Kungl. Maj:ts proposition nr 221-

Nr 221.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående hjälpåtgärder åt
vissa lägenhetsinnehavare å kronomark; given Stockholms
slott den 3 mars 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning nied chefen för finansdepartementet:

Den 30 december 1935 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet efter
Kungl. Majits bemyndigande till utredningsmän för verkställande av utredning
rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på
det .sociala jordområdet sammanhängande frågor generaldirektören O. H.
Malmberg, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren
J. A. Andersson i Tungelsta, verkställande tjänstemannen i statens
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 221.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

jordnämnd, direktören N. Collin, ledamoten av riksdagen första kammare,
lantbrukaren N. G. Gabrielsson i Teg, lantbrukaren Anders Mårtensson i
Karlsborg, jordbrukskonsulenten B. A. Nilsson i Borås och agronomen Waldemar
Svensson i Ljungskile.

I enlighet med Kungl. Maj:ts medgivande tillkallade jag sedermera den 22
september 1937 vissa representanter för domänstyrelsen samt innehavare av
kronotorp och dylika lägenheter å kronojord att i egenskap av särskilda sakkunniga
deltaga i överläggningar med utredningsmännen såvitt anginge sådana
lägenheter. De sakkunniga voro överjägmästaren A. A. F. Elgstrand,
jägmästaren E. A. Rydbeck, ledamoten av riksdagens andra kammare handlanden
U. R. Jakobson i Vilhelmina, kronotorparen N. R. Näslund i Petbergsliden
och kolonisten T. Jonsson i Metseken.

I skrivelse den 25 januari 1938 hava utredningsmännen, vilka antagit benämningen
1936 års egnahemsutredning, framlagt förslag till hjälpåtgärder
åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark i de nordligaste länen. Över förslagen
hava efter remiss yttranden avgivits den 14 februari 1938 av egnahemsstyrelsen
och domänstyrelsen samt den 19 i samma månad av statskontoret.

Jag torde nu få underställa Kungl, Majit dessa förslag.

Egnahemsutredningens förslag.

De föreliggande förslagen innefatta hjälpåtgärder dels åt innehavare av
skogstorp och odlingslägenheter å kronomark i de sex nordligaste länen, dels
åt innehavare av kolonat å kronoparker i Norrland och Daiarna och dels
åt innehavare av nybyggeslägenheter å Alträsks kolonisationsområde. Jag
torde till en början få upptaga förslaget om hjälpåtgärder åt innehavare av
skogstorp och odlingslägenheter.

Hjälpåtgärder åt innehavare av skogstorp och odlingslägenheter å kronomark.

Innan jag ingår på egnahemsutredningens förslag i ämnet, torde jag i anslutning
till utredningens framställning härutinnan få lämna en redogörelse
för gällande bestämmelser rörande ifrågavarande torp och lägenheter.

Skogstorp och odlingslägenheter samt kronotorp ha det gemensamt, att
de äro av domänstyrelsen å kronomark i de nordligaste länen under nyttjanderätt
upplåtna lägenheter, varå i främsta rummet skogsarbetare beretts tillfälle
att å obruten mark genom nyodling och nybyggnad skapa sig en bostad
med ett mindre jordbruk till stöd. För samtliga innehavare gäller att
de för sitt och familjernas uppehälle äro beroende av tillgång å tillräckligt
arbete utom lägenheterna, främst skogsarbete.

Verksamheten beträffande samtliga dessa upplåtelser omhänderhaves av
domänverket.

Skogstorpen äro de äldsta upplåtelserna. Bestämmelser rörande dessa lägenheter
ha meddelats dels i brev till domänstyrelsen den 29 maj 1891 (Sv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

förf .-sami. nr 29), dels genom kungörelsen den 27 maj 1904 (nr 21 sid. 4).
Lägenheterna upplätos från kronomarker i Västerbottens och Norrbottens
län på viss tid ej överstigande 20 år, under vilken tid innehavarna voro befriade
från erläggande av avgift (frihetsår). Såsom hjälp till åbyggnadernas
uppförande ägde skogstorparen uppbära, utom erforderligt byggnadsvirke
fritt å rot, ett statsbidrag om 500 kronor. Häremot skulle innehavaren
uppföra manbyggnad och uthusbyggnad inom fem år samt i angivna perioder
lia verkställt viss uppodling. Efter frihetsårens slut skulle årlig avgäld
erläggas.

Bestämmelserna om upplåtelse av skogstorp ersattes genom kungörelsen
den 18 juni 1909 (nr 69) (ändrad genom kungörelserna nr 253/1913 och 334/
1914) av bestämmelser om upplåtelse av odlingslägenheter från kronoparker
och kronoöverloppsmarker i de nordligaste länen. Odlingslägenheterna upplätos
på 50 år med 15 frihetsår. Såsom så kallad odlingshjälp ägde innehavaren
uppbära förutom fritt virke å rot 750 kronor, varav 500 kronor utbetalades,
då byggnaderna fullbordats, och 250 kronor, då en hektar åker uppodlats.
Efter frihetsårens slut skulle årlig avgift erläggas.

Sagda förmån av 250 kronor såsom bidrag för odling tillerkändes sedermera
genom kungörelsen den 17 oktober 1913 (nr 253) jämväl de innehavare
av skogstorp, som jämlikt 1909 års kungörelse erhållit förnyad upplåtelse
av torpet på 50 år. För odlingslägenheter och ifrågavarande skogstorp har
i fråga örn odlingsskyldigheten gällt, att inom 7 år skulle minst en hektar
vara uppodlad, efter ytterligare 4 år en hektar och vid frihetsårens utgång
ytterligare en hektar, tilhopa minst 3 hektar.

Bägge slagen av lägenheter åtnjuta under upplåtelsetiden erforderligt virke,
fritt å rot, till husbehov och bränsle samt nödigt bete å kronomarken.

Odlingslägenheterna samt de på 50 år upplåtna skogstorpen erhöllo sedermera
genom kungörelserna den 20 juni 1918 (nr 448) och den 4 juni 1920
(nr 260) rätt till särskilda tilläggsbidrag. Bestämmelserna om dessa äro i huvudsak
följande. Tilläggsbidrag utgår med lj3 av lägenhetsinnehavarens
kostnad för byggnadsarbeten, som utförts under tiden 1 januari 1915—1
juli 1918, dock högst med 500 kronor, och för arbeten, som utförts efter sistnämnda
dag, med halva kostnadsbeloppet. Det sammanlagda lilläggsbidraget
får dock icke överstiga 1,250 kronor. Detta tilläggsbidrag torde Ira tillkommit
med hänsyn främst till dåvarande kristids abnormt stegrade byggnadskostnader
och därav för lägenhetsinnehavarna föranledda ökade svårigheter,
som av deni icke kunde övervinnas utan ytterligare bistånd från
statens sida

Genom kungörelse den 14 juni 1929 (nr 170) ersattes den upplåtelseform
av kronolägenheter som avsåg odlingslägenheter av en ny. Enligt nämnda
kungörelse upplåtna lägenheter benämnas kronotorp. Dessa upplåtas på 50
år med 15 frihetsår. Frihetsåren för kronotorpen utgå således tidigast 1945.
Dessa lägenheter avses icke i egnahemsutredningens föreliggande förslag,
vilket endast omfattar skogstorp och odlingslägenheter.

Genom 1929 års kungörelse örn kronotorp erhöllo jämväl innehavarna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

skogstorp och odlingslägenheter förbättringar i villkoren, dock under förutsättning
att torpen och lägenheterna i befintligt skick eller efter företagen
utvidgning befunnits lämpliga för jordbruksändamål. Dylika lägenheter
kunna sålunda tilldelas ökning i odlingsmarken intill högst 15 hektar och ett
odlingsbidrag utöver förut erhållna 250 kronor å ett belopp intill 500 kronor
utan återbetalningsskyldighet för odling, som påbörjats efter den 1 juli 1929.
Vidare kan, örn lägenhetens åbyggnader äro i väsentlig grad bristfälliga, till
byggnadernas iståndsättande eller till uppförande av nya byggnader erhållas
byggnadsbidrag (§ 34) intill så stort belopp, att detsamma jämte det bidrag,
som enligt äldre bestämmelser utlämnats till byggnadsarbete, uppgår till
2,000 kronor eller i undantagsfall 3,000 kronor.

Genom 1929 års kungörelse bereddes vidare innehavarna av skogstorp
och odlingslägenheter under förutsättning att de voro lämpliga för jordbruk
möjlighet att med äganderätt inlösa sina lägenheter.

Slutligen må anmärkas, att enligt brevet den 29 maj 1891 samt kungörelserna
den 27 maj 1904 och den 18 juni 1909 innehavarna av dessa lägenheter
tillförsäkrades frihet från skatter och onera under de s. k. frihetsåren.
Efter utgången av sagda år äro emellertid genom 1932 års riksdags medgivande
(Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 18 mars 1932) innehavare av
nyttjanderätt till skogstorp och odlingslägenheter befriade från skyldighet
att ansvara för annan från och med år 1931 a fastigheten belöpande skatt
och allmän tunga än vägunderhåll in natura och vägskatt.

