t. ex. när det gällde medlem av tjurförening,
som hade smittan, under det de övriga vore fria.
I fråga om ersättningens storlek vore en jämförelse med epizootilagen och
tuberkulosförfattningarna av intresse. Enligt 9 och 10 §§ i kungörelsen den
12 april 1935 med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar skulle ersättning för djur, som efter vederbörligt
förordnande enligt epizootilagen avlivades, utgå efter det värde djuret skulle
hava haft, om den ifrågakomna smittsamma sjukdomen ej inträffat, och värderingen
skulle verkställas av veterinär, eventuellt i samråd med en eller två
värderingsmän. I 10 och 16 §§ i kungörelsen den 30 juni 1934 örn vissa åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreatur ävensom i 5 § i kungörelsen samma
dag om åtgärder mot tuberkulos i juvret och könsorganen hos nötkreatur
bestämdes ersättningen för nedslaklat djur enligt andra grunder: med undantag
för fall av totalkassation skulle ersättningen utgöra, vid bekämpande
enligt den Ostertagska metoden en fjärdedel av djurkroppens värde, dock
högst 50 kronor, samt eljest hälften av djurkroppens värde, dock högst 75
kronor (vid juvertuberkulos 100 kronor); besiktning skedde av veterinär.
Styrelserna kunde icke förorda, att vid nedslaktning av kastningssmittade
djur full ersättning lämnades, ulan funne det rimligare, att man härvidlag
följde det system, som tillämpades vi det likartade tuberkulosbekämpandet.
Ersättningen finge därför närmast karaktär av en uppmuntran att företaga
nedslaktning, en fördelning alltså av den ekonomiska bördan mellan statsverket
och djurägaren. Ett skäl härtill kunde man också söka däri, att, därest
full ersättning gåves, många djurägare skulle söka pressa stadgandets ordalag
för att vinna tillämpning därav, trots dess karaktär av undantagsstadgande.
Men icke heller tuberkulosförfattningarnas system syntes böra i allo
följas. För bekämpande av smittsam kastning vore det inte behov att, såsom
skedde vid tuberkuloskampen, nedslaktningen verkställdes under veterinärkontroll.
Någon undersökning av den döda kroppen erfordrades icke och
köttet vore icke på grund av sjukdomen hälsovådligt. En större enkelhet i
förfarandet skulle alltså vinnas, därest ersättningen bestämdes generellt och
icke för varje särskilt fall. Ett bevis om nedslaktning vore då tillfyllest.
Styrelserna föresloge därför, att ersättningsbeloppet fixerades. En skillnad
borde dock göras mellan äldre och yngre djur, därvid gränsen lämpligen
kunde sättas vid två år (djur under ett år torde sällan bliva nedslaktade).
Beloppen föresloges till 75 kronor för äldre och 50 kronor för yngre djur.
Att ersättning för nedslaktat djur icke skulle utgå för samma fall med
fulla belopp både enligt förslaget och enligt annan författning, borde utan
särskilt .stadgande vara tydligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
15
När staten åtoge sig viss kostnad för nedslaktning, vore det också nödvändigt
att kontrollera, att ändamålet med nedslaktningen icke äventyrades genom
förväxling eller utbyte av det djur, som skulle slaktas. Detta borde därför
märkas. Bestämmelserna härom torde böra inflyta i medicinalstyrelsens
föreskrifter för bekämpandet. I huvudsak finge följande anordning
tänkas: Ofta, kanske i flertalet fall, vore de djur, som skulle nedslaktas, sådana
som länge stått med sjukdomen och hotade att sprida den. Redan
långt innan medicinalstyrelsen lämnat sitt tillstånd till nedslaktning. borde
alltså veterinären känna till, vilka djur som kunde komma i fråga. Lämpligt
vore då, att han vid blodprovstagningen märkte dessa djur, varigenom
särskild resa i och för märkning undvekes. Understundom kunde det icke
vara möjligt att förfara på antytt sätt. Veterinären skulle då efter medicinalstyrelsens
beslut avresa till platsen och märka djuren. För resan borde utgå
ersättning av statsmedel.
I medicinalstyrelsens föreskrifter borde även intagas bestämmelse därom,
att djur, som skulle nedslaktas, skulle hållas isolerat.
I lantbruksstvrelsens och medicinalstyrelsens förslag finnas även upptagna
bestämmelser örn statsunderstödets upphörande. Härutinnan har föreslagits
skola gälla, att, därest medicinalstyrelsen finner förutsättningarna för
bekämpandet icke längre föreligga, förmånen av kostnadsfri undersökning
skall upphöra. Därjämte har ansetts böra stadgas, att förmånen av undersökning
på statens bekostnad skall upphöra, därest djurägaren försummat
sina åligganden med avseende å sjukdomens bekämpande i den egna besättningen
eller hänsynstagande till faran för smittspridning till andra besättningar.
I förslaget har däremot i regel icke stadgats någon återbetalningsskyldighet
då förmånen upphör av sådan grund. Huruvida djurägaren fullgör
sina skyldigheter skall enligt förslaget övervakas av vederbörande veterinär.
I betänkandet har såsom motivering för förslaget i denna del upptagits,
bland annat, följande.
Det beslut, varigenom medicinalstyrelsen beviljade förmånen av kostnadsfri
undersökning, avsåge icke blott den närmaste undersökningen utan alla
kommande. En nödvändig kontroll över bekämpandets fortskridande erhölles
genom att vid varje insändande av blodprov för undersökning tillika
skulle vidfogas en följsedel enligt fastställt formulär med vissa uppgifter.
Funne medicinalstyrelsen, att förutsättningarna för bekämpandet icke
längre förelåge, borde givetvis förmånen av kostnadsfri undersökning upphöra.
Av bekämpandets frivilliga natur följde även, att djurägaren kunde
underlåta föreskrivna åtgärder i regel utan annan påföljd, än att nämnda
förmån för framtiden upphörde.
Den till bekämpandet anslutne djurägarens främsta skyldighet vöre att
ställa sig till efterrättelse medicinalstyrelsens föreskrifter. Dessa föreskrifter
hade emellertid avseende enbart å hälsotillståndet i djurägarens egen besättning.
Styrelserna ansåge icke, att statens understödjande verksamhet
kunde motivera att ge några specificerade regler örn vad djurägaren borde
iakttaga för att skydda andra besättningar. Däremot hade styrelserna ansett
lämpligt, att en allmänt hållen bestämmelse upptoges därom, att djurägaren
nore skyldig att iakttaga varsamhet för att icke orsaka smittspridning.
Följderna av ovarsamhet i detta hänseende kunde bliva straff enligt
19 kap. 22 § strafflagen eller skadeståndsskyldighet enligt allmänna rättsgrundsatser.
'' Dessa påföljder grundade sig naturligen icke på den av sty
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr :226
relserna föreslagna bestämmelserna, utan gällde, oavsett om djurägaren vore
ansluten till bekämpandet eller icke. Att bestämmelsen upptagits, berodde av
två skäl. Dels hade det synts styrelserna lämpligt, att ansluten djurägare,
som bruste i varsamhet gentemot annan, såsom ytterligare påföljd även
borde gå miste om förmånen av kostnadsfri undersökning, och dels ville
styrelserna uppnå, att veterinären vid rådplägning med djurägaren förehölle
honom skyldighet härutinnan.
Veterinären bleve överhuvud taget den, som hade närmaste uppsikten
över bekämpandet. Någon kontroll över att alla föreskrivna åtgärder vidtoges
kunde han dock icke utöva. Vad han själv iakttagit eller vad eljest
kommit till hans kännedom borde han dock icke vara berättigad att bortse
från. Därav borde föranledas en begäran till djurägaren örn förklaring,
sedermera, i svårare fall, kanske en anmälan till medicinalstyrelsen. Emellertid
vore detta ett ömtåligt ämne, som det erbjöde stora svårigheter att
giva en generell reglering. Styrelserna ansåge därför lämpligast med ett
allmänt hållet stadgande.
Hade djurägaren försummat sina åligganden med avseende å sjukdomens
bekämpande i den egna besättningen eller hänsynstagande till faran för
smittspridning till andra besättningar, borde förmånen av undersökning på
statens bekostnad upphöra, varemot i regel någon återbetalningsskyldighet
icke inträdde. Intet ovillkorligt hinder förelåge dock att på nytt bevilja den
försumlige enahanda förmån, ehuru han alltid riskerade, att försumligheten
ansåges ådagalägga, att förutsättningar för bekämpande saknades.
I betänkandet har även upptagits förslag örn föreskrifter avseende att
verka för sammanslutande av djurägarna till gemensamt bekämpande av
sjukdomen för flera besättningar. Dessa föreskrifter innebära i huvudsak,
att medicinalstyrelsen vid beviljande av förmånen av statsbidrag till en djurägare
skall pröva, huruvida framgången av sjukdomens bekämpande är beroende
av att åtgärder vidtagas jämväl i en eller flera andra besättningar. Är
så förhållandet må enligt förslaget berörda förmån ej beviljas med mindre
envar av djurägarna till medicinalstyrelsen avgiver förbindelse att följa de
av styrelsen lämnade anvisningarna till sjukdomens bekämpande. Dylik förbindelse
har föreslagits skola kunna uppsägas, därest minst hälften av djurägarna
med mer än halva antalet nötkreatur äro eniga därom. För att förhindra
att en djurägare genom att draga sig undan sina förpliktelser enligt
förbindelsen ensam skall kunna spoliera de andras strävanden för sjukdomens
bekämpande, ha upptagits vissa särskilda föreskrifter. I förbindelsen
skall således enligt förslaget stadgas, att i dylika fall djurägaren skall vara
skyldig att till statsverket återgälda dess utgifter för undersökning av de
blodprov och fosterhinnor, som tagits från hans besättning under de två
sista åren före styrelsens beslut om upphörande av statsbidrag, ävensom den
ersättning av allmänna medel, som utgått för under samma tid verkställd
nedslaktning. I förslaget har emellertid Kungl. Maj:t medgivits rätt att befria
djurägaren från återbetalningskyldighet eller begränsa densamma.
Ur motiveringen till förslaget i denna del må här återgivas följande.
För att nå ett resultat inom en viss trakt bleve det ofta nödvändigt, att ett
flertal djurägare deltoge i bekämpandet. Medicinalstyrelsens prövning av
förutsättningarna för ett bekämpande hade därför avsetts skola bland annat
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
17
taga sikte på, huruvida av anmälda lantbruk inom en ort kunde bildas ett
naturligt skyddsområde. Kunde så icke ske vore smittfaran alltjämt så stor,
att staten icke borde betungas med utgifter för ett bekämpande, som sannolikt
endast kunde vinna en tillfällig framgång. Upphörde en av de anslutna
djurägarna att deltaga i bekämpandet, utan att hava fått sin besättning fri
från sjukdomen, torde åtminstone i många fall en sådan förutsättning för
bekämpandet hava bortfallit, att förmånen av undersökning på statens bekostnad
borde upphöra.
De omständigheter, som kunde föranleda att flera djurägare samtidigt
måste deltaga i bekämpandet, vöre: örn djurägarna hade samfällda eller angränsande
betesmarker, i sistnämnda fall särskilt örn de genomkorsades av
samma vattendrag, eller örn de deltoge i samma tjur- eller kontrollförening.
En djurägare bleve följaktligen under vissa förhållanden mycket beroende
av andras åtgörande: han kunde icke (med statens bistånd) börja ett bekämpande,
om icke grannen gjorde .sammaledes, och droge sig denne sedermera
undan, bleve följden väl oftast, att djurägaren måste uppgiva hoppet att
bliva fri från sjukdomen. Det sistnämnda fallet kunde ju lätt inträffa, därest
efter försäljning, dödsfall eller konkurs grannens lantbruk komme i
nya händer. Dessa förhållanden kunde synas irrationella och man skulle
kunna tänka sig att söka råda bot därför genom särskilda lagstiftningsåtgärder.
Efter att hava skisserat en lagstiftning med tvångsanslutning samt av flera
skäl funnit densamma olämplig hava lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
i betänkandet vidare anfört.
Någon tvångsanslutning ville styrelserna alltså icke förorda. Men på
grund av bekämpandets frivilliga karaktär skulle en djurägare kunna när
som helst utan någon påföljd upphöra med bekämpandet och därigenom
åstadkomma, att de övriga djurägarna ginge miste örn förmånen av undersökning
på statens bekostnad. För att i någon mån motverka detta borde
stadgas, att djurägarna för detta fall skulle avgiva en förbindelse att följa
medicinalstyrelsens föreskrifter samt att en viss återbetalningsskyldighet till
statsverket skulle inträda därest bekämpandet ej fullföljdes. Det kunde synas
riktigast, att den försumlige djurägaren skulle återbetala ej blott vad
statsverket kostat på hans egen besättning utan även vad de övriga berörda
besättningarna tillgodonjutit. Styrelserna trodde emellertid, att en sådan bestämmelse
på många håll skulle väcka misstämning och kanske kunde avskräcka
från anslutning. Återbetalningsskyldigheten borde därför göras täinligen
begränsad men borde dock vara ägnad att verka som en hämsko på
djurägare, som ville komma ifrån bekämpandet.
Förbindelsen borde icke givas obegränsad giltighetstid utan rätt till uppsägning
medgivas. För dess uppsägande borde dock fordras en på visst sätt
kvalificerad majoritet bland djurägarna. Formulär till förbindelsen borde
få fastställas av medicinalstyrelsen i samband med utfärdandet av föreskrifterna
för det frivilliga bekämpandet.
En särskild svårighet yppade sig, när någon av besättningarna bytte ägare.
Med hänsyn till att förmånen av undersökning på statens bekostnad beviljats
den förre ägaren, måste den nye underskriva sådan förbindelse, som förut
nämnts. Detta bleve dock icke aktuellt, förrän när nästa undersökning
skulle företagas, då ägarbytet skulle angivas i följsedeln. Intill dess kunde
alltså bekämpandet fortgå i de övriga besättningarna. Skulle den nye ägaren
vägra att utfärda förbindelse, erhölle han icke undersökning på statens bekostnad.
Men då hade jämväl en förutsättning för bekämpandet i de övriga
besättningarna brustit, och förmånen upphörde även för dem. Varken i detta
Bihang till riksdagens protokoll 1038 1 sami. Nr 226.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
fall eller när den nye ägaren, innan han underskrivit förbindelse, bröte mot
medicinalstyrelsens föreskrifter, kunde någon återbetalningsskyldighet inträda
för vare sig den nye eller den förre ägaren, då ju icke någon förbindelse
vore gällande för någondera.
Stundom kunde återbetalningsskyldigheten drabba alltför hårt, särskilt då
det blivit ekonomiskt omöjligt för djurägaren att fortsätta med bekämpandet.
Med hänsyn härtill borde Kungl. Maj:t förbehållas rätt att medgiva befrielse
från eller nedsättning av återbetalningsskyldigheten.
Uppkomme fråga att för en av besättningarna återkalla förmånen av undersökning
på statens bekostnad, skulle ägarna av övriga besättningar beredas
tillfälle att yttra sig.
Åtgärder inom område, där sjukdomen är mindre spridd.
Såsom förut nämnts hava i betänkandet förordats mera vittomfattande åtgärder
till sjukdomens bekämpande inom områden, där densamma är mindre
spridd. Även här förutsättes frivillig anslutning till bekämpandet. Bestämmelserna
avse därför huvudsakligen ett utvidgande av den statliga bidragsverksamheten.
Enligt förslaget skall sålunda inom område, som nyss
nämnts, djurägare, som misstänker sjukdomens förekomst inom sin besättning,
oavsett om han är ansluten till bekämpandet, äga erhålla kostnadsfri
undersökning av fosterhinnor. Likaledes skall veterinär, som misstänker sjukdomens
förekomst, äga insända fosterhinnor ävensom blodprov för kostnadsfri
undersökning. Därest företagna undersökningar giva anledning därtill, har
enligt förslaget medicinalstyrelsen tillagts rätt att förordna veterinär att i den
omfattning styrelsen finner lämpligt inom orten taga blodprov av nötkreatur
inom vissa angivna besättningar för kostnadsfri undersökning. Djur, som
underkastas sådan undersökning, skola märkas enligt föreskrifter, som skola
meddelas av medicinalstyrelsen. Konstateras genom nyssnämnda undersökningar
förekomsten av sjukdomen, skall medicinalstyrelsen underrätta djurägaren
härom samt i samband därmed meddela anvisningar hur sjukdomen
lämpligen bör bekämpas. Anser styrelsen att förutsättning finnes att genom
nedslaktning av ett mindre antal djur utrota sjukdomen inom det område,
som undersökts i fråga örn sjukdomens förekomst, skall styrelsen jämväl underrätta
djurägaren härom samt om de villkor under vilka statsbidrag kan
utgå för nedslaktade djur. Enligt förslaget skall statsbidrag kunna utgå för
dylik nedslaktning under förutsättning, att ägarna till samtliga de djur,
som ifrågasatts till nedslaktning, inom viss kortare tid avgiva skriftlig förbindelse
att nedslakta djuren. Därjämte skall djurägaren förbinda sig att
vid inköp av djur, som icke tillhör friförklarad besättning och ej heller kommer
från område, där epizootilagen äger tillämpning i fråga örn sjukdomen,
rådfråga vederbörande tjänsteveterinär rörande faran för smittspridning genom
djuret eller ock avfordra säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens
förekomst i hans besättning. I förbindelsen skall tillika upptagas det förbehållet,
att, därest djurägaren underlåter att fullgöra vad han sålunda åtagit
sig och sjukdomen på nytt yppats i hans besättning inom två år från nedslaktningen,
han skall vara skyldig att återgälda, vad av allmänna medel ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
19
s,''ått såsom ersättning för nedslaktningen. Återbetalningsskyldighet skall
dock ej föreligga, där det är sannolikt, att underlåtenheten ej medverkat till
att smittan inkommit. Det statsbidrag, som föreslås skola utgå i här avsedda
fall, är detsamma, som förordats vid nedslagning enligt de förut omnämnda
bestämmelserna rörande sjukdomens bekämpande inom områden där densamma
är mera spridd. — I vissa fall skola enligt förslaget tvångsåtgärder
kunna vidtagas mot djurägare. Dylika åtgärder skola kunna vidtagas, örn
djurägaren vägrar veterinär att taga nödiga blodprov, då medicinalstyrelsen
i enlighet med vad förut nämnts förordnat därom, eller att märka djur å
vilka sådana prov tagits. Vidare skall handräckning kunna begäras då djurägare,
som förbundit sig att nedslakta djur, tredskas härmed. — Inom vilka
områden nu upptagna bestämmelser skola tillämpas skall det enligt förslaget
ankomma på Kungl. Majit att bestämma efter förslag av medicinalstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen hava i motiveringen till sina nu
ifrågavarande förslag i huvudsak anfört följande.
Inom vissa områden, särskilt i norra Sverige, hade sjukdomen endast ringa
utbredning. Under inverkan av de åtgärder för sjukdomens bekämpande,
som förut förordats, torde dessa områden bliva allt större och allt flera nya
sådana komma till. De åtgärder, som borde vidtagas inom dessa områden,
vore ämnade att förbereda det slutliga stadium, då inom områdena tvångsåtgärder
skulle kunna tillgripas genom tillämpning av epizootilagen.
Den viktigaste åtgärden inom ett sådant område, där sjukdomen hade
ringa utbredning, bestode i att uppspåra infekterade besättningar. Det vore
därför önskvärt, att undersökningar över sjukdomens förekomst ginge fram
på bred front. Viktigt vore också, att medicinalstyrelsen vid nytillkomna
sjukdomsfall hastigt erhölle underrättelse därom.
När det gällde att pröva vilka åtgärder, som borde vidtagas mot sjukdomen,
talade den omständigheten att sjukdomen hade en viss utbredning inom
området för att alltjämt stå kvar på frivillighetens grund. Inför hotet örn
tvångsåtgärder skulle måhända åtskilliga av de kastningsfall hemlighållas,
vilkas förekomst styrelserna ansett vara av betydelse att få kännedom örn.
Det frivilliga bekämpandet med statsunderstöd borde alltså fortgå enligt förut
angivna grunder. Men därutöver borde man genom ytterligare statsunderstöd
uppmuntra djurägarna till utrotningsåtgärder oell härvidlag kunde nian tillgodose
även dem, som icke deltoge i ett regelrätt bekämpande. Inom områden,
sådana som de ifrågavarande, där sjukdomen hade ringa utbredning,
torde nämligen djurägarna ofta anse det onödigt att deltaga i bekämpandet.
Som ett led i uppspårandet av infekterade besättningar inginge, att man
sökte få inträffade kastningsfall hastigt diagnostiserade. Styrelserna föresloge
därför, att undersökning av fosterhinnor alltid skulle ske kostnadsfritt,
när det gällde trakt, varom här vore fråga. Denna kostnadsfria undersökning
måste, örn ändamålet skulle vinnas, avse icke blott sådana besättningar,
som deltoge i det statsunderstödda bekämpandet, utan alla besättningar.
Härigenom hoppades styrelserna, att misstänkta fall skulle hastigt bliva klarlagda
till sin natur.
Fosterhinnorna borde kunna insändas av djurägaren utan förmedling av
veterinär. Emellertid torde rätten lill kostnadsfri undersökning i sådana
fall, då veterinär anlitades, kunna något utsträckas. Det kunde ju, där sjukdomen
misstänktes, vara av stort intresse att erfara något även örn andra
djur i besättningen, beträffande vilkas hälsotillstånd nian kunde hysa tvivel.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
Veterinären bolde därför vara berättigad att insända jämväl blodprov för
kostnadsfri undersökning. Styrelserna ansåge emellertid, att en sådan blodprovsundersökning
som regel icke borde få avse hela besättningen, utan endast
så många djur, som veterinären ansåge sig böra undersöka för att kunna
fastslå om infektion förekomme i besättningen. Önskade djurägaren en omfattande
undersökning eller funnes en sådan eljest lämplig, borde antingen
han söka anslutning till bekämpandet eller också borde medicinalstyrelsen
anbefalla undersökning.
