Kungl. Majlis ''proposition Nr 818.

1

Nr 212.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående anslag t^ll
läroanstalter för dövstumma m. m.; given Stockholms
slott den 3 mars 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att dels antaga härvid fogade förslag till lag om upphävande av
lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående dövstumundervisningen,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19S8.

1 sami.

Nr 212.

1

2

Kungl. Majlis proposition Nr %1%.

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående
dövstumundervisningen.

Härigenom förordnas, att lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen
skall upphöra att gälla med utgången av juni 1938.

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''212.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson,

Engberg, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och jordbruksdepartementen
anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Engberg följande:

Under punkten 182 i årets åttonde huvudtitel har Kungl Majit föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition angående läroanstalter
för dövstumma, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret
1938/39

dels till Läroanstalter för dövstumma: Avlöningar ett förslagsanslag
av 725,000 kronor;

dels till Läroanstalter för dövstumma: Omkostnader ett förslagsanslag
av 720,000 kronor;

dels ock såsom Bidrag till tysta skolan i Lidingö ett anslag av 10,000
kronor.

Sedan 1937 års riksdag beslutat, att staten skulle från och med den
1 juli 1938 under vissa förutsättningar övertaga ansvaret för dövstumundervisningsväsendets
fortsatta uppehållande, anbefallde Kungl. Majit
skolöverstyrelsen att dels från landstingen och de städer, som icke deltoge
i landsting, inhämta’ och till Kungl. Majit överlämna yttranden,
huruvida landstingen och nämnda städer åtoge sig de villkor för statens
övertagande av dövstumundervisningsväsendet, som vore innefattade i
riksdagens berörda beslut, dels ock under beaktande av vad i ärendet
förekommit till Kungl. Majit inkomma med förslag till de åtgärder för
genomförandet från och med den 1 juli 1938 av dövstumundervisningsväsendets
förstatligande, som kunde böra av Kungl. Majit vidtagas.

Förslag till sådana åtgärder hava av överstyrelsen framlagts i skrivelse
den 23 november 1937, varöver utlåtanden avgivits av ärkebiskopen
den 7 januari 1938, lantbruksstyrelsen den 11 januari 1938, undervisningsväsendets
lönenämnd den 12 januari 1938, riksräkenskapsverket
den 14 januari 1938, statskontoret den 29 januari 1938, byggnadsstyrel -

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr %1£.

sen den 7 februari 1938 och svenska dövstumlärarsällskapet den 12
januari 1938. Härförutom hava i ärendet ingivits ett stort antal framställningar
från vederbörande dövstumskoldistrikt, lärare m. fl.

Med skrivelse den 1 december 1937 har skolöverstyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat de begärda yttrandena från landstingen och vederbörande
städer. I anledning härav har statskontoret den 29 januari
1938 avgivit utlåtande.

Vidare må nämnas, att överstyrelsen i skrivelse den 30 augusti 1937
gjort framställning örn anslag för budgetåret 1938/39 till tysta skolan i
Lidingö.

Den föreliggande frågan om genomförandet av dövstumundervisningsväsendets
förstatligande är nu färdigberedd, och jag tillåter mig därför
ånyo anmäla densamma.

I. Dövstumundervisningsväsendets uppgift och
nuvarande organisation.

Med hänsyn till förefintligheten eller frånvaron av hörsel uppdelas de
stumma enligt gängse terminologi i hörstumma och dövstumma.

Bland de hörstumma kan särskiljas en grupp, bestående av sådana,
som äro stumma på grund av höggradig sinnesslöhet, stumma hörande
idioter, samt en annan, bestående av sådana, som lida av afa,si, hos
vilka stumheten anses bero på en av sjuklighet i vissa hjärnpartier förorsakad
oförmåga att reglera talorganens rörelser till ett flytande samarbete,
trots det att den stumme i fråga äger normalt förstånd samt
normala hörsel- och talorgan. De dövstumma äga i regel normalt förstånd
samt normala talorgan, och deras stumhet är beroende endast
därpå, att dövheten omöjliggjort för dem att uppfatta och lära omgivningens
språk. Efter tiden för dövhetens inträde samt dövhetens grad
särskiljas olika slag av dövstumma, egentligt dövstumma och oegentligt
dövstumma.

Örn ett barn är fullkomligt dövt från födelsen eller från den tidigare
levnadsåldern och följaktligen icke har kunnat tillägna sig någon del av
talspråket, kallas det i egentlig mening dövstumt. Är däremot barnet
ej fullkomligt dövt utan kan i någon mån uppfatta, talspråket, eller har
dövheten uppkommit efter det att talförmågan börjat utvecklas, d. v. s.
örn barnet äger hörsel- eller språkrester eller bådadera, brukar det betecknas
som endast i oegentlig mening dövstumt.

Dövstumundervisningens allmänna uppgift är de dövstummas
uppfostran till sedliga karaktärer och utvecklingen av alla deras
krafter och anlag. Härvidlag är dövstumskolan närmast jämförlig med
folkskolan, och dess undervisning bör, såvitt med hänsyn till de dövstummas
bristande sinne är möjligt, sträva mot samma mål som undervisningen
i folkskolan. Dövstumskolans särskilda uppgift är att taga
ut den dövstumme ur hans isoleringstillstånd genom att i möjligaste

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''212.

mån giva hans föreställningsvärld det innehåll, den omfattning och klarhetsgrad,
som utmärker den fullsinnades, och att bibringa honom ett
allmänförståeligt meddelelsemedel. Språkundervisningen blir i dövstumskolan
det allt behärskande.

De metoder, som tillämpas vid dövstummas undervisning, indelas
efter det meddelelsemedel, som vid undervisningen huvudsakligen kommer
till användning, i tal-, skriv- och tecken- eller åtbördsmetoder, varför
man talar örn talskolan samt skriv-teckenskolan.

Genom talmetoden söker man bibringa den dövstumme talförmåga
samt lära honom med synen uppfatta eller avläsa andra människors
tal. Skrivning och läsning förekommer även vid tillämpning av talmetoden
och detta i större eller minst samma omfattning som i skolor
för hörande.

Inövande av tal- och avläsefärdigheten kräver avsevärd tid och möda.
Genom att utesluta de nödiga rent mekaniska övningarna för talets
inlärande, d. v. s. genom användning av skrivmetod i stället för talmetod,
kan icke obetydlig tid och kraft vinnas för den egentliga språktillägnelsen.
Sättas skrift och handalfabet i talets ställe, har man trott
sig kunna nå ett tillfredsställande språkligt resultat även med sådana
elever, för vilka talet och språktillägnelsen erbjuda särskilda svårigheter
på grund av nedsatt syn, svag intelligens eller andra kroppsliga och
andliga defekter.

Som tredje undervisningsmetod för dövstumma — vilken historiskt
sett torde böra beaktas som den första —■ stå tecken- eller åtbördsmetoden.
Vid tillämpningen av denna metod utvecklas den dövstummes
naturliga fallenhet att uttrycka sig genom mimik och åtbörder.

Enligt lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående dövstumundervisningen
(ändrad genom nr 428/1918, 221/1923 och 400/1928)
äro landsting och stadsfullmäktige i de städer, som icke deltaga i landsting,
skyldiga att föranstalta om undervisning åt de inom vederbörande
landstingsområden eller städer befintliga barn, som avses i lagen.

Skolåldern räknas i allmänhet från och med det år, då barnet fyller
sju år. Barnet är i regel skolpliktigt under de åtta år, som följa efter
dess intagning i skolan.

Landstingsområdena och städerna äro för dövstumundervisningens
ordnande indelade i sju dövstumskoldistrikt. Beträffande omfattningen
av dessa kan Kungl. Majit på särskild framställning vidtaga de förändringar,
som kunna påkallas av omständigheterna.

De nuvarande dövstumskoldistrikten omfatta följande områden:

första distriktet med skola å Manilla: Stockholms stad, Stockholms
län, Södermanlands län, Västmanlands län, Östergötlands län, Norrköpings
stad oell Gotlands län;

andra distriktet med skola i Växjö: Kalmar läns norra och Kalmar
läns södra landstingsområden samt Jönköpings län och Kronobergs län;

tredje distriktet med skola i Lund: Kristianstads län, Malmöhus län,
Malmö stad, Hälsingborgs stad och Blekinge län;

6

Kungl. Maj:ts proposition AV 21%.

fjärde distriktet med skola i Vänersborg: Göteborgs och Bohus län,
Göteborgs stad, Hallands län, Älvsborgs län och Skaraborgs län;

femte distriktet med skola i Örebro: Örebro län och Värmlands län;

sjätte distriktet med skola i Gävle: Uppsala län, Kopparbergs län,
Gävleborgs län och Gävle stad; samt

sjunde distriktet med skola i Härnösand: Västernorrlands län, Jämtlands
län, Västerbottens län och Norrbottens län.

För varje distrikt finnes en styrelse utsedd av vederbörande landsting
och stadsfullmäktige efter landstingsområdets eller stadens folkmängd
med en ledamot för varje fullt tal av 90,000 inbyggare. Styrelsen äger
besluta i de frågor, som angå undervisningen, dock att beslut örn anskaffande
av erforderliga medel för skolan eller dess årliga utgiftsstat
skola underställas vederbörande korporationer. Uppkomma därvid olika
beslut, skall frågans avgörande hänskjutas till en nämnd, till vilken
landstingen och ifrågavarande städer för varje år välja efter folkmängden
inom sitt område en ledamot för varje fullt tal av 30,000.

Inom ramen för givna bestämmelser äga distrikten frihet att själva
besluta om skolornas organisation och undervisningens ordnande efter
olika metoder. Dövstumskola kan därför anordnas för undervisning
efter talmetod allenast eller ock efter skilda metoder, tal-, skriv- och
teckenmetod.

För utrönande av barnens begåvning och anlag skall vid varje skola
finnas en särskild intagningsklass. I skola, anordnad för undervisning
efter skilda metoder, skall intagningsklassen vara ettårig. I denna klass
skall alltid talmetoden först tillämpas. Endast de barn, som på grund
av svag begåvning eller av annan anledning ej lämpligen kunna undervisas
efter talmetod, hänvisas till undervisning efter de metoder, som
användas å skolans övriga linjer, och till teckenlinjen endast de svagast
begåvade. Skolans skilda linjer ävensom intagningsklassen kunna förläggas
till olika platser. Särskilt skall tillses, att undervisningen å tallinjen
icke blir lidande därigenom, att dess lärjungar obehörigen sammanföras
med lärjungarna å de övriga linjerna.

Så vitt med hänsyn till de dövstummas bristande sinne är möjligt,
bör i dövstumskola meddelas undervisning i samma kunskapsämnen
som i folkskolan och till ungefär samma omfattning. Därjämte skall
någon utbildning i handaslöjd och hantverk meddelas.

Vid varje skola skall finnas en föreståndare samt i övrigt nödig lärarpersonal.
För att kunna antagas till föreståndare, lärare eller lärarinna
vid dövstumskola fordras att hava avlagt godkänd avgångsexamen vid
statens dövstumlärarseminarium samt för föreståndare dessutom ådagalagd
praktisk lärarskicklighet. Inträde vid detta seminarium, som är
förlagt till Manilla, kan vinnas av den, som med goda vitsord avlagt
avgångsexamen vid folkskoleseminarium. Lärokursen därstädes är ettårig,
men avgångsexamen avlägges först efter vid någon dövstumskola
genomgånget provår.

Att hava inseende över dövstumskolorna samt vaka över deras ledning
och utveckling förordnar Kungl. AIaj:t en sakkunnig man såsom inspektör.
Kostnaderna för inspektionen bestridas av statsmedel.

Antalet höstterminen 1937 vid dövstumskolorna inskrivna barn
samt anställda föreståndare och lärare framgår av följande översikt:

Kungl. Majlis proposition Nr 212.

7

Skola

Antal

elever

Förestån-

dare

Antal

ordinarie:

lärare

extra ordinarie:

Summa

manliga

kvinnliga

manliga

kvinnliga

Manilla.....

lil

1

5

6

2

1

15

Växjö......

46

*)

3

2

—

2

7

Lund.......

70

1

5

4

—

—

10

Vänersborg . . .

89

1

6

5

—

—

12

Örebro ......

32

1

2

2 *

—

—

5

Gävle......

57

1

4

3

1

—

9

Härnösand . . .

137

1

7

6

1

2

17

Summa

542

6

32

28

4

5

75

*) Befattningen vakant. Uppehälles av en av skolans ordinarie lärare såsom vikarie.

Utgifterna för upprätthållande av dövstumskola bestridas av skoldistrikten
med bidrag av statsmedel. Landsting och vederbörande stadsfullmäktige
äga för varje till landstingsområdet eller staden hörande
i dess dövstumskola intaget barn bestämma viss årlig avgift, med vilken
föräldrar eller målsmän böra bidraga till barnets kosthåll vid skolan.

Statsbidrag hava härutöver anvisats till vissa i mer eller mindre direkt
samband med undervisningen av de dövstumma stående
ändamål.

1912 års riksdag beslöt sålunda, att till upprätthållande av för dövstumma
avsedda lantbruksskolor hnge, under de villkor Kungl. Maj:t
ägde att bestämma, utgå statsbidrag med högst 250 kronor för år räknat
för varje dövstum, som inom sådan lantbruksskola eller på dess bekostnad
åtnjöte underhåll. En lantbruksskola för dövstumma inrättades
därefter av tredje dövstumskoldistriktet å en för ändamålet inköpt
egendom, nu kallad Råbylund, i närheten av Lund. Denna skola är
fortfarande i verksamhet. 1913 års riksdag medgav, att till dövstumskolor
eller föreningar, som anordnade föreläsningar eller vidtoge andra
åtgärder till beredande av fortsatt undervisning för dövstumma, finge
utgå understöd med högst 500 kronor årligen för varje dövstumskoldistrikt,
under villkor, att bidrag till verksamheten med minst samma
belopp tillskötes från annat håll samt under de förbehåll och bestämmelser
i övrigt, Kungl. Majit kunde finna gott fastställa. 1931 års riksdag
medgav, att till skolan för döva småbarn i Stockholm och till förskolan
för dövstumma i Göteborg finge utgå statsbidrag efter samma
grunder, som vöre bestämda för bidrag till dövstumskola, anordnad av
dövstumskoldistrikt. Slutligen medgav 1925 års riksdag, att från och
med budgetåret 1925/26 finge tills vidare till uppehållande av för dövstumma
avsedda hantverks skolor, under de villkor Kungl. Majit ägde
bestämma, utgå statsbidrag med högst 250 kronor för år räknat för
varje dövstum elev, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjöte
underhåll.

8

Kungl. Martts proposition Nr 212.

De ovannämnda statsbidragen utgå från det under åttonde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget å 175,000 kronor till befrämjande av
dövstumundervisningen. Detta anslag disponeras på följande sätt:

1. Bidrag till dövstumskoldistriktens barndomsskolor

förslagsvis ................................ kronor 145,000

2. Bidrag till uppehållande av för dövstumma avsedda

lantbruks- och hantverksskolor, förslagsvis....... » 16,500

3. Bidrag till skolan för döva småbarn i Stockholm

och förskolan för dövstumma i Göteborg, förslagsvis » 5,000

4. Till anordnande av föreläsningar eller vidtagande av
andra åtgärder till beredande av fortsatt utbildning

för dövstumma............................. » 3,500

5. Till stipendier åt dövstumlärarelever............ » 4,000

6. Till anskaffande av lämplig litteratur åt dövstumma »_1,000

Summa kronor 175,000.

Under åttonde huvudtiteln äro vidare uppförda ett anslag å 10,000
kronor såsom bidrag till tysta skolan i Lidingö och ett anslag å 14,000
kronor såom bidrag till kyrklig själavård åt dövstumma. Bidraget till
tysta skolan utgår under villkor, att skolan under budgetåret 1937/38
uppehåller sin verksamhet såsom fortsättningsskola för från distriktsskolorna
avgångna dövstumma enligt samma plan som hittills. Beträffande
anslaget å 14,000 kronor gäller kungörelsen den 6 oktober 1905
(nr 57, sid. 1) angående anslag av allmänna medel för anordnande av
kyrklig själavård åt dövstumma.

II. Förutsättningarna för ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet.

1937 års riksdags beslut. I propositionen nr 109/1937 föreslog Kungl.
Majit riksdagen att besluta att staten skulle från och med den 1 juli
1938 övertaga ansvaret för dövstumundervisningsväsendets fortsatta uppehållande
under förutsättning, att landstingen och de städer, som icke deltoge
i landsting, utan ersättning och förbehåll samt med full äganderätt
till statsverket överlämnade all sin för dövstumundervisningsväsendet
använda fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov,
däri jämväl inbegripen den för dövstumma barns sommarvistelse avsedda
egendomen Vejbystrand jämte därtill hörande lös egendom.

Vid anmälan av ärendet anförde jag enligt omförmälda proposition
bland annat följande rörande förutsättningarna för statsövertagandet
m. m.:

Överstyrelsen hade i sitt utlåtande berört frågan om den situation,
som skulle uppstå, därest staten icke skulle behöva taga i anspråk alla
de förefintliga dövstumskolorna och något eller några distrikt sålunda

9

Kungl. Martts proposition Nr 212.

skulle i motsats till de övriga distrikten befrias från ekonomiska prestationer.
Ur de andra landstingens synpunkt, hade det anförts, skulle ett
sådant förfarande te sig obilligt. Jag ville emellertid bestämt framhålla,
att staten vid planläggningen av en för framtiden bestående organisation,
för vilken den skulle bära det pedagogiska och ekonomiska ansvaret,
ej kunde låta sig i så avgörande grad bindas av de nuvarande lokala
förhållandena, att den vidtoge ur undervisningens synpunkt omotiverade
eller mindre väl motiverade anordningar eller iklädde sig betydande
årliga merkostnader för att undvika, att ett distrikt komme i gynnsammare
ställning än ett annat distrikt vid den kapitalnedskrivning, som
det ifrågasatta överlämnandet till statsverket av viss egendom innebure
för landstingens del. Uppmärksammas finge för övrigt, att vid förändringar
inom småskoleseminarieorganisationen likartade fall förekommit,
utan att detta påkallat några särskilda åtgärder från statsmakternas sida.

Vad särskilt beträffade egendomen Vejbystrand, förelåge ingen närmare
utredning rörande huruvida eller för vilket syfte egendomen borde
av staten utnyttjas efter dövstumundervisningens förstatligande. Det
vore följaktligen vanskligt att nu avgöra, om riksdagens beslut borde
så utformas, att även denna egendoms överlämnande skulle kunna av
statsverket påfordras. Det ändamål, vartill egendomen för närvarande
användes — sommarkoloniverksamhet — syntes ligga vid sidan av den
egentliga dövstumundervisningen. I varje fall vore det tveksamt, örn
staten borde omhänderhava sommarkoloniverksamhet av ifrågavarande
art. Det hade föresvävat mig, att det skulle kunna visa sig lämpligt
och möjligt att tillgodose ändamålet — vilket syntes mig mycket behjärtansvärt
— med hjälp av de till förmån för dövstumma donerade
ganska rikhaltiga medlen. Uteslutet syntes ej heller vara, att de i
distriktet ingående landstingen och städerna skulle kunna befinnas villiga
att även i fortsättningen bestrida denna del av sin nuvarande verksamhet.
Ur det allmännas synpunkt torde emellertid en sådan lösning
av frågan ej vara önskvärd, om den skulle medföra, att endast distriktets
barn finge tillgång till sommarvistelse vid egendomen. Frågan syntes
emellertid böra i sin helhet ytterligare utredas. Eftersom denna utredning
kunde tänkas utmynna i ett förslag, att staten skulle ombesörja
även sistberörda verksamhet, funne jag försiktigheten bjuda att vederbörande
landsting och städer förpliktades att vid förefallande behov till
statsverket överlämna egendomen Vejbystrand med därtill hörande lös
egendom.

Då staten, såsom ovan framhållits, vid planläggningen av dövstumundervisningen
borde hava full frihet att ordna denna undervisning på
det för .statsverket och undervisningen mest ändamålsenliga sättet, förutsatte
jag, att landstingen och vederbörande städer gjorde nämnda
åtaganden utan att uppställa några villkor rörande egendomens framtida
användning i skolorganisationen eller dylikt.

Vissa av de synpunkter, som ovan anförts, finge en särskild aktualitet till
följd av ett av 19.‘3(j års utredning angående dövstumma och blinda
framfört förslag örn statsinköp av den i enskild ägo befintliga egendomen
Broby gård i Uppland. Denna egendom skulle enligt förslaget användas
för viss lantbruks- och trädgårdsundervisning, som av utredningsmannen
angående dövstumundervisningsväsendet förutsatts skola förläggas annorstädes,
företrädesvis till Råbylunds-institutionerna. Utan att nu taga

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr £12.

ståndpunkt till förslaget, ville jag framhålla, att detsamma syntes vara
förtjänt av en ingående prövning vid de fortsatta överväganden, som
enligt det nedanstående borde komma till stånd.

Vad anginge den vid dövstumundervisningsväsendet anställda personalen,
hade förslag framställts om att staten, i samband med att den
övertoge nämnda undervisning, skulle ikläda sig skoldistriktens förpliktelser
mot den nuvarande personalen, åtminstone i den mån den kunde
anses innehava fast anställning, och — helt eller delvis — jämväl mot
den förutvarande personalen. Meningen vore icke att här upptaga denna
fråga till slutlig behandling. I det väsentliga syntes emellertid utredningsmannens
förslag med de däri av skolöverstyrelsen ifrågasatta jämkningarna
kunna läggas till grund för ordnandet av dessa förhållanden.
I likhet med statskontoret ansåge jag dock, att det först efter ytterligare
utredning med hänsyn tagen till de individuella fallen vore möjligt
att göra något bestämdare uttalande rörande i vad mån staten borde
genom personliga lönetillägg hålla personalen skadeslös för minskning i
nu utgående löneförmåner. I ett avseende ville jag emellertid redan nu
anmäla skiljaktig mening, nämligen i fråga om sättet för bestridande
av kostnaderna för pensioneringen av förutvarande befattningshavare.
Dessa kostnader syntes mig böra även i fortsättningen bestridas av
distrikten, i den mån de belöpte på befattningshavare, vilka pensionerats
eller erhållit understöd före den 1 juli 1938.

Riksdagen syntes ej böra nu fatta beslut rörande formerna för statens
övertagande av ansvaret för ifrågavarande personal. Denna fråga borde
företagas till närmare övervägande först i samband med den lönereglering
för personalen vid dövstumskolorna, varom 1938 års riksdag torde
böra fatta beslut. Det syntes mig emellertid vara av intresse, att riksdagen
redan nu till vägledning för landstingen och de städer, som ej
deltoge i landsting, tillkännagåve sin allmänna uppfattning i denna fråga.

Tidigare hade ifrågasatts, att landstingen skulle efter statens övertagande
av dövstumundervisningen gälda vissa avgifter för varje i dövskola
undervisat barn. Dövstumundervisningsväsendet skulle alltså i
förevarande hänseende likställas med blindundervisningsväsendet. Utredningsmannen
och de i ärendet hörda myndigheterna — efter vad det
ville synas även statskontoret — vore emellertid numera ense om att
sådana avgifter ej borde utgå. Denna ståndpunkt betingades i huvudsak
av att det befunnits önskvärt att även på denna väg främja önskemålet
örn skatteutjämning kommunerna emellan. För egen del funne
jag det oegentligt, att, sedan staten åtagit sig kostnaderna för dövstumundervisningens
uppehållande, några avgifter av här avsedd art skulle
utkrävas av landstingen, varför jag anslöte mig till utredningsmannens
mening på denna punkt. Jag ville samtidigt framhålla, att jag i likhet
med utredningsmannen och myndigheterna holle före, att målsman icke
borde åläggas erlägga avgift för barn, som intagits i statlig dövstumskola.

En förutsättning för att staten skulle övertaga dövstumundervisningen
vore, att alla landsting och städer, som ej deltoge i landsting, förbehållslöst
åtoge sig att uppfylla vederbörande villkor. Skulle så ej bliva
fallet, torde hela frågan förfalla. Innan visshet vunnits om att vederbörande
vore villiga infria berörda villkor, saknade jag anledning att
till övervägande upptaga den därav betingade frågan om dövstumundervisningsväsendets
organisation. Framhållas kunde dock, att jag vid den

11

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 81%.

preliminära granskning, jag ägnat utredningsmannens förslag, funnit
detta kunna i det väsentliga läggas till grund för den blivande omorganisationen.
Av samma anledning kunde jag icke nu till behandling upptaga
frågan örn löneplaceringen för de statliga dövstumskolornas personal.

Vidare funne jag mig nu icke böra ingå på de föreliggande ekonomiska
kalkylerna, och på vissa i samband med omorganisationen stående
spörsmål, exempelvis frågan örn dövstumprästinstitutionens bibehållande
eller framtida ställning och örn bestridande av kostnaderna för pensionering
av dövstumprästen i tredje distriktet.

Med avseende på den nya ordningens genomförande ansåge jag mig
böra framhålla, att, sedan staten övertagit dövstumundervisningsväsendet,
det icke torde vara erforderligt att reglera denna del av skolsystemet,
lika litet som andra, genom en särskild lag. Den nuvarande
lagen angående dövstumundervisningen av år 1889 torde följaktligen
böra upphöra att äga giltighet med utgången av juni 1938, varom förslag
borde föreläggas 1938 års riksdag. Sedermera torde Kungl. Majit
hava att på grundval av 1938 års riksdags beslut i organisationsfrågan
utfärda stadga angående dövstumundervisningen och övriga erforderliga
föreskrifter.

I skrivelse nr 214/1937 anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit Kungl.
Majits ifrågavarande förslag, dock med den ändringen att riksdagen
beslutat, att staten vid övertagandet av dövstumundervisningen även
skulle ansvara för kostnaderna för redan utgående pensioner till f. d.
befattningshavare vid dövstumskolorna. Vad av departementschefen i
övrigt yttrats rörande de allmänna grunderna för statens övertagande
av ansvaret för den personal, som sysselsatts eller sysselsattes inom
dövstumundervisningsväsendet, syntes riksdagen kunna i huvudsak godtagas.

Landstingens och vederbörande städers yttranden i fråga om villkoren
för statsövertagandet. Av de yttranden från landstingen och ifrågavarande
städer, som av överstyrelsen enligt det föregående införskaffats,
framgår, att de av riksdagen uppställda villkoren för statsövertagandet
i en del fall icke förbehållslöst godkänts.

Malmöhus, Kristianstads och Blekinge läns landsting samt stadsfullmäktige
i Hälsingborg hava förklarat sig icke hava något att för sin del
erinra däremot, att all den av huvudmännen för tredje dövstumskoldistriktet
för dövstumundervisningsväsendet använda fasta och lösa egendom,
varav staten funne sig vara i behov, däri jämväl inbegripen den
för dövstumma barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand
jämte därtill hörande lös egendom, utan ersättning och förbehåll samt
med full äganderätt överlämnades till statsverket, varvid förutsattes,
att ansvaret för utgående löner åt nuvarande och pensioner åt förutvarande
befattningshavare inom distriktet övertoges av staten på ett sådant
sätt, att ingen ersättningsskyldighet kunde komma att åvila huvudmännen
gentemot ifrågavarande befattningshavare.

Från Kristianstads läns landstings sida har vidare meddelats, att tomt -

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

marken, där dövstumskolan i Lund vore belägen, ägdes av Lunds stad,
som upplåtit tomten åt distriktet, så länge den användes för dövstumundervisningsändamål.
Denna fastighet kunde landstingen och städerna
således ej överlämna till statsverket med full äganderätt i annan mån,
än de själva besutte sådan.

Gävleborgs läns landsting har förklarat sig vilja för sin del åtaga sig
de villkor för statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet,
som i riksdagsskrivelsen påfordrats, därvid landstinget dock förutsatte,
att vid skolans förändring till enbart skriv-teckenskola nuvarande lärarpersonal
vid skolan efter därom gjord framställning, i den mån så kunde
ske, förflyttades till talskola, ävensom att statsverket åtoge sig alla de
förpliktelser, som kunde följa av lärarpersonals vid skolan vägran att
övergå till statstjänst.

Stadsfullmäktige i Gävle hava såsom sitt yttrande i ärendet åberopat,
vad drätselkammaren anfört.

Drätselkammaren har med avseende å dövstumdistriktets skola i Gävle
framhållit, att den tomt, å vilken skolbyggnaderna vore uppförda, tillhörde
Gävle stad och innehades av skoldistriktet allenast under nyttjanderätt.
Skolöverstyrelsens folkskolavdelning hade i skrivelse till
stadsfullmäktige den 24 november 1920 gjort förfrågning, huruvida staden
vore villig att vid ett eventuellt statligt övertagande av dövstumundervisningsväsendet
med full äganderätt överlämna det tomtområde,
varå dövstumskolebyggnaderna i staden vore uppförda, eller ock viss
del därav, i vilket senare fall dispositionsrätt över återstående del av
det upplåtna området bleve erforderlig. Vid sammanträde den 31 janari
1921 hade stadsfullmäktige beslutat i princip förklara sig villiga
att, under de i överstyrelsens berörda skrivelse omförmälda betingelser,
till staten med full äganderätt överlämna det för dövstumskolebyggnaderna
i Gävle erforderliga tomtområde, som efter verkställd utredning
och eventuell förändring av gällande stadsplan i denna del av staden
kunde bliva vederbörligen bestämt. Någon dylik utredning eller stadsplaneändring
syntes emellertid icke hava förekommit. Sedermera hade
drätselkammaren i yttrande över överstyrelsens den 10 maj 1921 avgivna
utlåtande med förslag till omorganisation av dövstumundervisningsväsendet
anfört, att drätselkammaren till stadsfullmäktiges sistnämnda
belut ville göra det uttalandet, att drätselkammaren förutsatte, att Gävleskolan
alltfort förbleve dövstumskola.

Stadsfullmäktiges år 1921 i markfrågan sålunda fattade beslut syntes
drätselkammaren alltjämt äga giltighet. Emellertid ville drätselkammaren
i anslutning till sitt nyssnämnda år 1922 gjorda uttalande och i
likhet med vad som skett vid överlämnandet till statsverket av tomtmark
inom staden för uppförande av landstatshus föreslå såsom villkor
för överlåtelsen, att staden utfäste sig att, därest området framdeles
icke skulle behöva utnyttjas för dövstumundervisningsändamål, området
finge av staten tagas i anspråk allenast för annat statligt ändamål.
Skedde icke detta, skulle staden äga rätt återfå området, dock med
skyldighet för staden att efter verkställd värdering lösa å området befintliga
byggnader. Därest staden icke begagnade sig av nämnda rätt,
skulle staten vara skyldig att för ett såsom skäligt ansett pris av åtta
kronor per kvadratmeter inlösa området.

Drätselkammaren föresloge alltså, att stadsfullmäktige under nyss an -

13

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr %1%.

givna förutsättning ville för sin del åtaga sig de av riksdagen uppställda
villkoren för statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet.

Västernorrlands läns landsting har under förutsättning, att statsverket
från och med den 1 juli 1938 komme att å sig övertaga ansvar och
kostnader för dövstumundervisningsväsendets fortsatta uppehållande,
funnit sig böra till statsverket med full äganderätt överlämna sin andel
i all för dövstumundervisningen använd fast och lös egendom.

De återstående huvudmännen för dövstumundervisningsväsendet hava
förbehållslöst åtagit sig de av riksdagen uppställda villkoren.

Statskontorets utlåtande. Statskontoret har anfört, att — med hänsyn
till den principiella inställning, som 1937 års riksdag syntes hava
intagit i fråga om de åtaganden, som borde göras från statsverkets sida
beträffande de kommunala organens förpliktelser gentemot de nuvarande
och förutvarande befattningshavarna inom dövstumundervisningsväsendet
— de förbehåll, som i detta hänseende uppställts av Blekinge, Malmöhus,
Kristianstads och Gävleborgs läns landsting samt Hälsingborgs stad,
torde böra vara utan betydelse för ett genomförande av riksdagens beslut
örn statens övertagande av verksamheten på förevarande område.
Annorlunda syntes emellertid förhållandet vara med avseende å det av
Gävle stad uppställda villkoret, varför förhandlingar om ett förbehållslöst
överlämnande till statsverket av berörda tomtmark snarast torde
böra upptagas med staden. I detta sammanhang har statskontoret
vidare påpekat att, då dövstumskolan i Lund vore belägen å mark,
tillhörig Lunds stad, överenskommelse med denna stad borde träffas om
upplåtelse till statsverket av skoltomten. Härjämte torde kunna ifrågasättas,
om icke de åtaganden, varom här vore fråga, för Västernorrlands
läns landstings vidkommande borde givas en tydligare avfattning än
som skett i landstingets protokoll den 8 december 1937.

Det av stadsfullmäktige i Gävle uppställda villkoret för överlåtelse
till statsverket av den tomt, varå dövstumskolan i Gävle är uppförd,
synes mig icke vara av natur att behöva rubba förutsättningarna för
ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet. Jag anser sålunda,
att nämnda villkor bör kunna av statsverket godtagas.

Vissa landsting och städer hava enligt det föregående som förutsättning
för överlåtelse på statsverket av vederbörlig egendom angivit, att
staten skulle åtaga sig vissa förpliktelser i fråga örn löner och pensioner
åt av distriktet anställda befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet,
i varje fall på så sätt, att ingen ersättningsskyldighet skulle
komma att i framtiden efter statsövertagandet åvila huvudmännen gentemot
ifrågavarande befattningshavare. Vid bifall till vad i det följande
föreslås torde de sålunda gjorda förbehållen eller uttalade önskemålen
bliva tillgodosedda. Så torde även bliva fallet i fråga örn den av

Departe mentschefen.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Gävleborgs läns landsting angivna förutsättningen, att vid förändring
av dövstumskolan i Gävle till enbart skriv-teckenskola den nuvarande
lärarpersonalen vid skolan efter därom gjord framställning, i den mån
så kunde ske, borde förflyttas till talskola.

Förbehåll av antydd art i fråga om personalens löner och pensioner
hava framför allt uppställts av huvudmännen för dövstumundervisningen
inom tredje dövstumskoldistriktet, vars skola som nämnts är belägen
i Lund. Den mark, varå denna skola är uppförd, äges icke av
distriktet utan av Lunds stad, och den fastighet, vari skolan är inrymd,
är av den beskaffenhet, att byggnadsstyrelsen — såsom framgår av sid.
128 i det följande —- funnit sig föranlåten ifrågasätta, huruvida det med
hänsyn till de stora engångskostnader, som måste nedläggas för byggnadens
iståndsättande, icke vore ekonomiskt fördelaktigare att uppföra
^byggnad på annan plats. Bland annat den av byggnadsstyrelsen berörda
omständigheten har föranlett mig att till prövning upptaga frågan,
huruvida dövstumskola bör vara förlagd till Lund även efter statens
övertagande av dövstumundervisningsväsendet. Flertalet skäl hava
emellertid synts mig tala för att icke nu ifrågasätta en förflyttning av
skolan till annan plats. Som en förutsättning härför har emellertid
framstått, att Lunds stad, som enligt det föregående äger den mark,
varå skolbyggnaden är uppförd, och som med nyttjanderätt upplåtit
den till tredje dövstumskoldistriktet, förklarar sig villig att utan ersättning
och förbehåll samt med full äganderätt till statsverket överlämna
den sålunda åt tredje dövstumskoldistriktet upplåtna tomtmarken.

I skrivelse den 16 december 1937 anmodade jag på grund härav länsstyrelsen
i Malmö att från Lunds stad inhämta och till Kungl. Majit
överlämna yttrande, huruvida staden vore villig att — därest en läroanstalt
för dövstumma förlädes till staden — åtaga sig nämnda villkor
i avseende å tomtmarken.

Med skrivelse den 12 februari 1938 har länsstyrelsen överlämnat stadsfullmäktiges
yttrande i ärendet. Av handlingarna inhämtas, att drätselkammaren
i Lund förklarat sig helst hava sett, att markfrågan lösts i
enlighet med ett av stadsfullmäktige den 18 mars 1921 fattat beslut —
innebärande, såvitt av handlingarna framgår, en avsevärd beskärning
av det markområde, som skulle till statsverket överlämnas. Då riksdagen
emellertid förutsatt, att all mark, varav staten funne sig vara i
behov, skulle överlämnas med äganderätt, torde staden enligt drätselkammarens
mening böra förklara sig beredd att tillmötesgå detta krav.
Därvid borde emellertid från överlåtelsen undantagas de markområden,
å situationsplan betecknade med fig. B, C och D, om respektive omkring
1,310, 1,180 och 500 kvadratmeter, vilka områden enligt en den
24 april 1931 fastställd stadsplan skulle utläggas såsom gatumark. Än
vidare borde det uppdragas åt drätselkammaren, att vid gåvobrevs

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

utfärdande söka erhålla de garantier för områdenas framtida användande
för nu ifrågasatt eller annat därmed likvärdigt ändamål, som
kunde vara möjliga erhålla, ävensom att i övrigt träffa erforderliga avgöranden.

I anslutning till drätselkammarens hemställan hava stadsfullmäktige
vid sammanträde den 8 februari 1938 förklarat staden vara villig att
— därest en läroanstalt för dövstumma förlädes till staden — utan ersättning
samt med äganderätt till statsverket överlämna för ändamålet
erforderlig tomtmark inom ett med fig. A betecknat område å en av
stadsingenjören den 8 januari 1938 upprättad situationsplan, varjämte
fullmäktige uppdragit åt drätselkammaren att utfärda gåvobrev å tomtmarken
samt att i övrigt träffa de avgöranden, som förhållandena kunde
påkalla.

Då staten icke torde böra motsätta sig att lämna skäliga garantier
beträffande markområdets framtida användning och då någon erinran
ej heller lärer böra från statsverkets sida framställas beträffande en beskärning
av markområdet med delar, som förutsatts skola utläggas såsom
gatumark — de områden, som efter en sådan beskärning skulle övergå
i statens ägo, utgöra i areal omkring 50,600 kvadratmeter — vill jag
föreslå, att det av Lunds stad gjorda erbjudandet godtages och alltså
dövstumskola förlägges till staden.

Huvudmännen för dövstumundervisningen i övrigt synas hava utan
särskilda förbehåll godkänt de av riksdagen uppställda villkoren för dövstumundervisningens
överförande i statlig regi. Såsom statskontoret
påpekat, är visserligen det åtagande, som Västernorrlands läns landsting
iklätt sig, behäftat med vissa formella brister. Såvitt jag kan finna,
har emellertid landstinget icke avsett att giva åtagandet någon annan
innebörd, än riksdagen åsyftat.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit torde de formella förutsättningarna
för ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet från
och med den 1 juli 1938 få anses föreligga.

Enligt 1937 års riksdags beslut skall staten övertaga allenast den nu
för dövstumundervisningsväsendet använda fasta och lösa egendom,
varav staten finner sig vara i behov. Vid bifall till den plan beträffande
dövstumundervisningsväsendets organisation, som i det följande
framlägges, kommer staten att för dövstumundervisningen hava användning
av all den egendom, som de nuvarande huvudmännen för dövstumundervisningen
äro beredda att överlåta, utom de förutnämnda, tredje
dövstumskoldistriktet tillhöriga institutionerna i Råbylund. Den till
sistnämnda institutioner hörande egendomen bör alltså icke av statsverket
övertagas. Den återstående egendomen åter bör från och med
den 1 juli 1938 övergå i statens ägo, dock med undantag för egendomen
Vejbystrand, vilken av skäl, som i ett senare sammanhang angivas, bör

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

av staten endast under viss förutsättning övertagas och, om så sker,
först vid en senare tidpunkt.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med de nu avgivna grundlinjerna, på kronans vägnar besluta
om övertagande av omförmälda egendom, varvid det lärer få uppdragas
åt byggnadsstyrelsen att med vederbörande myndigheter i Gävle och
Lund föra de för ändamålet erforderliga förhandlingarna. Vad särskilt
angår Manillaskolan, är att märka, att denna skola är uppförd å mark,
tillhörande Kungl. Djurgården. Enär byggnadsstyrelsen, såsom av sid.
128 i det följande framgår, framkastat tanken på en förflyttning framdeles
av nämnda skola till annan plats, bör i detta sammanhang icke
tagas ställning till frågan örn disposition för statsverkets räkning av
den tomtmark, varå Manillaskolan är uppförd.

Chefen för finansdepartementet torde komma att anmäla frågan örn
ifrågavarande fastigheters ställning i förvaltnings- och redovisningshänseende.
Vid anslagsberäkningarna i det följande utgår jag emellertid
från att fastigheterna komma att ställas under byggnadsstyrelsens förvaltning
och redovisas å statens allmänna fastighetsfond. Till frågan
om erforderliga byggnads- och reparationsarbeten återkommer jag i samband
med anslagsberäkningarna för nästa budgetår.

III. Dövstumundervisningsväsendets organisation efter
statsövertagandet.

1936 års förslag. Den utredningsman, vars den 1 december 1936 avlämnade
förslag angående omorganisation av dövstumundervisningsväsendet
(statens offentliga utredningar 1936: 49) låg till grund för 1937
års riksdags omförmälda principbeslut, hade framlagt ett omfattande
förslag till omorganisation av dövstumundervisningsväsendet, att genomföras
i samband med att staten övertoge detsamma.

Till sina huvuddrag innebar förslaget följande:

I Manilla, Lund, Vänersborg och Härnösand skulle anordnas upptagningsskolor.
Alla dövstumma barn, som inträdde i skolåldern eller vilka,
ehuru äldre, vore berättigade till inträde vid dövstumskola, skulle vara
pliktiga att å därför bestämd tid inställa sig vid den av dessa upptagningsskolor,
inom vilkens område vederbörande barns hemort vore belägen.
Under en månad skulle de sålunda intagna barnen prövas med
hänsyn till begåvning och arten av deras lyte.

Två specialskolor skulle upprättas, en i Örebro och en i Gävle. För
undervisning och fostran av de barn, som ägt eller ägde en viss grad
av hörsel och därför betecknades såsom oegentligt dövstumma, skulle
sålunda upprättas en särskild för hela landet avsedd anstalt i Örebro,
till vilken dessa hänvisades efter den verkställda prövningen eller i förekommande
fall under läsårets lopp eller vid dess slut. Därigenom vunnes
den stora fördelen, att dessa elever, som ägde jämförelsevis stora

17

Kungl. Marits proposition Nr ''212.

förutsättningar för att tillägna sig ett högre mått av kunskaper och en
mera omfattande utbildning i övrigt för sin framtida verksamhet, kunde
erhålla en för dem särskilt anpassad undervisning. Den skulle bedrivas
enligt talmetoden. För undervisning av de till de egentligt dövstumma
hörande barnen, som vid nämnda prövning visade sig icke kunna undervisas
enligt talmetoden, skriv-teckeneleverna, skulle likaledes upprättas
en särskild, för hela landet avsedd skola i Gävle, där dessa dövstumma
kunde erhålla en efter deras förmåga och behov anpassad undervisning
av en mera praktisk läggning än den, som meddelades i skolorna för
de elever, som skulle åtnjuta undervisning enligt talmetoden.

Alla de dövstumma barn, som icke borde hänvisas till någon av de
nämnda särskilda anstalterna, skulle kvarstanna i respektive upptagningsanstalter
för erhållande av undervisning och vård. Denna undervisning
skulle bedrivas enligt talmetoden.

Lagen angående dövstumundervisningen i riket skulle utsträckas att
gälla även afasister samt sådana, som blivit döva mellan 10 och 15 års
ålder. Dessa senare och de mera begåvade av afasisterna skulle hänvisas
till skolan för oegentligt dövstumma.

Ett starkt behov av genom det allmännas försorg anordnad allmän
jortsatt undervisning för de dövstumma vore enligt utredningsmannens
mening förhanden och borde tillgodoses. På grund härav föreslogs, att
fortsatt undervisning skulle anordnas genom upprättandet av fortsättningsskolor
för dövstum ungdom, att undervisningen i dessa skolor
huvudsakligen skulle avse yrkesutbildning, att manliga och kvinnliga
elever, som i upptagningsskolorna åtnjutit talundervisning, skulle erhålla
sin fortsatta utbildning i skilda skolor, samt att undervisningen skulle
vara obligatorisk i fyra år vid fortsättningsskolan i Gävle för icke talundervisade
gossar och flickor ävensom i övrigt, då yrkesutbildning ägde
rum i snickeri, skrädderi, trädgårdsskötsel eller bokbinderi, samt i tre år,
på yrkesutbildning ägde rum i lantbruk, skomakeri, husligt arbete, vävnad
och sömnad.

Vidare föreslogs, att elev i vissa fall skulle kunna på fortsättningsskolans
bekostnad erhålla den praktiska yrkesutbildningen hos enskild
mästare, som vore bosatt inom eller i närheten av den skola, till vilken
elev hörde, med skyldighet dock för sådan elev att deltaga i den teoretiska
undervisning, som meddelades i skolan, att elev skulle kunna
medgivas befrielse från skolgång under förutsättning, att eleven i hemmet
eller hos enskild mästare, som icke vore bosatt inom eller i närheten
av skolans förläggningsort, erhölle yrkesutbildning, som vore tillfredsställande,
att till underlättande av sådan elevs fortsatta yrkesutbildning
skulle, där behov förelåge, kunna utgå statsunderstöd med 500
kronor för elev och arbetsår, samt att elev, som, efter att under ett
arbetsår hava deltagit i undervisningen i fortsättningsskola, visade sig
helt i saknad av förutsättningar för utövande av något yrke, skulle av
fortsättningsskolstyrelse kunna befrias från vidare skolgång.

Tillika hemställdes, att sådana dövstumma, som drabbats av lytet i
i åldern 15—20 år, samt vissa äldre dövstumma skulle i mån av utrymme
och efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen kunna medgivas
rätt att kostnadsfritt deltaga i den fortsatta undervisningen.

Tre fortsättningsskolor skulle finnas, nämligen:

en för gossar, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Vänersborg,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 212.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

en för flickor, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Växjö, och

en för icke talundervisade gossar och flickor, förlagd till Gävle.

Därjämte borde de gossar, som önskade erhålla utbildning i jordbruk,
beredas tillfälle erhålla sådan vid den å Råbylund befintliga lantbruksskolan
för dövstumma enligt avtal med anstalten och mot av staten
bestridda årsavgifter.

Såsom redan erinrats, underställdes förslaget icke i annan mån 1937
års riksdag, än att jag vid anmälan av ärendet i propositionen nr 109
anförde, att jag vid en preliminär granskning funnit förslaget kunna i
det väsentliga läggas till grund för den blivande organisationen, vilket
uttalande lämnades utan erinran av riksdagen.

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag. Överstyrelsen har i sin förenämnda
skrivelse av den 23 november 1937 till en början yttrat sig
rörande den för organisationens omfattning avgörande frågan om de
dövstummas skolplikt.

I anslutning till förslag, som framlagts i 1936 års utredning, har överstyrelsen
som sin mening uttalat, att skolplikten för dövstumt barn
borde inträda det kalenderår, under vilket barnet fyllde sju år. Då särskilda
omständigheter förelåge, borde dock uppskov med skolgångens
påbörjande kunna medgivas. Barn borde vara skolpliktigt under de
tolv år, som följde efter dess intagning i skolan. I intet fall borde dock
den dövstumme vara skyldig kvarstanna i skola utöver den årskurs,
som avslutades under det kalenderår, då han fyllde tjugu år. Befunnes
barn före skolpliktstidens slut hava inhämtat sådana kunskaper och nått
den utveckling, som dövstumundervisningen avsåge att bibringa, skulle
det kunna befrias från skolgång; så ock om det vore så svagt begåvat,
att dess fortsatta vistelse vid skolan ansåges vara utan gagn.

Hade barn blivit dövt efter fyllda nio år och icke vid dövhetens inträde
genomgått föreskriven kurs i folkskola och fortsättningsskola,
borde det i dövstumskola erhålla en för detsamma lämpad undervisning.
Dock borde icke skolplikt för sådan elev föreligga utöver den årskurs,
som avslutades under det kalenderår, då eleven fyllde aderton år.

Skolpliktigt dövstumt barn borde för undervisning inställas i den skola
för dövstumma, till vilken det enligt särskilda bestämmelser bleve hänvisat,
såvida icke dess föräldrar eller målsman efter tillstånd av styrelsen
för dövstumskoldistriktets upptagningsskola enskilt sörjde för dess
undervisning eller barnet funnes behäftat med sådan sjukdom, att detsamma
efter prövning av nämnda skolas styrelse befunnes icke böra
intagas i dövstumskola.

Vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse borde förpliktas tillse, att
dövstumt barn bleve inställt vid vederbörande dövstumskola å tid, som
denna skolas styrelse bestämde.

Tredskades föräldrar eller målsmän eller den, som eljest hade skolpliktigt
dövstumt barn i sin vård, att efterkomma gällande föreskrifter
angående barns skolgångsskyldighet och kunde rättelse icke på lämpligt
sätt annorledes vinnas, borde vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse
äga rätt föranstalta om barnets hämtande till skolan.

19

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

I övrigt borde för den händelse föräldrar eller målsman tredskades
att sända dövstumt barn till skola i huvudsak gälla enahanda föreskrifter
som de, vilka vore givna i § 51 folkskolestadgan, enligt den lydelse
denna paragraf erhållit genom kungörelsen nr 582/1932.

Vad angår undervisningstidens omfattning har i tidigare utredningar
föreslagits, att undervisningen vid upptagningsskolorna skulle fastställas
till 40 veckor örn året samt vid specialskolorna till 38 veckor årligen,
där ej Kungl. Majit, då särskild anledning därtill förelåge, funne skäl
medgiva någon mindre inskränkning i undervisningstidens längd. Den
kortare undervisningstiden vid specialskolorna har föreslagits på grund
av att prövningar av de nyintagna barnen skulle vid upptagningsskolorna
äga rum under en tid av en månad omedelbart efter intagningen. Vid
specialskolorna anställda lärare skulle vara pliktiga medverka vid dessa
prövningar.

Överstyrelsen hade vid närmare granskning funnit, att den sålunda
föreslagna anordningen skulle komma att medföra vissa olägenheter.
Vid upptagningsskolorna skulle efter omorganisationen intagning ske
endast vartannat år. Samtliga lärare vid specialskolorna skulle följaktligen
vartannat år få två veckors kortare tjänstgöringstid än övriga
lärare vid dövstumskolorna, och vartannat år skulle vissa av lärarna
vid specialskolorna erhålla den kortare tjänstgöringstiden, medan däremot
andra lärare, nämligen de, som bleve hänvisade att medverka vid
prövningarna i upptagningsskolorna, skulle få lika lång tjänstgöringstid
som vid sistnämnda skolor anställda lärare.

Å andra sidan kunde icke bortses från att, såvida icke vad överstyrelsen
här nedan föresloge vunne bifall, vissa lärare vid specialskolorna
skulle bliva lediga under den första månaden av läsåret de år, då intagning
ägde rum i upptagningsskolorna, eftersom de nyintagna barn,
som befunnes böra erhålla undervisning i specialskolorna, icke kunde
hänvisas till dessa förrän tidigast efter en månads förlopp. Överstyrelsen
ansåge emellertid icke nämnda omständighet utgöra tillräckligt
skäl för avkortning av lästiden vid specialskolorna. De i specialskolorna
intagna barnen måste nämligen anses hava gagn av att erhålla
lika lång undervisningstid som barnen i upptagningsskolorna, och något
hinder för bestämmandet av en sådan undervisningstid syntes icke heller
föreligga. Överstyrelsen finge fördenskull föreslå, dels att undervisningstiden
vid samtliga barndomsskolor fastställdes till 39 veckor årligen,
julferierna däri icke inräknade men däremot ledigheterna vid påsk och
pingst samt övriga i vederbörlig ordning bestämda lovdagar, dels att
de lärare vid specialskolorna, som skulle mottaga nyinskrivna barn, skulle
vara pliktiga att under första månaden av intagningsår vid den upptagningsskola,
som överstyrelsen bestämde, biträda vid prövningen av
nyintagna elever. Dessa lärare torde böra berättigas att under sådan
tjänstgöring uppbära rese- och traktamentsersättning enligt klass II D
i gällande resereglemente samt ersättning för tjänstgöring å annan ort
i enlighet med därom gällande särskilda bestämmelser för vissa övriga
statens tjänstemän.