Vid tillkomsten av 1929 års kungörelse funnos enligt vad egnahemsutredningen
uppgivit upplåtna tillsammans 2,213 skogstorp och odlingslägenheter.
Vid 1935 års utgång funnos 49 skogstorp med 20 års upplåtelsetid samt
2,055 skogstorp och odlingslägenheter med 50 års upplåtelsetid eller tillhopa
2404 lägenheter. Sedan 1929 har alltså ett hundratal lägenheter upphört
att finnas till, de flesta enligt vad som utredningen upplyst till följd av nedläggelse.
— Av kronotorpet! lia sedan 1929 till utgången av 1935 tillkommit
78 lägenheter. — Av de till 2,104 (49 + 2,055) uppgående skogstorpen och
odlingslägenheterna hade år 1935 enligt uppgift i utredningens förslag frihetsåren
utgått för 1,543, som hade att i avgäld betala 45,510 kronor eller
i medeltal 29 kronor 50 öre.

Jämlikt förut åberopade författningar skall efter utgången av de 15 frihetsåren
för odlingslägenheter och sådana skogstorp, där innehavaren erhållit
torpet på arrende under 50 år, arrendeavgift utgå med 3.6 procent på
summan av odlingshjälpen och markvärdet vid tiden för upplåtelsen av lägenheten
ouppodlad och obebyggd. På så sätt bestämd arrendeavgift uppgår
enligt vad egnaliemsutredningen uppgivit i regel till omkring 30 kronor.
För de lägenheter, till vilka enligt 1918 och 1920 års kungörelser utgått
tilläggsbidrag, som kan vara högst 1,250 kronor, skall arrendeavgiften höjas
med 3.6 procent å åtnjutet tilläggsbidrag, vilken höjning enligt sagda kungörelsers
ursprungliga lydelse skulle utgå fran och med frihetsaiens slut. Utredningen
upplyser, att för lägenheter med högsta tilläggsbidrag arrendeavgiften
skulle uppgå lill omkring 75 kronor. Vidare kan lägenhetsinnehavare

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

lia erhållit byggnadsbidrag enligt 1929 års kungörelse, för vilket höjning i den
årliga arrendeavgiften skall utgå med 3,6 procent av uppburet dylikt bidrag.
Sistberörda avgiftsförhöjning torde alltså utgå omedelbart efter frihetsårens
slut. Hela arrendeavgiften torde då enligt utredningen bliva omkring 84 kronor,
i undantagsfall — om byggnadsbidrag skulle ha utlämnats till maximum
eller 3,000 kronor —• omkring 120 kronor. Det torde emellertid vara en relativt
liten del — hittills utlämnat belopp stannar enligt uppgift å 95,000
kronor — av innehavarna av skogstorp och odlingslägenheter, som åtnjutit
byggnadsbidrag enligt 1929 års kungörelse. Genom tillkomsten 1933 av bostadsförbättringsbidrag
torde nyssnämnda byggnadsbidrag alltmer kommit
ur användning.

Beträffande statens kostnader för ifrågavarande lägenheter må framhållas,
att enligt Kungl. Maj:ts brev den 14 juni 1929 skola odlings- och byggnadsbidrag,
som må utgå enligt 1929 års kungörelse — i likhet med dittills utgående
bidrag av motsvarande slag — bestridas från anslaget Kolonisation: Odlings-
och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl., men
övriga kostnader, som enligt bestämmelserna i sagda kungörelse må föranledas
för det allmänna, gäldas av de till driftkostnader för statens domäner
anvisade medel. Enligt vad egnahemsutredningen upplyst erläggas
avgälderna före den 1 november för löpande arrendeår till vederbörande jägmästare,
som redovisar desamma till domänstyrelsen. Avgäldsbeloppen gå
därefter in som inkomst för domänfonden.

I anledning av proposition (nr 120) till 1932 års riksdag och riksdagens
därav föranledda beslut (R. skr. 1932:331) lia innehavarna av skogstorp och
odlingslägenheter erhållit vissa lättnader i arrendeavgifterna. Kungörelse
härom har utfärdats den 17 juni 1932 (nr 294). Innebörden av denna lättnad
är följande. Lägenhetsinnehavarna befrias under fem år från erläggande
av den del av arrendeavgiften, som beräknats efter 3.6 procent på sådant tillläggsbidrag
å högst 1,250 kronor, som avses i kungörelserna 448/1918 och
260/1920. Befrielsen skulle begynna för de lägenhetsinnehavare, som redan
börjat erlägga arrende, från och med arrendeåret 1932/1933 samt för övriga
från och med det år, arrendeskyldighet enligt kontrakten inträder. För
de förra gällde befrielsen alltså t. o. m. arrendeåret 1936/1937. Dessutom
medgavs för sådana lägenhetsinnehavare, som resterade helt eller delvis med
arrendeavgift för arrendeåret 1931/1932, anstånd med inbetalning av det resterande
beloppet, i den mån det ej överstege 3.6 procent av uppburet tilläggsbidrag,
längst intill utgången av arrendeåret 1936/1937.

Enär arrendeavgift inbetalas före den 1 november för löpande arrendeår,
har följaktligen skyldighet att erlägga ifrågavarande förhöjda avgift för arrendeåret
1937/1938 inträtt senast den 1 november 1937 för de lägenhetsinnehavare,
som erhållit tilläggsbidrag och beträffande vilka frihetsåren utgått
senast med arrendeåret 1931/1932. Vidare kommer denna avgiftsförhöjning
atl drabba nyare lägenhetsinnehavare, allt eftersom 20-årsperioden (15 + 5)
för dem utlöper med början för arrendeåret 1938/1939. Som förut anförts

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

höjes avgiften härigenom i regel från omkring 30 till 75 kronor för varje lägenhet.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av egnahemsutredningens arbete
har till utredningen överlämnats vissa framställningar i ämnet, nämligen
dels skrivelse den 10 februari 1936 från domänstyrelsen, dels protokoll
från sammanträde i Vilhelmina den 12 och den 13 juni 1937 med Sveriges
kronotorpare- och kolonistförbund, dels skrivelse den 11 december 1937 från
vissa innehavare av kronolägenheter å Näsets kronopark i Västerbottens län.

Domänstyrelsen har i sin skrivelse föreslagit, bland annat, vissa lättnader
i villkoren för inlösen av skogstorp, odlingslägenheter och kolonat samt
minskning i arrendeavgälderna för kolonaten.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund har hemställt, att procentsatsen
för arrendeavgifter överhuvudtaget skulle nedsättas till 1.8 och tilläggsbidraget
helt avskrivas.

I nyssberörda skrivelse från vissa lägenhetsinnehavare å Näsets kronopark
har, bland annat, anförts:

De hade under de senaste fem åren haft en arrendeavgift å 24 kronor, men
nu fått den höjd till 60 kronor. Då de dessutom hade att betala brandförsäkringspremier
och skatter bleve det en avsevärd summa att betala årligen
med deras små årsinkomster. Visserligen kunde ju skillnaden mellan 24 och
60 kronor förefalla de med bättre inkomster lottade ej vara så stor, men för
dem, som i de flesta fall hade en stor familj att försörja, vore det en avsevärd
summa att betala. De hemställde därför att få sin arrendeavgift nedsatt
till vad den varit under de senaste fem åren.

Egnahemsutredningen har från domänstyrelsen begärt utredning om verkningarna
i ekonomiskt avseende för statsverket av en förlängning av 1932 års
beslut om befrielse från avgift å tilläggsbidraget under ytterligare en femårsperiod.

Utredningen har gjort följande sammanfattning av de erhållna uppgifterna.

Tilläggsbidrag hade t. o. m. arrendeåret
fattning:

antal

lägenheter

1936—1937 utgått i följande om -

kronor

i medeltal
för lägenhet
kronor

Skogstorp.............. 155 151,180 969

Odlingslägenheter...... 1,400 1,611,853 1,151

Summa 1,555 1,763,033 1,134

Då vid 1935 års slut totala antalet dylika lägenheter varit 2,055 och då endast
sådana lägenheter där byggnadsarbetena icke blivit utförda före den 1
januari 1915 kunnat erhålla tilläggsbidrag, torde siffrorna få anses visa, att
för ett stort flertal av lägenheterna dylikt tilläggsbidrag utgått, varvid medeltalet
för lägenhet utgör 1,134 kronor. Den i tilläggsbidrag utbetalade summan
1,763,033 kronor torde icke komma att märkbart höjas, då bidragen avse
första bebyggelser, vilka numera måste som regel vara slutförda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Avgiftsskyldigheten för uppburna tilläggsbidrag under innevarande och
därpå följande fyra arrendeår framginge av följande sammanställning:

arrendeår	antal lägenheter	kronor
1937—1938	769	30,703 1
1938—1939	841	33,797
1939—1940	924	37,490
1940—1941	1,009	41,175
1941—1942	1,131	46,369

För därefter följande arrendeår saknade egnahemsutredningen för närvarande
uppgifter. De årliga beloppen komme emellertid då att avsevärt
minskas.

