Kungl. Majus proposition nr 18.
1
Nr 18.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordningar om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.; given
Stockholms slott den 10 december 1937.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1. Förordning om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl. samt *
2. Förordning örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.
GUSTAF.
*
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 18.
2542 87 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Förslag
till
Förordning
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I den mån ej nedan annorlunda stadgas skall av allmänna medel ersättning
utgivas, där någon,
som är intagen å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte för ådömt tvångsarbete
eller å allmän uppfostringsanstalt eller å allmän eller statsunderstödd
enskild alkoholistanstalt eller
som å fattigvårdsanstalt eller annat arbetsställe fullgör honom jämlikt
71 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården eller 72 § barnavårdslagen den
6 juni 1924 anvisat arbete,
under vistelsen å anstalten, häktet eller arbetsstället skadas till följd av
olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen den 14 juni
1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Med olycksfall, som i första stycket sägs, likställes olycksfall vid färd till
eller från anstalten, häktet eller arbetsstället, där färden föranledes av och
står i omedelbart samband med intagningen eller arbetsanvisningen.
I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat följer
av vad nedan stadgas, bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete och i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen bestämmes
av riksförsäkringsanstalten, i den mån ej för vissa fall jämlikt 6 och 7 §§
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beslutanderätten tillkommer försäkringsrådet.
2 §■
Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som vederbörande föreståndare för anstalt eller häkte eller
fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd eller riksförsäkringsanstalten må
tillkalla.
Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade eller sjuke för tid,
varunder han av anledning, som i 1 § sägs, vistas å anstalt eller häkte eller
varunder han undergår frihetsstraff, hålles häktad eller är intagen å säkerhetsanstalt.
Därest särskilda skäl därtill äro, må dock så mycket av livränta, som
belöper å nämnda tid, eller del därav i stället utgivas till sådan anhörig till
den skadade eller sjuke, som, för den händelse olycksfallet eller sjukdomen
medfört dennes död, varit berättigad att i anledning av dödsfallet erhålla
livränta.
Kungl. Majus proposition nr 18.
3
3 §•
Vid bestämmandet enligt 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
av den årliga arbetsförtjänsten skall, där denna befinnes överstiga ettusensjuhundrasextiofyra
kronor, det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning.
4§-
Är den skadade eller sjuke berättigad att vid skada till följd av olycksfall
eller vid yrkessjukdom av statsmedel erhålla avlöning, pension eller
annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som helt eller
delvis utgör understöd på grund av olycksfallet eller yrkessjukdomen, eller
skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning, som understödes
med statsmedel, skall i fråga örn avdrag från ersättningen enligt
denna förordning i tillämpliga delar gälla vad i 11 § lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete stadgas angående avdrag för understöd, som av arbetsgivare
utgives eller bekostas.
5§-
Varder person, som avses i 1 §, skadad till följd av olycksfall eller ådrager
han sig yrkessjukdom, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas
föreståndaren för anstalten eller häktet, eller, där den skadade eller sjuke
annorstädes än å anstalt eller häkte utfört honom anvisat arbete, vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd.
6 §•
Där olycksfallet eller sjukdomen medfört eller skäligen kan antagas medföra
påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall ofördröjligen
av föreståndaren för anstalten eller häktet eller av vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd skriftlig anmälan örn olycksfallet
eller sjukdomen göras hos riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser
rörande sådan anmälan meddelas av Konungen.
7 §•
Vad i 25 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas rörande
nedsättning av ersättning skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
ersättning enligt denna förordning. Därjämte må, örn olycksfallet eller sjukdomen
föranletts därav, att den skadade eller sjuke begått brottslig handling
eller åsidosatt gällande föreskrifter för ordningens uppehållande, eller
om eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, ersättningen till honom
skäligen nedsättas eller ock beslutas, att sådan ersättning ej skall utgå.
8 §■
Ersättning enligt denna förordning utgår ej, örn ersättning i anledning
av olycksfallet eller yrkessjukdomen utgives enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
9 §•
Vad i 33 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall
gälla jämväl i fråga örn ärenden rörande tillämpningen av de i denna förordning
givna bestämmelserna. Beträffande försäkringsrådets behandling
av ärenden, varmed försäkringsrådet sålunda har att taga befattning, skall
gälla vad i 6 § lagen den 29 juni 1917 örn försäkringsrådet stadgas i fråga
örn där omförmälda ärenden.
10 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller
efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938, men äger ej, därest icke
Konungen för särskilt fall annorlunda beslutar, tillämpning i fråga om
olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före nämnda dag.
Vad i denna förordning sägs örn säkerhetsanstalt skall, intill dess lagen
den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt trätt i
kraft, avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare och interneringsanstalt
för återfallsförbrytare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
5
Förslag
till
Förordning
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I den mån ej nedan annorlunda stadgas skall av allmänna medel ersättning
utgivas, där någon, som undergår frihetsstraff eller är intagen i säkerlietsanstalt
eller hålles häktad, under vistelsen å straff- eller säkerhetsanstalten
eller häktet skadas till följd av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom,
som avses i lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Med olycksfall, som i första stycket sägs, likställes olycksfall vid färd
till eller från anstalten eller häktet, där färden föranledes av och står i
omedelbart samband med straffverkställigheten, intagningen eller häktningen.
''I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat
följer av vad nedan stadgas, bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 örn
försäkring för olycksfall i arbete och i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen bestämmes
av riksförsäkringsanstalten, i den mån ej för vissa fall jämlikt 6 och
7 §§ lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beslutanderätten tillkommer
försäkringsrådet.
2 §- _ .
Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som vederbörande fångvårdsmyndighet eller, efter det han blivit
frigiven, riksförsäkringsanstalten må tillkalla.
Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade eller sjuke för tid,
varunder han av anledning, som i 1 § sägs, är berövad friheten, eller varunder
han å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte förrättar honom ådömt
tvångsarbete eller såsom intagen å allmän uppfostringsanstalt eller allmän
eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt vistas å anstalten, eller varunder
han å fattigvårdsanstalt fullgör honom jämlikt 71 § lagen den 14 juni
1918 örn fattigvården eller 72 § barnavårdslagen den 6 juni 1924 anvisat
arbete. Därest särskilda skäl därtill äro, må dock så mycket av livränta, som
belöper å nämnda tid, eller del därav i stället utgivas till sådan anhörig till
den skadade eller sjuke, som, för den händelse olycksfallet eller sjukdomen
medfört dennes död, varit berättigad att i anledning av dödsfallet erhålla
livränta.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
3 §•
Vid bestämmandet enligt 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
av den årliga arbetsförtjänsten skall, där denna befinnes överstiga ettusensjuhundrasextiofyra
kronor, det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning.
4 §•
Ar den skadade eller sjuke berättigad att vid skada till följd av olycksfall
eller vid yrkessjukdom av statsmedel erhålla avlöning, pension eller
annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som helt eller
delvis utgör understöd på grund av olycksfallet eller yrkessjukdomen, eller
skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning, som understödes
med statsmedel, skall i fråga örn avdrag från ersättningen enligt denna
förordning i tillämpliga delar gälla vad i 11 § lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete stadgas angående avdrag för understöd, som av arbetsgivare
utgives eller bekostas.
5 §•
Där olycksfallet eller sjukdomen medfört eller skäligen kan antagas medföra
påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall, så
snart ske kan, av styresmannen för vederbörande fångvårdsanstalt skriftlig
anmälan örn olycksfallet eller sjukdomen göras hos riksförsäkringsanstalten.
Närmare bestämmelser rörande sådan anmälan meddelas av Konungen.
6 §•
Vad i 25 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas rörande
nedsättning av ersättning skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
ersättning enligt denna förordning. Därjämte må, örn olycksfallet eller
sjukdomen föranletts därav, att den skadade eller sjuke begått brottslig
handling eller åsidosatt gällande föreskrifter för ordningens uppehållande,
eller om eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, ersättningen till
honom skäligen nedsättas eller ock beslutas, att sådan ersättning ej skall utgå.
7 §•
Vad i 33 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall gälla
jämväl i fråga örn ärenden rörande tillämpningen av de i denna förordning
givna bestämmelserna. Beträffande försäkringsrådets behandling av ärenden,
varmed försäkringsrådet sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i
6 § lagen den 29 juni 1917 örn försäkringsrådet stadgas i fråga örn där omförmälda
ärenden.
8 §•
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938, men äger ej tillämpning
i fråga örn olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före
nämnda dag.
Vad i denna förordning sägs örn säkerlietsanstalt skall, intill dess lagen
den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt trätt i
kraft, avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare och interneringsanstalt
för återfallsförbrytare.
8
Kungl. Majus proposition nr 18.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 december 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, "Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning
med cheferna för justitie- och finansdepartementen fråga örn olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare, fångar m. fl. Föredraganden anför:
Inledning:.
Sedan Kungl. Maj:t den 30 augusti 1918 anbefallt fångvårdsstyrelsen att
i samråd med riksförsäkringsanstalten utarbeta förslag till särskilda föreskrifter
rörande ersättning åt fånge eller tvångsarbetare i anledning av skada
till följd av olycksfall i arbete, avgavo ämbetsverken med skrivelse den 21
september 1923 sådant förslag. Yttranden över förslaget avgåvos av styrelserna
för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona samt
styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, varefter Kungl. Maj-t enligt
beslut den 23 januari 1925 fann omförmälda förslag ej föranleda annan åtgärd
än att Kungl. Maj:t bestämde, att, där fråga uppkomme örn ersättning
för skada i anledning av olycksfall, vilket drabbade någon, som underginge
frihetsstraff eller tvångsarbete eller hölles häktad eller enligt domstols förordnande
vore intagen å allmän uppfostringsanstalt, dylikt ärende skulle i
varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
I skrivelse den 30 juni 1926 hemställde statens inspektör för fattigvård
och barnavård, att Kungl. Maj:t matte vidtaga sådan åtgärd, att försörjniDgspliktiga,
som intagits å fattigvårdsanstalter och arbetshem, ävensom personer,
vilka omhändertagits å skyddshem och alkoholistanstalter, måtte anses
som arbetare enligt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i
arbete. En framställning av i huvudsak samma innehåll gjordes i skrivelse
den 20 juli 1926 av styrelsen för Långmora arbetshem. Sedan utlåtanden
i ärendet avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet och försäkringsinspektionen,
fann Kungl. Maj:t i beslut den 22 oktober 1927 framställningarna
icke för det dåvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Den 22 juni 1928 erinrade i statsrådet dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Pettersson, örn vad sålunda förekommit, samtidigt som
departementschefen anmälde dels riksdagens skrivelse den 16 maj 1928, nr
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
205, med anhållan om utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning
av den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen, att densamma
komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, dels
ock skolöverstyrelsens skrivelse den 15 februari 1928 med hemställan örn
åtgärder för att lärjunge i skola för yrkesutbildning måtte bliva berättigad
till försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen efter samma grunder som
arbetare. Departementschefen fann lämpligt, att en utredning komme till
stånd i det av riksdagen angivna syftet samt att därvid, i anslutning bland
annat till förut omnämnda framställningar, undersöktes huruvida försäkringen
borde utsträckas att omfatta jämväl andra personer än de av riksdagen avsedda,
vilka vore sysselsatta i arbete med olycksfallsrisk, eller huruvida ersättning
i annan form borde beredas dem för skada genom olycksfall i
arbete. Utredas borde jämväl, huru en dylik utvidgad försäkring lämpligen
borde anordnas.
