Kungl. Maj.ts proposition Nr 218.

Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till avlöningar
och materiel m. m. vid universiteten i Uppsala
och Lund; given Stockholms slott den 3 mars 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d
Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg härefter
följande:

Under punkterna 64 och 68 av 1938 års åttonde huvudtitel har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som
kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1938/39

dels till Uppsala universitet: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 858 800
kronor;

dels till Uppsala universitet: Materiel m. m. ett reservationsanslag av
652 200 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 218.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

dels till Lunds universitet: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 625 800
kronor;

dels ock till Lunds universitet: Materiel m. m. elt reservationsanslag av
404 000 kronor.

Sedan det i statsverkspropositionen bebådade förslaget beträffande ändrad
redovisning av universitetens fastighetsbestånd, vilket förslag inverkar jämväl
på beräkningen av universitetens anslag till avlöningar och materiel, numera
färdigberetts och av chefen för finansdepartementet underställts Kungl.
Maj:t, får jag anmäla de frågor, som stå i sammanhang med förenämnda
beräkningsvis gjorda anslagsäskanden.

I. Ändrad ämnesomfattning för vissa professurer vid
universiteten i Uppsala och Lund m. m.

I sitt den 7 oktober 1937 avgivna betänkande angående universitetens verksamhet
och organisation (statens offentliga utredningar 1937:36) har universitetsberedningen
framställt förslag rörande bland annat professorsorganisationen
inom de olika fakulteterna vid universiteten. Vissa av beredningen
i sådant avseende berörda spörsmål torde böra bringas till en lösning redan
vid innevarande års riksdag. I det följande lämnas en närmare redogörelse
för beredningens ifrågavarande förslag och de av kanslern och vederbörande
universitetsmyndigheter däröver avgivna yttrandena, i den mån de befunnits
böra upptagas. I övrigt hänvisas till handlingarna i ärendet. Samtidigt lämnas
en redogörelse för vissa andra av universitetsmyndigheterna framställda
förslag med avseende å professorsorganisationen.

Uppsala universitet.

1. Ändring i fråga örn professuren i teologiska prenotioner
och teologisk encyklopedi. Universitetsberedningen
har yttrat följande:

Det examensämne, som innehavaren av denna professur företrädde och
vilket avsåge att utgöra ett förberedande studium till den egentliga teologien,
benämndes teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner. I Lund hade
professuren samma benämning som examensämnet. I Uppsala kallades lärostolen
professur i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi.

I den teologiska encyklopedien behandlades teologiens uppgift och metod
samt lämnades en allmän överblick över det teologiska arbetsfältet. De teologiska
prenotionerna sysslade med religionen i allmänhet och omfattade dels
allmän religionshistoria, dels religionspsykologi, dels ock religionsfilosofi.

Professurens tyngdpunkt hade genom den vetenskapliga utvecklingen kommit
att bliva förlagd till religionshistorien. I nära samband med denna stöde
religionspsykologien. Religionsfilosofien däremot hörde med hänsyn till innehåll
och metod närmare samman med den systematiska teologien.

Kungl. Majlis proposition Nr 218.

Beredningen holle löre. atl religionsfilosofien borde avskiljas från här ifrågavarande
professur och förenas med en lärostol i systematisk teologi. Encyklopedien
syntes fortfarande lämpligen kunna tillhöra professurens ämnesområde,
ehuru den ej behövde ingå i själva benämningen. Professuren torde
böra benämnas professur i religionshistoria med religionspsykologi.

Religionshistorien vöre föremål för vetenskaplig bearbetning även inom den
filosofiska fakulteten, där intresset för detta ämne på .senare tider varit
ganska stort. Religionshistoria tillhörde icke kretsen av den filosofiska fakultetens
s. k. ordinarie examensämnen, men Kungl. Majit hade medgivit, att
ämnet finge på vissa villkor tills vidare ingå i filosofisk ämbetsexamen samt
filosofie kandidat- och licentiatexamina, som avlades vid universiteten i Uppsala
och Lund samt vid Stockholms högskola. Delta medgivande gällde dock
endast under förutsättning, att viss angiven akademisk lärare vore villig och
oförhindrad att förrätta erforderlig examination i ämnet.

Under åberopande av det påtagliga behovet av undervisning och examination
i ämnet religionshistoria inom den filosofiska fakulteten hade vid
flera tillfällen frågan örn inrättande av professur i ämnet inom sagda fakultet
upptagits till övervägande. Även enligt beredningens mening syntes det
önskvärt, att religionshistorien bleve ordinarie examensämne inom den humanistiska
sektionen av filosofiska fakulteten, men beredningen holle före,
att detta mål kunde vinnas utan inrättande av någon ny lärostol, genom att
innehavaren av professorsbefattningen i religionshistoria med religionspsykologi
inom teologiska fakulteten finge sin verksamhet utsträckt till att omfatta
även den filosofiska fakulteten (humanistiska sektionen) och — då fråga
vore örn handläggning av sådant ärende, som berörde religionshistorien —
erhölle säte och stämma jämväl inom denna sistnämnda fakultet (sektion).

Skulle här ifrågavarande professor inom teologiska fakulteten räknas såsom
i vissa avseenden tillhörande även den filosofiska fakulteten och dess
humanistiska sektion, torde nämnda sektion böra erhålla medinflytande vid
tjänstens tillsättning. Den enklaste metoden för anordnande av denna sektionens
medverkan torde vara, att sektionen bereddes tillfälle att, innan konsistoriet
fattade beslut i fråga, som rörde tjänstens tillsättande, till konsistoriet
inkomma med yttrande i saken.

Då undervisningen endast i viss utsträckning torde kunna vara gemensam
för studerande från båda fakulteterna, behövde professorn vid sin sida en
biträdande lärare i ämnet. Beredningen ifrågasatte, huruvida icke forskningen
på detta för två fakulteter gemensamma arbetsfält bäst främjades genom
inrättandet av en institution för religionshistoria och religionspsykologi med
professorn som föreståndare.

Universitetsmyndigheterna hava hyst olika meningar rörande beredningens
berörda förslag. Det större akademiska konsistoriet i Vpasida anser
det uppenbart, atl förevarande fråga icke kunde tillfredsställande lösas genom
den föreslagna anordningen, och hemställer i första hand om inrättande
av en ny professur i religionshistoria inom filosofiska fakulteten i
Uppsala. Subsidiärt har konsistoriets majoritet tillstyrkt universitetsberedningens
förslag, dock med den ändring att från den religionshistoriska professurens
läroämnen .skulle frånskiljas även teologisk encyklopedi, vilket ämne
enligt konsistoriets mening borde hänföras till den systematiska teologien.
En minoritet i konsistoriet har såsom subsidiär lösning i stället förordat ett
av teologiska fakulteten i Ufipstda framställt förslag, innebärande all teologisk
encyklopedi skulle fortfarande tillhöra professurens område och även

Kungl. Maj:ts proposition Sr ''litt.

ingå i dess benämning. Teologiska fakulteten i Lund bär intagit samina
ståndpunkt som Uppsalafakulteten. Inom humanistiska sektionen i Lund bär
universitetets rektor professorn Martin P:son Nilsson föreslagit, att den religionshistoriska
lärostolen i Lund skulle överflyttas till filosofiska fakulteten,
under förutsättning att den nuvarande innehavaren förklarade sig villig härtill.
Enligt detta förslag skulle examensskyldighet i båda fakulteterna åligga
lärostolens innehavare. Någon biträdande lärarbefattning .skulle ej erfordras.
Professuren borde benämnas professur i religionshistoria med religionspsykologi.
Humanistiska sektionen i Lund har, utan att ingå på anordnandet av
lärarbefattningarna inom den teologiska fakulteten, biträtt professorn Nilssons
förslag örn överflyttande av professuren till den filosofiska fakulteten.

Kanslern har i yttrande den 15 februari 1938 anfört huvudsakligen följande: Den

fråga, som närmast krävde sin lösning, gällde den nuvarande Uppsalaprofessurens
omgestaltning. Professuren i teologiska prenotioner och
teologisk encyklopedi vid Uppsala universitet vore för närvarande ledig, och
det av beredningen väckta förslaget borde, åtminstone i vissa delar, bliva
föremål för prövning, innan professuren ledigförklarades.

Religionshistorien såsom vetenskap omfattade i princip alla religioners
historia. I praxis hade emellertid ämnet religionshistoria vid universiteten
blivit väsentligen de icke-kristna religionernas historia. Inom teologiska fakulteten
intoge religionshistorien ur undervisningssynpunkt ställningen av
ett allmänt inledande ämne till de egentligt teologiska studierna. Den allmänt
religionshistoriska orienteringen åsyftade att bibringa de teologie studerandena
en historisk syn på kristendomen genom dess insättande i ett
historiskt sammanhang. Det kunde icke bestridas, att religionshistorien, trots
dess föga framträdande .ställning i den teologiska examensordningen, hade
eller borde bava en utomordentligt viktig uppgift såsom ämne inom den teologiska
fakulteten.

Religionshistorien borde samtidigt hava sin plats inom filosofiska fakulteten
såsom ett ämne, helt likställt med andra humanistiska ämnen. Religionshistorisk
forskning grundade sig på filologisk, historisk och etnologisk
forskning. För bedrivande av historiska specialstudier inom ett visst
religionsområde krävdes förtrogenhet med det filologiska källmaterialet. Den
speciellt teologiska utbildningen vore icke nödvändig för religionshistorisk
forskning.

På grund av religionshistoriens anknytning till bägge fakulteterna och dess
betydelse såväl ur undervisnings- som ur forskningssynpunkt vore den mest
tillfredsställande lösningen för visso inrättandet vid åtminstone det ena universitetet
av en ny professur inom den filosofiska fakulteten. Härom hade
ock Uppsala universitet tidigare liksom nu gjort framställning.

Därest det icke för närvarande kunde räknas med denna lösning, syntes
kanslern universitetsberedningens förslag, med den av det större akademiska
konsistoriet i Uppsala föreslagna ändringen, tillgodose olika berättigade intressen.
Det måste enligt kanslerns uppfattning läggas stor principiell vikt
vid den nämnda ändringen, innebärande att teologisk encyklopedi icke skulle
tillhöra professurens område. Endast under denna förutsättning konnne
professuren med säkerhet att stå öppen för religionshistoriska forskare, oavsett
örn de fått sin utbildning inom den ena eller den andra fakulteten. Teologisk
examen eller teologiska studier borde icke vara nödvändiga kompetensvillkor
för erhållande av professuren. Enligt kanslerns mening syntes

Kungl. Majlis proposition Nr 21S.

ett utbrytande av såväl religionsfilosofien som den teologiska encyklopedi!!
från den religionshistoriska professurens område motiverat, oberoende av
huruvida en ny professur i religionshistoria inrättades i den filosofiska fakulteten.

Den åtgärd, som närmast påkallades enligt det av kanslern understödda
förslaget, vöre sålunda ett beslut om ändring av den nuvarande professuren
i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi vid Uppsala universitet
till en professur i religionshistoria med religionspsykologi.

Enligt universitetsberedningens förslag skulle religionsfilosofien förenas
med den ena professuren i systematisk teologi, vilken professur i Uppsala
benämdes professur i dogmatik och moralteologi och vars innehavare undervisade
och examinerade i teologisk etik. De teologiska fakulteterna tillstyrkte,
att religionsfilosofien tillädes den ena professuren i systematisk teologi, och
Lundafakulteten hade uttryckligen förordat ämnets överflyttande till den av
de båda nämnda lärostolarna, som i beredningens förslag åsyftades.

Vad anginge den teologiska encyklopedier hade det större akademiska
konsistoriet i Uppsala föreslagit, att jämväl detta ämne skulle överflyttas
till en av professurerna i systematisk teologi.

Såsom i det föregående omnämnts, hade universitetsberedningen föreslagit,
att humanistiska sektionen erhölle medinflytande vid tillsättning av professuren
i religionshistoria med religionspsykologi. Kanslern biträdde i denna
punkt beredningens av det större akademiska konsistoriet i Uppsala tillstyrkta
förslag och förutsatte, att erforderliga föreskrifter härom utfärdades,
innan befordringsproceduren för den lediga religionshistoriska professuren i
Uppsala inleddes.

Under åberopande av det anförda hemställde kanslern, att Kungl. Maj:t
ville utverka riksdagens medgivande till att professorsbefattningen i teologiska
prenotioner och teologisk encyklopedi vid universitetet i Uppsala i universitetets
avlöningsstat upptoges under benämningen professur i religionshistoria
med religionspsykologi.

2. Viss differentiering av professurerna i systematisk
teologi. Universitetsberedningen har anfört:

Den systematiska teologien vore uppdelad på två examensämnen: dogmatik
med symbolik och teologisk etik. Den företräddes vid båda universiteten av
två professorer. I Uppsala, där dessa benämndes professorer i dogmatik och
moralteologi, hade de genom beslut av kanslern fått sin undervisnings- och
examinationsskyldighet så bestämd, att den ene skulle svara för dogmatik
med symbolik och den andre för teologisk etik. I Lund, där befattningshavarna
benämndes professorer i systematisk teologi, hade i universitetets
stat fastslagits, att den ene hade undervisnings- och examinationsskyldighet
i dogmatik, den andre i teologisk etik.

Dogmatiken hade av gammalt varit ett av huvudämnena vid prästutbildningen
och vore så allt fortfarande, även örn ämnet för närvarande ej tillhörde
de mest tidskrävande. Etiken däremot vöre från examenssynpunkt
snarast att betrakta som ett biämne. De två systematiska ämnena vore nära
besläktade med varandra, och många forskare hade med framgång arbetat
på båda områdena. Det ville då synas, som örn det icke skulle vara omöjligt
för en professor alt svara för båda ämnena. Så vore även fallet i våra grannländer.

Under sådana omständigheter hade beredningen ansett sig böra närmare

Kungl. Majlis proposition Nr 211$.

undersöka frågan om sammanslagning av de båda lärostolarna i systematisk
teologi. Det hade härvid visat sig. att en sådan sammanslagning visserligen
vore möjlig att genomföra, men alt övervägande skäl dock talade för att icke
vidtaga en dylik åtgärd. Ett av de skäl, som vägt tyngst, då beredningen
kommit till nu angivna resultat, hade varit den omständigheten, att etiken
vore det ämne, som mest kunde bringa de blivande prästerna i beröring med
nutidens sociala, ekonomiska och politiska problem. En orientering i dessa
spörsmål från den teologiska etikens synpunkt vore naturligen av stort värde
för den blivande prästerliga verksamheten. Sammanfördes etiken med dogmatiken
under en och samma lärostol, komme med en viss nödvändighet
professorn att ägna huvudparten av sitt intresse och sin vetenskapliga forskning
åt det från teologisk synpunkt viktigare ämnet, dogmatiken. Den kontakt
med de aktuella samhällsproblemen, som undervisningen i etik för närvarande
hade möjlighet att skapa, skulle efter en sammanslagning säkerligen
komma att avsevärt försvåras.

I yttrande till Kungl. Majit den 28 mars 1935 angående återbesättande av
en ledigblivande professorsbefattning i dogmatik och moralteologi vid universitetet
i Uppsala hade beredningen uttalat, att den icke ansåge sig böra
väcka förslag örn sammanslagning av de båda lärostolarna i systematisk
teologi, men att åtskilliga skäl syntes tala för en uppdelning av ämnesområdet
mellan professurerna, så att den ena komme att omfatta dogmatiken
och den andra etiken.

Då det här vore fråga örn två skilda examensämnen samt undervisningen
och examinationen i de båda ämnena sedan lång tid tillbaka varit uppdelade
mellan professorerna, syntes lämpligt att nu taga steget fullt ut och företaga
en klyvning av själva ämnesområdet. Genom en dylik uppdelning undanröjdes,
vad beträffade här ifrågavarande lärostolar, de svårigheter, som,
enligt vad erfarenheten givit vid handen, ofta uppkomme vid tillsättandet av
en professor, vars undervisnings- och examinationsskyldighet endast sträckte
sig över en del av professurens ämnesområde.

Symboliken, som i Uppsala omhänderhades av den professor, vilken undervisade
i dogmatik, borde även i Lund läggas till motsvarande professur.

Vid behandlingen av ämnet teologisk encyklopedi och teologiska preno
tioner hade beredningen uttalat, att religionsfilosofien syntes böra avskiljas
från den av beredningen ifrågasatta professuren i religionshistoria med religionspsykologi
och förenas med en lärostol i systematisk teologi. Till vilkendera
lärostolen i systematisk teologi religionsfilosofien skulle läggas, syntes
böra bestämmas med hänsyn tagen till vederbörande professors arbetsbörda.
Då professorn i dogmatik skulle svara även för symboliken, torde
religionsfilosofien lämpligen böra förenas med etiken.

De båda lärostolarna syntes böra benämnas professur i dogmatik med
symbolik, respektive professur i teologisk etik med religionsfilosofi.

Teologiska fakulteten i Uppsala har tillstyrkt beredningens förslag.

Teologiska fakulteten i Lund har förklarat, att den visserligen helst såge.
all etikprofessuren benämndes professur i systematisk teologi med undervisnings-
och examinationsskyldighet i teologisk etik, men att fakulteten även
kunde godtaga den av beredningen föreslagna benämningen.

Kanslern har erinrat, att kanslern yttrat sig över universitetsberedningens
förslag till ändringar i fråga örn de till teologiska fakulteten hörande professorsbefattningar,
vilkas innehavare svarade för examensämnet teologisk encyklopedi
och teologiska prenotioner, samt därvid förordat, att religions -

kanyl. Maj:ts proposition Nr 218.

filosofien skulle avskiljas från nämnda lärostolar och förenas nied en av
professurerna i systematisk teologi. (Jfr ovan under 1. Ändring i fråga örn
professuren i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi.)

Kanslern hemställde, att Kungl. Majit ville utverka riksdagens medgivande
till att de båda professorsbefattningarna i dogmatik och moralteologi vid universitetet
i Uppsala i universitetets avlöningsstat upptoges, den ena under benämningen
professur i dogmatik med symbolik och den andra under benämningen
professur i teologisk etik med religionsfilosofi.

3. Professur i internationell rätt. Dåvarande professorn
Ö. Undén har hemställt örn inrättande av en professur i internationell rätt
och till stöd härför yttrat:

Vid de svenska universiteten intoge den internationella rätten för närvarande
en undanskymd ställning. Ingenstädes i vårt land funnes en särskild
lärostol i vare sig folkrätt eller internationell privaträtt och ej heller i dessa
båda ämnen förenade till »internationell rätt». Detta förhållande vore så
mycket mer påfallande, som vårt land ofta under skilda perioder stått i
främsta ledet när det gällt försöken att praktiskt utbygga rättsförhållandet
mellan staterna. Den svenska statsledningen hade ock under ett skede, dit
man förläde folkrättens begynnelse såsom vetenskap, visat en framsynt uppskattning
av denna vetenskaps möjligheter och framtida betydelse. Här torde
endast behöva erinras örn de kallelser att träda i svensk tjänst, som svenska
regeringen riktade till två av 1600-talets berömdaste folkrättsjurister, Hugo
Grothius och Samuel Pufendorff, därmed beredande dessa under kritiska
förhållanden moraliskt och materiellt stöd för fortsatt arbete.

Det nuvarande läget beträffande den internationella rättens ställning såsom
läroämne vid våra juridiska fakulteter vore följande.

Såväl vid statsuniversiteten som vid Stockholms högskola vore folkrätten
tilldelad en professur, som därjämte omfattade ämnena statsrätt och förvaltningsrätt.
I Lund inginge ytterligare kyrkorätt i professurens titel, men detta
innebure icke, att någon olikhet i sak förelåge mellan de tre fakulteterna
beträffande professurernas ämnesområden.

Statsrätt och förvaltningsrätt hade beretts stort utrymme i studieplanerna
för de juridiska ämbetsmannaexamina. Särskilt förvaltningsrätten tenderade
att på grund av statsförvaltningens växande omfattning och betydelse i samhället
få ytterligare ökad vikt. Innehavaren av en professur i dessa båda
ämnen måste bliva starkt absorberad av undervisning och författarskap, örn
han skulle kunna tillfredsställa sådana krav. som svarade mot ämnenas praktiska
och teoretiska vikt. Folkrätten hade föga utsikter att hävda sig i denna
kombination. Endast undantagsvis kunde det förväntas, att innehavaren av
statsrättsprolessuren med dess hittillsvarande omfattning kunde, såsom den
näst siste innehavaren av Uppsalafakultetens professur under sin långa ämbetstid
verkligen lyckades, medhinna att ägna ett djupare intresse även åt
folkrätten.

Detta förhållande vore synnerligen otillfredsställande och bleve alltmer
ohållbart med hänsyn till folkrättens och folkrättsvetenskapens livliga utveckling
i nutiden. Iliand våra närmaste grannländer hade både Danmark
oell Finland särskilda professurer i folkrätt. Särskilda lärostolar i folkrätt
eller internationell rätt torde i högst få länder saknas. Det finge ock framhållas.
all på många håll utomlands upprättats vetenskapliga institut för internationell
räll. I Norge, där folkrätten vore liksom hos oss förenad med

Kungl. Maj:ls proposition Nr 218.

statsrätten linder samma professur, funnes dock i Nobelinstitutet ett vetenskapligt
institut, där regelbundet föreläsningar anordnades i folkrätt. Även i
Uppsala funnes som bekant, tack vare en privat donation, ett institut för
internationell rätt. Dess begränsade resurser tilläte dock icke någon avsevärd
föreläsningsverksamhet eller annan regelbunden undervisning. Däremot ägde
institutet ett bibliotek, visserligen ännu ej betydande men med relativt goda
möjligheter till utvidgning av bokbeståndet. Vid institutet funnes ock en amanuens
anställd. Arbetsmöjligheterna för en professor i folkrätt underlättades
uppenbarligen genom tillvaron av institutet.

Att denna fråga icke tidigare upptagits torde sammanhänga därmed att
man icke velat aktualisera densamma utan att hava någorlunda säkra utsikter
alt få kompetenta sökande till en nyinrättad professur. Emellertid
torde detta betraktelsesätt icke längre böra hindra fakulteten från att taga
ett initiativ. Det torde med visst fog kunna sägas, att unga vetenskapsidkare
tvekade att specialisera sig på folkrätten, så länge en specimination inom detta
område faktiskt vägde mindre i den akademiska konkurrensen än arbeten
inom andra juridiska områden. Därest statsmakterna fattade ett principbeslut
örn inrättandet av en professur men samtidigt dröjde till en senare tidpunkt
med anvisande av anslag för ändamålet, torde utsikterna att erhålla kompetenta
sökande väsentligt okas. Det finge för övrigt erinras örn att en dylik
anordning tillämpats, när det nyligen gällt upprättandet av en ny professur i
privaträtt vid Lunds universitet.

En professur i folkrätt syntes lämpligen kunna omfatta även internationell
privaträtt. Visserligen vore dessa båda ämnen ganska olikartade. Men det
syntes ur olika synpunkter vara mera ändamålsenligt att sammanföra folkrätten
och den internationella privaträtten än att kombinera ett av dessa
ämnen med något annat av fakultetens ämnen. I åtskilliga främmande länder
förekomme kombinationen folkrätt och internationell privaträtt såsom föremål
för en och samma professur. Ldnstitut de droit internationel — den bekanta
internationella akademien — hade båda dessa ämnen till föremål för
sin verksamhet. Det kunde ock erinras örn att i vårt land ända till för några
år sedan ämnet »internationell rätt» i juris licentiatexamen hade varit en
gemensam beteckning på folkrätt och internationell privaträtt. För närvarande
vore den internationella privaträtten hos oss tillagd antingen den ena
civilrättsprofessuren eller ock processrättsprofessuren. Med hänsyn till civilrättens
och processrättens stora betydelse för ämbetsmannautbildningen, bleve
den internationella privaträtten i dessa kombinationer nödvändigtvis starkt
undanskjuten. I en kombination med folkrätten skulle ämnet komma mera
till sin rätt utan att dock behöva inkräkta alltför mycket på den tid, som
innehavaren av en dylik professur borde ägna åt folkrätten.

En särskild omständighet föranledde, alt tidpunkten för denna frågas aktualiserande
nu syntes vara inne. Professuren i statsrätt, förvaltningsrätt och
folkrätt i juridiska fakulteten vöre för närvarande vakant. På fakultetens
hemställan hade Kungl. Majit medgivit anstånd med professurens ledigförklarande,
på grund av att kompetenta sökande ej för närvarande kunde förväntas
anmäla sig. Örn statsmakterna beslöte upprättandet av en professur
i internationell rätt, kunde hänsyn härtill lagas vid besättandet av den lediga
stalsrättsprofessuren och särskild specimination i folkrätt sålunda ej
behöva krävas för denna professur.

Större akademiska konsistoriel har i anledning av detta förslag hemställt
örn inrättande av en professur i internationell rätt vid Uppsala universitet
från förslagsvis den 1 januari 1940.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21S.

Universitetsbercdningen har anfört, att beredningen holle före, alt den
internationella rättens stora betydelse väl motiverade en särskild lärostol i
detta ämne vid något av lärosätena i Uppsala och Lund, men att anslag till
professuren borde upptagas i budgeten, först då man kunde någorlunda säkert
påräkna kompetent sökande till densamma.

Kanslern har förordat, att framställning gjordes lill 1938 års riksdag om
fattande av principbeslut rörande inrättandet av en dylik professur, men att
beslutet om uppförande av professuren i universitetets stat måtte få anstå
tills vidare oell bero på särskild hemställan i ämnet från universitetsmyndigheterna.

4. Ändrad uppdelning av det privat rättsliga ämnesområdet
mellan lärostolarna inom detta område. LJnine
rsitetsberedningen bar anfört bland annat följande:

Privaträtten vore för närvarande i juris kandidat- och licentiatexamen
uppdelad på 3 examensämnen, benämnda 1) civilrätt: obligationsrått, 2) civilrätt:
familjerätt och sakrätt, 3) speciell privaträtt. I statsvetenskapligjuridisk
examen utgjorde privaträtten ett enda examensämne, omfattande
huvudgrunderna i civilrätt och speciell privaträtt. Den internationella privaträtten
utgjorde särskilt examensämne. Privaträtten representerades i Uppsala
av 3 professorer: 1 i civilrätt, med undervisnings- och examinationsskyldighet
i obligationsrätt (vilken professor dessutom svarade för den romerska
rätten); 1 i civilrätt, med undervisnings- och examinationsskyldighet
i familjerätt och sakrätt (vilken professor därjämte svarade för den internationella
privaträtten); 1 i speciell privaträtt. I Lund funnes för närvarande
1 professor i civilrätt och 1 i speciell privaträtt. Den internationella privaträtten
vore där uppdelad mellan de 3 professorerna i civilrätt, i straffrätt och
i processrätt. Från och med den 1 juli 1938 skulle en ny juridisk lärostol inrättas
i Lund, vars innehavare skulle svara för en del av det privaträttsliga
ämnesområdet. Kungl. Maj:t hade bemyndigats att uppdela det privaträttsliga
ämnesområdet mellan de 3 privaträttsprofessurerna.

Privaträtten hade av gammalt ansetts utgöra den viktigaste och mest centrala
delen av juridiken. Att på ett lämpligt sätt uppdela detta område på
examensämnen och lärostolar vore ingalunda lätt. Varken den grundläggande
indelningen i civilrätt å ena sidan och speciell privaträtt å den andra, ej
heller civilrättens uppdelning i sakrätt och obligationsrätt hade konsekvent
beaktats vid lagstiftningen. Såväl 1734 års lag med dess balkindelning som
den .senare lagstiftningen byggde i stället huvudsakligen på skillnaden mellan
rätt till fastighet och rätt till lösegendom. Regler av privaträttslig innebörd
rörande fastighet, vilka meddelades i en viss författning, komme därför ofta
att vid den akademiska undervisningen behandlas av skilda professorer.
Denna omständighet, att olika delar av en och samma författning från undervisnings-
och examenssynpunkt i så stor utsträckning, sorn nu vore fallet,
tillhörde skilda ämnen, innehure givetvis en betydande olägenhet.

För att råda hot på de angivna olägenheterna hade vid upprepade tillfällen
ifrågasatts en mera organisk uppdelning av privaträtten.

Beredningen hade för sin del kommit till den uppfattningen, att de olägenheter,
som vöre förknippade med den nuvarande gränsdragningen mellan de
till privaträtten hörande 3 examensänmena (familjerätt och sakrätt; obligationsrätt;
speciell privaträtt) samt mellan läroområdena för de professurer,
vilkas innehavare skulle svara för dessa examensämnen. vöre så kännbara,
al! man måste på allvar undersöka de förefintliga möjligheterna alt åstad -

Kungl. Maj:ts proposition Ar 2/iS’.

komma andra gränser. Härvid utginge beredningen ifrån att det privaträttsliga
ämnesområdets .storlek vore så betydande, att detta område borde omhänderhavas
av 3 professorer samt i juris kandidatexamen och juris licentiatexamen
fördelas på 3 examensämnen.

Privaträtten utgjorde ett sammanhängande system av rättsregler. Skulle en
tredelning av detta rättsområde äga rum, kunde man — huru man än uppdelade
området mellan olika examensämnen och lärostolar — aldrig helt
undgå, att frågor, som vore intimt samhöriga, måste behandlas inom olika
ämnen och att ett och samma spörsmål måste bliva föremål för prövning i
skilda sammanhang. Under sådana förhållanden torde vara mest praktiskt
att i största möjliga utsträckning ansluta uppdelningen av privaträtten lill
omfattningen av de olika lagkomplexen. Härvid syntes det ligga nära till
hands att låta det rättsområde, som reglerades av bestämmelserna i giftermålsoch
ärvdabalkarna (familjerätten), utgöra kärnan i ett av examensämnena
och en av professurerna, låta jorda- och byggningabalkarna jämte de författningar,
som anslöte sig till dessa balkar (fastighetsrätten), bilda kärnan i
det andra ämnet och den andra professuren samt låta handelsbalken med
tillhörande författningar (lösegendomsrätten) bliva kärnan i det tredje ämnet
och den tredje professuren. Övriga delar av privaträtten finge fördelas mellan
examensämnen och professurer med beaktande av dessa delars samhörighet
med det ena eller andra huvudområdet och av nödvändigheten att söka
någorlunda jämnt uppdela arbetsbördan mellan de olika lärostolarnas innehavare.

De tre lärostolarna syntes kunna benämnas: 1) professur i privaträtt, särskilt
familjerätt, 2) professur i privaträtt, särskilt rätt beträffande fast egendom,
3) professur i privaträtt, särskilt rätt beträffande lös egendom. Därest
till den förstnämnda professuren lades även den internationella privaträtten
borde detta angivas i lärostolens benämning. Genom att professurerna benämndes
på nu angivet sätt skulle man erhålla garanti för att en var av de
olika huvuddelarna av privaträtten bleve representerad av en lärare, vars
vetenskapliga intresse och forskning väsentligen vore inriktade just på ifrågavarande
område, men på samma gång möjliggöra, att vid konkurrens örn en
lärostol speciminering även inom andra delar av privaträtten finge åberopas
såsom likvärdig med speciminering inom det särskilt angivna området, så
snart den sökande styrkt professorskompetens inom detta område. Till den
professur, som skulle svara för behandlingen av rätten till lös egendom, torde
den allmänna obligationsrätten böra läggas. Det nuvarande ämnet speciell
privaträtt skulle på visst av beredningen angivet sätt uppdelas mellan de 3
professurerna.

De juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund anse visserligen den hittills
tillämpade fördelningen av ämnesområdet mellan privaträttsprofessurerna
vara i vissa hänseenden mindre tillfredsställande men hava även framfört
erinringar mot beredningens förslag. Olika meningar hava inom fakulteterna
gjort sig gällande örn den lämpligaste uppdelningen av ämnesområdet.
Men enhällighet råder därom, att den en gång vidtagna uppdelningen borde
kunna med hänsyn till ändrade förhållanden eller vunnen erfarenhet utan
större omgång och tidsutdräkt revideras. Fakulteterna föreslå för den skull,
att den närmare fördelningen av undervisnings- och examinationsskyldigheten
må bestämmas av universitetskanslern. Vidare rikta sig båda fakulteterna
i sina yttranden mot beredningens ståndpunkt alt vid speciminering
borde fordras professorskompetens inom det område av privaträtten, som

Kungl. Majda proposition Nr 218.

särskilt angivits såsom professurens specialområde. Uppsalafakulteten anser,
att professorskompetens bör kunna styrkas genom speciminering över hela
ämnesområdet, även örn en speciminering inom det särskilda området tillmätes
ett visst högre värde. Lundafakulteten anser, att vid bedömande av
sökandes kompetens och inbördes företräde specimination inom varje del av
ämnet privaträtt bör betraktas såsom lika meriterande för envar av professurerna.

Vad angår professurernas benämning, hava yrkanden framställts örn att
det gamla ämnesnamnet civilrätt måtte bibehållas och ersätta den av universitetsberedningen
föreslagna benämningen privaträtt.

Kanslern har yttrat:

Kanslern delade den av fakulteterna hävdade meningen, att den närmare
fördelningen av ämnesområdet mellan de olika privaträttsprofessurerna
kunde fastställas utan hänvändelse till riksdagen. Det torde böra överlåtas
åt Kungl. Majit eller, jämlikt § 114 mom. 2 universitetsstatuterna, åt universitetskanslern
att efter hörande av universitetsmyndigheterna härom fatta
beslut. Med denna ståndpunkt hade kanslern icke anledning att nu närmare
ingå på de synpunkter beträffande fördelningen, som i yttrandena framkommit.
Den definitiva fördelningen av ämnesområdet behövde ej heller
vidtagas före ledigförklarandet av vakanta professurer.

Kanslern funne det framställda förslaget örn bibehållande av ämnesnamnet
civilrätt beaktansvärt.

Vad anginge Uppsalafakulteten önskade den nuvarande innehavaren av
professuren i civilrätt, med undervisnings- och examinationsskyldighet i
obligationsrätt, samt romersk rätt icke åtaga sig en ändrad undervisningsoch
examinationsskyldigbet. En ändring vore sålunda här ej aktuell. Profes:
surén torde dock lämpligen kunna erhålla den förkortade benämningen professur
i civilrätt med romersk rätt. Den lediga professuren i civilrätt, med
undervisnings- och examinationsskyldighet i sakrätt och familjerätt, samt
internationell privaträtt ansåge kanslern böra benämnas professur i civilrätt
med internationell privaträtt. Den nuvarande professuren i speciell privaträtt,
vars innehavare icke motsatte sig en ändring av professurens område, torde
böra benämnas professur i civilrätt.

I enlighet med vad Lundafakulteten förordat förutsatte kanslern, att vid
bedömande av sökandes kompetens och inbördes företräde specimination
inom varje del av ämnet civilrätt betraktades såsom lika meriterande för
envar av professurerna.

5. Ä t e r b e sätt a n d e t a v d e n vid U p p s a 1 a u n i v e r s i t c t
v a k a n s satt a p r o fess u r e n i filo s o f i m. lii. Innan redogörelse
lämnas för universitetsberedningens förslag torde böra erinras örn följande.

Den 11 november 1932 anbefalldes kanslern för rikets universitet ali.
efter vederbörandes börande, lill Kungl. Majit inkomma med yttrande angående
möjligheten att i besparingssyfte lills vidare sammanföra den vid
denna tidpunkt lediga professuren i teoretisk filosofi vid universitetet med
den under budgetåret 1933/34 ledigblivande, av professorn A. Hägerström
innehavda professuren i praktisk filosofi. De akademiska myndigheterna
ställde sig i stort sett avvisande lill den ifrågasatta åtgärden. För den händelse
besparingsåtgärder skulle komma till stånd, förordade större akademiska
konsistoriet den utvägen, att professuren i teoretisk filosofi skulle
återbesättas, medan den efter professor Hägerström ledigblivande protos -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

surén i praktisk filosofi skulle vakanssättas under en tid av Iva år efter
hans avgång den 6 september 1933. Humanistiska sektionen antydde i sitt
yttrande i ämnet såsom en lösning, att den av professurerna, som ledigförklarades,
icke på förhand borde begränsas i avseende å ämnesområde till
någon viss gren av filosofien. Sedan den mest kvalificerade blivit utnämnd
— oavsett om han speciminera! inom den teoretiska eller den praktiska
filosofien — skulle det med hänsyn tagen till hans forskningsområde av
Kungl. Majit föreskrivas, inom vilken gren den utnämnde professorn skulle
hava examinationsskyldighet. För den andra grenen av filosofien borde en
docent förordnas att uppehålla erforderlig undervisning och examination.
En utförlig redogörelse för universitetsmyndiglieternas yttranden i övrigt
i förevarande fråga funnes intagen i 1933 års åttonde huvudtitel, sid. 109
121, till vilken torde få hänvisas.

Vid ärendets anmälan för Kungl. Majit anförde jag (1933 års åttonde
huvudtitel, sid. 121—122), att jag givetvis delade den uppfattning, åt vilken
de akademiska myndigheterna givit uttryck, nämligen att det vore i och
för sig beklagligt att nödgas ifrågasätta vakanssättning av en professur
inom ett så betydelsefullt forskningsområde som filosofien. Men då det
endast gällde en av det brydsamma budgetläget förestavad temporär åtgärd
och det även under normala förhållanden ej sällan inträffat, att universitetsprofessurer
stått vakanta under flera år, syntes mig åtgärden ej medföra
allvarligare olägenheter.

Den av humanistiska sektionen med avseende å ledigförklarande av en
av professurerna i filosofi framförda tankegången förklarade jag mig biträda.
Jag ansåg sålunda icke, att den teoretiska filosofien borde hava ovillkorligt
''företräde framför den praktiska, när det gällde att bestämma ämnesområdet
för den professur, som skulle ledigförklaras. Därest riksdagen gillade
förslaget om den ena professurens vakanssättning, skulle sålunda i
universitetets stat upptagas två professurer i filosofi, den ena utan angivet
belopp. Jag betonade slutligen, att innan frågan örn ledigförklarande av
den andra filosofiprofessuren ånyo upptoges, syntes det böra övervägas örn
anledning förefunnes att upprätthålla den hittillsvarande ämnesfördelningen
mellan de båda filosofiprofessurerna.

I sin skrivelse nr 8/1933 uttalade riksdagen (sid. 18 och 19) bland annat
följande:

Riksdagen kunde väl förstå de betänkligheter, som från universitetshåll
måste resas mot dylika ingrepp i de bestående förhållandena, och riksdagen
insåge till fullo, att hesparingsarbetet på detta område krävde stor varsamhet
med hänsyn till att det här gällde mera ömtåliga värden och till sina
verkningar mera svårbedömliga åtgärder än eljest vid genomförande av förändringar
inom den statliga administrationen.

I betraktande av det relativt stora antalet professurer i filosofi och närstående
ämnen, varmed våra universitet och högskolor vore försedda, och
de möjligheter, som, enligt vad av statsrådsprotokollet framginge, i allt fall
förefunnes att på ett tillfredsställande sätt uppehålla erforderlig undervisning
och examination inom filosofiens båda ämnesgrenar, ville det förefalla
riksdagen, som örn den ifrågasatta vakanssättningen av den ena av de två
professurerna i filosofi vid universitetet i Uppsala kunde anses försvarlig.
Riksdagen ville härvid framhålla anordningens av departementschefen påpekade
karaktär av en av det brydsamma budgetläget förestavad temporär
åtgärd. Definitiva förändringar av denna art syntes statsmakterna icke

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 218

lämpligen böra inlåta sig på, förrän den s. k. universitetsberedningen slutfört
sitt arbete och dess resultat blivit vederbörligen granskat.

Riksdagen bade icke något att erinra mot att berörda anordning genomfördes
på det sätt, att i stället för en professur i teoretisk filosofi och en
professur i praktisk filosofi i utgiftsstaten för universitetet uppfördes två
professurer i filosofi, den ena utan angivet belopp för lön och tjänstgöringspenningar.

Den blivande innehavaren av tjänsten borde utnämnas till professor i
filosofi med den undervisnings- oell examinationsskyldighet, som Kungl.
Majit funne skäligt att i samband med utnämningen bestämma. Vidare
borde i den blivande innehavarens fullmakt inryckas förbehåll örn skyldighet
för denne att underkasta sig den utökning eller annan jämkning av
professurens ämnesområde, som kunde bliva av Kungl. Majit föreskriven.

Riksdagen beslöt, att i utgiftsstaten för universitetet i Uppsala vidtaga
den ändringen, att i stället för en professur i teoretisk filosofi och en professur
i praktisk filosofi uppföra två professurer i filosofi, den ena professuren
med avlöning lika med vad som tillkomme universitetsprofessor och
den andra utan angivet belopp för lön och tjänstgöringspenningar.

Den 12 januari 1934 utnämnde Kungl. Majit dåvarande docenten A. Karitz
att från och med den 1 februari 1934 vid universitetet i Uppsala vara professor
i filosofi med den undervisnings- och examinationsskyldighet, som av
Kungl. Majit bestämdes, samt med skyldighet för Karitz att underkasta sig
den utökning eller annan jämkning av professurens ämnesområde, som
kunde bliva av Kungl. Majit föreskriven. Den 9 mars 1934 föreskrev härefter
Kungl. Majit, att den Karitz åliggande undervisnings- och exaininationsskyldigheten
skulle tills vidare omfatta ämnet teoretisk filosofi.

Universitetsberedningen har till behandling upptagit frågan örn filosofiprofessurerna
vid universiteten och i sådant avseende anfört huvudsakligen
följande:

Det filosofiska ämnesområdet vore för närvarande uppdelat på två examensämnen:
teoretisk filosofi och praktisk filosofi. Såsom hörande till det
förra ämnet räknades särskilt logik, psykologi, kunskapslära och filosofiens
historia, såsom tillhörande det .senare ämnet särskilt etik, rättsfilosofi och religionsfilosofi.
Någon skarp gräns funnes emellertid ej mellan dessa båda
ämnen, varken från historisk eller systematisk synpunkt.

I Lund företräddes vartdera examensämnet av en särskild professor, och
lärostolarna benämndes, den ena professur i teoretisk filosofi, den andra
professur i praktisk filosofi.

I Uppsala, där förhållandena tidigare varit ensartade med deni i Lund,
genomfördes år 1933 den ändringen, att i universitetets stat upptogos två
professurer i filosofi, men att anslag beviljades till avlöning av allenast den
ene professorn. Rörande den andra professuren föreskrevs, att densamma
tills vidare icke skulle uppehållas genom vikarie. Innehavaren av den med
avlöning försedda professuren — vilken lärostol närmast syntes vara att
betrakta som en fortsättning av den tidigare professuren i teoretisk filosofi
— skulle enligt av Kungl. Majit i samband med tjänstens besättande meddelat
beslut tills vidare svara för undervisning oell examination i sistberörda
ämne. I fråga örn undervisning och examination i praktisk filosofi hade
vidtagits vissa provisoriska anordningar.

En undersökning av de skäl, som kunde anföras för och emot en sammanslagning
av de båda filosofiprofessurerna, gåve enligt beredningens mening

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2/

vid handen, att det vöre förenat med avsevärd svårighet att fatta bestämd
ståndpunkt i saken. Beredningen hade dock kommit till det resultatet, att
skillén för en sammanslagning vore de starkare. Avgörande vid detta beredningens
ståndpunkttagande hade varit nedan angivna tankegång:

En god kännedom örn de teoretiskt filosofiska problemen vore en nödvändig
förutsättning för ett framgångsrikt studium av nästan alla den praktiska
filosofiens frågor, och vid ett metodiskt arbete på den teoretiska filosofiens
fält kunde man icke undgå att komma i beröring även med de praktiskt
filosofiska spörsmålen. Från forskningssynpunkt måste således de båda
ämnena i viss utsträckning hållas tillsammans till en enhet. Många — kanske
flertalet — av vetenskapsmännen på det filosofiska arbetsfältet hade arbetat
inom båda huvudområdena, och åtskilliga hade förklarats kompetenta
till professur såväl i teoretisk som i praktisk filosofi. Ej heller i undervisningshänseende
kunde man göra någon fullständig boskillnad mellan dessa
ämnen. Särskilt måste vissa delar av kursen i teoretisk filosofi ingå bland
fordringarna för betyg i praktisk filosofi. Uppdelningen på två ämnen föreföll
le därför mindre lämplig.

Den fond av kunskap rörande filosofiska spörsmål, varav läroverkslärare
och förvaltningstjänstemän närmast hade behov, och som därför borde ligga
till grund för bestämmandet av kunskapsfordringarna i filosofisk ämbetsexamen,
respektive statsvetenskaplig examen, torde bestå av en kombination
av kunskapsstoff, hämtat såväl från den teoretiska filosofiens som från
den praktiska filosofiens område. Då man icke gärna kunde ifrågasätta, att
en studerande, för vinnande av önskvärda kunskaper i filosofi, skulle behöva
medtaga två filosofiska ämnen i sin examen, syntes även från denna synpunkt
mest rationellt att sammanslå den teoretiska och den praktiska filosofien
lill ett examensämne, benämnt filosofi. Att vid en dylik sammanslagning de
nu fastställda kunskapsfordringarna för betyg i de båda filosofiämnena i de
lägre examina måste undergå skälig minskning, läge i öppen dag. I licentiatexamen
— liksom för övrigt till en viss grad även för högsta betyget i
de lägre examina — medgåve studieplanerna redan nu specialisering på vissa
delar av det filosofiska området efter överenskommelse mellan examinator
och examinand.

Genom en sammanslagning av de båda filosofiska examensämnena skulle
de filosofiska studierna för lägre examina och de därigenom förvärvade kunskaperna
bliva, i högre grad än som med den nuvarande ämnesuppdelningen
vore fallet, lämpade att komplettera och stödja studierna på ett flertal närbesläktade
områden såväl inom det humanistiska som inom de teologiska
och juridiska arbetsfälten. Om sålunda ämnet vunne i praktisk användbarhet.
bomme antalet av dem, som medtoge ämnet i sin examen, säkerligen att
ökas. Ännu starkare skulle denna ökning helt visst bliva, om filosofien finge
ingå såsom tredje ämne i filosofisk ämbetsexamen.

Beredningen hade införskaffat uppgifter om antalet i Uppsala och Lund
avlagda tentamina för filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen
och statsvetenskaplig examen i de båda filosofiska examensämnena under
de 5 läsåren 1931-32—1935-36 och funnit, att detta antal varit jämförelsevis
obetydligt. I Uppsala hade antalet varit i medeltal 7 per läsår i teoretisk
filosofi och 3 per läsår i praktisk filosofi. I Lund hade antalet varit respektive
20 och 5.

Då således hela det filosofiska studieområdet syntes böra sammanhållas till
ett examensämne samt antalet studerande, även örn detta underginge en av -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

sevärd ökning, icke torde bliva så stort, att det påkallade dubbelprofessurer
i ämnet, ansåge sig beredningen böra understödja tanken på en sammanslagning
av professurerna i teoretisk och praktisk filosofi till en lärostol, benämnd
professur i filosofi.

De båda examensämnena teoretisk filosofi oell praktisk filosofi borde,
såsom förut framhållits, sammanslås till ett ämne, benämnt filosofi.

I Uppsala kunde sammanslagningen omedelbart genomföras genom att
den i universitetets stat utan avlöningsbelopp upptagna professuren i filosofi
avfördes ur staten och föreskrift meddelades därom, att professorn i filosoli
Kantz skulle svara för undervisning och examination i hela ämnet filosofi.

Även i Lund, där lärostolen i praktisk filosofi blivit ledig den 1 september
1937 genom innehavarens tillträdande av professur vid Stockholms högskola,
kunde sammanslagningen, därest nuvarande innehavaren av den teoretiskt
filosofiska lärostolen vore villig övertaga hela det filosofiska ämnesområdet,
äga rum, så snart riksdagen lämnat sitt medgivande till nödig ändring i
avlöningsstaten. I annat fall torde den lediga lärostolen böra återbesättas
såsom professur i filosofi samt undervisningen och examinationen i läroämnet
filosofi på lämpligt sätt uppdelas mellan de båda professorerna. Professuren
i teoretisk filosofi borde därefter indragas vid nuvarande innehavarens
avgång.

