Kungl. Majlis proposition nr 207.
1
Nr 207.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den
12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister
(alkoholistlaq); awén Stockholms slott den 12
mars 1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1938,
1 sami. Nr 207.
297 3S 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoholistlag).
Härigenom förordnas, att rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. samt 1—17, 20,
28, 29, 43, 47, 48, 51—53, 55, 60 och 62 §§ lagen den 12 juli 1931 örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag), 10, 11, 29, 51 och 52 §§ sådana dessa
lagrum skola lyda enligt lag den 9 april 1937 (nr 128), skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
1 §■
Är någon---ordentligt liv.
Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit
under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för
fylleri eller för ett kringflackande liv.
2 Kap.
Om nykterhetsnämnder.
2§-
I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje
län en länsnykterhetsnämnd.
Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.
3§-
Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift,
var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt
att i enlighet med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga
för dess höjande erforderliga åtgärder.
Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt
att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,
råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga
drycker eller ersättningsmedel därför samt genom åtgärder mot
olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;
att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden
till vederbörande myndigheter; samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 3
att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar, som
äga samband med nämndens uppgifter.
Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad
örn de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över
att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning
och bistånd.
Nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar
angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelar. Kommunal nykterhetsnämnd
har därjämte att följa dylika råd och anvisningar, som meddelas
av länsnykterhetsnämnden.
Årlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område
samt angående nämndens verksamhet skall avgivas
av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i
stad till stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunalstämma
samt
av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen och socialstyrelsen.
Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat.
4§-
Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är
ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens
fattigvårdsstyrelse.
Konungen äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att
kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.
Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till
det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras,
dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna
skall minst en vara kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen,
vara ledamot av nämnden.
Suppleanter för —--vara kvinna.
Beträffande valbarhet —--- motsvarande tillämpning.
I fråga--— stadsfullmäktige meddelar.
5 §■
I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres
av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud.
Till ombud må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan
lämplig person. Länsnykterhetsnämndens ombud äger i sådan egenskap deltaga
i den kommunala nykterhetsnämndens överläggningar men ej i besluten.
I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall
kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till
ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på
nykterhetsnämnds prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till
sådan föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
6 §•
Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse,
som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas
namn och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden.
Då ordförande, föredragande eller länsnykterhetsnämndens ombud utsetts,
skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.
7 §•
Konungen äger för viss kommun förordna, stt befattningen med ärenden,
som kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning
Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott.
Närmare föreskrifter —--av Konungen.
8 §•
I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt
biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.
Finnes ersättning---bestämma därom.
9 §•
Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:
en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,
en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd
med medicinalstyrelsen,
en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt
två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två
landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en
stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stadsfullmäktige
i den staden en ledamot.
I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver de
av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter,
av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.
För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män
och kvinnor, som fyllt tjugufem år. Beträffande obehörighet och rätt att
avsäga sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen örn fattigvården finnes
stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.
Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller
suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare
för den tid, som återstått för den avgångne.
Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.
Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet
är särskilt stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
5
3 Kap.
Om hjälpätgärder.
10 §.
Polis- och åklagarmyndighet åligger att. när den erhållit kännedom örn
förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt
åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin
verksamhet erhållit kännedom.
Örn skyldighet — — — särskilt stadgat.
11 §■
Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall
nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann
kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter.
Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det
den kommunala nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader
efter det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder,
som vidtagits i anledning av anmälan.
12 §.
Där så erfordras, må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den, som
är föremål för undersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller
särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Ar han bevisligen
kallad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger
nämnden fälla honom att böta tio kronor och genom vite, högst trettio kronor,
tillhålla honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd tid, äger
nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande
samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd, fälla honom
till vitet.
Då eljest---hans hämtande.
Ordförande i---ovan sägs.
13 §.
Framgår av kommunal nykterhetsnämnds undersökning, att den, om vilken
är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden,
där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett
nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpätgärder.
Nämnden bör — — — lämplig anstalt.
Då omständigheterna —--två år.
6
Kungl. Majus proposition nr 207.
14 §.
1 mom. Finner länsnykterhetsnämnden, att fall, som i detta kapitel avses,
av kommunal nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden
genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse.
Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder
i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala nämnden, Har
sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden, må den kommunala nämnden
ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden
föreskriver.
Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom i första stycket sägs,
äger länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal
nykterhetsnämnd.
2 mom. Brukar någon, som vistas inom länet, alkoholhaltiga drycker till
uppenbar skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden förordna,
att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminuteras.
Enahanda befogenhet tillkommer kommunal nyktersnämnd i
fråga örn sådan person, vilken vistas inom kommunen.
15 §.
Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande
vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för
allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.
Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål
för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.
4 Kap.
Örn tvångsintagande å alkoholistanstalt.
16 §.
1 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, såsom i 1 §
sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt
liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom
därtill, äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka
om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.
2 mom. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall, som i
1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.
17 §.
Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk, och finnes han i följd därav vara
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller för han ett kringflackande
liv, äger den kommunala nykterhetsnämnden, ändå att fall, som
avses i 16 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen
ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholist
-
7
Kungl. Majus proposition nr 207.
anstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej kinder för länsstyrelsen att
fortsätta nied ärendets handläggning.
Är faran för säkerhet eller liv så överhängande, att åtgärd, som ankommer
på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, eller föreligger anledning befara,
att den, örn vilken är fråga, kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen
vidtagit åtgärd i anledning av sådan ansökning, varom i första
stycket förmäles, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare
omhändertaga honom.
Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,
att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten
utan uppskov göra sådan ansökning.
Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning
för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
2° §•
Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv, eller för han ett kringflackande
liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, även innan han blivit hörd i ärendet
föranstalta örn att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å
allmän alkoholistanstalt eller, örn plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas,
omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt.
28 §.
Sökanden i---är stadgat.
Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnd, som gjort
ansökning i ärendet, ställa den, som beslutet avser, under övervakning på sätt
i 61 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.
Underlåter kommunal nykterhetsnämnd att föranstalta örn verkställighet av
beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsnykterhetsnämnden
föranstalta därom.
29 §•
Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att
den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
25 §, har länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av beslutet.
Lag samma — — — andra stycket.
Finner länsstyrelsen — — — tre månader.
Föreligga i---anståndet förverkat.
Vad i---två år.
43 §''
Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall
anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §
sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen
må fortgå under permissionstiden.
Vare sig — — — hans rättelse.
Där så — — — meddelade föreskrifter.
Anstaltens styrelse — — — paragraf avses.
8
Kungl. Majda proposition nr 207.
47 §.
Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda
omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på
sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom
besörja. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.
Vare sig---hans rättelse.
Där så —--meddelade föreskrifter.
48 §.
Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot meddelade
föreskrifter, må kommunal nykterhetsnämnd, där han ej genom hjälpåtgärd
kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd
prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må
ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv eller för han ett kringflackande liv, må jämväl
polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall i sådant
fall vad i 17 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning.
I ansökningen---efter utskrivningen.
Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tillämpning
för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
Länsstyrelsen har---denna lag.
51 §.
Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket
vidkännas.
52 §.
Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen
1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;
2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;
3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra
stycket;
4. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.
53 §.
I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande
å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,
svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel; dock
att, örn länsnykterhetsnämnd gjort sådan ansökning, ansvarigheten för vårdkostnaden
åvilar den kommunala nykterhetsnämnd, i vars ställe länsnykterhetsnämnden
vidtagit åtgärden.
9
Kungl Maj:ts proposition nr 207.
55 §.
Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos länsstyrelsen
anföra besvär över beslutet inom trettio dagar från den dag, då han
erhöll del därav. Över beslut av nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. må
besvär anföras hos länsstyrelsen inom tid, som nyss nämnts. Över annat av
nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
60 §.
Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån
sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta
med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra
myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social
hjälpverksamhet, samt med systembolag.
62 §.
Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk
såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe
eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra
anmälan härom hos överförmyndaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939, från och med vilken dag
förordningen den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å
nykterhetsnämnd upphäves. Redan före den 1 januari 1939 skola dock ledamöter
och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna utses för åren 1939 och
1940.
Därest lagen den 9 april 1937 (nr 128) angående ändring i vissa delar av
alkoholistlagen vid förstnämnda tidpunkt ännu icke trätt i kraft, skola, intill
dess så sker, 10, 11, 29, 51 och 52 §§ alkoholistlagen hava följande lydelse.
10 §.
Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn
förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetenämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt
åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin
verksamhet erhållit kännedom.
n §.
Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall
nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann
kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter.
10
Kungl. May.ts proposition nr 207.
29 §.
Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att
den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
25 §, har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.
Finner länsstyrelsen, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å
allmän alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,
när skäl därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och
vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå
under längre tid än tre månader.
Föreligga särskilda skäl till antagande, att den, som beslutet avser, skall
låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen
medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen
därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen
må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna
därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.
51 §.
Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § andra stycket, skall statsverket
vidkännas.
52 §.
Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen
1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;
2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;
3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.
Kungl. Maj:is proposition nr 207.
11
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 4 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om ändring i vissa
delar av alkoholistlagen samt anför:
Inledning.
Frågan om en revision av den till och med den 30 juni 1932 gällande 1913
års lag örn behandling av alkoholister var på sin tid under flera år föremål
för utredning. Särskilda sakkunniga, tillkallade inom justitiedepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1925, avgå vo den 30
september 1926 betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot
dryckenskap och fylleri jämte därmed sammanhängande författningsförslag
(statens offentliga utredningar 1926:17). Sedan därefter jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 11 november 1927 åt 1927 års sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen
uppdragits att avgiva utlåtande och förslag i anledning
av nyssnämnda betänkande, avgåvo dessa sakkunniga den 11 november 1929
betänkande med förslag till lagstiftning om alkoholistvård (statens offentliga
utredningar 1929:29). Vid betänkandet fanns fogat, bland annat, förslag till
lag örn behandling av alkoholister, över såväl 1926 som 1929 års förslag avgåvos
yttranden av myndigheter och sammanslutningar.
Sedan 1929 års förslag varit föremål för överarbetning inom socialdepartementet,
framlades för 1931 års riksdag genom proposition nr 164 förslag till
lag i ämnet. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 39) antog
riksdagen för sin del ett från propositionens förslag i vissa hänseenden avvikande
förslag till lag örn behandling av alkoholister (alkoholistlag), varefter
Kungl. Majit den 12 juni 1931 i överensstämmelse därmed utfärdade nu
gällande lag (Sv. förf.-saml. 1931:233).
Rusdryckslagstiftningsrevisionen, som tillsatts år 1928 med uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av gällande lagstiftning
rörande försäljning av rusdrycker, avgav den 23 oktober 1934 betänkande
med förslag till spritdryclcsförordning m. m. (statens offentliga utredningar
1934:39). Förutom huvudförslaget — förslag till förordning angående
försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordning) — innehöll
12
Kungl. Majus proposition nr 207.
betänkandet, bland annat, förslag till lag om nykterhetsvård. Att framlägga
förslag i sistnämnda hänseende ingick visserligen icke i direktiven för rusdryckslagstiftningsrevisionen,
men då enligt revisionens åsikt lagstiftning
rörande behandling av alkoholmissbrukare och försäljningslagstiftningen hade
samma allmänna syfte — att förebygga och motverka sådant bruk av alkohol,
som medförde sociala eller ekonomiska skadeverkningar — och i olika hänseenden
grepe in i varandra, hade revisionen till behandling upptagit jämväl
spörsmålet om utveckling av lagstiftningen örn den individuella nykterhetsvården
till större ändamålsenlighet.
Revisionen anförde inledningsvis härom:
De allmänna utgångspunkterna för revisionen hade härvid varit å ena
sidan, att det i vårt land alltjämt — trots den gynnsamma utveckling av
nykterhetstillståndet, som ovedersägligen ägt rum under de sista årtiondena
■— i stor omfattning förekomme alkoholmissbruk med betydande skadeverkningar
både för enskilda personer och för det allmänna, samt å den andra,
att det vore möjligt att väsentligt förbättra dessa förhållanden genom att
göra organen för den särskilda nykterhetsvårdande verksamheten bättre
skickade för sin uppgift och i samband därmed giva dem ökade befogenheter
särskilt i fråga örn det begynnande missbruket.
Revisionens förslag till lag örn nykterhetsvård innefattade ändringar i förhållande
till alkoholistlagen i huvudsakligen två avseenden, nämligen inrättande
av länsnykterhetsnämnder och utsträckning av möjligheterna att ingripa
mot alkoholmissbrukare.
I förstnämnda hänseende anförde revisionen, att den nuvarande nykterhetsnämndsinstitutionen
borde bibehållas för framtiden men utbyggas på
ändamålsenligt sätt. I syfte att stärka organisationen av nykterhetsnämnderna
föreslog revisionen, att i varje län skulle inrättas en de kommunala
nämnderna överordnad nykterhetsnämnd, länsnykterhetsnämnden, vilken
skulle hava till uppgift att handhava nykterhetsvården inom länet och därvid
bland annat utöva tillsyn över att de kommunala nämnderna fullgjorde dem
tillkommande uppgifter samt lämna dem vägledning och bistånd. Staten
borde helt åtaga sig kostnaden för länsnykterhetsnämndernas verksamhet.
Vad angick spörsmålet örn utsträckning av möjligheterna att ingripa mot
alkoholmissbrukare, erinrade revisionen därom, att gällande lag ingalunda avsåge
varje missbruk av alkohol av sådan art, att samhällsintresset måste
anses berört därav, utan vore inskränkt till sådana fall, då missbruket fortskridit
högst avsevärt och åstadkommit vissa grova och klart utpräglade
sociala skadeverkningar. Det komme dock egentligen icke an på att utvidga
möjligheterna för tvångsingripande utan fastmer att öka utrymmet för nykterhetsnämndernas
hjälpande och förebyggande verksamhet. Revisionen föreslog
därför en sådan omläggning av alkoholistlagstiftningen, att denna innefattade
möjlighet till ett varsamt ingripande i form av hjälpåtgärder mot
alkoholmissbruk på ett tidigare stadium än vad nu kunde ske. Den grundläggande
bestämmelsen i detta hänseende i revisionens förslag (11 § 1 mom.)
stadgade, att örn någon, som vistades inom kommunen eller där ägde hemortsrätt,
gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker
13
Kungl. Majus proposition nr 207.
eller ersättningsmedel därför till skada för sig eller annan, den kommunala
nykterhetsnämnden skulle söka vidtaga för lians återförande till ett nyktert
och ordentligt liv lämpliga hjälpåtgärder.
Utöver nu angivna huvudändringar innefattade revisionens förslag till lag
örn nykterhetsvård endast mindre skiljaktigheter i förhållande till gällande
alkoholistlag.
Efter remiss avgåvos yttranden över revisionens betänkande av ett stort
antal myndigheter och sammanslutningar. I vissa yttranden framhölls, att
gällande lag varit i tillämpning så kort tid, att ändringar över huvud icke
ännu borde göras. Uttalanden i sådan riktning gjordes av, bland andra, socialstyrelsen,
statens inspektör för fattigvård och barnavård, medicinalstyrelsen
och länsstyrelsen i Stockholms län. En motsatt uppfattning uttalades direkt
av, bland andra, länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, kontrollstyrelsen
samt svenska stadsförbundet. Beträffande frågan örn inrättande av
länsnykterhetsnämnder voro meningarna delade. Flertalet yttranden gingo
emellertid i avstyrkande riktning. Yad slutligen angår förslaget örn utvidgning
av området för nykterhetsnämndens ingripande, uttalades i yttrandena i
allmänhet betänkligheter mot detsamma.
I skrivelse den 25 november 1935 från nykterhetsnämndernas sammanslutning
i Jönköpings län hemställdes, under erinran att rusdryckslagstiftningsrevisionens
förslag till lag örn nykterhetsvård icke innehölle några särskilda
bestämmelser angående behandling av s. k. vagabonderande alkoholister, att
vid utarbetande av lagförslag på grundval av revisionens betänkande spörsmålet
örn de vagabonderande alkoholisternas omhändertagande måtte beaktas.
Nykterhetsnämndernas centralkommitté anförde i skrivelse den 28 mars
1936, att enklaste vägen att vinna det av revisionen avsedda målet att stärka
organisationen av nykterhetsnämnderna vore, att de uppgifter, vilka revi
sionen avsett skola handhavas av länsnykterhetsnämnderna, i stället anförtroddes
de frivilliga nykterhetsnämndssammanslutningarnas styrelser.
I tvenne skrivelser den 25 november 1936 hemställde nykterhetsnämndernas
riksförbund, dels att sådan ändring av alkoholistlagen måtte vidtagas,
att lagen kunde komma till användning även i fråga om de vagabonderande
alkoholisterna, dels ock att ändring måtte vidtagas jämväl därutinnan, att
läkare bleve ålagd att, när han erhållit kännedom om förhållande, som borde
föranleda ingripande av nykterhetsnämnd, ofördröjligen göra anmälan därom
till nämnden.
Genom proposition (nr 35) framlades vid 1937 års riksdag förslag angående
ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av bötesstraff
jämte därmed sammanhängande förslag till ändring i vissa delar av
alkoholistlagen. För ernående av, bland annat, ett mera regelmässigt och
effektivt ingripande mot personer, som begått upprepade fylleriförseelser, föreslogs
i 11 § av förslag till lag om verkställighet av bötesstraff skyldighet för
åklagare att, innan talan örn förvandling av böter för fylleri eller för fylleri
jämte annat brott anhängiggjordes mot bötfälld, som under de två senast för
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
flutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, göra anmälan
om förhållandet hos vederbörande nykterhetsnämnd. Föreskriften i 11 § av
gällande alkoholistlag att nykterhetsnämnden efter sådan anmälan vore skyldig
att verkställa undersökning föreslogs skola kompletteras med en bestämmelse,
att nämnden hade att skyndsamt och senast inom två månader efter
det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder, som vidtagits
i anledning av anmälan. Angående åklagarens vidare befattning med
ärendet skulle enligt 11 § lagen örn verkställighet av bötesstraff gälla, att han
skulle föra talan om förvandling, därest nämnden ej inom nyssnämnda tid
hos länsstyrelsen gjort ansökan örn den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt.
Talan örn förvandling skulle ock föras, örn sådan ansökan gjorts
men länsstyrelsens beslut icke innefattat förordnande örn den bötfälldes in
tagande å allmän alkoholistanstalt. Örn däremot genom lagakraftvunnet beslut
sådant förordnande meddelats, skulle frågan örn böternas förvandling vara
förfallen.
Förslagen antogos av riksdagen. Lag örn verkställighet av bötesstraff samt
lag angående ändring i vissa delar av alkoholistlagen utfärdades den 9 april
1937 (Sv. förf.-sami. nr 119 och 128). 11 § i förstnämnda lag samt sistnämnda
lag skola emellertid i avbidan på ökning av antalet vårdplatser vid de allmänna
alkoholistanstalterna icke träda i kraft, förrän den dag Konungen förordnar.
Genom proposition (nr 242) framlades vidare för 1937 års riksdag förslag
till förordningar angående försäljning av rusdrycker och örn införande av
nämnda förordning ävensom förordning med vissa föreskrifter i avseende å
nykterhetsnämnd. I propositionen, som anmäldes på finansdepartementets
föredragning, omnämndes, att frågan om en mera genomgripande revision av
alkoholistlagstiftningen tillsvidare ansetts böra bliva föremål för ytterligare
överväganden inom socialdepartementet, varför något förslag därutinnan icke
lomme att framläggas i samband med förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.
I flera motioner yrkades avslag å propositionen under åberopande,
bland annat, att frågan örn införande av en ny försäljningslagstiftning icke
lämpligen borde komma under övervägande utan att till samtidig behandling
förelåge förslag till ny lagstiftning angående nykterhetsvård i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, som i sådant hänseende framlagts av rusdryckslagstiftningsrevisionen.
Bevillningsutskottet yttrade i betänkande (nr 28), bland annat:
Utskottet funne i likhet med departementschefen hinder icke möta att
redan nu upptaga till behandling frågan om genomförande av ny försäljningslagstiftning.
Icke minst med tanke på att eftergifter i fråga om försäljningsrestriktionerna
lättare skulle låta sig genomföras, därest nykterhetsnämnderna
sattes i stånd att utöva en verkligt effektiv nykterhetsvård, funne
utskottet det emellertid angeläget, att frågan örn lagstiftningsåtgärder för ernående
av en förbättrad nykterhetsvård icke måtte undanskjutas utan förslag
örn möjligt föreläggas nästa års riksdag.
Beträffande förslaget till förordning med vissa föreskrifter i avseende å
nykterhetsnämnd anfördes i propositionen, bland annat:
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Gällande rusdrycksförsäljningsförordning innekölle i 64 § vissa allmänna
föreskrifter angående nykterhetsnämnds åligganden, vilka av rusdryckslagstiftningsrevisionen
uteslutits ur förslaget till ny försäljningsförordning och
i stället med vissa modifikationer upptagits i 2 § förslaget till lag örn nykterhetsvård.
På samma sätt hade bestämmelsen i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen
angående befogenhet för nykterhetsnämnd att förordna örn förbud
mot utminutering av rusdrycker till viss person ersatts av ett stadgande
i 13 § förslaget till lag örn nykterhetsvård, enligt vilket länsnykterhetsnämnd
skulle äga förordna, att alkoholhaltiga drycker icke finge av försäljare utlämnas
till den, som brukade sådana drycker till skada för sig eller annan.
Då förslaget till lag örn nykterhetsvård icke vore avsett att nu genomföras,
torde det vara erforderligt att i annan ordning meddela bestämmelser i förevarande
hänseenden. Härvid syntes lämpligen kunna så förfaras, att hithörande
stadganden i rusdrycksförsäljningsförordningen överfördes till en
särskild av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen förordning. Vissa ändringar
i nu gällande bestämmelser torde i samband härmed få anses motiverade.
Såvitt anginge nykterhetsnämnds befogenhet att förordna om förbud mot utminutering
syntes sålunda lämpligt, att tiden för sådant förbud, i likhet med
vad revisionen avsett, begränsades från för närvarande tre till högst ett år.
Det torde även med fog kunna göras gällande, att nykterhetsnämnderna borde
äga meddela förordnande av nu ifrågavarande slag utan att, såsom för närvarande,
behöva avvakta initiativ från olika myndigheter, anhöriga m. fl. I
nu berörda avseenden förordades alltså, att avvikelser finge ske från bestämmelserna
i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Det stadgande, som borde
ersätta föreskrifterna i 64 § rusdrycksförsäljnmgsförordningen, torde vidare
kunna avfattas i viss överensstämmelse med motsvarande stadgande i förslaget
till lag örn nykterhetsvård; dock borde härvid icke medgivas befogenhet
för nykterhetsnämnd att, såsom revisionen föreslagit, göra framställning
till enskilda personer.
Mot sistnämnda författningsförslag framställde bevillningsutskottet icke
någon erinran.
Yad bevillningsutskottet hemställt, d. v. s. antagande av förslag till förutnämnda
tre förordningar, godkändes av riksdagen. — Förordningarna utfärdades
sedermera den 18 juni 1937 (Sv. förf.-saml. nr 436—438).
Vid 1937 års riksdag behandlades jämväl i annat sammanhang ett alkoholistlagstiftningsspörsmål.
I en motion (I: 72) hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag till sådana ändringar i
den nuvarande alkoholistlagen, att densamma bleve i av lagstiftningen åsyftad
utsträckning tillämplig jämväl å de vagabonderande alkoholisterna.
I utlåtande (nr 54) över motionen anförde andra lagutskottet efter att hava
redogjort för innehållet i olika sakkunnigutredningar och skrivelser till Kungl.
Majit m. m.
Det i motionen berörda spörsmålet vore enligt utskottets mening av sådan
betydelse, att det väl förtjänade tagas under övervägande. Såsom av den i
utskottets utlåtande lämnade redogörelsen framginge, hade spörsmålet under
den senaste tiden i flera olika sammanhang aktualiserats. Sålunda vore en
framställning i ämnet för närvarande beroende på Kungl. Majits prövning.
Därjämte hade bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 28/1937 framhållit
angelägenheten av att förslag till lagstiftningsåtgärder för ernående av en
förbättrad nykterhetsvård örn möjligt förelädes nästa års riksdag. Med hän
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
syn härtill ansåge sig utskottet kunna förutsätta, att Kungl. Majit komme att
ägna den föreliggande frågan erforderlig uppmärksamhet. Utskottet funne
därför icke skäl föreslå riksdagen att i anledning av motionen göra någon
framställning till Kungl. Majit.
På förslag av utskottet beslöt riksdagen, att motionen icke skulle föranleda
till någon åtgärd.
I förevarande sammanhang må omnämnas, att chefen för justitiedepartementet
jämlikt Kungl. Majits den 11 juni 1937 givna bemyndigande utsett en
kommitté om nio personer för att verkställa utredning och framlägga förslag
angående den straffrättsliga behandlingen av förbrytare, vilkas kriminalitet
sammanhänger med ett lättjefullt och oordnat levnadssätt hos den brottslige,
ävensom angående en revision av gällande lag örn lösdriveri. Kommittén har
utarbetat preliminära lagutkast i ämnet med motiv, vilka intagits i »promemoria
jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar,
lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga». Promemorian har i början av
innevarande år tillställts ett antal myndigheter och organisationer med hemställan
om yttrande. Till innehållet i promemorian återkommer jag i det
följande.
Departementspromemoria angående ändringar i
alkoholistlagen.
Inom socialdepartementet upprättades under hösten 1937 en »promemoria
angående förslag rörande vissa ändringar i alkoholistlagen».
I promemorian lämnades under huvudrubrikerna »I. Rusdryckslagstiftningsrevisionens
förslag till lag om nykterhetsvård», »II. Nykterhetsnämndernas
riksförbunds framställning angående samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd»
samt »III. Nykterhetsnämndernas riksförbunds framställning angående
behandling av vagabonderande alkoholister» kortfattade redogörelser
för vissa bestämmelser i gällande alkoholistlag, för innehållet i olika sakkunnigförslag
på alkoholistlagstiftningens område och däröver avgivna
yttranden samt till Kungl. Majit ingivna framställningar i ämnet ävensom
för riksdagsbehandling åren 1931 och 1937 av hithörande spörsmål.
Vidare anfördes i promemorian, att — i syfte att erhålla effektiv kontroll
över att de kommunala nykterhetsorganen fullgjorde vad å dem ankomme
beträffande nykterhetsvården — inrättande av länsnykterhetsnämnder ifrågasattes
i enlighet med de närmare bestämmelser, som föreslagits uti ett i
promemorian intaget utkast till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).
Samma utkast innehöll jämväl bestämmelser, som åsyftade att bereda myndigheterna
effektiva medel att komma tillrätta med problemet rörande de
vagabonderande alkoholisternas behandling. Lagutkastet torde såsom bilaga
(Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Promemorian remitterades för avgivande av utlåtande till socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
barnavård, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom styrelserna
för statens alkoholistanstalter å Venngarn och Svartsjö samt i Landskrona.
Tillfälle att avgiva yttrande bereddes landstingens förvaltningsutskott
i samtliga län, styrelserna för icke statliga alkoholistanstalter, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
svenska skyddsförbundet, nykterhetsnämndernas riksförbund, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund och landsföreningen för sund nykterhetspolitik.
Yttranden avgåvos av samtliga myndigheter och sammanslutningar med undantag
av nio landstings förvaltningsutskott, styrelsen för alkoholistanstalten
Hemmet Mälargården samt svenska skyddsförbundet.
Vid utlåtanden från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna funnos fogade
åtskilliga av dem infordrade yttranden av nykterhetsnämnder m. fl.
I remissyttrandena upptogos i första hand till behandling de i departementspromemorian
under särskilda huvudrubriker berörda spörsmålen. Därjämte
framlades emellertid åtskilliga förslag till andra ändringar av alkoholistlagen
än de uti promemorian ifrågasatta. Ändringar påkallades därvid i följande
hänseenden.
Bestämmelser erfordrades, som möjliggjorde ett ingripande mot alkoholmissbrukare
på ett tidigare stadium av missbruk än vad gällande lag medgåve.
Lagens tillämplighetsområde (i 1 §) borde utvidgas till att omfatta alkoholister,
som gjort sig skyldiga till olaga sprithantering, alkoholmissbrukare under 25
års ålder, för brott straffriförklarade alkoholmissbrukare, som prövats icke
vara i behov av vård å sinnessjukhus, samt stationära lösdrivare-alkoholister.
Särskild nykterhetsnämnd borde bliva obligatorisk i varje kommun. Uttrycklig
föreskrift borde införas därom, att envar ägde rätt att göra anmälan till nykterhetsnämnd
örn missförhållande, vars avhjälpande kunde ankomma på nämnden.
Direkt föreskrift borde meddelas om skyldighet för länsstyrelse att
skyndsamt meddela beslut i anledning av ansökning örn förordnande örn
intagande å alkoholistanstalt. Den nu bestämda längsta tillåtna interneringstiden
borde för vissa fall kunna utsträckas. Staten borde övertaga samtliga
kostnader för nykterhetsvården.
Ändringar påkallades vidare i fråga om lagens rubrik, därvid olika förslag
framlades, samt beträffande benämningen å nykterhetsnämnd, som föreslogs
ändrad till »nykterhetsvårdsnämnd». Ett centralregister för återfallsfyllerister
borde inrättas samt ett förfarande genomföras med efterlysning av vagabonderande
alkoholister eller meddelande till ortsmyndigheterna angående för
alkoholmissbruk kända personer, som borde omhändertagas. Slutligen borde
domstol eller systembolag åläggas underrätta nykterhetsnämnderna om begångna
fylleriförseelser.