I enlighet med departementschefens hemställan anbefallde Kungl. Majit
riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning rörande sålunda ifrågasatt
utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen m. m. samt att därefter
inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Det riksförsäkringsanstalten ålagda uppdraget har av anstalten fullgjorts
i tre etapper. Sålunda har anstalten i skrivelse den 21 juni 1932 avlämnat
förslag till försäkring av skolelever m. m., vilket föranlett utfärdande av
lagen den 14 juni 1933 (nr 349) örn ändring i vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen
jämte kungörelsen den 1 december 1933 (nr 643) angående
tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å elever vid anstalter för yrkesutbildning.
Enligt kungörelsen skola, bland andra, elever i skyddshem anses
såsom arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen. Riksförsäkringsanstalten
har vidare beträffande frågan örn frivillig försäkring för mindre arbetsgivare
och självständiga yrkesutövare den 31 maj 1935 avgivit utlåtande med förslag
i ämnet. Slutligen har anstalten i utlåtande den 24 mars 1937 inkommit
med förslag till förordningar dels örn ersättning i vissa fall till personer,
som äro intagna å arbetshem, m. fl., i anledning av skada till följd
av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom, dels ock om ersättning till fånge
eller häktad person m. fl. för skada i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.
Här torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvuddragen i de båda
sistnämnda förslagen.
Riksförsäkringsanstalten föreslår, att ersättning av statsmedel skall utgivas
där någon — under tid, då han på grund av föreläggande enligt 71 §
lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården eller 72 § barnavårdslagen den 6
juni 1924 utför honom å fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest ålagt arbete,
eller då han är intagen å allmän uppfostrings- eller tvångsarbetsanstalt
eller å statsunderstödd alkoholistanstalt, oller då han undergår frihetsstraff
eller är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare eller vårdanstalt
för förminskat tillräkneliga förbrytare, eller då han hålles häktad — drabbas
av olycksfall i arbete eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen den
10
Kungl. Majus proposition nr 18.
14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I avseende å ersättningen,
vilken bestämmes av riksförsäkringsanstalten, skola, med vissa undantag,
olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna i tillämpliga delar lända
till efterrättelse. Bland de föreslagna avvikelserna från sistnämnda båda
lagar må nu allenast framhållas, att sjukpenning eller livränta i regel ej
skall utgivas under tid, då den skadade är intagen å sådan anstalt, som
avses i förslagen, eller är berövad friheten, ävensom att särskilda bestämmelser
skola gälla i fråga örn beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst,
vilken enligt olycksfallsförsäkringslagen ligger till grund för ersättningens
beräknande. I sistnämnda hänseende har bland annat föreslagits,
att där den årliga arbetsförtjänsten överstiger 1,764 kronor, det överskjutande
beloppet icke skall tagas i beräkning.
Biksförsäkringsanstaltens förevarande båda förslag torde få såsom bilaga
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. Över förslagen ha yttranden
avgivits av försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,
statens inspektör för fattigvård och barnavård, styrelserna
för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona samt för statens
alkoholistanstalt å Yenngarn och statens uppfostringsanstalt å Bona,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund ävensom
styrelserna för Göteborgs stads alkoholistanstalt vid Lerjeholm, frälsningsarméns
alkoholistanstalt å Lurön och Strängnäs stifts diakonistiftelses alkoholisthem
å Härnö samt för alkoholistanstalterna Hagbyhemmet, arbetshemmet
Björknäs, Holmahemmet och hemmet Åhgården.
Tillfälle att avgiva yttranden över förslagen har jämväl beretts styrelserna
för diakonissanstaltens skyddshem å Yiebäck samt för alkoholistanstalterna
Asbrohemmet och Mälargården, vilka emellertid icke begagnat sig härav.
Tvångsarbetare m. fl.
Gällande bestämmelser.
Enligt 70 § fattigvårdslagen är den, som enligt 1 § åtnjuter fattigvård,
vilken icke är allenast tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen å
fattigvårdsanstalt, skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen
eller å dess vägnar anvisas. I 71 § stadgas, att örn någon
genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn
eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § måste lämnas någon
av dem, är han skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa
sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest
anvisat arbete. Oavsett om fattigvården upphört, må han kunna kvarhållas
å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till antagande,
att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina, dock
icke i oavbruten följd under längre tid än ett år. Genom det förelagda
arbetets utförande anses han fullgöra honom åliggande skyldighet att ersätta
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
11
kostnad för fattigvård, som under tiden må tilldelas hans minderåriga barn
eller adoptivbarn eller lians hustru.
Enligt 72 § barnavårdslagen är den, som i vissa avseenden försummar
sina skyldigheter mot sitt barn under 16 år, pliktig att efter föreläggande
av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom
å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete. Den arbetsskyldige må kvarhållas
å anstalten eller i arbetet intill dess grundad anledning föreligger
till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter
mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten följd under längre tid
än ett år. Yad i 71 § fattigvårdslagen är stadgat örn inverkan av arbetsskyldighetens
fullgörande skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse.
Arbete, som enligt dessa lagbestämmelser anvisats av fattigvårdsstyrelse
eller barnavårdsnämnd, kan utföras antingen i vanlig fattigvårdsanstalt (ålderdomshem,
försörjningshem, vårdhem) eller å arbetshem eller t. ex. hos enskild
arbetsgivare.
Beträffande arbetshem stadgas i 33 § fattigvårdslagen, att för omhändertagande
av dels i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av
anstaltsvård men ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å vanlig fattigvårdsanstalt,
dels ock försörjningspliktiga, vilka jämlikt stadgandet i 71 §
av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete, skall för varje landstingsområde genom
landstingets försorg upprättas nödigt antal arbetshem. För stad, som ej
deltager i landsting, skall arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg.
Två eller flera landsting eller landsting och stadsfullmäktige må dock
förena sig örn gemensamt arbetshem. Arbetshem kan även upprättas av
annan än landsting eller stad, som nyss nämnts; och må landsting eller dylik
stad av Konungen befrias från skyldighet att upprätta arbetshem, därest
sådana i tillräckligt antal i annan ordning komma till stånd.
I de av Konungen fastställda reglementen för arbetshem finnes i allmänhet
intagen en bestämmelse, att till belöning för flit och välförhållande må
arbetspremie eller annan lämplig uppmuntran kunna tilldelas de intagna.
För närvarande finnas i riket 12 arbetshem, varav 7 för män och 5 för
kvinnor. Sammanlagda antalet i arbetshem intagna försörjningspliktiga utgjorde
den 1 januari 1937 cirka 80. Dessutom funnos å arbetshemmen vid
nyssnämnda tid cirka 110 understödstagare.
Statsbidrag till driftskostnaderna vid arbetshem utgår enligt kungörelse
den 9 juli 1920, nr 607, (ändrad 213/1927).
Tidigare innevarande dag har Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för
justitiedepartementet förordnat, att lagarna den 13 mars 1937 om ändrad
lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen, om tvångsuppfostran och angående ändring
i vissa delar av barnavårdslagen skola träda i kraft den 1 januari 1938.
Enligt denna lagstiftning, varigenom lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande örn tvångsuppfostran uppliäves, ävensom
enligt 43 § 4 och 5 mom. barnavårdslagen, sådana dessa lagrum från och
12
Kungl. Maj:ls proposition nr 18.
med den 1 januari 1938 skola lyda enligt lagen den 12 juni 1936, nr 266,
kunna å allmän uppfostringsanstalt intagas vissa ungdomliga brottslingar
ävensom vissa för skyddsuppfostran omhändertagna barn och ungdomar.
Allmän uppfostringsanstalt är anstalt eller anstaltsavdelning, vilken inrättats
av staten för detta ändamål eller av Konungen erkänts såsom allmän
uppfostringsanstalt. Elev å dylik anstalt skall erhålla den särskilda
handledning och tillsyn, som erfordras för hans uppfostran till laglydnad
och skötsamhet. Han skall åtnjuta erforderlig undervisning och utbildas i
jordbruk, hantverk, industriellt yrke eller annat arbete, som med hänsyn
till anlag och förmåga finnes för hans framtida utkomst lämpligt. Vistelsen
å anstalten är av obestämd varaktighet, dock att för brott dömda ävensom
före 18 års ålder för skyddsuppfostran omhändertagna elever skola slutligt
utskrivas senast vid fyllda 21 år samt övriga elever senast tre år efter omhändertagandet.
Där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen
kunna ske, må anstaltens styrelse överlämna honom till fostran och utbildning
utom anstalten. Efter i regel minst ett års vistelse å anstalten
må elev av styrelsen utskrivas på prov (villkorlig utskrivning) men kvarstår
dock såsom elev vid anstalten till dess han slutligt utskrives därifrån.
Staten har för ynglingar inrättat en uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands
län. Genom överenskommelse med staten har svenska diakonisssällskapet
åtagit sig att å Viebäck i Jönköpings län mottaga unga kvinnor,
som skola intagas å uppfostringsanstalt.
Den, som enligt lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandlingblivit
ådömd tvångsarbete, skall förrätta arbetet i allmän tvångsarbetsanstalt;
dock att arbetet även kan förrättas i tvångsarbetsanstalt, som inrättats av
fattigvårdssamhälle och står under offentlig myndighets tillsyn, i vilket fall
fattigvårdssamhället äger njuta viss ersättning av staten (9 §). En lösdrivare
kan dömas till tvångsarbete från och med en månad till och med ett eller
i vissa fall tre år (3 § 2 morn.).
Vidare må enligt 75 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen tvångsarbete
i minst en och högst sex månader ådömas såsom påföljd vid underlåtenhet
av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av arbete, som
anvisats jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen. Även i
sådant fall skall tvångsarbetet förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt; dock
att under vissa förhållanden den dömde i stället kan intagas i kronohäkte
och där hållas till lämpligt arbete (76 § fattigvårdslagen, jfr 72 § barnavårdslagen).
För närvarande finnas endast två tvångsarbetsanstalten båda upprättade
av staten samt avsedda den ena för män (Svartsjö i Stockholms län) och
den andra för kvinnor (Landskrona). Den 1 januari 1937 funnos å dessa anstalter
intagna 246 tvångsarbetare, därav 170 män och 76 kvinnor.
Beträffande intagning å allmän alkoholistanstalt stadgas i alkoholistlagen
den 12 juni 1931 bland annat följande. Den, som är hemfallen åt alkohol
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
13
missbruk, kan i vissa fall enligt beslut av länsstyrelse intagas å allmän
alkoholistanstalt (15—31 §§). Sådan anstalt är antingen anstalt eller avdelning
därav, som av staten inrättats för sådant ändamål, eller ock av landsting,
kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning
därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt (32 §).
Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att fullgöra
det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom
(34 §). Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,
må kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen
å sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen,
må han kvarhållas under en tid av två år (36 §). I vissa fall kan
han emellertid kvarhållas under två år utöver den tid han enligt nyss anförda
bestämmelser längst kunnat kvarhållas (37 §). Vill någon frivilligt
kvarstanna å anstalt efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas,
må sådant medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen
förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes (40 §). Där det
prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne att under
återstoden av den tid, han längst må kvarhållas, eller under viss del därav
på försök vistas utom anstalten (41 §). Har ej före utgången av nämnda tid
fråga väckts örn den permitterades återhämtande, skall beslut meddelas örn
utskrivning (44 §). Har åt alkoholmissbruk hemfallen person frivilligt ingått
å allmän alkoholistanstalt samt skriftligen förbundit sig att stanna å anstalten
under viss tid, som dock ej får överskrida ett år, må han kvarhållas under
den angivna tiden, och skall därvid vad i 34, 40, 41 och 44 §§ stadgats äga
motsvarande tillämpning (50 §).
Statsanstalterna äro statens alkoholistanstalt å Venngarn samt de i samband
med statens tvångsarbetsanstalter anordnade statens alkoholistanstalter
å Svartsjö och i Landskrona. Av de erkända alkoholistanstalterna, vilka
äro sex till antalet, är en anordnad av Göteborgs stad och fem av stiftelser
eller föreningar.
Helt vid sidan av alkoholistlagen verka de statsunderstödda enskilda
alkoholistanstalterna, för närvarande tre till antalet. Vistelsen å sådan
anstalt har för den intagne ingen obligatorisk karaktär. Önskar han avbryta
vistelsen före den tidigare överenskomna tidpunkten, kan han icke hindras
därifrån. I vissa fall kan emellertid allmän alkoholistanstalt permittera
tvångsinternerade och frivilligt ingångna till enskild anstalt. Örn i dylikt
fall en permitterad person bryter mot permissionsvillkoren, därigenom att
han egeuvilligt lämnar den enskilda anstalten, kan han tvångsvis återhämtas
till den allmänna anstalt, från vilken han permitterats.
Antalet å alkoholistanstalter intagna utgjorde den 1 november 1937: i
statens anstalter 396, i erkända anstalter 507 och i statsunderstödda enskilda
anstalter 139, sammanlagt 1,042, därav 737 tvångsinternerade och 166 frivilligt
internerade enligt alkoholistlagen.
Jämlikt kungörelse den 27 maj 1932 (nr 218) lämnar staten vissa bidrag
till erkända och enskilda alkoholistanstalter, dock allenast under förutsätt
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
ning, att för medellösa eller mindre bemedlade avgifterna till anstalten icke
överstiga vissa i kungörelsen angivna låga belopp.
Enligt 1 § olycksfallsförsäkringslagen är envar arbetare, där ej i lagen
annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.
Med arbetare förstås enligt 2 § envar, som mot avlöning användes till arbete
för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning
utan avlöning utför dylikt arbete. Vidare stadgas i 2 §, att där Konungen
i fråga örn anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt så förordnar,
skall den, som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning, anses
såsom arbetare enligt lagen, ändock att han ej användes till arbete för annans
räkning. Enligt en särskild bestämmelse i 2 § skola vissa personer, ehuru
de utföra arbete för annans räkning, icke anses såsom arbetare enligt lagen.
35 § innehåller slutligen bestämmelser örn rätt för arbetsgivare att frivilligt
försäkra dels annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels
ock obligatoriskt försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete.
Den, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för skada till
följd av olycksfall i arbete, skall enligt 1 § yrkessjukdomsförsäkringslagen
anses vara försäkrad jämväl för vissa i lagen angivna yrkessjukdomar.
Tidigare behandling av frågan.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård framhöll i sin förut omnämnda
skrivelse den 30 juni 1926 bland annat, att då de försörjningspliktiga,
som intagits å arbetshem eller fattigvårdsanstalt för fullgörande av
arbete, vore fullt arbetsföra och endast under kortare tid vore avstängda
från sin fullständiga frihet i syfte att bliva fostrade till att bättre fullgöra
sina skyldigheter, syntes vägande skäl tala för att de komme i åtnjutande
av olycksfallsförsäkringslagens förmåner. Detsamma borde gälla även personer,
intagna i skyddshem eller å alkoholistanstalter. Anslutningen till
olycksfallsförsäkringslagen borde helst ske obligatoriskt.
Styrelsen för Långmora arbetshem anförde i sin skrivelse den 20 juli 1926,
att syftet med intagningen av försörjningspliktiga i arbetshem vore att söka
påverka deras viljeriktning, så att de efter utskrivningen försörjde sig och
de sina. De sysselsattes å arbetsliemmen med jordbruks- och hantverksarbeten.
Skulle ett olycksfall medföra bestående invaliditet, utan att livränta
utginge, hade ju den internerades försörjningsmöjlighet under interneringstiden
blivit försämrad. De intagna utförde arbeten för arbetshemmens
räkning under samma betingelser som vanliga lönarbetare, även örn de
icke erhölle kontant avlöning. Förutom kläder, mat och bostad erhölle de
vid Långmora arbetshem intagna emellertid flitpenningar, som kunde uppgå
till högst 50 öre för arbetsdag. Skulle obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten
ej kunna erhållas, hemställdes örn frivillig försäkring. Yad
som anförts rörande å arbetsliemmen internerade gällde enligt styrelsens
15
Kungl. Majus proposition nr 18.
mening även beträffande å alkoliolistan stal ter, skyddshem och försörjningshem
m. fl. anstalter intagna.
Berörda framställningar remitterades till riksförsäkringsanstalten, som den
24 september 1926 avgav utlåtande i ämnet.
Anstalten framhöll därvid till en början att såsom allmän regel torde
kunna sägas, att ifrågavarande personer, vilka vore ålagda att tvångsvis
utföra visst arbete, icke omfattades av olycksfallsförsäkringslagen. Viss
tvekan kunde dock föreligga beträffande försörjningspliktig person, som utförde
honom av fattigvårds- eller barnavårdsnämnd ålagt arbete utan att
vara intagen å anstalt, således i regel hos enskild arbetsgivare. Om sådan
person vore att anse som arbetare enligt lagen kunde ej avgöras annat än
på grund av omständigheterna i varje särskilt fall.
Riksförsäkringsanstalten vore principiellt av den uppfattningen, att olycksfallsförsäkringslagstiftningen
borde utsträckas att omfatta de i nämnda framställningar
omförmälda kategorierna av arbetsskyldiga. Dessa personer
sysselsattes i allmänhet med verkligt yrkesarbete, såsom jordbruk, skogsbruk,
trädgårdsskötsel, snickeri- och skrädderiarbete m. m. De vore endast
för begränsad tid ålagda den ifrågavarande arbetsskyldigheten. Ett olycksfall
under arbete kunde medföra hinder eller ökad svårighet för vederbörande
att sedermera kunna försörja sig och sin familj, varigenom syftet
med arbetsföreläggandet skulle i avsevärd mån förfelas. Billigheten krävde,
att ifrågavarande personer på ett eller annat sätt bereddes skälig olycksfallsersättning.
Riksförsäkringsanstalten hade emellertid uppmärksammat, att i arbetsliemmen
funnes icke blott försörjningspliktiga, som förelagts arbete, utan
även understödstagare, som vore i någon mån arbetsföra men icke lämpligen
kunde behållas å vanlig fattigvårdsanstalt. Då dessa torde sysselsättas
med ungefär samma arbeten som de försörjningspliktiga, kunde det
synas ligga en orättvisa i att icke även understödstagarna erhölle ersättning
för olycksfall i arbete, i synnerhet om understödet vore av tillfällig natur.
Vidare förekomme det, att fullt arbetsföra personer för längre eller kortare
tid intoges å kommunernas försörjningsanstalter och där utförde anvisat
arbete. Det skulle kunna göras gällande, att dylika fullt arbetsföra personer
likaväl som de i arbetshem intagna försörjningspliktiga borde beredas ersättning
vid olycksfall i arbete. Sistnämnda personer hade emellertid frivilligt
sökt fattigvårdens understöd, under det att de i arbetshem m. m. intagna försörjningspliktiga
tvingades att utföra visst arbete i syfte att uppfostras till
att försörja sina närmaste. Aven om det kunde vara önskvärt att bereda
de frivilligt intagna, i den mån de tillfälligt åtnjöte fattigvård, rätt till olycksfallsersättning,
funné riksförsäkringsanstalten det svårt att kunna avgränsa
dessa från övriga i fattigvårdsanstalter intagna understödstagare. Att uppdraga
en gräns mellan fullt arbetsföra och i mindre grad arbetsföra understödstagare
torde icke låta sig göra. Man kunde emellertid tänka sig fri
villig försäkring för understödstagare, som användes till verkligt arbete å
fattigvårdsanstalter eller arbetshem.
Beträffande alkoholistanstalterna framhöll riksförsäkringsanstalten, att.
förutom allmänna alkoholistanstalter iiven enskilda sådana funnes, där alkoholister
frivilligt intoges. Skillnaden mellan dessa olika anstalter vore ej
alltid utpräglad. Överföring kunde ske från allmän till enskild anstalt, varvid
så till vida tvång till kvarstannande å den sistnämnda funnes att, om
vederbörande lämnade densamma, han kunde återföras till den allmänna
anstalten. För patienter å dylika enskilda anstalter kunde ifrågasättas frivillig
försäkring för olycksfall i arbete.
16
Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.
I fråga om formen för beredande av olycksfallsersättning kunde antingen
direkt ersättningsplikt eller obligatorisk försäkring ifrågakomma. Då frågan
anginge även kommuner och enskilda anstalter, syntes den obligatoriska
försäkringsformen böra väljas. Med hänsyn till de betydande belopp, vartill
kapitalvärdet av livräntor kunde uppgå, kunde det ej gärna ifrågasättas
att föreskriva direkt ersättningsplikt. Införande härav skulle ock nödvändiggöra
särskilda anordningar för fastställande av ersättningar m. m.
På grund av ersättningsfrågans jämförelsevis ringa omfattning kunde
emellertid tänkas, att staten, som lämnade bidrag till vissa av ifrågavarande
icke-statliga anstalter, skulle åtaga sig att jämväl utgiva ersättning vid olycksfall
i arbete i sådana anstalter. Då emellertid betänkligheter kunde göras
gällande mot att staten åtoge sig ersättningsplikt i fråga örn icke statliga
institutioner, ansåg sig riksförsäkringsanstalten icke böra framställa förslag
i denna riktning.