Styrelserna ville därför föreslå att medicinalstyrelsen erhölle befogenhet
att föranstalta örn undersökning pä statens bekostnad. Omfattningen av en
sådan undersökning borde varje gång bestämmas av medicinalstyrelsen. Den
syntes dock icke böra få anställas, med mindre undersökning (av blodprov
eller fosterhinnor) givit anledning till misstanke, att sjukdomen förekomme
inom viss eller vissa besättningar. Med hänsyn till att denna undersökning
förfelade sitt syfte, därest den ej erhölle avsedd omfattning, borde veterinären
äga tillgång till tvångsmedel för att genomföra den, där någon djurägare
tredskades.
Genom de nu föreslagna bestämmelserna avsåge styrelserna att inom
ifrågavarande, från sjukdomen tämligen fria områden uppnå en viss kontroll
över hälsotillståndet, så att de fall, då sjukdomen manifesterats, hastigt
skulle komma till medicinalstyrelsens kännedom och styrelsen hava möjlighet
att utröna infektionens karaktär och utbredning.
När infektion konstaterats, uppkomme också frågan örn lämpliga åtgärder
däremot. Möjligheterna här vore tämligen begränsade, eftersom man
inom dessa områden alltjämt stöde kvar på frivillighetens grund. Till en
början kunde en viss verkan påräknas av att medicinalstyrelsen meddelade
de djurägare, vilkas besättningar undersökts, undersökningsresultaten beträffande
samtliga besättningar. Hade sjukdomen konstaterats i någon enstaka
besättning, torde åtminstone i vissa fall till följd av allmänhetens ängslan
för sjukdomen grannarnas påtryckningar ofta förmå djurägaren att söka
bli kvitt densamma. Vidare borde medicinalstyrelsen meddela anvisningar,
hur sjukdomen skulle bekämpas, och, där så funnes lämpligt, anmana djurägarna
att ansluta sig till det frivilliga bekämpandet.
Förhållandena kunde måhända vara sådana, att nedslaktning av ett mindre
antal djur skulle kunna befria trakten från sjukdomen. Förelåge nyinfektion,
kunde snabba, radikala åtgärder ofta leda till framgång. Styrelserna
hade emellertid icke ansett sig kunna föreslå tvångsnedslaktning. Detta skulle
alltför mycket strida mot den karaktär av frivillighet, som styrelserna även
beträffande nu ifrågavarande områden strävade att bibehålla.
Styrelserna hoppades ernå i det närmaste samma resultat genom att medgiva
ersättning av statsmedel för neclslaktningen. Emellertid skulle ju nedslaktningen
till största delen komma att sakna betydelse, därest några av
djurägarna vägrade att slakta. Rätten till ersättning hade därför gjorts beroende
av, att alla djurägarna förbunde sig därtill. Hade sådan förbindelse
avgivits, syntes den böra vara oåterkallelig och tvångsnedslaktning äga rum,
därest djurägare tredskades. Formulär till förbindelsen borde fastställas av
medicinalstyrelsen i samband med utfärdandet av föreskrifterna för det frivilliga
bekämpandet.
För kontroll över nedslaktningen borde slaktdjuren vara märkta. Detta
hade förefallit enklast kunna ske så, att redan vid undersökningen samtliga
djur försåges med identifieringsmärken, så att nedslaktningsbeslutet
bomme att hänföra sig till vissa på angivet sätt märkta djur. Närmare föreskrifter
om märkningen borde meddelas av medicinalstyrelsen. Styrelsen
borde därvid även stadga, att veterinären vid provtagningen skulle för djur
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226•
21
ägaren framhålla, att han lämpligen icke borde avliända sig undersökta djur,
förrän undersökningsresultatet förelåge, och att djur, som skulle slaktas,
skulle hållas isolerat på närmare angivet sätt.
Hade statsverket fått vidkännas kostnader för nedslaktning i syfte att befria
en ort från sjukdomen, borde detta syfte sedermera icke kunna äventyras
genom djurägarens åtgöranden. Då utgångspunkten emellertid alltjämt
borde vara, att alla åtgärder skulle vidtagas frivilligt, erbjöde det svårigheter
att på ett lämpligt sätt reglera djurägarens skyldighet med avseende
å skyddet av besättningen. Styrelserna hade sökt gå en medelväg. De
hade ansett mest angeläget att söka tillstänga den smittoväg, där nyinfektion
oftast trängde in, nämligen införsel i besättningen av främmande djur.
Styrelserna föresloge därför, att djurägaren skulle vara skyldig att vid inköp
iakttaga försiktighet på visst närmare angivet sätt, vid äventyr att eljest
få återgälda nedslaktningsersättningen, om nyinfektionen uppträdde inom
två år efter nedslaktningen. Det kunde med visst skäl sägas, att när djurägaren
på sådant sätt omintetgjorde det syfte, för vilket statsverket vidkänts
mer eller mindre betydande kostnader, han borde ersätta samtliga dessa
kostnader, alltså även den nedslaktningsersättning de andra djurägarna
uppburit. Styrelserna hade emellertid ansett, att detta skulle föra för långt
och att det för allmänna medvetandet framstode såsom mest naturligt, att
återbetalningsskyldigheten avsåge vad djurägaren själv uppburit. Denna
skyldighet vore tillräckligt betungande för att framkalla den önskvärda varsamheten
hos djurägaren. Det vore att märka, att det föreslagna stadgandet
hade en begränsad räckvidd. Den djurägare inom orten, som icke åtnjutit
nedslaktningsersättning, riskerade icke någon betalningsskyldighet, ehuru
en försumlighet från hans sida äventyrade det genom statens mellankommande
åvägabragta hälsotillståndet i iika hög grad som annan djurägares
försumlighet. Detta berodde på att styrelserna icke velat avlägsna sig från
principen om djurägarnas frivilliga medverkan. Denne djurägare hade ju
aldrig påkallat statsverkets bistånd och lagligen kunde ej någon återbetalningsskyldighet
åläggas honom. Däremot kunde naturligen straffpåföljd
komma i fråga, om man ville gå så långt. Man finge dock här påräkna att
det egna välförstådda intresset komme att visa sig tillräckligt tvingande; vid
underrättelsen örn undersökningsresultatet hade också djurägaren erhållit
nödiga anvisningar och råd, huru han borde förhålla sig. Betydelsen av
återbetalningsskyldigheten inskränkte sig således närmast till att man kunde
undvika det stötande, som skulle ligga i att en djurägare, som åtnjutit
förmån av statsverket, ostraffat kunde omintetgöra avsikten med dess beviljande.
— Det borde anmärkas, att sedan nedslaktning skett, en förnyad
undersökning oftast torde visa sig nödvändig. Medicinalstyrelsen hade då
möjlighet alt förordna därom i enlighet med vad förut sagts.
Av det föregående hade framgått, att styrelserna även beträffande nu ifrågavarande
områden fasthållit vid principen örn djurägarnas frivilliga medverkan
utan tvång, med undantag endast såtillvida, att blodprovsundersökning
kunde ske tvångsvis, att djurägare, sorn anmält djur till nedslaktning,
sedermera icke kunde draga sig undan, och att den, som uppburit nedslaktningsersättning,
måste ålägga sig viss varsamhet vid inköp av djur. Det
kunde möjligen ifrågasättas, att i ett visst avseende gå ett steg längre. En
smittoväg, sorn visat sig vara av stor betydelse, vore betesgången. Det kunde
synas önskvärt att lill hindrande av smittspridning ålägga djurägarna inom
dessa områden restriktioner i fråga örn betesgången (beträffande dean, som
deltoge i bekämpandet, gällde ju vissa regler för betesgången). Emellertid
syntes man icke, åtminstone för närvarande, kunna tänka sig en sådan åtgärd.
Just i de nordliga Winen vore det vanligt, att skogs- och utmarker
-- Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
vöre ohägnade oell att dessa därjämte nyttjades till bete för hemdjur även
av än andra delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Det hade
visserligen ansetts önskvärt, att betesgång å egentlig skogsmark i största
möjliga utsträckning upphörde och ersattes med bete å inhägnade, för ändamålet
särskilt anordnade marker. En utväg härtill hade anvisats genom
den i lagen den 2 juni 1933 örn ägofred upptagna bestämmelsen i 13 § örn
rätt att erhålla betesreglering. Sagda bestämmelse vore emellertid för sin
tillämpning beroende av, att Kungl. Maj:t för visst län eller viss del av län
förordnat, att betesreglering finge äga rum.. Förordnande härom hade hittills
meddelats allenast beträffande Uppsala och Östergötlands län. Vid sådant
förhållande vore det olämpligt att i denna ordning meddela ett stadgande,
som på ett ingripande sätt skulle inverka på betesrätten.
Åtgärder inom områden, där sjukdomen icke förekommer eller är
synnerligen sällsynt.
Lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen hava föreslagit, att inom område,
däi sjukdomen är synnerligen sällsynt eller icke alls förekommer, tvångsåtgärder
böra föreskrivas. Styrelserna hava sålunda förordat, att inom dylika
områden Kungl. Maj.-t skall äga förordna om tillämpning av epizootilagen
den 12 april 1935 (nr 105) i fråga om sjukdomens bekämpande. Epizootilagen
innehåller emellertid endast vissa bestämmelser av principiell natur.
Den kompletteras i viss mån av kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med
näimare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.
I sagda kungörelse lämnas till en början vissa bestämmelser av
mera allmän natur, gemensamma för de sjukdomar, varå epizootilagen är
tillämplig, och därefter bestämmelser för de olika sjukdomarna särskilt. Genom
sistnämnda bestämmelser regleras tillämpningen å varje särskild sjukdom
av de förut angivna allmänna principerna. Men därjämte ankommer
det på medicinalstyrelsen att utfärda råd och anvisningar rörande de veterinärmedicinska
åtgärder, som i varje fall böra komma i fråga.
Styrelserna hava funnit det nödvändigt att, på sätt i det följande närmare
skall angivas, föreslå regler för tillämpningen av epizootilagens allmänna
principer å sjukdomen smittsam kastning, vilka styrelserna ansett böra innefattas
i en särskild kungörelse. Förslag till sådan kungörelse har utarbetats
av styrelserna. Däremot hava styrelserna ansett, att tills vidare lämpligen
böi ansta med utfärdandet av de veterinärmedicinska råd och anvisningar,
som erfordras. Med hänsyn till att någon omedelbar tillämpning av epizootilagen
icke kan komma i fråga, lia styrelserna föreslagit, att man skall avvakta
och söka utnyttja de erfarenheter, som kunna vinnas under det frivilliga
bekämpandet.
De av styrelserna förordade stadgandena i ämnet innebära i huvudsak följande.
Den i 2 § epizootilagen stadgade skyldigheten för djurägaren att anmäla
sjukdomsfall borde, när det är fråga om smittsam kastning, göras tillämplig
a inträffat kastnings fall, oavsett att orsaken till detsamma ännu icke kunnat
utrönas. Det borde enligt styrelsernas mening icke vara djurägaren tillåtet
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
22,
att slå sig till ro med antagandet, att kastningsfallet haft annan orsak. En
undersökning av varje särskilt kastningsfall ha styrelserna dock icke ansett
behöva äga rum. Det bör ankomma på veterinären att avgöra örn undersökning
skall ske eller icke. Såsom anledningar till undersökning ha styrelserna
framhållit att sjukdomen eljest uppträtt i grannskapet eller att
främmande djur införts i besättningen. Den undersökning, som här avses,
skall enligt styrelsernas mening i första hand ske genom undersökning av
fosterhinnorna. Insändandet av dessa bör efter tillsägelse ombestyras av
djurägaren.
Styrelserna hava emellertid ansett att i vissa fall man icke kan nöja sig
med undersökning av fosterhinnorna utan måste föranstalta om en mera omfattande
blod provsundersökning av besättningen. Så skall vara fallet, då
undersökningen av fosterhinnorna visat, att smittsam kastning föreligger.
Men även innan en undersökning av fosterhinnorna skett, hava styrelserna
ansett det vara angeläget att en brodprovsundersökning göres. Styrelserna
hava därför uppställt den regeln, att örn grundad anledning finnes att misstänka
sjukdomens förekomst, blodprovsundersökning skall ske. För ändamålet
må veterinären företaga tjänsteresa till stället och taga blodproven.
Har sålunda t. ex. sjukdomen förut yppats i grannskapet, skall alltså en anmälan
om kastningsfall kunna föranleda, icke blott att fosterhinnor insändas
för undersökning, utan även att veterinären omedelbart utan att avvakta
undersökningens resultat, avreser till platsen för att taga blodprov. Styrelserna
hava emellertid framhållit, att sådan tjänsteresa icke får företagas i otid.
När veterinären mottagit anmälan om kastningsfall, bör han enligt förslaget
icke blott föranstalta örn undersökning, där han finner sådan nödig, utan
även anbefalla åtgärder, som kunna vara ägnade att förhindra smittspridning.
Dessa åtgärder kunna på sätt styrelserna framhållit vara växlande,
beroende på hur stor sannolikheten är för att sjukdomen föreligger, på olika
lokala förhållanden m. m. Medicinalstyrelsen lärer få komma att lämna råd
och anvisningar härom.
Styrelserna hava vidare ansett att på samma sätt som inom områden, där
sjukdomen har ringa utbredning, det i vissa fall vara gagnelig! med en mera
omfattande undersökning av hälsotillståndet inom orten. De hava därför föreslagit
ett stadgande härom.
Sjukdomens bekämpande har ansetts i regel inom här avsedda områden
icke kunna ske på annat sätt än att smittade djur nedslaktas.
Ersättning för nedslaktade djur skall utgå enligt bestämmelserna i epizootilagen
och förenämnda kungörelse med tillämpningsföreskrifter till denna
lag.
I betänkandet hava lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen även ifrågasatt
huruvida icke borde utfärdas föreskrifter om införselkontroll till sådana
områden, där sjukdomen är sällsynt eller icke alls finnes. Styrelserna hava
därvid närmast tänkt sig bestämmelser liknande dem som gälla för vissa län
i fråga örn nötkreaturstuberkulosen enligt kungörelsen den 30 juni 1934 (nr
436) örn införsel av nötkreatur till de sex nordligaste länen och Gotlands län.
Emellertid hava styrelserna — med hänsyn till den bristande kännedom örn
den smittsamma kastningens utbredning sorn för närvarande är för handen
— ansett, atl nied utfärdandet av dylika bestämmelser hör tillsvidare anstå.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 226-
Central organisation av bekämpandet.
I betänkandet har i fråga om organisationen av bekämpandet föreslagits,
att för verkställande av alla undersökningar och handläggning av övriga
ärenden rörande smittsam kastning skall inom statens veterinärbakteriologiska
anstalt inrättas en särskild avdelning. Denna bör enligt förslaget förestås
av en särskild föreståndare, som tillika är föredragande i medicinalstyrelsen
i frågor, avseende smittsam kastning. Med hänsyn till att avdelningen
sålunda ställes omedelbart under den administrativa ledningen av kastningsbekämpandet
bör densamma erhålla en relativt självständig ställning gentemot
anstalten i övrigt.
Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för anstalten den 29 juni 1926 (nr 392)
gäller, att föreståndaren för anstalten är ansvarig för arbetet och ordningen
på de till anstalten hörande laboratorier, stallar m. m., varjämte det åligger
honom, bland annat, att utföra eller låta utföra åt anstalten uppdragna undersökningar
eller andra arbeten; att leda den underordnade personalens arbeten;
att själv eller genom laboratorerna föra diarium över arbetena vid laboratorierna
samt konceptbok över avgivna utlåtanden; att hos medicinalstyrelsen
rekvirera för anstaltens verksamhet behövliga medel samt ansvara för
deras användning och för förandet av fullständiga räkenskaper; att med
vissa undantag anskaffa för anstaltens verksamhet behövliga förnödenheter;
att avgiva redogörelse för anstaltens verksamhet; att vid undersöknings utförande
välja undersökningsmetod; och att anställa viss personal. Dessa åligganden
ha ansetts, vad avdelningen för smittsam kastning angår, i stället
böra åvila avdelningsföreståndaren, möjligen med något undantag. Vissa
ändringar i instruktionen för anstalten bliva sålunda nödvändiga.
Såsom motivering till förslaget har i betänkandet i huvudsak anförts fölföljande.
Såsom av det föregående framginge komme vid sjukdomens bekämpande
många betydelsefulla uppgifter att åvila den veterinär, djurägaren anlitade.
Men det funnes också andra uppgifter, som skulle lösas, några av veterinärmedicinsk,
andra av administrativ natur. Blodprov och andra prov skulle
undersökas å laboratorium; undersökningar av hälsotillståndet och av smittvägar
å vissa orter skulle planläggas; rådgivande verksamhet skulle utövas;
prövning skulle ske, huruvida förutsättningar för bekämpande funnes; beslut
skulle meddelas om friförklaring och om återkallelse därav, likaså örn
upphörande av förmånen av undersökning på statens bekostnad och örn
återbetalning av statsverkets utlägg; avgörande skulle träffas, om ersättning
för nedslaktning skulle utgå, och hemställan skulle göras, att inom viss
trakt mera vittgående regler för bekämpandet finge vinna tillämpning. Slutligen
vore det av stor vikt för sjukdomens bekämpande, att vetenskaplig
forskning i viss utsträckning kunde bedrivas, såsom t. ex. angående sjukdomens
smittvägar.
Att dessa uppgifter bleve väl fyllda vore av avgörande betydelse för bekämpandets
framgång. Det läge i sakens natur, att ett system av regler, färdigt
för tillämpning i varje särskilt fall, icke kunde uppställas, utan att framgången
komme att bero av personliga insatser av de i kampen deltagande.
Emellertid ägde för närvarande icke så många personer sådana kunskaper
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
25
och erfarenhet, att de antydda uppgifterna kunde dem anförtros. Så småningom
torde metoderna för bekämpandet bliva mera utexperimenterade
och även växa in i allmänhetens medvetande. Man kunde räkna med, att
under årens lopp komrne att bildas en stam av intresserade och erfarna veterinärer
och djurägare. Till en början vore det emellertid nödvändigt, att handliavandet
av de angivna uppgifterna centraliserades, då man därigenom kunde
erhålla största möjliga enhetlighet i bekämpandet. Det anförda uteslöte
icke möjligheten, att framdeles kunde finnas lämpligt att för vissa trakter
anförtro vissa uppgifter (huvudsakligen diagnostiskt arbete och förande av
register över anslutna besättningar) åt lokala laboratorier, närmast då hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska laboratorier. Flertalet av dessa
vore emellertid nyinrättade och hade tuberkulosdiagnostik som specialuppgift,
och de vore för närvarande så belastade med detta arbete, att någon utökning
av deras verksamhetsområde knappast nu kunde komma i fråga. Därför
torde ännu så länge kunna godkännas endast sådana hushållningssällskapens
laboratorier, på vilka redan abortdiagnostik bedreves, och tills vidare
endast för diagnostiskt arbete. Styrelserna ansåge emellertid möjligt, att utvecklingen
komme att gå därhän, att vid vissa andra av dessa laboratorier
avdelningar för bekämpande av smittsam kastning kunde komma att inrättas.
Vissa administrativa uppgifter borde emellertid även då åtminstone i huvudsak
förbehållas ledningen i huvudstaden.
När det gällde frågan om den organisation, som skulle uppbära nämnda
uppgifter, läge det nära till hands att tänka sig en viss fördelning av uppgifterna.
Alla administrativa avgöranden skulle kunna träffas inom medicinalstyrelsen,
medan de insända proven skulle undersökas å statens veterinärbakteriologiska
anstalt, där jämväl det vetenskapliga forskningsarbetet skulle
bedrivas. Emellertid syntes vägande skäl tala mot en sådan tudelning. Sålunda
ägde arbetsuppgifterna sådant samband med varandra, att ett särskiljande
framstode såsom olämpligt och onaturligt. Detta vore särskilt påfallande
beträffande den rådgivande verksamheten, som torde få tänkas
utövad av veterinära konsulenter. I varje händelse måste under de första åren,
då i vissa fall ingen större erfarenhet örn bekämpandet ännu förvärvats av
de veterinärer, som verkade ute i bygderna, det ofta ankomma på konsulenten
att sätta igång bekämpande inom en besättning. Av lätt insedda skäl bleve
det även tämligen undantagslöst konsulenten, som finge planlägga och utföra
sådan mera omfattande undersökning inom en ort, som förslaget i vissa fall
förutsatte. Konsulenternas uppgifter hänvisade dem sålunda närmast till
att bliva direkt underställda den administrativa ledningen i medicinalstyrelsen,
men å andra sidan vore det ur utbildningssynpunkt av synnerligen
stor betydelse, att de även finge följa undersökningsarbetet å laboratoriet.
Emellertid vore det även för den administrativa ledningen av vikt att hålla
kontakt med laboratoriet. De resultat, som ernåtts vid undersökningsarbetet,
bleve ofta av avgörande betydelse för ledningens beslut. Ett nära samarbete
vore också ägnat att befrämja en veterinärmedicinskt väl avvägd,
praktisk inställning hos den administrativa ledningen. Ä andra sidan holde
beaktas, att, även örn laboratoriearbetet på grund av sin vetenskapliga natur
måste lämnas en viss frihet, ett organiserat bekämpande med bidrag av
statsmedel likväl måste förutsätta en standardisering även inom laboratoriearbetet,
så alt bekämpandet icke komme ali grundas på annat än omsorgsfullt
utexperimenterade, allmänt erkända principer. Även ur denna synpunkt
vore alltså ett nära samarbete mellan den administrativa ledningen
och laboratoriet att förorda. För övrigt skulle en tudelning medföra, att
för både styrelsen oell anstalten erfordrades kortregister över besättningarna
samt bibliotek.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Rörande behovet av arbetskraft för den nya organisationen saint denna
arbetskrafts avlöning har i betänkandet upptagits följande. För den nya
avdelningen inom statens veterinärbakteriologiska anstalt har ansetts skola
finnas en föreståndare, vilken tillika skall vara föredragande inom medicinalstyrelsen
i ärenden rörande smittsam kastning. Till hans avgörande
skall även överlämnas ett flertal av de frågor, däri styrelsen enligt förslaget
hade att fatta beslut. Avdelningsföreståndaren bör enligt förslaget med
hänsyn till sin ställning inom medicinalstyrelsen benämnas byrådirektör
och uppföras å dess stat i lönegrad B 28. övrig personal har ansetts böra
uppföras å anstaltens stat.