Filosofiska fakultetens i Uppsala humanistiska sektion har anfört bland
annat:

Beredningens ståndpunkt vore bestämd av huvudsakligen ett skäl: att någon
skarp gräns ej kunde dragas mellan den teoretiska och den praktiska
filosofien.

Det vore naturligtvis en självklar sak. att varje forskare på den praktiska
filosofiens område borde äga den grundläggande skolning i logik, psykologi,
kunskapsteori och filosofiens historia, som den teoretiska filosofien av ålder
haft att giva. Däremot torde det icke vara riktigt att påstå, att man vid ett
metodiskt arbete på den teoretiska filosofiens område icke kunde undgå att
komma i beröring även med de praktiskt filosofiska spörsmålen.

Förhållandet mellan teoretisk och praktisk filosofi vore i själva verket
ungefär detsamma som mellan flera övriga varandra närstående vetenskaper.
Ett par sådana vetenskaper. vore till exempel matematik och den disciplin,
som hos oss vanligen kallades mekanik och matematisk fysik. För studiet
av detta senare ämne vore förtrogenhet med de högsta matematiska
hjälpmedlen nödvändig, och det rent matematiska värdet hos avhandlingar
i mekanik kunde ofta vara så betydande, att det gällde som merit även vid
professorskonkurrenser i matematik. Det nära sambandet mellan dessa båda
discipliner visade sig också däri, att vi ägde icke så få forskare, som förvärvat
framstående kompetens på bägge områdena.

Ingen hade emellertid på sådana grunder velat föreslå en sammanslagning
av professurerna i matematik oell mekanik och matematisk fysik.

Men den här gjorda analogien — som lätt skulle kunna utökas med andra
— visade tydligt, varthän det kunde bära, örn man för att en disciplin skulle
anses värd en egen lärostol uppställde kravet på en skarp gräns gentemot
ett närstående ämne, som möjliggjorde en fullständig boskillnad mellan
bägge. Skulle ett sådant krav verkligen på allvar uppställas oell genomföras,
skulle nuvarande universitetsorganisation — lill stor förmån för statskassan
om också ej för vårt vetenskapliga liv — raskt kunna återföras lill de blygsamma
måll. den ägt flir 200 å 300 år sedan, då universiteten ännu icke i

Kungl. Maj:ts proposition Ar 218.

nämnvärd grad fattade forskningen som sin väsentliga uppgift och den stora
mängden av sedermera differentierade studieämnen ännu varit osjälvständiga
delar av ett fåtal moderdiscipliner och till exempel professorn i matematik
även undervisat i mekanik, fysik, musik m. m.

En sådan radikal och konsekvent tillämpning av den tankegång, som beredningen
utvecklat i fråga om filosofiprofessurerna, vore den naturligtvis
själv den första att tillbakavisa, och den hade i andra delar av sitt utlåtande,
i samband med sina förslag om vissa nya professurers och andra lärarbefattningars
inrättande, visat sig behjärta nödvändigheten av den historiska
utveckling, som lett och leder till avsöndrandet från äldre moderdiscipliner
av nya, självständiga forskningsämnen, och därmed vittnat om sin förståelse
för arbetsuppdelningens betydelse för forskningens framåtskridande. Det
vore endast vid behandlingen av filosofiprofessurerna, som denna beredningens
förståelse saknades.

Därom vittnade den slutsats, som beredningen droge ur den premiss, vari
den utvecklade sin ovan granskade uppfattning om den teoretiska och den
praktiska filosofiens oupplösliga samband, vilken slutsats den formulerat
på följande sätt: »Från forskningssynpunkt måste således de båda ämnena
i viss utsträckning hållas tillsammans till en enhet.» Meningen kunde näppeligen
tolkas på annat sätt än så, att det filosofiska forskningsarbetet bäst
gagnades genom professurernas sammanslagning, ty en ny anordning, som
ur forskningens egen synpunkt ansåges vara av nöden, måste ju rimligtvis
åsyfta forskningens förkovran.

Beredningen syntes härvidlag icke hava tagit i betraktande den mångfald
av vidsträckta och egenartade problemområden, i vilka denna av vissa metodiska
överensstämmelser betingade enhet upplöste sig — en mångfald, för
vilken i själva verket den existerande tvådelningen redan vore otillräcklig
och som utan tvivel med tiden skulle framtvinga ytterligare differentiering.

Beredningen önskade alltså till hälften minska antalet av de lärostolar,
som vid våra universitet hittills stått till buds. Ett genomförande av
detta förslag skulle medföra, att våra svenska statsuniversitet i fråga örn
filosofisk forskning och undervisning komme att stå helt tillbaka för nära
nog alla universitet av motsvarande storlek i andra kulturländer, vilka i
regel ägde två å tre, stundom flera professurer i filosofi. En sådan åtgärd
skulle även såtillvida vara synnerligen beklaglig, som det filosofiska intresset
både inom vetenskapliga kretsar och hos den bildade allmänheten torde vara
större än på mycket länge. Det allmänna tidsläget vore sannerligen också
sådant, att det fria filosofiska studiet av de mänskliga och samhälleliga
problemen icke kunde betraktas som en mer eller mindre överflödig sak.

Beredningen hade beträffande den filosofiska undervisningen funnit, att,
då ingen fullständig boskillnad kunde göras mellan teoretisk och praktisk
filosofi, det vore lämpligare att sammanslå dem till ett enda examensämne,
filosofi.

Med samma motivering skulle en sammanslagning av en rad andra inbördes
mer eller mindre befryndade ämnen på förekommen anledning kunna
föreslås, och det läge uppenbarligen i universitetens intresse, att en tankegång
av denna art bestämt och en gång för alla avvisades. Vad beträffade
det särskilt understrukna förhållandet, att vissa delar av kursen i teoretisk
filosofi inginge bland fordringarna för betyg i praktisk filosofi, vore det ju
dock en välbekant sak, att ett fullt jämförligt förhållande gällde för åtskilliga
andra ämnen vid våra universitet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Lämpligheten av den sålunda motiverade sammanslagningen till ett examensämne
sökte beredningen även styrka genom en hänvisning till de studerandes
behov. Därvid nämndes tvenne kategorier, nämligen blivande läroverkslärare,
varmed väl närmast lärare i filosofi avsåges, och sådana blivande
förvaltningstjänstemän, som toge statsvetenskaplig examen. Beredningen
uttryckte som sin mening, att den fond av kunskap rörande filosofiska
spörsmål, varav dessa kategorier närmast hade behov och som därför
borde ligga till grund för bestämmandet av kunskapsfordringarna i filosofisk
ämbetsexamen, respektive statsvetenskaplig examen, torde bestå av en
kombination av kunskapsstoff, hämtat såväl från den teoretiska filosofiens
som från den praktiska filosofiens område.

Det kunde först och främst icke vara riktigt att, som beredningen här
tydligen gjorde, utan vidare identifiera blivande läroverkslärares och blivande
förvaltningstjänstemäns behov av kunskaper i filosofi. Den blivande
läroverksläraren i filosofi behövde för att på föreskrivet sätt fylla sin uppgift
framför allt kunskaper i logik, psykologi och filosofiens historia -— genom
det sistnämnda studiet vunne han ju för övrigt alltid en önsklig orientering
även i fråga om den praktiska filosofiens problem. På grund härav
vöre det också endast examen i teoretisk filosofi, som gåve kompetens till
tjänst som läroverkslärare i filosofi. Den blivande förvaltningstjänstemannen
hade helt andra behov. Vad som för honom och hans kommande gärning
företrädesvis vore av betydelse, vore studiet av de sociologiska och rättsoch
statsfilosofiska problemen, alltså problem, som folie inom den praktiska
filosofiens område. I överensstämmelse härmed vore också praktisk filosofi
ett ordinarie tillvalsämne i statsvetenskaplig examen.

Beredningen medgåve själv att vid en sammanslagning av den teoretiska
och den praktiska filosofien till ett examensämne måste de nu gällande kunskapsfordringarna
för betyg i dessa båda ämnen undergå en skälig minskning.
Skälig måste i detta sammanhang uppenbarligen betyda, att man för
ett visst betyg i det sammanslagna filosofiämnet endast behövde uppfylla
hälften av de fordringar, som nu gällde för samma betyg i teoretisk filosofi
och likaledes blott hälften av de för betyget i fråga gällande fordringarna
i praktisk filosofi.

Det torde med säkerhet kunna påstås, att en så beskaffad studiekurs, som
med nödvändighet på varje punkt måste bliva av den mest elementära karaktär,
icke på något sätt skulle svara mot sitt syfte. Den skulle tvärtom innebära
en otvivelaktig kvalitativ försämring av både den blivande filosofilärarens
och den blivande förvaltningstjänstemannens utbildning.

Sammanslagningen av de bägge filosofierna till ett examensämne, filosofi,
vore naturligtvis på intet sätt ett tillräckligt motiv för sammanslagning även
av professurerna. Även örn beredningen funne sammanslagningen till ett
ämne ur examenssynpunkt vara att föredraga, torde den dock icke kunna
göra gällande, att den akademiska undervisningen i filosofi skulle vinna på
en koncentration till en enda lärostol.

Likväl ansåge beredningen dock icke sådana omständigheter vara förhanden,
som .skulle kunna motivera, att filosofien — i likhet med åtskilliga
andra examensämnen — företräddes av en dubbelprofessur.

Som ett särskilt stöd för denna sin uppfattning anförde beredningen dt''
filosofistuderandes ringa antal oell meddelade i detta sammanhang vissa statistiska
uppgifter, avsedda att ådagalägga filosofiprofessorernas oansenliga
examinationsbörda. Det kunde emellertid lätt påvisas, att denna statistik

lii hang till riksdagens pral okoll 1938. 1 sami. Nr 218.

Kungl. Mnj:ts proposition Kr 218.

leck'' av väsentliga brister. Deri hade helt utelämnat den för professorn i teoretisk
filosofi så betungande examinationen i teologisk filosofisk examen.
Vidare upptoge den ej tentamina för filosofie licentiatexamen. Slutligen
nämnde den intet om den tidskrävande granskningen av licentiat- och doktorsavhandlingar.
Det sammanlagda antalet doktorsavhandlingar vid Uppsala
och Lunds universitet vore under den 5-årsperiod, statistiken omfattade,
ej mindre än 8, av vilka 6 i praktisk filosofi. Denna siffra vore i och för sig
av stort intresse, ty den visade, att den praktiska filosofien, som en sammanslagning
kännbarast träffade, i fråga om antalet disputationer framgångsrikt
tävlade med många andra ämnen inom filosofiska fakulteten.

Examinationsbördan för professorerna i teoretisk filosofi vore sålunda redan
nu tillräckligt betungande och skulle för innehavarna av de sammanslagna
professurerna ytterligare starkt ökas, i synnerhet örn den ifrågasatta
nya ordningen, som beredningen toge för givet, skulle medföra en stegring
av antalet filosofistuderande.

Man kunde till sist anmärka, att beredningen icke upptagit till diskussion
ett annat problem, som i detta sammanhang ställde sig självt: hur skulle det
vara möjligt för en och samma professor att på ett tillfredsställande sätt
sörja för en undervisning, som toge vederbörlig hänsyn till både den teoretiska
och den praktiska filosofiens krav? Ett övervägande av denna fråga
gåve välgrundade anledningar att befara, att den föreslagna anordningen
skulle medföra lika ödeläggande verkningar för undervisningen som för det
filosofiska forskningsarbetet.

Med anledning av vad som sålunda blivit anfört ansåge sig sektionen böra
till alla delar avstyrka universitetsberedningens förslag i denna fråga och
uttryckte samtidigt sin önskan och förhoppning, att den vakanssatta professuren
i filosofi vid Uppsala universitet snarast finge förklaras till ansökan
ledig.

Filosofiska fakulteten i Uppsala har såsom yttrande åberopat vad humanistiska
sektionen i ärendet anfört. En minoritet inom fakulteten har framställt
förslag örn eventuellt ombildande av den vakanssatta filosofiprofessuren
till en professur i praktisk filosofi och sociologi.

Filosofiska fakultetens i Lund humanistiska sektion har överlämnat ett av
särskilda kommitterade inom sektionen (professorerna A. T. Nyman, S. A.
Wicksell, L. F. B. Lagerroth, R. Josephson, A. O. Holmberg och J. Landqvist)
avgivet yttrande, vari anföres följande:

Universitetsberedningen framhölle som ett huvudmotiv för sitt förslag örn
sammanslagning av de båda professurerna i teoretisk och praktisk filosofi,
att de båda ämnena i viss utsträckning måste hållas samman till en enhet,
alldenstund kännedom om de teoretiskt filosofiska problemen vore en förutsättning
för studium av den praktiska filosofiens frågor och man vid det
teoretiskt filosofiska arbetet ej kunde undgå att komma i beröring med de
praktiskt filosofiska spörsmålen.

Denna erinran örn ett sammanhang mellan de båda ämnena hade sin riktighet.
Men beredningen förbisåge vid sin konklusion de båda forskningsområdenas
olikartade karaktär och mångfalden av deras uppgifter. Denna senare
har ökat i modern tid. Redan arbetsfälten inom den teoretiska filosofien,
förnämligast inom logik, kunskapsteori och filosofiens historia, vore
numera så omfattande, att de helt krävde sin man. I åtminstone lika hög
grad hade den praktiska filosofiens arbetsuppgifter vidgats och fördjupats.
Dess särskilda ämnesområde innefattade utom de tre ämnen, som ursprungligen
ansetts helt täcka detsamma, nämligen etik, religionsfilosofi, rättsfilo -

Kungl. Maj:ts proposition Xr 218.

sofi, inklusive allmän statslära, i vår tiel även sociologi, varav en viktig del
vore socialpsykologi, samt en alla dessa områden berörande allmän värdelära.
Intresset för samtliga dessa forskningsgrenar hade i nutiden i synnerlig
grad ökats. Detta gällde ej minst sociologien, som i de större kulturländerna
överallt tillgodosetts genom lärostolar vid universiteten och inom vilket
ämne de sista decennierna sett en omfattande och aktuell forskning
komma till utveckling.

En enskild forskare kunde icke vara en produktiv vetenskapsman inom
alla den föreslagna filosofiprofessurens ämnesgrenar. Vände lian sitt intresse
mera mot den teoretiska filosofiens område, bleve uppgifter inom den praktiska
filosofien liggande obearbetade och tvärtom. Förslaget örn sammanslagning
bomme därför att på ett ödesdigert sätt beskära den filosofiska
forskningens framtidsmöjligheter i vårt land. Men en fullt lika viktig omständighet
vore härvid lärjungarnas intresse. Antingen bomme efter en sammanslagning
att anses riktigt, att filosofikursen ökade, så att just den olägenheten
uppstode, som beredningen velat undvika, nämligen att eleven bleve
nödgad att inom samma ämnes ram studera två ämnen, vartdera ungefär
motsvarande nuvarande kurser, så att utbildningstiden förlängdes. Eller också
befunnes nödvändigt att kurserna nedskures så, att varken inom den teoretiska
eller den praktiska filosofiens områden en tillfredsställande utbildning
av vetenskaplig halt vunnes.

Den förutsättning, som framskymtade i beredningens argumentering, att
här skulle föreligga en dubbelprofessur, vars tillvaro antalet elever ej gjorde
befogad, vore icke riktig. Här förelåge två skilda vetenskaper, som vardera
inrymde ett flertal forskningsgrenar. Den omständigheten, att de ägde förbindelse
med varandra, berättigade ej till slutsatsen, att de skulle i övervägande
grad vara identiska.

Universitetsberedningen uppgåve, att den kunskap rörande filosofiska
spörsmål, varav läroverkslärare och förvaltningstjänstemän hade behov,
torde bestå av en kombination av kunskapsstoff, hämtat såväl från den teoretiska
som från den praktiska filosofiens område. Beredningen slote därav,
att, då man ej gärna kunde ifrågasätta, att en studerande skulle behöva medtaga
två filosofiska ämnen i sin examen för vinnande av önskvärda kunskaper
i filosofi, det syntes även från denna synpunkt mest rationellt att .sammanslå
den teoretiska och den praktiska filosofien till ett ämnesområde.

Detta resonemang vore oriktigt och hade ingen grund i de verkliga förhållandena.
Den läroverkslärare, som skulle undervisa i filosofi i läroverket,
behövde utbildning i logik, filosofiens historia och psykologi. Men det hade
ännu aldrig förutsatts, att han för denna undervisning i läroverket skulle behöva
betyg i praktisk filosof i. Praktisk filosofi läge utanför gymnasiets läroplan
lör undervisning i lilosofi. Stadgan för statsvetenskaplig examen hade
däremot infört ämnet praktisk filosofi som tillvalsämne teir denna examen,
detta givetvis med hänsyn lill att den praktiska filosofien omfattade socialiilosofi
och sociologi. Men det hade icke ifrågasatts ali ämnet teoretisk filosofi
skulle ingå i denna examen.

Universitetsberedningens argumentering på denna punkt förfölle alltså.

Beredningens uppgift örn den obetydliga tentamensbörda. som skulle
åvila examinatorerna i såväl teoretisk sorn i praktisk filosofi, vore ofullständig
och därför missvisande. Beredningen hade nämligen uteslutande beräknat
tentamina för filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen och
statsvetenskaplig examen, men den hade förbigått de mest tidskrävande tentamina,
som tillkomme tjänsterna, nämligen för den teoretiska filosofiprofes -

Kungl. Mcij:ts proposition Ar 218.

surens del tentamina för teologisk-filosofisk examen, vilka i medeltal belöpte
sig på ett 40-tal för år vid Lunds universitet, och vidare tentamina för licentiatexamen
för båda professurerna.

Det skulle icke vara lyckligt om, såsom en sammanslagning av de båda
professurerna sannolikt skulle hava till följd, forskningen och undervisningen
i etik och religionsfilosofi tillbakasattes inom den filosofiska fakulteten
och huvudsakligen överlämnades till den teologiska. En allmän kritisk
och psykologisk behandling av de etiska och de religiösa frågorna hade sin
hemort i den filosofiska vetenskapen och varken kunde eller borde på samma
sätt ifrågakomma inom den teologiska fakulteten.

Slutligen skulle, såsom professores emeriti Hans Larsson och Efraim Liljeqvist
i en skrivelse av den 20 november 1937 till kanslersämbetet påpekat, en
sammanslagning av de två filosofiprofessurerna vid statsuniversiteten icke
blott innebära förlusten av två lärostolar utan snarare av fyra, alldenstund
därmed för Stockholms och Göteborgs högskolor bortfölle enligt deras ord
»den mest trängande anledningen att upprätthålla, respektive upprätta vardera
två lärostolar i den filosofiska ämnesgruppen». Den underskattning av
de filosofiska vetenskaperna, som skulle framträda med en så utomordentlig
indragning, stöde i en påfallande motsättning till den alltjämt ökade utvecklingen
av de filosofiska disciplinerna i samtiden inom övriga kulturländer.

Kommitterade finge på anförda grunder bestämt avstyrka universitetsberedningens
förslag, vars genomförande skulle vara mycket olyckligt för den
filosofiska forskningen och de filosofiska studierna i vårt land.

Kommitterade ansåge en namnförändring av den praktisk-filosofiska professuren
önskvärd och föresloge, att professuren i stället för professur i praktisk
filosofi benämndes professur i praktisk filosofi med sociologi. Därmed
skulle i professurens namn en välmotiverad hänsyn tagas till den utvidgning,
som efter professurens inrättande de facto ägt rum av dess område. Den vikt.
som samhällsföreteelserna och samhällsproblemen i våra dagar ägde, gjorde
därjämte en sådan områdesutvidgning och namnförändring mycket befogad.

Att sociologien på sådant sätt särskilt accentuerades tedde sig så mycket
rimligare som denna disciplin i motsats till vad fallet vore med ovannämnda
tre klassiska underavdelningar av den praktiska filosofien för närvarande
icke vore på något sätt representerad vid våra statsuniversitet.

Professorn A. O. Holmberg har i särskilt yttrande framhållit, att den viktiga
frågan örn sociologiens ställning vid våra universitet icke torde kunna
lösas därigenom att ämnet sociologi tillfogades som biämne till ett annat,
rent teoretiskt, ämne, men att, då det å andra sidan vore viktigt, att det
betonades, att den praktiska filosofiska undervisningen borde orienteras icke
minst åt samhällsproblemens håll, den nuvarande professuren i praktisk
filosofi borde få namnet professur i praktisk filosofi och filosofisk samhällslära.

För egen del har sektionen enhälligt avstyrkt sammanslagning av filosofiprofessurerna
samt föreslagit, att allt fortfarande en professur i teoretisk
filosofi och en professur i praktisk filosofi skulle bibehållas ävensom hemställt,
att Kungl. Majit måtte utfärda föreskrift, att professorn i praktisk filosofi
skulle hava ådagalagt kompetens i samt vara skyldig att meddela undervisning
och förrätta examination på det område av filosofien, som omfattade
etik, religionsfilosofi, rättsfilosofi inklusive allmän statslära, sociologi och
allmän värdelära.

Kanslern har i yttrande den 15 februari 1938 anfört huvudsakligen följande: -

Kungl. Maj:ls proposition Kr 218.

Da kanslern anmodat de båda universiteten att före den 1 februari 1938
inkomma med yttranden angående bland annat det i universitetsberedningens
betänkande framställda förslaget örn filosofiprofessurernas sammanslagning
till en professur vid vartdera universitetet, hade det skett i avsikt att möjliggöra
ett avgörande snarast möjligt av denna fråga. Då nämligen för
närvarande den ena filosofiprofessuren i Uppsala vore temporärt vakanssatt
och professuren i praktisk filosofi i Lund vore obesatt och i avbidan på slutlig
prövning av universitetsberedningens förevarande förslag icke ledigförklarad,
rådde beträffande filosofiens ställning vid universiteten ett osäkerhetstillstånd,
som enligt kanslerns mening borde snarast upphöra.

Av de avgivna yttrandena framginge, att båda universiteten med bestämdhet
avstyrkte universitetsberedningens förslag örn professurernas sammanslagning.
Tillika anhölle de akademiska myndigheterna i Uppsala, att den
för närvarande vakanssatta professuren i filosofi vid universitetet måtte snarast
få ledigförklaras. De akademiska myndigheterna i Lund föresloge, att
allt fortfarande en professur i teoretisk filosofi och en professur i praktisk
filosofi måtte bibehållas.

Beslutet om vakanssättning av den ena filosofiprofessuren i Uppsala hade,
då åtgärden vidtagits, angivits vara en temporär besparingsåtgärd.

Prövningen av frågan, huruvida detta provisorium skulle förvandlas till
en definitiv anordning, kunde och borde tydligen ske oberoende av det tillfälliga
faktum, att 1933 års vittgående besparingsåtgärder på olika områden
av statslivet kommit att drabba den just vid dåvarande tidpunkt lediga filosofiprofessuren
i Uppsala. I Lund vakanssattes samtidigt den där lediga professuren
i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning.

Universitetsberedningens nu föreliggande förslag innefattade två moment.
Dels föresloges indragning av en filosofiprofessur vid vartdera universitetet,
och dels förordades en sammanslagning av de båda examensänmena teoretisk
filosofi och praktisk filosofi till ett examensämne, benämnt filosofi.
Dessa båda förslag stöde icke i nödvändigt beroende av varandra. Även örn
filosofien icke vore uppdelad i två .skilda examensämnen. kunde det finnas
fullgoda skäl för bibehållande av två professurer med hänsyn till forskningsområdets
omfattning och betydelse.

Filosofien hade sedan gammalt intagit en central ställning bland de humanistiska
vetenskaperna. Om vissa av den filosofiska forskningens äldre
arbetsområden numera antingen förlorat i betydelse eller ock tvärtom på
grund av sin vikt utbrutits till speciella vetenskaper, torde dock filosofien
såsom helhet hava fått väsentligt vidgade uppgifter i nutiden. Den teoretiska
filosofien hade med bibehållande av sina tidigare arbetsuppgifter inom
kunskapsteori, psykologi, logik och filosofiens historia i allt större utsträckning
upptagit till prövning andra vetenskapers, icke minst naturvetenskapernas,
kunskapsteoretiska förutsättningar och metoder. Den praktiska filosofien
hade alltjämt sina hävdvunna arbetsfält på etikens, religionsfilosofiens
och rättsfilosofiens, inklusive den allmänna statslärans, områden. Härtill kunde
läggas bland annat den allmänna sociologien, som enligt gällande kursplaner
vid universiteten inginge såsom beståndsdel i den praktiska filosofien.
Överallt inom den praktiska filosofiens vidsträckta fält mötte problem av
utomordentlig räckvidd oell betydelse icke minst under nuvarande tidsförhållanden.
Det allmänna tidsläget vore sannerligen sådant — yttrade humanistiska
sektionen i Uppsala — att det fria filosofiska studiet av de mänskliga
och samhälleliga problemen icke kunde betraktas som en iner eller
mindre överflödig sak. Sektionen framhölle ock, atl de två senaste inneha -

Kungl. Maj-.ts proposition Sr 218.

varna av Uppsala universitets sedan 300 år existerande professurer i teoretisk
och praktisk filosofi varit forskare av en obestridlig resning, som brutit
nya vägar inom silia discipliner oell inlett en period av starkt ökat intresse
för filosofisk forskning. I Lunds akademiska konsistorium bade en liknande
reflexion kommit till uttryck. Varken Axel Hägerströms eller Hans Larssons
betydelsefulla forskar- och skriftställargärning hade varit möjlig, därest den
nu ifrågasatta sammanslagningen av de båda filosofiprofessurerna bade varit
genomförd.

Under hänvisning till vad från universitetens sida andragits funne kanslern
sig böra bestämt avstyrka tanken på en indragning av någon av de befintliga
filosofiprofessurerna.

Med den ståndpunkt kanslern sålunda intoge. ansåge kanslern sig icke
behöva närmare ingå på den jämväl av beredningen väckta frågan örn sammanslagning
av teoretisk och praktisk filosofi till ett examensämne, benämnt
filosofi. Därest tvenne filosofiprofessurer bibeliölles. kunde frågan om examensämnenas
omfattning, avgränsning och benämning icke desto mindre
upptagas till närmare utredning, närhelst så skulle befinnas önskvärt. Denna
fråga tillkomma det Kungl. Majit att i administrativ väg avgöra, och den behövde
sålunda ej underställas riksdagen. Kanslern hemställde, att för närvarande
någon ändring ej vidtoges i gällande föreskrifter.

Genom beslut vid 1933 års riksdag ändrades Uppsalaprofessurernas benämning
på det sätt att båda professurerna benämndes professurer i filosofi.
Tillika bestämdes i fråga örn den professur, som då hade ledigförklarats.
att den blivande innehavaren av tjänsten skulle hava den undervisnings-
och examinationsskyldigliet, som Kungl. Majit funne skäligt att i samband
med utnämningen bestämma. I huvudsaklig anslutning till vad sålunda
beslutats torde beträffande den vakanssatta professuren böra bestämmas,
att erforderligt anslagsbelopp för densamma från oell med budgetåret 1938/39
upptoges i staten ävensom att det finge tillkomma Kungl. Majit — eventuellt.
med tillämpning av 114 mom. 2 universitetsstatuterna, kanslern för
rikets universitet — att, efter börande av vederbörande akademiska myndigheter,
fastställa området för den blivande innehavarens undervisning oell
examination. Kanslern funne alltså icke tillräckliga skäl föreligga att upptaga
ett av en minoritet inom humanistiska sektionen i Uppsala framställt
förslag angående eventuellt ombildande av den nu vakanssatta professuren
till en professur i praktisk filosofi och .sociologi. Såsom framginge av vad
kanslern ovan anfört om den praktiska filosofiens arbetsområde, folie ostridigt
inom detsamma den allmänna sociologien. Vid upprättande av kursplaner
funnes möjlighet att genom särskilda specialkurser bereda sociologien
det ökade utrymme, som för .särskilda ändamål kunde vara erforderligt.

Det kunde ifrågasättas att jämväl i Lunds universitets stat nu företaga en
sådan ändring av filosofiprofessurernas benämning, som år 1933 genomfördes
för Uppsala. Sakligt sett skulle kanslern icke hava något att erinra mot en
sådan ändring. Då emellertid den nuvarande innehavaren av professuren i
teoretisk filosofi innehade fullmakt på denna professur och några tvingande
skäl att nu ändra Lundaprofessurernas benämningar till överensstämmelse
nied Uppsalaprofessurernas icke syntes föreligga, hemställde kanslern, att den
lediga professuren i praktisk filosofi i Lund måtte få ledigförklaras under sin
nuvarande benämning, såsom ock sektionen oell konsistoriet föreslagit. Genom
sedvanligt förbehåll i fullmakten för ny innehavare torde böra beredas
möjlighet till framtida ändring av professurens benämning eller omfattning.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställde kanslern, att Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition ,Vr 2/8.

Majit ville utverka, att erforderligt anslagsbelopp från och med budgetåret
1938/39 upptoges i Uppsala universitets avlöningsstat även för den vakanta
professuren i filosofi.

I en till ecklesiastikdepartementet den 10 januari 1938 inkommen framställning
hava samtliga docenter i teoretisk filosofi och i praktisk filosofi vid
universiteten och högskolorna hos Kungl. Majit hemställt, att sammanslagning
av filosofiprofessurerna enligt universitetsberedningens förslag icke
måtte äga rum vid universiteten i Uppsala och Lund samt att åtgärder måtte
vidtagas för att de vakanssatta professorsämbetena i praktisk filosofi bleve
besatta med ordinarie innehavare.

Härefter torde redogörelse böra lämnas för framställda förslag örn ändrad
lydelse av de i avlöningsstaten under A. Avlöningsstat för professorer m. fl.,
matematisk-naturvetenskapliga sektionen upptagna anmärkningarna 1, 2
och 4.

6. Ändring av anm. 1 och anm. 2 till A. Avlöningsstat
för professorer m. fl., mate matis k-n atur vetenskapliga
sektionen. Under erinran, att 1937 års riksdag på förslag av Kungl.
Majit (jfr propositionen nr 189/1937, riksdagens skrivelse nr 202/1937) beslutat,
att de nuvarande professurerna i botanik samt botanik och praktisk ekonomi
skulle från och med den 1 juli 1938 benämnas professur i botanik,
särskilt systematik och morfologi, respektive professur i botanik, särskilt
fysiologi och anatomi, har större akademiska konsistoriet föreslagit, att de
nya benämningarna måtte i stället för de hittillsvarande införas i anm. 1
till förenämnda avlöningsstat. Tillika har konsistoriet hemställt, att anm. 2
till samma stat måtte i överensstämmelse med riksdagens beslut likaledes
från och med den 1 juli 1938 ändras därhän, att bestämmelse i anmärkningen
intoges örn att från lönen för den som professor vid universitetet äldre
av ovannämnda professorer i botanik skulle fråndragas 1 500 kronor, utgörande
beräknat värde av förefintlig tjänstebostad, dock med iakttagande av
att, därest ifrågavarande professor icke önskade disponera tjänstebostäder
densamma skulle disponeras av den såsom professor vid universitetet yngre
professorn i botanik, från vilkens lön i sådant fall skulle fråndragas nämnda
belopp.

Kanslern har tillstyrkt vidtagande av de sålunda föreslagna ändringarna.

7. Ändring av anm. 4 till A. Avlöningsstat för professorer
m. fl., matematisk-naturvetenskapliga sektionen.
Drätselnämnden har anfört, att jämlikt universitetets stat skulle i
lönen för professorn i växtbiologi ingå 7 500 kronor från den Kempeska donationsfonden.
Hittills hade fonden också kunnat till statsverket inleverera
beloppet i fråga. Detta kunde emellertid nu icke längre ske. På grund av de
under senare år alltmera sjunkande räntorna i allmänna marknaden såge sig
drätselnämnden numera tvungen att från och med innevarande budgetår
sänka procenttalet å den ränta, som kunde tillgodoföras universitetets fonder,
till 3,25 procent. Den Kempeska donationsfondens kapital uppginge den
1 juli 1937 till 200 816 kronor 24 öre, och räntan härå utgjorde efter 3,25
procent 6 526 kronor 52 öre.

Med anmälan av detta förhållande har större akademiska konsistoriet hemställt,
att den av statsmedel utgående andelen av ifrågavarande professorslön
måtte från och med den 1 juli 1938 höjas med det belopp, som betingades
av rådande ränteläge.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Kanslern har på grund av nämnda förhållande föreslagit, att anmärkningen
måtte erhålla följande ändrade lydelse: »I lönen för professorn i växtbiologi
ingår den till 7 500 kronor beräknade avkastningen av den Kempeska
donationsfonden.»

Statskontoret har anfört bland annat följande:

I enlighet med gällande grunder för uppställningen av riksstatens utgiftssida
vore i avlöningsstaten för universitetet — under utgifter — inräknat
tulla beloppet av avlöningen till professorn i växtbiologi, 12 000 kronor, samt

— såsom inkomst — under särskilda uppbördsmedel det såsom bidrag till
avlöningen anvisade beloppet av Kempeska donationsfondens avkastning,
vilket med ett beräknat belopp av 7 500 kronor inginge i posten »ränta å
vissa donationsfonder».

Universitetets avlöningsanslag hade bestämts genom att från det sammanlagda
beloppet av de beräknade utgifterna avräknats summan av de särskilda
uppbördsmedlens beräknade belopp. Enär avlöningsanslaget vore anvisat
såsom förslagsanslag, bomme — då fråga icke vore om inkomst från
fonden för egendoms- och skogsförvaltningen, varom gällde särskilda regler

— den omständigheten, att uppbördsmedel i verkligheten inflöte med lägre
belopp än de beräknade, ej att medföra, att medel för avlöningarnas fulla
bestridande icke funnes tillgängliga, utan innebure allenast, att belastningen
av anslaget bleve i motsvarande mån större.

På grund härav vore det — därest avkastningen av fonden icke konune att
uppgå till beräknade 7 500 kronor — ej behövligt, att .särskilda medel anvisades
för fyllande av vad som bruste.

Då man emellertid med hänsyn till nuvarande ränteläge torde nödgas utgå
ifrån att fondens ränteavkastning tills vidare icke bomme att uppgå till sådant
belopp, att avlöningsanslaget kunde tillföras det såsom bidrag till professorns
avlöning beräknade beloppet av 7 £00 kronor, kunde ifrågasättas,
huruvida icke för budgetåret 1938/39 den del av avkastningen, som vöre avsedd
till bidrag för bestridande av professorns avlöning, borde i avlöningsstaten
under särskilda uppbördsmedel upptagas till ett beräknat belopp, som
närmare överensstämde med vad som kunde beräknas verkligen komma att
inflyta. Enligt vad statskontoret under hand inhämtat, uppginge ränteavkastningen
å universitetets fonder under innevarande budgetår till 3,4 procent,
medan för budgetåret 1938/39 avkastningen icke kunde beräknas bliva högre
än 3,2 5 procent. Då avkastningen av Kempeska fonden sålunda för budgetåret
1938 39 torde komma att uppgå till högst 6 500 kronor eller 1 000 kronor
mindre än det belopp, vartill bidraget till professorns avlöning i gällande
stat beräknats, ville det förefalla statskontoret, att den under särskilda uppbördsmedel
uppförda posten »ränta å vissa donationsfonder» för budgetåret
1938/39 borde upptagas till ett med 1 000 kronor minskat belopp. Därest så
skedde, borde den ifrågavarande anmärkningen till avlöningsstaten givas ett
av förändringen betingat innehåll. Statskontoret finge för sin del föreslå,
att anmärkningen — med någon jämkning av kanslerns förslag — erhölle
följande avfattning: »I lönen för professorn i växtbiologi ingår ett till 6 500
kronor beräknat belopp av den Kempeska donationsfondens avkastning.»

Lunds universitet.

1. Ändrad uppdelning av det privaträttsliga ämnesområdet
mellan lärostolarna inom detta område. Beträffande
universitetsberedningens förslag i förevarande avseende och ani -

Kungl. Majds proposition Sr ''218.

versitetsmyndigheternas yttranden har redogörelse härför ovan lämnats vid
behandlingen av motsvarande fråga vid Uppsala universitet. Här torde
allenast böra erinras, att jämlikt beslut av 1936 års riksdag vid Lunds universitet
skall — utöver de nu befintliga professurerna i civilrätt, respektive
speciell privaträtt — från och med den 1 juli 1938 inrättas ytterligare
en professur inom det privaträttsliga ämnesområdet.

Kanslern har förordat, att vid Lunds universitet, där hinder icke mötte
mot en omedelbar förändring av professurernas områden, de tre professurerna
upptoges i staten under följande beteckningar:

1) en professur i civilrätt med internationell privaträtt;

2) två professurer i civilrätt.

2. Professur i öro n-, näs- och halssjukdomar i stället
för en ordinarie lärår befattning i ämnet. Medicinska
fakulteten har anfört följande:

Inom nutida medicinsk forskning och läkekonst hade öron-, näs- och
halssjukdomarnas patologi och terapi alltmer utvecklats till en tämligen
väl avgränsad och självständig disciplin med sina egna undersöknings-,
forsknings- och behandlingsmetoder, en disciplin, som på grund av sin
stora betydelse också numera vid nästan alla universitet eller medicinska
högskolor vore representerad genom särskild professur. Ämnesgruppen
utgjorde också ett för en fullgod läkarutbildning nödvändigt och synnerligen
viktigt undervisningsfack. En praktisk-klinisk kurs häri vore
också sedan länge hos oss i gällande examensstadga föreskriven som
obligatorisk för avläggande av medicine licentiatexamen, och vid alla
övriga medicinska högskolor i Norden funnes redan professurer i ämnesgruppen.
I vårt land inrättades dylik professur vid karolinska institutet
redan år 1912 och vid Uppsala universitet år 1926. Undervisning i oron-,
näs- och halssjukdomar hade dock vid Lunds universitet meddelats ända
sedan år 1906, då dåvarande docenten Törne, som utnämnts till föreståndare
för den samma år vid Lunds universitet inrättade polikliniken
för öron-, näs- och halssjukdomar, började meddela sådan undervisning,
under de 6 första åren i egenskap av docentstipendiat, sedermera under
4 år såsom av kanslern förordnad föreståndare för nämnda poliklinik och
mot arvode, vartill anslag för varje år begärdes och erhölls. Under detta
första skede hade dock poliklinikverksamhet varit inskränkt till mottagningar
endast vissa dagar i veckan och undervisningen ej särskilt omfattande
och för deltagarna fullt frivillig. Sedan år 1918 nya rymliga
polikliniklokaler tillkommit, och poliklinikverksamheten därigenom kunde
utökas till dagliga mottagningar, och föreståndarbefattningen dessutom
blivit förenad med överläkartjänst vid en klinisk avdelning, och den
operativa verksamheten i följd härav betydligt vidgad, hade i samband
härmed undervisningen blivit omlagd och utökad, och hade sedan år 1921
avsett meddelande av de i examensstadgan föreskrivna obligatoriska kurserna.
som sålunda allt sedan dess kunnat fullgöras i Lund lika väl som
i Stockholm och Uppsala. Under många år kunde emellertid befattningen
endast tillsättas för tre år i sänder och var gång under uttrycklig förutsättning,
att medel för avlöning stöde till förfogande. Anslag måste nämligen
årligen begäras härtill av riksdagen. Först år 1925 hade anslag för ändamålet
blivit uppfört på ordinarie stat och från och med år 1930, sedan en
ny och modern öronklinik kunnat tågås i bruk, vore befattningen förvandlad
till en ordinarie lärarbefattning med samma tillsättningsprocedur

Kungl. Maj.ts proposition Sr 218.

som för professur, dock med en avlöning, som på intet sätt kunde anses
motsvara densammas betydelse. Under det att denna befattning sålunda
vid Lunds universitet vuxit i omfattning och betydelse till jämställdhet
med motsvarande befattningar i Stockholm och Uppsala, hade den
i yttre organisatoriskt och ekonomiskt avseende fått stanna i en vida
lägre klass. Av en jämförelse mellan föreståndarens för öron-, näs- och
halskliniken i Lund nuvarande arbetsuppgifter med motsvarande prolessorers
vid Uppsala universitet och karolinska institutet franninge följande
förhållande. I Lund holle ifrågavarande klinikföreståndare 2 undervisningskurser
årligen med numera 20 deltagare i varje kurs och gäve
sålunda årligen 40 medicine kandidater den för medicine licentiatexamen
obligatoriska utbildningen i öron-, näs- och halssjukdomar. Uppsalaprotessorn
holle 3 kurser årligen med 12 deltagare i varje kurs och gåve
sålunda årligen den obligatoriska utbildningen åt 36 medicine kandidater.
Stockholmsprofessorn slutligen holle själv 3 undervisningskurser årligen,
dessutom gåves under sommarferierna en kurs av docenten i ämnet, i
varje kurs deltoge högst 24 kandidater och erhölle sålunda vida flera
medicine kandidater ifrågavarande utbildning i Stockholm än i Uppsala
och Lund. Patientantalet å de här nämnda frenne öronavdelningarna
under de senaste tvenne åren, för vilka uppgifter förelåge, framginge av
nedanstående tabell:

Sjukhus	Ordinarie sängplatser 1933—35	Medelbeläggning
1933	1934	1935
Sabbatsberg, Stockholm....................	57	49,3	52,6	52,8
Akademiska sjukhuset. Uppsala............	61	51,3	51	50
Lasarettet, Lund ........................	57	57,9	57,5	61,5

Som av anförda uppgifter och siffror framginge. vore sålunda det rena
sjukvårdsarbetet praktiskt taget ungefär lika stort å de tre öronklinikerna
i Uppsala, Lund och Stockholm, dock något större i Lund än på de
övriga båda ställena; det kliniska undervisningsarbetet ungefär lika stort
i Lund och Uppsala men avsevärt större i Stockholm, där emellertid professorn
hade flera biträdande läkarkrafter till hjälp för den praktiska
handledningen av kandidaterna än vad fallet vore i Uppsala och Lund.
För dessa arbetsuppgifter: ett kliniskt sjukvårdsarbete, som vore större
än i Uppsala och Stockholm och ett undervisningsarbete uti ett för den
praktiska läkarutbildningen viktigt fack, som vore ungefär lika stort som
i Uppsala, uppbure ifrågavarande klinikföreståndare i Lund en sammanlagd
årsavlöning, som med nuvarande dyrtidstillägg för år 1936 belöpte
sig lill 6 164 kronor, sålunda ett belopp, som vore ungefär hälften av
den avlöning, som professorn i Uppsala erhölle för ungefär samma arbete
och professorn i Stockholm för ett något större arbete. Huru i själva
verket föga avpassad den alltjämt utgående avlöningen numera vore i
förhållande till befattningens uppgifter, torde även framgå av det högeligen
anmärkningsvärda förhållandet, att föreståndaren för öronkliniken
i Lund med sina viktiga både undervisnings- och sjukvårdsuppgifter hade
lägre avlöningsförmåner än de av Malmöhus läns landsting avlönade förste
underläkarna vid Lunds lasarett, vilka utom den kontanta lönen på 6 000
kronor åtnjöte naturaförmåner i form av fri bostad och kost på sjukhuset,
beräknade till 1 250 kronor. Ifrågavarande föreståndares avlöning
vore även mindre än ett vanligt docentstipendium.

Kungl. Muj-.ts proposition Nr 218.

Med den nu utgående, synnerligen låga avlöningen för ifrågavarande
föreståndarbefattning kunde det helt säkert befaras, att man ej med
säkerhet kunde räkna med att den som innehavare kunde få behålla
verkligt förtjänt och skicklig företrädare för ämnet, så länge avlöningsförhållandena
för realiter motsvarande befattningar ställde sig så betydligt
mycket fördelaktigare vid rikets båda andra medicinska högskolor. Det
torde vara ett klart och rimligt önskemål, att den jämförelsevis nya, till
stor del för statsmedel byggda, välinrättade öronkliniken i Lund även
framdeles bereddes lika goda utsikter att förvärva och bibehålla en välkvalificerad
chef som systerklinikerna i Uppsala och Stockholm.

I anseende till den stora praktiska vikten för läkarutbildningen av
fullgod undervisning i ämnet öron-, näs- och halssjukdomar och då karolinska
institutet sedan över två decennier och Uppsala universitet sedan
snart ett decennium haft professur i ämnet, syntes det fakulteten, att
den enda riktiga lösningen på den nuvarande situationen vore, att befattningen
omändrades till professur.

Redan år 1936 hade fakulteten anhållit om inrättandet av ett ordinarie
professorsämbete med hänsyn till den allt starkare framträdande betydelsen
för den allmänna läkarutbildningen av undervisningen i ifrågavarande
ämne. Beviljandet av denna nya professur, som alltså endast
bomme att ersätta föreståndarbefattningen, bomme ej att medföra några
ökade anspråk beträffande den professuren tillhörande kliniken.

Fakulteten kunde slutligen framhålla, att förevarande fråga varit föremål
för enskild motion vid 1937 års riksdag och att statsutskottet, som
funnit de i motionen framförda synpunkterna beaktansvärda. såsom motiv
för sin avstyrkan endast framhållit, att riksdagen icke borde fatta
positivt beslut i detta ärende på grundval av enskild motion och utan av
Kungl. Majit verkställd utredning.

Större akademiska konsistoriet har föreslagit, att en professur i oron-,
näs- och halssjukdomar inrättas vid Lunds universitet i stället för den
nu förefintliga lärarbefattningen i ämnet.

Kanslern har yttrat:

konsistoriet hade hemställt, att den å universitetets stat med en avlöning
av 2 700 kronor upptagna befattningen såsom ordinarie lärare i öron-, näsoch
halssjukdomar skulle ombildas till en professur i samma ämne. I
sitt nyligen avgivna betänkande med utredning i fråga örn universitetens
verksamhet och organisation hade universitetsberedningen föreslagit inrättande
vid Lunds universitet av en professorsbefattning i otiatri. Beredningen
hade tillika uttalat, att hinder ej syntes föreligga att i samband
med beslutet örn professurens inrättande föreskriva, att den nuvarande
innehavaren av den ordinarie lärarbefattningen i öron-, näs- och halssjukdomar
— vilken erhållit sin tjänst efter en prövning av i stort sett likartad
beskaffenhet som den, som vore stadgad för tillsättande av professur
—- skulle, utan ledigförklarande av professuren, utnämnas till innehavare
av densamma.

Vid universitetet i Uppsala och karolinska institutet funnes redan professorsbefattningar
i här ifrågavarande viktiga ämne. Att ett starkt behov
förelåge av professur i ämnet även i Lund syntes obestridligt. I detta
sammanhang ville kanslern erinra örn att antalet avlagda medicine licentiatexamina
vore större i Lund än i Uppsala. Kanslern ansåge sig därför
böra understödja konsistoriets begäran. Professuren syntes tills vidare
kunna erhålla samma benämning som motsvarande lärostolar i Uppsala

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

och vid karolinska institutet. Kanslern delade universitetsberedningens uppfattning
angående lämpligheten av att den nuvarande innehavaren av
lärarbefattningen i ämnet F. G. Dohlman, utan att den nyinrättade professuren
ledigförklarades, utnämndes till innehavare av densamma.

3. Viss differentiering av de professurer, som företräda
examensämnet nordiska språk. Universitetsberedningen
har erinrat, att examensämnet nordiska språk vid vartdera universitetet
företrädes av två professorer. I Lund benämndes båda lärostolarna
professurer i nordiska språk, i Uppsala benämndes den ena professur i
nordiska språk och den andra professur i svenska språket.