Biksförsäkringsanstaltens förslag innebar — bortsett från i skyddshem
intagna, vilka som nämnts enligt kungörelse den 1 december 1933 (nr 643)
numera omfattas av olycksfallsförsäkringslagen — att obligatorisk försäkring
skulle gälla för envar, som intagits å allmän alkoholistanstalt eller som
enligt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen utförde honom å
fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest förelagt arbete. Erforderliga bestämmelser
i ämnet borde intagas i en särskild författning; och skulle beträffande
försäkringen i tillämpliga delar gälla stadgandena i olycksfallsförsäkringslagen,
dock med vissa modifikationer. Sålunda skulle, örn skadad
person vore intagen å anstalt, sjukpenning eller livränta ej till honom utgivas
förrän från och med den dag, då han blivit utskriven från anstalten eller
eljest i vederbörlig ordning lämnat densamma. Vidare skulle den skadades
årliga arbetsförtjänst icke få beräknas högre än till 1,500 kronor, motsvarande
det belopp, som av anstalten i utlåtande den 6 augusti 1926 rörande
ersättning för kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring föreslagits som
antagen arbetsförtjänst för värnpliktiga i allmänhet. Konungen skulle äga
medgiva, att frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
bolag finge äga rum för dels å fattigvårdsanstalt eller arbetshem intagen
understödstagare, som där användes till arbete, dels den, som vore intagen
å enskild alkoholistanstalt, vilken åtnjöte statsbidrag.
Från riksförsäkringsanstaltens beslut anmäldes flera skiljaktiga meningar.
Ledamoten Sidvall, med vilken byråcheferna Odelstierna och Östrand instämde,
ansåg ersättningsrätt böra tillkomma även understödstagare enligt
fattigvårdslagen, vilka, utan att vara intagna till stadigvarande försörjning å
fattigvårdsanstalt, å sådan anstalt eller arbetshem förrättade arbete, som av
fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisades. Lämpligast vore måhända,
att, vad stat och kommun anginge, försäkringsplikten utbyttes mot ersättningsplikt,
dock med ersättningsfrågornas prövning av riksförsäkringsanstalten
och rätt för kommun att taga frivillig försäkring.
Byråchefen von Schulzenheim ifrågasatte, att staten skulle utgiva ersättning
till sådana, som tvångsvis utförde arbete enligt 71 § fattigvårdslagen, ävensom
till sådana, som intagits å alkoholistanstalter och där utförde arbete,
ändå att ej anstalten dreves av staten. Aven vissa å arbetshem och arbets
-
17
Kungl. Majus proposition nr 18.
inrättningar frivilligt intagna personer, som vore friska och arbetsföra, borde
vara berättigade till olycksfallsersättning, enär av dem utfört arbete ofta
vore att likställa med kommuns eller landstings nödkjälpsarbete. Örn statsverket
ansåges icke kunna åtaga sig kostnaderna för olycksfallsersättningen,
borde de inbegripas under olycksfallsförsäkringslagen genom ett tillägg till
2 § eller i annan ordning. I alla övriga fall av sluten fattigvård, vilken
icke vore av stadigvarande karaktär, vore sådan fattigvård så gott som undantagslöst
sjukvård eller därmed likställd vård, och det syntes ej motiverat
att i sådana fall tillerkänna vederbörande rätt till olycksfallsersättning, lika
litet som beträffande patienter å de allmänna sjukhusen och dylika inrättningar,
där arbetet mer vore att betrakta som ett led i erforderliga åtgärder
för återställande av den sjukes hälsa.
Efter remiss avgav försäkringsrådet den 28 januari 1927 utlåtande i ärendet
och anförde därvid huvudsakligen följande.
Riksförsäkringsanstaltens förslag ginge väsentligen utöver de grunder, på
vilka olycksfallsförsäkringslagen vore byggd. Denna förutsatte för rätt till
ersättning vid olycksfall i arbete ett fritt arbetsavtal och att avlöning utginge
för arbetet (frånsett eventuellt personer, som för yrkesutbildning använts
till arbete). Här vore fråga örn personer, som på grund av försummelse
att fullgöra sina skyldigheter eller av därmed jämförlig orsak internerades
— med arbetsskyldighet — för att uppfostras eller undergå kurativ
behandling. Det tvång, som här förelåge från samhällets sida gent emot
den enskilde, anfördes såsom det närmaste skälet till den föreslagna försäkringen.
Men skulle ett dylikt skäl äga giltighet borde i första hand försäkringens
förmåner utsträckas till personer, som, utan att hava gjort sig skyldiga
till någon förseelse, enligt gällande lagbestämmelser vore skyldiga att deltaga
i undervisning, däri arbete med olycksfallsrisk förekomme. Dessa
förmåner borde även med lika rätt tillkomma personer, som intoges å sjukvårdsinrättningar
och som där hade att underkasta sig arbete ingående i
den kurativa behandlingen. Jämväl andra fall förekomme, då samhället eller
komnran utkrävde, med tvångsmedel, arbetsprestationer av sina medborgare,
utan att dessa i händelse av olycksfallsskada enligt gällande bestämmelser
vore berättigade till ersättning.
Innan man inläte sig på en lagstiftning örn obligatorisk försäkring för de
i riksförsäkringsanstaltens förslag avsedda kategorierna, syntes det vara skäl
att mera ingående, eventuellt i samband med en mera genomgripande revision
av socialförsäkringslagstiftningen, undersöka konsekvenserna av en
dylik åtgärd.
Om det emellertid skulle anses vara av särskild betydelse för kommunerna,
eventuellt enskilda, att erhålla försäkring till förmån för ifrågavarande
personer i de försäkringsinrättningar, som upprättats eller upprättades för
handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen, torde det icke vara förenat
med någon större olägenhet att medgiva frivillig försäkring i dessa
inrättningar. I dylikt fall torde erfordras ett tillägg till bestämmelserna i
35 § olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande de i statens anstalter intagna kunde det möjligen befinnas
lämpligast att förfara i enlighet med Kungl. Majis beslut den 23 januari
1925 angående olycksfallsersättning till fånge eller tvångsarbetare.
Försäkrings inspektionen avgav utlåtande i ärendet den 11 maj 1927 och
anförde därvid följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 18. 25(2 87 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 18.
I likhet med försäkringsrådet ansåge försäkringsinspektionen, att rätt till
ersättning vid olycksfall i arbete ej borde tillerkännas nu ifrågavarande kategorier
av arbetsskyldiga, förrän konsekvenserna av en sådan åtgärd mera
ingående undersökts.
Skulle det emellertid anses, att åtgärden nu borde vidtagas, syntes rätt
till ersättning böra tillkomma ej allenast dem, som ålagts arbetsplikt av
länsstyrelse, barnavårdsnämnd eller fattigvårdsnämnd, utan jämväl dem, som
på egen begäran intagits å fattigvårdsanstalt eller allmän alkoholistanstalt.
Det syntes nämligen icke skäligt, att till exempel den, som icke gjort sig
skyldig till sådan försummelse, att arbetsplikt ålagts honom, men som av
nöden tvingats in på fattigvårdsanstalt och där användes till arbete, skulle
vara utan rätt till sådan olycksfallsersättning, som skulle tillkommit honom,
därest arbetsplikt ådömts honom på grund av hans försumlighet som familjeförsörjare.
Vidare ansåge försäkringsinspektionen, att kommunerna och
anstalterna icke borde åläggas försäkringsplikt. Kommunerna borde i stället
åläggas ersättningsplikt gentemot dem, som användes till arbete vid kommunala
anstalter, och staten borde åtaga sig ersättningsplikt gentemot dem,
som användes till arbete vid sådan enskild anstalt, som åtnjöte statsunderstöd.
Ville en kommun försäkra sin ersättningsplikt, borde den hava rätt
att göra det i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt försäkringsbolag, som
meddelade försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, eller i annan försäkringsanstalt.
Örn försäkring icke tagits eller örn den tagits i försäkringsanstalt,
som icke meddelade försäkring enligt nämnda lag, borde riksförsäkringsanstalten
äga bestämmanderätt i ersättningsfrågor. Förslaget att
staten skulle övertaga ersättningsplikten gentemot dem, som arbetade vid
statsunderstödd enskild anstalt, kunde motiveras därmed, att sådan anstalt
icke skulle kunna underlåta att försäkra sin ersättningsjdikt, och att sålunda
statens övertagande av densamma endast innebure, att staten genom att
befria anstalten från utgiften för försäkringen i oväsentlig mån höjde sitt
understöd åt anstalten.
Såsom förut omnämnts fann Kungl. Majit i beslut den 22 oktober 1927
de föreliggande framställningarna icke för det dåvarande föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
Ku föreliggande förslag.
Förslagets huvudgrunder.
Enär det under ärendets tidigare behandling ifrågasatts att införa rätt till
ersättning även för vissa å fattigvårdsinrättningar eller arbetshem intagna
understödstagare, hänvände sig riksförsäkringsanstalten, sedan anstalten erhållit
sitt den 22 juni 1928 meddelade utredningsuppdrag, till statens inspektör
för fattigvård och barnavård med begäran örn ett uttalande i ämnet.
Denne infordrade i anledning härav yttranden av fattigvårdsdirektörerna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle.
Fattigvårdsclirektören i Stockholm anförde i huvudsak följande.
I enlighet med stadgandena i 32 och 70 §§ fattigvårdslagen hade anordningar
vidtagits för beredande av lämpligt arbete för de å stadens fattigvårdsanstalten
intagna, såsom yttre och inre renhållning, vedsågning, bakning,
tvätt, mangling, skomakeri, skrädderi och snickeri. Vid de arbetshem,
som upplåtits för klientel från Stockholms stad, förekomme jordbruksarbete
och trädgårdsskötsel i mycket stor utsträckning. Av de å arbetshemmen in
-
19
Kungl, Majus proposition nr 18.
tagna vore de försörjningspliktiga att betrakta som fullt arbetsföra och det
av dem utförda arbetet som fullt dagsverke. Även övriga å arbetshemmen
intagna (understödstagare) vore i större eller mindre grad arbetsföra, men
det förekomme att de under längre eller kortare tider på grund av svaghet
eller oförmåga till tyngre arbete måste anvisas lättare arbeten. Det av de
sistnämnda utförda arbetet vore därför ofta minimalt och kunde i stor utsträckning
ej betecknas som verkligt dagsverke. Vad beträffade de å stadens
fattigvårdsanstalter varaktigt omhändertagna kunde de i flertalet fall icke
betraktas som fullt arbetsföra. Många sysselsattes endast några timmar
om dagen med lättare arbete, vilket ej kunde betraktas som arbete i verklig
mening. Dessa varaktigt omhändertagna ägde ej ens under de gynnsammaste
yttre betingelser förmåga att försörja sig utan fattigvård. Under
vintermånaderna och under tider av omfattande arbetslöshet ökade emellertid
antalet fullt arbetsföra understödstagare vid fattigvårdsanstalterna.
Dessa understödstagare utförde också i de flesta fall ett fullgott arbete men
hade av olika skäl måst söka inträde å fattigvårdsanstalt, då de saknat försörjningsmöjligheter
i öppna marknaden. Mångå av dem hade emellertid
under den tid, de ej vore intagna å anstalt, ej något ordnat arbete och
eftersträvade ej heller sådant utan tillbringade den varma årstiden kringströvande
från ort till ort. Skäl att anordna olycksfallsförsäkring för understödstagarna
av det ena eller andra slaget syntes av anförda skäl ej föreligga.