Egnahemsutredningens förslag i fråga örn skogstorp och odlingslägenheter
innebär, att fortsatt befrielse skall medgivas från den förhöjning i arrendeavgifterna,
som hänföres till de uppburna tilläggsbidragen. Utredningen har
ställt sig tveksam huruvida denna befrielse bör bliva temporär eller ock definitiv.
Utredningen har emellertid, då frågan om definitiv befrielse från avgiftsförhöjningen
utan olägenhet kunde anstå tills utredningen avgivit slutbetänkande,
stannat vid att föreslå en temporär befrielse. Den tid varunder
befrielse bör medgivas föreslås till fem år.

Såsom motivering till sitt förslag har utredningen anfört i huvudsak följande.

Förhållandena torde vara sådana, att en viss omedelbar lättnad borde beredas
innehavare av skogstorp och odlingslägenheter. Liksom vid den omprövning
av upplåtelsevillkoren, som ägde rum senast 1932, hade nu utredningen
särskilt uppmärksammat den ökning i lägenhetsinnehavamas arrendeavgifter,
vilken föranleddes av uppburna tilläggsbidrag. I de fall, där dessa
bidrag utgått med högsta möjliga belopp, 1,250 kronor, utgjorde avgiftsförhöjningen
45 kronor per år, under det att den avgift, som eljest vanligen
skolat erläggas, stannade vid omkring 30 kronor. För samtliga lägenheter,
vilka erhållit tilläggsbidrag, komme avgiftsförhöjningen att bliva i medeltal
41 kronor. I betraktande av de begränsade kontantinkomster samt den ofta
stora familjeförsörjning, som förelåge för dessa nybyggare, innebure uppenbarligen
en dylik utgiftsökning en starkt kännbar belastning, allra helst som
ifrågavarande folkgrupp förut befunne sig å en torftig levnadsstandard.
Tillskottet till uppehället av jordbruksprodukter hade icke blivit av den betydenhet,
att det kunnat nämnvärt förbättra utkomstmöjligheterna under
de gångna åren från första upplåtelsen. Vid övervägande av dessa lägenhetsinnehavares
ställning borde beaktas, att byggnaderna i många fall vore både
otidsenliga och bristfälliga och att innehavarna som regel icke syntes utan
särskild hjälp kunna iståndsätta dem. Alla lägenhetsinnehavare på något enstaka
undantag när vore för sin försörjning i främsta rummet beroende av
arbetsförtjänster utom hemmet, vilka emellertid vore växlande och understundom
alltför knappa.

Lägenhetshavarnas ekonomiska förhållanden och möjligheter att kunna
bära avgiftsförhöjningen för tilläggsbidrag syntes sålunda utredningen vara
ungefär desamma som 1932 och i varje fall icke märkbart förstärkta annat
än blott tillfälligt med hänsyn till den förbättring i möjligheterna till arbets -

1 Härav voro (ten 1 januari 1938 restförda 9,401 kronor för 223 lägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

förtjänst, som åtföljde den nuvarande högkonjunkturen inom skogsbruket.
Man kunde ej heller förvänta, att detta utgångsläge inom en nära framtid
skulle så förbättras, att lägenhetsinnehavarna skulle kunna bära ifrågavarande
avgiftshöjning. Även om den ökade arbetsförtjänsten skulle fortfara
några år, behövdes denna för lägenheternas förbättrande och skälig höjning
av familjernas levnadsförhållanden. Lägenhetsinnehavarna i fråga finge
alltjämt anses befinna sig i knappa omständigheter och vara förtjänta av att
i sin nybyggargärning erhålla ali den lättnad och uppmuntran, som kunde
stå till buds.

En verksam hjälp kunde beredas nu liksom 1932 genom fortsatt befrielse
från den höjning i arrendeavgifterna, som hänfördes till uppburet tilläggsbidrag.
Medan utredningen oförbehållsamt förordade en sådan befrielse,
hade likväl en viss tvekan rått, huruvida denna borde vara temporär eller
definitiv. 1932 års beslut hade stannat vid beviljande av en 5-årsfrist. Det
vore föga utsikt, att lägenhetsinnehavarna efter åtnjutande av en liknande ny
respittid skulle kunna bära denna utgiftsökning. Andra starka skäl kunde
åberopas för att staten skulle helt avstå från att kräva förräntning av
tilläggsbidragen. Denna ståndpunkt kunde sägas vinna stöd redan därav,
att tilläggsbidragen enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut 1932 icke
såsom andra byggnadsbidrag medräknades vid bestämmande av den löseskilling,
som skulle betalas vid friköp, utan då helt avskreves. Konsekvensen
syntes bjuda, att ej heller beräkna arrendeavgifter på dessa bidrag. De
bade tillkommit på grund av den kostnadsfördyring, som uppstode under
krisåren efter 1915. Vissa lägenhetsinnehavare, beroende på tidpunkten för
åbyggnadernas uppförande, bade därigenom kommit att belastas med högre
statsbidrag för beräkning av arrendeavgifterna än andra, ehuru dei''as utkomstmöjligheter
i övrigt vore desamma och ingalunda förbättrade till följd
av att större bidrag förbrukats för byggnadsändamål.

De ekonomiska verkningarna för statsverkets vidkommande av sålunda
ifrågasatta åtgärder bade belysts av de från domänstyrelsen erhållna uppgifterna.

Enär såsom anmärkts återbetalning av tilläggsbidrag icke vore föreskriven
med avsende på friköp, kunde kapitalbeloppet eller hitintills 1,763,033 kronor
för 1,555 lägenheter på visst sätt anses såsom redan avskrivet. Statens
ytterligare uppoffring skulle alltså vid beslut, att årlig avgift för dylikt
bidrag icke skulle utgå, begränsas till den inkomstminskning, som uppkomme
för tiden från frihetsårens utgång tills friköp skedde. Enär erlagda arrendeavgifter
redovisades som inkomst för domänfonden, erfordrades icke särskild
anslagsanvisning från riksdagen för täckande av uteblivna avgifter.

Det förtjänade erinras, att för en i förevarande hänseende jämförbar folkgrupp,
nämligen de statens egnahemslåntagare, som bildat egna hem under
den till följd av världskrigets verkningar inträffade högkonjunkturen, vid
1926 års riksdag beviljats anslag å 700,000 kronor, varav understöd intill
1,500 kronor för varje låntagare kunde utgå till kompensation av de stegrade
anläggningskostnaderna under högkonjunkturen.

Utredningen har föreslagit, att därest utredningens förslag om en temporär
befrielse från ifrågavarande avgiftsförhöjning godtoges, följande bestämmelser
borde meddelas. Lägenhetsinnehavare, som uppbär tilläggsbidrag, skall
vara skyldig att från och med det tjugusjätte året från första upplåtelsen
vidkännas den böjning i den årliga arrendeavgiften, som motsvarar ränta
efter 3.6 procent å sagda bidrag. Denna bestämmelse torde böra träda i
kraft den 1 juli 1938 och givas tillämpning i omedelbar anslutning till 1932

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

års befrielse och alltså i avseende å arrendeavgifter, som skola erläggas för
arrendeåret 1937—1938 och senare år. Lägenhetsinnehavare, beträffande vilken
skyldighet att erlägga arrendeavgift inträtt före arrendeåret 1932—1933
torde fritagas från höjning av arrendeavgiften på grund av erhållet tilläggsbidrag
för tiden från och med arrendeåret 1937—1938 till och med arrendeåret
1941—1942. Lägenhetshavare, som den 1 juli 1938 helt eller delvis erlagt arrendeavgift
för arrendeåret 1937—1938, torde såsom arrendeavgift för arrendeåret
1938—1939 och eventuellt följande år tillgodoräknas sålunda erlagt
kapitalbelopp, i den mån detta belöper å uppburet tilläggsbidrag eller alltså
överstiger den årliga arrendeavgiften utan ifrågavarande förhöjning.

För den händelse att en definitiv befrielse från avgiftsförhöjningen skulle
vinna statsmakternas gillande, har utredningen föreslagit, att bestämmelserna
givas det innehåll, att lägenhetsinnehavare, som uppbär tilläggsbidrag, skall
vara befriad från nu stadgad skyldighet att från och med det tjuguförsta
året från första upplåtelsen på grund av sagda bidrag vidkännas höjning i
den årliga arrendeavgiften i avseende å arrendeavgifter, som skola erläggas
för arrendeåret 1937—1938 och senare år. Lägenhetsinnehavare, som den 1
juli 1938 helt eller delvis erlagt arrendeavgift för arrendeåret 1937—1938, torde
såsom arrendeavgift för arrendeåret 1938—1939 och eventuellt följande år
tillgodoräknas sålunda erlagt kapitalbelopp, i den mån detta belöper å uppburet
tilläggsbidrag eller alltså överstiger den årliga arrendeavgiften utan
ifrågavarande förhöjning.