Beredningen holle före, att vid varje svenskt statsuniversitet borde finnas
en lärostol, vars innehavare inriktat sin forskning på studiet av svenska
språket, särskilt det nu levande språket — såväl riksspråket som dialekterna.
Redan hänsynen till de med modersmålsundervisningen i skolorna
förknippade problemen gjorde det önskvärt, att vi i landet ägde tillgång
till forskare, vilka vore särskilt skickade att sätta in dessa frågor i deras
vetenskapliga sammanhang. Åtgärder borde därför vidtagas i syfte att
tillgodose detta önskemål.

Beredningen ansåge, att vid vartdera universitetet den ena av de båda
här ifrågavarande lärostolarna borde benämnas professur i nordiska språk.
Denna professurs ämnesområde borde omfatta samtliga nordiska språk
med särskilt beaktande av deras inbördes sammanhang. Den andra lärostolen
borde erhålla benämningen professur i svenska språket. Det borde
uttryckligen fastslås, att tyngdpunkten inom denna lärostols ämnesområde
utgjordes av nysvenskan och särskilt av det levande språket.

I fråga om de båda Uppsalaprofessurerna erfordrades ingen ändring i
universitetets stat, endast en föreskrift av Kungl. Majit, att vid professurernas
tillsättande de ovan angivna synpunkterna skulle beaktas.

Vad Lund beträffade, borde riksdagens medgivande inhämtas till att benämningen
å den ena av de två lärostolarna i nordiska språk ändrades till
professur i svenska språket. Beslutet härom syntes dock lämpligen böra
träda i kraft först vid närmast inträffande ledighet å någon av professurerna,
då den lediga befattningen borde anslås såsom professur i svenska
språket.

Filosofiska fakulteten i Uppsala och dess humanistiska sektion hava tillstyrkt
beredningens förslag, men tillika understrukit att fordran på vetenskaplig
produktion även på fornsvenskt område borde upprätthållas för
erhållande av kompetens till professur i svenska språket.

Filosofiska fakultetens i Lund humanistiska sektion har anslutit sig till ett
av professorn E. Noreen gjort uttalande, vari anföres bland annat:

Det vore så självklart, att en innehavare av en professur i nordiska
språk i Sverige borde hava ådagalagt kompetens i svenska språket, att
detta förhållande icke behövde komma till uttryck i professurens benämning.

Däremot syntes det riktigt att genom benämningen fastslå att för att
framgångsrikt bedriva vetenskaplig forskning och undervisning på ett
av de nordiska språkens område oundgängligen fordrades kompetens på
de övrigas. Forskning på de nysvenska dialekternas område kunde ej bedrivas
utan kännedom örn norska och danska dialekter och dessas förutsättningar
i respektive fornspråk.

Att dessa synpunkter vore uppenbart riktiga torde även framgå därav

Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘218.

att professorn i svenska språket vid Uppsala universitet delade tentamenspliklen
i examensämnet nordiska språk med professorn i nordiska språk.

Det kunde sålunda ej bestridas, att han i realiteten vore och även framgent
måste bliva en andra professor i nordiska språk.

För så vitt det skulle anses önskvärt att i professurens benämning
understryka det i och för sig självklara faktum att innehavaren borde
äga kompetens i svenska språket, erbjöde sig möjligheten att benämna
professurens ämnesområde nordiska språk, särskilt svenska språket. Detta
alternativ syntes dock icke utgöra någon förbättring, utan borde sektionen
avstyrka all förändring rörande benämningen på de båda professurerna
i nordiska språk vid Lunds universitet. Den logiska konsekvensen härav
vore att professuren i svenska språket vid Uppsala universitet borde förändras
till en professur i nordiska språk.

Kanslern har anfört:

Enligt beredningens mening borde det uttryckligen fastslås, att tyngdpunkten
inom ämnesområdet för den professur, som enligt beredningens
förslag skulle benämnas professur i svenska språket, utgjordes av nysvenskan,
särskilt av det levande SDråket.

Då den ena professuren i nordiska språk i Lund på grund av innehavarens
frånfälle för närvarande vore ledig, vore det angeläget att före
professurens ledigförklarande ståndpunkt toges till det av universitetsberedningen
väckta förslaget. För egen del tillstyrker kanslern, att beredningens
förslag genomföres, varvid kanslern dock förutsatte att, på sätt
humanistiska sektionen i Uppsala förordat, krav på vetenskaplig produktion
även på fornsvenskt område upprätthölles för erhållande av kompetens
till professur i svenska språket.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava förslag framställts Departeangående
ändringar i ett flertal avseenden av den nuvarande professors-men*sc^e*e11,
organisationen vid de båda universiteten.

Jag behandlar först förslagen i vad de avse Uppsala universitet.

Kanslern har här förordat en omgestaltning av den nuvarande professuren
i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi, vilken för
närvarande är ledig. I den teologiska encyklopedien behandlas teologiens
uppgift och metod samt lämnas en allmän överblick över det teologiska
arbetsfältet. De teologiska prenotionerna omfatta allmän religionshistoria,
religionspsykologi och religionsfilosofi. Religionshistorien är föremål för
vetenskaplig bearbetning även inom den filosofiska fakulteten. Enligt
kanslerns mening borde religionshistorien därför även hava sin plats inom
den filosofiska fakulteten, likställd med andra humanistiska ämnen och
en ny professur inrättas i ämnet inom filosofiska fakulteten vid ettdera
av universiteten. Men kanslern har likväl icke nu räknat med denna lösning,
utan ansett universitetsberedningens förslag till ovannämnda teologiska
professurs omgestaltning i huvudsak innebära en godtagbar anordning.
Beredningen har förordat, att den ifrågavarande professuren vid
Uppsala universitet .skulle benämnas professur i religionshistoria med religionspsykologi.
Religionsfilosofien skulle avskiljas fran professuren och i
stället förenas med den ena professuren i systematisk teologi, i Uppsala

Kungl. Maj.ts proposition Sr 218.

benämnd professur i dogmatik och moralteologi. Encyklopedien skulle
däremot fortfarande ingå i förstnämnda professurs ämnesområde, ehuru
icke i dess benämning. Kanslern har tillstyrkt den av beredningen föreslagna
nya benämningen, men i likhet med större akademiska konsistoriet
i Lppsala ansett encyklopedien icke böra tillhöra professurens ämnesområde
utan häntöras till den systematiska teologien. Jag anser goda skäl
anförda för en ändring av professuren i teologiska prenotioner och teologisk
encyklopedi till en professur med den av universitetsberedningen föreslagna
benamningen. Liksom kanslern finner jag det lämpligt med ett frånskiljande
av encyklopedien fran professurens ämnesområde, enär professuren härigenom
kommer att stå öppen för religionshistoriska forskare, oavsett om de fått
sin utbildning inom den teologiska eller filosofiska fakulteten. Jag tillstyrker
alltså, att ifrågavarande professur erhåller den föreslagna ändrade benämningen
och den av kanslern föreslagna ämnesomfattningen.

Jag biträder kanslerns uppfattning om att humanistiska sektionen bör
erhålla medinflytande vid tillsättandet av professuren i religionshistoria
med religionspsykologi. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i sinom
lid meddela bestämmelser härom.

\ad angår professurerna i dogmatik och moralteologi har i stort sett någon
erinran icke framställts mot den av universitetsberedningen föreslagna
differentieringen av dessa lärostolar och deras benämningar. Även jag kan
giva min anslutning till beredningens ifrågavarande förslag och förordar
alitsa, att de tva professurerna i systematisk teologi vid Uppsala universitet
benämnas, den ena professur i dogmatik med symbolik och den andra professur
i teologisk etik med religionsfilosofi. Frågan örn till vilkendera av
dessa två professurer encyklopedien bör hänföras torde framdeles få avgöras
sedan de akademiska myndigheterna haft tillfälle att yttra sig härom.
Encyklopedien synes i varje fall icke böra ingå i någondera av de två professurernas
benämningar.

I likhet med universitetsmyndigheterna och universitetsberedningen anser
jag den internationella rätten, som hittills intagit en alltför undanskymd
ställning vid våra universitet, representera ett så betydelsefullt område av
rättsvetenskapen, att avgörande skäl tala för att en särskild lärostol upprättas
i detta ämne vid ett av universiteten. Det synes vara lämpligt, att
denna professur knytes till Uppsala universitet. Med hänsyn till vad i det
föregående anförts torde nu allenast ett principbeslut böra fattas i denna
fråga. Beträffande tidpunkten för uppförande av en professur i internationell
rätt i universitetets stat tillstyrker jag, att denna fastställes till den
1 juli 1940 eller den senare tidpunkt, som Kungl. Majit bestämmer. På
grund härav behöver i avlöningsstaten för Uppsala universitet icke av denna
anledning nu vidtagas någon förändring.

Beträffande professurerna på det privaträttsliga området framgår av den
förut lämnade redogörelsen, att i Uppsala finnas tre dylika professurer, en i
civilrätt, med undervisnings- och examinationsskyldighet i obligationsrätt.

Kungl. Maj :ts proposition Nr 218.

samt romersk rätt, en i civilrätt, med undervisnings- och examinationsskyldighet
i familjerätt och sakrätt, samt internationell privaträtt ävensom en
i speciell privaträtt. Vid Lunds universitet finnas nu två professurer i detta
ämnesområde, en i civilrätt och en i speciell privaträtt. Enligt beslut av
1936 års riksdag skall från och med den 1 juli 1938 tillkomma ytterligare
en professur i Lund på det privaträttsliga området.

Universitetsmyndigheterna och universitetsberedningen äro ense därom,
att den hittills tillämpade ämnesfördelningen mellan privaträttsprofessurerna
icke varit i allo lycklig. När det gällt att närmare angiva fördelningen, hava
däremot meningarna gått i sär. Jag håller för egen del före, att en alltför
strikt angiven uppdelning icke torde vara lämplig, utan att möjlighet bör
hållas öppen att utan större omgång kunna revidera den en gång vidtagna
uppdelningen, örn så skulle av olika anledningar visa sig ändamålsenligt.
Denna revidering skulle ankomma på Kungl. Maj:t eller uppdragas åt universitetskanslern
att verkställa. Med anledning härav böra professurerna
icke erhålla benämningar, som lägga hinder i vägen för en dylik mera smidig
anpassning efter föreliggande förhållanden. Kanslerns förslag till professurernas
benämning — en professur i civilrätt med internationell privaträtt
och två professurer i civilrätt — anser jag innebära en godtagbar lösning.
Med hänsyn till att innehavaren av den nuvarande professuren vid Uppsala
universitet i civilrätt, med undervisnings- och examinationsskyldighet
i obligationsrätt, samt romersk rätt förklarat sig icke villig åtaga sig ändrad
undervisnings- och examinationsskyldighet torde det icke vara lämpligt att
i full utsträckning nu genomföra den föreslagna anordningen vid detta universitet.
I likhet med kanslern anser jag dock professurens nuvarande benämning
kunna förkortas till professur i civilrätt nied romersk rätt. Av
de två övriga privaträttsliga professurerna i Uppsala är professuren i civilrätt,
med undervisnings- och examinationsskyldighet i sakrätt och familjerätt,
samt internationell privaträtt ledig, varför i enlighet med kanslerns förslag
professurens benämning nu bör ändras till professur i civilrätt med
internationell privaträtt. Då den nuvarande innehavaren av den tredje
privaträttsliga professuren, nämligen den i speciell privaträtt, icke motsatt sig
ändring av professurens område, torde denna professur, på sätt kanslern
förordat, kunna benämnas professur i civilrätt. Till frågan örn de privaträttsliga
professurerna vid Lunds universitet återkommer jag i det följande.

Härefter övergår jag till frågan örn återbesättandet av den vakanssatta
professuren i filosofi vid Uppsala universitet och vad därmed står i samband.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, angavs åtgärden att
vakanssätta professuren uttryckligen både av riksdagen och av mig såsom
en temporär åtgärd, förestavad av ett brydsamt budgetärt läge. Motivet för
ett fortsatt vakanssättande av professuren av denna anledning har numera
bortfallit. Emellertid har universitetsberedningen på i det föregående anförda
skäl föreslagit, att endast en professur i filosofi skulle i fortsättningen
finnas såväl vid universitetet i Uppsala som vid universitetet i Lund, där

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

den hittillsvarande professuren i praktisk filosofi blivit ledig den 1 september
1937. Emot detta förslag hava starka gensagor rests från universitetsmyndigheternas
sida. Jag delar till fullo de betänkligheter, som sålunda
anförts mot beredningens förslag. En inskränkning av professurernas
antal, på sätt beredningen ifrågasatt, skulle med största säkerhet lända till
stort men för den filosofiska forskningen i vårt land och även ur undervisningssynpunkt
medföra stora nackdelar. Fastmera synes tidpunkten nu vara
inne att återgiva ämnet dess förra ställning genom ett återbesättande av den
vakanssatta filosofiprofessuren vid Uppsala universitet. De av universitetsmyndigheterna
härför anförda skälen synas mig icke kunna vederläggas.
Jag tillstyrker alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att från
och med nästa budgetår under avlöningsstaten för Uppsala universitet åter
upptaga medel för den vakanta professuren i filosofi. Jag återkommer
härtill vid beräkningen av avlöningsanslaget för Uppsala universitet. I
fråga om filosofiprofessurernas benämning delar jag kanslerns uppfattning
att den år 1933 för Uppsala universitets vidkommande genomförda
benämningen för de två professurerna därstädes — professur i filosofi —
alltjämt bör bibehållas. Vid universitetet i Lund ifrågasätter jag nu icke
någon motsvarande ändring. Sådan ändring torde därstädes kunna ske först
vid den nuvarande professorns i teoretisk filosofi avgång. Såsom från universitetshåll
gjorts gällande är det angeläget, att den filosofiska forskningen
orienterar sig åt de sociologiska problemen, vilka i vår tid bliva alltmera
betydelsefulla. Jag förutsätter, att detta önskemål beaktas vid uppgörandet av
studie- och kursplaner.

Beträffande Uppsala universitet har slutligen framställning gjorts örn
ändrad avfattning av anmärkningarna 1, 2 och 4 till avlöningsstaten för
professorer m. fl., matematisk naturvetenskapliga sektionen. Ändringarna
av anmärkningarna 1 och 2 äro en konsekvens av det av 1937 års riksdag
fattade beslutet örn ändrad ämnesomfattning m. m. för vissa botanikprofessurer,
vilket beslut skall träda i kraft den 1 juli 1938. Anmärkningarna
torde därför ändras på sätt universitetsmyndigheterna föreslagit. Vad angår
den föreslagna ändringen av anmärkningen 4, är denna föranledd avminskad
avkastning från den Kempeska donationsfonden. Jag tillstyrker,
att anmärkningen erhåller den av statskontoret förordade lydelsen.

Vid Lunds universitet böra i avlöningsstaten från och med nästa
budgetår beräknas medel för den av 1936 års riksdag beslutade professuren
på det privaträttsliga området. Under avlöningsanslaget för universitetet återkommer
jag till denna fråga. Enligt vad kanslern upplyst, möter vid detta universitet
icke hinder för en omedelbar förändring av de tre privaträttsliga
professurernas områden. Med biträdande av kanslerns förslag tillstyrker
jag, att dessa professurer benämnas: professur i civilrätt med internationell
privaträtt, professur i civilrätt och professur i civilrätt.

Till stöd för det framställda förslaget om inrättande av en professur i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

oron-, näs- och hcilssjukdomar vid universitetet i Lund i stället för den
nuvarande ordinarie lärarbefattningen i ämnet hava enligt mitt förmenande
starka skäl blivit anförda. Utredningen synes mig hava tydligt ådagalagt, att
även i Lund, liksom för närvarande är fallet i Uppsala och vid karolinska institutet,
en professur i detta viktiga ämne bör finnas. Jag får därför giva min
anslutning till universitetsmyndigheternas ifrågavarande förslag. Då vid
ovannämnda lärarbefattning nu utgår en avlöning av 2 700 kronor, kommer
kostnadsökningen vid bifall till förslaget att uppgå till (12 000 — 2 700—)
9 300 kronor. Jag återkommer härtill vid beräkningen av avlöningsanslaget
för Lunds universitet. Den nuvarande innehavaren av ifrågavarande lärarbefattning
torde i enlighet med kanslerns förslag böra utan att professuren
ledigförkiaras utnämnas till innehavare av densamma.

Vad slutligen angår universitetsberedningens av kanslern tillstyrkta förslag,
att den ena lediga professuren i nordiska språk vid Lunds universitet
skall erhålla benämningen professur i svenska språket, finner jag detta förslag
väl motiverat. I Uppsala har redan för den ena professuren i examensämnet
nordiska språk denna benämning genomförts. Det synes mig lämpligt,
att professurerna på ifrågavarande område vid de två universiteten
erhålla samma beteckning. Givetvis bör, såsom kanslern understrukit, krav
på vetenskaplig produktion även på fornsvenskt område upprätthållas för
kompetens till professur i svenska språket.

Vid bifall till vad jag ovan i olika avseenden föreslagit med avseende
å ändrad ämnesomfattning och därav betingad ändrad benämning å vissa
professurer erfordras ändringar i vissa anmärkningar till respektive avlöningsstater.
Jag kommer att i det följande göra hemställan härom.

II. Förslagsanslaget till Uppsala universitet: Avlöningar.

Detta anslag, som nu är uppfört med 1 587 100 kronor, disponeras jämlikt
en av 1935, 1936 och 1937 års riksdagar godkänd personalförteckning, respektive
avlöningsstat, som jämte därtill hörande bestämmelser återfinnes å
sid. 372 ff. i statsliggaren för budgetåret 1937/1938.

I skrivelse den 5 november 1937 har kanslern för rikets universitet gjort
framställning örn anslag till avlöningar vid Uppsala universitet under nästa
budgetår och därvid hemställt örn följande ökningar av universitetets avlö -

ningsanslag:

1) Biträdande lärare i nationalekonomi.................. kronor 6 000

2) Biträdande lärare i matematik ...................... » 6 000

3) » » » zoologi ........................ » 6 000

4) Amanuens vid kliniken för öron-, näs- och halssjukdo mar

(under förutsättning att ett lika stort belopp ställes
till förfogande å akademiska sjukhusets stat) .......» 1 500

Transport kronor 19 500

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 218. 3

Kungl. Mctj:ts proposition Nr 218.

Transport kronor 19 500

5) Amanuens vid psykologiska laboratoriet.............. » 1 800

6) Lärare vid en kurs i bokföring...................... » 600

7) Personlig assistentbefattning i mykologi vid botaniska

museet för Seth Lundell............................ » 5 500

8) Avlöningsförstärkning åt överbibliotekarien............ » 1 200

9) Omvandling av vaktmästartjänsten vid mineralogiskgeologiska
institutionen till preparatorstjänst.......... » 550

10) Personligt lönetillägg åt vaktmästaren vid musikaliska

kapellet K. Eriksson................................ » 480

11) Omvandling av två vaktmästarbiträdesbefattningar vid
universitetsbiblioteket till extra ordinarie vaktmästar tjänster

i 5 lönegraden.............................. » 2 010

12) Höjning av arvodet åt tamburvaktmästaren vid universitetsbiblioteket
.................................... 1 * * * * * * 8 500

13) Omvandling av en vaktmästarbiträdesbefanning vid

histologiska institutionen till en extra ordinarie vaktmästartjänst
i 7 lönegraden ........................ 8 790

14) En extra ordinarie vaktmästare oell eldare i 5 lönegraden
vid de i Gustavianum inrymda institutionerna i stället

för arvode till en eldare och biträdande vaktmästare .. » 2 0/0

15) Höjning av posten till avlöningsförhöjningar m. m. till
övrig icke-ordinarie personal vid universitetets samlingar

och inrättningar m. m....................... » 1 900

Summa kronor 36 900

Anslaget skulle alltså för nästa budgetår höjas med nämnda belopp och
uppföras med 1 624 000 kronor.

Förslaget örn inrättande av en biträdande lärarbefattning i nationalekonomi
överensstämmer med ett år 1936 framlagt likartat förslag, över vilket
statskontoret den 19 december 1936 avgivit utlåtande.

Utöver ovannämnda förslag har kanslern hemställt, att Kungl. Majit ville
föreslå 1938 års riksdag besluta, att de nu ur avlöningsstaten utgående anslagsmedlen
till universitetslektor i svenska språket måtte utgå under ytterligare
en treårsperiod, räknad från och med den 1 juli 1938.

1 det följande lämnas en redogörelse för motiven till kanslerns äskanden,

i den mån de befunnits böra upptagas. I övrigt hänvisas till handlingarna i

ärendet.

Universitetslektor i svenska språket. Större akademiska

konsistoriet har — under åberopande av en av humanistiska sektionen avgiven
redogörelse för universitetslektorns i svenska språket verksamhet under

läsåren 1935—37 — hemställt om oförändrat anslag till ifrågavarande

ändamål. Av utredningen inhämtas bland annat, att undervisningen omfat tat

dels en teoretisk kurs i svensk språkvård och stilistik, dels ock praktiska
övningar i muntlig och skriftlig framställning. Undervisningen, såväl den
teoretiska som den praktiska, hade ordnats i syfte att giva kursdeltagarna
övning i att själva rätt bruka modersmålet i tal och skrift, öva dem i att
iakttaga och bedöma talad och skriven svenska och göra dem skickade att
lösa de metodiska och praktiska problem, som undervisningen i modersmålet
vid läroverken ställde. Erfarenheten under den gångna tiden hade utvisat,

Kungl. Muj:ls proposition .Xr 218.

afl kurserna av deltagarna omfattats med mycket stort intresse och troligen
varit till stor nytta. En olägenhet med ifrågavarande kurser vore, att de krävde
ganska mycket tid tor deltagarna, som ju även skulle bevista föreläsningar
och deltaga i proseminarieövningar och andra propedeutiska kurser i ämnet.
Deras tid bleve därför splittrad, och studietiden hade visat tendenser att
något förlängas genom dessa kurser. Denna olägenhet hade dock i väsentlig
grad avhjälpts genom de i examensfordringarna företagna lindringarna
och genom den numera genomförda minskningen i antalet timmar för de
övriga propedeutiska kurserna. Fördelarna med kurserna i modersmålet
vore emellertid stora och påtagliga. Under sådana omständigheter måste det
anses mycket önskvärt, att dessa kurser alltfort finge ingå som ett led i den
akademiska lärarutbildningen.

Kanslern har anfört:

Då år 1935 anslag första gången beviljades till anställande av universitetslektorer
i svenska språket, hade i riksdagsskrivelsen framhållits, att det
vore fråga örn ett försök till ernående av förbättrade utbildningsmöjligheter
för de blivande modersmålslärarna i muntlig och skriftlig framställningskonst,
vilket försök borde pågå under en treårsperiod, samt att, därest fortsatt
anslag för ändamålet ansåges behövligt efter utgången av nämnda tid,
dylikt anslagsäskande borde åtföljas av en redogörelse för de erfarenheter,
som under den gångna tiden kunnat göras. Konsistoriet hade nu såsom stöd
för sin anhållan örn fortsatt anslag för sagda ändamål ingivit dylik redogörelse.

Att en undervisning av här ifrågavarande slag vore till stor nytta för de
blivande lärarna syntes vara obestridligt. Huruvida den nu prövade anordningen
vore i allo lämplig, torde knappast redan nu efter en så kort försökstid
kunna med säkerhet bedömas. Kanslern ansåge därför, att det nuvarande
anslaget till universitetslektor i svenska språket vid Uppsala universitet borde
utgå under ytterligare en treårsperiod, och frågan upptagas till förnyad prövning
vid denna periods utgång.

Biträdande lärare i na tion aleko no m i. Humanistiska sektionen
har framställt förslag örn inrättande av en professur i nationalekonomi
vid filosofiska fakulteten eller, örn detta icke skulle bifallas, en biträdande
lärarbefattning i ämnet. Till stöd härför har sektionen anfört:

I skrivelse lill konsistoriet den 5 juni 1936 hade sektionen framhållit, att
undervisningen i nationalekonomi hittills i främsta rummet anordnats nied
hänsyn lill de juris studerande. Ämnet hade jämlikt kungl, brev den 1(5 december
1919 utan villkor av nådigt tillstånd för varje särskilt fall fått medtagas
i filosofie kandidat- och licentiatexamina samt i filosofisk ämbetsexamen
så länge professorn i nationalekonomi och finansrätt varit villig och
oförhindrad att förrätta förekommande examination, och den 25 februari
1936 hade kanslern förordnat professorn Brock att enligt åtagande tills vidare
förrätta examinationen i nationalekonomi jämväl för statsvetenskapligfilosofisk
examen.

Sektionen ansåge kravet på inrättandet av en professur i nationalekonomi
inom filosofiska fakulteten inom en snar framtid ofrånkomligt. Detta omfattande
ämne, vars betydelse befunne sig i oavlåtlig stegring, kunde icke
företrädas av allenast en ordinarie lärare, vilken därjämte hade att upprätthålla
också det betydande ämnet finansrätt för de juris studerande. Genom
den statsvetenskapliga examens inrättande hade detta blivit än påtagligare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Kunde icke undervisningen i nationalekonomi på ett tillfredsställande sätt
upprätthållas, vöre fara, att denna examen redan från början bleve förfelad.
Därest emellertid erforderliga medel för närvarande icke skulle kunna beviljas
för en ny professur, syntes det i varje fall nödvändigt att någon
åtgärd vidtoges för förbättrande av förutsättningarna för undervisningen i
ämnet. Såsom en åtgärd av mer tillfällig karaktär för detta syfte ville sektionen
föreslå, att medel bleve anvisade för anställande av en biträdande lärare
i ämnet för bestridande av undervisningen inom sektionen.

Större akademiska konsistoriet har tillstyrkt förslaget om inrättande av
en ny professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten. För den händelse
detta förslag icke skulle vinna bifall hemställes om utverkande av ett
anslag å 6 000 kronor till arvode åt en biträdande lärare i nationalekonomi.

Kanslern har erinrat, att universitetsberedningen föreslagit, att vederbörande
professor i nationalekonomi vid Uppsala och Lunds universitet skulle
få sin verksamhet utsträckt lill att omfatta undervisning och examination
även inom den filosofiska fakulteten samt till hjälp vid undervisningen erhålla
en biträdande lärare i nationalekonomi, avlönad med ett arvode av
6 000 kronor. Först vid en kommande behandling av detta förslag ansåge sig
kanslern böra fatta ställning till spörsmålet örn inrättande av en ny professorsbefattning
i nationalekonomi. Konsistoriets begäran om en biträdande
lärare i nationalekonomi stöde emellertid i överensstämmelse med olliver.sitetsberedningens
förslag till ordnande av undervisningen i nationalekonomi
inom den filosofiska fakulteten. Kanslern ville därför — icke minst med
tanke på nödvändigheten av ökad undervisning i ämnet för statsvetenskaplig
examen — tillstyrka sagda begäran.

Statskontoret har anfört, att under förutsättning att det med hänsyn till
det antal studerande, som vore hänförligt till filosofiska fakulteten, funnes
vara oundgängligen erforderligt med särskild lärarkraft för bestridande av
undervisningen i nationalekonomi, ville statskontoret icke motsätta sig anställandet
av en biträdande lärare för ändamålet. Beträffande storleken av
arvodet till läraren ville statskontoret ifrågasätta, huruvida icke detsamma
borde bestämmas till 5 000 kronor.

Biträdande lärare i matematik. Professorn i matematik T.
Nagell, med vilken professor emeritus i ämnet E. A. Holmgren instämt, har
anfört bland annat följande:

Varje läsår hölles en propedeutisk kurs i differential- och integralkalkyl,
discipliner, som vore grundläggande för högre studier i matematik. Kursen,
som vore avpassad efter fordringarna för 2 betyg i filosofisk ämbetsexamen
och filosofie kandidatexamen, påginge bägge terminerna. Den vore lämpad
för dem, som började sina matematiska studier, och för alla som ville förvärva
de matematiska insikter, som vore nödvändiga för studiet av mekanik
och matematisk fysik, astronomi och geodesi, meteorologi, fysik, kemi, vissa
delar av geologi med mineralogi (speciellt kristallografi) och av geografi, matematisk
statistik och flera kapitel av de biologiska vetenskaperna. Den vöre
alltid en av de talrikast besökta propedeutiska kurserna inom matematisknaturvetenskapliga
sektionens läroområden.

Kursen hade under en lång följd av år hållits av docentstipendiat (matematiken
hade företräde till ett docentstipendium) varmed denne fullgjort den
med docentstipendiet förenade undervisningsskyldighetcn.

Av största betydelse vore att i samband med denna kurs anordnades problemövningar,
och så hade skett i önskvärd omfattning åtminstone i de fall.

Kungl. \laj:ts proposition Nr 218.

då docenten även haft förordnande att leda övningarna vid det matematiska
seminariets lägre avdelning och till ämne för övningarna valt samma ämne,
som genomgåtts på kursen, och anpassat övningarna efter kursdeltagarna.

Till fordringarna för ett och två betyg i ovannämnda examina hörde ett
annat huvudområde, mer elementärt än det förutnämnda, nämligen den analytiska
geometrien, som vore av grundläggande vikt för alla matematiska
studier och sålunda vore nödvändigt för alla nyss uppräknade kategorier av
studerande. Tyvärr hade den propedeutiska undervisningen i detta ämne
av brist på lärare ej kunnat tillgodoses på önskvärt sätt. Det vore en enhällig
mening bland alla matematiklärare med någon erfarenhet, att det varje läsår
borde hållas en propedeutisk kurs i detta ämne av ungefär samma omfattning
som kursen i differential- och integralkalkyl, således med ungefär
samma antal föreläsningar och övningar under de bägge terminerna.

En tredje propedeutisk kurs, nämligen i algebrans elementer (determinantteori,
ekvationsteori etc.), vore högst önskvärd, och hade länge varit ett
önskemål för studenterna. Denna kurs kunde tänkas sammankopplad med
den propedeutiska kursen i analytisk geometri, såsom fallet vore t. ex. vid
tyska universitet och vid Oslo universitet.

Under en längre följd av år hade, såsom nämnts, övningarna vid det matematiska
seminariets lägre avdelning sammankopplats med kursen i differential-
och integralkalkyl. Detta hade varit ett ogynnsamt förhållande, ty
det lägre seminariet borde även tillgodose övningar i analytisk geometri,
ekvations- och determinanlteori, läran om serier (som visserligen ingår i
den propedeutiska kursen, men vanligen i mindre omfattning) samt blandade
problemövningar över hela kursen för två betyg i ämbetsexamen, i analytisk
geometri och ekvationsteori, särskilt de läsår, då kurser i dessa ämnen ej
anordnats.

Vidare kunde man anmärka, att docentstipendiatens tjänstgöring år efter
år helt bundes vid en och samma propedeutiska kurs. Det vore ju önskvärt
och i överensstämmelse med den idé, som läge till grund för docentstipendieinstitutionen,
att stipendiaten finge tillfälle att undervisa på andra
områden och även på sådana, som stöde i samband med hans egna vetenskapliga
studier och som kunde befrämja dessa.

Så länge som matematiken hade företräde till blott ett docentstipendium,
syntes utsikterna att få anställda mer än en docent vara osäkra; konkurrensen
örn de framstående unga doktorerna i matematik vore numera synnerligen
stor. Det enda arvode, som åt en andra docent skulle kunna erhållas,
vore beroende av tillgångarna per år i fonden för besparade docentstipendier.
I bästa fall hade hittills 5 000 kronor kunnat erhållas för hållande av en
av de omtalade propedeutiska kurserna, men därigenom hade nära hälften
av den för undervisningsbehov i normala fall tillgängliga delen av fondens
tillgång måst anlitas, och sektionens övriga ämnen fått nöja sig med återstoden.
Kraven på anslag från andra ämnens sida hade emellertid år från
ar ökats.

Matematikens grundläggande och dominerande ställning bland sektionens
ämnen kunde ej kraftigt nog framhållas. Matematiken vore som bekant en
nyckelvetenskap för flertalet av sektionens discipliner. Sålunda vore omfattande
kunskaper i matematik nödvändiga för studiet av mekanik, matematisk
fysik, astronomi, geodesi, meteorologi, fysik och kemi. Detta gällde
även vissa delar av geologi och av geografi och vissa kapitel av de biologiska
vetenskaperna.

Den propedeutiska undervisningen i matematik bleve sålunda av en lunda -

Kungl. Mcij:ts proposition Kr 218.

mental betydelse för studier inom flertalet av sektionens ämnen, och det vore
därför av den största vikt för sektionen, att denna undervisning tillgodosåges
i en sådan utsträckning, att den kunde bliva fullt effektiv och uppfylla de
krav man måste ställa på densamma.

Det vore vidare en erfarenhet, att de flesta studenter hade mycket svårt
att utan handledning studera ämnet matematik, och att den nödiga säkerhet
och färdighet i de matematiska hjälpmedlens tillämpning blott vunnes
genom ständig och länge fortsatt övning. Den, som ej behärskade de matematiska
begreppen och uttrycksmedlen, stöde lika hjälplös inför en matematisk
formel eller deduktion som den icke språkkunniga inför en lärobok
eller avhandling på ett för honom obekant språk. Matematiken spelade en
liknande roll inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen som de
klassiska språken inom den humanistiska sektionen.

Man finge även komma ihåg matematikens stora betydelse för lärarutbildningen;
den vore ju ett av de viktigaste skolämnena.

Även utanför sektionen spelade matematiken en viktig roll, särskilt för
studier inom den teoretiska statistiken, men också för studier i filosofi. I den
nya statsvetenskapliga examen inginge matematik som tillvalsämne.

Vad som ovan anförts torde visa, att ett oundgängligt behov av lärarkrafternas
stärkande lörelåge, varför en biträdande lärarbefattning i matematik
för tillgodoseende av den propedeutiska undervisningen och de för
lärarebildningen viktiga områden borde inrättas.

Genom inrättande av en dylik lärarbefattning skulle det bliva möjligt att
varje läsår avhålla de två ovannämnda propedeutiska kurserna i matematik
med såväl föreläsningar som övningar. Den biträdande läraren skulle då
övertaga ungefär hälften av den propedeutiska undervisningen.

Den biträdande läraren måste äga en hög vetenskaplig kompetens, helst
docentkompetens, och han måste hava en framstående lärarskicklighet. På
grund av ifrågavarande områdens vikt för lärarebildningen skulle det vara
synnerligen fördelaktigt, örn en lektor vid allmänna läroverken skulle kunna
förordnas för viss tid till biträdande lärare.

Arvodet borde sättas till 8 200 kronor i likhet med det, som tillkomme biträdande
läraren i mineralogi vid Lunds universitet.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen och större akademiska konsistoriet
hava tillstyrkt förslaget.

Kanslern har — under erinran, att universitetsberedningen föreslagit inrättandet
av en biträdande lärarbefattning i matematik vid båda universiteten,
vars innehavare skulle erhålla ett arvode av 6 000 kronor — förordat,
att en dylik befattning skulle upprättas vid Uppsala universitet med ett arvode
av nyss angivna storlek.

Amanuens vid kliniken för öron-, näs- och h a 1 s s j u k -d o m a r. Angående behovet av anslag å 1 500 kronor för detta ändamål har
medicinska fakulteten anfört följande:

Då Uppsala universitets klinik för öron-, näs- och halssjukdomar år 1917
inrättades, erhöll dess föreståndare till hjälp vid sjukvården och undervisningen
tvenne biträdande läkare med samma tjänstgöring. Dessa bägge läkare
avlönades genom ett anslag från universitetets reservfond på 2 000 kronor,
som delades lika dem emellan. Deras ekonomiska förmåner utgjorde således
1 000 kronor vardera, varjämte de kunde påräkna någon inkomst av
bemedlade sjuka, som sökte vård på polikliniken för öron-, näs- och halssjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Med tillkomsten av den nya polikliniken för oron-, näs- och halssjukdomar
vid akademiska sjukhuset år 192(5 avskaffades emellertid genom direktionsbeslut
läkararvodena från det polikliniska klientelet. På grund härav
hade de biträdande läkarna inga andra ekonomiska förmåner än den kontanta
avlöningen och rätt till fri frukost och kvällsmat på sjukhuset.

Är 1925 beviljade riksdagen medel till inrättande av en ordinarie amanuenstjänst
vid kliniken. Avlöningen till denne utginge, i likhet med andra
amanuenstjänster vid akademiska sjukhuset, med 1 500 kronor å universitetets
och 1 500 kronor å sjukhusets stat. Vid 1929 års riksdag beslöts inrättande
av en underläkartjänst vid kliniken. Avlöningen skulle utgå med
1 800 kronor å universitetets och 1 800 kronor å akademiska sjukhusets stat.
Emellertid hade redan vid tiden för beviljandet av denna tjänst omfattningen
av arbetet vid kliniken ökat till den grad, att två underordnade läkarkrafter
ej räckte till. och sedan dess hade tillströmningen av patienter oavbrutet
ökat, och antalet kliniska och polikliniska operationer hade hållit sig
vid en så hög siffra som mellan 3 000—4 000 per år.

Arbetet på kliniken bestode till stor del av tidsödande undersökningar och
ofta av mycket ansträngande och tekniskt krävande operationer. Därtill
konnne journalarbete och jourtjänst, så att för amanuenserna ingen tid bleve
övrig för biträdande vid undervisningen eller för vetenskapligt arbete. Just
rict senare måste emellertid anses sorn en mycket väsentlig del av en universitetskliniks
arbetsuppgifter.

Hösten 1930 beviljade därför medicinska fakulteten ur dess Regnellska
fond ett anslag av 1 500 kronor till avlöning av en extra läkare, och sjukhusdirektionen
beviljade för denne läkare förmånen av fri frukost och kvällsmat
på sjukhuset.

Sedan den 1 juli 1931 utginge också såsom bidrag lill avlöning av denna
extra läkartjänst 1 500 kronor på sjukhusets stat. Den avlönades således numera
till hälften av sjukhuset och till hälften med tillhjälp av medicinska
fakultetens Regnellska donationsmedel.

Fakulteten ville framhålla, att sedan år 1927, vilket års siffror legat till
grund för inrättandet av en andre biträdande läkartjänst vid nämnda klinik,
antalet kliniska operationer hade ökat med 37 procent och kliniska patienter
med 52,5 procent samt antalet polikliniska patienter med nära 70
procent. Det måste därför anses som i hög grad av behovet påkallat, att antalet
ordinarie biträdande läkare vid kliniken ökades från nuvarande två
lill tre.

Fakulteten hemställde därför örn ett anslag från och med budgetåret
1938/39 å 1 500 kronor till arvode åt ytterligare en amanuens vid kliniken
för öron-, näs- och halssjukdomar, under villkor att för ifrågavarande ändamål
ett lika stort belopp ställdes till förfogande å akademiska sjukhusets stat.

Större akademiska konsistoriet, som tillstyrkt framställningen, har för
kännedom överlämnat en till direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala
från medicinalstijretsen inkommen skrivelse, vari anföres huvudsakligen
följande:

På därom av direktionen gjord framställning hade medicinalstyrelsen genom
.särskilt beslut den 20 augusti 1937 utfärdat förordnande för legitimerade
läkaren E. Bergström att tjänstgöra såsom extra läkare vid avdelningen
för oron-, näs- och halssjukdomar å akademiska sjukhuset i Uppsala.
Förordnandet i fråga gällde från och med elen 1 oktober 1937 tillsvidare,
»lock högst till och med den 30 juni 1938.

Vid granskning av tidigare av styrelsen utfärdade förordnanden att tjänst -

Kungl. Maj:ts proposition Kr 218.

göra såsom extra läkare vid nyssnämnda avdelning hade det framgått, att
dylik extra läkare varit förordnad därstädes alltsedan den 1 juli 1935.

I anledning härav ville medicinalstyrelsen, därest direktionen hade för avsikt
att hos styrelsen göra framställning om fortsatt förordnande för ifrågavarande
extra läkare, framhålla, att då styrelsen utfärdat ovan omförmälda
förordnanden, styrelsen hade grundat sina beslut på föreskriften i 3 § av den
för styrelsen gällande instruktionen, enligt vilken föreskrift styrelsen vid
svårare epidemi, större sjuklighet eller eljest förefallande behov ägde förordna
extra läkare till biträde vid sjukvården. Då sålunda extraläkarinstitutionen
torde vara avsedd för fyllande av mera tillfälliga behov av ökade
läkarkrafter, hade styrelsen hittills i regel ansett sig icke kunna utfärda dylika
förordnanden för längre fortlöpande tid än tre år, varvid varje förordnande
dock endast omfattat en kortare tidrymd.

Därest behovet att hava tillgång till ovan omförmälda extra läkarkraft
syntes vara av mera permanent karaktär, ville styrelsen, under åberopande
av vad ovan anförts och under framhållande av, att eventuell ansökning om
förlängning av ifrågavarande förordnande icke torde komma att bifallas
av styrelsen, uppmana direktionen att hos medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala göra framställning om inrättande av en ny tjänst för tillgodoseende
av föreliggande behov av förstärkning av antalet läkarkrafter.

Kanslern har — under hänvisning till medicinalstyrelsens berörda skrivelse,
varav framginge, att styrelsen ej ansåge sig för framtiden kunna förordna
extra läkare vid kliniken — förordat bifall till den av fakulteten i
ämnet gjorda framställningen.

Personligt lönetillägg åt vaktmästaren vid musikaliska
kapellet K. Eriksson. Drätselnämnden har gjort framställning
örn anställande vid musikinstitutionen av en extra ordinarie vaktmästare
i 5 lönegraden och till stöd härför yttrat:

Vid musikaliska kapellet funnes av ålder en vaktmästarbefattning. Å universitetets
stat funnes till avlöning åt denne befattningshavare uppfört dels
ett arvode å 700 kronor, dels ett lönetillägg å 600 kronor och dels boställsrum.
Hans åliggande, som till sin art motsvarade övriga universitetets vaktmästares,
hade tidigare varit något mindre omfattande än dessas, men hade
numera efter den nya musikinstitutionens tillkomst, därigenom att den director
musicus åliggande undervisningsskyldigheten i avsevärd grad utbytts mot
instrumentalövningar samt slutligen på grund därav att nu även funnes docent
i musikhistoria, vilken hade sin undervisning i musikinstitutionen, ökats
så, att den även i omfattning torde motsvara övriga vaktmästares. Drätselnämnden
föresloge, att befattningen omändrades till extra ordinarie tjänst,
tillsvidare i 5 lönegraden. Därest vad sålunda föreslagits bleve bifallet, borde
naturligen anslagen å 600 och 700 kronor till avlöning åt här ifrågavarande
befattningshavare utgå ur universitetets stat.

Större akademiska konsistoriet har tillstyrkt drätselnämndens förslag.

Kanslern har erinrat, att konsistoriet år 1936 hemställt örn beviljande av
ett personligt lönetillägg å 480 kronor till vaktmästaren vid musikaliska kapellet
K. Eriksson, vilken för närvarande uppbure ovannämnda av drätselnämnden
angivna löneförmåner. Det begärda tillägget skulle motsvara fyra
dlderstillägg å 120 kronor och vore motiverat med hänsyn till Erikssons långa
tjänstetid, mer än 13 år. Kanslern erinrade, att hans företrädare hade tillstyrkt
det ifrågasatta personliga lönetillägget under uttalande av att Erikssons
sammanlagda avlöningsförmåner därigenom skulle uppbringas till un -

Kungl. Maj:ts proposition A''r 218. 41

gefär samma storlek som lönen för en extra ordinarie vaktmästare i 5 lönegraden,
3 löneklassen.

I anledning av den nu gjorda framställningen alt vid musikinstitutionen
skulle anställas en extra ordinarie vaktmästare i 5 lönegraden ville kanslern
framhålla, att han icke ansåge sig för närvarande kunna förorda, att här
ifrågavarande arvodestagare förvandlades till extra ordinarie befattningshavare.
Däremot ville kanslern tillstyrka, att Eriksson erhölle ett personligt
lönetillägg å 480 kronor.

Omvandling av två v aktmästarhiträdesbe fattningar
vid universitetsbiblioteket till extra ordinarie
vaktmäst artjänster i 5 lönegraden. Till grund för detta förslag
ligger en framställning från överbibliotekarien, vari anföres följande:

För närvarande funnes vid biblioteket anställda fyra vaktmästarbiträden,
envar med ett arvode av 1 000 kronor. När befattningar av denna art först
tillkommo, hade dessa i främsta rummet varit avsedda att biträda vid uppehållandet
av förbindelsen mellan låneexpeditionen och läsesalen. Under
årens lopp hade deras uppgifter emellertid successivt vidgats. Numera hade
sålunda på dem till väsentlig del kunnat överlåtas expedieringen av lån från
bokmagasinen och uppsättningen av återlämnade sådana, en uppgift som
tidigare handhades av amanuenser och bibliotekarier och för vilken ännu
i dag på sina håll dylik högre kvalificerad personal toges i anspråk. De biträdde
vidare i viss utsträckning vid arbetet i låneexpeditionen, vid den förberedande
granskningen av inkomna tryckleveranser m. m., ävensom vid
varjehanda vaktmästargöromål av skilda slag. Det sade sig självt, att särskilt
tjänsten i bokmagasinen krävde en långvarig träning, innan det snabba
och pålitliga expedieringsarbete kunde presteras, som för hela lånerörelsens
behöriga gång vore av synnerlig betydelse. Därav följde också, att det för
biblioteket vore i hög grad angeläget att under längre tid kunna få behålla
dessa biträden — ett system med täta ombyten vore ur flera synpunkter alldeles
förkastligt — och den rimliga utvecklingen borde vara, att de så småningom
befordrades till extra ordinarie och ordinarie vaktmästarbefattningar.
I sådant avseende hemställde överbibliotekarien, att till en början två av
dessa biträdesbefattningar måtte förändras till extra ordinarie vaktmästartjänster
i 5 lönegraden.

Civilförvaltningens personalförbund har i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
den 25 maj 1937 gjort framställning örn att samtliga ifrågavarande
biträdestjänster skulle omvandlas till extra ordinarie befattningar i 5 lönegraden.

Kanslern har icke haft något att erinra mot överbibliotekariens ovannämnda
förslag.

Höjning av arvodet åt tamburvakten vid universitetsbiblioteket.
Överbibliotekarien har erinrat, att tamhurvakten för
närvarande avlönades med samma arvode som vaktmästarbiträdena vid
biblioteket eller med t 000 kronor för år. Då den nuvarande innehavarinnan
av tamburvaktstjänsten innehaft befattningen i ett 20-tal år, syntes det överbibliotekarien
skäligt, att hon komme i åtnjutande av ålderstil lägg med 750
kronor.

Civilförvaltningens personalförbund har i sin förenämnda skrivelse framhållit,
att då ifrågavarande befattningshavares arbete vore av varaktig art,
borde extra ordinarie anställning beredas i förevarande fall.

Kungl. Majas proposition Nr 218.

Kanslern har tillstyrkt avlöningsförbättring åt tamburvakten på så sätt.
att arvodet höjdes till 1 500 kronor.

O m v a n d 1 in g av en v akt mästarbiträdesbe fattning
vid histologiska institutionen till en extra ordinarie
vaktmästartjänst i 7 lönegraden. Professorn li. Agchihr har
beträffande detta anslagsäskande framhållit, att sedan över fyra år tillbaka
hade vid den histologiska institutionen varit anställt ett biträde, som bestritt
de huvudsakligaste vaktmästararbetena vid institutionen. De sista tre
åren hade ifrågavarande biträdes arbete till väsentlig del bestått i skötseln
av de experimentdjur, som kommit lill användning vid det vetenskapliga
arbetet på institutionen. För sitt arbete hade biträdet de sista åren åtnjutit
en ersättning av 195 kronor per månad, vilken summa till väsentligaste delar
betalats med medel, som beviljats från olika fonder. Blott undantagsvis
hade medel härtill tagits från institutionens materielanslag. Det vore emellertid
meningen att. i och med ingången av budgetåret 1937/38, det av 1937
års riksdag för extra arbetshjälp vid histologiska institutionen beviljade beloppet
av 1 500 kronor skulle användas för biträdets avlönande. Det återstående
beloppet — 840 kronor — som erfordrades för att även i fortsättningen
kunna ersätta honom med 195 kronor per månad, vore det meningen
att även under den närmaste framtiden söka uppbringa genom eventuella
anslag från olika fonder. Det syntes emellertid rättvist och billigt, att ifrågavarande
befattning överfördes på extra ordinarie stat.