Den dagliga undervisningstiden i teoretiska ämnen borde vid barn -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

domsskolorna upptaga omkring fem timmar med tjänliga avbrott. Dock
syntes lokalstyrelse böra äga befogenhet att för de mindre eller svagare
lärjungarna något minska timantalet, ävensom att i övrigt närmare bestämma
om lästiderna. För de svagast utrustade lärjungarna, vid vilkas
undervisning skriv-teckenmetod tillämpades och huvudvikten lades på
praktiskt arbete, borde undervisningen i bokliga ämnen begränsas till
omkring tre timmar dagligen.

Utom för den bokliga undervisningen borde för lärjungarnas utbildning
i handaslöjd och hantverk anvisas lämpliga tider, dock så, att barnens
krafter i måttlig grad toges i anspråk.

Vad därefter de statliga fortsättningsskolorna beträffade, torde arbetsåret
i skola för talundervisade gossar icke för någon klass böra överstiga
46 veckor, däri jul- och sommarledigheterna icke inräknade, men
däremot övriga i vederbörlig ordning bestämda lovdagar. Arbetstiden
för vecka borde icke överstiga 46 timmar. Undervisningen i de teoretiska
ämnena torde böra omfatta omkring 10 veckotimmar och den
praktiska undervisningen omkring 36 veckotimmar under 38 veckor.
Under den tid, då teoretisk undervisning icke påginge, torde undervisningen
i yrkesarbete kunna utsträckas till omkring 45 veckotimmar.
Elever, som så önskade, borde få avlägga gesällprov.

I fortsättningsskolan för flickor syntes arbetsåret likaledes böra omfatta
högst 46 veckor, men däremot torde det vara befogat att inskränka
antalet veckotimmar till högst 44. Det torde vidare vara lämpligt, att av
dessa timmar omkring 10 ansloges till teoretisk undervisning och omkring
34 till praktisk utbildning under 38 arbetsveckor. Under de återstående
veckorna av arbetsåret, då teoretisk undervisning icke borde meddelas,
torde den praktiska undervisningen utan olägenhet kunna utsträckas
till omkring 42 veckotimmar.

I fortsättningsskolan för skriv-teckenelever torde arbetsåret böra vara
av samma längd som i de övriga fortsättningsskolorna, men däremot
syntes det, på grund av att de här intagna eleverna i intellektuellt avseende
vore särskilt svagt utrustade, vara lämpligt att inskränka antalet
undervisningstimmar för vecka till omkring 40, varav endast omkring
6—8 borde anslås till teoretisk undervisning. Den teoretiska undervisningen
borde i största möjliga utsträckning anslutas till den praktiska,
och särskilt syntes detta böra bliva fallet i de högre årskurserna. Vid
samtliga skolor borde läsåret uppdelas i en hösttermin och en vårtermin.

Överstyrelsen har därefter till närmare granskning upptagit 1936 års
förstnämnda förslag till plan beträffande dövstumundervisningsväsendets
organisation.

Vad först angår barndomsskolorna (upptagnings- och specialskolorna),
har överstyrelsen erinrat, att svenska dövstumlärarsällskapet föreslagit,
att en särskild skriv-teckenskola icke skulle upprättas utan skriv-teckeneleverna
erhålla undervisning vid upptagningsskolorna. I anledning
härav har överstyrelsen yttrat följande:

Då förslag örn dövstumundervisningens omorganisation först väcktes,
hade huvudskälen därtill varit av dels ekonomisk, dels pedagogisk natur.
Vid behandlingen av de pedagogiska skälen hade med styrka framhållits,
att en av grundförutsättningarna för att ett gott resultat skulle

21

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

uppnås vid de dövstummas undervisning vore, att möjligheter funnes
till en uppdelning av eleverna efter deras olika begåvningsgrader. Under
den långa tid, som frågan om dövstumundervisningens omorganisation
varit föremål för diskussioner, hade detta krav städse stått i förgrunden,
liksom förhållandet varit även i de utredningar rörande ifrågavarande
undervisningsväsen, som gång efter annan blivit verkställda på grund
av åtgärder från statsmakternas sida. Rätt stor enighet syntes städse
hava rått dels därom, att de oegentligt dövstumma, som hade förutsättningar
för att tillägna sig kunskaper både i större omfattning och i
raskare takt än de egentligt dövstumma, borde sammanföras till en för
hela landet gemensam skola, i vilken undervisning skulle meddelas endast
enligt talmetoden, dels även därom, att alla de elever, som icke
kunde undervisas enligt talmetoden, likaledes borde sammanföras till en
gemensam skola, där undervisningen kunde ordnas med hänsyn till dessa
elevers speciella behov. De svagaste av dessa elever, d. v. s. de, som
ägde svag syn eller som hade särskilda svårigheter för att lära sig artikulera,
borde erhålla praktisk undervisning i större utsträckning än för
närvarande, medan övriga elever borde kunna få sin teoretiska undervisning
utsträckt allt efter sin förmåga att tillgodogöra sig densamma.

Såsom skäl för svenska dövstumlärarsällskapets uppfattning att den
föreslagna specialskolan i Gävle icke borde inrättas, hade i främsta rummet
anförts, att nämnda förslag byggde på en äldre uppfattning bland
dövstumskolans lärare, nämligen den, att skriv-teckenelevernas åtbördsspråk
skulle utöva en ogynnsam inverkan på det normala språkets utveckling
hos de talundervisade lärjungarna. De i anslutning till denna
uppfattning i Danmark och Norge tidigare inrättade särskilda skolorna
för skriv-teckenelever hade indragits och eleverna överförts till de egentliga
barndomsskolorna.

På grund av detta sällskapets uttalande ansåge sig överstyrelsen till
en början böra erinra därom, att såväl i Norge som i Danmark, liksom
inom dövstumlärarkretsar i övrigt i Europa och jämväl i Förenta staterna
olika meningar varit och fortfarande vore rådande rörande den
lämpligaste formen för elevernas differentiering. Vad särskilt Norge beträffade,
hade dövstumskolans lärare varit eniga därom, att en rationell
klassindelning med hänsyn till elevernas olika begåvningsgrader vore
nödvändig. Däremot hade olika meningar gjort sig gällande i alla andra
organisationsfrågor, framför allt rörande spörsmålet, huruvida särskilda
skolor borde upprättas för olika elevgrupper, eller örn samtliga grupper
helst borde undervisas vid en och samma skola.

Den oenighet, som sålunda i nämnt avseende varit rådande bland annat
inom dövstumlärarkåren i Norge, hade bidragit till att i detta land
göra frågan örn dövstumundervisningsväsendets organisation svårlöst.
Då stortinget år 19.‘34 beslöt, att dövstumskolan i Hamar för skrivteckenelever
skulle nedläggas och eleverna överflyttas till skolorna i
Trondheim och Holmestrand, hade detta skett med hänsyn i främsta
rummet till ekonomiska och icke till pedagogiska förhållanden. I Norge
hade man nämligen att räkna med ett antal dövstumma, som understege
250. På grund därav måste antalet elever vid skolan i Hamar
bliva jämförelsevis ringa, ibland endast ett, tjugutal, och driften av
skolan fördenskull förhållandevis dyr.

] Danmark vore antalet dövstumma i skolåldern likaledes vida mindre

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

än i Sverige, vilket medförde, att anordnandet av en specialskola för
skriv-teckenelever även här medförde oproportionerligt stora kostnader.
För närvarande undervisades förskolelever och småbarn vid skolan i
Köpenhamn. Efter viss prövotid överfördes de oegentligt dövstumma
därifrån till skolan i Nyborg, medan övriga elever hänvisades till anstalten
i Fredericia, där de fördelades på olika avdelningar, allt efter
dövstumhetens beskaffenhet och elevernas begåvning.

Enligt överstyrelsens uppfattning kunde de i Norge och Danmark i
nu förevarande avseende rådande förhållandena på dövstumundervisningens
område icke anses utgöra varken bevis för att det ur pedagogiska
synpunkter vore olämpligt att anordna specialskolor för skrivteckenelever,
där dessas antal vore så stort, att en dylik åtgärd kunde
genomföras, eller skäl för ett bibehållande i vårt land av den nu i fråga
om nämnda elevers undervisning rådande ordningen, vilken städse medfört
högst betydande olägenheter.

Såsom det hittills varit ordnat i vårt land, då dövstumundervisningen
varit förlagd till sju distriktsskolor, som på samma gång varit upptagningsskolor,
hade nämligen antalet skriv-teckenelever vid varje skola
varit mycket ringa. Det fåtal, som funnits, hade därjämte tillhört ända
till fyra olika årsklasser och dessutom mycket olika begåvningsgrupper.
Det sade sig självt, att det under sådana förhållanden icke vore möjligt
att ordna undervisningen för dessa elever på ett tillfredsställande sätt.
Och samma svårigheter komme att kvarstå, örn upptagningsskolorna
efter statsövertagandet skulle bliva endast fyra. Antalet skriv-teckenelever
vid varje skola kunde då beräknas komma att bliva i medeltal
omkring 15. Med en fördelning på fyra årsklasser skulle på varje klass
komma tre ä fyra elever. För ordnande av en ur pedagogiska synpunkter
tillfredsställande undervisning skulle för varje sådan liten grupp
egentligen fordras två särskilda lärare. Ur ekonomiska synpunkter
kunde det dock icke vara försvarligt att binda tre eller fyra lärare vid
varje upptagningsskola för att meddela särundervisning åt ett sådant
fåtal skriv-teckenelever. Om alla sådana elever däremot sammanfördes
till en speciellt för dem avsedd skola, bleve antalet tillräckligt för bildandet
av differentierade klassavdelningar av sådan storlek, att ett ur
ekonomiska synpunkter sett tillfredsställande utnyttjande av lärarkrafterna
bleve möjligt. De barn, som saknade förutsättningar för att lära
sig skriftspråket, kunde då också hänföras till skrivklasser med hel
undervisningstid, medan däremot de återstående, de svagast utrustade,
under en mera begränsad tid kunde undervisas medelst teckenspråk
samt i övrigt sysselsättas med huvudsakligen praktiskt arbete. Därest
specialskolan förlädes till Gävle, där även fortsättningsskola för icke
talundervisade dövstumma förutsatts skola upprättas, vunnes därjämte,
att de lärare, som måste finnas för fortsättningsskolan, kunde tagas i
anspråk även för undervisningen i barndomsskolan. Därigenom bleve
organisationen icke blott i ekonomiskt avseende så fördelaktig som möjligt
utan även ur pedagogiska synpunkter tillfredsställande. De svagt
begåvade barnen hade svårt att anpassa sig efter nya lärare med olika
arbetsmetoder. Förutsättningarna för att dessa elever skulle kunna nå
bästa möjliga utveckling vore fördenskull större, om de under hela sin
skoltid finge vistas vid en och samma skola och stå under ledning av i
stort sett samma lärare.

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Visserligen skulle de fördelar, om vilka nu erinrats, till någon del
kunna vinnas även därigenom, att samtliga skriv-teckenelever sammanfördes
till en eller två av de nu föreslagna upptagningsskolorna, exempelvis
till Manilla och Lund, där de kunde bilda specialavdelningar av
vederbörande anstalter. Vid bedömandet av lämpligheten av en sådan
organisationsåtgärd borde emellertid uppmärksammas, att antalet skrivteckenelever
enligt de verkställda beräkningarna torde komma att uppgå
till över 60 årligen, sedan omorganisationen blivit genomförd. Upprättandet
av specialavdelningar för dessa elever vid två upptagningsskolor
skulle följaktligen kräva mycket betydande och kostsamma örn- och tillbyggnadsarbeten
för åstadkommandet av tillräckligt antal klassrum, dagrum,
sov- och arbetssalar samt andra nödvändiga utrymmen, såvida
icke skriv-teckenskolan i sin helhet förlädes till Vänersborg, vilket emellertid
skulle medföra, att den där föreslagna fortsättningsskolan för talundervisade
gossar i stället måste förläggas till Gävle. Då de säkerligen
mycket betydande kostnaderna för de nyss omnämnda utvidgningsarbetena
kunde undvikas, om en specialskola upprättades i Gävle,
där erforderliga lokaler, vilka överlämnades till statsverket utan kostnad,
redan funnes, och då denna organisation av skriv-teckenelevernas
undervisning ur pedagogiska synpunkter tillika obestridligen vore vida
överlägsen den, som föresloges av dövstumlärarsällskapet, förordade
överstyrelsen nu, liksom tidigare, förslaget örn anordnande av en specialskola
i Gävle.

Bland annat med hänsyn till den ståndpunkt, överstyrelsen sålunda
intagit i fråga örn skriv-teckenskolans förläggning, har överstyrelsen förklarat
sig icke kunna biträda ett av svenska dövstumlärarsällskapet
framställt förslag om att en fortsättningsskola för samtliga gossar skulle
förläggas till Gävle och en motsvarande skola för samtliga flickor till
Växjö. Beträffande det med frågan om fortsättningsskolundervisningens
ordnande sammanhängande spörsmålet, huruvida lantbruksundervisningen
borde förläggas till Råbylund eller till Broby gård — vilket spörsmål
jag enligt det föregående förutsatt skola ytterligare utredas — har
överstyrelsen yttrat följande:

I 1936 års utredning hade framhållits, att staten icke borde övertaga
den tredje dövstumskoldistriktet tillhörande egendomen Råbylund, till
vilken en lantbruks- och hantverksskola för närvarande vore förlagd.
Såsom huvudskäl för denna ståndpunkt hade anförts, att till egendomen
jämväl vore förlagt ett ålderdomshem, som icke borde vare sig övertagas
av staten eller nedläggas. Lämpligast vore fördenskull, att både skolan
och hemmet fortfarande finge förbliva i vederbörande landstings ägo.
För ordnandet av den för dövstumma skolpliktiga gossar erforderliga
fortsatta utbildningen i lantbruk vöre, framhöll utredningen, två huvudvägar
framkomliga, nämligen antingen den, att särskilda lantbruksskolor
för dövstumma upprättades, eller den, att lantbruksskolan i Råbylund
för utbildning i lantbruk mottoge de dövstumma fortsättningsskolelever,
vilka ansåges böra komma i åtnjutande av sådan utbildning, mot att
staten till anstalten för varje elev erlade en årsavgift, motsvarande den
årliga medelkostnaden för elev vid statens fortsättningsskola för tal -

24

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr ''212.

undervisade gossar. Ehuru vissa olägenheter uppenbarligen vore förenade
med en koncentration av ifrågavarande lantbruksundervisning till
Råbylund, syntes dock frågan om utbildning i jordbruksyrket för dövstumma
fortsättningsskolpliktiga gossar, intill dess att elevantalet och
övriga förhållanden kunde bättre överblickas, böra lösas genom avtal
på nämnt sätt med styrelsen för Råbylunds lantbruksskola. Det beräknades,
att vid denna skola, sedan den koinme att omfatta utbildning
endast i lantbruk, skulle kunna mottagas omkring 25 elever.

Överstyrelsen hade i utlåtande den 30 december 1936 givit sin anslutning
till detta förslag, som innebure en provisorisk lösning av nämnda
utbildningsfråga.

Inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande
de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden hade den 30 december
1936 yttrat sig över 1936 års utredning rörande omorganisation av dövstumundervisningsväsendet.
De avstyrkte därvid utredningens förslag
om ett provisoriskt ordnande av nämnda utbildning i lantbruk samt
föresloge i stället, att egendomen Broby i Funbo socken i Uppland
skulle inköpas samt anordnas såsom fortsättningsskola för dövstummas
utbildning i lantbruksyrket.

I anledning av detta förslag hade överstyrelsen den 14 januari 1937
avgivit särskilt yttrande, i vilket bland annat anfördes, att förslaget örn
att till Broby gård förlägga lantbruksundervisning för de dövstumma
erbjöde vissa bestämda fördelar framför det i utredningen förordade
provisoriet. Överstyrelsen framställde emellertid en del erinringar mot
de sakkunnigas kostnadsberäkningar, som överstyrelsen ansåge vara alltför
låga, varjämte överstyrelsen framhöll, att, då vid varje fortsättningsskola
för dövstumma teoretisk undervisning skulle förekomma med omkring
10 timmar för undervisningsgrupp och vecka, en ämneslärare borde
anställas vid skolan.

I sitt den 9 oktober 1937 avgivna betänkande med förslag till åtgärder
för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden
och förvärvsmöjligheter (statens offentliga utredningar 1937:34) vidhölle
förenämnda sakkunniga sitt förslag om ordnande av fortsatt utbildning
för de dövstumma genom inköp av Broby gård. Gentemot såväl
lantbruksstyrelsen som överstyrelsens erinran, att den avtalade
köpesumman, 54,000 kronor, för egendomen Broby gård syntes alltför
hög, anförde de sakkunniga, att den övergång av egendomen i privat
ägo, som torde bliva ofrånkomlig, därest statsmakterna icke beslöte örn
egendomens inköp, skulle innebära, att de av statsmedel till ett sammanlagt
belopp av 77,182 kronor bekostade förbättringarna å egendomen
icke längre komme det allmännas intressen till godo. Statens anslag för
budgetåret 1938/39 till upprätthållande av Broby gård såsom lantbruksfortsättningsskola
för dövstumma gossar ansåge de sakkunniga böra bliva
något högre än tidigare beräknats eller 23,754 kronor mot 19,474 kronor.
Överstyrelsens förslag, att för den händelse Broby gård inköptes och
anordnades som statlig fortsättningsskola, en ämneslärare skulle anställas
för att bestrida den teoretiska undervisningen, avvisades av de sakkunniga.
De ansåge nämligen, att föreståndaren vid skolan borde äga agronomutbildning
samt därjämte hava vid dövstumskola inhämtat erforderlig
kännedom om de dövstumma i allmänhet samt om sättet att
meddela sig med dem. Den erforderliga teoretiska undervisningen kunde
då bestridas av honom.

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

För att få en föreställning om behovet av en anstalt för utbildning
i jordbruksyrket av fortsättningsskolpliktiga dövstumma gossar hade
överstyrelsen från de nuvarande dövstumskolornas föreståndare anhållit
om uppgift på de i skolorna nu inskrivna gossarna, vilka skulle avgå
från barndomsskolorna under den närmaste tiden och vilka själva önskade
samt av föreståndare och lärare ansåges lämpliga att övergå till
fortsättningsskola för utbildning i lantbruk.

Av de lämnade uppgifterna framginge, att så vore fallet beträffande
fyra elever vid skolan å Manilla, en elev vid skolan i Växjö, tre elever
vid skolan i Lund, fyra elever vid skolan i Vänersborg, en elev vid
skolan i Örebro och tre elever vid skolan i Härnösand eller tillsammans
16 elever. Av vissa skäl beräknade emellertid överstyrelsen, att arbetsåret
1938—39 ett antal av endast omkring 11, eventuellt 9, elever skulle
behöva komma i åtnjutande av fortsatt utbildning i lantbruk. Ehuru
de verkställda beräkningarna måste betraktas såsom synnerligen approximativa,
syntes de dock visa, att elevantalet vid en särskilt upprättad
lantbruksskola skulle bliva mycket begränsat och, såvitt nu kunde bedömas,
knappast skulle komma att överstiga 15.

Så länge det alltså måste anses såsom synnerligen ovisst, i vilken omfattning
behov av utbildning i jordbruk för dövstumma fortsättningsskolpliktiga
gossar kunde komma att föreligga under den närmaste framtiden,
funne överstyrelsen det tveksamt, huruvida så stora kostnader
som de av de sakkunniga ifrågasatta för närvarande borde nedläggas
på lantbruksundervisningens ordnande. Kostnaderna för de dövstummas
utbildning i jordbruksyrket bleve givetvis betydligt mindre, om det i
1936 års utredning framställda förslaget, att denna utbildning tills vidare
skulle förläggas till lantbruksskolan i Råbylund, bleve bifallet. Om så
skedde, torde det icke därav med nödvändighet behöva följa, att Broby
gård komme att övergå i privat ägo. Enligt överstyrelsens erfarenhet
hade det mest svårlösta problemet inom dövstumvården alltid varit beredandet
av sysselsättning åt de dövstumma, som av skilda anledningar
måste betraktas såsom varande mindre goda arbetare. Det vore givetvis
till betydande fördel ur såväl moraliska som samhällsekonomiska synpunkter,
om det funnes ett hem, där sådana dövstumma kunde omhändertagas
för vård samtidigt som de Ängö utföra vid gården erforderliga,
till lantbrukets skötsel hörande göromål samt eventuellt även annat
arbete. Överstyrelsen ansåge det icke uteslutet, att ett närmare övervägande
skulle giva till resultat, att det vore lämpligt, att staten inköpte
egendomen Broby gård och anordnade den såsom ett dylikt hem.
Ett betydelsefullt steg till de vuxna dövstummas sociala omvårdnad
skulle tvivelsutan därigenom bliva taget.

På grund av det anförda och särskilt med hänsyn till att elevantalet
vid den ifrågasatta anstalten syntes komma att bliva jämförelsevis ringa,
ansåge sig överstyrelsen icke böra tillstyrka de sakkunnigas förslag i
förevarande avseende utan föreslå, att den fortsatta undervisningen i
lantbruk för dövstumma tills vidare anordnades på det sätt, som föreslagits
i 1936 års utredning. Överstyrelsen hade också i sitt förslag till

26

Kungl. Marits proposition Nr 212.

stater för budgetåret 1938/39 till bestridande av kostnaderna för här
ifrågavarande ändamål upptagit det i 1936 års utredning föreslagna
beloppet av 15,000 kronor.

Skulle emellertid Kungl. Maj:t och riksdagen finna, att egendomen
Broby gård borde inköpas och en lantbruksskola för dövstumma där
upprättas, borde denna skola under alla förhållanden så anordnas, att
den komme att bilda en med övriga skolor likställd och likvärdig del i
den statliga organisationen av dövstumundervisningsväsendet. För att
så skulle bliva fallet fordrades enligt överstyrelsens bestämda uppfattning,
att skolan såsom föreståndare hnge en person, som avlagt dövstumlärarexamen
och vore i besittning av de personliga kvalifikationer i övrigt,
som borde vara tillfinnandes hos ledaren av en så jämförelsevis
svårskött anstalt som en dövstumskola för gossar i åldern 16—20 år.
Överstyrelsen funne de sakkunnigas förslag, att en agronom skulle vara
skolans föreståndare, ansvara för dess skötsel samt bestrida den teoretiska
undervisning, som skulle förekomma, vara i hög grad otillfredsställande
bland annat därför, att teoretisk undervisning skulle förekomma
icke endast i ämnen, som berörde lantbruk, utan även i sådana, som
vore ägnade att höja de dövstummas teoretiska insikter i allmänhet.
Däremot syntes det överstyrelsen mycket lämpligt, att vid föreståndarens
sida för handhavandet av det praktiska arbetet ställdes en agronom,
som inhämtat kännedom örn de dövstumma i allmänhet och om
sättet att meddela sig med dem.

Skulle Broby egendom inköpas av staten och organiseras till en anstalt
i enlighet med de sakkunnigas förslag, bleve den enligt överstyrelsens
mening en ren lantbruksskola och borde såsom sådan ställas under lantbruksstyrelsens
inseende, varav också följde, att för skolans verksamhet
erforderliga anslag borde upptagas å jordbruksdepartementets stat.

Med biträdande jämväl i övrigt av den av 1936 års utredningsman
föreslagna organisationsplanen har överstyrelsen föreslagit, att för meddelande
av undervisning åt dövstumma skolpliktiga barn följande skolor
från och med den 1 juli 1938 skulle vara anordnade, nämligen:

fyra upptagningsskolor, av vilka en förlagd till Manilla, en till Lund,
en till Vänersborg och en till Härnösand;
två specialskolor, nämligen:

en för oegentligt dövstumma, förlagd till Örebro, och
en för skriv-teckenelever, förlagd till Gävle;
tre fortsättningsskolor, nämligen:

en för gossar, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Vänersborg,
en för flickor, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Växjö och
en för icke talundervisade gossar och flickor, förlagd till Gävle.
Enligt ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag har undervisningsrådet
Wagnsson anmält skiljaktig mening till förmån för inköp
av Broby gård.

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Att sammankoppla ett ålderdomshem, där gamla och sinnesslöa vistades,
med en fortsättningsskola för unga pojkar, syntes reservanten icke
böra ifrågakomma, örn möjlighet till annan lösning av frågan förefunnes.
Då de dövstumma synnerligen väl lämpade sig för visst slag av jordbruksarbete,
borde en statlig fortsättningsskola för undervisning i lantbruk
och trädgårdsskötsel inrättas. Övervägande skäl talade för de
sakkunnigas förslag, som dock syntes böra kompletteras med den bestämmelsen,
att till rektor för anstalten skulle utses en person, som avlagt
dövstumlärarexamen samt att vid hans sida för handhavandet av
det praktiska arbetet sattes en agronom.

Därest överstyrelsens förslag örn skolornas antal och förläggning vunne
bifall, vore vissa ändringar i den nuvarande distriktsindelningen erforderliga.
Överstyrelsen ansåge, att den minsta rubbningen i det bestående
åstadkommes genom en sådan förändring, att de nuvarande andra och
tredje dövstumskoldistrikten sammansloges till ett med skola i Lund,
att de nuvarande fjärde och femte distrikten sammanfördes till ett med
skola i Vänersborg samt att det nuvarande sjätte distriktet så uppdelades,
att Uppsala län och Kopparbergs län överfördes till första
distriktet med skola å Manilla samt Gävleborgs län och Gävle stad till
det sjunde distriktet med skola i Härnösand. Det syntes vara lämpligt,
att distrikten därefter benämndes det södra, det västra, det östra och
det norra.

Rörande det förutsebara antalet elever vid de olika döv stumskolorna
vid början av arbetsåret 1938 har överstyrelsen verkställt preliminära
beräkningar.

Elevantalet vid barndomsskolorna har beräknats på följande sätt:
vid upptagning sskolorna:

å Manilla .........

i Lund ...........

» Vänersborg.......

» Härnösand.......

vid specialskolorna:

i Örebro...................... 84

» Gävle....................... 62 146

Summa 517.

Antalet elever vid dövstumskolorna, vilka från avgångsklasserna vid
de nuvarande dövstumskolorna skulle övergå till fortsättningsskola, har
beräknats till 55. Till dessa elever borde emellertid läggas dels 15 elever
vid tredje dövstumskoldistriktets förutnämnda lantbruks- och hantverksskola
i Råbylund, vilka vid slutet av arbetsåret 1938 ännu icke avslutat
sin utbildning och som borde berättigas övergå till de av staten upprättade
fortsättningsskolorna för att där avsluta sin utbildning, dels
ock 31 elever vid den i anslutning till distriktsskolan i Vänersborg nu
anordnade hantverksskolan, vilka likaledes icke avslutat sin utbildning
och borde få övergå till de statliga fortsättningsskolorna.

100

84

71

116 371

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

I så fall skulle elevantalet vid de olika fortsättningsskolorna bliva:

i Vänersborg.......................... 62

» Växjö.............................. 21

» Gävle.............................. 7

» Råbylund, eventuellt Broby....... 11

Summa 101.

Det vore emellertid sannolikt, att några av Vänersborgseleverna av
skilda anledningar komme att befrias från vidare skolgång eller eventuellt
få sin fortsatta utbildning förlagd utom skolan, varför man torde
kunna räkna med ett mindre antal eller omkring 55.

Fortsättningsskolan i Växjö för talundervisade flickor finge, som synes,
under första läsåret ett jämförelsevis litet elevantal, nämligen 21. Det vore
emellertid sannolikt, att en del dövstumma flickor, särskilt sådana, som
nu undervisades vid skolor för hörselsvaga, vilka icke folie under de
nya skolpliktsbestämmelserna, önskade att komma i åtnjutande av den
utbildning, som komme att givas i Växjöskolan. Överstyrelsen ansåge,
att det endast skulle vara till fördel, om medgivande lämnades sådana
flickor att, i den mån utrymme funnes och övriga förhållanden visade,
att så vore lämpligt, erhålla undervisning i nämnda fortsättningsskola.
Sådant medgivande syntes böra lämnas av överstyrelsen efter verkställd
undersökning. Överstyrelsen ansåge dock, att högst tio sådana elever
borde få intagas.

Det kunde sålunda antagas, att elevantalet sannolikt komme att minskas
till omkring 55 vid skolan i Vänersborg men däremot ökas till omkring
30 vid skolan i Växjö. Antalet elever i fortsättningsskolorna skulle
då bliva omkring 103.

Dövstumskolomorganisationen i sin helhet kunde alltså beräknas komma
att omfatta ungefär följande elevantal, nämligen:

upptagningsskolorna...............371 elever

specialskolorna.................... 146 »

fortsättningsskolorna......... 103 »

Summa 620 elever.

Av handlingarna inhämtas följande uppgifter beträffande omförmälda
genom tredje dövstumskoldistriktets försorg upprättade lantbruks- och
hantverksskola i Råbylund samt i fråga om egendomen Broby gård i
Uppland:

I nämnda skola i Råbylund invid Lund undervisades vårterminen
1936 2 elever i skrädderi, 6 i skomakeri, 6 i lantbruk och 4 i snickeri.

Skolan är förlagd till samma egendom som ett skydds- och ålderdomshem
för dövstumma. Egendomens areal uppgår till 17 tunnland åkerjord,
vartill komma 57* tunnland arrenderad trädgårdsjord samt 30 tunnland
arrenderad åkerjord. Skolan är anordnad som internat. Eleverna bo i
särskild byggnad men intaga sina måltider på det i omedelbar närhet
belägna ålderdomshemmet. Föreståndaren vid detta är tillika föreståndare
för distriktets dövstumskola samt för lantbruks- och hantverks -

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

skolan. Hemmets husfader är tillika rättare vid skolan, och hemmets
husmoder och vårdarinna är tillika kokerska för både hemmet och skolan.
Hemmet och skolan äro följaktligen intimt förbundna med varandra.

Det med skolan förenade lantbruket har givit gott resultat, och efterfrågan
på dövstumma, som vid skolan fått sin utbildning i lantbruk,
har varit större än tillgången på från skolan avgångna elever.

Broby gård är belägen 11 kilometer från Uppsala och 1 kilometer från
Bärby järnvägsstation å järnvägen Uppsala—Faringe.

Den omfattar 120 tunnland åkerjord och 80 tunnland skogsmark samt
har enligt senaste taxeringsuppgifter åsatts ett värde av 63,100 kronor.
Största delen av åkerjorden är stenfri sådan på lerbotten. Läget är
vackert med en omfattande park. Tvenne gårdar av ungefär liknande
storlek ligga på omkring 1 kilometers avstånd. Inga andra gårdar eller
egna hem ligga inpå gården.

Stora byggnaden innehåller 13 rum och kök, hallar, badrum.

Rektorsflygeln innehåller 9 rum och kök.

Västra flygeln innehåller rymlig matsal, 4 rum och hallar.

Röda stugan innehåller 4 rum.

Rättarbostaden innehåller tillika skolkök samt 2 elevrum.

Ladugårdsbyggnaderna äro rymliga och till största delen nyinredda.
Till egendomen höra vidare stort spannmålsmagasin, rymligt redskapshus
och nybyggt hönshus. I stort sett äro jordbruksredskapen tillräckliga
och av god beskaffenhet. Inventarierna i bostadsbyggnaderna äro i det
stora hela tillfredsställande.

De levande inventarierna utgöras av 18 kor, 6 hästar, 1 tjur, diverse
ungdjur, svin och höns.

Såsom ett led i strävandena att motarbeta ungdomsarbetslösheten inköptes
egendomen år 1932 av förbundet för kristet samhällsliv i samband
med upprättandet av »Broby yrkesskola». Genom statsbidrag
under olika former har yrkesskolan för ny- och ombyggnadsarbeten tillgodoförts
ett belopp av sammanlagt 77,182 kronor. Såsom villkor för
större delen av statsbidragen har föreskrivits att, örn verksamheten nedlägges
eller inskränkes, det skall ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma,
huruvida och i vad mån statsbidragen skola återbäras. Då det
bakom skolans verksamhet liggande behovet numera i det väsentliga
upphört, har förbundet förklarat sig villigt överlåta egendomen till
Kungl. Majit och kronan. För överlåtelsen skulle i huvudsak gälla
följande:

1. Kungl. Majit och kronan övertager från och med överlåtelsedagen
betalningsansvaret för de skulder, vilka förbundet nödgats ikläda sig för
upprätthållande av skolan, evad dessa hava karaktären av lån mot
inteckning i fastigheten eller äro av annat slag, dock till ett högsta
belopp av 54,000 kronor samt förbinder sig dessutom att till tidigare
ägarinnan av egendomen, fröken Erica Blomquist, som är 63 år gammal,
från och med samma dag under hennes livstid utbetala livränta, beräknad
till 2,000 kronor för år och förfallen till betalning den 1 maj.

2. Egendomen överlåtes i sin helhet i nu befintligt skick, däri inbegripet
levande och döda inventarier, husgeråd, sängkliider o. dyl.

3. Förbindelsen är bindande endast under förutsättning att Kungl.
Majit och riksdagen före den 1 juli 1938 besluta örn övertagande av

30

Kungl. Majlis ''proposition Nr

egendomen samt att på i övrigt sedvanliga villkor undertecknas för överlåtelsen
upprättat köpekontrakt.

Det statförslag för en till Broby förlagd skola, som upprättats av
1937 års inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, har följande
utseende:

1. Avlöningar.

Kontant lön
Kronor

Föreståndare1.................................5,000

Husmoder2 *.................................... 1,200

Rättare tillika slöjdare1 .........................2,400

Ladugårdsförman3..............................2,280

Trädgårdsmästare1 .............................2,200

Tre tjänarinnor2 ............................... 1,800 14,880

11. Omkostnader.

Sjukvård och tandvård..........................

Undervisningsmateriel ävensom inventarier för annat än

lantbruksändamål.............................

Kost för 12 elever 12X90X330 ....................

Kost för personal 4X100X365 ....................

Beklädnad 12 X 125.............................

Tvätt och renhållning...........................

Värme och lyse................................

Elevresor.....................................

Underhåll av byggnader4........................

Oförutsedda utgifter............................

Livränta åt förra ägarinnan......................

400

700

3,564

1,460

1,500

300

3.000
250

1,500

700

2.000

15,374

Summa utgifter 30,254

Beräknad nettoinkomst från lantbruket och trädgården ..... 6,500

Att täcka med statsbidrag 23,754.

Såsom engångskostnad för upprättandet av den föreslagna skolan i
Broby skulle enligt nämnda sakkunniga först och främst böra beräknas
ett belopp av 54,000 kronor för inköp av Broby gård med alla där förefintliga
döda och levande inventarier. Vidare syntes anslag böra beviljas
med 6,000 kronor för iordningställande av trädgården vid gården samt
för uppförande av ett par mindre växthus därstädes. Slutligen torde
vissa kompletteringar av inventarierna i bostadsrummen böra ske för
en kostnad av högst 2,000 kronor.

Med hänsyn emellertid till behovet av reparation av i synnerhet vissa
elevrum hava utredningsmännen därutöver ansett sig böra ifrågasätta
ett särskilt engångsanslag å 3,000 kronor.

Av handlingarna inhämtas vidare, att den tilltänkta skolan å Broby
gård skulle vara avsedd för undervisning både i lantbruk och i träd -

1 Fri bostad med värme. — 2 Allt fritt. — 8 Familjebostad med värme. — 4 Kostnaderna

för underhållet av till jordbruksdriften hörande byggnader hava avsetts böra bestridas av lant brukets

avkastning.

31

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

gårdsskötsel och på grund härav ej blott ersätta den ifrågasatta provisoriskt
anordnade lantbruksskolan å Råbylund utan också överflödiggöra
den undervisning i trädgårdsskötsel, som 1936 års utredningsman
och skolöverstyrelsen tänkt skola förläggas till den planerade fortsättningsskolan
i Vänersborg.

Beträffande dövstumundervisningsväsendets administration har överstyrelsen
framlagt följande förslag:

Dövstumundervisningsväsendet torde, sedan det blivit förstatligat,
lämpligen böra ställas under överstyrelsens inseende. För det närmare
övervakandet borde fortfarande, liksom fallet hittills varit under en
följd av år, en särskild, till överstyrelsen knuten inspektör vara förordnad.

För varje dövstumskola borde finnas en styrelse, bestående av fem
ledamöter, bland dem skolans rektor såsom självskriven ledamot.

Vid varje skola skulle finnas en rektor, som förordnades av Kungl.
Maj:t på viss tid. Rektor tillkomme närmast uppsikten över läroanstalten.
Skulle till innehavare av rektorsbefattningen vid fortsättningsskolan
för talundervisade flickor utses manlig befattningshavare, borde
en av skolans lärarinnor av överstyrelsen efter förslag av lokalstyrelsen
utses att biträda rektor.

Utom rektor skulle vid varje skola finnas nödigt antal lärare och lärarinnor
för såväl den teoretiska som för den praktiska undervisningen,
ävensom lärare för tillsyn och för undervisning i gymnastik.

Vid varje dövstumskola borde finnas ett kollegium. Ledamot av
kollegiet vöre rektor och varje vid skolan tjänstgörande ordinarie lärare,
ävensom icke-ordinarie lärare med full tjänstgöring. Rektor skulle leda
förhandlingarna.

Styrelse för upptagnings- eller specialskola, vid vilken även fortsättningsskola
vore anordnad, borde tillika utgöra styrelse för sistnämnda
skola.

Dövstumskolstyrelse skulle övervaka läroanstaltens allmänna verksamhet
samt årligen uppgöra och före den 1 augusti till skolöverstyrelsens
granskning överlämna förslag till utgiftsstat för kommande budgetår.

Av församlingarnas skolråd eller folkskolestyrelser skulle varje år före
februari månads utgång till upptagningsskolan i det distrikt, till vilket
församlingen hörde, insändas förteckning över samtliga inom församlingen
befintliga skolpliktiga dövstumma barn. Vederbörande kyrkoherde
borde äga skyldighet att till skolråd eller folkskolestyrelse lämna
erforderliga uppgifter om dövstumma.

Yttranden. Av myndigheternas m. fl. yttranden över de sakkunnigas
förslag inhämtas följande:

Statskontoret: Det av överstyrelsen framlagda förslaget syntes — såvitt
statskontoret kunde bedöma — i huvudsak överensstämma med de
utgångspunkter och allmänna riktlinjer, som legat till grund för 1937
års riksdags beslut i ämnet.

Av de skäl, överstyrelsen anfört, syntes det jämväl statskontoret av -

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr -212.

gjort vara att föredraga, att lantbruksundervisningen meddelades i den
ordning, som föreslagits av 1936 års utredning. Med hänsyn till att i
1937 års betänkande betonats, att den övergång av egendomen Broby
i annan privat ägo, som torde bliva ofrånkomlig, därest statsmakterna
ej beslutade örn egendomens inköp, skulle innebära, att de av statsmedel
bekostade förbättringarna ej längre komme det allmännas intressen tillgodo,
ville statskontoret i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
vid att, i händelse Broby yrkesskola skulle nedläggas, Kungl. Maj:t på
grund av meddelade villkor vid statsbidragens beviljande hade möjlighet
förordna om återgäldande av huvudparten av de understöd om i runt
tal 77,000 kronor, som omförmälts i bilaga 4 till sistnämnda betänkande.

Gentemot överstyrelsens förslag i fråga om dövstumundervisningens
administration har statskontoret anfört erinringar allenast i fråga örn
vissa av överstyrelsen framställda förslag beträffande ordningen för lärares
och övrig personals anställande. I detta avseende borde enligt statskontorets
mening tillämpas i möjligaste mån motsvarande förfarande,
som gällde i fråga om jämförliga befattningar inom undervisningsväsendet
i övrigt.

Lantbruksstyrelsen: I ett till socialdepartementet avgivet yttrande
över betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas
och dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter hade lantbruksstyrelsen
under viss förutsättning tillstyrkt bifall till de sakkunnigas
förslag om inköp av Broby gård för förläggning till egendomen
av en skola för praktisk-teoretisk undervisning av dövstumskolelever i
lantbruk och trädgårdsskötsel. Sistnämnda egendom syntes nämligen
enligt lantbruksstyrelsen mening bättre än Råbylund lämpad för ändamålet,
enär den representerade en jordbruksdrift av samma karaktär,
som förekomme i större delar av landet. Dessutom syntes den genom
sitt läge bättre skickad att mottaga elever från hela landet. När därjämte
plats kunde beredas för ett betydligt större antal elever vid Broby
gård än vid Råbylund, funne lantbruksstyrelsen Broby gård böra i förevarande
avseende givas ett bestämt företräde framför Råbylund.

Den föreslagna fortsättningsskolan vid Broby torde icke, såsom skolöverstyrelsen
framhållit, vara att anse som en ren lantbruksskola utan
mera som en socialt betonad utbildningsanstalt, vilken dock måhända
kunde tänkas böra stå under viss tillsyn av lantbruksstyrelsen i jordbrukstekniskt
avseende.

Av lantbruksstyrelsens till socialdepartementet ingivna yttrande inhämtas,
att styrelsen funnit de betydande byggnadsanslag av statsmedel,
som beviljats förbundet för kristet samhällsliv och som använts till förbättrande
av gårdens byggnader, motivera icke blott en reducering av
köpeskillingen utan även ett inköp av gården i fråga, så att de av staten
bekostade förbättringarna även i fortsättningen måtte komma det allmänna
tillgodo.

Riksräkenskapsverket: Med anledning av skolöverstyrelsens uttalande
att — därest Broby gård skulle komma att inköpas av staten och organiseras
till en anstalt för dövstumma enligt 1937 års sakkunnigas förslag
— för skolans verksamhet erforderliga anslag borde upptagas under femte

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

huvudtiteln, har riksräkenskapsverket framhållit, att skolan under nämnda
förutsättning borde upptagas under åttonde huvudtiteln samt avlöningsoch
omkostnadsstaterna för skolan inbegripas i dövstumskolornas gemensamhetsstater
och uppföras sidoordnade med övriga specialstater.

Svenska dövstumlär ar sällskapet: Beträffande specialskolan för skrivteckenelever
i Gävle ville sällskapet som sin mening fortfarande framhålla,
att ifrågavarande elevkategori liksom hittills lämpligast borde
erhålla sin undervisning vid upptagningsskolorna. Det torde även få
anses föga ändamålsenligt, att en särskild fortsättningsskola upprättades
för dessa svagt begåvade elever, av vilka blott ett fåtal kunde förväntas
bliva helt självförsörjande eller ute i fria arbetsmarknaden ens i nämnvärd
grad bidraga till sin försörjning. De, som ägde förutsättningar
härför, borde i stället erhålla den fortsatta utbildningen i de båda andra
föreslagna fortsättnings- och yrkesskolorna för dövstumma med de större
möjligheter till yrkesdifferentiering, som där kunde erbjudas. De elever,
som ej ägde förutsättningar för fortsatt yrkesutbildning efter avgången
från barndomsskola och som icke kunde omhändertagas av anhöriga
eller beredas lämplig sysselsättning på annat sätt, borde överföras till
särskilda arbetshem för dövstumma, och upprättandet av sådana syntes
sällskapet både behövligt och behj ärtans värt. Vådan av att enligt överstyrelsens
förslag inom samma anstalt sammanföra såväl manliga som
kvinnliga sinnesslöa elever i åldrar upp till 20 år borde ej heller underskattas.

Sällskapet insåge till fullo svårigheten att på den korta tid, som nu
återstode för organisationens genomförande vidtaga en förändring i av
sällskapet föreslagen riktning. Därest överstyrelsens förslag vunne statsmakternas
gillande, borde en förändring av skolorganisationen i av sällskapet
förordad riktning sedermera kunna åstadkommas, om de praktiska
erfarenheterna skulle visa detta vara nödvändigt.

En av de omständigheter, som motiverat ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet,
har varit den oenhetliga och pedagogiskt
mindre tillfredsställande anordning av dövstumundervisningen, som den
nuvarande organisationen medfört. Som en av de viktigaste frågorna
i samband med statens övertagande av dövstumundervisningen framstår
därför den organisatoriska utformningen av dövstumundervisningsväsendet.
Det är självfallet, att den plan för dövstumundervisningsväsendets
organisation, som nu avses skola underställas riksdagens prövning, icke
är definitiv i den bemärkelsen, att varje ändring av densamma under
överskådlig tid framåt måste anses utesluten. De anordningar, som nu
komma till stånd, måste i mångt och mycket få karaktären av försök,
och på grundval av de erfarenheter, som härunder inhämtas, böra de
jämkningar i organisationsplanen vidtagas, som kunna befinnas lämpliga.
Dövstumundervisningsväsendets förstatligande bereder förutsättningarna
för en sådan anpassning.

Såvitt jag kan finna, är överstyrelsens på 1936 års utredning grun Bihang

till riksdagens protokoll 19S8. 1 sami. Nr 212. 3

Departe mentschefen.

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

dadé förslag till nyordning av dövstumundervisningsväsendet ägnat att
avhjälpa flertalet av bristerna i den nuvarande undervisningen av de
dövstumma. Som en särskild förtjänst hos organisationsplanen vill jag
framhålla förslaget örn införande av fortsättningsskolundervisning och
betydelsen av att denna fortsatta undervisning, såsom överstyrelsen förutsatt,
blir starkt yrkesbetonad. Vid ett genomförande av denna del
av överstyrelsens förslag blir det möjligt att tidigt grundlägga de dövstummas
intresse för yrkesbanor, för vilka de kunna vara lämpade, och
bereda dem en utbildning för dessa banor, som kan vara ägnad att förbättra
deras utkomstmöjligheter.

Om jag här lämnar åt sidan sådana detaljer, som icke torde behöva
i detta sammanhang upptagas till behandling, råder örn den av överstyrelsen
framlagda organisationsplanen enighet utom på följande två
punkter, nämligen dels rörande frågan, huruvida en särskild skola bör
inrättas för skriv-teckenelever, dels ock rörande frågan, örn och på vad
sätt fortsättningsskolpliktiga dövstumma böra beredas tillgång till ordnad
läntbruksundervisning.

För lämpligheten av en särskild skola för skriv-teckenelever anser jag
utredningsmannen och överstyrelsen hava anfört så goda skäl, att jag
vill ansluta mig till detta förslag. Den kritik, som på denna punkt
framkommit från dövstumlärarhåll, finner jag alltså icke övertygande.
Jag har ingenting att erinra mot att nämnda skola förlägges till Gävle.
I detta sammanhang vill jag framhålla betydelsen av att till specialskolorna
för dövstumma överföras endast sådana barn, som kunna hava
verklig fördel av särundervisning. Till specialskolan för oegentligt dövstumma
böra på sätt överstyrelsen i sin utredning föreslagit icke överföras
andra än sådana lärjungar, vilkas lytesart och allmänna begåvning
är av den beskaffenhet, att de kunna tillägna sig det högre kunskapsmått,
som undervisningen i denna skola är avsedd att förmedla. På
samma sätt böra till specialskolan för skriv-teckenelever endast överflyttas
lärjungar, som icke kunna deltaga i undervisning enligt talmetoden.

Vad den andra tvistefrågan beträffar, finner jag den föreliggande utredningen
visserligen giva vid handen, att läntbruksundervisning för
fortsättningsskolpliktiga elever kommer att, såvitt nu kan bedömas, erfordras
för ett förhållandevis ringa antal elever. Emellertid synes det,
att döma av 1937 års förutnämnda utredning rörande åtgärder för förbättrande
av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter,
icke uteslutet, att det skall visa sig möjligt att i ökad
utsträckning intressera de dövstumma för denna utbildningsbana. Jag
förutsätter alltså liksom de sakkunniga och överstyrelsen samt de i
ärendet hörda myndigheterna i övrigt, att dövstumundervisningsväsen -

35

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

det skall inrymma möjligheter till utbildning på området. Däremot
kan jag icke följa överstyrelsens mening vad angår anordningen av denna
utbildning.

I detta hänseende föreligga enligt det föregående två förslag, det ena
framlagt av 1936 års utredningsman och biträtt av skolöverstyrelsen
och det andra framlagt av 1937 års nyssnämnda sakkunniga och biträtt
av lantbruksstyrelsen.

Enligt det förstnämnda förslaget skulle lantbruksundervisningen förläggas
till den av tredje dövstumskoldistriktet uppehållna lantbruksskolan
i Råbylund i Skåne. Vid denna skola, vilken icke skulle övertagas
av statsverket utan jämte ett till egendomen förlagt ålderdomshem
fortfarande förbliva i vederbörande landstings ägo, skulle mottagas
de dövstumma fortsättningsskolelever, vilka ansåges böra komma i åtnjutande
av lantbruksutbildning, mot att staten till anstalten för varje
elev erlade en årsavgift, motsvarande den årliga medelkostnaden för
elev vid statens fortsättningsskola för talundervisade gossar. Fortsättningsskolundervisning
i trädgårdsskötsel skulle meddelas i Vänersborg.
Kostnaderna för detta förslag hava — kostnaderna för sistnämnda fortsättningsskolundervisning
oberäknade — för nästa budgetår beräknats
till 15,000 kronor.

Det av 1937 års sakkunniga framlagda förslaget innebär, att staten
skulle inköpa den förutnämnda egendomen Broby gård i Uppland för
anordnande därstädes av en statlig fortsättningsskola för dövstummas
utbildning i lantbruksyrket och i trädgårdsskötsel. De årliga kostnaderna
vid en lösning av frågan efter denna linje hava uppskattats till
i runt tal 24,000 kronor, inbegripet en livränta å 2,000 kronor till en
tidigare ägarinna till egendomen.

Enligt min mening tala flertalet skäl för en lösning av frågan om
ordnandet av lantbruksundervisning och undervisning i trädgårdsskötsel
för de dövstumma efter de av 1937 års sakkunniga och lantbruksstyrelsen
förordade riktlinjerna. Att döma av tillgängliga uppgifter kan Broby gård
karakteriseras som en lantegendom i på det hela taget gott skick och av ej
ringa storlek, erbjudande goda möjligheter till en allsidig utbildning av
de dövstumma i jordbruks- och trädgårdsnäringarna. Egendomen Råbylund
är betydligt mindre och förefaller icke heller i övrigt kunna erbjuda
lika gynnsamma yttre betingelser för en allsidig yrkesutbildning
som Broby gård. Såsom framhållits icke blott av 1936 års utredningsman
utan också av 1937 års inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga
och av lantbruksstyrelsen, lämpar sig Broby gård också bättre
för ändamålet, såsom representerande en jordbruksdrift av samma karaktär,
som förekommer i större delar av landet. Då skolan skall mottaga
elever från hela landet, är Broby gårds geografiska läge det bästa

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

tänkbara. En avgjord nackdel med en lösning efter Råbylundslinjen
är också, att denna egendom erbjuder mycket sämre expansionsmöjligheter
än Broby gård och i själva verket icke torde kunna utan olägenheter
mottaga avsevärt många fler elever än det antal av 11, varmed
överstyrelsen för nästa budgetår räknat. En avgjord nackdel är även,
att med Råbylundsanstalten är förenat ett hem för sinnesslöa och ålderstigna
dövstumma.