Byrådirektören har icke ansetts kunna betungas med att personligen utföra
något av det rent diagnostiska arbetet. Vid hans sida bör därför enligt
vad som förordats ställas en laborator i lönegraden B 26.
För utförande av den i det föregående omnämnda rådgivande verksamheten
och övriga arbetsuppgifter, som sammanhänga därmed, har ansetts
erforderligt med två konsulenter. Med hänsyn till den utbildning, som är
nödvändig för dessa befattningar, hava de i förslaget satts i lönegraden B 26.
Vidare lia i betänkandet upptagits två assistenter, vilka icke ansetts böra
bliva ordinarie utan i stället få åtnjuta arvode, en med 6,500 kronor och en
med 4,500 kronor. Dessa tjänster äro enligt vad som anförts i betänkandet
avsedda att utgöra passagetjänster, varigenom de även beräknas komma att
underlätta rekryteringen av de veterinärer, som ute i landet skola ägna sig
åt sjukdomens bekämpande.
Behovet av arbetskrafter för skrivarbete, däri inbegripet registerföring,
enklare laboratoriearbete och dylikt, har beräknats i förhållande till antalet
undersökningar. Beträffande blodprovsundersökningar har behovet av
tekniska biträden uppskattats till ett biträde för varje 10,000-tal undersökningar
och behovet av skrivbiträden till ett för varje 25,000-tal undersökningar.
I fråga om bakteriologiska undersökningar av annat insänt undersökningsmaterial
än blodprov har uppgivits att ett biträde kan vara behjälpligt
vid 1,500 undersökningar om året. Av sistnämnda undersökningar utföras
enligt uppgift i betänkandet för närvarande 600 om året, men man
har ansett, att antalet framdeles kommer att stiga till 1,500. Blodprovsundersökningarna
uppgå enligt vad som upplysts i betänkandet för närvarande
till nära 40,000 örn aret. Det har beräknats, att till en början årligen
100,000 undersökningar skola komma att verkställas, framdeles möjligen
ända till 300,000.
Med ledning härav har i betänkandet uttalats, att från början 11 tekniska
biträden erfordrades. Härav borde ett biträde placeras i lönegraden B 11.
ett i lönegraden B 7, och fyra i lönegraden B 4. De övriga borde bliva extra
ordinarie med placering, ett biträde i åttonde lönegraden och fyra i sjätte
lönegraden. För skrivarbete, däri inbegripet registerföring, beräknades ett
ordinarie kanslibiträde med placering i lönegraden B 7 samt tre kontor sbiträden,
varav två ordinarie i lönegraden B 4 och ett extra ordinarie i fjärde
lönegraden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
27
Vidare vore nödvändigt att anställa två vaktmästare, av vilka dock endast
en borde vara ordinarie med placering i lönegraden B 5, och den andre extra
ordinarie med placering i sjunde lönegraden.
Slutligen erfordrades två städerskor. Av dessa borde en vara extra ordinarie
i fjärde lönegraden, och en erhålla årlig ersättning av 1,800 kronor.
Rörande lokalbehovet för den nya avdelningen har i betänkandet anförts,
att för närvarande utrymme icke kunde beredas avdelningen inom veterinärbakteriologiska
anstaltens lokaler. När anstaltens planerade nybyggnad färdigställts,
torde emellertid avdelningen kunna förflyttas dit. Under den tid,
lokal måste förhyras, kunde några experiment med större försöksdjur icke
anställas
Kostnadsberäkning.
I betänkandet lia verkställts beräkningar över de kostnader, som den föreslagna
verksamheten skulle komma att draga. Enligt dessa beräkningar skulle
administrationskostnaderna första året verksamheten bedrives uppgå till
172,000 kronor samt kostnaderna för undersökningar och därmed förenade
utgifter ävensom ersättning för nedslaktade djur till 87,000 kronor.
Administrationskostnaderna lia i betänkandet beräknats enligt följande
grunder.
För avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat erfordrades omkring 70,000
kronor; för arvoden och särskilda ersättningar omkring 13,000 kronor, för
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal omkring 20,000 kronor, varav
för grundavlöningar omkring 18,000 kronor; samt för särskilda förmåner
till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän omkring 6,000 kronor. I nu
nämnda hänseenden skulle alltså erfordras omkring 110,000 kronor.
För arbetets ledning vore det nödvändigt, att konsulenterna och i vissa fall
även byrådirektören (avdelningsföreståndaren) företoge resor dels för att bedöma
läget och förutsättningarna för arbetets igångsättande å viss ort, dels
för att vid arbetets början planlägga och organisera detta, dels ock för att i
fall av nyinfektion, där smittvägen ej vore uppenbar, på ort och ställe söka
utforska denna; detta senare vore av synnerligen stor vikt, då vidgad kunskap
örn smittvägarna vore en förutsättning för framgångsrikt bekämpande
av sjukdomen. För ändamålet beräknades 10,000 kronor om året.
Laboratoriets omkostnader finge beräknas ungefär sålunda:
för |
bränsle, lyse och vatten............ |
...... 1,000 |
kronor |
|
> |
böcker, papper, telefon m. m, ...... |
...... 2,000 |
> |
|
lokalhyra ......................... |
....... 10,000 |
|||
tvätt m. m....................... |
....... 1,000 |
> |
||
inventarier och apparater .......... |
...... 17,000 |
’ 1 |
I engångskost-nad, därefter |
|
» |
förbrukningsmaterialier............. |
...... 10,000 |
» |
|
» |
inköp och underhåll av djur........ |
...... 2,500 |
» |
|
försöksverksamhet ................. |
....... 1,500 |
|||
) |
diverse utgifter.................... |
....... 3,000 |
7> |
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
För ändamålet borde således anslås första året 50,000 kronor, därefter
35,000 kronor.
Vid nu gjorda beräkningar hade hänsyn icke tagits till att anstalten redan
nu utövade funktioner, som komme att övertagas av den nya avdelningen.
En assistent delvis, fem tekniska biträden, en vaktmästare och en städerska
kunde överföras från anstalten, sådan den nu vore, till avdelningen. Härigenom
komme alltså anslagen till anstalten i övrigt att minskas med sammanlagt
omkring 18,000 kronor.
Örn sålunda de beräknade kostnaderna för administrationen, 110,000 kronor,
kunde minskas med 18,000 kronor, tillkomme å andra sidan, att i flertalet
fall insända blodprov skulle undersökas kostnadsfritt, varför den till
statsverket inflytande ersättningen härför, för närvarande omkring 20,000
kronor, till största delen komme att utebliva. — Till kostnaderna komme för
resor 10,000 kronor och för omkostnader 35,000 kronor (första året 50,000
kronor).
Enligt förslaget skulle undersökningar kunna utföras även å lokala laboratorier,
som medicinalstyrelsen godkänt. För att dessa undersökningar
skulle kunna utföras kostnadsfritt, erfordrades bidrag av statsmedel. Sådant
bidrag borde, efter medicinalstyrelsens beprövande, kunna utgå till laboratorium,
som styrelsen godkänt, efter 50 öre för varje blodprov, som undersöktes.
Storleken av det belopp, som härför erfordrades, läte sig för närvarande
icke beräkna.
I fråga om de kostnader som föranledas av bestämmelserna örn statsbidrag
till den föreslagna verksamheten i den mån dessa icke redan upptagits under
administrationskostnaderna har i betänkandet anförts:
När det gällde att beräkna övriga kostnader, borde endast kostnaderna på
grund av kungörelsen örn statsunderstöd tagas i beräkning. De utgifter, statsverket
kunde komma att få vidkännas i anledning av bekämpande enligt
epizootilagen, hade, då en omedelbar tillämpning härav icke vore ifrågasatt,
icke beräknats. En sådan beräkning bleve för övrigt beroende av de villkor,
som i praktiken komme att uppställas för tillämpning av epizootilagen.
De kostnader som föranleddes av bestämmelserna örn kostnadsfria undersökningar
å anstalten hade tydligen redan beräknats genom upptagande av
kostnaderna för den nya avdelningen.
Att beräkna övriga kostnader ställde sig synnerligen svårt. Även om en
viss översikt av sjukdomens utbredning numera vunnits, vore det dock omöjligt
att förutse, vilken anslutning som kunde förväntas till bekämpandet. Vad
i det följande anfördes, finge därför endast uppfattas såsom en försöksberäkning,
som styrelserna icke velat undandraga sig men örn vars tillförlitlighet
de icke kunde känna sig helt övertygade.
Styrelserna antoge, att under de första åren anslutningen icke bleve så livlig.
Måhända kunde man vid beräkningen utgå från att 10,000 besättningar
deltoge i bekämpandet, att varje år 150 djur komme i fråga till nedslaktning
enligt den verksamhet, som bedreves inom områden, där sjukdomen vore
spridd, att en femtedel av dessa djur måste märkas vid särskild förrättning,
att undersökning jämlikt medicinalstyrelsens förordnande inom område, där
sjukdomen vore sällsynt anställdes i 150 fall årligen, varje gång av i medeltal
100 djur, och att därvid omkring 250 djur bleve nedslaktade.
Statens kostnader för arvode till veterinärer för blodprovstagning från de
fem första djuren (en krona för varje djur) komme då att uppgå lill sammanlagt
ungefär 50.000 kronor örn året.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
29
Ersättningen av statsmedel för nedslaktning av djur, som tillhörde ansluten
besättning inom område där sjukdomen vore spridd, skulle, efter 75 kronor
för varje djur, komma att uppgå till något över 11,000 kronor. För den
särskilda förrättningen för märkning av de djur, som skulle slaktas, beräknades
kostnaden enligt följande grunder: med ett antaget medelavstånd för
veterinärens resa fram och tillbaka av 4 mil skulle reseersättningen vid begagnande
av egen automobil efter 3 kronor för mil utgöra 12 kronor och
arvode enligt 13 § i veterinärtaxan 8 kronor, varemot något dagtraktamente
i regel icke komme att utgå; kostnaderna för sådana förrättningar skulle sålunda
utgöra 600 kronor.
I fråga om undersökningar, varom medicinalstyrelsen förordnat inom område
där sjukdomen är sällsynt, beräknades medelavståndet för veterinärens
resa fram och tillbaka vara 6 mil. Reseersättningen utgjorde då, efter 3 kronor
för varje mil vid begagnande av egen automobil, 18 kronor. Med tillägg
av dagtraktamente, 10 kronor, och arvode, 8 kronor, skulle sålunda för varje
förrättning kunna beräknas i medeltal minst 36 kronor, men högre belopp,
därest förrättningen toge mera än en dag eller utfördes i flera än en besättning.
Kostnaderna för dylika undersökningar skulle sålunda uppgå till sammanlagt
lägst 5,400 kronor.
För nedslaktning av djur inom område, där sjukdomen vore sällsynt beräknades
den årliga ersättningen av statsmedel, efter 75 kronor för varje
djur, komma att uppgå till närmare 20,000 kronor.
Såsom en sammanfattning av sina kostnadsberäkningar ha lantbruksstyrelsen
och medicinalstyrelsen anfört.
Styrelserna hade med tillämpning av förut angivna beräkningsgrunder
antagit, att under de första åren av bekämpandet statsverkets utgifter för
detta ändamål komme att utgöra omkring 224,000 kronor årligen, vartill
under första året komme ytterligare 15,000 kronor för anskaffning av inventarier
och apparater till veterinärbakteriologiska anstalten. Såsom
nämnts komme enligt förslaget anstaltens inkomster att minskas med omkring
20,000 kronor, varför förslaget innebure en kostnadsökning för statsverket
av omkring 244,000 kronor (259,000). Man gjorde emellertid klokt
i att utgå ifrån, att kostnaderna icke komme att stanna vid detta belopp utan
sannolikt överstiga detsamma. Huruvida beloppet 300,000 kronor kunde
tänkas täcka utgifterna undandroge sig emellertid bedömande.
Yttrandena.
I flertalet av de avgivna yttrandena har understrukits vikten av att åtgärder
vidtagas från statsmakternas sida i syfte att bekämpa den smittsamma
kastningen. Det framlagda förslaget har jämväl i sina grundprinciper
vunnit så gott som allmän anslutning. Sålunda hava samtliga hörda
myndigheter och korporationer med undantag av länsveterinären i Kalmar
län biträtt den uppfattningen att bekämpandet av sjukdomen borde grundas
på frivillig anslutning från djurägarnas sida. De anmärkningar, som
riktats mot förslaget, hava huvudsakligen gällt omfattningen av de statliga
bidragen till bekämpandet. Sålunda hava högre statsbidrag förordats av
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
ett stort antal länsstyrelser och förvaltningsutskott lios hushållningssällskapen
saint länsveterinärer ävensom av lantbruksakademien, Sveriges lantbrukssällskap,
veterinärhögskolan och dess lärarråd samt Avelsföreningens för
svensk röd och vit boskap förvaltningsutskott. 1 ett flertal yttranden har
betonats angelägenheten av att i samband med genomförande av det nu
ifrågavarande förslaget även handeln med livdjur underkastas reglering. I
vissa yttranden har framhållits, att upplysningsverksamheten icke i förslaget
i tillräckligt hög grad tillgodosetts. Den tilltänkta organisationen av ledningen
för verksamheten har även i några yttranden underkastats kritik. En
decentralisering av undersökningarna från statens veterinärbakteriologiska anstalt
till veterinärbakteriologiska laboratorier ute i landet har sålunda från
vissa håll förordats. Den föreslagna organisationen av avdelningen för bekämpande
av sjukdomen inom veterinärbakteriologiska anstalten har i vissa
yttranden ansetts mindre lämplig. Härjämte hava en del detaljanmärkningar
framställts mot de föreslagna bestämmelserna.
Ur yttrandena må här i övrigt återgivas följande.
Länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala
och Örebro län samt veterinärhögskolans styrelse och dess lärarkollegium
hava förordat, att alla kostnader för blodprovstagningen skulle gäldas av
statsmedel, veterinärhögskolan och dess lärarkollegium dock endast under
förutsättning att medicinalstyrelsen i varje särskilt fall lämnat sitt medgivande
till blodprovstagningen. Förvaltningsutskotten hos norra hushållningssällskapet
i Kalmar län och norra hushållningssällskapet i Älvsborgs
län hava uttalat, att åtminstone en del av veterinärernas resekostnader för
blodprovstagning borde betalas av staten. Länsstyrelsen i Gotlands län och
detta läns samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava ifrågasatt, örn icke den första blodprovsundersökningen kunde
helt gäldas av statsmedel. Länsveterinären i Västerbottens län har föreslagit,
att ersättningarna till veterinärer för blodprovstagning borde gottgöras
av staten under det att djurägarna borde bära kostnaderna för undersökningarna
å laboratoriet. Lantbruksakademien har ifrågasatt örn ej ersättningen
för själva blodprovstagningen utan inskränkning borde gäldas av statsmedel.
Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Skaraborgs län
hava hemställt, att icke blott blodprovstagningen av de fem första djuren i
en besättning skulle gäldas av staten utan även veterinärens ersättning för
resekostnader. Länsveterinären i Skaraborgs län har förordat, att, därest
kastning förekomme inom besättning, som icke förut veterligen varit smittad
av ifrågavarande sjukdom, undersökning av blodprov och fosterhinnor
finge ske kostnadsfritt. Visade sig därvid att sjukdomen förekom borde enligt
länsveterinärens mening hela besättningen få undersökas med hjälp av
statsmedel i den utsträckning som förordats i förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge
län och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i detta län samt i
Östergötlands och Kopparbergs län och länsveterinären i Östergötlands lån
hava ansett, att den föreslagna ersättningen för nedslaktade djur vore för
låg då fråga vore örn värdefullare avelsdjur. Länsveterinären har före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
31
slagit, att ersättningen för djur under 2 år måtte sättas till 100 kronor och
tor djur över nämnda ålder till 150 kronor. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Hallanäs län hava ansett, att ersättning till
djurägare för nedslaktat djur borde utgå med visst pris, förslagsvis 40 öre
för kilogram slaktad vikt. I andra yttranden hava framhållits vissa allmänna
krav på större statsbidrag till sjukdomens bekämpande. Dylika krav
hava sålunda framförts av länsstyrelserna i Jönköpings och Gävleborgs län,
länsveterinären i Värmlands län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västmanlands län samt Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
allmänna lantbrukssällskap. Hushållningsällkapets förvaltningsutskott
i Kopparbergs län och länsveterinären i Blekinge län hava ifrågasatt, huruvida
icke, på sätt som skett ifråga örn bekämpandet av kreaturstuberkulosen,
bestämmelser borde meddelas örn pristillägg för mjölk från besättningar,
inom vilka den smittsamma kastningen bekämpades enligt det föreliggande
förslaget.
I vissa yttranden har anmärkts mot den i förslaget upptagna föreskriften
om återbetalning under vissa förhållanden av erhållna statsbidrag. Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Malmöhus län har funnit bestämmelserna
tillkrånglade och för staten ekonomiskt betydelselösa. Utskottet har
därför ansett dessa böra utgå ur förslaget. Svenska länsveterinär föreningen
har förordat, att dessa bestämmelser finge utgå, enär de torde inverka
hinderligt för önskvärd anslutning till bekämpandet av sjukdomen. Liknande
yrkanden hava även gjorts av länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Kristianstads län. I vissa yttranden har framställts
yrkande örn att bestämmelserna rörande ersättningsskyldigheten för en
djurägare, som vid ett samfällt bekämpande av sjukdomen undandrager sig
vissa skyldigheter, måtte skärpas. Sådant yrkande har framförts av länsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län och lantbruksakademien
hava förordat, att för dylikt fall djurägare, som utan giltig anledning
åsidosatte sina förpliktelser, skulle ersätta samtliga övriga inom området
i bekämpandet deltagande djurägare deras utgifter för verksamheten.
Lantbruksakademien har i sitt yttrande härom anfört.
Ett tillbakaträdande av enskild deltagare skulle enligt förslaget kunna äga
rum utan annan påföljd än en viss återbetalningsskyldighet till statsverket,
en återbetalningsskyldighet, som icke kunde komma att verka synnerligen
avskräckande. Till den omständigheten, att de vida större belopp övriga
deltagare fått vidkännas för veterinärens resor, för isoleringsåtgärder o. s. v.,
för dem bleve bortkastade, toge förslaget icke någon hänsyn. Det vore näppeligen
riktigt att staten genom löfte örn bidrag lockade ett antal ägare av besättningar
att deltaga i bekämpandet och nedlägga arbete och kostnader på
detsamma men sedan lämnade dessa andra i sticket gent emot en deltagare,
som utan giltig anledning droge sig tillbaka. Möjligen hade styrelserna tänkt
sig, att deltagarna själva kunde skydda sig mot en sådan eventualitet genom
något slags ömsesidigt garantiavtal. Det bleve emellertid mången gång svårt
att få ett sådant till stånd vid sidan av de förbindelser förslaget omtalade.
Akademien ville därför ifrågasätta, örn det icke skulle vara välbetänkt att
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
i själva kungörelsen införa ett stadgande av innebörd, att den av djurägaren
utfärdade förbindelsen skulle innefatta även ett åtagande från utfärdarens
sida att, om han droge sig ifrån saken utan anledning, som med hänsyn till
omständigheterna kunde anses fullgiltig, ersätta övriga deltagare alla de utgifter,
de dittills haft för saken och som genom hans tillbakaträdande bleve
onyttiga.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvalt ning sitt skott i Uppsala
län hava ansett att frågan, huruvida djurägare som anslutit sig till ett gemensamt
bekämpande av sjukdomen skulle äga frånträda detta, icke skulle,
såsom föreslagits, kunna avgöras av ett majoritetsbeslut från djurägarnas
sida utan borde prövas av medicinalstyrelsen i varje särskilt fall.
Länsstyrelsen i Uppsala län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i detta län och Jönköpings lån hava förordat, att bestämmelser upptoges
därom, att djurägare skall vara skyldig att till veterinär anmäla inträffade
kastningsfall inom kreatursbesättningen.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala lån har sålunda med
instämmande av länsstyrelsen i länet anfört:
Enligt erfarenheten från Danmark syntes det ovisst, örn en lagstadgad
anmälningsplikt i verkligheten komme att efterlevas. Dock borde märkas,
att den fruktan för upptäckt av sjukdomen, som skulle framför allt utgöra
hinder för anmälningsplikten, väl i första rummet komme att bero på vilka
åtgärder upptäckten föranledde. I avseende på inverkan av anmälningen på
besättningens marknadsvärde vore anmälningens effekt icke så lätt att beräkna.
Men om upptäckten huvudsakligen skulle ha till följd att kreatursägaren
på statens bekostnad erhölle hjälp med bekämpandet av sjukdomen,
borde ju fruktan för upptäckt icke vara så stark. Därtill komme att det
vore lättare att organisera den frivilliga kampen mot sjukdomen, om vederbörande
veterinär i största möjliga utsträckning toge kännedom om de besättningar,
där sjukdomen uppträtt. Det syntes därför förvaltningsutskottet
önskvärt, att frågan om anmälningsplikt såsom komplement till det frivilliga
bekämpandet toges upp till förnyat övervägande i samband med att statshjälpen
gåves kraftigare innebörd och klarare uttryck på sätt nyss föreslagits.
I några yttranden har ifrågasatts,om ej tvångsnedslaktning under vissa förhållanden
borde kunna äga rum. Lantbruksakademien har härom anfört.
Akademien vöre ense med styrelserna däri att man så långt som möjligt
borde bygga på frivillighetens grund. Man borde emellertid ej gå allt för
långt i detta hänseende. Akademien ville ifrågasätta om ej förslaget gjorde
detta åtminstone i fråga örn ett fall, nämligen det, då inom område, där sjukdomen
vöre sällsynt utsikt funnes att genom nedslaktning av ett mindre antal
djur befria en hel trakt från sjukdomen. Så stora värden kunde i ett sådant
fall stå på spel, att en tvångsnedslaktning vöre det enda riktiga. Naturligtvis
måste mycket starka skäl finnas för antagandet, att åtgärden skulle
leda till åsyftat resultat, men om i ett särskilt fall sådana skäl skulle föreligga,
syntes man ej böra tveka att tillgripa densamma. Vidhölles nyssnämnda
förutsättning, bleve det endast i undantagsfall som nedslaktning kunde ifrågakomma,
och då borde kostnaden för statsverket ej bliva avskräckande stor,
ej ens om ersättningen till djurägaren skulle sättas högre än den som enligt
förslaget skulle bliva regel vid fall av frivillig nedslaktning.