Departementschefen.
I samband med behandlingen sistlidet år av det genom proposition framlagda
förslaget till ny förordning angående försäljning av rusdrycker betonade
riksdagen angelägenheten av att frågan örn lagstiftningsåtgärder för ernående
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 207. 897 38 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
av en förbättrad nykterhetsvård icke måtte undanskjutas utan förslag om
möjligt föreläggas 1938 års riksdag.
På sätt framgår av vad i det föregående anförts, har lagstiftningen på förevarande
område efter omfattande förarbeten så sent som år 1931 varit underkastad
revision. En ny alkoholistlag antogs nämnda år av statsmakterna. Med
hänsyn härtill kan visserligen åtskilligt fog synas föreligga för den åsikten
— uttalad bland annat i yttranden över det av rusdryckslagstiftningsrevisionen
år 1934 framlagda förslaget till lag örn nykterhetsvård, vilken lag avsågs
skola ersätta alkoholistlagen — att ändringar i gällande lag icke böra vidtagas,
innan lagens verkningar ännu med säkerhet kunna bedömas. I likhet
med riksdagen anser jag dock, att frågan örn sådana lagstiftningsåtgärder,
vilka erfordras för att vinna en förbättrad nykterhetsvård, icke nu får helt
undanskjutas. Då emellertid, såsom nyss anförts, gällande lag tillkom så pass
nyligen som för sju år sedan, böra enligt min mening ändringar däri för
närvarande vidtagas allenast i de fall, då ett verkligt starkt behov gjort sig
gällande.
Klagomål, vilka enligt min mening äro befogade, hava anförts över att
nykterhetsnämnderna i åtskilliga fall icke på ett tillfredsställande sätt fullgöra
dem ålagda skyldigheter med avseende å nykterhetsvården, särskilt i fråga örn
åtgärder för omhändertagande av svårare alkoholmissbrukare. Flera utvägar
hava föreslagits för att åstadkomma förbättringar härutinnan. Av skäl, för
vilka jag kommer att närmare redogöra i det följande, har jag bland dessa
utvägar stannat för inrättandet av länsnykterhetsnämnder, och jag ämnar därför
föreslå de ändringar av och tillägg till alkoholistlagen, vilka betingas
därav.
Jämväl i ett annat hänseende har jag funnit oundgängligt att redan nu
vidtaga ändringar av gällande lag. En lösning måste nämligen enligt min
åsikt utfinnas beträffande spörsmålet hur man skall komma till rätta med de
vagabonderande alkoholisterna.
Slutligen har jag ansett mig böra föreslå införandet av författningsbestämmelser
rörande samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd, vilket synes
mig utgöra ett viktigt örn än icke så omfattande led i utvecklingen av en mera
effektiv nykterhetsvård.
Av vad sålunda anförts framgår, att jag anser mig icke böra för närvarande
taga ställning till alla de förslag till ytterligare ändringar av alkoholistlagstiftningen,
vilka framställts i yttranden över departementspromemorian. Vissa
av dessa förslag komma dock att i det följande beröras i olika sammanhang.
Jag övergår härefter till att närmare redogöra för nu ifrågasatta lagändringar,
vilka -—- i anslutning till vad som skett i departementspromemorian
— behandlas i tre huvudgrupper under följande rubriker, nämligen:
I. Frågan örn inrättande av länsnykterhetsnämnder;
II. Frågan örn införande av särskilda bestämmelser angående behandling
av vagabonderande alkoholister; samt
III. Frågan örn införande av särskilda bestämmelser rörande samarbete mellan
läkare och nykterhetsnämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
19
I. Frågan om inrättande av länsnykterliet sinim ader.
Förslaget i allmänhet.
I inledningen Ilar omnämnts, att rusdryckslagstiftningsrevisionen i sitt år
1934 avgivna betänkande med förslag till spritdrycksförordning m. m. framlagt
förslag till lag om nykterhetsvård, avsedd att ersätta gällande alkoholistlag.
Enligt sistnämnda lagförslag skulle i varje län inrättas en de kommunala
nykterhetsnämnderna överordnad nämnd, länsnykterhetsnämnden.
Innan en redogörelse för nämnda förslag lämnas, må i korthet erinras örn
gällande bestämmelser angående nykterhetsnämnderna.
Nykterhetsnämnden är det allmännas organ för utövande av den individuella
nykterhetsvårdande verksamheten. Denna kommunala institution tillkom
genom 1913 års alkoholistlag. I varje kommun skall finnas ett kommunalt
organ för alkoholistvården, antingen en för detta ändamål särskilt utsedd nykterhetsnämnd
eller ock kommunens fattigvårdsstyrelse, vilken i sådant fall
har samma befogenheter och åligganden, som tillkomma dylik nämnd. Det
åligger nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärder för att återföra alkoholmissbrukare
till ett nyktert och ordentligt liv. Dess befogenhet härutinnan är
emellertid begränsad därigenom, att lagen icke gjorts tillämplig å vilken otvetydig
alkoholmissbrukare som helst utan är inskränkt till vissa i lagens 1 § noggrant
angivna kategorier av sådana, vilka gjort sig skyldiga till ett mera framskridet
missbruk. — Oaktat att nämndens kompetensområde på angivet sätt
är inskränkt, skall nämnden i första hand anlita hjälpåtgärder. Den längst
gående av dessa hjälpåtgärder består däri, att nämnden ställer vederbörande
under en på särskilt sätt anordnad övervakning. Örn rättelse ej vinnes på
detta sätt, må nämnden hos länsstyrelsen påkalla förordnande, att alkoholmissbrukaren
må intagas å allmän alkoholistanstalt. I fråga örn alkoholist,
som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv — s. k. farlig
alkoholist — äger jämväl polismyndighet befogenhet att taga initiativ till interneringsåtgärd.
I övriga fall däremot kan ingripande enligt lagen i allmänhet
icke vidtagas av annan än nykterhetsnämnden. Med undantag för vissa
särskilda fall skall anstaltsvård bekostas av den, som ansökt örn intagande å
anstalten, med regressrätt dock mot den vårdade. — Enligt 64 § i den ännu
(intill den 1 oktober 1938) gällande 1917 års förordning angående försäljning
av rusdrycker har nykterhetsnämnden vidare att övervaka nykterhetstillståndet
inom kommunen. Bestämmelser härom återfinnas, med giltighetstid från
och med den 1 oktober 1938, i den förut omnämnda förordningen den 18 juni
1937 med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd. — Nämnden har
också erhållit befogenheter i olika hänseenden genom stadganden i motorfordonsförordningen
samt förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka,
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker,
angående handel med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. m.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Under senare tid Lava vidtagits åtskilliga åtgärder för att effektivisera nykterhetsnämndernas
verksamhet. Härutinnan må erinras, att nämnderna bildat
frivilliga sammanslutningar ävensom ett riksförbund. Avsikten bär varit att
bereda nämndernas ledamöter tillfälle till sammankomster för utbytande av
erfarenheter i olika avseenden samt att utöva upplysningsverksamhet bland
allmänheten rörande nämndernas verksamhet och uppgifter.
Vidare må nämnas, att även från statsmakternas sida åtgärder vidtagits för
att bereda nykterhetsnämnderna förbättrade möjligheter att fullgöra sina uppgifter.
Alltsedan år 1921 lämnar staten nykterhetsnämnderna ekonomiskt stöd
i icke ringa omfattning. Staten har vidare övertagit åtskilliga av de kostnader,
som äro förbundna med alkoholisters anstaltsvistelse, beträffande vissa
kategorier till och med hela kostnaden.
I sitt betänkande anförde rusdryckslagstiftningsrevisionen beträffande förtjänster
och brister hos den nuvarande organisationen av nykterhetsnämnderna
i huvudsak följande:
Enligt revisionens mening hade erfarenheten visat, att anordningen med
ett organ för nykterhetsvården i varje kommun i stort sett befunnits gagnelig.
Att tillämpningeir av alkoholistlagstiftningen gått fri från allvarligare angrepp
torde i hög grad vara att tillskriva det förhållandet, att ingripande enligt lagen
i allmänhet skedde på föranstaltande av en kommunal folkvald nämnd, som vore
sammansatt av medlemmar från olika samhällsklasser med skiftande sociala
och politiska åskådningar och därför uppbures av ett mera allmänt förtroende.
Erfarenheten hade emellertid visat, att den hittillsvarande organisationen
hade betydande brister. För att en nykterhetsnämnd skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina uppgifter måste nämnden hava verkligt intresse
för dessa samt äga tillgång till personlig kompetens för de ofta ömtåliga
spörsmål, som ankomme på densamma. Det vore givetvis också nödvändigt, att
nämnden icke vore ur stånd att utöva någon egentlig verksamhet på grund av
brist på ekonomiska medel. Det kunde icke fördöljas, att en eller flera av dessa
förutsättningar saknades hos alltför många nykterhetsnämnder. Flera orsaker
bidroge till detta ogynnsamma förhållande. Det ägde mångenstädes rum en
mycket stark omsättning i dessa nämnder, vilket hade till följd att ledamöterna
icke hunne förvärva erforderliga insikter och erfarenheter. Detta sammanhängde
med en annan omständighet, som även hade direkt betydelse för nykterhetsnämndernas
förmåga att fylla sina uppgifter, nämligen att man i många
kommuner icke tillräckligt beaktat angelägenheten av att dessa nämnder finge
den bästa möjliga sammansättningen. I flertalet kommuner — för några år
sedan närmare 2,000 kommuner —- fungerade fattigvårdsstyrelsen såsom nykterhetsnämnd
och vid valet av ledamöter i denna torde man icke alltid ägna
erforderlig uppmärksamhet åt behovet av att fattigvårdsstyrelsen finge en sammansättning,
som även gjorde den skickad för uppgiften att vara nykterhetsnämnd.
Ett svårt hinder för nykterhetsnämndernas arbete vore vidare, att kommunerna
i stor omfattning icke försåge nykterhetsnämnderna med erforderliga
anslag för verksamheten. Det funnes nämnder, som icke hade något som helst
kommunalt anslag.
Såsom sammanfattning av vad nu anförts rörande nykterhetsnämnderna
kunde sägas, att anordningen med ett organ i varje kommun för nykterhetsärenden
visat sig gagnelig i strävandena att motverka alkoholmissbruket och dess
skadeverkningar, men att olika omständigheter hade gjort, att dessa organ
mångenstädes icke kunnat göra den insats, som påkallades av nykterhetstill
-
21
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
ståndets beskaffenhet. Enligt revisionens uppfattning borde därför nykterhetsnämndsinstitutionen
bibehållas för framtiden och utbyggas på ändamålsenligt
sätt samt erforderliga åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån undanröja
förefintliga hinder för en sådan utveckling av densamma, att den bleve fullt
skickad för sin viktiga uppgift.
För att tillgodose det av erfarenheten ådagalagda behovet av större personlig
kompetens inom nykterhetsnämndsorganisationen samt för att åvägabringa
större möjligheter till initiativ och kontroll skulle länsnykterhetsnämnderna
inrättas.
Kevisionens förslag beträffande dessa nämnder innefattade i huvudsak
följande:
För att länsnykterhetsnämnden skulle kunna utöva tillsyn över de kommunala
nämnderna samt lämna dem vägledning och bistånd, borde den hava
en sådan sammansättning, att den förfogade över sakkunskap och auktoritet.
Enligt revisionens förslag skulle ordföranden utses av socialstyrelsen i dess
egenskap av uppsiktsmyndighet över nykterhetsnämnderna i riket, en ledamot,
som skulle vara läkare med särskild lämplighet för uppdraget, utses av
samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen, en ledamot utses av
länsstyrelsen och två ledamöter väljas av landstinget bland ledamöterna i
länets kommunala nykterhetsnämnder. För att länsnykterhetsnämnderna
skulle kunna stå i nära förbindelse med varje kommun inom länet och med
den där fungerande kommunala nykterhetsnämnden, skulle länsnykterhetsnämnden
äga utse ett ombud i varje kommunal nämnd, vare sig denna vore
särskilt vald eller utgjordes av fattigvårdsstyrelsen. Vid utseende av sådant
ombud skulle länsnykterhetsnämnden icke vara hänvisad endast till de av
kommunen valda ledamöterna utan även kunna välja lämplig person utanför
denna krets. Kommunen skulle kunna anförtro uppdraget såsom särskild föredragande
för nykterhetsnämndsärenden inom fattigvårdsstyrelse åt länsnykterhetsnämndens
ombud, även örn denne till äventyrs icke skulle vara av kommunen
utsedd ledamot av fattigvårdsstyrelsen. Länsnykterhetsnämndernas
befogenheter skulle vidare innefatta rätt och plikt att företaga inspektioner
av de kommunala nykterhetsnämnderna samt genom därtill utsedd representant
tid efter annan närvara viel nämndernas sammanträden. Där länsnykterhetsnämnden
funne, att en kommunal nykterhetsnämnd icke bedreve sin
verksamhet på nöjaktigt sätt, skulle den hava att söka ernå rättelse genom
att lämna erforderliga råd och anvisningar. Kommunal nykterhetsnämnd
skulle hava skyldighet att ställa sig sådana anvisningar till efterrättelse. Örn
en kommunal nykterhetsnämnd icke handlagt ett ärende på nöjaktigt sätt och
rättelse ej vunnes genom åtgärder från länsnykterhetsnämndens sida av nyss
angivna slag, skulle länsnykterhetsnämnden äga att i den kommunala nämndens
ställe vidtaga sådana åtgärder, som i detta fall funnes erforderliga, såsom att
föranstalta om viss hjälpåtgärd med avseende å ifrågavarande alkoholmissbrukare,
ställa honom under övervakning eller vidtaga åtgärd för intagning å
alkoholistanstalt. Hade länsnykterhetsnämnden företagit dylikt ingripande i
ett individuellt fall i den kommunala nykterhetsnämndens ställe, skulle den
senare nämnden icke äga taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden
föreskreve. Staten skulle helt åtaga sig kostnaderna för
länsnykterhetsnämndernas verksamhet.
I flertalet av de yttranden över revisionens betänkande, som efter remiss
avgåvos av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, gjordes uttalanden
i avstyrkande riktning, såvitt angick frågan örn inrättandet av länsnyktei
hetsnämnder.
22
Kungl. Majda proposition nr 207.
Då jag viel övervägande av de åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att
åstadkomma förbättringar med avseende å nykterhetsvårdens handbavande,
oaktat vad i ärendet tidigare förekommit, fann de starkaste skälen tala för
inrättandet av länsnykterlietsnämnder, lät jag hösten 1937 upprätta den förut
omnämnda departementspromemorian angående ändringar i alkoholistlagen.
Såvitt angick frågan örn länsnykterhetsnämnderna infördes i det promemorian
bilagda lagutkastet bestämmelser i huvudsak överensstämmande med dem,
som rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagit. I fråga om den närmare utformningen
av dessa bestämmelser i lagutkastet anhåller jag att få hänvisa
till den vid förevarande protokoll fogade bilagan B.
I de över departementspromemorian avgivna yttrandena blev förslaget i
lagutkastet — såvitt angår inrättandet av länsnykterhetsnämnder — i princip
tillstyrkt eller lämnat utan erinran av medicinalstyrelsen,
kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,
örebro, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, 9 landstings
förvaltningsutskott, styrelserna för statens alkoholistanstalt i Landskrona
samt tre icke statliga alkoholistanstalter, svenska landstingsförbundet, nykterhetsnämndernas
riksförbund, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, landsföreningen
för sund nykterlietspolitik, föreståndaren för frälsningsarméns
alkoholistanstalt på Kurön samt styrelsen för Strängnäs stifts diakonistiftelse.
I några av nu angivna yttranden kom dock en viss tveksamhet till uttryck.
Utkastet tillstyrktes vidare i yttranden, som infordrats av länsstyrelserna,
av 9 nykterhetsnämnder — däribland nämnderna i Uppsala, Norrköping, Linköping,
Kristianstad och Borås — samt en nykterhetsnämndssammanslutning.
Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrkte jämväl inrättandet av länsnykterhetsnämnder
men föreslog beträffande deras organisation och befogenheter
avsevärda ändringar av bestämmelserna i lagutkastet. Länsstyrelsen i Kronobergs
län förklarade sig icke vilja göra annan erinran, än att det syntes
böra tagas under övervägande, om icke de för länsnykterhetsnämnderna avsedda
befogenheterna skulle kunna bättre utövas av nykterhetskonsulenter.
Förslaget avstyrktes av socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård
och barnavård, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, tre landstings förvaltningsutskott, styrelserna för statens alkoholistanstalter
å Venngarn och Svartsjö, styrelsen för en icke statlig alkoholistanstalt,
svenska stadsförbundet samt svenska landskommunernas förbund.
I yttranden, som infordrats av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
avstyrktes förslaget av förste polisintendenten i Stockholm, 7 nykterhetsnämnder
— däribland nämnderna i Karlskrona, Vänersborg, Alingsås,
Ulricehamn och Falun — samt 4 nykterlietsnämndssammanslutningar.
Överståthållarämbetet gjorde för egen del icke något uttalande angående
förslaget att inrätta länsnykterhetsnämnder.
Kungl. Majus proposition nr 207.
23
Tillstyrkande yttranden.
Kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län samt
nykterhetsnämnden i Kristianstad framhöllo, bland annat, att länsnykterhetsnämnderna
torde komma att verksamt bidraga till befrämjande av nykterhetstillståndet
i landet; de skulle säkerligen bliva till stort gagn såsom ledande
och övervakande organ i förhållande till de lokala nämnderna och de sistnämnda
skulle i länsnykterhetsnämnden erhålla ett starkt stöd. Nykterhetsnämnden
i Uppsala anförde, att den åt länsnykterhetsnämnden givna anvisningen
att tillsätta ett ombud i varje kommunal nämnd ävensom länsnykterhetsnämndens
rättighet och skyldighet att själv ingripa i sådana fall, där den
kommunala nämnden ej fullgjorde sina åligganden, syntes vara en lycklig
lösning av ett problem, som måste lösas för att nykterhetsnämndsinstitutionen
skulle kunna fylla sin uppgift på ett ändamålsenligt sätt. Styrelsen för alkoholistanstalten
Västkusthemmet uttalade följande:
Ännu efter mera än 20 år tillämpades alkoholistlagen i stor utsträckning
endast ofullständigt, särskilt på landsbygden. Detta förhållande torde sammanhänga
med en viss obenägenhet hos nykterhetsnämndernas ledamöter
att taga itu med en alkoholmissbrukare. En sådan obenägenhet torde dock
ej så mycket bero på bristande förståelse för nykterhetsnämndens uppgifter
utan förklarades snarare av att man ogärna ville utsätta sig för det obehag,
som ett ingripande mot en sockenbo, och måhända granne, kunde medföra.
Ett utomkommunalt organ, som kompletterade nykterhetsnämnden och som
hade befogenhet och skyldighet att vid behov gripa in i nykterhetsnämndens
ställe, syntes därför vara mycket behövligt.
Gentemot framställda invändningar att länsnykterhetsnämnderna komme
att sakna erforderlig personkännedom samt att nykterhetskonsulenter
i länen skulle göra större nytta, anförde länsstyrelsen i Gotlands län,
att den föreslagna formen enligt länsstyrelsens mening utgjorde en lyckligare
lösning av frågan än inrättandet av konsulentbefattningar. Möjlighet
torde också mycket väl finnas att giva länsnykterhetsnämnd sådan
sammansättning, att den komme att besitta nödig person- och lokalkännedom.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarade sig i valet mellan nykterhetskonsulenter
och länsnykterhetsnämnder obetingat föredraga de senare. Med den
föreslagna förstärkningen av organisationen borde man kunna förvänta, att
nykterhetsverksamheten toge ett stort steg framåt, helst som länsnykterhetsnämndernas
förordade sammansättning syntes allsidig och även eljest ändamålsenlig.
Länsstyrelsen tilläde:
Skulle likväl denna reform sedermera visa sig icke fullt ut infria därvid
knutna förhoppningar, återstode alltid möjligheten att därjämte engagera
ett lämpligt avpassat antal — med hänsyn till uppdragets ömtåliga natur
med speciell omsorg utsedda — personliga krafter såsom konsulenter.
Svenska landstingsförbundet erinrade örn att förslag framlagts, att länssammanslutningama
av nykterhetsnämnder -—- med obligatorisk anslutning —
skulle fullgöra i huvudsak de uppgifter, som skulle ankomma på länsnykterhetsnämnderna.
I valet mellan länsnykterhetsnämnderna och sagda länssammanslutningar
ville förbundet obetingat giva sitt förord åt de förra. Det kunde
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
nämligen icke anses riktigt, att kontrollen över att de kommunala nykterhetsnämnderna
fullgjorde sitt uppdrag ladén i händerna på en sammanslutning av
samma nämnder.
Nykterhetsnämndernas riksförbund anförde, bland annat:
Även om det erkännandet måste lämnas, att nykterhetsnämndernas alkoholistvårdsverksamhet
mångenstädes undergått en väsentlig och glädjande
utveckling, måste dock konstateras, att det alltemellanåt inträffade händelser,
som starkt framhävde behovet av en sådan ändring i den hittillsvarande
ordningen, att likgiltighet eller oförmåga hos det i första hand ansvariga
organet för lagtillämpningen icke längre skulle kunna utgöra ett absolut
hinder mot högeligen trängande ingripanden av samhället mot svåra alkoholmissbrukare.
Sedan förbundet med vissa statistiska uppgifter påvisat den enligt dess
mening bristande aktiviteten från nykterhetsnämndernas sida i fråga örn
ingripande mot alkoholister, förklarade förbundet, att framställda förslag till
effektivisering av alkoholistvården måste hälsas med tillfredsställelse. Då
en lösning gående ut därpå, att redan befintliga sammanslutningar av nykterhetsnämnder
skulle utrustas med ökade resurser och en del av de befogenheter,
som skulle tillkomma de föreslagna länsnykterhetsnämnderna, icke
syntes kunna komma ifråga, ville riksförbundet ansluta sig till det föreliggande
förslaget om länsnykterhetsnämnder.
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund yttrade, bland annat:
Landsförbundet ansåge det mycket betydelsefullt, att en utbyggnad genom
länsnykterhetsnämnder komme till stånd, då en förbättrad organisation av
alkoholistvården torde vara nödvändig för att möjliggöra en sådan tillämpning
av alkoholistlagen, som avsetts med denna lagstiftning. De kommunala
nykterhetsnämnderna hade på många håll icke kunnat utföra ett så omfattande
och effektivt arbete, som varit önskvärt med hänsyn till alkoholmissbrukets
utbredning.^ Skälen därtill vöre flera. Rusdryckslagstiftningsrevisionen hade
framhållit åtskilliga. Landsförbundet ville ytterligare erinra om den enligt
dess åsikt viktiga omständigheten, att nämnderna särskilt i mindre och medelstora
kommuner hade speciella svårigheter att uppnå en av personliga förbindelser
obunden ställning.
Nykterhetsnämndernas verksamhet i de flesta kommuner vore vidare av
alltför liten omfattning för att nämndernas ledamöter i regel skulle kunna
genom samlad erfarenhet förvärva tillräckliga kvalifikationer. Denna brist
på sakkunskap måste utjämnas genom en utbyggnad av organisationen.
Lämpligast kunde detta ske genom ett organ, som vore överordnat de lokala
nämnderna och vars verksamhetsområde bleve av sådan storlek, att det lönade
sig att förse detta organ med särskilt utbildade och erfarna arbetskrafter.
ranken att sammanslå de existerande fattigvårds- och barnavårdskonsulentbefattmngarna
med konsulentbefattningar inom nykterhetsvården vore oriktig.
Utan tvivel skulle följden av en sådan organisation bliva, att konsulenterna
komme att fortfarande ägna sig huvudsakligen åt fattigvårds- och barnavårdsverksamheten
och att nykterhetsvården bleve förbisedd.
Landsförbundet förutsatte, att den föreslagna länsnykterhetsnämnden
skulle vid sin sida få en väl kvalificerad tjänsteman samt att länsnykterhetsnamndens
rådgivande och kontrollerande verksamhet vanligtvis skulle utförås
av denne efter de direktiv länsnykterhetsnämnden lämnade. Tjänstemannen
skulle besöka de kommunala nämnderna och då både lämna råd och
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
anvisningar samt inspektera nämndernas arbete. En betydelsefull funktion
hos länsnykterhetsnämnden skulle vara att giva auktoritet åt tjänstemannen.
De frågor, som det gentemot de kommunala nämnderna överordnade organet
komme att få under sin behandling, måste många gånger vara svåra och ömtåliga.
Redan av denna anledning vore den anordningen att föredraga, att
beslutanderätten överlämnades till en länsnykterhetsnämnd, sammansatt —
såsom föreslagits — av ett antal väl kvalificerade ledamöter, vilka kunde representera
en utgrenad sakkunskap.
Det vore givetvis angeläget, att lagstiftningen överallt finge en så vitt
möjligt likformig tillämpning, så att denna tillämpning icke skiftade från
den ena kommunen till den andra beroende på de kommunala nämndernas
olika intresse och kvalifikationer för uppgifterna. För att likformighet skulle
kunna uppnås vore det nödvändigt, att det överordnade organet ägde befogenhet
icke endast att meddela råd till nämnderna utan även — såsom föreslagits
i lagutkastet — att, örn så erfordrades, övertaga handläggningen av ett ärende
och vidtaga åtgärder oberoende av den kommunala nämnden. Även örn man
kunde antaga, att dylika ingripanden mera sällan behövde komma ifråga,
syntes det vara uppenbart, att denna befogenhet icke borde givas åt en enda
funktionär utan åt en av flera ledamöter bestående nämnd.
Från vissa håll hade uttalats farhågor för att ett utbyggande av nykterhetsnämndsorganisationen
med länsnykterhetsnämnder skulle bliva en alltför
dyrbar anordning. Utgifterna enbart för länsnykterhetsnämnderna skulle
emellertid bliva jämförelsevis obetydliga. De största kostnaderna komme att
hänföra sig till de anställda tjänstemännen. Ansåges behov föreligga av åtminstone
en konsulentorganisation, syntes man icke av ekonomiska skäl hava
anledning att avstå från deli ytterligare förstärkning, som länsnykterhetsnämnderna
skulle innebära.
Landsf öreningen för stind nykterhets politik erinrade, att fattigvårdsstyrelserna
i många kommuner fungerade såsom nykterhetsnämnder, samt tilläde:
Under sådan förhållanden torde ett övervakande, rådande och hjälpande
organ vara i hög grad behövligt — för att icke säga nödvändigt. Att länsnämndernas
ledamöter skulle sakna nödig personkännedom, vore väl ej att
befara. Att en överordnad myndighet ej finge direkt kontakt med de personer,
som respektive ärenden gällde, utan finge döma efter rapporter och
utlåtanden, vore väl ett allmänt och oundvikligt förhållande. Emellertid vore
genom sättet för val av ombud i de kommunala nämnderna ävensom genom
länsnämndens plikt att övervaka, råda och hjälpa de kommunala organen sörjt
för en intim samverkan, som borgade för nödig kännedom även inom länsnämnden
örn de personer och förhållanden, med vilka denna nämnd hade att
taga befattning. — Samma intima kontakt torde även häva den uttalade farhågan
för att länsnämndens tillvaro och verksamhet skulle undergräva de
kommunala nämndernas intresse för sin uppgift. Förslag hade framkommit
att ersätta länsnykterhetsnämnderna med de nu existerande frivilliga nykterhetsnämndssammanslutningarna.
Det torde vara nykterhetsnämndernas omfattande
och viktiga sociala intressen, som lett till bildande av dessa sammanslutningar,
och fråga vore väl, huruvida de lämpade sig att tillika sköta
de omfattande och ansvarsfulla, rent ämbetsmannamässiga uppgifter, för
vilka lagförslagets länsnykterhetsnämnder vore avsedda.
Länsstyrelsen i Uppsala län — som på sätt förut nämnts tillstyrkt inrättande
av länsnykterhetsnämnder men föreslagit betydande ändringar beträffande
deras organisation och befogenheter -— ansåg, att ansvaret för nyk
-
26
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
terhetsvården fortfarande borde vila å de kommunala nämnderna. Dessa skulle
vara huvudorgan oell länsnykterhetsnämnderna hjälporgan. I förslaget hade
de förra fått karaktären av underordnade i förhållande till länsnykterhetsnämnderna,
vilka senare fått en alltför starkt byråkratisk sammansättning.
Länsstyrelsen föreslog för sin del, att i lagen skulle stadgas obligatorisk
sammanslagning av de kommunala nykterhetsnämnderna till länsförbund.
Länsförbund borde stå under ledning av en styrelse, länsnykterhetsnämnd, i
vilken länsstyrelsen skulle utse ordförande jämte en läkare såsom ledamot
och suppleanter för dem samt förbundet tillsätta övriga ledamöter. Rätt för
länsnykterhetsnämnd att framställa begäran örn inrättande av kommunal nykterhetsnämnd
skulle ej medgivas. Länsnykterhetsnämndens ombud skulle ej
äga rösträtt i den kommunala nämnden. Länsnykterhetsnämnden borde ej
få ådraga kommun kostnader och därför ej få göra ansökning om intagande
å alkoholistanstalt beträffande andra alkoholister än vagabonderande. I fråga
om dessa skulle nämligen staten svara för kostnaderna. I övrigt skulle länsnykterhetsnämnden
äga de befogenheter, som angivits i förslaget.