Jag anser mig alltså böra tillstyrka det av 1937 års sakkunniga framställda
förslaget, ehuru detta för statsverket medför högre kostnader än
Råbylundsförslaget.

Jag har låtit ombesörja särskild värdering av Broby gard genom
vederbörande domänintendent och uppskattningsmän för kronoegendomar.
Värderingsinstrumentet med tillhörande handlingar, innefattande
en ingående beskrivning av till gården hörande fast och lös egendom,
har bifogats handlingarna i ärendet. Enligt denna värdering har själva
fastigheten med växande skog uppskattats till 145,153 kronor 94 öre,
därav för byggnader 93,500 kronor, och lösöret till 26,394 kronor 56 öre
eller alltså hela egendomen med levande och döda inventarier till sammanlagt
171,548 kronor 50 öre. Värderingsmännen hava ansett en grundlig
reparation av rektorsbostaden, huvudbyggnaden, rättarbostaden och
delar av stall, ladugård och lada vara erforderlig.

Med hänsyn till vad sålunda upplysts anser jag, att de av den nuvarande
ägaren av Broby gård uppställda försäljningsvillkoren — innebärande,
att staten skulle intill ett belopp av 54,000 kronor övertaga
vissa skulder, som den nuvarande ägaren iklätt sig, samt till en tidigare
ägare av egendomen gälda livränta, beräknad till 2,000 kronor örn året —
kunna godtagas. Berörda livränta torde böra bestridas från det anslag
till omkostnader som bör anvisas för läroanstalter för dövstumma. Egendomen
torde lämpligen böra ställas under domänstyrelsens förvaltning
och ingå i statens domäners fond och mot skäligt arrende — att bestridas
från nämnda omkostnadsanslag — med nyttjanderätt upplåtas
till skolöverstyrelsen för användning för dövstumundervisningsändamal.
För gäldande av köpeskillingen med undantag av nämnda livränta torde
därför anslag böra äskas å kapitalbudgeten under rubrik statens domäners
fond. Jag har vidare ingenting att erinra mot de sakkunnigas
förslag örn anvisande av 6,000 kronor för iordningställande av trädgården
m. m., och detta belopp torde kunna anvisas å nämnda anslag.
För inköp av egendomen Broby gård m. m. torde alltså nu böra äskas
ett reservationsanslag å (54,000 + 6,000 =) 60,000 kronor. Ansvarigheten
för berörda livränta å 2,000 kronor motsvarar den 1 juli 1938 enligt
försäkringsteknisk beräkning, utgående från en förräntning av 3 procent,
ett kapitalvärde av omkring 25,000 kronor. Med frågan örn an -

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

visande av anslag till reparationer torde böra anstå till bedömande i
samband med den allmänna omprövning av vid dövstumskolorna erforderliga
ändrings- och reparationsarbeten, som, enligt vad jag i annat
sammanhang framhåller, bör företagas. För komplettering av inventarier
i bostadsrummen böra enligt de sakkunnigas förslag, som jag biträder,
äskas 2,000 kronor å förenämnda omkostnadsanslag.

I likhet med riksräkenskapsverket och synbarligen också lantbruksstyrelsen
förutsätter jag, att de årliga utgifterna för ifrågavarande fortsättningsskola
bestridas från de anslag, som komma att anvisas till
läroanstalterna för dövstumma, och icke från annan huvudtitel.

Till frågan örn årskostnaderna för skolan återkommer jag i ett senare
sammanhang. Redan här vill jag emellertid giva min anslutning till
1937 års sakkunnigas förslag om att som föreståndare för skolan bör
vara anställd en agronom med erforderliga specialinsikter och icke
— såsom överstyrelsen föreslagit — en person, som avlagt dövstumlärarexamen.
Att så bör vara fallet, finner jag motiverat med hänsyn
till att lantbruks- och trädgårdsutbildningen av naturliga skäl måste
dominera i den vid skolan meddelade undervisningen.

Den av överstyrelsen i övrigt framlagda planen för dövstumundervisningsväsendets
organisation vill jag förorda.

Överstyrelsens förslag rörande de dövstummas skolplikt och undervisningstidens
omfattning samt i fråga om dövstumundervisningsväsendets
administration torde kunna i det väsentliga biträdas. Det lärer få ankomma
på Kungl. Majit att efter närmare omprövning av förslagen
meddela erforderliga bestämmelser i den stadga angående dövstumundervisningen,
som — enligt vad av 1937 års riksdag förutsatts — bör avlösa
de nu gällande lagbestämmelserna. Härvid bör närmare övervägas
frågan örn fortsättningsskolans å Broby gård ställning i administrativt
hänseende.

IV. De statliga dövstumskolornas personal.

A. Personalens sammansättning och storlek.

Nuvarande förhållanden. Antalet höstterminen 1937 vid dövstumskolorna
anställda föreståndare och lärare (i kunskapsämne) framgår av
en å sid. 7 i det föregående intagen sammanställning.

38

Kungl. Majlis ''proposition Nr ‘212.

Av en av skolöverstyrelsen meddelad översikt inhämtas följande uppgifter
rörande den vid samma tidpunkt vid distriktens dövstumskolor
anställda personalen i övrigt:

Befattningshavare

Manilla

Växjö

Lund

Vänersborg

Örebro

Gävle

Härnösand

Samtliga

Yrkeslärare, manlig..................

3

3

2

6

—

4

3

21

» kvinnlig...................

—

—

2

—

—

—

—

2

Slöjdlärare, manlig....................

—

—

1

--

—

—

—

1

» kvinnlig...................

2

—

1

—

1

1

—

5

Vävlärarinna.......................

—

—

—

1

—

—

—

1

Handarbetslärarinna...................

—

1

—

1

—

—

2

4

Maskinstickerska.....................

—

—

—

1

—

—

—

1

Gymnastiklärarinna...................

—

-

1

—

2

—

—

3

Skolköks- och kindergartenlärarinna..........

1

1

Skolkökslärarinna.....................

—

—

—

—

1

'' —

—

1

Kindergartenlärarinna..................

—

1

—

—

1

—

1

3

Kindergarten- och gymnastiklärarinna........

—

—

1

—

—

—

—

1

Lärare i trädgårdsskötsel................

—

—

—

—

1

—

—

1

Läkare...........................

1

—

1

1

1

—

—

4

Ögonläkare........................

1

—

—

—

—

—

—

1

Öronläkare........................

1

—

—

—

—

—

—

1

Tandläkare........................

1

—

—

1

1

—

—

3

Sjuksköterska.......................

1

1

—

1

—

1

1

5

Husmoder.........................

1

1

1

1

—

1

1

6

Vaktmästare.......................

1

1

1

1

1

1

1

7

Maskinist.........................

—

—

—

1

—

—

—

1

Eldare...........................

1

—

1

2

—

1

1

6

Tillsynshavande......................

1

—

—

—

—

—

—

1

Tillsynshavande och gymnastiklärare.........

—

—

—

1

—

—

—

1

Husfader..........................

—

—

—

1

—

—

—

1

Vårdarinna........................

2

2

2

4

—

3

3

16

Tjänarinna........................

13

5

6

11

—

4

5

44

Sömmerska........................

1

—

—

2

—

—

—

3

Gårdskarl.........................

1

1

1

1

—

—

—

4

Portvakt..........................

1

—

—

2

—

—

—

3

Skriv- och bokföringshjälp...............

1

1

1

1

1

1

1

7

34

17

22

40

10

17

19

159

Härtill komma 13 timlärare i gymnastik med lek och idrott eller slöjd .

Summa

13

172

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

1936 års förslag. I 1936 års förslag lämnades följande översikt över
den personal, som kunde beräknas vara erforderlig efter omorganisationen
dels läsåret 1938—39 vid upptagnings-, special- och fortsättningsskolorna,
dels läsåret 1940—41 vid fortsättningsskolorna, då dessa kunde
anses hava erhållit fullt elevantal.

Befattningshavare1

Upptagningsskolor
läsåret 1938—39

Fortsätt-

ningsskolor

läsåret

1938—39

Fortsättnings-skolor läsåret
1940—41

Manilla

Lund

Vänersborg

Örebro

Gävle

Härnösand

Samtliga

Växjö

Vänersborg

Samtliga

Växjö

Vänersborg

Gävle

Samtliga

Rektor, manlig.............

1

1

i

1

1

1

6

» kvinnlig............

—

—

—

—

—

—

-

1

—

1

1

—

—

1

Ordinarie ämneslärare, manlig . . .

4

5

6

3

2

7

27

—

—

—

—

3

1

4

» » kvinnlig . .

6

4

5

2

3

6

26

1

—

1

2

—

—

2

Extra ordinarie » manlig. . .

1

—

—

2

2

—

5

—

—

—

—

—

—

—

» » » kvinnlig . .

1

—

—

2

2

1

6

Yrkeslärare, manlig..........

3

3

3

2

2

3

16

—

3

3

—

8

2

10

» kvinnlig..........

—

—

—

—

—

—

—

2

—

2

4

—

2

6

Slöjdlärarinna..............

2

1

1

1

1

2

8

—

—

—

—

—

—

—

Skolkökslärarinna............

1

1

1

1

1

1

6

1

—

1

1

—

—

1

Kinderg. o. tillsynshavande......

1

1

1

1

1

1

6

Husmoder................

1

1

1

—

1

1

5

1

—

1

1

—

—

1

Vaktmästare..............

1

1

1

1

1

1

6

1

—

1

1

—

—

1

Maskinist................

—

—

1

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

Värmeledningsskötare.........

1

1

—

—

1

1

4

Eldare..................

—

—

2

—

—

—

2

—

1

1

—

1

—

1

Sjuksköterska..............

1

—

1

—

1

1

4

1

—

1

1

—

—

1

Vårdarinna...............

2

2

3

—

3

3

13

1

—

1

2

—

—

2

Tjänarinna...............

8

4

10

—

4

5

31

2

2

4

4

6

2

12

Tvätterska...............

3

2

2

—

—

—

7

—

—

—

—

—

—

—

Sömmerska...............

1

—

2

—

—

—

3

—

—

—

—

—

—

—

Gårdskarl................

1

1

1

-

—

—

3

1

—

1

—

1

—

1

Portvakt.................

1

—

1

—

—

—

2

1

1

—

1

—

1

Summa

40

28

43

16

25

| 34

1187

12

1 7

19

18

1 19

I 7

1 44

1 Befattningshavare med tjänstgöring av mindre omfattning icke medräknade.

Skolöverstyrelsens förslag. Överstyrelsen har beräknat antalet befattningshavare
efter statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet
på följande sätt:

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Rektorer och lärare i kunskapsämnen. Förutom rektor borde vid varje
dövstumskola finnas anställda lärare till det antal, som på grund av
skolans uppgift och storlek vöre erforderligt. Varje undervisningsavdelning
torde lämpligen böra omfatta: vid specialskolan i Örebro för
oegentligt dövstumma 10 ä 12 elever, vid specialskolan i Gävle för skrivteckenelever
6 ä 7 och vid upptagningsskolorna i A-avdelning i medeltal
10, i B-avdelning i medeltal 8 och i C-avdelning i medeltal 6 elever.

Med de ovan angivna medeltalen som utgångspunkter kunde det beräknas,
att följande antal rektorer och lärare i kunskapsämne bleve
erforderligt inom dövstumundervisningsväsendet under arbetsåret 1938—
39, nämligen:

vid upptagningsskolorna: rektor lärare

å Manilla ...................... 1 12

i Lund................*........ 1 10

» Vänersborg.................... 1 10

» Härnösand.................... 1 13

vid specialskolorna:

i Örebro....................... 1 8

» Gävle........................ 1 8

vid j ortsättning sskolorna:

i Växjö ....................... 1 2

» Vänersborg....................— 2

» Gävle........................— —

» Broby .......................— —

Summa 7 65.

Vad rektorerna beträffade, hade överstyrelsen räknat med att rektor
vid upptagningsskolan i Vänersborg tillika skulle vara rektor vid fortsättningsskolan
därstädes och att rektor vid specialskolan i Gävle jämväl
skulle vara rektor vid fortsättningsskolan på samma plats. Vid fortsättningsskolan
i Växjö för flickor, som åtnjutit talundervisning, borde en
kvinnlig rektor tillsättas. Föreståndarbefattningen vid den nuvarande
dövstumskolan i Växjö vore vakant. Föreståndaren vid dövstumskolan
i Lund uppnådde redan år 1936 pensionsåldern men hade av distriktet
erhållit rätt att kvarstå i tjänst till den 1 juli 1938.

Rektorsbefattningarna skulle följaktligen efter omorganisationen komma
att uppgå till sju eller till samma antal som för närvarande.

Av de nuvarande 60 ordinarie lärarna skulle fyra avgå med pension
före omorganisationens ikraftträdande. I tjänst kvarstode följaktligen
56 ordinarie lärare, vilka kunde tagas i anspråk för den nya organisationen,
därest de förklarade sig villiga att övergå i statens tjänst.

Då det för uppbyggandet av den nya organisationen under arbetsåret
1938—39 beräknats, att 65 lärarkrafter bleve erforderliga, komme följaktligen
att behövas 9 lärare utöver de 56 i tjänst vid dövstumskolorna då
kvarstående ordinarie lärarna. Av översikten över den för närvarande
anställda lärarpersonalen framginge emellertid, att under höstterminen
1937 även tjänstgjorde 9 extra ordinarie lärare. Under förutsättning,
att dessa lärare kunde tagas i anspråk, kunde lärarbehovet alltså täckas
med den lärarpersonal, som funnes anställd vid de nuvarande skolorna.

41

Kungl. Marits proposition Nr 212.

Det torde emellertid vara sannolikt, att en eller annan av de nuvarande
extra ordinarie lärarna på grund av ändrade förhållanden icke
komme att söka tjänst vid de omorganiserade dövstumskolorna, varjämte
det vore antagligt, att innehavare av de två rektor stjänster, som bleve
lediga, komme att utses bland de efter omorganisationen kvarstående ordinarie
lärarna, vilkas antal därigenom komme att minskas till 54. Men
även om så skulle ske, behövde lärarbrist dock icke befaras. Vid vårterminens
slut 1938 utexaminerades nämligen nya dövstumlärare och därjämte
funnes flera, som tidigare avlagt vederbörlig examen men vilka ännu
icke blivit anställda vid dövstumundervisningsväsendet.

Det sammanlagda antalet lärare vid dövstumskolorna under arbetsåret
1938—39 kunde alltså beräknas bliva blott 65 mot 69 för närvarande
anställda, ehuru antalet undervisade dövstumma beräknades stiga
från 542 till 620.

Skulle en särskild lantbruksskola komma att upprättas i Broby
samt en dövstumlärare där anställas såsom föreståndare, komme det erforderliga
antalet lärare i kunskapsämnen att bliva 66.

Annan personal. Genom statsövertagandet och därmed följande omorganisation
av dövstumundervisningsväsendet bleve vissa förändringar
nödvändiga jämväl med hänsyn till annan personal än lärare i kunskapsämnen.
I främsta rummet krävde tillkomsten av fortsättningsskolorna
i Vänersborg, Växjö och Gävle ett ökat antal såväl arbetslärare som
tillsyns- och tjänstepersonal. Men även i fråga örn vissa barndomsskolor,
som i jämförelse med andra skolor inom den nuvarande organisationen
varit mindre gynnsamt ställda, varigenom arbetstiden för viss
personal blivit över hövan betungande, hade överstyrelsen ansett sig
böra föreslå nyanställning i någon utsträckning. De olika förhållandena
mellan de skilda skolorna hade därigenom i viss mån utjämnats. Olikheterna
vore dock fortfarande stora.

Vid bedömandet av det föreliggande behovet i nu förevarande avseende
torde bland annat följande förhållanden böra tillmätas betydelse.
Slöjd- och yrkesundervisningen intoge i dövstumskolorna en framskjuten
plats. För bestridandet av denna undervisning hade olika principer hittills
tillämpats. Bäst tillgodosedda i detta hänseende syntes de skolor
vara, i vilka de nyintagna eleverna först omhändertoges av en kindergartenlärarinna
och därefter hnge genomgå en kurs i pedagogisk slöjd,
innan den egentliga yrkesundervisningen toge sin början. Överstyrelsen
ansåge det önskvärt, att denna ordning så småningom infördes vid samtliga
barndomsskolor. I det nu uppgjorda statförslaget hade emellertid
räknats med sådan anordning endast vid de skolor, där den på grund
av elevernas antal syntes av förhållandena oförtydbart motiverad.

För elevernas yrkesutbildning borde vara anställda arbetslärare,
vilka i upptagningsskolorna meddelade undervisning åt eleverna omkring
10 timmar i veckan och i övrigt arbetade för skolans räkning
med förfärdigandet av kläder o. dyl. I fortsättningsskolorna åter skulle
arbetslärarna undervisa eleverna i respektive yrken under en tid av omkring
40 timmar i veckan. Deras tjänstgöring bleve följaktligen av
annan art än den, som ålåge arbetslärare i barndomsskolorna. I fortsättningsskolorna
torde värjo lärare kunna handhava ett elevantal av
i medeltal 10. Någon olikhet gjerde sig emellertid gällande i fråga örn
skilda yrken. Så ansåges det till exempel, att lärare i skrädderi icke

42

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

med fördel kunde handleda mer än 8 elever, enär varje elev måste övervakas
med särskild omsorgsfullhet vid arbetets utförande. I Vänersborg
torde arbetslärarna vid fortsättningsskolan utan svårighet kunna meddela
yrkesundervisning även åt eleverna i upptagningsskolan, varför
särskilda arbetslärare vid sistnämnda skola icke behövde anställas. I
Gävle torde de vid upptagningsskolan anställda arbetslärarna åtminstone
under första arbetsåret kunna meddela yrkesundervisning även åt de fåtaliga
eleverna i fortsättningsskolan.

I samtliga skolor borde undervisning i hushållsgöromål för flickor
förekomma. I barndomsskolorna torde i allmänhet endast de äldre flickorna
böra komma i åtnjutande av sådan undervisning, medan däremot
samtliga flickor i fortsättningsskolorna i Växjö och Gävle borde erhålla
en mera omfattande undervisning i detta ämne. För en del av sistnämnda
flickor torde ifrågavarande undervisning komma att utgöra
huvuddelen av den fortsatta utbildningen. Möjligheter till meddelande
av undervisning i hushållsgöromål i lämplig omfattning borde fördenskull
finnas vid varje dövstumskola.

Gymnastikundervisningen handhades i regel av någon eller
några av skolornas lärare mot särskilt arvode. Vid en del skolor bestredes
denna undervisning, i vad den avsåge de äldre eleverna, av examinerade
gymnastiklärare, och, vad beträffade de yngre eleverna, av dövstumlärare.
På grund av sistnämnda lärares förmåga att meddela sig
med och förstå de dövstumma, ansåge överstyrelsen en dylik anordning
vara den i regel mest ändamålsenliga.

Vården och tillsynen över eleverna vore vid dövstumskolorna av synnerlig
vikt. Vid samtliga dövstumskolor måste därför vårdarinnor
eller tillsynshavande vara anställda till det antal, som på grund
av skolans storlek och övriga förhållanden måste betraktas såsom erforderligt.
Vid skolan i Örebro, där samtliga elever externerades, torde
dock särskild vårdarinna icke vara behövlig.

Sjuksköterskor funnes för närvarande anställda vid fem av de sju
distriktsskolorna. Dessa befattningshavare vore behövliga även efter omorganisationen.
Endast vid upptagningsskolan i Lund, där ett betydande
antal elever externerades, och vid specialskolan i Örebro, vilken senare,
såsom nyss nämnts, vore helt anordnad såsom externat, torde sjuksköterskor
för närvarande icke behöva vara anställda.

Vid varje skola, utom vid specialskolan i Örebro, måste finnas en
husmoder, som skulle verkställa vissa inköp samt hava den närmaste
uppsikten över matlagning, rengöring, tvätt, beklädnad och dylikt, och
likaledes behövdes vid varje skola, med undantag även i detta fall för
skolan i Örebro, en kokerska samt övrigkvinnligpersonal, såsom
tvätterskor, städerskor och köksbiträden till det antal, som betingades
av elevernas antal och de lokala förhållandena vid skolan.

Av manlig tjänstepersonal fordrades vid varje läroanstalten
vaktmästare. Vid ett par skolor tjänstgjorde för närvarande vaktmästaren
tillika som vårdare. Denna anordning torde för de undantagsfall,
det här gällde, böra få bestå, så länge den befunnes lämplig.

Vid skolorna i Örebro och Växjö kunde vaktmästarna sköta eldningen,
medan däremot vid de övriga läroanstalterna särskilda eldare måste vara
anställda. I regel syntes det vara lämpligt fordra, att eldaren skulle

43

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 812.

vara kompetent att utföra de mindre reparationer av skilda slag, av
vilka behov ofta förelåge vid anstalter av här ifrågavarande art.

Vid skolan i Vänersborg, som hade eget belysningsverk, måste en
maskinist finnas anställd.

Vid skolorna å Manilla, i Lund och Vänersborg vore gårdskarlar behövliga
för skolgårdarnas och parkernas behöriga skötsel. Vad särskilt
Vänersborg beträffade, där parkerna vore av betydande storlek, borde
bland annat uppmärksammas, att vaktmästaren vid distriktsskolan vore
utbildad trädgårdsmästare. De elever vid hantverksskolan, som önskade
utbilda sig till trädgårdsmästare, stöde första året under denne vaktmästares
ledning, varefter de hos innehavaren av en stor handelsträdgård
i skolans omedelbara närhet finge fortsätta den praktiska utbildningen,
under det att den teoretiska undervisningen meddelades i dövstumskolan.

Förutom den egentliga skolpersonalen fordrades vid varje skola ett
biträde för utförande av erforderliga bokförings - och skrivarbeten,
enär skolans rektor i annat fall icke erhölle tillräcklig tid för utövandet
av erforderlig ledning av undervisningen och elevernas handhavande
samt för tillsyn i övrigt över anstalten.

Vid skolan å Manilla samt vid envar av de båda skolorna i Vänersborg
borde portvakter fortfarande vara anställda.

Slutligen borde varje skola äga möjligheter att för vård av elevernas
hälsa, tandvård däri inbegripen, anlita läkare i erforderlig omfattning.

Med utgångspunkt från vad nu anförts kunde det beräknas, att personal,
tillhörande nu ifrågavarande grupper, vore erforderlig i den omfattning,
som framginge av översikten å sid. 44.

Slutsiffrorna rörande personalens antal före och efter omorganisationen,

172, respektive 176, vore icke direkt jämförbara på grund av de ändrade
tjänstekombinationer och tjänstgöringsförhållanden, överstyrelsen föreslagit.
I stort sett framginge emellertid av översikterna, att här ifrågavarande
personal behövde ökas vid skolorna i Vänersborg, Örebro, Gävle
och Härnösand, medan däremot viss minskning samtidigt kunde genomföras
vid skolorna i Lund och Växjö. Elevantalet konune, såsom i annat
sammanhang närmare angivits, att ökas från 542 till omkring 620. I
jämförelse med denna ökning syntes ökningen i personalens antal obetydlig.

Yttranden. Överstyrelsens ifrågavarande förslag hava i allmänhet icke
berörts i de i ärendet avgivna yttrandena.

Det betydande personalbehov, som enligt överstyrelsens utredning Departeföreligger
vid dövstumundervisningsväsendet, betingas väsentligen av mentschefen
det låga antalet elever i varje undervisningsavdelning, det stora utrymme,
som vid undervisningen måste beredas åt de praktiska läroämnena, och
vikten av en noggrann tillsyn och vård av eleverna. De årliga kostnaderna
för undervisningen av de dövstumma barnen komma på grund
härav att uppgå till belopp, som väsentligt överstiga kostnaderna för
undervisning i allmänhet på motsvarande utbildningsstadium.

44 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

Upptagningsskolor

Specialskolor

Fortsätt-

ningsskolor

Befattningshavare

1

Manilla

Lund

Vänersborg

Härnösand

Örebro

Gävle

Växjö

Vänersborg

Samt-

liga

Ordinarie:

Arbetslärare i fortsättnings-skola, manlig.......

6

6

Arbetslärare i fortsättnings-skola, kvinnlig......

—

—

—

—

—

—

1

—

1

Arbetslärare i barndoms-skola ...........

3

3

—

3

2

3

—

_

14

Slöjdlärarinna........

2

1

1

2

1

1

—

—

8

Skolkökslärarinna......

—

—

—

—

—

—

1

—

1

Skolköks- och kindergarten-lärarinna .........

1

_

_

1

_

_

_

_

2

Kindergarten- och gymna-stiklärarinna .......

_

1

_

_

—

—

—

—

1

Kindergartenlärarinna . . .

—

—

1

—

—

1

—

—

2

Husmoder..........

1

1

1

1

—

1

1

—

6

Sjuksköterska........

1

—

1

1

—

1

1

—

5

V aktmästare ........

1

1

1

1

1

1

1

1

8

Maskinist..........

—

—

1

—

—

—

—

—

1

Timlärare:

i gymnastik.........

1

1

1

1

1

1

1

1

8

» skolköksundervisning . . .

—

1

1

—

1

1

—

—

4

» snickeri (träslöjd).....

—

—

—

—

1

—

—

—

1

»kindergarten .......

—

—

—

1

1

—

—

—

2

Övriga:

Läkare............

1

1

1

1

1

1

1

1

8

Ögonläkare.........

1

—

—

—

—

—

—

—

1

Öronläkare.........

1

—

—

—

—

—

—

-T*

1

Tandläkare.........

1

—

1

—

—

—

—

—

2

Tillsynshavande.......

1

—

—

—

—

—

—

—

1

Husfader...........

—

—

—

—

—

—

—

1

1

Vårdarinna.........

2

2

4

3

—

4

1

—

16

Sömmerska.........

1

—

2

—

1

1

—

—

5

Biträde...........

13

6

10

7

1

7

5

3

52

Eldare............

1

1

1

1

—

1

—

1

6

Gårdskarl . . .......

1

1

1

—

—

—

—

—

3

Portvakt............

1

—

1

—

—

—

—

1

3

Skriv- och bokföringshjälp

1

1

1

1

1

1

1

—

7

35

21

30

24

12

25

14

15

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 45

Mot överstyrelsens förslag i fråga om antalet rektorer har jag icke
något att erinra.

Överstyrelsens utredning i fråga om behovet av lärare i kunskapsämnen
har, trots en avsevärd ökning av antalet elever, givit till resultat,
att antalet sådana lärare kan efter dövstumundervisningsväsendets förstatligande
minskas från nuvarande 69 till 65. Jag anser mig icke böra
ifrågasätta en ytterligare reduktion av antalet lärarkrafter. Anmärkas
må, att jag i det följande biträder överstyrelsens förslag rörande tjänstgöringsskyldigheten
för de ordinarie lärarna. Behovet av undervisning
i de teoretiska läroämnena vid den av mig förordade fortsättningsskolan
å Broby gård, vilken som nämnts icke ingår i överstyrelsens organisationsplan,
torde kunna tills vidare tillgodoses medelst timlärare.

I anslutning till överstyrelsens enligt det följande framlagda förslag
rörande dispositionen för de statliga dövstumskolornas räkning av den
nu i dövstumskoldistriktens tjänst anställda lärarpersonalen vill jag
föreslå, att av de 65 erforderliga lärarna 58 anställas som ordinarie och
7 såsom extra ordinarie befattningshavare. Jag skulle hava ansett det
önskvärt med ett något färre antal ordinarie och ett något större antal
extra ordinarie lärare. De speciella förhållandena i samband med statsövertagandet
synas mig dock motivera en ur personalsynpunkt gynnsammare
proportion mellan antalet ordinarie och antalet icke-ordinarie
befattningshavare, än som under andra förhållanden kunde hava befunnits
lämplig. Jag förutsätter emellertid, att överstyrelsen i fortsättningen
har sin uppmärksamhet riktad på lämpligheten av att genom en minskning
av antalet ordinarie lärartjänster underlätta organisatoriska förändringar
inom dövstumskolorna vid en tänkbar nedgång av antalet
skolpliktiga dövstumma.

Överstyrelsens förslag i fråga om den vid dövstumskolorna i övrigt
erforderliga personalen ansluter sig enligt det föregående ganska nära
till de nu rådande förhållandena. I huvudsak lärer förslaget kunna
accepteras. På grund av skäl, som i det följande anföras, ämnar jag
dock icke föreslå, att vaktmästar- och maskinistbefattningarna vid dövstumskolorna
redan nu uppföras på ordinarie stat. I fråga om antalet
ordinarie arbetslärare kan i stort sett åberopas vad nyss anförts beträffande
antalet ordinarie lärare i kunskapsämnen. Vid bifall till förslaget
om anordnande av lantbruksundervisning å Broby gård torde den av
överstyrelsen för dövstumskolorna föreslagna personalkadern i anslutning
till 1937 års sakkunnigas beräkningar böra ökas med en föreståndare
med agronomutbildning, en husmoder, en rättare, tillika slöjdare, en
ladugårdsförman, en trädgårdsmästare och tre kvinnliga biträden.

46

Kungl. Majlis proposition Nr 212.

B. Personalens löneställning.

I bilaga 9 vid 1936 års utredning hava lämnats uppgifter rörande de
vid de nuvarande dövstumskolorna under år 1936 utgående lönerna.
Av dessa uppgifter framgår, att avlöningsförmånerna växla avsevärt vid
olika skolor. Med stöd av utredningen lämnas följande översikt rörande
de löner, som år 1936 utgått till ämneslärare:

Skola

Ordinarie lärare i

1 lönegraden

Extra ordinarie

lärare

Ålderstillägg

manlig

kvinnlig

manlig

kvinnlig

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Manilla........

5,100

3,960

3,900

3,500

Tre ä resp. 600 och 360 kro-nor med 5-års intervaller.

4,000

3,300

3,500

3,000

Tre å resp. 500 och 300 kro-nor med 5-års intervaller.

Lund..........

4,500

3,525

3,750

3,510

Tre ä resp. 600 och 400 kro-nor med 3-års intervaller.

V änersborg.....

Örebro ........

Gävle........

Härnösand .....

4,000

3,300

3,500

3,000

Tre å resp. 500 och 300 kro-nor med 5-års intervaller.

Å dessa löneförmåner Ilar som regel utgått dyrtidstillägg.

Skolöverstyrelsen har i sitt nu föreliggande förslag förutsatt, att avlöningsreglementet
nr 873/1937 för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende
jämte tillhörande lönebestämmelser för icke-ordinarie lärare
skulle med vissa jämkningar äga tillämpning på lärare vid dövstumskolorna
och att avlöningsreglementet nr 451/1921 (nr 270/1925) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, skulle äga tillämpning på sådana vid dövstumundervisningsväsendet
anställda ordinarie befattningshavare, som
icke äro lärare.

Av överstyrelsens förslag och de i ärendet avgivna yttrandena inhämtas
följande:

1. Rektorers och ämneslärares tjänstgöringsskyldighet.

Skolöverstyrelsen: Av de redogörelser, överstyrelsen vid höstterminens
början 1937 inhämtat från dövstumskolorna rörande den tjänstgöringsskyldighet,
som nu ålåge den ordinarie lärarpersonalen, framginge, att
den växlade något vid de olika skolorna. Föreståndarna hade följande
undervisningsskyldighet, nämligen: vid Manilla 6 timmar, i Växjö
12 timmar, i Lund 10 timmar, i Vänersborg 8 timmar, i Örebro 10

Kungl. Marits proposition Nr <212. 47

timmar, i Gävle 12 timmar och i Härnösand 10 timmar, allt för vecka
räknat.

Enligt den översikt, som lämnats å sid. 20 i propositionen nr 271/1937,
gällde för rektorerna vid läroanstalterna för blinda följande bestämmelser.
Rektor vid institutet och förskolan för blinda skulle undervisa
5—7 timmar, rektor vid hantverksskola för män 5—7 timmar samt
rektor vid hantverksskola för kvinnor 10—12 timmar, allt för vecka
räknat. Rektor vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat
lyte skulle undervisa 8—10 timmar för vecka räknat.

Vid de statliga dövstumskolorna syntes rektorerna böra åläggas en
undervisningsskyldighet av 8—10 timmar för vecka. En inskränkning
av undervisningstiden till 8 timmar för vecka borde dock endast förekomma
i undantagsfall och efter prövning av överstyrelsen.

De ordinarie ämneslärarna hade för närvarande en tjänstgöringsskyldighet
av 30 timmar för vecka vid skolorna i Växjö, Vänersborg,
Örebro och Gävle, av 29—30 timmar vid skolan i Lund och av 28 timmar
vid skolorna å Manilla och i Härnösand.

Ämneslärare vid blindinstitutet skulle undervisa 24—28 timmar, lärare
vid förskolan för blinda 26—30 timmar, sådan lärarinna vid hantverksskola,
som tillika undervisade i handarbete, 30—36 timmar och ämneslärarinna
vid vårdanstalten i Lund 28—30 timmar, allt för vecka räknat.

Överstyrelsen föresloge, att undervisningsskyldigheten för ämneslärare
i dövstumskola bestämdes till 24—30 timmar för vecka. En kortare
undervisningstid än 30 timmar borde endast ifrågakomma för lärare,
som vore anställda vid skriv-teckenskola och för de lärare, som meddelade
den första, synnerligen ansträngande artikulationsundervisningen.
Sådan inskränkning i undervisningsskyldigheten torde böra medgivas
av överstyrelsen. Hittills hade lärare varit pliktiga att under tid, då
de varit lediga från undervisningsskyldighet, utöva viss tillsyn över
eleverna. Denna tillsynsplikt, som tidigare kunnat vara mycket omfattande,
hade så småningom inskränkts för lärarnas del och överlämnats
till annan personal. Överstyrelsen ansåge det vara av vikt, att
någon tillsynsskyldighet fortfarande kunde åläggas lärare, men, därest
här föreslagen tjänstgöringsskyldighet bleve fastställd, torde det vara
lämpligt, att lärares skyldighet att öva tillsyn över eleverna begränsades
till att omfatta högst tre timmar i veckan.

Arbet slärarna vid blindinstitutet undervisade 36—40 timmar, arbetslärarinna
vid institutet eller hantverksskola för blinda ävensom
slöjdlärarinna vid vårdanstalten i Lund 30—33 timmar samt arbetslärare
vid hantverksskola 40—42 timmar, allt för vecka räknat.

De nu vid dövstumskolorna anställda yrkeslärarna meddelade visserligen
undervisning under i regel endast omkring 10 timmar i veckan,
rilen deras sammanlagda tjänstgöringsskyldighet uppginge vid samtliga
skolor till minst 40 timmar i veckan. Vid skolan i Vänersborg vore
deras tjänstgöring för närvarande 48 timmar, och vid skolan i Lund
omfattade slöjdlärarinnans tjänstgöring, enligt uppgift, icke mindre än
54 timmar i veckan.

Vad dövstumskolorna beträffade, ansåge överstyrelsen, att skillnad i
tjänstgöringstidens omfattning mellan manliga och kvinnliga arbetskörare
icke borde göras. Enligt överstyrelsens uppfattning måste dock den
tjänstgöringstid av 48—54 timmar, sorn nu, ehuru endast undantagsvis,

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

förekomma, betraktas såsom alltför lång. Den tjänstgöringstid, som nu
vore och framdeles avsåges skola förbliva bestämd för arbetslärare vid
hantverksskolorna för blinda, 40—42 veckotimmar, funne överstyrelsen
vara lämplig även för här ifrågavarande lärare vid dövstumskolorna.
Överstyrelsen ville fördenskull föreslå, att tjänstgöringen för arbetslärare,
manliga och kvinnliga, slöjdlärarinnor däri inbegripna, vid barndomsoch
fortsättningsskolor för dövstumma, bestämdes till 40 ä 42 timmar
för vecka.

Myndigheterna hava icke särskilt uttalat sig örn överstyrelsens ifrågavarande
förslag.

2. Rektorer.

Skolöverstyrelsen: Riksdagen hade beslutat, att rektorerna vid de
statliga läroanstalterna skulle åtnjuta lön enligt särskild löneplan, vilken
emellertid utginge från lönebeloppet för högsta löneklassen inom vissa
särskilda lönegrader av den allmänna löneplanen. Dessa belopp hade
ifråga om flertalet rektorsbefattningar utökats med vissa belopp, avpassade
med hänsyn till läroanstalternas storlek m. m. I detta hänseende
hade högre allmänna läroverk, realskolor, folk- och småskoleseminarier
indelats i tre grupper samt de tekniska läroverken i fyra
grupper. Rektor vid läroanstalt, tillhörande grupp I, erhölle en lön,
som motsvarade summan av lönen i högsta löneklassen inom den lönegrad,
han ansåges tillhöra, och ett belopp av 1,440 kronor, rektor i
grupp II erhölle summan av lönebelopp, som nyss sagts, och 960 kronor
samt rektor i grupp III summan av förut omnämnda lönebelopp och
480 kronor. Rektor vid läroanstalt, tillhörande grupp IV, åtnjöte lön
med belopp, som motsvarade högsta löneklassen inom den lönegrad,
han skulle anses tillhöra. De sålunda angivna påbyggnaderna på löneklassbeloppen
vore inlagda direkt i lönen. En särskild löneplan för
rektorer hade därför utarbetats och intagits i vederbörande avlöningsreglemente.

Rektorsbefattningarna vid högre lärarinneseminariet, de högre allmänna
läroverken, folkskoleseminarierna, institutet och förskolan för
blinda samt de tekniska läroverken skulle anses tillhöra 30 lönegraden,
befattningarna vid realskolorna, småskoleseminarierna och vårdanstalten
för blinda med komplicerat lyte 27 lönegraden samt befattningarna vid
hantverksskolorna för blinda 25 lönegraden.

Enligt de fastställda grunderna skulle rektor vid Tomteboda erhålla
lön lika med rektor vid högre allmänt läroverk av grupp III, innebärande
ett tilläggsbelopp utöver löneklasslönen av 480 kronor. Rektorerna
vid vårdanstalten i Lund samt vid hantverksskolorna i Kristinehamn
och i Växjö erhölle däremot intet dylikt tilläggsbelopp utöver löneklasslönen.

Vad dövstumskolorna beträffade, hade i 1936 års utredning föreslagits,
att rektorerna skulle placeras i 27 lönegraden. Däremot hade intet särskilt
förslag framställts om att rektor omedelbart skulle komma i åtnjutande
av lön enligt högsta löneklassen. Överstyrelsen ansåge för sin
del, att rektorerna vid dövstumskolorna i lönehänseende borde jämställas
med rektorerna vid realskolorna och småskoleseminarierna i så måtto,
att till utgångspunkt toges högsta löneklassen inom den lönegrad, den
27:e, som dessa rektorer skulle anses tillhöra. Därjämte borde vid vissa

Kungl. Marits ''proposition Nr £12. 49

rektorsbefattningar tilläggsbelopp i enlighet med vad förut anförts ingå
i lönen.

I 1936 års utredning hade föreslagits, att rektor vid dövstumskolan
i Vänersborg skulle komma i åtnjutande av ett lönetillägg å 960 kronor
samt envar av rektorerna vid dövstumskolorna å Manilla, i Lund, Örebro,
Gävle och Härnösand av ett lönetillägg å 480 kronor. Till rektor
vid fortsättningsskolan för flickor i Växjö skulle däremot intet dylikt
tillägg utgå. Särställningen för rektor i Vänersborg i förevarande avseende
hade ansetts motiverad därmed, att anstalten i denna stad komme
att omfatta såväl en upptagningsskola som en fortsättningsskola, vilka
båda skolor tillsamman beräknades komma att få ett jämförelsevis högt
elevantal. Orsaken till att intet lönetillägg föreslagits för rektor vid
fortsättningsskolan i Växjö för flickor läge däri, att denna skola enligt
verkställda beräkningar syntes komma att få ett mindre elevantal än
övriga dövstumskolor.

Överstyrelsen, som funne de föreslagna lönetilläggsbeloppen väl avvägda
i förhållande till skolornas storlek, föresloge därför, att nämnda
tillägg beslutades skola utgå med de angivna beloppen. Genom ett bifall
till detta förslag skulle också anslutning i förevarande hänseende
vinnas till den i det av riksdagen godkända avlöningsreglementet för
ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende i fråga om rektorer
tillämpade grupperingen. Denna upptoge för närvarande allenast i fråga
örn de tekniska läroverken fyra avlöningsgrupper, men hinder syntes
icke förefinnas för att uppställa fyra grupper även beträffande andra
läroanstalter. Vid dövstumskolorna skulle då, med utgångspunkt från
ovanberörda förhållanden, ingen rektor komma att tillhöra grupp I, en
rektor grupp II, fem rektorer grupp III och en rektor grupp IV. Till
det yttre komme löneplanen för dövstumskolornas rektorer att i fråga
örn grupperna I—III överensstämma med den för realskolornas rektorer
gällande, varefter tillädes en grupp IV med följande belopp, nämligen
9,060, 9,300, 9,540, 9,780, 10,020, 10,260 och 10,500 kronor.

Rektorerna vid de statliga läroanstalterna skulle hädanefter tillsättas
på förordnande på viss tid, i allmänhet sex år. Beträffande de nuvarande
rektorerna vid dövstumskolorna stötte en sådan anordning på
den svårigheten, att dessa rektorer formellt sett icke hade någon särskild
ordinarie lärarbefattning att återgå till, därest deras förordnanden
icke skulle förnyas. De vore av vederbörande styrelser valda till föreståndare
utan tidsbegränsning. Med föreståndarbefattningen följde, som
tidigare nämnts, viss undervisningsskyldighet.

Överstyrelsen ansåge för sin del, att, även om det normala borde vara,
att de statsanställda rektorerna samtidigt vore innehavare av särskild
ordinarie ämneslärartjänst, detta dock icke torde behöva utgöra en oundgänglig
förutsättning för att beträffande nu ifrågavarande rektorer
tillämpa anställningsformen förordnande på viss tid. Överstyrelsen funne
alltså hinder icke böra möta för att rektorerna vid dövstumskolorna
tillsattes på samma sätt som det, vilket komme att gälla för övriga
statsanställda rektorer.

Statskontoret: Rektorerna vid dövstumskolorna hade av överstyrelsen
ansetts böra i lönehänseende jämställas med rektorerna vid realskolorna
och småskoleseminarierna i så måtto, att till utgångspunkt för lönernas

Bihang till riksdagens -protokoll 1038. 1 sami. Nr 312.

\

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

bestämmande tagits högsta löneklassen inom den lönegrad, L 27, som
dessa rektorer skulle anses tillhöra. Statskontoret måste för sin del
ifrågasätta, om det icke vore naturligare att i förevarande hänseende
för rektorerna vid dövstumskolorna taga samma utgångspunkt som för
rektorerna vid hantverksskolorna för blinda, eller lönegraden L 25. Därest
så skedde, skulle med tillämpning av överstyrelsens förslag i fråga
örn gruppindelning samma lön komma att utgå till rektor vid hantverksskolan
för blinda i Växjö och fortsättningsskolan för dövstumma
i samma stad, vilka skolor med hänsyn till elevantalet torde vara fullt
jämförbara, medan rektorerna för övriga dövstumskolor med ett större
antal elever skulle komma i åtnjutande av något högre avlöning.

Undervisningsväsendets lönenämnd: Lönenämnden ansåge i likhet med
överstyrelsen, att grundlönen för dövstumskolornas rektorer borde, liksom
inom det statliga undervisningsväsendet i övrigt, sättas till ett belopp,
som motsvarade högsta löneklassen inom den lönegrad, som rektorerna
skulle anses tillhöra. Med hänsyn till löneställningen för å ena
sidan realskolornas rektorer (27 lönegraden), å andra sidan rektorerna
vid hantverksskolorna för blinda (25 lönegraden) kunde lönenämnden
emellertid icke för sin del förorda högre löneställning för dövstumskolornas
rektorer än 26 lönegraden. Detta skulle innebära, att grundlönen
över lag skulle utgå med ett belopp, motsvarande 29 löneklassen. Då
fem av de sju rektorerna enligt överstyrelsens förslag, mot vilket lönenämnden
icke hade något att erinra i denna del, skulle åtnjuta lönetillägg
å 480 kronor, komme vid bifall till nämndens förslag angående
lönegradsplaeeringen löneställningen för de flesta rektorer vid dövstumskolorna
att motsvara 30 löneklassen. Lönenämnden hade intet att erinra
mot de av överstyrelsen föreslagna grunderna i övrigt för rektorsbefattningarnas
fördelning på avlöningsgrupper. Slutligen ansåge sig
nämnden böra framhålla vikten av att dövstumskolornas rektorer jämställdes
med övriga rektorer vid statliga läroanstalter även därutinnan,
att de tillsattes genom förordnande på viss tid, förslagsvis sex år. Den
för rektorerna förordade löneställningen hade utmätts jämväl med tanke
på att rektorerna skulle vara förordnandetjänstemän.

Svenska dövstumlärarsällskapet har funnit skäl tala för att rektor vid
dövstumskola placerades en lönegrad högre än rektor vid vårdanstalten
i Lund för blinda med komplicerat lyte.

De nuvarande dövstumskoleföreståndarna: I en till Kungl. Majit ingiven
skrift hava sex dövstumskoleföreståndare anfört, att — då rektor
vid blindinstitutet å Tomteboda erhållit samma löneplacering som rektor
vid högre allmänt läroverk — det syntes skäligt, att rektor vid dövstumskola,
vilken hade att handlägga i huvudsak likartade arbetsuppgifter,
icke gåves lägre löneplacering än som av riksdagen beslutats för rektor
vid realskola. Vid övergång till statstjänst och inordnande under civila
tjänstepensionsreglementet ökades rektors pensionsavgifter med omkring
400 kronor årligen. Även detta talade för en högre placering i lönehänseende
än den av överstyrelsen föreslagna. Föreståndarna hava anhållit,
att rektor vid av staten övertagen dövstumskola måtte inplaceras
i den nuvarande löneplanen för rektorer vid realskola, grupperna I, II

51

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

och III, varvid rektor vid dövstumskolan i Vänersborg skulle placeras
inom grupp I med tilläggsarvode av 1,440 kronor, rektor vid dövstumskolan
i respektive Lund, Örebro, Gävle och Härnösand i grupp II med
tilläggsarvode av 960 kronor och rektor vid fortsättningsskolan i Växjö
i grupp III med tilläggsarvode av 480 kronor. Därtill borde utgå provisoriskt
dyrtidstillägg samt provisorisk avlöningsförstärkning och lönefyllnad
för mistade naturaförmåner i den omfattning, som kunde bliva
erforderlig för undvikande av minskning i nu utgående löneförmåner
vid övergången till statstjänst.

På grund av det sätt, varpå de nuvarande föreståndarna erhållit sina
befattningar, torde någon nyanställning på viss tid av dem ej böra
ifrågakomma, såvida tjänstinnehavaren ej själv anhölle örn entledigande
från sin nuvarande befattning.

En särskild framställning beträffande löneförmånerna m. m. för rektor
vid dövstumskolan å Manilla har gjorts av den nuvarande föreståndaren
för denna skola.

3. Ordinarie lärare i kunskapsämne.

Skolöverstyrelsen: I 1936 års utredning hade föreslagits, att ordinarie
ämneslärare vid dövstumskola skulle placeras i 20 lönegraden. Vid en
undersökning, hur 1937 års riksdag placerat ämneslärare vid de läroanstalter,
som närmast kunde komma i fråga vid en jämförelse i nu
förevarande sammanhang, befunnes, att ordinarie lärare vid folkskolor
placerats i olika lönegrader. Lärare i distrikt med 39 veckors årlig lästid
hade placerats i 17 lönegraden. I princip hade lika lön för manlig
och kvinnlig lärare bestämts. Dock hade en övergångstid av 5Va år
fastslagits, under vilkens första period kvinnlig lärare ägde uppbära lön
enligt en löneklass, som vore två klasser lägre än den i avlöningsreglementet
föreskrivna och under övergångstidens senare period, omfattande
tre år, enligt den löneklass, som vore närmast lägre än den föreskrivna.

Ämneslärare vid blindinstitutet å Tomteboda vid hantverksskolorna
för blinda samt vid vårdanstalten i Lund hade av riksdagen placerats
i 20 lönegraden, likaså övningsskollärarna vid högre lärarinneseminariet
samt vid folk- och småskoleseminarierna.

I tidigare yttranden rörande dövstumundervisningsväsendets omorganisation
hade överstyrelsen bland annat framhållit, att de anstalter, som
i fråga om sin allmänna uppgift och anordning närmast torde vara jämförliga
med dövstumskolorna, vore blindanstalterna. I avlöningshänseende
torde därför dövstumskolornas personal i viss mån böra jämföras
med blindskolornas, närmast med personalen vid blindinstitutet å Tomteboda.
Rörande lärarpersonalen i läsämnen vore emellertid att märka,
att dövstumlärarnas utbildningstid vore ett år längre än blindlärarnas
och att de förra följaktligen i regel ett år senare än blindlärarna bomme
i åtnjutande av lärarlön. Med hänsyn till de krav, som måste ställas
på en lärare vid undervisningen av dövstumma, syntes det överstyrelsen
skäligt, att lärarpersonalen vid dövstumskolorna erhölle en avlöning,
som något överstege avlöningen för lärarpersonalen vid blindinstitutet.
1928 års lönekommitté hade också föreslagit, att dövstumlärare skulle
placeras i 20 lönegraden, vilket innebure, att dessa lärare ställdes en
lönegrad högre än motsvarande lärare vid blindanstalterna, som av kommittén
placerats i 19 lönegraden. Enligt den av 1936 års utredning

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''212.

föreslagna placeringen skulle ämneslärare vid blindanstalter och dövstumskolor
komma att bliva likställda i lönehänseende. Överstyrelsen funne
visserligen fortfarande starka skäl tala för, att dövstumlärarna placerades
något högre än blindlärarna och skulle fördenskull helst se, att
dövstumlärarna, såsom de själva påyrkade, bleve tillerkända avlöning
enligt 21 lönegraden. Med hänsyn emellertid till riksdagens beslut dels
örn lönereglering för folkskolans lärare, vilket innebure, att ett betydande
antal lärare under åtminstone den närmaste framtiden bleve placerade
i lägre lönegrad än den 17:e, dels ock att övningsskollärare vid seminarium
skulle vara placerad i 20 lönegraden ansåge sig överstyrelsen
dock icke böra nu framställa yrkande om dövstumlärares placering i 21
lönegraden utan tillstyrkte placering i 20 lönegraden.

Sedan 1937 års riksdag vid de beslutade löneregleringarna i viss utsträckning
genomfört likalönsprincipen, syntes denna böra tillämpas även
i fråga örn lärarpersonalen vid dövstumskolorna med de övergångstider
för kvinnlig ordinarie lärare, som bestämts för lärare vid statens undervisningsanstalter.

Statskontoret har lämnat överstyrelsens förslag utan erinran.

Undervisningsväsendets lönenämnd, som likaledes biträtt överstyrelsens
förslag, har framhållit, att likalönsprincipen borde, såsom överstyrelsen
påpekat, för andra kvinnliga ordinarie lärare än rektorer successivt
genomföras på sätt som i fråga om det statliga undervisningsväsendet
i övrigt skulle ske jämlikt kungörelsen nr 874/1937 avd. II. A
punkt 7.