Drätselnämnden har tillstyrkt, att ifrågavarande befattning omvandlades
till en extra ordinarie tjänst med lön i 7 lönegraden.

Kanslern bär. med hänsyn till att den histologiska institutionen vore den
enda av de medicinska institutionerna, vilken icke hade en egen ordinarie
vaktmästare — den i personalförteckningen upptagne för de anatomiska
och histologiska institutionerna gemensamme vaktmästaren tjänstgjorde endast
å förstnämnda institution — tillstyrkt den gjorda framställningen.

En extra ordinarie vaktmästare och eldare i 5
lönegraden vid de i Gustavia num inrymda institutioner
n a. Humanistiska sektionen har på framställning av professorn S. Lindqvist
hemställt att i stället för en med arvode avlönad eldare och biträdande
vaktmästare vid de i Gustavianum inrymda institutionerna måtte för samma
ändamål inrättats en extra ordinarie befattning. Till stöd härför har Lindqvist
yttrat:

Från den för institutionerna i Gustavianum under materielanslaget upptagna
gemensamma anslagsposten för uppvärmning, belysning och städning
m. m., hade alltsedan dess tillkomst medel tagits till arvode åt den person,
som skött eldningen. Sedan den 1 oktober 1933 hade innehavaren av denna
syssla även förrättat ett flertal andra en vaktmästares uppgifter av för institutionerna
i huset gemensam natur. Det syntes emellertid riktigast, att
detta arvode avlastades från materielanslaget. Med hänsyn till de konsekvenser,
detta kunde medföra för nämnda anslags framtida storlek, kunde nämnas,
att arvodet utgått nied 240 kronor för månad men avsett allenast elva
månader och alltså utgjort 2 040 kronor per år. Anledningen härtill vore, att
ifrågavarande arvodestagare varje sommar plägat förordnas att bestrida
vaktmästarbefattningen vid museet för nordiska fornsaker under den ordinarie
vaktmästarens semester.

Drätselnämnden, med vilken större akademiska konsistoriet instämt, bär

Kunell. Maj:ts proposition Kr 218.

framhållit, att nämnda befattningshavare med avseende å arbetets art och
omfattning vore att jämställa med motsvarande befattningshavare vid patologiska
och hygienisk-bakteriologiska institutionerna och således borde hänföras
till 5 lönegraden för extra ordinarie tjänstemän.

Kanslern har tillstyrkt detta förslag.

Höjning av posten till avlöningsförhöjningar m. m.
till övrig i c k e-o rdinarie personal vid universitetets
samlingar och inrättningar m. m. Kanslern har såsom en konsekvens
av tillkomsten av ovannämnda nya extra ordinarie befattningar i 5
och 7 lönegraderna räknat med en höjning av ifrågavarande post — nu
2 500 kronor — med i runt tal 1 900 kronor till 4 400 kronor.

I likhet med kanslern anser jag den försökstid, under vilken anslaget till Deparieuniversitetslektor
i svenska språket hittills utgått, alltför kort för ett slul ''nen,schefen
giltigt bedömande av frågan, örn medel definitivt böra anvisas för ifrågavarande
ändamål. Jag tillstyrker därför, att anslagsmedlen få utgå under
ytterligare en treårsperiod och att frågan vid denna periods utgång upptages
till förnyad omprövning.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, alt vid Uppsala universitet
ett starkt behov framträtt av en biträdande lärare i nationalekonomi och en
i matematik. Vad den förstnämnda befattningen beträffar, synes det icke
minst vara nödvändigheten av ökad undervisning i nationalekonomi för den
statsvetenskapliga examen, som betingar en utökning av tillgängliga lärårkrafter.
Matematiken åter är en nyckelvetenskap för flertalet av disciplinerna
inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Det har av universitetsmyndigheterna
med styrka påvisats, att särskilt de propedeutiska kurserna
kräva biträde av ytterligare en vetenskapligt väl kvalificerad kraft för undervisningens
ändamålsenliga anordnande. Det har även framhållits, att matematiken
spelar en viktig roll även utanför sektionens område, särskilt för
studier inom den teoretiska statistiken och inom det filosofiska området. Matematik
ingingc även som tillvalsämne i den statsvetenskapliga examen. Med
hänsyn till de anförda förhållandena och under framhållande, att den ifrågasatta
lärarbefattningen i matematik kommer att bliva av ej oväsentlig betydelse
för den teoretiska lärarutbildningen i detta ämne, tillstyrker jag
förslaget örn inrättandet av de ovannämnda två biträdande lärarbefattningarna.
1 likhet med universitetsberedningen och kanslern förordar jag, att innehavarna
av dessa tjänster skola erhålla envar arvode med 6 000 kronor
för år.

Vid kliniken för öron-, näs- och ludssjukdomar å akademiska sjukhuset
finnas nu anställda en amanuens, tillika underläkare, och en amanuens med
årliga arvoden å respektive 1 800 kronor och 1 500 kronor. Dessa arvodesbelopp
utgå under villkor, all lika stora belopp utgå från akademiska sjukhusets
stat. Sedan den 1 juli 1935 har ytterligare en extra läkare av medicinalstyrelsen
varit förordnad vid kliniken. Då extraläkarinstitutionen en -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

ligt vad medicinalstyrelsen framhållit vore avsedd för fyllande av mera tillfälliga
behov av ökade läkarkrafter har styrelsen meddelat, att en förlängning
av ifrågavarande förordnande efter den 1 januari 1938 icke kunde äga
rum. Behovet av extra läkarkraft vid ifrågavarande klinik synes emellertid
vara av permanent karaktär. Medicinska fakulteten har såsom stöd härför
framhållit, att sedan år 1927, vilket års siffror legat till grund för inrättandet
av underläkartjänsten, antalet kliniska operationer ökat med 37 procent,
antalet kliniska patienter med 52,5 procent och antalet polikliniska patienter
med nära 70 procent. Med anledning härav och på grund av vad medicinalstyrelsen
anfört föreligga enligt mitt förmenande starka skäl för inrättandet
av ytterligare en amanuensbefattning vid kliniken. Jag tillstyrker alltså det
härom framställda förslaget. Arvodet bör fastställas till 1 500 kronor för år,
under villkor att för ifrågavarande ändamål ett lika stort belopp utgår från
akademiska sjukhusets stat.

I detta sammanhang får jag erinra, att jag i 1938 års åttonde huvudtitel,
punkten 71, till behandling upptagit frågan örn beredande av kostnadsfri
semester och lön under sjukledighet för de å Uppsala universitets och karolinska
institutets stater upptagna underläkarna samt klinik- och poliklinikamanuenserna.
Under åberopande av vad jag under nämnda punkt anfört
tillstyrker jag, att erforderliga medel för ändamålet beräknas under avlöningsstaten
för Uppsala universitet. Jag uppskattar dessa medel till förslagsvis
3 000 kronor. Jag förutsätter härvid, att för de befattningshavare av angivna
slag, vilka tjänstgöra å akademiska sjukhuset, hälften av kostnaderna
för berörda förmåner skall bestridas från akademiska sjukhusets stat.

Vid ett bifall till förslaget om ett personligt lönetillägg åt vaktmästaren vid
musikaliska kapellet K. Eriksson skulle hans sammanlagda löneförmåner
uppbringas till ungefär samma storlek som lönen för en extra ordinarie vaktmästare
i 5 lönegraden, 3 löneklassen. Med hänsyn till de honom numera
åliggande ökade arbetsuppgifterna synes den ifrågasatta arvodesförstärkningen
skälig, varför jag tillstyrker kanslerns förslag örn medgivande av ett personligt
lönetillägg åt Eriksson av 480 kronor för år.

Kanslern har framlagt förslag om förbättring av avlöningsvillkoren för
vissa vaktmästarbiträden och för tamburvakten vid universitetsbiblioteket.
Detta förslag innebär, dels att två av bibliotekets fyra vaktmästarbiträdesbefatlningar
med arvodesbelopp till envar av 1 000 kronor för år skulle omvandlas
till extra ordinarie befattningar i 5 lönegraden, dels ock att tamburvaktens
arvode — 1 000 kronor för år — skulle förhöjas till 1 500 kronor.
Jag får erinra om, att frågan örn anställningsformen för vaktmästarbiträdena
och tamburvakten lämnades öppen i det förslag till ändrad
anställningsform för en del av bibliotekspersonalen, som var föremål för
behandling vid 1937 års riksdag (1937 års åttonde huvudtitel, sid. 177 ff).
Den nu förebragta utredningen synes mig hava givit vid handen, att de arbetsuppgifter,
som åligga ifrågavarande vaktmästarbiträden, äro av den art,

Kungl. Maj:ts proposition Kr 218.

alt jag kan giva min anslutning iill det föreliggande förslaget att successivt
omvandla befattningarna till extra ordinarie tjänster. Jag har därför intet
att erinra mot att nu till en början två av dessa befattningar uppföras såsom
extra ordinarie med lön i 5 lönegraden. Den härav föranledda kostnadsökningen
beräknar jag till i avrundat tal 2 010 kronor.

Kanslerns förslag att bibehålla tamburvaktstjänstcn såsom en arvodesbefattning
synes mig riktigt. Emot den föreslagna arvodesförhöjningen med
500 kronor för år har jag ej funnit anledning tili erinran.

Genom beslut av 1937 års riksdag anvisades till lön åt ett vaktmästarbiträde
vid den histologiska institutionen ett belopp av 1 500 kronor. Såsom
av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår är detta belopp icke
tillfyllest för avlönande av det vid institutionen nu anställda biträdet, som
har hand örn skötseln av experimentdjuren. Fondmedel måste därför anlitas
för beredande av avlöningsfyllnad. Kanslern har även framhållit, att den
histologiska institutionen vore den enda av de medicinska institutionerna,
som ej förfogade över en egen ordinarie vaktmästare. Med hänsyn till salunda
föreliggande omständigheter anser jag mig böra biträda det nu framställda
förslaget om biträdesbefattningens omvandling lill en extra ordinarie
tjänst. Då de ordinarie institutionsvaktmästarna äro placerade i lönegraden
B 7, synes det riktigt, att nu ifrågavarande extra ordinarie befattning hänföres
till 7 lönegraden. Merkostnaden härför beräknar jag till i avrundat tal
790 kronor.

Vid de i Gustavianum inrymda institutionerna finnes anställd en extra
vaktmästare och eldare, vilken för närvarande åtnjuter arvode från den under
materielanslaget för Uppsala universitet upptagna anslagsposten till uppvärmning,
belysning och städning m. m. av nämnda institutioner. I likhet
med universitetsmyndigheterna anser jag lämpligt, att kostnaden för denna
befattning i stället bestrides från avlöningsanslaget. Under nästföljande avdelning
återkommer jag till frågan örn den reduktion av det för nästa budgetår
äskade materielanslaget, som genom detta förslag möjliggöres. Med
hänsyn till arbetets art och omfattning synes ifrågavarande befattningshavare
böra erhålla extra ordinarie anställning med placering i 5 lönegraden.
Kostnaden härför bör uppskattas till i avrundat tal 2 010 kronor.

I detta sammanhang vill jag erinra, att Kungl. Majit den 29 oktober 1937
anbefallt skolöverstyrelsen att verkställa utredning rörande åtgärder för anordnande
av undervisning i finska språket, avsedd för redan anställda och
blivande lärare vid folkskoleväsendet inom de finskspråkiga delarna av Norrbottens
län. Skolöverstyrelsen har med skrivelse den 14 december 1937 inkommit
med utredning i ärendet, överstyrelsen har härvid uttalat, alt den
undervisning för lärare, varom vore Iråga, kunde avse två helt olika mal,
nämligen antingen det mera begränsade all bibringa lärarna sådan insikt i
språket, alt de kunde använda detta som hjälpspråk vid undervisningen i

Kungl. Mnj:ts proposition .Yr 276''.

folk- och småskolan, eller ock det mera omfattande, att göra dem skickade
att själva undervisa i finska språket vid fortsättningsskola, där sådan undervisning
bedreves.

I det senare avseendet har överstyrelsen föreslagit anordnande vid Uppsala
universitet av en särskild kurs under vårterminen 1939 — 20 veckor —
för feni lärare från de finskspråkiga delarna av Norrbotten. Kostnaderna för
denna kurs hava beräknats till 6 500 kronor, varav 2 000 kronor till arvoden
åt lärare, 3 750 kronor till stipendier — utgörande 150 kronor för elev och
månad — samt 750 kronor till resekostnads- och traktamentsersättningar.
Därest åtgärder skulle vidtagas för att ytterligare stärka kunskaperna i finska
hos de lärare, som behärska finskt talspråk, och för att bibringa flera
lärare någon utbildning i språket, har överstyrelsen ansett detta böra ske
genom anordnandet av lämpliga sommarkurser vid folkskoleseminariet i
Luleå. En dylik kurs borde pågå under fyra veckor med ett deltagarantal
av omkring 40. Kostnaderna för en sådan kurs hava — med stöd av erfarenheterna
från kurserna i modersmålsundervisning för lärare i vissa skoldistrikt
inom rikets nordligaste gränsorter — beräknats till 13 000 kronor.
Härutöver har överstyrelsen förordat införande av frivillig undervisning i
finska språket vid småskoleseminariet i Haparanda för en beräknad kostnad
av 400 kronor. Kanslern har i avgivet utlåtande i ärendet den 3 februari
1938 icke halt något att erinra mot skolöverstyrelsens förslag till anordnande
av den föreslagna kursen vid Uppsala universitet. Statskontoret har i yttrande
den 14 februari 1938 framhållit, att — därest Kungl. Majit skulle finna
skäl föreligga för anvisande av medel för kursen vid Uppsala universitet och
sommarkursen vid folkskoleseminariet i Luleå — stipendier åt deltagare i
dessa kurser syntes böra utgå efter samma grunder, som i 1938 års statsverksproposition
föreslagits för lärare, vilken deltager i kurs för utbildning
av hjälpklasslärare. Då kostnaderna för ovannämnda kurser måste anses föranledda
av de för folkskoleväsendet i rikets nordligaste gränsorter rådande
speciella förhållandena, ansåge statskontoret medel för berörda ändamål
kunna anvisas att utgå av förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter. Kostnaderna för anordnandet vid småskoleseminariet
i Haparanda av frivillig undervisning i finska syntes statskontoret
böra bestridas av den i avlöningsstaten för småskoleseminarierna
under anslagsposten till avlöning till övrig icke-ordinarie personal upptagna
delposten till grundavlöningar m. m., vilken post torde kunna härtill lämna
tillgång.

Mina .studier av förhållandena i Norrbottens gränstrakter hava övertygat
mig örn nödvändigheten av att särskilda åtgärder vidtagas dels för att säkra
tillgången på lärare, kompetenta att meddela den frivilliga undervisningen i
finska i fortsättningsskolan i dessa trakter, dels ock för att överhuvudtaget
bereda möjlighet för lärare, som skola hava sin verksamhet i denna del av
landet, alt förvärva eller stärka redan förvärvade insikter i finska språket,
som utgör umgängesspråk^ för en mycket stor procent av befolkningen där -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

stadts. Den önskvärda kontakten mellan skolan och barnen och mellan skolan
och hemmen torde icke kunna vinnas, örn läraren helt saknar förmåga
att förstå och uttrycka sig på det språk, som i vardagslag användes av befolkningen.
Det bör här tilläggas, att självfallet inga sådana åtgärder med
avseende på ifrågavarande trakters skolväsende få vidtagas, som kunna leda
till en försämrad ställning för det svenska språket.

Jag delar statskontorets uppfattning, att kostnaderna för ifrågavarande
ändamål torde kunna bestridas på sätt statskontoret föreslagit, varför några
särskilda medel för ändamålet icke behöva äskas av riksdagen. Det torde få
ankomma på Kungl. Majit att framdeles träffa avgörande i förevarande
ärende.

Vid bifall till vad jag under nästföregående avdelning och här ovan föreslagit
böra följande förändringar vidtagas i avlöningsstaten för Uppsala universitet.

Under rubriken I. Professorer och lärare m. fl. böra följande ändringar
äga runi.

Den under anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat
upptagna delposten a) Lön och tjänstgöringspenningar å 843 000 kronor bör
med anledning av det av mig tillstyrkta förslaget örn återbesättande av den
vakanssatta filosofiprofessuren höjas med 12 000 kronor och följaktligen bestämmas
till 855 000 kronor.

För närvarande är den under samma avdelning upptagna anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, i den av
riksdagen fastställda avlöningsstaten specificerad på ett stort antal delposter,
vilka i sin tur äro uppdelade i ett flertal poster. Härjämte finnas under delposterna
angivna de särskilda arvoden, som skola utgå i varje särskilt fall,
samt vissa andra bestämmelser. Denna detaljerade uppdelning i en riksdagen
underställd stat .strider mot de regler, sorn med avseende å avlöningsstaternas
avfattning tillämpas vid andra institutioner. Det synes mig lämpligt,
att en rationalisering vidtages med avseende å universitetens avlöningsstater
i nu berörda avseende, så att anslutning vinnes till de regler, som i
motsvarande fall tillämpas på andra områden inom statsförvaltningen. Jag
får därför föreslå, att ifrågavarande anslagspost i den för riksdagen framlagda
staten allenast fördelas på två delposter, den ena till grundbelopp,
den andra till vikariatsersättningar m. lii., i samband varmed vissa ändringar
av formell natur böra vidtagas i den till avdelning I av avlöningsstaten fogade
anmärkningen 2. Förstnämnda delpost bör i första hand innefatta
samtliga nu under anslagsposten ingående delposter, vilkas summa för närvarande
uppgår till 444 110 kronor. Vid bifall lill vad jag i det föregående
föreslagit bör emellertid denna delpost höjas dels med 0 000 kronor för arvode
åt en biträdande lärare i nationalekonomi och nied likaledes 0 000
kronor för en biträdande lärare i matematik, dels ock nied 1 500 kronor för
en amanuens vid kliniken för öron-, näs- oell halssjukdomar. Delposten bör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

alltså ökas med (6 000 + 6 000 + 1 500 =) 13 500 kronor till (444 110 +
13 500 =) 457 610 kronor.

Delposten till vikariatsersättningar m. m. bör med hänsyn till förslaget rörande
kostnadsfri semester m. m. för vissa underläkare och amanuenser
uppföras med 3 000 kronor. Beträffande denna delpost böra gälla de bestämmelser,
som av Kungl. Majit framdeles meddelas.

I likhet med vad som tillämpats på andra områden inom statsförvaltningen
torde det böra ankomma på Kungl. Majit att meddela beslut angående
fördelningen av delposten till grundbelopp m. m. Jag förutsätter icke någon
annan ändring beträffande delpostens fördelning och de i samband därmed
stående föreskrifterna, än vad som betingas av mina i det föregående framställda
förslag.

Under rubriken II. Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar och inrättningar
m. m. böra följande ändringar vidtagas.

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit, bör ökas med 480 kronor för beredande av personligt lönetillägg åt
K. Eriksson. Anslagsposten bör alltså höjas från nu 14 860 kronor till
15 340 kronor.

I anslagsposten å 79 646 kronor till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal böra följande ändringar vidtagas.

Delposten till grundavlöningar m. m. -— nu 77 146 kronor — bör ökas
dels med ovannämnda å biblioteket belöpande belopp av 2 010 kronor och
500 kronor eller tillhopa 2 510 kronor, dels ock med 790 kronor, respektive
2 010 kronor för beredande av extra ordinarie anställning åt vaktmästar -biträdet vid histologiska institutionen och åt eldaren vid de i Gustavianum
inrymda institutionerna. Höjningen uppgår alltså totalt till (2 510 + 790 +
2 010=) 5 310 kronor. I syfte att avrunda avlöningsstatens slutsumma bör
emellertid posten höjas med 5 420 kronor och alltså uppföras med (77 146 +
5 420 =) 82 566 kronor.

Delposten till avlöningsförhöjningar m. m. bör i enlighet med kanslerns
beräkningar höjas med 1 900 kronor från 2 500 kronor till 4 400 kronor.

Med hänsyn till tillkomsten av nya extra ordinarie befattningar torde anslagsposten
till särskilda löneförmåner till icke-ordinarie tjänstemän å förslagsvis
500 kronor böra höjas med 300 kronor till 800 kronor.

Förevarande anslag bör alltså vid bifall till vad jag föreslagit i första hand
höjas med (12 000 + 13 500 + 3 000 + 480 + 5 420 + 1 900 + 300 =)
36 600 kronor. Vid i övrigt oförändrade förhållanden skulle anslaget alltså
ökas med nämnda belopp och uppföras med (1 587 100 + 36 600 =)
1 623 700 kronor.

Emellertid bör anslaget av en annan anledning ytterligare förhöjas. Såsom
chefen för finansdepartementet i sammanhang med framläggandet av förslag
till ändrad redovisning av universitetens fastighetsbestånd närmare
utvecklar bör avlöningsanslaget ökas på grund av bortfallandet av
vissa särskilda uppbördsmedel. Den härav föranledda ökningen torde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

böra uppskattas till i runi tal 235 700 kronor. Förevarande anslag
bör alltså för nästa budgetår uppföras med (1 623 700 + 235 700=)
1 859 A00 kronor.

III. Reservationsanslaget till Uppsala universitet:
Materiel lii. m.

Detta anslag, som för budgetåret 1935/36 var uppfört med 576 900 kronor,
höjdes för budgetåret 1936/37 med 46 800 kronor till 623 700 kronor och för
innevarande budgetår med 49 000 kronor till 672 700 kronor. Anslaget disponeras
på sätt framgår av statsliggaren för budgetåret 1937/38, sid. 387 ff.

Kanslern har i skrivelse den 5 november 1937 hemställt, att anslaget måtte
för nästa budgetår höjas med 152 800 kronor till 825 500 kronor. I skrivelsen
har kanslern till en början anfört bland annat följande:

De till universitetets institutioner utgående materielanslagen hade länge
varit otillräckliga. Visserligen hade de anslagshöjningar, som under de sista
åren beviljats, avsevärt förbättrat situationen, men ännu vore denna långt
ifrån tillfredsställande. Anledning till den stora stegringen av anslagsbehovet
vore i främsta rummet den omständigheten, att vetenskapens fortgående
utveckling och ökningen av antalet studerande nödvändiggjort inköp för institutionernas
räkning i ständigt stegrad omfattning av vetenskaplig litteratur,
instrument och förbrukningsartiklar. Men till denna så att säga normala
utgiftsökning hade kommit en mera tillfällig dylik, föranledd av den svenska
valutans ställning i förhållande till valutorna i åtskilliga av de länder, vilka
spelade största rollen som leverantörer av nyssberörda vetenskapliga hjälpmedel.
En kraftig inverkan på institutionernas budget hade slutligen utövats
av den sedan någon tid hastigt fortskridande allmänna prisstegringen inom
landet. Under sådana omständigheter hade kanslern funnit sig böra så gott
som över hela linjen godtaga de av konsistoriet nu begärda anslagsbeloppen,
vilka i flertalet fall vore desamma, som redan föregående år vunnit understöd
av kanslerns företrädare i ämbetet.

1 ett hänseende ansåge sig kanslern emellertid böra avvika från de linjer,
som föregående år följts vid behandlingen av universitetets anslagsframställningar,
nämligen i fråga örn det särskilda, för universitetens institutioner
gemensamma förstärkningsanslaget på grund av den svenska valutans ställning.
Den tanke, som läge bakom detta anslag, vore enligt kanslerns uppfattning
riktig, men det hade visat sig mycket svårt, för att icke säga omöjligt,
att konsekvent genomföra densamma. I fråga örn åtskilliga institutioner,
även bland de större, hade vederbörande föreståndare icke ansett sig kunna
verkställa de härför nödiga ganska invecklade och i många fall ändock skäligen
osäkra kalkylerna. Härtill komme, att förhållandena på viktiga punkter
undergått sådana förskjutningar, att hela situationen förändrats. Även
den svenska prisnivån hade under den senaste tiden avsevärt stigit, och valutan
i åtskilliga länder, vilka tjänstgjorde som leverantörer av litteratur, instrument
och förbrukningsmateriel, hade i större eller mindre utsträckning
devalverats. Under sådana omständigheter hade kanslern kommit till den
uppfattningen, att övervägande skäl talade för att nu sammanslå de anslags Bihang

till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 218. 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

belopp, som med utgångspunkt från en under nuvarande förhållanden skälig
»normalbudget» beräknats för de olika institutionerna, med förstärkningsanslagen
på grund av den svenska valutans ställning. Härigenom bleve även
hela behandlingen av materielanslagen betydligt förenklad.

I anslutning till denna principiella uppfattning hade kanslern ansett sig
böra till ett belopp sammanlägga varje institutions »normala» materielanslag
och dess andel i det gemensamma förstärkningsanslaget, vilket till följd härav
av kanslern helt uteslutits.

I nedan intagna tablå har kanslern sammanställt de för löpande budgetår
beviljade, de av större akademiska konsistoriet begärda och de av kanslern
tillstyrkta anslagsbeloppen för de olika institutionerna m. m.

t®

5 eo

> B

”■* Q. SÖ

-ö 4) CS

d 03 vi

< n.

WD05

iH ^

Ö .fe

Ifl

Universitetet i allmänhet.
Underhåll och reparationer av universi-
tetets byggnader...................	81 000	—	81 000	151 000	151 000	+ 70 000
Utskylder och brandavgifter för univer-
sitetets fastigheter i Uppsala........	6 500	—	6 500	6 500	6 500	—
Utgivande av universitetets årsskrift...	15 000	—	15 000	15 000	15 000	—
Resebidrag till studerande, som deltaga
i exkursioner i anslutning till undervis-
ningen i vissa ämnen...............	6 000	—	6 000	6 000	6 000	—
Reseersättning till ledare av exkursioner	3 000	—	3 000	3 000	3 000	—
Övriga omkostnader (inberäknat tryck-
ningskostnad)......................	67 000	—	67 000	67 000	67 000	—
Biblioteket.
Expenser............................	32 800	_	32 800	32 800	)
Akademiska läsesällskapet.............	525	—	525	525
Inskrivningspenningar av studenter och					> o4 000	+ 8
auktionspro vision...................	667	—	667	667	J
Seminarier m. m.
Seminarierna inom teologiska fakulteten	4 840	100	4 940	5 370	5 500	+ 560
Praktiskt-teologiska övningsinstitutet..	420	—	420	420	420	—
Seminarierna inom juridiska fakulteten.	1 400	100	1 500	1 600	1 600	+ 100
Seminarierna inom filosofiska fakultetens
humanistiska sektion: Inköp av böcker
och annan undervisningsmateriel även-
som för tillfälliga utgifter...........	11 700	1 000	12 700	19 100	20 000	+ 7 300
Humanistiska sektionens förenade semi-
nariebibliotek......................	5 635	—	5 635	5 635	5 640	+ V K 5
Statistiska seminariet.................	1 530	—	1 530	1 530	1 530	—
Matematiska seminariet...............	3 100	—	3 100	4 200	4 200	+ 1 100
Seminariet för mekanik och matematisk
fvsik..............................	2 600	—	2 600	3 390	3 300	-f 700

.a oo
fe co

O 03

O ro
O

05 Q,
O

B >>

c3 03

ÖD
-d fi

^ ^ J3

2 c ^

2 £-§«>
d . s”

£ OiB

v M -h co

G «M

> a <3

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 218.

	Under 1937/38 utgående belopp	Andel i förstärkningsan- slaget på grund av sven- ska valutans ställnino	Sammanlagda anslaget för 1937/38	Av konsistoriet begärt för 1938/39	Av kanslern för 1938/39 tillstyrkt belopp	Av kanslern förordad höjning resp. minskning i förhållande till 1937/38
De i patologiska institutionens förutva-rande byggnad inrymda seminarierna Uppvärmning, belysning och städ-ning m. m........................	3 500		3 500	3 500	3 500
Institutioner och kliniker inom medicinska fakulteten. Anatomiska institutionen.............	12 000	1 195	13 195	14 390	14 400	+ 1 205
Histologiska » .............	12 200	1 495	13 695	15 000	15 000	+ 1 305
Patologiska * .............	18 600	—	18 600	18 600	18 600	—
Fysiologiska » .............	11 200	725	11 925	12 800	12 800	+ 875
Institutionen för medicinsk och fysiolo-gisk kemi.........................	8 500	1 245	9 745	12 500	12 500	+ 2 755
Farmakologiska institutionen..........	7 000	1 195	8 195	9 600	9 600	+ 1 405
Hygienisk-bakteriologiska institutionen .	13 200	—	13 200	13 200	13 200	—
Medicinska kliniken..................	2 000	300	2 300	2 600	2 600	+ 300
Kliniken för bröstsjuka...............	930	40	970	1 000	1 000	+ 30
Pediatriska kliniken..................	900	50	950	1 000	1 000	+ 50
Kirurgiska * ..................	1 000	250	1 250	1 500	1 500	+ 250
Obstetrisk-gynekologiska kliniken......	1 500	—	1 500	2 000	2 000	+ 500
Oftalmiatriska kliniken...............	1 750	250	2 000	2 150	2 150	+ 150
Kliniken för öron-, näs- och halssjuk-domar ............................	2 000		2 000	2 000	2 000
Psykiatriska kliniken.................	1 100	100	1 200	1 690	1 700	+ 500
Akademiska sjukhusets röntgenavdelning	800	100	900	1 000	1 000	+ 100
Medicinska poliklinikerna.............	3 200	—	3 200	3 200	3 200	—
Två kurser i skyddskoppympning......	50	—	50	50	50	—
Institutioner m. m. inom filosofiska fakul-tetens humanistiska sektion. Upprätthållande av verksamheten vid psykologiska laboratoriet............	1 600		1 600	1 600	1 200	— 400
Upprätthållande av verksamheten vid pe-dagogiska seminariet...............	600		600	600	600
Museet för nordiska fornsaker.........	5 980	—	5 980	5 980	5 980	—
Vissa museer och institutioner inom hu-manistiska sektionen...............	2 000		2 000	2 000	2 000
De i Gustavianum inrymda institutio-nerna: Uppvärmning, belysning och städning m. m.....................	6 000	-	6 000	3 360	3 360	» B 55 — 2 640

Kungl. Majus proposition Nr 218.

tetens malematisk-naturvetenskapliga
sektion.

toriet.............................

Meteorologiska institutionen...........

De vid observatoriet anordnade seismo logiska

undersökningarna...........

Fysiska institutionen.................

Personal- och driftkostnader vid institutet
för högspänningsforskning.....

kemi.............................

Fysikalisk-kemiska institutionen......

Geologisk-mineralogiska institutionen..

Paleontologiska institutionen.........

Botaniska museet...................

» trädgården................

* laboratoriet...............

Växtbiologiska institutionen..........

Zoologiska institutionen..............

Klubbans biologiska station..........

Geografiska institutionen.............

Underhåll och vård av Linnéanska stiftelsens
å Hammarby samlingar m

Musikaliska kapellet.............

Gymnastikinrättningen...........

Ridundervisningens uppehållande.

Tillfälligt ändamål.

valutans ställning.

institutioner.

Summa kronor

Till Kungl. Majus disposition....

Summa summarum kronor

Under 1937/38 utgående belopp	Andel i förstärknmgsan- slaget på grund av sven- ska valutans ställning	Sammanlagda anslaget för 1937/38 ,	Av konsistoriet begärt för 1938/39	Av kanslern för 1938/39 tillstyrkt belopp	Av kanslern förordad höjning resp. minskning i förhållande till 1937/38
8 550	750	9 300	10 050	10 050	+ 750
10 000	500	10 500	20 170	13 000	+ 2 500
500		500	700	700	+ 200
31 200	1 695	32 895	34 600	34 600	+ 1 705
36 800	—	36 800	39 220	36 800	—
24 500	3 345	27 845	36 600	36 600	+ 8 755
35 000	—	35 000	35 000	35 000	-
12 000	1 495	13 495	16 000	16 000	+ 2 505
17 000	—	17 000	24 240	17 000	—
5 000	350	5 350	6 230	6 250	+ 900
44 900	_	44 900	62 875	61 500	+ 16 600
8 000	550	8 550	10 500	10 500	+ 1950
5 500	250	5 750	15 750	10 000	+ 4 250
21 000	2 245	23 245	31 600	26 600	+ 3 355
6 000	_	6 000	6 000	6 000	—
8 000	375	8 375	9 655	9 400	+ 1 025
500	—	500	500	500	—
1 050	—	1 050	1 050	1 050
8 000	—	8 000	10 000	10 000	+ 2 000
3 300	—	3 300	3 380	3 300	_
a 19 700	—	—	—	—	—
s	_	_	20 285	20 300	+ 20 300
667 827	_	667 827	849 462	820 780	+ 152 953
4 87?	—	4 871	5 100	4 72C	— 153
672 70C	—	672 70C	854 562	825 500	+ 152 800

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Kanslern har framhållit, att därest ändrad redovisning av universitetens
fastighetsbestånd genomfördes, i syfte att påföra reparations- och underhållskostnader
för institutionsbyggnaderna särskilda fastighetsfonder, kunde de
i tablån upptagna posterna till underhåll och reparationer av universitetets
byggnader samt till utskylder och brandavgifter för universitetets fastigheter
i Uppsala utgå. Vidare har kanslern ansett de under biblioteket upptagna
delposterna till akademiska läsesällskapet samt till inskrivningspenningar av
studenter och auktionsprovision å respektive 525 kronor och 667 kronor
lämpligen böra sammanläggas med posten till expenser och denna post upptagas
till ett avrundat belopp av 34 000 kronor. Minskningen av anslagsposten
till det psykologiska laboratoriet med 400 kronor hade kanslern föreslagit
under förutsättning, att den av honom gjorda framställningen om anställande
vid laboratoriet av en amanuens vunne bifall. I annat fall ansåge
kanslern posten böra upptagas med oförändrat belopp, 1 600 kronor. Det av
kanslern begärda beloppet till bestridande av kostnader för uppvärmning,
belysning och städning m. m. av de i Gustavianum inrymda institutionerna
vöre, enligt vad kanslern upplyst, tillräckligt endast under förutsättning, att
den från ifrågavarande anslag avlönade eldaren och biträdande vaktmästaren
i enlighet med vad kanslern föreslagit under avlöningsanslaget upptoges
på detta anslag såsom extra ordinarie befattningshavare.

Kanslern har vidare upplyst, att vid universitetet påginge en utredning angående
utbrytande ur de olika institutionernas materielanslag av de belopp,
som användes för bränslekostnadens täckande, och sammanförande av alla
dessa belopp till ett för universitetet gemensamt bränsleanslag av förslagsanslags
natur. Denna utredning hade ännu icke kunnat slutföras. Konsistoriet
hade därför, med anledning av den nyligen inträdda starka höjningen av
bränslepriserna, funnit sig nödsakat att för kommande budgetår begära ett anslag
å 20 285 kronor till täckande av den förutsedda ökningen i kostnaden
för uppvärmning av de universitetets institutioner, vilka uppvärmdes med
koks- eller vedeldade centralvärmepannor. Anslagsbeloppet skulle av kanslern
fördelas mellan de särskilda institutionerna efter förslag av vederbörande
universitetsmyndigheter. Detta anslag hade beräknats med utgångspunkt
från nu gällande koks- och vedpriser. Ett dylikt förstärkningsanslag
ansåge kanslern nödvändigt, därest ej ökningen av uppvärmningskostnaden
skulle framtvinga en motsvarande reducering av de för det vetenskapliga arbetet
direkt avsedda medlen. Beloppet syntes böra avrundas till 20 300
kronor.

Anslaget till botaniska trädgården, som nu är upptaget med
44 900 kronor, borde enligt kanslerns förslag höjas med 16 600 kronor
till 61 500 kronor, i syfte bland annat alt bereda förbättrade avlöningsoch
semesterförmåner m. m. åt arbetarna vid trädgården. Enligt vad som
framgår av handlingarna i ärendet anställes arbelarpersonalen vid botaniska
trädgården av akademiträdgårdsmästaren. Personalen bestar för när -

Kungl. Majus proposition Nr 218.

varande av 18 mera last anställda arbetare, därav 4 kvinnliga, saint av
viss tillfälligt anställd personal. Sedan år 1931 utgör arbetsveckan under
sommarmånaderna 48V2 timmar och under vintermånaderna 42 timmar.
För söndagsarbete betalas full lön för halv arbetstid. Semester för arbetarna
har provisoriskt ordnats så, att dylik åtnjutes under 6 dagar med
full lön, oavsett anställningstidens längd. Växthuspersonalen börjar i regel
med en dagavlöning av 3 kronor 50 öre, vilken efter hand för en fullt
arbetsför manlig arbetare, som fyllt 20 år, ökas till 8 kronor under sommaren
och 7 kronor under vintern och för en kvinnlig arbetare utgår med
5 kronor under hela året. Ifrågavarande arbetare äro berättigade till pension
enligt gällande tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare.

Akademiträdgårdsmästaren har i ärendet anfört:

En löneökning för ifrågavarande personal måste anses vara berättigad och
oundviklig, ty trots ökade levnadsomkostnader hade lönerna under de senaste
fem åren icke ökats utan i stället år 1932 minskats med 50 öre per
dag för manliga och 25 öre per dag för kvinnliga arbetare. Lönerna för
arbetare vid botaniska trädgården understege nu med cirka 15 å 20 procent
lönerna för arbetare vid exempelvis Uppsala stads parkförvaltning.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att månadslön eller per
månad fastställt arvode icke kunde komma i fråga för botaniska trädgårdens
arbetare. Enda avlöningsformen vore dag- eller timlön. Hänsyn
måste nämligen tagas därtill, att vid ett företag som botaniska trädgården
arbetstiden vore längre under sommaren än under vintern och att arbetet ibland
måste upphöra på grund av otjänlig väderlek. Vidare förekomme inom
växthusen söndagsvakter hela året om och soliga dagar under sommaren
i större utsträckning än vanligt på grund av ökad vattning. Detsamma vore
förhållandet beträffande de yttre arbetena, ty söndagsvakter på grund av
snöskottning etc. vore erforderliga under vintern och på grund av vattning
av det i det fria utställda växtmaterialet under sommaren.

Vid vissa statliga företag, såsom exempelvis vid Ulleråkers sjukhus,
funnes visserligen arbetare, som vore sysselsatta med trädgårdsarbete och
som åtnjöte månadslön. Förhållandena vid Ulleråkers sjukhus och vid
botaniska trädgården i Uppsala vore emellertid icke lika. Vad som vore
möjligt och lämpligt vid en sjukvårdsinrättning, där trädgårdsskötseln endast
utgjorde en ringa del av företagets arbetsuppgifter i övrigt och där trädgårdsarbetarna
vore ett fåtal i förhållande till övriga anställda, vore icke
lämpligt vid ett företag som botaniska trädgården med ett stort antal
trädgårdsarbetare, vilkas arbetstid vore mycket växlande även under viss
tid på året, och där inga andra arbetsuppgifter funnes än trädgårdens skötsel,
så att de skulle kunna sysselsättas med annat arbete, då trädgårdsarbete
ej kunde förrättas.

Ingen av botaniska trädgårdens arbetare hade sådana arbetsuppgifter,
att anställning som extra ordinarie befattningshavare kunde ifrågasättas.
Däremot syntes sådana arbetare, som hade viss utbildning eller sådant
arbete, som fordrade särskild yrkesskicklighet, böra erhålla högre avlöning
än icke yrkesutbildade arbetare. Av botaniska trädgårdens arbetare kunde
9 manliga anses hava sådan sysselsättning, att de borde hänföras till
yrkesutbildade arbetare, samt 5 manliga och de 4 kvinnliga arbetarna en
sådan sysselsättning, att de borde hänföras till icke yrkesutbildade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Före år 1931 slutade arbetet först kl. 5 e. m. på lördagarna mot kl. 5.30
e. m. övriga dagar. Under sådana förhållanden kunde dagavlöning lika väl
komma i fråga som timavlöning, men icke numera, då arbetet slutade kl. 1
e. m. på lördagarna. Botaniska trädgården borde därför vid en blivande
lönereglering tillämpa timavlöning, såsom fallet vore vid kommunala och enskilda
företag av liknande art. Endast i fråga om ersättning vid sjukdom
borde ersättning per dag utgå.

Under den femårsperiod, som omfattade budgetåren 1931/36, hade kostnaderna
för arbetarnas löner — i medeltal räknat -— utgjort i runt tal 30 000
kronor för år. Som grund för beräkningen av nuvarande lönekostnad utan
någon som helst löneökning hade därför lagts denna summa, ökad med
4 500 kronor för ytterligare ett biträde under hela året och en eldare under
halva året så ock för extra kvinnlig arbetskraft, vartill 1936 års riksdag efter
det nya växthusets och det nya yttre områdets tillkomst beviljat medel,
eller tillsammans 34 500 kronor.

Som grund för en lönereglering för ifrågavarande personal syntes akademiträdgårdsmästaren
böra läggas det kollektivavtal, som den 25 februari 1937
ingåtts mellan Uppsala stads lönenämnd och svenska kommunalarbetareförbundet
i vad avsåge stadsträdgårdens arbetare.

Enligt detta avtal betalade Uppsala stads trädgårdar följande löner: till
yrkeskunniga manliga arbetare 1 krona 22 öre per timme, till icke yrkeskunniga
manliga arbetare 1 krona 15 öre per timme och till kvinnliga arbetare
74 öre per timme.

Det för botaniska trädgården oundgängligt erforderliga antalet arbetstimmar
för år vore i genomsnitt följande:

1. Fast anställda, yrkeskunniga manliga arbetare 17 993 timmar;

2. Icke yrkesutbildade manliga arbetare, såväl fast anställda som extra,
13 292 timmar; samt

3. Kvinnliga arbetare, såväl fast anställda som extra, 7 763 timmar.

Om timlöner jämlikt berörda kollektivavtal komme att tillämpas vid en
löneförhöjning för botaniska trädgårdens arbetare, skulle kostnaderna för

löner — semesterersättning ej medräknad — uppgå till följande belopp:

1. 17 993 timmar å 1:22 .............. kronor 21951:46

2. 13 292 » »1:15 .............. » 15 285:80

3. 7 763 » »0:74 .............. » 5 744:62

Summa kronor 42 981: 88,

eller i runt tal 43 000 kronor.

Vid Uppsala stads trädgårdar åtnjöte en arbetare, som 9 månader oavbrutet
varit anställd vid Uppsala stad, semester med bibehållen normal tidavlöning
de första 5 kalenderåren under 8 arbetsdagar, de följande 5 kalenderåren
under 12 arbetsdagar och de följande kalenderåren under 15 arbetsdagar.
Arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år, åtnjöte, under vissa villkor, semester
under 6 dagar. Anställningstid före 18 års ålder tillgodoräknades icke
för rätt att erhålla ökat antal semesterdagar.

Örn dessa semesterbestämmelser komme att tillämpas, och man räknade
med ett medeltal av 10 semesterdagar per år, kunde kostnaderna för .semester
uppskattas till i runt tal 1 600 kronor.

Årliga kostnaden tor ersättning vid sjukdom enligt samma grunder, som
angåves i förenämnda kollektivavtal, kunde med ledning av Uppsala stads

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

utgifter för sjukavlöning, sjukvård medicin och begravningshjälp åt stadens
parkarbetare beräknas till ett belopp av 1 400 kronor.

Enligt de sålunda angivna beräkningsgrunderna, skulle alltså kostnaderna
för löner till botaniska trädgårdens arbetare för år uppgå till (43 000 +
1 600 + 1 400 =) 46 000 kronor.

Tillämpades vid löneregleringen här föreslagna timlöner bleve årsinkomsten
för botaniska trädgårdens arbetare, under förutsättning av full sysselsättning
under 300 arbetsdagar per år med i medeltal lV-i timmar per dag
för yrkesutbildad manlig arbetare 2 745 kronor, för icke yrkesutbildad manlig
arbetare 2 587 kronor och för kvinnlig arbetare 1 665 kronor.

Botaniska institutionens prefekt professorn N. E. Svedelius har yttrat bland
annat följande:

Löneställningen för arbetarpersonalen vid botaniska trädgården kunde
för närvarande icke anses tillfredsställande. Särskilt vid sjukdom bleve arbetarnas
ställning mycket svår, enär då all avlöning måste upphöra. Starka
skäl talade för att en löneförhöjning komme till stånd. En dylik syntes
lämpligen böra ske enligt de grunder, akademiträdgårdsmästaren angivit.

Anslagsmedlen till botaniska trädgården hade emellertid under en följd
av år varit otillräckliga. Förhållandet hade varit det, att när nya lönekrav
uppstått, som ej kunnat avvisas, hade kostnaderna alltid måst gå ut
över andra ändamål, så att faktiskt flera år hela trädgårdens statsanslag
och mer därtill åtgått till endast avlöningar. Att trädgården likväl kunnat
hållas igång under de senare åren berodde därpå, att under kristiden universitetets
reservfond varje år täckte bristen. Denna möjlighet stöde nu
ej vidare till buds. Trädgården disponerade visserligen avkastningen av
K. F. Björns fond, men denna fond vore i främsta rummet avsedd för den
vetenskapliga verksamheten vid trädgården och lill utgivande av publikationer.
Fonden hade dock i allt större utsträckning måst tagas i anspråk
för trädgårdens löpande utgifter, varav följden blivit att de med fonden avsedda
vetenskapliga uppgifterna fått helt skjutas åt sidan för att trädgården
nödtorftligen skulle kunna hållas i gång. Nu hade vidare räntan nedgått så,
att Björnska fonden endast kunde avkasta omkring 7 000 kronor mot tidigare
ungefär 10 000 kronor. Bristerna hade, trots att reservfonden icke vidare
lämnade något bidrag, likväl kunnat täckas, tack vare det förhållandet,
att Björnska fonden haft en besparingsfond, från vilken konsistoriet beviljat
anslag. Denna besparingsfond vore nu nästan uttömd och då intet tillskott
vidare vore att därifrån påräkna, uppstode för trädgården en kritisk situation.
I detta sammanhang torde få erinras, att trädgården av Kungl. Majit
den 25 januari 1935 förklarats som byggnadsminnesmärke, i vilken förändringar
ej finge vidtagas. Även örn kostnaderna syntes höga för trädgårdens
drift borde det därför också vara myndigheternas plikt att tillse att minnesmärket
för framtiden kunde hållas i ett värdigt skick.

Den för trädgården drygaste utgiftsposten näst efter dagavlöningarna till
arbetarna vore bränslet. Före det nya växthusets tagande i bruk hade medelutgiften
för bränsle uppgått till 3 500 kronor. Bränslekostnaden för det
nya växthuset hade upptagits till 8 500 kronor, vilken summa läge till grund
för det nu utgående materielanslaget. Därtill komme bränslekostnaden för
frigidariet, 2 500 kronor, vadan sammanlagda bränslekostnaden för hela botaniska
trädgården borda upptagas till 11 000 kronor.

De övriga utgifterna för trädgården kunde sammanfattas på följande sätt:

Kungl. Majas proposition Nr 218. 57

Elektricitet (drivbänkar, pumpar, belysning) .............. kronor 1 000

Vattenavgift .......................................... * 300

Telefon .............................................. * 175

Diverse material (sand, virke, järn, glas, färg, olja m. m.) .... » 1 500

Snickeri och reparationer................................ » 800

Gödningsämnen och desinfektionsmedel .................. » 300

Körslor och transporter ................................ * 1 500

Tullavgifter och frakter ................................ » 200

Skrivmateriel, böcker, bindning, fröpåsar m. m............. » 500

Växtbåljor och krukor.................................. » 800

Fröbyteskatalogen............................... *_200

Summa kronor 7 275

Samtliga utgifter för trädgården — frånsett arbetarnas avlöning — uppginge
alltså till (11 000 + 7 275 =) 18 275 kronor.