Avstyrkande yttranden.
I flertalet av de avstyrkande yttrandena vitsordades, att de brister i nykterhetsvården
förefunnes, vilka rusdryckslagstiftningsrevisionen framhållit. Åtgärder
borde vidtagas för att avhjälpa dessa brister, men inrättande av länsnykterhetsnämnder
vore ej den lämpligaste utvägen.
Styrelsen för Venngarnsanstalten anförde, efter att hava vitsordat, att den
nuvarande nykterhetsnämndsorganisationen ej överallt fungerade till belåtenhet,
allmänt härom:
När man beaktade utvecklingen under de två decennier, som organiserad alkoholistvård
funnits i vårt land, måste man konstatera en allt större livaktighet
i nykterhetsnämndsarbetet. Erfarenheterna från samarbetet mellan alkoholistanstalten
och nykterhetsnämnderna visade tydligt, att man på många håll
nedlade ett energiskt och intresserat arbete. När statsmakterna nu vore beredda
att vidtaga ytterligare åtgärder för nykterhetsnämndsarbetets utveckling,
syntes det därför styrelsen som om det vore mindre lyckligt att i
sådant syfte skapa en ny institution av icke förut prövad karaktär och örn
vars praktiska arbetsresultat man måste hysa tveksamhet.
Venngarnsstyrelsen erinrade vidare om att den nuvarande anstaltsorganisationen
icke motsvarade ens det för närvarande förefintliga behovet. En
ökning av interneringsfallen kunde förväntas, örn den föreslagna lagen genomfördes.
Innan lagen trädde i kraft, borde därför platsbristen på anstalterna
vara avhjälpt.
Mot inrättandet av länsnykterhetsnämnder åberopades därjämte åtskilliga
andra skäl. Sålunda anfördes, att dessa nämnders befogenheter skulle utgöra
ett hittills okänt intrång i den kommunala självbestämmanderätten.
En sådan åsikt uttalades av socialstyrelsen, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen i Jämtlands län, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och förste polisintendenten
i Stockholm.
Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrade:
27
Kungl. Majus proposition nr 207.
Enligt förslaget skulle kommunal nykterhetsnämnd hava att ställa sig till
efterrättelse de råd och anvisningar rörande verksamheten, som lämnades av
länsnykterhetsnämnden, och denna hava att följa de råd och anvisningar, som
meddelades av socialstyrelsen. Sistnämnda styrelse skulle sålunda äga att
i detalj leda hela denna verksamhet inom de kommunala nämnderna. Detta
innebure ett markant brytande med den uppfattning, som det hittills ansetts
självfallet att staten borde iakttaga gentemot de kommunala myndigheterna.
Det vore så mycket viktigare, att denna gränslinje hölles klar som ett överskridande
av densamma kunde tagas till intäkt för ett fortsättande efter dylika
riktlinjer. Statens verksamhet borde inskränka sig till att på ett klarare och
bestämdare sätt angiva nykterhetsnämndernas uppgifter och utöva kontroll
över att dessa på ett tillfredsställande sätt utövades.
Svenska stadsförbundet anförde:
Att staten i avseende å förvaltningsgrenar, som handhades gemensamt av
stat och kommun, utsåge representanter i för övrigt av kommunen vald nämnd
eller styrelse förekomme i flera fall, t. ex. beträffande folkpension, taxering,
arbetsförmedling etc. Men en anordning, som gåve en länsnämnd befogenhet
att dels utse ledamöter i den kommunala nämnden, dels korrigera dess beslut
och dels i redan handlagt ärende helt eller delvis avkoppla den från vidare
åtgärder måste anses strida mot de mest elementära fordringar på kommunal
självstyrelse.
Svenska landskommunernas förbund framhöll, att den föreslagna anordningen
utgjorde ett så djupt ingrepp i det nuvarande förvaltningsorganets
ställning och befogenheter, att det kunde befaras, att hela systemet bleve
sönderbrutet och att åtgärden bomme att verka i helt motsatt riktning mot
den avsedda.
Vidare anfördes, att länsnykterhetsnämndernas brist på personkännedom
gjorde deras möjligheter att ingripa i fall, då den lokala
nämnden underlåtit att vidtaga åtgärder, illusoriska. Härom uttalade sig
socialstyrelsen, fattigvårds- och barnavårdsinspektören, länsstyrelserna i Stockholms
och Värmlands län samt förste polisintendenten i Stockholm.
Socialstyrelsen anförde, att man i sådana fall, då den kommunala nämnden
helt och hållet uraktlåtit att vidtaga åtgärder, näppeligen kunde förvänta, att
denna nämnd skulle göra någon anmälan till länsnämnden. Att åter allt för
mycket bygga på enskildas anmälningar till länsnämnden kunde giva anledning
till ett irriterande angivarsystem, som vore ägnat ingiva misstro till verksamheten.
Ej heller kunde man helt lita sig till de iakttagelser, som länsnämnden
själv mer eller mindre slumpvis kunde göra. Initiativ från länsnämndens
sida, som avsåge sporadiskt iakttagna ströfall, kunde väcka misstankar
örn partiskhet i förfarandet.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård gjorde liknande invändningar
samt tilläde:
Visserligen skulle det föreslagna av länsnykterhetsnämnden utsedda ombudet
inrapportera till länsnykterhetsnämnden sådant förhållande, som här
avsåges, men ombudets ställning inom kommunen kunde efter en sådan anmälan
misstänkas inom kort bliva så obehaglig, att anmälan ej komme att
upprepas.
28
Kungl. Majus proposition nr 207.
Att inrättandet av länsnykterhetsnämnder skulle kunna tänkas i många fall
leda till liknöjdhet och slappnat intresse hos de kommunala
nämnde r n a framhölls av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och
Västernorrlands län, Hallands läns landstings förvaltningsutskott, svenska
stadsförbundet samt sammanslutningarna av nykterhetsnämnder inom Gävle
systemaktiebolags försäljningsområde och Hudiksvalls kontrollområde.
Länsnykterhetsnämndernas ställning i förhållande till de lokala nämnderna
kunde innebära risker för kompetenskonflikter anförde socialstyrelsen,
Venngarnsstyrelsen och nykterhetsnämnden i Ulricehamn.
Socialstyrelsen yttrade, bland annat:
Med den dubbla initiativi-ätten, nämligen den som i ett och samma fall
kunde tillkomma såväl länsnämnden som den kommunala nämnden, syntes
praktiska kompetenskonflikter ej kunna undgås. Man tänke sig allenast det
fall, att den kommunala nämnden träffat anstalter för förebyggande åtgärder,
under det att länsnämnden prövade skäligt att hos länsstyrelsen göra framställning
örn anstaltsvård och därmed satte de redan träffade anordningarna
ur funktion. Man finge nämligen förutsätta, att länsnämnden borde betraktas
såsom en högre myndighet, vars dispositioner skulle gälla i dylika kompetenskonflikter.
Även örn nian finge räkna med naturliga inbördes hänsynstaganden
från nämndernas sida, varigenom konflikter i praktiken merendels kunde förebyggas,
vore dock den faktiska möjligheten härtill ägnad att stärka de principiella
betänkligheterna. I den män konflikter verkligen skulle uppstå av beskaffenhet
att föranleda olika, med varandra oförenliga dispositioner i fråga
örn vad enskild person hade att iakttaga, skulle motsatsförhållandet kunna i
hög grad undergräva respekten för lagstiftningen.
Venngarnsstyrelsen anförde liknande synpunkter samt yttrade vidare:
En särskild anledning till motsättning kunde uppstå med anledning av föreskriften
i utkastets 53 §, där det stadgades, att om länsnykterhetsnämnd gjort
ansökan örn intagning å anstalt, ansvarigheten för vårdkostnaden åvilade den
kommunala nykterhetsnämnd, i vilkens ställe länsnykterhetsnämnden vidtagit
åtgärden. Då personer, t. ex. vissa säsongarbetare, kortare eller längre tid
vistades i en kommun utan att där äga hemortsrätt, kunde anledning uppkomma
till ingripande från nykterhetsnämndens sida. Vistelsekommunen
ansåge sig icke kunna vidtaga tvångsåtgärder av den anledningen, att hemortskommunen
vore ovillig bestrida vårdkostnaden och det ej heller förelåge
sådant fall, där gottgörelse erhölles av statsmedel, men länsnykterhetsnämnden
funne sådana åtgärder påkallade och ginge i författning örn anstaltsvård.
Då hemortskommunen enligt nu gällande bestämmelser icke kunde
åläggas bestrida kostnaden för alkoholistvård, skulle sålunda vistelsekommunen
kunna bliva ansvarig. Det kunde visserligen tänkas, att staten
ansvarade för hela vårdkostnaden i sådana fall, där länsnykterhetsnämnd vore
sökande, men då detta kunde medföra den konsekvensen, att kommunal nykterhetsnämnd
avsiktligt underläte att vidtaga tvångsåtgärder för att genom länsnykterhetsnämnden
få vederbörande omhändertagen utan kostnad, kunde icke
en sådan anordning förordas.
Slutligen framhölls, att länsnykterhetsnämnden vore en alltför d y r halor
g a n i s a t i o n, som dock icke erbjöde någon garanti för större effekt i
nykterhetsarbetet. I sådan riktning uttalade sig, bland andra, länsstyrelserna
Kungl. Majits proposition nr 207. 29
i Älvsborgs, Värmlands och Västernorrlands län, statens inspektör för fattigvård
och barnavård samt styrelsen för Svartsjöanstalten.
I åtskilliga av de avstyrkande yttrandena hävdades, att en förbättrad nykterhetsvård
skulle kunna vinnas på annat sätt än genom inrättande av länsnykterhetsnämnder.
Förslag att länssamm anslutningar av nykterhet snämnder
skulle erhålla länän ykter hetsnämnder nas
huvudsakliga befogenheter eller i varje fall de rådgivande och vägledande
framställdes av länsstyrelsen i Gävleborgs län, Hallands läns landstings
förvaltningsutskott, svenska landskommunernas förbund, nykterhetsnämnderna
i Alingsås, Åmål, Falun och Kyrkhults socken samt nykterhetsnämndernas
sammanslutningar inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde,
Söderhamns och Hudiksvalls kontrollområden samt Jämtlands län.
I några yttranden föreslogs, att länssammanslutningarna skulle göras
obligatoriska. I vissa yttranden framhölls, att sammanslutningarna, om de
erhölle tillräckligt ekonomiskt understöd, skulle kunna, eventuellt med biträde
av sakkunniga ombudsmän, utöva en lika gagnande verksamhet som de föreslagna
länsnykterhetsnämnderna. En nykterhetsnämndssammanslutning ifrågasatte,
att socialstyrelsen skulle tillerkännas visst inflytande i sammanslutningarnas
styrelser genom rätt att utse ordförande och suppleant för denne.
— Här må jämväl erinras örn det förut omnämnda förslag i ämnet, som framlagts
av länsstyrelsen i Uppsala län.
I förevarande sammanhang torde böra omnämnas, att uppfattningen örn
länssammanslutningarnas betydelse varit i viss mån delad. Vissa uttalanden
om att de icke äro lämpade att ersätta länsnykterhetsnämnderna hava återgivits
i det föregående. Ett annat sådant yttrande avgavs av nykterhetsnämnden
i Vänersborg, som anförde:
Det måste erkännas, att länssammanslutningarna — åtminstone vad Älvsborgs
län beträffade — icke lyckats åstadkomma vad man vid deras bildande
vågat hoppas, vare sig som en nykterhetsnämndernas rådgivande eller övervakande
myndighet. Anledningen därtill kunde i viss mån vara brist på för
verksamheten erforderliga medel men det torde likväl icke kunna förnekas, att
erfarenheten visat, att länssammanslutningarna i förhållande till de lokala
nykterhetsnämnderna icke förmått förvärva tillräcklig auktoritet.
Från många håll framställdes förslag, att man i stället för att inrätta länsnykterhetsnämnder
skulle tillsätta nykter hetskonsulenter med socialstyrelsen
som chefsmyndighet. Yttranden av sådant innehåll avgåvos av länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands
och Jämtlands län, statens inspektör för fattigvård och barnavård,
nykterhetsnämnderna i Karlskrona, Vänersborg och Ulricehamn, Venngarnsstyrelsen,
styrelsen för alkoholistanstalten Holmahemmet samt svenska stadsförbundet.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde:
30
Kungl. Majus proposition nr 207.
Det kunde antagas, att en konsulent skulle komma att stå i intimare kontakt
med de kommunala nykterhetsnämnderna och deras verksamhet än en
länsnykterhetsnämnd. Såväl utövandet av erforderlig tillsyn som lämnandet
av råd och anvisningar borde kunna ske snabbare och kanske även effektivare
genom en konsulent än genom en nämnd. Sistnämnda anordning torde därjämte
medföra betydligt större kostnader än anställande av konsulenter.
Det syntes vara förtjänt av undersökning och övervägande, huruvida icke
dylika nykterhetskonsulenters uppgifter skulle kunna förenas med fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenternas. En sådan anordning skulle emellertid förutsätta
en omorganisation av fattigvårdskonsulentinstitutionen med en — redan
i och för sig befogad — skärpning av kraven i fråga örn konsulenternas kvalifikationer.
En sammanslagning av nykterhetskonsulentbefattningen med fattigvårdsoch
barnavårdskonsulentbefattningen ifrågasattes även i andra yttranden,
bland annat i fattigvårds- och barnavårdsinspektörens samt Venngarnsstyrelsens.
Länsstyrelsen i Kalmar län förordade, att — örn konsulentbefattningar inrättades
i stället för länsnykterhetsnämnder — länsstyrelserna (möjligen
socialstyrelsen) skulle äga utse ett ombud i varje nykterhetsnämnd. -— Förslag
i enahanda riktning framställdes även av länsstyrelsen i Västmanlands län.
Svenska stadsförbundet, som ansåg, att åtskilligt vore att vinna genom
fortsatt understöd till nykterhetsnämndssammanslutningarna och genom utvidgad
ledning från socialstyrelsens sida, yttrade därjämte:
I den mån ytterligare åtgärder visade sig behövliga, syntes tanken på länskonsulenter,
möjligen kompletterade med nödig tillgång på läkaresakkunskap,
till nykterhetsnämndemas förfogande vara en bra mycket mera tilltalande
tanke än inrättandet av länsnykterhetsnämnder. Behovet av stöd åt nykterhetsnämnderna
kunde då successivt tillfredsställas allt efter som det gåve
sig till känna. Sannolikt torde behovet för städernas del visa sig mindre
framträdande än för landsbygdens. Att sakkunskap genom konsulenter tillfördes
de beslutande organen syntes vara en naturligare lösning än en uppdelning
av ansvaret på två myndigheter med i varandra ingripande kompetensområden.
Förekomsten av särskilt tillsatta nykterhetsnämnder.
Då det synes vara av visst intresse för det nu behandlade spörsmålet att
erfara, i vilken utsträckning särskilda nykterhetsnämnder blivit tillsatta i
rikets kommuner, har på grundval av uppgifter, som insamlats inom socialstyrelsen
och nykterhetsnämndemas riksförbund, följande tabell upprättats
(uppgifterna avse ställningen vid årsskiftet 1936/1937).
Av tabellen framgår att i (107 + 976) 1,083 av rikets 2,528 kommuner särskild
nykterhetsnämnd finnes inrättad.
Kungl. Majus proposition nr 207.
31
Län |
Särskild nykterhets-nämnd |
Fattigvårdsstyrelse |
||
städer |
landskom- muner |
städer |
landskom- muner |
|
Stockholms (inber. Stockholms stad!........ |
8 |
46 |
2 |
66 |
Uppsala ....................... |
2 |
25 |
— |
61 |
Södermanlands ................. |
7 |
39 |
_ |
50 |
Ostergötlands............. |
7 |
58 |
— |
88 |
Jönköpings.................. |
8 |
75 |
— |
53 |
Kronobergs..................... |
2 |
38 |
— |
48 |
Kalmar................... |
5 |
45 |
1 |
61 |
Gotlands................. |
1 |
11 |
_ |
81 |
Blekinge ............... |
4 |
17 |
— |
19 |
Kristianstads........ |
3 |
43 |
1 |
103 |
Malmöhus .......... |
7 |
30 |
2 |
205 |
Hallands............. |
4 |
13 |
1 |
73 |
Göteborgs och Bohus...................... |
6 |
27 |
1 |
60 |
Älvsborgs................................ |
6 |
53 |
— |
166 |
Skaraborgs............... ...... |
7 |
80 |
— |
180 |
Värmlands .............................. |
4 |
65 |
— |
23 |
Örebro.................................... |
4 |
33 |
— |
28 |
Västmanlands ............................. |
4 |
41 |
— |
25 |
Kopparbergs .............................. |
5 |
43 |
— |
9 |
Gävleborgs................................ |
3 |
49 |
— |
4 |
Västernorrlands............................ |
3 |
52 |
1 |
11 |
Jämtlands ................................ |
1 |
49 |
— |
11 |
Västerbottens.............................. |
2 |
25 |
— |
5 |
Norrbottens ............................... |
4 |
19 |
_ |
6 |
Summa |
107 |
976 |
9 |
1,436 |
Kostnader för inrättande av länsnykterhetsnämnder.
I förevarande sammanhang torde redogörelse i korthet böra lämnas angående
gjorda beräkningar rörande storleken av de kostnader, som komma att
föranledas av länsnykterhetsnämndernas inrättande.
Rusdryckslagstiftningsrevisionen beräknade årskostnaderna sålunda:
för arvoden till ordförande och eventuellt annan mera arbets
-
tyngd ledamot samt för reseersättningar ........................ kronor 50,000
expensutgifter ............................................................ » 50,000
personalkostnader ....................................*................. » 150,000
Summa kronor 250,000
Socialstyrelsen kom i yttrande över departementspromemorian till följande
siffror:
1. Arvoden till ledamöter ................................................ kronor 24,000
2. Sammanträdeskostnader ............................................. » 17,000
3. Andra resekostnader ................................................... » 12,000
4. Expenser:
hyra för sammanträdeslokaler ........................... kronor 1,500
hyra för kanslilokaler ....................................... » 7,000
skrivhjälp, papper, telefon m. m......................... » 10,000 18,500
5. Personalkostnader ...................................................... kronor 72,000
6. övriga utgifter ................................................. »_Q>500
Summa kronor 150,000
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
För budgetåret 1938/1939 skulle, därest de föreslagna lagändringarna
trädde i kraft den 1 januari 1939, erfordras ett anslag av 75,000 kronor.
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 66, har anförts,
att erforderligt anslag för det dåvarande kunde endast preliminärt beräknas
men att det för budgetåret 1938/1939 borde upptagas till 100,000 kronor.
Departementschefen.
Enligt gällande alkoholistlag skola nykterhetsärenden inom kommunerna
handläggas av nykterhetsnämnd. Kommun äger själv bestämma, örn särskild
sådan nämnd skall inrättas. Fattas ej beslut härom, skall nykterketsnämnden
utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse. Utvecklingen synes gå i den riktningen,
att särskild nykterhetsnämnd tillsättes i allt flera kommuner. På den
sålunda inslagna vägen har dock för närvarande ej hunnits längre, än att blott
omkring 40 procent av hela antalet kommuner i riket tillsatt sådan nämnd.
Mot nykterhetsnämndernas sätt att ombesörja nykterhetsvården hava åtskilliga
anmärkningar framställts. Den mest vägande synes vara, att nykterhetsnämnderna
i många fall ej ingripa mot alkoholister med de skilda medel, som
enligt lagen stå nämnderna till buds, trots att ett ingripande verkligen är av
behovet påkallat. Anledningarna härtill äro flera. Särskilt i de fall, då fattigvårdsstyrelserna
tjänstgöra såsom nykterhetsnämnder, sakna ledamöterna
mången gång större intresse för nykterhetsvårdsarbetet och de besitta ej
heller erforderlig kompetens därför. Ofta kunna ledamöterna ej förvärva tillräcklig
erfarenhet rörande detta speciella slags arbete, beroende antingen
på att sådant arbete förekommer i för ringa omfattning eller på att ledamöterna
ej få sitta kvar i nämnderna erforderlig tid. Mången gång — särskilt
i mindre kommuner — göra sig personliga relationer alltför starkt gällande
med påföljd, att ett i och för sig väl motiverat inskridande mot alkoholmissbrukare
uteblir.
På grund av de brister, som vidlåda det nuvarande systemet, har man
allmänt kommit till insikt örn att åtgärder måste vidtagas för att ernå en
bättring. Olika förslag hava framkommit. Enligt en åsikt böra de nuvarande
sammanslutningarna av nykterhetsnämnder göras till kontrollorgan, enligt
en annan böra nykterhetskonsulenter — särskilda sådana eller ock fattigvårds-
och barnavårdskonsulenter med utvidgat uppdrag — anställas. Jämlikt
en tredje åsikt böra statsmakterna tillskapa en särskild kontrollorganisation
inom länen genom inrättandet av länsnykterhetsnämnder. Även andra
förslag hava framlagts på sätt framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen
för de yttranden, vilka avgivits över departementspromemorian i
förevarande ärende.
Yad förslaget örn anlitande av nykterhetsnämndssammanslutningarna såsom
kontrollorgan angår, synes däremot med fog kunna göras den invändningen,
att kontrollen över de kommunala nykterhetsnämnderna icke kan
förväntas med tillräcklig effektivitet bliva utövad av representanter för
samma nämnder. Att, såsom i något yttrande föreslagits, statsmyndighet
skulle utse ordförande och möjligen ytterligare en ledamot i styrelsen för
Kungl. Majus proposition nr 207. 33
sådan sammanslutning, synes ej innebära någon förändring av principiell
natur.
Nykterhetskonsulenter skulle givetvis kunna utöva en gagnande, speciellt
rådgivande verksamhet men de skulle säkerligen icke få tillräcklig pondus
gentemot nykterhetsnämnderna. För övrigt äro de frågor, som skola tillkomma
det kontrollerande organet att behandla, mången gång så svåra och
ömtåliga, att en anordning, enligt vilken flera särskilt sakkunniga personer
gemensamt taga ställning till desamma, synes vara att föredraga.
För egen del har jag vid övervägande av de olika möjligheter, som stå
till buds — på sätt förut framhållits — stannat för inrättande av länsnykterhetsnämnder,
vilka skola stå de kommunala nykterhetsnämnderna till tjänst
med råd och anvisningar i arbetet. De skola därjämte öva tillsyn samt äga
rätt att ingripa i fall, då den kommunala nykterhetsnämnden kan anses hava
eftersatt sin skyldighet. Kontakten mellan länsnykterhetsnämnd och kommunal
nämnd skall i första hand uppehållas genom ombud, som länsnykterhetsnämnden
skall utse, med uppgift att deltaga i den kommunala nykterhetsnämndens
arbete. Högsta kontrollorgan över nykterhetsnämnderna i riket
skall socialstyrelsen vara.
Mot förslaget att inrätta länsnykterhetsnämnder, vilket i åtskilliga yttranden
över departementspromemorian tillstyrkts eller lämnats utan erinran,
hava i ett flertal andia yttranden erinringar blivit framställda. Det har mot
den sålunda föreslagna kontrollen invänts, att den skulle utgöra ett alltför
starkt ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt. Med hänsyn till det
tämligen enstämmigt vitsordade behovet av kontrollåtgärder gentemot de nuvarande
nykterhetsnämnderna synes emellertid nyssnämnda invändning icke
böra tillmätas avgörande betydelse. Brist på personkännedom skulle enligt flera
yttranden göra länsnykterhetsnämndernas möjligheter att ingripa illusoriska.
Genom bestämmelsen att länsnykterhetsnämnden skall utse ett ombud i varje
kommunal nykterhetsnämnd torde emellertid erhållas den nära kontakt med
nykterhetsvårdsarbetet i orterna, vilken borgar för att länsnykterhetsnämnderna
ingalunda komma att stå främmande för vad som där tilldrager sig.
Påståendet att inrättandet av länsnykterhetsnämnder i många fall skulle
leda till liknöjdhet och slappnat intresse hos de kommunala nämnderna torde
icke vara hållbart. I den mån länsnykterhetsnämnderna härutinnan komma
att hava betydelse, synes denna i allmänhet snarare bliva den motsatta.
Har den kommunala nämnden intresse för nykterhetsvårdsarbetet, torde den
komma att göra allt för att undvika, att anledning till ingripande från länsnykterhetsnämndens
sida skall uppstå. Örn i något fall tillräckligt sådant
intresse hos den kommunala nämnden ej förefinnes, framträder ju behovet
av kontrollerande organ med särskild styrka. De risker för kompetenskonflikter,
som i några yttranden framhållits, synas icke vara av någon betydenhet.
Man torde hava anledning att räkna med att nämnderna i det
gemensamma arbetet för förbättrad nykterhetsvård skola visa varandra sådan
hänsyn, att konflikter i praktiken komma att förebyggas. Slutligen hava
invändningar mot inrättandet av länsnykterhetsnämnder framställts på den
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 207.
297 38 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
grund, att den föreslagna organisationen skulle bliva alltför dyrbar. Att den
av mig förordade utvägen blir i viss mån dyrare än anlitandet av nykterhetsnämndernas
sammanslutningar eller nykterhetskonsulenter för den kontrollerande
verksamheten kan ej bestridas. Jag hyser emellertid den uppfattningen,
att man måste anlita den utväg, som kan förväntas leda till avsett
resultat, framför sådana utvägar, vilka icke kunna beräknas göra detta, även
örn förstnämnda utväg skulle ställa sig ekonomiskt ofördelaktigare än de
övriga.
Till frågan örn kostnaderna för länsnykterhetsnämnderna och därmed sammanhörande
spörsmål anhåller jag att i annat sammanhang senare få åter
komma.
Förslagets särskilda bestämmelser.
Jag övergår nu till att i detalj behandla de rubriker och paragrafer i alkoholistlagen,
vilka undergått ändring enligt föreliggande lagförslag, såvitt detsamma
innefattar bestämmelser rörande länsnykterhetsnämnderna och därmed
sammanhörande spörsmål. Den numrering av paragraferna, som förslaget
innehåller, kommer därvid att följas.
2 KAP.
I gällande lag lyder kapitelrubriken »Örn myndigheter för behandling av
ärenden enligt denna lag». Kapitlet handlar emellertid uteslutande örn nykterhetsnämnder
med undantag av 9 §, vari stadgas: »Över nykterhetsnämnd
tillkommer befattningen med ärenden enligt denna lag länsstyrelsen».
Propositionen nr 164/1931 upptog i 9 § bestämmelser örn de s. k. skyddskollegierna,
vilka skulle handlägga interneringsärenden. Förslaget örn inrättandet
av skyddskollegier godkändes emellertid icke av riksdagen. Utan
särskild motivering upptog riksdagen i stället nyssnämnda bestämmelse
i lagen.
I utkastet föreslogs, att rubriken skulle ändras till »Örn nykterhetsnämnder».
Departementschefen.
Då det nuvarande stadgandet i 9 § torde vara onödigt, har jag för att undvika
omnumrering av därefter följande paragrafer i lagen ansett detsamma
böra kunna utgå. I paragrafen hava i stället, på sätt närmare framgår i det
följande, intagits bestämmelser rörande länsnykterhetsnämndens sammansättning
m. m. Samtliga paragrafer i 2 kap. komma härefter att behandla spörsmål
rörande nykterhetsnämnder. Kapitelrubriken har med hänsyn härtill
ändrats.
2 §■
Denna paragraf i departementsutkastet överensstämde med 1 § i rusdryckslagstiftningsrevisionens
förslag till lag örn nykterhetsvård. Viss motsvarighet:
återfinnes i 2 § första stycket av gällande lag.
35
Kungl. Majus proposition nr 207.
Rusdryckslagstiftningsrevisionen förklarade, att särskild länsnykterhetsnämnd
för Stockholm icke ansetta erforderlig. I överensstämmelse med vad
redan nn gällde (4 § sista stycket) skulle i fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm
gälla de bestämmelser, som Konungen på förslag av stadsfullmäktige
meddelade. Enligt revisionens mening borde sådan nykterhetsnämnd vara
sammansatt annorlunda än vanlig nykterhetsnämnd.
I fråga örn förslag i sistnämnda hänseende hänvisas till vad i det följande
anföres vid 4 §.
Beträffande andra stycket anförde revisionen:
Andra stycket i 1 § ägde icke någon direkt motsvarighet i den gällande
alkoholistlagen. I 16 § i kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 215) med vissa
närmare bestämmelser rörande alkoholistvården hade emellertid Konungen
föreskrivit, att socialstyrelsen skulle vara uppsiktsmyndighet över alkoholistvården
i riket samt att denna styrelse hade att följa den verksamhet, som
nykterhetsnämnderna på grund av bestämmelserna i alkoholistlagen utövade,
och att tillhandagå nämnderna med råd och upplysningar i avseende å sådan
verksamhet. Enligt revisionens mening borde det komma till klart uttryck
i själva lagen, att nykterhetsnämnderna vore underställda en bestämd central
myndighet.
I yttrandena över departementspromemorian framställdes vissa ändringsförslag.