Svenska dövstumlärarsällskapet: Överstyrelsen hade funnit starka skäl
tala för att lärarpersonalen vid dövstumskolorna erhölle en avlöning, som
något överstege avlöningen för lärarpersonalen vid blindinstitutet, men
icke ansett sig, med hänvisning till att övningsskollärare vid seminarium
placerats i 20 lönegraden, böra framställa yrkande om dövstumlärares
placering i 21 lönegraden. Denna ståndpunkt funne sällskapet egendomlig
med hänsyn till att överstyrelsen tidigare i likhet med såväl 1920
års lärarlönekommitté som 1928 års lönekommitté ansett, att dövstumlärare
borde placeras i högre lönegrad än icke blott lärare vid blindundervisningsanstalterna
utan även övningsskollärare vid folkskoleseminarium.
De skäl, som legat till grund för den tidigare ståndpunkten,
torde fortfarande föreligga. Sålunda hade 1928 års lönekommitté uttalat,
att ämneslärare vid dövstumskola borde placeras »en lönegrad
högre än motsvarande lärare vid blindundervisningsanstalterna, vilket
är skäligt med hänsyn till de förras ett år längre utbildningstid, något
vidsträcktare undervisningsskyldighet, samt enligt sakkunnigas samstämmiga
uttalanden tyngre och mera enerverande arbete». Då enligt beslut
av 1937 års riksdag såväl övningsskollärare vid seminarium som ämneslärare
vid blindinstitutet placerats i 20 lönegraden borde därav följa,
att dövstumlärare finge åtnjuta lön enligt 21 lönegraden.

4. Lärare i gymnastik.

Skolöverstyrelsen: Vid dövstumskolorna funnes för närvarande inga
ordinarie lärare anställda för undervisning i nu ifrågavarande ämne,
utan undervisningen bestredes av andra lärare. Skulle framdeles förhål -

53

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

landelia påkalla inrättandet vid någon skola av ordinarie tjänst, torde
beslut om sådan lärares löneställning böra fattas i samband med beslutet
om tjänstens inrättande.

Myndigheterna hava icke berört denna fråga.

5. Arbelslärare och slöjdlärarinna.

Skolöverstyrelsen: 1928 års lönekommitté hade vid behandlingen av
lönefrågor vid dövstumskolorna bland annat erinrat om den olikformighet,
som rådde vid dessa skolor i fråga om befattningshavarnas löner.
En reglering borde därför genomföras, men alla befattningshavare kunde
dock icke av kommittén föreslås bliva uppförda å ordinarie stat. De
tjänster, för vilka kommittén föreslagit lönereglering, vore — förutom
rektorer och ämneslärare — yrkeslärare, slöjdlärarinna, maskinist, husmoder,
vaktmästare och eldare.

I 1936 års utredning hade föreslagits lönereglering för nämnda befattningshavare
samt dessutom för kindergarten- och tillsynslärarinna, för
eldare och värmeledningsskötare samt för sjuksköterska. Följande placering
hade föreslagits i fråga om nu förevarande grupp av lärare:

yrkeslärare: vid barndomsskola .... 10 lönegraden
» : » fortsättningsskola. .15 »

Enligt beslut, som fattats av 1937 års riksdag, hade vid läroanstalterna
för blinda använts beteckningen arbetslärare — omfattande
manliga arbetslärare och handarbetslärarinnor — i enlighet med överstyrelsens
av läroverkslönesakkunniga biträdda förslag. Dessa arbetslärare
hade samtliga placerats i 15 lönegraden.

I 1936 års utredning hade, såsom redan nämnts, beträffande dövstumskolorna
föreslagits, att skillnad i lönehänseende skulle göras mellan
yrkeslärare i barndomsskolor och i fortsättningsskolor. Med yrkeslärare
menades då manliga lärare, såsom snickare, skomakare och skräddare.
Yrkeslärarna i barndomsskolorna skulle placeras i 10 lönegraden och
yrkeskårarna i fortsättningsskola i 15 lönegraden. Anledningen till att
en sådan skillnad föreslagits hade huvudsakligen varit den, att, såsom
tidigare nämnts, yrkeslärarna i barndomsskolorna meddelade undervisning
endast under ett mindre antal timmar, vanligtvis omkring 10 timmar
i veckan, under det att de i övrigt under dagarnas lopp vore sysselsatta
med arbeten för skolans räkning. Yrkeslärarna i fortsättningsskolorna
skulle däremot komma att åläggas en undervisningsskyldighet
av minst 40 timmar i veckan.

Dessa lärare måste icke blott äga stor yrkesskicklighet utan även sådana
personliga egenskaper, som gjorde dem lämpliga att handleda dövstumma
ungdomar i den ålder, varom här vore fråga.

Den undervisning, som meddelades av yrkeslärarna i barndomsskolan,
kunde karakteriseras såsom en förberedande yrkesundervisning, närmast
motsvarande slöjdundervisningen i folkskolan.

I anledning av 1937 års riksdags beslut rörande avlöning åt arbetslärarna
vid läroanstalterna för blinda hade överstyrelsen övervägt, huruvida
skäl funnes att vidhålla det tidigare förordade förslaget om skillnad
i lönehänseende mellan yrkeslärare i barndoms- och i fortsättnings -

54

Kungl. May.ts ''proposition Nr .tit.

skolorna för de dövstumma. Överstyrelsen hade därvid kommit till det
resultatet, att det allt fortfarande vore befogat att upprätthålla en viss
skillnad. Det måste nämligen anses vara en vida mindre påfrestande
uppgift, att under 10 veckotimmar undervisa barn i den egentliga skolåldern
i slöjd och därefter ensam syssla med arbete för skolans räkning
än att under 40 timmar i veckan undervisa äldre elever i yrkeskunskap.

Hur stor skillnaden borde vara, förefölle det svårare att bedöma.
Med hänsyn till såväl tjänstgöringen som till den löneställning, en del
av de manliga yrkeslärarna vid barndomsskolorna för närvarande intoge,
funne sig överstyrelsen emellertid böra föreslå, att sådan lärare
placerades i 12 lönegraden i stället för, såsom tidigare föreslagits, i 10
lönegraden, och såväl manlig som kvinnlig yrkeslärare i fortsättningsskola
i 15 lönegraden.

För yrkeslärare i barndomsskola borde fastställas en undervisningsskyldighet
av minst 10 timmar i veckan och en sammanlagd tjänstgöringstid
av minst 40 timmar i veckan samt för yrkeslärare i fortsättningsskola
en undervisningsskyldighet av minst 40 timmar i veckan.
Överstyrelsen ansåge vidare, att för vinnande av likformighet med blindanstalterna
benämningen arbetslärare borde införas även i fråga örn
yrkeslärarna vid dövstumskolorna.

I 1936 års utredning hade föreslagits, att slöjdlärarinna för dövstumma
i barndomsskola skulle placeras i 8 lönegraden, örn hon saknade
pedagogisk utbildning, och i 10 lönegraden, örn sådan utbildning funnes.

Kvinnlig arbetslärare vid läroanstalterna för blinda hade, såsom redan
nämnts, placerats i 15 lönegraden, liksom lärarinna i kvinnlig slöjd vid
manligt folkskoleseminariums övningsskola. Även vid blindanstalterna
förekomme sådan undervisning i såväl manlig som kvinnlig slöjd, som
kunde jämställas med den, vilken meddelades i barndomsskolorna för
dövstumma. Vid de förra anstalterna handhades emellertid denna undervisning
av arbetslärare, manliga och kvinnliga, som hade samma undervisningsskyldighet,
samma kompetens och samma löneställning som de
arbetslärare, vilka åt äldre elever meddelade egentlig yrkesundervisning.

En sådan anordning kunde icke genomföras i barndomsskolorna för
dövstumma på den grund, att undervisningsskyldigheten för varje yrkeslärare
icke kunde givas en omfattning av 40 timmar i veckan utan
måste inskränkas till omkring 10 timmar på grund av elevantalet och
den egentliga skolundervisningens förläggning till förmiddagarna. Vad
särskilt de kvinnliga arbetslärarna vid blindanstalterna beträffade, fordrades
att de skulle vara utbildade handarbets- eller vävlärarinnor. Av
slöjdlärarinnorna vid barndomsskolorna för dövstumma krävdes däremot
icke sådan utbildning. En del av dessa lärarinnor vore sömmerskor i
vanlig mening, en annan del åter hade förskaffat sig någon pedagogisk
utbildning, mestadels genom deltagande i kurser, som avsett giva viss,
mera begränsad kompetens. Endast vid ett par av de nuvarande dövstumskolorna
ombesörjdes slöjdundervisningen av i vederbörlig ordning
examinerade handarbetslärarinnor. Slöjdlärarinnorna undervisade i regel
omkring 10 timmar och vore i övrigt, liksom de manliga yrkeslärarna
i barndomsskolorna, sysselsatta med arbete för skolans räkning.

På grund av den skillnad, som sålunda rådde i fråga örn såväl utbildningens
omfattning som tjänstgöringens natur mellan å ena sidan
kvinnlig arbetslärare vid blindanstalter och vid fortsättningsskolor för

55

Kungl. Marits ''proposition Nr 313.

dövstumma samt å andra sidan slöjdlärarinnor vid barndomsskolor för
dövstumma, ansåge överstyrelsen, att sistnämnda lärarinnor icke borde
i lönehänseende likställas med arbetslärarinnor och icke heller kallas så.

Då kvinnlig arbetslärare placerats i 15 lönegraden, funne överstyrelsen
emellertid den tidigare föreslagna skillnaden i lönegradsplacering mellan
arbetslärarinna och slöjdlärarinna vara alltför stor. Överstyrelsen ansåge
sig därför böra föreslå, att likställighet i lönehänseende genomfördes
mellan manlig arbetslärare i barndomsskola för dövstumma och
slöjdlärarinna med pedagogisk utbildning, anställd i samma slags skola.
Den sistnämnda föresloges följaktligen bliva placerad i 12 lönegraden i
stället för, såsom tidigare föreslagits, i 10 lönegraden. För slöjdlärarinna
utan pedagogisk utbildning föresloges placering i 10 lönegraden i stället
för, såsom förut förordats, i 8 lönegraden. Slöjdlärarinnor, tillhörande
nämnda kategori, funnes anställda vid en del av de nuvarande dövstumskolorna.
Det vore emellertid överstyrelsens mening, att, då nya dylika
befattningshavare framdeles skulle anställas, pedagogisk utbildning regelmässigt
skulle fordras.

Statskontoret: Överstyrelsens förslag att arbetslärare i fortsättningsskola
skulle placeras i samma lönegrad, som bestämts för motsvarande
lärare vid läroanstalterna för blinda, eller lönegraden L 15, föranledde
ingen erinran från statskontorets sida. Däremot kunde ämbetsverket
icke finna, att tillräckliga skäl anförts för ett frångående, på sätt överstyrelsen
förordat, av det förslag till placering av arbetslärare i barndomsskola,
vilket framlagts i 1936 års utredning. Dessa lärare syntes
sålunda i enlighet härmed böra placeras i lönegraden L 10. Slöjdlärarinna
hade överstyrelsen föreslagit skola placeras i 12 lönegraden, därest
hon hade pedagogisk utbildning, eljest i 10 lönegraden. Enligt statskontorets
mening borde det om möjligt undvikas, att befattningshavare
med samma arbetsuppgifter gåves olika löneställning. Ämbetsverket
ville därför förorda, att samtliga slöjdlärarinnebefattningar hänfördes
till en och samma lönegrad samt att i samband därmed kravet på pedagogisk
utbildning gjordes obligatoriskt. Då överstyrelsen ansett, att
likställighet i lönehänseende borde genomföras mellan manlig arbetslärare
i barndomsskola och slöjdlärarinna med pedagogisk utbildning, torde,
i anslutning till vad ovan anförts, sådan lärarinna böra placeras i lönegraden
L 10. Statskontoret förutsatte, att, därest kompetensfordringarna
skulle skärpas på sätt ovan föreslagits, dispens komme att meddelas för
nuvarande befattningshavare, vilka saknade pedagogisk utbildning.

Undervisningsväsendets lönenämnd: Mot placeringen av manlig eller
kvinnlig arbetslärare vid fortsättningsskola i 15 lönegraden hade nämnden
intet att erinra. Enligt nämndens förmenande borde »manlig arbetslärare»
i barndomsskola, under ändrad benämning av »hantverksmästare»,
tilldelas samma löneställning som slöjdlärarinna utan pedagogisk
utbildning; för båda dessa kategorier befattningshavare förordade
lönenämnden inplacering i 10 lönegraden. Lönenämnden ville härvid
erinra, att nämnden i annat sammanhang förordat hantverksmästare
vid yrkeshem till en inplacering i lönegrad 11 10. Slutligen ville lönenämnden
framhålla, att, då slöjdlärarinnor utan pedagogisk utbildning,
enligt vad överstyrelsen anfört, icke skulle anställas efter att de nuva -

56

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

rande lärarinnorna av detta slag avgått, dessa befattningshavare lämpligen
syntes böra uppföras å övergångsstat. Slöjdlärarinna med pedagogisk
utbildning torde i enlighet med överstyrelsens förslag böra placeras
i 12 lönegraden.

Ledamoten av nämnden Berta Koersner har i särskilt yttrande yrkat,
att slöjdlärarinna vid barndomsskola med pedagogisk utbildning skulle
placeras endast två lönegrader lägre än yrkeslärare vid fortsättningsskola.

Svenska dövstumlärarsällskapet ville med skärpa framhålla, att slöjdoch
hantverksundervisningen i dövstumskolorna ej borde tillmätas mindre
betydelse än motsvarande undervisning vid andra skolformer och att
man därför borde kräva samma utbildning för denna personal i dövstumskolan
som vid blindinstitutet. Slöjdlärare i dövstumskola med
pedagogisk utbildning borde alltså givas samma löneplacering som motsvarande
personal vid blindinstitutet under förutsättning att undervisningsskyldigheten
— i likhet med vad som föreslagits för skolkökslärarinnor
— utsträcktes till 30 veckotimmar, därav minst 15 i slöjd.

6. Skolkökslärarinna och kindergartenlärarinna.

Skolöverstyrelsen: Riksdagen hade beslutat, att lärarinna i hushållsgöromål
vid blindinstitutet skulle vara placerad i 15 lönegraden och
dylik lärarinna vid seminarierna i 16 lönegraden.

I 1936 års utredning hade föreslagits, att skolkökslärarinna vid dövstumskola
skulle placeras i 15 lönegraden, vilket förslag tidigare biträtts
av överstyrelsen.

Nu förhölle det sig emellertid så, att för närvarande full tjänstgöring
icke kunde beredas skolkökslärarinna vid någon av dövstumskolorna
med undantag av fortsättningsskolan i Växjö. Elevantalet vid varje
skola räckte nämligen i regel till endast två eller tre grupper. För närvarande
bestredes därför undervisningen i hushållsgöromål på olika sätt
vid skilda anstalter. Det kunde finnas en skolkökslärarinna, som utom
undervisningen i hushållsgöromål fullgjorde annan tjänstgöring, exempelvis
såsom kindergartenlärarinna eller såsom gymnastiklärarinna eller
såsom tillsynshavande. Den sammanlagda tjänstgöringen uppginge dock
alltid till mer än 30 veckotimmar.

I andra fall kunde det vara en kindergartenlärarinna, som, utom sin
egentliga tjänstgöring, utövade tillsyn eller undervisade i gymnastik.
Även här överstege tjänstgöringen 30 timmar i veckan. På grund av
att sålunda olika anordningar vidtagits vid olika skolor vore det svårt
att få något riktigt grepp på dessa befattningshavares ställning och
därmed även på frågan om deras löneplacering.

De kombinationer av olika slag, som hittills förekommit och i stort
sett visat sig ändamålsenliga ur skolornas synpunkter och jämförelsevis
fördelaktiga ur ekonomiska, torde icke böra förbjudas, vilken mening
överstyrelsen även hävdat i tidigare yttranden.

Vad lönefrågan för ifrågavarande grupp av befattningshavare beträffade,
vore det ju tänkbart, att timarvoden finge utgå med olika belopp
anpassade efter de olika uppgifter, som fullgjordes, och efter det timtal,

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

som kunde beräknas för varje slag av sysselsättning. Men vid ståndpunktstagandet
till denna fråga måste ihågkommas, att nu nämnda
befattningshavare genom tillsynsskyldighet för närvarande kunde få en
tjänstgöring, som uppginge till över 50 timmar i veckan, varför de ekonomiska
konsekvenserna av timarvoden kunde bliva betydande, såvida
icke reglerande bestämmelser bleve utfärdade. Dylika föreskrifter komme
emellertid sannolikt att medföra ökning av personalens antal.

I fråga örn avlönande av lärare i övningsämnen hade riksdagen godkänt
ett nytt system, som föreslagits av 1928 års lönekommitté och av
läroverkslönesakkunniga. Systemet förelåge utformat i det av riksdagen
godkända avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende,
8 § 2 mom. Enligt där givna bestämmelser skulle emellertid
vid tillämpningen av systemet undantagas bland andra lärarinna
i hushållsgöromål vid läroanstalt för blinda och lärarinna i slöjd vid
vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte. Enligt läroverkslönesakkunnigas
specialmotivering till nämnda avlöningsreglemente berodde
dessa undantag på att tjänstgöringsskyldigheten regelmässigt uppginge
till minst 30 timmar i veckan, varför den i 8 § 2 mom. i avlöningsreglementet
fastslagna reduktionsregeln icke skulle tillämpas. Överstyrelsen
ansåge, att de omständigheter, som föranlett, att nämnda lärarinnor
undantagits från ifrågavarande regel, även förelåge för nu nämnda
lärarinnor vid dövstumskolorna. De intoge nämligen en särställning,
eftersom motsvarande anordningar med tjänstgöring av så växlande beskaffenhet
knappast förekomme vid andra statliga anstalter, och deras
tjänstgöring uppginge, som redan anförts, regelmässigt till minst 30 timmar
i veckan.

Däremot gåve sig dessa lärarinnors placering i lönegrad icke av sig
själv. De båda kategorierna lärarinnor kunde visserligen hava en undervisnings-
och tjänstgöringsskyldighet av nästan identiskt lika omfattning
och beskaffenhet, men deras utbildning och kompetens vöre
mycket olika. Av en skolkökslärarinna krävdes en utbildning, som både
toge vida längre tid och droge avsevärt mycket större kostnader än den
utbildning, som fordrades för att bliva kindergartenlärarinna. Med hänsyn
härtill borde en skillnad i lönehänseende upprätthållas mellan skolkökslärarinna
och kindergartenlärarinna vid dövstumskola.

Överstyrelsen hade vid omprövning av hithörande frågor funnit, att
en enkel, praktisk och någorlunda rättvis lösning vunnes, örn följande
grunder för löneplaceringen i huvudsak bleve fastställda, nämligen:

skolkökslärarinna, som hade en tjänstgöringsskyldighet av minst
30 timmar för vecka och därvid under minst 15 timmar undervisade i
hushållsgöromål samt i övrigt tjänstgjorde som kindergartenlärarinna,
gymnastiklärarinna eller som tillsynshavande, skulle åtnjuta lön enligt
15 lönegraden,

kindergartenlärarinna, som hade en sammanlagd tjänstgöring
av minst 30 timmar för vecka och som förutom tjänstgöringen som
kindergartenlärarinna undervisade i gymnastik eller tjänstgjorde som
tillsynshavande, ägde åtnjuta avlöning enligt 12 lönegraden.

Statskontoret: Vid bifall till vad statskontoret föreslagit beträffande
löneställningen för slöjdlärarinna syntes jämväl kindergartenlärarinna

58

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

böra placeras i lönegraden L 10. Mot en placering av skolkökslärarinna
i lönegraden L 15 ville statskontoret icke göra invändning.

Undervisningsväsendets lönenämnd tiar förklarat sig icke hava något
att erinra mot överstyrelsens förevarande förslag.

7. Husmoder.

Skolöverstyrelsen: I 1936 års utredning hade föreslagits, att husmoder
vid dövstumskola i allmänhet skulle placeras i 7 lönegraden; dock skulle
sådan befattningshavare vid fortsättningsskolan för flickor i Växjö, där
elevantalet beräknades bliva lägre än vid övriga dövstumskolor, placeras
i 6 lönegraden. Vid skolan i Örebro, som vore externat, vore dylik
befattning icke erforderlig. Enligt 1937 års riksdags beslut hade husmoder
vid blindinstitutet placerats i lönegrad B 7 och husmoder vid
vårdanstalten i Lund i lönegrad B 8, båda enligt det för allmänna civilförvaltningen
gällande avlöningsreglementet. Överstyrelsen vidbleve
sin år 1936 uttalade ståndpunkt, då utredningens förslag biträddes, men
förordade ett inordnande även av nu ifrågavarande befattningar vid
dövstumskolorna i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente.

Statskontoret och undervisningsväsendets lönenämnd hava icke framställt
erinran mot överstyrelsens förslag. Ledamoten av nämnden Berta
Koersner har i särskilt yttrande förklarat sig anse, att husmoder vid
Växjöskolan borde placeras i samma lönegrad som husmoder vid övriga
dövstumskolor.

Svenska dövstumlärarsällskapet: Husmödrarna vid samtliga skolor
hade erhållit en för deras ansvarsfulla ställning alldeles för låg lönegradsplacering.
Husmoder vid fortsättningsskolan i Växjö borde skäligtvis
erhålla samma löneplacering som husmoder vid övriga dövstumskolor.
Arbetsåret vid denna skola komme enligt förslaget att omfatta 46 arbetsveckor.

Styrelsen för andra dövstumskoldistriktet har framhållit, att husmodern
i Växjö satts i en lägre lönegrad under motivering, att elevantalet
vid fortsättningsskolan skulle bliva mindre än vid upptagningsskolorna
och specialskolan i Gävle. Detta antagande visade sig ej vara
riktigt vid en jämförelse exempelvis med upptagningsskolan i Lund.
Sistnämnda skola hade beräknats skola mottaga 84 lärjungar, varav
ungefär hälften tänktes bliva externerade. Elevhushållet i Lund skulle
sålunda endast komma att omfatta ungefär 42 barn. I fortsättningsskolan
i Växjö skulle elevantalet uppgå till ungefär 65, samtliga internerade.
Elevhushållet i Växjö skulle alltså bliva avsevärt större än i
Lund. Då härtill komme, att husmodern i Växjö måste handleda eleverna
i deras utbildning i husliga göromål utanför de egentliga lektionerna,
torde hennes arbete bliva mera krävande än vid upptagningsskolan
i Lund, i synnerhet som undervisningen i fortsättningsskolorna beräknats
pågå 46 veckor mot 39 i övriga skolor.

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

59

8. Sjuksköterska.

Skolöverstyrelsen: År 1936 hade föreslagits, att sjuksköterska skulle
placeras i 4 lönegraden. Vid förnyat övervägande hade överstyrelsen
funnit denna placering vara alltför låg med hänsyn till sjuksköterskornas
i regel mycket långa och ansträngande tjänstgöring. Överstyrelsen
finge därför föreslå, att sjuksköterskor vid dövstumskolor placerades
i 6 lönegraden, och att befattningarna inordnades i allmänna civilförvaltningens
avlöningsreglemente. För jämförelses skull kunde nämnas,
att Översköterska vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte
enligt riksdagens beslut skulle vara placerad i lönegrad B 7.

Statskontoret: I anledning av överstyrelsens erinran, att Översköter ska

vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte hänförts till lönegraden
B 7, har statskontoret påpekat, att översköterskor vid statens
sinnessjukhus inordnats i lönegraden B 6, ävensom framhållit, att en
placering i denna lönegrad av sjuksköterskorna vid dövstumskolorna
borde komma i fråga endast under den förutsättningen, att för dessa
sjuksköterskor uppställdes samma eller motsvarande kompetensfordringar
som i fråga örn sistnämnda översköterskor.

Undervisningsväsendets lönenämnd har förordat uppdelning efter samma
linjer som i fråga örn husmoder och på grund härav föreslagit inplacering
av sjuksköterska i 5 lönegraden vid skolan i Växjö och i 6 lönegraden
vid övriga skolor.

9. Vaktmästare oell maskinist.

Skolöverstyrelsen: Den 30 juni 1937 hade Kungl. Majit anbefallt överstyrelsen
att inkomma med utredning angående lönereglering för vaktmästarpersonal
vid statliga undervisningsanstalter. Den sålunda anbefallda
utredningen hade nu slutförts, varvid förslag framställts beträffande
lönegradsplacering jämväl för vaktmästar- och därmed jämförlig
personal vid dövstumskolorna.

Detta förslag, till vilket överstyrelsen tilläte sig hänvisa, innebure, att
maskinisten vid upptagningsskolan i Vänersborg skulle placeras i lönegrad
B 10, vaktmästaren vid samma skola i lönegrad B 7 och vaktmästare
vid övriga dövstumskolor i lönegrad B 6. För eldarpersonalen
hade överstyrelsen icke nu föreslagit inplacering i avlöningsstaten utan
förutsatt, att denna personal även i fortsättningen skulle avlönas av
medel från omkostnadsstaten.

I en till överstyrelsen ingiven skrivelse hade vaktmästaren vid dövstumskolan
å Manilla anhållit, att han, som vore utbildad trädgårdsmästare,
måtte bliva uppförd å ordinarie stat och placerad i lönegrad
B 10. Såsom skäl härför hade åberopats, att trädgårdsmästarna vid
bland annat lantbrukshögskolan i Uppsala och statens växtskyddsanstalt
vore placerade i nämnda lönegrad.

Överstyrelsen ansåge för sin del, att de trädgårdsarbeten, som kunde
böra utföras vid skolan å Manilla, icke vore jämförbara med dem, som
ålåge trädgårdsmästarna vid de av sökanden åberopade statsanstalterna.
Då överstyrelsen föreslagit, att vid Manilla bland annat skulle vara

60

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

anställda dels en vaktmästare på ordinarie stat och med placering i
lönegrad B 6, dels en gårdskarl, syntes dessutom något behov av särskild
trädgårdsmästare icke föreligga.

Statskontoret har framhållit, att lönegradsplaceringen för vaktmästare
och maskinist torde böra bestämmas i anslutning till vad som i detta
hänseende på grundval av föreliggande utredning kunde komma att beslutas
i fråga om vaktmästarpersonalen vid andra statliga undervisningsanstalter.

Undervisningsväsendets lönenämnd har likaledes anfört, att frågan
torde böra bedömas i nämnda vidare sammanhang.

10. Icke-ordinarie lärare.

Skolöverstyrelsen: I 1936 års utredning hade föreslagits, att extra
ordinarie ämneslärare vid dövstumskolorna skulle placeras i 18 lönegraden,
medan överstyrelsen däremot i sitt utlåtande hemställde, att sådan
lärare skulle placeras i 20 lönegraden enligt löneplanen för extra ordinarie
befattningshavare.

Sedermera hade frågan örn löneställningen för icke-ordinarie lärare
vid statliga läroanstalter framlagts för riksdagen, utan att dock riksdagen
i detalj bestämt de olika befattningshavargruppernas lönegradsplacering.
Läroverkslönesakkunniga hade utgått från att avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende skulle fastställas
av Kungl. Maj:t.

Den lönegradsplacering, som kunde komma i fråga beträffande dövstumskolornas
extra ordinarie och extra lärare, borde enligt överstyrelsens
mening ansluta sig till den vid blindanstalterna förefintliga, så långt
detta läte sig göra. Av extra ordinarie lärare torde för närvarande endast
behöva räknas med extra ordinarie lärare i kunskapsämne, vilka
borde placeras i 18 lönegraden. Extra lärare, till vilken kategori i allmänhet
skulle räknas alla heltidstjänstgörande vikarier, förordnade för
minst en termin, syntes böra erhålla följande lönegradsplacering, nämligen:
extra lärare i kunskapsämne 18, extra arbetslärare i fortsättningsskola,
extra skolkökslärarinna ävensom extra skolköks- och kindergartenlärarinna
14, extra arbetslärare i barndomsskola, kindergartenlärarinna,
kindergarten- och gymnastiklärarinna ävensom slöjdlärarinna med
pedagogisk utbildning 11 samt extra slöjdlärarinna utan pedagogisk utbildning
9 lönegraden.

Överstyrelsen ansåge sig böra föreslå, att avlöningen till timlärare vid
dövstumskolorna sattes till samma belopp som avlöningen för motsvarande
timlärare vid blindanstalter. Detta innebure följande timläraravlöningar
för veckotimme: i kunskapsämne 129—165 kronor, i gymnastik
123—153 kronor samt i arbetsämne eller skolkök 79—103 kronor.
Dessutom föresloges för dövstumskolorna ett par timläraravlöningar,
som icke ägde motsvarighet i fråga örn blindanstalterna, nämligen för
timlärare i träslöjd i barndomsskola samt för timlärare i kindergarten.
För sistnämnda slag av timlärare föresloges för F-ort en avlöning av
84 kronor för veckotimme, eller beloppet för 9 löneklassen dividerat med

Kungl. Maj:ts proposition Nr <212. 61

det såsom genomsnittlig undervisningsskyldighet ansedda antalet av 36
veckotimmar.

Statskontoret: Vad överstyrelsen anfört i fråga om icke-ordinarie lärares
löneställning, föranledde intet annat uttalande från statskontorets
sida än att, i den mån ändring skedde i överstyrelsens förslag rörande
de ordinarie lärarnas lönegradsplacering, motsvarande jämkningar givetvis
borde vidtagas med avseende å löneställningen för extra ordinarie
och extra lärare ävensom timlärare.

Undervisningsväsendets lönenämnd: För extra ordinarie lärare förordade
nämnden jämkningar i överstyrelsens förslag i anslutning till vad
nämnden föreslagit i fråga om löneställningen för vissa ordinarie lärare.
De föreslagna grunderna för timlärares avlönande ansåge sig nämnden
kunna lämna utan erinran.

Svenska dövstuvilärarsällskapet: En förutsättning för erhållande av
väl kvalificerade sökande till dövstumlärareseminariet vore, att extra
ordinarie dövstumlärare erhölle en löneplacering, som ej understege ordinarie
folkskollärares begynnelselön i 17 lönegraden. Med hänsyn härtill
syntes extra ordinarie dövstumlärare böra placeras i 19 lönegraden
i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.

11. Tjänstepersonalen ni. m.

Skolöverstyrelsen: Denna personal kunde visserligen i regel icke anses
innehava i egentlig mening fast anställning. Vissa av de till denna personalgrupp
hörande innehade dock sina tjänster med den möjligheten i
sikte, att de vid avgången från tjänsten skulle kunna erhålla pension
eller understöd därför, att vederbörande dövstumskoldistrikt antagit pensionsreglemente,
såsom fallet vore till exempel i fråga örn sjunde distriktet,
eller på grund av att distriktet antingen tidigare beviljat motsvarande
personal dylik förmån eller ock ställt i utsikt, att frågan örn pension
eller understöd vid vederbörandes avgång skulle upptagas till prövning.
På grund av bland annat dessa förhållanden torde staten vid omorganisationen
böra visa största möjliga hänsyn även mot denna personal
genom att övertaga densamma i den omfattning, detta lämpligen kunde
ske. Skulle befattningshavare, som under längre tid innehaft anställning,
icke kunna beredas sådan vid det omorganiserade dövstumundervisningsväsendet,
torde frågan, huruvida understöd borde beviljas, i varje särskilt
fall böra underställas riksdagens prövning.

De avlöningsförmåner, som för närvarande utginge till den vid dövstumskolorna
anställda tjänstepersonalen, vore icke enhetliga. Lönerna
hade bestämts av de skilda skolstyrelserna med hänsyn i främsta rummet
till de å respektive skolorter rådande förhållandena. I 1936 års utredning
hade framhållits, att det givetvis vore önskvärt, att ersättningarna
till denna personal så småningom kunde givas större likformighet. För
det dåvarande ansåge emellertid utredningen det lämpligast att vid de
ekonomiska beräkningarnas upprättande i stort sett räkna med de löner
och arvoden, som då utginge.

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Till överstyrelsen hade för beaktande vid framläggande av förslag
angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet överlämnats
en av Stockholms kommunalarbetares samorganisation till styrelsen
för första dövstumskoldistriktet ingiven framställning om kollektivavtal
för viss personal vid dövstumskolan å Manilla, vilken framställning
av nämnda skolas styrelse med skrivelse den 31 augusti 1937
överlämnats till Kungl. Majit. Överstyrelsen finge i anledning härav
anföra följande.

Sedan civilförvaltningens personal hos 22 verk och myndigheter anhållit,
att förhandlingar måtte upptagas i syfte att genom kollektivavtal
reglera städningspersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden
och personalförbundet samtidigt anhållit, att sådana förhandlingar måtte
föras centralt under ledning av en av socialstyrelsens chef utsedd opartisk
person, hade förhandlingar, omfattande 19 verk och myndigheter,
blivit inledda. De vore emellertid ännu ej slutförda. Resultatet av dessa
förhandlingar torde kunna komma att få en principiell innebörd, som
kunde inverka även på frågan örn kollektivavtal med den tjänstepersonal
vid dövstumskolan å Manilla, som avsåges i ovannämnda framställning
från Stockholms kommunalarbetares samorganisation. Redan ur
denna synpunkt sett funne sig överstyrelsen icke böra nu framlägga
något förslag i anledning av ifrågavarande framställning. Överstyrelsen
funne det tillika vara självfallet, att, om kollektivavtal framdeles komme
att träffas i fråga om viss personal vid Manilla, detta komme att få
inverkan på löneställningen för motsvarande personal vid övriga dövstumskolor.
Överstyrelsen kunde icke nu avgöra, huruvida en uniformering
genom kollektivavtal vore praktiskt genomförbar på ifrågavarande
område, enär arbets- och andra förhållanden vore i så hög grad skiftande
på de skilda orterna. Frågan om sådana avtal torde därjämte
få anses hava en ekonomisk räckvidd, som icke kunde överblickas, förrän
en mycket ingående undersökning blivit verkställd. En dylik kunde på
grund av bristande tid icke nu utföras. Så mycket torde dock redan
nu kunna sägas, att ett avtal i enlighet med det framlagda förslaget
skulle kräva anställande vid varje skola av ytterligare ett antal biträden,
varigenom omkostnaderna komme att i betydande grad ökas.

Ehuru överstyrelsen, såsom redan nämnts, ansåge det önskvärt, att
tjänstepersonalens löne- och anställningsförhållanden i största möjliga
omfattning bleve likformiga och i övrigt på ett tillfredsställande sätt
ordnade, ansåge sig överstyrelsen dock icke i nu förevarande sammanhang
böra föreslå, att åtgärder därför vidtoges.

Vid uppgörandet av förslag till stater för dövstumskolorna för arbetsåret
1938—39 hade överstyrelsen i huvudsak byggt på nuvarande anställnings-
och löneförmåner för ifrågavarande personal. På grund av
dels vissa skolors förändrade karaktär, dels elevantalets ökning till följd
av införandet av fortsatt undervisning hade personalens antal dock, såsom
närmare framginge av vad redan tidigare anförts, måst något ökas.

Överstyrelsen har lämnat vidstående detaljerade översikt över av överstyrelsen
för budgetåret 1938/39 beräknade löner och arvoden till andra
befattningshavare än lärare.

Av skolöverstyrelsen beräknade löner och arvoden till vissa befattningshavare vid dövstumskolorna budgetåret 1938/39.

U r

p t a g n i

n g s

skol

o r

S

p e c i a

[skolor

Fortsättningsskolor

Befattningshavare

Manilla

I-ort

Lund

D-ort

Vänersborg

D-ort

Härnösand

F-ort

Örebro

F-ort

Gävle

F-ort

Växjö

C-ort

Vänersborg

D-ort

Samtliga

Antal

Lön

Antal

Lön

Antal

Lön

Antal

Lön

Antal

Lön

Antal

Lön

Antal

Lön

Antal

Lön

Antal

Lön

1. Läkare3......

i

2,000

1

850

1

500

1

1,000

1

1,000

1

1,000

1

500

1

1,000

8

7,850

2. Ögonläkare8 ....

i

500

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

500

3. Öronläkare3 ....

i

500

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

500

4. Tandläkare3 ....

i

1,000

—

—

1

600

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

2

1,600

5. Tillsynshavande1 4 .

i

1,450

1

1,450

6. Husfader 3.....

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

2200

1

200

7. Vårdarinna1 3 . . .

2

2,136

2

2,300

4

2,880

3

1,980

—

—

4

2,640

1

1,080

—

—

16

13,016

8. Sömmerska13 ...

1

900

—

—

2

2,400

—

—

1

8 2,000

1

900

—

—

—

—

5

6,200

9. Biträden13.....

13

10,500

6

3,960

10

7,620

7

4,319

1

6600

7

4,305

5

3,075

3

2,280

52

36,659

10. Eldare.......

141

1,860

3

2,800

211

1,970

4 5J

3,100

—

—

4 6J

2,390

—

—

2 41

1,740

6

13,860

11. Gårdskarl.....

S41

2,320

2 Sj^

1,800

3 5]^

2,496

3

6,616

12. Portvakt......

”l

744

—

—

2 3^

300

—

—

—

—

—

~

—

—

2 3^

300

3

1,344

13. Skriv- och bokfö-ringshjälp m. m.3 . .

1

2,500

1

2,500

1

3,500

1

2,500

1

2,500

1

2,500

1

1,000

_

_

7

17,000

Summa

25

26,410

12

14,210

22

22,266

13

12,899

4

6,100

15

13,735

8

5,655

7

5,520

106

106,795

1 Allt fritt. 2 Bostad, bränsle och lyse. 8 Dyrtidstillägg utgår icke.

4 Dyrtidstillägg såsom för reglerad tjänst. 6 Inga naturaförmåner.

6 Häri ingår 300 per år (utan dyrtidstillägg) så länge vedeldning användes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

64

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

Statskontoret: Löneförmånerna till ifrågavarande befattningshavare hade
av statskontoret icke kunnat göras till föremål för någon närmare granskning.
Ämbetsverket ville dock framhålla, att det syntes önskvärt, att i möjligaste
mån enhetliga grunder bomme till användning vid löneförmånernas
bestämmande. I detta hänseende finge påpekas, att enligt sammanställningen
å vissa arvoden beräknats utgå dyrtidstillägg, å andra icke. Enligt statskontorets
mening borde sådana arvoden, som bestredes å omkostnadsstaten,
regelmässigt bestämmas utan rörliga tillägg. Arvodena för skriv- och bokföringshjälp
syntes vara väl högt beräknade.

Undervisningsväsendets lönenämnd: Vad anginge skriv- och bokföringshjälp,
syntes det härför av överstyrelsen för skolan i Vänersborg beräknade
arvodet, 3,500 kronor, vara av den storlek, att lönenämnden ville ifrågasätta,
huruvida icke en fast tjänst här borde inrättas med tjänstgöringsskyldighet
på heltid. Härvid syntes antingen ordinarie tjänst i 9 eller extra ordinarie
tjänst i 11 lönegraden kunna ifrågakomma.

Riksräkenskapsverket: Det syntes riksräkenskapsverket vara anledning
antaga, att bestyret med skriv- och bokföringsgöromålen konnne att kräva
full daglig arbetstid av respektive biträden, biträdet vid skolan i Växjö dock
undantaget. Riksräkenskapsverket ville därför ifrågasätta, huruvida icke
ifrågavarande biträdesbefattningar, med nyss angivet undantag, borde erhålla
anställning som extra ordinarie tjänstemän enligt avlöningsreglementet
för icke-ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen
(397/1935). I varje fall syntes biträdet vid skolorna i Vänersborg, där både
upptagningsskola och fortsättningsskola skulle inrättas under en gemensam
styrelse och rektor, böra erhålla extra ordinarie anställning. Med hänsyn till
arbetets omfattning vid sistnämnda undervisningsanstalt, syntes befattningen
närmast kunna jämställas med befattning i kontorist- eller kansliskrivargrad
(9 respektive 11 lönegraden). Den sammanlagda avlöningen i
lägsta löneklassen inom 11 lönegraden motsvarade i det närmaste det av
överstyrelsen föreslagna ersättningsbeloppet.

Beträffande ifrågavarande personal i övrigt hade av överstyrelsen angivits,
att dyrtidstillägg skulle utgå såsom för reglerad tjänst till tillsynshavande
samt till eldare och gårdskarl vid vissa angivna skolor. Till övrig
i bilagan upptagen personal skulle dyrtidstillägg icke utgå. Riksräkenskapsverket
ville i anledning härav allenast föreslå, att ersättningarna för samtliga
ifrågavarande befattningar så avvägdes, att dyrtidstillägg å ersättningsbeloppen
icke komme att utgå.

12. Avlönings- och pensionsbestämmelser.

Skolöverstyrelsen: Såväl 1932 och 1936 års utredningar som skolöverstyrelsen
hade föreslagit, att befattningshavare vid dövstumskolorna vid
ett statens övertagande skulle få för placering i löneklass tillgodoräkna
sig ej mindre den tid, som före förstatligandet förflutit från hans
tillträde till innehavande tjänst, än även, efter Kungl. Maj:ts bestämmande
i varje särskilt fall, den tid vederbörande innehaft fast anställning av motsvarande
art vid statlig eller av staten understödd skola eller institution.
Likaså hade föreslagits, att manlig och kvinnlig ämneslärare skulle, liksom
förhållandet vore bland annat beträffande blindskolornas personal, få för
löneklassplacering räkna sig tillgodo följande utomstatliga tjänstgöring,

65

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

nämligen såsom ordinarie lärare vid folkskola, högre folkskola eller kommunal
mellanskola, såsom lärare vid tidigare av landsting eller stad, som
ej deltoge i landsting, upprätthållet småskoleseminarium, ävensom såsom
föreståndare eller lärare vid andra slag av abnormskolor eller vid skyddshem
som åtnjöte statsbidrag och antingen ägde av Kungl. Majit fastställt
reglemente eller ock vore av Kungl. Majit erkänt såsom allmän uppfostringsanstalt.
Detsamma hade föreslagits skola gälla beträffande tjänstgöring
såsom dövstumpastor, d. v. s. för dövstumpastor, som överginge till
lärartjänst. Slutligen uttalades i 1936 års utredning, att, om det i fråga örn
några av nu berörda befattningshavare, som kunde komma att övergå i
statstjänst, skulle visa sig, att av vederbörande dövstumskoldistrikt tillförsäkrade
löneförmåner överstege dem, som skulle tillkomma motsvarande
befattningshavare enligt de grunder, riksdagen vid statsövertagandet beslutade
såsom allmänt gällande, erforderlig reglering syntes böra äga rum
genom beviljande av personlig lönefyllnad till nuvarande innehavare.

Överstyrelsen ansåge även nu, att de i nyss berörda avseenden framställda
förslagen borde vinna beaktande. Vad särskilt anginge den ovanberörda
rätten att för löneklassplacering tillgodoräkna viss utomstatlig tjänstgöring,
upptoge överstyrelsen i sitt förslag till ändringar i vederbörande avlöningsreglemente
allenast sådan tjänstgöring, som redan funnes omnämnd i
11 § 2 mom. b), medan rätten att tillgodoräkna övrig utomstatlig tjänstgöring
torde få bedömas enligt den allmänna regeln i 11 § 2 mom. sista
stycket.

Riksdagens medgivande syntes böra inhämtas därtill, att ordinarie befattningshavare
vid dövstumskolväsendet måtte, under förutsättning att
han underkastade sig vederbörande''avlöningsreglemente, i förekommande
fall vid ingången av juli 1938 av statsmedel uppbära ett belopp, motsvarande
vad han skulle hava uppburit i förskott för samma månad, örn
de före den 1 juli 1938 för honom gällande avlöningsbestämmelserna då
fortfarande ägt giltighet.

Överstyrelsen överginge härefter till att efterse, på vilka punkter a v 1 öningsreglementet
för ordinarie lärare vid statens
undervisningsväsende tarvade komplettering eller
ändring i samband med att ordinarie lärare vid dövstumskolorna inordnades
under detsamma.

6 § 1 mom. borde omedelbart efter rubriken »Vårdanstalten för blinda
med komplicerat lyte» upptaga en ny rubrik av följande avfattning:

Ort

s g r

upp

Läroanstalt

B

C

I)

E

F

G

K

r o n o r

—

—

—

—

—

—

—

Dövstumskola:

grupp I . . . .

10,500

10,740

10,980

11,220

11,460

11,700

11,940

grupp II ...

10,020

10,260

10,500

10,740

10,980

11,220

11,460

grupp III . . .

9,540

9,780

10,020

10,260

10,500

10,740

10,980

grupp IV . . .

9,060

9,300

9,540

9,780

10,020

10,260

10,500

— — — — —

—

—

—

—

—

—

—

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 212. 5

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr £12.

7 § 5 mom. borde lyda: »Rektorsbefattningarna vid---realsko lorna,

småskoleseminarierna, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte
och dövstumskolorna 27 lönegraden samt befattningarna vid hantverksskoloma
för blinda 25 lönegraden».

8 § 2 mom. borde lyda: »Till lärare---i hushållsgöromål vid läro anstalt

för blinda, skolkökslärarinna vid dövstumskola, lärarinna i slöjd vid
vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte och vid dövstumskola, ävensom
sådan gymnastiklärarinna vid dövstumskola, som tillika är kindergartenlärarinna,
utgår lön med det---delbara krontal.

För lärare----Kungl. Maj:t.»

För 11 §2 mom. b) föresloges följande lydelse: »övningsskollärare
vid---samt lärare i kunskapsämne vid läroanstalt för blinda, vård anstalten

för blinda med komplicerat lyte samt dövstumskola tillgodoräknas
den tid,---folkskola; samt».

I 28 § 1 mom. borde upptagas de av överstyrelsen i annat sammanhang
(se nedan) berörda särskilda arvodena till lärare, som vore föreståndare
för dövstumlärarseminariet, till lärare vid dövstumskola, vilken tjänstgjorde
såsom föreståndare för provårskurs, samt till lärare vid dövstumskola,
vilken utan att vara föreståndare för dövstumlärarseminariet där meddelade
undervisning. Bestämmelserna härom kunde lämpligen införas efter punkten

f) och erhålla följande lydelse:

»g) Lärare vid dövstumskola, vilken för minst en termin förordnats att
vara föreståndare för dövstumlärarseminariet, åtnjuter särskilt arvode härför
med 1,200 kronor för år.

h) Lärare vid dövstumskola, vid vilken provårskurs är anordnad, som
för minst en termin förordnats att vara föreståndare för provårskursen,
åtnjuter särskilt arvode härför med belopp, som vid slutet av varje termin
av skolöverstyrelsen bestämmes, dock högst 300 kronor för år.

i) Lärare vid dövstumskola, vilken, utan att för minst en termin vara
förordnad såsom föreståndare för dövstumlärarseminariet, meddelar undervisning
vid nämnda seminarium, åtnjuter särskilt arvode härför med belopp,
som vid slutet av varje termin av skolöverstyrelsen bestämmes, dock
högst 600 kronor för år.»

Ikraftträdandet av ovan berörda ändringar i avlöningsreglementet borde
bestämmas till den tidpunkt, då löneregleringen för dövstumskolorna trädde
i kraft, förslagsvis den 1 juli 1938.

Beträffande därefter den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen
torde densamma böra kompletteras på följande sätt:

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 812.

67

Läroanstalter och befattningar

Lönegrad (L)

Vårdanstalten i Lund jär blinda med komplicerat lyte.

Dävstumskoloma.

Rektor, lön enligt 6 § 1 morn. i reglementet...........

—

Lärare i kunskapsämne........................

20

Skolkökslärarinna......................

15

Skolköks- och kindergartenlärarinna.................

15

Arbetslärare: i fortsättningsskola..................

15

i barndomsskola....................

12

Kindergarten- och gymnastiklärarinna ...........

12

Lärarinna i slöjd: med pedagogisk utbildning...........

12

utan » » ...........

10

De tekniska läroverken.

— — —

Vad slutligen anginge den vid avlöningsreglementet för ordinarie
tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen
fogade tjänsteförteckningen, torde densamma vid ett bifall till överstyrelsens
i det föregående framställda förslag böra kompletteras på följande
sätt:

-...... i ..............-.............1

Verk och befattningar

Avlöning och
lönegrad en-ligt löneplanen

Dävstumskoloma.

Dövstumpräst.............................

B 24

Förste vaktmästare..........................

B 7

Husmoder vid skolorna å Manilla samt i Lund, Vänersborg,

Gävle och Härnösand .......................

B 7

Maskinist................................

B 10

Husmoder vid skolan i Växjö....................

B 6

Sjuksköterska..............................

B 6

Vaktmästare..............................

B 6

_______________

—

Bemyndigande torde böra lämnas överstyrelsen att med hänsyn tagen
till vederbörandes föregående tjänstgöring besluta örn den ordinarie och
extra ordinarie personalens placering i löneklass.

Med avseende på pensionsförhållandena torde följande böra
framhållas.

68 . Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Dövstumlärarna vore för närvarande i såväl tjänste- som familjepensionshänseende
inordnade under reglementet för statens pensionsanstalt. Efter
löneregleringens genomförande syntes dessa lärare böra inordnas under civila
tjänstepensionsreglementet, respektive allmänna familjepensionsreglementet.
Överstyrelsen hade vid sin beräkning av avlöningskostnaderna utgått
härifrån. Därest dövstumlärarnas delaktighet i tjänstepensionshänseende
i statens pensionsanstalt ansåges böra upphöra från och med den 1
juli 1938, torde motsvarande förfaringssätt böra tillämpas som i propositionen
nr 317/1937 angående upphörande av tjänstepensionsrätten i statens
pensionsanstalt för vissa lärare vid statens undervisningsväsen.

I det föregående hade överstyrelsen bland annat föreslagit, att vissa kategorier
befattningshavare skulle uppföras i lönegrad, varmed rätt till pension
skulle följa. De avgifter, dessa befattningshavare skulle erlägga för den
händelse de förklarade sig vilja övergå till den nya lönestaten, torde böra
bestämmas i vanlig ordning efter prövning av varje särskilt fall. Däremot
torde dessa befattningshavare icke rimligtvis böra erlägga retroaktiva avgifter.

En del dövstumskoldistrikt hade i viss omfattning dels tillförsäkrat förutvarande
befattningshavare tilläggspensioner, dels beviljat pension eller
understöd åt sådana förutvarande tjänstinnehavare, som icke skulle varit
berättigade till pension, örn skolorna varit statliga. Enligt 1936 års utredning
utginge dylika pensioner och understöd då med ett sammanlagt belopp
av omkring 51,624 kronor.

I skrivelse nr 214/1937 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 109,
angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet jämte i
ärendet väckta motioner anmälde riksdagen, bland annat, att den bifallit
ett motionsvis framställt yrkande örn att staten vid övertagandet av dövstumundervisningen
även skulle ansvara för kostnaderna för redan utgående
pensioner till förutvarande befattningshavare vid dövstumskolorna.

Överstyrelsen hade verkställt en undersökning rörande de belopp, som i
dövstumskoldistriktens statförslag för år 1938 beräknades komma att erfordras
för här ifrågavarande ändamål.

Ett sammandrag visade, att dövstumskoldistriktens utgifter på grundval
av förhållandena höstterminen 1937 och under förutsättning, att landstingen
komme att bifalla de framställningar om pensioner, som av respektive
skolstyrelser ingivits, skulle komma att för de skilda skolorna uppgå till
följande belopp, nämligen:

Tilläggspen-sioner från
distrikten,

Pensioner från
distrikten,

Summa

kronor

kronor

kronor

Manilla.................

3,728: —

7,548

—

11,276

—

Växjö .................

500:-

2,600

—

3,100

—

Lund..................

1,423: 50

7,260

_ 1

8,683

50

Råbylund...............

—

2,700

—

2,700

—

Vänersborg...............

—

14,700

—

14,700

—

Örebro.................

1,250: -

1,860

—

3,110

—

Gävle..................

500: —

7,000

—

7,500

—

Härnösand...............

2,300: —

6,760

—

9,060

—

Summa

| 60,129:50

1 Häri inginge ett belopp av 3,930 kronor, utgörande av tredje dövstumskoldistriktet
beviljad pension till dövstumpastorn Johan Gustaf Malmer.

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr £1%.