För bägge alternativen har utredningen ansett, att de blivande bestämmelserna
böra meddelas genom ändring av sista stycket i mom. 1 av kungörelsen
den 20 juni 1918 (nr 448) angående tilläggsbidrag till vissa innehavare av
odlingslägenheter och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen
sådant detta moment lyder enligt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 294) jämte
övergångsbestämmelser.

Vad beträffar den 1 juli 1932 resterande arrendeavgifter, för vilka anstånd
beviljats enligt 1932 års kungörelse och vilka ännu kunna vara oguldna,
har utredningen, enär dessa oguldna belopp äro av jämförelsevis ringa
omfattning, icke ansett nödigt att föreslå förlängning av anstånd i denna ordning.
Summan oguldna dylika avgifter den 14 mars 1937 uppgick enligt
vad utredningen upplyst till 595 kronor, varav för 6 skogstorp 234 kronor
och för 9 odlingslägenheter 361 kronor. Till samma tidpunkt hade inbetalts
590 kronor för 15 lägenheter. Utredningen har ansett, att det torde få ankomma
på domänstyrelsen att ombesörja indrivning av dessa under beaktande
av vederbörande lägenhetsinnehavares ekonomiska ställning och utsikt
att kunna inom skälig tid inbetala resterande belopp. Skulle domänstyrelsen
finna nöden kräva, att dylikt belopp avskrives, anser utredningen styrelsen
böra vidtaga vederbörlig åtgärd härför.

Domänstyrelsens förslag om medgivande av lindring i avgiftsskyldigheten
för uppburet byggnadsbolag enligt 34 § kungörelsen nr 170/1929 och befordrande
av inlösen med äganderätt av skogstorp och odlingslägenheter har
utredningen icke ansett sig böra upptaga till behandling i förevarande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Ej heller har frågan om generell nedsättning av procentsatsen för beräkning
av arrendeavgift fran 3.6 till 1.8, som framförts av Sveriges kronotorpareoch
kolonistförbund på kongress i Vilhelmina i juni 1937, av utredningen
ansetts kunna övervägas såsom en lämplig åtgärd i avvaktan på utredningens
blivande betänkande.

Hjälpåtgårder åt innehavare av kolonat ä kronoparker i Norrland och

Dalarna.

I anslutning till vad utredningen härutinnan anfört torde jag härefter få
lämna en kortfattad redogörelse för tillkomsten av och bestämmelserna rörande
kolonaten å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Vid 1918 års riksdag beslöts anordnande av kolonisationsförsök å vissa
kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län. Två typer av kolonat
skulle upplåtas, en större med omkring 15 hektar odlingsmark och en
mindre med omkring 5 hektar. Odlingsmarken skulle till större delen bestå
av torvmark. Till de större kolonaten skulle därjämte läggas omkring 15
hektar skogsmark. Kolonaten skulle upplåtas på arrende för en tid av femton
år med rätt för kolonisten att efter tio år när viss odling verkställts
mot köpeskilling förvärva kolonatet med äganderätt. Kolonist skulle före
upplåtelsetidens utgång ha odlat å de mindre kolonaten 3 hektar och å de
större 5 hektar. Särskilda bestämmelser gåvos om de terminer, inom vilka
vissa arealer skulle ha odlats. Kolonist å större kolonat erhöll i odlingslijälp
500 kronor. Genom statens försorg skulle vissa avlopps- och avledningsdiken
upptagas. En del kolonat bebyggdes genom statens försorg
(statsbyggen). Å övriga kolonat skulle kolonisten själv utföra byggnadsarbetena
(självbyggen). Självbyggande kolonist fick av statsmedel byggnadshjälp
med 3/i av kostnaden, dock högst 4,500 kronor. Kolonist fick å
kronans mark kostnadsfritt virke till byggnaderna och åtnjuter under upplåtelsetiden
fritt virke till husbehov och vedbrand, ävensom nödigt bete å
kronoparken. Under de fem första åren (frihetsår) skulle ingen lega utgå.
Därefter skulle i årlig lega erläggas 3.6 procent å markvärdet samt för byggnaderna
180 kronor vid statsbyggen och vid självbyggen 3.6 procent å den
kontanta byggnadshjälpen.

Vid var och en av riksdagarna 1919—1924 beslöts anordnande av ytterligare
kolonisationsförsök å kronoparker i samtliga norrländska län och Kopparbergs
län.

Sedan vid 1925 års riksdag på grundval av den vunna erfarenheten viss
omläggning av kolonisationsverksamheten blivit beslutad, fann Kungl. Majit
den 26 juni 1925 gott dels utfärda kungörelse (nr 291) angående allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna,
avseende i främsta rammet reglering av framtida upplåtelser av kolonat, dels
ock godkänna vissa tilläggsbestämmelser att gälla för äldre kolonat, beträffande
vilka med hänsyn till föreliggande kontrakt oinskränkt övergång till
förenämnda allmänna grunder icke kunde ske.

Några nya kolonisationsföretag enligt 1925 års kungörelse hava icke igång -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

satts, även om ytterligare upplåtelser efter 1924 inom de äldre företagen skett
enligt villkoren i 1925 års kungörelse. Beträffande odlingsskyldigheten innehåller
1925 års kungörelse, som icke skiljer på större och mindre kolonat,
den bestämmelsen att före upplåtelsetidens slut minst 3 hektar skal! lia
uppodlats. — Kronan ansvarar enligt 1925 års kungörelse för skatt och
annan allmän tunga, som belöpa å kolonat under den tid kolonist innehar
detta med nyttjanderätt, dock under högst femton år från den första upplåtelsen.

Berörda tilläggsbestämmelser i avseende å de äldre kolonaten gällde, i
vad nu kan vara av intresse, huvudsakligast följande. Ytterligare tilldelning
intill 17 hektar av odlingsmark kunde erhållas. Uppskov med de kontrakterade
byggnads- och odlingsskyldigheterna kunde ske. Även de mindre
kolonaten kunde få odlingsbidrag. Legan för kolonaten kunde från och med
det sjätte till och med det åttonde året efter tillträdet nedsättas till hälften
av det i kontraktet angivna beloppet. På kolonatet belöpande skatt och annan
allmän tunga skulle under den tid kolonatet innehades med nyttjanderätt
betalas av staten, dock under högst femton år från den första upplåtelsen.
Inlösen med äganderätt kunde ske så snart innehavarens kontraktsenligt
åliggande odlings- och byggnadsskyldighet fullgjorts.

I överensstämmelse med beslut vid 1929 års riksdag fastställde Kungl. Maj:t
i brev den 27 juni 1929 ändringar i för försökskolonaten gällande bestämmelser,
innebärande ytterligare förbättringar i villkoren. Friheten från
lega eller frihetsåren utökades från fem till tio år. Ytterligare odlingsbidrag
av 250 kronor kunde tillerkännas kolonist. Det för beräknande av lega och
köpeskilling för kolonat åsätta värdet å byggnader nedsattes för såväl statsbyggda
som självbyggda kolonat till 3,500 kronor, med rätt för vederbörande
myndighet att, där särskilda skäl därtill föranledde, medgiva ytterligare nedsättning
till lägst 3,000 kronor samt, efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t
i fråga om Norrbottens och Västerbottens län, jämväl därunder till lägst 2,000
kronor.

Slutligen föreskrev Kungl. Majit i överensstämmelse med ett av 1932 års
riksdag fattat beslut i brev till statens egnahemsstyrelse den 17 juni 1932 ytterligare
lindringar i upplåtelsevillkoren för kolonat. Dessa lindringar avsågo i
huvudsak följande. Den tid, under vilken kolonist vore befriad från erläggandet
av lega, frihetsåren, utsträcktes än en gång eller från 10 till 15 år. Såsom
villkor härför skulle dock gälla, att kolonisten fullgjorde sina kontraktsenliga
skyldigheter. Det markvärde som skulle ligga lill grund för köpeskillings
beräknande nedsattes. Riksdagen medgav därjämte, att Kungl. Majit
finge, efter prövning av i vart fall föreliggande omständigheter, bemyndiga
vederbörande myndighet att avskriva sådant statens lordringsbelopp hos
innehavare eller förutvarande innehavare av kolonat, utlagt före den 1 juli
1925, som ansåges icke kunna utfås eller som befunnes icke skäligen böra
belasta kolonatet.