Kanslern har framhållit, att det syntes kanslern rimligt, att arbetarna vid
botaniska trädgården i avlöningshänseende bleve likställda med jämförliga
arbetare i Uppsala stads tjänst. Likaså ansåge kanslern önskvärt, att de erhölle
viss avlöning under sjukledighet m. m. Med ledning av de av akademiträdgårdsmästaren
lämnade uppgifterna ansåge kanslern sig kunna approximativt
beräkna det för botaniska trädgårdens arbetarpersonal till sjukavlöning
m. m. erforderliga beloppet till i medeltal omkring 1 500 kronor årligen.

Kanslern förordade, att materielanslaget till botaniska trädgården bestämdes
till 61 500 kronor. Kanslern utginge härvid ifrån, att trädgården
med detta anslag kunde bestrida såväl skälig avlöningsförhöjning åt trädgårdsarbetarna
som semesteravlöning och sjukersättning m. m. åt dem.

Allmänna civilförvaltningens lönenåmnd, som den 30 november 1937 avgivit
utlåtande över det föreliggande förslaget till ökade arbetslöner vid botaniska
trädgården, har i ämnet anfört huvudsakligen följande:

Enligt föreliggande förslag till avlöningsvillkor för arbetarpersonalen vid
botaniska trädgården vid Uppsala universitet skulle ifrågavarande arbetare
med avseende å avlöningens storlek, semesterförmån och sjukavlöning m. m.
bliva likställda med parkarbetarna i Uppsala stads tjänst. Sålunda föresloges
avlöningen förändrad från daglön till timpenning, med olika belopp för yrkesutbildad
manlig arbetare, icke yrkesutbildad manlig arbetare samt kvinnlig
arbetare. Vidare föresloges, att semestertiden utsträcktes från 6 till 15 dagar
samt att personalen bereddes förmån av sjukavlöning, kostnadsfri sjukvård
och medicin ävensom begravningshjälp i överensstämmelse med föreskrifterna
i gällande kollektivavtal mellan Uppsala stad och kommunalarbetarna
därstädes.

Lönenämnden hade för sin del icke något ali erinra mot, att en förbättring
av de ifrågavarande arbetarnas avlöningsvillkor komme till stånd. Då
en förändring av själva anställningsformen från arbetaranställning till anställning
såsom tjänstemän icke syntes böra ifrågakomma, torde förbättringen
i lönevillkoren lämpligen kunna åstadkommas efter i stort sett de
riktlinjer, som i förslaget angivits. Lönenämnden vore emellertid ej övertygad
örn lämpligheten av, att de för Uppsala stads parkarbetare gällande

Kungi. Majlis proposition Nr 218.

bestämmelserna skulle vara i sin helhet normgivande. Vad särskilt anginge
de speciella förmånerna, såsom sjukavlöning, semester m. m., franninge av
gällande kollektivavtal för ban- och byggnadsarbetare vid statens järnvägar
samt arbetare vid telegrafverkets linjedistrikt, att sagda arbetargrupper vore
något mindre gynnsamt ställda än kommunalarbetarna i Uppsala. Med hänsyn
till konsekvenserna syntes det fördenskull lönenämnden lämpligast, att
för ifrågavarande trädgårdsarbetare skulle i nu berörda avseenden tillämpas
enahanda bestämmelser, som i allmänhet gällde för arbetare i statens tjänst.

Slutligen ville lönenämnden framhålla önskvärdheten av enhetliga grunder
för avlöningsvillkoren för arbetarpersonalen vid de botaniska trädgårdarna
vid de båda universiteten, dock givetvis med den olikhet beträffande
timlönerna, som betingades av, att Lund i dvrhetshänseende vore billigare
än Uppsala.

I detta sammanhang torde redogörelse böra lämnas för ett framlagt förslag
örn närmare anknytning till institutet för högspänningsforskning vid
universitetet i Uppsala av den av ingenjören B. John F. Andersson grundade
åskledarkont rollanstalten.

Genom ett den 3 maj 1918 dagtecknat gåvobrev donerade ingenjören B.
John F. Andersson och hans hustru viss fast egendom och vissa kontanta
medel till Uppsala universitet för främjande av lösningen av vissa frågor,
hörande till luftelektricitetens område. Samtidigt överlämnade donator till
en stiftelse, benämnd »B. John F. och Svea Anderssons stiftelse för främjande
av forskning inom elektricitetsläran med hänsyn särskilt till atmosfäriska
urladdningar» en av donator ägd institution, åskledarkontrollanstalten.
Enligt gåvobrevet skulle de donerade medlen användas för inrättande
av en professur i högspänningsforskning. Professurens innehavare
skulle vara skyldig att i första rummet följa den vetenskapliga utvecklingen
inom de områden, som hade intresse för ovannämnda stiftelses ändamål och
för vetenskapligt arbete inom dessa områden. Han skulle därjämte vara skyldig
att med ledning av de erfarenheter, som vetenskapen och praktiken gåve,
utarbeta allmänna föreskrifter för konstruktion av åskledare å byggnader,
elektriska anläggningar m. m. samt att då så erfordrades tillhandagå åskledarkontrollanstalten
med råd härutinnan.

Stiftelsens ändamål skulle vara att befordra undersökningar över atmosfäriska
elektriska urladdningar samt fenomen, som stöde i samband med desamma,
för att på så sätt erhålla säkra grunder för sådana konstruktioner
och anordningar, som avsåge att skydda människor och djur, byggnader av
alla slag samt ledningar, maskiner och apparater mot skadlig inverkan av atmosfäriska
elektriska urladdningar. I donationsbrevet framhölls beträffande
stiftelsen, att såväl frågor av övervägande praktisk natur som de vetenskapliga
problemen borde tillgodoses. Den sistnämnda uppgiften avsågs skola påvila
innehavaren av professuren, som till sitt förfogande skulle hava laboratoriemöjligheter,
under det att de mera praktiskt betonade uppgifterna skulle
förläggas till åskledarkontrollanstalten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Donator hade sålunda tänkt sig, att stiftelsen skulle hava att befrämja såväl
de vetenskapliga som de praktiska arbetsuppgifterna. Genom donationen
till universitetet avhände emellertid donator stiftelsen förfoganderätten över
de medel, han donerat till universitetet. Till stiftelsen hade endast överlämnats
åskledarkontrollanstalten och stiftelsen förfogar alltså icke över andra
donationsmedel, än vad som motsvarar det värde, denna anstalt kan anses
representera.

Åskledarkontrollanstaltens föreståndare skulle jämlikt donationsbestämmelserna
tillsättas av stiftelsens styrelse, dock med förbehåll för Andersson
att tills vidare kvarstå i denna egenskap.

Vad beträffar donationsmedlen bestämde donator, alt dessa skulle fonderas
tills de vuxit till ett sådant belopp, att, efter det en sjättedel av årsavkastningen
lagts till kapitalet, medel funnes för inrättande och avlönande av en
professur i högspänningsforskning, för uppförande av institutionsbyggnad
m. m., för beredande av erforderligt årsanslag för de arbeten, som utfördes
därstädes samt för understödjande av åskledarkontrollanstalten.

Genom propositionen nr 64/1931 framlade Kungl. Maj:t — under förmälan
bland annat att den Anderssonska donationen för det dåvarande kunde beräknas
till 600 000 å 700 000 kronor — förslag om finansiellt stöd från statens
sida för förverkligande av det med donationen avsedda ändamålet. Med
bifall till Kungl. Maj:ts berörda förslag beslöt riksdagen (skrivelse nr 94/
1931) bland annat, att vid universitetet i Uppsala upprätta ett institut för
högspänningsforskning, att, med iakttagande av de i donationsbrevet angivna
villkor och bestämmelser, från och med den 1 juli 1932 vid institutet inrätta
en professur i elektricitetslära, benämnd »B. John. F. och Svea Anderssons
professur i elektricitetslära med särskild hänsyn till atmosfäriska urladdningar»,
alt bevilja medel för avlönande av innehavaren av nämnda
professur samt att bevilja universitetet ett räntefritt lån av 425 000 kronor
för uppförande, inredning och utrustning av lokaler för institutet för högspänningsforskning.
Detta ekonomiska stöd beviljades under förutsättning
alt, så snart ske kunde, de genom ovanberörda gåvobrev överlämnade medlen
användes ej mindre till återbetalning av nyssnämnda lån, än även till
bestridande av avlöning för innehavaren av professuren ävensom övriga med
institutets verksamhet förenade kostnader. Riksdagen utgick ifrån att samtliga
ifrågavarande kostnader skulle efter en till ungefär tio år beräknad tid
kunna bestridas av donationsmedlen.

Sedermera hava -— i enlighet med vad som förutsattes redan i propositionen
nr 64/1931 -— vissa ytterligare medel av riksdagen beviljats för personaloch
driftkostnader vid institutet för högspänningsforskning. För detta ändamål
är för innevarande budgetår under materielanslaget till Uppsala universitet
uppfört ett belopp av 36 800 kronor.

Åskledarkontrollanstaltens uppgift är enligt donationsbrevets bestämmelser -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar rörande tillförlitligaste
sättet att skydda liv och egendom mot blixtens härjningar,

att besiktiga och kontrollera äldre åskledaranläggningar samt att upprätta
förslag till nya,

att insamla material för vetenskaplig bearbetning företrädesvis genom att
till de ställen inom landet, där blixten åstadkommit skada eller märkvärdiga
företeelser, så fort ske kan och i möjligaste omfattning sända sakkunnig och
skicklig person, som skall göra en noggrann beskrivning över blixtens verkningar
därstädes, åtföljd av plan över det träffade föremålet jämte trakten
däromkring, belysande fotografier m. m.,

att med ledning av de till statens meteorologiska centralanstalt inkomna
uppgifterna upprätta kartor, utvisande den väg åskvädren dragit fram samt
de ställen, där nedslag ägt runi, samt i övrigt föra sådan statistik, som kan
bidraga till jämförelse från föregående år mellan åskväder, åskslag samt av
brandstodsbolagen ersatta, genom blixten uppkomna skador. De av anstalten
sålunda sammanförda erfarenheterna och statistik m. m. skola ofördröjligen
överlämnas till professorn för vetenskaplig behandling.

Sedan ingenjören Andersson i början av år 1934 uttryckt önskan att få
träda tillbaka från ledningen av åskledarkontrollanstalten, hemställde styrelsen
för B. John F. och Svea Anderssons stiftelse hos Kungl. Maj:t örn beviljande
av tillfälligt understöd för uppehållande av anstaltens verksamhet.
Genom beslut den 13 april 1934 medgav Kungl. Maj:t, att ur avkastningen av
den Anderssonska donationsfonden vid universitetet i Uppsala finge utgå 7 000
kronor såsom bidrag lill uppehållande av verksamheten vid den med förenämnda
stiftelse förenade åskledarkontrollanstalten under tiden intill den
1 juli 1935. Enligt beslut ovannämnda den 13 april 1934 medgav Kungl.
Maj:t tillika —- sedan upplyst blivit, att Anderssons ekonomiska ställning
blivit så försvagad, att han vore i behov av understöd — att av den årliga
avkastningen av ifrågavarande donation finge till Andersson och hans hustru
eller, efter enderas frånfälle, till den efterlevande utgå ett årligt understöd,
räknat från och med den 1 oktober 1933 med ett belopp, som av större akademiska
konsistoriet vid universitetet i Uppsala efter omständigheterna bestämdes,
dock högst 8 000 kronor för år.

Åskledarkontrollanstalten har från och med den 1 juli 1934 provisoriskt
överförts till institutet för liögspänningsforskning och ställts under ledning
av detta instituts föreståndare. På framställning av föreståndaren, professorn
H. Norinder, har Kungl. Maj:t genom beslut den 7 februari 1936 medgivit,
att av avkastningen av Anderssonska donationsfonden finge utgå högst 7 000
kronor såsom bidrag till uppehållande av verksamheten vid kontrollanstalten
under tiden intill den 1 juli 1937.

Redan innan ingenjören Andersson lämnat föreståndarskapet för åskledarkontrollanstalten
och densamma provisoriskt överförts till institutet för högspänningsforskning,
hade frågan aktualiserats om en ändrad organisation av
anstalten och dess anknytning till universitetet i Uppsala. I syfte att få denna
fråga närmare utredd tillkallades jämlikt av Kungl. Majit den 20 oktober

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

<51

1933 lämnat bemyndigande särskilda sakkunniga (professorn E. H. Norinder,
sprängämnesinspektören F. A. G. von Feilitzen och direktören i allmänna
brandförsäkringsverket för byggnader å landet J. G. Bylund) för
avgivande av utredning och förslag i ämnet. Vid min hemställan örn tillkallande
av dessa sakkunniga betonade jag, att spörsmålet örn ett mera betryggande
åskskydd vore av stor praktisk betydelse och att en på vetenskapliga
grunder byggd åskledarkontroll torde vara ett viktigt önskemål ur
statens synpunkt icke minst med hänsyn till det stora antalet offentliga
byggnader. De sakkunniga avgåvo den 19 december 1933 yttrande och förslag
i ämnet. Förslaget, som för det dåvarande åsyftade en provisorisk lösning
av åskledarkontrollanstaltens organisationsfråga, utmynnade i att anstalten
skulle såsom en särskild avdelning anknytas till Uppsala universitets
institut för högspänningsforskning och övergå från att vara ett enskilt till
ett statligt företag, över nämnda förslag inhämtades utlåtanden av kanslern
för rikets universitet, kommerskollegium, byggnadsstyrelsen, arméförvaltningens
artilleri- och fortifikationsdepartement samt marinförvaltningen.
Beträffande den närmare innebörden av de sakkunnigas förslag och de däröver
avgivna utlåtandena torde få hänvisas till handlingarna. Den 19 februari
1934 anbefallde Kungl. Maj:t de sakkunniga att inkomma med yttrande
i anledning av vad som anförts i de utlåtanden, som avgivits rörande
de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava den 11 december 1936 inkommit med ifrågavarande
yttrande, vilket innebär en väsentlig omarbetning av det tidigare avgivna
förslaget. De sakkunniga hava i sitt yttrande anfört bland annat följande:

När de sakkunniga den 19 december 1933 avgåvo sitt förslag till åskledarkontrollanstaltens
omorganisation, hade de sakkunniga att huvudsakligen
stödja sig på den erfarenhet, vilken kunde framgå av anstaltens verksamhet
under dess tidigare organisationsform. Det vore väl att märka, att anstalten
tidigare — innan densamma från och med den 1 juli 1934 provisoriskt överfördes
till institutet för högspänningsforskning — i fråga örn erforderliga
driftmedel delvis måst bygga på årliga privata tillskott av donator. Under
sådana förhållanden hade det legat i sakens natur, att det icke blivit möjligt
att bedriva anstaltens verksamhet annat än i begränsad omfattning. Anstalten
saknade då helt experimentella resurser, vilket innebure en högst
kännbar inskränkning av vissa av dess verksamhetsgrenar. Flera av dessa
grenar hade det sålunda icke funnits någon möjlighet att vid förslagets
avgivande på förhand pröva. De sakkunniga hade vid avgivandet av sitt
förslag ansett sig, bland annat med hänsyn till vad nyss sagts, böra förorda,
att organisationsfrågan tills vidare icke skulle lösas annat än rent provisoriskt.

Sedan anstalten från och med den 1 juli 1934 provisoriskt överförts till
institutet för högspänningsforskning under ledning av detta instituts föreståndare,
hade de sakkunniga erhållit möjligheter att bedöma anstaltens
verksamhet såsom ansluten till institutet under helt andra förutsättningar
än dem, som varit för handen, när de sakkunniga avgåvo sitt tidigare förslag.

Enligt det av de sakkunniga år 1933 avgivna förslaget skulle anstaltens
verksamhet huvudsakligen bestå i följande uppgifter:

Kungl. Maj :ts proposition Nr 218.

1) att projektera nya åskledaranläggningar och förändringar av redan befintliga
dylika anläggningar på staten tillhöriga byggnader samt inom
sprängämnesfabriker och oljehamnar;

2) att i mån av tillgång på arbetskrafter efter överenskommelse projektera
åskledaranläggningar och förändringar av redan befintliga dylika anläggningar
på byggnader, tillhörande kommuner och landsting, såsom
kyrkor, sjukhus och skolor, ävensom byggnader tillhörande enskilda;

3) att på ett betryggande sätt utföra kontroll av de under 1) och 2) angivna
åskledaranläggningarna;

4) att insamla och bearbeta allt tillgängligt observationsmaterial över inom
landet inträffade åskslag, vars verkningar varit av betydelse med hänsyn
till sin ekonomiska skadegörelse eller med hänsyn till det intresse, de erbjuda
ur vetenskaplig synpunkt;

5) att på lämpligt sätt befordra instruktionskurser för åskledarmontörer
och för besiktningsmän av åskledare på i enskild ägo befintliga byggnader,
i den mån anstalten kan finna lämpligt;

6) att arbeta för införande av i möjligaste mån normaliserad åskledarmateriel;
samt

7) att befordra upplysningsverksamhet för ett mera allmänt införande av
åskledare på i de enskildas ägo befintliga byggnader, för vilka införande
av åskledare av olika skäl kan anses påkallat.

Med hänsyn till ett effektivt utnyttjande av de resurser, som redan förefunnes,
hade anstaltens förläggning till institutet visat sig vara synnerligen
lämplig. Detta gällde särskilt i fråga örn gemensamt utnyttjande av personal.
Genom den provisoriska överflyttningen hade det även visat sig, att erforderliga
lokaler för anstalten kunnat beredas inom institutet.

De av de sakkunniga under momenten 1)—3) i det tidigare förslaget upptagna
arbetsuppgifterna hade avsett projektering och kontroll av åskledaranläggningar.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle såväl projektering som
kontroll av anläggningar på staten tillhöriga byggnader samt inom sprängämnesfabriker
och oljehamnar utföras av åskledarkontrollanstalten, varjämte
anstalten i mån av tillgång på arbetskrafter efter överenskommelse skulle
utföra projektering och kontroll av åskledaranläggningar jämväl på byggnader,
tillhörande kommuner och landsting samt byggnader tillhörande enskilda.
Med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits sedan anstalten provisoriskt
överförts till institutet för högspänningsforskning, finge de sakkunniga
nu i denna del anföra följande.

Efter anstaltens anknytning till institutet hade vid detsamma utförts ett
omfattande undersökningsarbete i fråga örn åskledares egenskaper och dimensionering.
Det hade härvid visat sig möjligt att mäta strömstyrkorna och
deras variationer i blixten, och därmed hade helt nya möjligheter öppnats
att på laboratoriemässig väg pröva dimensioneringen av de metalliska ledarna
i åskledarsystemet, strömstyrkorna i nedledningarna och övergångsmotståndet
vid jordkontakter m. m. Ett fullföljande av dessa undersökningar,
som måste läggas på lång sikt, vore av den största betydelse för uppställande
av detaljerade bestämmelser rörande åskledare. I synnerhet gällde
detta sprängämnesfabriker, ammunitions- och oljeupplag, där åtgärder för
att förekomma uppkomst av sidourladdningar och sekundära överslag vore
av utomordentlig vikt. Men även då det gällde utfärdandet av föreskrifter örn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

jordkontakter i form av jordplåtar eller andra konlaktanordningar för de
elektriska laddningarnas avledning från åskledarsystemen vore dessa undersökningar
av stor vikt. Det bleve till exempel i detta hänseende nödvändigt
att närmare undersöka, huruvida en kontroll med hittills använda kontrollinstrument
för jordmotstånd vore tillfredsställande.

Med hänsyn därtill, att det på detta område torde återstå ett omfattande
utrednings- och forskningsarbete, hade de sakkunniga funnit det icke vara
välbetänkt att nu genom utfärdande av generella bestämmelser, som skulle
vara en förutsättning för särskilda förordningar på området, låsa fast utvecklingen.
De sakkunniga hade därför vid sitt övervägande av frågan stannat
för att förorda, att anstaltens verksamhet i denna del för närvarande begränsades
till att bliva av väsentligen rådgivande karaktär. Det syntes härvid
de sakkunniga vara av vikt, att de erfarenheter, som genom forskningsarbetet
vunnes på detta område, snabbt och effektivt komme allmänheten
till godo. Det torde vara klart, att mycket härvid kunde ernås genom konferenser
och genom av anstalten bedriven instruktions- och upplysningsverksamhet.
Enligt de sakkunnigas mening vore det av stor betydelse, örn
enskilda besiktningsmän, som arbetade på detta område, hade möjlighet att
vända sig till anstalten för erhållande av sådana instruktioner, som stöde i
samband med forskningsresultaten, när det gällde den lämpligaste anordningen
och konstruktionen av åskledare. Även i fråga örn anvisande av ändamålsenliga
mätinstrument och formulär för besiktningsinstrument syntes
anstalten hava en viktig uppgift att fylla. De sakkunniga ville i detta sammanhang
framhålla, att det visat sig vara av allra största vikt att vid en kontrollbesiktning
hava tillgång till ritning över den åskledaranläggning, som
skulle kontrolleras, på vilken ritning alla till åskledarsystemet hörande ledningar
jämte anslutningar till jordkontakter borde vara införda. Dessutom
borde för varje besiktning avgivas ett besiktningsinstrument enligt särskilt
formulär. Att som på sina håll ofta skedde vid åskledarkontroll vederbörande
kontrollant endast med några räder underrättade uppdragsgivaren om att
åskledaren befunne sig i oklanderligt skick ansåge de sakkunniga icke vara
tillfyllest.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge sig de sakkunniga nu med
frångående av det tidigare förslaget böra förorda, att anstaltens verksamhet
i avseende å projektering och kontroll bleve av väsentligen rådgivande karaktär.
En förutsättning härför vore emellertid, att de enskilda besiktningsmän,
som arbetade på hithörande område, hade möjlighet att från anstalten
inhämta råd och upplysningar såväl i fråga örn projektering som beträffande
kontroll. Det förtjänade i detta sammanhang särskilt framhållas, att
sedan anstalten överförts till institutet visserligen såväl projekteringar som
kontrollbesiktningar kommit till utförande, men i viss utsträckning hade
anstalten kunnat begränsa sig till att lämna allmänna principiella upplysningar
och anvisningar för anläggningarnas och besiktningarnas utförande.
Av den vunna erfarenheten syntes klart framgå, att denna rådgivande verksamhet
borde kunna utökas i avsevärd grad.

När det gällde projektering eller kontroll av åskledaranläggningar såväl
på staten tillhöriga byggnader eller inom sprängämnesfabriker och oljehamnar
som på byggnader, tillhörande kommuner och landsting eller enskilda,
borde anstalten dock hava möjlighet att i särskilt viktiga fall, eller då omständigheterna
eljest därtill föranledde, antingen själv utföra arbetet eller
ock övervaka detsamma.

Vad särskilt åskledaranläggningar inom sprängämnesfabriker och olje -

Kungl. Maj.ts proposition Kr 218.

hamnar beträffade vore givetvis ur säkerhetssynpunkt ytterlig noggrannhet
vid såväl projektering som kontroll påkallad. De sakkunniga ansåge, att de
experimentella resurser, som förefunnes vid institutet, i många hänseenden
borde kunna bliva av stor betydelse för de skyddsobjekt, varom nu vore fråga.
Genom ett intimt samarbete mellan sprängämnesinspektionen och anstalten
syntes man kunna vinna fullt betryggande skyddsåtgärder i fråga örn dylika
anläggningar.

De under moment 4) i det ursprungliga förslaget upptagna arbetsuppgifterna
hade under anstaltens förläggning till institutet i många hänseenden
kunnat utvidgas. Denna verksamhet hade omfattat en statistisk bearbetning
av inregistrerade åskslag i landet, olika slag av skador m. m. och hade visat
sig vara av största värde icke blott med hänsyn till vissa för allmänheten
nödvändiga upplysningar örn faror vid åskslag utan även med hänsyn till
fortsatt forskningsarbete rörande verkningarna av åskslag i speciella fall.
Härvid hade tillgången till institutets experimentella resurser varit av största
betydelse. Särskilt förtjänade i detta sammanhang framhållas, att till exempel
åskslag, som inträffat i ställverksanläggningar vid kraftverk, föranlett modellförsök
och därav betingade åskledaranordningar.

De sakkunniga ville i detta sammanhang erinra därom, att i ingenjör Anderssons
donationsbrev bland åskledarkontrollanstaltens uppgifter upptagits
att insamla material för vetenskaplig bearbetning företrädesvis genom att till
de ställen inom landet, där blixten åstadkommit skada eller märkvärdiga
företeelser, så fort ske kunde och i möjligaste omfattning sända sakkunnig
och skicklig person, som skulle göra en noggrann beskrivning över blixtens
verkningar därstädes, åtföljd av plan över det träffade föremålet jämte trakten
däromkring, belysande fotografier lii. m. På grund av brist på medel
hade det hittills icke varit möjligt att i någon nämnvärd grad tillgodose
denna uppgift, men de sakkunniga ville framhålla den stora betydelsen av
att i fortsättningen anstalten kunde få tillfälle att ägna denna gren av verksamheten
största möjliga uppmärksamhet.

I samband härmed borde framhållas, att bearbetningen av anstaltens statistiska
material borde i möjligaste mån utföras så, att allmänheten därigenom
kunde erhålla effektiva råd i fråga örn skyddsåtgärder mot åskslag.

Den under moment 5) i det tidigare förslaget upptagna arbetsuppgiften,
omfattande instruktionskurser för åskledarmontörer och besiktningsmän,
hade hittills icke prövats. Med hänsyn till pågående utredningar hade dylika
kurser icke anordnats. Under hand hade emellertid råd och upplysningar
lämnats till montörer och besiktningsmän, vilka i detta syfte vänt sig till
anstalten. Så snart lämplig åskledarmateriel blivit utexperimenterad, borde
anstalten enligt de sakkunnigas mening anordna dylika instruktionskurser.
Kurserna syntes böra vara avgiftsfria, men deltagarna skulle själva bekosta
sin vistelse vid desamma.

De i det ursprungliga förslaget under momenten 6) och 7) upptagna arbetsuppgifterna
gällde införande av normaliserad material för åskledare och
befordrande av upplysningsverksamhet för ett mera allmänt användande av
åskledare på i enskild ägo befintliga byggnader av sådan typ, att åskledare
av olika skäl kunde anses påkallat.

Ett synnerligen omfattande utrednings- och undersökningsarbete hade
efter anstaltens överflyttning till institutet utförts i fråga örn normalisering
av åskledarmateriel. Olika slags materiel hade i detta avseende varit föremål
för ingående granskning.

I fråga örn upplysningsverksamhet för åskledares införande på i enskildas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

ägo befintliga byggnader hade likaledes ett omfattande arbete utförts efter
anstaltens provisoriska överflyttning. Detta arbete hade föranletts bland
annat av ett samarbete, som för några år sedan inletts mellan skånska lantbrukets
brandskyddskommitté och institutet för högspänningsforskning och
sorn hade till syfte, att institutets föreståndare skulle söka giva anvisning
på lämpliga åskledartyper, särskilt avsedda för lantgårdar. Arbetet hade resulterat
i utarbetandet av modellgårdar, försedda med lämpliga åskledartyper.
Genom föredrag, demonstrationer och utställningar hade dessa modeller
framlagts för intresserade brandförsäkrings- och brandskyddsorganisationer,
och för närvarande påginge försöksmontage av en dylik anläggning
i Skåne. Avsikten härmed vore att på grundval av det företagna utredningsarbetet
och med brandförsäkringsbolagens stöd inom den närmaste tiden
söka få åskledare mera allmänt anlagda i första hand på landsbygden i
Skåne, där åskledare icke funnes i tillnärmelsevis samma utsträckning som
inom vissa lantbruksområden till exempel i Danmark och vissa delar av Nordtyskland,
vilka kunde anses vara likvärdiga med hänsyn till åskrisker. På
detta område förelåge arbetsuppgifter, som visat sig hava en betydligt större
omfattning, än de sakkunniga kunde förutse vid avgivandet av sitt tidigare
förslag.

Såsom de sakkunniga ovan framhållit, hade det under åskledarkontrollanstaltens
provisoriska förläggning vid institutet för högspänningsforskning
visat sig, att de under momenten 4)—7) upptagna arbetsuppgifterna vore av
sådan betydelse, att de krävde större utrymme i anstaltens verksamhet, än
vad som enligt de sakkunnigas mening vid tidpunkten för avgivande av det
tidigare förslaget kunde väntas bliva fallet.

Enligt det förslag, som de sakkunniga härmed framlade, skulle åskledarkontrollanstaltens
arbetsuppgifter bliva:

1) att utöva en rådgivande verksamhet beträffande projektering av nya åskledaranläggningar
och förändringar av äldre sådana på staten tillhöriga
byggnader samt på sprängämnesfabriker och oljeupplag;

2) att utöva en rådgivande verksamhet i fråga örn kontroll av åskledare å de
under 1) angivna åskledaranläggningarna;

3) att lämna råd och upplysningar rörande projektering och kontroll av åskledaranläggningar
på byggnader, tillhörande kommuner och landsting,
såsom kyrkor, sjukhus och skolor, ävensom byggnader, tillhörande enskilda; 4)

att i mån av tillgång på arbetskrafter och örn så i övrigt befinnes lämpligt
själv utföra projektering eller utöva kontroll av åskledare å de under 1)
och 3) upptagna byggnaderna;

5) att insamla och bearbeta allt tillgängligt observationsmaterial över inom
landet inträffade åskslag, vars verkningar varit av betydelse med hänsyn
till sin ekonomiska skadegörelse eller det intresse de erbjuda ur vetenskaplig
synpunkt;

6) alt på lämpligt sätt befordra instruktionskurser i fråga örn åskledare för
montörer och besiktningsmän;

7) att arbeta för införande av i möjligaste mån normaliserad åskledarmateriel;
samt

8) att befordra upplysningsverksamhet för ett mera allmänt införande av
åskledare på i enskildas ägo befintliga byggnader, för vilka åskledare avolika
skäl kan anses påkallat.

Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 218. 5

Kungl. Maj:ts proposition Sr 218.

Anstaltens organisation borde enligt de sakkunnigas mening
erhålla en statlig karaktär och såsom en särskild avdelning inordnas under
institutet för högspänningsforskning vid Uppsala universitet. De sakkunniga
ansåge, att ingen annan statsinstitution funnes, som vore i samma grad som
nämnda institut skickad att övertaga de vetenskapliga forskningsuppgifter,
vilka vore en nödvändig förutsättning för utarbetandet av på vetenskaplig
grund konstruerade åskledare. Institutet förfogade i detta avseende över en
mycket god experimentell utrustning, som bland annat torde bliva till nytta,
då det gällde att bedöma induktionsverkningarna av avlägsna åskslag, vilka
verkningar visat sig vara särskilt farliga för sprängämnesfabriker.

Hittills hade åskledarkontrollanstalten stått under B. Jolm F. och Svea
Anderssons stiftelse. Örn anstalten nu skulle övergå att bliva en anstalt av
offentlig karaktär, kunde stiftelsens styrelse näppeligen tänkas få samma
inflytande på den ekonomiska förvaltningen som nu vore fallet. Enligt de
sakkunnigas mening vore det emellertid lämpligt, örn styrelsen komme att bibehållas
såsom en rådgivande kommission. Att den såsom sådan skulle kunna
vara anstaltens ledning till hjälp framginge bland annat av det förhållandet,
att i styrelsen funnes representant för brandförsäkringsväsendet, och det
vore av betydelse, att anstalten komme i mera intim kontakt därmed. Därest
stiftelsens styrelse bibehölles såsom en rådgivande kommission, torde stiftelsens
stadgar i vissa avseenden böra ändras. Enligt de sakkunnigas mening
borde det ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga nödiga ändringar i samband
med fastställande av stadgar för stiftelsen.

Föreståndarskapet för anstalten borde upprätthållas av institutets för högspänningsforskning
föreståndare. Denne skulle därvid för sitt arbete äga att
i mån av behov anställa en eller flera assistenter med erforderlig teknisk
underbyggnad och kvalificerade att under hans ledning utöva de med åskledarkontrollanstaltens
verksamhet förenade göromålen. Dessa medhjälpare
skulle vara skyldiga att även biträda vid arbeten inom institutet för högspänningsforskning.
Den omständigheten, att anstaltens tjänstemän skulle
stå under föreståndarens för högspänningsinstitutet omedelbara ledning,
skulle i hög grad underlätta dennes arbetsuppgifter, i den mån dessa innebure
skyldigheter för honom att tillhandagå anstalten med vetenskapliga råd
och upplysningar. Det syntes de sakkunniga vara högst antagligt, att vissa
arbetsuppgifter kunde föreläggas anstalten i fråga om exempelvis projektering
av speciellt viktiga åskskydd inom sprängämnesfabriker och oljehamnar,
vilka projekteringar med nödvändighet krävde vissa vägledande experimentella
undersökningar. I sådana fall vore ett intimt samarbete mellan
åskledarkontrollanstalten och institutet för högspänningsforskning obetingat
nödvändigt.

För anstaltens verksamhet borde man vidare räkna med ett skrivbiträde,
ävensom arbetshjälp för utförande av förekommande vaktmästargöromål
m. in., och även för dessa borde gälla, att de skulle vara skjddiga att biträda
vid arbeten inom institutet för högspänningsforskning.

Anstaltens medel skulle bokföras för sig och beträffande redovisning och
granskning av räkenskaper skulle gälla detsamma som för institutet.

Vad anginge utgifterna för anstaltens verksamhet ville
de sakkunniga erinra, att såsom tillfälligt bidrag för upprätthållande av anstaltens
verksamhet ur avkastningen från den Anderssonska donationsfonden
fått utgå ett belopp av sammanlagt 14 000 kronor. En del av dessa medel
hade använts för anskaffande av den för anstaltens drift nödvändiga ''alrust -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218. 67

ningen av kontorsutensilier m. m., varför något belopp för detta ändamål icke
nu vore erforderligt.

Enligt de sakkunnigas mening skulle årskostnaderna för genomförande
av de sakkunnigas nu framlagda förslag belöpa sig till 8 500 kronor enligt
följande fördelning:

1 assistent ................................ kronor 4 000

1 skrivbiträde oell övrig arbetshjälp .......... » 2 000

Expenser .................................. » 500

Materialkostnader och upplysningsverksamhet . . » 1 500

Resor .................. » 500

Summa kronor 8 500

För personalen vid anstalten skulle gälla, att avlöningen endast delvis
skulle utgå av anstaltens anslag. Avlöningen skulle i övrigt utgå ur institutets
materielanslag och till sådant belopp, att den sammanlagda inkomsten
icke överstege vad som gällde för motsvarande befattningar vid andra universitetsinstitutioner.

Det syntes de sakkunniga kunna sättas i fråga, huruvida icke med riksdagens
medgivande de för anstaltens verksamhet erforderliga medlen skulle
kunna utgå ur den av ingenjör Andersson till universitetet överlämnade donationsfondens
avkastning. Härvid vore emellertid att märka, att riksdagen vid
upprättandet av institutet för högspänningsforskning förutsatt, att, så snart
ske kunde, donationsfonden skulle användas ej mindre till återbetalning av
det för uppförande, inredning och utrustning av lokaler för institutet utav
1931 års riksdag beviljade lånet å 425 000 kronor än även till bestridande av
avlöning till innehavaren av professuren i elektricitetslära med särskild hänsyn
till atmosfäriska urladdningar ävensom övriga med institutets verksamhet
förenade kostnader. Den tid, inom vilken universitetet skulle vara i
stånd att uteslutande med fondens medel driva institutet, beräknades vid
institutets upprättande provisoriskt till cirka 10 år. Med hänsyn till bestämmelserna
i donationsurkunden syntes vissa skäl tala för att de för anstaltens
verksamhet erforderliga medlen finge utgå av fondens avkastning, men då
ett dylikt årligt anslag till anstaltens verksamhet skulle innebära, att den
tidpunkt, då nyssnämnda lån kunde återbetalas och donationen bestrida
samtliga kostnader för institutet, skulle framflyttas, hade de sakkunniga ansett
sig böra stanna vid att förorda, att ovan angivna belopp, 8 500 kronor,
begärdes av statsmedel.

över de sakkunnigas förnyade yttrande och förslag hava utlåtanden avgivits
den 30 april 1937 av kanslern för rikets universitet, efter hörande av
vederbörande vid universitetet i Uppsala, den 15 februari 1937 av justitiekanslersämbetet,
den 11 juni 1937 av kommerskollegium, den 12 mars 1937
av arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartemcnt, den 16 april
1937 av marinförvaltningen, den 29 april 1937 av flygförvaltningen, den 13
april 1937 av statskontoret, den 13 april 1937 av byggnadsstyrelsen, den 27
april 1937 av styrelsen för svenska besiktningsmannaföreningen, sektion III
lör elektriska anläggningar, och den 27 april 1937 av styrelsen för svenska
konsulterande ingenjörers förening.

Kungl. Majas proposition Nr 218.

Härjämte hava landsbygdens ömsesidiga brandförsäkringsbolags förening,
södra Sveriges ångpanneförening samt mellersta och norra Sveriges ångpanneförening
i anledning av de sakkunnigas förslag inkommit till Kungl.
Majit med särskilda den 2 december 1937, respektive den 14 och den 16
februari 1938 dagtecknade yttranden.

Kanslern har i likhet med matematisk-naturvetenskapliga sektionen, drätselnämnden
och större akademiska konsistoriet tillstyrkt de sakkunnigas
förslag.

Justitiekanslersämbetet har — under erinran, att såväl donator som styrelsen
för B. John F. och Svea Anderssons stiftelse uttalat sin anslutning
till de sakkunnigas förslag — ur de synpunkter, ämbetet hade att företräda,
icke funnit något att erinra mot den ifrågasatta omläggningen.

Kommerskollegium har anfört bland annat följande:

Vid riksdagsbehandlingen av frågan örn inrättandet av professur och institut
för högspänningsforskning syntes frågan om stiftelsens och åskledarkontrollanstaltens
ställning och uppgifter icke hava varit på tal, men i det
utlåtande, som avgavs av de för denna frågas närmare utredning av Kungl.
Majit tillkallade särskilda sakkunniga, (jfr propositionen nr 64/1931) gjordes
uttalanden, som tydde på att man tänkt sig, alt professuren och institutet
skulle hava såväl rent vetenskapliga som mera praktiskt betonade arbetsuppgifter,
ävensom att de sistnämnda borde avse bland annat åtgärder för
byggnaders skyddande mot åska, d. v. s. sådana uppgifter, som donator avsett
att åskledarkontrollanstalten skulle hava. Sålunda angåve de sakkunniga
direkt vissa praktiska arbetsuppgifter för professuren och institutet
och bland dessa »att genom praktiska försök och vetenskapliga undersökningar
utröna effektiviteten av åskledare för byggnader och att avgöra,
i vad mån byggnader ekonomiskt kunna skyddas genom lämpliga åskledare».

Tydligen hade icke endast dessa sakkunniga, utan även vederbörande
departementschef och riksdagen utgått från att institutet skulle hava att
taga befattning även med mera praktiskt betonade åskledarfrågor, och denna
ståndpunkt hade säkerligen motiverats av en önskan att tillmötesgå donators
intentioner.

Mot det nu framställda förslaget, enligt vilket åskledarkontrollanstalten
skulle inordnas under institutet för högspänningsforskning och därmed ställas
under ledning av innehavaren av den till institutet knutna professuren,
syntes intet vara att erinra vare sig med hänsyn till donationsbrevets bestämmelser
eller omständigheterna i övrigt vid tillkomsten av nämnda institut
och professur. Såvitt kollegium kunde bedöma, borde ett dylikt inordnande
kunna möjliggöra en rationellare organisation av det telcniskt-vetenskapliga
forskningsarbetet på ifrågavarande område. Statens årliga kostnader
för övertagande på föreslaget sätt av anstalten skulle också enligt de
föreliggande beräkningarna hålla sig inom en relativt blygsam ram.

Rent organisatoriskt sett skulle det visserligen innebära en förenkling, om
anstalten helt uppginge i institutet. Bland annat av hänsyn till donator
hade de sakkunniga tänkt sig, att anstalten skulle bibehålla en åtminstone
formellt fristående ställning såsom en särskild avdelning under sitt hittillsvarande
namn. Kollegium ville för sin del icke motsätta sig, att en sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

anordning genomfördes, åtminstone tillsvidare, helst som därigenom möjligen
skulle kunna vinnas någon fördel vid samarbete med kretsar, som
hade särskilt intresse för åskskydd, men för vilka liögspänningsinstitutets
verksamhet i övrigt hade föga eller ingen betydelse.

Den av donator inrättade stiftelsen syntes på grund av omständigheterna
icke längre hava någon större möjlighet att utöva det inflytande, donator
ursprungligen avsett. Därest åskledarkontrollanstalten bibehölles såsom särskild
institution, låt vara som en avdelning under högspänningsinstitutet,
torde dock stiftelsens styrelse fortfarande hava en viss rådgivande och stödjande
uppgift att fylla. Genom sin sammansättning finge den nämligen
anses representera en värdefull anknytning till landets brandförsäkringsföretag,
med vilka anstalten tvivelsutan även i fortsättningen borde uppehålla
ett samarbete, som för båda parterna syntes kunna bliva givande.

I såväl det år 1933 avgivna betänkandet angående åskledarkontrollanstallen
som i det nu föreliggande utlåtandet hade de sakkunniga sammanfattningsvis
specificerat anstaltens arbetsuppgifter. En jämförelse mellan
de bägge förslagen gåve vid handen, att de vore identiska utom däri, att
det ''första förslaget bland uppgifterna i främsta rummet upptoge projektering
och kontrollering av åskledaranläggningar, under det att i det senare
förslaget dessa arbetsuppgifter tänkts något modifierade, nämligen begränsade
till att äga rum »i mån av tillgång på arbetskrafter och om så i övrigt
befinnes lämpligt». Anstaltens befattning med projekterings- och kontrollarbete
förutsattes i det senare förslaget bliva av huvudsakligen rådgivande
art. I det första förslaget hade de sakkunniga utgått ifrån att i författningsväg
skulle utfärdas vissa bestämmelser om åskledarkontrollen, varigenom
arbetsuppgifter automatiskt skulle tillföras anstalten. I nu föreliggande förslag
gjordes sålunda icke anspråk på någon monopolställning för anstalten.
De sakkunniga anförde därjämte, att sedan anstalten överförts till institutet
visserligen såväl projekteringar som kontrollbesiktningar kommit till
utförande, men att anstalten i viss utsträckning kunnat begränsa sig till att
lämna allmänna principiella upplysningar och anvisningar för anläggningarnas
och besiktningarnas utförande. När det gällde projektering och kontroll
av åskledaranläggningar såväl på staten tillhöriga byggnader eller inom
sprängämnesfabriker och oljehamnar som på byggnader, tillhörande kommuner
och landsting eller enskilda, hade de sakkunniga dock ansett anstalten
böra hava möjlighet att i särskilt viktiga fall eller då omständigheterna
eljest därtill föranledde antingen själv utföra arbetet eller ock
övervaka detsamma. Med den sålunda föreslagna begränsningen kunde kollegium
tillstyrka de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

Såsom en viktig arbetsuppgift anförde de sakkunniga insamling och bearbetning
av allt tillgängligt observationsmaterial över inom landet inträffade
åskslag, vilkas verkningar varit av betydelse med hänsyn till sin ekonomiska
skadegörelse eller det intresse, de erbjöde ur vetenskaplig synpunkt.
Kollegium delade fullt de sakkunnigas mening i detta avseende.

Bland arbetsuppgifterna angåves vidare befordrandet av instruktionskurser
i fråga örn åskledare för montörer och besiktningsmän. Kollegium förutsatte,
att denna instruktionsverksamhet från anstaltens sida skulle bedrivas
i nära samarbete med de läroanstalter av olika slag, som meddelade yrkesundervisning
inom det elektriska facket.

De sakkunniga omnämnde vidare arbete för införande av i möjligaste
mån normaliserad åskledarmateriel. Denna arbetsuppgift syntes böra utföras
i intim kontakt med elektriska standardiseringskommittén. Denna

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 218.

institution, som genom Sveriges standardiseringskommission åtnjöte statsunderstöd,
hade till uppgift bland annat att verkställa standardiseringsarbete
av sådant slag, varom här vore fråga. Kommittén adjungerade med
sig för varje normarbete de personer, som ansåges besitta den största sakkunskapen
på området. Kollegium utginge från att avsikten vore att resultaten
av anstaltens arbete på detta område gjordes tillgängliga genom
förmedling av standardiseringskommittén.

Gentemot den av de sakkunniga omnämnda propagandaverksamheten hade
kollegium intet att erinra.

Beträffande slutligen de sakkunnigas hemställan örn ett statsbidrag å
8 500 kronor årligen ville kollegium framhålla, att ett tekniskt-vetenskapligt
forskningsarbete, avseende frågan om lämpligaste sättet för byggnaders skyddande
mot åska otvivelaktigt vore av så stor betydelse, särskilt ur brandskyddssynpunkt,
att det förtjänade att av staten stödjas. Då nu institutet
icke utan åsidosättande av annat forskningsarbete torde kunna med nuvarande
resurser ägna åskledarfrågor nödig uppmärksamhet och anlitande
av donationsmedel i större utsträckning än vad redan skett på av de sakkunniga
anförda skäl icke syntes böra ifrågakomma, funne kollegium det
skäligt, att staten tillsköte nödiga medel. Mot det föreslagna beloppet vore
från kollegii sida icke något att erinra. Självfallet borde emellertid frågan
om statsanslaget till anstalten tagas under förnyat övervägande, om och i
den mån högspänningsinstitutets tillgångar framdeles kunde bereda möjlighet
till ökat understöd även åt åskledarkontrollanstalten såsom avdelning
av institutet.

Arméförvaltningens artilleri- och forti fikat ionsde parle merit samt marinförvaltningen
hava icke haft något att erinra mot de sakkunnigas nu föreliggande
förslag.

Fly g förvaltningen har anfört huvudsakligen följande:

Den i donationsbrevet den 3 maj 1918 intagna föreskriften att frågor, som
vore av övervägande praktisk natur, skulle behandlas av åskledarkontrollanstalten,
medan de vetenskapliga uppgifterna skulle åvila institutet, syntes
väl förenlig med de av de sakkunniga föreslagna arbetsuppgifterna för åskledarkontrollanstalten.
Genom anstaltens bibehållande såsom en avdelning
under institutet torde donationsbrevets nämnda föreskrift bäst tillgodoses.

De sakkunniga hade i sitt nu föreliggande förslag inskränkt anstaltens
verksamhet till att bliva av väsentligen rådgivande karaktär. Detta syntes
flygförvaltningen vara synnerligen välbetänkt, då anstaltens medel och personal
otvivelaktigt icke vore av den storleksordning, som skulle erfordrats
för en verksamhet enligt de riktlinjer, som av de sakkunniga angivits i det
ursprungliga förslaget av den 19 december 1933.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle anstalten, när det gällde projektering
eller kontroll av åskledaranläggningar, såväl på staten tillhöriga
byggnader eller inom sprängämnesfabriker och oljehamnar som på byggnader,
tillhörande kommuner och landsting eller enskilda, dock hava möjlighet
att i särskilt viktiga fall eller då omständigheterna eljest därtill föranledde,
antingen själv utföra arbetet eller ock övervaka detsamma. Det syntes
flygförvaltningen vara nödvändigt, att innebörden av sistnämnda bestämmelse,
vilken av de sakkuniga icke direkt inarbetats i punkterna 1—8 rörande
anstaltens arbetsuppgifter, närmare preciserades.

Kungl. Mctj:ts proposition Nr 218.