Hänsyn borde även tagas till den omständigheten att fattigvården,
oberoende av eventuellt olycksfall, under största delen av deras återstående
liv längre eller kortare tider måste ingripa för att försörja dem och att sålunda
erforderligt underhåll bereddes dem från »arbetsgivarens» (fattigvårdssamhällets)
sida. En gränsdragning mellan varaktigt och tillfälligt understödda
vore hart när omöjlig att genomföra, enär en å fattigvårdsanstalt
frivilligt intagen understödstagare som regel ägde rätt att när som helst
utskriva sig från anstalten. Bland dem, som man med hänsyn till arbetsförmåga
och tidigare sysselsättning hade anledning betrakta endast som tillfälligt
understödda, funnes många, som kvarstannade å anstalten en avsevärd
tidrymd och alltså måste betraktas som varaktigt omhändertagna.
Å andra sidan förekomme det ofta att de, som med hänsyn till deras psykiska
och fysiska förutsättningar måste anses vara i behov av varaktig vård,
begärde utskrivning efter en mycket kort tidrymd. Fattigvårdsdirektören
uttalade sig för att staten åtoge sig utgiva ersättning för sådana å arbetshem
eller å fattigvårdsanstalt enligt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen
intagna försörjningspliktiga, vilka skadades genom olycksfall i
arbete.
Fattigvårdsdirelitören i Göteborg framhöll bland annat, att dagsverken å
fattigvårdsanstalterna utfördes dels av fullt arbetsföra, dels av sådana som
av skilda orsaker ej vore fullt arbetsföra. De verkligt arbetsföra försörjnings -tagarna vore å fattigvårdens anstalter ett mycket litet fåtal och tillhörde
som regel den kategori, som slikte sig anstaltsvård under vintermånaderna
men under den varma tiden förde ett vagabonderande liv. Att för dem ordna
olycksfallsförsäkring vore icke motiverat. Gränsen mellan dem och de övriga
vore för övrigt svår att draga med hänsyn till att alla grader av arbetsförmåga
vore representerade. Att göra en uppdelning av understödstagarna i
stadigvarande och tillfälligt försörjda vore svårt eller omöjligt, emedan försörjningstagarna
som regel niir som helst kunde erhålla utskrivning. Fattigvårdsdirektören
anslöt sig till den av byråchefen von Schulzenheim inom
riksförsäkringsanstalten uttalade särskilda meningen.
20
Kungl. Majus proposition nr 18.
Fattigvårdsdirelctören i Malmö anförde, att beträffande sådana personer,
vilka intagits å fattigvårdsanstalt för försörjning oell som där utförde arbete
endast mer eller mindre tillfälligt, borde någon försäkring ej ifrågakomma.
Vad anginge personer, som intoges uteslutande för att fullgöra arbete och
beträffande vilka det vore förutsatt, att de inom längre eller kortare tid
skulle utskrivas för att på den enskilda arbetsmarknaden förtjäna sitt uppehälle,
vore en försäkring för olycksfall i arbete befogad.
Av fattigvårdsdirelctören i Norrköping framhölls även, att det vore svårt
att draga en gräns mellan stadigvarande och tillfälligt försörjda samt att
försäkring ej borde anordnas för försörjningstagarna.
Fattigvårdsdirelctören i Hälsingborg ansåg, att de å arbetshem eller fattigvårdsanstalt
intagna försörjningspliktiga borde omfattas av försäkringen
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Vad beträffade understödstagare, som vore
intagna å fattigvårdsanstalt till full och varaktig försörjning, förelåg icke
något behov av försäkring, ej heller för sådana av nyssnämnda kategori,
som på grund av oordentligt uppförande blivit avhysta från ålderdomshemmen
och intagna å arbetshem. Svårigheter förelåge att draga gränsen mellan
varaktigt och tillfälligt försörjda. Av de senare skulle i varje fall endast
kunna ifrågakomma till försäkring yngre personer, som vore tillfälligt intagna.
Slutligen anförde fattigvårdsdirelctören i Gävle huvudsakligen följande.
Försörjningspliktiga, som internerats å arbetshem eller fattigvårdsanstalt
eller eljest förelagts arbete, borde bliva medtagna i olycksfallsförsäkringen.
Det vore här ofta fråga örn unga människor. Utan tvivel skulle det på grund
av arbetsföreläggandets tvångskaraktär väcka mycken bitterhet, örn en genom
olycksfall i arbete skadad person icke tillerkändes ersättning. Beträffande
understödstagarna läge saken annorlunda till. De vore i de flesta fall mottagna
till varaktig försörjning på grund av oförmåga att reda sig själva.
Drabbades de av olycksfall, som medförde^ kvarstående men, komme de att
erhålla vård i för dem lämplig anstalt. A fattigvårdsanstalten^ mottoges
visserligen understundom unga personer på grund av övergående sjukdom,
och dessa finge väl ibland under konvalescenstiden biträda med förekommande
sysslor, men detta arbete vore ganska obestämt till art och tid och syntes
närmast vara att jämföra med arbete för egen räkning i hemmet. Förhållandet
torde vara detsamma på sjukhusen, vilkas patienter lika väl kunde ifrågasättas
bliva medtagna i försäkringen. I regelbundet dagsverksarbete sysselsattes
huvudsakligen endast sådana understödstagare, som vore varaktigt
omhändertagna. Gränsen mellan varaktigt och tillfälligt omhändertagna vore
helt flytande och kunde svårligen dragas på annat sätt än enligt fattigvårdsstatistiken,
nämligen att vård under sex månader betraktades som tillfällig.
Några korrekta uppgifter örn dagsverken för tillfälligt vårdade kunde icke
lämnas.
Med åberopande av de sålunda avgivna yttrandena framhöll statens inspektör
för fattigvård och barnavård i skrivelse den 12 juni 1936, att något intresse
inom fattigvårdskretsar i syfte att få understödstagare medtagna i
olycksfallsförsäkringen ej syntes föreligga. Att de å arbetshem intagna understödstagarna
skulle sättas i annan ställning än de å de primärkommunala
fattigvårdsanstalterna intagna syntes ej heller påkallat, enär det av dem utförda
arbetet hade lika ringa värde, vare sig de vistades å arbetshem eller
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
å hemkommunernas fattigvårdsanstalten Vidare betonades, att svårigheten
för kommunerna att draga en gräns mellan stadigvarande och tillfälligt försörjda
samt att lämna uppgift örn dagsverken för de sistnämnda torde vara
så stor, att åtgärderna ej alls med någon grad av sannolikhet kunde åstadkommas.
lliksförsäJcringsanstalten har i sitt utlåtande den 24 mars 1937 anfört:
Vad angår frågan örn olycksfallsersättning åt personer, som äro intagna
å arbetshem, fattigvårdsanstalter och alkoholistanstalter, framställdes mot
riksförsäkringsanstaltens förslag den 24 september 1926 vissa principiella
erinringar. Beträffande omfattningen av rätten till olycksfallsersättning framhöll
sålunda försäkringsrådet, att örn tvånget till arbete från samhällets sida
anfördes som närmaste skäl till den föreslagna försäkringen, borde dess
förmåner utsträckas att omfatta personer, som vore skyldiga deltaga i undervisning
med olycksfallsrisk, iivensom personer, som vore intagna å sjukvårdsinrättningar
och där hade att underkasta sig arbete, ingående i den kurativa
behandlingen. Även andra fall förekomme, då samhället eller kommuner
med tvångsmedel utkrävde arbetsprestationer av sina medborgare utan att
dessa vore berättigade till ersättning. Konsekvenserna av den föreslagna
lagstiftningen borde närmare undersökas. Försäkringsinspektionen anslöt sig
till försäkringsrådet i sistnämnda hänseende och framhöll dessutom, att rätt
till ersättning borde tillkomma järn vill den, som på egen begäran intagits å
fattigvårdsanstalt eller allmän aikoliolistanstalt.
I anledning härav får riksförsäkringsanstalten erinra, att genom lagändringen
den 14 juni 1933 (nr 349) olycksfallsförsäkringslagen i vissa fall
efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande (kungörelse nr 643/1933) erhållit
tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning. Beträffande elever
vid den högre undervisningen och folkundervisningen framlade riksförsäkringsanstalten
år 1932 ett förslag till frivillig försäkring, men i enlighet med
departementschefens uttalande i propositionen nr 174/1933 fann Kungl. Majit
sådan försäkring icke för det dåvarande böra komma till stånd.
Då försäkringsrådet möjligen bland annat åsyftar personer, som fullgöra
medborgerlig förpliktelse enligt brandstadgan, erinras, att riksförsäkringsanstalten
i skrivelse den 24 september 1936 föreslagit att olycksfalls- och
yrkessjukdomsförsäkringslagarna skola omfatta även dessa personer m. ff.
Införande av rätt till olycksfallsersättning för understödstagare enligt
fattigvårdslagen har avstyrkts av i ärendet hörda fattigvårdsdirektörer och
statens inspektör för fattigvård och barnavård, och synas de därvid anförda
skälen vara av den styrka, att ersättningsrättens utsträckande till
sådana understödstagare ej bör ifrågasättas.
Tillräckliga skäl synas ej föreligga att låta rätten till ersättning omfatta
patienter å allmänna sjukvårdsinrättningar. Det av konvalescenter där såsom
ett led i behandlingen utförda arbetet torde utgöras endast av lättare sysslor,
vilka ej medföra någon mera avsevärd olycksfallsrisk.
På grund av vad nu anförts anser sig riksförsäkringsanstalten, så vitt nu
är i fråga, böra i huvudsak i avseende å omfattningen vidhålla sitt förslagav
år 1926 — utom i vad det avsåg skyddshemselever -— nämligen att rätt
till olycksfallsersättning beredes dem, som enligt 71 § fattigvårdslagen och
72 § barnavårdslagen utföra dem å fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest
förelagt arbete ävensom å allmänna alkoholistanstalter intagna personer.
Dock vill anstalten föreslå att även personer, intagna å enskild alkoholistanstalt,
som åtnjuter statsbidrag, få åtnjuta samma rätt. Sådan anstalt torde
numera stå i nära samverkan med de allmänna anstalterna. Sålunda förekommer
att å allmän anstalt internerad permitteras för intagning å enskild
anstalt.
22 Kungl. Majus proposition nr 18.
Beträffande formen för beredande av olycksfallsersättning kunna olika
alternativ tänkas.
a) Ersättningsplikt. Införande av ersättningsplikt på detta område skulle
väl kunna äga rum i de fall, då arbetsgivaren är staten eller landsting eller
större kommun. Beträffande mindre kommuner och enskilda anstalter synes
åter den med ersättningsplikten förenade ekonomiska risken kunna bliva
alltför stor. Kapitalvärdet av en livränta till en helinvalid kan numera uppgå
till 40,000 ä 50,000 kronor, i vissa fall mera. Därtill kommer att, då kommuner
ålagts försäkringsplikt beträffande sin verksamhet i allmänhet, däribland
även beträffande vissa anstalter för yrkesutbildning, det icke synes lämpligt
att beträffande ifrågavarande gren av deras verksamhet stadga direkt ersättningsskyldighet.
b) Frivillig försäkring utan samband med ersättningsplikt. Enär avsikten
är att bereda ifrågavarande personer effektiv hjälp vid olycksfall, som nedsätter
arbetsförmågan, skulle en dylik anordning ej med någon säkerhet leda
till _ målet. Det kan nämligen befaras att i en del fall möjligheten till frivillig
försäkring ej skulle komma att begagnas.
c) Obligatorisk försäkring. Genom införande av sådan försäkring skulle
vissa olägenheter, som äro förbundna med de i det föregående nämnda alternativen,
avhjälpas. Samtliga nu ifrågavarande personer skulle vara tillförsäkrade
en laglig rätt till ersättning, att i enlighet med olycksfallsförsäkringslagens
grunder bestämmas och utgivas av vederbörande försäkringsinrättning.