Såsom förut angivits omfattade första upplåtelsetiden för kolonat 15 år.
Avsikten var påtagligen, att lägenheterna vid denna tid skulle lia nått den

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

avsedda bärkraften. Enligt vad utredningen uttalat torde man ha utgått från
att kolonaten då i allmänhet skulle vara inlösta. Emellertid torde det enligt
vad utredningen upplyst vara blott ett fåtal, beträffande vilka detta blivit
fallet. Enligt § 26 i 1925 års kungörelse, vilken på grund av tilläggsbestämmelserna
äger i huvudsak tillämpning å försökskolonaten, äger kolonist, som
ej inlöst kolonatet, därest villkoren enligt § 20 för inlösen av kolonatet uppfyllts,
erhålla kolonatet till sig upplåtet under nyttjanderätt för ytterligare
15 år och under oförändrade villkor, dock att därvid icke skall tillämpas
vad i §§ 9, 10, 13 och 17 sägs om legofrihet, odlingsskyldighet, rätt till bete
och ansvar för skatt och allmän tunga.

Under åren 1918—1925 handhades kolonisationsverksamlieten av statens
kolonisationsnämnd. Numera omhänderhaves verksamheten i Västerbottens
och Norrbottens län av en kolonisationsnämnd för vartdera länet. Verksamheten
i övriga Norlandslän och Kopparbergs län handhaves av domänstyrelsen.
Ledning och kontroll över verksamheten utövas av statens egnahemsstyrelse.

De olika kolonisationsområdena enligt 1918—1924 års försökskolonisation
omfattade omkring 700 kolonat. Av dessa hava många aldrig upplåtits. Andra
ha tid efter annan nedlagts. År 1926 voro 520 upplåtna, vilket antal år 1936
efter nedläggelser utgjorde 458. Vid årsskiftet 1937—38 var antalet upplåtna
kolonat 453.

Utredningen har lämnat följande uppgifter för åren 1926 och 1936 till belysande
av omfattningen och fortgången av ifrågavarande kolonisation.

Län	Antal	Antal personer	Hektar odlad jord	Antal hästar	Antal kor och ungnöt	Antal får och getter
					i medeltal	per kolonat
	1926	1936	1926	1936	1926	1936	1926	1936	1926	1936	1926	1936
Norrbottens..........	239	212	4.5	5.6	0.92	2.64	0.23	0.38	1.30	2.93	0.31	0.13
Västerbottens........	230	199	3.5	4.9	0.82	2.66	0.15	0.31	1.00	2.03	0.39	0.71
Jämtlands och Väster-norrlands ..........	24	18	3.2	6.1	0.29	1.84	0.29	0.33	0.63	3.11	0.71	0.39
Gävleborgs ..........	25	23	6.5	5.8	0.71	1.51	0.36	0.57	1.72	2.65	—	0.09
Kopparbergs ........	2	6	2.5	5.3		2.08	—	0.67	1.50	4.50	—	1.67
Summa	520	458	4.1	5.3	0.83	2.56	0.21	0.36	1.16	2.55	0.35	0.41

I anslutning till tabellen bar utredningen anfört följande.

Tabellens siffror visade å ena sidan, att kolonaten den senaste 10-årsperioden
betydligt förstärkts i fråga om odlingen liksom ock att kreatursantalet
ökats. Familjemedlemmarnas antal hade också vuxit. Å andra sidan måste
siffrorna anses jämväl ge vid handen, att dessa lägenheter i fråga om odlingen
och bärkraften icke hunnit på långt när så långt som man vid kolonisationens
inrättande hoppats eller 3—5 hektar odlad jord före upplåtelsetidens
slut. Många av kolonaten vore beträffande den odlade jorden icke
större än en lägenhet av arbetarsmåbrukstyp. Likväl hade vissa hunnit
ganska långt i odlingen och hålla nu till och med häst samt 6 å 7 kor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Utredningen har •— med hänsyn till att ett av de viktigaste önskemålen från
kolonisternas sida, varom nu kan bli fråga, avser arrendeavgiften eller legan,
som utgår efter de 15 frihetsåren — framhållit, att denna lega efter gällande
regler, eller 3.6 procent på byggnadsvärdet, 3,500 kronor, och markvärdet,
bleve högst 135 kronor, i undantagsfall 140 kronor. Därest minimivärdet å
byggnader, 2,000 kronor, Indes till grund för legans bestämmande, minskades
enligt vad utredningen upplyst denna till omkring 75 kronor. Legan för
kolonat kan alltså variera mellan 75 och 135 upp till 140 kronor.

Domänstyrelsen föreslog såsom förut berörts i sin framställning den 10
februari 1936 viss nedsättning i legan för kolonat. Domänstyrelsens förslag
innebär, att arrendeavgälden för kolonat från och med 16:e till och med
20 :e året efter upplåtelsen skulle — i överensstämmelse med bestämmelserna
för skogstorp och odlingslägenheter — utgå med 3.6 procent på erhållet
statsbidrag, beräknat till 750 kronor, och på markvärde samt från och med
det 21 :a året, beräknad på 2,000 kronor av erhållen byggnadshjälp jämte
markvärde. Avgälden skulle då bli från och med det 16 :e till och med det
20 :e året 30 kronor och därefter 75 kronor.

Kolonisterna å Abborrträskliden m. fl. kolonatområden hava i skrivelser
i april och maj 1937 hemställt örn ytterligare fem frihetsår, alltså tillsammans
20, samt legans nedsättning därefter till 30 kronor för kolonat. I en
av skrivelserna begärdes legofrihet för innehavarens och hustruns livstid.

Egnahemsutredningens förslag rörande lättnader i villkoren för kolonatupplåtelserna
innebär följande. Kolonist skall berättigas, att vid utgången
av första upplåtelsetiden, därest han ej inlöst kolonatet men är berättigad
till förnyad upplåtelse, erhålla kolonatet till sig upplåtet under nyttjanderätt
för ytterligare fem år under oförändrade villkor, dock att kolonisten därvid
ålägges skyldighet att ansvara för å fastigheten belöpande vägunderhåll in
natura och vägskatt. Skulle rätt till ny upplåtelse ej föreligga — exempelvis
på grund av ej fullgjord odlingsskyldighet — bör likväl nyttjanderätt som
nu föreslagits medgivas, örn kolonisten prövas alltjämt uppfylla dc personliga
förutsättningarna för att bliva antagen till kolonist.

Enär kolonist, som före utgången av de legofria åren under första upplåtelsetiden
övertager kolonatet med äganderätt, är befriad från erläggande
av amortering och ränta å ogulden köpeskilling under så lång tid att samma
tid tillhopa med den legofria utgör femton år, bör enligt samma regel befrielsen
från att erlägga amortering och ränta nu omfatta tillhopa tjugu
år.

Ett genomförande av utredningens förslag skulle enligt vad utredningen
anfört medföra att det i nionde huvudtiteln under punkt 145 upptagna anslaget
till Kolonisation: Understödjande av kolonisation å vissa kronoparker
måste höjas med 12,500 kronor från 111,500 kronor till 124,000 kronor.

Ur utredningens motivering till förslaget må här återgivas följande.

De förhållanden, under vilka kolonisterna levde, syntes i stort sett vara
jämförliga med skogstorparnas och odlingslägenhetsinnehavarnas. Liksom
skogstorpen och odlingslägenheterna hade icke heller kolonaten under frihets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

åren nått den utveckling och bärkraft, som åsyftats. Odlingen hade gått
alltför sakta, ofta beroende icke blott på bristande intresse hos kolonisten, utan
kanske mera på att marken varit otjänlig och belägenheten avsides för drivande
av jordbruk. Åbyggnaderna hade med åren visat sig vara behäftade
med svåra brister, som också förorsakat vantrevnad och ökade kostnader.

Den erfarenhet, som hittills vunnits av kolonisationen inom övre Norrland,
förefölle alltmer visa på att arbetet med att av obruten mark framskapa ett
jordbruk även av det mindre slaget toge i anspråk en man och hans
hustrus hela livstid, i varje fall hela den tid då de stöde i full arbetskraft.
Anledningarna härtill vore många. Utom annat kunde hänvisas till att mannen
för att under nybyggargärningen kunna skaffa livsuppehälle åt sig och
familjen måste i stor utsträckning arbeta utom jordbruket och försumma
arbetet med odlingen och byggnaderna hemma på lägenheten. Man hade
hittills sett allt för optimistiskt på tiden för ett nybyggararbete. Det bleve
ofta så att, när legobetalningen skulle börja, mannens och hustruns bästa tid
vore gången samtidigt som möjligheterna till kontantinkomster minskades.

Oaktat sålunda denna nybyggargärning stött på stundom oöverkomliga
hinder och svårigheter skrede dock det mödosamma och vanskliga kolonisationsarbetet
framåt, om än långsamt, på de kolonat, som fortfarande vore
besatta. Mot bristerna i kolonisationen hade emellertid i fortsättningen,
framförallt genom besluten 1925, 1929 och 1932 örn förbättringar i villkoren,
främst utsträckt tid för frihet från lega, statsmakterna sökt råda bot och
bringa hjälp. Sedan en lång följd av år ställdes därjämte statsmedel, utöver
kontrakterad byggnadshjälp, till förfogande för justering av såväl stats- som
självbyggda kolonat.