Det torde emellertid kunna förutses, att vissa ändringar beträffande
ifrågavarande pensioner och understöd bomme att inträffa före den 1 juli
1938. Med hänsyn till de för år 1938 av skolstyrelserna beräknade beloppen
syntes emellertid böra beviljas ett förslagsanslag å 60,000 kronor för bestridande
av här ifrågavarande kostnader under budgetåret 1938/39 efter
statsövertagandet.

Statskontoret: Mot de av överstyrelsen utarbetade förslagen till ändring i
vissa delar av avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende
och därtill hörande tjänsteförteckning ävensom tjänsteförteckningen
till avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, hade
statskontoret inga andra erinringar än som framginge av vad enligt det
föregående av statskontoret anförts.

Vad anginge personalens pensionsförhållanden efter statsövertagandet
finge statskontoret beträffande tjänstepensioneringen anföra, att ordinarie
och extra ordinarie befattningshavare i och med att de statliga avlöningsreglementena
bleve för dem gällande borde erhålla pensionsrätt enligt civila
tjänstepensionsreglementet, lärarpersonalen med de avvikelser och tillägg,
som omförmäldes i propositionen nr 315/1937. Likaså borde familjepensionsrätt
enligt allmänna familjepensionsreglementet omedelbart tillkomma de
befattningshavare, som inordnades under avlöningsreglementet för statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.
Däremot torde lärarpersonalen i familjepensionshänseende tills vidare böra
bibehållas vid sin delaktighet i statens pensionsanstalt i avvaktan på den
utredning i fråga om lärares inordnande under allmänna familjepensionsreglementet,
som omnämnts i propositionerna nr 315 och 317/1937.

I fråga örn pensioner och tilläggspensioner till förutvarande befattningshavare
ville statskontoret i betraktande av 1937 års riksdags beslut i detta
hänseende endast påpeka, att erforderliga medel för dessa pensioners bestridande
torde böra beräknas under elfte huvudtitelns anslag till diverse pensioner
och understöd.

Undervisningsväsendets lönenämnd: Vad anginge de i anledning av löneregleringens
genomförande erforderliga författningsbestämmelserna, ville det
synas lönenämnden, att särskilda kungörelser borde utfärdas, genom vilka
avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende
med tillhörande tilläggsbestämmelser ävensom kungörelsen med avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie lärare m. fl. vid statens undervisningsväsende
gjordes tillämpliga på lärarpersonalen vid dövstumskolorna. På samma
sätt borde avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen göras
tillämpligt på sådana vid dövstumundervisningsväsendet anställda befattningshavare,
vilka icke vore lärare. Vad anginge de av överstyrelsen föreslagna
reglementsbestämmelserna, föranledde de i sak ett par ändringar, för
det fall att lönenämndens förslag angående rektorers lönegradsplacering och
angående provårsföreståndares särskilda arvode, därest han samtidigt vore
föreståndare för dövstumlärarseminariet, (jfr nedan) vunne beaktande. I
övrigt hade nämnden intet att erinra mot förslaget i denna del. Tjänsteförteckningcns
avfattning vöre givetvis beroende av det slutliga beslutet i
fråga örn löneställningen för olika befattningshavare. Vad anginge förslaget,
att befattningshavare vid dövstumskolorna skulle vid statsövertagandet få
för placering i löneklass tillgodoräkna sig bland annat den tid, som före

Departe mentschefen.

70 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 21%.

förstatligandet förflutit från hans tillträde till innehavande tjänst, anslöte
detsamma sig till vad som föreskrevs, då ett antal av landsting underhållna
seminarier övertoges av staten; i detta hänseende torde få hänvisas till kungörelsen
nr 505/1933.

Mot överstyrelsens förslag rörande en reglering av lönerna för lärarpersonalen
vid dövstumskolorna i anslutning till de bestämmelser, som numera
gälla för lärare vid statens undervisningsväsende, torde intet vara att erinra.
Lönerna för övriga befattningshavare vid dövstumskolorna böra i lämplig
omfattning regleras i överensstämmelse med vad beträffande motsvarande
befattningshavare gäller inom allmänna civilförvaltningen.

Ehuru bestämmelser rörande lärares undervisnings- eller tjänstgöringsskyldighet
äro av natur att kunna av Kungl. Majit i administrativ ordning
meddelas, har jag i analogi med vad som skedde vid avlåtande av
förslag till 1937 års riksdag om lönereglering för lärarpersonalen vid det
statliga undervisningsväsendet ansett mig böra i det föregående lämna en
redogörelse för överstyrelsens förslag i detta hänseende beträffande rektorerna
och lärarna vid dövstumskolorna. Dessa förslag, som synas hava
biträtts av de i ärendet hörda myndigheterna, torde kunna läggas till grund
för de bestämmelser i ämnet, som Kungl. Majit framdeles lärer böra meddela
i den blivande stadgan för dövstumundervisningsväsendet.

Till utgångspunkt för lönesättningen av rektorerna vid dövstumskolorna
har överstyrelsen valt högsta löneklassen inom lönegraden L 27.
Överstyrelsen har således tänkt sig, att för dövstumskolerektorerna skulle
tillämpas samma lönenivå, som av 1937 års riksdag bestämts för rektorerna
vid realskolor och småskoleseminarier. Detta förslag har icke biträtts av
vare sig statskontoret eller undervisningsväsendets lönenämnd. Statskontoret
har ifrågasatt, om det icke vore naturligare, att i förevarande hänseende
som utgångspunkt toges samma lönegrad, som tillämpats beträffande
rektorerna vid hantverksskolorna för blinda, eller lönegraden L 25.
Lönenämnden har icke kunnat förorda högre grundlön för dövstumskolornas
rektorer än högsta löneklassen i 26 lönegraden.

Lönenämndens förslag synes mig väl avvägt i jämförelse med lönenivån
för realskole- och småskoleseminarierektorerna och för rektorerna vid
hantverksskolorna för blinda och biträdes av mig. Som förutsättning för
min anslutning till detta förslag gäller emellertid, att förevarande rektorer
i likhet med motsvarande befattningshavare vid de övriga statliga undervisningsanstalter,
som i detta hänseende kunna komma i fråga, hänföras
till kategorien förordnandetjänstemän. Skulle — vilket de nuvarande dövstumskolföreståndarna
synas hava ifrågasatt — så icke bliva fallet utan
rektorstjänsterna få karaktären av ordinarie tjänster i vanlig mening, är
en lägre löneställning motiverad. Någon anledning synes mig emellertid
icke föreligga att, av hänsyn till de nuvarande befattningshavarna, för dövstumskolornas
del definitivt eller för viss tid tillämpa ett system för till -

71

Kungl. Maj.ts proposition Nr £1%.

sättning av rektorstjänster, som icke funnits böra komma till användning
inom undervisningsväsendet i övrigt. På denna punkt biträder jag alltså
den uppfattning, som funnit uttryck i skolöverstyrelsens och lönenämndens
yttranden.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna tillstyrker jag i övrigt
överstyrelsens förslag beträffande lönesättningen för dövstumskolrektorerna.
Till lönen i högsta löneklassen av lönegraden L 26 bör alltså komma
ett lönetillägg av 960 kronor för rektor vid dövstumskolan i Vänersborg
samt 480 kronor för envar av rektorerna vid dövstumskolorna i Gävle,
Härnösand, Lund och Örebro samt å Manilla, varemot till rektor vid dövstumskolan
i Växjö icke bör utgå något lönetillägg. Detta förslag innebär,
med tillämpning av de löneprinciper, som fastställts av 1937 års riksdag,
att av rektorerna en bör hänföras till en avlöningsgrupp II, jern till en avlöningsgrupp
III och en till en avlöningsgrupp IV. Någon särställning för
rektor vid dövstumskolan å Manilla har icke synts mig motiverad.

Föreståndaren för den av mig förordade fortsättningsskolan å Broby
gård torde i anslutning till 1937 års sakkunnigas förutnämnda förslag
böra tills vidare avlönas medelst ett arvode å 5,000 kronor förutom fri
bostad med värme. Ä detta arvode bör dyrtidstillägg icke utgå.

Lärarna i kunskapsämnen böra i enlighet med skolöverstyrelsens, statskontorets
och lönenämndens förslag hänföras till lönegraden L 20. Avståndet
mellan denna lönegrad och den högsta lönegrad, som kan uppnås av
en folkskollärare, som icke är övningsskollärare — den 17:e — synes möjliggöra
en tillfredsställande rekrytering av lärare för dövstumskolornas
behov. Anmärkas må, att dövstumlärarna under sin utbildning för banan
komma att åtnjuta ej oväsentliga understöd av statsmedel. Beträffande
sättet för genomförandet av principen om lika lön för manliga och kvinnliga
lärare i kunskaps- såväl som i andra ämnen ansluter jag mig till överstyrelsens
och lönenämndens förslag.

Enligt överstyrelsens förslag skulle arbetslärare (manlig och kvinnlig) i
dövstumfortsättningsskola placeras i lönegraden LIS och arbetslärare
(manlig) i barndomsskola i lönegraden L 12. Slöjdlärarinna i barndomsskola
skulle enligt samma förslag placeras i 12 lönegraden, örn hon har pedagogisk
utbildning, men eljest i 10 lönegraden. Överstyrelsen har alltså i
fråga örn manlig arbetslärare i barndomsskola och beträffande slöjdlärarinna
med, respektive utan, pedagogisk utbildning gått längre än 1936 års
utredning, som för dessa befattningshavare förutsatt en placering i 10,
10, respektive 8 lönegraderna. Statskontoret har i anknytning till det
sistnämnda förslaget förordat, att arbetslärare i barndomsskola skulle hänföras
till lönegraden L 10 och slöjdlärarinna likaledes till lönegraden L 10, i
samband varmed krav skulle uppställas, att sådan lärarinna skulle äga
pedagogisk utbildning. Lönenämnden anser, att manlig arbetslärare i barndomsskola
bör under benämning »hantverksmästare» tilldelas samma löne -

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

ställning som slöjdlärarinna utan pedagogisk utbildning, d. v. s. lönegraden
1.10. I övrigt har statskontoret och lönenämnden i huvudsak biträtt överstyrelsens
ifrågavarande förslag.

I likhet med statskontoret och lönenämnden anser jag, att arbetslärare
(manlig såväl som kvinnlig) i fortsättningsskola bör placeras i lönegraden
LIS och arbetslärare (manlig) i barndomsskola i lönegraden L 10. Den
relativt betydande skillnad i lönehänseende, som sålunda skulle komma
att förefinnas mellan nämnda båda befattningshavarekategorier, synes mig
motiverad med hänsyn till den väsentliga olikheten i fråga om arbetsuppgifter
och särskilt på grund därav, att de förra skola undervisa äldre och
mer förfarna elever, medan lärarna i barndomsskola enligt överstyrelsens
uppgift skola meddela en yrkesundervisning, närmast motsvarande slöjdundervisningen
i folkskola och alltså av ganska elementär art. Lönenämndens
förslag att de manliga arbetslärarna i barndomsskola skulle benämnas
hantverksmästare synes mig mindre tillfredsställande. Jin sådan benämning
skulle icke giva en riktig uppfattning om de uppgifter såsom lärare, vilka
ankomma på ifrågavarande befattningshavare. Den parallell, som av lönenämnden
dragits med förhållandena vid yrkeshem, torde icke vara rättvisande.

Jag delar överstyrelsens uppfattning, att slöjdlärarinnor med pedagogisk
utbildning böra i lönehänseende likställas med manliga arbetslärare
vid barndomsskola. Vid bifall till mitt förslag rörande löneställningen för
de sistnämnda lärarna böra alltså de pedagogiskt utbildade slöjdlärarinnorna
hänföras till lönegraden L 10. I likhet med överstyrelsen och de hörda
myndigheterna förutsätter jag, att i fortsättningen vid nyanställning av
sådana lärarinnor som kompetenskrav skall uppställas fordran på pedagogisk
utbildning. De befattningshavare, som nu äro anställda och icke
hava tillräcklig utbildning, böra enligt min mening och på sätt i 1936 års
utredning förordats placeras i lönegraden L 8 och i anslutning till lönenämndens
förslag uppföras på övergångsstat. Då enligt vad från överstyrelsen
upplysts endast två av de nuvarande lärarinnorna kunna anses
kompetenta jämväl i pedagogiskt hänseende, böra alltså 2 slöjdlärarinnor
uppföras på ordinarie stat i lönegraden L 10 och 6 på övergångsstat i lönegraden
L 8.

Överstyrelsens förslag beträffande grunderna för avlönande av skolkökslärarinna
(15 lönegraden), skolköks- och kindergartenlärarinna (15
lönegraden), kindergarten- och gymnastiklärarinna (12 lönegraden) samt
kindergartenlärarinna (12 lönegraden) vill jag biträda med den ändringen,
att jag i likhet med statskontoret och i anslutning till mitt i det föregående
framställda förslag beträffande löneställningen för slöjdlärarinna förordar,
att befattning som kindergarten- och gymnastiklärarinna samt som
kindergartenlärarinna hänföres till lönegraden L 10.

Den av överstyrelsen föreslagna löneställningen för husmoder stej att -

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

ningarna — innebärande placering i lönegraden B 7 utom vid fortsättningsskolan
för flickor i Växjö, vid vilken husmoder på grund av beräknat
lägre elevantal skulle hänföras till lönegraden B 6 — har som nämnts biträtts
av statskontoret och lönenämnden. För egen del har jag funnit anledning
föreligga att hänföra alla husmödrarna, alltså jämväl den i Växjö,
till den högre lönegraden.. Det slutliga elevantalet vid Växjöskolan låter
sig icke med säkerhet beräkna. Den högre genomsnittsåldern för eleverna
vid denna skola kommer att ställa särskilda krav på husmodems kvalifikationer.
Till skillnad från husmödrarna vid de övriga skolorna torde husmodern
vid Växjöskolan komma att få ägna mycken tid åt flickornas utbildning
i husliga göromål. Den olikhet i fråga om antalet elever, som kan
komma att föreligga mellan ifrågavarande skolor, synes mig därför icke
böra föranleda en lägre löneställning för husmodern vid Växjöskolan, detta
på grund därav att förhållandena i övrigt vid denna skola kunna åberopas
till stöd för en motsatt uppfattning. Jag föreslår alltså, att husmödrarna
vid dövstumskoloma placeras i lönegraden B 7. Motsvarande befattningshavare
vid fortsättningsskolan i Broby gård torde tills vidare böra ersättas
med ett arvode av li,200 kronor (allt fritt).

I betraktande av att i framtiden för behörighet till sjuksköterskebefattningar
vid dövstumskoloma lärer komma att uppställas fordran på fullständig
sjuksköterskeutbildning, torde den av överstyrelsen för dessa befattningshavare
föreslagna placeringen i lönegraden B 6 icke få anses för
hög. Jag tillstyrker därför överstyrelsens förslag i denna del. Den av lönenämnden
ifrågasatta differentieringen av sköterskelönerna så, att sjuksköterskan
vid skolan i Växjö skulle sättas i en lägre lönegrad än de övriga
sköterskorna, anser jag icke tillräckligt motiverad.

Förslag rörande lönereglering för vaktmästar- och m askin is t per so n alen
vid de statliga undervisningsanstalterna lärer icke komma att föreläggas
1938 års riksdag. Bedömandet av denna fråga bör lämpligen icke få föregripas
genom ett ståndpunktstagande redan nu till överstyrelsens förslag
rörande överförande på ordinarie stat av maskinist- och vaktmästarpersonalen
vid dövstumskoloma och lönereglering för denna personal. I nuvarande
läge finner jag mig böra föreslå, att lönerna till dessa befattningshavare
för nästa budgetår må bestämmas av skolöverstyrelsen eller styrelserna
för vederbörande dövstumskolor till ungefärlig överensstämmelse
med de nu utgående. Lönerna torde böra bestridas från den delpost till
grundavlöningar till övrig icke-ordinarie personal, som bör uppföras i avlöningsstaten
för läroanstalterna för dövstumma. Under nästa budgetår
skulle följaktligen ifrågavarande befattningshavare som en övergångsanordning
få anställning såsom icke-ordinarie befattningshavare. I samband
med anslagsberäkningarna i det följande återkommer jag till frågan, vilket
belopp som för ändamålet bör ställas till förfogande för nästa budgetår.

Överstyrelsens förslag rörande löneförmånerna för icke-ordinarie lärare

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

torde kunna biträdas med de jämkningar, som föranledas av de av mig i
det föregående förordade modifikationerna i överstyrelsens förslag beträffande
placering i lönegrad av motsvarande ordinarie befattningshavare. I
detta hänseende bör det ankomma på Kungl. Majit att framdeles meddela
erforderliga bestämmelser.

Vad beträffar löneförmånerna för Idkar-, skrivbiträdes- och tjänstepersonalen,
torde de av överstyrelsen föreslagna ersättningsbeloppen kunna
för närvarande i huvudsak godtagas. I likhet med undervisningsväsendets
lönenämnd och riksräkenskapsverket vill jag emellertid tillstyrka, att en
fast tjänst med heltidstjänstgöring inrättas vid dövstumskolan i Vänersborg
för bestridande av skrivbiträdes- och bokföringsgöromålen därstädes.
Lämpligen bör tjänsten till en början beklädas med extra ordinarie befattningshavare
och lönen utgå enligt 11 lönegraden i avlöningsbestämmelserna
för extra ordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen.
I enlighet med riksräkenskapsverkets förslag böra arvodena för ifrågavarande
personal i övrigt så avvägas, att dyrtidstillägg å ersättningsbeloppen
icke må utgå. Till frågorna örn de för ändamålet erforderliga anslagsbeloppen
och dessas bestridande från avlönings- och omkostnadsanslag
återkommer jag i det följande.

Löneförmånerna för den personal, som enligt det föregående bör finnas
anställd vid den av mig förordade fortsättningsskolan å Broby gård och
beträffande vars löneförmåner jag icke redan yttrat mig, torde tills vidare
böra utgå i form av arvoden med belopp, som angivits av 1937 års sakkunniga,
d. v. s. till rättaren, tillika slöjdare, 2,400 kronor förutom fri bostad
med värme, till ladugårdsförmannen 2,280 kronor förutom familjebostad
med värme, till trädgårdsmästaren 2,200 kronor förutom fri bostad
med värme och till envar av tre kvinnliga biträden 600 kronor (allt fritt).
Ä dessa ersättningsbelopp böra dyrtidstillägg icke utgå.

Jag delar lönenämndens uppfattning, att avlöningsreglementet för ordinarie
lärare vid statens undervisningsväsende bör göras tillämpligt på lärarpersonalen
vid dövstumskolorna genom en särskild författning, alltså
icke — såsom överstyrelsen föreslagit — genom ändringar i det av 1937
års riksdag fastställda reglementet. Detta synes lämpligt av den anledningen,
att det statliga avlöningssystemet i det hela av allt att döma kommer
att inom en nära framtid underkastas revision. Överstyrelsens förslag
till författningsbestämmelser torde kunna i huvudsak biträdas, dock med
iakttagande av de förändringar, som föranledas av de i det föregående
ifrågasatta jämkningarna i överstyrelsens förslag. Till frågorna om dövstumprästorganisationen
och om arvoden vid dövstumlärarseminariet återkommer
jag i andra sammanhang.

Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid på grundval av
överstyrelsens förslag meddela bestämmelser rörande tillämpning från och
med den 1 juli 1938 på personal vid dövstumskolorna av berörda avid -

75

Kungl. Maj.ts proposition Nr £12.

ningsreglemente och avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen.
Mot överstyrelsens förslag rörande gäldande av s. k. övergångslön vid ingången
av juli 1938 till ordinarie befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet,
som skulle hava uppburit lön i förskott för juli månad, om
de tidigare för befattningshavaren gällande avlöningsbestämmelserna då
fortfarande ägt giltighet, har jag ingenting att erinra. Frågan om utgående
av personlig lönefyllnad till vissa vid dövstumundervisningsväsendet anställda
befattningshavare, som kunna lida löneminskning genom övergång
i statstjänst, upptages i annat sammanhang till närmare behandling.

Vad till sist angår pensionsförhållandena för den personal, som efter den
1 juli 1938 kommer att vara sysselsatt vid dövstumundervisningsväsendet,
vill jag framhålla, att civila tjänstepensionsreglementet jämlikt av 1937 års
riksdag fattat beslut med vissa jämkningar äger tillämpning å lärare, underkastade
föreskrifterna i avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid
statens undervisningsväsende, ävensom å extra ordinarie lärare, som erhålla
avlöning enligt av Kungl. Majit i anslutning till sagda avlöningsreglemente
utfärdade avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal. 1938
års riksdag lärer således icke behöva i princip underställas frågan om ifrågavarande
pensionsbestämmelsers tillämpning på lärare vid dövstumundervisningsväsendet.
Vad åter angår frågan om lärarpersonalens ställning i
fainiljepensionshänseende, synes, såsom statskontoret framhållit, denna
fråga böra bedömas i samband med motsvarande spörsmål beträffande övriga
lärare vid statens undervisningsväsende. Chefen för finansdepartementet
lärer framdeles komma att anmäla denna fråga för Kungl. Majit. I
detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att några retroaktiva avgifter
icke torde komma att utkrävas av vederbörande befattningshavare
vid tillämpning å dem av allmänna familjepensionsreglementet. Jag saknar
därför anledning att biträda överstyrelsens i annat sammanhang framställda
förslag rörande anvisande av anslag av statsmedel till gäldande av sådana
avgifter. Den ordinarie och extra ordinarie personal, vars löner regleras
i anslutning till de för allmänna civilförvaltningen gällande lönebestämmelserna,
erhåller jämlikt föreskrifterna i civila tjänstepensionsreglementet
automatiskt tjänstepension. Även allmänna familjepensionsreglementet
bör bliva tillämpligt å nämnda personal. I den mån särskilda
föreskrifter erfordras kommer förslag härutinnan att underställas Kungl.
Majit genom chefens för finansdepartementet försorg.

Enligt beslut av 1937 års riksdag skall staten vid övertagandet av dövstumundervisningen
även ansvara för kostnaderna för redan utgående pensioner
till f. d. befattningshavare vid dövstumskolorna. Beslutet, som fattades
i strid mot Kungl. Majlis i ämnet framställda förslag, lider av en viss
oklarhet så till vida, att därav icke framgår, huruvida staten jämväl skall
övertaga kostnaderna för redan utgående pensioner till änkor efter f. d.
befattningshavare vid dövstumskolorna. Av de av överstyrelsen lämnade

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

uppgifterna inhämtas, att sådana pensioner i en hel del fall beviljats av vederbörande.
Jag förutsätter emellertid, att riksdagen med sitt beslut avsett
också dylika pensionsförmåner, och utgår alltså i likhet med överstyrelsen
från att det här är fråga örn sådana pensioner och tilläggspensioner till
förutvarande befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet och deras
efterlevande, vilka före den 1 juli 1938 beviljats av vederbörande dövstumskoldistrikt
och icke i vanlig ordning gäldas av statens pensionsanstalt.
Dessa pensionskostnader, som alltså böra övertagas av statsverket,
torde i enlighet med statskontorets förslag böra bestridas från det under
riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner
och understöd. Enligt överstyrelsens utredning uppgå ifrågavarande pensionskostnader
till ett sammanlagt belopp av i runt tal 60,000 kronor. Berörda
pensioner och tilläggspensioner torde böra i fortsättningen utbetalas
genom statskontorets försorg.

C. Övergångsförhållanden.

Skolöverstyrelsens förslag. I sin utredning har överstyrelsen till ingående
behandling upptagit frågan om de nuvarande ordinarie lärarnas övergång
till anställning vid de statliga dövstum skolorna. I detta hänseende
inhämtas av överstyrelsens utlåtande i huvudsak följande:

Det måste anses, att de nuvarande ordinarie lärarna vid dövstumskolorna
intoge en sådan rättslig ställning gentemot landstingen, att de icke
kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som tillförsäkrats
dem i egenskap av ordinarie lärare. Till dessa förmåner hörde i främsta
rummet rätt till avlöning och pension samt erforderlig tjänsteårsberäkning.
Någon allmän föreskrift örn skyldighet för dylika lärare att, om så prövades
nödigt, låta förflytta sig till annan tjänst inom undervisningsväsendet med
bibehållen tjänstegrad och avlöning förelåge icke, men en del av de under
senare år av landstingen tillsatta lärarna hade vid tillträdandet av sina befattningar
förbundit sig att underkasta sig förflyttning till annan motsvarande
tjänst. För att kunna bedöma om och i så fall i vilken utsträckning
de nuvarande ordinarie lärarna kunde komma att beräknas böra uppföras
på indragningsstat, hade överstyrelsen verkställt en undersökning,
omfattande samtliga föreståndare och ordinarie lärare.

Vid skolorna å Manilla och i Härnösand hade föreståndarna och samtliga
ordinarie lärare förklarat sig villiga att, därest staten från och med
den 1 juli 1938 övertoge dövstumundervisningsväsendet i huvudsaklig överensstämmelse
med den i propositionen nr 109/1937 omförmälda planen,
övergå till den nya avlöningsstat, som kunde komma att fastställas, under
förutsättning, att de efter nämnda tidpunkt ej lede någon minskning i de
löne- och andra förmåner, som jämlikt lagen angående dövstumundervisningen
av den 31 maj 1889 och skolans nuvarande reglemente med tilläggsbestämmelser
blivit dem tillförsäkrade.

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21%.

Vid skolan i Växjö hade två lärare förklarat sig villiga att övergå under
förbehåll, att de bleve förflyttade till den föreslagna upptagningsskolan i
Lund, och tre lärare, därav dock en extra ordinarie, under förutsättning,
att de bleve förflyttade till den blivande specialskolan i Örebro.

Vid skolan i Lund hade en lärare uttalat önskan om förflyttning till Örebro,
och en annan hade förklarat sig villig övergå under förutsättning dels
att han icke komme att lida någon minskning i de löne- och pensionsförmåner,
som tillförsäkrats honom enligt gällande lag och skolans reglemente
jämte tilläggsbestämmelser, dels att han icke bleve förflyttad till annan
skola. Övriga sex lärare vid skolan i Lund hade förklarat, att de ej reservationslöst
kunde förbinda sig att övergå till en avlöningsstat, angående
vilken statsmakterna ännu ej lämnat några bestämda besked. De förbehölle
sig därför rätt att vänta med ett definitivt ställningstagande till frågan
örn övergång i statstjänst, tills avlöningsstat och stadga fastställts av
statsmakterna. En förutsättning för att de skulle förklara sig villiga till
övergång i statstjänst vore under alla förhållanden, att deras nuvarande
löneförmåner icke i något avseende försämrades. Vid skolan i Vänersborg
hade föreståndaren och samtliga lärare förklarat sig villiga övergå under
förutsättning att deras lönevillkor icke komme att understiga nuvarande
löneförmåner. Vid skolan i Örebro hade föreståndaren och samtliga lärare
utan villkor förklarat sig villiga att övergå i statstjänst. Vad skolan i Gävle
beträffade, hade föreståndaren samt de två lärare, som skulle avgå med
pension, utan villkor förklarat sig villiga övergå till den nya avlöningsstat,
som kunde komma att fastställas, medan däremot övriga fem lärare
framställt önskemål örn förflyttning till andra skolor. Två önskade
bliva transporterade till Manilla och tre till Örebro.

I 1936 års utredning hade framhållits, att den vid dövstumskolorna anställda
ordinarie lärarpersonalen vid statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet
icke borde lida någon minskning i löneförmåner och
pensionsrätt. Skulle i något fall sådan minskning uppstå, borde personlig
lönefyllnad beviljas.

I avgivet yttrande i anledning av nämnda utredning förklarade sig statskontoret
icke hava någon principiell erinran att framställa mot förslaget
i nu förevarande del. För ett fullt bedömande av frågan, i vad mån personlig
lönefyllnad borde tillerkännas personal, som komme att lida minskning
i nu utgående löneförmåner, vore dock enligt statskontorets mening
ytterligare utredning erforderlig.

I propositionen nr 109/1937 anförde departementschefen, att utredningsmannens
förslag i det väsentliga syntes kunna läggas till grund för ordnandet
av personalförhållandena. Något mera bestämt uttalande rörande i vad
mån staten borde genom personlig lönefyllnad hålla personalen skadeslös
för minskning i nu utgående löneförmåner ansåg sig departementschefen
icke böra göra, förrän ytterligare utredning med hänsyn till de individuella
fallen blivit verkställd.

Överstyrelsen hade i sina vid skilda tidpunkter avgivna yttranden rörande
dövstumundervisningens omorganisation städse hävdat den meningen,
att personalen vid ett statsövertagande icke borde lida någon minskning
i sina löneförmåner.

På grund av de principuttalanden, som enligt det nyss anförda blivit

78

Kungl. May.ts proposition Nr 81%.

gjorda, ansåge sig överstyrelsen också kunna antaga, att Kungl. Maj:t
hade för avsikt att av riksdagen utverka bemyndigande att bevilja personlig
lönefyllnad till förekommande av löneminskning, i de fall där sådan
visade sig komma att uppstå.

I anledning av vad sålunda förekommit, ansåge sig överstyrelsen kunna
utgå från att med hänsyn till löneförmånerna hinder icke mötte att betrakta
samtliga vid statsövertagandet vid distriktsskolorna i tjänst kvarstående
lärarna såsom varande villiga att övergå till lärarbefattningar vid
den statliga dövstumskolorganisationen.

Emellertid hade, såsom redan antytts, några lärare förklarat sig villiga
övergå i statstjänst endast under villkor, att de erhölle tjänstgöring vid
viss angiven skola, medan andra inskränkt sig till att uttala önskemål om
placering vid viss skola. Till följd av de sålunda gjorda uttalandena uppstode
en del svårigheter för ett mera bestämt bedömande av frågan, i vilken
utsträckning uppförande på indragningsstat av lärare kunde behöva
förekomma.

Överstyrelsen funne det nödvändigt, att vid omorganisationen i främsta
rummet sådana dispositioner med avseende på lärarpersonalens placering
vidtoges, som gagnade undervisningsväsendets intressen. Men tillika måste
det betraktas såsom önskvärt, att de erforderliga omflyttningarna av lärarna
skedde på ett sådant sätt, att lärarnas uppförande på indragningsstat
undvekes. I den mån så vore möjligt, borde givetvis vid den praktiska
tillämpningen av nämnda synpunkter även lärarpersonalens berättigade
önskemål och intressen vinna beaktande. I detta sammanhang tilläte sig
överstyrelsen erinra därom, att i 1936 års utredning bland annat anfördes,
att för dem bland de vid distriktsskolan i Gävle anställda lärarna,
vilka själva ansåge sig eller av skolstyrelsen befunnes vara mindre lämpade
för undervisning efter skriv-teckenmetoden, förflyttning borde underlättas
till någon skola med undervisning enligt talmetoden. Överstyrelsen,
som redan tidigare givit sin anslutning till detta uttalande, ville nu endast
understryka betydelsen av att detsamma vunne tillämpning, där detta
läte sig göra, utan att skolans berättigade intressen träddes för nära.

Efter en ingående undersökning, omfattande samtliga skolor och lärare,
hade överstyrelsen kommit till det resultatet, att, såvitt nu kunde bedömas,
ingen lärare behövde uppföras på indragningsstat, därest vissa förflyttningar
medgåves.

Därest en av överstyrelsen utarbetad placeringsplan komme att kunna
genomföras, skulle följande antal lärare komma att under arbetsåret
1938—39 bliva anställda vid de olika skolorna, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21%.

79

Skolor

ordinarie:

extra ordinarie:

Summa

manliga

kvinnliga

manliga

kvinnliga

Upptagning sskoloma:

å Manilla.................

5

6

i

—

12

i Lund..................

5

5

—

—

10

> Vänersborg...............

4

4

—

2

10

i Härnösand...............

7

6

—

—

13

Specialskolorna:

i Örebro .................

5

3

—

—

8

» Gävle..................

1

1

3

3

8

Fortsättning sskolorna:

i Växjö..................

-

2

—

—

2

> Vänersborg...............

2

—

—

—

2

Summa

29

27

4

5

65

På grund av att vid upprättandet av placeringsplanen hänsyn tagits därtill,
att samtliga de nuvarande ordinarie lärarna i Gävle med undantag
av en lärare, vilken dock skulle avgå med pension under år 1938, förklarat
sig icke vara skickade att undervisa i skriv-teckenskola, hade dessa i
stället för att uppföras å indragningsstat antagits kunna förflyttas till skolor,
där undervisning skulle äga rum enligt talmetoden. Då det vid den
företagna prövningen vidare befunnits, att endast två ordinarie lärare från
andra skolor lämpligen borde förflyttas till skriv-teckenskolan i Gävle,
följde därav, att övriga lärarbefattningar vid denna skola, sex till antalet,
skulle behöva besättas med extra ordinarie innehavare. Överstyrelsen ansåge
emellertid, att ett så stort antal extra ordinarie lärare icke lämpligen
borde finnas vid denna skola, varför överstyrelsen hemställde, att två av
de extra ordinarie befattningarna i samband med skolans upprättande förändrades
till ordinarie. Dessa befattningar borde besättas med en manlig
och en kvinnlig innehavare. Vid skriv-teckenskolan i Gävle skulle, under
förutsättning att nämnda förslag bifölles och de nya ordinarie lärarnas
tjänstgöring förlädes till Gävle, under läsåret 1938—39 då bliva anställda
två ordinarie manliga och två ordinarie kvinnliga, två extra ordinarie
manliga och två extra ordinarie kvinnliga lärare.

Vid bifall till överstyrelsens förslag med avseende på antalet lärare skulle
efter omorganisationen vid det statliga dövstumundervisningsväsendet
komma att vara anställda 58 ordinarie lärare mot 60 och 7 extra ordinarie
lärare mot 9 i de nuvarande distriktsskolorna. Därest det framdeles skulle
visa sig bliva av förhållandena påkallat att något minska antalet ordinarie
lärare, kunde detta ske därigenom, att de befattningar, som under den närmaste
framtiden bleve lediga på grund av att innehavarna uppnådde pensionsåldern,
antingen indroges eller icke återbesattes med ordinarie lärare.

Den plan för de ordinarie lärarnas placering, som överstyrelsen uppgjort,
torde icke böra av Kungl. Maj:t nu fastställas, då det vore sannolikt,
att en ny undersökning, företagen på våren 1938, sedan riksdagen
fattat definitiva beslut i omorganisationsfrågan, kunde giva till resultat, att

80 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

vissa förändringar på grund av ändrade förhållanden kunde bliva erforderliga.

För den händelse förhållandena dock skulle komma att utveckla sig därhän,
att en eller annan dövstumlärare vid statsövertagandet måste uppföras
på indragnings stat hos vederbörande landsting, borde vissa föreskrifter
givas rörande statsbidrag till sådan lärares avlöning.

Överstyrelsen finge nu, liksom i sitt yttrande den 30 december 1936 föreslå,
att samma principer tillämpades vid statens övertagande av dövstumskoldistriktens
förpliktelser gentemot dessa dövstumlärare som de, vilka
efter förstatligandet av småskollärarinneutbildningen följdes i fråga örn de
å landstingens indragningsstat uppförda lärarna vid landstingens småskoleseminarier.

Överstyrelsen hemställde alltså, att Kungl. Majit utverkade bemyndigande
medgiva, att såsom bidrag till avlöning av ordinarie dövstumlärare,
vilken uppförts på indragningsstat hos landsting, måtte från och
med budgetåret 1938/39 tills vidare till vederbörande huvudman utgå ett
belopp, motsvarande dels grundlön och av läraren intill tidpunkten för
överförandet å indragningsstat intjänade ålderstillägg, dels tillfällig löneförbättring,
beräknad efter för A-ort gällande belopp, som riksdagen för
löpande budgetår bestämt för ordinarie lärare vid statens dövstumskolor,
dels ock dyrtidstillägg enligt för löpande budgetår gällande grunder, beräknat
på sådant sätt, att det procentuella dyrtidstillägget i varje särskilt
fall minskades med hälften. Såsom villkor härför borde gälla följande bestämmelser.

Erhölle lärare, som här avsågs, ordinarie befattning å rikets, riksdagens
eller kommuns stat, skulle statsbidrag till lärarens avlöning icke utgå,
därest han å den nya tjänsten erhölle minst samma avlöningsförmåner som
dem, han skolat äga uppbära, därest han allt fortfarande bestritt sin å
indragningsstat uppförda dövstumlärare änst; dock att, om avlöningsförmånerna
å den nya tjänsten understege vad vederbörande ägt uppbära,
därest han fortfarande varit i tjänst som dövstumlärare, statsbidraget
skulle utgå med så stort belopp, som erfordrades, för att lönen å den nya
tjänsten skulle uppgå till vad läraren ägt uppbära, därest han uppehållit
dövstumlärare änst.

I de fall, då befattningshavare, varom här vore fråga, uppehälle förordnande
(vikariat) eller innehade icke-ordinarie befattning i statens tjänst
eller vid statsunderstödd anstalt, skulle det ankomma på Kungl. Majit
att efter prövning i varje särskilt fall besluta, örn och i vilken utsträckning
statsbidrag till avlöning å indragningsstat måtte utgå.

Rekvisition av ifrågavarande statsbidrag, avseende såväl grundlön som
ålderstillägg, ävensom av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg för
ifrågavarande budgetår, skulle i enlighet med av överstyrelsen fastställt
formulär till vederbörande länsstyrelse ingivas under juni månad, varvid i
rekvisitionen skulle angivas de belopp, som eventuellt erhållits såsom förskott
för budgetåret. Vid rekvisitionen skulle fogas uppgift, huruvida någon
av de lärare, rekvisitionen avsåge, under det gångna året (1 juli—30 juni)
innehaft annan befattning i statens tjänst eller vid statsunderstödd anstalt,
och, örn detta varit fallet, vilka avlöningsförmåner han härför åtnjutit,
ävensom vilka avlöningsförmåner han i egenskap av lärare vid dövstum -

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

skola, varom här vore fråga, åtnjutit vid tidpunkten för överförande å indragningsstat.
Länsstyrelsen borde, där så erfordrades, underställa ärendet
Kungl. Maj:ts prövning samt vid utanordnande av medel till avlöning åt
lärare på indragningsstat avdraga den pensionsavgift för befattningshavaren,
som belöpte på den tid, avlöningen avsåge.

Vederbörande landstings förvaltningsutskott borde äga rätt att, i mån
av behov, efter ingången av juli månad hos länsstyrelsen rekvirera erforderligt
förskott å statsbidrag till grundlöner och ålderstillägg ävensom å
tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg.

Då det, såsom redan nämnts, för närvarande syntes sannolikt, att ingen
lärare behövde uppföras på indragningsstat, hade överstyrelsen icke räknat
med något särskilt anslag för detta ändamål i statförslaget för budgetåret
1938/39. För den händelse på grund av nu oförutsedd anledning en eller
annan lärare likväl skulle behöva uppföras på indragningsstat, ansåge överstyrelsen,
att Kungl. Maj:t borde bemyndigas anvisa för budgetåret 1938/39
eventuellt erforderligt belopp ur det anslag, som komme att beviljas till
avlöningar. Skulle Kungl. Maj:t dock finna, att ett särskilt anslag borde
för ändamålet av riksdagen anvisas, torde detta böra förslagsvis bestämmas
till 10,000 kronor.

Då till följd av det beslut rörande dövstumundervisningsväsendets omorganisation,
som kunde komma att fattas av 1938 års riksdag, det torde
bliva ofrånkomligt att förflytta vissa ordinarie dövstumlärare till å andra
orter belägna skolor, syntes det vara nödvändigt, att medgivande om rätt
till ersättning för flyttningskostnader i vissa fall lämnades. Sådan ersättning
borde kunna utgå dels till de ordinarie lärare i Gävle, som på grund
av skolans förändring till specialskola för skriv-teckenelever förflyttades
till skolor, där undervisning meddelades enligt talmetod, samt till de ordinarie
lärare, som från andra skolor bleve förflyttade till skolan i Gävle,
dels till de ordinarie lärare i Växjö, vilka på grund av att skolan där skulle
ombildas till fortsättningsskola för flickor, måste placeras vid andra skolor.
Även i andra fall kunde det komma att visa sig vara rimligt och befogat,
att ersättning för flyttningskostnader finge utgå. Det anslag, som
kunde komma att erfordras för ifrågavarande ändamål, torde approximativt
kunna uppskattas till 5,000 kronor. Beslut om ersättning av här
förevarande natur torde böra fattas av Kungl. Majit efter prövning i varje
särskilt fall.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för dövstumundervisningsväsendets
organisation, utgår till tysta skolan i Lidingö statsbidrag
för upprätthållande av fortsättningsskolundervisning. Skolans styrelse
har anhållit, att överstyrelsen måtte utverka, att beträffande statsbidrag
till vid tysta skolan anställda lärarinnor, som genom dövstumundervisningens
omorganisation kunde komma att förlora sina tjänster,
ävensom i fråga örn rätt för dessa lärarinnor att vid övergång till stats Bihang

till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 212. 6

82

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

tjänst tillgodoräkna sig sin föregående tjänstgöring vid tysta skolan för
uppflyttning i högre lönegrad och för erhållande av pension samt beträffande
företrädesrätt för ifrågavarande lärarinnor vid tillsättning av lediga
dövstumlärartjänster vid statsskolorna, samma bestämmelser måtte förklaras
skola gälla som i fråga om sådana lärare, vilka förut varit anställda
vid dövstumdistriktens dövstumskolor. Skulle nämnda lärarinnor befinnas
icke kunna jämställas med de befattningshavare, som varit anställda hos
dövstumskoldistrikten, har skolans styrelse föreslagit, att i allt fall beträffande
ersättning av statsmedel, företrädesrätt vid sökande av annan tjänst,
lönetursrätt och pension skolans lärare måtte jämställas med sådana ämneslärarinnor
och lärare i övningsämnen, som till följd av 1927 års skolreform
mistat sina befattningar.

I anledning av denna framställning har överstyrelsen anfört följande:

Tysta skolans ställning efter ett förstatligande av dövstumundervisningsväsendet
hade i de tidigare utredningarna föranlett omfattande diskussioner,
när det gällt att taga ståndpunkt till spörsmålet om de dövstumma
flickornas fortsatta undervisning, och olika förslag hade vid skilda tillfällen
framställts rörande skolans framtida verksamhet. Detaljerad redogörelse
härför hade lämnats i 1936 års utredning (sid. 77 f.). Enligt denna
redogörelse hade skolan i skrivelse den 20 juni 1936 bland annat förklarat
dels att den icke längre vidhölle sina tidigare framställda förslag och önskemål
örn skolans inordnande i den eventuella nya organisationen, dels att
den icke vore villig omhändertaga fortsättningsskolundervisningen för de
oegentligt dövstumma flickorna. På grund av denna förklaring ansåge sig
överstyrelsen sakna anledning att nu upptaga frågan om tysta skolans
framtida ställning till närmare behandling. Av den till överstyrelsen ingivna
skrivelsen framginge för övrigt bland annat, att frågan om tysta
skolans framtida verksamhet anförtrotts en kommitté, som dock ännu icke
slutfört sitt uppdrag. Skolans styrelse kunde därför icke för närvarande
med bestämdhet avgöra, i vad mån sysselsättning framdeles kunde beredas
samtliga de vid skolan anställda lärarinnor, men styrelsen ansåge det mest
sannolikt, att så icke kunde ske.

Överstyrelsen ville för sin del framhålla, att, även örn skolans verksamhet
måste omläggas till följd av statens omhändertagande av de dövstumma
flickornas fortsatta utbildning, det icke enbart därav följde, att staten
vore pliktig övertaga ansvaret för de vid skolan anställda lärarinnorna
på samma sätt och i samma omfattning som beträffande den vid distriktsskolorna
anställda personalen. Landsting och vederbörande städer hade
nämligen fullgjort en dem enligt gällande lag örn dövstumundervisningen
ålagd plikt. Då staten nu befriade dem från denna, krävde staten i gengäld,
att all för dövstumundervisningen använd fast och lös egendom utan
ersättning överlämnades till staten. Tysta skolan hade icke fullgjort någon
lagbestämd skyldighet, och det hade icke vare sig framställts krav på eller
framlagts erbjudande om att dess betydande tillgångar i form av fastigheter
och donationsmedel skulle överlämnas till statsverket. Häri läge en
sådan konstitutiv olikhet mellan landstingens och vederbörande städers
skolor och förhållanden å ena sidan samt tysta skolans å den andra, att
statens ansvar för personalen vid den senare icke kunde anses vara lika
stort och av samma natur som i fråga om de förra.

83

Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘212.

Tysta skolan hade emellertid, såsom överstyrelsen tidigare vid flera tillfällen
framhållit, på ett mycket erkännansvärt sätt fyllt en samhällelig
uppgift. Överstyrelsen hade fördenskull givit sin anslutning till det i 1936
års utredning gjorda uttalandet, att de lärare vid tysta skolan, vilka kunde
komma att förlora sina befattningar, därest skolan vid statens övertagande
av dömstumundervisningsväsendet kunde komma att behöva nedlägga sin
verksamhet borde, såvitt möjligt vore, beredas platser vid dövstumskolorna.
Överstyrelsen intoge fortfarande samma ståndpunkt, men ansåge sig,
innan beslut om skolans fortsatta verksamhet och därmed örn sättet för
användandet av skolans tillgångar blivit fattat, icke böra föreslå, att statens
ansvar utsträcktes i enlighet med styrelsens förslag. Skulle skolans
verksamhet komma att så omläggas, att särskilda åtgärder beträffande
dess lärarinnors rättsliga och ekonomiska ställning bleve från statsmakternas
sida påkallade, torde överstyrelsen sannolikt bliva satt i tillfälle
att då avgiva yttrande.

Statskontoret. Statskontoret har påpekat, att de grunder för bestämmande
av statsbidrag till avlöning åt lärare på indragningsstat, överstyrelsen
föreslagit, icke syntes kunna tillämpas i betraktande av de väsentliga
olikheter, som förefunnes mellan de avlöningsförhållanden, som gällde
i fråga örn landstingens seminarielärare, och de löneförmåner, som utginge
till lärarna vid dövstumskolorna. Att märka vore, att några enhetliga
grunder icke följts vid bestämmandet av sistnämnda lärares avlöning samt
att —- såvitt av en vid 1936 års utredning fogad sammanställning framginge
— tillfällig löneförbättring icke utgått till dessa lärare. Vidare kunde
framhållas, att tillfällig löneförbättring icke syntes komma att av riksdagen
bestämmas för ordinarie lärare vid statens dövstumskolor. En omformulering
av skolöverstyrelsens förslag till bestämmelser i berörda avseende
torde av anförda skäl vara erforderlig. Härvid torde emellertid böra eftersträvas,
att — därest så vore möjligt med hänsyn till de förpliktelser, som
kunde åvila vederbörande skoldistrikt — statsbidraget sattes i samma
relation till den vid statsövertagandet utgående avlöningen, som gällde
mellan statsbidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landstinguppförda
seminarielärare och till dessa lärare vid seminariernas nedläggande
utgående löner.

I detta sammanhang borde även uppmärksammas, att, därest ordinarie
dövstumlärare icke skulle övergå i statstjänst, överenskommelse torde böra
träffas mellan de landsting och i landsting icke deltagande städer, vilka
inginge i dövstumskoldistriktet, att läraren skulle uppföras å indragningsstat
hos endera av berörda kommuner. Erforderliga medel för bestridande
av ifrågavarande statsbidrag torde av budgettekniska skäl icke böra utgå
från det anslag, som anvisades till avlöningar vid dövstumskolorna.

Redan i det föregående har jag givit min anslutning till skolöverstyrelsens
förslag örn utgående av s. k. övergångslön, betingad av övergång från
löneutbetalning i förskott till löneutbetalning i efterskott, till ordinarie

Departe mentschefen.

84

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr £18.

befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet, som övergår till
tjänstgöring vid de statliga dövstumskolorna. Beträffande sättet för
genomförandet av principen om lika lön för manliga och kvinnliga lärare
hänvisas till det föregående.

Överstyrelsen har vidare förutsatt, att personlig lönefyllnad skulle tillkomma
sådana ordinarie lärare, som lida löneminskning på grund av övergången
i statstjänst. Såsom av det föregående inhämtas, berörde jag denna
fråga i propositionen nr 109/1937 men fann mig icke kunna göra något
bestämdare uttalande rörande i vad mån sådan lönefyllnad skulle utgå,
förrän ytterligare utredning med hänsyn till de individuella fallen blivit
verkställd. De nu föreliggande uppgifterna äro icke ägnade att ytterligare
belysa denna fråga. Överstyrelsen har icke framlagt närmare förslag
rörande på vad sätt den personliga lönefyllnaden skall uppskattas. Ehuru
det hade varit önskvärt, att denna fråga kunnat närmare klarläggas, viff
jag för min del föreslå, att i princip den regeln godtages, att vederbörande
ordinarie befattningshavare icke må genom övergången i statlig tjänst
lida minskning i löneförmånerna vid den ordinarie tjänsten, men att det
överlåtes åt Kungl. Majit att från fall till fall besluta, huruvida och med
vilket belopp lönefyllnad må utgå. Såvitt nu kan bedömas, torde det icke
i någon mer avsevärd omfattning ifrågakomma, att löneminskning inträder.

Överstyrelsen synes jämväl hava förutsatt, att kompensation i förekommande
fall skulle utgå för minskning i pensionsförmånerna. Intill dess det
visats, att en sådan minskning kommer att inträda, anser jag mig icke böra
framställa något förslag i detta hänseende. Anmärkas må, att denna fråga
icke är av samma omedelbara aktualitet som frågan örn minskning i löneförmånerna.

Överstyrelsen har ägnat spörsmålet örn möjligheterna att för de statliga
dövstumskolorna disponera den nuvarande lärarpersonalen en ingående
granskning, vilken givit till resultat, att alla de nuvarande ordinarie lärarna
kunna efter vissa förflyttningar beredas sysselsättning i de statliga skolorna.
Överstyrelsens preliminära förslag till fördelning av lärarpersonalen
mellan de särskilda skolorna återspeglar i viss mån svårigheterna att på
detta område sammanjämka skolans intressen med de nuvarande lärarnas
önskemål och lämplighet för skilda uppgifter. Förslaget synes emellertid
i det stora hela kunna biträdas. I framtiden torde böra eftersträvas en
något jämnare fördelning av de icke-ordinarie lärarna mellan de olika skolorna,
ett önskemål, som enligt vad jag redan antytt, bör kunna tillgodoses
genom att, i den mån de nuvarande ordinarie lärarna avgå, inrätta
lämpligt antal icke-ordinarie lärarbefattningar. Det har ej synts mig behövligt
att av denna anledning framlägga förslag örn att några av de ordinarie
lärartjänsterna skola placeras på övergångsstat.

Då en övergång i statstjänst vid bifall till de i det föregående framställda
förslagen såsom regel icke kommer att medföra någon minskning av de
ekonomiska fördelar, som de nuvarande dövstumlärarna åtnjuta, förut -

85

Kungl. Maj.ts proposition Nr 212.

sätter jag i likhet med överstyrelsen, att det icke skall visa sig behövligt
att uppföra någon föreståndare eller ordinarie lärare på indragningsstat
hos de nuvarande huvudmännen för dövstumundervisningsväsendet. Jag
anser mig emellertid i likhet med överstyrelsen böra beröra frågan, örn och
i vad mån staten bör, för den händelse någon befattningshavare skulle
finna med sin fördel förenligt att överföras på indragningsstat, bestrida
kostnaderna för avlöning av sådan befattningshavare.