Medicinalstyrelsen ansåg, att de kommunala nykterhetsnämnderna i Göteborg
och Malmö borde beredas samma undantagsställning som Stockholms
stads nykterhetsnämnd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framställde
yrkande härom såvitt angick Göteborg. Länsstyrelsen i örebro län anförde,
att nykterhetsnämnderna i de större städerna regelmässigt torde besitta
sådan erfarenhet och sakkunskap, att de kunde undantagas från länsnykterhetsnämndernas
överinseende. Länsstyrelsen förordade därför ett tillägg till
denna paragraf, enligt vilket det skulle ankomma på Konungen att därom
förordna. Svenska stadsförbundet förklarade, att fog syntes finnas för att
lokal nykterhetsnämnd skulle få fungera såsom länsnykterhetsnämnd i samtliga
städer utom landsting.
Införandet av andra stycket tillstyrktes uttryckligen av länsstyrelsen i
Kalmar län.
Departementschefen.
Det synes förvisso med fog kunna förutsättas, att nykterhetsnämnderna
i de större städerna skola på ett tillfredsställande sätt ombesörja de angelägenheter,
som åligga dem enligt alkoholistlagen. Direkt anledning synes
dock ej föreligga att undandraga det nya rådgivande och kontrollerande
organet, länsnykterhetsnämnden, dess formella befogenhet att ingripa även
i fråga örn sådana städers nykterhetsvård. Stadgandet om länsnykterhetsnämnd
i första punkten av första stycket i utkastets 2 § har emellertid givet1
vis icke avseende å Stockholms stad, som ju icke ingår i länsindelningen. Med
hänsyn härtill och då anledning saknas att i Stockholm inrätta någon motsvarighet
till länsnykterhetsnämnderna i länen torde andra punkten i samma
36 Kungl. Majus proposition nr 207.
stycke böra utgå. Skäl att i annat hänseende frångå förslaget i utkastet
synes icke föreligga.
De i 2 § av gällande lag upptagna bestämmelserna rörande nykterhetsnämnds
åligganden liava överförts till departementsförslagets 3 §.
3 §■
3 § i departementsutkastet motsvarade 2 § i revisionens förslag. Vissa härmed
sammanhörande bestämmelser återfinnas i 2 § andra och tredje styckena
av gällande lag.
I samband med antagandet år 1937 av ny förordning angående försäljning
av rusdrycker antogs, såsom i det föregående omnämnts, en förordning med
vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd (Sv. förf.-sami. nr 438).
Sistnämnda förordning innehöll, med vissa formella jämkningar, i sin 1 §
de bestämmelser i revisionens 2 §, vilka hade avseende å kommunal nykterhetsnämnd.
Bestämmelserna i förordningen med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd,
vilken träder i kraft den 1 oktober 1938, upptogos i departementsutkastet,
1 § i utkastets 3 §, 2 § första stycket i 2 mom. av utkastets
14 § samt 2 § andra stycket i 55 § av utkastet.
Förevarande paragraf berördes närmare i endast två av yttrandena över
departementspromemorian.
Medicinalstyrelsen påyrkade ett tillägg av innehåll, att kommunal nykterhetsnämnd
skulle hava att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar
angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelade. Länsstyrelsen i
Blekinge län ansåg skyldigheten för kommunal nykterhetsnämnd att ställa sig
länsnykterhetsnämndens råd och anvisningar till efterrättelse opåkallad. Nykterhetsnämnds
årsberättelse vore onödig; den kunde ersättas med statistiska
uppgifter enligt formulär.
Departementschefen.
De stadganden, som förefinnas i 1 § av den förra året antagna förordningen
med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd — innefattande bland
annat bestämmelser örn skyldighet att avgiva årsberättelse — synas mig böra
upptagas i förevarande paragraf. Däri torde jämväl böra införas häremot svarande
bestämmelser med avseende å länsnykterhetsnämnd. De i utkastet upptagna
stadgandena örn skyldighet för kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd
att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar angående
verksamheten, som länsnykterhetsnämnd, respektive socialstyrelsen
meddelar, synes, på sätt i ett yttrande föreslagits, bora kompletteras med uttryckligt
stadgande, att kommunal nämnd skall följa jämväl socialstyrelsens
råd och anvisningar. Med hänsyn härtill torde även formell jämkning av
ordalagen böra äga rum.
Kungl. Majus proposition nr 207.
37
4 §.
Första stycket av 4 § i departementsutkastet överensstämmer i sak med 3 §
i gällande lag. 4 § andra stycket i utkastet, som saknar motsvarighet i alkoholistlagen,
var likalydande med 3 § andra stycket i revisionens förslag.
Tredje—sjätte styckena i 4 § av utkastet överensstämma, nied obetydlig
formell ändring i tredje stycket, med 4 § i gällande lag.
Revisionen anförde beträffande 3 § andra stycket i sitt förslag, bland
annat:
o Andra stycket i 3 § innehölle en nyhet, nämligen att Konungen skulle äga
på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att kommun skulle
tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Förhållandena i en kommun kunde nämligen
vara sådana, att det vore påkallat, att nykterhetsnämndsärendena handhades
av en särskilt utsedd nykterhetsnämnd och icke av fattigvårdsstyrelsen,
vars arbetsuppgifter måhända vore så betungande, att något egentligt
arbete ej kunde ägnas åt nykterhetsnämndsuppgifterna. I regel torde väl
också kommunen i sådant fall utse en särskild nykterhetsnämnd, men erfarenheten
hade visat, att så icke alltid skedde. Länsnykterhetsnämnden, som
hade att svara för den samhälleliga nykterhetsvården inom länet, borde därför
enligt revisionens mening kunna göra framställning till Konungen örn
förständigande för kommunen att utse särskild nämnd. Kommunen kunde
visserligen i sådan händelse kringgå stadgandet genom att utse samma personer
till ledamöter i den särskilda nämnden som i fattigvårdsstyrelsen, men
med sådan tredska torde man icke behöva räkna. — Med avseende å detta
förslag finge vidare erinras örn bestämmelserna rörande barnavårdsnämnd.
Enligt lagen örn samhällets barnavård skulle det finnas en barnavårdsnämnd
i varje kommun; mindre kommun kunde dock av Konungen befrias från skyldigheten
att hava särskild sådan nämnd. Örn revisionens förevarande förslag
innebure en viss inskränkning i kommunernas självbestämningsrätt, medgåve
det dock uppenbarligen betydligt större frihet för kommunerna att bestämma
om organisationen äir barnavårdslagen.
Enligt sista stycket i 4 § av gällande lag skola i fråga örn nykterhetsnämnd
i Stockholm gälla de bestämmelser som Konungen på förslag av stadsfullmäktige
meddelar.
Nykterhetsnämnden i Stockholm består enligt gällande instruktion, fastställd
den 19 mars 1920 med ändring den 1 augusti 1930, av sju ledamöter
jämte tre suppleanter. Av ledamöterna bör minst en vara läkare samt en representant
för den kommunala fattigvården, en för den frivilliga alkoholistvården
och en för den organiserade nykterhetsverksamheten inom Stockholm.
Revisionen erinrade om att enligt dess förslag nykterhetsnämnden i Stockholm
även skulle utgöra länsnykterhetsnämnd för Stockholms stads område.
Vid fastställandet av bestämmelserna rörande sammansättningen av denna
nämnd borde hänsyn tagas till att nämnden sålunda fyllde on dubbel funktion.
Från denna synpunkt föreslog revisionen, att nykterhetsnämnden i
Stockholm skulle vara sammansatt på följande sätt: en ledamot, vilken tillika
vore ordförande, utsedd av socialstyrelsen; en ledamot, läkare, utsedd av
samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen; en ledamot, utsedd av
Överståthållarämbetet; samt sex ledamöter, utsedda av stadsfullmäktige.
Härigenom skulle denna nämnd i fråga örn sammansättningen å ena sidan
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
ansluta sig till övriga länsnykterketsnämnder samt å andra sidan bibehålla
karaktären av ett kommunalt organ, där de av kommunen utsedda ledamöterna
utgjorde majoritet.
Beträffande denna paragraf gjordes i yttrandena över departementspromemorian
åtskilliga uttalanden.
Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att behov av ett sådant ingripande,
varom stadgades i andra stycket, icke hade framträtt i länet. I jämförelse
med barnavårdslagens stadgande örn särskild barnavårdsnämnd måste förslaget
i departementsutkastet anses innebära ett avsevärt starkare ingrepp
i den kommunala organisationen, ty det vore uppenbarligen mera ingripande
att mot kommunens önskan förordna, att en särskild nämnd skulle finnas,
än att på framställning befria en kommun från skyldigheten att tillsätta sådan
nämnd.
Befogenheten att hos Konungen göra framställning örn inrättande av särskild
nykterlietsnämnd borde enligt länsstyrelsens i Blekinge län mening tillkomma
länsstyrelsen, enligt Venngarnsstyrelsens åsikt uppsiktsmyndigheten.
I flera yttranden anfördes, att särskild nykterhetsnämnd borde vara obligatorisk.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhöll härom:
Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida det kunde vara lämpligt att låta förhållandena
utveckla sig på sådant sätt, att en länsnykterhetsnämnd skulle
behöva anhålla om föreläggande för kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.
Innan ett sådant ingripande skedde, torde allvarliga missförhållanden
hava givit sig tillkänna. Örn meningen vore, att nykterhetsnämnden
skulle uträtta vad 2 § i förslaget innefattade, så erfordrades i varje kommun
en särskild nämnd. Finge denna nämnd i en del små kommuner ett mycket
lätt arbete, så läge däruti ingen olägenhet. Men det vore bättre, att en särskild
nämnd funnes i varje kommun, än att sådana förhållanden skulle uppstå
i en enda kommun, att tvångsåtgärd måste tillgripas för att en bättre ordning
skulle vinnas.
Yrkanden på införande av bestämmelse örn obligatorisk särskild nykterhetsnämnd
gjordes även av länsstyrelsen i Jämtlands län, nykterhetsnämndernas
sammanslutning i samma län, nykterhetsnämndernas riksförbund samt
Karlskrona stads nykterhetsnämnd. Venngarnsstyrelsen förklarade, att man
möjligen borde överväga införandet av generell bestämmelse örn skyldighet
att utse särskild nykterhetsnämnd i kommun av viss storlek.
Länsstyrelsen i Västerbottens län och länets landstings förvaltningsutskott
ifrågasatte införandet av en bestämmelse, att för valbarhet såsom ledamot av
nykterhetsnämnd skulle erfordras, att vederbörande vore känd för att främja
folknykterhet. — Slutligen förklarade sig länsstyrelsen i Blekinge län anse
bestämmelsen, att minst en av ledamöterna i kommunal nykterhetsnämnd
skall vara kvinna, onödig.
Departementschefen.
Att genomföra skyldighet för samtliga rikets kommuner att utse särskild
nykterhetsnämnd torde utgöra ett fullkomligt onödigt ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten. Å andra sidan synes möjlighet böra före
-
39
Kungl. Majus proposition nr 207.
finnas att — även mot kommunens vilja — genomföra inrättandet av särskild
nykterhetsnämnd, därest speciella förhållanden i nykterhetsvårdsliänseende
anses giva anledning därtill. Initiativet bör i sådant fall enligt min
åsikt tillkomma länsnykterhetsnämnden, som kommer att få den bästa inblicken
i huru de kommunala nykterhetsnämnderna sköta sina åligganden.
Beslutanderätten bör tillkomma Konungen. Innan beslut örn åläggande
för kommun i nu ifrågavarande hänseende meddelas, kommer givetvis
sorgfällig utredning att verkställas. De, som hava intresse i saken — i första
hand kommunen själv — torde därvid få tillfälle att uttala sin mening.
Anledning synes icke föreligga att ändra vare sig bestämmelserna rörande
valbarhet eller regeln att av ledamöterna, respektive suppleanterna, i särskild
nykterhetsnämnd minst en skall vara kvinna.
Ej heller synas skäl förefinnas att ifrågasätta ändrad sammansättning av
Stockholms stads nykterhetsnämnd.
5 §.
Första stycket i departementsutkastet, vilket stycke saknar motsvarighet
i gällande lag, överensstämde med 5 § i revisionens förslag. Första punkten
i andra stycket av utkastet överensstämde med 5 § alkoholistlagen samt 6 §
första punkten i revisionens förslag. Andra punkten i andra stycket av utkastet
slutligen, till vilken motsvarighet ej förefinnes i gällande lag, var likalydande
med 6 § andra punkten i revisionens förslag.
Revisionen anförde i motiveringen till 5 § i sitt förslag:
Örn länsnykterhetsnämnden såsom sitt ombud utsett en av de av kommunen
valda ledamöterna, medförde detta tydligen icke någon ändring i nämndens
sammansättning. Hade länsnykterhetsnämnden däremot funnit sig böra till
ombud utse en person, som icke vore av kommunen vald till ledamot, inträdde
denne i kraft av länsnykterhetsnämndens beslut såsom ledamot av
den kommunala nykterhetsnämnden med samma befogenheter och åligganden
som de övriga ledamöterna. Att antalet ledamöter härigenom ökades,
torde icke behöva föranleda några betänkligheter.
Länsnykterhetsnämndens ombud behövde icke utses för samma tid som
kommunens ledamöter. Revisionen hade däremot utgått från att ombud skulle
utses för viss bestämd tid. Länsnykterhetsnämnden vore icke heller enligt
förslaget bunden till viss tidpunkt för utseende av ombud. Den kunde sålunda
utse sitt ombud före de kommunala valen och örn så skedde erhölle
kommunen möjlighet att välja ombudet till ledamot av nämnden. I det fall,
att kommunen skulle vilja utse länsnykterhetsnämndens ombud till ordförande
i nämnden, torde kommunen hava att först välja denne till ledamot
av nämnden. Då länsnykterhetsnämndens ombud ägde att såsom ledamot
deltaga i nämndens arbete, borde bestämmelserna rörande valbarhet och obehörighet
för val till ledamot ävensom ansvarighet för medel och handlingar
tillämpas å denne. En uttrycklig hänvisning till ifrågavarande stadgande
torde dock icke vara nödvändig. Ej heller syntes det vara påkallat att i lagtexten
angiva, huruvida de bestämmelser, som gällde för ledamot i fråga örn
rätten att avsäga sig uppdraget, skulle vara tillämpliga å sådant ombud. Det
läge nämligen i sakens natur, att ombudsskap av förevarande slag borde vila
på frivilligt åtagande och att länsnykterhetsnämnden därför icke borde till
40
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
ombud utse den, som ej önskade ifrågakomma för uppdraget, men däremot
entlediga ett ombud, som ville bliva befriat därifrån.
Beträffande 6 § andra punkten i revisionens förslag anfördes:
Det vore att förmoda, att i fattigvårdsstyrelse, som utgjorde nykterlietsnämnd,
samma person ofta komme att utses till ombud för länsnykterhetsnämnden
och till särskild föredragande i nykterhetsnämndsärenden. Denne
föredragande skulle härigenom i allmänhet erhålla ökad möjlighet att vinna
gehör inom fattigvårdsstyrelsen för de nykterhetsvårdande synpunkterna, För
att underlätta en dylik förening av dessa båda uppdrag hade införts en bestämmelse,
som möjliggjorde för kommunen att anförtro uppdraget att vara
föredragande åt länsnykterhetsnämndens ombud, även örn denne till äventyrs
icke skulle vara av kommunen utsedd såsom ledamot av nämnden. Enligt
revisionens mening borde länsnykterhetsnämnden däremot icke i allmänhet
till ombud utse den kommunala nämndens ordförande med hänsyn till att
denne på ett särskilt sätt finge anses företräda den kommunala nämnden och
därför icke i regel lämpligen borde vara företrädare jämväl för länsnykterlietsnämden.
I några yttranden över departementsutkastet berördes förevarande paragraf.
Medicinalstyrelsen avstyrkte bestämmelsen, att länsnykterhetsnämnden
skulle utse ett ombud i kommunal nykterhetsnämnd. Bland annat med hänsyn
till svårigheten att kunna uppbringa det erforderliga antalet lämpliga
ombud holle styrelsen före, att länsnykterhetsnämndens kontakt med de
kommunala nämnderna bättre och effektivare skulle nås genom att till den
förras förfogande ställdes en statligt anställd ombudsman med lämplig utbildning,
tillsatt av socialstyrelsen efter förslag av länsnykterhetsnämnden.
— Länsstyrelsen i Blekinge län förklarade, att ombud för länsnykterhetsnämnden
i kommunal nykterhetsnämnd syntes onödigt. — Länsstyrelsen i
Uppsala län anförde:
Rätten att utse ombud syntes kunna befordra samarbetet mellan länsnykterhetsnämnden
och de kommunala nämnderna, under förutsättning att
lämpliga ombud utsåges. Däremot syntes det icke överensstämma med den
kommunala organisationen att låta ombudet, därest han icke vore vald av
kommunen, deltaga i avgörandet. Icke ens i pensionslagen, där det dock
vore fråga huvudsakligen om tilldelning av statliga understöd, vore en sådan
rätt medgiven åt ombudet.
Venngarnsstyrelsen yttrade:
Man torde utgå ifrån att till ombud kunde ifrågakomma endast sådan
person, som i övrigt vore valbar till ledamot av ifrågavarande nykterhetsnämnd.
Länsnykterhetsnämnden vore alltså för sitt val hänvisad till samma
begränsade krets som den väljande kommunala myndigheten. Under sådana
förhållanden torde det vara enklare och i många avseenden fördelaktigare att
förmå en lämplig person att åtaga sig uppdraget såsom en på vanligt sätt
vald ledamot.
Departementschefen.
Förut har jag framhållit, att den intima kontakt, som erfordras mellan
länsnykterhetsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd, i första hand skall
uppehållas genom det ombud, som länsnykterhetsnämnden skall utse med
Kungl. Majus proposition nr 207.
41
uppgift att deltaga i den kommunala nämndens arbete. Till ombud bör utses
en därför särskilt lämpad person, antingen bland de av kommunen valda
ledamöterna eller ock utanför deras krets. Några bestämmelser, som för sistnämnda
fall inskränka länsnykterhetsnämndens valrätt, synas icke böra intagas
i lagen.
Därest till ombud utses en person, som icke på grund av kommunens val
är ledamot i nämnden, -torde det för att vinna det syfte, som förevarande bestämmelse
avser, icke vara erforderligt, att ombudet tillerkännes rösträtt inom
nämnden. Ett stadgande härom synes onödigtvis inkräkta på kommunens
rätt att genom egna förtroendemän ordna gemensamma angelägenheter.
Första stycket i departementsutkastet har undergått omformulering i
överensstämmelse med vad sålunda anförts.
Mot andra stycket i utkastet synes erinran icke vara att göra.
6 §.
6 § i departementsutkastet överensstämde i sak med 7 § i revisionens förslag.
I gällande lag saknas motsvarighet till första stycket i 6 § i utkastet.
Andra stycket i sistnämnda paragraf motsvarar 6 § i alkoholistlagen.
Revisionen framhöll, att den i första stycket stadgade uppgiftsskyldigheten
torde böra fullgöras av den kommunala myndighet, som valt de ledamöter,
varom vore fråga. Den i andra stycket omförmälda skyldigheten att meddela
uppgift örn länsnykterhetsnämndens ombud borde fullgöras av länsnykterhetsnämnden,
medan uppgifterna rörande ordförande och föredragande torde
böra insändas av den väljande kommunala myndigheten.
Departementschefen.
Den i utkastet föreslagna formuleringen av förevarande paragraf har utan
ändring upptagits i departementsförslaget.
7 §.
Förevarande paragraf i utkastet överensstämde i sak med 8 § i revisionens
förslag samt 7 § i gällande lag.
De formella avvikelser från gällande lag, som genomförts i utkastet
(första stycket), bestodo däri, att »nykterhetsnämnden» utbytts mot »kommunal
nykterhetsnämnd» samt att den mera omfattande hänvisningen till ärenden,
som skulle handläggas »enligt denna lag», inskränkts till ärenden, som
nämnden enligt dess 3 och 4 kapitel hade att handlägga.
Länsstyrelsen i Blekinge län ansåg, att inrättande av arbetsutskott icke
borde få förekomma, enär det innebure fara för ensidighet och klickvälde.
Departementschefen.
Att såsom i ett yttrande ifrågasatts borttaga den för närvarande förefintliga
möjligheten enligt 7 § alkoholistlagen att enligt Konungens förordnande över
-
42 Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
låta handläggning av vissa ärenden till ett arbetsutskott synes mig icke böra
ifrågakomma.
Konungens förordnande rörande sådan överlåtelse har enligt gällande lag
avseende allenast å alkoholistvårdsärenden. I det föregående har föreslagits,
att stadgandet i 64 § av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning att jämväl
uppgifter av andra slag tillkomma nykterhetsnämnd, t. ex. rörande råd och
anvisningar till systembolag och dylikt — vilket stadgande förra året infördes
i förordningen med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd
skall överföras till 3 § i alkoholistlagen Något skäl anser jag icke förefigga>
varför ej sistnämnda slags ärenden ävensom ärenden i övrigt, vilka nykterhetsnämnd
har att handlägga, skulle kunna enligt Konungens bestämmande
tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott. Lagtexten har med hänsyn
härtill jämkats.
8 §■
8 § i utkastet överensstämmer med samma paragraf i gällande lag med
allenast den ändring, att ordet »nykterhetsnämnden» i första stycket utbytts
mot »kommunal nykterhetsnämnd». Motsvarande bestämmelser funnos i revisionens
förslag upptagna i 9 §, till vilken därjämte fogats ett nytt stycke, som
innehöll en erinran örn statens understöd till de kommunala nykterhetsnämndemas
verksamhet.
Bestämmelserna i 8 § gällande lag hava avseende å såväl tillfälliga medhjälpare
som fast anställda tjänstemän.
Departementschefen.
8 § i utkastet har i oförändrat skick överförts till departementsförslaget.
Den i paragrafens första stycke omförmälda rätten bör givetvis tillkomma
även länsnykterhetsnämnd. Närmare föreskrifter härom torde emellertid hava
sin plats i de bestämmelser, som skola utfärdas jämlikt de två sista styckena
i 9 §•
Till spörsmålet örn anställande av personal såsom biträde åt länsnykterhetsnämnderna
torde jag få återkomma vid behandlingen av frågan örn kostnaderna
för dessa nämnder.
9 §■
9 § i utkastet, vilken innehöll bestämmelser rörande länsnykterhetsnämndens
sammansättning m. m. och därför saknade motsvarighet i gällande
lag, hade i huvudsak samma lydelse som 10 § i revisionens förslag.
Beträffande den nuvarande lydelsen av 9 § i alkoholistlagen hänvisas till
vad som i det föregående anförts under rubriken till 2 kapitlet.
För vad revisionen allmänt yttrat rörande länsnykterhetsnämndernas sammansättning
har förut redogjorts. I specialmotiveringen anfördes:
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Utan att föreslå något uttryckligt stadgande härom hade revisionen ansett
sig kunna utgå ifrån att den av länsstyrelsen utsedde representanten, oavsett
om han tillhörde länsstyrelsen eller ej, i regel skulle äga juridisk utbildning,
varigenom nämndens behov av sådan kompetens bleve tillgodosett. De av
landstinget valda ledamöterna skulle enligt förslaget utses bland ledamöterna
i länets kommunala nykterhetsnämnder. Landsting kunde sålunda härtill
välja ledamot av den kommunala nykterhetsnämnden i stad inom länet, som
icke deltoge i landsting.
För varje ledamot skulle enligt förslaget utses en särskild suppleant och
suppleanten för ordföranden skulle sålunda vid förfall för denne leda förhandlingarna.
För att suppleanterna skulle vinna förtrogenhet med nämndens
uppgifter, torde de i allmänhet böra kallas till nämndens sammanträden.
Revisionen hade icke ansett sig böra framlägga förslag till närmare bestämmelser
angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet ävensom angående
statsmedel härtill, utan torde detta böra ankomma på uppsiktsmyndigheten.
Revisionen inskränkte sig i detta avseende till att framhålla, att dess förslag
att den kommunala nykterhetsnämnden i Stockholms stad skulle utgöra länsnykterhetsnämnd
icke medförde någon väsentlig ändring i denna nämnds uppgifter.
Densamma hade sålunda även framgent huvudsakligen karaktären av
en kommunal nykterhetsnämnd. Detta torde hava till följd, att för denna
borde gälla samma regler angående kostnaderna för verksamheten, som ägde
tillämpning för andra kommunala nykterhetsnämnder, men däremot icke motsvarande
bestämmelser rörande länsnykterhetsnämnderna.
Departementsutkastet företedde följande skiljaktigheter i förhållande till
revisionens förslag, nämligen att socialstyrelsen vid tillsättande av ordförande
skulle samråda med kontrollstyrelsen, att stad, som ej deltoge i landsting,
skulle utse en ledamot i länsnykterhetsnämnden samt att den krets av personer,
bland vilka landsting och stadsfullmäktige skulle utse ledamöter i länsnykterhetsnämnden,
utsträckts till att omfatta även förutvarande ledamöter i
länets kommunala nykterhetsnämnder.
Förevarande paragraf berördes i åtskilliga yttranden över departementspromemorian.
Länsstyrelsen i Örebro län anförde, att, därest länsnykterhetsnämnden ofta
skulle nödgas ingripa i nykterhetsvården och dess verksamhet icke inskränktes
till rena undantagsfall, nämnden för att smidigare kunna fullgöra sina uppgifter
borde givas mindre vidlyftig sammansättning än som avsåges med
förslaget.
I fråga örn rätten att utse ledamöter förklarade nykterhetsnämndernas
riksförbund och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, att socialstyrelsen
ensam borde utse ordföranden. Länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs län
höllö före, att ordföranden borde tillsättas av socialstyrelsen efter samråd
med vederbörande länsstyrelse, som ensam besutte önskvärd lokal- och joersonkännedom.
Förstnämnda länsstyrelse föreslog vidare, att läkaren skulle utses
av länsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen. Skaraborgs läns nykterhetsnämnder
s centralorganisation framlade förslag till ändring av bestämmelserna
rörande val av ordförande och läkare, enär formuleringen i utkastet
antingen kunde anses utesluta möjligheten för en läkare att bliva ordförande
44
Kungl. Majus proposition nr 207.
eller också medförde, att, därest socialstyrelsen skulle förordna en läkare till
ordförande, styrelsen också måste förordna ytterligare en läkare såsom
ledamot. Vänersborgs nykterhetsnämnd ansåg, att landstingen icke borde
utse några ledamöter utan länsstyrelsen i stället tre. Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund ifrågasatte, att någon av brottmålsdomarna i länet
ävensom någon person med sakkunskap beträffande anstaltsvården skulle
beredas plats i länsnykterhetsnämnden.
Beträffande ledamotskvalifikationerna anförde nykterhetsnämnden i Falköping
och Skaraborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation, att de
av landsting och stadsfullmäktige utsedda ledamöterna borde vara aktiva, ej
förutvarande, ledamöter av kommunal nykterhetsnämnd. Landstingsförbundet
förklarade däremot, att — med tanke på de kontrolluppgifter, som skulle tillkomma
länsnykterhetsnämnden — det vore olämpligt att däri insätta ledamöter
i de kommunala nykterhetsnämnderna. Mot att förutvarande ledamöter i sådana
nämnder valdes kunde däremot ingen erinran göras, men valrätten syntes ej
böra begränsas till denna kategori. Sistnämnda uppfattning hystes även av
Värmlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott. Med hänsyn
särskilt till länsnykterhetsnämndens rådgivande verksamhet ansågo länsstyrelsen
i Gotlands län och styrelsen för Landskronaanstalten, att minst en
ledamot (och suppleant) borde vara kvinna. Slutligen föreslog sistnämnda
styrelse, att en av ledamöterna borde utses till verkställande ledamot, som
helt kunde ägna sig åt verksamheten och därför borde vara avlönad.
Kontrollstyrelsen och länsstyrelsen i Uppsala län ansågo viss omformulering
erforderlig med hänsyn till det fall, att två städer utom landsting
funnes i samma län.
Departementschefen.
Mot den i utkastet föreslagna sammansättningen av länsnykterhetsnämnden
har i flertalet yttranden icke framställts någon erinran. Vissa ändringsförslag,
som framlagts, synas i allmänhet icke böra föranleda någon
åtgärd. Jag föreslår därför, att i lagen införas i huvudsak de bestämmelser,
som upptagits i utkastet, med allenast de jämkningar, vilka föreslås i det
följande.
Ordföranden bör utses av socialstyrelsen ensam. Det synes ej vara erforderligt
att i lagtexten föreskriva, att särskilt samråd härutinnan skall äga
rum; skulle sådan föreskrift meddelas, synes samråd med vederbörande länsstyrelse
lämpligast med hänsyn till dess personkännedom. Föreskriften att
en läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen,
alltid skall vara ledamot av nämnden torde icke böra ändras. Vill socialstyrelsen
i något fall jämväl till ordförande utse en läkare, förefinnes intet
hinder däremot. Förslaget att en ledamot skall utses av länsstyrelsen bör bibehållas.
Det synes lämpligt, att vid val av nämnde ledamot en person med
juridisk utbildning i första hand bör komma i fråga, På sätt i utkastet föreslagits
böra landsting och städer, som ej deltaga i landsting, utse representanter
i länsnykterhetsnämnden. I flertalet län böra två ledamöter utses av
45
Kungl. Maj:ta proposition nr 207.
landstinget. Där län är delat på två landsting, bör vartdera landstinget utse en
ledamot. I län slutligen, som omfatta stad utanför landsting, bör landstinget
utse en samt varje stad en ledamot. I enlighet med vad sålunda föreslagits
kommer en länsnykterhetsnämnd — nämnden i Malmöhus län — att bestå av
sex ledamöter.
