Kungl. Majlis proposition nr 180.

Nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående an•
slag till påbörjande av vissa till Stockholms garnison

hörande truppförbands och anstalters utflyttande till
Järvafältet; given Stockholms slott den 3 mars 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Janne Nilsson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson:

Historik.

Alltsedan den tid, då trupper först började förläggas i garnison till huvudstaden,
har Ladugårdsgärdet utgjort exercis- och manöverplats för dessa. Så
småningom kom större delen av Norra Djurgårdens odisponerade område att
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 180. 497 ss 1

Kungl. Majus proposition nr 180.

tågås i anspråk för detta ändamål eller för andra militära behov såsom för
kasern- och förrådsbyggnader, stallbyggnad för generalstaben, ammunitionslaboratorium
m. m. Efter hand började emellertid truppernas övningsterräng
på Norra Djurgården att inskränkas icke blott genom att mark därstädes
togs i anspråk för militära byggnader och dylikt utan även genom upplåtande
av vissa områden för andra ändamål exempelvis för hamnanläggningen vid
Värtan, för järnvägs- och väganläggningar m. m. Slutligen började jämväl
krav resas örn upplåtande inom ifrågavarande område av mark för bostadsbebyggelse.

Sålunda föreslogs redan i en vid 1892 års urtima riksdag inom första kammaren
väckt motion, att Ladugårdsgärdet med angränsande, staten tillhöriga
parker m. m. skulle upplåtas och försäljas till bebyggande och att de av en
sådan försäljning inflytande inkomsterna skulle användas till, bland annat,
anskaffande av ett nytt övningsfält. Motionen innehöll emellertid jämväl
förslag örn skrivelse till Kungl. Majit med begäran om framläggande för riksdagen
av ny plan för grundskatternas avskrivning, och då den i sistnämnda
hänseende icke vann riksdagens bifall, förföll för den gången även
frågan om Ladugårdsgärdets försäljning.

Sedan 1901 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 juni nämnda år
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn ny härordning anfört, bland
annat, att i och för bestridande av de med den nya härordningen förenade
extra utgifter vissa områden å Norra Djurgården borde med fördel för
kronan kunna försäljas, tillsattes den 8 april 1902 den s. k. ladugårdsgärdeskommittén,
som fick i uppdrag att avgiva yttrande angående möjligheterna
att stycka och försälja delar av Norra Djurgården med Ladugårdsgärdet samt
beräkna den inkomst, som genom dylik försäljning kunde uppstå, ävensom
att avgiva förslag å sådan i Stockholms närhet belägen plats, som, under
förutsättning av att Ladugårdsgärdet i framtiden icke komme att användas
såsom övningsområde för de i Stockholm förlagda truppförbanden, kunde
anses lämplig såsom övningsfält för dessa trupper.

I sitt den 19 maj 1903 avgivna betänkande anförde ladugårdsgärdeskommittén,
bland annat, att av den verkställda utredningen i första hand framgått,
att Ladugårdsgärdet dåmera vore otillräckligt och även i övrigt olämpligt
såsom övningsfält för de i Stockholm förlagda trupperna och att det
därför måste, oavsett andra på frågan inverkande omständigheter, ersättas
med ett nytt, Såsom sådant föreslog kommittén det s. k. Järvafältet.

I proposition (nr 114) till 1905 års riksdag föreslog Kungl. Majit sedermera,
bland annat, dels att vissa kronan redan tillhöriga egendomar inom
Solna och Spånga socknar måtte upplåtas till lantförsvaret för att användas
till övningsfält för armén tillhörande trupper dels ock att för förvärvande
av annan för detta övningsfält erforderlig mark och för de med fältets anordnande
i övrigt erforderliga kostnaderna måtte få användas ett belopp av
högst 4,000,000 kronor av medel, som beräknades inflyta genom försäljning
av två områden å Norra Djurgården, vartill riksdagens tillstånd jämväl begärdes
i propositionen. Återstående genom sistnämnda områdens försälj -

Kungl. Majlis proposition nr 180.

ning inflytande medel skulle med vissa angivna undantag ingå i en fond, benämnd
»lantförsvarets fond för byggnader och andia försvarsändamål», vilken
icke skulle få användas annat än efter riksdagens medgivande.

Såsom framgår av riksdagens skrivelse den 18 maj 1905, nr 159, biföll riksdagen
Kungl. Maj:ts förslag i förevarande avseenden. I nämnda skrivelse
anförde riksdagen bland annat, att de markinköp, som erfordrades för det
nya övningsfältet, oförtövat borde bringas till stånd, ävensom att Kungl.
Majit enligt riksdagens uppfattning borde äga att vid inköp av ifrågavarande
mark, utan vidare bemyndigande, vid fältets utkanter göra de markutbyten,
som kunde vara erforderliga för att bereda fältet bekväma och reguljära
gränser.

De för det nya övningsfältets anordnande erforderliga markförvärven
verkställdes sedermera i huvudsak under de närmast därpå följande åren,
men icke förrän år 1917 hade fältet erhållit de gränser, som det sedermera i
stort sett bibehållit, örn man bortser från vissa därefter vidtagna mindre utvidgningar
i norra delen av detsamma.

I sin nyssnämnda skrivelse den 18 maj 1905 framhöll riksdagen jämväl, att
överflyttandet till övningsfältet vid Järva av arméns i huvudstaden uppförda
kaserner, syntes, särskilt vid det förhållandet att största delen av Ladugårdsgärde
fortfarande bibehölles till exercisfält, kunna för en lång tid undanskjutas.

Emellertid har utflyttningsfrågan kommit att bliva aktuell åtskilligt tidigare
än riksdagen vid avlåtande av nyssnämnda skrivelse torde hava förutsatt,
därigenom att truppernas övningsmöjligheter å Norra Djurgården alltmera
inskränkts genom den exploatering av förutvarande övningsmark, som
under de senaste årtiondena i allt större omfattning ägt rum därstädes.

Sålunda medgav 1918 års riksdag (skrivelse nr 240) på förslag av Kungl.
Majit (proposition nr 102), bland annat, att de s. k. Lindarängs- och Kaknäsområdena,
vilka utgjorde en betydelsefull del av Stockholmsgarnisonens
gamla övningsfält, skulle få överlåtas till Stockholms stad för utvidgning av
stadens hamnanläggningar vid Värtan.

Detta beslut om överlåtelse till Stockholms stad av mark tillhörande
övningsfältet följdes en tid därefter av beslut örn ytterligare markupplåtelser
å Ladugårdsgärdesområdet, denna gång för bostadsbebyggelse m. m.

I mars 1928 hade nämligen en den 12 juni 1925 tillsatt kommission —
kronans fastighetskommission av år 1925 — vilken erhållit i uppdrag att ombesörja
vissa utredningar och förhandla med Stockholms stad beträffande
vissa markfrågor, bland annat avlämnat ett den 17 mars 1928 dagtecknat
avtal, benämnt »Ladugårdsgärdesavtalet», mellan kommissionen å kronans
vägnar och delegerade för Stockholms stad, innefattande en principiell uppgörelse
mellan kronan och staden rörande grunderna för Ladugårdsgärdets
intagande i Stockholms stadsplan i och för exploatering.

Tillsammans med det s. k. »Kanslihus-Kungsholmsavtalet» underställdes
nyssnämnda avtal genom proposition (nr 247) 1928 års riksdags prövning. T

Kungl. Majus proposition nr 180.

denna proposition erinrades örn att statens byggnadssakkunniga i sitt den 18
mars 1925 avgivna betänkande framhållit, att en absolut nödvändig förutsättning
för tillämpandet av en av de sakkunniga angiven metod för Norra Djurgårdens
exploatering vore, att Ladugårdsgärdet i sin helhet definitivt upphörde
att vara övningsfält.

I anledning av omförmälda proposition föreslogs i en vid 1928 års riksdag
inom första kammaren väckt motion, nr 332, att riksdagen i samband
med godkännande av nyssnämnda avtal av den 17 mars 1928 måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla, att förslag rörande ersättningsbyggnader och övningsområden
för i Stockholm förlagda truppförband måtte framläggas i så god tid, att
truppförbandens övningar kunde normalt fortgå.

Såsom framgår av riksdagens skrivelse den 5 juni 1928, nr 357, godkände
riksdagen — på vissa villkor — den mellan fastighetskommissionen och Stockholms
stad träffade överenskommelsen angående grunder för exploateringen
av vissa delar av Norra Djurgården. Beträffande motionen anförde riksdagen,
att kronans fastighetskommission i sitt utlåtande angående Ladugårdsgärdesavtalet
framhållit, att i sammanhang med upprättandet av exploateringsplan
rörande de till försäljning avsedda områdena borde avgöras,
bland annat, i vad mån och i vilken ordning militärens disposition över områdena
skulle upphöra. Detta förutsatte i sin tur, att förslag framlades jämväl
i de hänseenden, ifrågavarande motion avsåge. Vid sådant förhållande
syntes motionen icke böra föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

I sin förenämnda skrivelse framhöll 1928 års riksdag vidare, att alla de
ytterligare åtgärder, vilka erfordrades, innan exploateringen av de i riksdagens
beslut avsedda områdena å Norra Djurgården kunde äga rum, borde
vidtagas med den största skyndsamhet.

Innan markförsäljningen igångsattes ansågos emellertid vissa huvudfrågor
rörande exploateringsverksamheten böra underställas riksdagens prövning
och i proposition nr 252 till 1930 års riksdag framlades förslag i sådant hänseende.
Därvid föreslogs, bland annat, att exploateringsverksamheten även
i fortsättningen skulle anförtros åt det redan tidigare existerande exploateringsorganet
Djurgårdskommissionen, under vars vård och förvaltning
snarast möjligt skulle ställas hela det område, vilket jämlikt 1928 års avtal
i första hand skulle läggas under stadsplan och exploateras. För statliga
institutioner (kaserner m. m.) i anspråk tagna byggnadsområden skulle dock
i huvudsak alltjämt disponeras för nuvarande eller annat statligt ändamål,
intill dess statsmakterna annorlunda beslöte. Från Djurgårdskommissionens
direkta förvaltning borde därför tills vidare undantagas de områden, vilka
disponerades av militära och andra statliga institutioner såsom byggnadsområden
för kaserner, tygstation m. m.

De i nyssnämnda proposition framlagda förslagen vunno i nu berörda
hänseenden riksdagens bifall. Med tillämpning av de därigenom och genom
1928 års riksdagsbeslut fastslagna grunderna för exploateringsverksamheten
å Ladugårdsgärdet har denna verksamhet därefter snabbt fortskridit.

Kungl. Majus proposition nr 180.

Följden härav har blivit att de invid Ladugårdsgärdet förlagda truppförbanden
fått sina övningsmöjligheter i kasernernas närhet alltmera inskränkta.
Av denna anledning men även på grund av de ändrade krav, som från militärt
håll numera ställas på övningsterrängens beskaffenhet, hava Stockholmstruppernas
övningar under de senare åren i allt större omfattning måst förläggas
till det nya övningsfältet vid Järva. Då avståndet mellan detta och
kasernerna i Stockholm åtminstone för infanteriet omöjliggör daglig förflyttning
till Järvafältet, hava i avvaktan på uppförandet av nya kaserner provisoriska
anordningar måst vidtagas för beredande av förläggningsmöj ligh eter
för trupperna under vistelsen därstädes. Dessa anordningar hava emellertid,
trots att avsevärda kostnader nedlagts å desamma, icke varit tillfyllest för
åstadkommande av tillfredsställande förläggningsförhållanden.

Frågan örn uppförande av nya kasernetablisseinent i och för Stockholmsgarnisonens
utflyttning till Järvafältet har sålunda blivit alltmera aktuell.
Emellertid har denna fråga sedan länge varit föremål för uppmärksamhet
och förslag och utredningar i ämnet hava vid upprepade tillfällen sett dagen.

Sålunda framlade den i det föregående omförmälda ladugårdsgärdeskommittén
i sitt den 19 maj 1903 avgivna betänkande jämväl en plan över huru
kommittén tänkt sig truppförbandens förläggning vid utflyttning till det av
kommittén föreslagna nya övningsfältet. Enligt denna plan skutte Svea och
Göta livgarden, Svea ingenjörkår och fälttelegrafkåren förläggas intill varandra
på grusåsen utefter nordvästra delen av Brunnsviken norr om Hagaparken,
medan Svea artilleriregemente samt dåvarande Livgardet till häst,
Livregementets dragoner och positionsartilleriregementet skulle förläggas
strax nordväst därom på ömse sidor om järnvägen i höjd med Neder-Järva.

I ett den 6 december 1916 till statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
avgivet yttrande angående tidpunkten och ordningen för utflyttandet
till Järvafältet av till Stockholm förlagda truppförbands kasernetablissement
framlade arméförvaltningens fortifikationsdepartement ett nytt
förslag beträffande de blivande kasernetablissementens förläggning. Enligt
detta förslag, som förutsatte en åtskilligt glesare förläggning än ladugårdsgärdeskommitténs
förslag, skulle bland annat Svea artilleriregemente förläggas
till Över-Järva och fotgardesregementena till området öster om järnvägen
mellan Mariedal och Mellan-Järva. Förslaget innebar jämväl, att krigsskolan
skulle utflyttas till Järvafältet och förläggas till ett område väster örn
Lugnet vid Edsviken.

Redan innan fortifikationsdepartementets nyssnämnda förslag framlades,
hade beslut fattats örn förläggning av Svea ingenjörkår till Frösundavik vid
Brunnsviken, där ett nytt kasernetablissement för kåren uppfördes enligt
Kungl. Majlis brev den 19 maj 1916. De nya kasernerna därstädes stodo färdiga
för inflyttning år 1922.

Under tiden hade jämväl frågan angående fälttelegrafkårens förläggning
varit föremål för behandling. Under år 1915 hade sålunda Lilla Frösunda gård
strax norr örn Stockholm upplåtits till kåren. Sedan under åren 1916 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

1917 medel anvisats till iordningställande av å nämnda gård befintliga byggnader
m. m., bestämdes genom Kungl. Maj:ts brev den 22 mai-s 1918, att ett nytt
etablissement skulle uppföras därstädes för fälttelegrafkåren. Genom Kungl.
Majits beslut den 11 april 1919 förordnades emellertid, att med uppförandet
av detta etablissement skulle tills vidare anstå.

Under år 1917 hade vidare detaljplaner uppgjorts för uppförande vid nuvarande
Ulriksdals station av en förplägnadsanstalt, omfattande bland annat
ett havremagasin. Sedan 1916 års riksdag anvisat medel till uppförande av
ett dylikt magasin, ställde Kungl. Majit genom brev den 9 mars och den 14
december 1917 medel till förfogande för ändamålet. Genom förenämnda brev
den 11 april 1919 förordnade Kungl. Majit emellertid, att jämväl med uppförandet
av detta magasin skulle tills vidare anstå.

I skrivelse den 17 februari 1926 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement
avlämnade sedermera chefen för dåvarande fjärde arméfördelningen
ett med hänsyn till 1925 års härordningsbeslut uppgjort förslag till
förläggning å Järvafältet av ett infanteri-, ett kavalleri- och ett artilleriregemente,
varvid såsom förläggningsplatser föreslogos för infanteriregementet
Ör—Råsta sydväst örn Ulriksdals station, för kavalleriregementet Bagartorp—
Neder-Järva och för artilleriregementet Över-Järva.