Beträffande anordnandet av sådan försäkring skulle man kunna
tanka sig, att en särskild författning i ämnet utfärdades, vilken då skulle
innehålla i huvudsak samma bestämmelser som enligt riksförsäkringsanstaltens
. förslag 1926. En annan möjlighet är att i olycksfallsförsäkringslagen
intagas erforderliga föreskrifter, eventuellt på det sätt att Konungen bemyndigas
förordna örn försäkringsplikt liksom i fråga örn elever vid vissa anstalter
för yrkesutbildning. Sistnämnda anordning skulle kunna medföra
viss fördel under förutsättning, att föreskriften i ämnet hölles mera allmän,
sa att Konungen eventuellt skulle kunna förordna örn försäkringspliktens utsträckning
till andra liknande anstalter. En olägenhet med hithörande bestämmelsers
införande i olycksfallsförsäkringslagen vore, att särskilda stadganden
torde erfordras, bland annat beträffande utgivande av ersättningar under den
tid vederbörande är intagen å anstalt samt beträffande beräknande av den
årliga arbetsförtjänsten.
Emot införande av obligatorisk försäkring på området hava emellertid
såväl försäkringsrådet och försäkringsinspektionen som vissa ledamöter i
riksförsäkringsanstalten framfört erinringar. Kungl. Majit har ock avslagit
riksförsäkringsanstaltens förslag i ämnet.
d) Ersättning av statsmedel. Av försäkringsinspektionen har föreslagits,
att olycksfallsersättning i förekommande fall skulle utgivas av statsmedel
icke allenast beträffande statliga anstalter utan även ifråga örn enskilda anstalter,
som åtnjuta statsbidrag. För de sistnämnda innebure detta allenast
en viss höjning av statsbidraget.
Ur statsfinansiell synpunkt vore ett åtagande från statens sida att utgiva
ersättning i ifrågavarande fall säkerligen av ringa betydelse. Till belysning
härav torde få anföras, att hela antalet å allmänna och enskilda alkoholistanstalter
intagna personer torde uppgå till något över 1,000 personer, därav
a statliga anstalter omkring 400. Å arbetsliemmen belöper sig antalet försörjningspliktiga
till omkring 80 ä 90. Därtill komma försörjningspliktiga,
som. ålagts utföra. arbete å fattigvårdsanstalt eller utanför sådan anstalt,
vanligen hos enskild person. Det torde med säkerhet kunna antagas, att
antalet sådana är mycket ringa. I allmänhet torde dylika försörjningsplik
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
tiga överföras till arbetsliemmen. Därest statsverket skulle åtaga sig bestrida
olycksfallsersättningar även för sådana personer, som icke liro intagna å
statliga anstalter, torde kostnaden i allt fall bliva ganska obetydlig, i synnerhet
som kontant ersättning ej torde böra utgå under den tid vederbörande
är intagen å anstalt.
Vissa principiella skäl kunna emellertid anföras mot att statsverket åtager
sig ifrågavarande ersättningsskyldighet i vad den avser personer, som icke
äro intagna å statliga anstalter. Särskilt kan det anses betänkligt, att staten
ikläder sig vissa kostnader för fattigvårdssamhällena, i den män förelagt
arbete utföres av försörjningspliktiga å fattigvårdsanstalt eller hos enskilda,
i sistnämnda fall såvida ej olycksfallsförsäkringslagen är tillämplig.
I detta sammanhang kan erinras, att riksförsäkringanstalten ifråga örn
ersättning för olycksfall m. m. till dem, som fullgöra medborgerlig förpliktelse
enligt brandstadgan, i sitt utlåtande den 24 september 1936 intagit
den ståndpunkten att, då brandväsendet är en kommunernas angelägenhet,
kostnaden för olycksfallsersättning m. m. borde åvila kommunerna. Försäkringsrådet
har emellertid i avgivet utlåtande föreslagit, att ersättning i
dylika fall skall utgå av statsmedel. Aven om riksförsäkringsanstaltens uppfattning
i detta avseende skulle godkännas, synes förhållandet vara annorlunda
i de fall, då personer skadas, som intagits i statsunderstödda anstalter.
Beträffande de fall, då försörjningspliktiga utföra arbete å fattigvårdsanstalt
eller utanför sådan anstalt, borde visserligen kommunerna åläggas
kostnaden, men med hänsyn till det ringa antalet fall och då det här
gäller ett arbetsföreläggande av samma ai*t, som det som föranleder intagande
å arbetshem, synas särskilda bestämmelser för sistnämnda fall ej lämpligen
böra införas.
Därest principiella skäl ej anses lägga hinder i vägen, finner riksförsäkringsanstalten
alltså lösningen av förevarande fråga enklast kunna ske på
det sätt, att statsverket åtager sig utgiva ifrågavarande ersättningar. En
särskild förordning härom torde efter riksdagens hörande böra utfärdas.
Enligt anstaltens mening vore i så fall lämpligt, att denna förordning omfattade
även tvångsarbetare. Med tvångsarbetsanstalterna äro nämligen förenade
vissa statens alkoholistanstalter, och klientelet å dessa bägge slag av
anstalter torde i många fall vara likartat. Såväl tvångsarbetsanstalterna
som alkoholistanstalterna fullfölja enligt modern uppfattning vissa sociala
ändamål, vilket bland annat tagit sig uttryck däri, att bäggedera höra under
socialdepartementet.
Vidare vill riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, örn icke hit också böra
hänföras elever å allmän uppfostringsanstalt. Enligt Kungl. Majis brev den
23 januari 1925 skall fråga örn olycksfallsersättning till den, som enligt
domstols förordnande är intagen å allmän uppfostringsanstalt, på samma
sätt som i fråga om fångar underställas Kungl. Maj:ts prövning. Emellertid
kunna å dylik anstalt även andra lin de nyss nämnda finnas intagna.
I 43 § 4 mom. barnavårdslagen stadgas, att skyddsliemselever över
femton år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.
Sistnämnda slag av å uppfostringsanstalt intagna elever
omfattades av riksförsäkringsanstaltens förslag 1926 rörande å arbetshem
m. in. intagna. Enligt 43 tj 5 mom. kunna personer direkt intagas å uppfostringsanstalt.
Med hänsyn till önskvärdheten av att samtliga elever å
uppfostringsanstalter bliva berättigade till ersättning och enär i så fall bestämmelserna
rörande ersättning till fångar ej lämpligen torde kunna tilllämpas,
synas starka skid tala för att ifrågavarande elever hänföras under
de föreskrifter, som äro avsedda att gidia för ersiittning till å arbetshem
m. m. intagna. I detta sammanhang erinras, att i lagen om tvångsuppfost
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
rån, utfärdad den 13 mars 1937, en bestämmelse intagits av innehåll, att
där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen kunna ske, må
styrelsen för uppfostringsanstalt överlämna honom till fostran och utbildning
utom anstalten. Det torde därvid förutsättas, att styrelsen må kunna bereda
gottgörelse åt den, som mottager elev från allmän uppfostringsanstalt.
Dylik gottgörelse, som i regel torde beräknas med hänsyn till att den, som
mottager eleven, kan tillgodogöra sig hans arbetskraft, synes icke hindra
att eleven i allmänhet anses som arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Sedan riksförsäkringsanstaltens förslag 1926 avgavs, har den 14 juni 1929
utfärdats lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Den som är försäkrad
enligt olycksfallsförsäkringslagen är jämväl försäkrad enligt nyssnämnda
lag. Därest rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen införes för
nu ifrågavarande personer, böra de — även om fallen av yrkessjukdomar
bliva sällsynta — jämväl hava rätt till ersättning enligt yrkessjukdomslagen.
I enlighet med vad ovan anförts vill riksförsäkringsanstalten föreslå, att
envar, som enligt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen utför
honom å fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest förelagt arbete ävensom
envar, som är intagen å allmän uppfostringsanstalt, allmän tvångsarbetsanstalt
eller sådan alkoholistanstalt, som åtnjuter statsunderstöd, skall, örn
han skadas genom olycksfall i arbete eller ådrager sig sådan yrkessjukdom,
som avses i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, vara berättigad
att i anledning härav erhålla ersättning av statsmedel. Ersättningen torde
böra bestämmas av riksförsäkringsanstalten.
I övrigt torde med vissa undantag stadgandena i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete och lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i tilllämpliga
delar böra gälla. Sålunda böra bland annat stadgandena rörande
överklagande av riksförsäkringsanstaltens beslut hos försäkringsrådet vinna
tillämpning.
I de yttranden, som i ärendet avgivits, hava de av riksförsäkringsanstalten
sålunda angivna grunderna för anstaltens förslag i ämnet förklarats lämpliga
eller lämnats utan erinran.
Sålunda har socialstyrelsen i sin egenskap av uppsiktsmyndighet över
alkoholistvården framhållit, att anstaltsvård för alkoholister med fog kunde
anses vara en vårdform, som ankomme på statsverket. De av staten härför
anlitade organen vore visserligen endast i en del fall statliga anstalter, men
även för de s. k. erkända och de enskilda anstalterna gällde, att driftskostnaderna
åvilade staten, och kostnaderna för dessa anstalters anordnande
hade också till stor del, i vissa fall helt och hållet, utgått av statsmedel.
Vidare kunde erinras, att samtliga alkoholistanstalter stöde under tillsyn
av en statlig uppsiktsmyndighet samt att en mycket livlig kommunikation
ägde rum mellan de olika slagen av anstalter i form av dels överflyttning
mellan allmänna anstalter inbördes och dels permissioner från allmänna
anstalter till enskilda sådana. Riksförsäkringsanstaltens antagande, att den
föreslagna nyordningen från statsfinansiell synpunkt skulle bliva av ringa
betydelse, vore riktigt, åtminstone i vad det avsåge alkoholistanstalterna.
Under åren 1935 och 1936 hade nämligen å dessa anstalter förekommit
endast ett eller möjligen två fall av sådan skada genom olycksfall, att ersättning
av statsmedel skulle ha ifrågakommit, därest det remitterade förslaget
gällt. Socialstyrelsen ansåge sig sålunda utan tvekan kunna tillstyrka
Kungl. Maj-.ts proposition nr 18. 25
förslaget. På de i utredningen anförda skälen borde samma regler gälla för
tvångsarbetare som för intagna å alkoliolistanstalter.
Departementschefen.
Örn man bortser från dem, som för vinnande av yrkesutbildning utföra
arbete, omfattar den sociala olycksfallsförsäkringen endast dem, som mot
avlöning användas till arbete för annans räkning. Denna huvudregel Ilar
ansetts innebära, att ett fritt avtal skall lia träffats rörande arbetets utförande.