När numera för ett flertal kolonister frihetsåren ånyo utgått och övriga
kolonister blott hade ett eller annat år kvar, innan skyldighet att erlägga
lega och skatter för lägenheterna inträdde, vore deras ekonomiska ställning
och möjlighet att bära legoavgifter uppenbarligen mycket svag. Med hänsyn
härtill och vad förut anförts och änskönt det vore ägnat att ingiva betänkligheter
att på nytt medgiva lättnader i de förpliktelser, som kolonisterna
hade att vidkännas efter frihetsårens slut, hade egnahemsutredningen
icke ansett sig kunna uraktlåta att överväga förslag i sådant syfte.

1925, 1929 och 1932 års beslut örn lindring i och frihet från erläggande
av lega hade kunnat ske inom tiden för löpande nyttjanderättsavtal. Samtidigt
med att numera frihetsåren utlöpte, upphörde även dessa avtal. Detta
medförde, att nya nyttjanderättsavtal måste upprättas, däri eventuella förmåner
kunde medgivas utöver vad som eljest skulle vara fallet. I ett flertal
fall hade underlåtits att träffa nya avtal sedan de gamla upphört.

De krav, som av kolonisterna framställts om ytterligare frihetsår och fortsatt
befrielse från skattskyldighet för fastigheterna, kunde utredningen icke
frånkänna berättigande.

I fråga om skattskyldigheten kunde såsom motivering till utredningens
förslag tilläggas, att därigenom skulle vinnas jämställdhet med innehavare
av nyttjanderätt till skogstorp och odlingslägenheter, sedan de första 15 åren
tilländalupit. Förslaget innebure, bland annat, å ena sidan att kolonisterna
erhölle ytterligare fem frihetsår eller sammanlagt tjugu och att rätten till
bete å kronoparkerna förbleve oförändrad samt å andra sidan att kolonisterna
under femårsperioden tillförbundes att fullgöra dem enligt kontrakten
för förstaupplåtelsen jämte tilläggsbestämmelser beträffande odling,
byggnad, dikning och eljest åliggande skyldigheter. Betesrätten hade ansetts
böra bibehållas, enär inom kolonatområdena blott i undantagsfall vidtagits
sådana kulturåtgärder att erforderligt bete funnes att där tillgå. Så länge

Kungl Maj.ts proposition nr 221. 15

dylikt kulturbete saknades, borde från statens sida krav ej resas, att skogsbetet
skulle upphöra.

Rörande de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag bar denna
anfört i huvudsak följande.

Med avseende på den ekonomiska innebörden av utredningens förslag
finge uppmärksammas legofriheten och skattelindringen. Enligt uppgifter
från domänstyrelsen och kolonisationsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens
län uppginge den lega, varifrån befrielse skulle medgivas enligt utredningens
förslag örn en ny legofri femårsupplåtelse, till sammanlagt 244,110
kronor. Av de kolonister, som varit skyldiga att erlägga lega för arrendeåret
1937—1938, hade före mitten av januari 1938 inom Västerbottens län
ingen enda och inom Norrbottens län endast 13 fullgjort inbetalningen. Enär
efter frihetsårens slut nya avtal ej ingåtts, hade enligt erhållen upplysning ännu
ingen lega debiterats de under domänverket stående kolonisterna. För Västerbottens
och Norrbottens län utgjorde den restförda legan tillsammans
resp. 8,810 kronor 15 öre och 5,011 kronor 75 öre, däri dock inginge jämväl
rest från tidigare år. Beträffande skattskyldigheten bade Norrbottens läns
kolonisationsnämnd meddelat, att hela skattebördan för samtliga kolonat inom
länet uppginge till ungefär 8,000 kronor om året. Från Västerbottens läns
kolonisationsnämnd hade inhämtats, att sammanlagda skattebeloppet stannade
vid 7,000 kronor. Domänstyrelsen, som i anslagsäskandena för budgetåret
1938/1939 beräknat erlägga skatt för alla kolonat under sin förvaltning,
hade uppfört dessa utskylder med tillhopa 1,110 kronor. Enligt utredningens
förslag skulle emellertid efter de 15 frihetsårens utgång icke hela skattskyldigheten
åvila staten, utan vägskatten skulle under den följande 5-årsperioden
gäldas av kolonisterna själva.

I de stater för domänstyrelsen och kolonisationsnämnderna, som i årets
statsverksproposition upptagits under nionde huvudtitelns punkt 145, skulle,
därest utredningens förslag vunne gillande, erfordras ändring allenast beträffande
Västerbottens läns kolonisationsnämnd, för vilken posten utskylder
borde höjas med 3,500 kronor till 7,000 kronor och inkomstposten, eftersom
i densamma, i motsats till vad som upplysts örn motsvarande post för
Norrbottens län, medräknats legoavgifter å 9,000 kronor, minskas nied sistnämnda
belopp. Detta skulle medföra ökning av anslagsbehovet för länet
med 12,500 kronor till 50,400 kronor. Det av Kungl. Majit äskade anslaget
för ändamålet skulle följaktligen också behöva ökas med 12,500 kronor till
124,000 kronor. Det finge anmärkas, att utredningen i avsaknad av närmare
beräkningsgrunder för utskylderna i fråga örn staterna bortsett från den
minskning på utgiftssidan, som kunde uppkomma med hänsyn till vägskatternas
överflyttning till kolonisterna.

I fråga örn ikraftträdandet av de förordade bestämmelserna bar egnaliemsutredningen
föreslagit, att desamma böra träda i kraft den 1 juli 1938 och
givas tillämpning för arrendeåret 1937—1938 och senare år. Kolonist, som
helt eller delvis erlagt lega för arrendeåret 1937—1938 eller å fastigheten
från och nied år 1937 belöpande skatt och allmän tunga än vägskatt, torde
såsom framtida lega eller såsom köpeskilling tillgodoräknas sålunda erlagt
kapitalbelopp.

Utredningen har framhållit, att den icke ansett nödigt att såsom förskott å
framtida lega eller köpeskilling räkna även lego- och skattebelopp, som
kan lia erlagts för tidigare år än förut sagts. Såsom skäl härför har anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Någon orättvisa torde härigenom icke uppkomma äldre och yngre kolonister
emellan, eftersom jämväl dylik äldre kolonist erhölle ytterligare fem
frihetsår och följaktligen, ehuru ej fortlöpande, tillhopa tjugu frihetsår. Detsamma
vore förhållandet med kolonist, som inlöst kolonatet och erlagt amortering
eller ränta för något år. Att i bägge de nämnda fallen kolonisten
gjorde en viss ränteförlust å utlagt belopp torde sakna betydelse. Sådan
ränteförlust uppkomme likaledes å erlagda lego- och vägskattemedel, vilka
avräknades i förut angivna fall, då endast kapitalbeloppet toges i betraktande.
Utsägas borde måhända, att dylika medel icke torde få tillgodoräknas i andra
fall såsom exempelvis vid avhysning.

Slutligen har utredningen framhållit, att densamma ej ansett tillräckliga
skäl förefinnas att nu föreslå ändring i de regler, som meddelats med avseende
på tidigare beräkning av den legofria och den räntefria tiden i de fall,
där lega under viss tid må ha utgått med allenast halva legobeloppet.

Hjälpåtgärder åt innehavare av ngbgggeslägenheter å Alträsks kolonisations område.

Jag torde härefter få övergå till utredningens förslag rörande hjälpåtgärder
åt innehavare av nybyggeslägenheter å Alträsks kolonisationsområde.

Kolonisationsverksamheten vid Alträsks kolonisationsområde har tillkommit
enligt beslut vid 1909 års riksdag. Den avser anordnande av nybyggeslägenheter
å ett från Alträsks och Svanå kronoparker samt Selets f. d. stockfångskog
avskilt område, beläget vid Brännbergs järnvägsstation ej fullt tre
mil från Boden i Norrbottens län. Den för verksamheten gällande planen
avser 48 lägenheter. Verksamheten står under ledning av en särskild nämnd,
Alträsks nybyggesnämnd, som tillerkänts rätt att i vidsträckt omfattning
handla efter omständigheterna (reglemente fastställt den 21 juni 1912 med
ändringar den 17 augusti 1928, den 14 juni 1929 och den 22 augusti 1930).
Viss tillsyn över verksamheten utövas av statens egnahemsstyrelse. De för
upplåtelserna, i den män de skett före den 1 juli 1929, fastställda villkoren
sammanfalla i många hänseenden med motsvarande stadganden rörande odlingslägenheter
å kronoparker i de sex nordligaste länen. Upplåtelserna ske
emellertid med äganderätt, dock med en försökstid på 15 år, varunder nybyggaren
innehar lägenheten under nyttjanderätt samt är befriad från utskylder
och onera för nybygget, men har byggnads- och odlingsskyldighet.