För varje ledamot skall utses särskild suppleant. Vid förfall för ordföranden
skall alltså dennes suppleant leda förhandlingarna.
Särskilda i lagen angivna kvalifikationer för valbarhet till ordförande och
till av länsstyrelse utsedd ledamot hava icke ifrågasatts. Jag anser för min
del, att i lagen icke heller bör göras någon inskränkning till vissa grupper av
personer, inom vilka landsting och städer utanför landsting skola hava att
välja ledamöter.
Föreskrift att minst en ledamot och en suppleant skall vara kvinna
synes ej böra lämnas. Även i detta avseende torde full valfrihet böra råda.
Vissa allmänna valbarhetsvillkor ävensom bestämmelser rörande obehörighet
och rätt att avsäga sig uppdraget hava införts i lagförslaget.
Ledamöternas mandattid torde böra fastställas till två kalenderår. Val av
ledamöter för den mandatperiod, som börjar den 1 januari 1939, synas dessförinnan
böra äga rum. Föreskrift härom torde meddelas i övergångsbestämmelserna.
Av vad som i det föregående anförts framgår, att allenast vissa huvudbestämmelser
med avseende å länsnykterhetsnämnderna intagits i lagen. Erforderliga
föreskrifter i övrigt rörande verksamheten och dess finansiering,
som enligt min åsikt bör ske med statsmedel, torde få meddelas av Konungen.
3 KAP.
I utkastet föreslogs ändring av den nuvarande rubriken »Örn ärendenas
behandling hos nykterhetsnämnd» till »Örn hjälpåtgärder». Sistnämnda
rubrik förefanns å motsvarande kapitel i revisionens förslag.
Departementschefen.
Då nykterhetsnämnderna hava att taga befattning även med andra i lagen
omnämnda ärenden än de i förevarande kapitel behandlade, synes en ändring
av rubriken på sätt i utkastet föreslagits lämplig.
10—13 §§.
Utkastet innefattar avvikelser från alkoholistlagen — i dess avfattning
enligt lagen den 9 april 1937 (nr 128) — allenast därutinnan, att i de fall, då
tveksamhet om rätta innebörden kunde råda, direkt uttalats, att bestämmelserna
hava avseende å kommunal nykterhetsnämnd.
Länstyrelsen i Blekinge län ansåg, att bestämmelserna i 11 § borde utvidgas
och förtydligas. Nykterhetsnämndernas sammanslutning i Jämtlands
46
Kungl. Majus proposition nr 207.
län ifrågasatte sådan ändring av 12 § första stycket, att handräckning skulle
kunna erhållas utan förutgånget vitesföreläggande.
Departementschefen.
Skäl synas mig icke föreligga att i anledning av införandet av bestämmelser
örn länsnykterhetsnämnd göra andra ändringar i 10—13 §§ än de i utkastet
föreslagna. I det följande kommer jag emellertid att i annat sammanhang
föreslå viss ytterligare ändring av 10 §.
14 §.
Förevarande paragraf i utkastet saknar motsvarighet i gällande alkoholistlag.
1 mom. överensstämde i huvudsak med 14 § i revisionens förslag och
2 mom. första punkten med 13 § i samma förslag. Bestämmelser, som motsvara
andra punkten i 2 morn., återfinnas, såsom förut nämnts, i 2 § första
stycket av 1937 års förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.
Revisonens förslag beträffande 1 mom. har berörts i det föregående under
rubriken »Förslaget i allmänhet». Bestämmelserna i revisionens 13 § inneburo,
att den rätt, som kommunal nykterhetsnämnd enligt 35 § i 1917 års
rusdrycksförsäljningsförordning äger i fråga örn rätt att förbjuda utminutering
av rusdrycker, skulle övergå till länsnykterhetsnämnden men utsträckas
till att avse även utskänkning.
Beträffande innehållet i yttrandena över departementsutkastet må nämnas,
att länsstyrelsen i Uppsala län ansett föreskrifterna i 2 mom. icke överensstämma
med 4 kap. 3 och 17 §§ i 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anförde:
Då inom nykterhetsnämnder i mindre kommuner erforderlig kompetens
för ett riktigt och förutsättningslöst bedömande av hithörande spörsmål icke
alltid vore tillfinnandes, vore länsstyrelsen böjd för att anse den slutliga
bestämmanderätten uti ifrågavarande ärenden böra tillkomma länsnykterhetsnämnden.
Beslut örn avstängning syntes därför böra kunna meddelas — förutom
av länsnykterhetsnämnden — jämväl av nykterhetsnämnden i orten men
skulle i senare fallet underställas länsnykterhetsnämnden. Den kommunala
nämndens beslut skulle dock genast gå i verkställighet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län och samma läns landstings förvaltningsutskott
ansågo, att kommunal nämnd icke borde hava avstängningsrätt.
Departementschefen.
För att länsnykterhetsnämnderna skola kunna fullgöra de uppgifter, vilka
ansetts böra tillkomma dem, synes det erforderligt, att dessa nämnder äga de
av rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagna befogenheterna, vilka upptagas
i 1 mom. av utkastet. Då emellertid 1 mom. första stycket torde böra gälla
Kungl. Maj.is proposition nr 207. 47
endast för fall enligt 3 kapitlet, har utkastets text underkastats viss jämkning.
Vad 2 mom. angår hava, såvitt fråga är örn de kommunala nykterhetsnämnderna,
bestämmelserna allenast överflyttats från 1937 års förordning med
vissa bestämmelser i avseende å nykterhetsnämnd. Det kan möjligen invändas,
att genom införandet av bestämmelserna i förevarande moment möjlighet
till inskridande mot alkoholmissbrukare kommer att föreligga uti i viss
mån större omfattning än 1 § föreskriver. Då emellertid 1937 års förordning
i övrigt införes i alkoholistlagen, synes hinder icke böra resas mot att även
nu ifrågavarande stadganden där upptagas.
Länsnykterhetsnämnd torde böra givas enahanda befogenhet, som föreslås
skola tillkomma kommunal nykterhetsnämnd. Anledning att befara kompetenskonflikter
synes icke föreligga.
Beträffande klagorätt över beslut enligt 14 § 2 mom. hänvisas till vad som
anföres under 55 §.
För den av länsstyrelsen i Uppsala län gjorda invändningen synes ej föreligga
fog. Det må erinras, att samtidigt med genomförandet av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
de stadganden infördes i nyssnämnda 1937
års förordning, vilka nu ersättas med förevarande bestämmelser.
15 §.
15 § i departementsutkastet, som överensstämde med 15 § i revisionens
förslag, motsvarar med viss formell jämkning 14 § i gällande lag.
Departementschefen.
Enär jämkning av ordalagen i förevarande paragraf icke synes erforderlig,
har 14 § i gällande lag i oförändrat skick upptagits såsom 15 § i departementsförslaget.
Bestämmelserna gälla för såväl kommunal nykterhetsnämnd som
länsnykterhetsnämnd.
i KAP.
I departementsutkastet föreslogs ändring av den nuvarande rubriken »Örn
ärendenas behandling hos länsstyrelse» till »Örn tvångsintagande å alkoholistanstalt».
Departementschefen.
Den i utkastet föreslagna ändringen av förevarande rubrik synes erforderlig
med hänsyn till den ändring, som ifrågasatts beträffande rubriken till tredje
kapitlet.
16 §■
1 mom. i 16 § av utkastet överensstämmer med 15 § i gällande lag med
undantag av att orden »den kommunala» inskjutits framför »nykterhetsnämn
-
48
Kungl. Majus proposition nr 207.
den». 16 § 2 morn. i utkastet saknar motsvarighet i gällande lag men föreslogs
(dock i viss annan lydelse) i 16 § sista stycket av revisionens förslag.
Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg, såsom förut nämnts, att länsnykterhetsnämnds
befogenhet att ingiva ansökning om internering med hänsyn till
bestämmelserna i 52 och 53 §§ icke borde föreligga i fråga om andra alkoholister
än de vagabonderande.
Departementschefen.
Bestämmelserna i andra momentet av denna paragraf utgöra en direkt
konsekvens av stadgandena i 14 § 1 mom. 16 § i utkastet har därför i oförändrat
skick intagits i departementsförslaget.
17 §.
I utkastets 17 §, som motsvarar 16 § i gällande lag, intogs, såvitt nu är i
fråga, såsom ett sista stycke bestämmelser örn befogenhet för länsnykterhetsnämnd
att ingripa, därest den kommunala nykterhetsnämnden gjorde sig
skyldig till underlåtenhet.
17 § i gällande lag — som innehåller bestämmelser örn rätt för vissa närstående
till en alkoholmissbrukare att hos länsstyrelsen begära vidtagandet
av åtgärder, därest kommunal nykterhetsnämnd skulle underlåta detta trots
framställning därom — föreslogs enligt utkastet skola utgå.
Första—tredje styckena i 17 § av utkastet motsvarade — med undantag för
vad däri stadgats rörande vagabonderande alkoholister — 17 § i revisionens
förslag. 17 § fjärde stycket i utkastet var däremot nytt.
Revisionen, i vars förslag motsvarighet till 17 § i gällande lag icke heller
upptagits, anförde:
Detta stadgande torde knappast någonsin hava tillämpats. Det ägde
emellertid ett principiellt berättigande, så länge den kommunala nykterhetsnämnden
ensam kunde vidtaga åtgärder av nu ifrågavarande slag. Då enligt
revisionens förslag länsnykterhetsnämnden skulle kunna ingripa, därest den
kommunala nämnden underläte detta, torde stadgandet vara överflödigt.
Departementschefen.
Stadgandet i 17 § av gällande lag synes numera obehövligt, när den kommunala
nykterhetsnämnden icke längre ensam äger initiativrätt i flertalet
fall, utan hänvändelse örn ingripande kan göras till länsnykterhetsnämnden.
Mot förslaget i utkastet att upphäva den nuvarande 17 § har invändning ej
heller framställts i de avgivna yttrandena.
Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf i utkastet böra vara
tillämpliga även i sådana fall, då länsnykterhetsnämnden övertagit handläggningen
av ett ärende. Med hänsyn härtill synes det i utkastet föreslagna
fjärde stycket erforderligt.
49
Kungl. Majus proposition nr 207.
Jag återkommer i det följande till vissa ändringar i förevarande paragraf
i samband med införandet i alkoholistlagen av särskilda regler rörande behandlingen
av vagabonderande alkoholister.
28, 43, 47, 48 och 51 §§.
I förevarande paragrafer föreslogs i departementsutkastet i huvudsak
formella jämkningar på sätt framgår av bilagan B.
Beträffande 43 och 47 §§ anförde Venngarnsstyrelsen:
Bestämmelser hade i dessa paragrafer föreslagits örn att övervakning av
från anstalt permitterad eller utskriven skulle av anstaltsstyrelse kunna uppdragas
åt kommunal nykterhetsnämnd. Då det av 14 § 1 mom. framginge, att
länsnykterhetsnämnd skulle äga vidtaga förebyggande hjälpåtgärder och därvid
uttryckligt stadgats, att i sådant fall den kommunala nämnden ej finge
taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskreve,
sjmtes det inkonsekvent, att länsnykterhetsnämnden skulle utestängas
från de eftervårdande hjälpåtgärder, som övervakningen av de permitterade
eller utskrivna borde innefatta. Detta skulle särskilt gälla
sådana fall, där länsnykterhetsnämnden handhaft de förebyggande åtgärderna
och föranstaltat örn anstaltsvården, därför att den kommunala nämnden av
någon anledning visat sig mindre skickad för uppdraget. Det kunde knappast
antagas, att den kommunala nämnden skulle vara mera lämplig att taga hand
örn den minst lika krävande eftervården. Därest tvångsinterneringen kommit
till stånd mot den kommunala nämndens uppfattning, torde det understundom
bliva önskvärt, att övervakningen vid permission från anstalten ombesörjdes
av länsnykterhetsnämnden. Oavsett vem som föranstaltat örn intagningen å
anstalt, skulle det i vissa fall vara förmånligt för anstaltsledningen att i
frågor angående permission eller utskrivning kunna vända sig till annan
ansvarig myndighet än den kommunala nämnden. Styrelsen åsyftade här
sådana fall, där den internerade hade en sjukligt betonad fientlig inställning
till hemortsnämnden eller någon dess tjänsteman, eller där nämnden visade
bristande förståelse för de eftervårdande hjälpåtgärderna, eller där det på
grund av nykterhetsnämndens sammansättning kunde visa sig mindre lämpligt
att anförtro övervakningen till den kommunala nämnden.
Departementschefen.
Enligt 43 och 47 §§ i utkastet, som därutinnan i sak överensstämmer med
gällande lag, skall anstaltsstyrelse ställa från anstalten permitterad eller utskriven
persön under övervakning på sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal
nykterhetsnämnd att därom besörja. Skulle vederbörande kommunala
nämnd av någon anledning vara olämplig för sådant uppdrag, torde anstaltsstyrelsen
själv böra ordna med övervakningen. Någon rätt för anstaltsstyrelse
att härutinnan lämna länsnykterhetsnämnden uppdrag synes ej böra
medgivas. Att anstaltsstyrelsen kan vända sig till länsnykterhetsnämnden
för att erhålla råd och upplysningar synes uppenbart.
Å andra sidan blir länsnykterhetsnämnden icke genom de föreslagna bestämmelserna
utestängd från kontakten med den av de kommunala nykterhetsnämnderna
utövade eftervårdande verksamheten. Länsnykterhetsnämnden
äger en allmän rätt att öva tillsyn över de kommunala nämndernas verksam
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 207. 297 ss 4
50
Kungl. Majus proposition nr 207.
het och de sistnämnda äro skyldiga att ställa sig till efterrättelse de anvisningar
därutinnan, som länsnykterhetsnämnden meddelar. Undandrager sig
utskriven person övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter
och vidtager icke kommunal nykterhetsnämnd erforderlig åtgärd, äger
länsnykterhetsnämnden ingripa jämlikt 48 § tredje stycket.
På grund av vad sålunda anförts torde utkastet beträffande 43 och
47 §§ böra godtagas. Jämväl de i utkastet upptagna 28, 48 och 51 §§ torde
böra i oförändrat skick inflyta i departementsförslaget.
Nyssnämnda uttalande beträffande 48 § gäller emellertid icke den ändring
däri, som har samband med frågan örn de vagabonderande alkoholisternas
behandling. Jag återkommer härtill i det följande.
53 §.
Till 53 § i gällande lag hade i utkastet fogats ett tillägg enligt vilket, om
länsnykterhetsnämnd gjort ansökning örn intagande å alkoholistanstalt,
ansvarigheten för vårdkostnaden skulle åvila den kommunala nykterhetsnämnd,
i vars ställe länsnykterhetsnämnden vidtagit åtgärden.
Motsvarighet till berörda tillägg fanns icke i revisionens förslag.
Venngarnsstyrelsen anförde, att bestämmelserna i 53 § kunde föranleda
konflikter mellan länsnykterhetsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd.
Styrelsens yttrande härutinnan har i det föregående återgivits.
Departementschefen.
Att länsnykterhetsnämnden blivit nödsakad att ingripa med ansökning örn
internering i ett fall, då kommunal nykterhetsnämnd underlåtit att fullgöra
sin skyldighet därutinnan, bör givetvis icke föranleda, att den kommunala
nämnden befrias från ansvaret för vårdkostnaden. Uttrycklig föreskrift
härom synes mig böra intagas i lagen, på sätt i departementsutkastet
föreslagits.
55 §.
Enligt 55 § i gällande lag må den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter
eller vite, anföra besvär över beslutet hos länsstyrelsen, över annat beslut,
som nykterhetsnämnd meddelat enligt alkoholistlagen, får klagan ej föras.
Revisionen, som på sätt förut anförts i 13 § av sitt förslag intagit bestämmelse,
att länsnykterhetsnämnden skulle äga förordna, att alkoholhaltiga
drycker icke skulle få av försäljare utlämnas till den, som brukade sådana
drycker till skada för sig eller annan, intog i 55 § bestämmelse örn rätt till
besvär över beslut enligt 13 §. Besvären skulle få anföras hos kontrollétyrelsen.
Revisionen anförde härom:
Anledningen till att klagan skulle föras hos kontrollstyrelsen — och icke
hos länsstyrelsen eller hos nykterhetsnämndernas uppsiktsmyndighet social
-
51
Kungl. Majus proposition nr 207.
styrelsen — vore önskvärdheten av att beslut i tilldelningsärenden, vare sig
dessa vore meddelade av systembolag eller länsnykterhetsnämnder, komme
under omprövning av samma myndighet.
Bestämmelser örn rätt för nykterhetsnämnd att förhindra utminutering
finnas i 35 § av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning. Klagan över beslut
i sådant hänseende får föras hos länsstyrelsen.
Enahanda bestämmelser rörande klagorätt finnas intagna i 2 § andra
stycket av 1937 års förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.
I utkastet, där bestämmelser örn rätt för nykterhetsnämnd att förbjuda
utminutering upptogos i 14 § 2 morn., infördes i 55 § ett stadgande, att besvär
över beslut därom finge anföras hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Uppsala län framställde samma invändning som beträffande
14 § 2 mom. Länsstyrelsen i Skaraborgs län påkallade formell
ändring, betingad av länsstyrelsens förslag till ändring av nyssnämnda lagrum.
Departementschefen.
Över beslut av kommunal nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd
enligt 14 § 2 mom. synes klagorätt böra medgivas. Då enhetliga bestämmelser
rörande sådan klagan — oavsett över vilken slags myndighets beslut klagan
föres — synas böra gälla, föreslår jag, att besvär skola få anföras hos länsstyrelsen
inom tid, som i första punkten är stadgad för annan medgiven
klagan över nykterhetsnämnds beslut. I första punkten har den jämkningen
vidtagits, att besvärstiden angivits till trettio dagar i stället för en månad.
60 oell 62 §§.
Departementsutkastet upptog i dessa paragrafer endast formella ändringar.
Medicinalstyrelsen föreslog, att förteckningen i 60 § över de organ, med
vilka myndigheter vid handläggning av ärenden enligt alkoholistlagen borde
samarbeta, borde fullständigas med hjälpverksamhet för sinnessjuka. Denna
hade tillsyn över ett stort antal fall, som jämväl vore föremål för nykterhetsnämnds
omvårdnad.
Departementschefen.
Tillräckliga skäl synas mig ej föreligga att i förevarande paragrafer vidtaga
andra ändringar än de i utkastet upptagna.
Jag övergår nu till behandling av spörsmålet örn särbestämmelser rörande
de vagabonderande alkoholisterna.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
II. Frågan om införande av särskilda bestämmelser
angående behandling av vagabonderande
alkoholister.
Förslaget i allmänhet.
I det uti 1926 års sakkunnigbetänkande framlagda förslaget till lag angående
åtgärder mot dryckenskap och fylleri fanns i 23 § upptagen bland
annat den bestämmelsen, att -—- förutom nykterhetsnämnd och i vissa fall
person, som stod vederbörande nära — även polismyndighet skulle äga göra
ansökning hos länsstyrelse örn intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister
av en åt dryckenskap hemfallen person, som under de senaste två
åren upprepade gånger blivit dömd till ansvar för fylleri och som streke
omkring från en ort till en annan utan sysselsättning, varigenom han kunde
antagas kunna förskaffa sig sitt uppehälle, och utan att, såvitt omständigheterna
ådagalade, söka arbete eller eljest söka efter förmåga ärligen försörja
sig. I sådant fall hade polismyndigheten också att på lämpligt sätt omhändertaga
den åt dryckenskap hemfallne. Det skulle vidare åligga polismyndigheten
att, därest ansökning örn förordnande, att han skulle intagas å alkoholistanstalt
ej redan gjorts, ofördröjligen till länsstyrelsen insända sådan ansökning.
Åtgärd av polismyndigheten finge vidtagas jämväl för det fall, att
till polismyndigheten ingiven anmälan återtagits.
I motiven till 23 § anfördes bland annat, att lösdrivare, som vore hemfallna
åt dryckenskap, ofta med mycket kort tids mellanrum gjorde sig skyldiga
till fylleri på den ena platsen efter den andra utan att någon annan åtgärd
mot dem företoges, än att de bötfälldes för fylleriförseelsen och därmed,
eventuellt efter en varning för lösdriveri, släpptes. Sedan exempel å dylika
alkoholister av lösdrivartyp lämnats, anfördes:
Sådana alkoholister borde till förhindrande av deras strövtåg landet runt,
därest de av formella skäl ej kunde dömas till tvångsarbete, bli tvångsinternerade
å alkoholistanstalt. Ombesörjandet härav torde emellertid i dylika
fall i allmänhet ej vara möjligt för nykterhetsnämnden i hemkommunen, där
lösdrivaren sällan vistades. Av detta skäl kunde denna nämnd icke heller
hava något särskilt intresse av att ingripa mot en dylik alkoholist, och än
mindre kunde nykterhetsnämnden i den främmande kommunen, där han vid
tillfälligt besök gjorde sig skyldig till fylleriförseelse, hava något intresse
härav, då han efter sitt mellanhavande med polismyndigheten droge till
en ny ort. Det borde väl också i dylika fall närmast tillkomma ordningsmakten
att ingripa.
Polismyndigheten borde sålunda, när en person å främmande ort gjorde
sig skyldig till fylleri, göra förfrågan — helst telegrafiskt eller per telefon —-hos systembolaget i hans hemort angående hans föregående fylleriförseelser
och platserna, där han dömts. Där förseelserna då visat sig hava förekommit
upprepade gånger och inträffat på olika orter och det sålunda vore uppenbart,
att individen ifråga tillhörde de vagabonderande alkoholisternas skara,
borde det vidare tillkomma polismyndigheten, sedan de ifrågavarande uppgifternas
riktighet behörigen kontrollerats, att vidtaga åtgärd för hans in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 53
tagande å anstalt, även för det fall att detta lämpligen borde ske genom tilllämpning
av alkoholistlagen.
Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att polismyndigheten skulle äga
rätt att i avvaktan på länsstyrelses beslut på lämpligt sätt omhändertaga
den, vars tvångsinternering ifrågasattes, anfördes, att polismyndighetens begäran
örn intagningsförordnande utan en sådan befogenhet icke skulle leda
till något resultat, då personen ifråga helt naturligt skulle vara försvunnen
från orten, innan länsstyrelsen hunnit meddela det begärda förordnandet. —
Det hade vidare synts angeläget, att det i lagen uttryckligen uttalades, att
polismyndighetens befogenhet att ingripa icke upphörde därför, att den till
polismyndigheten ingivna anmälan återtoges.
Enligt bestämmelse i 46 § skulle statsverket vidkännas kostnaderna för
vård å allmän alkoholistanstalt av åt dryckenskap hemfallen lösdrivare.
Det i 1929 års betänkande framlagda förslaget till lag örn behandling av
alkoholister upptog i 11 § 1 mom. andra stycket den bestämmelsen, att polismyndigheten
ägde göra ansökning örn förordnande om intagande å allmän alkoholistanstalt,
där någon, som anhållits för lösdriveri och omhändertagits av polismyndigheten,
funnes vara hemfallen åt dryckenskap under sådana omständigheter,
att därav följde fara eller allvarlig olägenhet för samhället i något av
de i 1 § angivna hänseenden samt polismyndigheten för hans återförande till
ett nyktert och ordentligt liv funne honom i oundgängligt behov av vård å
allmän alkoholistanstalt. Därest omständigheterna vore sådana, att länsstyrelsens
beslut icke utan våda kunde avvaktas, hade polismyndigheten att
ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga den person, varom
fråga vore.
I motiveringen till 11 § anfördes, bland annat:
Enligt 23 § i 1926 års förslag hade polismyndighet befogenhet att göra
ansökning örn tvångsinternering jämväl beträffande vagabonderande återfallsfyllerister.
Socialstyrelsen hade i fråga örn det sålunda föreslagna stadgandet
framhållit, att dessa alkoholmissbrukare hittills i regel icke blivit
föremål för behandling enligt alkoholistlagen på grund därav, att det icke
funnits lämpliga organ för deras omhändertagande, i det att nykterhetsnämnden
i en kommun, där en sådan individ uppehölle sig en kortare tid, icke
kände sig pliktig att vidtaga åtgärder gentemot honom, i synnerhet som detta
kunde vålla nämnden kostnader och kommunen icke kunde erhålla ersättning
härför från hemortskommunen; förslaget avsåge därför att råda bot på detta
missförhållande dels genom att giva polismyndigheterna befogenhet att ingripa
mot dessa alkoholmissbrukare och dels genom ändrade vårdkostnadsbestämmelser
för denna kategori (jfr 46 § i 1926 års förslag).
Socialstyrelsen hade emellertid gjort erinran mot den för det föreslagna
stadgandets giltighet uppställda betingelsen, att personen ifråga under de
senaste två åren upprepade gånger blivit dömd till ansvar för fylleri, och
bland annat framhållit svårigheten för nykterhetsnämnd att förskaffa sig tillförlitlig
upplysning om dylika vagabonder ådömda bötesstraff för föregående
fylleriförseelser.
Jämväl de sakkunniga hade funnit det av behovet påkallat att beträffande
vissa alkoholister, vilka gjort sig skyldiga till lösdriveri, söka undanröja det
antydda missförhållandet genom att giva polismyndighet befogenhet att in
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
gripa mot dem medelst ansökan örn interneringsåtgärd enligt förevarande
lag. De sakkunniga ansåge emellertid nyssnämnda betingelse örn upprepade
bötesstraff för fylleri icke böra bibehållas utan ersättas av den mera allmänna
förutsättningen, att 1 § i lagen skulle vara tillämplig å personen ifråga. Huruvida
denne tillhörde den ena eller andra av de i sistnämnda paragraf uppräknade
grupperna, vore nämligen i detta sammanhang utan betydelse. Genom
en sådan ändring av indikationen bortfölle också i viss mån det hinder, som
eljest lätt kunde komma att uppstå för lagtillämpningen på grund av den
anmärkta svårigheten för nykterhetsnämnden att beträffande kringstrykande
person — ofta med oviss hemortsrätt — kunna erhålla tillförlitligt besked
örn ådömda fylleriböter.
I fråga om person, som här avsåges, kunde ibland tvekan uppstå, huruvida
han rätteligen och lämpligast borde behandlas såsom lösdrivare eller
såsom alkoholist. Vid behandling av förslaget till alkoholistlag år 1913 anförde
lagrådet bland annat följande, som hade avseende å förevarande spörsmål.
Frågan om tvångsinternering av alkoholister stöde i nära sammanhang
med lagstiftning å skilda områden, såsom bland annat ordnandet av lösdrivares
behandling. Lösdriveri och dryckenskap ginge ofta hand i hand; en
valrätt för myndigheterna mellan tvångsarbete och anstaltsvård efter omständigheterna
i varje föreliggande fall syntes erbjuda avsevärda fördelar.
Endast så till vida torde —- enligt då rådande ordning — i omförmälda avseende
något kunna göras, att länsstyrelsen, därest fråga örn ådömande av
tvångsarbete och ansökning örn internering samtidigt förelåge, kunde låta
påföljden för lösdriveriet stanna vid varning och förordna om internering (å
allmän alkoholistanstalt).
Yad polismyndighet beträffade förelåge otvivelaktigt redan enligt nu
rådande ordning en viss valfrihet att låta en farlig alkoholist, som tillika
fyllde betingelserna att behandlas såsom lösdrivare, hänföras under alkoholistlagen
eller under lösdrivarlagen. I det av de sakkunniga framlagda förslaget
till lag örn åtgärder mot lösdriveri hade denna fråga beaktats och, såvitt här
vore ifråga, blivit löst på det sättet (9 § 1 mom.) att, därest beträffande en
för lösdriveri anhållen person, efter verkställd undersökning, skäl funnes föreligga
att vidtaga åtgärd enligt alkoholistlagen, förhörsmyndigheten (d. v. s.
polismyndigheten jämte en kommunal bisittare) hade att överlämna honom
till vederbörande för erhållande av erforderlig vård. Lösdriverilagen och alkoholistlagen
komrne genom ifrågavarande stadganden att i förevarande hänseende
i viss mån komplettera varandra. Uppenbart vore emellertid, att en
person, varom här vore fråga, för att behandlas såsom alkoholist måste i
första hand vara i behov av vård för alkoholism; eljest borde han behandlas
såsom lösdrivare.
En ytterligare betingelse för ansökan av polismyndighet örn tvångsinternering
å allmän alkoholistanstalt borde vara, att utsikt uppenbarligen saknades
att utan anstaltsbehandling återföra personen ifråga till ett nyktert och
ordentligt liv och att han sålunda vore i oundgängligt behov av vård å allmän
alkoholistanstalt. Förelåge icke denna betingelse, vore vidtagandet av
hjälpåtgärd enligt 7 § på sin plats.
Bland lösdrivarna särskilde man i stort sett två grupper, de vagabonderande
(från ort till annan kringstrykande) och de i ett visst samhälle stationära
(till den senare gruppen hörde i stor utsträckning yrkesbettlarna). Det i 1926
års förslag intagna stadgandet gällde endast den första gruppen. Enligt de
sakkunnigas mening förelåge emellertid icke skäl att här göra en sådan åtskillnad,
utan när helst en för lösdriveri anhållen person, som vore hemfallen
åt dryckenskap, såsom i 1 § sades, omhändertagits av polismyndigheten och
i näst föregående stycke härovan omnämnda betingelse om oundgängligt be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 55
hov av vård å allmän alkoholistanstalt förelåge, borde denna myndighet äga
befogenhet att göra ansökning örn internering.