Av de sakkunnigas yttrande franninge icke klart, huruvida någon skyldighet
skulle anses föreligga för flygförvaltningen att beträffande de förvaltningen
underställda byggnaderna taga anstaltens verksamhet i anspråk.
Det syntes flygförvaltningen lämpligt att bestämmelse infördes, att statens
institutioner, när de därtill funne omständigheterna föranleda, berättigades
att hos anstalten inhämta råd och att hos anstalten begära utredning och
projektering i fall, som syntes vara av den art, som motiverade anstaltens
medverkan.

Av de sakkunnigas yttrande syntes vidare framgå, att kostnaderna för anstaltens
verksamhet avsåges att bestridas dels av statsmedel, del av institutets
materielanslag, varför för det av anstalten presterade arbetet inga särskilda
avgifter eller kostnader skulle av anstalten debiteras. Detta torde
emellertid böra närmare fastslås.

Huruvida de av de sakkunniga beräknade årskostnaderna, 8 500 kronor,
bleve tillräckliga för att med kraft och resultat tillåta lösandet av anstaltens
arbetsuppgifter undandroge sig för närvarande flygförvaltningens närmare
bedömande. Det för resor anslagna beloppet, 500 kronor, syntes icke väl
förenligt med arbetsuppgifternas punkt 5) och punkt 4) rörande kontroll
av åskledare å de under 1) och 3) upptagna byggnaderna ävensom med i
donationsbrevet nämnd uppgift att insamla material för vetenskaplig bearbetning
företrädesvis genom att till de ställen inom landet, där blixten åstadkommit
skada eller märkvärdiga företeelser, så fort ske kunde och i möjligaste
omfattning sända sakkunnig och skicklig person, som skulle göra en
noggrann beskrivning över blixtens verkningar därstädes, åtföljd av plan
över det träffade föremålet jämte trakten däromkring, belysande fotografier
m. m.

Med stöd av vad sålunda anförts finge flygförvaltningen, under förutsättning
att förvaltningens ovan anförda synpunkter vunne vederbörligt beaktande,
tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Statskontoret har yttrat bland annat:

Från de synpunkter statskontoret hade att företräda syntes bindande invändningar
icke kunna riktas mot de sakkunnigas förslag att till institutet för
högspänningsforskning vid universitetet i Uppsala anknyta åskledarkontrollanstalten,
vars upprätthållande förutsatts i donationsurkunden av den
3 maj 1918.

Icke heller hade statskontoret funnit anledning framställa erinran mot
beräknandet av för anstaltens verksamhet erforderliga medel.

Beträffande sättet för bestridande av anstaltens kostnader finge ämbetsverket,
som ifrågasatte, huruvida icke — liksom hittills syntes hava varit
fallet — till täckande av någon del av kostnaderna bidrag borde kunna
påräknas från enskilda personer eller företag, erinra, att bestämmelserna
i donationsurkunden icke syntes lägga hinder i vägen för att kostnaderna
för anstaltens drift skulle utgå ur den till Uppsala universitet överlämnade
donationsfondens avkastning. Med hänsyn emellertid till att i så fall den
tidpunkt, då det av 1931 års riksdag beviljade lånet å 425 000 kronor skulle
kunna återbetalas och donationens avkastning bestrida samtliga kostnader
för inslilutet för högspänningsforskning, härigenom skulle framflyttas utöver
den tid av ungefär tio år, med vilken tidigare räknats, hade emellertid
de sakkunniga ansett sig böra stanna vid att förorda, att det äskade beloppet
av 8 500 kronor finge utgå av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Enligt vad statskontoret under hand inhämtat utgjorde behållningen å
förevarande donation den 30 juni 1936 lil bil kronor 86 öre. Fonden hade
under budgetåret 1935/36 — i likhet med övriga fonder vid universitetet —
gottgjorts avkastning efter en genomsnittsränta av 3SU procent med 26 352
kronor 21 öre. Av sagda avkastning hade emellertid viss utbetalning skett till
donatorerna såsom understöd samt till åskledarkontrollanstalten för dess
verksamhet. För budgetåret 1936/37 beräknades räntesatsen bliva omkring
3 procent, innebärande således en årsavkastning å förevarande donationsmedel
av cirka 22 000 kronor.

Vad ovan anförts gåve vid handen, att avkastningen å donationen även
framdeles medgåve bestridandet av kostnaderna för anstaltens verksamhet.
Statskontoret finge för sin del förorda en sådan medelsdisposition.

Ämbetsverket ville i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att
donationen — vare sig avkastningen i fortsättningen anlitades för nyssnämnda
ändamål eller ej — med hänsyn till det donatorerna tillerkända
årliga understödet samt nuvarande ränteförhållanden icke kunde beräknas
tillväxa i den takt, man ursprungligen räknade med. Med all sannolikhet
vore fördenskull den tidpunkt, då ovanberörda lån å 425 000 kronor kunde
komma att återbetalas och donationsavkastningen bestrida samtliga kostnader
för institutet för högspänningsforskning, ganska avlägsen. Vid sådant
förhållande syntes det statskontoret böra tagas under övervägande örn icke
spörsmålet rörande donationsmedlens användning och vad därmed sammanhängde
borde upptagas till förnyad prövning.

Byggnadsstyrelsen har med biläggande av en av styrelsens sakkunniga
i elektriska frågor i ärendet avgivet yttrande, vari erinringar i vissa avseenden
framställts mot de sakkunnigas förslag, tillstyrkt vad de sakkunniga i
den 11 december 1936 avgivet yttrande föreslagit rörande åskledarkontrollanstaltens
arbetsuppgifter och organisation.

Styrelsen för svenska besiktningsmannaföreningen, sektion lil för elektriska
anläggningar, har yttrat huvudsakligen följande:

Enligt det föreliggande förslaget skulle, när det gällde projektering eller
kontroll av åskledaranläggningar, såväl på staten tillhöriga byggnader eller
inom sprängämnesfabriker och oljehamnar som på byggnader, tillhörande
kommuner och landsting eller enskilda, anstalten hava möjlighet att i särskilt
viktiga fall eller då omständigheterna eljest därtill föranledde antingen
själv utföra arbetet eller ock övervaka detsamma. Det skulle således vara
möjligt för anstalten att. då den så funne angeläget, bedriva kontroll och
besiktning av åskledare med tillhjälp av statsanslag och därvid utestänga
enskilda besiktningsmän från ett arbetsområde, som ända från tillkomsten
av åskledaranläggningar tillhört dem. Vid intrång i enskildas verksamhet
hade staten tidigare lämnat ersättning, till exempel till personer, som haft
sin verksamhet inom tobaksbranschen och som genom det statliga monopolet
blivit hindrade i sin näring.

Rent tekniskt sett hade det av de sakkunniga avgivna förslaget ett flertal
olägenheter. I praktiken hade det hittills varit så, att kontrollen av elektriska
starkströmsanläggningar och åskledare ofta omhänderhafts av samma person
eller firma. Härigenom hade betydliga besparingar gjorts och samma
instrument hade exempelvis kunnat användas för uppmätning av jordplåtar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

vid åskledaranläggningar och elektriska anläggningar i övrigt. Om skilda
personer i en del fall skulle utföra besiktningarna, bleve härigenom besiktningen
fördyrad till men för anläggningens innehavare.

Ur organisatorisk synpunkt syntes det framlagda förslaget knappast vara
tillfredsställande. En särskild institution skulle finnas för byggnadernas
åskledare. Det torde få framhållas, att åskskyddet ej blott vore en fråga
för byggnader i och för sig utan även för elektriska starkströmsanläggningar.
Sålunda skedde årligen stora skador på grund av atmosfäriska
inverkningar på elektriska installationer. Det syntes därför styrelsen vara
allt skäl, att skyddsanordningar för atmosfäriska störningar, vare sig det
gällde byggnadsåskledare eller anordningar på starkströmsanläggningar,
komme under kontroll av samma myndighet. En utredning borde därför
enligt styrelsens förmenande först göras, huruvida ej hithörande frågor helt
kunde läggas under elektriska inspektionen.

Styrelsen vore fullt överens med de sakkunniga om att vetenskaplig forskning
och statistik, då det gällde åskledare och åskskador, borde uppmuntras.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget syntes däremot ej garantera, att
de använda medlen verkligen komme forskningen till godo. Vidare ville
styrelsen framhålla, att frågan örn åskskydd för närvarande befunne sig i
ett så att säga vetenskapligt stadium. De framgångsrika och över hela världen
erkända arbeten, som bedrivits av professor Norinder, hade givit värdefulla
impulser för tekniken. Härvid finge dock ej förglömmas, att det rena
forskningsarbetet och den tekniska utformningen av åskskydden och kontrollen
av desamma vore skilda saker. Det tekniska utförandet av åskledare
och kontroll av desamma läge enligt styrelsens förmenande närmare det
tekniska starkströmsområdet än det forskningsarbete, som bedreves av Uppsala
universitet. Styrelsen ansåge därför, att utredning borde göras, huruvida
ej undervisningen för installatörer vid elektriska anläggningar kunde inrymma
även undervisning för utförande och kontroll av åskledaranläggningar.

Styrelsen vill understryka betydelsen av att åskledaranläggningarna ur
teknisk synpunkt bleve väl utförda och kontrollerade. Det syntes styrelsen
som örn tillräcklig garanti ej funnes för att åskledarkontrollanstalten finge
personal med betryggande teknisk utbildning. I förslaget upptoges såsom
en verksamhetsgren för anstalten att kontrollera åskledarmateriel. Enligt
styrelsens uppfattning vöre åskledarmaterielen så nära besläktad med starkströmsmateriel,
att dylik kontroll lämpligen borde läggas under det redan
befintliga organet svenska elektriska materielkontrollanstalten aktiebolag.

Ehuru framför allt genom professor Norinders forskningsarbete åskledarfrågan
för ögonblicket måhända syntes hava fått en speciell ställning, ansåge
dock styrelsen, att man för framtiden ej borde räkna med någon sådan
särställning. Styrelsen ansåge, att enligt all sannolikhet åskledarfrågan
komme att bliva en huvudsakligen teknisk angelägenhet. I händelse en
särställning för åskledarfrågan mot förmodan skulle befinnas ändamålsenlig.
syntes dock, all Uppsala universitet och till detta knutna institutioner
ej borde ligga närmare till hands än tekniska högskolan.

Den organisation av åskledarkontrollanstalten, som de sakkunniga föreslagit,
hade en särskild svaghet i det att den vöre helt fristående. Det vore
icke klarlagt, vilken befogenhet denna anstalt kunde få. Man kunde således
ej se, i vilken grad som den verkligen skulle kunna utöva kontroll av åskledaranläggningar.
Örn vården av åskledarfrågan i stället anförtroddes åt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

kommerskollegii elektriska inspektion, vore alla vägar både för kontroll och
andra organisatoriska saker utan vidare öppna, och man kunde få garanti
för att teknisk sakkunskap ej skulle saknas.

Styrelsen funne alltså det framlagda förslaget sådant, att styrelsen för sin
del måste avråda från detsamma. Dels kunde förslaget innebära en statsunderstödd,
mer eller mindre monopolliknande, konkurrens med föreningens
medlemmar, dels funnes ur organisatorisk och annan synpunkt påvisbara
brister i det framlagda förslaget. Styrelsen finge därför, i händelse
Kungl. Maj:t ansåge, att något borde åtgöras i denna angelägenhet, föreslå,
att utredning gjordes om möjligheten att inordna åskledarkontrollen under
elektriska inspektionen.

Styrelsen för svenska konsulterande ingenjörers förening har anfört bland
annat:

Enligt styrelsens åsikt skulle anstaltens verksamhet med den nu föreslagna
arbetsplanen liksom vid den tidigare förordade organisationsplanen
komma att menligt beröra den verksamhet, som utövades av de medlemmar
i föreningen, som sysslade med åskledaranläggningars projektering och kontroll,
i det att de finge vidkännas en statsunderstödd konkurrens i fråga
örn sådana arbeten, som de hittills utfört för olika statsinstitutioner, kommuner,
landsting och enskilda, en konkurrens, som sannolikt komme att
medföra, att dessa medlemmar i en hel del fall måste nedlägga sin berörda
verksamhet.

Styrelsen ville gärna erkänna, att vissa av de arbetsuppgifter, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle åvila anstalten, förvisso vore mycket beaktansvärda.
Sålunda skulle utan tvivel insamlandet och bearbetandet av observationsmaterial
över inom landet inträffade åskslag vara av betydelse för
forskningen rörande den atmosfäriska elektriciteten. Det förefölle emellertid,
som om denna gren av anstaltens verksamhet närmast borde tillhöra
institutets för högspänningsforskning verksamhetsområde.

Enligt styrelsens åsikt syntes institutet för högspänningsforskning och i
synnerhet professor Norinder personligen på allt sätt förtjäna uppmuntran.
Styrelsen kunde dock icke finna, att de statliga utgifter, som vore förbundna
med anstaltens anknytning till Uppsala universitet, med säkerhet
komme den vetenskapliga forskningen till godo, såsom planerna nu blivit
utformade. Att en särskild anstalt genom statsunderstödet skulle bedriva en
verksamhet, vilken lätt kunde få karaktären av monopol, innebure ett ingripande
i det fria näringslivet, som icke syntes vara påkallat. I detta sammanhang
kunde framhållas, att det funnes åskskyddsfrågor, som läge helt
utanför den föreslagna anstaltens verksamhet, men som utgjorde en viktig
del i institutets arbete, nämligen elektriska ledningars skyddande mot
atmosfäriska störningar. Den tekniska sidan av denna fråga folie, såsom
hörande till starkströmstekniken, under kommerskollegii verksamhetsområde.
I den mån ett statligt organ skulle utöva kontrollen över byggnadsåskledare,
borde därför denna kontroll kunna utövas av samma myndighet,
som handhade kontrollen över den nämnda starkströmsbetonade delen av
åskskyddet, nämligen elektriska inspektionen inom kommerskollegium. Att
ett specialområde inom elektrotekniken, åskledarskyddet å byggnader, skulle
underställas Uppsala universitet syntes icke i och för sig innebära någon
organisatorisk fördel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21S.

Det syntes styrelsen därför vara ett önskemål, att, innan beslut fattades
i hithörande angelägenhet, utredning skedde angående möjligheten att inordna
kontrollen av åskledaranläggningar — även innefattande byggnadsåskledare
— under den redan förefintliga statliga kontrollen av elektriska
anläggningar.

Med stöd av det ovan anförda finge styrelsen hemställa, att något förslag
till riksdagen angående ett inordnande av åskledarkontrollanstalten såsom
särskild avdelning under institutet för högspänningsforskning icke måtte
avlämnas.

Skulle Kungl. Maj:t likväl komma att framlägga förslag härom, hemställde
styrelsen, att anstaltens verksamhet begränsades på sådant sätt, att den
icke komme att utgöra en med enskilda ingenjörer och ingenjörsfirmor
konkurrerande statsunderstödd verksamhet.

Södra Sveriges äng palme förening har yttrat huvudsakligen följande:

Den verksamhet på åskledarkontrollens område, som redan förefunnes i
vårt land, vore så omfattande och hade fungerat på sådant sätt, att någon
anledning icke förelåge att i enlighet med de sakkunnigas förslag vidtaga en
genomgripande förändring av förutsättningarna för densamma.

Det måste anses angeläget, att den fond av erfarenhet, som de hittills på
området verksamma fackmännen samlat, och den träning, de förvärvat i behandling
av tekniskt-ekonomiska spörsmål, även i fortsättningen bleve utnyttjade.
I detta sammanhang kunde särskilt framhållas betydelsen av, att
vid nyuppförande av eller vid förbättringsarbeten å åskledaranläggningar ekonomiska
realiteter bleve vederbörligen beaktade, så att icke mera vidlyftiga
anordningar vidtoges, än vad vunnen erfarenhet visat vara behövligt för
åstadkommande av betryggande åskskydd.

Även om sålunda nu rådande standard ifråga om åskledaranläggningars
utförande måste anses ganska tillfredsställande, uteslöte detta givetvis icke.
att det vore av stort allmänt intresse, att de vetenskapliga rön, som gjordes
vid institutet för högspänningsforskning vid Uppsala universitet, bleve tillgängliga
för praktiserande teknici. Det vore särskilt viktigt, att, örn institutet
genom mätningar och försök uppnådde resultat, som medförde möjlighet
att på ännu säkrare och ändamålsenligare sätt än hittills utföra åskledare,
dessa bleve publicerade. De enskilda ingenjörsbyråerna vöre säkerligen alltid
beredda att ställa sina erfarenhetsrön till institutets förfogande.

Vare sig åskledarkontrollanstalten anslötes som särskilt företag lill institutet
för högspänningsforskning eller helt uppginge i detta, borde icke sådant
arrangemang träffas, att med hjälp av statsunderstöd konkurrens med
enskilda fackmän uppstodc. Institutet kunde utan tvivel bäst fylla sin uppgift
att samla och förmedla kännedomen örn rön och forskningsresultat, örn
detsamma icke medelst åskledarkontrollanstalten sökte övertaga projektering
och kontroll, som hittills handhafts av enskilda. Föreningen instämde för sin
del i vad styrelsen för svenska konsulterande ingenjörers förening i yttrande
av den 27 april 1937 i detta ärende hemställt.

Mellersta och norra Sveriges ångpanneförening har yttrat bland annat:

Det vore av stort allmänt intresse, att de vetenskapliga rön, som gjordes vid
institutet för högspänningsforskning vid Uppsala universitet, komme till allmän
kännedom. Det vore särskilt viktigt, alt de mätningar, iakttagelser och
försöksresultat, som vore av sådan natur, att de medförde möjlighet att säle -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

rare eller på lämpligare och ändamålsenligare sätt utföra åskledare, publicerades
och gjordes tillgängliga bland annat i form av anvisningar för projektering,
utförande och kontroll av åskledare.

Det vore dessutom i vissa fall av värde, att uppgjorda projekt till åskledaranläggningar
bleve kritiskt granskade av den vid institutet disponibla sakkunskapen.
Dylik kritisk granskning vore speciellt befogad i fråga örn åskledare
vid sprängämnesfabriker och oljeupplag.

Örn åskledarkontrollanstalten i form av ett delvis statsunderstött men
även mot arvode arbetande företag anslötes till institutet för högspänningsforskning,
vore det viktigt, att anstaltens uppgifter avgränsades i vissa avseenden.

Åskledarkontrollanstalten borde tydligen i sin egenskap av statsunderstödd
anstalt undvika konkurrens med de enskilda personer och företag, som utövade
verksamhet i fråga örn projektering och kontroll av åskledare.

Eftersom åskledarkontrollanstalten direkt anknötes till institutet för högspänningsforskning,
vore det ju självklart, att institutets forskningsresultat,
i den mån de vore av praktiskt värde, i första band komme att utnyttjas av
kontrollanstalten. Det måste emellertid även vara möjligt för anstalten
utomstående fackmän att tillgodogöra sig institutets forskningsresultat i
nämnda avseende.

Örn åskledarkontrollanstalten skulle mot arvode direkt projektera och
kontrollera åskledaranläggningar i konkurrens med utomstående fackmän
och örn högspänningsinstitutet därjämte skulle vara i viss mån beroende av
åskledarkontrollanstaltens ekonomiska avkastning, torde det icke vara möjligt
alt åstadkomma ett förtroendefullt samarbete mellan institutet och kontrollanstalten
å ena sidan och de enskilda fackmännen å andra sidan. De
utomstående fackmännen skulle under sådana förhållanden känna sig praktiskt
utestängda från möjligheten att tillgodogöra sig högspänningsinstitutets
forskningsresultat i avseende på åskledares projektering och kontroll.

De nämnda riskerna kunde åtminstone i huvudsak undvikas, örn den direkta
projekteringen och den direkta kontrollen av åskledaranläggningar
enligt punkt 4 av de sakkunnigas förslag helt uteslötes från åskledarkontrollanstaltens
arbetsprogram.

Uteslutandet av punkt 4 från arbetsprogrammet innebure nämligen, att i
normala fall ingen konkurrens behövde uppkomma mellan åskledarkontrollanstalten
och de inom området verksamma enskilda fackmännen och företagen.
Därmed skulle även anledningarna till ekonomisk intressemotsättning
mellan högspänningsinstitutet och berörda enskilda företag bortfalla, så att
möjligheter öppnades till ett förtroendefullt samarbete.

Örn anstaltens arbetsuppgifter begränsades på nämnda sätt, kunde det
vara lämpligt, att uppgjorda projekt rörande åskledare för sprängämnesfabriker
och oljeupplag obligatoriskt granskades av anstalten. Det vore dessutom
sannolikt, att projekt rörande andra viktiga byggnader frivilligt skulle
underställas anstalten för granskning.

Resultatet av ett arbete efter dessa linjer torde på längre sikt bliva, att de
fackmän, som projektera och kontrollera åskledaranläggningar, genom anstaltens
kritik och anvisningar bleve väl orienterade om vetenskapens rön
inom hithörande område. Detta skulle i sin ordning medföra högre standard
på allt projekterings- och kontrollarbete vid åskledaranläggningar.

Under hänvisning till det ovan anförda finge föreningen hemställa, att
punkt 4 i de sakkunnigas förslag uteslötes från anstaltens arbetsuppgifter.

Kungl. Majus proposition Nr 218. 77

Landsbygdens ömsesidiga brandförsäkringsbolags förening har framhållit: Föreningen

vore en sammanslutning av de brandförsäkringsbolag, som dominerade
landsbygdsbrandförsäkringen i Sverige, och utgjordes av 36 stycken
ömsesidiga bolag. Medlemmarnas sammanlagda försäkringssumma utgjorde
vid 1936 års utgång över 9 miljarder kronor, representerande cirka 70
procent av landsbygdens brandförsäkring, innefattande såväl lantgårdar som
även kyrkor och andra kommunala byggnader. Föreningens ändamål vore
bland annat att bevaka medlemmarnas gemensamma intressen och då så
ansåges nödigt och nyttigt avgiva offentliga yttranden i frågor, som rörde
brandförsäkringsverksamheten på landsbygden.

Det ifrågavarande under utredning varande ärendet hade av föreningen
ansetts vara av den allra största vikt för brandförsäkringsverksamheten på
landsbygden.

Frekvensen av åskeldsvådor på landsbygden vore avsevärd, och dessvärre
syntes utvecklingen på grund av det förändrade byggnadssättet för lantgårdarnas
ekonomihus gå hän mot en ökning av åskfaran. Som bekant sökte
jordbrukarna tillfredsställa sitt behov av jordbrukets rationalisering bland
annat genom en koncentrering av dess utrymmesbehov till en enda stor
byggnad, i stället för att man förut hade ett större antal mindre och ofta
spridda byggnader. Dessa stora, med ett flertal maskinella anordningar utrustade
ekonomihus, utgjorde med sin mångfald av ledningar och järnbalkar
m. m. samt sin stora höjd ett betydligt mera lättillgängligt mål för blixten,
än de förutvarande små byggnaderna. År 1937 torde vara ett av de värsta
åskåren hittills för jordbruket. Enbart genom ett enda åskväder antändes och
nedbrunno sommaren 1937 gårdar för flera hundra tusen kronors värde.
Behovet av åskskydd vore för närvarande synnerligen bristfälligt tillgodosett
i fråga om lantgårdar. Bristfälligheterna hänförde sig såväl till en alltför låg
anläggningsfrekvens som också till ett i många fall tekniskt otillfredsställande
utförande. Orsakerna till dessa mindre goda förhållanden måste enligt
föreningens uppfattning sökas i dels de mycket stora kostnader, som vore
förknippade med nuvarande anläggningsteknik och dels den hittills rådande
bristande kännedomen örn blixtnedslagets karaktär samt om de minimikrav,
som måste uppställas i fråga örn en åskledares avledningsförmåga.

För alt erhålla en förbättring av förhållandena härutinnan, hade föreningen
för ett par år sedan i samråd med svenska brandskyddsföreningen trätt i
förbindelse med föreståndaren för institutet för högspänningsforskning i
Uppsala, professorn Harald Norinder. Resultatet av de undersökningar och
studier, professorn Norinder i anslutning därtill företagit, förelåge nu i form
av en handbok rörande åskledare och deras anläggning, till vilken förfaltarrätten
överlåtits på föreningen och vars tryckning och distribution på landsbygden
komme att verkställas genom föreningens försorg.

Enligt föreningens uppfattning kunde denna omfattande fråga icke därmed
avföras från dagordningen. Åskledartekniken måste med den fortsatta
utvecklingen inom byggnadsverksamheten och jordbruket undergå motsvarande
förändringar för att fylla sitt syfte. Föreningen hade den åsikten, att.
för att fullt tillfredsställande resultat skulle kunna uppnås, tekniken måste
grundas på vetenskaplig undersökning. Det lyckligaste torde vara, örn de
tekniska konstruktionerna kunde ske i omedelbart samband med den vetenskapliga
forskningen. Ur säkerhets- och auktoritetssynpunkt vore det även
synnerligen gynnsamt, örn kurser för montörer och besiktningsmän i fråga

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 218.

om åskledare kunde komma till stånd med motsvarande vederhäftiga ledning.
Ett kontinuerligt arbetande forskningsinstitut med direkt anknytning
till teknik och praktik måste enligt föreningens mening medföra den bästa
lösningen av åskledarproblemet.

Föreningen ville därför som sin uppfattning uttala, att ett genomförande
av de arbetsuppgifter och den organisation, som i de sakkunnigas förslag av
den 11 december 1936 blivit framlagda för åskledarkontrollanstalten skulle
vara till största värde för brandförsäkringsväsendet på landsbygden och därmed
för dess försäkringstagare, d. v. s. största delen av Sveriges jordbrukande
befolkning.

I samband med Kungl. Maj:ts äskanden till riksdagen om anvisande av
''anslag till materiel vid universiteten har hittills plägat i detalj angivas, huru
anslagen för ett kommande budgetår skulle disponeras. Visserligen har härvid
förutsatts, att Kungl. Maj:t i samband med fastställandet av stat för respektive
materielanslag skulle äga vidtaga erforderliga jämkningar i de anslagsbelopp,
som beräknats för de olika ändamålen. Genom att dessa belopp
upptagits å en av departementschefen för riksdagen framlagd sammanställning
har Kungl. Maj:t emellertid i trots av den Kungl. Majit i viss utsträckning
lämnade rörelsefriheten nästan undantagslöst känt sig bunden av
de i sammanställningen angivna summorna. Detta förhållande har icke
alltid varit till båtnad för universiteten, enär den tidrymd, som förflyter mellan
beloppens fixerande i berörda sammanställning och den tidpunkt, från
och med vilken de skola utgå, är så pass lång, att förhållanden därunder lätt
kunna uppkomma, vilka lämpligen borde föranleda en förskjutning av ett
anslagskrav till förmån för ett annat. Därest åter den definitiva anslagsfördelningen
framflyttas till en tidpunkt närmare det nya budgetårets ingång,
undvikes sagda olägenhet. Vid de tekniska högskolorna har sedan länge beträffande
materielanslagen tillämpats ett i förhållande till universiteten mera
summariskt förfaringssätt. Departementschefen har här för riksdagen allenast
angivit det anslagsbelopp, som enligt hans mening borde utgå för ett
kommande budgetår. Föreskrifter angående anslagsdispositionen har sedermera
efter vederbörandes hörande meddelats av Kungl. Majit. Då jag anser
denna ordning vara att föredraga framför den i fråga om universiteten hittills
tillämpade, kommer jag icke nu att ''framlägga något i detalj utformat
förslag till materielanslagens vid universiteten fördelning för nästa budgetår.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i samband med fastställande av
stat för respektive materielanslag på förslag av vederbörande universitetsmyndigheter
slutligt fixera anslagssummorna till olika under anslagen fallande
ändamål.

Kanslerns förslag om sammanläggande av varje institutions så att säga
normala anslag med dess andel av förstärkningsanslaget på grund av den
svenska valutans ställning anser jag mig på av kanslern anförda skäl kunna
biträda. Med anledning härav böra för nästa budgetår de vid båda universiteten
nu upptagna förstärkningsanslagen uteslutas ur staterna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Kanslern har äskat, att förevarande anslag måtte höjas med icke mindre
än 152 800 kronor till 825 500 kronor. För såvitt kanslerns förslag om anställande
av en amanuens vid psykologiska laboratoriet ej skulle bifallas, anser
kanslern anslaget till laboratoriet icke kunna minskas med det i kanslerns
sammanställning angivna beloppet av 400 kronor utan böra uppföras
med oförändrat belopp, 1 600 kronor. Då — såsom framgår av den under
avlöningsanslaget till Uppsala universitet lämnade redogörelsen — jag icke
ansett mig kunna förorda inrättandet av den ifrågasatta amanuensbefattningen,
avser kanslerns ökning av universitetets materielanslag 153 200
kronor och anslagets slutsumma 825 900 kronor.

Vad först beträffar det av kanslern begärda särskilda förstärkningsanslaget
för bestridande av de på grund av senare tiders prisstegring ökade uppvärmningskostnaderna,
föranleder detta krav icke någon erinran från min
sida. Kanslern har beräknat anslaget till 20 300 kronor. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att i sinom tid närmare bestämma anslagets storlek. I
detta sammanhang får jag framhålla angelägenheten av att den av kanslern
omförmälda inom universitetet pågående utredningen i fråga örn utbrytande
ur de olika institutionernas materielanslag av de belopp, som avse bränslekostnader,
i syfte att sammanföra dem till ett för universitetet gemensamt
bränsleanslag fullföljes så, att frågan kan upptagas till prövning i samband
med universitetets anslagsäskanden till 1939 års riksdag.

I likhet med universitetsmyndigheterna och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd tillstyrker jag, att den föreslagna löneregleringen för botaniska
trädgårdens arbetarpersonal genomföres från och med nästa budgetår. Emot
de härför framlagda grunderna har jag ej funnit anledning till erinran. Jag
vill dock framhålla, att jag i likhet med lönenämnden anser å ifrågavarande
personal böra tillämpas enahanda bestämmelser rörande sjukavlöning, semester
m. m., som i berörda avseende i allmänhet gälla för arbetare i statens
tjänst. Jag förutsätter, att kostnaderna för löneregleringen komma att i stort
sett hålla sig inom den av kanslern angivna kostnadsramen.

För flertalet institutioner föreligga utan tvivel behov av ökade anslagsmedel.
Det är mig dock icke möjligt att föreslå en höjning av anslagen med så
avsevärda belopp, som kanslern förordat. Beskärningar av anslagskraven
torde i flertalet fall bliva ofrånkomliga. För de i den tabellariska sammanställningen
angivna ändamålen anser jag mig för nästa budgetår kunna tillstyrka
en anslagsökning av 61 300 kronor.

Emellertid synes en ytterligare ökning av anslaget böra komma till stånd.
På grund av vad jag anfört i 1938 års statsverksproposition, kapitalbudgeten:
bilaga 7, punkten 6, torde för uppvärmning av den nya byggnaden för botaniska
institutionen vid universitetet i Uppsala böra för nästa budgetår anvisas
ett belopp av 3 000 kronor.

Vidkommande härefter förslaget örn åskledarkontrollanstaltens anknyt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

ning till institutet för högspänningsforskning vid Uppsala universitet vill
jag till en början understryka, att samtliga de i ärendet hörda myndigheterna
givit de sakkunnigas i detta avseende framställda förslag — sådant det slutligt
utformats -— sin anslutning. För egen del anser jag en dylik intim anknytning
innebära påtagliga fördelar för den tekniskt-vetenskapliga forskningen
på ifrågavarande område. Såsom från olika håll med styrka framhållits,
är det av synnerlig vikt, att tekniken beträffande åskskydd grundas
på vetenskapliga undersökningar och rön. Ett ständigt arbetande vetenskapligt
institut, som står i direkt kontakt med de tekniskt-praktiska erfarenheterna,
måste bliva av betydande värde för lösningen av det ur säkerhets- och
ekonomisk synpunkt samt ej minst för jordbruksnäringen viktiga åskledarproblemet.
De av vissa tekniska sammanslutningar uttalade farhågorna för
att kontrollanstalten skulle på förevarande område komma att bedriva något
slags mer eller mindre monopolliknande konkurrens med enskilda företagare
synas mig överdrivna. Anstaltens uppgift är avsedd att bliva av huvudsakligen
rådgivande art. Allenast när det gäller projektering och kontroll av
åskledaranläggningar på staten tillhöriga byggnader eller inom sprängämnesfabriker
och oljehamnar eller ock på byggnader, tillhörande kommuner och
landsting eller enskilda, skulle anstalten enligt de sakkunnigas motivering
böra hava möjlighet att i särskilt viktiga fall eller då omständigheterna
eljest därtill föranleda antingen själv utföra arbetet eller ock övervaka
detsamma. I likhet med kommerskollegium anser jag den angivna begränsningen
för anstaltens berörda uppgift utgöra en tillfyllestgörande garanti
för att anstalten icke kommer att göra något obehörigt intrång på enskilda
företags verksamhet på ifrågavarande område. Fastmer håller jag för
troligt, att ett för båda parter fruktbringande samarbete skall kunna etableras
mellan den till högspänningsinstitutet knutna kontrollanstalten och de
olika företag, som ägna sig åt åskledaranläggningar. Till förtydligande av
förslagets innebörd vill jag emellertid framhålla, att det icke här är fråga
om att i något fall göra anlitandet av anstalten obligatoriskt, och att alltså,
där anstalten enligt vad nyss anförts skulle hava möjlighet att själv utföra
arbetet eller ock övervaka detsamma, detta kan ske först efter frivillig överenskommelse.
Denna innebörd av förslaget bör komma till tydligt uttryck
i de bestämmelser angående anstaltens uppgifter och verksamhet, som det
torde ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles utfärda. Jag tillstyrker alltså,
att anstalten på sätt de sakkunniga föreslagit anslutes till Uppsala universitets
institut för högspänningsforskning.

I fråga örn kostnaderna för anstaltens drift kan jag icke biträda statskontorets
förslag, att desamma skulle bestridas ur avkastningen av den Anderssonska
donationen. Jag är nämligen icke beredd att nu föreslå en åtgärd,
som måste rubba förutsättningarna för 1931 års riksdags beslut. Det
synes mig lämpligare, att medel för anstaltens driftkostnader tillsvidare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

upptagas på riksstaten. Emot de härför beräknade kostnaderna — 8 500 kronor
— har jag icke funnit anledning till erinran. Jag tillstyrker alltså, att
ett belopp av denna storlek för angivna ändamål uppföres under anslaget till
materiel för Uppsala universitet.

Anslaget skulle alltså enligt vad jag nu förordat ökas nied (61 300 + 3 000
+ 8 500=) 72 800 kronor.

Å andra sidan bör förevarande anslag på grund av det förslag, som av
chefen för finansdepartementet framlägges örn ändrad redovisning av universitetens
fastighetsbestånd, minskas med de nu upptagna anslagsposterna
till underhåll och reparationer av universitetets byggnader och till utskylder
och brandavgifter för universitetets fastigheter i Uppsala å respektive 81 000
kronor och 6 500 kronor, vilka poster icke vidare böra uppföras å anslaget.

Vidare torde på grund av mitt i det föregående framställda förslag örn inrättande
av en extra ordinarie vaktmästare och eldare i 5 lönegraden för de

1 Gustavianum inrymda institutionerna den under ifrågavarande anslag upptagna
posten till uppvärmning, belysning och städning m. m. av sagda institutioner
kunna minskas med 2 640 kronor.

Härjämte bör i avrundningssyfte den till Kungl. Maj:ts disposition ställda
anslagsposten nedbringas med förslagsvis 160 kronor.

Anslagsminskningarna skulle alltså sammanlagt utgöra (81 000 + 6 500 +

2 640 + 160 =) 90 300 kronor.

För nästa budgetår bör alltså anslaget till materiel m. m. för Uppsala
universitet upptagas med (672 700 + 72 800—-90 300=) 655 200 kronor.
Stat för anslagets användning torde i sinom tid få fastställas av Kungl. Majit.

IV. Förslagsanslaget till Lunds universitet: Avlöningar.

Detta anslag, som nu är uppfört med 1 479 700 kronor, disponeras jämlikt
en av 1935, 1936 och 1937 års riksdagar godkänd personalförteckning,
respektive avlöningsstat, som jämte därtill hörande bestämmelser återfinnes
å sid. 391 ff. i statsliggaren för budgetåret 1937/38.

I skrivelse den 5 november 1937 har kanslern för rikets universitet gjort
framställning örn anslag till avlöningar vid Lunds universitet under nästa
budgetår och därvid hemställt om följande ökningar av universitetets avlöningsanslag: -

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

1) Professur i privaträtt ............................ kronor 12 000

2) Professur i öron-, näs- och halssjukdomar i stället för

en ordinarie lärarbefattning i ämnet .............. » 9 300

3) Professur i limnologi ............................ » 12 000

4) Biträdande lärare i nationalekonomi .............. » 6 000

5) Biträdande lärare i matematik .................... » 6 000

6) Uppdelning av befattningen såsom klinisk laborator
och biträdande lärare i medicin i en klinisk laborators befattning

och en biträdande lärarbefattning i medicin » 4 800

7) Ombildande av två amanuensbefattningar vid kliniska

institutionen till assistenttjänster .................. » 3 600

8) Amanuens vid konstmuseet........................ » 1 200

9) Idrottslärare ..................................... » 4 000

10) Lärare vid en kurs i bokföring .................... » 600

11) Avlöningsförstärkning åt överbibliotekarien ........ » 1 200

12) Inrättande av en förste bibliotekariebefattning i lönegraden
B 26 .................................... » 8 640

13) Inrättande av en andre bibliotekariebefattning i lönegraden
B 21 .................................... » 6 540

14) Icke-ordinarie personal vid universitetsbiblioteket .... » 11 800

15) Tekniskt biträde i lönegraden B 7 vid patologisk-anatomiska
institutionens bakteriologiska avdelning .... » 2 780

16) Tekniskt biträde i lönegraden B 7 vid kvinnokliniken » 2 780

17) Tekniskt biträde i lönegraden B 7 vid geologisk-mine ralogiska

institutionen........................... » 2 780

18) Tekniskt biträde i lönegraden B 7 vid botaniska institutionens
systematiska avdelning (botaniska museet) » 2 780

19) Vaktmästare i lönegraden B 7 vid botaniska institutionens
systematiska avdelning (botaniska museet) .. » 2 950

20) Försöksassistent i lönegraden B 16 vid institutionen

för ärftlighetsforskning .......................... » 1930

21) Arvodeshöjning till biträdande vaktmästaren vid kemiska
institutionen .............................. » 900

22) Förändring av portvaktstjänsten vid universitetshuset

till en extra ordinarie tjänst ...................... » 50

23) Avlöningsförhöjningar till extra ordinarie befattningshavare
........................................... » 2 000

24) Särskilda löneförmåner till icke-ordinarie personal .. » 470

25) Överförande av akademikassans avkastning från av löningsanslaget

till reservfonden m. m............. » 25 850

Summa kronor 132 950.

Anslaget skulle alltså för nästa budgetår höjas med nämnda belopp
och uppföras med 1 612 650 kronor.

Över förslaget om överförande av akademikassans avkastning till reservfonden
m. m. har statskontoret den 10 december 1937 avgivit utlåtande.

Utöver ovannämnda förslag har kanslern — under åberopande av vad
av honom anförts rörande motsvarande, Uppsala universitet avseende
fråga — hemställt, att Kungl. Majit ville föreslå 1938 års riksdag besluta,
att de nu ur anslaget utgående medlen till universitetslektor i

Kungl. Majlis proposition Nr 218.

svenska språket måtte utgå under ytterligare en treårsperiod, räknat från
och med den 1 juli 1938.

I det följande lämnas en redogörelse för motiven till kanslerns äskanden,
i den mån de befunnits böra upptagas oell icke i det föregående berörts.
I övrigt hänvisas till handlingarna i ärendet.

Uppdelning av befattningen såsom klinisk laboraför
och biträdande lärare i medicin i en klinisk laborators
befattning och en biträdande lär arbefattning
i medicin. Till stöd för detta förslag har professorn S. I. Ingvar yttrat
huvudsakligen följande:

Den medicinska universitetskliniken hade under de gångna åren haft
att uppvisa en så småningom ständigt stegrad beläggning. En överblick
över de sista tio åren visade, hurusom patientantalet åren 1935 och 1936
stegrats med cirka 50 procent från år 1927—1928. Den ökade merbeläggningen
kunde endast ske inom ramen för klinikens en gång för alla bestämda
kapacitet — d. v. s. sängantal. Ett ökat antal patienter per år
kunde sålunda endast möjliggöras genom en förkortning av vårdtiden.
Denna hade i medeltal per patient år 1934 uppgått till 22,79 dagar, vilket
jämfört med motsvarande andra avdelningar i landet måste anses som
en kort tid. Den förkortade vårdtiden innebure en högst betydlig ökning
av klinikens diagnostiska arbete. Det mera omfattande patientmaterialet
innebure givetvis även en utvidgning och intensifiering av klinikens undervisningsuppgift.
På grund härav samt på grund av de allmänna utvecklingstendenserna
inom den praktiska medicinen, vilken otvivelaktigt under
de sista decennierna ytterligare vunnit i betydelse bland övriga medicinska
discipliner, syntes en uppdelning av den befattning, som benämndes klinisk
laborator och biträdande lärare i medicin, till en odelat klinisk laboratorsbefattning
och en biträdande lärarbefattning böra äga rum.

Befattningen, benämnd klinisk laborator och biträdande lärare i medicin,
innebure för befattningshavaren enligt gällande instruktion dels att
meddela undervisning i kliniska laborationer och handhava arbetet i det
kliniska laboratoriet, samt dels att meddela undervisning vid den medicinska
polikliniken. Som redan benämningen på befattningen uttryckte,
vore befattningshavarens uppgift av dubbel natur. Utan tvivel kunde sägas,
att tyngdpunkten av densamma borde ligga å det kliniska laboratoriet.
För att där utöva överinseende över arbetet, måste befattningshavaren,
eftersom arbetet innebure en tillämpning av många invecklade kemiska
och fysiologiska undersökningsmetoder, hava en djupgående utbildning
i såväl medicinsk kemi som fysiologi. Å andra sidan måste befattningshavaren
för att på ett tillfredsställande sätt fullgöra undervisningen å
medicinska kliniken också hava en mycket grundlig utbildning i den kliniska
medicinen. Eftersom endast yngre vetenskapsidkare kunde förutsättas
komma i fråga för en dylik befattning, läge det i sakens natur,
att det vore mycket svårt finna personer, som behärskade två så olikartade
arbetsuppgifter. Det vore också lätt att ur de diskussioner, som
vid tillsättningarna av denna befattning ägt rum i fakulteten vid föregående
tillfällen, finna belägg härpå. Redan från denna synpunkt kunde
sägas, att befattningen, såsom den från början fastställts, måste anses vara
så omfattande, att en uppdelning kunde anses motiverad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Det finge även framhållas, att laboratoriearbetet å det kliniska laboratoriet
för medicinska klinikens arbete tilltoge i betydelse för varje år.
samtidigt som de kliniska laboratoriemetoderna utvecklats. På de flesta
ledande klinikerna i världen ansåges chefsbefattningen för det kliniska
laboratoriet vara så betydelsefull, att den helt utfyllde innehavarens tid
och intresse. Det gällde för innehavaren av en dylik befattning icke blott
att leda det dagliga rutinarbetet å det kliniska laboratoriet utan även
att genom egna studier och initiativ städse utveckla kliniska laborationsmetoder.
Detta förutsatte givetvis ständigt omfattande studier inom fysiologi,
farmakologi och medicinsk kemi. Endast den, som hade tillfälle att
att ägna sig åt dylika studier och följa med i utvecklingen av nämnda
vetenskaper, vore i stånd att åt den studerande ungdomen giva en fullständigt
adekvat undervisning i de kliniska laboratoriemetoderna. Det
torde vara belt enkelt omöjligt att kunna få en person, som faktiskt
behärskade detta område utanför de egentliga teoreticis krets. Erfarenheterna
från det gångna året hade givit vid banden, att det skulle vara
lyckligare för det medicinska laboratoriet, örn man vid detsamma som
laboratoriechef kunde anställa en dylik teoretiskt utbildad fackman. En
dylik skulle innebära en betydande tillgång för det vetenskapliga arbetet å
medicinska kliniken. Laboratorn skulle med framgång kunna upptaga till
vetenskaplig behandling medicinskt-kemiska och fysiologiska kliniska problemställningar,
för vilka han naturligen kunde finna ett lämpligt och rikt material
bland klinikens klientel. A andra sidan skulle en dylik laborator
kunna i hög grad befrämja och understödja den vetenskapliga aktiviteten
vid kliniken genom att med sin erfarenhet ställa sig klinikens assistenter
till förfogande, som ville arbeta med frågeställningar, vilka folie inom de
kliniska laboratorievetenskapernas område.

Man torde utan överdrift kunna påstå, att de kliniska laboratorievetenskaperna
överhuvudtaget inom den moderna medicinen under senare år
fått allt mer ökad betydelse. Kliniska laborationer måste numera praktiseras
vid alla större sjukhusavdelningar. Hittills hade vi i vårt land icke
haft mer än en enda odelad klinisk laboratorsbefattning, nämligen vid
serafimerlasarettet. De kliniska laborationerna bedreves i stor utsträckning
vid våra sjukavdelningar av särskilt skolade sköterskor. Med den
brist på läkarkrafter, som genomgående rådde vid våra sjukhus, hade
läkarna alltför litet tillfälle att kontrollera och leda dessa sjuksköterskors
laboratoriearbete, som ofta skedde på ett mekaniskt sätt. Detta vore till
stort förfång för det kliniska laboratoriearbetet i vårt land. Det måste
anses värdefullt, att utbildningsplatser för klinisk laboratorieverksamhet
inrättades för unga läkare. De större sjukhuskomplexen skulle säkert inom
en snar framtid bliva nödgade att samla sina kliniska laborationer till
centrallaboratorier, vilka givetvis måste förestås av en kompetent person,
som helt ägnade sig åt denna verksamhet. För dessa befattningar lämpade
sig i hög grad unga teoretici, som tidigare arbetat inom framför allt
fysiologi, medicinsk kemi och farmakologi, överhuvudtaget skulle knappast
någon befattning så som en klinisk laboratorsbefattning, i den mån
den rekryterades från denna grupp av fackmän, kunna innebära ett bättre
tillfälle till fruktbart samarbete emellan de kliniska och de teoretiska vetenskaperna.

Förslaget att inrätta en självständig klinisk laboratorsbefattning vid
medicinska kliniken i Lund torde således från olika synpunkter vara väl
motiverat.

A''liliij!. Maj:ts proposition Xr 218.

Beträffande behovet av införandet av en fristående lärarbefattning i
medicin finge framhållas, att det stora omfattande ämnet praktisk medicin,
som alltjämt hävdade sin centrala betydelse för den praktiska läkarutbildningen,
endast bade till sitt förfogande dels professuren i ämnet samt
den här berörda befattningen, klinisk laborator och biträdande lärare i
medicin. Det finge givetvis anses otillfredsställande, att endast tvenne
erfarna lärarkrafter vore disponibla i detta viktiga ämne. Under de senaste
tio åren hade, när docentstipendiat i praktisk medicin varit tillgänglig,
bristen utfyllts på så sätt. att stipendiaten fullgjort sin undervisningsskyldighet
genom att bålla kliniska föreläsningar med ronder för särskilt den
grupp av tjänstgörande, som hade mest behov av handledning och undervisning,
nämligen fortsättningstjänstgörandena. Denna anordning, som
visat sig vara synnerligen fördelaktig, vore emellertid beroende på örn stipendiat
funnes. Med de få docentstipendier, som fakulteten disponerade
över, vore det naturligtvis ovisst, örn dylik anordning kunde genomföras
i längden. Därtill komme behovet av att undervisningen bestredes vid
medicinska polikliniken. Detta undervisningsarbete vore icke den minst
viktiga delen av utbildningen inom ämnet praktisk medicin. Denna undervisning
förutsatte alldeles särskilt stor klinisk vana. Och man kunde utan
vidare våga påstå, att ju mera kvalificerad en klinisk laborator vore för
sin speciella uppgift vid det kliniska laboratoriet, desto mindre vore utsikterna
att han också skulle hava haft tillfälle att fördjupa sig inom
den kliniska vetenskapen och där skaffat sig för undervisning vid polikliniken
erforderlig vana och erfarenhet.