Kungl. Majlis proposition nr 226.
33
I vissa yttranden har anmärkts att de förordade bestämmelserna rörande
vad djurägaren skall iakttaga vid bekämpandet vore alltför vaga. Uttalanden
i denna riktning hava gjorts av länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Uppsala län samt länsveterinären i Östergötlands
län. Länsveterinären har vidare förordat, att märkning av djur, som
reagerat positivt vid blodprovsundersökning, borde ske. Länsveterinären har
anfört härom.
I förslaget syntes icke vara tillräckligt beaktat, att det statsunderstödda bekämpandet
av sjukdomen i en besättning kunde, genom försäljning av smittade
djur, leda till ytterligare spridning av sjukdomen. Visserligen angåves,
att det skulle åligga djurägare, som medgivits förmånen av fria blodundersökningar,
att vid försäljning iakttaga nödig försiktighet, så att icke sjukdomen
spredes till besättning, som vore fri från sjukdomen. Detta torde endast
innebära, att djurägaren skulle vara skyldig att vid utbjudande till försäljning
meddela, att djuren vore smittade av kastning. Bestämmelsen kunde
icke vara tillfyllest, ty även om djurägaren gåve ett sådant meddelande, kunde
han icke kontrollera, var djuren till slut hamnade. För undvikande av
smitta genom försålda reagerande djur vöre det nödvändigt, att de smittade
djuren varaktigt märktes, exempelvis genom ett klipp av viss form i öronen.
Ett dylikt märke skulle snart bli allmänt bekant, och allmänheten hade möjlighet
att taga sig i akt.
I ett flertal yttranden har anmärkts mot den i förslaget upptagna föreskriften
att, därest kastningsfall inträffar inom friförklarad besättning, nötkreatur
icke få till fullgörande av köp utföras ur besättningen. Det har ansetts,
att bestämmelsen kunde givas det innehåll, att utförandet av kreatur ur
sådan besättning endast får ske till slakt.
Länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt länsveterinären
i Blekinge län hava ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt, att epizootilagen
borde vinna tillämpning även inom mindre områden, där sjukdomen
vore sällsynt.
Rörande organisationen för bekämpandet av sjukdomen har lantbruksakademien
uttalat sina tvivelsmål om dess tillräcklighet, särskilt gällde detta
arbetet inom orterna. Det kunde enligt akademiens mening ifrågasättas örn
verkligen de föreslagna två konsulenterna skulle kunna medhinna den rådgivande
verksamhet för vilken de vare avsedda. För akademien syntes det
som örn man borde söka indraga jämväl länsveterinärerna i detta arbete även
om därför skulle erfordras, att man beredde dem någon särskild gottgörelse
för deras deltagande. Liknande uttalande har gjorts av veterinärhögskolans
lärarkollegium, i vilket yttrande skolans styrelse instämt. Länsveterinären
i Kopparbergs län bär ställt sig tveksam, huruvida överhuvud taget tillräckliga
veterinära arbetskrafter funnes tillgängliga ute i landet för förslagets genomförande.
I fråga örn den centrala organisationen av bekämpandet har majoriteten
inom veterinärhögskolans lärarkollegium, i vars yttrande Svenska veterinärläkareföreningen
instämt, förordat, att ett centrallaboratorium upprättades
för undersökningar rörande sjukdomen och att detta bleve en avdelning av sta
liihang
litt riksdagens protokoll 19.18. 1 sand. S’r 226. 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 226-
tens veterinärbakteriologiska anstalt. Laboratoriets föreståndare borde följaktligen
icke samtidigt innehava ledande befattning inom den medicinalstyrelsen
tillhörande administrativa byrån för frågor angående smittsam kastning.
Inom lärarkollegiet har skiljaktig mening i förevarande hänseende anförts
av professorn N. Lagerlöf, som ansett att den i betänkandet föreslagna organisationen
vore att föredraga. Till stöd för sin åsikt har Lagerlöf anfört
bland annat.
Kollegiets uttalande innebure ett direkt avstyrkande av den av styrelserna
förordade anordningen, där en ledare eller föreståndare stöde ansvarig för
hela sjukdomsbekämpandet. Kollegiet föresloge i stället, att detta ansvar
uppdelades på tvenne instanser, dels laboratoriet, som på insända prov diagnostiserade
sjukdomens förekomst, och dels på en byrå inom medicinalstyrelsen,
som med stöd av laboratoriets diagnoser skulle praktiskt leda bekämpandet
av sjukdomen ute i landet. Den av kollegiet föreslagna organisationen
vore naturligtvis tänkbar, men syntes vida underlägsen den av styrelserna
föreslagna.
Man borde med den av styrelserna föreslagna organisationen, enligt vilken
man automatiskt skulle ernå ett intimt samarbete mellan laboratoriearbetet
och fältarbetet, Lava utsikter att nå tillförlitligare och bättre resultat, både
när det gällde det praktiska sjukdomsbekämpandet, det vetenskapliga utforskandet
av sjukdomen och utbildningen av blivande specialister på området
än med den av kollegiet föreslagna organisationen.
Vad det praktiska sjukdomsbekämpandet anginge, borde
påpekas, att ledningen för arbetet för dettas lyckliga genomförande vore absolut
beroende av de å laboratoriet satta diagnosernas tillförlitlighet. Ledaren
för kastningsbekämpandet skulle icke få tid och tillfälle att deltaga i det
löpande diagnostiska arbetet på laboratoriet, vilket skulle skötas av den
under honom ställda laboratorn. I och med alt föreståndaren även vore
chef för laboratoriet skulle han emellertid få möjlighet att välja goda medarbetare
och i händelse det skulle behövas, kontrollera att god ordning och
reda rådde på laboratoriet. Man finge härvid betänka, att ledaren för arbetet
hade ansvaret för det lyckliga genomförandet av detsamma, och ingen
kunde ha större intresse än han av att hela organisationen och därmed även
laboratoriet fungerade på bästa sätt.
Vad det vetenskapliga utforskandet av sjukdomen
anginge kunde ett blott bearbetande av inkommande material från vetenskaplig
synpunkt knappast vara tillfyllest. Andra för det praktiska sjukdomsbekämpandet
vitala frågor vore att smittovägar och bakslag bleve föremål
för vetenskapliga undersökningar, och sådana undersökningar hade säkerligen
utsikt att ge de bästa resultat, om de utfördes av laboratorieveterinärerna
i intimt samarbete med de veterinärer, som hade praktisk erfarenhet
av sjukdomsbekämpandet ute i besättningarna. Att sådant samarbete
vore lättare att åstadkomma inom en institution än mellan tvenne fristående
avdelningar läge i öppen dag.
Visserligen skulle laboratoriet, örn det hade tillgångar till en mycket stor
försöksgård, självständigt kunna där utföra vissa sådana vetenskapliga undersökningar.
Då emellertid av ekonomiska skäl en dylik försöksgård icke
upptagits i styrelsernas förslag, syntes det ännu viktigare, att organisationen
gjordes sådan, att man från början hade ett intimt samarbete mellan laboratoriet
och fältarbetet.
Av det anförda framginge att även örn vissa formella invändningar skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
35
kunna göras mot styrelsernas förslag till organisation, detsamma dock medförde
högst betydande fördelar. Därtill komme, att styrelsernas förslag med
en avdelning för bekämpandet utan tvekan bleve billigare än kollegiets förslag
med tvenne skilda avdelningar. Det syntes i varje fall ur alla synpunkter
klokast, att när arbetet mot den smittsamma kastningen skulle påbörjas,
söka åstadkomma en organisation, som bade utsikter att fungera effektivt
och friktionsfritt.
Till utlåtandena av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd
torde jag få återkomma vid redogörelsen för avlönings- och omkostnadsstaterna
för statens veterinärbakteriologiska anstalt. I förevarande sammanhang
torde dock böra nämnas, att statskontoret i sitt utlåtande erinrat
om, att styrelserna förutsatt, att kungörelsen den 28 maj 1937 angående statsbidrag
till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård icke
skulle vara tillämplig, när enligt förslaget bidrag till eller ersättning för besök
av veterinär utginge. Statskontoret, som biträdde styrelsernas uppfattning
på denna punkt, ville för sin del förorda, att till klargörande härav ett
uttryckligt stadgande av denna innebörd bleve intaget i författningstexten.
Den smittsamma kastningen har enligt vad utredningen giver vid hanåenDepartemenisfått
en avsevärd utbredning inom stora delar av landet. I vissa trakter, som stenrör
närvarande äro i mindre grad hemsökta av sjukdomen, lärer densamma
mer och mer breda ut sig. De förluster, som genom sjukdomen årligen tillskyndas
lantbruket, torde vara betydande. I ett stort antal yttranden har
betonats nödvändigheten av att åtgärder i syfte att bistå djurägarna i kampen
mot denna kreaturssjukdom vidtagas. I likhet med vad i betänkandet förordats
och i yttrandena tillstyrkts anser jag, att de åtgärder som i första hand
torde komma i fråga böra vara, att staten biträder med organiserandet av ett
av djurägarna frivilligt bedrivet bekämpande av sjukdomen och lämnar detta
bekämpande ett ekonomiskt stöd. Att i någon större omfattning tillgripa
tvångsåtgärder är, såsom också så gott som enhälligt framhållits, icke tillrådligt.
Med hänsyn till att mera ingående erfarenhet saknas huru bekämpandet
bör bedrivas och då djurägarna i stor omfattning för närvarande torde vara
engagerade i kampen mot kreaturstuberkulosen, torde det nu ifrågasatta bekämpandet
av den smittsamma kastningen till en början i allmänhet icke
böra bedrivas i större omfattning. Inom områden, där sjukdomen mera sällsynt
förekommer, torde emellertid en mera omfattande kamp mot sjukdomen
kunna övervägas i enlighet med vad som förordas i betänkandet. Vad
åter angår sådana områden, där sjukdomen förekommer synnerligen sällsynt
eller också icke alls, lärer kunna ifrågakomma alt bekämpa sjukdomen efter
de i epizootilagen uppdragna linjerna med tvångsingripande från statsmakternas
sida.
Då bekämpandet av sjukdomen bygger på frivillig anslutning från djurägarens
sida, bör det såsom regel ankomma på denne att göra framställning örn
statens stöd för åtgärder med avseende på hans besättning. Innan dylikt stöd
lämnas bör emellertid prövas, huruvida förutsättningar finnas att med framgång
upptaga kampen mot sjukdomen inom besättningen. Såsom i be
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
tänkandet föreslagits bör det ankomma på medicinalstyrelsen att verkställa
denna prövning. För att staten skall äga någon garanti att det bistånd som
lämnas icke missbrukas bör uppenbarligen krävas, att djurägaren förbinder
sig att följa de föreskrifter rörande sjukdomens bekämpande, som kunna
finnas erforderliga. I betänkandet lia lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
framlagt huvuddragen av de föreskrifter som i sådant hänseende
för närvarande böra ifrågakomma. Vad sålunda föreslagits torde i stort
sett vara ändamålsenligt. Såsom styrelserna förordat torde det vara lämpligast,
att fastställandet av dessa föreskrifter ankommer på medicinalstyrelsen.
Bestämmelserna äro huvudsakligen av veterinärmedicinsk beskaffenhet
och kunna esomoftast bliva i behov av ändringar och tillägg i den mån
nya rön och erfarenheter framkomma rörande sjukdomens bekämpande.
Utöver iakttagandet av nämnda föreskrifter bör det emellertid även åligga
djurägaren att iakttaga nödig försiktighet, så att smitta icke sprides till besättning,
som är fri från sjukdomen.
Målet för bekämpandet är uppenbarligen att helt befria kreatursbesättningar
från sjukdomen eller ock bibehålla dem fria från densamma. Att ett sådant
resultat uppnåtts bör på något sätt utmärkas utåt. Härigenom möjliggöres för
djurägarna att ekonomiskt utnyttja denna besättningarnas högre standard. På
sätt i förslaget upptagits torde därför vara lämpligt, att djurägare, vars besättning
är fri från sjukdomen, under vissa villkor kan erhålla en auktoritativ förklaring
härom. Dylik förklaring bör meddelas av medicinalstyrelsen. Förklaringen
bör dock endast meddelas, därest verkligt betryggande garaniier föreligga
att sjukdomen icke förekommer inom besättningen. De krav som i sådant
hänseende föreslagits i betänkandet torde vara tillfyllest. Det bör sålunda
i första hand fordras, att djurägaren följer de för sjukdomens bekämpande
meddelade föreskrifterna. Vidare torde böra fordras, att minst ett år förflutit
efter det sista fallet av smittsam kastning inom besättningen och att under året
närmast friförklaringen med en mellantid av sex månader tagits två blodprov
av varje djur inom besättningen över ett års ålder samt att varje blodprov
visat negativt resultat. Den en gång meddelade friförklaringen torde böra gälla
tills den återkallas av medicinalstyrelsen. Mot de av styrelserna i betänkandet
angivna omständigheterna, vilka skola föranleda återkallelse av friförklaring,
finnes från min sida intet att erinra. Den i förslaget förordade bestämmelsen
att — därest kastningsfall inträffar inom en friförklarad besättning
— nötkreatur icke må utföras ur besättningen till fullgörande av köp finner
jag i likhet med vad i ett flertal yttranden uttalats icke helt tillfredsställande.
För att på ett mera effektivt sätt förhindra spridande av smitta genom
utförande av djur ur besättningen torde böra gälla, att varje sådant utförande
för annat ändamål än till omedelbar nedslaktning skall vara förbjudet.
De former styrelserna i betänkandet föreslagit för statens bistånd vid bekämpandet
finner jag lämpliga. Statsunderstöd bör sålunda lämnas djurägarna
dels i form av i viss omfattning kostnadsfria undersökningar rörande
sjukdomens förekomst inom besättningen och dels i form av bidrag vid nedslaktning
av djur för sjukdomens utrotande. I vissa yttranden har ifråga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
37
satts att genom premiering medelst pristillägg av mjölk från besättningar, som
deltaga i bekämpandet av den smittsamma kastningen, uppmuntra bekämpandet
av sjukdomen. En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt bidraga att öka
intresset hos djurägarna för sjukdomens bekämpande. Med hänsyn till den
karaktär av försök, som kännetecknar den föreslagna kampen mot sjukdomen
och som, enligt vad jag förut anfört, medför att kampen till en början
icke bör bedrivas i större omfattning, anser jag mig icke kunna förorda
införande av bestämmelser örn sådant pristillägg.
Vid bedömande av frågan rörande omfattningen av statens ekonomiska bistånd
till bekämpandet måste hänsyn tagas till å ena sidan den enskilde djurägarens
behov av att erhålla ett så stort bidrag som möjligt och å andra sidan
nödvändigheten att tillse, att staten icke i alltför hög grad betungas med utgifter,
vilka dock närmast böra bäras av den enskilde. De förslagsställande styrelserna
ha ansett, att staten bör bekosta de blodprovsundersökningar, varom
veterinär i enlighet med medicinalstyrelsens föreskrifter förordnat, samt
därjämte gälda ersättningen till veterinären för tagande av blodproven i fråga
om de fem första djuren i varje besättning. Ersättning för nedslaktade djur
har föreslagits till femtio kronor för yngre djur och sjuttiofem kronor för
äldre djur. I ett stort antal yttranden har hävdats, att de sålunda föreslagna
statliga bidragen äro alltför knappt tillmätta. I vissa andra yttranden lia emellertid
de föreslagna bidragen ansetts skäliga. För min del kan jag icke tillstyrka
högre statsbidrag än som av styrelserna förordats. Det är synnerligen
svårt att nu överblicka vilken omfattning, som anslutningen till den
ifrågavarande verksamheten kommer att få, och följaktligen även vilka
krav, som komma att ställas på statskassan; jag erinrar i detta sammanhang
om de mycket betydande kostnader, som betingats av kampen mot
nötkreaturstuberkulosen. Till dess större klarhet härutinnan vunnits, torde
en viss försiktighet böra iakttagas. Det bör även framhållas, att, då djurägaren
har det största intresset av att sjukdomen bekämpas, den övervägande
delen av kostnaderna härför bör åvila honom. Den förordade bidragsformen
medför, att djurägare med mindre kreatursbesättningar, vilka bäst
behöva hjälp, erhålla en fördelaktigare ställning i fråga om understöd till
blodprovstagningen. I fråga örn de föreslagna ersättningsbeloppen för nedslaktade
djur är att märka, att dessa djur i regel icke torde betinga mindre
slaktvärde än djur, som nedslaktas på grund av öppen tuberkulos, varför
skäl torde saknas att bestämma bidragen till högre belopp än dem som
gälla vid nedslagning för bekämpande av kreaturstuberkulosen.
Den en gång medgivna förmånen av kostnadsfri undersökning bör på sätt
föreslagits i betänkandet förbli gällande intill dess densamma återkallas av
medicinalstyrelsen. Ett sådant återkallande bör uppenbarligen äga rum, då
förutsättningarna för bekämpandet icke längre äro för handen. Vidare bör,
såsom också föreslagits, återkallelse ske, då djurägaren icke ställer sig till efterrättelse
meddelade föreskrifter rörande sjukdomens bekämpande. Dessa
föreskrifter äro i första hand de, som medicinalstyrelsen utfärdat, men därjämte
bör djurägaren såsom förut nämnts iakttaga varsamhet till förbind
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
rande av att sjukdomen sprides till andra besättningar. Kontrollen över att
djurägaren fullgör sina åligganden torde böra utövas av den veterinär, som
anlitas vid bekämpandet av sjukdomen. Även om kontrollen icke skulle bli
fullt effektiv genom en dylik anordning, synes någon annan utväg knappast
stå till buds, därest icke kostnaderna för kontrollen skola stiga till alltför stora
belopp. Det bör åligga veterinären att underrätta medicinalstyrelsen, då han
finner att djurägaren eftersätter sina ifrågavarande skyldigheter.
Ett bekämpande av sjukdomen torde ofta icke kunna ske med utsikt till
framgång, därest det icke sker samtidigt inom ett flertal besättningar. I betänkandet
har detta förhållande jämväl beaktats och särskilda föreskrifter
lia föreslagits rörande gemensamma åtgärder inom flera besättningar. Vad
härutinnan föreslagits finner jag välbetänkt. Det bör alltså ankomma på medicinalstyrelsen
att vid avgörande av ansökan om statsbidrag från en djurägare
för bekämpandet överväga, huruvida inom trakten kan bildas ett naturligt
skyddsområde. Är så ej förhållandet, torde i många fall utsikterna
för ernående av ett verkligt resultat vara så små, att staten icke bör träda
emellan med bidrag av allmänna medel. Finner medicinalstyrelsen att ett
gemensamt bekämpande bör komma till stånd, bör förmånen av kostnadsfria
undersökningar ej medgivas med mindre samtliga djurägare, som
deltaga i det gemensamma bekämpandet, undertecknat förbindelsen att
ställa sig till efterrättelse de mot sjukdomen meddelade föreskrifterna. För
den händelse djurägare inom ett område sammansluta sig för sjukdomens
bekämpande, torde, som i förslaget förutsatts, särskilda föreskrifter få meddelas
i syfte att förhindra att någon av djurägarna genom åsidosättande av
sina skyldigheter äventyrar verksamheten i hela trakten och därigenom vållar
att de kostnader övriga djurägare nedlagt för ändamålet bliva onyttiga.
Här kunde såsom i vissa yttranden ifrågasatts övervägas, huruvida icke till
förhindrande av dylikt obehörigt förfaringssätt borde upptagas en mera
vittgående återbetalningsskyldighet för djurägare i dylika fall än den som
förordats i betänkandet. Emellertid lärer den nu ifrågasatta verksamheten
böra uppbäras av djurägarens frivilliga åtgöranden. I annat fall kan
befaras, att hos djurägarna uppstå betänkligheter mot att ansluta sig till
densamma. Jag håller därför före, att man icke lämpligen bör gå längre i
fråga om återbetalningsskyldigheten än i betänkandet förordats. Undandrager
sig en djurägare sina skyldigheter vid gemensamt bekämpande, bör
han alltså vara återbetalningsskyldig till statsverket för vad under de två
närmaste åren av statsmedel utgivits för åtgärderna inom den försumliges
egen kreatursbesättning. I de av djurägarna utfärdade förbindelserna bör
upptagas förbehåll rörande den nu föreslagna åtexbetalningsskyldigheten.
Kungl. Maj :t bör emellertid kunna efter skälighetsprövning befria djurägaren
från nämnda återbetalningsskyldighet eller nedsätta densamma. På sätt i
förslaget upptagits torde en majoritet av de i den gemensamma kampen mot
sjukdomen deltagande djurägarna böra äga rätt att uppsäga nyssnämnda
förbindelse och frånträda bekämpandet. Därest icke en sådan möjlighet
öppnas, torde djurägare icke i någon större utsträckning komma att ansluta
sig till ett gemensamt uppträdande mot sjukdomen.
Kungl. Majlis proposition nr 226-
39
De åtgärder som nu förordats äro avsedda att tillämpas inom områden, där
sjukdomen är mera utbredd. Såsom förut berörts finnas emellertid avsevärda
områden, där sjukdomen endast Ilar en ringa spridning. Med hänsyn
till de större möjligheter, som föreligga att snabbare utrota sjukdomen inom
dessa områden, torde där en mera intensiv verksamhet för sjukdomens bekämpande
böra bedrivas. För att få en sådan verksamhet till stånd torde
det dock vara nödvändigt, att staten inom dylika områden påtager sig en
något större bidragsskyldighet än beträffande förut avsedda områden. Denna
mera intensiva verksamhet bör, på sätt i betänkandet förordats, i första
hand taga sikte på ett snabbt uppspårande av förekommande smitthärdar.