I slutet c^v 1920-talet hade fråga uppkommit örn uppförande av nya och
mera tidsenliga byggnader för Stockholms tygstations ammunitionsförråd,
vilket då var förlagt till mindre lämpliga lokaler vid Hundudden å Norra
Djurgården samt å det för exploatering avsedda området å Ladugårdsgärdet.
Sedan 1929 och 1930 års riksdagar anvisat medel för ändamålet, bemyndigade
Kungl. Majit genom brev den 11 juli 1930 arméförvaltningens fortifikationsdepartement
att gå i författning örn uppförande vid Lilla Ursvik å Järvafältet
av nya byggnader för nämnda förråd samt utförande av i samband därmed
stående anordningar. För denna del av Stockholms tygstation har förläggningsplats
alltså redan fastställts å det nya förläggningsområdet och förrådsbyggnaderna
ifråga äro numera färdigställda.

1928 års riksdagsbeslut örn en snabb exploatering av vissa delar av Ladugårdsgärde
aktualiserade i hög grad de vid upprepade tillfällen från militärt
håll framställda kraven på vidtagande av åtgärder för garnisonens bortflyttning
från Stockholm. Efter framställningar i ämnet från såväl arméförvaltningens
fortifikationsdepartement som chefen för östra arméfördelningen
uppdrog Kungl. Majit genom beslut den 18 januari 1929 åt fortifikationsdepartementet
att i samråd med chefen för östra arméfördelningen och
djurgårdskommissionen, bland annat, undersöka möjligheterna för de till
Stockholms garnison hörande truppernas utflyttning till Järvafältet samt till
Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill berörda undersökning kunde
föranleda.

1931 års förslag.

För lösande av det sålunda givna uppdraget bildades år 1929 den s. k.
garnisonskommittén, bestående av cheferna för fortifikationen och östra

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

arméfördelningen samt ordföranden i djurgårdskommissionen. Det egentliga
utredningsarbetet utfördes emellertid av ett arbetsutskott — garnisonskommitténs
arbetsutskott — bestående av ordföranden i djurgårdskommissionen
och vissa av cheferna för fortifikationen och östra arméfördelningen utsedda
personer med tjänstgöring i fortifikationsdepartementet eller östra arméfördelningens
stab.

Detta arbetsutskott överlämnade i mars 1931 till fortifikationsdepartementet
en redogörelse med sammandrag över utskottets verksamhet under
åren 1929 och 1930, däri förslag framlades angående truppförbandens förläggning
till Järvafältet. Enligt detta förslag skulle, bland annat, Svea livgarde
förläggas till Sörentorp strax norr om Över-Järva, Livregementet till
häst till Över-Järva, Svea artilleriregemente till Stora Ursvik samt artilleriets
tygverkstäder till Solvalla hållplats och arméns intendenturförråd till
Bagartorp invid Ulriksdals station. I sammandraget redogjordes vidare för
vissa allmänna synpunkter, till vilka hänsyn borde tagas vid valet av förläggningsorter,
för väg-, bostads- och skolförhållandena å Järvaområdet, för möjligheterna
att därstädes ordna vatten- och avloppsledningar m. m.

Sammandraget överlämnades med skrivelse den 28 april 1931 till Kungl.
Majit av fortifikationsdepartementet, som därvid framhöll, bland annat, att
det, därest den ur ekonomisk synpunkt för kronan betydelsefulla exploateringen
av Ladugårdsgärdet icke skulle fördröjas, vore av vikt, att åtgärder
skyndsamt vidtoges för en utflyttning till Järvafältet av delar av garnisonen
i Stockholm. I första hand borde Svea artilleriregemente och arméns intendenturförråd
i Stockholm beredas ersättningsbyggnader å Järvafältet. En
första förutsättning härför vore emellertid, att de blivande förläggningsplatserna
för dessa truppförband fastställdes. Departementet hemställde därför,
att Kungl. Majit måtte i enlighet med garnisonskommitténs arbetsutskotts
förslag bestämma förläggningsplatserna för sistnämnda båda institutioner
till Stora Ursvik respektive Bagartorp.

I ett den 22 augusti 1931 avgivet utlåtande över denna fortifikationsdepartementets
framställning anförde chefen för dåvarande generalstaben följande:

Vid bedömandet av föreliggande fråga måste s‘åväl militära som byggnadstekniska
synpunkter läggas till grund. Därjämte måste erforderlig hänsyn
tagas till de administrativa förhållandena på Järvafältet, t. ex. sockenindelning
med därav följande konsekvenser i fråga om mantalsskrivning lii. lii.

De byggnadstekniska synpunkterna undandraga sig ett bedömande från
chefens för generalstaben sida. Enahanda gäller de administrativa förhållandena.

Vid frågans bedömande ur militär synpunkt måste hänsyn tagas till utbildnings-,
mobiliserings- och disciplinära förhållanden.

Ur synpunkten av utbildningens ändamålsenliga bedrivande kräves för
varje truppförband ett mindre övningsområde, som täcker det dagliga behovet,
utan att reglerande bestämmelser härför behöva utfärdas. Dessa örn
råden lä emellertid icke inkräkta på de mera vidsträckta områden, som
erfordras för övningar i större skala. Den härför lämpliga delen av Järvafältet
utgöres av terrängen omkring Ursvik—Kymlinge—Kista—Spånga samt
Spånga—Kista—Akalla—Hästa.

Kungl. Majus proposition nr 180.

De olika truppförbandens etablissement måste självfallet ligga i omedelbar
närhet av de mindre övningsområdena. Dessa skola i sin ordning väljas
på sådant sätt i förhållande till de större områdena, att tidsödande förflyttningar
dit undvikas.

Härav följer, att platser för etablissementen böra väljas i Järvafältets
ytterkanter runt de ovan angivna större områdena.

Truppförbandens mobilisering måste med hänsyn till företag från luften
kunna genomföras utanför befintliga byggnader. Härför erfordras, att de
olika truppförbanden förfoga över ett jämförelsevis vidsträckt område, vilket
till undvikande av tidsödande ^transporter av materiel bör vara förlagt i
anslutning till vederbörligt etablissement. Även denna synpunkt talar sålunda
för en utbredning av de olika etablissementen längs fältets ytterkanter.
Härigenom minskas samtidigt sårbarheten av garnisonens förläggning i sin
helhet mot företag från luften.

De disciplinära förhållandena slutligen kräva ovillkorligen, att officers- och
underofficerskårerna i sin helhet eller åtminstone till övervägande del äro bosatta
i etablissementens närhet. Skola bostäder kunna anordnas på ovan angivet
sätt för ifrågavarande personal, måste platserna för de olika truppförbandens
etablissement väljas på ett härav betingat, tillräckligt stort avstånd
från varandra samt om möjligt ansluta till Järvafältet närbelägna samhällen,
t. ex. även Tureberg och Jakobsberg (Järfälla kommun). Härmed kan den
enskilda byggnadsverksamheten i dessa samhällen tillgodogöras. I samband
härmed måste frågor angående skolförhållandena, mantalsskrivningsskyldighet
m. m. upptagas till prövning. Härvid måste uppmärksammas den omständigheten
att Järvafältet är beläget inom flera socknar.

Vid en granskning av »Sammandrag av garnisonskommitténs arbetsutskotts
verksamhet 1929—1930» framgår, att de ovan angivna militära huvudsynpunkterna
vid utflyttning till Järvafältet av Stockholms garnison icke i erforderlig
grad vunnit beaktande. De byggnadstekniska synpunkterna hava framförallt
fått göra sig gällande. De administrativa frågorna hava icke upptagits till
prövning sannolikt på grund av en till synes kommande strävan att etablissementen
under alla förhållanden icke borde förläggas längre från Stockholm än
nödvändigt.

Samtliga etablissement hava föreslagits förlagda till Järvafältets sydöstra
hörn.

Genom förläggning av Svea artilleriregementes etablissement till St. Ursvik
inkräktas det för övningar i större skala erforderliga området omkring
Ursvik—Kymlinge—Kista—Spånga.

Samtliga truppförband kunna icke utan betydande tidsförlust till men för
utbildningen nå det för övningar i större skala erforderliga området vid
Spånga—Kista—Akalla—Hästa. Så mycket mera gör detta sig gällande vid
övningar inom Järvafältets norra del. Här nämnda tvenne områden måste
vidare vid en förläggning av garnisonens truppförband inom Järvafältets
sydöstra hörn oftare tagas i anspråk för övningar av samtliga truppförband
än vid en förläggning runt om Järvafältet och i dess ytterkanter. I detta
sammanhang torde böra framhållas, att en framtida utvidgning av övningsområdet
måste ske i stort sett i nordlig riktning med hänsyn till de i öster,
söder och väster belägna samhällena, ett förhållande som ytterligare kommer
att inverka försvårande på utbildningen.

Från den föreslagna platsen för Svea livgardes etablissement vid Sörentorp
kräver en förflyttning till nämnda övningsområde en avsevärd tid, enär
detta truppförband måste förflyttas endera norr eller söder örn nu befintlig
skjutbana med tillhörande farligt område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Vidare kommer den föreslagna sammanträngda förläggningen av etablissementen
i Järvafältets sydöstra hörn att i ytterlig grad försvåra genomförandet
av en mobilisering med hänsyn till skydd mot företag från luften.
Med de föreslagna platserna för etablissementen kunna alltid samtidigt två
av dessa senare skadas genom en och samma bombfällning från en så liten
flygstyrka som en bombdivision (9 plan).

Arbetsutskottet har självt anfört, att med den föreslagna förläggningen
bostäder för ali den fast anställda personalen av officers och underofficers
grad icke torde kunna beredas inom eller i närheten av etablissementen.
Ett sådant anordnande av bostäder är emellertid, som ovan framhållits, ur
disciplinär synpunkt nödvändigt.

Skolförhållandena på Järvafältet äro, såsom arbetsutskottet vidare anfört,
för närvarande icke tillfredsställande. Kommer huvuddelen av den fast anställda
personalen att vara bosatt i etablissementens närhet, uppstår emellertid
ett intresse hos närliggande samhällen att genom en ökad tillgång på
elever kunna påbygga nuvarande folkskolor till kommunala mellanskolor.
Under sådana förhållanden kommer personalen i detta hänseende icke i ett
sämre läge än exempelvis personalen vid Bodens truppförband.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställde chefen för generalstaben,
att utflyttningsfrågan skulle göras till föremål för förnyad utredning i avsikt
att utröna, i vad mån de av honom angivna militära synpunkterna kunde
tillgodoses. Vid denna förnyade utredning, vilken med hänsyn till det omedelbara
behovet av nytt etablissement för Svea artilleriregemente snarast borde
slutföras, måste de administrativa förhållandenas inflytande på förflyttningen
ingående undersökas.

Sedan arméförvaltningens fortifikationsdepartement anmodats att med
anledning av vad chefen för generalstaben sålunda anfört avgiva utlåtande
i ärendet, anförde fortifikationsdepartementet, efter inhämtande av yttrande
i ärendet från chefen för östra arméfördelningen, i utlåtande den 25 november
1931 bland annat följande:

I det för yttrande remitterade utlåtandet framhåller chefen för generalstaben,
att föreliggande fråga bör bedömas ur såväl militära som byggnadstekniska
synpunkter, varjämte erforderlig hänsyn måste tagas till å Järvafältet
rådande administrativa förhållanden. Dessa synpunkter och förhållanden
hava av garnisonskommittén till fullo beaktats vid valet av förläggningsplatser
å Järvafältet, varjämte hänsyn även tagits till de ekonomiska konsekvenser,
som äro förbundna med utflyttningsfrågans lösning. Chefen för
generalstaben har likväl i sitt yttrande berört endast de militära synpunkterna,
enär de byggnadstekniska och administrativa förhållandena enligt
hans förmenande undandraga sig ett bedömande från hans sida. Emellertid
synes det fortifikationsdepartementet nödvändigt, att alla på frågan inverkande
förhållanden beaktas samtidigt och vägas mot varandra, på det att
en ur alla synpunkter godtagbar lösning må kunna vinnas.

Chefen för generalstaben synes anse, att den bästa lösningen — ur militär
synpunkt — vore, att platserna för truppförbanden valdes i Järvafältets ytterkanter
runt de två områdena Ursvik—Kymlinge—Kista—Spånga och Spånga
—Kista—Akalla—Hästa, vilka områden erfordras för övningar i större skala.
Garnisonskommittén har för sin del funnit en mera samlad förläggning sydöst
örn dessa områden vara fördelaktigast. En sammanfattning av de skäl,
som därvid för kommittén varit avgörande, visar, dels att de synpunkter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

som av chefen för generalstaben särskilt framhållits, blivit behörigen beaktade,
dels att en dislokation efter de riktlinjer, som generalstabschefen antytt,
icke skulle medföra några verkliga fördelar, men väl betydande olägenheter
ur såväl militära som tekniskt-ekonomiska synpunkter, ävensom med hänsvn
till på frågan inverkande sociala och administrativa förhållanden.

Efter att därpå hava erinrat örn att chefen för generalstaben i sitt utlåtande
framhållit, att vid frågans bedömande ur militär synpunkt hänsyn
måste tagas till utbildnings-, mobiliserings- och disciplinära förhållanden,
anförde fortifikationsdepartementet vidare:

Av hänsyn till utbildningen uppställas av chefen för generalstaben följande
krav:

de olika truppförbandens etablissement böra ligga i omedelbar närhet av
ett för förbandets behov avpassat mindre övningsområde;

detta övningsområde bör icke inkräkta på de mera vidsträckta terrängområden,
som erfordras för övningar i stor skala, under samtidigt beaktande,
att för nående av sistnämnda terräng längre marscher icke bliva erforderliga;
samt

hänsyn måste jämväl tagas till skjutbaneförhållandena.

Garnisonskommittén har i sitt förslag praktiskt tillämpat dessa teoretiska
synpunkter.

Varje truppförband har sålunda fått sig tilldelat ett eget, mindre övningsområde
med terräng, vald med hänsyn till varje truppslags speciella utbildningsförhållanden.

Beträffande de för större övningar lämpliga områdena framhåller chefen
för generalstaben, att dessa utgöras av terrängen omkring Ursvik—Kymlinge—Kista—Spånga
samt Spånga—Kista—Akalla—Hästa. Garnisonskommittén
har emellertid hyst den uppfattningen, att ytterligare ett för större
övningar synnerligen lämpligt område förefinnes inom Järvafältet, nämligen
terrängen norr örn Akalla—Järfälla å ömse sidor om Säbysjön.

Ett förläggande av truppförbanden i ytterkanterna och runt omkring förstnämnda
områden, såsom chefen för generalstaben antyder, skulle med nödvändighet
komma att inkräkta på dessa områdens avsedda användning för
större övningar. Garnisonskommittén har undvikit detta genom att förlägga
truppförbanden utefter östra, sydöstra och södra gränserna. Förläggas
etablissementen runt omkring de större övningsområdena och således även i
norra delen och öster om Säbysjön, omöjliggöres vidare skjutning med artilleripjäser
å Järvafältet, ett förhållande som chefen för generalstaben icke
alls beaktat.

öster örn Säbysjön och i dalgången Knista—Nysved äro de mest använda
fältskjutningsområdena belägna. Skulle militära etablissement förläggas i
denna terräng måste sålunda dessa fältskjutningsområden —- åtminstone till
större delen — slopas. Med hänsyn till den trängsel i fråga örn disponerandet
av fältskjutningsbanor, som enligt uppgift är rådande, skulle det bliva ofrånkomligt
att anordna nya dylika å annan del av övningsfältet. En sådan
ytterligare inskränkning uti övningsfältets användning för annan utbildning
har garnisonskommittén ansett vara en militär huvudsynpunkt att söka undvika.
Därtill kommer svårigheten att inom fältet kunna erhålla ytterligare
fältskjutningsområden, som medgiva riskfri användning.