Utsikterna alt även en man med större klinisk erfarenhet skulle låta
anställa sig för det relativt måttliga arvode, som kunde bjudas den biträdande
läraren, förhöjdes avsevärt, om till den biträdande lärarbefattningen
knötes den nuvarande kombinerade befattningens skyldighet att
självständigt under överläkarens ledning handhava sjukvården vid en avdelning
å kliniken. Härmed hade hittills följt rätten att räkna sjukhusår
som meriter för befordran till medicinsk överläkare.

Genom den föreslagna ^indelningen av befattningen skulle undervisningen
i praktisk medicin vid Lunds universitet tillförsäkras tre lärarkrafter.
vilket måste anses såsom ett minimum för att kunna fylla de
krav, som ämnet i vår tid ställde på undervisningen.

Medicinska fakulteten och större akademiska konsistoriet hava tillstyrkt
den ifrågasatta uppdelningen och föreslagit, att i stället för nu utgående
arvodesbelopp å 7 200 kronor för år till en klinisk laborator och biträdande
lärare i medicin måtte utgå två arvoden å vartdera 6 000 kronor för år, det
ena till en klinisk laborator och det andra till en biträdande lärare i medicin.

Kanslern bar funnit de anförda skälen för tjänstens uppdelning övertygande
och tillstyrkt förslaget. Kostnadsökningen vid bifall till detsamma angiver
kanslern till 4 800 kronor.

Inrättande av en förste och en andre bibliotekariebefattning
samt vissa i c k e-o r d i n a r i e befattningar
vid universitetsbiblioteket. Överbibliotekarien har framställt
förslag örn utökning av bibliotekets personal och i sådant avseende anfört
huvudsakligen följande:

Sedan 1909 års riksdag beviljade Ire nya ordinarie bibliotekarietjänster
vid biblioteket, två förste och en andre bibliotekarie, bade inga nya tjänster
av bibliotekariegrad därstädes inrättats.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 218.

Under de 28 år, sorn förflutit efter omregleringen av bibliotekets personalstat
år 1909, hade biblioteket genomgått en utomordentlig utveckling. Dess
bokbestånd hade fördubblats, och det hade i ständigt stigande grad tagits i
anspråk för den vetenskapliga forskningen vid universitetet. I främsta rummet
berodde denna ökning av bibliotekets verksamhet på universitetets kraftigt
växande expansion: antalet lärare, som år 1909 uppgått till 100, hade
nu stigit till över 180, studentantalet hade nästan tredubblats (1909: 925,
1937: 2 727); de vidgade forskningsområdena och den stegrade vetenskapliga
produktionen hade nödvändiggjort ökade anslag till bokinköp, och biblioteket
hade — icke minst till följd av de för den enskilde numera ofta oöverkomliga
bokpriserna — kommit att i en helt annan utsträckning än förr
anlitas av lärare och studenter vid universitetet. På alla områden av bibliotekets
verksamhet hade arbetet ökats: besöken i läsesalarna hade stigit från
18 773 (1909) till 62 679 (1935/36), utlåningen från 17 835 till 44 783, utlåning
till och från andra orter från 508, respektive 925, till 3 811, respektive
2 593; de till svenska avdelningen inkommande bokleveranserna hade stigit
till omkring det dubbla, utländska avdelningens bytesförbindelser hade —
tack vare rikare bytesmaterial, särskilt från de till universitetet anknutna
vetenskapliga sällskapen — vuxit från cirka 350 till cirka 1 250, läsesalarna
hade utvidgats från ett 50-tal arbetsplatser till cirka 150 och det 20-tal arbetsplatser,
som i bibliotekets nybyggnad år 1907 reserverades för forskare, hade
ökats till ett 90-tal.

Med det ökade arbetet hade följt behov av ökning i antalet arbetskrafter.
För att avhjälpa det mest tvingande behovet hade år 1920 3 ordinarie biträdestjänster,
som år 1925 förändrades till 1 kansli- och 2 kontorsbiträdesbefattningar,
inrättats, och anslaget till icke-ordinarie befattningshavare hade
vid olika tillfällen ökats och utginge för innevarande budgetår med ett belopp
av 38 200 kronor. En extra vaktmästartjänst hade blivit ordinarie år
1917 och en extra eldartjänst likaledes ordinarie år 1919. Framställningar
om inrättande av ytterligare ordinarie tjänster hade hittills icke vunnit bifall.

Redan år 1919 hade dåvarande överbibliotekarien framhållit inrättande
av en särskild föreståndarbefattning för handskriftsavdelningen —- i likhet
med förhållandet i kungl, biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek — som
ett önskemål, vilket icke längre kunde undanskjutas, och i en inlaga år 1923
betonade han, att endast depressionen hindrade honom att göra framställning
därom. Först år 1929 gjorde överbibliotekarien framställning örn en ny
förste bibliotekariebefattning med skyldighet för innehavaren att förestå bibliotekets
handskriftsavdelning, ävensom porträtt-, plansch-, musikalie- och
kartsamlingen. Framställningen ledde icke till resultat. Men handskriftsavdelningen
kunde icke längre undvara en egen föreståndare. Den befunne sig
i en ständig och snabb tillväxt; genom stora och värdefulla donationer, även
till en ej ringa del genom inköp hade avdelningen nu vuxit till det dubbla
mot vad den utgjorde år 1909, och den toge numera iner än en ordinarie
tjänstemans hela arbetstid i anspråk. Brist på arbetskrafter hade gjort att
viktiga delar ännu icke kunnat på nöjaktigt sätt göras tillgängliga för forskningen.
För genomförande av alla till avdelningen hörande arbetsuppgifter
och tillfredsställande vård behövde avdelningen en särskild föreståndare, och
de krav, som måste ställas på denne tjänsteman vore ingalunda mindre än
i fråga örn de övriga avdelningarnas föreståndare.

Sedan år 1909 hade biblioteket 5 andre bibliotekarier. Såsom redan år
1931 framhållits, hade under de år, som förflutit sedan år 1909, arbetet i bib -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 218.

lioteket så betydligt vuxit på alla avdelningar av verksamheten, att en ökning
av dessa tjänster vore av behovet högeligen påkallad. I själva verket vore
arbetsökningen numera så betydlig, att inrättande av ytterligare en andre bibliotekariebefattning
för en var av bibliotekets tre huvudavdelningar skulle
vara fullt motiverad för att uppnå samma proportion mellan antalet ordinarie
andre bibliotekarier och de förefintliga arbetsuppgifterna, som vunnits år
1909 genom då beviljade tjänster. Det skulle sålunda för visso nu vara ganska
behövligt, att för svenska avdelningen kunna påräkna tre andre bibliotekarier:
1 för tryckleveransernas behandling, 1 för katalogiseringsarbetet och
bindning och 1 för det vidlyftiga småtrycket, komplettering och revideringar
av samlingarna m. m. För utländska avdelningen vore 1 bibliotekarie behövlig
för bytet, 1 för inköp och 1 för katalogisering och bindning. För låneexpeditionen
hade det under senare år visat sig särdeles önskvärt att kunna
hava 2 andre bibliotekarier till förfogande för expeditionstjänsten och övervakande
av läsesalarna med referensbiblioteket.

Det vore emellertid icke överbibliotekariens avsikt att nu framställa begäran
att på en gång erhålla en så betydande ökning av andre bibliotekariepersonalen.
överbibliotekaren ansåge sig icke böra denna gång ifrågasätta
mer än en ny andre bibliotekarietjänst, varigenom antalet andre bibliotekarier
skulle ökas till 6. Till jämförelse finge erinras om att Uppsala universitetsbibliotek,
som i fråga örn svenska avdelningen hade alldeles samma arbetsuppgifter
som Lunds och beträffande låneexpeditionen hade en arbetsbörda
ungefär motsvarande den härvarande (rekvisitioner i låneexpeditionen
1935/36 Uppsala: 58 700, Lund: 56 473; utlånade band Uppsala: 41 835;
Lund 44 783), hade 10 andre bibliotekarier.

Men när överbibliotekarien nu i fråga örn andre bibliotekarier inskränkte
sig lill att hemställa örn endast en ny tjänst, kunde överbibliotekarien icke
underlåta att därjämte framställa begäran om en ytterligare utökning av de
ordinarie arbetskrafterna med inrättande av en kansliskrivartjänst. Då de
befintliga bibliotekarietjänsterna vore otillräckliga, kunde det vara möjligt
att till en del fylla behovet av ytterligare ordinarie arbetskrafter genom inrättande
av biträdestjänster av högre grad; för dylika tjänster kunde påräknas
högt kvalificerade biträden, som avlagt akademisk examen, erhållit
utbildning i bibliotekstjänst och ådagalagt kompetens även för mera krävande
uppgifter i tjänsten, men ej fyllde fordringarna, i fråga örn examina, för
bibliotekariebefattning.

Tills vidare inskränkte överbibliotekarien sig till att hemställa om inrättande
av en kansliskrivartjänst i lönegrad Bil.

Genom den för budgetåret 1936/37 av riksdagen beviljade höjningen av
anslaget till icke-ordinarie befattningshavare hade biblioteket nu medel till
avlönande dels av 4 amanuenser med fasta arvoden å 4 800 kronor, dels
därutöver av amanuenser och extra biträden med tillsamman 19 000 kronor,
varav 4 200 kronor vore avsedda till tamburvakt, expeditionsbiträden i bokmagasinen
och vaktmästarbiträden. Till ersättning åt amanuenser utan fasta
arvoden och extra biträden återstode således ett belopp av 14 800 kronor.
Detta belopp vöre emellertid alldeles otillräckligt för beredande av .skälig ersättning
åt det antal amanuenser eller amanuenskompetenta och övriga
extra biträden, som ovillkorligen behövdes för de dagliga arbetsuppgifternas
vederbörliga fullgörande. Bristen på ordinarie arbetskrafter hade medfört, alt
eli mycket större antal amanuenser och amamienskompelenla biträden måst
anställas jin tillgängliga medel egentligen medgåve, och följden hade blivil.

Kungl. Maj-.ts proposition Kr 218.

att de icke kunde erhålla den ersättning, som rättvisligen borde tillkomma
dem, och deras avlöning vore till stor del beroende av de besparingar, som
eventuellt kunde uppstå vid tjänstledigheter och förordnanden. För närvarande
tjänstgjorde 7 amanuenser utan fast arvode och 7 extra biträden, de
flesta nied halvtidstjänstgöring; att halvtidstjänstgöring i så stor utsträckning
alltjämt bibehölles berodde dels på behovet av större antal arbetskrafter än
heltidstjänst skulle medgiva, dels därpå, att i många fall väl kvalificerade
arbetskrafter lättare kunde erhållas med halvtidstjänstgöring, då därigenom
möjlighet gåves att vid sidan av tjänstgöringen kunna fortsätta studierna.

För att utan ytterligare ökning än ovan föreslagits av de ordinarie arbetskrafterna
kunna på tillfredsställande sätt bemästra arbetsuppgifterna och
bereda amanuenser utan fast arvode och extra biträden skälig ersättning
såge överbibliotekarien sig nödsakad att hemställa örn en väsentlig ökning
av anslaget till icke-ordinarie befattningshavare, så att därmed kunde avlönas
ytterligare 3 amanuenser i 16 lönegraden och 1 extra ordinarie biträde
i 4 lönegraden. För detta ändamål erfordrades en höjning av anslaget med
12 800 kronor. Hela anslaget skulle därigenom komma att uppgå till 51 000
kronor. Motsvarande anslag utginge för Uppsala universitetsbibliotek med
57 146 kronor.

Sedan år 1910 hade biblioteket 3 vaktmästarbefattningar, av vilka dock
den ena först år 1917 blivit ordinarie. Här liksom på övriga avdelningar i
biblioteket hade arbetet under senare åren nått en betydligt ökad omfattning.
Följden hade blivit, att även de bokbinderiutbildade vaktmästarnas tid
i allt större utsträckning måst tagas i anspråk för det dagliga arbetet med
låne- och bytessändningar, expeditionstjänst, fotostatering m. m. För att
emellertid de löpande göromålen ej måtte alldeles upotaga vaktmästarnas tid
till förfång för bindnings- och konserveringsarbetet i bokbinderiet, hade sedan
några år anställts extra biträden för enklare göromål, budsändningar m. m.,
och till ersättning åt dem beräknades i anslaget till icke-ordinarie befattningshavare
ett belopp av 1 200 kronor. För närvarande vore 2 gossar i 16—
17-årsåldern dagligen fullt sysselsatta som vaktmästarnas biträden. Men behovet
av ytterligare en vaktmästare vore sedan länge starkt kännbart, och
oundgängligen erfordrades ännu en vaktmästare, örn arbetet i bibliotekets
bokbinderi skulle kunna fortgå i behövlig utsträckning. En ny ordinarie vaktmästartjänst
i lönegraden B 7 borde därför inrättas.

Av de vid universitetsbiblioteket anställda arvodestagarna, som avlönades
ur det till icke-ordinarie befattningshavare utgående anslaget, innehade 4
fasta arvoden å 4 800 kronor för var; dessa befattningar skulle anses motsvara
20 lönegraden i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.

I övrigt vore anslaget beräknat till avlöning åt 3 amanuenser med heltidstjänst
(eller 6 med halvtidstjänst; för närvarande 1 med heltidstjänst, de
övriga med halvtidstjänst) med avlöning i 16 lönegraden; vidare åt 2 extra
skrivbiträden (för närvarande 4 med halvtidstjänst) med avlöning i 4 lönegraden,
2 expeditionsbiträden (= vaktmästarbiträden i Uppsala) med arvode
å 1 000 kronor för vartdera, 1 tamburvakt med arvode å 1 000 kronor och
vaktmästarbiträden, för vilkas ersättning beräknades ett sammanlagt belopp
av 1 200 kronor.

Örn samtliga dessa funktionärer gällde att deras anställning avsåge tillgodoseende
av ett bestående behov av arbetskraft. Amanuenserna med fasta
arvoden hade en till 5 timmar dagligen fastställd arbetstid; de övriga
hade samma arbetstid som ordinarie tjänstemän eller i fråga örn ovannämnda

Kungl. Maj:ts proposition Kr 218. 89

amanuenser och extra biträden delvis halv arbetstid och däremot svarande
halv avlöning.

Amanuenserna, såväl de med som utan fast arvode, borde beredas en med
extra ordinarie tjänstemän möjligast likartad ställning.

Ovan hade framhållits nödvändigheten av en höjning av anslaget till
icke ordinarie befattningshavare för att därmed ytterligare måtte kunna
beredas avlöning lill 3 amanuenser i 16 lönegraden (eller 6 med halvtidstjänstgöring)
och 1 extra biträde i 4 lönegraden (eller 2 med halvtidstjänstgöring)
. Även dessa avsåge tillgodoseende av ett bestående behov av arbetskrafter.

De avlöningsförhöjningar, som bleve följden av ifrågavarande funktionärers
anställande som extra ordinarie befattningshavare, skulle med beräknande
av i medeltal 2 löneklassuppflvttningar för varje befattningshavare,
uppgå till följande belopp:

4 amanuenser i 20 lönegraden .............. kronor 2 688

6 amanuenser i 16 lönegraden.............. » 2 736

3 extra biträden i 4 lönegraden.............. » 828 kronor 6 252.

Avlöningsförhöjning borde dessutom utgå till de 2 expeditionsbiträdena
(motsvarande vaktmästarbiträden i Uppsala) med för en var 500 kronor och
till tamburvakten med 500 kronor, eller sammanlagt med 1 500 kronor. De
nu angivna avlöningsförhöjningarna belöpte sig alltså till (6 252 + 1 500 =)

7 752 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställde överbibliotekarien dels örn
inrättande av en ny förste bibliotekariebefattning i lönegraden B 26, en ny
andre bibliotekariebefattning i lönegraden B 21, en kansliskrivarbefattning
i lönegraden B 11, samt en ny vaktmästartjänst i lönegraden B 7, dels örn
höjning av anslaget till avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare med
12 800 kronor, eller från 38 200 kronor till 51 000 kronor; dels ock örn ett
anslag av 7 752 kronor till avlöningsförhöjningar för icke-ordinarie befattningshavare.

Större akademiska konsistoriet har tillstyrkt överbibliotekariens ifrågavarande
förslag.

Kanslern har anfört följande:

Förslaget örn inrättande av ytterligare en förste och en andre bibliotekariebefattning
vore uppenbarligen .starkt motiverat. Kanslern ville erinra om
att för närvarande vid universitetsbiblioteket i Lund vore anställda 3 förste
och 5 andre bibliotekarier, vid universitetsbiblioteket i Uppsala 4 förste och
10 andre bibliotekarier jämte 1 förste bibliotekarie på extra stat samt vid
kungl, biblioteket 4 förste och 7 andre bibliotekarier jämte 1 förste bibliotekarie
på extra stat. Konsistoriets förslag tillstyrktes därför av kanslern.

Framställningen örn inrättande av en ny vaktmästarbefattning vid biblioteket
ansåge sig kanslern böra förorda i så måtto, att kanslern hemställde,
att medel måtte beviljas till avlönande av en extra ordinarie vaktmästare i

5 lönegraden.

Förslaget att vid universitetsbiblioteken anställa kvinnliga befattningshavare
i kansliskrivargraden (B 11) för fullgörande av en del av det arbete,
sorn för närvarande utfördes av amanuenser och högre befattningshavare,
syntes förtjäna att upptagas lill allvarligt övervägande för båda universitetsbibliotekens
del. I avbidan på en mera fullständig utredning rörande detta

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

spörsmål ansåge kanslern sig icke böra tillstyrka inrättandet av en enstaka
dylik tjänst.

Kravet på förstärkning av de icke-ordinarie arbetskrafterna vid biblioteket
syntes kanslern fullt befogat. Anslagsökningen borde dock kunna begränsas
till 10 000 kronor. Härtill komme emellertid avlöningen till den förut omförmälde
extra ordinarie vaktmästaren i 5 lönegraden, 1 850 kronor. Hela
anslagsposten till grundavlöningar åt den icke-ordinarie bibliotekspersonalen
skulle således uppgå till i avjämnat tal 50 000 kronor.

Framställningen, att biblioteksamanuenserna skulle göras till extra ordinarie
tjänstemän, kunde kanslern för närvarande ej biträda. Hela problemet
om biblioteksamanuensernas avlöningsförmåner och anställningsförhållanden
borde enligt kanslerns mening upptagas till särskild omprövning, och
kanslern förutsatte, att härvid samråd ägde rum mellan de båda universiteten.

Däremot hade kanslern intet att erinra mot att de extra skrivbiträdena
gjordes till extra ordinarie kontorsbiträde!! i 4 lönegraden.

Kanslern ville i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Majit den 18 juni
1937 föreskrivit, att — där ej Kungl. Majit för särskilt fall annorlunda bestämde
— fråga örn inrättande av extra-ordinarie befattning vid kanslern
underlydande statlig läroanstalt skulle underställas kanslerns prövning.
Med anledning härav syntes det böra ankomma på kanslern att meddela
beslut i i råga om användningen av det föreslagna anslagsbeloppet å 50 000
kronor.

Tekniskt biträde vid kvinnokliniken. Beträffande behovet
av en dylik befattning har professorn A. E. Westman yttrat:

I 1936 års pelita hade Westman hemställt om förhöjt anslag från nuvarande
500 kronor till 2 000 kronor till den obstetrisk-gynekologiska kliniken.
Motiveringen hade varit den. att på kliniken hade inrättats ett laboratorium
för teoretisk och praktisk klinisk hormonforskning. De arbeten, som
där bedreves, vore förenade med avsevärda kostnader på grund av utgifter
för diverse material såsom kemiska reagenser, försöksdjur m. m. Anslaget
å 500 kronor vore under sådana förhållanden fullständigt otillräckligt,
och det vore möjligt att driva laboratoriet endast därigenom, att anslag
från privat håll kunde erhållas.

Ifrågavarande framställning hade emellertid ej av kanslern upptagits.

Under det gångna året hade det ovan nämnda laboratoriets verksamhet
avsevärt utökats, och detsammas fortsatta bestånd under gynnsamma yttre
förhållanden hade i vissa avseenden säkerställts därigenom, att tack vare en
donation från tile Rockefeller Foundation medel erhållits till inredandet algoda
arbetslokaler i vissa disponibla utrymmen inom kvinnokliniken.

Men för arbetets upprätthållande saknades alltfort medel, frånsett vad som
på privat väg kunde anskaffas, ett förhållande, som givetvis måste medföra
en känsla av höggradig otrygghet. Skulle anslag från privata fonder ej längre
komma att stå till bilds, vore allt vetenskapligt arbete vid kliniken omöjliggjort.

Hade det ökade anslag, örn vilket förra året hemställts, blivit beviljat,
skulle de disponibla medlen framför allt använts för att täcka avlöningskostnaderna
för teknisk personal. Westman ville nu förnya sin anhållan från
förra året om ökade anslag i den formen, att han hemställde örn anställandet
av ett tekniskt biträde i lönegraden B 7 vid den obstetrisk-gynekologiska
kliniken. Detta gjordes speciellt med tanke på att det vore en avgjord fördel

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 218.

ait elen tekniska personal, för vilken det funnes ett stadigvarande behov, ej
avlönades från materielanslag utan upptoges i lönestaten.

Kanslern har i likhet nied större akademiska konsistoriet tillstyrkt bifall
till ifrågavarande framställning.

Tekniskt biträde vid geologisk -mineralogiska institutionen.
Professorn A. R. Hådding har anfört bland annat:

Institutionen hade behov av ytterligare ett tekniskt biträde.

För ritning, skrivning och fotografering, för det mineralkemiska, för det
röntgenografiska samt för det kvartärgeologiska laboratoriet krävdes tekniska
biträden. Under de senaste åren hade institutionen haft tre tekniska
biträden: ett väsentligen för fotografering, skrivning och ritning, helt avlönat
med medel från institutionens högst otillräckliga materielanslag, ett i mineralkemiska
laboratoriet, väsentligen avlönat med privata medel, samt ett i
kvartärgeologiska laboratoriet, utan avlöning. Det arbete, som dessa biträden
utförde, kunde ej undvaras och det kunde ej heller utan skada för undervisning
och forskning läggas på institutionens tjänstemän. Medel syntes
därför böra beviljas för avlöning av tekniska biträden dock tills vidare endast
ett.

Större konsistoriet har föreslagit, att för ändamålet i fråga inrättades en ny
ordinarie befattning i lönegraden B 7.

Kanslern har tillstyrkt detta förslag.

Tekniskt biträde vid botaniska institutionens systematiska
avdelning (botaniska museet). Professorn N. Heribert
Nilsson har yttrat följande:

Sedan botaniska institutionens systematiska avdelning år 1913 kunnat inflytta
sina samlingar i egen institution, påbörjades också en uppsortering av
den del av dessa, som förut av utrymmesbrist måst magasineras. Genom gåvor
av flera stora svenska herbarier hade dessutom en omfattande omsortering
även av detta material tillkommit.

Då museets konservator måste jämte handhavandet av samlingarnas ordnande
arbeta med distributions- och bestämningsarbete i första hand och då
institutionens ordinarie amanuens likaledes sysselsattes med mera kvalificerat
musealt arbete och dessutom deltoge i kursledning en viss del av året,
komme det rena sorteringsarbetet att till största delen påvila de extra amanuenserna.
Visserligen kunde ett större antal dylika anställas och detta hade
varit enda utvägen att vinna arbetskraft i nämnda avseende. Då man emellertid
ej kunde fordra mer än några få timmars tjänstgöring per vecka av dessa,
bleve arbetsavverkningen i förhållande till det stora arbetsmaterialet dock
ringa. Härtill komme, att det visat sig ej vara riktigt att engagera ett större
antal studerande till denna tjänstgöring, då dc härigenom droges från sina
studier i allt för hög grad.

Institutionen hade därför sett sig nödsakad att år 1932 på sitt materielanslag
anställa ett tekniskt biträde. Samma biträde hade alltsedan dess tjänstgjort
på institutionen, ägde god floristisk utbildning, vöre kännare av den
svenska floran i allmänhet och skicklig mosskännare, vore synnerligen väl
kvalificerat för sin uppgift och dessutom nu sedan flera år tillbaka intränat
i allt museumarbete. Under mer än tre år hade sedan uteslutande uppsortering
av museets förut ej i åtkomligt skick befintliga mossamlingar dag för dag
kontinuerligt pågått. Detta torde visa, vilket tidsödande arbete iordningställandet
av dessa samlingar vore. Så unika och värdefulla saker som professor

Kungl. Maj:ts proposition At 218.

Berggrens stora mossamling från en resa till Nya Zeeland och Hawaii åren
1875—1876 hade först för ett par år sedan kunnat göras til! föremål för iordningställande,
då annat rent överhängande arbete för dagen ständigt hindrat
itutagandet härmed. Lav- och svampmaterial vore ej ordnat. Rektor Neumans
väldiea herbarium läge oanvändbart magasinerat. Redan nyinkommande
material vore således mer än vad även en stor amanuensstab rådde med.
Endast genom en arbetskraft med full och daglig tjänstgöring kunde frågan
lösas tillfredsställande, så att äldre värdefulla samlingar gjordes tillgängliga
och möjlighet förefunnes att successivt uppordna nyinkommande.

Då under senaste åren materielanslaget måst anlitas för avlönande av det
tekniska biträdet till förfång för andra poster på detta hårt anlitade anslag,
syntes medel nu böra anvisas på avlöningsanslaget för anställande av ett
ordinarie tekniskt biträde i lönegraden B 7 vid botaniska museet.

Kanslern har i likhet med större akademiska konsistoriet förordat bifall
till ifrågavarande framställning.

Vaktmästare vid botaniska institutionens systematiska
avdelning (botaniska museet). I detta ärende har professorn
N. Heribert Nilsson anfört:

Sedan botaniska institutionens systematiska avdelning (botaniska museet)
år 1913 fått ny byggnad med gott utrymme, hade dess herbarium stadigt
tillväxt både genom uppsortering och uppmontering av material, som sedan
årtionden måst ligga buntat och oanvändbart, och genom omfattande nyförvärv.
Ett uttryck för denna tillväxt vore, att under de senaste tio åren
hela tredje våningen, som dittills stått som reservutrymme, måst tågås i bruk
för inredandet av tvenne nya, stora lierbariesalar.

Genom den omfattning, som herbariet nu hade, och genom de värdefulla
originalsamlingar, som inginge i detsamma, ägde numera också en omfattande
utlåning rum, liksom även av på avdelningen arbetande personer ständiga
inlån begärdes. Med undantag av universitetsbiblioteket vore det väl
knappast någon institution, som hade att göra med en så omfattande budskickning
till järnväg och post samt paketinslagning som botaniska museet.
Att museet ej förfogade över en ordinarie vaktmästare för detta tidsödande
arbete finge därför anses som en ren abnormitet.

För närvarande bestredes kostnaderna för vaktmästaravlöning från materielanslaget.
Då med botaniska museet likställda institutioner hade ordinarie
vaktmästare till sitt förfogande, syntes även vid botaniska museet en
dylik tjänst böra inrättas med placering i lönegraden B 7.

Större akademiska konsistoriet och kanslern hava förordat bifall till
framställningen.

Arvodeshöjning till biträdande vaktmästaren vid
kemiska institutionen. Kanslern bär anfört följande:

Vid den kemiska institutionen funnes 2 vaktmästare i lönegraden B 7. 1
å vardera av institutionens båda avdelningar. Med anledning av att den nya
institutionsbyggnaden skulle tagas i bruk under innevarande budgetår, begärde
konsistoriet föregående år medel till anställande av ytterligare en ordinarie
vaktmästare i lönegraden B 7, vilken skulle svara för skötseln av den
tekniska centralen i institutionen (värmeledning, elektriska maskiner m. m.).
Kanslerns företrädare tillstyrkte anställandet av en eldare och biträdande
vaktmästare i lönegraden B 5. Framställningen vann endast i så måtto bifall,
att 1 500 kronor beviljades till bestridande av vaktmästargöromål vid

Kungl. Muj:ts proposition Nr 218.

kemiska institutionen. Av departementschefens motivering för detta anslag
franninge, att han icke ansett sig kunna tillstyrka inrättandet av en ordinarie
befattning, utan att någon tids erfarenhet vunnits i fråga om behovet
av en särskild arbetskraft för detta ändamål. Konsistoriet hade nu förnyat
sin begäran örn ytterligare en vaktmästare i lönegraden B 7.

Av handlingarna i ärendet franninge, att en av den nye vaktmästarens
viktigaste uppgifter skulle bliva skötseln av den omfattande elektriska anläggningen
med dess många dyrbara maskiner. Han borde därför innehava
montörskompetens, så att lian kunde på egen band lägga och reparera
elektriska ledningar m. m. Härför erfordrades särskild utbildning och mångårig
praktik i yrket. Det torde ej vara möjligt att förvärva en dylik arbetskraft
för det under nu löpande budgetår utgående arvodet. Kanslern ansåge
därför nödvändigt att avsevärt höja sagda arvode, förslagsvis till 2 400 kronor,
vilket belopp ungefär motsvarade den i 5 löneklassen utgående avlöningen
jämte provisorisk avlöningsförstärkning. Enligt vad kanslern under
band inhämtat, torde det efter en dylik arvodesförhöjning vara möjligt, att
institutionen tills vidare kunde få behålla den utbildade montör, som för
närvarande tjänstgjorde som biträdande vaktmästare därstädes.

Förändring av portvaktstjänsten vid universitetshuset
till en extra ordinarie befattning. Härom anför
drätselnämnden följande:

Drätselnämnden ansåge, att portvakten vid universitetshuset skäligen
borde såsom extra ordinarie befattningshavare inordnas under avlöningsreglementet
för icke-ordinarie befattningshavare. Arvode till denne utginge
för närvarande ur den i avlöningsstaten för Lunds universitet uppförda anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit,
med 1 800 kronor för år. Då portvaktens tjänst närmast kunde jämföras
med en eldares, syntes portvakten böra placeras i 5 lönegraden med pensionsåldern
fastställd till 63 år. Därest portvakten erhölle ställningen av
extra ordinarie befattningshavare, torde det bliva nödvändigt att i statuppställningen
uppföra anslag till bestridande av de avlöningsförliöjningar,
vikariearvoden vid semester, sjukvårdsersättningar och begravningshjälp,
som i anledning därav kunde uppkomma.

Kanslern har med biträdande av större konsistoriets därom framställda
förslag tillstyrkt, att ifrågavarande portvaktstjänst förändras till en extra
ordinarie vaktmästarbefattning i 5 lönegraden. Avlöningen å tjänsten beräknade
kanslern till 1 850 kronor, innebärande en anslagsökning med 50
kronor.

Avlöningsförhöjningar till extra ordinarie befattningshavare
och särskilda löneförmåner till ickeordinarie
personal. Kanslern har framhållit, att därest de av honom
framställda förslagen, att vissa arvodestagare vid universitetet skulle
bliva extra ordinarie befattningshavare, vunne bifall, borde anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal uppdelas i två delposter, den
ena till grundavlöningar m. m., den andra till avlöningsförliöjningar m. in.
Kanslern bär beräknat sistnämnda post, vilken tidigare icke ingått i staten,
till ett belopp av 2 000 kronor.

Vidare har kanslern beräknat de från en ny anslagspost i staten utgående
särskilda löneförmånerna till icke-ordinarie personal lill 470 kronor.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 218.

Överförande av akademikassans avkastning från
avlön ingsanslaget till reservfonden m. m. Större akademiska
konsistoriet har framställt förslag om uppförande på riksstaten av ett
nytt årligt anslag till universitetet å 50 000 kronor att användas för tillfälliga
och oförutsedda utgifter för undervisningens, forskningens och institutionernas
behov. Detta anslag skulle enligt förslaget få av universitetet disponeras
efter medgivande av kanslern i värjo särskilt fall. Konsistoriet har till stöd
för förslaget anfört huvudsakligen följande:

Under en följd av år hade ganska betydliga medel tillförts universitetets
reservfond, och med användande av dessa hade bland annat mera tillfälliga
behov av anslag till materiel och undervisning kunnat tillgodoses. Från
år 1932 hade emellertid en betydlig nedgång i reservfondens inkomster börjat
göra sig kännbar och sedan dess alltjämt fortsatt. Denna nedgång hade
inträffat samtidigt med den allmänna kris, som tvungit statsmakterna att
starkt beskära universitetets anslag. Då institutionerna under en följd av
år måst arbeta under trycket av otillräckliga anslag, medan de av forskningens
och undervisningens tilltagande omfattning ställda kraven oundvikligen
stegrats, hade konsekvensen blivit, att tillgängliga anslag trots all sparsamhet
icke kunnat fylla föreliggande behov. Man hade måst i viss utsträckning
tillgripa den icke önskvärda utvägen att överföra räkningar från det budgetår,
till vilket de rätteligen hörde, till det följande och gälda dem ur då tillgängliga
medel, ett förhållande som beklagligtvis icke kunnat undvikas, då
det förvållats av den föreliggande situationens svårigheter.

Vad nu anförts visade tillräckligt, att reservfonden och i någon, örn ock
betydligt mera inskränkt mån samt enbart beträffande undervisningsändamål,
fonden av besparade docentstipendiemedel haft en synnerligen viktig
och för universitetets välfärd oumbärlig uppgift att fylla, nämligen att tillgodose
behov av mera tillfällig och växlande art såväl i fråga örn undervisning
som materiel. Vissa anslag för undervisning, till exempel de av den
humanistiska sektionen hegärda, vöre av den art, att även om ändamålet
måste tillgodoses, det sätt, varpå detta kunde ske, lätt kunde underkastas
förändringar, varför de knappast lämpligen kunde uppföras på stat. Ändamålsenligast
vore enligt konsistoriets mening, örn det funnes ett anslag för
tillfälliga och oförutsedda utgifter för forsknings- och undervisningsändamål,
ur vilket dessa och liknande behov kunde tillgodoses. Vad anslagen till
materiel m. m. beträffade, vore dessa fasta, medan institutionernas behov
kunde växla ganska avsevärt och inom så kort tid, att statsanslag icke hunne
utverkas. Höjda bränslekostnader eller höjda priser på utensilier, som vore
nödvändiga för det dagliga institutionsarbetet, kunde få en kraftig återverkan
på en institutions budget, och dylika kostnadsökningar kunde, så knappt
tilltagna som institutionsanslagen ännu vore, icke kompenseras genom indragningar
på annat håll. Vissa aktuella forskningsuppgifter kunde vidare
kräva dyrbarare omkostnader än de förutsedda och försliten och omodern
apparatur kunde behöva ersättas, ehuru behoven icke vore av den storleksordning,
att man gärna ville besvära statsmakterna med ett särskilt petition.
Sedan reservfonden nedsjunkit till ett högst obetydligt belopp, vore det uppenbart,
att en ersättning måste skaffas, som kunde fylla samma uppgift i
universitetets hushållning, som förr tillfallit reservfonden. Det stöde vidare
icke i god överensstämmelse med avsikten med fonden av besparade docentstipendiemedel,
att dessa medel i huvudsak toges i anspråk för undervisning,
som visserligen vore nödvändig men icke meddelades av docenter.

Kungl. Maj:ts proposition Xr 218.

Dessa medel borde åtminstone i huvudsak komma ostipendierade docenter
tillgodo. På anförda grunder såge konsistoriet sig nödsakat att hemställa
örn ett anslag för tillfälliga och oförutsedda utgifter av anförd art, vilket
icke kunde sättas för lågt. Ur detta anslag borde i första hand balanserade
räkningar täckas. Dess huvuduppgift borde för framtiden vara att tillgodose
sådana mera tillfälliga utgifter för undervisning och forskning inklusive
materiel, vilka hittills utgått ur reservfonden, fonderna av besparade docentstipendiemedel
och till Kungl. Maj:ts disposition stående medel. Summan
vore svår att beräkna, men någon ledning torde kunna vinnas genom ett
överslag av de belopp, som för samma ändamål utgått ur reservfonden före
dess katastrofala sjunkande.

För budgetåret 1936/37 hade reservfondens tillgängliga medel beräknats
till något över 15 000 kronor och dess utgifter till samma belopp. Före reservfondens
starka nedgång hade avsevärt större belopp kunnat därur utgå,
lill exempel i runda tal:

1926/27 ................ 27 000 kronor

1927/28 ................ 27 000 »

1928/29 ................ 31 000

1929/30 ................ 65 000 »

1930/31 ................ 30 000 »

I det sistnämnda beloppet hade den börjande nedgången visat sig, vilken
framträdde ännu tydligare följande budgetår, då beloppet utgjorde i runt
tal allenast 11 500 kronor.

Kanslern har i ärendet anfört följande:

Det kunde enligt kanslerns mening icke råda något tvivel örn att konsistoriet
hade fog för sin hemställan örn väsentligt ökade medel för sådana behov,
som reservfonden enligt givna föreskrifter skulle tillgodose, d. v. s. ökade
medel för tillfälliga eller oförutsedda behov liksom ock för andra sådana
smärre utgifter av skilda slag, som ett universitet rimligen borde kunna besluta,
utan att ärendet liänskötes till Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning.
Lunds universitet vore i detta avseende betydligt sämre ställt än Uppsala
universitet. Tack vare rikligare tillgång på reservfondsmedel hade Uppsala
universitet kunnat disponera över ett väsentligt större belopp än Lunds universitet
för nu ifrågavarande ändamål. Under senare tid, då anslagen från
reservfonden i Lund varit begränsade till omkring 15 000 kronor, hade reservfonden
i Uppsala medgivit utgifter till belopp, som vissa år uppgått till
60 000 å 70 000 kronor men andra år överstigit 100 000 kronor.

En ökning av de tillgångar, som Lunds universitet behövde för ändamål,
avsedda att tillgodoses av reservfondsmedel, kunde tänkas ske på olika sätt.
Antingen kunde ett särskilt anslag anvisas å riksstaten vid sidan av och
utan anknytning lill reservfonden såsom konsistoriet nu föreslagit. Eller
ock kunde ett förstärkande av reservfondens tillgångar ske genom att de i
reservfonden inflytande inkomsterna ökades. Detta kunde åter åstadkommas
på det sätt, att vissa av de universitetets inkomster, som nu skulle redovisas
till statsverket genom avräkning å avlöningsanslaget, efterskänktes
universitetet och därmed bomme reservfonden tillgodo.

Därest den sist nämnda utvägen valdes — såsom en anordning, överensstämmande
med det hittillsvarande reservfondssystemet — läge det närmast
till hands att för reservfonden frigöra avkastningen av den s. k. akademikassan.
Denna kassa kunde sägas vara en äldre form av reservfond. Den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

utgjorde en kapitalfond, varav endast avkastningen finge disponeras. Någon
motsvarighet till akademikassan funnes icke vid Uppsala universitet. Akademikassan
hade ursprungligen uppkommit huvudsakligen genom besparing
av lönemedel. På 1730-talet hade kassan fått karaktären av en »besparings-
och förrådskassa», varav endast räntan, ej kapitalet, finge röras. Härmed
grundades en fond, vars tillväxt syntes hava blivit mera betydande,
först då man begynte vid vakanser låta vikarier utan ersättning sköta de
lediga lärostolarna med indragande av lönen till universitetet. Akademikassans
»räntebärande kapital» hade i 1837 års stat upptagits till 100 000 riksdaler.
i 1925 års stat till över 1 miljon kronor men hade sedermera nedgått.

Frågan örn de av Lunds universitet till statsverket redovisade inkomsterna
hade varit föremål för behandling vid 1937 års riksdag. I avlöningsstaten
hade före nu löpande budgetårs ingång funnits bland annat följande inkomstposter
upptagna:

1. Arrendespannmål från universitetens hemman ........ 41 000 kronor

2. Ränta efter 4 % å akademikassans räntebärande kapital 43 500 »

3. Ränta efter 4 % å bibliotekskassans räntebärande kapital 1 150 »

På initiativ av universitetet och i enlighet med i statsverkspropositionen
gjord hemställan godkände 1937 års riksdag en av ändrade förhållanden påkallad
omräkning av dessa poster. Delvis hade förslaget varit föranlett därav,
att universitetet efter tillkomsten av 1925 års stat fått tillstånd att med
anlitande av akademikassans kapital inlösa åbyggnader å universitetets
hemman till ett belopp av 359 600 kronor. Denna inlösning hade medfört,
att ränteinkomsterna från akademikassans kapital sjunkit och inkomsterna
från arrendena stigit. Akademikassans kapital hade i 1925 års stat varit
upptaget till 1 091 085 kronor 74 öre, men hade på grund av ovannämnda
inlösen av åbyggnader nedgått och utgjorde den 1 juli 1935 821 089 kronor

7 öre. Med hänsyn till ränteläget och vissa andra förhållanden hade resultatet
av omräkningen blivit, att inkomsterna från arrendena bestämdes till
51 600 kronor, räntan från akademikassan till 25 000 kronor och räntan från
den s. k. bibliotekskassan till 850 kronor. Den totala minskningen av de
särskilda uppbördsmedel, som genom avräkning å avlöningsanslaget lillgodofördes
statsverket från Lunds universitets inkomster, hade alltså blivit

8 200 kronor. Eftersom överskottet å ifrågavarande inkomsttitlar inflöte i
universitetets reservfond, medan å andra sidan brist därå skulle täckas av
reservfonden, innebure omräkningen någon förbättring av reservfondens
ställning. Genom omräkningen förebyggdes tills vidare, att medel från reservfonden
skulle behöva anlitas för täckande av brist i de inkomstposter.
sorn skulle tillgodoföras statsverket genom omräkning å avlöningsanslaget.

Ett medgivande från riksdagens sida, varigenom universitetet befriades
från skyldigheten att å avlöningsanslaget låta avräkna nämnda belopp av
25 000 kronor, skulle sålunda giva reservfonden ett varaktigt årligt tillskott
av samma belopp. Samtidigt måste givetvis avlöningsanslaget undergå en
motsvarande förhöjning. Emellertid skulle icke detta tillskott till reservfonden
vara i nuvarande läge tillräckligt. Universitetet hade ju ock hemställt
örn ett årligt anslag å dubbla belonnet. Såsom i konsistoriets skrivelse anförts,
hade institutionernas materielanslag under senare år i avsevärd utsträckning
överskridits genom att räkningar tillhörande ett budgetår betalats
först under följande budgetår. Därigenom hade uppkommit en betydande
brist, som tenderade att successivt ökas. Det syntes därför kunna

Kungl. Majlis proposition Nr 218.

ifrågasättas, om icke den rationellaste åtgärden skulle vara att, utöver vad
ovan förordats, tillföra reservfonden ett engångsbelopp av sådan storlek, att
institutionerna finge sina finansiella svårigheter avhjälpta. Ett belopp av
förslagsvis 100 000 kronor skulle betyda en väsentlig hjälp åt universitetet.

Då betänkligheter yppats mot ett sådant anslag å riksstaten till förstärkande
av reservfonden, kunde den utvägen väljas, att universitetet
medgåves anlita akademikassans kapital. Såsom kanslern redan framhållit,
utgjorde akademikassan en vid universitetet under tidernas lopp hopsparad
fond. Det vore endast rimligt och naturligt, att denna fond komine
universitetet till godo. En minskning av fondens kapitalbelopp med 100 000
kronor skulle visserligen minska det ovan föreslagna årliga tillskottet till
reservfonden från akademikassan. Men vikten av ett omedelbart kraftigt
finansiellt handtag åt universitetet syntes kanslern överväga betänkligheterna
mot ett anlitande av akademikassans kapital.

I detta sammanhang önskade kanslern beröra även frågan om den ovan
omnämnda bibliotekskassan vid Lunds universitet. Det måste betraktas
såsom en anomali, att universitetet skulle redovisa till statsverket den
jämförelsevis obetydliga räntan av 850 kronor å bibliotekskassan, samtidigt
som så stora anslag för biblioteksändamål vore uppförda å riksstaten.
Bibliotekskassan hade uppkommit genom äldre besparingar å anslag
till biblioteket. Dess kapital utgjorde 40 000 kronor, men däri inginge
den Ahlmanska fonden å omkring 11 000 kronor, vars avkastning vore reserverad
för inköp av teologisk litteratur. I samband med andra ändringar,
som nu vore föreslagna beträffande de särskilda uppbördsmedel, vilka
skulle avräknas å universitetets avlöningsanslag, syntes universitetet skäligen
böra befrias från att till statsverket avstå räntan från bibliotekskassan.
Därest denna kassa finge disponeras för olika biblioteksändamål,
till exempel för seminariebiblioteken och institutionernas bokinköp, skulle
därigenom jämväl vinnas en ökad tillgång för ändamål, som folie inom
ramen för de syften som reservfonden skulle tillgodose.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställde kanslern, att Kungl.
Majit ville föreslå riksdagen att dels besluta, att ur den i avlöningsstaten
för Lunds universitet ingående avdelningen särskilda uppbördsmedel skulle
uteslutas posterna under 2 och 3 och att i avfattningen av avdelningen skulle
i övrigt vidtagas de ändringar, som härav betingades, dels föreskriva, att
avkastningen av akademikassans räntebärande kapital skulle ingå till universitetets
reservfond, dels medgiva, att av akademikassans räntebärande
kapital ett belopp av 100 000 kronor finge överföras till reservfonden,
dels medgiva, att bibliotekskassan ställdes till universitetets disposition enligt
bestämmelser, som finge av Kungl. Majit meddelas, dels ock besluta,
att avlöningsanslaget skulle ökas med (25 000 + 850 =) 25 850 kronor.

Alternativt hemställde kanslern, att bland de i reservationsanslaget till
materiel m. m. vid Lunds universitet ingående posterna måtte under rubriken
Universitetet i allmänhet för nästkommande budgetår upptagas jämväl
en post å 50 000 kronor att efter beslut av kanslern för varje särskilt
fall användas för tillfälliga eller oförutsedda utgifter för undervisningens
och forskningens behov.

Statskontoret har anfört bland annat följande:

Enligt statskontorets förmenande borde vad som för närvarande gällde
med avseende å dispositionen av akademikassans kapitalbelopp och avkastning
icke rubbas annat än i samband med en allmän omprövning av

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

frågan om det inbördes sambandet mellan sagda kassa, reservfonden och
avlöningsanslaget. I avvaktan på en dylik omprövning kunde statskontoret
icke tillstyrka, att reservfonden förstärktes genom tillförande till
densamma av medel från akademikassan i vidare omfattning än för närvarande
vore fallet, utan finge ämbetsverket, i anslutning till universitetskanslerns
alternativa förslag, förorda att nödiga medel — antingen såsom
särskilt, obetecknat anslag eller under Lunds universitets materielanslag
— anvisades å riksstaten för bestridande av sådana utgifter, vilkas
gäldande under tidigare budgetår undanskjutits på den grund, att
reservfonden befunnits otillräcklig, ävensom — därest så funnes oundgängligen
erforderligt -—- för tillgodoseende av andra behov, som givetvis
borde vederbörligen specificeras.

Därest ovanberörda omprövning komme till stånd, torde därvid jämväl
böra övervägas kanslerns förslag om avskaffande av nuvarande anordning
för redovisning till avlöningsanslaget av avkastningen från bibliotekskassan.