Med hänsyn härtill torde det, såsom föreslagits, vara lämpligt, att inom
dessa områden djurägarna, oavsett örn de äro anslutna till det frivilliga bekämpandet
eller ej, erhålla rätt att kostnadsfritt få undersökning verkställd
av de inom besättningarna förekommande kastningsfallen. För detta ändamål
torde djurägarna böra äga insända djurens fosterhinnor för kostnadsfri
diagnostisering till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller godkänt
veterinärbakteriologiskt laboratorium. Likaledes bör veterinär, som
misstänker förekomsten av sjukdomen, få insända fosterhinnor och blodprov
till anstalten för undersökning på statens bekostnad. För att emellertid
på ett effektivt sätt få en säker kännedom om sjukdomens förekomst
inom ifrågavarande områden bör medicinalstyrelsen, i enlighet med vad som
också föreslagits, erhålla befogenhet att föranstalta om blodprovsundersökning
inom besättningar, som misstänkas vara infekterade av sjukdomen.
Djur, som därvid underkastas sådan undersökning, bör märkas för underlättande
av dess identifiering, därest nedslaktningsåtgärder inom besättningen
senare skulle ifrågakomma. För blodprovstagningen och märkningen
bör i främsta rummet eftersträvas att erhålla djurägarens frivilliga medverkan.
I sista hand torde dock, såsom i betänkandet föreslagits, möjlighet
böra öppnas att påkalla handräckning hos länsstyrelsen för åtgärdernas vidtagande.
Har sjukdomen konstaterats inom en besättning, kan ifrågasättas, huruvida
det icke vore lämpligt, att tvångsåtgärder vidtoges för sjukdomens utrotande
inom område varom nu är fråga. Emellertid anser jag i likhet med
styrelserna, att bestämmelser härom icke böra upptagas, utan medicinalstyrelsen
torde böra söka genom råd och anvisningar få djurägarna att bekämpa
sjukdomen eller förmå dem att ansluta sig till det frivilliga bekämpandet.
Skulle sjukdomen kunna helt utrotas inom området i fråga genom
nedslaktning av ett mindre antal djur, torde på sätt föreslagits medicinalstyrelsen
böra söka förmå djurägarna att nedslakta djuren. Nedslaktningen
bör i enlighet med förslagets grundprincip ske frivilligt. För att uppmuntra
härtill torde medicinalstyrelsen böra äga möjlighet att lämna viss
gottgörelse för de nedslaktade djuren. För åtnjutande av dylik gottgörelse
bör djurägaren, förutom att nedslakta djuren, förbinda sig att vid inköp
av nya djur iakttaga viss försiktighet. Det minimum av varsamhet, som
bör fordras, torde, såsom föreslagits, vara, att djurägaren rådgör med veteri
-
40
Kungl. Majlis proposition nr 226-
när rörande faran för smittspridning genom de för inköp avsedda djuren
eller ock avfordrar säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens förekomst
inom dennes kreatursbesättning. Med hänsyn till den karaktär av försök,
som kännetecknar den föreslagna verksamheten för sjukdomens bekämpande,
kan jag icke förorda att bestämmelser givas om påföljd för underlåten nedslagning
av i den enskildes rättigheter så ingripande natur som styrelserna
föreslagit. Det synes för övrigt mindre sannolikt att en djurägare, som förbundit
sig att verkställa nedslaktning, skulle kort tid därefter vilja rygga förbindelsen.
För den händelse djurägaren eftersätter sina åtaganden i fråga
om inköpen, bör han såsom föreslagits bliva återbetalningsskyldig för de beJopp
han uppburit såsom bidrag till nedslaktningen. De nu ifrågavarande
bidragen torde böra bestämmas till samma belopp, som förordats beträffande
förut omförmäld nedslaktning.
Såsom redan berörts finnas vissa områden, inom vilka sjukdomen är ytterst
sällsynt eller ock icke alls förekommande. Företrädesvis torde detta
gälla de nordligare länen. Men även inom län, där sjukdomen är mera allmänt
spridd, kunna finnas mindre, begränsade områden, som äro helt fria
från sjukdomen eller där den endast finnes inom enstaka besättningar. Inom
dylika områden torde, på sätt styrelserna framhållit, böra övervägas att tilllämpa
epizootilagens strängare bestämmelser. För att nämnda lag skall
vinna tillämpning i fråga örn smittsam kastning måste emellertid jämlikt 2 §
3 mom. i lagen Kungl. Maj :t därom förordna, varjämte kompletterande föreskrifter
böra utfärdas. Mot det av styrelserna framlagda förslaget till sådana
föreskrifter finnes i sak intet att erinra från min sida. Emellertid torde
tillsvidare med utfärdandet av nyssnämnda förordnande böra anstå, till dess
närmare kännedom vunnits örn sjukdomens spridning. Medicinalstyrelsen
torde böra inkomma med förslag rörande de områden, där epizootilagen bör
vinna tillämpning, varefter jag ånyo torde få underställa denna fråga Kungl.
Maj:ts skärskådande. Likaledes torde tillsvidare böra anstå med det av
styrelserna ifrågasatta införandet av bestämmelser rörande en spärrgräns
för införande av nötkreatur till vissa områden i syfte att förhindra spridning
av den smittsamma kastningen.
I ett flertal yttranden har uttalats, att det för vinnande av ett säkert resultat
av bekämpandet av sjukdomen är nödvändigt att jämväl handeln med kreatur
underkastas en särskild reglering. Styrelserna ha såsom förut berörts
framlagt ett förslag till bestämmelser i ämnet, vilket förslag emellertid mött
starka betänkligheter i ett flertal av de däröver avgivna yttrandena. Enligt
min mening är denna fråga ännu icke mogen för sin lösning utan torde tarva
ytterligare utredning och överväganden. Sambandet mellan detta spörsmål
och det nu ifrågavarande förslaget om bekämpande av den smittsamma kastningen
finner jag icke vara av den art, att icke sistnämnda förslag kan genomföras
självständigt.
I anslutning till vad av mig förut anförts har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag dels till kungörelse om åtgärder mot sjukdomen smittsam
kastning hos nötkreatur och dels till kungörelse med föreskrifter vid tilllåmpning
av epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) å sjukdomen smittsam
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
kastning hos nötkreatur, vilka förslag torde såsom bilaga 1 och 2 få fogas till
statsrådsprotokollet.
Vad härefter beträffar statens utgifter för det föreslagna kastsjukebekämpandet
torde jag få behandla utgifterna för kastsjukelaboratoriet i samband
med anslagen till statens veterinärbakteriologiska anstalt.
I likhet med vad i betänkandet förutsatts håller jag före, att av övriga
utgifter för närvarande allenast de vilka grundas på den föreslagna kungörelsen
om statsunderstöd böra tagas i beräkning.
Lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen ha antagit, att under de första
åren anslutningen till bekämpandet icke kommer att bliva sa stor. Med
utgångspunkt från att 10,000 besättningar deltaga däri samt att varje år
150 djur jämlikt 6 § i kungörelsen komma i fråga till nedslaktning, av vilka
en femtedel måste märkas vid särskild förrättning, ha styrelserna beräknat
statens kostnader för arvode till veterinärer för blodprovstagning från
de fem första djuren från varje besättning efter en krona för varje djur till
sammanlagt ungefär 50,000 kronor om året. Ersättningen av statsmedel för
nedslaktning har efter 75 kronor för varje djur beräknats till något över
11.000 kronor. Kostnaderna för den särskilda märkningsförrättningen ha
ämbetsverken på i det föregående angivna grunder beräknat till 600 kronor.
Mot de sålunda verkställda beräkningarna har jag intet annat att erinra
än att man synes kunna räkna med ett något mindre antal i bekämpandet
deltagande besättningar. Med en antagen årlig anslutning av 8,000 besättningar
i stället för av styrelsen föreslagna 10,000 samt med i övrigt oförändrade
grunder för kostnadernas beräkning skulle statens årliga utgifter i
denna del kunna antagas komma att uppgå till (40,000 + 9,000 + 600 =)
49,600 eller i avrundat tal 50,000 kronor.
Mot styrelsernas beräkning av kostnaderna av statsmedel för bekämpandet
i sådana trakter, där sjukdomen har allenast ringa utbredning, finnes i och
för sig intet att erinra. Dock synes det knappast antagligt, att under det
första året förordnanden jämlikt 8 § skola kunna utfärdas i av styrelserna
antagen omfattning. De av styrelserna till (5,400 + 20,000 =) 25,400 kronor
beräknade kostnaderna torde därför kunna nedsättas till förslagsvis
20.000 kronor.
Styrelserna ha framhållit, att enligt deras förslag blodprovs- och andra
undersökningar skulle kunna utföras även å lokala laboratorier, som medicinalstyrelsen
godkänt, samt att för att dessa undersökningar skulle kunna
utföras kostnadsfritt bidrag av statsmedel erfordrades. Styrelserna, som
funne sådant bidrag böra utgå med 50 öre för varje undersökt blodprov,
hade emellertid icke kunnat beräkna storleken av det härför erforderliga beloppet.
Jag finner det visserligen ändamålsenligt att lokala laboratorier, som anskaffa
erforderlig utrustning, anlitas vid sjukdomens bekämpande. Härigenom
komma, bland annat, kostnaderna för den centrala anstalten att
minskas. De lokala laboratorierna torde emellertid ännu någon tid vara
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
helt upptagna med de uppgifter, som föranledas av kampen mot kreaturstuberkulosen.
Anslag för statsbidrag till lokalt utförda undersökningar torde
alltså för närvarande icke vara erforderligt.
Då, såsom styrelserna anfört, de utgifter av statsmedel, som föranledas
av de föreslagna bestämmelserna örn kostnadsfria undersökningar å statens
veterinärbakteriologiska anstalt, ingå i omkostnaderna för det föreslagna
kastsjukelaboratoriet, till vilka jag torde få återkomma längre fram, skulle
för de i förevarande sammanhang avsedda åtgärderna mot smittsam kastning
hos nötkreaturen för budgetåret 1938/1939 alltså erfordras en medelsanvisning
av (50,000 + 20,000 =) 70,000 kronor.
II.
Anslag till statens veterinärbakteriologiska anstalt.
I riksstaten för innevarande budgetår är till avlöningar vid statens veterinärbakteriologiska
anstalt uppfört ett förslagsanslag av 179,200 kronor. Den 11
juni 1937 har Kungl. Majit för anstalten fastställt följande av riksdagen godkända
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 59,800
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit............................................ » 36,800
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal!
a) Grundavlöningar m. m., förslagsvis . . kronor 69,100
b) Avlöningsförhöjningar m. m., för
sla<>svis.
......................... » 3,900 , 73jooo
4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie
tjänstemän, förslagsvis ............................ » 9,600
Summa kronor 179,200.
För anstalten gäller följande av 1937 års riksdag fastställda
Personalförteckning.
Tjänstemän å ordinarie stat.
Befattnin" Lönegrad
1 föreståndare ......................................... g 3q
2 laboratorer ................................ g 25
1 vaktmästare, tillika preparator ................................ g g
1 kanslibiträde ........................(................... g 7
1 tekniskt biträde.............................................. g 7
1 vaktmästare ................................................ g 7
1 stallförman ........................................... g 7
5 kontorsbiträden .......................... g 4
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
43
I samband med avlöningsstatens fastställande har Kungl. Majit föreskrivit,
dels att anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit skall tillsvidare från och med budgetåret 1937/1938 dispo
-
neras på följande sätt:
Arvoden till en var av 4 assistenter ä 4,500 kronor .......... kronor 18,000
» »»»>2 » » 4,200 » .......... » 8,400
Arvode till en kontrollant .................................. > 3,000
> » » befattningshavare för beredande av bakteriologiska
preparat .................................. » 3,000
Arvode till en kemist ...................................... » 2,400
> » » redogörare .................................. » 2,000
Summa kronor 36,800;
dels ock att den under anslagsposten avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal uppförda delposten till grundavlöningar m. m. ej må utan Kungl.
Majits medgivande överskridas.
Under rubriken »uppbörd i statens verksamhet» är på inkomstsidan i
riksstaten för budgetåret 1937/1938 uppfört ett belopp av 235,000 kronor,
utgörande anstaltens beräknade inkomster av försålda sera, vacciner och
ympämnen, undersökningsavgifter m. m.
Vidare må erinras att Kungl. Majit i särskilda beslut år 1937 medgivit, att
den under anslagsposten avlöningar till övrig icke ordinarie personal uppförda
delposten grundavlöningar m. m. finge för budgetåret 1937/1938 överskridas
med högst följande belopp, nämligen genom beslut den 22 oktober
med 10,000 kronor, genom beslut den 5 november med 3,000 kronor och
genom beslut den 10 december med belopp, motsvarande arvode till en vaktmästare,
beräknat enligt löneklass 2 b) av den i 26 § kungörelsen den 15 juni
1935 (nr 397) intagna löneplanen.
Slutligen torde jag få nämna, att Kungl. Majit den 15 oktober 1937 förordnat
att laboratorn vid anstalten H. V. Hedström skall tills vidare, utan
hinder av vad i instruktionen den 29 juni 1926 (nr 392) för statens veterinärbakteriologiska
anstalt finnes stadgat i fråga om föreståndarebefattningen
vid sagda anstalt, jämte uppehållande av sin laboratorsbefattning vid anstalten,
såsom föreståndare leda anstaltens tuberkulosavdelning, därvid vad i
5, 6, 7, 8, 13, 15, 16 och 17 §§, 18 § 3 mom. samt 19 § instruktionen för anstalten
stadgas beträffande anstaltens föreståndare skall i tillämpliga delar
gälla för Hedström vid fullgörande av nämnda förordnande.
För omkostnader vid statens veterinärbakteriologiska anstalt är i riksstaten
för innevarande budgetår uppfört ett förslagsanslag av 135,000 kronor.
Anslaget disponeras enligt följande av Kungl. Majit den 11 juni 1937 fastställda
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
Omkostnadsstat.
1. Expenser, förslagsvis .............................. kronor 17,500
2. Övriga utgifter:
a) lokalhyra, förslagsvis ............ kronor 3,500
b) inventarier och apparater, förslagsvis
............................ »
c) förbrukningsmaterialier, förslagsvis »
d) inköp och underhåll av djur för vac
cinberedning
och serumtillverkning,
förslagsvis ...................... »
e) omkostnader för Sätra lantbruk,
förslagsvis .................... »
f) diverse utgifter, förslagsvis ........ »
Summa kronor 135,000.
7,000
35,000
56.000
4,000
12.000 » 117,500
Erinras må, att Kungl. Majit den 22 oktober 1937 medgivit, att anslagsposten
till övriga utgifter finge överskridas med ett belopp av högst 30,000
kronor, utgörande med anstaltens tuberkulosavdelnings överflyttande till
nya lokaler förbundna kostnader.
Såsom jag vid anmälan av årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln,
punkt 80, framhållit, ha jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 15 oktober
1937 tillkallats fem utredningsmän att inom jordbruksdepartementet
biträda med utredning angående organiserandet av verksamheten vid statens
veterinärbakteriologiska anstalt.
Genom Kungl. Majits beslut den 26 november 1937 ha nämnda utredningsmän
anbefallts att avgiva utlåtande rörande anstaltens anslagsbehov
för budgetåret 1938/1939 med hänsyn tagen till att det förut omnämnda förslaget
till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen komme att
genomföras under sagda budgetår. Till utredningsmännen ha överlämnats
de av mig under punkten 80 anmälda skrivelserna och förslagen, nämligen
från föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt, medicinalstyrelsens
serumkommission, laboratorerna vid anstalten H. V. Hedström och
E. Lehnert samt medicinalstyrelsen, jämte de i ärendet infordrade utlåtandena
av statskontoret den 23 oktober 1937 och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd den 12 oktober 1937.
Utredningsmännen ha den 11 januari 1938 avgivit anbefallt utlåtande och
däri hemställt att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för budgetåret
1938/1939 dels till statens veterinärbakteriologiska anstalt anvisa till avlöningar
ett förslagsanslag av ett till 375,000 kronor avrundat belopp samt till
omkostnader ett förslagsanslag av 330,000 kronor, i vilka anslagsposter inbegripits
huvuddelen av personal- m. fl. kostnader för bekämpandet av smittsam
kastning hos nötkreaturen, dels ock att på medicinalstyrelsens stat för
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
kastningsbekämpandet anvisa till avlöningar ett förslagsanslag av ett till
29,000 kronor avrundat belopp samt till omkostnader (resekostnader) ett
förslagsanslag av 10,000 kronor.
Utredningsmännen ha inledningsvis uttalat, att anstaltens nuvarande organisation
företedde stora brister i olika hänseenden och att behovet av en
omorganisation vore trängande. En av orsakerna till den bristande effektiviteten
i företagets skötsel vore att söka i avsaknaden av en gemensam byggnad
för de olika avdelningarna, som för närvarande vore inhysta å fem,
delvis på betydande avstånd från varandra belägna lokaler. Denna splittring
medförde svårighet för föreståndaren och laboratorerna att utöva erforderlig
tillsyn samt orsakade stor tidspillan och betydande extra utgifter.
Det vore därför av största vikt att anstaltens lokalbehov snabbast möjligt tillfredsställdes.
En annan orsak till anstaltens ineffektivitet vore bristen på
tillräckligt antal befattningshavare med därav följande överbelastning av den
befintliga personalen samt för lågt satta löner och arvoden över lag.
Utredningsmännen ha i tabellform redogjort för anstaltens arbetsresultat
under de fyra sistförflutna budgetåren samt första hälften av innevarande
budgetår och ha anfört, att verksamheten år från år utökats men att stegringen
i arbetsbördan ej följts av ett tillfredsställande tillgodoseende av anstaltens
behov av utökad personal. Följden hade blivit, att laboratorerna och
de fåtaliga assistenterna såväl som de tekniska biträdena på grund av stor
arbetsbörda ej fått tillräcklig tid att ägna erforderlig omsorg åt varje särskild
arbetsuppgift. Beträffande lönenivån hade klagomal framförts bland
annat över att assistentbefattningarna blivit passageplatser med därav följande
brist på precision i arbetet vid ombyte av befattningshavare.
Det vore enligt utredningsmännens mening ett vitalt intresse för anstalten
att förvärva välkvalificerad arbetskraft men förutsättningen härför vore, att
de anställdas löner och arvoden bringades någorlunda i nivå med vad arbetet
på andra områden inom veterinärväsendet inbringade. Härutinnan kunde
man ej avvakta lösandet av anstaltens byggnadsfråga. Utredningsmännen
ville därför föreslå dels flera nya befattningar, dels ock avsevärda löneförbättringar.
Sålunda borde tillkomma nya befattningar i ordinarie ställning
för den vetenskapliga personalen. Vidare hade utredningsmännen funnit det
erforderligt att i större utsträckning än vad medicinalstyrelsen föreslagit i
utlåtandet den 11 september 1937 placera biträdes- och vaktmästarpersonalen
i extra ordinarie löneställning. Slutligen hade utredningsmännen höjt
löneplaceringarna för den extra personalen, därvid beaktande de synpunkter
som av allmänna civilförvaltningens lönenämnd anförts i utlåtandet den 12
oktober 1937.
I fråga örn de olika personalgrupperna innebär utredningsmännens förslag
följande.
Under uttalande, att anstaltens nuvarande omfång krävde en föreståndare,
som besutte såväl djupa vetenskapliga insikter som förmåga att på ett ekonomiskt
tillfredsställande sätt leda företaget, lia utredningsmännen föreslagit,
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
att föreståndaren i likhet med chefen för statens bakteriologiska laboratorium
placeras i lönegraden A 1.
Utredningsmännen ha biträtt medicinalstyrelsens förslag örn inrättande vid
anstalten av två avdelningsföreståndarbefattningar i lönegraden B 28, av
vilka den ene skulle förestå bakteriologiska, patologisk-anatomiska och tuberkuloslaboratorierna
och den andre serologiska laboratoriet och det föreslagna
kastsjukelaboratoriet. Denna arbetsfördelning borde dock gälla endast
under det i avvaktan pa byggnadsfrågans lösning rådande provisoriet.
För ett vart av de nämnda laboratorierna ha utredningsmännen föreslagit
en laboratorstjänst i lönegraden B 26 och därvid anfört, att denna löneplacering
syntes val motiverad med hänsyn till önskvärdheten att till dessa
poster förvärva väl kvalificerade befattningshavare. Av samma skäl ville
utredningsmännen föreslå inrättandet av sex assistentbefattningar med ett
årligt arvode av 6,500 kronor och fem dylika befattningar med ett arvode av
4,500 kronor för år.
Utredningsmännen lia därefter anfört, att de med utgångspunkt från den
nyssnämnda uppdelningen på fem laboratorier funnit sig böra beträffande
varje laboratorium ävensom den för anstalten gemensamma personalen föreslå
följande personal.
1. Bakteriologiska laboratoriet.
1 laborator i lönegrad B 26, 2 assistenter med årsarvoden å 6,500 kronor,
därav en för parasitologiska undersökningar, 1 assistent med årsarvode å
4,500 kronor, 3 tekniska biträden, därav ett ordinarie i lönegrad B 4 och två
extra i respektive 4 och 2 lönegraderna, 1 extra ordinarie vaktmästare i 4
lönegraden samt 1 extra ordinarie städerska i 2 lönegraden.
Vidkommande assistenten för de parasitologiska undersökningarna, vilken
befattning icke upptagits av medicinalstyrelsen i utlåtandet den 11 september
1937, ha utredningsmännen anfört, att dessa undersökningar oundgängligen
krävde en befattningshavare, som uteslutande ägnade sig däråt.
2. Patologisk-anatomiska laboratoriet.
1 laborator i lönegrad B 26, 1 assistent nied årsarvode å 6,500 kronor. 1
laboratoriebiträde i lönegrad B 7, 3 extra tekniska biträden, därav två i 4
och ett i 2 lönegraden, samt 1 extra vaktmästare i 5 lönegraden.