Förläggandet av exempelvis Svea artilleriregemente till trakten av Säby
har av kommittén tagits under omprövning. Ur utbildningssynpunkt kan en
sådan förläggning för regementets egen del vara ungefär likvärdig med den
av garnisonskommittén föreslagna. Kommittén anser dock, att den i senare

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

fallet snabbare förbindelsen med Stockholm är en fördel. Kommitterades
mening är även, att ett visst sammanhang bör eftersträvas emellan förläggningsplatserna
för Svea artilleriregemente, stridsvagnsförbandet och tygverkstäderna.
Skulle terrängen sydväst eller väster örn Säbysjön tagas i anspråk
för ett militärt etablissement, bliver därtill hela området väster örn
Säbysjön i det närmaste betydelselöst såsom övningsterräng för andra förband
än det här förlagda.

Chefen för generalstaben framhåller, att en eventuell framtida utvidgning
av Järvafältet måste på grund av redan befintlig bebyggelse ske i nordlig
riktning. Även garnisonskommittén är av den åsikten, att en utökning av
Järvafältet åt detta håll är önskvärd, varigenom området för gemensamma
större övningar komme att erhålla en behövlig utvidgning. Men kommitténs
uppfattning är också, att enbart förefintligheten av denna möjlighet är
ett tillräckligt vägande skäl för att icke förlägga kasernetablissement med
tillhörande övningsområden i nuvarande övningsfältets norra del. Det eventuellt
förstorade övningsfältet skulle nämligen då bliva avklippt i tvenne
delar, och de med utvidgningen förenade fördelarna skulle i viss grad
bortfalla.

De olika etablissementens lägen borde i förhållande till de stora övningsområdena
så väljas, att tidsödande förflyttningar icke behövde förekomma.

Enligt föreliggande förslag skulle Svea livgarde bliva det truppförband,
som komme att ligga längst bort från dessa områden.

Från den för Svea livgarde föreslagna förläggningsplatsen till östra gränsen
(skogsbrynet) av det öppna området för övningar i större förband är förflyttningssträckan
omkring 3 kilometer. Garnisonskommittén har ansett, att
förefintligheten av en terräng av denna utsträckning mellan regementets
förläggning och det för stridsverksamhet lämpliga området skulle vid övningar
i större förband icke behöva medföra några nackdelar.

Svea artilleriregementes förläggning till Stora Ursvik inskränker i viss
grad på Ursvik—Kymlinge—Kista—Spånga, men detta synes vara av mindre
betydelse, sedan Kungl. Majit redan beslutat, att ammunitionsförråden skola
förläggas till terrängen norr örn Lilla Ursvik. Härigenom har nämligen Ursviksterrängen
redan i viss mån förlorat i betydelse som utgångsläge för övningar
i större förband m. m.

Slutligen må framhållas, att, i vilken del av Järvafältet etablissementen
än förläggas, förflyttningarna till motsatta gränsen av de större övningsområdena
bliva avsevärda.

1 fråga örn mobiliseringsförhållandena anförde departementet, att garnisonskommittén
ansett det vara av största betydelse, att truppförbanden
hade tillgång till goda kommunikationer. Vid förläggning av truppförbanden
å södra delen av Järvafältet kunde de härutinnan tillgodoses på ett minst
lika fördelaktigt sätt som vid en förläggning å dess västra och norra delar.
Beträffande etablissementes sårbarhet från luften och luftförsvarets anordnande
hänvisade departementet till ett av departementet samma dag rörande
dessa frågor avgivet särskilt yttrande, däri bland annat påpekats, att en mera
spridd förläggning skulle kräva en väsentlig förstärkning av Stockholms
luftvärnsartilleriförsvar.

Beträffande de disciplinära förhållandena anförde departementet bland
annat följande:

Kungl. Majda proposition nr ISO.

Vid bestämmandet av lägena för truppförbandens etablissement har hänsyn
jämväl tagits till de tättbebyggda, huvudsakligen av arbetarefamiljer bebodda
förstadssamhällena omedelbart utanför Järvafältets gränser. Vid uppgörandet
av förslaget har man försökt undvika att förlägga etablissementen
i omedelbar anslutning till dessa samhällen och strävat efter att omkring
etablissementen erhålla en viss zon, som tillhör övningsfältet, utan att dock
härigenom i stort sett frångå principen att förlägga etablissementen till ytterkanterna.
Emellertid har det icke kunnat undvikas, att därigenom en remsa
utmed övningsfältets yttergränser i dess södra del i viss mån blivit avskild
från det för själva övningarna användbara området. Örn samma princip tilllämpas
på en förläggning enligt generalstabschefens riktlinjer, torde en icke
obetydlig inskränkning av för övningsändamål lämpliga områden komma att
uppstå. Det synes därför av vikt, att en viss koncentration av förläggningarna
iakttages, så att Järvafältet i största möjliga utsträckning kan användas för
sitt huvudändamål, nämligen såsom övningsfält.

Under rubriken »Tekniskt-ekonomiska synpunkter» behandlade departementet
därefter frågorna om avlopps- och vattenledningar, brandskydd, vägar,
övriga kommunikationer och elektriska anläggningar samt anförde därvid,
bland annat, följande:

a) Avloppsledningar.

Det av garnisonskommittén framlagda förslaget innebär, att avloppen från
samtliga förläggningar, med undantag av tygverkstäderna, ordnas med självavrinning
till Värtan. På grund av de svaga lutningarna skulle en förlängning
av avloppssystemets stamlinje, vare sig det sker åt norr eller nordväst,
medföra, att avloppsledningarna måste ordnas på ett helt annat och mycket
dyrare sätt. Av sanitära skäl är ett utsläppande av orent avloppsvatten i
Edsviken, Säbysjön, Ravaln eller Norra Brunnsviken icke tänkbart. Ett nedförande
av ledningarna till Mälaren i närheten av Riddersvik skulle innebära,
att dessa i stor utsträckning dragas mot de naturliga lutningsförhållandena,
varför i sådant fall flera pumpstationer i serie efter varandra måste ordnas.
Därjämte blir ledningssystemet synnerligen långt. Med hänsyn till vattenverken
vid Görveln och Norsborg, kravet på badmöjligheter i vatten, som
icke är infekterat, m. m. torde det vara en tidsfråga, när förbud mot varje
förorenande av Mälaren i närheten av Stockholm utfärdas. Stora reningsanläggningar
— både mekaniska och kemiska (klorering och oxidering) —-skulle alltså bliva nödvändiga, vilket alternativ än väljes för ett avloppssystem,
som icke direkt utmynnar i Saltsjöns större bassänger (Värtan). Alla dessa
förhållanden skulle vid en förläggning enligt generalstabschefens riktlinjer
i hög grad öka anläggnings- och driftkostnaderna.

b) Vattenledningar.

Med hänsyn till vattenlednings framdragande vore en förläggning vid
Järvafältets västra gräns tänkbar. Däremot skulle kostnaderna härför vid
en förläggning i nordöstra delen bliva väsentligt större än i garnisonskommitténs
förläggningsförslag.

c) Brandskydd.

Garnisonskommittén har i fråga örn sitt förläggningsförslag tänkt sig, att
brandskyddsfrågan skulle så ordnas, att överenskommelse träffas med Stockholms
stad, att dess brandkår skall omhänderhava ali eldsläckning inom de
olika förläggningarna. En sådan anordning kan utan svårighet vidtagas, då ju

Kungl. Majus proposition nr 180.

förläggningarna ligga relativt nära Stockholms stads område och tillträdet
till samtliga äger rum över de stora huvudvägarna till Uppsala och Enköping
samt vägen genom Sundbyberg och Bromsten, vilka vägar äro i utmärkt skick
och försedda med varaktig beläggning. Det nu angivna eldsläckningssystemet
torde näppeligen kunna realiseras, därest förläggningarna skulle komma på
ett mera betydande avstånd från Stockholms stad. Följden bleve, att inom
garnisonen måste uppsättas en för dess räkning avsedd brandkår med tillhörande
attiralj.

d) Vägar.

Beträffande de förläggningar, som kunna tänkas utefter södra och västra
gränserna av övningsfältet, är för kommunikation med Stockholm och med
intilliggande samhällen väl sörjt genom nu befintliga vägar. I fråga örn förläggning
av truppförband utefter nordöstra gränsen måste däremot de nuvarande
vägförhållandena anses underhaltiga. Det är sålunda vid förläggningar
utefter sistnämnda gräns nödvändigt att på statens bekostnad anlägga
och uti förläggningskostnaderna inberäkna utfartsvägar av betydande längd.

Beträffande övriga kommunikationer framhöll departementet, att förutom
vägar endast järnvägar hade någon betydelse för transportväsendet från och
till förläggningarna å Järvafältet. I fråga örn järnvägskommunikationerna
skulle enligt departementets åsikt en förläggning enligt generalstabschefens
riktlinjer väl icke komma att medföra större kostnader, men den skulle bliva
ogynnsammare än en förläggning enligt garnisonskommitténs förslag. Jämväl
i vad anginge elektriska anläggningar funne departementet sistnämnda
förslag fördelaktigare än det av chefen för generalstaben förordade.

Efter att därpå under rubriken »Sociala och administrativa förhållanden»
hava gjort vissa jämförelser i avseende å bostads-, skol och skatteförhållandena
vid förläggning enligt de båda olika alternativen och därvid uttalat, att
chefens för generalstaben förslag även i dessa avseenden vore särskilt ur
ekonomisk synpunkt underlägset det av garnisonskommittén framlagda, anförde
departementet vidare:

Ovanstående jämförelse ur militära, tekniskt-ekonomiska och sociala synpunkter
mellan en förläggning av garnisonens truppförband till Järvafältet
enligt av chefen för generalstaben angivna riktlinjer och enligt garnisonskommitténs
förslag visar oförtydbart, att detta senare förslag genomgående
fyller alla berättigade anspråk på en garnisonsförläggning och är fullt godtagbart
samt gentemot det förra äger sådana uppenbara fördelar, ej minst
ur den ekonomiska synpunkten, att tvekan om dess absoluta företräde icke
kan råda.

Generalstabschefens påstående, att de byggnadstekniska synpunkterna
vid utredningen fått göra sig gällande framför de militära, är oriktigt. Kommitterade
ha tvärtom satt de militära synpunkterna främst, men givetvis nödgats
taga vederbörlig hänsyn till de tekniskt-ekonomiska, varjämte även de
sociala och administrativa förhållandena inverkat på förslagets utformande.

Resultatet av den utav garnisonskommitténs arbetsutskott verkställda utredningen
synes vara icke blott militärt fördelaktigt, utan även ekonomiskt
genomförbart. Då stor hänsyn tagits till de ekonomiska faktorerna - såväl
statliga som privata — utan att härigenom de militära synpunkterna åsidosatts,
och då de sociala och administrativa förhållandena vederbörligen

Kungl. Majus proposition nr 180.

beaktats, finner fortifikationsdepartementet — i motsats till chefen för generalstaben
— den gjorda utredningen synnerligen noggrant och allsidigt utförd.
En utbyggnad enligt det av chefen för generalstaben antydda programmet
skulle enligt en i departementet gjord överslagsberäkning draga en merkostnad
av över 12 miljoner kronor.

Efter att till slut hava framhållit, att ett bifall till chefens för generalstaben
hemställan skulle medföra en synnerligen betänklig förhalning av
frågan örn garnisonens utflyttning, vars definitiva lösning det enligt departementets
mening vore nödvändigt att påskynda, hemställde departementet att
chefens för generalstaben förenämnda utlåtande den 22 augusti 1931 icke
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd ävensom att föreliggande
ärende snarast måtte avgöras i överensstämmelse med departementets tidigare
i ärendet avgivna förslag.

Över fortifikationsdepartementets ifrågavarande framställning hava utlåtanden
därefter avgivits den 26 januari 1932 av 1930 års för svar skommission
samt den 13 december 1933 av Djurgårdskommissionen, varvid bland annat
ifrågasatts, att Svea artilleriregemente skulle kvarbliva i sin gamla förläggning
något längre tid än av myndigheterna tidigare avsetts.

Bland annat till följd av de delade meningar beträffande utflyttningsfrågan,
som kommit till uttryck i de avgivna utlåtandena, har framställningen
därefter icke föranlett någon vidare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

1936 års förslag.

Sedan under år 1936 ny härordning antagits, har garnisonskommitténs
arbetsutskott i december nämnda år avlämnat ett på grundval av det nya härordningsbeslutet
uppgjort förnyat förslag till förläggning å Järvafältet av
Stockholms garnisons truppförband.

Innan en närmare redogörelse lämnas för detta förslag, torde böra erinras
därom, att Kungl. Maj:! genom beslut den 19 mars 1937, på framställning av
arméförvaltningens fortifikationsdepartement, bemyndigat departementet att
med ägarna till, bland annat, det omedelbart norr om Sörentorp intill Järvafältets
östra gräns belägna markkomplexet Rådan-Silverdal-Kasbytorp-Tegelhagen
upptaga underhandlingar och eventuellt sluta preliminära avtal örn
områdenas förvärvande för kronans räkning. I skrivelse den 15 november

1937 har arméförvaltningens fortifikationsstyrelse meddelat, att det berörda
uppdraget slutförts samt hemställt örn medgivande att för förvärv genom
expropriation av vissa närmare angivna områden inom nämnda markkomplex
få disponera högst 1,650,000 kronor av medel, som innestå å den i statskontorets
räkenskaper upptagna titeln »Försäljningsmedel för tomter å Ladugårdsgärde».

Arbetsutskottet har i nyss omförmälda förslag till en början erinrat örn
att det enda truppförband, som hittills erhållit ett fullt utbyggt etablissement
inom det nya övningsområdet vore Svea ingenjörkår, som redan år 1922 inflyttat
i sina då nybyggda kaserner vid Frösundavik. Härjämte hade partiell

Kungl. Majus proposition nr ISO.

förläggning ordnats vid Lilla Frösunda för signalregementet (förutvarande
fälttelegrafkåren). Vid Lilla Ursvik hade dessutom byggnader uppförts för
Stockholms tygstations ammunitionsförråd. De truppförband och anstalter,
för vilka förläggningsplatser ytterligare skulle beredas å Järvafältet, vore
Svea livgarde (II), Livregementet till häst (Kl), Svea artilleriregemente
(Al), Arméns intendenturförråd i Stockholm (A IS), Stockholms tygstation
(ST) och Försvarsväsendets kemiska anstalt (FKA). Vid bestämmandet av
förläggningsplatser för dessa truppförband borde hänsyn i första hand tagas
till de militära synpunkterna, men jämväl tekniska, sociala och administrativa
synpunkter borde beaktas.

Utskottet har därefter ur nu angivna synpunkter undersökt de olika förläggningsmöjligheter,
som Järvafältet erbjuder. Vid denna undersökning har
utskottet av olika skäl kommit till den uppfattningen, att de blivande kasernetablissementen,
vilka för att icke onödigtvis inkräkta på övningsterrängen
syntes böra placeras i övningsfältets ytterområden, icke borde förläggas till
fältets norra och västra gränser, där uppförande av permanenta etablissement
skulle medföra avsevärda olägenheter ur såväl övnings- som tekniskt-ekonomiska
synpunkter. Med hänsyn till fältets utnyttjande ur övningssynpunkt
lämpade sig icke heller dess nordöstra gräns till kasernförläggningsplats.
Däremot skulle en kasernförläggning med fördel kunna ske utefter den södra
delen av östgränsen, där terrängen omkring Sörentorp vore lämplig för ändamålet.
En kasernförläggning på denna plats komme icke att inkräkta på det
egentliga övningsfältet, avståndet till de i Järvafältets sydöstra del belägna
skjutbanorna vore relativt kort och den för övningar i större förband lämpliga
terrängen kunde icke anses befinna sig på för långt avstånd från den
ifrågasatta förläggningsplatsen. Terrängpartiet vid Sörentorp kompletterades
på ett utomordentligt sätt av ett norr därom beläget, kronan icke tillhörigt
markområde, omfattande Rådan m. fl. gårdar, vilket för den skull jämte
visst strandområde vid Edsviken borde inköpas. Härigenom skulle lämplig
plats erhållas för förläggning av ytterligare ett kasernetablissement inom
denna del av övningsfältet.