Vägledande för överstyrelsen vid utarbetandet av förslag i detta hänseende
har varit behandlingen av motsvarande fråga vid statens övertagande
av småskollärarutbildningen. Vid en närmare granskning av förhållandena
på detta område framgår emellertid, att statens förpliktelser gentemot
omförmälda seminarielärare endast i vissa hänseenden kunna tjäna som
förebild vid ett utformande av motsvarande bidragssystem för dövstumlärarna.
För lärarna vid landstingsseminarierna hava gällt särskilda av
statsmakterna meddelade bestämmelser angående minimiavlöning — lön,
tjänstgöringspenningar och ålderstillägg — varförutom av statsmedel till
dem utgått icke blott tillfällig löneförbättring utan även dyrtidstillägg.
För lärarna vid dövstumskolorna åter har staten icke fastställt normerande
bestämmelser i lönehänseende och ej heller beviljat anslag till tillfällig löneförbättring
eller till dyrtidstillägg. Statens andel i kostnaderna för dövstumundervisningsväsendet
har i princip begränsats till vissa bidrag för
varje vid dövstumskola mottaget barn, varefter det varit vederbörande
dövstumskoldistrikts sak att med hjälp av dessa understöd bestrida kostnaderna
för skolorna. De förut lämnade uppgifterna giva vid handen, att
löneförmånerna uppgå till växlande belopp. Som regel synas hava utgått
grundlön, ålderstillägg och dyrtidstillägg men däremot icke tillfällig löneförbättring.

Sammanfattningsvis kan det alltså konstateras, att medan frågan örn
statsbidrag till avlöning av vissa på indragningsstat hos landsting uppförda
seminarielärare till ej ringa del varit ett direkt mellanhavande mellan staten
och vederbörande lärare, det beträffande dövstumlärarna är fråga örn
ett mellanhavande mellan vederbörande dövstumskoldistrikt och lärare.

Såsom redan i propositionen nr 109/1937 antyddes, anser jag mig
det oaktat icke böra ställa mig avvisande till förslaget, att staten skulle
ikläda sig kostnaderna jämväl för avlöning åt ordinarie lärarpersonal, som
icke övergår i statstjänst. Billighetsskäl kunna anföras till förmån för
en sådan ståndpunkt. Den synes även stå väl samman med 1937 års riksdags
beslut att på staten överflytta det ekonomiska ansvaret för pensioner
åt vissa förutvarande befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet.

Av vad jag redan anfört framgår emellertid, att de grunder för statens
bidrag till sådana kostnader, som koinmo till användning vid nedläggandet
av landstingsseminarierna, icke lämpligen kunna tillämpas jämväl på
det föreliggande området. Det faller sig svårt att i frågans nuvarande läge
utarbeta ett förslag, som bättre ansluter sig till de inom dövstumunder -

86

Kungl. Marits ''proposition Nr ''212.

visningsväsendet rådande särskilda förhållandena. Då ett statens åtagande
i förevarande fall under alla förhållanden torde komma att avse ett mycket
begränsat antal befattningshavare, har jag funnit mig böra föreslå,
att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att, på sätt nedan angives, i varje
särskilt fall bestämma det statsbidrag, som skall utgå till bestridande av
kostnaderna för avlöning åt befattningshavare på indragningsstat. Sådana
bidrag böra utgå endast för föreståndare eller lärare, som innehava ordinarie
anställning. Bidrag bör utgå allenast till bestridande av lönekostnader,
på vilka vederbörande befattningshavare på grund av anställningsvillkoren
eller förhållandena i övrigt kunna gentemot huvudmannen göra
gällande rättsligt grundade anspråk. Bidraget bör utgå med ett belopp,
motsvarande sistnämnda lönekostnader.

I den mån statsbidrag av antydd art komma att utgå, torde kostnaderna
böra bestridas från ett särskilt för ändamålet under åttonde huvudtiteln
uppfört förslagsanslag, som lärer böra för budgetåret 1938/39 uppföras
med ett nominellt belopp av 5,000 kronor.

Överstyrelsens förslag rörande det förfarande, som bör komma till användning,
därest vederbörande lärare erhåller annan befattning och beträffande
formerna för rekvisition av statsbidrag m. m. torde kunna biträdas
med de ändringar, som föranledas av vad jag nyss föreslagit rörande
grunderna för statsbidrag. Jämväl i dessa hänseenden bör Kungl. Majit i de
individuella fallen meddela bestämmelser. Såsom statskontoret påpekat,
torde — örn föreståndare eller ordinarie dömstumlärare icke skulle övergå
i statstjänst — överenskommelse böra träffas mellan de landsting och vederbörande
städer, som ingå i respektive dövstumskoldistrikt, att vederbörande
skall uppföras på indragningsstat hos endera av berörda kommuner.

Mot överstyrelsens förslag rörande utgående av ersättning för flyttningskostnader
till vissa lärare, som på grund av omorganisationen komma att
byta tjänstgöringsort, har jag ingenting att erinra. För ändamålet torde
böra för nästa budgetår beräknas ett anslagsbelopp av förslagsvis 5,000
kronor.

De uppgifter, som hittills omhänderhafts av den privata tysta skolan i
Lidingö, komma genom omorganisationen av dövstumundervisningsväsendet
att övertagas av staten. På av skolöverstyrelsen anförda skäl anser
jag mig icke böra ifrågasätta, att staten skall ikläda sig direkta utgifter
för ersättning åt den lärarpersonal vid skolan, som på grund av dövstumundervisningsväsendets
organisation blir utan anställning. Däremot anser
jag mig i likhet med skolöverstyrelsen icke böra ställa mig avvisande
gentemot förslaget, att ifrågavarande lärare, i den mån så kan ske, beredas
platser vid dövstumskolorna. Ett dylikt förfarande kom till användning
vid genomförandet av den av 1934 års riksdag beslutade omorganisationen
i vissa delar av blindundervisningen, vilken bland annat förutsatte,
att den enskilda, statsunderstödda hantverksskolan i Uppsala för blinda

87

Kungl. Marits proposition Nr 21%.

kvinnor skulle nedläggas. Jag förutsätter emellertid, att tysta skolan i
första rummet söker på egen hand med hjälp av de ej oväsentliga tillgångar,
varöver skolan förfogar, bereda lärarpersonalen fortsatt anställning.
Skolans styrelse bör enligt min mening ägna särskild uppmärksamhet
åt denna fråga vid den nu pågående utredningen rörande skolans fortsatta
verksamhet.

V. Lärarutbildning.

Nuvarande förhållanden. I det föregående har erinrats, att det nuvarande
dövstumlärarseminariet är förlagt till Manilla och att lärokursen
är ettårig, dock att avgångsexamen avlägges först efter vid någon dövstumskola
genomgånget provår. En närmare redogörelse för utbildningens anordning
har lämnats i 1936 års utredning, sid. 107 ff.

Utbildningen bekostas för närvarande av donationsmedel. Från det under
åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till befrämjande av dövstumundervisningen
utgår dock ett belopp av 4,000 kronor till stipendier
åt dövstumlärarelever.

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag. Överstyrelsen har erinrat, att
i 1936 års utredning framställts förslag till viss omläggning av lärarutbildningen
i avsikt att fördjupa och i vissa avseenden modernisera densamma.
Överstyrelsen, som tidigare uttalat sin anslutning i huvudsak till utredningsmannens
förslag, ansåge sig nu kunna inskränka sig till att framhålla
följande:

Seminariet för utbildande av dövstumlärare borde tills vidare vara förlagt
till Manilla. Skulle ändrade förhållanden nödvändiggöra en annan förläggning,
syntes Kungl. Majit böra bemyndigas därom fatta beslut.

Rektor vid den dövstumskola, till vilken seminariet för dövstumlärarutbildningen
vore förlagt, skulle, såvitt Kungl. Majit ej annorlunda förordnade,
tillika vara föreståndare för seminariet. Lärare vid seminariet borde
utses av överstyrelsen efter rektors hörande.

Lärokursen borde vara ettårig och fortgå samtidigt med undervisningen
i dövstumskolan. Utom den teoretiska kursen, som borde omfatta av överstyrelsen
efter rektors hörande fastställda läroämnen och övningar, skulle
under rektors ledning bedrivas praktiska övningar i dövstumskolans särskilda
klasser.

Inträdesfordringar vid seminariet syntes alltjämt böra vara, att sökande
med goda vitsord avlagt avgångsexamen vid folkskoleseminarium. En
skärpning av kraven därhän, att studentexamen skulle föreskrivas såsom
obligatorisk för tillträde till dövstumlärarbanan, syntes icke vara påkallad
för närvarande. Däremot torde med goda vitsord avlagd examen vid högre
lärarinneseminariet böra medföra rätt att vinna inträde vid dövstumlärarseminariet.

Utbildningen borde äga rum genom årliga ettåriga kurser med ett efterföljande
provår samt omläggas och fördjupas i den riktning, som föreslagits
i 1936 års utredning.

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Det antal elever, som årligen borde intagas å seminariet, samt provårselevernas
fördelning på olika läroanstalter torde böra bestämmas av Kungl.
Majit efter förslag av överstyrelsen.

Då donationsmedel enligt överstyrelsens uppfattning efter statens övertagande
av ifrågavarande undervisning icke borde tagas i anspråk för
ifrågavarande lärarutbildningsändamål, ville överstyrelsen föreslå, att kostnaderna
för lärarutbildningen hädanefter bestredes med i vanlig ordning
anvisade statsmedel.

Lärarkandidaterna hade hittills åtnjutit stipendier såväl under vistelsen
vid seminariet som under provåret. Dessa stipendier hade utgått med växlande
belopp. Stipendierna bomme att uppgå till något mer än 500 kronor
för elev. Under utbildningstiden vid seminariet hade lärarkandidaterna därjämte
åtnjutit fri bostad å dövstumskolan, där de också erhållit kost mot
en viss avgift för månad. Även provårskandidaterna hade i regel, då
utrymme funnits, haft förmånen av fri bostad å vederbörande dövstumskolor.
För kost hade de däremot fått erlägga ersättning, oftast med
belopp motsvarande självkostnadspriset vid skolan. Överstyrelsen ansåge
icke skäl föreligga, att nu föreslå annan ändring än att stipendierna bestämdes
till 500 kronor årligen för varje elev. Beträffande den ordning, som i
övrigt i nu förevarande hänseende under senare år tillämpats, föresloge
överstyrelsen ingen förändring.

Arvodet till föreståndaren för dövstumlärarseminariet utginge för närvarande
med 1,500 kronor för år. Enligt beslut av 1937 års riksdag skulle
till provårsföreståndarna vid allmänt läroverk och vid folkskoleseminarium
utgå arvoden med respektive 1,500 kronor och 1,200 kronor för år. Även
om det beaktades, att föreståndaren för dövstumlärarseminariet vore ledare
av en lärarutbildningsanstalt och alltså hade en något annan ställning än
provårsföreståndare, ansåge dock överstyrelsen, att arvodet med hänsyn till
seminariets ringa omfattning icke borde bestämmas till högre belopp än det,
som utginge till provårsföreståndare vid folkskoleseminarium. Överstyrelsen
föresloge fördenskull, att föreståndarens arvode begränsades till 1,200
kronor.

Rektor eller ämneslärare, som utan att vara föreståndare för seminariet
där meddelade undervisning, borde liksom hittills härför komma i åtnjutande
av särskilt arvode utöver honom eljest tillkommande avlöningsförmåner.
Det syntes lämpligt, att arvodets storlek vid varje termins slut
bestämdes av överstyrelsen med hänsyn till undervisningens omfattning.
Dock borde arvodet begränsas till högst 600 kronor för år.

Till provårsföreståndare vid dövstumskola utginge för närvarande intet
arvode. Det torde dock vara skäligt, att någon ersättning gåves för det
ökade arbete, som provårsutbildningen medförde. Därför borde rektor eller
ämneslärare vid dövstumskola, där provårskurs vore anordnad, därest han
tjänstgjorde som föreståndare för provårskursen, komma i åtnjutande av
särskilt arvode med belopp, som vid slutet av varje termin av överstyrelsen
bestämdes, dock högst 300 kronor för år.

Överstyrelsen tilläte sig i detta sammanhang erinra därom, att, enligt
1937 års riksdags beslut, lärare i läsämne samt övningsskollärare vid allmänt
läroverk eller folkskoleseminarium, där provårskurs vore anordnad,
skulle, därest vederbörande icke förordnats att för minst en termin vara

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212. 89

föreståndare för provårskursen, åtnjuta ett särskilt arvode av 300 kronor
för år.

För anlitande av vetenskaplig expertis vid undervisningen i vissa delar
av de nya ämnesområden, som kunde komma att införas i kurserna för
dövstumlärarutbildningen, torde för budgetåret 1938/39 böra anvisas ett
belopp av 300 kronor, varjämte till anskaffande av undervisningsmateriel
och facklitteratur, avsedd särskilt för seminariets räkning, ett anslag av 500
kronor för samma budgetår syntes vara erforderligt.

Kostnaderna för dövstumlärarutbildningen under budgetåret 1938/39
kunde under de av överstyrelsen angivna förutsättningarna och under antagande
av att elevantalet bestämdes till fyra beräknas på följande sätt.

Arvode till seminariets föreståndare......................

Arvoden till tre lärare vid seminariet (1 å 600, 2 å 300

kronor).............................................

Arvoden till föreståndare för provårskurs (förslagsvis två å

300 kronor) .........................................

Stipendier till lärarkandidater (fyra vid seminariet, fyra vid

provår).............................................

Särskild undervisning..................................

Undervisningsmateriel och facklitteratur .................

Övriga utgifter........................................

kronor 1,200

» 1,200

» 600

» 4,000

» 300

» 500

» 100

Summa kronor 7,900

Yttranden. Vad skolöverstyrelsen föreslagit i fråga örn särskilda arvoden
för lärare i samband med utbildningen av lärare för dövstumundervisningen
har föranlett allenast det uttalandet från undervisningsväsendets
lönenämnds sida, att lönenämnden ansåge, att föreståndaren för dövstumlärarseminariet,
vilken i denna egenskap skulle åtnjuta särskilt arvode med
1,200 kronor för år, icke borde därjämte åtnjuta särskilt arvode å 300 kronor,
därest han samtidigt tjänstgjorde såsom pro vårsföreståndare.

Svenska dövstumlärarsällskapet har framhållit, att de i 1936 års utredning
framförda synpunkterna rörande ökade krav på dövstumlärarseminariets
föreståndare och lärare, till vilket förslag överstyrelsen uttalat sin anslutning,
borde motivera en ökning av nu utgående arvodesbelopp och icke
en sänkning, vilket föreslagits beträffande seminariets föreståndare. I 1932
års utredning angående dövstumundervisningsväsendets omorganisation
hade föreslagits, att lärare vid Manilla dövstumskola, med hänsyn till att
lärarutbildningen vore förlagd dit, borde erhålla ett extra lönetillägg av
300 kronor. Överstyrelsen hade i sitt nu föreliggande förslag erinrat, att
lärare i läsämne och övningsskollärare vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium,
där provårskurs vore anordnad, skulle åtnjuta ett särskilt
arvode av 300 kronor för år, varför det syntes sällskapet berättigat, att
samma förmån bereddes ämneslärare vid den dövstumskola, dit dövstumlärarseminariet
vore förlagt.

I en till Kungl. Majit ingiven skrift har nuvarande föreståndaren för döv -

Departe mentschefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 81%.

stumskolan å Manilla, tillika rektor vid dövstumlärarseminariet därstädes
I. M. Ingvarsson ifrågasatt vissa modifikationer i överstyrelsens förslag.
Seminariet och provårskurserna borde definitivt och i sin helhet förläggas
till Manilla. Rektor för dövstumskolan skulle tillika vara föreståndare för
seminariet. För behörighet till rektorst jönsten vid nämnda dövstumskola
borde fordras att äga behörighet till ämneslärartjänst vid dövstumskola,
väl vitsordad lärarskicklighet samt att hava avlagt filosofie licentiatexamen
i ämnet pedagogik. Härförutom hava av föreståndaren ifrågasatts vissa
höjningar av de av överstyrelsen äskade anslagsbeloppen.

Mot överstyrelsens förslag har jag i huvudsak erinringar att framställa
endast i avseende å de av överstyrelsen ifrågasatta arvodesbeloppen. Det
för föreståndaren för dövstumlärarseminariet föreslagna arvodet synes böra
nedbringas från det av överstyrelsen föreslagna beloppet av 1,200 kronor till
900 kronor för år och arvodet till provårsföreståndare vid dövstumskola
från av överstyrelsen föreslagna 300 kronor till 200 kronor för år. Med den
ståndpunkt, jag sålunda intagit, har jag ingenting att erinra mot att föreståndaren
för dövstumlärarseminariet får uppbära jämväl det sistnämnda
arvodet, om han samtidigt tjänstgör såsom provårsföreståndare. Vidare vill
jag föreslå, att maximigränsen för arvode till rektor eller ämneslärare, som
meddelar undervisning vid dövstumlärarseminariet, fixeras till 500 kronor
för år mot av överstyrelsen föreslagna 600 kronor för år. Sådant arvode bör,
såsom jämväl överstyrelsen synes hava förutsatt, icke utgå till seminariets
föreståndare. De av mig föreslagna jämkningarna i arvodesbeloppen synas
mig befogade med hänsyn till det ringa antalet lärarkandidater. Dyrtidstillägg
bör icke utgå å ifrågavarande arvoden. Svenska dövstumlärarsällskapets
förslag, att arvode å 300 kronor skulle utgå till samtliga ämneslärare
vid dövstumskola, till vilken seminariet är förlagt, alltså även örn de
icke äro sysselsatta vid seminariet, synes mig icke tillräckligt motiverat.

Den av nuvarande föreståndaren för Manillaskolan ifrågasatta skärpningen
av behörighetsvillkoren för rektorst jönsten vid Manillaseminariet
bör icke komma till stånd bland annat av den anledningen, att jag i likhet
med överstyrelsen förutsätter, att dövstumlärarseminariet icke nödvändigtvis
skall vara förlagt till ifrågavarande dövstumskola och att dövstumskolan
rektor icke skall under alla omständigheter vara föreståndare för
seminariet. För närvarande anser jag mig emellertid böra utgå från att
seminariet förlägges till Manillaskolan.

Jag biträder överstyrelsens förslag, att det skall ankomma på Kungl.
Majit att bestämma det antal elever, som årligen bör intagas vid seminariet,
samt provårselevernas fördelning mellan olika läroanstalter. Jag vill
särskilt framhålla vikten av att icke fler lärare utbildas än som kunna beredas
sysselsättning inom dövstumundervisningsväsendet. Seminariet bör
alltså vara i verksamhet, endast om och i den mån så erfordras med hänsyn

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

till lärarbehovet. Om seminariet något år icke är i verksamhet, böra föreståndar-
och lärararvoden icke utgå.

Mina nu framställda förslag innebära en minskning av de av överstyrelsen
beräknade arvodeskostnaderna från 3,000 kronor med omkring 600
kronor till 2,400 kronor. I övrigt torde överstyrelsens kostnadsberäkningar
kunna biträdas, vadan de sammanlagda kostnaderna för lärarutbildningen
skulle uppgå till (7,900 — 600 —) 7,300 kronor.

VI. Vissa särskilda åtgärder till förmån för de dövstumma.

A. Religiös och social omvårdnad av de dövstumma.

Nuvarande förhållanden. Enligt kungörelsen nr 57/1905 äger dövstumskoldistrikt,
som genom hörande prästman anordnar religionsvård åt sådana
inom distriktet boende dövstumma, som lämnat dövstumskolan, att till
bestridande av kostnaderna härför av allmänna medel erhålla bidrag till
hälften av distriktets kostnader dock högst med 2,000 kronor om året. Dövstumpräst
antages av vederbörande skolstyrelse, som för honom utfärdar
instruktion och fastställer resplan, varjämte en redogörelse för dövstumprästens
verksamhet årligen skall avgivas och intagas i den berättelse örn
dövstumundervisningens anordning och utveckling inom distriktet, som det
åligger skolstyrelsen att årligen ingiva till ecklesiastikdepartementet.

Ur 1936 års utredning hämtas följande sammanställning rörande de nuvarande
dövstumprästerna:

Distrikt

Namn

Födelseår

År och dag
för

anställning

Anställningens form

r Första

Stenfors, Sven Gerhard

1895

>/6 1927

Tills vidare med ett års upp-sägningstid.

Andra

Bratt, Klas Gottfried

1878

Vi 1914

Tills vidare med sex mån. upp-sägningstid.

Tredje

Malmer, Johan Gustaf

1875

8/i 1906

Tills vidare med sex mån. upp-sägningstid.

Fjärde

Bergfelt, Martin Carl Johan

1896

''/v 1923

Tills vidare med ett års upp-sägningstid.

Femte

Areskog, Carl-Åke

1901

''h 1930

Sjunde

Lodin, Joel, kyrkoherde
(Västernorrl. län)

1884

Vs 1912

Förordnad för ett år i sänder.

Söderlind, Nikanor, kyrko-herde (Jämtlands län)

1881

''/i 1919

D:o

Genberg, Olov, kyrkoherde
(Västerb, län)

1885

''h 1922

D:o

Björnegård, Johan Manfred,
kyrkoherde, (Norrb, län)

1889

V» 1931

D:o

Av handlingarna inhämtas, att dövstumpastorn Malmer i tredje distriktet
pensioneras från och med den 1 juli 1938.

92

Kungl. Marits proposition Nr 212.

Dövstumprästernas nuvarande löneförmåner framgå av följande ur
1936 års utredning hämtade sammanställning:

Dövstumprästernas nuvarande löner.

Distrikt och

dövstum-

skola

Lön

kronor

Ålders-

tillägg

kronor

Dyrtidstillägg

Reseersättning

Övriga upplysningar

Första:

Manilla.

8,000

2 ä 500

Enligt de grun-der, som gälla
för lärare vid

Stockholms

stads folksko-lor.

Enligt resereg-lem.klassCII.

Kostnaden för skrivmate-riel och annonser bestridas
av distriktet.

Andra:

Växjö.

5,700

3 ä 600

Enligt de grun-der, som gälla
för statens ny-reglerade verk.

D:o, maximibe-lopp 3,500.

För konfirmationsundervis-ning 350 kr. + dyrtids-tillägg enligt gamla grun-der.

Tredje'':

Lund.

7,400

3 ä 700

Enligt de grun-der, som gälla
för statens reg-lerade verk.

II klass jv.

Traktan!. 19 kr.
pr dygn. För
resor med buss
och bil de verk-liga kostna-derna.

Såsom religionslärare vid
dövstumskolan åtnjuter
pastor dessutom ett sär-skilt arvode & 2,400 kr.
med tre ålderstillägg å
vartdera 200 kr. De sam-manlagda löneförmånerna
uppgå alltså till 12,500 kr.

Fjärde:

Vänersborg.

5,000

2 å 500

Enligt de grun-der, som gälla
för oreglerade
verk.

Sorn för kyrko-herde.

Kl. II resereg-lem.

För konfirmationsundervis-ning utgår 400 kr.

Femte:

Örebro.

4,500

3 å 500

D:o

Enligt resereg-lem. klass II.
Traktam. 13
kr. pr dygn.

Sjunde:

Härnösand.

1. Väster-norrlands

län.

900

28 %

Enligt resereg-lem. klass IV.
För landsvägs-skjuts verklig
kostnad.

2. Jämtlands

800

—

28.5 %

D:o

län.

3. Västerbot-

900

—

246 kr. år 1935

D:o

tens län.

4. Norrbot-tens län.

900

—

28 %

D:o

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

1936 års utredningsman. I 1936 års omorganisationsförslag upptogs frågan
örn dövstuinprästinstitutionen till prövning, varvid utredningsmannen
konstaterade, att dövstumprästerna i första hand hade till uppgift att ombesörja
religionsvården bland de dövstumma samt därjämte att meddela
konfirmationsundervisning och utöva annan andlig vård vid vederbörande
distriktsskolor. Men dövstumprästernas verksamhet omfattade — framhöll
utredningsmannen vidare — icke endast arbete för karaktärsfostran och
religiös uppbyggelse utan även sociala omvårdnadsuppgifter av den mest
skiftande beskaffenhet. Dövstumprästens verksamhet vore följaktligen av
en väsentligt annan karaktär än den, som en församlingspräst utövade, och
den syntes icke kunna på ett tillfredsställande sätt utföras av något annat
nu befintligt samhällsorgan. Därest staten övertoge dövstumundervisningen,
syntes konsekvensen även fordra, att staten övertoge ansvaret för
dövstumprästernas verksamhet, liksom skett i fråga örn den prästerliga
verksamheten inom fångvården, samt i sammanhang därmed meddelade
erforderliga föreskrifter rörande dövstumprästernas tjänsteåligganden, rättsliga
ställning, avlönings- och pensionsförmåner m. m. Dövstumprästernas
nuvarande verksamhet, vilken beräknades draga en årlig kostnad av omkring

70.000 kronor, föreslogs av utredningsmannen i stort sett oförändrad, dock
att de såsom bisysslor innehavda befattningarna som dövstumpräster i de
fyra övre Norrlandslänen skulle borttagas och de fem nordligaste länen i
stället indelas i två ordinarie dövstumprästdistrikt. Enligt förslaget skulle
en så anordnad dövstumprästinstitution kräva en kostnad av omkring

85.000 kronor för år. Härvid förutsattes, att dövstumprästerna, som i regel
skulle beredas ordinarie anställning, skulle placeras i lönegraden B 24. Av de
beräknade kostnaderna belöpte på resekostnader 18,000 kronor, på expenser
2,100 kronor och på personliga lönetillägg 1,600 kronor. Utredningsmannen
framhöll, att resekostnaderna för dövstumprästerna under verksamhetsåret
1935—36 uppgingo till omkring 13,500 kronor.

1937 års sakkunniga. Förutnämnda inom socialdepartementet tillkallade
sakkunniga för utredning angående blinda och dövstumma föreslogo i sitt
den 9 oktober 1937 avgivna betänkande, att dövstumprästernas verksamhet
hädanefter skulle begränsas till att omfatta huvudsakligen religiös omvårdnad
av de vuxna dövstumma och konfirmationsundervisning samt annan
religiös vård vid respektive dövstumskolor. Den sociala dövstumvården
åter skulle omhänderhavas av inom socialvården utbildade arbetskrafter.

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Dövstumprästbefattningarna, sju till antalet, skulle framdeles innehavas
allenast såsom bisysslor, medan däremot dövstumkonsulenterna, fem till
antalet, skulle uppföras å ordinarie stat samt placeras i lönegraden L 21.

Av betänkandet inhämtas härutinnan följande:

Inrättandet av dövstumprästinstitutionen hade utgjort den utan gensägelse
mest betydelsefulla av de hittills genomförda åtgärderna för de vuxna
dövstummas omvårdnad. Av de av Kungl. Majit år 1905 utfärdade föreskrifterna
för statsbidrag för den kyrkliga själavården för dövstumma framginge
emellertid, att den dövstumprästerliga verksamheten så gott som uteslutande
avsåge ett tillgodoseende av de vuxna dövstummas religiösa behov.
Det vöre även förståeligt, att dövstumprästerna själva ansåge sin uppgift
vara i främsta rummet av religiös natur; en motsatt uppfattning hade
utredningsmännen veterligt ej heller gjorts gällande från dövstumprästerligt
håll. Att detta till trots deras verksamhet fått ett jämväl socialt betonat
innehåll utgjorde på sitt sätt ett belägg för den styrka, varmed behovet av
praktiskt inriktade åtgärder gjort sig gällande på detta område.

Utan att vilja förneka det gagnande arbete på det sociala området, som
utförts av dövstumprästerna, hade utredningsmännen under sitt arbete
kommit till den uppfattningen, att dövstumprästinstitutionen ej vore ägnad
att vid sidan av den religiösa omvårdnaden handhava de mångskiftande
uppgifter av rent praktisk art, som vore förbundna med den sociala dövstumvården
utan funne sig nödsakade att med bestämdhet hävda nödvändigheten
av att dessa angelägenheter omhänderhades av för ändamålet särskilt
utsedda konsulenter.

Av vad tidigare i utredningen anförts torde framgå, att tyngdpunkten av
det allmännas omvårdnad örn de dövstumma vid ett införande av den föreslagna
konsulentverksamheten komme att överflyttas på denna verksamhet.
Den begränsning till en i och för sig betydelsefull religiös omvårdnad, som
dövstumprästernas uppgifter under sådana förhållanden underkastades, syntes
böra medföra, att samtliga dövstumprästerliga tjänster
framdeles innehades allenast såsom bisysslor. I 1936 års omorganisationsförslag
framhölles, att dövstumprästerna vid sidan av sin verksamhet bland
de vuxna dövstumma även meddelade konfirmationsundervisning och utövade
annan religiös vård vid respektive dövstumskolor, vilkas styrelser
dessutom fungerade såsom prästernas huvudmän. Någon ändring i dessa
förhållanden hade i omorganisationsförslaget ej påkallats och utredningsmännen
funne ej heller för sin del anledning föreligga att skilja den på
ifrågasatt sätt begränsade dövstumprästerliga verksamheten från förbindelsen
med dövstumskolorna.

Det förslag till landets indelning i dövstumprästdistrikt, som återfunnes
i 1936 års omorganisationsförslag, syntes kunna med fördel läggas till grund
jämväl för verksamheten inom den begränsade ram, som av utredningsmännen
ifrågasatts. I enlighet härmed skulle landet indelas i sju distrikt
med benämning och omfattning som följde:

95

Kungl. Majlis ■proposition Nr 212.

Sammanlagt

Distrikt ytinnehåll i

kvkm

1. Stockholms distrikt................... 29,935.90

Stockholms stad och län.

Uppsala län.

Södermanlands län.

Gotlands län.

Västmanlands län.

2. Växjö distrikt............. ......... 44,021.54

Östergötlands län.

Jönköpings län.

Kronobergs län.

Kalmar län.

3. Lunds distrikt....................... 19,251.94

Blekinge län.

Kristianstads län.

Malmöhus län.

Hallands län.

4. Vänersborgs distrikt................... 26,251.74

Göteborgs och Bohus län.

Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

5. Örebro distrikt....................... 58,628.41

Värmlands län.

Örebro län.

Kopparbergs län.

6. Härnösands södra distrikt............. 97,124.71

Gävleborgs län.

Västernorrlands län.

Jämtlands län.

7. Härnösands norra distrikt.............. 164,668.74

Västerbottens län.

Norrbottens län.

Antal

dövstumma
den sl/ia 1930

900

925

871

817

730

569

525

Såsom i omorganisationsförslaget framhållits torde det förhållandet, att
inom Härnösands norra distrikt ej skulle komma att finnas någon dövstumskola,
böra föranleda föreskrift örn att dövstumprästen i norra distriktet
skulle intaga samma ställning till skolan i Härnösand som övriga dövstumpräster
till skolorna inom sina respektive distrikt. Vidare torde distriktsindelningen
böra fastställas av Kungl. Majit, som jämväl borde kunna medgiva
erforderliga jämkningar framdeles i indelningen.

Gällande kompetensfordringar för dövstumpräst inskränkte sig till villkoret
att den, som önskade ifrågakomma till sådan tjänst, skulle vara prästman
inom svenska kyrkan. Till denna bestämmelse syntes böra knytas föreskrift
örn viss speciell utbildning, avsedd att göra den blivande dövstumprästen
förtrogen med såväl den dövstummes mentalitet, föreställningsvärld
och utvecklingsmöjligheter som det meddelelsemedel, som bäst främ -

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

jade prästmannens kommande verksamhet. Sådan utbildning syntes lämpligen
böra inhämtas antingen genom en ej alltför kortvarig vistelse vid dövstumskola
eller ock på det sättet, att den blivande dövstumprästen under
någon tid deltoge i äldre dövstumprästs arbete.

Såsom i omorganisationsförslaget framhållits syntes Kungl. Maj:t böra
utfärda instruktion för dövstumprästerna efter förslag av skolöverstyrelsen.
Dövstumpräst borde åtnjuta ett årligt arvode av 1,500 kronor och dessutom
500 kronor årligen såsom ersättning för konfirmationsundervisning.

Årliga kostnaderna för dövstumprästinstitutionen enligt utredningsmännens
förslag kunna sålunda beräknas till följande belopp:

1. Arvoden för den allmänna verksamheten (7 X 1,500).......... 10,500

2. Arvoden för konfirmationsundervisningen (7 X 500) .......... 3,500

3. Reseersättningar (7 X 1,100)............................... 7,700

4. Expenser (7 X 150)....................................... 1,050

Summa kronor 22,750

Skulle konfirmationsundervisning allenast förekomma vid de i omorganisationsförslaget
ifrågasatta fyra upptagningsskolorna, minskades kostnaderna
med 1,500 kronor.

I ett av skolöverstyrelsen den 23 juni 1933 avgivet utlåtande över 1932
års utredning med förslag till dövstumundervisningens omorganisation framfördes
reservationsvis den uppfattningen, att kostnaden för avlöning av
erforderliga prästerliga arbetskrafter borde bestridas icke på riksstaten utan
med anlitande av kyrkofondens tillgångar, detta med hänsyn till den omständigheten,
att dövstumprästerna vid sidan av en åtminstone i vissa fall
betydelsefull social verksamhet fullgjorde samma uppgifter i fråga om de
dövstumma, som eljest ålåge statskyrkans prästerskap i fråga örn församlingsmedlemmarna.
I utlåtande över 1936 års omorganisationsförslag ifrågasatte
jämväl statskontoret, huruvida icke dessa kostnader rätteligen borde
bestridas ur kyrkofonden.

De skäl, som åberopats för denna uppfattning, syntes kunna med än
större styrka göras gällande, därest utredningsmännens ovan framlagda förslag
om inskränkning av dövstumprästernas verksamhet till rent religionsvårdande
uppgifter bomme till genomförande. Det vore emellertid att
märka, att predikanterna vid fångvårdsanstalterna avlönades av medel från
riksstaten. Med hänsyn härtill hade utredningsmännen icke velat ifrågasätta,
att kyrkofondens tillgångar skulle tagas i anspråk för uppehållandet
av en verksamhet, som åtminstone i vissa avseenden torde komma att likna
den av nämnda predikanter utövade.

Vid övervägande av de former, varunder den föreslagna konsulentverksamheten
lämpligen syntes böra bedrivas, hade det synts utredningsmännen
kunna sättas i fråga, huruvida icke konsulentdistrikten borde
göras identiska med dövstumprästdistrikten och sålunda erhålla den geografiska
utsträckning, som ovan föreslagits för sistnämnda distrikt. Innan närmare
erfarenhet vunnits rörande konsulentverksamhetens faktiska omfattning
torde emellertid enligt utredningsmännens förmenande försiktigheten
bjuda, att distrikten gjordes större och att förslagsvis allenast fem konsulentbefattningar
inrättades. Distrikten föresloges erhålla följande omfattning.

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Distrikt

1. Stockholms distrikt . . .

Stockholms stad och län.
Uppsala län.
Södermanlands län.
Östergötlands län.
Gotlands län.
Västmanlands län.

2. Lunds distrikt.......

Kronobergs län.

Kalmar län.

Blekinge län.

Kristianstads län.
Malmöhus län.

Hallands län.

3. Vänersborgs distrikt . . .

Jönköpings län.

Göteborgs och Bohus län.
Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

4. Örebro distrikt.......

Värmlands län.

Örebro län.

Kopparbergs län.
Gävleborgs län.

5. Härnösands distrikt . . .

Västernorrlands län.
Jämtlands län.
Västerbottens län.
Norrbottens län.

Sammanlagt Antal

ytinnehåll i dövstumma

kvkm densl/iJl930

40,985.84 1,192

40,701.52 1,283

37,773.76 1,038

78,335.24 932

242,086.62 892

Distriktsindelningen för konsulenterna syntes — i likhet med indelningen
i dövstumprästdistrikt — böra fastställas av Kungl. Majit, som därjämte
borde äga möjlighet till vidtagande av erforderliga jämkningar i indelningen.

Ovan hade beträffande dövstumprästerna framhållits nödvändigheten av
att dessa förvärvade speciell utbildning för att bliva förtrogna med såväl
den dövstummes mentalitet, föreställningsvärld och utvecklingsmöjligheter
som det meddelelsemedel, som bäst främjade en prästmans kommande
verksamhet bland de dövstumma. Det läge i öppen dag att vad sålunda
anförts i ännu högre grad måste gälla i fråga om dövstumkonsulenterna.
För ett rätt handhavande av den mångfald uppgifter av framför allt praktisk
natur, som den ifrågasatta konsulentverksamheten bomme att omfatta
— i vilket hänseende i betänkandet framlägges detaljerade förslag — syntes
emellertid därjiimte vara ett oavvisligt krav, att den blivande konsulenten
visade sig vara väl insatt i de allmänna ekonomiska och sociala spörsmålen
samt i synnerhet de förhållanden, som rörde arbetsmarknaden. Av
vad tidigare i denna utredning anförts syntes nämligen klart framgå, att

Bihang till riksdagens -protokoll 1038. 1 sami. Nr 212.

7

98

Kungl. Marits proposition Nr 212.

mycket stöde att vinna för de arbetsföra dövstummas del genom anordnandet,
självfallet under samarbete med de allmänna arbetsförmedlingsorganen,
av en effektivare arbetsanskaffning än vad som nu vore fallet. Utredningsmännen
ville därför framhålla, att den teoretiska utbildning, sökandena
kunde åberopa, ej borde tillmätas avgörande betydelse vid konsulent valet.

I överensstämmelse med det anförda skulle dövstumlärare äga goda förutsättningar
för ifrågavarande konsulentuppgifter, under förutsättning tilllika
att vederbörande därjämte under någon tid antingen tjänstgjort å
exempelvis arbetsförmedlingsanstalt eller i annan likartad social verksamhet
eller ock biträtt dövstumkonsulent i dennes arbete. Emellertid borde
även andra än dövstumlärare kunna komma i fråga till konsulentbefattningarna.
Sålunda torde exempelvis den, som efter avlagd folkskollärarexamen
eller genomgången kurs vid socialinstitutet vunnit erfarenhet i
socialt arbete av ovan angiven art, få anses väl meriterad under förutsättning
tillika, att sökanden förslagsvis genomgått den ettåriga teoretiska kursen
för blivande dövstumlärare vid seminariet å Manilla samt möjligen därutöver
under någon tid följt undervisningen vid fortsättningsskola.

I likhet med vad som föreslagits i fråga örn dövstumprästerna syntes
Kungl. Maj:t böra utfärda instruktion för dövstumkonsulent erna.

Beträffande de med befattningarna förenade avlöningsförmånerna torde
övervägande skäl tala för att konsulentbefattningarna — vilka redan från
början syntes böra uppföras på ordinarie stat — placerades en lönegrad
högre än den, till vilken dövstumlärarna efter statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet
komme att hänföras. Då enligt 1936 års omorganisationsförslag
dövstumlärarna i avlöningshänseende skulle hänföras
till 20 lönegraden i gällande löneplan, borde i händelse av förslagets
genomförande befattningarna såsom dövstumkonsulent sålunda placeras i
21 lönegraden av samma löneplan.

Årliga kostnaderna för den av utredningsmännen föreslagna konsulentverksamheten
kunde således beräknas till följande belopp:

1. Löner ........................... 41,868

2. Reseersättningar ................. 20,000

3. Expenser (5 X 300) ............... 1,500

Summa kronor 63,368.

.Den förändring till bisysslor, som dövstumprästbefattningarna i jämväl
de fem första distrikten enligt vad ovan föreslagits skulle undergå, nödvändiggjorde
upptagandet av frågan om beredande av möjligheter för de nuvarande
dövstumprästerna i nämnda distrikt att — i den mån de så önskade
— alltjämt ägna sina tjänster åt dövstum vården.

Härvid vore till en början att märka, att dövstumprästen i tredje distriktet
pensionerats. Vidare uppnådde nuvarande prästen i andra distriktet år
1938 en ålder av sextio år eller den åldersgräns, vid vilken utredningsmännen
ansåge konsulenterna böra avgå med pension. Därest förslaget om
dövstumkonsulenter komme till genomförande, syntes ifrågavarande dövstumpräst
därvid böra överföras å allmänna indragningsstaten samt vid
uppnådd pensionsålder tilldelas pension.

Vad därefter anginge de nuvarande dövstumprästerna i första, fjärde och
femte distrikten, syntes med hänsyn till deras fleråriga arbete bland de dövstumma
billigheten tala för att de bereddes tillfälle att före annan och med

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

bibehållande av nu utgående löneförmåner erhålla anställning såsom konsulenter.
Däremot torde redan av den anledningen, att omfattningen av de
ifrågasatta konsulentdistrikten ej under några förhållanden medgåve annan
verksamhet vid sidan av den sociala omvårdnaden, särskilda dispositioner
för möjliggörande av deras fortsatta verksamhet med såväl religiös som
social omvårdnad få anses uteslutna.

Vid tillsättandet av konsulentbefattningarna torde de av sistnämnda dövstumpräster,
som önskade ifrågakomma till dessa befattningar, från början
böra tilldelas ordinarie ställning. Beträffande andra innehavare av ifrågavarande
tjänster ville utredningsmännen med hänsyn till befattningarnas
egenartade karaktär förorda, att den extra ordinarie anställningsformen
under viss tid komme till tillämpning för möjliggörande av en prövning av
vederbörandes fallenhet för konsulentuppgiften.

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag. Överstyrelsen har avstyrkt
det av 1937 års sakkunniga framlagda förslaget och i stället förordat, att
dövstumprästinstitutionen skulle ordnas i enlighet med det av 1936 års
utredningsman framlagda förslaget.

Dövstumprästernas verksamhet hade redan från institutionens tillkomst,
erinrar överstyrelsen, omfattat icke blott arbete för karaktärsfostran och
religiös uppbyggelse utan även omvårdnadsuppgifter av rent social natur.
Det vore också känt, att en betydande del av de mera allmänna åtgärder,
som hittills vidtagits för befrämjande av de dövstummas väl i socialt
avseende, tillkommit på initiativ av dövstumprästerna, vilkas förtjänst
det tillika i stor utsträckning vöre, att dessa åtgärder lett till goda och
jämförelsevis omfattande resultat. Även i fråga örn de enskilda dövstummas
sociala förhållanden hade dövstumprästerna utövat en omfattande
rådgivande och stödjande verksamhet. De dövstumma vände sig nämligen
till sin präst icke endast i angelägenheter, som tillhörde det kyrkliga området,
utan även i stor utsträckning, när det gällde rent världsliga ting.
Prästen finge vara verksam för att skaffa anställning och arbete åt arbetslösa,
på vilket område han kunde utföra en mycket gagnerik verksamhet
på grund därav, att han vore i tillfälle att följa de dövstumma under olika
arbetsförhållanden och på skilda orter. Vidare finge dövstumprästen i förekommande
fall vara de dövstumma behjälplig med att inköpa material,
att förmedla försäljning av färdiga alster, skriva ansökningar av olika slag,
upprätta deklarationer, biträda vid anskaffandet av egnahemslån och vid
inköp av inventarier till egna hem, bevaka de dövstummas intressen hos
arbetsgivare och myndigheter, vid behov ombesörja intagning på sjukhus
och andra vårdanstalter, söka bilägga tvister och andra missförhållanden,
förvalta gåvomedel och anförtrodda tillgångar m. m. Att dylika uppgifter
inginge i dövstumprästernas verksamhet betraktades både av dem och av
de dövstumma såsom en självklar och naturlig sak. De dövstumma omfattade
sin präst med mycket stort förtroende. De hade blivit vana vid
att han pä bästa sätt sökte hjälpa dem icke blott i de andliga konflikter,
de kunde råka uti, utan även med dc olika praktiska och ekonomiska
angelägenheter, för vilkas tillvaratagande eller lösande på bästa möjliga
sätt de ansåge sig behöva råd och hjälp. Dövstumprästen finge fördenskull
icke stå främmande inför snart sagt någon av de uppgifter och svårigheter,
som kunde möta de dövstumma ute i livet. Hans verksamhet vore följ -

100

Kungl. Marits -proposition Ar 212.

aktligen av en väsentligt annan karaktär än den, som en församlingspräst
utövade, och den kunde icke på ett tillfredsställande sätt utföras av en
präst, som innehade befattningen som bisyssla. En dövstumpräst måste
kunna ägna hela sin tid åt verksamheten såsom sådan. T annat fall kunde
han icke vinna den personliga kännedom om de dövstummas säregna föreställnings-
och tankevärld samt förhållanden i övrigt, som vore nödvändig,
för att han skulle kunna giva den hjälp och det bistånd, som i de särskilda
fallen kunde vara betingad av de föreliggande omständigheterna
och som med hänsyn till den individ det gällde kunde betraktas såsom
lämpligast.

Vidare ville överstyrelsen såsom en förtjänst hos den nuvarande dövstumpastorsinstitutionen
framhålla, att den varit och vore nära knuten
till dövstumskolorna, vilkas styrelser fungerat såsom dövstumprästernas
huvudmän. Konfirmationsundervisningen vid skolorna hade också omhänderhafts
av prästerna, som därjämte i viss utsträckning även ägnat
sig åt den andliga vården i övrigt av skolornas lärjungar. Under denna
sin verksamhet hade dövstumprästerna erhållit en första och grundläggande
kännedom om förhållandena bland de unga dövstumma, vilket givetvis
varit till stort gagn vid arbetet bland de vuxna dövstumma.

Då nu förslag framlagts dels om att dövstumprästerna skulle givas en
med hänsyn till arbetsmöjligheterna begränsad och i jämförelse med nuvarande
förhållanden även försämrad ställning, dels att dövstumkonsulenter
skulle tillsättas för den rent sociala vården bland de dövstumma,
syntes det naturligt, att man undersökte bärigheten av de skäl, med vilka
den föreslagna nyorganisationen främst motiverades.

Vid en jämförelse mellan de arbetsuppgifter, som dövstumprästerna nu
fullgjorde och de åligganden, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma
att vila på dövstumkonsulenterna, framginge, att dessa åligganden i
stort sett skulle komma att sammanfalla med dem, som nu fullgjordes
av dövstumprästerna. Den huvudsakliga skillnaden läge däri, att dövstumkonsulenten
dels skulle komma att bistå rektor och lärare vid dövstumskola
inom distriktet, ävensom elev och målsman för elev vid sådan
skola med råd och upplysningar rörande elevs yrkesval och därmed sammanhängande
spörsmål, dels ägna sig åt arbetsförmedlingsuppgifter.

Överstyrelsen ville med särskild styrka framhålla, att den förnämsta
förutsättningen för att de dövstumma skulle kunna erhålla arbete vore den,
att deras yrkesutbildning på ett tillfredsställande sätt ordnades. Därest
den plan, som nu framlades om den fortsatta undervisningens framtida
organisation, vunne bifall, bleve denna utbildningsfråga i stort sett löst.
Därav följde ock, att en av de främsta orsakerna till arbetslösheten bland
de dövstumma, i den mån sådan rådde, bleve undanröjd. Såsom i annat
sammanhang redan antytts, funnes det emellertid ett visst antal dövstumma,
som på grund av skilda omständigheter vore mindre arbetsdugliga.
En sådan grupp torde alltid komma att finnas, även om vittgående åtgärder
i syfte att öka yrkesutbildningen och befrämja arbetsförmedlingen
vidtoges från det allmännas sida. Bland de dövstumma åter, som vore
arbetsföra och ägde erforderlig utbildning, rådde i allmänhet ingen större
arbetslöshet.

Vidkommande därefter särskilt yrkesrådgivningen kunde utan tvivel
sådan bäst lämnas av dövstumskolornas föreståndare och lärare i samråd
med elevernas målsmän, vilka på grund av personlig erfarenhet och kän -

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21:!.

nedom om elevernas individuella förutsättningar och övriga förhållanden
kunde bedöma, vilken yrkesutbildning, som i de olika fallen vore den
lämpligaste.

Överstyrelsen tilläte sig vidare fästa uppmärksamheten vid att de sakkunniga
föresloge dels att tre av de nuvarande dövstumprästerna skulle äga
företräde vid konsulentbefattningarnas tillsättande, dels att även sju särskilda
dövstumprästbefattningar fortfarande skulle vara inrättade, ehuru
allenast som bisysslor. Detta innebure bland annat, att verksamheten framdeles
skulle både vid skolorna och bland de vuxna dövstumma utövas
av två kategorier tjänstemän. Därest de förut omnämnda dövstumprästerna
förordnades till konsulenter, komme att inom tre distrikt finnas
två präster. Den ene, den mer erfarne, bleve innehavare av konsulentbefattningen
och finge som sådan icke ägna sig åt den religiösa omvårdnaden,
även där detta läge nära till hands och vore av omständigheterna
i övrigt påkallat. Den andre prästen åter skulle ägna sig åt den religiösa
vården men finge däremot icke bistå de dövstumma med råd och dåd i
socialt avseende.

Denna dubbelanställning av präster komme visserligen att vara endast
så länge de ifrågavarande dövstumprästerna komme att innehava konsulenttjänster,
men överstyrelsen hade det oaktat velat erinra örn densamma,
enär den enligt överstyrelsens mening lätt kunde giva anledning
till slitningar. Det kunde ock befaras, att sådana skulle uppstå mellan
dövstumpräster och konsulenter i övrigt.

Överstyrelsen hade för sin del funnit, att dövstumpastorsinstitutionen
på ett i stort sett erkännansvärt sätt fyllt en mycket stor uppgift bland de
dövstumma såväl i religiöst som i socialt avseende. Institutionen borde
fördenskull icke, såsom föreslagits, delvis ersättas med en grupp nya tjänstemän,
delvis förbliva, ehuru under i väsentliga avseenden försämrade
former, såvida icke förhållandena bland de dövstumma oavvisligen krävde,
att sådan omdaning skedde. Överstyrelsen ansåge icke, att detta vore fallet.

Den nuvarande dövstumprästinstitutionen vore visserligen behäftad med
brister, men dessa kunde avhjälpas. En dövstumpräst borde, redan då han
började sin bana som sådan, äga någon föreställning örn de dövstummas
mentalitet, om deras tankevärld och om deras utvecklingsmöjligheter.
Sådan kunskap syntes aspirant på dövstumprästbefattning lämpligast böra
inhämta under någon tids vistelse vid en dövstumskola, där han kunde
följa undervisningen och arbetet med barnens omvårdnad i övrigt. Han
borde ock lära sig åtbördsspråket, så att han redan i begynnelsen av sin
verksamhet kunde komma i största möjliga personliga kontakt med de
dövstumma. Därjämte borde sådan aspirant, varom här vore fråga, under
någon tid genom hospitering hos någon av de äldre dövstumprästerna söka
erhålla kännedom örn, hur verksamheten bedreves ute bland de dövstumma,
sorn redan lämnat skolan. Därvid torde särskilt de sociala arbetsuppgifterna
och siittet för deras tillgodoseende böra uppmärksammas.

Örn överstyrelsens förslag beträffande dövstumprästernas framtida ställning
vunne bifall, borde erforderliga föreskrifter i ovannämnda avseenden
givas i den instruktion, Kungl. Majit kunde komma att utfärda. Något
hinder för att låta denna instruktion omfatta även de speciella uppgifter,
sorn enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att åligga de föreslagna
dövstumkonsulenterna, ansåge överstyrelsen icke möta, liksom överstyrelsen
även vöre förvissad örn att både de nuvarande dövstumprästerna och

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

de blivande, om de utbildningskrav fylldes, som i det föregående uppställts,
skulle på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra även de särskilda uppgifter,
som skulle komma att påvila de föreslagna konsulenterna.

Skillnaden i kostnader mellan ett ordnande av dövstumpastorsinstitutionen
i huvudsaklig enlighet med det förslag, som framställdes i 1936 års
utredning och vilket sålunda tillstyrktes av överstyrelsen, och de sakkunnigas
förslag om både dövstumpräster och konsulenter, vore obetydlig.
Överstyrelsen hade i sina statberäkningar upptagit kostnaderna för ifrågavarande
verksamhet med det i 1936 års utredning upptagna beloppet, dock
med de justeringar, som vore erforderliga med hänsyn till önskvärdheten
av att samma grunder bleve tillämpade vid beräkningarna av utgifterna
för olika personalgrupper vid dövstumskolorna.