Utredningsmännen ha anfört, att de övervägt möjligheten att uppföra en
provisorisk byggnad, där allt anstaltens obduktionsmaterial skulle samlas
och omhändertagas av de olika laboratorerna. Detta skulle göra en patologisk-anatomisk
laborator överflödig. Med hänsyn till kostnaderna för en
dylik byggnad och den korta tid, varunder den skulle komma till användning,
hade utredningsmännen funnit det patologisk-anatomiska laboratoriet
böra bibehållas enligt nuvarande ordning men oundgängligen kräva förstärkning
med en laborator.
3. Tuberkuloslaboratoriet.
1 laborator i lönegrad B 26, 2 assistenter, en med årsarvode å 6,500 kronor
och en å 4,500 kronor, 1 förste djurvårdare, extra ordinarie i 12 lönegraden,
2 laboratoriebiträden i lönegrad B 7, 11 tekniska biträden, därav fyra extra
ordinarie i 4 lönegraden, fyra extra ordinarie i 2 lönegraden och tre extra
i 2 lönegraden, 2 kontorsbiträden i lönegrad B 4, 2 vaktmästare, därav en
i lönegrad B 7 och en extra ordinarie i 5 lönegraden, 4 extra ordinarie
djurvårdare i 4 lönegraden samt 1 extra ordinarie städerska i 2 lönegraden.
Utredningsmännen ha beträffande placeringen av förste djurvårdaren i
12 lönegraden anfört, att en anmärkningsvärd dödlighet hade varit rådande
bland de cirka 10,000 marsvin, som erfordrades för anstaltens verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
47
Marsvinen vore synnerligen ömtåliga och krävde en omsorgsfull och insiktsfull
vård. Man kunde ej begära, att vederbörande laborator, såsom hittills
fått ske, skulle hava tid att öva tillsyn över deras rätta utfodring och vård.
Härtill fordrades en djurvårdarförman och för att kunna förvärva en dugande
kraft vore det nödvändigt att kunna erbjuda en relativt hög löneplacering.
4. Serologiska laboratoriet.
1 laborator i lönegrad B 26, 1 assistent med årsarvode å 6,500 kronor, 2
assistenter med årsarvoden å 4,500 kronor, 1 kontrollant med årsarvode
å 4,000 kronor, 6 tekniska biträden, därav ett i lönegrad B 4, tre extra ordinarie
i 4 lönegraden och två extra i 4 lönegraden, 1 kanslibiträde i lönegrad
B 7, 3 kontorsbiträden, därav ett i lönegrad B 4 och två extra ordinarie
i 5 lönegraden, 1 stallförman i lönegrad B 7, 3 hästskötare, därav en
i lönegrad B 5 och två extra ordinarie i 5 lönegraden, 2 extra ordinarie
vaktmästare i 5 lönegraden samt en extra ordinarie städerska i 2 lönegraden.
Utredningsmännen lia anfört, att de funne en av medicinalstyrelsen i utlåtandet
den 11 september 1937 föreslagen befattning som kolloidkemist å
förevarande laboratorium icke för närvarande erforderlig. Med hänsyn till
kontrollantens stora arbetsbörda och i betraktande av att kontrollanten vid
statens bakteriologiska laboratorium åtnjöte arvode med 4,000 kronor örn
året borde arvodet för kontrollanten vid serologiska laboratoriet höjas till
sistnämnda belopp. Sedan anstaltens byggnadsfråga lösts, borde å laboratoriet
inrättas 1 laboratoriebiträde i lönegrad B 7 och stallförmannen uppflyttas
i högre lönegrad.
Personalen på det nuvarande serodiagnostiska laboratoriet komme i och
med inrättandet av ett kastsjukelaboratorium att till största delen överflyttas
på detta. Utredningsmännen ville föreslå att för handhavandet av återstående
serodiagnostiska uppgifter till serologiska laboratoriet överfördes 1 assistent
och 2 tekniska biträden från det nuvarande serodiagnostiska laboratoriet.
Beredningen av ympämnen och vacciner borde ej, såsom för närvarande
vore ordnat, vara skild från serologiska laboratoriet utan inordnas i detta
under samma laborator.
5. Kasts jukelaboratoriet.
1 byrådirektör i lönegrad B 28, 1 extra ordinarie konsulent i 26 lönegraden,
1 sekreterare i lönegrad B 24, 1 laborator i lönegrad B 26, 2 assistenter,
därav en med årsarvode å 6,500 kronor och en å 4,500 kronor, 3 extra
ordinarie laboratoriebiträden, därav ett i 11, ett i 8 och ett i 7 lönegraden,
8 extra ordinarie tekniska biträden, därav fyra i 6 och fyra i 4 lönegraden,
1 extra ordinarie kanslibiträde i 7 lönegraden, 3 extra ordinarie kontorsbiträden
i 4 lönegraden, 2 extra ordinarie vaktmästare, därav en i 7 och en
i 5 lönegraden, och 1 extra ordinarie städerska i 2 lönegraden.
Utredningsmännen lia anfört, att de ansåge sig böra föreslå den ändringen
i förslaget till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur, att en av de
där föreslagna konsulentbefattningarna måtte utbytas mot en befattning sorn
sekreterare i lönegrad B 24. Härigenom skulle byrådirektören och konsulenten
kunna ägna mera tid åt upplysningsverksamhet bland landets jordbrukare.
Byrådirektören, konsulenten och sekreteraren borde placeras på
medicinalstyrelsens stat. I övrigt hade utredningsmännen följt nämnda förslag
beträffande personalen. Utredningsmännen ansåge, att kastsjukelaboratoriet
tillsvidare i likhet med vad som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15
oktober 1937 vore fallet med tuberkuloslaboratoriet borde intaga en fristående
ställning i förhållande till anstaltens föreståndare.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
6. För anstalten gemensam personal.
1 redogörare med årsarvode å 3,000 kronor, 1 kemist med halvtidstjänstgöring
och årsarvode å 3,000 kronor, 1 vaktmästare tillika preparator i lönegrad
B 10, 1 kontorist i lönegrad B 9, 4 kontorsbiträden, därav ett i lönegrad
B 4 och tre extra ordinarie i 4 lönegraden, 2 tekniska biträden, därav
ett extra ordinarie i 4 lönegraden och ett extra i 2 lönegraden samt 1 extra
ordinarie städerska i 3 lönegraden ävensom 1 föreståndare för anstaltens
understation i Vindeln med ett arvode av 1,000 kronor för år, 1 jordbruksförman
med årslön av 2,400 kronor och 1 jordbruksarbetare med årslön av
900 kronor jämte naturaförmåner.
Utredningsmännen lia funnit befattningen som redogörare böra bibehållas
till dess byggnadsfrågan lösts men med ett till 3,000 kronor förhöjt arvode.
Vidkommande omkostnadsstaten för statens veterinärbakteriologiska anstalt
har anstaltens föreståndare i en till medicinalstyrelsen ställd, den 9
augusti 1937 dagtecknad skrift anfört bland annat.
För vart och ett av de tre sist förflutna budgetåren hade det i den av
riksdagen antagna omkostnadsstaten beräknade beloppet visat sig otillräckligt.
Så t. ex. hade för budgetåret 1935/1936 måst anvisas ytterligare 38,600
kronor utöver det belopp å 83,000 kronor, som i staten vore upptaget för
övriga utgifter. Motsvarande anvisning för budgetåret 1936/1937 utgjorde
107,000 kronor, vartill komme 900 kronor å den i anslaget till expenser ingående
delposten bränsle, lyse och vatten. För innevarande budgetår kunde
omkostnadsanslaget — enligt staten 135,000 kronor — beräknas bliva överskridet
med tillhopa 121,650 kronor. Orsakerna till dessa överskridanden
vore att söka i att nästföregående budgetårs siffror direkt lagts till grund
för påföljande budgetårs anslagsberäkning. Föreståndaren ansåge att härutinnan
borde vidtagas rättelse. De för innevarande budgetår beräknade
utgifterna (135,000 + 121,650 =) 256,650 kronor syntes därför böra läggas
till grund för omkostnadsstaten under budgetåret 1938/1939. För att undvika
olägenheten med tilläggsanslag borde därjämte den konstanta årliga
ökningen av anstaltens utgifter, vilken för de båda senaste budgetåren utgjort
i genomsnitt omkring 20 procent, tagas med i räkningen. Med användande
av en sådan beräkningsgrund kunde anstaltens omkostnadsstat för
budgetåret 1938/1939 antagas komma att uppgå till 299,000 kronor.
I sitt utlåtande den 11 september 1937 har medicinalstyrelsen med hänsyn
till anstaltens starkt stegrade verksamhet och då, såsom även av föreståndaren
i den nyssnämnda skrivelsen påvisats, anstaltens inkomster ökats i minst
motsvarande grad, ansett sig kunna godtaga föreståndarens beräkning av
omkostnadsstaten. Härför talade, enligt styrelsens förmenande, även den
omständigheten, att anstalten under nästkommande budgetår komme att
bedriva sin verksamhet på icke mindre än fem olika lokaler. Styrelsen
funne det uppenbart att denna splittring av utrymmena måste medföra en
fördyring av driften.
I detta sammanhang ville styrelsen föreslå, att kostnaderna för flaskor
och övrigt emballage för expedierande av tuberkulin måtte bestämmas skola
bestridas av anstaltens omkostnadsanslag, 2. Övriga utgifter c) förbrukningsmaterialier,
i stället för, såsom förut ägt rum, från förslagsanslaget till
åtgärder mot tuberkulos bos nötkreaturen. Nämnda anslagspost kunde härigenom
beräknas komma att stiga med omkring 1,000 kronor för år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
49
Utredningsmännen ha anfört, att de godtagit medicinalstyrelsens förslag
med smärre ändringar beträffande kastsjukelaboratoriet.
Jag torde härtill få anmärka, att utredningsmännen uppenbarligen hänfört
sig icke blott till medicinalstyrelsens av mig nyss refererade förslag,
vilket uppgjorts under förutsättning att förslaget till bekämpande av smittsam
kastning icke skulle kunna föreläggas 1938 års riksdag, utan även till
sistnämnda förslag. Såsom jag i redogörelsen för detta förslag omnämnt
ha kastsjukelaboratoriets årliga omkostnader beräknats till för första året
50,000 kronor och därefter 35,000 kronor. Härtill komma resekostnader
för byrådirektören och konsulenterna, beräknade till 10,000 kronor för år.
Utredningsmännen lia nu anfört, att kastsjukelaboratoriet åtminstone under
första tiden av sin verksamhet torde kunna inrymmas i den serodiagnostiska
avdelningens nuvarande lokaler, varvid omflyttning borde ske mellan
den serologiska avdelningen och expeditionen. Eventuellt syntes en placering
på tuberkulosavdelningens lokaler kunna ordnas såsom ett provisorium
till dess byggnadsfrågan blivit löst. Det i förslaget till åtgärder mot
smittsam kastning till lokalhyra för kastsjukelaboratoriet avsedda beloppet
å 10,000 kronor kunde därför utgå ur kostnadsberäkningen. Vidare kunde
utgifterna för inventarier och apparater — i förslaget upptagna till 17,000
kronor, varav 15,000 kronor utgjorde engångskostnad — beräknas till allenast
10,000 kronor. De till 10,000 kronor beräknade resekostnaderna borde
uppföras på medicinalstyrelsens stat.
Över utredningsmännens förslag ha lill följd av remiss yttranden avgivits
av statskontoret den 31 januari 1938 och av allmänna civilförvaltningens
lönenämnd den 25 januari 1938. I yttrandena hänvisas i vissa delar till vad
statskontoret och lönenämnden tidigare anfört rörande medicinalstyrelsens
utlåtande den 11 september 1937.
Statskontoret har såsom allmänt omdöme örn utredningsmännens förslag
till avlöningstat uttalat, att detsamma icke, såvitt ämbetsverket kunde finna,
åsyftade en slutgiltig lösning av anstaltens organisationsfråga utan endast avsåge
att utgöra ett provisorium i avvaktan på den pågående utredningen och
på lösningen av anstaltens byggnadsfråga. Förslaget ginge emellertid ut på
en högst väsentlig utökning av anstaltens nuvarande såväl ordinarie som icke
ordinarie personalbestånd ävensom höjning i lönehänseende av vid anstalten
redan förefintliga befattningar. Utredningen lämnade visserligen icke möjlighet
att med bestämdhet avgöra, vilka olika slags tjänster eller huru många
befattningar som kunde bliva erforderliga vid anstalten. Statskontoret holle
emellertid före, att betydande jämkningar i förslaget borde kunna göras utan
att anstaltens behöriga skötsel därigenom skulle behöva äventyras. En reducering,
särskilt beträffande de föreslagna högre ordinarie befattningarna, förefölle
desto mera påkallad som förslaget vore att anse såsom ett provisorium.
De skäl, som av statskontoret tidigare anförts mot ett bifall till medicinalsty
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 226. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
relsens framställning i ämnet -— eller att ytterligare utredning borde ske innan
åtgärder vidtoges för en mera väsentlig utvidgning av organisationen
samt att en allmän översyn av lönegradsplaceringarna kunde förväntas i samband
med nu pågående avlöningsrevision — torde fördenskull äga giltighet
jämväl när det gällde att taga ställning till det nu framlagda förslaget. Statskontoret
ville icke förneka, att en personalökning vid anstalten vore av olika
omständigheter påkallad, men föreställde sig, att anstaltens avlöningskostnader
borde kunna hållas inom ramen av det i årets statsverksproposition för
sådant ändamål beräknade beloppet, 292,000 kronor. Statskontorets granskning
av de olika detaljerna i förslaget bade skett från denna utgångspunkt
och med beaktande jämväl därav, att en viss förstärkning och avlöningsförbättring
beträffande den vetenskapliga personalen i första hand torde vara
en förutsättning för att verksamheten vid anstalten i fortsättningen skulle på
ett tillfredsställande sätt kunna fullgöras.
Lönenämnden har som allmänt yttrande anfört, att, därest en utökning av
anstaltens personal ansåges böra komma till stånd utan att det slutliga resultatet
av den pågående utredningen avvaktades, ville lönenämnden icke
motsätta sig en personalförstärkning i viss anslutning till utredningsmännens
förslag. Ehuru den förebragta utredningen icke lämnade möjlighet att med
bestämdhet avgöra vilka olika slags tjänster eller hur många befattningar
som kunde vara erforderliga vid anstalten, holle nämnden för sin del före,
att vissa jämkningar i förslaget kunde göras, utan att anstaltens skötsel därigenom
behövde äventyras.
I fråga om förslagets detaljer ha i yttrandena följande synpunkter framhållits.
Statskontoret har i nuvarande läge och med hänsyn till den fortgående utvecklingen
av anstaltens arbetsuppgifter ej velat motsätta sig, att befattningen
såsom föreståndare — i likhet med vad fallet vore i fråga om motsvarande
befattning vid statens bakteriologiska laboratorium —- placerades i lönegrad
Al. I samband härmed borde den nuvarande föreståndarebefattningen
uppföras å indragningsstat. Ett uttalande av enahanda innebörd har
gjorts av lönenämnden.
Statskontoret har icke velat förneka, att skäl i och för sig kunde tala för
en uppflyttning av de nuvarande laboratorstjänsterna (avdelningsföreståndarebefattningarna)
från lönegrad B 26 till lönegrad B 28. Det syntes sannolikt,
att en dylik uppflyttning vore motiverad. Innan anstaltens organisationsfråga
erhållit sin definitiva lösning, ansåge sig dock statskontoret icke
böra förorda den ifrågasatta lönegradsuppflyttningen utan förmenade, att
ifrågavarande tjänster tills vidare under rådande provisorium borde bibehållas
oförändrade.
Jämväl lönenämnden har sagt sig hysa betänkligheter mot, att särskilda
avdelningsföreståndarbefattningar inrättades, innan anstaltens organisationsfråga
erhållit sin definitiva lösning. Nämnden ville för sin del ifrågasätta,
huruvida icke de nuvarande laboratorieförståndarna tillsvidare under rådande
provisorium skulle kunna jämte laboratorsgöromålen fullgöra en del av
de uppgifter, som avsetts för de ifrågasatta avdelningsföreståndarna. Därest
i så fall någon förbättring i löneförmånerna utöver lönegraden B 26 kunde
anses erforderlig, syntes vederbörande böra tillerkännas lämpligt tilläggsarvode,
förslagsvis med belopp motsvarande en löneklass eller 480 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
51
Statskontoret har anfört, att ämbetsverket icke kunde tillstyrka inrättandet
av de föreslagna ordinarie laboratorstjänsterna i lönegrad B 26. En viss utökning
av laboratorsbefattningarna vid anstalten syntes likväl befogad. Ämbetsverket
ville fördenskull ej motsätta sig, att den nuvarande anstalten —
bortsett alltså från kastsjukelaboratoriet — tillfördes ytterligare två dylika
tjänster. Liksom fallet vore vid statens bakteriologiska laboratorium borde
dock tjänsterna såsom extra ordinarie befattningar hänföras till högst 24:e
lönegraden.
Lönenämnden har yttrat, att nämnden funne antalet befattningshavare
med vetenskaplig utbildning stort i jämförelse med förhållandena vid statens
bakteriologiska laboratorium. Nämnden ville för sin del ifrågasätta, huruvida
icke laboratorsbefattningarna i viss utsträckning skulle kunna inrättas
å extra stat eller såsom extra ordinarie tjänster, varvid en placering i 24 lönegraden
borde kunna komma till användning lika väl som vid statens bakteriologiska
laboratorium.
Under erinran om att vid anstalten för närvarande funnes fyra assistenter
med arvoden å 4,500 kronor och tre assistenter med arvoden å 4,200 kronor
har statskontoret förklarat sig icke vilja motsätta sig en höjning av dessa arvoden
till 6,500 kronor, respektive 4,500 kronor.
Lönenämnden har yttrat, att nämnden förutsatte att för åtnjutande av de
föreslagna assistentarvodena skulle erfordras en daglig tjänstgöring, som
motsvarade den för ordinarie tjänstemän fastställda.
Vidkommande utredningsmännens förslag örn inrättande av en befattning
som kontorist i lönegrad B 9 samt om höjning av arvodet till redogöraren
från 2,000 kronor till 3,000 kronor torde böra erinras om att medicinalstyrelsen
i utlåtandet den 11 september 1937 i fråga om en av föreståndaren
föreslagen kamrerarebefattning icke funnit sig kunna tillstyrka en så radikal
förändring av anstaltens kamerala ledning. Styrelsen anförde vidare.
Anstaltens nuvarande kassör, som vore placerad i lönegrad B 7, syntes böra
uppflyttas till lönegrad B 9. Den härigenom ledigblivna kanslibiträdestjänsten
borde reserveras för det kontorsbiträde, som förestode serumexpeditionen.
Vad beträffade redogöraren hade dennes uppgift att bringa ordning
och reda i de kamerala förhållandena varit anmärkningsvärt betungande
samt krävt mycken tid och möda att genomföra. På grund av anstaltens
stora omfattning och med hänsyn jämväl till den pågående utredningen angående
anstaltens byggnadsfråga kunde redogörarens arbete även för framtiden
antagas bliva synnerligen maktpåliggande. Det nu till redogöraren utgående
arvodet kunde i betraktande av de anförda förhållandena enligt styrelsens
mening icke anses utgöra tillfredsställande ersättning, varför styrelsen
ville föreslå, att arvodet höjdes till 3,000 kronor.
I sitt över medicinalstyrelsens förslag avgivna utlåtande den 12 oktober
1937 har lönenämnden yttrat i huvudsak följande, som nämnden åberopat
såsom yttrande över utredningsmännens förslag.
Lönenämnden ville erinra örn, att 1937 års riksdag i fråga om handhavandet
av sysslomans-, redogörare- och kassörsgöromålen vid statens bakteriologiska
laboratorium ansåg sig böra vidtaga en jämkning i Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag, vari för nämnda göromål med uteslutande
av det tidigare utgående arvodet till särskild redogörare fanns uppförd
en kassörsbcfattning i lönegraden Bil. De arbetsuppgifter, som komme
att åvila ifrågavarande befattningshavare, vore av den art och omfatt
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
ning att det enligt riksdagens mening borde övervägas, huruvida icke befattningen
borde i lönehänseende jämställas med sysslomansbefattningar av 3:e
klass vid statens sinnessjukhus. Därigenom skulle betryggande garantier
skapas för att en för göromålens fullgörande väl kvalificerad kraft kunde
erhållas. Det närmare övervägandet härav borde emellertid ankomma på
Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill hade riksdagen funnit sig böra ställa ett
belopp av högst 6,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande för anställande
vid laboratoriet av en befattningshavare för sysslomans-, redogörare- och
kassörsgöromålen. Sedermera hade Kungl. Majit medgivit, att vid laboratoriet
finge tillsvidare under budgetåret 1937/1938 finnas anställd en extra ordinarie
befattningshavare såsom kassör och redogörare i 21 lönegraden.
Ehuru vissa, skäl syntes lönenämnden tala för en liknande anordning som
den nyssnämnda även vid veterinärbakteriologiska anstalten, hade nämnden
likväl ansett, att frågan härom borde upptagas till avgörande först i samband
med en blivande översyn av anstaltens organisation i dess helhet. Redogörarebefattningen
borde sålunda enligt lönenämndens mening tillsvidare
bibehållas såsom en bisyssla. Det med befattningen förenade arvodet syntes
lönenämnden möjligen kunna sättas något lägre än vad medicinalstyrelsen
föreslagit. Mot den föreslagna uppflyttningen till lönegraden B 9 av
anstaltens nuvarande kassör hade lönenämnden intet att erinra, dock att
befattningen i personalförteckningen borde upptagas under den för befattningshavare
i sagda lönegrad gängse benämningen kontorist.
Statskontoret har i sitt utlåtande den 23 oktober 1937 över medicinalstyrelsens
förslag, under erinran örn den av 1937 års riksdag godkända lönestaten
för statens bakteriologiska laboratorium, sagt sig vilja ifrågasätta, huruvida
icke vid en utredning borde övervägas möjligheten att ersätta den nuvarande
kanslibiträdestjänsten och redogörarebefattningen med en befattning
såsom kassör och bokhållare.
Beträffande övriga av utredningsmännen föreslagna befattningar bär lönenämnden
yttrat i huvudsak följande.