Yad fältets södra gräns anginge hade undersökningen ådagalagt, att där
funnes två för kasernförläggning lämpliga områden, det ena vid UlriksdalFrösunda
och det andra vid Risne-Solvalla. Dessa områden, av vilka det
förra redan delvis tagits i bruk för Svea ingenjörkårs och signalregementets
förläggning, vore i huvudsak belägna inom två skarpt markerade utbuktningar
av övningsfältets södra gräns och komme därför att ligga utanför den
del av fältet, som vore lämpligt för övningar i större förband. Jämväl med
hänsyn till å fältet bestående skjutbaneförhållanden vore de lämpligt belägna.

Efter att sålunda hava angivit vilka terrängområden, som ur olika synpunkter
lämpade sig såsom förläggningsplatser, har arbetsutskottet ingått på
en prövning av frågan huru de olika truppförbanden borde förläggas inom
dessa områden, varvid utskottet anfort,''bland annat, följande:

Av de till utflyttning avsedda truppförbanden äro särskilt intendenturförrådet
och tygstationen på grund av sin verksamhet i behov av goda kommunikationer.

Kungl. Majus proposition nr ISO.

Inom eller utmed Järvafältets gränser finnas tvenne järnvägslinjer: Norra
stambanan och Yästeråsbanan. Utefter dessa järnvägslinjer vid järnvägsstationerna
Ulriksdal respektive Solvalla hållplats äro tvenne områden belägna,
vilka bägge väl lämpa sig som militära industriområden. Av dessa områden
ligger Ulriksdalsområdet (Bagartorp) mest centralt i förhållande till de ovan
föreslagna platserna för kasernetablissement, vilket innebär en viss fördel
för intendenturförrådet med dess dagliga leveranser till truppförbanden.
Tygstationens förläggande till Solvalla hållplats har förordats av vederbörande
tygmästare. Områdena äro belägna inom de förenämnda utbuktningarna,
deras disponerande för nu angivet ändamål inkräktar alltså icke på övningsterrängen,
och några fältskjutningsområden beröras ej. Från intendenturförbandet
är avståndet till skolskjutningsbanorna tillfredsställande. För tygstationens
vidkommande saknar detta avstånd betydelse.

De områden, som därefter återstå såsom lämpliga förläggningsområden,
äro utefter södra gränsen Risne och utefter den östra Sörentorpsterrängen.
Därest tidigare gjord framställning angående utvidgning av Järvafältet
österut skulle leda till resultat, tillkommer dock här ännu ett område: Rådan,
vilket på ett utomordentligt sätt kompletterar Sörentorpsområdet och dessutom
medger ännu ett truppförbands förläggning.

Av dessa bägge områden är Sörentorpsterrängen med sitt läge vid vatten
det ur förläggningssynpunkt mest tilltalande. Vissa skäl synas tala för, att
Svea livgarde förlägges hit och artilleriregementet till Risne. Närheten till
gevärs- och skolskjutningsbanor är nämligen av ännu större betydelse för
ett infanteriregemente, vartill kommer möjligheterna vid Sörentorp för
pionjärövningar vid den närbelägna stranden. Vid Risne kommer artilleriregementet
att ligga i en viss anslutning till icke blott de vanligaste batteriplatserna
utan ävenledes tygstationen och ammunitionsförrådet, vilket icke
är alldeles betydelselöst.

Sedan de här omskrivna, för kasernetablissement lämpade områdena inom
Järvafältets gränser samtliga sålunda tagits i anspråk, återstår val av plats
för Livregementet till häst.

För detta regemente finnas inom fältets nuvarande areal knappast några
lämpliga områden förutom möjligen Stora Ursvik och Över-Järva. Det förra
inkräktar emellertid i icke obetydlig grad på det meromskrivna området för
övningar i högre förband. Ett förläggande av ett större etablissement till
denna plats skulle alltså komma att förringa Järvafältet som utbildningsfält
och bidraga till att öka trängseln å detsamma. Den senare platsen — ÖverJärva
— har visserligen fördelen att ligga intill kapplöpningsbanan och i
omedelbar närhet av skjutbanorna, men dess läge mellan stora landsvägen
mot Uppsala och järnvägen är så mycket mindre tilltalande. För beredande
av plats för kavalleriregementet är det därför av stor betydelse, att det föreslagna
förvärvet av terrängen norr örn Sörentorp (Rådan m. m.) kommer till
stånd.

Arbetsutskottet har sålunda föreslagit, att kasernetablissement måtte uppföras
för Svea livgarde och Livregementet till häst i terrängområdet Sörentorp—Rådan
och norr därom, för Svea artilleriregemente vid Risne, för arméns
intendenturförråd vid Bagartorp samt för Stockholms tygstation utom
ammunitionsförråden vid Solvalla,

Dessutom har utskottet föreslagit, att Signalregementet måtte i sin helhet
förläggas till Lilla Frösunda.

Beträffande mobiliserings- och luftskyddsförhållandena vid en förläggning
enligt utskottets förslag har utskottet anfört:

Kungl. Majus proposition nr 180.

Truppförbandens mobilisering måste av hänsyn till företag från luften
verkställas utanför befintliga etablissement, varför varje förband måste
disponera jämförelsevis vidsträckta områden samt hava tillgång till goda
kommunikationer inom desamma. Ur denna synpunkt äro de föreslagna förläggningsområdena
ävenledes tillfredsställande. Till Risneförläggningens
förfogande stå sålunda de båda vägarna mot Spånga och vidare vägen
Spånga—Järfälla; till Sörentorpsförläggningens förfogande står vägen Ulriksdal—Stocksund
och för Rådanförläggningen vägen Silverdal—Tureberg—-Kista.

Beträffande faran från luften må framhållas, att det med hänsyn till bombfällning
är önskvärt med en viss spridning såväl av etablissementen som inom
desamma av de olika byggnaderna. Avståndet mellan förläggningar vid Bagartorp,
Över-Järva (eventuellt) och Sörentorp är i detta avseende måhända icke
fullt tillfredsställande. En avgörande förbättring skulle emellertid uppnås
genom förvärv av terrängen norr örn Sörentorp. Detta möjliggör nämligen
etablissementens utplacerande på större avstånd från varandra och med
större område för varje etablissement.

Ur allmän flygsynpunkt torde en oregelbunden fördelning av etablissementen
över hela Järvafältet giva det bästa skyddet. Detta är emellertid av
andra skäl uteslutet.

Den föreslagna, mera samlade förläggningen utefter öst- och sydgränserna
medför däremot den fördelen, att ett samordnande med det för huvudstaden
avsedda luftvärnet underlättas. Vid en utspridd förläggning till exempelvis
över fältets norra delar kräves en ytterligare utökning av det fasta luftvärnets
styrka.

Av särskild vikt torde vara, att etablissementen läggas oregelbundet, och
att de enskilda byggnadernas lägen anpassas efter terrängen.

I fortsättningen av sin utredning har arbetsutskottet jämväl berört frågan
örn anskaffande av bostäder för officerare och underofficerare med vederlikar
vid en utflyttning till Järvafältet. Utskottet har därvid framhållit, att
denna fråga lämpligast i stort sett borde lösas utan statens mellankomst.
Bostäder borde sålunda genom statens försorg beredas endast den personal,
som på grund av tjänstens krav under alla förhallanden mäste hava sin bostad
i kasernerna eller deras omedelbara närhet. I övrigt borde officerare och
underofficerare givas frihet att söka sig bostäder i Stockholm eller i de samhällen,
som funnes på relativt kort avstånd från de av utskottet föreslagna
förläggningsplatserna.

Under rubriken »tekniskt-ekonomiska synpunkter» har arbetsutskottet
vidare gjort en jämförelse mellan olika förläggningsalternativ med avseende
å anordnandet av avlopps- och vattenledningar, brandskydd, kommunikationer
och elektriska anläggningar. Utskottet har därvid — på i huvudsak
de i 1931 års förslag angivna grunder — funnit, att en förläggning i södra
delen av Järvafältet i enlighet med utskottets förslag i nu berörda hänseenden
i regel skulle ställa sig åtskilligt förmånligare, särskilt ur ekonomisk
synpunkt, än en förläggning i norra eller västra delarna av fältet.

Jämväl med hänsyn till rådande skolförhållanden skulle en förläggning
enligt arbetsutskottets förslag ställa sig gynnsammare än en förläggning till
de norra eller västra delarna av fältet.

Under åberopande av vad i utredningen anförts, har utskottet till slut

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 1 sami. Nr 180. 497 as 2

Kungl. Majus proposition nr ISO.

hemställt, att de av utskottet föreslagna områdena måtte fastställas som förläggningsplatser
för Stockholmsgarnisonens truppförband m. m. vid deras
blivande utflyttning till Järvafältet.

Sedan chefen för östra arméfördelningen med skrivelse till arméförvaltningens
fortifikationsdepartement den 11 februari 1937 överlämnat garnisonskommitténs
arbetsutskotts nyssnämnda utredning och därvid anfört, att han
i huvudsak instämde i de slutsatser, vartill arbetsutskottet kommit, har
fortifikationsdepartementet i skrivelse till Kungl. Majit den 19 februari 1937
gjort förnyad framställning i utflyttningsfrågan och därvid anfört, bland
annat, följande:

Fortifikationsdepartementet anser, att de av arbetsutskottet föreslagna förläggningsplatserna
pa skäl, som utskottet anfört, äro lämpliga och att på
grund därav följande förläggningsplatser, som helt äro belägna inom Järvafältets
nuvarande gränser och vilkas fastställande därför ej är beroende av
att ytterligare mark förvärvas åt lantförsvaret, nu böra fastställas, nämligen:
för Svea artilleriregemente vid Risne, för signalregementet vid Frösunda, för
arméns intendenturförråd i Stockholm vid Ulriksdal (Bagartorp), för Stockholms
tygstation utom ammunitionsförråden vid Solvalla och för försvarsväsendets
kemiska anstalt vid Lilla Ursvik. I sammanhang härmed synes fortifikationsdepartementet,
att, då det är i första rummet angeläget, att utflyttning
till Järvafältet av Svea artilleriregemente och signalregementet snarast kommer
till stånd, departementet bör erhålla bemyndigande att vidtaga förberedande
åtgärder härför genom verkställande av markundersökningar och andra erforderliga
utredningar ävensom upprättande av ritningar och kostnadsförslag
till etablissement åt regementena å de nya förläggningsplatserna, därvid till
departementets förfogande till en början bör ställas ett anslag å 150,000
kronor.

I utlåtande den 21 maj 1937 över fortifikationsdepartementets omförmälda
skrivelse har chefen för generalstaben anfört, bland annat, att de föreslagna
förläggningsplatsemas lämplighet icke — utom vad rörde signalregementet —
kunde slutgiltigt bedömas förrän det blivit klarlagt, huruvida och i vilken
utsträckning vissa områden inom Järvafältet komme att tagas i anspråk av
flygvapnet. Utredning angående den inverkan på Järvafältets disponerande
såsom förläggnings- och övningsområde för arméns truppförband, som förläggning
av flvgförband till detsamma komme att utöva, påginge för det dåvarande
inom generalstaben, och resultatet av denna utredning skulle snarast
undeiställas Kungl. Majit. Med anledning härav borde de föreslagna förläggningsplatserna,
med undantag för signalregementets, tillsvidare icke fask
ställas. Frågan om utflyttning till Järvafältet av signalregementet rönte däremot
icke inflytande av ovan nämnda omständigheter och kunde därför lösas
fristående för sig. Med hänsyn till dåvarande fälttelegrafkårens ofördelaktiga
förläggnings- och övningsförhållanden vore det av särskild betydelse, att
nämnda fråga snarast bleve löst.

Sedan Kungl. Majit därefter genom beslut den 21 juli 1937 fastställt förläggningsplats
inom Järvafältets område för den till nyuppsättning beslutade
Svea flygflottilj och ärendet i anledning därav remitterats till chefen för armén

Kungl. Majus proposition nr ISO. 19

för yttrande, har denne i utlåtande den 27 oktober 1937 anfört, bland annat,
följande:

Chefen för generalstaben har i underdånigt utlåtande den 21 sistlidna maj
bland annat tillstyrkt, att förläggningsplats för S 1 i enlighet med av garnisonskommitténs
arbetsutskott avgivet förslag måtte fastställas. Även örn det
ur luftskyddssynpunkt kan vara förenat med vissa olägenheter att förlägga
S 1 i omedelbar närhet av Ing 1, torde den föreslagna förläggningen böra godtagas.
Av skäl, som dessutom anförts av chefen för generalstaben, anser jag
mig därför böra biträda arbetsutskottets förslag till förläggning av S 1.

Nuvarande förläggnings- och övningsförhållanden vid övriga truppförband
och anstalter äro av sådan beskaffenhet, att en flyttning måste anses vara
ofrånkomlig. Det förband, som därvid i första hand bör komma ifråga, är A 1.
Ett slutgiltigt avgörande bör därför icke fördröjas genom ytterligare, tidsödande
utredningar. Emellertid hava, sedan garnisonskommitténs arbetsutskott
avlämnat sitt förslag, vissa förhållanden inträffat, vilka torde böra
beaktas, innan beslut fattas i garnisonens förläggningsfråga.

Så hava genom kungl, brev den 21 sistlidna juli vissa markområden överlämnats
till flygvapnet för permanent förläggning vid Barkarby av Svea flygflottilj.
Då arbetsutskottet i sitt förslag icke räknat med en permanent förläggning
av flygförband på Järvafältet, synes det icke osannolikt, att, då
dylik förläggning nu beslutats, detta kan komma att påverka förläggningsfrågan
i stort.

Vidare har genom kungl, brev den 6 november 1936 uppdragits åt t. f.
chefen för försvarsstaben att verkställa utredning rörande de principer, som
böra ligga till grund för militära etablissements anordnande med hänsyn till
faran för anfall från luften. Det bör undersökas, i vad mån dessa principer,
som framlagts i underdånig skrivelse den 8 sistlidna mars, kunna tillämpas
på de föreslagna förläggningsområdena.

I fråga örn luftskyddet har garnisonskommitténs arbetsutskott anfört, att
en mera spridd förläggning än enligt det ingivna förslaget skulle kräva en
ytterligare utökning av det för huvudstaden avsedda luftvärnet, därest detta
samtidigt skulle kunna skydda garnisonens kasernetablissement. Genom riksdagens
beslut örn förstärkning av Stockholms luftvärn och i följd därav verkställd
planläggning för grupperingen av sagda luftvärn torde emellertid det
område, som kan skyddas av luftvärnet, hava blivit väsentligt ökat. Med
hänsyn därtill synes garnisonskommitténs arbetsutskotts förslag även ur
luftskyddssynpunkt böra tagas under förnyad omprövning. Därest det därvid
skulle visa sig, att en större spridning av förbanden skulle vara fördelaktig,
synas möjligheterna härtill böra undersökas, även om genom en dylik spridning
vissa eftergifter måste göras beträffande kravet på närheten till övningsplatser
samt strävan att nedbringa kostnaderna för vatten- och avloppsledningar
m. m.