Därest således en försumlig försörjare, under det lian på grund av föreläggande
enligt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen utför honom
å fattigvårdsanstalt ålagt arbete, genom olycksfall får sin arbetsförmåga
minskad eller ljuter döden, utgår icke ersättning till honom eller hans
efterlevande. Avsikten med ett dylikt föreläggande är icke, eller åtminstone
icke i främsta rummet, att genom arbetet utfå ersättning för fattigvård, som
lämnats den försörjningspliktiges hustru eller barn, ävensom för kost- och
logi åt honom själv under vistelsen å anstalten, utan att förmå den försörj -ningspliktige att för framtiden fullgöra sina skyldigheter mot de anhöriga.
Detta syfte blir emellertid förfelat i motsvarande mån som den försörjningspliktiges
arbetsförmåga går förlorad genom olycksfall i det honom anvisade
arbetet. Det torde därför redan ur det allmännas synpunkt framstå såsom
önskvärt, att i dylikt fall ersättning berndes den skadade eller hans efterlevande.
Härtill kommer att, då ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete eljest regelmässigt utgår, det måste kännas särskilt bittert för den
enskilde att rätt till sådan ersättning icke förefinnes i fall då arbetet varit
honom ålagt såsom ett tvång. Huruvida en försumlig försörjare, som annorstädes
än å fattigvårdsanstalt fullgör honom anvisat arbete, skall anses inbegripen
under olycksfallsförsäkringslagen synes tveksamt och måhända
beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Därest lagen icke är
tillämplig, göra sig samma önskemål gällande som de jag nyss angivit i
fråga örn de å fattigvårdsanstalter intagna försörjningspliktiga.
Detsamma torde även gälla beträffande å allmänna uppfostrings-, tvångsarbete-
och alkoholistanstalter tvångsvis intagna. Också här är syftet med
frihetsberövandet, åtminstone till väsentlig del, att under en lagligen fixerad,
relativt kort tidsperiod söka av den omhändertagne göra en samhällsduglig
medborgare. Föga överensstämmer det härmed, örn åt den omhändertagne,
sedan han som en direkt följd av det honom under behandlingen ålagda
arbetet blivit för framtiden mer eller mindre arbetsoförmögen, överlåtes att
efter utskrivningen söka reda sig helt på egen hand. I ett dylikt betraktelsesätt
har man säkerligen att finna grunden till Kungl. Maj:ts beslut den
23 januari 1925, vari bland annat bestämts, att där flaga uppkomme örn
ersättning för skada i anledning av olycksfall, vilket drabbar någon, som
undergår tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen å allmän
uppfostringsanstalt, dylikt ärende skall underställas Kungl. Maj:ts provning
-
26
Kungl. Majus proposition nr 18.
Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan förekomma tvångsinternering
genom att frivilligt ingå å allmän alkoholistanstalt. Därmed underkastar
han sig i stort sett samma tvång att tvärstanna och utföra arbete å
anstalten, som åvilar övriga där intagna. Den omständigheten, att själva
intagningen skett frivilligt, bör ej medföra, att alkoholisten i nu förevarande
hänseende blir sämre ställd, än örn vederbörande myndighet nödgats tillgripa
tvångsmedel för hans omhändertagande. Huruvida och i vad mån samma
synpunkt bör anläggas i fråga örn å enskilda alkoholistanstalter intagna,
vilka icke kunna tvingas att där kvarstanna, synes nära sammanhänga med
spörsmålet örn formen för beredande av olycksfallsersättning i samtliga nu
behandlade fall. Redan här vill jag emellertid framhålla, att även den, som
frivilligt söker vård å en enskild alkoholistanstalt och sålunda besparar det
allmänna omsorgen örn sin person, såvitt möjligt icke bör därigenom lida
någon rättsförlust.
De skäl, som förut anförts för att ersättning bör utgå, då någon skadats
genom olycksfall i honom tvångsvis ålagt arbete, kunna icke åberopas som
stöd för införande av rätt till motsvarande ersättning åt understödstagare
enligt fattigvårdslagen och konvalescenter å sjukvårdsinrättningar. Här föreligger
nämligen intet tvång att kvarstanna å anstalten, och arbetsskyldiglieten
har, i den mån den förefinnes och kan utkrävas, ett helt annat syfte
än i tidigare av mig omnämnda fall. Med hänsyn härtill och då under den
senare behandlingen av detta ärende icke från något håll uttalats önskemål
örn införande av en dylik rätt, finner jag icke anledning att i detta sammanhang
närmare beröra denna fråga.
Sedan den sociala olycksfallsförsäkringen år 1929 genom särskild lagstiftning
utvidgats till att omfatta jämväl försäkring för vissa yrkessjukdomar,
torde den ersättning, varom nu är fråga, böra utgå även i anledning av
sådan sjukdom.
Enligt rådande rättsuppfattning bör ersättning för olycksfall i arbete bekostas
av den, för vilkens räkning arbetet bedrivits. En konsekvent tillämpning
av denna regel skulle leda till, att den nu ifrågasatta ersättningen
skulle bekostas i vissa fall av staten men eljest av landsting, kommun eller
annan, för vilkens räkning arbetet kan anses ha blivit utfört. Då emellertid
det arbete, varom här är fråga, icke bedrives i vinstsyfte utan har en utpräglat
social karaktär, finner jag det fullt berättigat att, såsom jämväl i
ärendet enhälligt förordats, staten åtager sig ersättningens fullgörande i
samtliga dessa fall. Med hänsyn till det nu anförda vill jag också tillstyrka,
att ett dylikt statens åtagande utsträckes till att omfatta jämväl de å statsunderstödda
enskilda alkoholistanstalter intagna. Dessa anstalter drivas
icke i vinstsyfte, och kostnaderna för verksamheten bestridas väsentligen
med bidrag av statsmedel. Beträffande övriga enskilda alkoholistanstalter förefinnes
däremot ingen garanti för att avgifterna icke bestämmas med hänsyn
till påräknad vinst, och staten torde därför sakna anledning att i nu ifrågasatt
form ekonomiskt stödja deras verksamhet.
T likhet med vad som gäller enligt kungörelsen den 30 november 1917
27
Kungl. Maj:ts proj)osition nr 18.
angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, samt
förordningen den 18 jani 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen tinder militärtjänstgöring, torde riksförsäkringsanstalten böra pröva
frågor örn ersättning i nu avsedda fall. Lämpligt synes då även vara, att
författningen i ämnet så nära som möjligt överensstämmer med olycksfallsocli
yrkessjukdomsförsäkringslagarna.
Såsom framgår av det anförda, delar jag i allt väsentligt den uppfattning,
som kommit till uttryck i riksförsäkringsanstaltens nu förevarande författningsförslag.
Jag bar därför låtit med ledning av förslaget oell däröver avgivna
yttranden inom socialdepartementet utarbeta förslag till författning i
ämnet. Jag övergår nu till en närmare redogörelse för departementsförslaget.
Förslagets särskilda bestämmelser.
1 §•
För riksförsäkringsanstaltens motivering till sitt förslag, i vad avser dem
som skola erhålla rätt till ersättning, bär redogörelse tidigare lämnats. Anstalten
har vidare beträffande 1 § i sitt förslag anfört följande.
Enligt den praxis, som utbildat sig vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,
anses i regel såsom olycksfall i arbete sådana olycksfall, som
drabba arbetaren inom arbetsområdet, även då han icke är sysselsatt med
sitt egentliga arbete. I vissa fall, såsom i fråga örn tjänare i hushåll, anses
bostad hos arbetsgivaren höra till arbetsplatsen, och olycksfall, som inträffa
i bostaden, bliva förty ofta att betrakta såsom olycksfall i arbete. Yid förläggning
utom hemorten av vissa arbetare, t. ex. i de under statens arbetslöshetskommissions
överinseende stående arbetslägren för ungdom, betraktas
i allmänhet olycksfall, som på grund av vederbörande arbetares förläggning
drabbar honom, såsom olycksfall i arbete. Enligt förordningen den 18 juni
1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
skall militärtjänstgöring anses vara för handen under den tid, då
den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla
sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller annan
färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd på färd
till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av och stått i
omedelbart samband med tjänstgöringen.
I analogi med nyss anförda praxis och författningsbestämmelse torde
man böra anse att den, som på grund av föreläggande är intagen å arbetshem,
alkoholistanstalt etc., bör vara berättigad till ersättning vid olycksfall
under tid då han nödgas uppehålla sig inom anstaltens område, och detta
även å t. ex. helgdag eller annan dag, då han tillfälligtvis ej är sysselsatt
med arbete. Undantag kunna givetvis förekomma i vissa fall, då den skadade
genom viss verksamhet för sitt eget nöje eller i sitt eget särskilda intresse
framkallat olycksfallet. Vidare torde det ligga i sakens natur att ersättning
bör utgå för olycksfall, som drabbar en person under färd, vilken han enligt
föreläggande av vederbörande myndighet företager i och för intagning i anstalt,
elior då han genom polismyndighets försorg inställes å anstalt.
Skulle i något fall komma att inträffa, att, ehuru enligt den ifrågasatta
författningen olycksfall i arbete befinnes ej vara för handen, omständigheterna
dock äro sådana, att ersättning anses böra utgivas av statsmedel,
hira siirskilda åtgärder därför det oaktat böra stå öppna för Kungl. Majit.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
I yttrandena Ilar socialstyrelsen gent emot den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna beteckningen »alkoholistanstalt, vilken åtnjuter statsunderstöd»
erinrat, att densamma icke vore en fullt tillfredsställande sammanfattning
av statliga och statsunderstödda alkoholistanstalter. En mera adekvat beteckning
vore »allmän eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt». Vidare
lämnade bestämningen »är intagen å — — — alkoholistanstalt» rum för
tvekan i vad avsåge försökspermitterade, andra permitterade och övriga
frånvarande från sådan anstalt. Tre olika alternativ till tolkning kunde
ifrågakomma, nämligen att en person vore »intagen» 1) endast så länge hail
befunne sig inom anstaltens område, 2) när han befunne sig inom anstaltens
område samt under lovlig resa från anstalten till plats för permission, sjukhusvård
o. d. (däremot icke under återresa till anstalten) samt 3) från den
stund lian blivit intagen å anstalten till dess han formligen utskrivits. Av
dessa alternativ torde det andra vara det från vårdsynpunkt lämpligaste.
Vilken tolkning som än upptoges, torde det vara erforderligt, att riksförsäkringsanstalten
erhölle auktoritativ anvisning härom för sin prövning av
ifrågavarande ersättningsfall, vilket lämpligen syntes kunna ske i propositionen
till riksdagen.
Försäteringsrådet har yttrat följande.
Av vad riksförsäkringsanstalten anfört i sin motivering synes framgå, att
anstalten tänkt sig, att uttrycket »i arbete» i de föreslagna författningarna
med avseende å räckvidden närmast skulle få en innebörd, motsvarande
militärtjänstgöring i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Då begreppet
»militärtjänstgöring« har större räckvidd än olycksfallsförsäkringslagens begrepp
»i arbete», skulle »i arbete» få tolkas på annat sätt i de föreslagna
författningarna än i olycksfallsförsäkringslagen, vilket icke torde vara lämpligt.