För den händelse frågan om dövstumpräster och konsulenter icke skulle
bliva löst vid 1938 års riksdag, torde i riksstaten böra upptagas erforderligt
anslag för bestridande av de med dövstumprästernas verksamhet
i nuvarande omfattning och enligt nu gällande grunder förenade omkostnaderna,
förslagsvis 71,000 kronor.

Enligt ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag har undervisningsrådet
Wagnsson tillstyrkt 1937 års sakkunnigas förslag i fråga om
inrättande av dövstumkonsulentbefattningar.

I likhet med nämnda sakkunniga funne reservanten det angeläget, att
den sociala dövstumvården övertoges av för detta värv väl kvalificerade
och inom socialvården särskilt utbildade arbetskrafter. I den mån dylik
socialvård nu förekommit, hade den handhafts av dövstumprästerna, som
dock enligt vad som framginge av de av dem avlämnade årsberättelserna
ansett sin huvudsakliga uppgift vara av religiös art. Deras årsberättelser
innehölle nämligen i regel huvudsakligast redogörelser för gudstjänster,
nattvard och vissa samkväm i förening med någon föreläsning. Dövstumprästerna
saknade den utbildning, som erfordrades för den socialvårdande
verksamheten. Det vore orimligt att av dem, som aspirerade på dövstumprästtjänst
kräva utöver omfattande teologiska studier även viss teoretisk
utbildning vid socialinstitutet samt anställning på arbetsförmedling
eller likartad social verksamhet jämte vistelse vid dövstumskola. Detta
vore emellertid förutsättningen för att dessa prästmän skulle erhålla en
tillfredsställande utbildning för den socialvårdande verksamheten bland
dövstumma. Också om dessa kompetenskrav uppställdes, vore en sammankoppling
av den sociala kuratorsverksamheten och prästbefattningen
mindre önskvärd. Det torde nämligen bland personer, som icke vore prästvigda
inom svenska kyrkan, finnas många som i hög grad lämpade sig för
befattningen som dövstumkonsulent. Att reservera denna för prästmän
syntes icke lämpligt.

Örn vid sidan av konsulenterna, på sätt av de sakkunniga föreslagits,
dövstumprästinstitutionen bibehölles, varvid prästmännens uppgifter väsentligen
begränsades till den religionsvårdande verksamheten, syntes emellertid,
som statskontoret ifrågasatte i sitt yttrande över 1936 års omorganisationsförslag,
kostnaderna för avlöning av erforderliga prästerliga
arbetskrafter rätteligen böra bestridas ur kyrkofonden.

103

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

Undervisningsrådet Falck har i särskilt yttrande anfört:

Därest den praktiska samhällsvårdande verksamheten bland de dövstumma
komme att bliva av den storlek, att den kunde ge fullt arbete åt fem
konsulenter, vore det givetvis icke rimligt eller lämpligt att låta denna
verksamhet skötas av dövstumprästerna, vilka icke kunde förutses i allmänhet
hava den utbildning, som härför krävdes. Om däremot så skulle
vara förhållandet, att arbetsförmedling och andra erforderliga praktisktsociala
åtgärder för de dövstumma bleve av relativt ringa omfattning,
torde de fortfarande kunna anförtros åt dövstumprästerna, och en konsulentorganisation
skulle i sådant fall vara obehövlig. Då reservanten
emellertid saknade tillräcklig erfarenhet på detta område för att bedöma
omfånget av de praktiskt-sociala uppgifter, som komme att möta dövstumkonsulenterna,
respektive dövstumprästerna, hade han avstått från
att deltaga i överstyrelsens beslut på denna punkt.

Yttranden. Ärkebiskopen har instämt i de synpunkter, som av skolöverstyrelsen
anförts, och varmt tillstyrkt det av överstyrelsen framställda
förslaget. Domkapitlet i Uppsala har i yttrande över 1937 års sakkunnigförslag
förordat, att dövstumprästinstitutionen anordnas på sätt av

1936 års utredningsman angivits.

Statskontoret har erinrat, att ämbetsverket i utlåtande den 15 januari

1937 över 1936 års utredning ifrågasatte, om icke de sociala uppgifterna
borde övertagas av inom socialvården särskilt utbildade arbetskrafter,
varvid prästmännens uppgifter väsentligen skulle begränsas till den religionsvårdande
verksamheten. Därest emellertid med hänsyn till de säregna
förhållandena på förevarande område övervägande skäl skulle anses
tala för dövstumpastorsinstitutionens bibehållande vid i huvudsak dess
hittillsvarande uppgifter, syntes — hade statskontoret yttrat — en förutsättning
härför böra vara, att de ifrågavarande prästmännen helt ägnade
sina krafter åt verksamheten inom dövstumväsendet. Vad beträffade placeringen
av dövstumprästerna i lönegraden B 24 samt den beräknade reseersättningen
till dem, hade statskontoret icke velat motsätta sig vad utredningsmannen
i dessa hänseenden föreslagit.

Förevarande spörsmål hade genom vad skolöverstyrelsen i sitt utlåtande
över 1937 års utredning anfört kommit i ett i viss mån förändrat läge.
Statskontoret måste för sin del ifrågasätta, huruvida en uppdelning av
ifrågavarande verksamhet på sätt i 1937 års betänkande föreslagits kunde
vara välbetänkt.

Socialstyrelseri har i yttrande över 1937 års betänkande förklarat sig
finna de argument, som anförts för den ståndpunkten, att den befintliga
dövstumprästinstitutionen vore bäst skickad att handhava de rent
sociala arbetsuppgifterna, icke fullt övertygande. Att åt funktionärer,
vilkas huvudsakliga ämbetsåligganden skulle tillhöra det prästerliga området,
uppdraga praktiskt-sociala arbetsuppgifter, borde enligt styrelsens
mening ifrågakomma endast i sådana fall, där sistnämnda uppgifter vore

104

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

av så begränsad omfattning, att tillsättandet av särskilda tjänstemän
för detta ändamål icke kunde anses erforderligt. I nu förevarande fall
torde detta enligt styrelsens mening icke anses erforderligt. Skulle de
för konsulenterna avsedda arbetsuppgifterna icke kunna bereda dessa
full sysselsättning, syntes det ligga närmast till hands att ålägga dessa
befattningshavare viss tjänstgöringsskyldighet vid dövstumskolorna. I
övrigt har styrelsen understrukit vikten av att konsulenterna vid sin
arbetsförmedlande och yrkesrådgivande verksamhet upprätthölle ett intimt
samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen.

Undervisningsväsendets lönenämnd har i fråga om löneställningen för
dövstumpastorerna ansett sig kunna ansluta sig till det både i 1936 års
utredning och i skolöverstyrelsens nu föreliggande förslag framförda yrkandet
om dessa befattningshavares placering i 24 lönegraden, detta dock under
förutsättning att dövstumpastorernas befattningar liksom hittills förbleve
heltidstjänster med i stort sett oförändrade arbetsuppgifter. I särskilt yttrande
över 1937 års utrednings förslag har lönenämnden — som förklarat
sig anse, att nämnden icke hade att yttra sig rörande frågan örn lämpligheten
av den ifrågasatta uppdelningen av de religiösa och sociala uppgifterna
på särskilda befattningshavare — anfört, att nämnden för sin del icke
hade något att erinra mot att avlöningsförmånerna för dövstumpräster och
dövstumkonsulenter bestämdes i enlighet med de av 1937 års sakkunniga
föreslagna grunderna.

Ledamoten av nämnden Karl Magnusson har, med instämmande av ledamöterna
H. Grimlund och E. Eljas, förklarat sig anse, att en uppdelning av
ifrågavarande arbetsuppgifter på särskilda befattningshavare säkerligen
skulle visa sig mindre lycklig med hänsyn såväl till den andliga som till den
sociala vården.

I till social- och ecklesiastikdepartementen från styrelserna för vissa
av de nuvarande dövstumskoldistrikten samt från dövstumpräster inkomna
skrifter har anhållits, att det av 1936 års utredningsman framlagda,
av överstyrelsen tillstyrkta förslaget måtte genomföras. Styrelserna
för dövstumskoldistrikten hava i allmänhet förutsatt, att dövstumprästerna
i fortsättningen borde beredas möjlighet till för befattningen
erforderlig särskild utbildning. Till nämnda departement hava jämväl
ingivits skrifter från dövstumföreningar och petitioner från dövstumma,
varav inhämtas, att vissa av de dövstumma uttalat sig för det av 1936
års utredningsman i ämnet framställda förslaget, andra för det av 1937
års sakkunniga förordade.

Jag är med alla dem, som yttrat sig i frågan, ense, att de uppgifter, som
nu med hjälp av statsbidrag omhänderhavas av dövstumskoldistrikten
genom anlitande av dövstumpräster, böra i fortsättningen upprätthållas
genom statens försorg.

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

I fråga om formerna för utövandet av den religiösa och sociala omvårdnaden
av de dövstumma stå enligt det föregående mot varandra två förslag.
Enligt 1936 års utredningsmans av skolöverstyrelsen biträdda förslag
skulle dövstumprästbefattningarna i princip bibehålla sin nuvarande karaktär
och alltså vara förenade med både religiösa och sociala uppgifter men
förvandlas till ordinarie statstjänster i lönegraden B 24. Enligt 1937 års
sakkunnigas förslag skulle de prästerliga momenten i de nuvarande dövstumprästernas
arbetsuppgifter i fortsättningen omhänderhavas av befattningshavare
med denna uppgift som bisyssla och avlönade medelst mindre
arvoden, medan de sociala uppgifterna skulle utövas av statliga dövstumkonsulenter
på ordinarie stat i lönegraden L21.

De stegrade krav på social omvårdnad, som utvecklingen medfört och
medför, hava av överstyrelsens utredning att döma åstadkommit en förskjutning
av dövstumprästernas arbetsuppgifter från den andliga verksamheten
till den sociala. Till att handhava de förra äro dövstumprästerna
genom sin utbildning skickade. För att rätt sköta de sociala uppgifterna
torde det numera vara oundgängligt med en tidig inriktning på banan och
en personlig läggning av speciell art. Den prästerliga utbildningen är —
såsom från alla håll också erkänts — icke direkt lämpad som förberedelse
för handhavandet av de sociala uppgifterna. Att de nuvarande befattningshavarna
på ett i det stora hela taget tillfredsställande sätt kunnat bestrida
även dessa arbetsuppgifter beror givetvis på att de så småningom blivit
förtrogna med även detta område. En nytillkommande dövstumpräst kan
i allmänhet först efter långvarig utövning av sin gärning bliva en effektiv
kraft också på det sociala området. Nära till hands ligger att karakterisera
dövstumprästinstitutionen i dess nuvarande form som en kvarleva från den
tid, då en betydande del av de arbetsuppgifter, som nu ankomma på den
genom statens och kommunernas försorg organiserade socialvården, handhades
av kyrkans befattningshavare. Det synes mig av nu anförda skäl,
som örn det av 1937 års sakkunniga framställda förslaget, att de sociala
uppgifterna böra anförtros åt särskilda befattningshavare med särskild
utbildning, läge i linje med den utveckling, som på dessa områden ägt
rum under de senaste decennierna. Detta förslag synes bereda garantier
för en i alla hänseenden ur samhällelig synpunkt tillfredsställande
social omvårdnad av de dövstumma. Däremot iir jag icke övertygad
örn att 1937 års förslag i tillräcklig utsträckning beaktar önskvärdheten
av en för de dövstumma tillrättalagd religionsvård. Det torde icke
vara möjligt för en befattningshavare med denna uppgift som bisyssla
att på ett tillfredsställande sätt handhava den andliga vården av de
dövstumma. Erkänner man, att de dövstumma böra hava lika goda
möjligheter till religiös omvårdnad som de fullsinnade, torde det vara
erforderligt att sörja för att denna del av dövstumprästernas nuvarande
arbetsuppgifter i fortsättningen omhänderhaves på ett mera betryggande
sätt än 1937 års sakkunniga tänkt sig.

106

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 31%.

Vad jag nu anfört innebär, att jag är beredd att i princip tillstyrka
det av 1937 års sakkunniga framlagda förslaget beträffande anställande
av döv stumkonsulenter. Även detaljerna i detta förslag torde kunna
i huvudsak biträdas. Jag förordar sålunda de sakkunnigas förslag beträffande
antalet dövstumkonsulenter. Dessa torde på av de sakkunniga
anförda skäl böra hänföras till 21 lönegraden, dock enligt de för
allmänna civilförvaltningen gällande lönebestämmelserna. I allmänhet
bör konsulent erhålla fullmakt på tjänsten, först sedan han någon tid
på förordnande uppehållit densamma och därvid befunnits lämplig att
sköta de viktiga uppgifter, som ankomma på honom. Ett motsvarande
förfarande tillämpas som bekant i fråga om folkskolinspektörstjänster.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts vill jag föreslå, att den
andliga omvårdnaden av de dövstumma anförtros åt ett antal befattningshavare,
döv stumpräster, med denna uppgift som sin huvudsakliga
sysselsättning. Anledning synes mig icke föreligga att inrätta ett större
antal sådana tjänster än antalet dövstumkonsulenter. Den distriktsindelning,
som ifrågasatts för dövstumkonsulenternas del och som jag i
det föregående förklarat mig icke hava något att erinra emot, synes
kunna komma till användning jämväl i fråga om dövstumprästerna.
Jag föreslår alltså, att den andliga vården av de dövstumma anförtros
åt fem dövstumpräster med heltidstjänstgöring. De löner, som nu utgå
till dövstumprästerna och de mera begränsade arbetsuppgifter, som i
fortsättningen skulle ankomma på dessa, synas mig icke motivera en
högre löneställning för dessa befattningshavare än vad jag redan förordat
för dövstumkonsulenternas del. Jag föreslår, att dövstumprästerna
såsom ordinarie befattningshavare placeras i lönegraden B 21 i det
lönesystem, som gäller för allmänna civilförvaltningen. I förhållande
till 1937 års sakkunnigas förslag medför mitt förslag en årlig merkostnad
av omkring 28,000 kronor.

De kostnader, som föranledas av dövstumprästernas verksamhet, synas
mig icke böra bestridas av statsmedel. I detta hänseende delar jag den
uppfattning, varåt statskontoret tidigare givit uttryck, nämligen att
dessa kostnader böra bestridas av kyrkofonden. Detta synes mig naturligt,
sedan dövstumprästernas verksamhet renodlats på sätt av mig
föreslagits. I annat sammanhang har jag framlagt förslag rörande de
ändringar i lagen om kyrkofond, som på grund härav böra vidtagas.
Av praktiska skäl torde emellertid kostnaderna för dövstumprästernas
verksamhet böra beräknas å anslag under åttonde huvudtiteln, lämpligen
å samma anslag, varifrån kostnaderna för dövstumkonsulenterna
skola bestridas. Genom omföring av medel från kyrkofonden böra dock
dessa anslag erhålla ersättning för icke blott de för dövstumprästerna
under nämnda anslag beräknade kostnaderna utan också för de utgifter
för dövstumprästerna, som genom tillämpningen å dem av de för

107

Kungl. Marits proposition Nr 21%.

allmänna civilförvaltningen gällande lönebestämmelserna komma att bestridas
från andra anslag, nämligen från de förslagsanslag till provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst,
respektive till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, vilka
torde komma att uppföras på riksstaten för nästa budgetår. Detta förslag
ansluter sig till vad i motsvarande hänseende i annat sammanhang
föreslagits beträffande sättet för bestridandet av kostnaderna för löner
åt den hos stiftsnämnderna anställda skogliga personalen m. m. Frågan
om på vad sätt kyrkofonden bör hålla staten skadeslös för statens kostnader
för dövstumprästernas pensionering bör framdeles tagas under
övervägande.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid meddela närmare
bestämmelser rörande de nya dövstumpräst- och dövstumkonsulentbefattningarna.
I dessa hänseenden torde 1937 års sakkunnigas förslag
kunna i det väsentliga följas, dock givetvis med iakttagande av
de ändringar, som bliva en följd av bifall till mitt förslag om anställande
av ordinarie dövstumpräster och i fråga örn antalet sådana befattningshavare.
Föreskrifter torde böra meddelas om att dövstumkonsulent
och dövstumpräst skall vara skyldig att, örn så påkallas och
om hans tid befinnes det medgiva, utan särskild ersättning inom ramen
för vederbörande åvilande tjänstgöringsskyldighet bestrida den tjänstgöring
vid dövstumskolorna, som kan varda honom ålagd. Detta synes
mig angeläget icke blott ur ekonomisk synpunkt utan också på
grund därav, att det är önskvärt, att ifrågavarande befattningshavare
bliva förtrogna med dövstumskolornas klientel och deras verksamhet.
Dövstumprästerna och dövstumkonsulenterna böra utnämnas av Kungl.
Maj :t.

Till kostnadsberäkningarna återkommer jag i det följande. Redan i
detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att de nuvarande dövstumprästerna
böra, örn de så önska och örn så befinnes lämpligt, överflyttas
till de dövstumprästbefattningar, som av mig föreslagits skola
inrättas. I den mån nuvarande innehavare av dövstumprästbefattning
genom den nu föreslagna omorganisationen kommer att lida löneminskning,
synes han böra komma i åtnjutande av personligt lönetillägg med
belopp, som i varje särskilt fall bestämmes av Kungl. Majit. Sådant
lönetillägg synes mig dock böra tillkomma allenast dövstumpräst, vars
befattning utgjort hans huvudsakliga sysselsättning. Vid bestämmandet
av lönetillägget bör hänsyn tagas endast till vederbörandes nuvarande
inkomster vid den av honom innehavda dövstumprästbefattningen, däremot
icke till sådana inkomster, som vid sidan av denna befattning
kommit honom till del.

108

Kungl. May.ts proposition Nr 21%.

B. Vissa andra åtgärder till förmån för de dövstumma.

På grundval av vissa i 1936 års utredning framställda förslag har
skolöverstyrelsen till behandling upptagit frågorna om anvisande av
medel till

förskolor för dövstumma småbarn,
kurser i labiologi,

fortbildningskurser för äldre dövstumma,
föreläsningsverksamhet för dövstumma och
anskaffande av litteratur åt vuxna dövstumma.

Vidare har överstyrelsen berört frågan örn anordnande av sommarkoloniverksamhet
för dövstumma barn.

Vad först beträffar förskolor för dövstumma, har överstyrelsen
erinrat, att de förskolor, som för närvarande finnas i vårt land, äro
skolan i Stockholm för döva småbarn och förskolan för dövstumma i
Göteborg samt skolhemmet för dövstumma småbarn därstädes (rörande
uppkomsten och utvecklingen av dessa skolor samt deras ekonomiska
förhållanden m. m. lämnas en redogörelse i 1936 års utredning, sid.
115 f.), att av förslagsanslaget till befrämjande av dövstumundervisningen
disponeras förslagsvis 5,000 kronor såsom bidrag till nämnda anstalter,
att såsom villkor för statsbidragets utgående gäller, att skolorna
skola vara underkastade inspektion av överstyrelsen samt att styrelsen
för svenska föreningen för dövas väl, respektive styrelsen för Göteborgs
småbarnsskolor ställa sig till efterrättelse de föreskrifter beträffande
undervisningen vid skolorna, som överstyrelsen kan komma att meddela,
att statsbidrag utgår med 125 kronor årligen för varje behövande i förskola
intaget barn och med 250 kronor till varje i skolhemmet för dövstumma
småbarn i Göteborg intagen skyddsling, samt att även till skolan
i Stockholm för döva småbarn utgått statsbidrag av sistnämnda
storlek till bestridande av kostnaderna för genom skolans försorg helt
omhändertagna skyddslingar.

Överstyrelsen hyste den uppfattningen, att den verksamhet, som utfördes
av nämnda förskolor och skolhem, vore av stor betydelse. De
normala barnen hade i rätt stor utsträckning blivit föremål för samhällets
omvårdnad. Barnkrubbor och barnträdgårdar upprätthölles och inrättades
nämligen i icke ringa antal. I regel vore dock dessa anstalter
förlagda till städer och andra större samhällen, där på grund av föräldrarnas
arbetsförhållanden och de vårdbehövande barnens jämförelsevis
stora antal särskilda åtgärder vore av behovet påkallade, därest de
små barnen skulle kunna erhålla en tillfredsställande omvårdnad. Ifrågavarande
institutioner vore emellertid i allmänhet grundade av enskilda,
och verksamheten upprätthölles i stort sett genom anslag av
kommunerna och genom bidrag av enskilda. De liknande åtgärder, som

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

hittills vidtagits för de dövstumma småbarnen, vore till omfattningen
jämförelsevis obetydliga, då i förskolorna platser funnes för endast sammanlagt
ett 40-tal barn och i det enda skolhemmet för endast omkring
10 barn. Att behov av ett större antal platser förelåge, torde kunna
anses framgå dels av de förfrågningar rörande vårdmöjligheter för dövstumma
småbarn, som till de nu befintliga institutionerna ingått från
vitt skilda delar av landet, dels av den omständigheten, att vid varje
intagning i vissa dövstumskolor anmäldes elever, som icke uppnått skolåldern
och därför icke kunde mottagas. Huru omfattande behovet vore,
kunde icke med någon grad av säkerhet beräknas. Det torde emellertid
kunna antagas, att åtminstone ett 20-tal dövstumma barn i åldern
från fem år och upp till skolåldern av sina föräldrar frivilligt skulle
sändas till förskolor med skolhem, därest platser funnes tillgängliga.

Det framstode emellertid icke såsom av förhållandena motiverat, att
skoltvång infördes för dövstumma barn före den lagstadgade skolåldern,
och icke heller syntes statliga åtgärder böra påkallas för anordnande av
förskolor för de småbarn från olika delar av landet, som kunde vara i
behov av undervisning och vård i förskolor och skolhem, men för vilka
platser nu icke funnes. Liksom hittills syntes ifrågavarande verksamhet
åtminstone tills vidare böra i första hand grundas på enskilt eller kommunalt
initiativ samt understödjas med statsmedel, där verksamheten
omfattade barn från ett mera vidsträckt område.

I både 1932 och 1936 års utredningar hade föreslagits, att statsbidrag
skulle utgå med 300 kronor för varje i förskola undervisat barn och
därjämte med 300 kronor för varje barn, som tillika vore intaget i skolhem.
Överstyrelsen ansåge ifrågavarande belopp väl avvägda och tillstyrkte
fördenskull statsbidrag av nämnd storlek samt hemställde, att
för budgetåret 1938/39 för ändamålet måtte anvisas ett förslagsanslag
av 16,000 kronor. De nu gällande villkoren för statsbidragens utgående
syntes fortfarande i huvudsak böra vara gällande.

Vad beträffar kurser i labiologi, har överstyrelsen anfört följande:

Behov av särskild undervisning i konsten att avläsa andras tal förelåge
för ett stort antal personer, som förlorat hörselförmågan efter skoltidens
slut. Det måste kännas som en olycka för en person att i senare
ålder mista hörseln. Den, som drabbades härav, bleve ofta nöd sakad

att ändra hela sin livsverksamhet. Han fördes bort från de hörandes
krets och in i en värld för sig, där han kände sig i hög grad
ensam och även hjälplös. Den enda utväg, som stöde en sådan person
till buds för ett hävande åtminstone i någon mån av den isolering, i
vilken han råkat, och vilken ofta ledde till tungsinthet och missmod,
vore, att han lärde sig konsten att avläsa.

I en labiologikurs skulle givetvis den praktiska avläsningen vara
huvudsaken, men till de olika lektionerna kunde stoff hämtas fran skilda
ämnen, från litteraturhistoria, samhällslära, hälsolära o. s. v., varigenom
samtidigt ökade allmänna kunskaper vunnes.

Ansökningar örn deltagande i kursen borde ingivas till upptagningsskolornas
styrelser och från dessa överlämnas till överstyrelsen, som
bestämde, vid vilken skola dylik kurs skulle anordnas. Plan för kursen

Ilo

Kungl. Majlis proposition Nr 212.

borde ock fastställas av överstyrelsen, som tillika torde böra utfärda de
närmare föreskrifter i övrigt, vilka kunde visa sig vara erforderliga.

Mot de förslag till planläggning av en sådan kurs och mot den beräkning
av kostnaderna för densamma, som framlagts i 1936 års utredning
(sid. 124 f.), hade överstyrelsen intet att erinra, varför överstyrelsen
hemställde, att ett anslag å 8,500 kronor måtte beviljas för
ändamålet.

Antalet kursdeltagare har i 1936 års utredning beräknats till 12. Undervisningen,
som skulle pågå under åtta månader och omfatta 4 ä 5 timmar
om dagen, skulle meddelas av lärarna vid den dövstumskola, till
vilken kursen vore förlagd, å tid, då lärarna icke vore upptagna av
tjänstgöring i dövstumskolan. Ersättning för undervisningen skulle utgå
med en mot den lön, läraren åtnjöte, svarande timavlöning. Ersättningen
beräknades av utredningsmannen till omkring 4 kronor per lektionstimme.
Kostnaderna för kursen uppskattades på följande sätt:

Det vore sannolikt, att av ett deltagarantal av 12 endast en eller
annan kunde själv bestrida alla med deltagandet i kursen förenade omkostnader.
Försiktigheten torde därför bjuda, att man utginge ifrån att
omkring halva antalet deltagare befunne sig i sådan ställning, att de
behövde fullt underhåll under kursen.

Med omkring 25 lektionstimmar i veckan skulle lektionernas sammanlagda
antal bliva omkring 800. Med en ersättning till vederbörande
lärare av omkring 4 kronor för lektionstimme skulle följaktligen själva
undervisningen draga en kostnad av omkring 3,200 kronor. Kostnaden
för deltagares kosthåll vid dövstumskola torde kunna beräknas till 1
krona 25 öre per dag. Då kursen skulle pågå omkring 240 dagar, skulle
för kosthåll till sex deltagare fordras omkring 1,600 kronor. Därjämte
skulle dessa sex erhålla bidrag till kostnaderna för hyrande av bostad.
Detta torde i medeltal kunna beräknas uppgå till omkring 35 kronor
för månad eller för åtta månader till omkring 280 kronor och för sex
deltagare till sammanlagt omkring 1,700 kronor. Av de övriga sex deltagarna
skulle säkerligen de flesta visa sig vara i behov av understöd
antingen i form av fri kost eller av hyresbidrag. Approximativt kunde
härför erforderligt belopp uppskattas till i medeltal 250 kronor för deltagare
eller för alla sex till omkring 1,500 kronor. Dessutom torde för
vissa med anordnandet av en dylik kurs förenade olika andra kostnader
böra beräknas ett belopp av 500 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för en dylik kurs skulle följaktligen
kunna beräknas bliva:

För undervisningen..............................kronor 3,200

Såsom bidrag till kursdeltagarnas underhåll........... » 4,800

Diverse kostnader............................... » 500

Summa kronor 8,500.

Fortbildningskurser för dövstumma hade, erinrar överstyrelsen,
under en lång följd av år varit anordnade vid olika dövstumskolor.
Hittills hade kostnaderna för ifrågavarande kurser bestritts med

lil

Kungl. May.ts -proposition Nr 212.

donationsmedel. Överstyrelsen hyste den uppfattningen, att så kunde
ske även efter dövstumundervisningsväsendets förstatligande, i varje fall
intill dess frågan om donationsmedlens framtida användande blivit slutligt
avgjord. Något särskilt anslag till kurser för äldre dövstumma syntes
fördenskull icke vara av behovet påkallat för budgetåret 1938/39.

Enligt kungörelsen nr 278/1913, i viss del ändrad genom kungörelsen
nr 427/1923, kunde, erinrar överstyrelsen, till dövstumskolstyrelser eller
föreningar, som anordnade föreläsningar eller vidtoge andra åtgärder
till beredande av fortsatt utbildning för dövstumma, utgå understöd ur
förslagsanslaget till befrämjande av dövstumundervisningen med högst
500 kronor årligen för varje dövstumskoldistrikt under villkor, att bidrag
till verksamheten med minst samma belopp som statsunderstödet
tillskötes från annat håll, samt under de förbehåll och bestämmelser i
övrigt, Kungl. Majit funne gott fastställa. Till anordnande av föreläsningar
eller vidtagande av andra* åtgärder till beredande av fortsatt
undervisning åt de dövstumma hade ur nämnda anslag under budgetåret
1937/38 anvisats förslagsvis 3,500 kronor.

Med bidrag av det för budgetåret 1936/37 för ifrågavarande ändamål
beviljade anslaget, som ävenledes uppgått till 3,500 kronor, hade inom
dövstumskoldistrikten i riket anordnats sammanlagt omkring 160 föreläsningar,
vilka bevistats av omkring 4,000 dövstumma.

Föreläsningarna hade följaktligen omfattats med stort intresse. Verksamheten
borde därför få fortgå även efter ett statsövertagande av dövstumundervisningen.
Emellertid torde villkoret om att bidrag till verksamheten
med minst samma belopp som statsbidraget skulle tillskjutas
från annat håll, icke böra upprätthållas, örn staten övertoge dövstumundervisningsväsendet,
för den händelse föreläsningarna anordnades genom
dövstumskolstyrelsernas försorg och under skolornas ledning. Hela det
erforderliga beloppet torde i sådana fall böra utgå av statsmedel. Anordnades
däremot föreläsningarna av föreningar, syntes det angivna villkoret
böra gälla. Det torde i detta sammanhang böra uppmärksammas,
att inom flera dövstumskoldistrikt från annat håll tillskjutits betydligt
högre belopp, än de, som beviljats i statsbidrag. Inom första dövstumskoldistriktet
hade sålunda det för budgetåret 1936/37 till förfogande
för anordnande av föreläsningar stående beloppet uppgått till 2,000 kronor,
varav endast 500 kronor utgjort statsbidrag. Överstyrelsen skulle
betrakta det såsom mindre tillfredsställande, om föreläsningsverksamheten
efter statsövertagandet skulle behöva inskränkas till följd av brist
på medel. Det anslag, som beviljades för ändamålet, syntes fördenskull
böra givas förslagsanslags karaktär, så att Kungl. Majit i händelse av
behov kunde av statsmedel bevilja högre bidrag än de under nu gällande
förutsättningar i regel utgående.

Till upprätthållande av ifrågavarande föreliisningsverksamhet syntes
för budgetåret 1938/39 böra beviljas ett anslag av förslagsvis 7,000 kronor.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Under en följd av år hade, fortsätter överstyrelsen, av statsmedel beviljats
bidrag till utgivande av för de dövstumma fattbar litteratur.
För budgetåret 1937/38 hade riksdagen för ändamålet anvisat ett belopp
av 1,000 kronor, att utgå ur förslagsanslaget till befrämjande av dövstumundervisningen.
Nämnda belopp vore ställt till överstyrelsens förfogande.
Enligt beslut den 4 juni 1937 hade Kungl. Majit anbefallt
överstyrelsen, att, innan beloppet användes, söka åvägabringa samarbete
med de dövstummas egna sammanslutningar.

Efter framställningar från svenska dövstumlärarsällskapet hade även
vissa landsting och stadsfullmäktige i de städer, som ej deltoge i landsting,
beviljat bidrag för här ifrågavarande ändamål. Dylika bidrag,
som för år 1936 uppgått till 4,900 kronor, hade även beviljats för åren
1937 och 1938, för sistnämnda år dock i mindre utsträckning. Sedan
staten övertagit dövstumundervisningsväsendet, vore det sannolikt, att
landstingen och vederbörande städer icke komme att bevilja dylika bidrag
annat än i undantagsfall. Med hänsyn därtill torde det bliva nödvändigt,
att statens bidrag hädanefter bleve större än hittills.

Överstyrelsen finge fördenskull föreslå, att för budgetåret 1938/39 för
anskaffande av litteratur åt vuxna dövstumma måtte beviljas ett belopp
av 2,000 kronor.

Såsom närmare framgår av de i 1936 års utredning (sid. 161 f.) lämnade
uppgifterna beräknades de då till dövstumundervisningsväsendet knutna
donationerna uppgå till ett sammanlagt belopp av 834,964 kronor. Avkastningen
av dessa donationer för år 1936 beräknades hava uppgått
till 60,894 kronor. På grund av de ändrade förhållanden, som komme
att inträda efter omorganisationen, torde — yttrar överstyrelsen — donationernas
avkastning till väsentliga delar böra disponeras på ett annat
sätt än för närvarande. Sedan riksdagen fattat definitiva beslut i fråga
om dövstumundervisningens organisation för framtiden, syntes det vara
lämpligt, att statskontoret och överstyrelsen av Kungl. Majit anmodades
att, efter vederbörande skolstyrelsers hörande, inkomma med förslag till
donationsmedlens framtida användning. Överstyrelsen har i detta sammanhang
berört frågan örn anordnande av sommarkoloniverksamhet
för dövstumma barn.

Riksdagens beslut år 1937 angående dövstumundervisningens förstatligande
hade bland annat inneburit, att även den det tredje dövstumskoldistriktet
tillhöriga egendomen Vej bystrand skulle övertagas av staten
för den händelse, att behov av egendomen visade sig föreligga.
Egendomen i fråga användes för närvarande till sommarkoloniverksamhet
för dövstumma barn, tillhörande tredje dövstumskoldistriktet. Denna
verksamhet hade visat sig vara synnerligen gagnande för de dövstumma
barnens hälsa. Överstyrelsen ansåge, att det skulle vara av mycket stor
betydelse, om dylik verksamhet kunde, åtminstone i någon utsträckning,
upprätthållas även efter statsövertagandet. För de normala bar -

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

nen vöre sommarkoloniverksamheten numera mycket omfattande, och
det sade sig självt, att en tids sommarvistelse på lämplig plats och under
god ledning även skulle bidraga till att förbättra klena dövstumma
barns allmänna hälsotillstånd. Det kunde emellertid, såsom departementschefen
i propositionen nr 109/1937 framhållit, vara tveksamt, huruvida
staten borde omhänderhava sommarkoloniverksamhet av här ifrågavarande
art. Enligt överstyrelsens uppfattning torde det emellertid icke
vara uteslutet, att kostnaderna för en till omfattningen begränsad verksamhet
av förevarande beskaffenhet kunde bestridas av donationsmedel,
sedan en närmare utredning av dessas framtida användning blivit verkställd.
Därest frågan skulle komma att lösas på det sätt, som nyss
antytts, borde emellertid dövstumma barn från skilda delar av riket
kunna mottagas vid kolonien, såvida icke gällande donationsbestämmelser
lade hinder i vägen för en dylik anordning.

Intill dess att frågan örn donationerna bleve slutligt avgjord, torde
egendomen Vejbystrand lämpligen böra stå under byggnadsstyrelsens
vård och inseende. Skulle det visa sig, att koloniverksamhet av ifrågavarande
slag icke borde av staten upprätthållas, borde egendomen givetvis
återlämnas till dövstumskoldistriktet.

Mot vad av skolöverstyrelsen sålunda föreslagits beträffande bidrag till
förskolor för dövstumma småbarn m. m. har statskontoret framställt erinran
allenast i vad avser sättet för övertagandet av egendomen Vejbystrand.
Det syntes statskontoret ur flera synpunkter lämpligare, att med
övertagandet av denna egendom hnge anstå i avvaktan på att slutlig ståndpunkt
fattats med avseende å frågan, huruvida egendomen borde utnyttjas
inom det statliga dövstumundervisningsväsendet.

I detta sammanhang bör omtalas, att skolöverstyrelsen i skrivelse den
30 augusti 1937 hemställt om ett anslag å 10,000 kronor för budgetåret
1938 39 såsom bidrag till tysta skolan i Lidingö.

Till understöd åt nämnda skola har alltsedan år 1921 anvisats anslag,
som från början utgick med 30,000 kronor, år 1924 sänktes till 20,000
kronor och år 1932 till 5,000 kronor, varefter anslaget år 1935 höjdes
till 10,000 kronor, vilket belopp även anvisats för innevarande budgetår.

Rörande frågan örn anslagets storlek under nästa budgetår har överstyrelsen
yttrat:

Styrelsen för skolan hade hemställt, att skolan för budgetåret 1938/39
måtte komma i åtnjutande av ett understöd med 25,000 kronor. Till
stöd för denna sin framställning hade styrelsen till en början upprepat
vad av densamma tillförne andragits beträffande skolans genom krisåren
och penningvärdets fall iråkade svårigheter — skolan hade för upprätthållandet
av sin verksamhet disponerat fonder, vilkas avkastning intill
krigets utbrott räckt väl till för skolans behov och även lämnat ett
visst överskott — ävensom de planer, som varit å bane att helt nedlägga
skolans verksamhet, samt de skäl, som föranlett styrelsen att trots

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 212.

8

114

Kungl. Majlis proposition Nr Ulli.

svårigheterna låta skolan arbeta vidare. Därefter hade styrelsen anfört
bland annat följande.

Skolans inkomster utgjordes, bortsett från åtnjutet statsbidrag, huvudsakligast
av avkastning från dels tvenne stiftelsen tillhöriga hyresfastigheter
i Stockholm och dels innehav av obligationer. Dessa inkomster
hade under de senaste åren starkt nedgått i följd av dels det försämrade
läget å hyresmarknaden samt dels rådande låga räntesatser och
därav föranledd inlösen av tidigare utgivna med högre räntesats löpande
obligationer. Minskningen i inkomster hade också haft till följd, att
skolans räkenskaper under de senaste åren utvisat icke obetydande förluster.
Utgifterna för räkenskapsåret 1937/38 beräknades komma att belöpa
sig till 66,300 kronor.

Då skolan av 1937 års riksdag tillerkänts statsbidrag jämväl för budgetåret''
1937/38 hade skolan för avsikt att hösten 1937 intaga nya elever
i samma ordning som förut. Med utgången av 1937 års vårtermin komme
23 elever att efter genomgången kurs lämna skolan. Antalet elever, som
blott fullgjort sin första årskurs och sålunda komme att avgå först vid
utgången av vårterminen 1938, utgjorde 15. Då det vid skolan funnes
plats för högst 40 elever, kunde hösten 1937 emottagas högst 25 elever
och beräknades intagningen av nya elever även komma att omfatta
nämnda antal. Styrelsen förutsatte, att staten från och med den 1 juli
1938 komme att själv omhändertaga fortsättningsundervisningen för de
dövstumma flickorna och att någon nyintagning av elever vid skolan
därför icke komme att äga rum hösten 1938. Vidare utginge styrelsen
från att de elever, som intoges vid skolan hösten 1937, skulle där genomgå
sådan 2-årig fortsättningskurs, som hittills i sedvanlig ordning
meddelats vid skolan. Under angivna förutsättningar skulle skolan under
läsåret 1938—39 komma att räkna ett antal av 25 elever, vilka samtliga
då skulle komma att fullgöra sin andra årskurs. För uppehållande
av fortsättningsundervisningen för dessa elever torde det för skolan icke
vara möjligt att vidtaga någon minskning i skolans nuvarande organisation,
utan torde det bliva nödvändigt att bibehålla denna i huvudsak
oförändrad. I följd därav torde utgifterna för upprätthållande av verksamheten
under läsåret 1938—39 endast kunna i relativt obetydlig grad
begränsas. De i utgiftsstaten för fastigheten, lyse och bränsle, avlöningar,
pensioner och extra anslag samt pensionsavgifter upptagna posterna å
tillsammans 43,800 kronor torde sålunda bliva i huvudsak oförändrade.
Övriga poster, vilka vore upptagna till ett sammanlagt belopp av 22,500
kronor, torde däremot reduceras i relation till det minskade elevantalet.
Då elevantalet under läsåret 1938—39 antoges komma att utgöra 25,
vilket motsvarade omkring två tredjedelar av det beräknade elevantalet
under läsåret 1937—38, skulle de i den förenämnda delsumman 22,500
kronor innefattade posterna kunna antagas komma att för läsåret 1938—
39 reduceras med en tredjedel eller med sammanlagt cirka 7,500 kronor.
Kostnaderna för upprätthållande av skolans fortsättningsundervisning
under läsåret 1938—39 skulle sålunda kunna beräknas till omkring
58,800 kronor.

Dövstumundervisningsväsendets förstatligande komme emellertid att
nödvändiggöra en omläggning av skolans verksamhet. Frågan örn stiftelsens
fortsatta verksamhet komme av styrelsen att göras till föremål
för ingående utredning. För styrelsen vore det uppenbart, att en om -

115

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

läggning av verksamheten måste bliva förenad med betydande kostnader
för stiftelsen, och det vore därför naturligt, att styrelsen önskade använda
så stor del som möjligt av stiftelsens inkomster till täckande av
dessa väntade kostnader. Styrelsen funne det skäligt, att staten bidroge
med ett belopp av 1,000 kronor per elev eller sammanlagt 25,000 kronor
för ett beräknat antal av 25 elever till kostnaderna för fortsät.tningsundervisningen
åt de flickor, som under övergångsåret 1938—39 skulle
komma att avsluta sin kurs vid skolan.

Inspektören för dövstumundervisningen hade funnit sig böra tillstyrka
styrelsens ansökan.

Överstyrelsen funne sig med hänsyn till den förestående omprövningen
av frågan örn skolans ställning icke nu böra ifrågasätta någon förändring
i fråga om de till skolan utgående anslagsmedlen.

Jag biträder överstyrelsens uppfattning, att staten icke bör i egen regi
föranstalta om undervisning och omvårdnad av dövstumma barn före
den egentliga skolålderns inträdande men väl genom relativt rikligt tillmätta
bidrag av statsmedel understödja anstalter, som i sådant syfte
komma till stånd genom enskilt eller kommunalt initiativ och som mottaga
dövstumma barn från ett mer vidsträckt område. Med hänsyn till
det behjärtansvärda ändamålet anser jag mig icke böra resa erinran
emot en höjning av de nu utgående statsbidragen till ifrågavarande förskolor
och skolhem för dövstumma barn. Överstyrelsens härutinnan
framställda förslag innebär, att statsbidrag skulle utgå med 300 kronor
för varje i förskola undervisat barn och därjämte med 300 kronor för
varje barn, som tillika är intaget i skolhem. I betraktande av att kostnaden
för varje i förskola undervisat barn enligt vissa i 1930 års utredning
lämnade uppgifter under år 1935 utgjorde i genomsnitt omkring
530 kronor vid förskolan i Stockholm och omkring 840 kronor vid förskolan
i Göteborg, anser jag mig böra biträda överstyrelsens förslag i
vad avser bidrag till förskolor. Enligt 1936 års utredning utgjorde genomsnittskostnaden
för skyddsling under år 1935 vid det enda nu existerande
skolhemmet i runt tal 679 kronor. Även det av överstyrelsen för
skolhemsverksamheten ifrågasatta statsbidraget synes sålunda vara väl
avvägt. Det bör anmärkas, att denna verksamhet möjliggör för dövstumma
barn från annan ort än den, där skolhemmet är beläget, att
begagna sig av den i förskola meddelade undervisningen. Jag anser mig
alltså böra tillstyrka de av överstyrelsen föreslagna statsbidragen. Härvid
förutsätter jag, att den kommun, i vilken vederbörande anstalt är
belägen, utöver statsbidraget tillskjuter ett belopp, som svarar mot det
med anstalten förbundna kommunala intresset. I detta hänseende ina
erinras, att enligt de i 1936 års utredning lämnade uppgifterna Stockholms
stads anslag till förskolan i Stockholm utgjorde 5,000 kronor under
år 1935, då elevantalet uppgick till 15. Jag utgår vidare från att bidrag
av statsmedel skall utgå endast till anstalter, som av Kungl. Majit god -

Departe mentschefen.

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 812.

känts, och för det antal barn i varje anstalt, som av Kungl. Majit bestämts.
Anstalterna böra, i den mån så är möjligt, stå öppna jämväl
för barn från andra kommuner. Det bör ankomma på Kungl. Majit att
meddela de bestämmelser rörande ifrågavarande statsbidrag, som kunna
befinnas erforderliga.

Jag har ingenting att erinra mot att för ändamålet för nästa budgetår
anvisas det av överstyrelsen äskade beloppet av 16,000 kronor, vilket
lämpligen bör givas karaktären av förslagsanslag.

Den motivering, som anförts för behovet av särskilda kurser i labiologi,
har synts mig övertygande. Mot det av överstyrelsen i ämnet framställda
förslaget har jag i stort sett intet annat att erinra, än att ersättning
till sådan lärare vid dövstumskola, som tages i anspråk för undervisning
vid kurs i labiologi, bör utgå, endast i den mån han på grund av sin
befattning med kursverksamheten kommer att tjänstgöra ett större antal
veckotimmar, än som ingår i hans undervisningsskyldighet. Bestämmelser
i övrigt angående ersättning åt lärare för undervisning vid kursen
torde böra framdeles meddelas av Kungl. Majit, varvid de av 1936
års utredningsman ifrågasatta ersättningsgrunderna torde kunna tagas
till utgångspunkt. De föreliggande kostnadsberäkningarna kunna i huvudsak
godtagas, och jag föreslår därför, att för nästa budgetår för ändamålet
anvisas ett reservationsanslag av 8,500 kronor.

Det stora intresset för de för de dövstumma anordnade föreläsningarna
synes mig påkalla en höjning av det för ändamålet nu utgående
anslagsbeloppet. Jag har ingenting att erinra mot förslaget, att för
nästa budgetår anvisas 7,000 kronor för ändamålet. Däremot kan jag
icke förorda, att anslaget betecknas såsom förslagsanslag. En sådan anordning
skulle stå i strid med den praxis, som plägar följas vid beviljande
av anslag av förslagsanslags natur. Lämpligen bör omförmälda
belopp å 7,000 kronor för nästa budgetår anvisas såsom reservationsanslag.

Jag biträder överstyrelsens förslag örn en höjning med 1,000 kronor
till 2,000 kronor av det nu utgående statsbidraget till anskaffande av
litteratur åt vuxna dövstumma. Anslagsbeloppet torde böra anvisas
såsom reservationsanslag.

Jag förutsätter, att den utredning, som bör igångsättas rörande dispositionen
av de till dövstumundervisningsväsendet knutna betydande
donationsmedlen, kan vara slutförd i så god tid, att det vid uppgörandet
av riksstaten för budgetåret 1939/40 kan bedömas, huruvida icke en del
av de ändamål, som enligt det nu sagda förutsatts skola under nästa
budgetår stödjas genom särskilda bidrag av statsmedel, kunna framdeles
främjas genom bidrag av ifrågavarande donationsmedel. Såsom statskontoret
anfört, bör med ett statsövertagande av egendomen Vejbystrand
anstå, till dess frågan om egendomens utnyttjande för dövstumunder -

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21%.

visningsväsendets räkning utretts. Jag utgår från att förslag i detta
hänseende kan av överstyrelsen företes så snart, att frågan, om så
erfordras, kan underställas 1939 års riksdag.

Såsom framgår av vad i det föregående anförts, är det icke meningen
att infoga tysta skolan i Lidingö som ett led i det statliga dövstumundervisningsväsendet.
Skolan kommer i sin nuvarande gestaltning att
vara i verksamhet intill utgången av läsåret 1938—39. Frågan örn skolans
blivande uppgifter är föremål för skolstyrelsens övervägande. I likhet
med överstyrelsen anser jag mig på grund härav icke böra för nästa
budgetår tillstyrka någon anslagshöjning. Visserligen skulle den av statliga
åtgärder påkallade nedgången i elevantalet vid skolan under läsåret
1938—39 kunna motivera en minskning av det nu utgående statsbidraget
med 1,000 ä 2,000 kronor. För att icke för skolan försvåra en anpassning
efter nya verksamhetsformer anser jag mig dock böra föreslå, att
anslaget till skolan för nästa budgetår bibehålies vid 10,000 kronor.

VII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1938/39.

Skolöverstyrelsen har efter en omfattande utredning ■— beträffande
vilken, i den mån den icke i det följande beröres, hänvisas till handlingarna
— hemställt, att för budgetåret 1938/39 måtte till bestridande
av utgifterna för dövstumundervisningen och därmed sammanhängande
ändamål anvisas ett ordinarie förslagsanslag av 1,442,108 kronor eller,
om hänsyn jämväl tages till det av överstyrelsen tillstyrkta statsbidraget
till tysta skolan i Lidingö, 1,452,108 kronor.

Mot överstyrelsens anslagsberäkningar hava statskontoret och riksräkenskapsverket
samt undervisningsväsendets lönenämnd riktat ett stort
antal erinringar, företrädesvis av budgetteknisk natur. I ett par detaljer
har även svenska dövstumlärarsällskapet gjort erinringar, varförutom
vissa av de nuvarande föreståndarna för döv stumskolorna i en till
Kungl. Maj:t ingiven skrift framlagt förslag till jämkningar i överstyrelsens
statberäkningar, utmynnande i en avsevärd höjning av de av
överstyrelsen beräknade anslagsmedlen.

Jämväl i dessa hänseenden hänvisas till handlingarna i ärendet.

Inledningsvis vill jag erinra, att jag i propositionen nr 109/1937 uttalade,
att några avgifter för i dövstumskolorna undervisade barn icke
borde utkrävas av landstingen efter statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet
och att icke heller målsman borde åläggas betala
avgift för barn, som intagits i statlig dövstumskola. I överensstämmelse
härmed räknar jag vid de efterföljande kostnadskalkylerna icke med
några inkomster av antydd art och utgår sålunda från att undervis -

Departe mentschefen.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr £12.

ningen av de dövstumma efter dövstumundervisningsväsendets förstatligande
skall vara avgiftsfri.

Under åttonde huvudtiteln bör för dövstumskolorna uppföras först
och främst ett förslagsanslag till Läroanstalter för dövstumma: Avlöningar,
vilket jag för nästa budgetår beräknar på följande sätt:

Ur en anslagspost till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat böra
bestridas lönekostnader för nedannämnda befattningshavare, nämligen

Befattning. Lönegrad.

7 rektorer............................... —

varav 1 tillhörande en avlöningsgrupp II,

5 » » > III och

1 » . » IV.

58 lärare i kunskapsämne...................L 20

7 arbetslärare i fortsättningsskola............L 15

1 skolkökslärarinna........................L 15

2 skolköks- och kindergartenlärarinnor.........LIS

14 arbetslärare i barndomsskola...............L 10

2 slöjdlärarinnor..........................L10

2 kindergartenlärarinnor....................L 10

1 kindergarten- och gymnastiklärarinna........L 10

6 husmödrar.............................B 7

5 sjuksköterskor..........................B 6.

Lönerna för dessa befattningshavare kunna enligt gängse grunder,
alltså beräknade efter högsta förekommande löneklass och minskade med
tjänste- och familjepensionsavdrag, uppskattas till i avrundat tal 580,000
kronor, vilket belopp bör bestridas ur förevarande anslagspost. Ur denna
post lära jämväl böra utgå dels eventuellt ifrågakommande personliga
lönetillägg till ordinarie lärare, som på grund av övergången i statstjänst
lida löneminskning, dels ock s. k. övergångslön. Rörande behovet av
anslag för sådana ändamål föreligga inga beräkningar. Jag anser mig
böra föreslå, att posten för nästa budgetår tillfälligtvis uppräknas med

20,000 kronor till förslagsvis 600,000 kronor för bestridande av övergångslönen.
Däremot torde det icke vara erforderligt att räkna med en
ytterligare höjning av posten för bestridande av de personliga lönetillläggen.

Ur en anslagspost till avlöningar till tjänstemän å övergångsstat böra
bestridas lönekostnader för 6 slöjdlärarinnor i lönegraden L 8. På sedvanligt
sätt beräknad, bör posten bestämmas till förslagsvis 22,000 kronor.

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Majit, bör uppdelas på två delposter, den ena benämnd grundbelopp
och den andra vikariatsersättningar m. m.