Enligt 1909 års bestämmelser ägde nybyggaren att av allmänna medel erhålla
odlingslijälp till belopp av 750 kronor. I samband med utfärdandet
år 1918 och 1920 av de förut åberopade bestämmelserna om tilläggsbidrag
om högst 1,250 kronor till innehavare av odlingslägenheter å kronoparker i
de sex nordligaste länen för utförda byggnadsarbeten ha genom Kungl. Maj :ts
brev den 20 juni 1918 och den 4 juni 1920 meddelats motsvarande föreskrifter
om tilläggsbidrag till innehavare av nybyggeslägenhet å Alträsk. I överensstämmelse
härmed ha nu ifrågavarande lägenhetsinnehavare kunnat
komma i åtnjutande av kontant statsbidrag med sammanlagt högst 2,000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Köpeskillingen bestämdes före 1932 så att den motsvarade dels det kapitalvärde,
vartill nybygget vid upplåtelsen av nämnden uppskattats, vilket värde
ej finge sättas högre än 50 kronor för hektar av lägenhetens areal, impedimenter
oberäknade, dels ock uppburen odlingshjälp jämte tilläggsbidrag.

I 1932 års proposition (nr 120) anförde föredragande departementschefen
vidkommande nybyggesupplåtelserna i Alträsk bland annat, att de härom
gällande bestämmelserna vore i avseende å nybyggesupplåtelser före
den 1 juli 1929, i allt väsentligt likartade med vad som gällt och gällde beträffande
odlingslägenheter å kronomark. Med hänsyn härtill och under
hänvisning till vad departementschefen tidigare anfört örn lindrade villkor
för odlingslägenheter och kronotorp förordade departementschefen, att
de av honom tillstyrkta ändringarna i upplåtelsevillkoren för odlingslägenheter
måtte i tillämpliga delar vinna giltighet beträffande sådana nybyggeslägenheter
å Alträsks kolonisationsområde, vilka upplåtits före den 1
juli 1929.

I enlighet med riksdagsbeslut i anledning av förut berörda proposition föreskrev
Kungl. Maj :t i brevet den 17 juni 1932 till egnahemsstyrelsen, att vad
i kungörelserna den 17 juni 1932 (nr 294 och nr 295) stadgats i fråga örn
upplåtelsevillkoren för odlingslägenheter å kronomark i de sex nordligaste
Jänen skulle i tillämpliga delar vinna giltighet med avseende å sådana nybyggeslägenheter
å Alträsks kolonisationsområde, vilka upplåtits före den 1
juli 1929.

För upplåtelser, vilka äga rum från och med den 1 juli 1929, gälla särskilda
i Kungl. Majlis brev den 14 juni 1929 meddelade bestämmelser. Dessa
ansluta sig till 1929 års grunder för upplåtelse av kronotorp.

Enligt uppgift av egnahemsutredningen äro för närvarande 22 kolonat
upplåtna å Alträsksområdet. Vissa äro friköpta.

Egnahemsutredningen har i sin förevarande skrivelse föreslagit, att — ehuru
den av egnahemsutredningen förut föreslagna lindringen i upplåtelsevillkoren
för odlingslägenheterna avseende frihet från avgift å tilläggsbidraget näppeligen
torde ha betydelse för nybyggeslägenheterna å Alträsksområdet — det
likväl liksom tidigare borde förklaras, att de bestämmelser, som i fråga örn
odlingslägenheterna bleve antagna, skulle i tillämpliga delar vinna giltighet
med avseende å sådana nybyggeslägenheter å Alträsks kolonisationsområde,
vilka upplåtits före den 1 juli 1929. — Någon ändring i årets statsverksproposition
för nionde huvudtiteln, punkten 146, rörande understödjande av kolonisationsverksamlieten
å Alträsks kolonisationsområde påkallas enligt vad
egnahemsutredningen uttalat icke av ett beslut som det nu förordade.

Yttrandena.

Egnahemsutredningens förslag har i stort sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena.
Vissa erinringar lia emellertid framställts.

Statens egnahemsstyrelse har sålunda ifrågasatt huruvida icke den föreslagna
tiden av fem år för befrielse från erläggande av avgifterna för tillBiliang
tilt riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 221. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Departementsohefen.

läggsbidragen och för förlängning av frihetsåren för kolonat kunde begränsas
till tre år. Vidare har styrelsen ifrågasatt lämpligheten av den
föreslagna fortsatta befrielsen från skattskyldigheten för sistnämnda fastigheter.
Härom har styrelsen närmare anfört:

Åtskilliga kolonat hava numera 6 å 7 hektar uppodlad jord samt en kreatursbesättning
av en häst och 6 ä 7 kor. Enligt tillgänglig statistik hade
vid 1936 års utgång de 26 kolonaten å Metsekens kolonisationsområde i Västerbottens
län i genomsnitt per kolonat 3.23 hektar odlad jord samt 2.19 kor
och ungnöt. Motsvarande uppgifter för Tallträsklidens kolonisationsområde
med 9 kolonat i samma län utvisade 4.31 hektar odlad jord och 2.44 kor
och ungnöt. För hela länet uppginge i medeltal per kolonat arealen odlad
jord till 2.66 hektar samt kreatursbesättningen (kor och ungnöt) till 2.03. I
det närmaste samma genomsnittssiffror erhölles för Norrbottens län. I jämförelse
med innehavare av egnahemslägenheter torde ett stort antal av dessa
hava det sämre ställt vad fastigheterna beträffade. Egnahemslåntagarna saknade
dessutom den förmån kolonisterna åtnjöte genom i viss mån tillförsäkrad
arbetsförtjänst å kronoparkerna. Rättvisan syntes kräva, att kolonisterna,
som i allt fall åtnjutit frihet från fastighetsskatt under den första
upplåtelsen av femton år, efter utgången av denna tid i nu ifrågavarande
avseende ej längre borde få intaga en undantagsställning. Egnahemsstyrelsen
holle före, att kolonisternas skattskyldighet i princip borde vidmakthållas.
Därest frihetsåren utsträcktes ytterligare, vore allvarligt att befara, att kolonisternas
pliktkänsla i nu ifrågavarande avseende avtrubbades. Svårigheterna
att upprätthålla principen örn skattskyldighet ökades givetvis i den
mån frihetsåren utsträcktes. Härigenom kunde uppkomma den situationen,
att statsmakterna vid ställningstagandet till utredningens slutliga förslag
örn grunderna för upplåtelse av kolonat funne sig i viss mån bundna
av förhållandena, sådana de faktiskt gestaltat sig.

Domänstyrelsen har framhållit, att vid upprättandet av de nya nyttjanderättsavtalen
i fråga örn kolonat viss jämkning borde ske i de nuvarande bestämmelserna
i fråga örn kolonists rätt att efter utsyning få å kronans mark
avgiftsfritt erhålla virke till husbehov. Styrelsen har uttalat, att rätten till
husbehovsvirke torde böra utsträckas att omfatta den virkesmängd, som
efter vederbörlig besiktning befunnes erforderlig, i stället för såsom enligt de
första upplåtelsekontrakten en myckenhet av sammanlagt högst 10 kubikmeter.
Domänstyrelsen har vidare anmärkt, att i särskilda fall den första
upplåtelsetiden utgått redan den 14 mars 1936 eller ännu tidigare utan att
avtal örn förnyad upplåtelse träffats. Enligt styrelsens mening bör därför
de av utredningen förordade bestämmelserna örn ytterligare fem års nyttjanderätt
givas tillämpning från det år, då första upplåtelsetiden tilländalupit.

Vid 1932 års riksdag fattades, såsom framgår av det förut anförda, beslut
angående vissa stödåtgärder för innehavare av skogstorp och odlingslägenheter
i Västerbottens och Norrbottens län samt kolonat å kronoparker i
Norrland och Dalarna. Dessa åtgärder avsågo bland annat, ifråga om skogstorpen
och odlingslägenheterna att innehavare av dessa lägenheter skulle erhålla
befrielse under fem år från den förhöjning i arrendeavgifterna, som

Kungl. Muj:ts proposition nr 221-

hänförde sif,’ till de uppburna tilläggsbidragen, och beträffande kolonaten
att innehavarna av dessa skulle erhålla en förlängning av frihetsåren från 10
till 15 år. Frågan om fortsatta åtgärder till stöd för innehavarna av nämnda
kronolägenheter har nu åter blivit aktuell, då den tid, varunder förut beslutade
åtgärder skulle gälla, börjat gå till ända. I likhet med egnahemsutredningen
anser jag ifrågavarande lägenhetsinnehavare alltjämt vara i behov
av statsmakternas bistånd. Situationen för dem torde, såsom egnahemsutredningen
framhållit, icke vara så förändrad till det bättre, att de år
1932 beslutade åtgärderna skulle i fortsättningen helt kunna undvaras.
Dessa lägenhetsinnehavare befinna sig i allmänhet alltjämt i ekonomiskt
trånga förhållanden. Till följd härav torde deras möjligheter att kunna fullgöra
sina ekonomiska förpliktelser gentemot staten vara begränsade. Det
bör emellertid härvid särskilt beaktas, att deras kolonisationsarbete, vilket
varit betydelsefullt för ifrågavarande landsändar, utförts under i de flesta
fall synnerligen svåra förhållanden. Jag förordar med hänsyn till det anförda
att fortsatt stöd lämnas ifrågavarande lägenhetsinnehavare.