Utredningsmännen hade föreslagit uppflyttning av den nuvarande befattningen
såsom vaktmästare, tillika preparator, från lönegraden B 8 till lönegraden
B 10. I medicinalstyrelsens förslag hade befattningen upptagits i
förstnämnda lönegrad. Då några särskilda skäl icke blivit av utredningsmännen
anförda för den ifrågasatta lönegradsuppflyttningen, kunde lönenämnden,
som inhämtat närmare upplysningar rörande befattningshavarens
arbetsuppgifter, icke för närvarande tillstyrka den föreslagna åtgärden.
Befattningen såsom förste djurskötare hade utredningsmännen i likhet
nied medicinalstyrelsen upptagit såsom extra ordinarie i 12 lönegraden. En
dylik placering syntes lönenämnden väl hög, varför nämnden ville ifrågasätta,
huruvida icke tjänsten åtminstone tillsvidare borde hänföras till 8 lönegraden.
Lönenämnden funne icke tillräckliga skäl anförda för en höjning av kontrollantarvodet
från 3,000 till 4,000 kronor. Den omständigheten att kontrollanten
vid statens bakteriologiska laboratorium åtnjöte arvode med sistnämnda
belopp syntes icke i och för sig utgöra något skäl för höjning av
arvodet till kontrollanten vid veterinärbakteriologiska anstalten.
Några skäl för den föreslagna placeringen av en städerska såsom extra
ordinarie i 3 lönegraden hade utredningsmännen icke anfört. Lönenämnden,
som icke kunde tillstyrka en högre placering av befattningen än i 2 lö
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
53
negraden, ville särskilt framhålla, att den omständigheten, att tjänsten för
närvarande vöre upptagen såsom extra ordinarie i 3 lönegraden av den för
sinnessjukhusens ekonomipersonal gällande löneplanen, givetvis icke kunde
tagas till intäkt för den föreslagna placeringen av befattningen, enär sagda
löneplan icke sammanfölle med utan läge avsevärt under den för extra ordinarie
tjänstemän enligt kungörelsen nr 377/1935 gällande löneplanen.
I detta sammanhang torde jag få erinra om, att lönenämnden i sitt utlåtande
den 12 oktober 1937 anfört följande.
Enligt vad som franninge av medicinalstyrelsens förslag samt av vad lönenämnden
under hand inhämtat, hade styrelsen vid beräkningen av anslagsbehovet
för avlöningsposten till övrig icke-ordinarie personal räknat med bibehållande
av ett större antal extra tjänstemän, däribland tre vaktmästare
med placering i 2 lönegraden och sexton tekniska biträden i 1 lönegraden. I
anledning härav ansåge sig nämnden böra framhålla, att inom civilförvaltningen
i övrigt vaktmästarpersonal vanligen brukade placeras i 5 lönegraden
samt annan biträdespersonal i lägst 2 lönegraden, för så vitt icke vöre fråga
örn anställning under allenast en kortare tid eller eljest under särskilda förhållanden.
Nämnda lönesättningsprinciper borde enligt nämndens mening
komma till användning jämväl vid veterinärbakteriologiska anstalten. Nämnden
ville i detta sammanhang jämväl framhålla, att det, med hänsyn till att
medicinalstyrelsen syntes räkna med ett behov av sa stort antal extra tekniska
biträden som sexton, torde kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone
en del av dessa lämpligen borde erhålla anställning såsom extra ordinarie
tjänstemän.
Vad härefter angår det föreslagna laboratoriet för bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur (kastsjukelaboratoriet) lia
utlåtanden över det av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt
avgivna betänkandet avgivits den 30 november 1937 av statskontoret och den
27 oktober 1937 av allmänna civilförvaltningens lönenämnd. 1 sina över utredningsmännens
förslag avgivna yttranden ha statskontoret och lönenämnden,
delvis under hänvisning till de tidigare utlåtandena, ånyo upptagit laboratoriets
organisation till skärskådande.
Statskontoret har i sitt utlåtande den 30 november 1937 till en början
framhållit, att det syntes vara uppenbart att ett framgångsrikt bekämpande
av den ifrågavarande kreaturssjukdomen till väsentlig del vore beroende
av att i möjligaste mån enhetlighet ernåddes vid utförandet av de olika arbetsuppgifterna.
Det vore fördenskull önskvärt, att, såsom styrelserna framhållit,
handhavandet av arbetsuppgifterna särskilt till en början centraliserades.
Statskontoret funne det för sin del naturligt, att en central organisation
komme till stånd och att densamma anknötes till statens veterinärbakteriologiska
anstalt, vid vilken anstalt redan nu den för ändamålet erforderliga
sakkunskapen torde vara representerad. I övrigt har statskontoret anfört
i huvudsak följande.
Statskontoret hade icke kunnat enbart på grundval av den föreliggande
utredningen bilda sig någon bestämd upphällning, huruvida denna organisation
borde givas sådan omfattning och utformning, som styrelserna föreslagit,
då frågan härom givetvis lill stor del vore beroende av det sätt, på vilket
anstaltens verksamhet i övrigt komme att organiseras. Frågan örn den
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
av styrelserna föreslagna organisationen syntes vid nu angivna förhållanden
icke böra lösas för sig utan böra tagas upp till övervägande i samband med
den pågående utredningen av anstaltens organisation i dess helhet. Med
hänsyn härtill ansåge sig statskontoret icke kunna för det dåvarande taga
slutlig ställning till organisationsförslaget. Därest resultatet av den igångsatta
utredningen icke hunne föreläggas 1938 års riksdag, ville statskontoret
därför föreslå, att behovet av arbetskrafter under nästkommande budgetår
beträffande den del av verksamheten vid anstalten, varom här vore fråga,
bleve tillgodosedd genom anvisande av medel för anställande i erforderlig utsträckning
av icke-ordinarie personal.
Vidkommande detaljerna i styrelsernas förslag har statskontoret anfört.
Enligt statskontorets mening förelåge icke anledning att uppföra den ifrågasatta
avdelningsföreståndaren på medicinalstyrelsens stat. Den omständigheten,
att nämnda befattningshavare tillika skulle vara föredragande i
medicinalstyrelsen i de ärenden, det här gällde, syntes icke utgöra tillräckligt
skäl för en dylik anordning. I överensstämmelse med vad fallet vore
i fråga om avdelningsföreståndare vid statens bakteriologiska laboratorium,
torde han böra uppföras å veterinärbakteriologiska anstaltens avlöningsstat
och givas samma ställning som dylik avdelningsföreståndare.
Förslaget, att den extra ordinarie vaktmästaren skulle placeras i högre
lönegrad än den ordinarie expeditionsvakten, syntes icke stå i överensstämmelse
med eljest tillämpade lönetekniska principer.
Vidkommande förslaget att en av städerskorna — varmed här närmast
torde avses diskerskor — skulle placeras såsom extra ordinarie befattningshavare
i 4 lönegraden ville statskontoret, då anstaltens nuvarande befattningshavare
av denna kategori åtnjöte avlöning enligt väsentligt lägre lönegrad,
ifrågasätta, huruvida icke en placering i 2 lönegraden vore tillräcklig.
I sitt över utredningsmännens förslag avgivna yttrande har statskontoret
erinrat örn det i statsverkspropositionen upptagna beloppet av 92,000 kronor
till avlöningar åt personalen å kastsjukelaboratoriet, vilket belopp beräknats
med utgångspunkt från de i betänkandet verkställda kostnadsberäkningarna.
Statskontoret har yttrat, att detta belopp syntes kunna i avvaktan
på lösningen av anstaltens organisationsfråga väsentligt reduceras. Innan
närmare erfarenhet vunnits rörande den planerade verksamheten vid laboratoriet,
borde — såsom statskontoret tidigare framhållit — behovet av arbetskrafter
tillgodoses genom anvisande av medel för anställande av ickeordinarie
personal. En begränsning av antalet befattningshavare borde jämväl
kunna äga rum.
Beträffande de av utredningsmännen föreslagna särskilda befattningarna
har statskontoret anfört.
Statskontoret, som av den förebragta utredningen icke blivit övertygat örn
nödvändigheten av att under rådande provisorium inrätta en särskild befattning
såsom byrådirektör, kunde icke tillstyrka förslaget härom. Ämbetsverket
kunde under nuvarande förhållanden icke heller förorda att mer
än en assistentbefattning — med ett arvodesbelopp av 6,500 kronor — upptoges
å laboratoriet.
I betänkandet hade föreslagits, att, förutom annan personal, skulle anställas
en laborator och två konsulenter, samtliga i lönegrad B 26. Utredningsmännen
hade på denna punkt förordat, att den ena av konsulentbefatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
55
ningarna skulle förändras till en extra ordinarie tjänst i 26 lönegraden och
den andra utbytas mot en sekreterartjänst i lönegrad B 24. Statskontoret -—
som för sin del intet hade att erinra mot att laboratoriet tillfördes en administrativ
arbetskraft — ville föreslå, att samtliga tre ifrågasatta tjänster upptoges
såsom extra ordinarie. Laboratorstjänsten och konsulentbefattningen
borde hänföras till 24 lönegraden och sekreterartjänsten — då behovet härav
tillsvidare torde kunna tillgodoses genom anställande av befattningshavare i
lägre löneställning — utbytas mot en extra ordinarie notariebefattning i 21
lönegraden. Statskontoret ville slutligen i detta sammanhang framhålla, att
ämbetsverket vidhölle sin i utlåtandet den 30 november 1937 uttalade uppfattning,
att anledning icke förelåge att uppföra någon av befattningarna vid
kastsjukelaboratoriet på medicinalstyrelsens stat.
Sammanfattningsvis har statskontoret anfört, att, därest den högre avlönade
personalen vid laboratoriet förstärktes och gåves den löneställning som ämbetsverket
föreslagit, skulle avlöningsanslaget för statens veterinärbakteriologiska
anstalt för nästkommande budgetår behöva höjas från 179,200 kronor
till i runt tal 270,050 kronor. Av det i statsverkspropositionen beräknade
beloppet, 292,000 kronor, skulle alltså återstå cirka 21,950 kronor, vilket
belopp med lämplig fördelning torde få tagas i anspråk för tillgodoseende
av anstaltens behov av lägre avlönad personal.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i utlåtandet den 27 oktober
1937 ställt sig tveksam till den föreslagna centrala organisationen av bekämpandet
och i anledning härav förordat att den särskilda avdelningen, som
föreslagits inom veterinärbakteriologiska anstalten för undersökningar rörande
ifrågavarande sjukdom, uppfördes på extra stat. Vidare har lönenämnden
framställt vissa anmärkningar mot de föreslagna lönerna i fråga om åtskilliga
tjänstemän. I utlåtandet har i övrigt anförts bland annat.
Lönenämnden hade funnit det svårt att bilda sig någon mera bestämd
uppfattning rörande den tilltänkta organisationens ändamålsenlighet, helst
som någon direkt motsvarighet till densamma icke för närvarande funnes.
Särskilt syntes invändningar kunna framställas mot förslaget, i vad detsamma
avsåge den nya avdelningens ställning i administrativt hänseende till medicinalstyrelsen
och till veterinärbakteriologiska anstalten. Enligt lönenämndens
uppfattning borde med hänsyn härtill någon tids praktisk erfarenhet
inhämtas, innan organisationen definitivt utformades. Lönenämnden ville
fördenskull föreslå, att den särskilda avdelningen inom veterinärbakteriologiska
anstalten för undersökningar och övriga ärenden rörande smittsam
kastning tillsvidare i sin helhet inrättades å extra stat. Ett ytterligare skäl
för en dylik anordning vore, att anstaltens personaluppsättning komme att
få underkastas en allmän översyn, så snart anstaltens byggnadsfråga blivit
löst.
Vad anginge frågorna örn de olika befattningshavarnas avlöningsförhållanden,
ville lönenämnden i anledning av förslaget örn inrättande av två konsulentbefattningar
i lönegraden B 26 erinra, att i medicinalstyrelsen cn liknande
befattning funnes inrättad i lönegraden B 24 å veterinärbyråns avdelning
för nötkreaturstuberkulosens bekämpande. Då icke anförts några särskilda
skäl, som borde föranleda en högre löneställning för de föreslagna konsulenterna
än för den redan existerande konsulenten i medicinalstyrelsen,
ansåge lönenämnden, att de ifrågavarande båda konsulenttjänsterna borde
placeras i lönegraden B 24.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Behovet av biträdespersonal i de lägre lönegraderna syntes lönenämnden
icke möjligt att för närvarande med någon större grad av tillförlitlighet beräkna.
Därest den nya avdelningen vid veterinärbakteriologiska anstalten
uppfördes å extra stat, komme nu ifrågavarande befattningshavare att erhålla
anställning såsom icke-ordinarie tjänstemän. För deras avlönande
borde enligt lönenämndens mening anslås ett på lämpligt sätt avvägt belopp,
utan att antalet befattningar eller dessas fördelning på olika lönegrader
nu i detalj bestämdes.
Lönenämnden ville i detta sammanhang framhålla, att de icke-ordinarie
befattningshavarna i förekommande fall borde placeras i samma lönegrader,
som skulle hava ifrågakommit, därest de uppförts å ordinarie stat. Lönegradsplaceringen
borde sålunda icke — såsom i betänkandet syntes hava
skett — bestämmas med utgångspunkt från, att befattningshavarna skulle
beredas ungefär samma faktiska avlöning, oavsett om de vore ordinarie eller
icke.
I anledning av förslaget örn inrättande av en extra ordinarie städerskebefattning
i 4 lönegraden ville lönenämnden erinra, att vid statens bakteriologiska
laboratorium från och med innevarande budgetår för utförande av
städning och diskning funnes två extra ordinarie biträdesbefattningar i 2
lönegraden.
I yttrandet över utredningsmännens förslag har lönenämnden erinrat örn
sina tidigare anförda betänkligheter mot att uppföra vissa befattningar för
kastsjukelaboratoriet på medicinalstyrelsens stat. Nämnden har vidare förklarat
sig kunna biträda förslaget örn konsulentbefattningens uppförande
såsom extra ordinarie tjänst i 26 lönegraden allenast under förutsättning, att
lönegradsplaceringen bleve föremål för förnyat övervägande, därest tjänsten
framdeles skulle komma att bliva uppförd å ordinarie stat. Slutligen har
nämnden ifrågasatt, huruvida icke med inrättandet av en del av de för kastsjukelaboratoriet
avsedda tjänsterna kunde anstå, till dess närmare erfarenheter
vunnes örn laboratoriets arbetsuppgifter.
Vad slutligen angår anstaltens omkostnadsanslag har statskontoret
i utlåtandet över medicinalstyrelsens förslag erinrat om de väsentliga
överskridanden av dessa anslag, vilka såsom jag tidigare omnämnt, ägt
rum under budgetåren 1935/1936 och 1936/1937, men att å andra sidan anstaltens
inkomster för sagda budgetår överstigit de härför i riksstaten beräknade
beloppen med i avrundade tal respektive 52,800 kronor och 80,600
kronor. Statskontoret har därefter anfört, att då medicinalstyrelsen icke
förebragt någon närmare motivering beträffande det äskade omkostnadsanslaget,
statskontoret icke kunde på grundval av föreliggande material bilda
sig någon säker uppfattning rörande anslagsäskandena i denna del, varför
ämbetsverket funne sig icke kunna göra något bestämt uttalande i frågan.
I utlåtandet över utredningsmännens förslag har statskontoret anfört, att
då de sakkunniga icke förebragt närmare motivering beträffande det nu äskade
anslaget, statskontoret lika litet som när det gällde att taga ställning till
medicinalstyrelsens förslag på denna punkt kunde bilda sig någon säker uppfattning
rörande anslagsbehovet i denna del. Ämbetsverket ifrågasatte dock,
huruvida icke det begärda anslaget kunde begränsas till det i statsverkspropositionen
upptagna beloppet, 305,000 kronor.
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
Vad först angår ledningen av bekämpandet av den smittsamma kastningen
hos nötkreaturen torde denna, såsom också utan meningsskiljaktighet framhållits
i förslagen och yttrandena, böra, åtminstone till dess närmare erfarenhet
vunnits, utövas centralt. Hinder bör dock ej föreligga att, i den mån
överenskommelse kan träffas, för bekämpandet anlita lokala laboratorier
med härför erforderlig utrustning och personal. Det för den centrala ledningen
nödvändiga laboratoriet — kastsjukelaboratoriet — torde böra organiseras
såsom en avdelning inom statens veterinärbakteriologiska anstalt
och jag kan alltså icke biträda styrelsernas och utredningsmännens förslag,
att vissa befattningshavare vid laboratoriet skola uppföras å medicinalstyrelsens
stat. I avbidan på lösningen av anstaltens byggnadsfråga och
därmed sammanhängande omorganisation av anstalten, vilka frågor givetvis
komma att inverka på den framtida gestaltningen av kastsjukelaboratoriet,
torde icke ens någon del av den för detta erforderliga personalen böra givas
ordinarie anställning. Med undantag för en assistentbefattning med av Kungl.
Maj:t bestämt arvode torde samtliga tjänster vid laboratoriet böra upptagas
såsom extra ordinarie.
Ledningen av laboratoriet torde böra anförtros åt en laborator, som tillika
skall hava att i medicinalstyrelsen föredraga frågor rörande kastningsbekämpandet.
I likhet med vad som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 15 oktober
1937 är fallet med laboratorn vid anstaltens tuberkulosavdelning (tuberkuloslaboratoriet)
torde laboratorn vid kastsjukelaboratoriet böra bliva föreståndare
för detta laboratorium. Såsom lämplig lönegradsplacering för den
ifrågavarande tjänsten förordar jag 26 lönegraden. Med hänsyn till de åligganden
såsom föreståndare och föredragande i medicinalstyrelsen som, enligt
vad jag nyss anfört, skola åvila tjänsteinnehavaren, torde dessutom ett
arvode av 480 kronor för år böra tillerkännas honom.
I likhet med utredningsmännen förordar jag inrättande vid laboratoriet av
en konsulent- och en sekreterarebefattning, båda i 24 lönegraden.
Vad beträffar den övriga personalen vid laboratoriet delar jag statskontorets
och lönenämndens uppfattning, att med inrättandet av en del av de
av styrelserna och utredningsmännen föreslagna tjänsterna kan anstå, till
dess närmare erfarenhet vunnits örn laboratoriets arbetsuppgifter. Jag kan
alltså icke förorda inrättandet av mer än en assistentbefattning med ett arvode
av 6,500 kronor för år. För den tekniska och övriga biträdespersonalen
torde böra beräknas medel för anställande av ett första laboratoriebiträde
i 11 lönegraden, ett laboratoriebiträde i 7 lönegraden, fyra tekniska biträden
i 4 lönegraden, ett kanslibiträde i 7 lönegraden, två kontorsbiträden i 4 lönegraden,
en vaktmästare i 7 lönegraden och ett kvinnligt biträde i 2 lönegraden.
Med den av mig sålunda förordade organisationen av kastsjukelaboratoriet
kommer medelsbehovet för avlöningar vid laboratoriet att utgöra, för
arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Majit (480 + 6,500
=) 6,980 kronor, för arvoden till övrig icke-ordinarie personal grundavlöningar
43,000 kronor och avlöningsförhöjningar m. m. 6,000 kronor eller tillhopa
49,000 kronor samt för särskilda löneförmåner till extra ordinarie per
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 226-
sonal 3,220 kronor. Sammanlagt torde för avlöningar vid kastsjukelaboratoriet
alltså behöva anvisas (6,980 + 49,000 + 3,220 =) 59,200 kronor.
Vidkommande härefter avlöningsanslaget för statens veterinärbakteriologiska
anstalt i övrigt kan jag, i likhet med statskontoret och lönenämnden,
icke innan det slutliga resultatet av utredningen angående anstaltens organisation
föreligger förorda vare sig några mera genomgripande förändringar
i organisatoriskt avseende eller någon mera betydande utökning av personalen.
Att märka är att genom inrättande av ett kastsjukelaboratorium viss
personal vid anstalten kommer att frigöras. Denna personal kan då disponeras
för anstaltens arbetsuppgifter i övrigt. Viss ytterligare personalökning
ävensom någon förbättring i en del befattningshavares lönevillkor synes
emellertid ofrånkomlig, därest anstalten under provisorietiden skall kunna
fylla sin uppgift.
I enlighet med vad som gäller om laboratorn vid tuberkuloslaboratoriet
och vad jag nyss förordat beträffande laboratorn vid kastsjukelaboratoriet
torde laboratorn vid det serologiska laboratoriet böra såsom föreståndare
leda sistnämnda laboratorium. Den i förhållande till anstaltens föreståndare
självständiga ställning, som sålunda skulle tillkomma laboratorerna vid tuberkulos-
och serologiska laboratorierna, synes mig motivera, att åt en var
av dem gives viss löneförbättring i form av arvode, vilket torde kunna bestämmas
till 480 kronor för år.
För ett vart av de övriga båda laboratorierna, nämligen det bakteriologiska
och det patologisk-anatomiska laboratoriet, torde böra inrättas en extra ordinarie
laboratorstjänst i 24 lönegraden.
Jag anser skäligt, att assistentarvodena höjas till respektive 6,500 kronor
och 4,500 kronor för år. Antalet assistentbefattningar med det högre arvodet
torde böra bibehållas vid nuvarande fyra. Däremot anser jag mig kunna förorda
anställande av ytterligare en assistent med det lägre arvodet, vadan
antalet sådana befattningar likaledes skulle komma att uppgå till fyra.
I likhet med statskontoret och lönenämnden vill jag förorda att anstaltens
nuvarande kassör hänföres till lönegrad B 9. Den härigenom ledigblivna
kanslibiträdestjänsten i lönegrad B 7 torde, såsom medicinalstyrelsen och
utredningsmännen förutsatt, få besättas med det kontorsbiträde, som förestår
serumexpeditionen. På så sätt blir en kontorsbiträdesbefattning ledig.
Med dennas återbesättande med ordinarie innehavare torde böra anstå i avvaktan
på anstaltens omorganisation.