Ytterligare må anföras, att chefen för fjärde arméfördelningen verkställt
och till chefen för armén insänt utredningar rörande förläggningsförhållandena
för dels garnisonskompaniet, dels vid högre staber o. s. v. tjänstgörande
expeditionsbiträde!! under förutsättning, att hela garnisonen utflyttar till
Järvafältet. Av dessa utredningar framgår, att det torde bliva ofrånkomligt
att förlägga denna personal inom staden. Vid en kompletterande utredning
av garnisonens förläggningsfråga böra ävenledes ifrågavarande av chefen för
fjärde arméfördelningen framlagda spörsmål tagas under omprövning.

Slutligen lära planer på en omläggning av infartsvägarna till Stockholm
norrifrån föreligga, varigenom den genomgående trafiken skulle komma att
framföras väster örn järnvägen Stockholm—Uppsala dels söder örn Barkarby

Kungl. Majus proposition nr ISO.

flygfält, dels i Järvafältets östra del. Även denna omständighet synes kunna
komma att inverka på förläggningsområdenas belägenhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställde chefen för armén, bland annat,
att förläggningsplats för signalregementet snarast måtte fastställas i enlighet
med garnisonskommitténs arbetsutskotts förslag samt att åt fortifikationsstyrelsen
måtte uppdragas att i samråd med chefen för fjärde arméfördelningen
skyndsamt verkställa kompletterande undersökning och inkomma med
förnyat förslag till förläggning av övriga truppförband m. m. av Stockholms
garnison, varvid bland annat borde tagas under övervägande de ovan berörda
omständigheter, vilka hade inträffat efter avgivandet av garnisonskommitténs
arbetsutskotts förslag.

Emellertid hade Kungl. Hajd genom beslut den 17 september 1937 såsom
förläggningsplats för de för försvarsväsendets kemiska anstalt till uppförande
avsedda byggnaderna fastställt ett i närheten av Lilla Ursvik å Järvafältet
beläget område.

Sedan cuméförvaltningens fortifikationsstyrelse därefter anmodats inkomma
med yttrande rörande den inverkan de av chefen för armén anförda
synpunkterna kunde äga på frågan om de i ärendet föreslagna förläggningarna
av olika truppföl band och anstalter ävensom med det förslag härutinnan, som
därav kunde föranledas, har fortifikationsstyrelsen i utlåtande den 23 november
1937, under åberopande av yttrande i ärendet från chefen för fjärde arméfördelningen,
anfört följande:

Av de olika synpunkter, ur vilka förevarande förläggningsfråga bör ses
tolde övningssynpunkten böra sättas främst. I andra rummet bör hänsyn
tagas till de ekonomiska faktorerna och först i sista hand torde luftskyddssynpunkten
få lito va inflytande. Såsom skäl härför må anföras, att ifrågavarande
forlaggnmgsfråga ar en fredsangelägenhet och att en för fredsförhallandena
avsedd förläggning givetvis kan, örn så skulle behövas, utrymmas
och evakueras vid mobilisering eller luftanfall. Ett stöd för här anförda uppfattning
ansel sig styrelsen även hava funnit i chefens för försvarsstaben
uttalande, att de av honom föreslagna anvisningarna för militära etablissement
anordnande med hänsyn till anfall från luften icke böra vara ovillkorligt
bindande, utan att deras tillämpning måste ske inom ramen av vad som
i varje särskilt fall är uppnåeligt under för handen varande förutsättningar.

L i ovningssynpunkt är det nied hänsyn till den beskärning, som Järvafältet
undergått genom förläggandet dit av en flygflottilj, av den’allra största
betydelse, att detsamma endast i minsta möjliga mån ytterligare minskas
genom att tagas i anspråk för garnisonens förläggning. Framförallt synes det
vara av vikt, att de delar av fältet, som äro erforderliga dels för övningar i
större förband, dels ock för fältskjutningar såväl med artilleripjäser som med
kulsprutor och eldhandvapen, så mycket som möjligt lämnas ograverade. Iakttages
icke detta, kan det hilva ofrånkomligt att, utöver vad redan blivit ifrågasatt,
ytterligare utvidga fältet åt norr och nordväst, något, sorn, örn det i övrigt
äi genomförbait, kan komma att medföra betydande kostnader. Ur övningssynpunkt
sett äro, enligt fortifikationsstyrelsens mening, förutom för ändamålet
redan i anspråk tagna områden, överhuvudtaget endast följande områden
inom fältets nuvarande gränser tänkbara såsom förläggningsområden,
nämligen:

Kungl. Majus proposition nr 180.

1. Sörentorpsterrängen,

2. terrängen mellan Herr-Järva och Över-Järva,

3. Bagartorpsterrängen,

4. Råstaområdet, samt

5. området kring Kisne och söder därom.

Av dessa områden böra de, som upptagits under punkterna 2 och 4, av

andra skäl, än ovan nämnts, icke tagas i anspråk för förläggningsändamål. Sålunda
är terrängen mellan Herr-Järva och Över-Järva så gott som fullständigt
öppen, vadan det icke är möjligt att genom inpassning i terrängen placera för
förläggningen avsedda byggnader på sådant sätt, att de bliva dolda för insyn
från luften. Härjämte skulle en förläggning till området föranleda, dels att
förläggningen på denna plats med hänsyn till områdets närhet till andra förläggningsplatser
bleve trängre, än vad ur luftskyddssynpunkt kan anses tillrådligt,
dels ock att den å området befintliga kapplöpningsbanan skulle behöva
flyttas till annan plats. Båstaområdet är ur byggnadsteknisk synpunkt
olämpligt för förläggning. Ett disponerande av området för byggnadsändamål
skulle nämligen draga med sig mycket stora merkostnader för grundläggning
m. m.

Inom Järvafältets nuvarande gränser finnas alltså, oavsett förut i anspråk
tagna förläggningsområden, endast irenne områden, som, med hänsyn till
fältets användbarhet som övningsfält, äro fullt lämpliga för garnisonens förläggning,
nämligen de områden, som upptagits under punkterna 1, 3 och 5 här
ovan. För att förläggningen icke skall bliva alltför hopträngd, något som är
ett önskemål icke blott ur luftskyddssynpunkt, utan även med hänsyn tagen
till behovet av handexercisfält i etablissementens omedelbara närhet, är det
därför starkt av behovet påkallat, att det norr örn Sörentorpsterrängen belägna
Tegelhagsområdet, vilket lämpar sig synnerligen väl för bebyggelse, förvärvas
av kronan och införlivas med Järvafältet.

För erhållande av erforderliga förläggningsplatser för garnisonen vid utflyttning
till Järvafältet är alltså ett disponerande av områdena 1, 3 och 5
jämte Tegelhagsområdet enligt fortifikationsstyrelsens mening så gott som
nödvändigt. En sådan lösning av förläggningsfrågan ställer sig också, såsom
garnisonskommittén påvisat, ekonomiskt fördelaktigare än varje annan tänkbar
sådan. De olägenheter, som ur luftskyddssynpunkt måhända kunna sägas
vidlåda föreliggande förslag äro, såsom chefen för fjärde arméfördelningen i
sin utredning framhållit, icke av den storleksordning, att de böra tillmätas
avgörande betydelse.

Då sålunda avgörande skäl synas tala för ett godtagande av ovan nämnda
förläggningsområden och den av garnisonskommittén föreslagna fördelningen
av desamma på garnisonens olika truppförband och anstalter synes vara den
ur alla synpunkter lämpligaste, får fortifikationsstyrelsen i underdånighet
hemställa örn fastställelse av följande förläggning för nedan angivna truppförband
och anstalter, nämligen:

I 1 till terrängen kring Sörentorp,

K 1 till terrängen kring Tegelhagen,

A 1 till terrängen kring Risne,

S T till terrängen söder örn Risne och
A I S till terrängen kring Bagartorp,

vad K 1 beträffar dock under förutsättning att Tegelhagsområdet kommer
att av kronan förvärvas.

I sammanhang härmed får fortifikationsstyrelsen även anhålla örn definitiv
fastställelse å förläggning av S 1 i sin helhet till Lilla Frösunda.

Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.

Som det av såväl militära som ekonomiska skäl är högeligen önskvärt, att
utflyttning med det snaraste kan komma till stånd, böra förslag till de olika
etablissementen, så snart ske kan, upprättas och härför erforderliga förberedelser
verkställas.

Det av chefen för fjärde arméfördelningen berörda förhållandet, att beslut
rörande garnisonskompaniernas förläggning till Stockholm eller Järvafältet
erfordras, innan detaljritningarna för etablissementen uppgöras, saknar betydelse
för upprättandet av nu ifrågavarande förslag, vilka endast äro avsedda
att angiva etablissementens utseende i stort. Nu nämnt beslut bör emellertid
vara fattat, innan de för kasernbyggnadernas utbjudande på entreprenad
erforderliga detalj ritningarna skola uppgöras, d. v. s. örn möjligt senast vid
1939 års riksdag.

I sin handlingarna i ärendet bifogade skrivelse den 19 februari 1937 hemställde
fortifikationsdepartementet, att för vidtagande av vissa förberedande
åtgärder och för upprättande av ritningar till kasernetablissement m. m. för
utflyttning till Järvafältet av vissa regementen måtte till en början ställas till
förfogande ett anslag å 150,000 kronor. Emellertid togs därvid icke i betraktande
åtgärder m. m. för utflyttning av I 1 och K 1, enär frågan örn dessa
regementens förläggning då icke av departementet upptogs till prövning. Som
dessa regementens utflyttning, såsom chefen för fjärde arméfördelningen
framhållit, även bör ske snarast möjligt, erfordras, att nämnda anslagssumma
höjes till 250,000 kronor.

I detta sammanhang får fortifikationsstyrelsen därjämte anmäla, att för att
påskynda arbetena a de blivande etablissementen och icke onödigtvis fördyra
dem erfordras, att, innan arbetena igångsättas, till de olika förläggningsplatserna
framdragas ledningar för vatten, avlopp och elektrisk kraft samt iordningställas
behöriga materialvägar. Kostnaderna härför uppskattas till förslagsvis
2,000,000 kronor.

Med anledning av vad sålunda anförts har fortifikationsstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte

dels fastställa de föreslagna förläggningsplatserna för Svea livgarde, Livregementet
till häst, Svea artilleriregemente, signalregementet, Stockholms
tygstation och arméns intendenturförråd i Stockholm, vad Livregementet till
häst beträffade dock under förutsättning att Tegelhagsområdet komme att av
kronan förvärvas,

dels uppdraga åt fortifikationsstyrelsen att låta vidtaga förberedande åtgärder
för de blivande förläggningarna å Järvafältet, låta upprätta och till
Kungl. Majit inkomma med förslag till kasernetablissement m. m. samt förde
avsedda byggnadsarbetenas utförande föranstalta örn anordnande av ledningar
för vatten, avlopp och elektrisk kraft samt anläggning av behövliga
materialvägar,

dels ock i proposition till 1938 års riksdag föreslå riksdagen att för bestridande
av kostnaderna för ifrågavarande arbeten till en början anvisa ett belopp
av 2,250,000 kronor, att utgå av tillgängliga köpeskillingsmedel för försålda
tomter å Ladugårdsgärde.

Chefen för fjärde arméfördelningen har i sitt av fortifikationsstyrelsen åberopade
yttrande till en början framhållit, att vid fattande av beslut örn förläggningsplatser
å Järvafältet en av de grundläggande synpunkterna borde
vara, att dessa platser så valdes, att fältets utnyttjande såsom övningsområde

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

i minsta möjliga mån därav lede intrång. Förläggningsplatserna borde med
hänsyn härtill i princip förläggas till övningsfältets utkanter till terräng, som
för övningarna med minsta olägenhet kunde undvaras. Med hänsyn härtill
ävensom ur tekniskt-ekonomiska synpunkter innebure det förslag, som framlagts
av garnisonskommitténs arbetsutskott, en väl avvägd lösning av garnisonens
förläggningsfråga. — Beträffande den betydelse, som vissa av chefen
för armén i utlåtande den 27 oktober 1937 angivna förhållanden borde tillmätas
vid bedömandet av det föreliggande förläggningsförslaget, har arméfördelningschefen
anfört, bland annat, att förläggningen till Barkarby av ett
flygtruppförband icke syntes påverka den nu föreliggande förläggningsfrågan
i annan mån än att därigenom ytterligare framhävdes nödvändigheten av att
ordna Stockholmsgarnisonens förläggning så att övningsterrängen därigenom
i minsta möjliga grad lede intrång. De önskemål beträffande plats för kasernförläggning,
som avgivits i det av chefen för försvarsstaben i skrivelse den 8
mars 1937 avgivna förslaget till anvisningar för militära etablissements anordnande
med hänsyn till faran för anfall från luften, tillgodosåges i regel med
de av arbetsutskottet föreslagna förläggningsplatserna. I nyssnämnda förslag
till anvisningar hade emellertid anförts, bland annat, att anflygning mot
etablissement borde försvåras, varför byggnadsplats intill större vattendrag
och sjöar, trafikleder, markerade terrängföremål m. m., vilka kunde underlätta
orienteringen, vore mindre lämplig, ävensom att man, därest flera än två
etablissement måste ligga i närheten av varandra, borde tillse, att etablissementen
örn möjligt icke lades på samma enslinje. Dessa av chefen för försvarsstaben
uttalade önskemål komme icke att tillgodoses vid ett genomförande
av arbetsutskottets förläggningsförslag. Ett förläggande av etablissementen
med undvikande av grannskap till järnvägslinjer och sjöar skulle nämligen
göra det nödvändigt att uppföra flertalet av etablissementen inom Järvafältets
mittpartier, och ett tillgodoseende av nyssnämnda önskemål skulle således
utöva en olycklig inverkan på övningsfältets utnyttjande för avsett ändamål.
Ur luftskyddssynpunkt syntes dessutom de föreslagna förläggningsplatserna
kunna godtagas, även örn vid användande av dem önskemålen i fråga
icke tillgodosåges. Enligt arméförclelningschefens förmenande påkallade försvarsstabschefens
ifrågavarande förslag till anvisningar för militära etablissements
anordnande med hänsyn till faran för anfall från luften icke ett frångående
av arbetsutskottets utav arméfördelningschefen förordade förläggnings
förslag. Ej heller medförde de övriga förhållanden, som chefen för armén berört
i sitt föronämnda utlåtande den 27 oktober 1937, sådana konsekvenser, att
ett frångående av nämnda förläggningsförslag vore motiverat.

I förnyat yttrande i ärendet den 20 december 1937 har chefen för armén
anfort, att den av fortifikationsstyrelsen och chefen för fjärde arméfördelningen
verkställda kompletterande utredningen syntes giva vid handen, att
vederbörlig hänsyn i möjlig mån tagits till olika på förläggningsfrågan inverkande
omständigheter och att fortifikationsstyrelsens föreliggande förslag
till frågans lösande måste anses vara väl avvägt. Chefen för armén tillstyrkte
därför de av fortifikationsstyrelsen gjorda framställningarna.

24 Kungl. Majus proposition nr 180.

I utlåtande i ärendet den 18 januari 1938 har chefen för försvarsstaben anfört
följande:

Fortifikationsstyrelsens förslag innebär, att förläggningsplatser å Järvafältet
skola fastställas för garnisonens truppförband ni. m., att vissa förberedande
arbeten för etablissementens uppförande skola igångsättas, och att
härför erforderliga medel skola äskas av innevarande års riksdag. De avsedda
förläggningsplatserna äro:

för Svea livgarde (I 1) terrängen omkring Sörentorp,
för Livregementet till häst (K 1) terrängen omkring Tegelhagen,
för Svea artilleriregemente (A 1) terrängen omkring Risne,
för signalregementet (S 1) terrängen vid Lilla Frösunda,
för Stockholms tygstation (S T) terrängen söder örn Risne samt
för arméns intendenturförråd i Stockholm (A IS) terrängen omkring
Bagartorp.