Ur delposten till grundbelopp böra bestridas

119

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 812.

a) arvodet till föreståndaren för fortsättningsskolan å

Broby gård................................kronor 5,000

b) arvoden till läkare........................... * 9,100

c) » » tandläkare....................... » 1,750

d) » » skriv- och bokföringshjälp m. m....... » 13,500

e) arvode till föreståndaren för dövstumlärarseminariet » 900

f) arvoden till tre lärare vid dövstumlärarseminariet . . » 1,100

g) » för särskild undervisning vid dövstumlärar seminariet

........................... * 300

h) » till två föreståndare för provårskurs...... »_400

Summa kronor 32,050.

Under posterna a) och b) har jag — förutom de belopp, som angivits
i tabellen å sid. 63 — räknat med 250 kronor som arvode åt läkare
vid fortsättningsskolan å Broby gård och med 150 kronor som arvode
åt tandläkare vid samma skola. Jag anser mig icke böra biträda ett
av överstyrelsen framställt förslag, att posterna f) och h) skola betecknas
förslagsvis. Till ett av överstyrelsen gjort uttalande örn lämpligheten av
att framdeles, sedan erfarenheter vunnits om förhållandena efter dövstumundervisningens
förstatligande, fastställa enhetliga grunder för utgående
av läkararvoden vill jag giva min anslutning. Dessförinnan torde
arvodena böra utgå med belopp, som i omförmälda tabell angivits.

Såsom i det föregående anförts, bör dyrtidstillägg icke utgå å de
arvoden, som bestridas ur förevarande delpost. Posten bör i avlöningsstaten
för nästa budgetår uppföras med omförmälda belopp av 32,050
kronor.

Delposten till vikariatsersättningar m. m. bör enligt min mening få
anlitas, endast försåvitt angår föreståndaren för fortsättningsskolan å
Broby gård, i vilket hänseende Kungl. Majit lärer böra meddela bestämmelser.
Jag uppskattar posten till förslagsvis 350 kronor.

Överstyrelsen har beräknat den delpost till grundavlöningar m. m., som
bör uppföras under anslagsposte?i till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal, till 46,094 kronor och ifrågasatt, att posten skulle betecknas
förslagsvis. Av detalj kalkylerna framgår, att överstyrelsen räknat med
följande belopp, nämligen till

grundavlöningar (netto) åt 7 extra ordinarie lärare i kunskapsämne
..................................kronor 28,452

grundavlöningar åt timlärare (82 timmar gymnastik, 40
timmar skolkök, 10 timmar träslöjd och 18 timmar
kindergarten)................................ * 17,918

Summa kronor 46,370.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Med ledning av denna kalkyl, som torde kunna i huvudsak godtagas,
föreslår jag, att för ifrågavarande ändamål anvisas i runt tal 46,000 kronor.

I fråga om fördelningen mellan avlönings- och omkostnadsanslag av
kostnader för tjänstepersonal m. m. hava beträffande olika institutioner
under åttonde huvudtiteln tillämpats i viss mån oenhetliga principer.
Vid läroanstalter för blinda samt folk- och småskoleseminarier, med
vilka institutioner läroanstalterna för dövstumma äro i detta hänseende
jämförbara, bestridas ifrågavarande kostnader i allmänhet från omkostnadsanslag,
vilket får anses vara mindre lämpligt. Jag anser mig i fråga
om läroanstalterna för dövstumma böra föreslå, att nämnda kostnader
bestridas från avlöningsanslaget, och förutsätter härvid, att samma ordning
så småningom kommer att, i den mån så bör ske, tillämpas vid
läroanstalterna för blinda m. fl. läroanstalter.

Under förevarande delpost till grundavlöningar m. m. till icke-ordinarie
befattningshavare böra i enlighet med vad sålunda anförts beräknas
medel till löner åt tillsynshavande, husfader, vårdarinna, sömmerskor,
biträden, eldare, gårdskarlar och portvakter. Med ledning av den
å sid. 63 intagna sammanställningen synas dessa lönekostnader kunna
beräknas till i runt tal 81,000 kronor. Under erinran om vad i det föregående
yttrats rörande utgående av dyrtidstillägg å ifrågavarande löneförmåner,
har jag härvid i de fall, då dyrtidstillägg av överstyrelsen
förutsatts skola utgå å lönen, jämkat lönebeloppet uppåt så, att dyrtidstillägg
å ersättningsbeloppet icke behöver utgå, för att lönetagaren
skall uppnå den av överstyrelsen förutsatta inkomstnivån. I detta sammanhang
vill jag emellertid framåka önskvärdheten av att överstyrelsen
och skolstyrelserna tillse, att i fortsättningen tillämpas enhetligare
principer vid avvägningen av löneförmånerna för ifrågavarande personal,
än som kommit till användning vid överstyrelsens kalkyler.

Lnder posten bör vidare enligt det föregående beräknas grundavlöning
för en extra ordinarie befattningshavare i 11 lönegraden vid skolan i
Vänersborg, avsedd att utföra skriv- och bokföringsgöromål. För ändamålet
bör avses ett belopp av i runt tal 2,600 kronor.

Vidare bör under posten anvisas medel till avlönande av vaktmästaroch
maskinistpersonal vid vederbörande skolor. Jag har i det föregående
förutsatt, att dessa löner under nästa budgetår skola bestämmas
till ungefärlig överensstämmelse med de nu utgående. På grundval av
uppgifter örn de nu utgående löneförmånerna, som under hand erhållits
från överstyrelsen, kan beräknas, att för ändamålet i så fall under nästa
budgetår erfordras 18,600 kronor. Härvid har förutsatts, att dyrtidstilllägg
icke skall utgå å de löneförmåner, som tillkomma dessa befattningshavare.

Ur förevarande delpost böra slutligen bestridas förutnämnda arvoden
till rättare, ladugårdsförman, trädgårdsmästare och kvinnliga biträden

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''212.

vid fortsättningsskolan å Broby gård, tillhopa 8,680 kronor. Tidigare
har framhållits, att dyrtidstillägg ej heller bör utgå å dessa ersättningsbelopp.

Förevarande delpost skulle alltså uppföras med inalles (46,000 + 81,000
+ 2,600 + 18,600 + 8,680 =) i runt tal 157,000 kronor. Posten, vilken
som en övergångsanordning för nästa budgetår bör betecknas förslagsvis
men ej bör få överskridas utan Kungl. Maj:ts medgivande, bör av skolöverstyrelsen
fördelas mellan vederbörande läroanstalter, i vilket hänseende
Kungl. Majit framdeles lärer böra meddela föreskrifter. Av anslagsberäkningarna
framgår, att jag förutsatt, att vid läroanstalterna
för dövstumma skola nästa budgetår vara anställda endast följande extra
ordinarie befattningshavare, nämligen sju lärare i kunskapsämne och en
befattningshavare för utförande av skriv- och bokföringsgöromål. Posten
i fråga lärer bereda täckning jämväl för de timlärararvoden, som enligt
det föregående komma att utgå vid fortsättningsskolan å Broby gård.

Delposten till avlöningsförhöjningar m. m. torde i anslutning till vissa
av överstyrelsen verkställda kalkyler böra uppföras med förslagsvis

4,000 kronor.

Ur en anslagspost till särskilda löneförmåner till ordinarie oell ickeordinarie
tjänstemän böra bestridas utgifter för dels provisoriskt dyrortstillägg,
dels ock de provisoriska lönetillägg till vissa icke-ordinarie
lärare, som kunna komma att utgå vid tillämpning å sådan personal av
allmänna familjepensionsreglementet. Posten torde böra uppföras med
förslagsvis 7,600 kronor.

Förslagsanslaget till Läroanstalter för dövstumma: Avlöningar bör enligt
det föregående för nästa budgetår uppföras med (600,000 + 22,000 +
+ 32,050 + 350 + 157,000 + 4,000 + 7,600 =) 823,000 kronor.

Det förslagsanslag till Läroanstalter för dövstumma: Omkostnader,

som bör uppföras under åttonde huvudtiteln, har av överstyrelsen för
nästa budgetår beräknats till 626,775 kronor 50 öre jämlikt följande
förslag till omkostnadsstat:

Omkostnadsstat.

Utgifter:

1. Expenser, förslagsvis

a. Bränsle, lyse och vatten . . . kronor 84,950: —

b. Tvätt och renhållning..... » 13,700: —

c. Tryck, porto, telefon m. m. » 10,500: ■—

d. Körslor................ » 600: —

e. Oförutsedda utgifter...... » 17,000: — kronor 126,750: —

2. Övriga utgifter, förslagsvis

a. Undervisnings- och arbets materiel.

.............kronor 34,100: —

122

Kungl. Majlis proposition Nr %12.

b.

Inventarier och maskiner . .

kronor

18,700: —

c.

Kost åt elever och viss per-sonal ................

»

154,690

50

d.

Utackordering av elever . . .

»

85,120

—

e.

Beklädnad till elever.....

»

49,820

—

f.

Elevresor ..............

11,500

—

R-

Flitpengar..............

»

4,650

—

h.

Park och fastighet.......

»

43,900

—

i.

Bibliotek ..............

»

2,000

—

j-

Läkare, sjukvård och tand-vård ................

21,200: —

k.

Tillsynshavande, vårdarin-nor, husfader, sömmerskor
och biträden..........

57,525: —

1.

Eldare, gårdskarl och port-vakt ................

»

21,820

m.

Skriv- och bokföringshjälp .

»

17,000: — kronor 522,025: 50

Summa kronor 648,775: 50

Inkomster:

Försålda arbeten från fortsättningsskolan i Vänersborg
...................................kronor 22,000: —

Summa omkostnader kronor 626,775: 50.

Härutöver har skolöverstyrelsen hemställt örn anvisande för nästa
budgetår av förslagsvis 5,100 kronor till kostnader, förenade med lärarutbildningen,
förslagsvis 2,000 kronor till rese- och traktamentsersättning
åt vissa lärare vid specialskolorna och förslagsvis 5,000 kronor till flyttningskostnader
för lärare.

Omkostnaderna synas som regel hava beräknats med utgångspunkt
från erfarenheterna vid skolornas hittillsvarande verksamhet. Av överstyrelsens
utredning inhämtas bland annat följande:

Kosthåll. Vid uppgörandet av förslag till utgiftsstater för arbetsåret
1938/39 hade överstyrelsen ansett sig böra taga hänsyn till de förändrade
prisförhållandena inom landet. Vad först beträffade utgifterna
för elevernas kosthåll, funne överstyrelsen det angeläget, att dessa icke
beräknades för lågt, då det icke torde vara uteslutet, att priserna på
livsförnödenheter komme att ytterligare stiga. Överstyrelsen hade fördenskull
för samtliga skolor med undantag av skolorna å Manilla och
i Lund ansett sig böra räkna med något större utgifter för elevernas
kosthåll än de i de av landstingen fastställda staterna upptagna. Med
hänsyn därtill, att en del barn tillbringade julferierna vid respektive
skolor, hade beräknats ett dagantal av 300 vid upptagningsskolorna och
av 330 vid fortsättningsskolorna.

Utgifterna för personalens kosthåll vore enligt sistnämnda stater upptagna
med betydligt växlande belopp vid olika skolor. Beloppen vore
lägst vid skolorna i Vänersborg och Gävle samt högst vid skolorna i
Växjö och å Manilla.

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Vid jämförelse mellan de för dag och person beräknade utgifterna för
å ena sidan elevernas och å andra sidan personalens kosthåll hade överstyrelsen
kommit till den uppfattningen, att de senare, även om hänsyn
toges därtill, att personalens kosthåll måste bliva dyrare än elevernas,
i regel vore för högt beräknade. Överstyrelsen hade därför ansett sig
böra föreslå en viss utjämning av nämnda kostnader. Vid förslagets
upprättande hade hänsyn jämväl tagits till gällande dyrortsgruppering.

Vad utgifterna för elevernas beklädnad vidkomme ansåge överstyrelsen,
att även dessa i de fastställda staterna i regel beräknats till allt
för höga belopp. Vid bedömandet av frågan örn beklädnadskostnaderna
för eleverna torde böra beaktas, dels att priserna å tyger och sybehör
vore i det närmaste lika inom landets skilda delar, dels att elevernas
kläder så gott som undantagslöst skulle förfärdigas och underhållas vid
respektive skolor. På grund härav ansåge överstyrelsen, att ett belopp
av 80 kronor för elev och år borde vara tillräckligt för nu ifrågavarande
ändamål vid samtliga skolor, med undantag beträffande fortsättningsskolan
i Vänersborg för talundervisade gossar. Eleverna vid denna skola
komme tvivelsutan att behöva såväl arbetskläder som underkläder i
större omfattning än eleverna vid övriga skolor, varför det syntes vara
erforderligt att beräkna kostnaden för dessa elevers beklädnad till 100
kronor för elev och år.

Vid de båda skolor, Lund och Örebro, där externering av elever förekomme,
hade i de fastställda staterna räknats med en utackorderingskostnad
för elev och månad av 70 kronor för gossar och 65 kronor för
flickor. Överstyrelsen hade grundat sina beräkningar på en medelkostnad
av 70 kronor för elev och månad.

Av följande översikt framginge närmare, i vilken omfattning överstyrelsens
i statförslagen för arbetsåret 1938/39 i nu förevarande avseenden
gjorda beräkningar skilde sig från dem, som läge till grund för
de av landstingen för år 1938 fastställda staterna för dövstumskolorna:

■ -

K

OStll

ader

elevernas

kosthåll

personalens kosthåll

elevernas beklädnad

Skola

enligt de

enligt skol-

enligt de

enligt skol-

enligt de

enligt skol-

fastställda

överstyrel-

fastställda

överstyrel-

fastställda

överstyrel-

staterna

sens förslag

staterna

sens förslag

staterna

sens förslag

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

Manilla ....

0: 95

0: 90

1:45

1:20

100: —

80

—

Växjö.....

0: 70

0: 80

1:50

1: —

120: —

80

—

Lund.....

1:-

0: 90

1:40

1:20

140: —

80

—

Vänersborg . .

0: 60

0: 70

0: 60

1: —

100: —

80

—

Örebro ....

—

—

-

—

1

80

—

Gävle.....

0: 60

0: 85

0: 60

1: 15

2

80

—

Härnösand . .

0: 75

0: 85

1: —

1: 15

65: —

80

—

Vänersborg . .

0: 90

0: 90

1: —

1: —

125: —

100

—

1 Kostnaderna för barnens beklädnad bestredes nu på särskilt sätt. De vore i staten för
år 1938 upptagna till 5(10 kronor.

* I staten vore inga kostnader för elevernas beklädnad upptagna.

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr £12.

Tvätt och renhållning. Till bestridande av kostnaderna för tvätt
och renhållning vore i staterna för år 1938 uppförda avsevärt olika belopp
vid de skilda skolorna.

Sedan överstyrelsen prövat de olika skolornas behov med hänsyn till
dels deras förändrade organisation, dels det elevantal, som de kunde
beräknas erhålla, föresloge överstyrelsen att följande belopp måtte för
budgetåret 1938/39 upptagas i skolornas stater, nämligen för skolan å
Manilla 1,100 kronor, för skolorna i Växjö 700 kronor, i Lund 2,000
kronor, i Vänersborg 3,400 kronor, därav för upptagningsskolan 1,600
kronor och för fortsättningsskolan 1,800 kronor, i Örebro 2,000 kronor,
i Gävle 2,000 kronor och i Härnösand 2,500 kronor.

Eleve rnas resor. Kostnaderna för elevernas resor måste givetvis
efter omorganisationen bliva betydligt högre än för närvarande på grund
därav, att specialskolor och fortsättningsskolor konnne att upprättas.
Någon exakt beräkning av utgifterna för nämnda ändamål kunde icke
åstadkommas i organisationsfrågans nuvarande läge. Överstyrelsen beräknade
emellertid, att utgifterna för elevernas resor för budgetåret
1938/39 approximativt kunde uppskattas till följande belopp, nämligen:
vid skolorna i Växjö 1,000 kronor, i Lund 1,200 kronor, i Vänersborg
4,300 kronor, därav 1,800 kronor för upptagningsskolan och 2,500 kronor
för fortsättningsskolan, och i Härnösand 5,000 kronor.

Vid skolorna å Manilla, i Örebro och i Gävle bestredes elevernas resekostnader
för närvarande helt eller delvis av donationsmedel, vilken
ordning torde få tillämpas fortfarande och till dess att frågan om nämnda
medels framtida användning bleve avgjord.

Eleverna åtföljdes vid resorna till och från skolorna i viss utsträckning
av lärare eller vårdare. Ersättning för dylika resor utginge efter
växlande grunder inom olika dövstumskoldistrikt. I vissa fall vore reseersättningen
bestämd att utgå med kostnaderna för resa i tredje klass
järnväg, i andra fall utginge den med kostnaden för resa i andra klass
järnväg, då barnen skulle hämtas, och vid återresa, sedan barnen vore
avlämnade, i övrigt med kostnaden för resa i tredje klass. Traktamentsersättningen
utginge inom en del skoldistrikt med 12 kronor, i
andra med 10 kronor för påbörjat dygn. Dessa kostnader bestredes ur
de för elevernas resor beviljade anslagen.

Även efter ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet
torde det vara nödvändigt, att barnen i upptagnings- och specialskolorna
under sina resor ställdes under vård och tillsyn av personal från
respektive skolor. Fortsättningsskolornas elever torde däremot på egen
hand kunna företaga resorna till och från skolorna. Ersättning till lärare
eller vårdare, som företoge nämnda resor, borde formellt sett utgå
enligt föreskrifterna i gällande resereglemente. Det mötte emellertid
praktiska svårigheter att i förevarande fall tillämpa dessa föreskrifter.
Överstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå, att ersättning medgåves
utgå enligt i huvudsak följande grunder.

Lärare, som företoge resa för att vid bestämda stationer hämta skolpliktiga
dövstumma barn eller återvände till skolorten efter att till bestämda
stationer hava följt sådana barn, vore berättigad till ersättning
med kostnaderna för resa i andra klass järnväg och vid resa med skolpliktiga
barn till eller från skola med kostnaden för resa i tredje klass
järnväg. Företoges dylik resa enligt vederbörande skolstyrelses beslut

125

Kungl. Marits proposition Nr 212.

av annan vid skolan anställd person än lärare, borde ersättning utgå
med kostnaden för resa i tredje klass järnväg. För samtliga fall syntes
en traktamentsersättning av 12 kronor för päbörjat dygn vara lämplig,
Här ifrågavarande ersättning torde kunna utbetalas från anslaget till
elevresor, sedan skolans rektor attesterat ingiven reseräkning.

Trycknings- och portokostnader m. m. Till trycknings-, telefon-
och portokostnader vore i de av respektive landsting för år 1938
fastställda staterna för dövstumskolorna upptagna olika belopp för de
skilda skolorna. Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträdde
genom den föreslagna omorganisationen, hade överstyrelsen beräknat,
att för nu ifrågavarande ändamål följande belopp torde kunna anses
bliva erforderliga för budgetåret 1938/39, nämligen, för skolan å Manilla

2,000 kronor, för skolorna i Växjö 1,000 kronor, i Lund 1,500 kronor, i
Vänersborg 1,500 kronor, därav 500 kronor för fortsättningsskolan, och
för vardera av skolorna i Örebro, i Gävle och i Härnösand 1,500 kronor.

Inventarier och arbetsmateriel. Vid de fortsättningsskolor,
som skulle nyupprättas, krävdes en del nya inventarier. För fortsättningsskolans
i Vänersborg räkning torde ett ökat antal sängar med tillhörande
sängkläder samt en del andra inventarier behöva inköpas. För
fortsättningsskolan i Växjö torde symaskiner, vävstolar och andra för
flickornas undervisning erforderliga inventarier böra anskaffas. Överstyrelsen
beräknade utgifterna för nämnda ändamål för budgetåret
1938/39 till 2,000 kronor vid skolan i Vänersborg och till 3,000 kronor
för skolan i Växjö.

Utgifterna för undervisnings- och arbetsmateriel vid fortsättningsskolorna
måste givetvis bliva rätt betydande. Under budgetåret 1938/39
beräknas inköp behöva göras för 1,500 kronor vid skolan i Växjö för
tal undervisade flickor och för 22,000 kronor vid skolan i Vänersborg för
talundervisade gossar. För fortsättningsskolan i Gävle hade något särskilt
belopp icke ansetts erforderligt under första verksamhetsåret. Nyssnämnda
utgifter torde komma att till största delen täckas av inkomster
för försålda arbeten. Vad skolorna i Växjö och Gävle beträffade syntes
dylika inkomster dock knappast vara att förvänta under första verksamhetsåret.
Vid fortsättningsskolan i Vänersborg åter gestaltade sig
förhållandena annorlunda. Enligt det föregående hade överstyrelsen
bland annat hemställt, att de gossar vid den nuvarande hantverksskolan,
som vid statens övertagande av dövstumundervisningen icke fullbordat
sin utbildning, skulle få övergå till den statliga fortsättningsskolan.
örn detta bifölles, komme verksamheten vid skolan att i huvudsak
fortgå som hittills. Det kunde därför beräknas, att vissa inkomster
för förfärdigade arbeten här skulle kunna erhållas. Föreståndaren för
hantverksskolan hade beräknat, att dessa inkomster, därest elevantalet
komme att bliva omkring 50, skulle komma att uppgå till 33,000 kronor.
Överstyrelsen ansåge emellertid försiktigheten bjuda, att inkomsterna
i fråga icke beräknades till högre belopp jin det, som föreslagits
för inköp av undervisnings- och arbetsmateriel, d. v. s. till 22,000 kronor.

Flitpengar. Vid vissa skolor utdelades flitpengar till de elever, som
därav gjort sig förtjänta under arbetet i skolans verkstäder eller på
annat sätt. Överstyrelsen betraktade det för sin del såsom mycket lämpligt,
att möjligheter funnes till uppmuntran av de elever, som i de blivande
fortsättningsskolorna komme att för skolans räkning utföra arbe -

Departe mentschefen.

126 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

ten, som till betydande del skulle försäljas. I likhet med vad nu i
regel vore fallet borde sådana flitpengar utgå med fem kronor för månad
till elev, som därav gjorde sig förtjänt. Överstyrelsen beräknade,
att för budgetåret 1938/39 följande belopp bleve erforderliga för nämnda
ändamål, nämligen för fortsättningsskolan i Växjö 1,100 kronor, för fortsättningsskolan
i Vänersborg 3,300 kronor och för fortsättningsskolan i
Gävle 250 kronor.

Till inköp av böcker för skolbiblioteken hade överstyrelsen
föreslagit ett belopp av 250 kronor för varje skola.

Överstyrelsens nu förevarande kostnadsberäkningar synas i stort sett
försiktigt hållna och torde i huvudsak kunna läggas till grund för anslagskalkylerna
för nästa budgetår. Det torde böra framhållas, att av
statsmedel givetvis skola gäldas allenast sådana omkostnader för dövstumskolorna,
som belöpa på tid efter den 30 juni 1938. Med statsmedel
böra med andra ord icke bestridas omkostnader, som belöpa på
tiden före statsövertagandet. Överstyrelsen har enligt vad överstyrelsen
framhållit vid sina anslagsberäkningar utgått från denna förutsättning.

Vad angår detaljerna i överstyrelsens anslagsberäkningar må följande
framhållas.

Eftersom dövstumskolorna torde komma att i likhet med övriga statliga
undervisningsanstalter erhålla tjänstebrevsrätt, torde — såsom statskontoret
framhållit — de beräknade portoutgifterna kunna reduceras,
förslagsvis med 2,000 kronor. Särskilda medel till oförutsedda utgifter
böra icke beräknas, eftersom omkostnadsanslaget blir av förslagsanslags
natur. Detta medför en minskning med 17,000 kronor i det av överstyrelsen
beräknade omkostnadsanslaget. Kostnaderna för elevresor böra
bestridas ur ett särskilt anslag, vadan den ovanstående omkostnadsstaten
bör minskas med ytterligare 11,500 kronor. Då enligt vad förut
angivits dövstumskolbyggnaderna som regel skola redovisas å statens
allmänna fastighetsfond, ur vilken böra bestridas underhållskostnader
och dylikt, bör — såsom av byggnadsstyrelsen påpekats — den i omkostnadsstaten
uppförda delposten å 43,900 kronor till park och fastighet
beskäras med 40,900 kronor till 3,000 kronor. Medelst sistnämnda
anslagsbelopp böra bestridas allenast kostnaderna för vården av vederbörande
markområden samt däri ingående gräsmattor, planteringar, vägar
och gårdsplaner. Ur omkostnadsstaten böra vidare utgå de under
k)—m) angivna beloppen, enär de med dessa poster avsedda kostnaderna
enligt det föregående böra bestridas ur avlöningsstaten. Detta medför
en minskning med inalles 96,345 kronor i överstyrelsens beräkningar.
Vidare bör posten till läkare, sjukvård och tandvård minskas med de
arvoden, som enligt det föregående beräknats under avlöningsstaten, och
begränsas till att avse allenast sakliga sjukvårdskostnader. Posten bör
minskas med 10,450 kronor.

127

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

Å andra sidan böra under omkostnadsanslaget beräknas medel till
bestridande av dels flyttningskostnader för lärare med förslagsvis 5,000
kronor, dels ock rese- och traktamentsersättningar med förslagsvis 2,000
kronor åt lärare vid specialskolorna, vilka enligt vad i det föregående
angivits skola biträda vid den till upptagningsskolorna förlagda prövningen
av nyintagna dövstumma barn. Såsom riksräkenskapsverket i
sitt yttrande framhållit, är det icke behövligt, att beträffande sistnämnda
rese- och traktamentsersättningar meddela särskilda föreskrifter.
De för statliga lärare gällande allmänna rese- och traktamentsbestämmelserna
torde kunna tillämpas jämväl vid dessa resor. Eftersom överstyrelsen
utgått från att berörda kostnader skulle bestridas vid sidan av
omkostnadsstaten, bör alltså den av överstyrelsen föreslagna omkostnadsstaten
ökas med (5,000 + 2,000=) 7,000 kronor. Till undervisningsmateriel
och facklitteratur samt till övriga utgifter vid dövstumlärarseminariet
böra ur omkostnadsstaten bestridas de förut angivna beloppen
av 500 kronor respektive 100 kronor. Vidare böra under omkostnadsstaten
anvisas medel till bestridande av omkostnader vid fortsättningsskolan
å Broby gård. För detta ändamål hava 1937 års förutnämnda
sakkunniga beräknat ett belopp av inalles 15,374 kronor vara erforderligt.
I detta belopp ingår jämväl förenämnda livränta åt en förutvarande
ägarinna av gården, vilken livränta skall beräknas under förevarande
anslag. Vissa smärre poster, som innefattas i omförmälda
belopp å 15,374 kronor, böra bestridas från andra anslag. Med hänsyn
emellertid till att ur omkostnadsstaten bör gäldas skälig arrendeavgift
till domänverket, anser jag mig böra under förevarande anslag
till omkostnader för Broby gård räkna med ett belopp av 15,000
kronor. Eftersom 6,500 kronor av sistnämnda belopp kunna bestridas
av inflytande inkomster, bör omkostnadsanslaget höjas med (15,000 —
— 6,500=) 8,500 kronor. Ytterligare bör det av överstyrelsen för anskaffande
av inventarier och maskiner beräknade beloppet av 18,700
kronor höjas med det anslag å 2,000 kronor, som enligt vad förut anförts
bör för nästa budgetår anvisas till kompletteringar av inventarierna
i bostadsrummen å Broby gård.

Min granskning av överstyrelsens förslag till omkostnadsstat ger alltså
till resultat, att det av överstyrelsen beräknade omkostnadsanslaget bör
minskas med (— 2,000 — 17,000 — 11,500 — 40,900 — 96,345 — 10,450 +
+ 7,000+500+ 100 + 8,500 + 2,000=) 160,095 kronor till (626,775:50 —
160,095 =) i runt tal 467,000 kronor.

Det torde ankomma å Kungl. Majit att framdeles på förslag av skolöverstyrelsen
fastställa omkostnadsstat och meddela bestämmelser angående
fördelningen av de i omkostnadsstaten upptagna posterna mellan
de särskilda läroanstalterna i analogi med vad som tillämpas exempelvis
beträffande seminarierna.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr £1%.

De av överstyrelsen enligt det föregående beräknade kostnaderna
för elevresor böra — gäller beträffande blindskolelever — bestridas
från ett särskilt för ändamålet uppfört anslag av förslagsanslags natur,
benämnt Läroanstalter för dövstumma: Resor för dövstumskolelever
jämte åtföljande vårdare. Anledning torde icke föreligga att
under nästa budgetår utnyttja donationsmedel för bekostande helt
eller delvis av de på skolorna å Manilla samt i Örebro och Gävle belöpande
resorna. Beträffande grunderna för anslagets disposition synas
i stort sett kunna gälla de bestämmelser, som tillämpas beträffande motsvarande
för blindskolelever avsedda anslag. För ändamålet torde böra
för nästa budgetår anvisas 12,000 kronor.

De stipendier, som enligt det föregående skola utgå till lärarkandidater,
torde böra bestridas från ett särskilt reservationsanslag till Läroanstalter
för dövstumma: Understöd åt blivande dövstumlärare, vilket
för nästa budgetår i överensstämmelse med överstyrelsens i det föregående
återgivna kostnadsberäkningar bör uppföras med 4,000 kronor.

Överstyrelsen har som nämnts föreslagit, att fortsättningsskolpliktiga
elever skulle under vissa förutsättningar kunna komma i åtnjutande av
stipendier för att hos enskilda mästare förskaffa sig fortsatt utbildning
i något yrke. Till detta förslag har jag givit min anslutning. Medel
för sådana stipendier torde böra beredas genom anvisande av ett särskilt
anslag till Läroanstalter för dövstumma: Stipendier åt vissa fortsättningsskolpliktiga
elever, vilket bör erhålla karaktären av reservationsanslag.
Överstyrelsen har föreslagit, att för ändamålet skulle
för nästa budgetår anvisas 10,000 kronor. Häremot har jag intet att
erinra.

Såsom redan i det föregående anförts bör vidare under åttonde huvudtiteln
uppföras ett förslagsanslag till Bidrag till avlöning åt vissa på
indragningsstat hos landsting m. fl. uppförda dövstumlärare. Detta anslag
bör som nämnts för nästa budgetår fixeras till 5,000 kronor.

De statsbidrag, som enligt det föregående böra anvisas till förskolor
och skolhem för dövstumma barn, torde böra bestridas från ett särskilt
förslagsanslag till Bidrag till förskolor och skolhem för dövstumma
barn, vilket som redan nämnts bör uppföras med 16,000 kronor för
nästa budgetår.

Jag har förut tillstyrkt, att för nästa budgetår skulle anvisas 8,500
kronor till en kurs i labiologi, 7,000 kronor till föreläsningar för döv -

129

Kungl. Martts proposition Nr 212.

stumma och 2,000 kronor till anskaffande av litteratur åt vuxna dövstumma.
Dessa anslagsbelopp, som alla förutsatts skola betecknas såsom
reservationsanslag, torde böra sammanslås till ett särskilt reservationsanslag
å 17,500 kronor, vilket lämpligen bör benämnas Bidrag till
kursverksamhet m. m. för dövstumma.

Anslaget till Bidrag till tysta skolan i Lidingö bör, såsom redan nämnts,
för budgetåret 1938/39 uppföras med 10,000 kronor.

Innan jag övergår till att beräkna kostnaderna för dövstumkonsulenterna
och dövstumprästerna, må beröras frågan om för nästa budgetår
och i fortsättningen erforderliga anslag till istånds ättande av de byggnader,
i vilka de statliga dövstumskolorna skola vara inrymda.

I 1936 års utredning framhölls bland annat, att, ehuru åtskilliga reparations-
och förbättringsarbeten under senare år verkställts å en del
av dövstumskoldistriktens fastigheter, åtskilliga förbättringar dock återstode
att utföra, innan skolorna med hänsyn till lokalerna kunde anses
vara på ett tillfredsställande sätt anordnade. Vid skolorna å Manilla
och i Härnösand vore de erforderliga arbetena av betydande omfattning.
De sammanlagda kostnaderna för de ombyggnads- och förbättringsarbeten,
som på grund av då rådande förhållanden kunde anses såsom
behövliga under den närmaste framtiden, beräknades av utredningen till

1,356,000 kronor, av vilket belopp 115,500 kronor borde anvisas för budgetåret
1938/39 till utförande av förbättringsarbeten vid skolorna i Växjö,
Vänersborg och Härnösand.

Skolöverstyrelsen har i sin nu föreliggande utredning förklarat sig
anse, att nödiga ombyggnader och större reparationer borde uppskjutas,
till dess de nya skolstyrelserna hunnit taga ståndpunkt till de frågor i
nu förevarande avseende, som kunde komma att visa sig vara aktuella.
Överstyrelsen har fördenskull icke i sina statberäkningar för budgetåret
1938/39 upptagit några för fastigheternas förbättrande avsedda engångskostnader.

Byggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande över överstyrelsens berörda
utredning anfört, att byggnadsstyrelsen genom vederbörande länsarkitekter
och biträdande länsarkitekter föranstaltat örn besiktningar av
vederbörande fastigheter. Därvid hade befunnits, att en stor del av de
till anläggningarna hörande byggnaderna måste underkastas genomgripande
iståndsättnings- och moderniseringsarbeten. Styrelsen har i detta
avseende erinrat, att jag i propositionen nr 109/1937 framhållit, att vederbörande
i avvaktan på dövstumundervisningens förstatligande betänkligt
eftersatt underhållet av skolbyggnaderna.

Byggnadsstyrelsen bär förklarat sig icke hava något att i huvudsak

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 213. 9

130

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

erinra mot vad överstyrelsen anfört. Vid de av byggnadsstyrelsen verkställda
besiktningarna hade emellertid befunnits, att plåttaket å skolbyggnaden
i Växjö vore i sådant bristfälligt skick, att detsamma, därest
icke byggnaden i övrigt skulle taga skada, måste med det snaraste ersättas
med ett nytt. Detta arbete, som kunde beräknas draga en kostnad
av 15,000 kronor, borde komma till utförande redan under budgetåret
1938/39. I övrigt torde frågan om skolornas iståndsättande och modernisering
böra bliva föremål för en närmare utredning, i vilken de nya
skolstyrelserna givetvis borde deltaga. Härvid syntes även böra tagas
under övervägande, huruvida det icke i vissa fall, med hänsyn till de
stora engångskostnader, som måste nedläggas på ifrågavarande byggnader,
vore ekonomiskt fördelaktigare att uppföra nybyggnader på andra platser.
Detta torde exempelvis möjligen vara förhållandet med skolorna å
Manilla och i Lund. Styrelsen finge i detta sammanhang framhålla, att
erforderliga iståndsättnings- och moderniseringsarbeten torde visa sig
komma att draga större kostnader än vad 1936 års utredning beräknade.

Av den förberedande utredning, som sålunda verkställts, framgår, att
förslag örn anslag till de ganska omfattande iståndsättningsåtgärderna å de
nuvarande byggnaderna icke bör föreläggas 1938 års riksdag. Jag anser
mig icke i detta sammanhang böra närmare än som redan skett ingå på
dessa frågor. Kostnaderna för den av byggnadsstyrelsen rekommenderade
omläggningen av plåttaket å dövstumskolan i Växjö böra, enligt vad chefen
för finansdepartementet föreslår, bestridas med anlitande av reparationstiteln
å byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Till bestridande av utgifterna för dövstumkonsulenterna och dövstumprästerna
torde, såsom redan antytts, för budgetåret 1938/39 böra under
åttonde huvudtiteln uppföras särskilda anslag.

Ur ett anslag, av förslagsanslags natur och benämnt Dövstumpräster
och dövstumkonsulenter: Avlöningar, böra bestridas lönerna för dessa
befattningshavare.

I den avlöningsstat, som bör reglera anslagets disposition, bör uppföras
en anslagspost till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, ur
vilken böra bestridas lönerna för de fem dövstumprästerna och de fem
dövstumkonsulenterna i lönegraden B 21 och vilken enligt gängse grunder
kan beräknas till i runt tal 68,000 kronor. Det faller sig svårt att
nu verkställa någon säkrare uppskattning av storleken av de personliga
lönetillägg, som enligt det föregående böra utgå till vissa dövstumpräster
och vilka böra bestridas ur förevarande anslagspost. Jag beräknar
emellertid för ändamålet ett belopp av 2,000 kronor, varför posten bör
uppföras med (68,000+2,000 =) 70,000 kronor.

Provisoriskt dyrortstillägg bör bestridas ur en anslagspost till särskilda

131

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

löneförmåner till ordinarie tjänstemän, som lärer kunna beräknas till
förslagsvis 800 kronor.

Några ytterligare utgiftsposter behöva icke uppföras under avlöningsstaten.
Dess utgiftssumma kommer alltså att uppgå till (70,000 + 800 =)

70.800 kronor. Såsom särskilda uppbördsmedel böra emellertid, på sätt
i det föregående framhållits, uppföras bidrag från kyrkofonden dels med
de under avlöningsstaten för dövstumprästerna beräknade utgifterna,

d. v. s. med |®*>000 + 2,000 + =j 36,400 kronor, dels med ett belopp,

motsvarande den till dessa befattningshavare under nästa budgetår eventuellt
utgående provisoriska avlöningsförstärkningen, d. v. s. med 660
kronor, dels ock med ett belopp, motsvarande till dövstumprästerna
under nästa budgetår eventuellt utgående dyrtidstillägg, förslagsvis beräknat
till 5,000 kronor. De särskilda uppbördsmedlen böra alltså bestämmas
till (36,400 + 660 + 5,000 =) i runt tal 42,000 kronor.

Avlöningsstatens slutsumma skulle alltså utgöra (70,800 — 42,000=)

28.800 kronor, med vilket belopp förevarande anslag bör uppföras.

Ur ett annat anslag, som likaledes bör betecknas såsom förslagsanslag
och som bör benämnas Dövstumpräster och dövstumkonsulenter: Omkostnader,
böra bestridas reseersättningar och expenser (expeditionskostnader)
för prästerna och konsulenterna.

1937 års sakkunniga hava beräknat resekostnaderna för konsulenterna
till 20,000 kronor. Detta belopp synes mig väl högt. Jag föreslår, att
för ändamålet avses ett belopp av förslagsvis 15,000 kronor. Däremot
har jag icke något att erinra mot ifrågavarande sakkunnigas förslag örn
att för expenser beräknas tillhopa 1,500 kronor för konsulenterna.

Vad dövstumprästerna angår, har 1936 års utredningsman beräknat
utgifterna för resor till 18,000 kronor och för expenser till 2,100 kronor.
Med hänsyn till att antalet präster enligt mitt förslag skulle nedbringas
från sju till fem och att deras verksamhet skulle begränsas till att avse
de religiösa uppgifterna samt även i betraktande av att resekostnaderna
för de nuvarande dövstumprästerna under verksamhetsåret 1935—36
enligt det föregående uppgått till 13,500 kronor, torde det vara tillräckligt,
örn för ändamålet för nästa budgetår avses ett belopp av förslagsvis
10,000 kronor. Till expenser (expeditionskostnader) torde böra för
prästernas del anvisas samma belopp, som nyss beräknats för konsulenterna,
eller 1,500 kronor.

Med beaktande av det i det föregående framställda förslaget rörande
omföring från kyrkofonden till förevarande anslag av medel, svarande
mot de av dövstumprästernas verksamhet föranledda kostnaderna, skulle
för dövstumprästerna och dövstumkonsulenterna under nästa budgetår
tillämpas följande omkostnadsstat:

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 812.

Omkostnadsstat.

Utgifter:

I. Dövstumprästerna.

1. Reseersättningar, förslagsvis.........kronor 10,000

2. Expenser........................ » 1,500 kronor 11,500

II. Dövstumkonsulenterna.

1. Reseersättningar, förslagsvis......... » 15,000

2. Expenser........................ > 1,500 » 16,500

Summa utgifter kronor 28,000
Särskilda uppbördsmedel:

Bidrag från kyrkofonden........................kronor 11,500

Nettoutgift kronor 16,500.

Förevarande anslag bör alltså uppföras med 16,500 kronor. Det bör
ankomma på Kungl. Majit att framdeles fastställa omkostnadsstat och
att i samband därmed fördela de för reseersättningar och expenser anslagna
beloppen mellan de särskilda befattningshavarna.

Vid bifall till de nu framställda förslagen böra alltså för nästa budgetår
under åttonde huvudtiteln anvisas följande anslag, nämligen till

Läroanstalter för dövstumma:

Avlöningar, förslagsanslag......................kronor 823,000

Omkostnader, » ...................... » 467,000

Resor för dövstumskolelever jämte åtföljande vårdare,

förslagsanslag............................. » 12,000

Understöd åt blivande dövstumlärare, reservationsanslag
................................... » 4,000

Stipendier åt vissa fortsättningsskolpliktiga elever,

reservationsanslag.......................... » 10,000

Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos
landsting m. fl. uppförda dövstumlärare, förslagsanslag » 5,000

Bidrag till förskolor och skolhem för dövstumma barn,

förslagsanslag............................... » 16,000

Bidrag till kursverksamhet m. m. för dövstumma, reservationsanslag
............................... » 17,500

Bidrag till tysta skolan i Lidingö ................ » 10,000

Dövstumpräster och -konsulenter: Avlöningar, förslagsanslag
..... » 28,800

» » » : Omkostnader, förslags anslag,

» 16,500

Summa kronor 1,409,800.

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 812.

I jämförelse med de för innevarande budgetår under åttonde huvudtiteln
anvisade motsvarande ansla''gen — 199,000 kronor — utgör anslagshöjningen
1,210,800 kronor.

Framställningar om anvisande av medel till dyrtidstillägg och till provisorisk
avlöningsförstärkning komma att göras i annat sammanhang.

Läggas till den angivna siffran av 1,409,800 kronor kostnaderna för
sistnämnda båda löneförmåner, approximativt sammanlagt 120,000 kronor,
och de förutnämnda kostnaderna för vissa nu utgående pensioner
och tilläggspensioner, i runt tal 60,000 kronor, skulle statens kostnader
för dövstumundervisningen och vad därmed sammanhänger (frånsett
anslag till bidrag till tidning för dövstumma och till svenska föreningen
för dövas väl) uppgå till 1,589,800 kronor. Då landstingens och vederbörande
städers utgifter för år 1938 enligt de fastställda staterna beräknats
till omkring 1,483,430 kronor, skulle alltså det allmännas utgifter
för dövstumundervisningsväsendet till följd av dess förstatligande
och omorganisation ökas med omkring 106,000 kronor för budgetåret
1938/39. Härvid har hänsyn icke tagits till de utgifter, som enligt det
föregående skola gäldas å fastighetsfondens stat och av kyrkofonden.

VIII. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

1. antaga härvid fogade förslag till lag örn upphävande
av lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående dövstumundervisningen
;

2. besluta, att för meddelande av undervisning åt dövstumma
skolpliktiga barn m. fl. följande skolor från och
med den 1 juli 1938 skola vara anordnade, nämligen

fyra upptagning sskolor, av vilka en skall vara förlagd
till Härnösand, en till Lund, en till Manilla och en till
Vänersborg,

två specialskolor, av vilka den ena skall vara avsedd
för oegentligt dövstumma och förlagd till Örebro samt
den andra avsedd för skriv-teckenelever och förlagd till
Gävle, samt

fyra fortsättning sskolor, nämligen

en i Vänersborg, avsedd för gossar, som åtnjutit talundervisning,

en i Växjö, avsedd för flickor, som åtnjutit tal undervisning,

en i Gävle, avsedd för icke-talundervisade gossar och
flickor, samt

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21%.

en för undervisning i lantbruksyrket och i trädgårdsskötsel,
förlagd till Broby gård i Funbo socken i Uppland;

3. besluta, att för utbildning av lärare för dövstumundervisningen
skall upprätthållas ett seminarium vid
dövstumskola, som av Kungl. Maj.! bestämmes;

4. besluta, att bestämmelserna i avlöningsreglementet
för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende skola
från och med den 1 juli 1938 göras tillämpliga å lärare
vid statens dövstumskolor;

5. besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, skall från och med
den 1 juli 1938 äga tillämpning å husmödrar och sjuksköterskor
vid statens dövstumskolor ävensom å dövstumpräster
och dövstumkonsulenter;

6. bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig i sådant hänseende i det
föregående föreslagits meddela erforderliga särskilda bestämmelser
och övergångsbestämmelser beträffande tillämpning
av omförmälda avlöningsreglementen å de under
4 och 5 angivna befattningshavarna ävensom angående
övergångslön;

7. godkänna följande personalförteckning för statens
läroanstalter för dövstumma, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1938/39:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

7 rektorer, lön enligt i anslutning till avlöningsreglementet
för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende
meddelade särskilda bestämmelser
............................... —

Anm.: Av dessa rektorer skola 1 tillhöra avlöningsgruppen II
i sagda bestämmelser, 5 avlöningsgruppen III och 1 avlönings -

gruppen IV.

58 lärare i kunskapsämne..................L 20

7 arbetslärare i fortsättningsskola...........L 15

1 skolkökslärarinna......................L15

2 skolköks- och kindergartenlärarinnor.......L 15

14 arbetslärare i barndomsskola.............L 10

2 slöjdlärarinnor........................L 10

2 kindergartenlärarinnor.................. L 10

1 kindergarten- och gymnastiklärarinna......L 10

6 husmödrar...........................B 7

5 sjuksköterskor........................B 6

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 81%.

Tjänstemän å övergångsstat.

6 slöjdlärarinnor........................L 8;

8. godkänna följande avlöningsstat för läroanstalterna
för dövstumma, att tillämpas under budgetåret 1938/39:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis................kronor 600,000

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat,
förslagsvis............ » 22,000

3. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit:

a. Grundbelopp . . . kronor 32,050

b. Vikariatsersättningar
m. m.,

förslagsvis .... »_350 » 32,400

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal:

a. Grundavlöningar

m. m., förslagsvis kronor 157,000

b. Avlöningsförhöj -

ningar m. m.,

förslagsvis..... » 4,000 » 161,000

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie

och icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis
..... »_7,600

Summa förslagsanslag kronor 823,000;

9. till Läroanstalter för dövstumma: Avlöningar för
budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag

av.............................kronor 823,000;

10. till Läroanstalter för dövstumma: Omkostnader för
budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag

av.............................kronor 467,000;

11. till Läroanstalter för dövstumma: Resor för dövstumskolelever
jämte åtföljande vårdare för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av ... . kronor 12,000;

12. till Läroanstalter för dövstumma: Stipendier åt
vissa fortsättningsskolpliktiga elever för budgetåret 1938/
39 anvisa ett reservationsanslag av ... . kronor 10,000;

13. till Läroanstalter för dövstumma: Understöd åt

blivande dövstumlärare för budgetåret 1938/39 anvisa ett
reservationsanslag av................kronor 4,000;

136

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 212.

14. bemyndiga Kungl. Majit att meddela bestämmelser
angående statsbidrag till avlöning åt sådan vid dövstumundervisningsväsendet
nu anställd föreståndare eller
ordinarie lärare, vilken icke önskar övergå till tjänstgöring
vid statlig dövstumskola och icke heller kan lagligen
därtill förbindas och som på grund härav må komma att
uppföras på indragningsstat hos vederbörande landsting
eller stad, som icke deltager i landsting;

15. såsom Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat
hos landsting m. fl. uppförda dövstumlärare för
budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag

av..............................kronor 5,000;

16. medgiva, att bidrag till förskolor och skolhem för
dövstumma barn må från och med budgetåret 1938/39
utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som av mig i det föregående angivits;

17. såsom Bidrag till förskolor och skolhem för döv stumma

barn för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag
av........................kronor 16,000;

18. såsom Bidrag till kursverksamhet m. m. för döv stumma

för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag
av ........................kronor 17,500;

19. såsom Bidrag till tyska skolan i Lidingö för budgetåret
1938/39 anvisa ett anslag av......kronor 10,000;

20. godkänna följande personalförteckning för dövstumprästerna
och dövstumkonsulenterna, att tillämpas tills

vidare från och med budgetåret 1938/39:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

5 dövstumpräster.........................B 21

5 dövstumkonsulenter.....................B 21;

21. godkänna följande avlöningsstat för dövstumprästerna
och dövstumkonsulenterna, att tillämpas under
budgetåret 1938/39:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis.................kronor 70,000

2. Särskilda löneförmåner till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . ,............. »_800

Summa utgifter kronor 70,800

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 81®.

137

Särskilda uppbördsmedel:

Bidrag från kyrkofonden kronor 42,000

Nettoutgift kronor 28,800;

22. till Dövstumpröster och dövstumkonsulenter: Avlöningar
för budgetåret 1938/39 anvisa ett

för slag sanslag av..................kronor 28,800;

23. till Dövstumpräster och dövstumkonsulenter: Om kostnader

för budgetåret 1938/39 anvisa ett
förslagsanslag av...................kronor 16,500;

24. bemyndiga Kungl. Maj:t att taga det under elfte
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. i anspråk för bestridande av
omförmälda pensioner och tilläggspensioner till vissa förutvarande
befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet
och deras efterlevande;

25. till Inköp av egendomen Broby gård m. m. å
kapitalbudgeten under rubrik Statens domäners fond för
budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag

av..............................kronor 60,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami.

Nr 21%.

10

138

Kungl. Majlis proposition Nr 212.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Dövstumundervisningsväsendets uppgift och nuvarande organi -

sation ........................................... 4

II. Förutsättningarna för ett statsövertagande av dövstumunder visningsväsendet.

.................................. 8

1937 års riksdags beslut......................... 8

Landstingens och vederbörande städers yttranden i fråga

om villkoren för statsövertagandet.................. 11

Statskontorets utlåtande......................... 13

Departementschefen............................ 13

III. Dövstumundervisningsväsendets organisation efter statsövertagandet
......................................... 16

1936 års förslag............................... 16

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag............... 18

Yttranden................................... 31

Departementschefen ............................ 33

IV. De statliga dövstumskolornas personal.................. 37

A. Personalens sammansättning och storlek............... 37

Nuvarande förhållanden......................... 37

1936 års förslag............................... 39

Skolöverstyrelsens förslag........................ 39

Yttranden................................... 43

Departementschefen............................ 43

B. Personalens löneställning........................... 46

1. Rektorers och ämneslärares tjänstgöringsskyldighet... 46

2. Rektorer................................. 48

3. Ordinarie lärare i kunskapsämne................ 51

4. Lärare i gymnastik.......................... 52

5. Arbetslärare och slöjdlärarinna................. 53

6. Skolkökslärarinna och kindergartenlärarinna........ 56

7. Husmoder................................. 58

8. Sjuksköterska.............................. 59

9. Vaktmästare och maskinist.................... 59

10. Icke-ordinarie lärare......................... 60

11. Tjänstepersonalen m. m....................... 61

12. Avlönings- och pensionsbestämmelser............. 64

Departementschefen............................ 70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 313. 139

Sid.

C. Övergångsförhållanden............................. 76

Skolöverstyrelsens förslag........................ 76

Statskontoret................................. 83

Departementschefen............................ 83

V. Lärarutbildning................................... 87

Nuvarande förhållanden......................... 87

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag............... 87

Yttranden................................... 89

Departementschefen............................ 90

VI. Vissa särskilda åtgärder till förmån för de dövstumma..... 91

A. Religiös och social omvårdnad av de dövstumma........ 91

Nuvarande förhållanden......................... 91

1936 års utredningsman......................... 93

1937 års sakkunniga............................ 93

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag............... 99

Yttranden...................................103

Departementschefen............................104

B. Vissa andra åtgärder till förmån för de dövstumma......108

Departementschefen............................115

VII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1938/39 ............... 117

Departementschefen............................117

» ............................126

» 130

VIII. Hemställan.......................................133