Givet vore, att i denna paragraf intagna bestämmelser örn polismyndighets
ansökningsrätt innefattade skyldighet för polismyndigheten att, då densamma
fått kännedom örn sådant fall, som här avsåges, ingripa medelst interneringsansökan,
således alldeles oavsett, huruvida anmälan om fallet inkommit
eller ej.
I 17 § stadgades, att länsstyrelse ägde, även utan därom gjord ansökning,
förordna om internering å allmän alkoholistanstalt, där någon, som anhållits
för lösdriveri och inställts hos länsstyrelsen, funnes vara hemfallen åt dryckenskap
(såsom i 1 § stadgades) samt länsstyrelsen ansåge honom till följd
därav böra erhålla vård å allmän alkoholistanstalt.
Enligt 33 § skulle statsverket vidkännas all kostnad för vård å allmän
alkoholistanstalt i fall, varom stadgades i 11 och 17 §§.
I förevarande sammanhang må erinras örn vissa bestämmelser i gällande
lag den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Den, som sysslolös
stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, må, där
ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lös-drivare.
Till enahanda behandling är också den förfallen, vilken eljest, utan
att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sig och tillika för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Personer under 21 år få ej behandlas
såsom lösdrivare.
Den, som beträdes med lösdriveri, kan i första hand meddelas varning. Har
någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning blivit kungjord,
beträtts med lösdriveri, kan länsstyrelsen döma honom till tvångsarbete i
allmän tvångsarbetsanstalt. Den, som undergått tvångsarbete och innan två
år efter frigivandet beträdes med lösdriveri, kan utan vidare varning ådömas
tvångsarbete.
I yttrande över 1929 års förslag anförde nykterhetsnämndernas centralkommitté,
att bestämmelsen i 11 § 1 mom. andra stycket borde erhålla sådan
avfattning, att det därigenom ålades polismyndigheterna att vidtaga erforderliga
åtgärder mot de vagabonderande alkoholisterna. Samma åsikt uttalades
av Stockholms stads och läns nylcterhetsnämnders sammanslutning. Intagande
i lagstiftningen av särbestämmelser rörande behandlingen av vagabonderande
alkoholister avstyrktes däremot av styrelserna för Venngarnsocli
Svartsjöanstalterna.
I det genom proposition nr 164 vid 1931 års riksdag framlagda förslaget
till lag örn behandling av alkoholister hade polismyndighet ej tillagts rätt
att göra ansökning örn internering å allmän alkoholistanstalt i sådant fall,
som avsåges i 11 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag (lösdrivare-alkoholister).
Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, anförde, bland
annat:
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Det börtie ej ankomma på polismyndighet att pröva, huruvida en vanartig
alkoholist, således en person, på vilken såväl vanartslagen som alkoholistlagen
vore tillämplig, skulle erhålla behandling enligt den förra eller enligt
den senare lagen. Polismyndighet skulle, där någon beträddes med vanart,
vidtaga sådana åtgärder, som enligt gällande bestämmelser angående vanartiga
ankomme på polismyndigheten. Örn skyddsnämnd eller vårdnadskollegium
sedermera funne det vara tjänligare att den, varom vore fråga, erhölle
behandling enligt alkoholistlagen än enligt vanartslagen, finge nämnden eller
kollegiet vidtaga de åtgärder i sådant syfte, vilka kunde stå dessa myndigheter
till buds. Departementschefen ville erinra, att det till lagrådet remitterade
förslaget till vanartslag i 18 § innehölle stadgande därom, att skyddsnämnden,
örn skäl funnes att vidtaga åtgärder enligt gällande lagstiftning
örn alkoholistvård och det prövades tjänligare att bereda sådan vård än att
vidtaga åtgärd enligt vanartslagen, ofördröjligen skulle söka föranstalta
därom, att vård, som nyss sagts, komme till stånd. {Anni. Förslaget till vanartslag
bifölls icke av riksdagen.) Enligt 29 § förslaget till vanartslag skulle
vårdnadskollegiet verkställa motsvarande prövning beträffande den, som inställts
inför kollegiet, och enligt 25 § andra stycket i förevarande departementsförslag
ägde kollegiet, där den sålunda inställde vore hemfallen åt
alkoholmissbruk såsom i 1 § sades och kollegiet prövade det vara tjänligare
att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt än att vidtaga åtgärd enligt
vanartslagen, förordna örn hans intagande å allmän alkoholistanstalt. Vilken
behandlingsform, som skulle väljas, torde böra bedömas uteslutande med hänsyn
till vad som vore i det föreliggande fallet tjänligast.
De sakkunniga hade föreslagit, att, därest polismyndigheten enligt vanartslagen
omhändertagit en person, och denne sedermera bleve föremål för
behandling enligt alkoholistlagen, statsverket skulle vidkännas kostnaden för
hans vård å allmän alkoholistanstalt. Själva omhändertagandet — huru obefogat
detta än vore — skulle således vara avgörande i kostnadsfrågan. En
sådan anordning kunde departementschefen ej tillstyrka. Emot densamma
torde ock kunna invändas, att den skulle kunna inbjuda en mindre nogräknad
nykterhetsnämnd att söka förmå polismyndigheten att — låt vara allenast
för helt kort tid -— enligt vanartslagen omhändertaga alkoholister, som i
själva verket ej alls kunde anses såsom vanartiga, för att sålunda befria kommunen
från kostnaderna för deras vård.
Mot vad departementschefen härutinnan anfört gjorde riksdagen ej någon
erinran (andra lagutskottets utlåtande nr 39).
I den därefter utfärdade, nu gällande alkoholistlagen upptogos sålunda
icke några särbestämmelser rörande behandlingen av vagabonderande alkoholister.
Lagens tillämplighetsområde avgränsades på sätt som framgår av den
lydelse 1 § erhöll, nämligen:
Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav
1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller
2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för
nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan
person, eller
3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller
4. vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller
5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,
då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans återförande
till ett lryktert och ordentligt liv.
Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under
de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri.
57
Kungl. Majis proposition nr 207.
Det i rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande av år 1934 intagna förslaget
till lag om nykterhetsvård innehöll icke heller särskilda bestämmelser
rörande vagabonderande alkoholister.
I åtskilliga yttranden över revisionens betänkande restes däremot krav på
införandet av sådana särbestämmelser.
Sålunda anförde kontrollstyrelsen:
Styrelsen hade med utgångspunkt från gällande lag framlagt förslag till
ändringar däri, sammanfattade i en lag örn nykterhetsvård. I 1 § hade gjorts
ett tillägg för att utöka lagens tillämpningsområde till att omfatta även lösdrivare-alkoholister.
Styrelsen föresloge införande av en bestämmelse (17 §
2 mom.) att, där någon (bland annat) fört ett kringflackande liv, polismyndighet
i den ort, där han vistades eller ägde hemortsrätt, ägde göra ansökan
örn hans intagande å allmän alkoholistanstalt. Där det kunde befaras, att han
komme att avvika från orten, innan länsstyrelsen vidtoge åtgärd med anledning
av ansökningen, skulle polismyndigheten äga att på lämpligt sätt tills
vidare omhändertaga honom. Vidare föresloges bland annat tillägg till 20 §
angående rätt för länsstyrelse att föranstalta örn provisoriskt omhändertagande
samt till 52 § därom, att kostnad för vård, som meddelats vagabonderande
alkoholist, skulle bekostas av statsverket.
Socialstyrelsen — som förklarade sig avstyrka, att alkoholistlagen nu överhuvud
omarbetades, även örn smärre ändringar till äventyrs redan nu kunde
betraktas som förbättringar — upptog emellertid till diskussion några ändringsfrågor
samt anförde därvid, bland annat, att det betecknats såsom en
brist i gällande lag, att den saknade särskilda bestämmelser om ingripande
mot vagabonderande alkoholister. Från olika håll vitsordades, att dessa
element, vilka i regel tillhörde samhällets bottenskikt, i hög grad bidroge
att försämra nykterhetstillståndet. Efter att hava erinrat örn att förslag till
reglerande föreskrifter rörande de vagabonderande alkoholisterna funnits i
1926 och 1929 års förslag men icke upptagits i 1931 års proposition, yttrade
socialstyrelsen:
Otvivelaktigt vore möjligheterna att komma till rätta med de vagabonderande
alkoholisterna för närvarande otillräckliga, men det kunde ifrågasättas,
örn botemedlet vore att söka inom ramen för alkoholistlagen. De
vagabonderande alkoholisterna torde i själva verket tillhöra lösdrivarnas
kategori, och frågan örn det lämpliga sättet för deras behandling folie sålunda
under lösdrivarlagen.
Socialstyrelsens expert för ärenden rörande alkoholistvården (professorn
Kinberg) anförde, att åtgärder borde vidtagas mot den form av alkoholmissbruk,
som förekomme hos de vagabonderande alkoholisterna. Det kringflackande,
sysslolösa och parasiterande levnadssättet syntes vara ett så tydligt
bevis på social skada, att alkoholistlagen borde tillämpas på denna
kategori, även örn, just på grund av dessa individers levnadssätt, bevis på
andra sociala skador icke kunde åstadkommas. Några betänkligheter mot en
dylik anordning — lösdriveri i kombination med alkoholmissbruk såsom
indikation för alkoholistlagens tillämpning — med hänsyn till den organiserade
alkoholistvårdens intressen torde så mycket mindre kunna anses föreligga,
som det redan nu funnes specialanstalter för detta socialt mera för
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
komna klientel (å Svartsjö och i Landskrona) och anstalten för manliga alkoholister
av denna typ redan nu tenderade att bliva en av alkoholistvårdens
största. I fråga om alkoholism hos lösdrivare vore alkoholmissbruket och lösdriveriet
så sammanvävda med varandra, att det vore omöjligt att angiva
vad som vore orsak och verkan och det sålunda vore både enklast och riktigast
att betrakta alkoholmissbruket och lösdriveriet såsom ett enda socialt
skadligt komplex.
Uti den i inledningen omnämnda skrivelsen den 25 november 1935 från
nykterhetsnämndernas sammanslutning i Jönköpings län anfördes, bland
annat:
Varken 1926 eller 1929 års förslag örn behandling av vagabonderande alkoholister
upphöjdes till lag. Skälet härtill syntes hava varit, att man icke
ansåg lämpligt, att ifrågavarande kategori av alkoholister, vilka otvivelaktigt
måste räknas till de djupast sjunkna, som vårt land kände, på alkoholistanstalterna
sammanfördes med personer, som, huru svåra alkoholmissbrukare
de än kunnat vara, dock i övrigt levat under helt andra förhållanden i livet
än de vagabonderande alkoholisterna. Nuvarande alkoholistlagstiftning inrymde
icke någon möjlighet att omhändertaga de vagabonderande alkoholisterna.
Att med lösdrivarlagens bistånd kunna infånga ifrågavarande
svåra alkoholmissbrukare vore så gott som fullständigt uteslutet, emedan
dessa personer ytterst sällan dömdes för lösdriveri. Sammanslutningen tillstyrkte
för sin del kontrollstyrelsens förslag i ämnet.
Nykterhetsnämndernas riksförbund anförde i skrivelse den 25 november
1936, bland annat, att s. k. vagabonderande alkoholister enligt nu gällande bestämmelser
i alkoholistlagen icke kunde bli omhändertagna enligt densamma,
huru många fylleriförseelser de än gjorde sig skyldiga till, enär de efter
att på en ort ha gjort sig skyldiga till fylleri plägade ge sig av till annan
ort. Den nykterhetsnämnd, som skulle föranstalta örn den vagabonderande
alkoholistens internering, saknade därför möjlighet därtill, enär vistelseorten
i allmänhet vore okänd. Denna brist i lagstiftningen hade icke beaktats
av rusdryckslagstiftningsrevisionen.
I departementspromemorian upptogs, såsom i det föregående omnämnts,
frågan om behandling av vagabonderande alkoholister under sär
skild huvudrubrik och i det vid promemorian fogade utkastet till lag örn
ändring i vissa delar av alkoholistlagen infördes särskilda bestämmelser
härom. Sålunda föreslogs i 1 § andra stycket en bestämmelse, att åtgärder
enligt lagen skulle vidtagas beträffande den, som vore hemfallen åt alkoholmissbruk
och under de två senast förflutna åren fört ett kringflackande liv.
I utkastets 17 §, som motsvarade 16 § i gällande lag, jämställdes de vagabonderande
alkoholisterna med de s. k. farliga alkoholisterna, såvitt angick
rätt för nykterhetsnämnd och polismyndighet att — utan att först tillgripa
hjälpåtgärd — göra ansökning om förordnande rörande intagande å allmän
alkoholistanstalt. Polismyndighet medgavs rätt att ofördröjligen på lämpligt
sätt tills vidare omhändertaga den, varom vore fråga, därest anledning förelåge
att befara, att han komme att avvika från orten, innan länsstyrelsen vid
-
59
Kungl. Majas proposition nr 207.
tagit åtgärd i anledning av sådan ansökning. I 20 § jämställdes vagabonderande
alkoholister med farliga i fråga örn interimistiskt intagande å alkoholistanstalt.
Enligt 29 § skulle länsstyrelsen föranstalta om verkställighet
av beslut om intagande å alkoholistanstalt, vilket beslut grundats därpå, att
den, som beslutet avsåge, fört ett kringflackande liv. Beträffande rätt för
polismyndighet att göra ansökning örn återintagande å anstalt jämställdes
i 48 § vagabonderande alkoholister med farliga. Slutligen skulle enligt 52 §
statsverket bestrida kostnad för vård, som meddelades den, vilken på grund
av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, där beslutet grundats
därpå, att den intagne fört ett kringflackande liv.
I remissvaren tillstyrktes i princip de i departementspromemorian intagna
bestämmelserna rörande vagabonderande alkoholister eller lämnades utan
erinran av medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelsen i Stockholms län, som avstyrkte förslaget
härutinnan, och länsstyrelsen i Blekinge län, som ej yttrade sig, såvitt nu är
ifråga, styrelsen för statens alkoholistanstalt i Landskrona, 10 landstings förvaltningsutskott,
styrelserna för 6 icke statliga alkoholistanstalter, svenska
landskommunernas förbund, nykterhetsnämndernas riksförbund, Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund, landsföreningen för sund nykterhetspolitik,
5 nykterhetsnämndssammanslutningar och 16 nykterhetsnämnder.
Avstyrkande yttranden avgåvos av socialstyrelsen (en reservant uttalade
sig dock för att vissa åtgärder måtte vidtagas), länsstyrelsen i Stockholms
län, styrelserna för statens alkoholistanstalter å Venngarn och Svartsjö,
statens inspektör för fattigvård och barnavård, polismästaren samt förste och
tredje polisintendenterna i Stockholm ävensom svenska stadsförbundet.
I de yttranden, vari nu ifrågavarande bestämmelser tillstyrkts eller
lämnats utan erinran, upptogs förevarande spörsmål i allmänhet
icke till någon diskussion. I några yttranden gjordes emellertid uttalanden
i ämnet. Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att de nuvarande svårigheterna
att kunna åstadkomma ingripande mot vagabonderande alkoholister huvudsakligen
berodde på, dels att förutsättningarna enligt 1 § första stycket i
lagen ofta saknades eller ej kunde utredas beträffande vagabonderande personer,
dels ock att bevisningen angående fylleristraff enligt andra stycket
i samma paragraf toge så lång tid just med avseende å dessa personer, att
ett ingripande icke hunne ske, innan de förflyttat sig till annan ort. Man
torde också kunna hysa förhoppning om att, därest det bleve möjligt att
lättare ingripa mot vagabonderna, detta skulle kunna ske på ett så tidigt
stadium, att de icke helt förfallit till alkoholmissbruk och likgiltighet för ett
normalt medborgerligt liv. En lagändring vore därför säkerligen av behovet
påkallad. -—- Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarade sig icke
hava något att erinra mot deli föreslagna utökningen av de grunder, som
kunde åberopas för förordnande örn persons intagande å alkoholistanstalt.
Tvärtom funne länsstyrelsen det synnerligen önskvärt, att i dylikt fall sådant
förordnande kunde meddelas. Det vore också länsstyrelsen bekant, att i
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
länet redan nu en samverkan ägde rum mellan polismyndigheterna och nykterhetsnämnderna
och att i en del fall personer, som annars med sannolikhet
skulle ådömts tvångsarbete för lösdriveri, överlämnats till nykterhetsnämnd,
som gjort ansökan örn deras intagande på alkoholistanstalt. Att i dylikt fall
kostnaderna för vården skulle bestridas av statsverket och att förordnande
finge meddelas även utan att hjälpåtgärder behövde föregå omhändertagandet,
funne länsstyrelsen riktigt.
Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg den i 1 § andra stycket föreslagna
formuleringen icke vara lycklig. Därunder skulle falla exempelvis skådespelare,
cirkusartister, vissa agenter m. fl., under förutsättning att de vore
hemfallna åt alkoholmissbruk. Däremot uttrycktes icke i den föreslagna lagtexten
den indikation, som dock torde vara huvudsaken, nämligen att personerna
med sin alkoholism förenade arbetsovillighet eller ett asocialt uppträdande
och därigenom stöde på gränsen till lösdriveri. Hit borde således
föras även yrkesbettlande alkoholister, oavsett örn de stadigvarande uppehölle
sig på en plats eller icke. Karakteristiken torde böra innefatta, förutom
alkoholmissbruk, att personen ifråga underläte att efter förmåga söka ärligen
försörja sig. Ändring i förslaget härutinnan föranledde omformulering av
vissa följande paragrafer.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Skaraborgs läns nykterhet snämnders
centralorganisation föreslogo ett tillägg till 1 § andra stycket, nämligen att
vederbörande tillika underlåtit att efter förmåga söka ärligen försörja sig.
Den grujjp individer, som närmast skulle falla under stadgandet, syntes nämligen
vara att hänföra till rena lösdrivare. Tillägget betingade motsvarande
ändringar i, 17, 20, 29, 48 och 52 §§.
I några yttranden framhölls önskvärdheten av att de vagabonderande
alkoholisterna bereddes plats å en särskild anstalt, enär det kunde befaras,
att de kunde förstöra den goda andan bland patienterna, örn de intoges å
vanliga anstalter. Uttalanden i sådan riktning gjordes av länsstyrelsen i
Östergötlands län, nykterhetsnämnden i Norrköping, styrelserna för alkoholistanstalterna
Västkusthemmet och hemmet Älv går den samt landsf öreningen för
sund nykterhetspolitik. En motsatt uppfattning uttalades av styrelsen för
alkoholistanstalten Åsbrohemmet, som anförde:
Vid övervägande av tidigare föreslagna åtgärder i syfte att göra alkoholistlagen
tillämplig å de vagabonderande alkoholisterna hade visserligen ifrågasatts
lämpligheten av att å alkoholistanstalt sammanföra alkoholister av
nämnda kategori med alkoholister, vilka icke vore av lösdrivartyp. Med hänsyn
till den differentiering inom anstaltssystemet, som numera genomförts, ansåge
styrelsen emellertid, att betänkligheter i angivet hänseende icke borde förhindra,
att alkoholistlagen bleve i erforderlig utsträckning tillämplig jämväl
å vagabonderande alkoholister. Styrelsen kunde till stöd för denna sin uppfattning
åberopa erfarenheterna från Åsbrohemmet, där ett avsevärt antal
vagabonderande alkoholister vårdats utan att, såvitt styrelsen kunnat finna,
närvaron av dessa vårdtagare menligt inverkat på vården av övriga intagna.
I de a v s t y rkande yttrandena framhölls, att de vagabonderande
alkoholisterna tillhörde lösdrivarnas kategori; frågan örn det lämpligaste sättet
61
Kungl. Majus proposition nr 207.
för deras behandling folie därför under lösdrivarlagen. Då sistnämnda lag
vore föremål för omarbetning av en år 1937 tillsatt kommitté, borde nu förevarande
spörsmål icke upptagas till avgörande utan vila i avbidan på resultatet
av denna kommittés arbete. I flertalet yttranden vitsordades emellertid,
att åtgärder av föreslagen beskaffenhet i och för sig vore erforderliga.
Socialstyrelsen, som i princip ansåg, att de vagabonderande alkoholisterna
borde behandlas enligt lösdrivarlagen, anförde efter teknisk detalj granskning
av lagutkastet, bland annat:
Den i lagutkastet föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde
till att omfatta dem, som vore hemfallna åt alkoholmissbruk och fört ett kringflackande
liv, torde väsentligen vara formell. Sådana personer torde nämligen
oftast bliva sakfällda för fylleri tillräckligt mångå gånger för att falla under
alkoholistlagen såsom återfallsfyllerister. Med hänsyn härtill skulle ifrågavarande
tillägg kunna anses vara onödigt. Dess betydelse läge emellertid däri,
att det möjliggjorde införande av särskilda bestämmelser för omhändertagande
av de kringflackande återfallsfylleristerna. För ifrågavarande grupp av alkoholmissbrukare
skulle nämligen enligt förslaget gälla i stort sett samma bestämmelser
som i fråga örn farliga alkoholister angående initiativrätt till ingripande
även för polismyndighet m. m.
Styrelsen för Venngarnsanstalten, i vars uttalanden länsstyrelsen i Stockholms
län instämde, yttrade, bland annat:
När alkoholistvårdens representanter framhållit angelägenheten av åtgärder
mot de vagabonderande alkoholisterna, torde därmed ha åsyftats personer,
som å olika orter upprepade gånger bötfällts för fylleri och å vilka sålunda
alkoholistlagens 1 § 2 mom. redan vore tillämplig. Det föreliggande lagutkastet
upptoge i 1 § såsom ny indikation för ingripande mot alkoholmissbrukare,
att vederbörande »under de två senast förflutna åren fört ett kringflackande
liv». Detta skulle innebära, att ett betydande antal vagabonderande
lösdrivare kunde komma att falla under alkoholistlagen, utan att de vare sig
på grund av fylleriförseelser eller av annan anledning eljest skulle ha kunnat
bli föremål för alkoholistvård. Härigenom skulle icke blott komma att ske en
föga önskvärd utvidgning av lagen till att omfatta en viss kategori lösdrivare,
utan därjämte skulle under bestämmelsen »fört ett kringflackande liv» även
komma att falla en hel del alkoholmissbrukare, som utan att kunna betecknas
såsom lösdrivare dock förde ett kringflackande liv. Styrelsen kunde icke finna
det vare sig rimligt eller behövligt att utvidga lagens omfattning på föreslaget
sätt.
Bland de återfallsfyllerister, som i alltjämt växande antal bleve föremål för
tvångsinternering, funnes åtskilliga, som vore att hänföra till de vagabonderande.
Av under år 1936 och intill den 20 december 1937 å Venngarn nyintagna
37 respektive 35 personer, för vilka upprepade fylleriförseelser
åberopats såsom intagningsgrund, kunde 10 respektive 12 betecknas såsom
vagabonderande. Ett närmare studium av dessa fall syntes giva vid handen,
att, där nykterhetsnämnden ådagalade ett tillräckligt energiskt intresse, det
redan nu funnes möjlighet att ingripa mot ifrågavarande kategori alkoholmissbrukare.
Örn för effektivare åtgärder mot vagabonderande alkoholister icke erfordrades
ändring i alkoholistlagens 1 § och därav följande utökning av lagens
omfattning, syntes däremot särskilda bestämmelser böra övervägas, varigenom
det bleve möjligt att snabbt omhändertaga denna kategori alkoholmissbrukare.
Förutom vagabonderna förekomme det emellertid jämväl andra alkoholister,
62
Kungl, Maj:ts proposition nr 207.
som på grund av att de saknade fast bostad eller avsiktligt undandroge sig
nykterhetsnämndens ingripande icke kunde bliva föremål för eljest påkallat
interneringsförfarande, ibland enbart av den anledningen, att de icke kunde
anträffas för att enligt gällande föreskrift delgivas de till förklaring utställda
ansökningshandlingarna. Styrelsen ville föreslå sådan ändring i alkoholistlagen,
att i nuvarande lags 20 § infördes såsom särskild föreskrift, att interimsförordnande
örn intagning å alkoholistanstalt kunde meddelas även beträffande
den, som saknade fast bostad eller örn vilken kunde antagas att han komme
att avvika från orten. Utan att lagens omfattning härigenom vidgades, skulle
det säkerligen bliva möjligt att med stöd av ett sådant stadgande effektivt
ingripa mot en betydande del av just den kategori, som åsyftats vid yrkandet
på särskilda åtgärder mot vagabonderande alkoholister. I sådana fall torde
nämligen med korta tidsintervaller återkommande fylleriförseelser få anses
utgöra tillräckligt bevis för att vederbörande folie under alkoholistlagens
1 § 2 mom. Då nykterhetsnämnden på grund av vederbörandes livsföring icke
e rhode tillfälle att vidtaga hjälpåtgärder, vilka för övrigt i många av Tiar
åsyftade fall på förhand kunde antagas bliva resultatlösa, syntes hinder icke
böra möta för ansökan örn tvångsinternering, även då den det gällde icke
kunnat anträffas och höras av nämnden. Sedan länsstyrelsen jämlikt 20 §
meddelat interimistiskt beslut örn intagning å alkoholistanstalt, vilket beslut
det tillkomme polismyndighet att verkställa, torde vederbörande utan större
svårigheter kunna anträffas och omhändertagas, eventuellt genom efterlysning
i polisunderrättelser när det gällde kringflackande personer.
Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Svartsjö yttrade:
Örn förslaget upphöjdes till lag, skulle beträffande den vagabonderande
alkoholisten ej krävas, att han blivit dömd till ansvar för fylleri, utan endast
att han vore hemfallen åt alkoholmissbruk. Det vore visserligen sant, att
huvudparten av lösdrivarna vore mer eller mindre hemfallen åt alkoholmissbruk,
men det komme säkerligen att möta stora svårigheter att kunna leda i
bevis alkoholmissbruket, då man ej hade några bötesdomar på fylleri att falla
tillbaka på. Likaledes torde det kunna lända till betänkliga konsekvenser
att vända sig mot kringflackande människor, låt vara med antagna alkoholisttendenser,
ty ännu funnes det en rätt stor skara män, som på grund av säsongarbete
eller av annan anledning sökte arbete inom olika orter. Ett så vagt
stadgande, som det föreslagna, skulle av en ovis nykterhetsnämnd kunna
användas i allt annat än lojalt syfte. Vore en alkoholist, varom nu vore fråga,
kringflackande och av lösdrivartyp, syntes det därför mera följdriktigt att
behandla honom enligt lösdrivarlagen än alkoholistlagen, och skulle lösdrivarlagens
bestämmelser måhända vara allt för snäva härutinnan, vore det lämpligare
att i sistnämnda lag vidtaga därför erforderlig ändring. Därest polismyndighet
eller nykterhetsnämnd i något fall verkligen ansåge det tjänligare
att låta vederbörande erhålla alkoholistvård än att behandla honom enligt lösdrivarlagen,
torde i de flesta fall en sådan möjlighet stå till buds redan med
nuvarande bestämmelser.
Vidare finge framhållas, att även de icke kringflackande alkoholisterna
eller de stationära kunde vara minst lika farliga som de kringflackande. Dessa
skulle emellertid ej drabbas av alkoholistbehandlingen, örn de i övrigt ej
fyllde indikationerna för denna. Detta förefölle styrelsen vara inkonseqvent
Styrelsen ansåge därför, att åt lösdriveri hemfallna personer, vare sig de vore
stationära eller förde ett kringflackande liv, icke borde av sådan anledning
omhändertagas enligt alkoholistlagen.
Även i ett par avstyrkande yttranden framhölls, att vagabonderande personer,
därest de skulle intagas å alkoholistanstalt, icke borde komma å samma
Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 63
anstalter som andia alkoholister. Uttalanden härom gjordes av styrelsen för
Yenngarnsanstalten samt polismästaren i Stockholm.
I den av kommittén för utredning angående den straffrättsliga behandlingen
av lättjefulla förbrytare samt angående revision av lösdrivarlagen m. m. utarbetade
förut omnämnda promemorian finnes intaget, bland annat, utkast
till lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga (lösdrivarlag)
jämte motiv.
Enligt utkastet skall lagen äga tillämpning å den, som efter fyllda tjuguett
år visar böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, i det han under
kringstrykande eller eljest gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn,
som står under hans vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller
andra att bettla för sin räkning eller för ett liv som giver grundad anledning
till antagande, att han på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle,
eller som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Särbestämmelser
rörande behandling av enbart vagabonderande alkoholister finnas icke
föreslagna. Lagutkastet erbjuder icke någon möjlighet att tvångsvis intaga
lösdrivare, som samtidigt är alkoholist, å alkoholistanstalt.
I motiven till utkastet till lösdrivarlag är frågan örn behandling av kringstrykande
lösdrivare, vilka samtidigt äro alkoholister, icke närmare berörd.
Departementschefen.
Då de vagabonderande alkoholisterna enligt samstämmiga uttalanden från
skilda håll utgöra ett samhällsont av verkligt svår beskaffenhet, har jag trots
de erinringar, som i vissa hänseenden kunna framställas mot en ändrad laglig
reglering på förevarande område, ansett mig böra föreslå vissa särskilda lagstadganden
beträffande behandlingen av denna kategori.