Förutsättningen för den föreslagna förläggningen av K 1 är dock, att det
härför erforderliga området kommer att förvärvas av kronan.

Förutom ovan angivna truppförband och anstalter föreslås enligt remissyttrande
av chefen för armén den 7 januari 1938, nr 1560, även, att Gymnastiska
centralinstitutet förlägges till Järvafältet, nämligen till trakten öster
eller norr örn Ulriksdals kapplöpningsbana.

Signalregementet är delvis redan förlagt till Lilla Frösunda. Förslaget
innebär en utvidgning av därvarande etablissement, så att regementets nu
splittrade delar kunna samlas på en plats. Med hänsyn till dessa omständigheter
anser jag mig böra tillstyrka fastställelsen av regementets förläggning
till Lilla Frösunda, trots att denna förläggning på grund av närheten
till Svea ingenjörkårs etablissement och lokstationen m. m. vid Hagalund
icke är ur luftskyddssynpunkt fullt tillfredsställande.

Enligt fortifikationsstyrelsens mening böra förläggningsplatsernas lämplighet
bedömas främst ur övningssynpunkten, därnäst bör hänsyn tagas till
de ekonomiska faktorerna, och först i sista hand bör luftskyddssynpunkten
få öva inflytande. Huruvida denna värdesättning av de olika omständigheter,
som böra beaktas vid frågans lösning, är fullt rättvisande, kan starkt ifrågasättas.
I varje fall kunna de skäl, som styrelsen anfört för sin uppfattning,
knappast anses vara fullt bärande. Nyanordnandet av ett truppförbands förläggning
kan nämligen numera icke längre betraktas huvudsakligen såsom
en fredsangelägenhet. Hänsyn måste även i tillbörlig grad tagas till förhållandena
i samband med ett krigsutbrott och därvid föreliggande risker för
anfall från luften. Såsom i det följande ytterligare kommer att påvisas, är
det förenat med betydande svårigheter att utrymma kasernetablissement och
att organisera och genomföra en spridd mobilisering, vilka svårigheter därför
icke böra ökas genom sättet för förläggningens ordnande.

Ur försvarsstabens synpunkt är luftskyddets tillgodoseende en av de mest
framträdande faktorerna vid förläggningsfrågans bedömande. Med anledning
av chefens för armén yttrande den 27 oktober 1937 har luftskyddsfrågan
underkastats granskning av chefen för fjärde arméfördelningen, som härvid
utgått från det av t. f. chefen för försvarsstaben den 8 mars 1937 framlagda
förslaget till anvisningar för militära etablissements anordnande med hänsyn
till anfall från luften. Såsom framgår av arméfördelningschefens yttrande,
hava de i nämnda förslag angivna principerna i vissa hänseenden icke kunnat
följas. Sålunda skulle samtliga etablissement bliva förlagda till ett jämföielsevis
begränsat område i sydöstra delen av Järvafältet. Förläggningsplatserna
för I 1 och K 1 liksom för A 1 och S T skulle komma att gränsa

Kungl. Majus proposition nr ISO.

till varandra. Sistnämnda två förläggningsområden ligga därjämte nära intill
järnvägslinjen Stockholm—Västerås, medan orienteringen från luften av de
båda förstnämnda är ännu mera underlättad därigenom, att de äro belägna
mellan den långsträckta sjön Edsviken och järnvägen (samt landsvägen)
Stockholm—Uppsala. De olägenheter, som ur luftskyddssynpunkt äro förenade
med I lis och K l:s tänkta förläggning, bliva ännu mer framträdande,
då de ses i sammanhang med de delvis redan befintliga och delvis föreslagna
etablissementen söder därom, d. v. s. för AIS, S 1 och Ingi, eventuellt även
för Gymnastiska centralinstitutet, vilket senare särskilt ur orienteringssynpunkt
kan komma att utgöra en ytterligare nackdel. En sådan sammanträngd
förläggning av icke mindre än fem (eventuellt sex) förband och anstalter
på i huvudsak samma linje och i anslutning till kommunikationstekniskt
viktiga anläggningar är ur luftskyddssynpunkt i och för sig olämplig.

Därtill komma emellertid svårigheterna att vid behov kunna på ett lämpligt
sätt ordna en mobilisering utanför etablissementen. Ändamålet med ett dylikt
mobiliseringsförfarande är att undvika en anhopning av personal, hästar och
materiel inom de relativt begränsade områden, som kasernetablissenrent
måste anses utgöra ur synpunkten av anfall från luften. De största svårigheterna
för genomförandet av en mera spridd mobilisering uppstår, när den
i fredstid i etablissementen förvarade och för krigsförbandens utrustande
avsedda materielen skall borttransporteras. Denna materiel måste, då mobilisering
förutses eller anbefalles, förflyttas till sådana områden, där de olika
förbandens utrustande sedermera kan ske på ett betryggande sätt. För
materielens uppläggning i avvaktan härpå kräves tillgång på lämpliga lokalutrymmen,
vilka helst böra vara belägna i närheten av terräng, där de utrustade
förbanden kunna erhålla flygskyddad förläggning. De bästa förutsättningarna
härför erbjudas i regel å landsbygden, där befintliga gårdar kunna tagas i
anspråk för materielens uppläggning, och där skyddande terrängpartier kunna
användas för förbandens förläggning. Utrymmesbehovet för en spridd mobilisering
är betydande, och det lär därför bliva nödvändigt att välja områdena
för här ifrågavarande förbands mobilisering på relativt stort avstånd från de
föreslagna fredsförläggningarna.

I betraktande av anförda synpunkter är det tydligt, att den nu tänkta förläggningen
av garnisonen icke är gynnsam. En betydande förbättring skulle
ernås, därest åtminstone vissa förband erhöllo förläggningsplatser närmare
den nordvästra delen av övningsfältet. Därmed skulle transportvägarna till
utom etablissementen eventuellt erforderliga mobiliseringsområden förkortas,
behovet av transportmedel minskas, trafiken underlättas och en ur luftskyddssvnpunkt
gynnsam förläggningsgruppering lättare erhållas. Betydelsen härav
okas därigenom, att det icke med säkerhet kan förutses, att de slutliga förberedelserna
för en mobilisering hunnit vidtagas, innan en motståndare igångsätter
flygoperationer.

Den enda direkta fördel ur luftförsvarssynpunkt, som skulle kunna vinnas
genom ett sammanhållande av förläggningsområdena till sydöstra delen av
ärvafältet, äro ökade möjligheter till skydd genom det för Stockholm avsedda
luftvärnet. Såsom arméiördelningschefen även anfört, medgiver emellertid
den planlagda grupperingen av detta luftvärn en mera spridd förläggning
än den föreslagna.

Då fortifikationsstyrelsen liksom chefen för fjärde arméfördelningen det
oaktat fasthållit vid förslaget örn förläggningarnas anordnande i sydöstra
delen av Järvafältet, beror detta framförallt därpå, att övningssynpunkten
därigenom ansetts kunna bäst tillgodoses. Huvudvikten har härvid lagts på
- - förutom närheten till redan befintliga skjutbanor — önskvärdheten att

Kungl. Majus proposition nr 180.

bibehålla största möjliga sammanhängande del av övningsfältet fri från etablissement,
i avsikt att därmed i minsta mån inkräkta på möjligheterna för
övningar i större förband och för fältmässiga skjutningar.

Det är obestridligt, att angivna ändamål bäst tillgodoses genom förslaget,
tråga är emellertid, örn önskemålen i vad rör ett större sammanhängande
och även för artilleriets skjutningar lämpat övningsområde skola tillmätas
den betydelse, att luftskyddssynpunkten på den grund får stå tillbaka i den
utsträckning, som skett. Det kan för övrigt dragas i tvivelsmål, örn artilleriskjutningar
under någon längre tid framåt lämpligen kunna utföras inom det
nuvarande fältet, även om detta — såsom i remissyttrandet från fortifikationsstyrelsen
antydes vara avsikten — skulle utvidgas norrut.

I detta sammanhang bör beaktas, att vissa olägenheter även ur övningssynpunkt
komma att vara förenade med en förläggning enligt det nu föreliggande
förslaget. Sålunda måste såväl I 1 som K 1 för att uppnå lämplig
terräng för huvuddelen av övningarna passera över en landsväg och en järnväg
— bägge synnerligen livligt trafikerade — och samma förhållande gäller
A l i vad rör den norr örn dess avsedda förläggningsplats ledande landsvägen.
Nackdelarna härav bliva sannolikt så avsevärda, att de komma att
nödvändiggöra anordnandet av korsningar i annat plan än ifrågavarande förbindelseleder.
Därtill kommer, att en till fältets sydöstra del sammanträngd
förläggning medför, att den från etablissementen närmast tillgängliga terrängen
sydöst örn Spånga—Kista bliver den mest använda och eftersökta,
med därav följande anhopning av förband under vissa tider.

Helt annorlunda skulle dessa förhållanden gestalta sig, därest t. ex. endast
ett av de tre nu berörda förbanden förlädes i sydöstra delen av fältet och
de två övriga längre nordväst ut på från varandra skilda platser. Även därvid
synes möjlighet finnas att bibehålla ett så stort antal fältskjutningsområden
obeskurna, att godtagbara utbildningsmöjligheter i detta hänseende alltjämt
kunna föreligga. En förläggning på antytt sätt erbjuder därjämte den fördelen,
att luftskyddssynpunkterna bättre kunna beaktas.

Det är mycket möjligt, att en sådan förläggning i och för sig skulle medföra
större kostnader än den föreslagna i fältets sydöstra del. Enär jämförande
utredningar beträffande kostnaderna icke föreligga, är det dock svårt
att för närvarande uttala sig härom. Det är emellertid tydligt, att kostnadsfrågan
bör ses i ett större sammanhang, varvid måste uppmärksammas den
tänkbara framtida utvecklingen av den civila bebyggelsen i anslutning till
Järvafältet. Under de sista decennierna har denna bebyggelse alltmer trängt
inpå och börjat kringgärda övningsområdet. De möjligheter, som tidigare
stått till buds att utom själva övningsfältet intaga utgångslägen m. m. för
övningar, lia sålunda efter hand alltmer beskurits. Det synes troligt, att en
fortsatt utveckling i denna riktning är att befara, och att småningom krav
även komma att resas på ianspråktagande av delar av övningsfältet för civila
byggnadsändamål, även örn den 1936 antagna regionplanen för Stockholm med
omnejd icke beräknar någon framtida bostadsbebyggelse på Järvafältet.
Under alla omständigheter synes försiktigheten bjuda, att man icke bortser
från möjligheten av en sådan utveckling, när det såsom här gäller att fatta
beslut, vars konsekvenser sträcka sig lång tid framåt. Då det vidare är
sannolikt, att en ökad civil bebyggelse främst kommer att eftersträvas inom
de delar av området, som ligga närmast Stockholm, föreligger otvivelaktigt
viss fara för att övningsmöjligheterna för förband, vilka förlagts just till denna
del av övningsfältet, komma att i framtiden bliva försämrade. Det kan därför
ifrågasättas, örn det icke, med tanke på den framtida utvecklingen, vore
fördelaktigast att redan nu söka förläggningsplatser, åtminstone för vissa
förband, i anslutning till det nuvarande fältets nordligare delar ävensom att

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

vidtaga åtgärder för fältets utökande med härför erforderliga områden ävensom
med de ännu obebyggda områdena mellan den norra gränsen och trakten
av Ed. Det förefaller icke osannolikt, att en sådan utvidgning skulle kunna
finansieras genom en frånsäljning av sådana områden i de sydligare delarna,
vilka i sådant fall ur övningssynpunkt vore mindre nödvändiga att bibehålla.

Såsom framgår av det anförda, anser jag mig nödgad att uttala vissa betänkligheter
rörande förslagets fastställande i dess nuvarande form. Därest
en kompletterande utredning av frågan omöjliggör den i och för sig behövliga
snara utflyttningen av garnisonens truppförband, vill jag dock icke motsätta
mig en lösning i huvudsak enligt det uppgjorda förslaget.

För att i någon mån minska de olägenheter, som ur luftskydds-, mobiliserings-
och i viss utsträckning även övningssynpunkt äro eller framdeles
kunna bliva förenade med en förläggning av samtliga förband och anstalter
till den sydöstra delen av området, synes emellertid i varje fall böra övervägas,
om icke beslutet i vad rör något av förbanden tills vidare kan uppskjutas
i avvaktan på en undersökning av möjligheterna för detta förbands
förläggande till annat område. Det förband, som härvid närmast synes böra
ifrågakomma, är K 1, vars utflyttning torde vara minst brådskande. Desto
större skäl synas för övrigt finnas för ett uppskov beträffande Kils förläggning,
som spörsmålet örn beredandet av förläggningsutrymmen för garnisonskompanier
och viss övrig personal samt för vissa förråd, enligt chefens
för fjärde arméfördelningen yttrande, kräver fortsatta utredningar.

Med anledning av vad sålunda anförts har chefen för försvarsstaben tillstyrkt
slutligt fastställande av signalregementets förläggning till Lilla Frösunda.
T fråga örn övriga truppförband och anstalter har han, trots därmed
förenade olägenheter, icke velat motsätta sig det föreliggande förslagets fastställande,
därest omständigheterna icke medgåve fortsatt utredningsarbete;
dock syntes böra övervägas, om icke beslutet beträffande Livregementet till
häst i varje fall kunde uppskjutas, till dess undersökning verkställts angående
möjligheterna att ordna detta förbands förläggningsfråga på annat sätt än
som nu föreslagits.

Slutligen har statskontoret i utlåtande den ti februari 1938 anfört följande:

Statskontoret får erinra örn att föredragande departementschefen i proposition
(nr 227) till 1937 års riksdag örn täckande av vissa å fonden för
förlag till statsverket bokförda förskott till försvarsväsendet m. m. — i samband
med behandlingen av frågan örn ersättande av ett å fonden för förlag
till statsverket redovisat förskott för uppförande av nya byggnader för
Stockholms tygstation — uttalade, att de principer, som av statsmakterna
sedan gammalt tillämpats, när det gällt finansiering av nya försvarsbyggnader,
sorn blivit erforderliga på grund av den fortsatta exploateringen av Ladugårdsgärde,
och varå finansieringen av tygstationsanläggningarna utgjorde
ett exempel, torde få tillämpas även vid framtida beslut av denna natur.
Anläggningskostnaderna för av markexploatering orsakade byggnadsföretag
för försvaret borde sålunda — med iakttagande av att kravet på sammanhang
mellan markförsäljningarna å ena sidan och nyanläggningarna å den andra
noggrant upprätthölles — få tills vidare förskotteras å förlagsfonden, i den
mån de icke från fall till fall funnes böra belasta exploateringskonto. Sedan
ilen täckning av vissa äldre förskott genomförts, varom departementschefen
i det följande framställde förslag, borde inflytande försäljningsmedel i sin
helhet tills vidare fonderas och — i den mån de erfordrades för täckande av

Kungl. Majus proposition nr 180.

berörda nya förskott å förlagsfonden--— anses reserverade för försvarsväsendet
för tillgodoseende av detta ändamål. Frågan om en omläggning av detta
system borde lämpligen upptagas till övervägande i samband med en utredning
örn överförande av till försvarsväsendet anslagna byggnader till en
fastighetsfond och örn de budgettekniska formerna för disposition av inflytande
försäljningsmedel.