Vad medicinalstyrelsen anfört angående de redogöraren tillkommande arbetsuppgifterna
synes mig motivera någon förhöjning av det denne befattningshavare
tillkommande arvodet. I likhet med lönenämnden kan jag emellertid
icke förorda så stor höjning som styrelsen och utredningsmännen föreslagit
utan anser redogörarens arvode böra bestämmas till 2,400 kronor,
vilket alltså innebär en förhöjning med 400 kronor.
De skäl slutligen som av utredningsmännen förebragts för en förbättring
av löneförmånerna ål den djurvårdare, som har hand om anstaltens mar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
59
svinsstam, finner jag beaktansvärda. Jag anser mig dock icke kunna förorda
högre lönegradsplacering för denne befattningshavare än i 8 lönegraden.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört, har Kungl. Maj:t genom särskilda
beslut medgivit, att det för avlöningar vid anstalten för innevarande
budgetår beviljade förslagsanslaget å 179,200 kronor finge överskridas med
sammanlagt omkring 15,000 kronor. I detta belopp ingår arvode till en
assistentveterinär ävensom arvode till ett tillfälligt anställt vetenskapligt biträde.
Med hänsyn till dels att genom inrättandet av ett kastsjukelaboratorium
en assistentbefattning å det serodiagnostiska laboratoriet torde kunna
överflyttas till det serologiska laboratoriet, dels att vid bifall till vad jag nyss
förordat i fråga om antalet assistentbefattningar med lägre arvode anstalten
kommer att tillföras ytterligare en sådan assistent, torde något arvode till
veterinärassistent icke behöva tagas i beräkning vid fastställandet av anstaltens
medelsbehov för avlöningar. Ej heller torde man behöva räkna med
arvodet till det vetenskapliga biträdet. Medelsförbrukningen för avlöningar
under innevarande budgetår kan därför efter avdrag av nämnda båda arvoden
beräknas till (179,200 + 15,000 — 4,500 — 3,000=) i avrundat tal
186,700 kronor.
De av mig nu förordade ändringarna i anstaltens — med undantag för
kastsjukelaboratoriet — personalstat kräva för sitt genomförande ett belopp
av 30,980 kronor. Av beloppet belöpa 780 kronor å avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat, 14,760 kronor å arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t, 14,730 kronor å arvoden till övrig icke-ordinarie
personal, därav 13,026 kronor å delposten grundavlöningar m. m., samt 710
kronor å särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän.
Lönekostnaderna för kastsjukelaboratoriet har jag tidigare beräknat till
59,200 kronor. Medelsbehovet för avlöningar vid anstalten skulle alltså utgöra
(186,700 + 30,980 + 59,200 =) i avrundat tal 276,900 kronor. Emellertid
synes mig vad lönenämnden yttrat angående den extra och extra
ordinarie personalens vid anstalten avlöningsförhållanden böra föranleda
att medel beräknas för någon förbättring i denna personals löneställning.
Såsom skäligt belopp härför torde, i avbidan på anstaltens omorganisation,
kunna beräknas 5,100 kronor. För avlöningar vid anstalten torde alltså böra
anvisas tillhopa (276,900 + 5,100 =) 282,000 kronor.
Vad härefter beträffar anstaltens omkostnadsstat ha, såsom av utredningen
framgår, väsentliga överskridanden av anslaget till omkostnader ägt
rum under de senaste budgetåren. Till grund för anslagsbehovet för nästkommande
budgetår har anstaltens föreståndare i sin av medicinalstyrelsen
och utredningsmännen godtagna beräkning av omkostnaderna lagt den
beräknade medelsåtgången under innevarande budgetår, utgörande 256,650
kronor, samt med hänsyn till den konstanta årliga ökningen av anstaltens
utgifter, vilken utgjort i genomsnitt 20 procent, hemställt örn ett anslag för
omkostnader av 299,000 kronor.
60
Kungl. Alaj:ts proposition nr 226.
För att i möjligaste mån undvika, att det i riksstaten upptagna anslaget
till omkostnader jämväl i fortsättningen kommer att överskridas, synes mig
den antagliga belastningssiffran under innevarande budgetår, i avrundat tal
260,000 kronor, böra tagas till utgångspunkt för beräkningen av medelsbehovet
för nästkommande budgetår. Däremot kan jag icke ansluta mig till
uppfattningen, att man därjämte skall hava att räkna med en konstant utgiftsstegring.
Ehuru denna utgiftsstegring kan tänkas bliva i viss mån kompenserad
av en samtidigt skeende ökning av anstaltens inkomster — att
märka är att kastsjukebekämpandet torde komma att medföra viss inkomstminskning
för anstalten — synes det mig dock böra ankomma på anstaltens
ledning att så avväga verksamheten vid anstalten, att en dylik utgiftsstegring
i möjligaste mån undvikes. För kastsjukelaboratoriets omkostnader
torde den av utredningsmännen verkställda beräkningen, innebärande ett
omkostnadsanslag å i runt tal 45,000 kronor, därav för resor 10,000 kronor,
kunna godtagas. För omkostnader vid anstalten torde alltså för nästa budgetår
behöva anvisas (260,000 +45,000 =) 305,000 kronor. Stat för anslaget
torde i sinom tid få fastställas av Kungl. Maj:t.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
1) med godkännande av de av mig för bekämpande bland
nötkreaturen av sjukdomen smittsam kastning angivna
grunderna till Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot smittsam kastning
hos nötkreaturen för budgetåret 1938/1939 anvisa ett förslagsanslag
av .......................... kronor 70,000
2) för statens veterinärbakteriologiska anstalt fastställa följande
Personalförteckning.
Tjänstemän å ordinarie stat.
Befattning Lönegrad
1 föreståndare ................................ B 30
2 laboratorer .................................. B 26
1 kontorist .................................... B 9
1 vaktmästare, tillika preparator .................. B 8
1 kanslibiträde ................................ B 7
1 tekniskt biträde .............................. B 7
1 vaktmästare .................................. B 7
1 stallförman .................................. B 7
5 kontorsbiträden .............................. B 4
3) godkänna följande avlöningsstat för statens veterinärbakteriologiska
anstalt, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1938/1939:
Kungl. Maj.-ts proposition nr 226-
61
Avlönlngsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,
förslagsvis.............................. kronor 60,600
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit ...................... » 58,600
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a) Grundavlöningar m. m.,
förslagsvis ............ kronor 137,700
b) Avlöningsförhöjningar
m. m., förslagsvis...... .> 11,600 » 149,300
4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke
ordinarie
tjänstemän, förslagsvis ........ » 13,500
Summa kronor 282,000
4) till Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Avlöningar
för budgetåret 1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av 282,000
kronor
5) till Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Omkost
nader
för budgetåret 1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av
305,000 kronor.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
och förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Bilaga 1.
Förslag
till
kungörelse om åtgärder mot sjukdomen smittsam kastning
hos nötkreatur.
Beträffande åtgärder för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning
hos nötkreatur förordnas härigenom som följer:
Om frivilligt bekämpande av sjukdomen enligt medicinalstyrelsens
föreskrifter.
1 §•
Medicinalstyrelsen må i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse
medgiva, att för utrönande av förekomsten hos nötkreatur av sjukdomen
smittsam kastning företages blodprovsundersökning på statens bekostnad.
Framställning om sådan undersökning göres hos veterinär, som har att med
eget utlåtande vidarebefordra framställningen till medicinalstyrelsen.
2 §•
Förmånen av kostnadsfri undersökning, som omförmäles i 1 § första stycket,
må medicinalstyrelsen bevilja, där styrelsen finner förutsättning föreligga
antingen att hindra sjukdomens uppkomst inom en nötkreatursbesättning
eller att, där sjukdomen uppkommit inom en besättning, utrota sjukdomen
eller hindra dess spridning.
Djurägare, som beviljats förmån som nyss sagts, skall efter bästa förmåga
bekämpa sjukdomen inom sin besättning och är skyldig att iakttaga medicinalstyrelsens
föreskrifter för sådant bekämpande. Därjämte åligger det djurägaren
att vid försäljning av djur, vid deras betesgång och betäckning samt
vid vården i övrigt av besättningen iakttaga nödig försiktighet, så att icke
sjukdomen sprides till besättning, som är fri från sjukdomen.
Den av djurägaren anlitade veterinären skall, i den mån möjlighet gives,
tillse, att djurägaren fullgör sina skyldigheter i nämnda hänseenden samt, i
händelse han visar försumlighet härutinnan, underrätta medicinalstyrelsen.
3 §•
Är framgången av sjukdomens bekämpande i en besättning beroende av
att åtgärder vidtagas jämväl inom en eller flera andra besättningar, må
den i 1 § första stycket omförmälda förmånen ej beviljas, med mindre en var
av djurägarna till medicinalstyrelsen avgivit förbindelse att följa de rörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
63
bekämpandet meddelade föreskrifterna, vid äventyr av återbetalningsskyldighet
till statsverket, som sägs i 7 § andra stycket.
Förbindelsen upphör att gälla, då minst hälften av djurägarna med mera
än halva antalet nötkreatur till medicinalstyrelsen anmält, att de vilja upphöra
med bekämpandet.
4 §■
Djurägare äger på ansökan erhålla medicinalstyrelsens förklaring, att hans
besättning tills vidare skall anses fri från sjukdomen (friförkiaring), under
förutsättning att han följer föreskrifterna för bekämpandet, att minst ett år
förflutit efter det sista kastningsfall, som orsakats av Bångs abortbacill, att
under året närmast före friförklaringen med en mellantid av minst sex månader
tagits två blodprov av varje djur i besättningen över ett års ålder, därvid
det sista provet ej må hava tagits tidigare än en månad före friförklaringen,
samt att samtliga blodprov, som tagits från besättningen under året närmast
före friförklaringen, visat negativt resultat. Friförklaring må icke meddelas,
där faran för att ny smitta skall inkomma i besättningen måste anses
vara särskilt stor.
Har kastningsfall inträffat inom friförklarad besättning, må, innan undersökning
verkställts huruvida kastningsfallet orsakats av Bångs abortbacill,
djur icke utföras ur besättningen för annat ändamål än omedelbar nedslagning.
Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna,
eller har inom besättningen inträffat kastningsfall, som orsakats av Bångs
abortbacill, eller har djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning eller
kan eljest befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen
återkallas. Har återkallelse skett allenast av den grund, att ett
djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning, och finnes vid de två
närmast följande blodprovsundersökningarna, av vilka den sista skall hava ägt
rum tidigast två månader efter återkallelsen, att intet djur i besättningen över
ett års ålder reagerat positivt, må ny friförklaring meddelas.
Veterinären skall äga återkalla friförklaring tills vidare i avbidan å medicinalstyrelsens
beslut.
Medicinalstyrelsens meddelande om återkallelse av friförklaring skall lämnas
djurägaren i rekommenderad försändelse.
5 §•
Djurägare, som beviljats den i 1 § första stycket omförmälda förmånen,
äger å statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla kostnadsfri undersökning
av de blodprov, vilka veterinären tagit i överensstämmelse med medicinalstyrelsens
föreskrifter för bekämpandet. Därjämte skall, i vad avser de
fem första djuren i besättningen, av statsmedel gäldas det arvode, som jämlikt
9 § 12 a) veterinärtaxan den 8 december 1933 (nr 630) tillkommer veterinär
för blodprovstagning.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
Under den tid friförklaring gäller är djurägaren tillika berättigad att å
statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla kostnadsfri undersökning av
fosterhinnor från djur, som kastat.
Oaktat medicinalstyrelsen finner förutsättning icke föreligga att bekämpa
sjukdomen, må styrelsen medgiva att kostnaderna för redan verkställd blodprovsundersökning
skola i den omfattning som förut angivits i denna paragraf
gäldas av statsmedel. Sådant medgivande må dock icke lämnas, där
det kan antagas att undersökningen verkställts i annat syfte än att främja
sjukdomens bekämpande.
6 §•
Deltager djurägare i sjukdomens bekämpande enligt medicinalstyrelsens
föreskrifter och finner styrelsen sjukdomen kunna fullständigt utrotas i
besättningen genom nedslaktning av något eller några enstaka djur, äger
styrelsen, där sådant utrotande anses vara av väsentlig betydelse för sjukdomens
bekämpande inom orten i övrigt, på ansökan av djurägaren medgiva
denne att för nedslaktning, som sker snarast möjligt och senast inom
fjorton dagar efter det medgivandet lämnades, undfå ersättning av statsmedel.
Ersättning utgår med femtio kronor för varje djur i åldern sex månader—två
år och sjuttiofem kronor då djurets ålder överstiger två år.
Djur, som avses att nedslaktas, skall vara märkt på sätt medicinalstyrelsen
föreskriver.
Ersättningen utbetalas av medicinalstyrelsen. Djurägare, som vill komma
i åtnjutande därav, skall till styrelsen insända intyg av veterinär eller
av två trovärdiga personer, att det märkta djuret nedslaktats.
Har veterinären för märkningen nödgats särskilt besöka besättningen,
är han härför berättigad till ersättning av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.
7 §•
Finnas förutsättningarna att inom besättningen bekämpa sjukdomen icke
längre föreligga, skall medicinalstyrelsen förordna om upphörande av den i
1 § första stycket omförmälda förmånen. Innan så sker, skola djurägare som
beröras av åtgärden hava blivit hörda.
Sådant förordnande må ock meddelas, där djurägaren försummat vad
honom enligt 2 eller 4 § åligger. Gäller i ty fall beträffande besättningen
av djurägaren utfärdad förbindelse varom förmäles i 3 §, skall han tillika
återgälda statsverket dess utgifter dels för undersökning av de blodprov och
fosterhinnor, som tagits från besättningen under de två sista åren före styrelsens
beslut, och dels för blodprovstagningen, ävensom den ersättning av
allmänna medel, som må hava utgått för under samma tid verkställd nedslaktning,
där ej Kungl. Maj:t finner skäligt medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet
eller nedsättning av det belopp, som djurägaren skall återgälda
statsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
65
Om särskilda åtgärder i vissa trakter.
8 §•
Har inom län eller del därav sjukdomen icke mer än ringa utbredning,
skola, där Kungl. Maj:t på hemställan av medicinalstyrelsen så förordnar,
jämväl bestämmelserna i 9—13 §§ där äga tillämpning. Innan styrelsen
gör sådan hemställan, skall den höra vederbörande hushållningssällskap.
9 §•
Djurägare, som misstänker att djur i hans besättning lider av sjukdomen,
äger insända fosterhinnor från djuret till statens veterinärbakteriologiska
anstalt för kostnadsfri undersökning beträffande förekomsten av sjukdomen.
Sådan kostnadsfri undersökning skall ock ske, där veterinär, som
funnit sig hava anledning misstänka sjukdomens förekomst inom en besättning,
insänt fosterhinnor eller blodprov från ett eller flera djur i besättningen
till anstalten.
Vid insändande av fosterhinnor eller blodprov skall uppgivas ändamålet
med undersökningen, djurägarens namn och hemvist, djurets namn och ålder
samt den fastighet, där det finnes uppställt, ävensom namnet på den
veterinär som anlitats.
Djurägaren och veterinären skola underrättas örn undersökningens resultat.
10 §.
Finner medicinalstyrelsen anledning föreligga till misstanke, att sjukdomen
förekommer inom en eller flera besättningar, äger styrelsen förordna
veterinär att, i den omfattning styrelsen finner lämplig, inom angivna besättningar
taga blodprov för kostnadsfri undersökning å statens veterinärbakteriologiska
anstalt beträffande sjukdomens förekomst. De djur från
vilka tagits prov skola förses med igenkänningsmärken på sätt medicinalstyrelsen
föreskriver.
Förvägras veterinären att taga nödiga blodprov eller att märka djuren,
äger länsstyrelsen, efter framställning av veterinären, förordna örn handräckning
för sådant ändamål.
För åtgärder, som vidtagas jämlikt denna paragraf, skall veterinären erhålla
ersättning av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.
11 §•
Sedan den i 10 § omförmälda undersökningen slutförts, skola ägarna till
de undersökta djuren ävensom vederbörande veterinär av medicinalstyrelsen
underrättas örn undersökningens resultat beträffande samtliga undersökta
djur. Har sjukdomen konstaterats, skall medicinalstyrelsen samtidigt
meddela anvisningar, huru sjukdomen lämpligen bör bekämpas.
Finner styrelsen förutsättning föreligga att genom nedslaktning av ett
Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 226. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
mindre antal djur utrota sjukdomen inom det undersökta området, skall
detta angivas i underrättelsen, så ock under vilka villkor statsbidrag kan utgå
för ändamålet. I ty fall skall underrättelsen givas djurägarna i rekommenderad
försändelse samt åtföljas av formulär till sådan förbindelse varom
förmäles i 12 §.
12 §.
Hava ägarna till samtliga de djur, vilka i medicinalstyrelsens underrättelse
ifrågasatts för nedslaktning, inom tio dagar efter underrättelsens avsändande
inkommit till medicinalstyrelsen med skriftlig förbindelse innefattande
åtagande dels att nedslakta djuren dels ock att fullgöra vad i 13 §
föreskrives vid där stadgat äventyr, skall för djur, som nedslaktas inom tre
veckor efter underrättelsens avsändande, av statsmedel utgå ersättning enligt
de i 6 § stadgade grunderna.
Vad i 6 § tredje stycket finnes föreskrivet angående utbetalande av ersättning
samt vad djurägare skall iakttaga för att utbekomma sådan skall
ock gälla i fråga örn ersättning varom sägs i första stycket.
13 §.
Djurägare som tillgodonjutit ersättning för nedslaktning, som omförmäles i
12 §, skall vid inköp av djur, som icke tillhör friförklarad besättning och
ej heller härrör från område, där epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105)
äger tillämpning med avseende å sjukdomen, rådfråga vederbörande tjänsteveterinär
rörande faran för smittspridning genom djuret eller ock avfordra
säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens förekomst i dennes besättning.
Har djurägaren gjort sig skyldig till underlåtenhet härutinnan, och yppas
sjukdomen på nytt i hans besättning inom två år från det nedslaktningen
skedde, skall djurägaren återgälda, vad av allmänna medel utgått såsom
ersättning för de nedslaktade djuren där ej är sannolikt, att underlåtenheten
icke medverkat till att sjukdomen inkommit i besättningen.
Allmänna bestämmelser.
14 §.
Medicinalstyrelsen äger medgiva, att vad i denna kungörelse stadgats rörande
statens veterinärbakteriologiska anstalt skall gälla jämväl annat veterinärbakteriologiskt
laboratorium. Det skall åligga dylikt laboratorium att
underrätta styrelsen örn resultatet av de vid laboratoriet i enlighet med denna
kungörelse verkställda undersökningarna.
15 §.
Är veterinär berättigad till ersättning av statsmedel för åtgärd jämlikt
denna kungörelse, skall han i föreskriven ordning insända räkning härå till
medicinalstyrelsen, som det åligger att efter granskning av räkningen till
veterinären utbetala honom tillkommande ersättningsbelopp. .
Kungl. Maj:ts proposition nr 226-
67
16 §.
De närmare bestämmelser, som kunna erfordras för tillämpningen av denna
kungörelse, meddelas av medicinalstyrelsen.
17 §.
Förordnar Kungl. Maj:t, att epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) skall
beträffande visst område äga tillämpning med avseende å sjukdomen, upphör
denna kungörelse att gälla inom området.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Bilaga 2.
Förslag
till
kungörelse med föreskrifter vid tillämpning av epizootilagen den
12 april 1935 (nr 105) å sjukdomen smittsam kastning
hos nötkreatur.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Förekommer sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur icke inom visst
län eller del därav eller har den där allenast synnerligen ringa utbredning,
skola inom sådant område, där Kungl. Majit på gemensam framställning av
medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen samt efter hörande av vederbörande
hushållningssällskap det förordnar, bestämmelserna i epizootilagen
äga tillämpning med avseende å sjukdomen. Vid tillämpningen skola iakttagas
de i det följande givna stadgandena.
2 §•
Inträffar fall av kastning, åligger det djurägaren att ofördröjligen och sist
inom 24 timmar göra anmälan därom hos vederbörande tjänsteveterinär
eller närmast boende veterinär.
Kan det misstänkas att smittsam kastning föreligger, skall veterinären tillsäga
djurägaren att ofördröjligen insända fosterhinnor från djuret till statens
veterinärbakteriologiska anstalt eller annat av medicinalstyrelsen godkänt
veterinärbakteriologiskt laboratorium.
Visar undersökningen av fosterhinnorna, att sjukdomen förekommer, skall
veterinären omedelbart avresa till stället, verkställa nödig besiktning av besättningen
och taga erforderliga blodprov samt insända dessa för undersökning.
Besiktning och tagande av blodprov för undersökning äger veterinär
jämväl verkställa, då han eljest finner grundad anledning misstänka sjukdomens
förekomst.
3 §•
I fall som avses i 2 § skall veterinären enligt av medicinalstyrelsen lämnade
anvisningar meddela djurägaren erforderliga föreskrifter till föihindrande
av smittans spridning.
Visar undersökningen, att sjukdomen icke förekommer, skall veterinären
underrätta djurägaren om att föreskrifterna icke längre behöva iakttagas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
69
4 §.
Medicinalstyrelsen äger, när styrelsen finner skäl därtill föreligga, förordna
veterinär att i den omfattning styrelsen bestämmer inom orten taga blodprov
av nötkreatur för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt
eller annat veterinärbakteriologiskt laboratorium, som medicinalstyrelsen
bestämmer, beträffande sjukdomens förekomst.
5 §.
Då sjukdomen konstateras, skall medicinalstyrelsen giva vederbörande
länsstyrelse meddelande därom. Länsstyrelsen åligger att omedelbart förklara
ställe, där sjukdomen förekommer, smittat tillika med omkringliggande
område i den utsträckning, som prövas erforderlig.
6 §•
Medicinalstyrelsen skall i fråga örn smittförklarat område besluta om vidtagande
av de åtgärder, som prövas erforderliga till förhindrande av sjukdomens
spridning. Därvid äger styrelsen förordna om nedslaktning av alla
smittade djur i besättning, som avses med smittförklaring, eller, där styrelsen
för att hindra smittspridning så finner nödigt, av hela besättningen.
7 §•
I övrigt skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 1—12 §§ kungörelsen
den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 226.
t)