Det i departementspromemorian intagna förslaget angående ändring av
alkoholistlagens tillämplighetsområde i fråga örn alkoholister, som föra ett
kringflackande liv, kan, åtminstone formellt sett, synas innefatta en avsevärd
utvidgning av nämnda område. Huvudförutsättningen för lagens tillämplighet
å sådan alkoholist skall visserligen vara densamma som för andra, eller att
han är hemfallen åt alkoholmissbruk, men därutöver skall allenast erfordras,
att han för ett kringflackande liv. För andra fall åter är förutsättning för
lagens tillämplighet, antingen att alkoholisten uppfyller något av de i 1 §
första stycket under 1—5 uppräknade särskilda kraven eller att han under de
två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömts till ansvar för fylleri.
I några yttranden har också en utvidgning av tillämplighetsområdet i nu angiven
ordning ansetts varken rimlig eller behövlig. Jag har emellertid härutinnan
en motsatt uppfattning. Det torde nämligen förhålla sig så, vilket
jämväl i nyss omförmälda yttranden vitsordats, att åt alkoholmissbruk hemfallna
personer, som föra ett kringflackande liv, i det stora flertalet fall faktiskt
skulle kunna hänföras under gällande lag enligt någon av de i dess 1 § meddelade
bestämmelserna — oftast väl den, som rör visst antal fall av ådömt
fylleristraff — därest möjlighet förelåge att, medan alkoholisten ännu befinner
64
Kungl. Majus proposition nr 207.
sig inom räckhåll, leda förhandenvaron av sådant förhållande i bevis. Just på
grund av kringflackandet torde emellertid en sådan möjlighet i ett stort antal
fall icke stå nykterhetsnämnderna till buds. När undersökningar hunnit verkställas,
har alkoholisten försvunnit från orten. Att ett stort antal av de vagabonderande
alkoholisterna torde vara återfallsfyllerister synes mig vitsordas
av de utav Yenngarnsstyrelsen omförmälda statistiska uppgifterna. Av dessa
framgår nämligen, att -— trots föreliggande allmänt erkända bevissvårigheter
-— så många vagabonderande alkoholister under åren 1936 och 1937 tvångsinternerats
å Yenngarn, att deras antal uppgår till omkring en tredjedel av
hela antalet nyintagna. Därest en anordning sådan som den i det föregående
ifrågasatta genomföres, kommer det givetvis i vissa fall att inträffa, att en
person, som icke skulle falla under alkoholistlagen, örn han holle sig stilla
å en och samma plats, faller därunder på grund därav, att han flackar omkring.
Vid jämförelse mellan de nackdelar, som den föreslagna anordningen sålunda
kan medföra, och fördelarna av densamma synas mig de senare vara så påtagliga,
att jag icke tvekar i valet. Jag anser mig därvid böra understryka,
att det kravet under alla förhållanden upprätthålles, att vederbörande person
skall vara hemfallen åt alkoholmissbruk.
Med den formulering, som förslaget i departementspromemorian erhållit,
skulle, såsom i flera yttranden anmärkts, under den nya lagbestämmelsen
komma att falla även andra kringflackande personer än sådana, vilka samtidigt
kunna betecknas såsom lösdrivare. Anledning synes dock icke föreligga att
formellt inskränka bestämmelsens tillämplighet till lösdrivare. Man torde
emellertid kunna utgå ifrån att de personer, å vilka det nya lagbudet i praktiken
kommer att tillämpas, i så gott som alla fall tillhöra lösdrivarnas kategori.
Uttrycket »för ett kringflackande liv» måste för övrigt anses giva anvisning å
en livsföring, som i varje fall står lösdrivarens nära. Att därutöver i enstaka
fall, t. ex. i fråga örn vissa agenter, cirkusartister och dylikt — då hemfallenhet
åt alkoholmissbruk föreligger och ett kringflackande liv föres -— ett omhändertagande
enligt den föreslagna lagbestämmelsen kan äga rum, anser jag icke
vara en olägenhet ur nykterhetssynpunkt. Någon anledning att antaga, att
nykterhetsnämnder i illojalt syfte skulle begagna en bestämmelse, som medgiver
en sådan anordning, anser jag icke förefinnas. I föreliggande liksom i
andra fall, då lag eller författning skall tolkas och tillämpas, måste man förutsätta
samvetsgrannhet och saklig behandling från samhällsorganens sida.
Såsom i det föregående anförts, har i flera yttranden över departementspromemorian
framhållits, att bestämmelser rörande de vagabonderande
alkoholisterna böra intagas i lösdrivarlagen eller att i varje fall resultatet av
pågående sakkunnigarbete rörande revision av gällande lag på nämnda område
bör avvaktas, innan sådana bestämmelser i annan ordning utfärdas. För egen
del anser jag, att det omhändertagande, som ur såväl samhällets som den
enskilde individens synpunkt är det för lösdrivaren-alkoholisten lämpligaste,
är intagande å alkoholistanstalt. I detta sammanhang må erinras därom, att
i det utkast till lösdrivarlag, som nyligen utarbetats av den för omarbetning
av gällande lag tillsatta kommittén, särbestämmelser icke föreslagits rörande
65
Kungl. Majda proposition nr 207.
behandling av lösdrivare, som samtidigt äro alkoholister. För övrigt torde
uppmärksammas, att de nu ifrågasatta bestämmelserna kunna avse även andra
personer än lösdrivare.
I åtskilliga yttranden har framhållits önskvärdheten av att de vagabonderande
alkoholisterna — man torde därvid närmast ha haft lösdrivare-alkoholister
i tankarna — icke sammanföras med andra alkoholister. Ehuru
nämnda spörsmål icke torde kunna upptagas till lösning i förevarande sammanhang,
anser jag mig böra framhålla, att en differentiering av alkoholistklientelet
bör äga rum i den utsträckning så låter sig göra. Enligt praktisk
erfarenhet — såsom framgår av ett yttrande — kan emellertid ett avskiljande
av nu ifrågavarande slag av alkoholister från andra icke anses vara absolut
nödvändigt.
Förslagets särskilda bestämmelser.
Jag övergår nu till vissa detalj spörsmål beträffande de paragrafer i lagen, i
vilka ändringar synas böra vidtagas med hänsyn till de vagabonderande
alkoholisternas särskilda förhållanden.
Enligt det vid departementspromemorian fogade lagutkastet infördes särbestämmelser
beträffande behandlingen av vagabonderande alkoholister, såsom
förut nämnts, i 1, 17, 20, 29, 48 och 52 §§. Däremot ansågs ändring icke
böra äga rum i, bland annat, 37 §. Det oaktat kommer jag att i förevarande
sammanhang något beröra även denna paragraf.
1 §■
Socialstyrelsen anförde, bland annat:
Den föreslagna avfattningen av 1 § andra stycket gåve icke fullt tydligt vid
handen, huruvida även indikationen »fört ett kringflackande liv» vöre knuten
till tidsbestämningen »under de två senast förflutna åren». Av övriga stadganden
i förslaget, såsom i 17 § första stycket och i 20 §, torde emellertid
framgå, att så vore förhållandet. För att ernå full överensstämmelse med dessa
lagrum torde emellertid förtydliganden böra införas jämväl i en del andra
paragrafer, såsom i 29, 48 och 52 §§. — Med avseende å denna fråga finge
framhållas, att ifrågavarande tidsbestämning vore ägnad att på ett naturligt
sätt kvalificera återfallsfylleristerna men icke syntes lika lämplig i fråga örn.
de vagabonderande alkoholisterna. Till en början finge beaktas, att densamma
med avseende å återfallsfylleristerna hade karaktären av en maximitid
— örn erforderligt antal domfällanden för fylleri förekommit under exempelvis
de sista sex månaderna vore villkoret uppfyllt — medan den i fråga örn de
vagabonderande alkoholisterna torde få uppfattas såsom en minimitid. Förut
hade framhållits, att betydelsen av den nya indikationen i 1 § väsentligen vore
att möjliggöra införande av erforderliga särskilda bestämmelser för att omhändertaga
vagabonderande alkoholister. Örn det för tillämpligheten av dessa
särbestämmelser måste erfordras bevisning örn att vederbörande under de
senaste två åren oavbrutet fört ett kringflackande liv, kunde det ifrågasättas,
huruvida den nya indikationen komme att medföra åsyftade verkningar. Bortsett
från svårigheten att med avseende å detta klientel åvägabringa dylik bevisning,
komme härvid i betraktande sådana ganska vanliga fall, då vederbörande
på grund av vistelse å straffanstalt eller inrättning eller anstalt av annat slag
under en längre eller kortare tid av de senaste två åren varit förhindrad att
Bihang till riksdagens protokoll 11)88. 1 saini. Nr 207. 29? 38 5
66
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
föra ett kringflackande liv. Slutligen finge anmärkas, att det utan särskilt
stadgande gällde i fråga om de i 1 § första stycket angivna specialindikationerna
för ingripande, att de måste äga aktualitet och icke finge avse en tidpunkt,
som läge exempelvis mer än två år tillbaka i tiden. Med hänsyn till det
anförda torde det böra övervägas, huruvida den nya indikationen i 1 § andra
stycket borde vara knuten till tidsbestämningen i samma stycke.
I förevarande sammanhang återgav socialstyrelsen statistik över antalet
under åren 1933 och 1934 för tre eller flera fylleriförseelser sald kilda personer
—- tillsammans 3,413. Med hänsyn till antalet år 1935 av nykterhetsnämnderna
omhändertagna personer, beräknade socialstyrelsen, att i allmänhet endast
omkring 15 å 20 procent av de i 1 § andra stycket alkoholistlagen avsedda
återfallsfylleristerna under hittillsvarande ordning bleve föremål för åtgärd
från nykterhetsnämndernas sida.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård påkallade ett tydligt uttalande
örn vad som avsåges med »kringflackande liv». — Länsstyrelsen i
Älvsborgs län slutligen ifrågasatte, huruvida icke ordet »kringstrykande»
bättre än »kringflackande» kunde anses ersätta uttrycket »vagabonderande».
Departementschefen.
Då i det vid departementspromemorian fogade lagutkastet såsom villkor
för lagens tillämplighet föreskrevs, att någon åt alkoholmissbruk hemfallen
»under de två senast förflutna åren» »fört ett kringflackande liv», avsågs därmed
icke att angiva någon bestämd minimitid. Att en icke alltför kort tid
dock erfordrades för stadgandets tillämplighet ansågs framgå redan av användningen
av de sist citerade orden. Ej heller var avsikten att uppställa krav
på ett oavbrutet kringflackande under hela den angivna tiden. Genom tidsbestämningen
avsågs allenast att tydligt utmärka, att kringflackandet skulle
vara så pass aktuellt, att det icke ägt rum enbart tidigare än under de senast
förflutna två åren. Då emellertid, på sätt socialstyrelsen framhållit, kravet
på aktualitet torde kunna upprätthållas utan uttryckligt stadgande därom,
har för att undvika feltolkning ordet »blivit» i andra stycket av 1 § erhållit
annan plats än i utkastet.
Det i ett yttrande framställda förslaget att utbyta ordet »kringflackande»
mot »kringstrykande» kan jag icke biträda. Sistnämnda ord synes i alltför
hög grad angiva, att lagen skulle vara tillämplig endast å lösdrivare, vilket
på sätt i det föregående anförts icke är avsikten. Att utöver vad tidigare
skett närmare angiva innebörden av ordet kringflackande anser jag ej erforderligt.
17, 20, 29 och 48 §§.
Beträffande de ändringar av gällande lag, som vad angår särbestämmelser
rörande vagabonderande alkoholister i departementspromemorian föreslogos
i fråga örn dessa paragrafer, hänvisas till vad i det föregående anförts ävensom
till den vid detta protokoll fogade bilagan B. Ändringarna gingo i princip
ut därpå, att de särbestämmelser, som meddelats i fråga örn farliga alkoholister,
gjordes tillämpliga även beträffande de vagabonderande alkoholisterna.
67
Kungl. Majus proposition nr 207.
I fråga om förevarande paragrafer framställdes i remissyttrandena — med
undantag av Venngarnsstyrelsens — icke några andra erinringar än sådana,
som föranleddes av förslag till ändrad utformning av lagbestämmelserna örn
vagabonderande alkoholister överhuvud eller stadgandet i 1 § andra stycket.
För nämnda förslag har redogörelse lämnats i det föregående.
Tidigare har redogjorts för ett av Venngarnsstyrelsen framlagt förslag
till ändring av 20 §, som lämpligen borde vidtagas, därest särbestämmelser
beträffande vagabonderande alkoholister icke infördes i lagen. Styrelsen
anförde i samband därmed ytterligare följande:
Styrelsen ville fästa uppmärksamheten på att i alkoholistlagen icke funnes
någon direkt föreskrift örn skyldighet för länsstyrelse att skyndsamt meddela
beslut i anledning av ansökning örn förordnande örn intagande å anstalt.
Örn befogenheten enligt 20 § skulle utökas, vare sig enligt de grunder styrelsen
föreslagit eller enligt det remitterade lagutkastet, syntes samtidigt
någon föreskrift böra meddelas örn skyldighet för länsstyrelse att utan dröjsmål
meddela slutligt beslut.
Departementschefen.
De ändringar, som vidtagits i förevarande paragrafer och vilka utgöra
huvudresultatet av nu föreslagna lagändringar beträffande behandlingen av
vagabonderande alkoholister, gå ut på att göra åt alkoholmissbruk hemfallna,
som föra ett kringflackande liv, jämställda med de farliga alkoholisterna dels
i fråga örn rätt för nykterhetsnämnd ävensom polismyndighet att ingripa
med omedelbar ansökning örn förordnande rörande intagande å alkoholistanstalt
(17 § första stycket), dels angående möjlighet till provisoriskt omhändertagande
av polismyndighet (17 § andra stycket) och länsstyrelse (20 §),
dels rörande skyldighet för länsstyrelse att föranstalta örn verkställighet av
interneringsbeslut (29 §), dels ock örn rätt för polismyndighet att göra ansökning
örn förordnande örn återintagande å alkoholistanstalt av en därifrån
utskriven person, som undandrager sig övervakning eller eljest bryter mot
meddelade föreskrifter (48 §).
I lagförslaget hava icke vidtagits andra ändringar av det vid departementspromemorian
fogade lagutkastet än obetydliga justeringar av formell natur i
17, 20 och 29 §§.
I ett yttrande har föreslagits, att bestämmelser skola meddelas angående
viss tid, inom vilken länsstyrelse skall meddela beslut i anledning av ansökning
örn förordnande örn intagande å alkoholistanstalt. Att beslut i förevarande
hänseende fattas av länsstyrelserna så snabbt sig göra låter, anser
jag vara av stor vikt. Då man emellertid numera torde kunna förvänta,
att intet härutinnan blir eftersatt inom länsstyrelserna, finner jag mig ej
hava anledning föreslå någon bestämd tidsfrist beträffande meddelandet av
nu ifrågavarande beslut.
iT=\ ''v .
37 §.
I förevarande paragraf finnas regler därom, att den tid, under vilken en
å allmän alkoholistanstalt intagen person må där kvarhållas, i vissa fall kan
få utsträckas med högst två år.
68
Kungl. Majus proposition nr 207.
1929 års betänkande innehöll en bestämmelse, att lösdrivare, som vore
alkoholist, skulle kunna kvarhållas å alkoholistanstalt under högst två år
utöver den vanliga interneringstiden.
I utlåtande över betänkandet anförde socialstyrelsen, bland annat:
Den omständigheten, att en alkoholmissbrukare anhållits för lösdriveri
och därvid befunnits vara i behov av vård å allmän alkoholistanstalt, skulle
enligt förslaget föranleda, att bestämmelsen örn eventuellt förlängd maximitid
bleve tillämplig. Då stadgandet örn den förlängda interneringstiden innebure
en mycket betydande skärpning i förhållande till gällande lagstiftning,
torde man böra förbehålla det för farliga och straffriförklarade alkoholister
samt sådana, som minst tre gånger förut vårdats å (allmän) alkoholistanstalt.
Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, förklarade, att det
visserligen syntes vara tveksamt, bland annat, huruvida de vanartiga skulle
jämställas med de farliga och de svårförbätterliga. Då man syntes kunna förvänta,
att anstaltsstyrelserna skulle i varje särskilt fall omsorgsfullt pröva,
huruvida verkligen behov av fortsatt internering förelåge, samt beslut örn
kvarhållande utöver den vanliga maximitiden skulle underställas uppsiktsmyndighetens
prövning, torde det ej vara förenat med någon våda, att även
beträffande nu avsedda personer stadga förlängning av maximitiden.
Bestämmelser i överensstämmelse härmed intogos i propositionen nr 164
till 1931 års riksdag.
Riksdagen borttog emellertid i propositionen (25 §) föreslagna stadgandeti
örn rätt för skyddskollegium att förordna om intagande å alkoholistanstalt av
lösdrivare, som vore alkoholist, i följd varav bestämmelserna i 37 § om rätt
till viss förlängning av interneringstiden icke kommo att avse sådana alkoholister.
— Lagen erhöll sedermera den lydelse, som riksdagen antagit.
Enär skäl icke ansågos föreligga att göra bestämmelserna i 37 § tillämpliga
å de vagabonderande alkoholisterna, föreslogs icke i departementspromemorian
någon ändring av nämnda paragraf.
I remissyttrandena framställdes häremot icke någon erinran i annan mån
än att länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatte, att 37 § borde göras tilllämplig
å nyssnämnda slags alkoholister.
Departementschefen.
Den i departementspromemorian i fråga örn förevarande paragraf intagna
ståndpunkten, mot vilken egentlig erinran ej framställts i remissyttrandena,
har jag ej funnit anledning frångå. Beträffande en åt alkoholmissbruk hemfallen
person, som fört ett kringflackande liv och därför internerats, skall sålunda
ej förefinnas möjlighet att — såvida ej annan i 37 § angiven omständighet
föreligger — utsträcka den för vanliga fall gällande interneringstiden.
52 §.
Enligt alkoholistlagen är såsom huvudregel (53 §) den, som ansökt örn
intagande å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där
69
V
Kungl. Majus proposition nr 207.
vård lämnats, svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga
medel. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga
gottgörelse av den vårdade, i den mån den icke finner skäl till eftergift
(54 §). I vissa särskilt uppräknade fall (51 och 52 §§) skall kostnad för omhändertagande
och vård bestridas av statsverket.
Beträffande rätt för kommun, som är ansvarig för vårdkostnad för person,
örn vilkens intagande å allmän alkoholistanstalt förordnande blivit meddelat,
att erhålla ersättning av statsmedel för vårdkostnaden stadgas i en kungörelse
den 27 maj 1932 (nr 219) med däri genom kungörelse den 23 april 1937 (nr
206) vidtagen ändring. Kommun äger erhålla sådan ersättning under förutsättning
att den, som förordnandet avser, antingen är svensk medborgare
men icke äger hemortsrätt inom kommunen och vid tiden för ingivandet av
ansökningen örn förordnandet under minst två år stadigvarande vistats utom
den kommun, där han har hemortsrätt, eller är svensk medborgare, vilkens
hemortsrätt ej kan utrönas, eller ock saknar svenskt medborgarskap.
I departementsförslaget upptogs i 52 § bestämmelse därom, att kostnad
för vård, som meddelades den, vilken på grund av slutligt beslut intagits å
allmän alkoholistanstalt, skulle bestridas av statsverket, om beslutet grundats
därpå, att den intagne fört ett kringflackande liv. Även härutinnan jämställdes
de vagabonderande alkoholisterna med, bland andra, de farliga.
Utkastets bestämmelser i fråga örn ansvaret för vårdkostnaderna kritiserades
i remissyttrandena av Överståthållarämbetet och Venngarnsstyrelsen.
Överståthållarämbetet anförde:
Ämbetet ville ifrågasätta, huruvida en bestämmelse att staten skulle svara
för vårdkostnaderna beträffande vagabonderande alkoholister kunde anses ur
allmän social synpunkt lämplig. Att kommunerna, på sätt som föresloges,
helt befriades från skyldigheten att bestrida ifrågavarande kostnader torde
nämligen kunna antagas komma att medföra en minskning i kommunernas
intresse att på ett tidigt stadium på egen bekostnad ingripa mot dem av
deras medlemmar, som kunde befaras tillhöra förevarande alkoholisttyp, och
framför allt att söka vidtaga åtgärder till förekommande av ett dylikt vagabonderande
levnadssätt. För att undvika en sådan utveckling syntes kostnaderna
för de vagabonderande alkoholisternas omhändertagande böra åläggas
den kommun, som i fattigvårdshänseende vore att anse såsom hemortskommun.
Till stöd för en dylik anordning torde även kunna åberopas, att när
det gällde äldre alkoholister av ifrågavarande typ det ofta kunde bliva föremål
för tvekan, huruvida de borde omhändertagas enligt bestämmelserna i alkoholistlagen
eller enligt föreskrifterna i fattigvårdslagen.
Venngarnsstyrelsen yttrade:
Styrelsen ville fästa uppmärksamheten på att enligt lagen den 9 april
1937 (nr 128) vårdkostnaden komme att bestridas av statsverket i alla sådana
fall, där beslutet om intagning meddelats på grund av anmälan, som åklagare
ingivit beträffande återfallsfyllerist, för vilken bötesförvandling ifrågasatts.
Då ingripande mot vagabonderande fyllerister i allmänhet torde komma att
ske efter dylik av åklagare gjord anmälan och då dessutom enligt kungörelsen
den 23 april 1937 (nr 206) nykterhetsnämndens möjligheter att erhålla gottgörelse
av statsmedel för vård av alkoholister, som icke ägde hemortsrätt i
70
/
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
kommunen, numera utökats, syntes det icke för närvarande erforderligt att i
ytterligare ökad utsträckning av statsmedel bestrida kostnaden för vård av
ifrågavarande personer.
Departementschefen.
För den händelse vistelsekommun, som gjort ansökning örn att en vagabonderande
alkoholist skall omhändertagas, ålägges att svara för vårdkostnaderna,
kan det befaras, att åtgärder från sådan kommuns sida mot dylika
alkoholister icke alls eller blott sällan komma att vidtagas. Med hänsyn härtill
torde det vara oundgängligt, att kostnaderna för vagabonderande alkoholisters
vård bestridas av statsverket.
Härefter upptager jag till behandling frågan örn särbestämmelser rörande
samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd.
III. Frågan om införande av särskilda bestämmelser
rörande samarbete mellan läkare och
nykterhetsnämnd.
Inledningsvis har omnämnts, att nykterhetsnämndernas riksförbund i
skrivelse den 25 november 1936 hemställt örn sådan ändring av alkoholistlagen,
att bestämmelse införes, varigenom läkare ålägges att, när han erhållit
kännedom örn förhållande, som bör föranleda ingripande av nykterhetsnämnd,
ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden.
Bestämmelser örn anmälningsplikt för läkare rörande sociala missförhållanden,
som komma till hans kännedom, finnas redan i gällande författningar.
Sålunda föreskrives i 23 § fjärde stycket lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,
att polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska, som finner någon
vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, därom
bör göra anmälan hos styrelsen.
Enligt 17 § andra stycket barnavårdslagen den 6 juni 1924 hava kommunal
myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens tjänst
så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska att, då de i sin verksamhet
erhållit kännedom örn förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämndens
ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.
Läkares nu omförmälda anmälningsplikt har även uttalats i § 59 allmänna
läkarinstruktionen den 19 december 1930, vilken paragraf behandlar läkares
åligganden i allmänhet. I dess punkt 13 föreskrives, att det åligger varje
läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar läkarkonsten,
att, då han under sin verksamhet erhåller kännedom örn förhållanden, som
böra föranleda fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds ingripande, ofördröjligen
göra anmälan till sådan styrelse eller nämnd.
I förevarande sammanhang må emellertid erinras örn den läkare enligt § 60
läkarinstruktionen åliggande allmänna tystnadsplikten. Där stadgas, att
71
Kungl. Majus proposition nr 207.
läkare ej må yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat,
ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom
eller dess uppkomst; dock medför denna läkarens plikt icke någon inskränkning
i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande
eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.
Under förarbetena till gällande alkoholistlag var frågan örn plikt för tjänstemän
och vissa yrkesutövare att göra anmälan till nykterhetsnämnd rörande
fall av alkoholmissbruk, som kommit till vederbörandes kännedom, föremål
för överväganden.
I en till 1927 års sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen ingiven
skrift, undertecknad av utsedda representanter för ett tjugutal sammanslutningar
av nykterhetsnämnder, påyrkades bland annat, att envar, som
under fullgörande av allmän tjänst eller visst yrke, såsom allmän åklagare,
fängelsedirektör, präst och läkare, konstaterade alkoholmissbruk hos någon,
skulle vara pliktig att lämna uppgift därom till nykterhetsnämnden. De sakkunniga
erinrade i sitt förut omnämnda betänkande av år 1929 örn bestämmelserna
i 17 § barnavårdslagen samt förklarade att ett liknande stadgande
syntes vara på sin plats i alkoholistlagen. Det borde gälla för polismyndighet,
kommunal myndighet samt befattningshavare i statens och kommunens
tjänst i övrigt beträffande i lagen avsedda fall av alkoholmissbruk, dock
endast då de i tjänsten erhållit kännedom därom. Stadgande av sådant innehåll
upptogs i 5 § 1 mom. i 1929 års förslag.
Ifrågavarande bestämmelse gjordes i yttranden över 1929 års betänkande
till föremål för åtskilliga erinringar, särskilt beträffande den föreslagna uppgiftsplikten
för läkare. Socialstyrelsen anförde, att i betänkandet ingen
närmare utredning lämnades rörande bestämmelsen, vilken syntes lämna rum
för tvekan i vissa hänseenden, exempelvis huruvida den läte sig förenas med
gällande föreskrifter örn läkares diskretionsplikt. Flera myndigheter ansågo,
att anmälningsplikt borde åläggas allenast polis- och åklagarmyndigheten.
Länsstyrelsen i Kalmar län förmenade, att allenast polis- och åklagarmyndigheten
samt tjänsteläkare borde vara pliktiga att göra anmälan. Stockholms
stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning fann, att det föreslagna
stadgandet kunde leda till vissa icke önskvärda konsekvenser för t. ex. läkare,
varför stadgandet borde utgå, Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrade,
att nämnden funne bestämmelsen kunna bliva till synnerligt gagn, men förutsatte,
att den icke för läkare eller präst skapade ett åliggande, som trädde
tystnadsplikten för nära.
Departementschefen, statsrådet Larsson, anförde bland annat, att en anmälningsplikt
av den föreslagna omfattningen varken torde vara lämplig eller
av hänsyn till nämndens verksamhet erforderlig. Befattningshavare, vilka
icke hade att i sin tjänst beakta de särskilda förhållanden, som en anmälan
kunde avse, syntes icke böra förpliktas göra anmälan. I departementsförslaget
hade anmälningsskyldighet ålagts polis- och åklagarmyndighet. Bestämmelse
härom fanns upptagen i 10 §.
Riksdagen gjorde ej ändring i lagförslaget på denna punkt.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
Gällande alkoholistlag innehåller sålunda i 10 § allenast den bestämmelsen,
att det åligger polis- och åklagarmyndighet att, när den erhållit kännedom
om förhållande, som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen
göra anmälan därom hos nämnden. Det må härvid även omnämnas, att
lagens 60 § innefattar en allmän anvisning för myndigheter, som handlägga
ärenden enligt lagen, att de, i den män sådant kan vara till gagn vid fullgörandet
av deras åligganden, böra samarbeta med, bland andra, nykterhetsnämnder.
I rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag till lag orri nykterhetsvård intogos
bestämmelserna i gällande lags 10 § med allenast formell jämkning såsom ett
andra stycke i 60 §, vars första stycke motsvarade nuvarande 60 §. Fråga
örn utvidgning av anmälningsplikten upptogs icke till diskussion i revisionens
betänkande.
Nykterhetsnämndernas riksförbund anförde i sin skrivelse den 25 november
1936, bland annat:
En brist i lagstiftningen angående behandling av alkoholister vore, att
den saknade bestämmelse örn samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd.
Det förekomme allt emellanåt, att nykterhetsnämnden vid utredningen örn
en till densamma anmäld persons förhållanden funne, att denne tidigare åtnjutit
sjukhusvård eller eljest fått behandling av läkare för sjukdomssymtom,
som föranletts av alkoholmissbruk, utan att detta meddelats nykterhetsnämnden.
Likaledes kunde det förekomma, att exempelvis hustrun till en
alkoholist gång efter annan sökt läkarvård för nedbrutet nervsystem, som
varit förorsakat av mannens alkoholmissbruk, utan att detta bleve känt för
nykterhetsnämnden, förrän hustrun omsider, då hon funnit utgifterna för
läkarvården vara till intet gagn, anmälde mannen till nykterhetsnämnden,
som därigenom bleve i tillfälle att ingripa mot orsaken till hustruns nedbrutna
nervsystem, nämligen mannens alkoholism. På grund av den tystnadsplikt,
som ålåge läkaren, kunde sådana missförhållanden som de anförda icke
avhjälpas, med mindre det bleve en lagbestämmelse, som ålade läkare att
göra anmälan till nykterhetsnämnden rörande varje fall, där sådana förhållanden
förelåge, att lagen om behandling av alkoholmissbrukare vore tilllämplig.