Mot vad sålunda uttalats gjorde riksdagen (skrivelse nr 250) icke någon
erinran.

I anslutning till föredragande departementschefens ovan återgivna uttalande
synes det statskontoret, att — i den mån utflyttningen till Järvafältet
av de i förevarande framställning omförmälda truppförbanden kan anses
föranledd av exploateringen av Ladugårdsgärde och Mariebergsområdet —
invändning icke bör möta att taga inflytande markförsäljningsmedel för
tomter å Ladugårdsgärde i anspråk för täckande av de med utflyttningen förbundna
kostnaderna.

Yad angår sättet, på vilket detta bör ske, hava de militära myndigheterna
utgått ifrån att det avsedda medelsbeloppet skulle anvisas direkt från diversemedelstiteln
»Försäljningsmedel för tomter å Ladugårdsgärde». Ett sådant
förfarande skulle närmast överensstämma med vad som på senare tid i allmänhet
tillämpats i liknande fall. Med hänsyn till storleken av det belopp
det nu gäller och den alltmer ökade omfattningen, i vilken anspråk å försäljningsmedel
för likartade byggnadsföretag på senaste tiden ställts och även i
fortsättningen lära kunna förväntas, kan emellertid enligt statskontorets
mening ifrågasättas, om icke de medel, vilka för sådana ändamål ställas till
förfogande, böra redovisas över riksstaten. Då försvarsväsendets byggnader
icke ingå bland statsverkets bokförda tillgångar, vore det — så länge detta
förhållande fortbestår — budgettekniskt riktigast, att erforderligt byggnadsanslag
anvisades å driftbudgeten under fjärde huvudtiteln samt att i samband
därmed ett mot anslaget svarande belopp av försäljningsmedlen tillgodofördes
samma budgets inkomstsida. Därest denna utväg anses utesluten,
torde i anslutning till nyssnämnda departementschefsuttalande den anordningen
kunna vidtagas, att anslag tills vidare anvisas å kapitalbudgeten under
fonden för förlag till statsverket. En oeftergivlig förutsättning härför bör
dock enligt statskontorets mening vara att samtliga inflytande tomtförsäljningsmedel
tills vidare fonderas för att på en gång tagas i anspråk för byggnadskostnadernas
täckande i samband med att frågan om de budgettekniska
formerna för redovisningen av försvarsväsendets fastighetsinnehav slutgiltigt
löses.

Upplysningsvis får statskontoret meddela, att den kontanta behållningen
å diversemedelstiteln »Försäljningsmedel för tomter å Ladugårdsgärde» för
närvarande uppgår till i runt tal 6,500,000 kronor. Att märka är emellertid,
att även andra framställningar föreligga örn medel från nämnda diversemedelstitel,
bland annat en av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse den
31 december 1937 gjord framställning örn anvisande av 5,452,000 kronor
(varav 3,000,000 kronor för budgetåret 1938/1939) för ordnandet av signalregementets
förläggning vid Lilla Frösunda, över vilken framställning statskontoret
samtidigt härmed avgiver utlåtande.

Signalregementets förläggningsfråga.

Under åtskilliga år har förutvarande fälttelegrafkåren haft sin förläggning
provisoriskt ordnad så, att huvuddelen av kåren disponerat kasemetablisseméntet
å Marieberg i Stockholm, under det att återstoden av den -

Kungl. Majlis proposition nr 180.

samma (två kompanier och tygexpeditionen) varit förlagd till Lilla Frösunda
å Järvafältet. I enlighet med 1936 års försvarsbeslut har fälttelegrafkåren
från och med ingången av budgetåret 1937/1938 ombildats till ett regemente
-—- signalregementet —- och i samband därmed hava jämväl krav framställts
örn ordnande av en mera tillfredsställande förläggning för det nya truppförbandet.
Sålunda framhölls i skrivelse den 28 november 1936 från fälttelegrafkåren
till arméförvaltningens fortifikationsdepartement, att, sedan kåren
genom 1936 års försvarsbeslut erhållit en slutgiltig organisation, ordnandet
av truppförbandets förläggningsfråga icke längre borde uppskjutas. De med
avseende å förläggningen rådande förhållandena hade varit till avsevärt men
för såväl utbildningsresultatet som möjligheterna att effektivt utnyttja befälspersonalen,
varjämte de medfört betydande kostnader. Förläggning borde
därför ordnas för hela truppförbandet vid Lilla Frösunda, varom förslag
samtidigt framlades.

Med skrivelse till Kungl. Majit den 23 februari 1937 överlämnade fortifikationsdepartementet
fälttelegrafkårens ifrågavarande framställning och anförde
därvid, att, på grund av vad i ärendet blivit anfört och i övrigt vore
för fortifikationsdepartementet känt, departementet ansåge, att åtgärder
snarast borde vidtagas för signalregementets förläggning till Lilla Frösunda.
Beträffande det av fälttelegrafkåren avgivna förslaget till förläggningens ordnande
på den nya förläggningsplatsen ansåge sig departementet icke då kunna
yttra sig, men framhöll, att det vore nödvändigt, att vissa byggnadsarbeten
omedelbart komme till utförande. Sålunda borde en uppvärmbar förrådsbyggnad
och en barackbyggnad nyuppföras vid Lilla Frösunda samt en förrådsbyggnad
flyttas dit från etablissementet vid Marieberg.

På av Kungl. Majit i proposition (nr 303) till 1937 års riksdag framlagt
förslag medgav riksdagen, att ett belopp av högst 165,000 kronor av medel
för försålda tomter å Ladugårdsgärde finge disponeras för de ifrågasatta
byggnadsarbetena. Då det sålunda anvisade beloppet visat sig icke vara tillfyllest
för arbetena ifråga, har Kungl. Majit genom brev den 15 oktober 1937
medgivit, att ett ytterligare belopp av högst 40,000 kronor finge för bestridande
av vissa merkostnader för berörda ändamål förskottsvis utgå av
lantförsvarets anslag till extra utgifter1).

Sedermera har arméförvaltningens
Kungl. Majit den 31 december 1937 gjort framställning rörande signalregementets
förläggning och därvid anfört bland annat, att styrelsen, som ansåge,
att ett ytterligare uppskov med ordnandet av signalregementets förläggning
icke utan allvarliga olägenheter kunde ske, nu verkställt utredning angående
regementets förläggning vid Lilla Frösunda, varvid undersökts dels i vilken
utsträckning nuvarande byggnader å platsen lämpligen borde bibehållas, dels
vilka byggnader vid etablissementet å Marieberg som med fördel kunde
flyttas till Lilla Frösunda, dels slutligen behovet av nybyggnader. I skrivelsen
har fortifikationsstyrelsen därefter framlagt ett på grundval av

1) För sistnämnda belopp har enligt beslut av 1938 års riksdag (skrivelse nr 05) täckning
beretts från försälj ningsmedel för tomter å Ladugårdsgärde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

den utav styrelsen verkställda utredningen uppgjort förslag angående signalregementets
förläggning till Lilla Frösunda, emot vilket förslag regementschefen
och chefen för fjärde arméfördelningen samt sjukvårds- och veterinärinspektionerna
icke haft något att erinra. Enligt detta förslag skulle
åtskilliga av de nuvarande byggnaderna vid Lilla Frösunda bibehållas och
användas för den nya förläggningen. Så skulle bland annat bliva fallet med
corps de logiet, som skulle användas till officersmäss nr. m., de båda flygelbyggnaderna,
vilka skulle användas till expeditioner och bostadslägenheter,
befintliga baracker, förrådshus m. m., vilka skulle användas till förläggnings-
eller förrådslokaler m. m. Kostnaderna för behövliga ändrings- och
inredningsarbeten m. m. uti ifrågavarande byggnader hava beräknats till
250,000 kronor, vartill skulle komma 5,000 kronor för rivning av vissa befintliga
byggnader, som av olika anledningar icke borde bibehållas för den
nya förläggningen. Vidare skulle tvenne för närvarande å Marieberg befintliga
byggnader, vilka vore användbara jämväl i den nya förläggningen, flyttas
och uppföras å lämpliga platser vid Lilla Frösunda. Kostnaderna härför
hava beräknats uppgå till 40,000 kronor. Slutligen skulle nybyggnad företagas
av ett flertal byggnader, bland annat fyra kompanikaserner för manskapsförläggning,
kanslibyggnad, tre bostadsbyggnader för underofficerare
m. fl., mässbyggnader för underofficerare och manskap, köks- och matsalsbyggnad,
vakt- och arrestbyggnad, sjukhus, stallar, ridhus, exercishus, förråds-
och verkstadsbyggnader m. m. Kostnaderna för dessa nybyggnader
jämte stängsel, väganläggningar, ledningar för vatten, avlopp och belysning
m. m. hava beräknats till 5,000,000 kronor. Till de sålunda angivna kostnaderna
skulle dessutom komma dels 100,000 kronor för ritnings-, kontroll- och
besiktningsarbeten m. m., dels 17,000 kronor för flyttning av förråd och expeditioner
m. m., dels ock det belopp av 40,000 kronor, som enligt vad i det
föregående omförmälts förskotterats från lantförsvarets anslag till extra utgifter
för täckande av merkostnader för de byggnadsarbeten för förläggningen
vid Lilla Frösunda, vartill 1937 års riksdag ställt medel till förfogande.

I anslutning till det sålunda framlagda förläggningsförslaget har fortifikationsstyrelsen
hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att för ordnandet av signalregementets etablissement vid Lilla Frösunda i
huvudsak enligt det av styrelsen uppgjorda förslaget måtte, utöver av 1937
års riksdag medgivna 165,000 kronor, från medel, som influtit genom försäljning
av mark å Ladugårdsgärde, få disponeras ett belopp av 5,452,000 kronor,
varav för budgetåret 1938/1939 3,000,000 kronor, men med rättighet för fortifikationsstyrelsen
att redan under budgetåret 1938/1939 kontraktera samtliga
arbeten för etablissementet ifråga inom den angivna kostnadsramen.

I utlåtande den 8 februari 1938 över fortifikationsstyrelsens nyssnämnda
framställning har statskontoret anfört följande:

Såsom av handlingarna i ärendet framgår, har 1937 års riksdag (skrivelse
nr 391) i anledning av en av Kungl. Majit gjord framställning (proposition nr
303) medgivit, att för utförande av vissa byggnadsarbeten för signalregemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr list).

tets förläggning å Lilla Frösunda finge från den i statskontorets räkenskaper
upplagda diversemedelstiteln »Försäljningsmedel för tomter å Ladugårdsgärde»
disponeras ett belopp av högst 165,000 kronor.

Med vad sålunda förekommit skulle närmast överensstämma, att även de
ytterligare kostnader 5,452,000 kronor (varav 3,000,000 kronor för budgetåret
1938/1939), som enligt fortifikationsstyrelsens förevarande framställning
erfordras för ordnandet av signalregementets etablissement vid Lilla Frösunda,
anvisades att utgå från samma diversemedelstitel.

Statskontoret får emellertid erinra örn att ämbetsverket i ett denna dag
avgivet utlåtande angående utflyttning till Järvafältet av Stockholms garnison
tillhörande truppförband m. m. uttalat, att — såvida för utflyttningen erforderligt
byggnadsanslag icke ansåges böra anvisas å driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln och i samband därmed ett mot anslaget svarande belopp av försäljningsmedlen
tillgodofördes samma budgets inkomstsida — den anordningen
kunde vidtagas, att anslag för ändamålet ifråga tillsvidare anvisades
å kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket, varvid med den
slutliga regleringen borde anstå, intill dess att frågan örn de budgettekniska
formerna för redovisningen av försvarsväsendets fastighetsinnehav blivit löst.
Rörande detta spörsmål tillåter sig statskontoret i övrigt hänvisa till vad i
nämnda utlåtande anförts.

I det i föreliggande framställning begärda medelsbeloppet ingår jämväl
ett belopp av 40,000 kronor, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 15 oktober
1937 förskotterats från lantförsvarets anslag till extra utgifter. Nämnda
anslag torde genom omföring från ovanberörda diversemedelstitel böra erhålla
gottgörelse för ifrågavarande förskotterade belopp.

Departementschefen.

Av den här lämnade redogörelsen för Stockholmstruppernas förläggnings
fråga och därmed sammanhörande spörsmål framgår, att denna fråga sedan
lång tid tillbaka varit föremål för ingående utredningar och upprepade förslag.
Den ständigt fortgående utvecklingen på det militära området med därav
föranledda ändrade fordringar i avseende å övningsterräng och sättet för
militära övningars bedrivande har medfört, att Ladugårdsgärdet med däromkring
liggande mark på Norra Djurgården blivit allt mindre lämpligt såsom
övningsplats för garnisonens truppförband. Detta förhållande har blivit ännu
mera framträdande, sedan statsmakterna beslutat, att stora delar av Norra
Djurgården skulle exploateras för bostadsbebyggelse. Såsom i det föregående
framhållits hava Stockholmstruppernas militära övningar till följd härav
under de senare åren i allt större utsträckning måst förläggas till det jämlikt
beslut av 1905 års riksdag inköpta, norr örn Stockholm belägna s. k.
Järvafältet, där särskilda anordningar för beredande av förläggningsmöjliglieter
för trupperna därför måst vidtagas. Dessa anordningar, vilka hittills
varit av mera provisorisk karaktär, hava emellertid endast i ringa grad kunnat
ersätta en ordnad kasernförläggning. Tjänsten därstädes har därför, särskilt
under otjänlig väderlek, ofta blivit onödigt tung och påfrestande för personalen,
vilket i sin tur medfört, att utbildningsarbetet försvårats. Aven örn
under den senaste tiden vissa förbättringar vidtagits eller planerats med avseende
å förläggningsförhållandena å Järvafältet, synes det dock vara uppen -

Kungl. Majlis proposition nr 180.

bart, att truppförläggningen därstädes icke kan ordnas på ett i allo tillfredsställande
sätt utan uppförande av nja kasernetablissement. Att så skulle ske, bär
också redan tidigt varit förutsatt. Med ett slutligt ställningstagande till denna
fråga har emellertid hittills ansetts böra anstå i avvaktan på statsmakternas
beslut rörande arméns omorganisation. Sedan sistnämnda fråga numera
vunnit sin lösning genom 1936 års försvarsbeslut — vilket i förevarande
hänseende bygger på den förutsättningen, att Stockholmsgarnisonens truppförband
och anstalter komma att bliva förlagda till Järvafältet — föreligger
ur denna synpunkt icke något hinder för att nu upptaga förläggningsfrågan
till slutlig prövning.

Till de militära skälen för genomförande av en snar utflyttning av Stockholmstrupperna
till Järvafältet kommer att en dylik åtgärd torde bliva nödvändig,
därest den av statsmakterna beslutade markexploateringen å Norra
Djurgården skall kunna fortgå efter tidigare uppdragna riktlinjer. Inom den
närmaste tiden lärer nämligen denna exploatering hava fortskridit så långt,
att av den markareal, som enligt 1928 års riksdags beslut i första hand avsågs
för exploatering, föga mer än kasernområdena och vad därtill hörer
återstår till försäljning. Utan ett friläggande av dessa områden kommer därför
vidare exploateringsverksamhet på Ladugårdsgärdet att inom kort helt
förhindras. Aven av denna anledning är det sålunda av vikt, att Stockliolmstruppernas
förläggningsfråga snarast möjligt erhåller sin lösning.

De utredningar och förslag beträffande utflyttningen, som vid upprepade
tillfällen avgivits av myndigheterna, erbjuda också enligt min mening erforderligt
underlag för besluts fattande rörande de blivande förläggningsplatserna
åtminstone för flertalet av de truppförband och anstalter, som äro avsedda
att förläggas å Järvafältet.