Departe- Kanslern har enligt det föregående framlagt förslag örn inrättande av en
mentsehefen.pro^essiir Umnologi vid Lunds universitet. Detta ämne har icke varit företrätt
genom någon professor sedan professor Naumanns för några år sedan
timade frånfälle. Naumann innehade vid universitetet en personlig professur
i limnologi och förestod dels en institution i ämnet i Lund, dels ock ett
fältlaboratorium i Aneboda. Under punkten 75 i 1935 års åttonde huvudtitel,
sid. 246, uttalade jag, att det torde vara allmänt erkänt, att den limnologiska
forskningen vore av sådan betydelse även i åtskilliga praktiska hänseenden
(fiskodling, vattenrening m. m.), att det näppeligen kunde anses
försvarligt att icke söka uppehålla den för ifrågavarande verksamhets bedrivande
av Naumann uppbyggda värdefulla organisationen. I avvaktan på
resultatet av en närmare omprövning av spörsmålet angående den lämpligaste
anordningen härför har verksamheten hittills uppehållits med mera
tillfälliga arbetskrafter. Jag är livligt medveten om att frågan örn limnologiens
ställning vid Lunds universitet utan alltför lång tidsutdräkt bör bringas
till en lösning. Jag är emellertid icke beredd att tillstyrka Kungl. Majit
att redan för innevarande års riksdag framlägga förslag i den av kanslern
förordade riktningen.

I likhet med vad jag tillstyrkt i fråga om Uppsala universitet, förordar jag
kanslerns förslag, att jämväl vid Lunds universitet anslagsmedlen till universitetslektor
i svenska språket få utgå under ytterligare en treårsperiod och
att frågan huruvida medel i fortsättningen böra anvisas för ändamålet efter
denna periods utgång, då större erfarenhet vunnits, upptages till förnyad
omprövning.

Universitetsmyndigheterna i Lund hava med i huvudsak samma motivering
som universitetsmyndigheterna i Uppsala äskat medel för anställande
av biträdande lärare i nationalekonomi och i matematik. Då jag under hand
inhämtat, att undervisningen i berörda ämnen vid Lunds universitet åtminstone
tills vidare utan olägenhet synes kunna uppehållas av stipendierade do -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

center, saknar jag anledning att nu framställa förslag om anvisande av medel
till biträdande lärare i nämnda ämnen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, utgår för närvarande till en
klinisk laborator och biträdande lärare i medicin ett årligt arvode av 7 200
kronor. Universitetsmyndigheterna hava pekat på svårigheterna att på ett
tillfredsställande sätt rekrytera denna befattning med dess dubbla uppgift.
De anförda skälen för befattningens uppdelande i dels en klinisk laboratorsbefattning,
dels ock en biträdande lärarbefanning i medicin hava förefallit
mig övertygande. Emot de för dessa befattningar föreslagna arvodena —
6 000 kronor för vardera — har jag icke funnit anledning till erinran. Den
vid bifall till detta förslag uppkommande kostnadsökningen belöper sig alltså
till (— 7 200 + 6 000 + 6 000 =) 4 800 kronor.

Framställning föreligger enligt det föregående om en avsevärd utökning
av personalen vid universitetsbiblioteket. Jag får till en början erinra, att en
jämförelse mellan storleken av de två universitetsbiblioteken och kungl,
biblioteket utvisar, att antalet hyllmeter, exklusive tidningar, utgjorde vid

universitetsbiblioteket i Uppsala (xh 1935) .................... 24 590

universitetsbiblioteket i Lund (23/io 1936) .................... 20 830

kungl, biblioteket (1/i 1936) ................................ 19 300.

Jämföras antalet befattningshavare å ordinarie och extra stat samt avlöningsmedlen
för icke-ordinarie personal i övrigt vid dessa institutioner, erhållas
följande jämförelsetal, bibliotekscheferna oräknade:

Uppsala

Ordinarie och extra förste bibliotekarier .... 5

Andre bibliotekarier...................... 10

Kanslibiträden .......................... 1

Kontorsbiträden ........................ 2

Expeditionsvakter (B 7) .................. 4

» (B 5) .................. —

Maskinist .............................. 1

Eldare ................................ —

Icke-ordinarie personal kronor.............. 57 146

Lund

Kungl.

biblioteket

38 200

91 370.

Av dessa jämförelser synes framgå, att universitetsbiblioteket i Lund är
relativt mindre väl tillgodosett i fråga örn arbetskrafter. En icke oväsentlig
personalökning synes väl motiverad, överbibliotekarien har också starkt
framhållit behovet härav.

Jag får i detta sammanhang erinra, att universitetsbiblioteket i Uppsala
genom beslut av 1937 års riksdag erhöll en betydande förstärkning av sina
arbetskrafter. Vid framläggandet av förslaget härom betonade jag, att här
liksom på andra områden av kulturstaten möjlighet syntes finnas att vid -

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

taga personalökningen etappvis. Samma förfarande bör äga rum beträffande
universitetsbiblioteket i Lund. Jag anser i första hand behovet av de två
nya bibliotekariebefattningarna, en förste i lönegraden B 26 och en andre i
lönegraden B 21 vara ådagalagt. Förstnämnda tjänst bör avses för föreståndarskapet
för handskriftsavdelningen. I likhet med kanslern anser jag mig
däremot icke kunna tillstyrka inrättandet av den ifrågasatta kansliskrivartjänsten.
Då otvivelaktigt behov föreligger av en ny vaktmästarbefattning,
vill jag förorda detta förslag. Jag anser dock i likhet med kanslern, att befattningen
bör upptagas såsom extra ordinarie tjänst med avlöning i 5 lönegraden.
Härjämte torde medel böra äskas för förstärkning av bibliotekets
icke-ordinarie arbetskrafter i övrigt. Dessa medel synas mig -— inräknat avlöning
till nyssnämnde extra ordinarie vaktmästare — böra beräknas till ett
belopp av 8 000 kronor. Då de extra skrivbiträdena synas fylla ett mera
konstant personalbehov, torde de i enlighet med kanslerns förslag böra beredas
extra ordinarie anställning såsom kontorsbiträden med placering i 4
lönegraden. Beträffande biblioteksamanuensernas avlöningsförmåner och anställningsförhållanden
ansluter jag mig till den av kanslern uttalade uppfattningen,
att denna fråga bör upptagas till omprövning i ett vidare sammanhang.

Förslaget örn inrättande av en teknisk biträdestjänst vid kvinnokliniken
anser jag böra tillmötesgås på så sätt, att ett belopp av 2 000 kronor anvisas
för detta ändamål.

På av universitetsmyndigheterna anförda skäl biträder jag de framställda
förslagen om inrättandet av ordinarie tekniska biträdestjänster vid geologiskmineralogiska
institutionen och vid botaniska institutionens systematiska avdelning.
Båda dessa institutioner, som sakna tekniska biträden på ordinarie
stat, hava under en följd av år anställt sådana biträden med anlitande av
institutionernas löpande anslag till materiel m. m. Arten och omfattningen
av ifrågavarande biträdens arbetsuppgifter motivera icke en annan löneställning
för de nya biträdena än den, som tillämpats i fråga örn motsvarande
befattningshavare vid de institutioner, som redan försetts med ordinarie tekniskt
biträde. Jag har alltså intet att erinra mot den ifrågasatta placeringen
i lönegraden B 7.

Den föreliggande utredningen synes mig hava ågadalagt, att botaniska institutionens
systematiska avdelning, vilken hittills saknat ordinarie vaktmästare
och för bestridande av vaktmästargöromål måst anlita institutionens löpande
materielanslag, bör utrustas med en ordinarie vaktmästartjänst. Denna
nya befattning bör i likhet med övriga ordinarie vaktmästarbefattningar
vid universitetet hänföras till lönegraden B 7. Härvid förutsätter jag, att åt
denne befattningshavare också anförtros sådana mer kvalificerade göromål,
som motivera den jämförelsevis höga löneställningen.

För den nya kemiska institutionen anvisades genom beslut av 1937 års
riksdag ett belopp av 1 500 kronor till vaktmästarbiträde. Kanslern har nu

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

101

framhållit, att biträdets viktigaste uppgift omfattar skötseln av den elektriska
anläggningen med dess många dyrbara maskiner, varför innehavaren av
sysslan måste äga montörskompetens. Då det enligt vad kanslern uppgivit
icke synes vara möjligt att för det beviljade arvodesbeloppet av 1 500 kronor
förvärva en dylik stadigvarande arbetskraft, har kanslern ifrågasatt en
höjning av arvodesbeloppet till 2 400 kronor. Häremot bar jag intet att erinra.

Jag har ej heller funnit anledning till erinran mot det framställda förslaget
om förändring av portvaktst jönsten vid universitetshuset till en extra
ordinarie befattning i 5 lönegraden. Den härav föranledda kostnadsökningen
belöper sig, vad detta anslag beträffar, till allenast 50 kronor för år.

Härefter upptager jag till behandling den väckta frågan om överförande
av visst kapitalbelopp ur akademikassan samt dess avkastning från avlöningsanslaget
till reservfonden ävensom frågan örn bibliotekskassans ställning.
Jag får erinra, att jag vid min anmälan under punkten 76 i 1937 års
åttonde huvudtitel av frågan om beviljande av anslag till anskaffande av
möbler och inventarier m. m. för vissa institutioner vid Lunds universitet
framhöll, att dylika ändamål tidigare i ej obetydlig utsträckning gäldats med
hjälp av universitetets reservfond. Jag lämnade därvid även en utförlig redogörelse
för fondens ställning och orsakerna till att fonden numera endast
i förhållandevis obetydlig utsträckning kan bidraga till täckande av utgifter
av ifrågavarande slag. Jag har även i årets åttonde huvudtitel under punkten
70, vari äskats medel till anskaffning av möbler och inventarier m. m. för
vissa institutioner vid universitetet i Lund, berört denna fråga och därvid
framhållit, att enligt från räntekammaren vid universitetet lämnad uppgift
reservfonden vid utgången av räkenskapsåret 1937/38 kunde beräknas utvisa
en behållning av allenast i runt tal 2 200 kronor. Det av kanslern nu framställda
förslaget innebär, att den för universitetet på grund av nämnda förhållande
inträdda bekymmersamma situationen skulle avhjälpas, genom att
ett belopp av 100 000 kronor skulle från akademikassans räntebärande kapital
överföras till reservfonden samt att avkastningen av kassan skulle i
stället för att ingå såsom uppbördsmedel å avlöningsanslaget tillgodoföras
reservfonden. Statskontoret har rest invändningar emot detta förslag och
ansett dispositionen av akademikassans kapitalbelopp och avkastning icke
böra rubbas annat än i samband med en allmän omprövning av frågan örn
det inbördes sambandet mellan sagda kassa, reservfonden och avlöningsanslaget.
En sådan omprövning kan måhända framdeles bliva påkallad. Även
med beaktande härav anser jag dock lämpligast, att föreliggande medelsbehov
för närvarande tillgodoses på sätt universitetskanslern löreslagit. Med
hänsyn till vad som upplysts angående akademikassans uppkomst synas
inga principiella invändningar vara att rikta mot en sådan anordning. Om
reservfonden tillföres det föreslagna avsevärda engångsbeloppet å 100 000
kronor samt årligen även avkastningen från akademikassans återstående
kapital, bör reservfonden åter kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodose

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

de med fonden avsedda ändamålen och medelsanvisningar för tillfälliga
ändamål av den art, som beviljats år 1937 och nu äskats av riksdagen, för
framtiden kunna undvikas.

På av kanslern anförda skäl tillstyrker jag även, att bibliotekskassan ställes
till universitetets disposition enligt bestämmelser, som det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela.

Vid bifall till vad jag i det föregående under avdelningen rörande ändrad
ämnesomfattning för vissa professurer m. m. och här ovan föreslagit böra
bland annat följande förändringar vidtagas i avlöningsstaten för Lunds universitet.

Under rubriken I. Professorer och lärare m. fl. böra följande ändringar
äga rum.

Den under anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat
upptagna delposten a) Lön och tjänstgöringspenningar å 771 500 kronor bör
på grund av 1936 års beslut örn inrättande från och med den 1 juli 1938
av en professur på det privaträttsliga området höjas med 12 000 kronor.
Vidare bör anslagsposten undergå förhöjning på grund av det av mig tillstyrkta
förslaget om inrättande av en professur i öron-, näs- och halssjukdomar
i stället för den nuvarande ordinarie lärarbefattningen i ämnet. Då
till sistnämnda befattning ur posten utgå 2 700 kronor, uppgår ökningen
vid bifall till sistnämnda förslag till (12 000 — 2 700 =) 9 300 kronor. Anslagsposten
bör följaktligen höjas med (12 000 + 9 300 =) 21 300 kronor
till 792 800 kronor.

Av skäl, som jag i det föregående anfört vid behandlingen av anslagsfrågorna
för universitetet i Uppsala, bör den under ovannämnda rubrik upptagna
anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj:t, icke i fortsättningen närmare specificeras i avlöningsstaten utan fördelas
av Kungl. Maj:t. Denna post är nu vid Lunds universitet upptagen till
449 385 kronor. Anslagsposten bör med anledning av mitt förslag örn uppdelning
av befattningen såsom klinisk laborator och biträdande lärare i medicin
i en klinisk laboratorsbefattning och en biträdande lärarbefattning i
medicin höjas med 4 800 kronor och alltså uppföras med (449 385 + 4 800
=) 454 185 kronor.

Under rubriken II. Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar och inrättningar
m. m. böra följande ändringar vidtagas.

Anslagsposten å förslagsvis 227 600 kronor till avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat bör höjas med de med tjänste- och familjepensionsavdrag reducerad»,
lönerna å D-ort i högsta förekommande löneklass för 1 förste bibliotekarie
i lönegraden B 26, 1 andre bibliotekarie i lönegraden B 21, 2
tekniska biträden i lönegraden B 7 samt en vaktmästare i lönegraden B 7
eller med i runt tal 23 700 kronor till 251 300 kronor.

Vad beträffar den under samma rubrik upptagna anslagsposten å 13 120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

103

kronor till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,
bör densamma minskas med arvodet å 1 800 kronor till portvakten vid universitetshuset.
Anslagsposten bör alltså uppföras med (13 120 — 1 800 =)

11 320 kronor.

Anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal bör uppdelas
i två delposter, den ena till grundavlöningar m. m., den andra till avlöningsförhöjningar
m. m. Förstnämnda delpost, ur vilken först och främst böra
bestridas de ur anslagsposten nu utgående lönekostnaderna — 53 706 kronor
— bör höjas dels med 8 000 kronor för förstärkning av bibliotekets personal,
dels med 2 000 kronor för arvode till tekniskt biträde vid kvinnokliniken,
dels med 900 kronor, utgörande arvodesförhöjning till vaktmästarbiträdet
vid kemiska institutionen, dels ock med 1 850 kronor för förändring
av portvaktsbefattningen vid universitetshuset till en extra ordinarie befattning.
Anslagsposten bör alltså höjas med (8 000 + 2 000 + 900 + 1 850 =)

12 750 kronor till 66 456 kronor.

Delposten till avlöningsförhöjningar m. m. torde vid bifall till mina ovan
framställda förslag böra upptagas med 1 000 kronor.

Under ifrågavarande rubrik bör på grund av inrättandet av de föreslagna
extra ordinarie befattningarna slutligen uppföras en ny anslagspost till särskilda
löneförmåner till icke-ordinarie personal med ett belopp av förslagsvis
200 kronor.

Vid i övrigt oförändrade förhållanden skulle avlöningsanslaget alltså ökas
med (21 300 + 4 800 + 23 700 — 1 800 + 12 750 + 1 000 + 200 =)
61 950 kronor och uppföras med (1 479 700 + 61 950 =) 1 541 650 kronor.

Emellertid böra de särskilda uppbördsmedlen enligt det föregående minskas
med räntan å såväl akademikassans som bibliotekskassans kapital eller
alltså med (25 000 + 850 =) 25 850 kronor, innebärande en motsvarande
höjning av avlöningsstatens slutsumma. De särskilda uppbördsmedlen böra
vidare på grund av det förslag, chefen för finansdepartementet framlägger
om ändrad redovisning av universitetets fastighetsbestånd^ ytterligare minskas
med ett belopp, som bör uppskattas till i runt tal 57 600 kronor.
Förevarande anslag bör alltså för nästa budgetår uppföras med (1 541 650 +
25 850 + 57 600 =) 1 625 100 kronor.

Vid genomförande av berörda förslag om ändrad fastighetsredovisning
torde anmärkningen 1 till avdelningen I av avlöningsstaten böra utgå ur
densamma.

V. Reservationsanslaget till Lunds universitet:
Materiel m. m.

Detta anslag, som för budgetåret 1935/36 var uppfört med 342 400
kronor, böjdes för budgetåret 1936/37 med 59 100 kronor till 401 500 kronor
och för innevarande budgetår med 50 000 kronor till 451 500 kronor.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Anslaget disponeras på sätt framgår av statsliggaren för budgetåret 1937/38,
sid. 399 ff.

Kanslern har i skrivelse den 5 november 1937 hemställt, att anslaget
måtte för nästa budgetår höjas med 71 700 kronor till 523 200 kronor.
Kanslern har härvid erinrat, att de till universitetets institutioner utgående
materielanslagen länge varit otillräckliga. Särskilt hade detta varit fallet
i Lund, där dessa anslag nästan genomgående varit åtskilligt lägre än i
Uppsala. Visserligen hade de anslagshöjningar, som under de sista åren
beviljats, avsevärt förbättrat situationen, men ännu vore denna långt ifrån
tillfredsställande. Beträffande anledningen till den stora stegringen av anslagsbehovet
lämnar kanslern en redogörelse av samma innebörd, som den
tidigare under materielanslaget till Uppsala universitet intagna.

I skrivelsen har kanslern framställt samma förslag som i fråga om
Uppsala universitet rörande uteslutande ur staten av det särskilda förstärkningsanslaget
på grund av den svenska valutans ställning och sammanläggande
av vederbörande institutions andel i detta anslag med institutionens
löpande anslag.

I nedan intagna tablå har kanslern sammanställt de för innevarande
budgetår beviljade anslagsbeloppen samt de av större akademiska konsistoriet
för nästa budgetår begärda och de av kanslern tillstyrkta anslagsbeloppen
för de olika institutionerna m. m.

Universitetet i allmänhet.

Underhåll och reparationer av universitetets
byggnader...................

Utgivande av universitetets årsskrift...
Hesebidrag till studerande, som deltaga
i exkursioner i anslutning till undervisningen
i vissa ämnen...............

Reseersättning till ledare av exkursioner

övriga omkostnader..................

Tillfälliga och oförutsedda utgifter för undervisningens
och forskningens behov

Biblioteket.

Expenser............................

Under 1937/38 utgående belopp	Andel i förstärkningsan-slaget på grund av sven-ska valutans ställning	Sammanlagda anslaget för 1937/38	Av konsistoriet begärt för 1938/39	Av kanslern för 1938/39 tillstyrkt belopp	Av kanslern förordad höjning resp. minskning i förhållande till 1937/38
62 500		62 500	62 500	62 500
15 000	—	15 000	18 000	18 000	+ 3 000
6 000		6 000	7 400	6 000
3 000	—	3 000	3 100	3 000	—
38 800	“	38 800	38 800	38 800	—
—	—	—	50 000	50 000	+ 50 000
18 625		18 625	18 625	18 625

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 218.

105

Seminarier m. m.

Teologiska seminariet...............

De kateketiska övningarna..........

Juridiska seminariet................

Seminarierna inom filosofiska fakultetens
humanistiska sektion: Inköp av böcker
och annan undervisningsmateriel samt

tillfälliga utgifter.................

Konsthistoriska seminariet och konstsamlingarna
......................

Statistiska seminariet...............

Matematiska seminariet.............

Uppvärmning m. m. av statistiska och
matematiska seminariernas byggnad .

Institutioner och kliniker inom medicinska
fakulteten.

Anatomisk-histologiska institutionen----

Embryologiska institutionen...........

Patologisk-anatomiska institutionen....

Fysiologiska institutionen.............

Medicinsk-kemiska institutionen ......

Kursen i allmän kemi för medicine studerande
...........................

Farmakologiska institutionen..........

Rättsmedicinska institutionen.........

Medicinska klinikerna vid Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningar i Lund....

mngarna......................

Pediatriska klinikens laboratorium.

Psykiatriska kliniken.............

Två kurser i skyddskoppympning..

Institutioner m. m. inom filosofiska fakul
tetens humanistiska sektion.

kologiska laboratoriet.......

Konstsamlingarna............

Historiska museet samt mynt daljkabinettet.

.............

Geografiska institutionen......

och me -

■o

•Ä

-r

oo £
« o

00 _Q

''Ö

g g UD

8) “ c

.5 > —

fl fl -fl

■2 03 “
!« C w)

B 2 g

•fl ''TJ
«

c SP-*
<-2 ”

<15
150
fl

fl 00
fl CO

2 &

OX)

<15

^ £

: oo

. CO
> 05

gä

£ M
« >>

X 53

to
T3 fl
fl -fl

■s5s

2c4

8 a

e .

»h a

o tio

> ;s:0

Ä

•ö oo
C S2.

fl t>i

33 co

<0 05

Ä ^

f-t

■O

1 200		1 200	4 840	2 400	+ 1 200
200	—	200	200	200	—
1 200	—	1 200	1 200	1 400	+ 200
11 600	—	11 600	10 810	10 800	— 800
_	_	_	5 500	3 500	+ 3 500
1 900	—	1 900	2 500	2 500	+ 600
1 500	—	1 500	1 500	1 500	—
4 000	—	4 000	4 000	4 000	—
17 100	2 680	19 780	20 000	20 000	+ 220
6 900	—	6 900	8 100	7 100	+ 200
16 400	1 100	17 500	18 000	18 000	+ 500
10 800	1 480	12 280	12 500	12 500	+ 220
13 800	780	14 580	15 200	15 200	+ 620
500	_	500	500	500	—
9 700	1 280	10 980	11 300	11 300	+ 320
500	—	500	500	500	—
6 700	—	6 700	6 700	6 700	—
1 000	_	1 000	1 000	1 000	—
500	—	500	500	500	—
460	—	460	460	460	—
50		50	50	50
750		750	750	750	—
550	—	550	—	—	— 550
15 000	—	15 000	15 500	15 50C	+ 500
6 800	500	7 400	7 400	7 40C	+ 100

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Under 1937/38 utgående belopp	Andel i förstärkningsan- slaget på grund av sven- ska valutans ställning	Sammanlagda anslaget för 1937/38	Av konsistoriet begärt för 1938/39	Av kanslern för 1938/39 tillstyrkt belopp	Av kanslern förordad höjning resp. minskning i förhållande till 1937/38
20 500		20 500	21 100	21 000	+ 500
16 200	1 950	18 150	18 500	18 500	+ 350
24 000	5 190	29 190	34 000	34 000	+ 4 810
17 000	—	17 000	21 400	21 400	+ 4 400
6 000	—	6 000	6 000	6 000	—
24 900	350	25 250	23 450	23 500	— 1 750
7 700	—	7 700	8 000	8 000	+ 300
18 200	690	18 890	19 000	19 000	+ 110
1 675	—	1 675	4 650	4 600	+ 2 925
4 000	—	4 000	4 000	4 000	—
9 500	—	9 500	9 500	9 500	—
3 000		3 000	3 000	3 000
100	—	100	100	100	—
2 500	—	2 500	2 800	2 800	+ 300
900		900	900	900
16 000
445 210	—	445 210	523 835	516 985	+ 71 775
6 290	—	6 290	6 290	6 215	— 75
451 500	—	451 500	530 125	523 2001	+ 71 700

tetens matemalisk-naturvelenskapliga
sektion.

Astronomiska observatoriet............

Fysiska institutionen.................

Kemiska institutionen................

Geologisk-mineralogiska institutionen...
Uppvärmning m. m. av geologisk-mineralogiska
och geografiska institutionernas

byggnad..........................

Botaniska institutionen:

Systematiska avdelningen..........

Fysiologiska avdelningen...........

Zoologiska institutionen..............

Kurser i havsbiologi m. m...........

Institutionen för ärftlighetsforskning..
Limnologiska institutionen (laboratoriet
i Lund och fältlaboratoriet i Aneboda)

Inrättningar för musik och gymnastikm. m.

Musikkapellet....................

Ritsalen.........................

Inrättningen för gymnastik och fäktkonst
Hyra för idrottsplats samt idrottsmateriel

Tillfälligt ändamål.

Förstärkningsanslag på grund av svenska
valutans ställning..............

Summa kronor

Till Kungl. Maj:ts disposition........

Summa summarum kronor

Kanslern har framhållit, att, därest ändrad redovisning av universitetens
fastighetsbestånd genomfördes i syfte att påföra reparations- och underhållskostnaderna
för institutionsbyggnaderna särskilda fastighetsfonder,
kunde den i tablån upptagna posten till underhåll och reparationer av universitetets
byggnader utgå. Vidare har kanslern anfört, att det i tablån
upptagna beloppet för tillfälliga och oförutsedda utgifter för undervisningens
och forskningens behov alternativt upptagits, i den händelse

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 218.

107

kanslerns i det föregående under avlöningsanslaget till Lunds universitet
angivna förslag om reservfondens ökning icke skulle vinna bifall. Kanslern
har beträffande vissa anslagsbelopp Framhållit följande.

Anslaget till utgivande av universitetets årsskrift hade av kanslern föreslagits
skola utgå med ett belopp, som vore 3 000 kronor högre än motsvarande
anslag i Uppsala, beroende på att universitetet i Lund icke kunde
för ändamålet disponera några fondmedel.

Anslaget till teologiska seminariet hade i Lund varit betydligt lägre än i
Uppsala, ehuru antalet teologie studerande vore större på det förra stället
än på det senare. En avsevärd höjning av anslaget vore därför motiverad.

Höjningen av anslaget till juridiska seminariet avsåge att minska behovet
av engångsanslag för seminariebibliotekets komplettering.

För konsthistoriska seminariet och konstsamlingarna hade upptagits en
särskild anslagspost. Till denna hade överförts dels den andel — 850 kronor
— i anslagsposten till seminarierna inom humanistiska sektionen, som beräknats
för konsthistoriska seminariet, dels ock den under materielanslaget
upptagna särskilda posten å 550 kronor till konstsamlingarna. Den av kanslern
föreslagna höjningen av den sålunda nybildade posten till 3 500 kronor
avsåge att lämna ett bidrag till finansieringen av den utvidgning av det
konsthistoriska seminariets verksamhet, som ägt rum genom bildandet av
ett arkiv för dekorativ konst.

Höjningen av anslaget till den kemiska institutionen hade föreslagits med
ledning av hittills vunnen erfarenhet om de utgifter, som betingades av att
undervisningen och forskningen nu bedreves i den nya institutionsbyggnaden.

Kanslern har vidare framhållit, att i det av kanslern föreslagna anslaget
till botaniska institutionens systematiska avdelning (botaniska museet) inginge
en utgiftsökning av 3 000 kronor. Denna utgiftsökning förorsakades
till omkring hälften därav, att timpenningen för arbetarna vid botaniska
trädgården till följd av nyligen ingånget kollektivavtal höjts till ungefär
samma belopp, som Lunds stad betalade sina arbetare med motsvarande
sysselsättning, samt till omkring hälften därav, att det markområde, för vars
skötsel institutionen skulle svara, undergått utvidgning.

Beträffande frågan om berörda arbetarpersonals anställnings- och avlöningsförhållanden
inhämtas av handlingarna i ärendet bland annat följande:

Professorn N. Heribert Nilsson har yttrat:

Botaniska institutionens systematiska avdelning omfattade: botaniska museet,
botaniska trädgården med växthusen, St. Petri kyrkogård, gamla institutionsbyggnaden,
som förutom bostadslägenheter innehölle avdelningens
studieherbarium, morfologisk-biologiska museet, vilket delvis vore inrymt i
botaniska laboratoriets lokaler, samt botaniska trädgårdens annex i Källby.

För institutionens drift kunde, med bortseende av nedan angivna utgiftsändamål,
böra avses ett sammanlagt anslag på 26 000 kronor.

Tvenne nya anslagskrav hade nu emellertid tillkommit. Det ena gällde
underhållandet av det annex till botaniska trädgården i Källby, vilket av

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Lunds stad upplåtits för odling av undersökningsmaterial ur släkterna salis
och fagus. Trädgården hade ända sedan 1880-talet ej tillförts något nytt
område med undantag av en tomt på'' cirka 2 500 kvadratmeter efter gamla
epidemisjukhuset för ett 10-tal år sedan.

Sedan ifrågavarande mark av Lunds stad upplåtits, kvarstode som kostnadsfråga
för institutionen iordninghållandet av området. Denna fråga sammanhörde
nära med ett annat anslagskrav, nämligen arbetslönerna till den
tillfälliga personalen i botaniska trädgården.

Dessa hade under senaste åren utgått med en timlön på 80 öre. Då emellertid
timlönen för de stadsarbetare i Lund, som vore sysselsatta med trädgårdsarbete,
vore 1 krona 12 öre per timme, syntes det som örn en höjning
av timlönen för botaniska trädgårdens arbetare redan genom denna stora
differens skulle vara befogad. Då vidare, enligt vad prefekten för botaniska
trädgården i Uppsala upplyst, daglönen där för 8V2 timmars arbete vore 8
kronor eller ungefär 95 öre i timmen, vore det även från denna synpunkt
rimligt, att timlönen för arbetarna även i härvarande trädgård höjdes. Och
härmed syntes också den lämpliga nivån för höjningen vara given, nämligen
till 95 öre per timme. Denna förhöjning av arbetslönen syntes således högst
befogad av nämnda principiella skäl, men den vore dessutom från den synpunkten
önskvärd, att man, örn den ej komme till stånd, riskerade, att de
arbetare, som nu vore invanda i ett i många avseenden speciellt arbete, så
snart tillfälle gåves toge annan anställning. Men i en botanisk trädgård vöre
intet viktigare än en år från år kontinuerande arbetsstyrka.

Den ifrågavarande förhöjningen av timlönen med 15 öre utgjorde med 48
timmars arbetsvecka 7 kronor 20 öre per vecka och med 35 veckors arbetsår
7:20 X 35 = 252 kronor per arbetare. För trädgårdens sex arbetare bleve
således denna löneförhöjning 6 X 252 = 1 512 kronor.

Den nuvarande arbetskraften vore vidare på grund av inträdda förändringar
och tillkomna nya områden helt otillräcklig.

För att botaniska trädgården skulle få en arbetsstyrka, som motsvarade
det ökade området och arbetet, vore det därför oundgängligt, att ytterligare
en arbetskraft med full anställning från vår till senhöst anställdes. Arbetspersonalens
antal hade också under ett par år tidigare varit 7, men en reducering
till 6 hade måst ske, emedan anslaget ej tålde denna utökning.

Anställandet av ytterligare en trädgårdsarbetare skulle, örn hans avlöning
i likhet med övriga arbetares efter ovan nämnda förhöjning beräknades till
45 kronor per vecka, för en arbetstid av 35 veckor bliva 1 575 kronor.

Den ökade utgift, som en förhöjning av trädgårdsarbetarnas löner med 15
öre eller från 80 till 95 öre per timme medförde, skulle således belöpa sig
till 1 512 kronor, och de ökade krav på arbetskraft, som botaniska trädgårdens
utvidgning fordrade, till 1 575 kronor, vilket tillsammans bleve en merutgift
på 3 087 kronor. Det för institutionens driftkostnader ovan beräknade
anslaget på 26 000 kronor borde därför ökas med 3 000 kronor och således
höjas till 29 000 kronor.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som den 30 november 1937 avgivit
utlåtande i ärendet, har åberopat vad lönenämnden yttrat i utlåtande
angående avlöningsförmåner för arbetarpersonalen vid botaniska trädgården
vid Uppsala universitet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

109

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört beträffande Departematerielanslaget
för Uppsala universitet ämnar jag icke nu framlägga (jetal-mentsc,ie*e,*‘
jerat förslag till fördelning av det materielanslag, som bör anvisas för nästa
budgetår. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att framdeles, på förslag
av vederbörande universitetsmyndigheter, fördela anslaget.

Såsom jag vid behandlingen av motsvarande anslag för Uppsala universitet
anfört, har jag intet att erinra mot kanslerns förslag till sammanläggande
av varje institutions löpande materielanslag med dess andel av förstärkningsanslaget
på grund av den svenska valutans ställning, vilket anslag
förty bör uteslutas ur staten.

Under hänvisning till vad jag anfört i fråga om lönereglering för arbetarna
vid den botaniska trädgården i Uppsala tillstyrker jag, att en dylik
reglering kommer till stånd jämväl för motsvarande arbetarpersonal vid
Lunds universitet. Givetvis bör härvid iakttagas, att Lund tillhör en lägre
dyrortsgrupp än Uppsala. I övrigt böra enahanda regler gälla vid båda
universiteten.

Med hänsyn till den ståndpunkt, jag i det föregående intagit i fråga om
förstärkning av reservfonden genom ianspråktagande av akademikassans
kapital och ränteavkastning, avstyrker jag kanslerns alternativa förslag om
inräknande under förevarande anslag av 50 000 kronor till tillfälliga och
oförutsedda utgifter för undervisningens och forskningens behov. De av
kanslern i övrigt framställda förslagen innebära en höjning av materielanslaget
med 21 700 kronor. Jag kan icke tillmötesgå kanslerns framställning
i hela dess utsträckning utan tillstyrker en ökning av anslagsmedlen
med allenast 15 000 kronor. Under hänvisning till vad jag anfört
i den till riksdagen avlåtna propositionen nr 103/1938 angående anslag till
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet förordar jag, att härutöver ett
belopp av 1 500 kronor ställes till förfogande för inköp av ett anomaloskop.

Anslaget skulle alltså vid i övrigt oförändrade förhållanden för nästa budgetår
upptagas med (451 500 + 15 000 + 1 500 =) 468 000 kronor.

Emellertid bör anslaget på grund av det förslag, som av chefen för finansdepartementet
framlägges örn ändrad redovisning av universitetens fastighetsbestånd,
minskas med den under anslaget nu upptagna anslagsposten
å 62 500 kronor till underhåll och reparationer av universitetets byggnader.

För nästa budgetår bör alltså anslaget upptagas med (468 000 — 62 500=)

405 500 kronor. Stat för anslagets användning bör som nämnts i sinom tid
fastställas av Kungl. Majit.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

VI. Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1. besluta, att vid Uppsala universitet skall från och med
den 1 juli 1940, eller den senare tidpunkt, som kan varda
bestämd, inrättas en professur i internationell rätt;

2. besluta, att avlöningsstaten för Uppsala universitet
skall, med tillämpning tills vidare från och med budgetåret
1938/39, erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angiven:

Avlöningsstat.

Utgifter:

I. Professorer och lärare m. fl.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat:

a. Lön och tjänstgöringspenningar.................. kronor 855 000

Avlöningsstater.

	Lön	Tjänst- görings- pen- ningar	Summa
A. Avlöningsstat för professorer m. fl.
Teologiska fakulteten.
Anin.:
2. Av ovannämnda 7 till den teologiska fakulteten hörande professorsbefattningar omfatta 2 vardera exegetik. Envar av de övriga 5 professurerna omfattar ett av följande ämnesområden: 1) dogmatik med symbolik; 2) teologisk etik med religionsfilosofi; 3) religionshistoria med religionspsykologi; 4) kyrkohistoria; 5) praktisk teologi.
Juridiska fakulteten.
Anm.: Envar av den juridiska fakultetens 8 lärostolar omfattar ett av följande ämnesområden: 1) rättshistoria; 2) nationalekono-mi och finansrätt; 3) statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt; 4) ci-vilrätt med romersk rätt; 5) civilrätt med internationell privat-rätt; 6) civilrätt; 7) straffrätt och juridisk encyklopedi; 8) process-rätt.
Medicinska fakulteten.			—

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

lil

-—-	Lön	Tjänst- görings-	Summa
		pen-
Filosofiska fakulteten.		ningar
Humanistiska sektionen.
	8 000 160 000 1 onn	4 000 80 000	12 000 240 000 5 000
20 professorer...............................................
	4 000
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.
Anm.: 1. Av förut omförmälda 16 professorsbefattningar inom filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion om-fatta 2 vardera matematik och 2 vardera kemi samt envar av övriga 12 ett av följande ämnesområden: 1) astronomi; 2) meteorologi; 3) fysik; 4) mekanik och matematisk fysik; 5) geologi med petro-grafi och mineralogi; 6) geologi, särskilt historisk geologi; 7) botanik, särskilt systematik och morfologi; 8) botanik, särskilt fysiologi och anatomi; 9) växtbiologi; 10) zoologi; 11) jämförande anatomi; 12) geografi.
2. Från lönen för dels professorn i astronomi, dels den av pro-fessorerna i kemi, vilken av kanslern förordnas till föreståndare för kemiska institutionen, dels ock den såsom professor vid universitetet i Uppsala äldre av ovannämnda professorer i botanik fråndragas 1 500 kronor, utgörande beräknat värde av förefintlig tjänstebostad, dock med iakttagande av att, därest ifrågavarande professor i bo-tanik icke önskar disponera tjänstebostaden, densamma skall dis-poneras av den såsom professor vid universitetet yngre professorn i botanik, från vilkens lön i sådant fall skall fråndragas nämnda belopp.
4. I lönen för professorn i växtbiologi ingår ett till 6 500 kronor beräknat belopp av den Kempeska donationsfondens avkastning.
Anmärkningar till avlöningsstat för professorer m. fl.
B. Avlöningsstat för exercitiemästare.
Summa kronor	—	—	855 000

b. Ålderstillägg, förslagsvis.......... kronor 48 400

c. Ersättningar till vikarierande akademiska
lärare, förslagsvis ...... » 10 000 kronor 913 400

4. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t:

a. Grundbelopp .................. kronor 457 610

b. Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis
........................ » 3 000 kronor 460 610

Summa kronor 1 422 010

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.
Anmärkningar till avdelning I. av avlöningsstaten.

2. Besparingar å följande anslagsposter, nämligen: delposten 1. a. till lön och tjänstgöringspenningar
till tjänstemän å ordinarie stat, anslagsposten 2. till arvode till professor i psykiatri,
delposten 4. till Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit: Grundbelopp,
anslagsposten 5. till särskilda löneförmåner till icke-ordinarie tjänstemän, skola, med
undantag dels av besparingar å anslagsmedel, som beräknats till arvode och ersättning till
universitetslektor i svenska språket, dels av besparingar å docentstipendier, varom bestämmelser
i annan ordning meddelats, dels ock av besparingar å anslagsmedel, som beräknats
till arvode åt assistenten å den fysikalisk-kemiska institutionen, ingå till reservfonden, vilken
står under kanslerns disposition för universitetets vetenskapliga och ekonomiska behov, i den
ordning universitetsstatuterna stadga.

II. Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar och
inrättningar m. m.

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl Majit .................................... kronor 15 340

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m...........kronor 82 566

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
........................ » 4 400 » 86 966

5. Särskilda löneförmåner till icke-ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ...................................... » 800

Summa kronor 464 256

Sammandrag:

I. Professorer och lärare m. fl....................... kronor 1 422 010

II. Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar och inrättningar
m. m................................. » 464 256

Summa kronor 1 886 266

Särskilda uppbördsmedel:

1. Inkomst av auktionsverket, dekanatsmedel
samt inskrivnings- och kallelse -

penningar, i runt tal................ kronor 1 929

2. Ränta å vissa donationsfonder ...... » 10 152

3. Inkomst från ålderstilläggsfonden .... » 14 785 kronor 26 866

Netloutgift kronor 1 859 400;

113

Kungl. Marits proposition Nr 218.

3. till Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 1 859 400;

4. till Uppsala universitet: Materiel m. m. för budgetåret
1938/39 anvisa ett reservationsanslag av .. kronor 655 200;

5. å personalförteckningen för vissa tjänstemän vid
Lunds universitets samlingar och inrättningar m. m. under
rubriken Biblioteket uppföra ytterligare en förste oell en
andre bibliotekarie i respektive lönegraden B 26 och lönegraden
B 21;

6. i samma personalförteckning under rubriken Vetenskapliga
institutioner och inrättningar, tillhörande medicinska
och filosofiska fakulteterna, uppföra 1 tekniskt
biträde vid geologisk-mineralogiska institutionen, 1 tekniskt
biträde vid botaniska institutionens systematiska avdelning
och 1 vaktmästare vid samma avdelning, alla i lönegraden
B 7;

7. medgiva, att av akademikassan vid Lunds universitet
ett belopp av 100 000 kronor må överföras till universitetets
reservfond ävensom att avkastningen av samma
kassas räntebärande kapital, däri inberäknat Norbergska
fonden, må från och med den 1 juli 1938 ingå till nämnda
reservfond;

8. medgiva, att avkastningen av bibliotekskassans vid
Lunds universitet räntebärande kapital må från och med
den 1 juli 1938 ställas till universitetets disposition enligt
bestämmelser, som må varda meddelade av Kungl. Maj:t;

9. besluta, att avlöningsstaten för Lunds universitet
skall, med tillämpning tills vidare från och med budgetåret
1938/39, erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Avlöningsstat.

Utgifter:

I. Professorer och lärare m. fl.

Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat:

a. Lön och tjänstgöringspenningar .................. kronor 792 800

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 218.

114 Kungl. Majlis proposition Nr 218.

Avlöningsstater.

	Lön	Tjänst- görings- pen- ningar	Summa
A. Avlöningsstat för professorer m. fl. Juridiska fakulteten. 1 professor...........
7 professorer..........
Anm.: Av ovannämnda 8 till den juridiska fakulteten hörande professorsbefattningar omfatta 2 vardera civilrätt. Envar av de övriga 6 professurerna omfattar ett av följande ämnesområden 1) romersk rätt och rättshistoria; 2) nationalekonomi och finans-rätt; 3) statsrätt, förvaltningsrätt, kyrkorätt och folkrätt; 4) civil-rätt med internationell privaträtt; 5) straffrätt och juridisk ency-klopedi; 6) processrätt.
Medicinska fakulteten. 1 professor...........
13 professorer.......
Anm.. Av den medicinska fakultetens 14 professurer omfatta 2 vardera anatomi, varande innehavaren av den ena av dem tillika prosektor. Envar av de övriga 12 professorsbefattningarna om-fattar ett av följande ämnesområden: 1) allmän patologi, bakterio-logi och allmän hälsovård; 2) patologisk anatomi och rättsmedi-cm; 3) fysiologi; 4) medicinsk och fysiologisk kemi; 5) farmakologi; 6) praktisk medicin; 7) pediatrik; 8) kirurgi; 9) obstetrik och gyne-kologi; 10) oftalmiatrik; 11) psykiatri; 12) oron-, näs- och hals-sjukdomar.		OA UU\J
Anm.: Avlöningen utgår under förutsättning, att Malmöhus läns landsting med minst 3 000 kronor bidrager till avlöningen av ifråga-varande lärare och överläkare. 1 lärare i ortopedi, tillika föreståndare för den ortopediska kliniken och polikliniken vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund.	3 200	1 600	4 800
Filosofiska fakulteten. Humanistiska sektionen.
Anm.: 1. Av de 22 professurerna inom filosofiska fakultetens hu-manistiska sektion omfatta 2 vardera historia. Envar av de övriga 20 omfattar ett av följande ämnesområden: 1) svenska språket-2) nordiska språk; 3) teoretisk filosofi; 4) praktisk filosofi; 5) psy-kologi och pedagogik; 6) österländska språk; 7) sanskrit med jämförande indo-europeisk språkforskning; 8) grekiska språket och litteraturen; 9) romersk vältalighet och poesi; 10) tyska språket; 11) engelska språket; 12) romanska språk; 13) slaviska språk-14) statskunskap; 15) statistik; 16) geografi; 17) litteraturhistoria med poetik; 18) konsthistoria med konstteori; 19) förhistorisk och medeltidsarkeologi, professorn tillika föreståndare för historiska museet samt mynt- och medaljkabinettet; 20) klassisk fornkun-skap och antikens historia.			''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

115

	Lön	Tjänst- görings- pen- ningar	Summa
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.
Anmärkningar till avlöningsstat för professorer m. fl. 1. För professor--- 1 000 kronor. 2. För lärare--- 500 kronor. 3. För professor —--- 6 000 kronor. 4. Vid utnämning---skall tillhöra.
B. Avlöningsstat för exercitiemästare.
Summa kronor	—	—	792 800

b. Ålderstillägg, förslagsvis .......... kronor 42 800

c. Ersättningar till vikarierande akade -

miska lärare, förslagsvis.......... » 10 000 kronor 845 600

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Majit.................................... » 454 185

Summa kronor 1 300 585

Anmärkning till avdelning I. av avlöningsstaten.

Besparingar å följande anslagsposter, nämligen: anslagsposten 1. a. till lön och tjänstgöringspenningar
till tjänstemän å ordinarie stat, anslagsposten 2. till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, och anslagsposten 3. till särskild löneförmån till ickeordinarie
tjänsteman skola, med undantag dels av besparingar å anslagsmedel, som beräknats
till ersättning åt universitetslektor i svenska språket, dels av besparingar å docentstipendier,
varom bestämmelser i annan ordning meddelats, ingå till reservfonden, vilken står under kanslerns
disposition för universitetets vetenskapliga och ekonomiska behov, i den ordning universitetsstatuterna
stadga. Tills vidare och till dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, skall till
pensionsinrättningen för Lunds universitets ämbets- och tjänstemäns änkor och barn ingå cn
tredjedel av de till reservfonden för varje år sålunda ingående besparingarna.

II. Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar och
inrättningar m. m.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis kronor 251 300

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Majit .................................... » 11 320

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m........... kronor 66 456

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
........................ » 1 000 )> g7 456

4. Särskilda löneförmåner till icke-ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ...................................... » 200

Summa kronor 330 276

lif)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Sammandrag:

I. Professorer och lärare m. fl..................... kronor 1 300 585

II. Vissa tjänstemän vid universitetets samlingar och inrättningar
m. m................................. » 330 276

Summa kronor 1 630 861

Särskilda uppbördsmedel:

1. Studentinskrivningspenningar och tillfälliga
inkomster .................. kronor 1 461

2. Inkomst från ålderstilläggsfonden .... » 4 300 kronor 5 761

Nettoutgift kronor 1 625 100;

10. till Lunds universitet: Avlöningar för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 1 625 100;

11. lill Lunds universitet: Materiel m. m. för budgetåret
1938/39 anvisa ett reservationsanslag av .. kronor 405 500.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 218.

117

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Ändrad ämnesomfattning för vissa professurer vid universiteten i

Uppsala och Lund m. m..................................... 2

Uppsala universitet.

1. Ändring i fråga om professuren i teologiska prenotioner och teologisk
encyklopedi.......................................... 2

2. Viss differentiering av professurerna i systematisk teologi ...... 5

3. Professur i internationell rätt .............................. 7

4. Ändrad uppdelning av det privaträttsliga ämnesområdet mellan

lärostolarna inom detta område ............................ 9

5. Återbesättandet av den vid Uppsala universitet vakanssatta professuren
i filosofi m. m................................... 11

6. Ändring av anm. 1 och anm. 2 till A. Avlöningsstat för professorer
m. fl., matematisk-naturvetcnskapliga sektionen .......... 23

7. Ändring av anm. 4 till A. Avlöningsstat för professorer m. fl.,

matematisk-naturvetenskapliga sektionen...................... 23

Lunds universitet.

1. Ändrad uppdelning av det privaträttsliga ämnesområdet mellan

lärostolarna inom detta område ............................ 24

2. Professur i öron-, näs- och halssjukdomar i stället för en ordinarie

lärarbefattning i ämnet .................................... 25

3. Viss differentiering av de professurer, som företräda examensäm net

nordiska språk........................................ 28

Departementschefen.......................................... 29

II. Förslagsanslaget till Uppsala universitet: Avlöningar.............. 33

Departementschefen.......................................... 43

III. Reservationsanslaget till Uppsala universitet: Materiel m. m....... 49

Departementschefen ........................................ 78

IV. Förslagsanslaget till Lunds universitet: Avlöningar................ 81

Departementschefen.......................................... 98

V. Reservationsanslaget till Lunds universitet: Materiel m. m......... 103

Departementschefen.......................................... 109

VI. Hemställan ................................................ 110