Införandet av en sådan lagbestämmelse skulle stå i full samklang
med motsvarande stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna. Dessa
stadganden hade givetvis tillkommit för att göra ifrågavarande lagar så effektiva
som möjligt. Samma skäl talade för att alkoholistlagen erhölle en motsvarande
bestämmelse.
I departementspromemorian behandlades, såsom förut nämnts, spörsmålet
örn läkares plikt att göra anmälan till nykterhetsnämnd under särskild huvudrubrik,
utan att dock ståndpunkt togs till frågorna, huruvida författningsbestämmelse
därom skulle införas och huruvida, vid jakande svar härå, sådan
bestämmelse skulle inflyta i alkoholistlagen eller i läkarinstruktionen.
Förevarande spörsmål upptogs till behandling allenast i några få av de
över departementspromemorian avgivna yttrandena, nämligen i yttranden av
medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, nykterhetsnämndernas
riksförbund, Kyrkhults sockens nykterhetsnämnd samt professorn
A. Petrén (i särskilt yttrande, som fogats till Venngarnsstyrelsens
73
Kungl. Majus proposition nr 207.
utlåtande). I samtliga dessa yttranden tillstyrktes, att författningsbestämmelse
örn anmälningsplikt för läkare i förhållande till nykterhetsnämnd
måtte införas.
Medicinalstyrelsen anförde, att tidpunkten syntes vara inne att utvidga
den i lagens 10 § stadgade anmälningsplikten även till läkare. Denna utvidgning
skulle enligt styrelsens förmenande bäst uppnås genom ändring av § 59
punkt 13 läkarinstruktionen. Professorn Petrén förklarade, att hans mångåriga
verksamhet inom Stockholms stads nykterhetsnämnd givit honom
riklig erfarenhet örn det stora behovet av en bestämmelse med nu ifrågavarande
innehåll. Ett åläggande för läkaren att till nykterhetsnämnden anmäla förhållande,
som borde föranleda dess ingripande, kunde icke anses utgöra ett
större ingrepp i läkarens tystnadsplikt än de i fattigvårds- och barnavårdslagarna
intagna bestämmelserna örn skyldighet att anmäla förhållande, som
borde föranleda dessa kommunala myndigheters ingripande. Statens inspektör
för fattigvård och barnavård ansåg, att skäl talade för att åtminstone tjänsteläkarna
ålades sådan anmälningsplikt, varom nu vore fråga.
Departementschefen.
Från flera håll har vitsordats, att en åtgärd, ägnad att underlätta tillämpningen
i full utsträckning av nuvarande bestämmelser i alkoholistlagen, skulle
vara att ålägga läkare anmälningsplikt beträffande fall av alkoholmissbruk
av den art, att gällande lag kunde antagas vara tillämplig å alkoholmissbrukaren.
Läkaren skulle, då han kommit i beröring med ett sådant fall, vara
skyldig att göra anmälan därom till nykterhetsnämnden.
En anmälningsplikt av angivet slag torde komma att göra avsevärd nytta,
särskilt med hänsyn till möjligheterna att i anledning av en sådan anmälan
i tid kunna vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder. På grund härav har
jag funnit lämpligt att i samband med de i det föregående föreslagna ändringarna
i alkoholistlagen framlägga förslag jämväl rörande införandet i
lagen av bestämmelser om dylik anmälningsplikt. För den tvekan, som i
tidigare sammanhang kommit till uttryck rörande lämpligheten av sådan skyldighet
för läkare, synas mig icke föreligga bärande skäl. Motsvarande bestämmelser
gälla redan nu enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna, utan
att några olägenheter därav försports. För övrigt må erinras därom, att såväl
i alkoholistlagen som i lagen örn inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar bestämmelser meddelats, vilka förhindra, att vad som
anmälts för nykterhetsnämnden kommer till obehörigas kännedom.
Bestämmelserna rörande den anmälningsplikt för läkare, varom nu är
fråga, torde böra införas i alkoholistlagen. Föreskrifter av samma art på
fattigvårdens och barnavårdens områden hava ju meddelats i därför gällande
lagstiftning. Lämpligaste platsen synes vara 10 §.
Därest alkoholistlagen ändras på föreslaget sätt, torde jag i annat sammanhang
få återkomma till frågan örn införande av bestämmelser i ämnet
jämväl i läkarinstruktionen.
74
Kungl. Majus proposition nr 207.
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.
Enligt departementsutlcastet skulle den föreslagna lagstiftningen träda i
kraft den 1 oktober 1938, från och med vilken dag förordningen den 18 juni
1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd skulle
upphävas.
De i utkastet föreslagna stadgandena upptogos såsom ändringar av alkoholistlagen
i dess lydelse enligt lagen den 9 april 1937 (nr 128). I anledning
av att de genom sistnämnda lag vidtagna ändringarna i alkoholistlagen
ännu icke trätt i kraft — de skola träda i kraft den dag Konungen förordnar
— föreslogos emellertid vissa särskilda övergångsbestämmelser. Beträffande
sådana paragrafer, som avsågos skola nu ändras men vilka tidigare
undergått ändring genom 1937 års lag — 10, 11, 29, 51 och 52 §§ — infördes
därvid nu ifrågasatta ändringar i den för närvarande gällande lagtexten. Med
den lydelse berörda paragrafer därigenom erhållit föreslogos de skola
gälla intill den dag 1937 års lag enligt Konungens förordnande skall träda
i kraft.
Socialstyrelsen anförde, att — om de nya bestämmelserna trädde i kraft
den 1 oktober 1938 — det rådrum, som skulle stå till uppsiktsmyndighetens
förfogande för erforderliga förberedande åtgärder av olika slag, torde bliva
alltför kort. Med hänsyn härtill syntes ikraftträdandet böra äga rum först
den 1 januari 1939.
I förevarande sammanhang må erinras, att i årets statsverksproposition,
femte huvudtiteln, punkten 61, vid beräkning av anslaget till bidrag till anordnande
av erkända alkoholistanstalter beaktats, hurusom bestämmelserna
i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff göra det nödvändigt,
att vårdmöjligheterna å alkoholistanstalterna i en nära framtid avsevärt
utökas.
Departementschefen.
Den nu föreslagna lagen synes lämpligen böra träda i kraft vid närmaste
årsskifte eller sålunda den 1 januari 1939. Då bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd
intagits i alkoholistlagen, torde förordningen samtidigt böra upphävas.
Enär, på sätt förut anförts, val av ledamöter i länsnykterhetsnämnd för
den mandatperiod, som börjar den 1 januari 1939, dessförinnan torde böra
äga rum, har föreskrift därom intagits i övergångsbestämmelserna.
Med hänsyn till att utrymmet å alkoholistanstalterna ännu icke är
tillräckligt, har jag hittills funnit mig förhindrad föreslå någon tidpunkt, då
de år 1937 vidtagna ändringarna i alkoholistlagen skola träda i kraft. Då
dagen för berörda ikraftträdande är oviss, torde övergångsbestämmelser vara
erforderliga i nu förevarande lagförslag i enlighet med vad i departementsutkastet
blivit ifrågasatt. Föreslagna ändringar synas icke tarva särskild
motivering.
75
Kungl. Majus proposition nr 207.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom
socialdepartementet upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag),
av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.
Ur protokollet:
Viking Nilsson.
76
Kungl. Majlis proposition nr 207.
Bilaga A.
Förslag
tili
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om
behandling av alkoholister (alkoholistlag).
Härigenom förordnas, att rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. samt 1—17, 20,
28, 29, 43, 47, 48, 51—53, 55, 60 och 62 §§ lagen den 12 juni 1931 om behandling
av alkoholister (alkoholistlag), 10, 11, 29, 51 och 52 §§ sådana dessa
lagrum skola lyda enligt lag den 9 april 1937 (nr 128), skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Är någon ----— ordentligt liv.
Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit
under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för
fylleri eller fört ett kringflackande liv.
2 Kap.
Om nykterhetsiiänmder.
2 §•
I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje
län en länsnykterhetsnämnd.
Nykterhetsnämnderna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.
3 §•
Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift,
var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt
att i enlighet med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga för
dess höjande erforderliga åtgärder.
Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt
att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,
råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga
drycker eller ersättningsmedel därför samt genom åtgärder mot
olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;
att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden
till vederbörande myndigheter; samt
Kungl. Majus proposition nr 207. 77
att tillhandagå enskilda personer nied de råd och upplysningar, som äga
samband med nämndens uppgifter.
Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad
om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över
att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning
och bistånd.
Nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar
angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelar. Kommunal nykterhetsnämnd
har därjämte att följa dylika råd och anvisningar, som meddelas
av länsnykterhetsnämnden.
Årlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område
samt angående nämndens verksamhet skall avgivas
av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i stad
till stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunalstämma
samt
av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen och socialstyrelsen.
Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat.
4 §•
Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är
ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens
fattigvårdsstyrelse.
Konungen äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att
kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.
Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till
det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras,
dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall
minst en vara kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen,
vara ledamot av nämnden.
Suppleanter för--— vara kvinna.
Beträffande valbarhet---motsvarande tillämpning.
I fråga---- stadsfullmäktige meddelar.
5 §•
I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres
av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud.
Till ombud må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan
lämplig person. Länsnykterhetsnämndens ombud äger i sådan egenskap deltaga
i den kommunala nykterhetsnämndens överläggningar men ej i besluten.
I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall
kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till
ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds
prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till sådan
föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot.
78
Kungl, Maj:ts proposition nr 207.
6§-
Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse,
som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas
namn och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden.
Då ordförande, föredragande eller länsnykterhetsnämndens ombud utsetts,
skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.
7 §•
Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,
som kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning
Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott.
Närmare föreskrifter---av Konungen.
8§-
I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt
biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.
Finnes ersättning---bestämma därom.
9 §•
Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:
en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,
en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd
med medicinalstyrelsen,
en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt
två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två
landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en
stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och fullmäktige
i den staden en ledamot.
I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver de
av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter,
av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.
För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män
och kvinnor, som fyllt tjugufem år. Beträffande obehörighet och rätt att avsäga
sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen örn fattigvården finnes
stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.
Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller
suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, utses ersättare för
den tid, som för den avgångne återstått.
Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.
Angående statsmedel till länsnykterhetsnämndernas verksamhet är särskilt
stadgat.
Kungl. Majus proposition nr 207.
79
3 Kap.
Om hjälpåtgärder.
10 §•
Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn förhållande,
som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt
åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin verksamhet
erhållit kännedom.
Örn skyldighet---särskilt stadgat.
11 §•
Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall
nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann
kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter.
Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det
den kommunala nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader
efter det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder,
som vidtagits i anledning av anmälan.
12 §.
Där så erfordras, må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den, som
är föremål för undersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller
särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen
kallad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden
fälla honom att böta tio kronor och genom vite, högst trettio kronor, tillhålla
honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd tid, äger
nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande
samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd, fälla honom
till vitet.
Då eljest---hans hämtande.
Ordförande i---ovan sägs.
13 §.
Framgår av kommunal nykterhetsnämnds undersökning, att den, örn vilken
är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden,
där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett
nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.
Nämnden bör---lämplig anstalt.
Då omständigheterna---två år.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
14 §.
1 mom. Finner länsnykterhetsnämnden, att fall, som i detta kapitel avses,
av kommunal nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden
genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse.
Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder
i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala nämnden. Har
sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden, må den kommunala nämnden
ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden
föreskriver.
Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom i första stycket sägs,
äger länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal
nykterhetsnämnd.
2 mom. Brukar någon, som vistas inom länet, alkoholhaltiga drycker till
uppenbar skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden förordna,
att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminuteras.
Enahanda befogenhet tillkommer kommunal nykterhetsnämnd i
fråga om sådan person, vilken vistas inom kommunen.
15 §.
Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande
vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för
allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.
Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål
för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas
av obehöriga.
4 Kap.
Om tvångsintagaiule å alkoholistanstalt.
16 §.
1 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs,
icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett njdrtert och ordentligt liv
eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill,
äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka örn
förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.
2 mom. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall, som i
1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.
17 §.
Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller har han fört ett
kringflackande liv, äger den kommunala nykterhetsnämnden, ändå att fall,
som avses i 16 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen
ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholist
-
Kungl. Majus proposition nr 207. 81
anstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för länsstyrelsen att
fortsätta med ärendets handläggning.
Är faran för säkerhet eller liv så överhängande, att åtgärd, som ankommer
på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, eller föreligger anledning befara,
att den, örn vilken är fråga, kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen
vidtagit åtgärd i anledning av sådan ansökning, varom i första
stycket förmäles, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare
omhändertaga honom.
Yarder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,
att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten
utan uppskov göra sådan ansökning.
Yad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning
för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
20 §.
Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har han fört ett kringflackande
liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, även innan han blivit hörd i ärendet
föranstalta örn att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å
allmän alkoholistanstalt eller, örn plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas,
omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt.
28 §.
Sökanden i —--är stadgat.
Yarder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnd ställa
den, som beslutet avser, under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen
må fortgå under högst ett år från beslutet därom.
29 §.
Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att
den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
25 §, har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.
Lag samma — — — andra stycket.
Finner länsstyrelsen — — — tre månader.
Föreligga i---anståndet förverkat.
Yad i — — — två år.
43 §.
Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall
anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §
sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen
må fortgå under permissionstiden.
Vare sig---hans rättelse.
Där så---meddelade föreskrifter.
Anstaltens styrelse---paragraf avses.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 207.
297 s» 6
82
Kungl. Majlis proposition nr 207.
47 §.
Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda
omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på
sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja.
övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.
Vare sig--— hans rättelse.
Där så---meddelade föreskrifter.
48 §.
Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot meddelade
föreskrifter, må kommunal nykterhetsnämnd, där han ej genom hjälpåtgärd
kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd
prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må
ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv eller fört ett kringflackande liv, må jämväl
polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall i sådant
fall vad i 17 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning.
I ansökningen--— efter utskrivningen.
Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning
för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
Länsstyrelsen har---denna lag.
51 §.
Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket vidkännas.
52 §.
Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen
1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;
2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;
3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra
stycket;
4. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.
53 §.
I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande
å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,
svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel; dock
att, om länsnykterhetsnämnd gjort sådan ansökning, ansvarigheten för vårdkostnaden
åvilar den kommunala nykterhetsnämnd, i vars ställe länsnykterhetsnämnden
vidtagit åtgärden.
Kungl. Majlis proposition nr 207.
83
55 §.
Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos länsstyrelsen
anföra besvär över beslutet inom trettio dagar från den dag, då han erhöll
del därav. Över beslut av nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. må besvär
anföras hos länsstyrelsen inom tid, som nyss nämnts, över annat av
nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
60 §.
Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån
sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta
med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra
myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social
hjälpverksamhet, samt med systembolag.
62 §.
Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk
såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe
eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra
anmälan härom hos överförmyndaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939, från och med vilken dag förordningen
den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å
nykterhetsnämnd upphäves. Redan före den 1 januari 1939 skola dock ledamöter
och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna utses för åren 1939 och
1940.
Därest lagen den 9 april 1937 (nr 128) angående ändring i vissa delar av
alkoholistlagen vid förstnämnda tidpunkt ännu icke trätt i kraft, skola, intill
dess så sker, 10, 11, 29, 51 och 52 §§ alkoholistlagen hava följande lydelse:
10 §.
Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn
förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt
åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin verksamhet
erhållit kännedom.
11 §•
Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall
nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann
kännedom om hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
29 §.
Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att
den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
25 §, har länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av beslutet.
Finner länsstyrelsen, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän
alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,
när skäl därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande
under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under
längre tid än tre månader.
Föreligga särskilda skäl till antagande, att den, som beslutet avser, skall
låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen
medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen
därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen
må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna
därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.
51 §.
Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § andra stycket, skall statsverket
vidkännas.
52 §.
Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen
1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;
2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;
3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.
Kungl. Majus proposition nr 207.
85
Bilaga B.
[Anm. Texten bär, i den mån den
skiljer sig från nuvarande lag, kursiverats.
— Paragrafnummer inom parentes
i marginalen hänvisa till vissa
motsvarande bestämmelser i gällande
lag-]
Utkast
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoholistlag).
Härigenom förordnas, att rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. samt 1—17, 20,
28, 29, 43, 47, 48, 51—53, 55, 60 och 62 §§ lagen den 12 juni 1931 örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag), 10, 11, 29, 51 och 52 §§ sådana dessa
lagrum skola lyda enligt lag den 9 april 1937 (nr 128), skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
1 §■
Ar någon---ordentligt liv.
Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, under
de två senast förflutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för
fylleri eller Järt ett kringflackande liv.
2 Kap.
0 m nykterhetsnämnder.
2§-
I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje
län en l äns n y k t erke tsn ämn d. I Stockholm utgör den kommunala nykterhetsnämnden
tillika länsnykterhetsnämnd för Stockholms stads område.
Nykter hetsnämnder na skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.
3 §-
Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift, var
inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt att i enlighet
med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga för dess höjande
erforderliga åtgärder.
Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt
att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,
råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga
drycker eller ersättning smedel härför samt genom åtgärder mot olaglig
försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;
att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden
till vederbörande myndigheter; samt
86
Kungl. Majas proposition nr 207.
att tillhandagå enskilda personer med de råd och upyplysningar, som äga samband
med nämndens uppgifter.
Länsnylcterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad örn
de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över att dessa
fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd.
Kommunal nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och
anvisningar angående verksamheten, som länsnykterhetsnämnden meddelar, och
länsnykterhetsnämnden har att följa de råd och anvisningar, som socialstyrelsen
meddelar angående länsnykterhetsnämndens och de kommunala nykterhetsnämndernas
verksamhet.
Ärlig berättelse ove)'' nykterhetstillståndet inom nylcterhetsnämnds område samt
angående nämndens verksamhet skall avgivas
av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i stad till
stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunalstämma
samt
av länsnykterhetsnämnden till länsstyrelsen och socialstyrelsen.
(2 §) Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat.
4§-
(3 §) Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är ej
särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens
fattigvårdsstyrelse.
Konungeyi äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att
kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd,.
(4 §) Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till
det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras,
dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst
en vara kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen, vara
ledamot av nämnden.
Suppleanter för — — — vara kvinna.
Beträffande valbarhet — — — motsvarande tillämpning.
I fråga — — — stadsfullmäktige meddelar.
5§-
I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres
av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud. Till ombud
må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan lämplig person,
vilken äger såsom ledamot deltaga i handläggning och avgörande av de ärenden,
som ankomma på nykterhetsnämnds prövning.
I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall
kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till
ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på
nykterhetsnämnds prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till sådan
föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot.
6 §•
Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse,
som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas namn
och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden.
Då ordförande, föredragande eller länsnykterhetsnämndens ombud utsetts,
skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
87
7 §•
Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,
som kommunal nykterhetsnämnd enligt 3 och 4 kap. av denna lag bar att
handlägga, må i den utsträckning Konungen bestämmer tillkomma ett inom
nämnden valt arbetsutskott.
Närmare föreskrifter---av Konungen.
. 8 §•
I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt
biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.
Finnes ersättning —--bestämma därom.
9§.
Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:
en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen efter samråd
med kontrollstyrelsen,
en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd med
medicinalstyrelsen,
en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt
två ledamöter, utsedda av landstinget, dock att i län, som omfattar två landsting,
vartdera landstinget utser en ledamot och att i län, som omfattar stad,
vilken icke deltager i landsting, landstinget utser en ledamot och fullmäktige i
den staden en ledamot. De av landsting och stadsfullmäktige valda ledamöterna
skola utses bland ledamöterna i länets kommunala nykterhetsnämnder eller förutvarande
ledamöter i sådana nämnder.
För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses för två år i sänder.
Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet meddelas
av Konungen.
Angående statsmedel till länsnykterhetsnämndernas verksamhet är särskilt
stadgat.
3 Kap.
Om hjälpåtgärder.
10 §.
Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn
förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterlietsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden.
Örn skyldighet--— särskilt stadgat.
11 §•
Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, skall
nämnden skyndsamt föranstalta om undersökning samt söka inhämta noggrann
kännedom om hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter.
Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det
den kommunala nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två må
-
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
nåder efter det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande om de åtgärder
som vidtagits i anledning av anmälan.
12 §''
Där så erfordras må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den, som
är föremål för undersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller
särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen
kallad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger
nämnden fälla honom att böta tio kronor och genom vite, högst trettio
kronor, tillhålla honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd
tid, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans
hämtande samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd,
fälla honom till vitet.
Då eljest---hans hämtande.
Ordförande i — — — ovan sägs.
13 §■
Framgår av kommunal nykterhetsnämnds undersökning, att den, örn vilken
är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden,
där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett
nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.
Nämnden bör — — — lämplig anstalt.
Då omständigheterna —--två år.
14 §.
1 mom. Finner länsnykterhetsnämnden, att fall som i 1 § sägs av kommunal
nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden
genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse. Vinnes ej rättelse härigenom,
äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest
skolat tillkomma den kommunala nämnden. Har sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden,
må ej den kommunala nämnden taga befattning med ärendet
i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver.
Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom. i första stycket sägs, äger
länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal nykterhetsnämnd.
2 morn. Brukar någon, som vistas inom länet eller där äger hemortsrätt,
alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden
förordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke
må till honom utminuteras. Enahanda befogenhet tillkommer kommunal nykterhetsnämnd
i fråga örn sådan person, vilken vistas inom kommunen.
15 §•
(14 §) Då undersökning eller annan åtgärd vidtages på föranstaltande av kommunal
nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd, bör noga tillses, att den,
som åtgärden avser, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis
störes i lovlig verksamhet.
Yad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål
för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
89
4 Kap.
Om tvång »intag ande å alkoholistanstalt.
16 §.
1 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 §
sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt
liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom
därtill, äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka örn
förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.
2 mom. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall, som i 1
mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.
17 §.
Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller har han under de två
senast förflutna åren fört ett kringflackande liv, äger den kommunala nykterhetsnämnden,
ändå att fall, som avses i 16 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten
i orten hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må
intagas å allmän alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej
hinder för länsstyrelsen att fortsätta med ärendets handläggning.
Är faran för säkerhet eller liv så överhängande, att åtgärd, som ankommer
på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, eller föreligger anledning befara,
att den, örn vilken är fråga, kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen
vidtagit åtgärd i anledning av sådan ansökan, varom i första stycket förmäles,
har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare
omhändertaga honom.
Yarder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,
att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten
utan uppskov göra sådan ansökning.
Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning
för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
20 §.
Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv eller har han under de två senast
förflutna åren fört ett kringflackande liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill
äro, även innan han blivit hörd i ärendet föranstalta om att han i avbidan
på slutligt beslut tillsvidare intages å allmän alkolistanstalt eller, örn plats
å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på
annat lämpligt sätt.
28 §.
Sökanden i — — — är stadgat.
Yarder heslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnd ställa den,
som beslutet avser, under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen
må fortgå under högst ett år från beslutet därom.
29 §.
Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att
den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
(15 §)
(16 §)
90
Kungl. Majus proposition nr 207.
liv eller fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §,
har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.
Lag samma--— andra stycket.
Finner länsstyrelsen---tre månader.
Föreligga i---anståndet förverkat.
Vad i — — — två år.
43 §.
Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall
anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §
sågs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen
må fortgå under permissionstiden.
Vare sig —--hans rättelse.
Där så — — — meddelade föreskrifter.
Anstaltens styrelse---paragraf avses.
47 §.
Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda
omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning
på sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att
därom besörja. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet
därom.
Vare sig---hans rättelse.
Där så — — — meddelade föreskrifter.
48 §.
Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot
meddelade föreskrifter, må kommunal nykterhetsnämnd, där han ej genom
hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan
åtgärd prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att
han må ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig
för annans personliga säkerhet eller eget liv eller fört ett kringflackande liv,
må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och
skall i sådant fall vad i 17 § andra och tredje styckena stadgas äga tilllämpning.
I ansökningen---efter utskrivningen.
Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning
för dé fall, varom i denna paragraf är Jråga.
Länsstyrelsen har---denna lag.
51 §.
Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket
vidkännas.
52 §.
Kostnad för vård, som meddelas den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen
1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;
2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra
stycket;
4. där någon jämlikt 37 § kvarliålles.
53 §.
I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande
å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där
vård lämnats, svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga
medel, dode att, orri länsnykterhetsnämnd gjort sådan ansökan, ansvarigheten
för vårdkostnaden åvilar den kommunala nykterhetsnämnd, i vilkens ställe
länsnykterhetsnämnden vidtagit åtgärden.
55 §.
Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos länsstyrelsen
anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han
erhöll del därav. Över beslut av nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 morn. må besvär
anföras hos länsstyrelsen inom tid, som nyss nämnts. Över annat av nykterhetsnämnd
enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
60 §.
Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån
sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta
med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra
myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social
hjälpverksamhet, samt med systembolag.
62 §.
Finner nykterhetsnämnd att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk
såsom i 1 § sågs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe
eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra
anmälan härom hos överförmyndaren.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1938, från och med vilken dag
förordningen den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å
nykterhetsnämnd upphäves.
Har Konungen icke förordnat, att lagen den 9 april 1937 (nr 128) angående
ändring i vissa delar av alkoholistlagen den 1 oktober 1938 eller
tidigare skall träda i kraft, skall, intill den dag lagen den 9 april 1937 (nr
128) enligt Konungens förordnande skall träda i kraft, 10, 11, 29,51 och 52
§§ alkoholistlagen hava följande lydelse:
10 §.
Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn
förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden.
11 §*
Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
92
Kungl. Majus proposition nr 207.
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall
nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann
kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter.
29 §.
Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att
den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv eller fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §,
har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.
Finner länsstyrelsen, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän
alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,
när skäl därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande
under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå
under längre tid än tre månader.
Föreligga särskilda skäl till antagande, att den, som beslutet avser, skall
låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen
medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen
därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen
må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna
därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.
51 §.
Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § andra stycket, skall statsverket
vidkännas.
52 §.
Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen
1. _ där beslutet grundats därpa, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;
2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;
3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
93
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
10 mars 1938.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet den 21 februari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 4 februari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (allcoholistlag).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Sven Björkholm.
Lagrådet yttrade:
Emot den i 1 § upptagna och i åtskilliga följande paragrafer återgående
bestämmelsen att internering skall kunna ske, där någon som är hemfallen
åt alkoholmissbruk »fört ett kringflackande liv», hava under utredningen
yppats vissa betänkligheter. Lagrådet utgår från att bestämningen »kringflackande
liv» icke kan hänföras till den, som under verklig utövning av
lovligt yrke mestadels uppehåller sig på skilda orter, och att fördenskull
icke åt stadgandet kan givas en så vidsträckt tolkning som på några håll
antagits. För att emellertid med något större tydlighet utmärka, att det
vagabonderande levnadssätt, som här avses, icke skall tillhöra det förflutna
utan vid tiden för åtgärden alltjämt fortgår, synes kunna vara till fördel,
om i lagtexten ordet »fört» utbytes mot »för».
Den föreslagna ändringen i 28 § inskränker sig till att i andra stycket ordet
»nykterhetsnämnden» utbytts mot »nykterlietsnämnd». Härmed lärer vara
avsett att där länsnykterhetsnämnden varit sökande, denna har att föranstalta
om erforderlig övervakning, men att i annat fall sådan befogenhet
tillkommer den kommunala nykterhetsnämnden. Den avsedda innebörden
av stadgandet synes böra tydligare uttryckas; i varje fall lärer den nuvarande
avfattningen vara mindre ägnad att framkalla missförstånd än den
föreslagna.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Med förslagets allmänna läggning lärer bäst överensstämma att länsnykterhetsnämnd
tillerkännes befogenhet att föranstalta örn den verkställighet
av beslut, vilken ankommer på kommunal nykterhetsnämnd, i det fall
att denna nämnd obehörigen underlåter att vidtaga åtgärd för verkställigheten.
I övrigt föranleder förslaget ej erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Majus proposition nr 207.
95
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
ä Stockholms slott den 12 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
[Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 10 mars
1938 avgivna utlåtande över det den 4 februari 1938 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni
1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag).
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
:
4 ‘Vad lagrådet yttrat rörande utbyte av ordet »fört» mot »för» torde böra
beaktas såvitt angår 1, 17, 20 och 48 §§. Sådant utbyte synes däremot
icke böra äga rum i 29 och 52 §§.
På sätt lagrådet i fråga om den i 28 § föreslagna ändringen anfört, har
avsikten varit, att, där länsnykterhetsnämnden varit sökande, denna hade
att föranstalta om erforderlig övervakning, men att i annat fall sådan befogenhet
tillkomme den kommunala nykterhetsnämnden. För att tydligare
än som i remitterade förslaget skett uttrycka nämnda innebörd föreslår jag,
att ordet »nykterhetsnämnden» utbytes mot »nykterhetsnämnd, som gjort
ansökning i ärendet».
Jag är ense med lagrådet därom, att det med förslagets allmänna läggning
bäst torde överensstämma, att länsnykterhetsnämnd tillerkännes befogenhet
att föranstalta om den verkställighet av beslut, vilken ankommer
på kommunal nykterhetsnämnd, i det fall att denna nämnd obehörigen
underlåter att vidtaga åtgärd för verkställigheten. En bestämmelse av
sådant innehåll synes därför böra upptagas såsom ett tredje stycke i 28 §.
Utöver vad i det föregående angivits hava smärre jämkningar av redaktionell
natur vidtagits i 2 och 9 §§.
Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad nu angivits
ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.