Såsom i det föregående framhållits utgöras dessa truppförband och anstalter
av — förutom Svea ingenjörkår, Stockholms tygstations ammunitionsförråd
och försvarsväsendets kemiska anstalt, vilka redan fått sina förläggningsplatser
bestämda — Svea livgarde, Livregementet till häst, Svea artilleriregemente,
signalregementet, Stockholms tygstation utom ammunitionsförrådet
samt arméns intendenturförråd i Stockholm.

Av dessa är signalregementet redan delvis förlagt till Lilla Frösunda
å Järvafältet och i enlighet med myndigheternas enhälliga tillstyrkan torde
jämväl den återstående delen av nämnda regemente böra förflyttas dit från
sin nuvarande förläggning å Marieberg.

Beträffande förläggningsplatser för de övriga till utflyttning avsedda förbanden
och anstalterna hava, såsom av det föregående framgår, delade meningar
i viss mån gjort sig gällande hos de i ärendet hörda myndigheterna.
Sålunda hava arméförvaltningens fortfikationsstyrelse (fortifikationsdepartement)
och chefen för fjärde (östra) arméfördelningen med stöd av den utredning
i ärendet, som verkställts av garnisonskommitténs arbetsutskott, ansett
att etablissementen för samtliga ifrågavarande förband borde förläggas till
södra och sydöstra delarna av övningsfältet. Till denna uppfattning balock
chefen för armén anslutit sig. Chefen för försvarsstaben åter har funnit

Kungl. Majus proposition nr 180. 3B

en dylik förläggningsplan mindre tillfredsställande särskilt ur luftskyddssynpunkt
och därför ansett, att förläggningsplatser för åtminstone något eller
några av förbanden borde sökas längre nordvästut på fältet.

Enligt det av fortifikationsstyrelsen framlagda och av chefen för armén
förordade alternativet föreslås Svea livgarde skola förläggas till trakten av
Sörentorp norr örn Över-Järva, Livregementet till häst till det norr örn
Sörentorp belägna, till inköp föreslagna området vid Tegelhagen, Svea artilleriregemente
till trakten av Risne gård mellan samhällena Bromsten och
Duvbo söder örn landsvägen Stockholm—Enköping, Stockholms tygstation
utom ammunitionsförrådet till trakten söder örn Risne samt arméns intendenturförråd
till trakten av Bagartorp strax väster örn Ulriksdals station.

Enligt det av chefen för försvarsstaben ifrågasatta alternativet, vilket
bygger på förutsättningen av en ytterligare utredning i ämnet, hava några
bestämda förläggningsplatser för de olika förbanden icke angivits. Såsom
önskvärt har emellertid framhållits, att endast ett av de till utflyttning
ifrågasatta regementsförbanden — utom signalregementet — förlädes till den
södra delen av övningsfältet och de båda andra på från varandra skilda
platser längre nordvästut. Försvarsstabschefen har emellertid samtidigt förklarat,
att han, därest en ytterligare utredning i ämnet skulle äventyra en
snar utflyttning av garnisonens truppförband, icke ville motsätta sig en
lösning i huvudsak enligt fortifikationsstyrelsens förslag, därvid det emellertid
syntes böra övervägas örn icke beslutet i fråga örn något av förbanden,
företrädesvis Livregementet till häst, tills vidare kunde uppskjutas i avvaktan
på en undersökning av möjligheterna för detta förbands förläggning
till annat område.

För egen del har jag av den i ärendet förebragta utredningen bibragts
den uppfattningen, att en lösning av förläggningsfrågan åtminstone i huvudsak
bör sökas efter de av fortifikationsstyrelsen angivna riktlinjerna. Skälen
härför äro i korthet följande.

Liksom fortifikationsstyrelsen anser jag, att vid bedömandet av de olika
förläggningsplatsernas lämplighet övningskravens tillgodoseende bör komma
i förgrunden. Det synes vara obestridligt, att dessa krav bäst tillgodoses
genom det av fortifikationsstyrelsen framlagda förslaget. Såsom av bifogade
kartskiss (se bilaga) framgår skulle enligt detta förslag samtliga etablissement
komma att ligga utanför den del av övningsfältet, som lämpar sig för övningar
i större förband. Det berättigade önskemålet, att kasernförläggningarna
i minsta möjliga mån skola inkräkta på fältets egentliga övningsområde,
har härigenom blivit tillgodosett. Möjligheterna till artilleriskarpskjutningar
och fältskjutningar med kulsprutor och eldhandvapen å övningsfältet
röna icke heller någon inverkan av de föreslagna kasernanläggningarnas
tillkomst. Hänsyn har vidare tagits till angelägenheten av att erhålla
liimpliga avstånd från förläggningsplatserna till den redan å fältet befintliga
skolskjutningsbaneanläggningen ävensom till de för övningar i större förband
passande terrängområdena.

Jämväl ur andra synpunkter synas de av fortifikationsstyrelsen föreslagna

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 180. m 38 3

Kungl. Majus proposition nr 180.

förläggningsplatserna vara i stort sett lämpligt valda. Sålunda ligga de,
enligt vad utredningen giver vid handen, ur synpunkten av avlopps- och
vattenledningssystemens ordnande förhållandevis väl till. För förbindelsemöjliglieterna
med Stockholm och angränsande samhällen är väl sörjt dels
genom redan befintliga vägar, dels ock genom två järnvägslinjer, som framgå
invid eller i närheten av de föreslagna förläggningsplatserna. Genom att
avståndet till Stockholm blir relativt litet torde brandskyddet kunna ordnas
genom överenskommelse med Stockholms stad utan upprättande av särskild
brandkår för garnisonen. Den relativa närheten till Stockholm och ett
flertal andra samhällen medför jämväl, att befälspersonalens bostadsfråga
synes kunna åtminstone i huvudsak ordnas utan särskilda åtgärder från
statens sida. Ur samtliga nu angivna Synpunkter synes en förläggning
enligt fortifikationsstyrelsens förslag vara att föredraga framför den av chefen
för försvarsstaben ifrågasatta ordningen med två förband förlagda längre
nordvästut på övningsfältet.

Chefen för försvarsstaben har emellertid såsom huvudsakligt skäl för sina
erinringar anfört, att vid förläggningsfrågans bedömande större hänsyn borde
tagas till faran för anfall från luften än som skett i det av fortifikation sstyrelsen
framlagda förslaget, enligt vilket samtliga etablissement skulle förläggas
till ett jämförelsevis begränsat område i sydöstra delen av övningsfältet,
vissa med förläggningsplatserna gränsande intill varandra. De föreslagna
förläggningsområdena vore dessutom belägna intill järnvägslinjer — Svea
livgarde och Livregementet till häst dessutom vid eller i närheten av sjö —
varjämte vissa av dem komme att vara förlagda på samma enslinje. Allt
detta vore ägnat att underlätta orienteringen vid ett eventuellt flyganfall.

I likhet med försvarsstabschefen anser även jag, att vid förläggningsfrågans
lösande tillbörlig hänsyn måste tagas till luftskyddssynpunkten.
Dock kan åt denna synpunkt icke få tillmätas en avgörande betydelse. Såsom
fortifikationsstyrelsen påpekat torde nämligen förläggningsfrågan först
och främst böra betraktas såsom en fredsangelägenhet, varav följer, att vid
dess avgörande hänsyn i första hand bör tagas till under fred rådande förhållanden.
Att därvid icke får bortses från de förhållanden, som kunna
inträda vid ett krigsutbrott med därvid föreliggande risker för anfall från
luften, ligger i sakens natur. Men denna hänsyn får enligt min mening icke
drivas därhän, att man på den grund väljer förläggningsplatser, som skulle
försvåra Järvafältets utnyttjande för övningsändamål eller som eljest av
ekonomiska eller andra skäl äro mindre lämpliga.

Ur synpunkten av det anförda synes den av fortifikationsstyrelsen föreslagna
dislokationen av de olika förläggningarna på Järvafältet kunna sägas
i stort sett innebära ett så långt gående hänsynstagande åt luftskyddssynpunkten
som med hänsyn till andra på frågan inverkande faktorer kan
anses lämpligt och riktigt.

Örn jag sålunda är beredd att i stort sett tillstyrka fortifikationsstyrelsens
förslag, anser jag dock, att vissa skäl tala för försvarsstabschefens förslag,
att med bestämmandet av förläggningsplats för något förband bör anstå

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

tills vidare. Enligt fortifikationsstyrelsens förslag skulle Svea livgarde förläggas
till trakten av Sörentorp och Livregementet till häst till terrängen närmast
norr därom, Tegelhagsområdet, som för ändamålet skulle förvärvas för
kronans räkning. För att i någon mån minska de olägenheter, som ur luftskyddsoch
mobiliseringssynpunkt och i viss mån även ur övningssynpunkt anses vara
förenade med detta förläggningsförslag, har chefen för försvarsstaben ifrågasatt,
örn icke åtminstone beslutet beträffande Livregementets till häst förläggning
borde tillsvidare uppskjutas i avvaktan på en undersökning av möjligheterna
för detta förbands förläggande till annat område. Då frågan örn utflyttning av
nyssnämnda regemente icke synes vara av lika brådskande natur som motsvarande
fråga för de övriga förbanden, finner jag mig böra biträda detta
försvarsstabschefens förslag. Under sådana förhållanden synes det jämväl
böra tillsvidare anstå med avgörandet av frågan örn förvärvandet av Tegelhagsområdet
för kronans räkning.

Bortsett från frågan örn utflyttandet av Livregementet till häst finner jag
mig sålunda böra tillstyrka fortifikationsstyrelsens förläggningsförslag. Svéa
livgarde torde alltså böra förläggas till trakten av Sörentorp, Svea artilleriregemente
till trakten av Risne, Stockholms tygstation till trakten söder
örn Risne i närheten av Solvalla hållplats samt arméns intendenturförråd
till trakten av Bagartorp.

Sedan förläggningsplatserna för de nämnda förbanden och anstalterna
blivit fastställda, lära vissa förberedande arbeten och åtgärder för förläggningarnas
ordnande böra omedelbart igångsättas. Sålunda böra vissa markundersökningar
och andra utredningar utföras ävensom ritningar och kostnadsförslag
uppgöras. De för nästkommande budgetår erforderliga kostnaderna
härför hava av fortifikationsstyrelsen beräknats till 250,000 kronor,
därvid förläggningen för Livregementet till häst medtagits i beräkningen.
Som emellertid frågan örn nämnda regementes förläggning icke nu upptages
till behandling, torde nämnda kostnadsbelopp kunna minskas till 200,000
kronor.

På sätt fortifikationsstyrelsen anfört lärer det vidare, för att arbetena å de
blivande etablissementen skola påskyndas och icke onödigtvis fördyras, vara
lämpligt att före arbetenas igångsättande till de olika förläggningsplatserna
framdraga ledningar för vatten, avlopp och elektrisk kraft ävensom iordningställa
behövliga material vägar. Kostnaderna härför hava av fortifikationsstyrelsen
beräknats till 2,000,000 kronor. Med hänsyn till att förläggningen
för Livregementet till häst icke heller i detta fall bör medtagas i beräkningen,
lärer emellertid den för nästkommande budgetår för dessa ändamål
erforderliga summan kunna begränsas till 1,600,000 kronor.

Sammanlagda anslagsbehovet för de nu nämnda förberedande åtgärderna
skulle sålunda för nästkommande budgetår uppgå till (200,000 + 1,600,000=)
1,800,000 kronor.

Såsom i det föregående omförmälts har fortifikationsstyrelsen i skrivelse
den 31 december 1937 framlagt förslag angående ett definitivt ordnande av

Kungl. Maj-.ts proposition nr 180.

signalregementets förläggning vid Lilla Frösunda. Enligt detta förslag skulle
för ändamålet dels vissa nu å Lilla Frösunda befintliga byggnader omändras
och göras användbara för förläggningen, dels en del vid Marieberg
befintliga byggnader överflyttas till Lilla Frösunda, dels ock vissa nybyggnader
företagas. De sammanlagda kostnaderna för förläggningens slutliga
ordnande — utöver det belopp av sammanlagt 205,000 kronor, som genom
tidigare beslut ställts till förfogande för ändamålet — hava beräknats till
5,412,000 kronor. Fortifikationsstyrelsen bär hemställt, att av nyssnämnda
belopp en summa av 3,000,000 kronor måtte ställas till styrelsens förfogande
för nästkommande budgetår med rätt för styrelsen att inom den för förläggningens
slutliga ordnande angivna kostnadsramen under budgetåret kontraktera
samtliga återstående arbeten för etablissementet.

För egen del bär jag redan i det föregående tillstyrkt, att signalregementets
nu till Marieberg förlagda del flyttas till Lilla Frösunda. Med hänsyn
till de avsevärda olägenheter, som den nuvarande delade förläggningen i olika
avseenden medför för regementet, synes det vara synnerligen angeläget, att
detta förbands förläggningsfråga snarast möjligt blir slutligt ordnad. Då det
av fortifikationsstyrelsen framlagda förslaget, vilket tillstyrkts av chefen för
armén, synes vara i stort sett lämpligt och väl avvägt, finner jag mig böra
biträda detsamma. Jag förutsätter dock, att definitiva situationsplaner och
huvudritningar m. m. sedermera skola underställas Kungl. Majit för fastställelse.
Emot de i förslaget upptagna kostnadsberäkningarna synes icke
något vara att erinra.

I enlighet med fortifikationsstyrelsens förslag torde av det för etablissementets
färdigställande erforderliga beloppet, 5,412,000 kronor, en summa
av 3,000,000 kronor böra ställas till styrelsens förfogande för nästkommande
budgetår. Yad beträffar arbetets utförande lärer det böra få ankomma på
Kungl. Majit att i mån av behov föranstalta örn träffande av avtal örn
entreprenader m. m. beträffande samtliga för etablissementets färdigställande
erforderliga arbeten, allt inom den för hela förläggningens ordnande angivna
kostnadsramen.

Beträffande gäldandet av ifrågavarande kostnader för förberedande åtgärder
för Stockholmsgarnisonens utflyttande till Järvafältet m. m. finner jag mig, i anslutning
till vad statskontoret anfört och efter att härutinnan hava inhämtat
chefens för finansdepartementet mening, böra föreslå, att de för nästkommande
budgetår för ändamålet erforderliga medlen förskottsvis anvisas å
kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket. Förutsättningen är
härvid, att de å den i statskontorets räkenskaper upplagda diversemedelstiteln
»Försäljningsmedel för tomter å Ladugårdsgärde» inflytande försäljningsmedel,
i den mån icke för visst fall särskilda omständigheter föranleda till
annat, tills vidare fonderas för att sedermera tagas i anspråk för reglering
av samtliga förskott för bestridande av de med garnisonens utflyttande till
Järvafältet förenade byggnadskostnaderna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att

STOCKHOLM 1938. K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 180.

dels till förberedande åtgärder för Stockholms garnisons utflyttande
till Järvafältet å kapitalbudgeten för budgetåret 1938/1939
under fonden till förlag till statsverket anvisa ett reservationsanslag
av 1,800,000 kronor,

dels ock till ordnande av signalregementets förläggning ä Lilla
Frösunda i enahanda ordning anvisa ett reservationsanslag av
3,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Lennart Osterholm.

Kungl. Majus proposition nr 180.

Bilaga.

RELATIONS K ARTA

ÖVER

JÄRVAFÄLTET

NORA

(fräns för fältet

Område inom fältet, sorn
ej Hilbor detsamma,

Kasern område

CLmm u n i Höns för rads område

SKALA 1:20000