Vad angår sättet för lämnandet av detta stöd kan jag i huvudsak ansluta
mig till vad egnahemsutredningen härutinnan föreslagit. De av utredningen
ifrågasatta åtgärderna ansluta sig i stort sett till de förutberörda år 1932 beslutade
och hava i huvudsak tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Innehavare
av skogstorp eller odlingslägenhet torde sålunda böra medgivas fortsatt befrielse
från den förhöjning av arrendeavgiften, som hänför sig till de uppburna
tilläggsbidragen. 1 likhet nied egnahemsutredningen anser jag, att
denna befrielse bör göras temporär i avbidan på de slutliga förslag utredningen
kan komma att framlägga rörande ifrågavarande lägenhetsupplåtelser.
Den tid, som befrielsen bör avse, torde i överensstämmelse med vad som
skedde 1932 böra bestämmas till fem år. Att på sätt egnahemsstyrelsen
ifrågasatt bestämma tiden för befrielsen till allenast tre år torde icke vara
lämpligt. Tvekan kan nämligen råda huruvida de beslut, som kunna komma
att fattas i anledning av utredningens slutliga förslag, kunna vara helt
genomförda inom sistnämnda tid.

Därest det av mig nu förordade förslaget vinner riksdagens bifall, torde
Kungl. Majit få vidtaga härav påkallad ändring i sista stycket i 1 mom.
av kungörelsen den 20 juni 1918 (nr 448) angående tilläggsbidrag till vissa
innehavare av odlingslägenheter och skogstorp i de sex nordligaste länen sådant
sagda moment lyder enligt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 294).
Nämnda stycke torde därvid böra givas det innehåll, att lägenhetsinnehavare,
som uppbära tilläggsbidrag, skola vara skyldiga att från och med
det tjugusjätte året från första upplåtelsen vidkännas den höjning i
den årliga arrendeavgiften, som motsvarar ränta efter 3.6 procent
å sagda bidrag. Denna nya bestämmelse torde böra träda i kraft den
1 juli 1938 och givas tillämpning i omedelbar anslutning till 1932 års befrielse
och sålunda gälla jämväl i avseende å arrendeavgifter, som avse arrendeåret
1937/1938. Lägenhetsinnehavare, beträffande vilka skyldighet
att erlägga arrendeavgift inträtt före arrendeåret 1932,1933, böra fritagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

från höjning av arrendeavgift på grund av erhållet tilläggsbidrag för tiden
från och med 1937/1938 till och med arrendeåret 1941/1942. Lägenhetsinnehavare,
som den 1 juli 1938 helt eller delvis erlagt arrendeavgift för arrendeåret
1937/1938, torde såsom arrendeavgift för arrendeåret 1938/1939
och följande år få tillgodoräkna sig sålunda erlagt belopp i den mån detta
belöper å uppburet tilläggsbidrag.

I fråga örn de den 1 juli 1932 resterande arrendeavgifterna, för vilkas erläggande
anstånd då beviljades, anser jag i likhet med egnahemsutredningen
ej behövligt att lämna vidare anstånd. De belopp, varom här är fråga, äro,
såsom framgår av vad utredningen anfört, förhållandevis små. För den händelse
det skulle visa sig omöjligt för lägenhetsinnehavare att erlägga dessa
avgifter, torde det få ankomma på domänstyrelsen att gå i författning örn,
att beloppen bliva avskrivna.

Vad härefter angår kolonaten, torde, på sätt egnahemsutredningen föreslagit,
böra medgivas rätt för kolonist, vilkens första upplåtelsetid gått till ända,
att, där han ej inlöst kolonatet och är berättigad till ny upplåtelse, erhålla
sådan på i huvudsak oförändrade villkor. Tiden för den nya upplåtelsen
bör av samma skäl, som anförts i fråga om tiden för befrielsen för innehavare
av skogstorp och odlingslägenheter att erlägga förhöjd arrendeavgift, bestämmas
till fem år. Vid den nya upplåtelsen torde kolonisten i enlighet med
utredningens förslag böra tillförbindas att ansvara för å fastigheten belöpande
vägunderhåll in natura och vägskatt. De betänkligheter egnahemsstyrelsen
framfört mot den skattefrihet, som vid den nya upplåtelsen i övrigt skulle
tillförsäkras kolonist, kan jag icke dela. Genom det förordade förslaget
blir kolonist i skatteavseende jämställd med innehavare av skogstorp och odlingslägenheter,
med vilka han mera är att jämföra än med innehavare av
egnahemsfastigheter. Därjämte bör vid ny upplåtelse i fråga om husbeliovsvirke
upptagas de av domänstyrelsen förordade bestämmelserna, varigenom
kolonisten skulle tillförsäkras rätt till behövligt virke för berörda ändamål
och icke blott till viss mindre virkeskvantitet. Därest kolonist av någon anledning
— exempelvis underlåten byggnads- eller odlingsskyldighet — ej
skulle vara berättigad till ny upplåtelse, torde likväl, i överensstämmelse med
vad utredningen föreslagit, ny upplåtelse böra medgivas under förut angivna
villkor. För sådan upplåtelse bör dock fordras, att kolonisten befinnes alltjämt
fylla de personliga förutsättningarna för att bliva antagen till kolonist.

Med hänsyn till att en kolonist, som inlöst kolonatet före utgången av frihetsåren,
under första upplåtelsetiden är befriad från erläggande av amortering
och ränta å ogulden köpeskilling under så lång tid att samma tid tillhopa
med den legofria utgör femton år, synes, i anslutning till vad utredningen
anfört, tiden för befrielsen från att erlägga amortering och ränta böra
utsträckas att jämte den legofria tiden omfatta tjugu år.

De av mig nu förordade bestämmelserna rörande kolonaten torde, i likhet
med vad som föreslagits i fråga om bestämmelserna angående skogstorp och
odlingslägenheter, böra träda i kraft den 1 juli 1938 och i anslutning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 221-

vad domänstyrelsen föreslagit böra givas tillämpning från det år, då första
upplåtelsetiden gått tillända. För den händelse att nytt avtal redan träffats
angående fortsatt upplåtelse bör gälla, att avtal enligt de nu förordade bestämmelserna
icke må träffas med mindre samtidigt det tidigare avtalet annulleras.
Kolonist, som helt eller delvis erlagt lega eller å fastigheten belöpande
skatt eller annan allmän tunga än vägskatt för arrendeår efter första
upplåtelsetidens utgång, anser jag böra berättigas att såsom förtida lega eller
köpeskilling tillgodoräkna sig sålunda erlagda belopp.

I fråga örn nybyggeslägenheterna d Alträsks kolonisationsområde torde i
enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit föreskrivas, att de bestämmelser,
som i anledning av vad förut förordats meddelas rörande skogstorp
och odlingslägenheter, skola i tillämpliga delar gälla även nyssnämnda nybyggeslägenheter.

Därest riksdagen beslutar i enlighet med vad jag i fråga om kolonaten och
nybyggeslägenheterna nu tillstyrkt, torde Kungl. Maj:t i vanlig ordning meddela
vederbörande myndigheter erforderliga föreskrifter i ämnet.

Såsom framgår av vad egnahemsutredningen anfört medföra av de förordade
åtgärderna endast de som hava avseende å kolonaten höjning av förut
under nionde huvudtiteln äskade anslag. I anledning av sistberörda förslag
torde emellertid en höjning av det under punkt 145 upptagna anslaget till
Kolonisation: Understödjande av kolonisation å vissa kronoparker böra ske
med 12,500 kronor från 111,500 kronor till 124,000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
dels föreslå riksdagen medgiva,

att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående
tillstyrkt, ändringar må vidtagas i upplåtelsevillkoren
beträffande

a) skogstorp och odlingslägenheter å kronomark i de sex
nordligaste länen,

b) kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna samt

c) nybyggesliigenheter å Alträsks kolonisationsområde i
Norrbottens län;

dels ock — med ändring av Kungl. Maj-.ts i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln, punkt 145, gjorda förslag — föreslå riksdagen

att till Kolonisation: Understödjande av kolonisation å vissa
kronoparker för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag
av.......................... kronor 124,000.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 221.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Ros.

387502. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.