Ersättning för olycksfall bör enligt rådets mening utgå, då detsamma
inträffat i anstalt eller å den plats, där arbetsskyldigheten eljest fullgöres,
samt på väg till eller från anstalten eller platsen, försåvitt olycksfallet icke
inträffat under sådana omständigheter, att ersättningsrätt skäligen bör vara
utesluten. »I arbete» bör därför i båda författningsförslagen utgå och i 1 §
av förslagen eller i särskild paragraf ersättas med en mening av nämnda
innebörd. Ersättning skulle sålunda i allmänhet icke utgå, då olycksfallet
härleder sig av handlande i eget intresse. — Med nyssnämnda ändring torde
stadgandet i sista stycket av 1 § i förslagen bliva överflödigt.
Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har föreslagit, att för
vinnande av en noggrannare precisering av förordningens tillämpningsområde
och till undvikande av tveksamhet i fråga örn rätt till ersättning för olycksfall,
som drabbade intagen på resa eller under kortare permission för anskaffning
av arbete, i 1 § måtte i en ny andra punkt stadgas, att ersättning
borde utgå, där den intagne utförde arbete för anstaltens räkning eller eljest
vistades å anstalten eller befunne sig på resa till eller från anstalten, där
resan vore honom förelagd eller företagits med anstaltens medgivande.
Styrelsen för alkoholistanstalten Västkusthemmet har ansett önskvärt, att
föreskrifter gåves rörande olycksfall i arbete eller yrkessjukdom, som ådragits
då å alkoholistanstalt intagen åtnjöte försökspermission enligt 41 § alkoholist
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
lagen. En försökspermitterad borde i görligaste mån beredas arbete utom
anstalten, antingen för egen räkning eller bos annan, vadan anstalten gent
emot honom icke intoge samma ställning i arbetsbänseende under försökspermissionen
som under den övriga intagningstiden.
Styrelsen för alkoholistanstalten Hagbyhemmet bar ansett det böra beträffande
de å alkoholistanstalt intagna klart utsägas, att ersättningen icke avsåge
olyckor under permission och försökspermission, då vederbörande befunne
sig utom anstaltspersonalens övervakning, eller under resor från och till
anstalten i anledning av permissionen.
Departementschefen.
Hedan i den allmänna motiveringen bar jag angivit, vilka personer enligt
min mening böra omfattas av rätten till ersättning. Yad jag härutinnan
förordat överensstämmer med riksförsäkringsanstaltens förslag, dock att jämväl
medtagits försörjningspliktig, som jämlikt 76 § fattigvårdslagen eller
72 § barnavårdslagen å kronohäkte förrättar honom ådömt tvångsarbete.
Vidare har jag ansett sagda förslag böra jämkas med hänsyn därtill, att ett
arbetshem är en fattigvårdsanstalt samt att en av staten inrättad alkoholistanstalt
icke kan sägas åtnjuta statsunderstöd.
En å anstalt intagen kan i vissa fall erhålla tillstånd att vistas utom anstalten.
Sålunda kan styrelsen för allmän uppfostringsanstalt överlämna
elev till fostran och utbildning utom anstalten eller utskriva honom på prov,
och styrelsen för allmän alkoholistanstalt äger bevilja i anstalten intagen
försökspermission. Därest den intagne under dylik vistelse utom anstalten
utför arbete för annans räkning, torde han i regel vara att anse såsom
arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen och således härutinnan icke sämre
ställd, än örn han blivit slutligt utskriven från anstalten. Vid sådant förhållande
synes den nu ifrågasatta ersättningen böra utgå endast då olycksfall
eller yrkessjukdom drabbat en å anstalt intagen under hans vistelse å
anstalten. Härutinnan har ett förtydligande av riksförsäkringsanstaltens
förslag befunnits erforderligt.
Såsom förutsättning för att ersättning i anledning av skada till följd av
olycksfall skall utgå har i sagda förslag angivits, att olycksfallet drabbat
någon i arbete. Av motiveringen till förslaget framgår, att uttrycket »i
arbete» avsetts skola i tillämpningen erhålla en mycket vid innebörd. Därjämte
skall enligt 1 § andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag, örn
skäl föreligger till utgivande av ersättning i anledning av olycksfall, som ej
avses i första stycket, Konungen äga besluta örn sådan ersättning. Med
hänsyn till de av försäkringsrådet gjorda erinringarna emot utformningen
av dessa bestämmelser har i departementsförslaget som huvudregel i stället
stadgats, att ersättning alltid skall utgå där vederbörande under vistelsen å
anstalten skadas till följd av olycksfall. Hit torde även kunna hänföras örn
någon råkar ut för ett olycksfall under det han i ett påbjudet eller eljest
lovligt ärende tillfälligtvis uppehåller sig utom anstaltens område. Vid behandlingen
av 7 § departementsförslaget skall jag redogöra för de undantag
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
från nyssnämnda huvudregel, vilka ansetts erforderliga. Då regeln i fråga
icke kan tillämpas å den, som annorstädes än å fattigvårdsanstalt fullgör
honom jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen anvisat arbete,
har i departementsförslaget angivits, att beträffande sådan arbetsskyldig rätt
till ersättning föreligger, om han å arbetsstället skadas till följd av olycksfall.
Aven för rätt till yrkessjukdomsersättning förutsattes enligt departementsförslagets
ordalydelse allenast, att vederbörande ådragit sig sjukdomen under
vistelsen å anstalten eller arbetsstället. Av själva begreppet yrkessjukdom
följer emellertid, att ingen kan ådraga sig sådan sjukdom annorledes än vid
utförande av arbete.
Med olycksfall, som drabbar någon under vistelse å anstalt eller arbetsställe,
har i andra stycket i departementsförslaget likställts olycksfall vid
färd till eller från anstalten eller arbetsstället, där färden föranledes av och
står i omedelbart samband med intagningen eller arbetsanvisningen. Stadgandet
härom överensstämmer nära med motsvarande stadgande i 1 § olycksfallsförsäkringslagen
och 2 § 2 mom. förordningen örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Tredje stycket i departementsförslaget motsvarar, med någon jämkning i
ordalagen, första stycket andra och tredje punkterna i riksförsäkringsanstaltens
förslag. Emellertid har tillika uppmärksammats, att jämlikt 6 och 7 §§
olycksfallsförsäkringslagen beslutanderätten i vissa ersättningsfrågor tillkommer
försäkringsrådet.
2 §•
Som motivering till denna § i sitt förslag har riksförsäkrinysanstalten anfört
följande.
Givet torde vara, att sjukpenning och livränta ej böra utgivas till skadad
person under den tid han efter olycksfallet fortfarande vistas inom anstalt,
som nu är ifråga. Det synes ej heller skäligt att, örn han av anledning,
som i 1 § nämnts, åter intages å fattigvårdsanstalt eller arbetshem eller intages
å allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt eller alkoholistanstalt,
sjukpenning eller livränta av statsmedel skall utgå till honom, ej heller örn
han undergår frihetsstraff eller hålles häktad. Då det här ej sällan gäller
asociala individer, som gång på gång intagas å till exempel tvångsarbetsanstalter
och alkoholistanstalter eller ådömas frihetsstraff, torde en dylik inskränkning
vara befogad.
Däremot synes en bestämmelse böra införas, som inrymmer möjlighet för
riksförsäkringsanstalten att låta livränta eller del därav utgå till anhöriga,
som i händelse av den skadades död varit berättigade till livränta. Detta
synes påkallat exempelvis, när sådana anhöriga åtnjutit underhåll av dylik
livränta under tid, då livräntetagaren ej varit intagen å anstalt etc.
Det kunde ifrågasättas, att livränta till efterlevande skulle utgivas först
från den tidpunkt, då den omkomne, örn han levat, skulle blivit utskriven
från eller eljest i vederbörlig ordning lämnat anstalt, där han var intagen.
Enär denna tidpunkt, till exempel i fråga örn å alkoholistanstalter intagna,
ofta ej kan i förväg bestämmas, och intagningen på anstalt för övrigt i regel
endast avser en relativt kort tid, synes skäligt att olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser följas och livränta sålunda utgives från dödsfallet.
31
Kungl. Majus proposition nr 18.
I yttrandena Ilar framhållits följande.
För säkring srådet har påpekat, att i riksförsäkringsanstaltens förslag beteckningen
»den skadade» använts både på den, som skadats till följd av
olycksfall, och på den, som ådragit sig yrkessjukdom. Därför syntes i tydlighetens
intresse ingressen till 2 § böra erhålla exempelvis följande lydelse:
»Den, som under i 1 § angivna tid skadats till följd av olycksfall eller
ådragit sig yrkessjukdom (den skadade)---». — Av lydelsen utav första
stycket framginge icke fullt klart vem »vederbörande» vore i sådant fall, då
person, vilken efter föreläggande av fattigvårdsstyrelse intagits å arbetshem
och där drabbats av skada samt sedan vistades i hemkommunen eller å
fattigvårdsanstalt, i hemkommunen eller å anstalten komme i behov av läkarvård
på grund av skadan. Förtydligande härutinnan kunde lämpligen ske i
samband med de närmare föreskrifter, som enligt 9 § skulle komma att utfärdas.
— Bestämmelsen i 2 § andra stycket borde gälla även då den skadade
vore intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare eller vårdanstalt
för förminskat tillräkneliga förbrytare.
Jämväl fångvårdsstyrelsen har gjort en erinran i sist angivna hänseende
samt har därvid tillika påpekat, att den 18 juni 1937 utfärdats lag om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, avsedd att ersätta hittills gällande,
den 22 april 1927 utfärdade lagar om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare. När lagen den 18 juni
1937 trädde i kraft, vilket skulle ske den dag Konungen förordnade, borde
den av styrelsen förordade bestämmelsen i 2 § andra stycket nu förevarande
författningsförslag i stället avse den, som vore intagen i säkerhetsanstalt.
Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har framhållit, att en å
allmän uppfostringsanstalt intagen elev kunde tills vidare eller för viss tid
överlämnas till enskild vård och tillsyn eller anställas i tjänst eller yrke.
Det borde tagas under övervägande, huruvida icke ett förtydligande av förslaget
borde ske i så måtto, att hinder icke mötte för att elev tillerkänd
livränta finge utgå under den tid eleven vistades utom anstalten utan att
vara därifrån definitivt utskriven.
Även styrelsen för alkoholistanstalten Västkusthemmet har ansett det böra
av författningen i ämnet tydligt framgå, huruvida indragningen av livräntan
skulle avse endast den tid, då den skadade vistades å anstalten, eller även
den tid, då han såsom försöksperinitterad vistades utom anstalten men alltjämt
kvarstode såsom intagen. Vidare kunde ifrågasättas, örn icke ersättning
borde kunna indragas jämväl utan samband med anstaltsvistelse, därest
den skadade vore hemfallen å alkoholmissbruk och som följd därav använde
ersättningen på ett olämpligt sätt.
Departementschefen.
I anledning av försäkringsrådets påpekande har beteckningen »den skadade»
i departementsförslaget ersatts med »den skadade eller sjuke».
Att ersättning i form av sjukpenning eller livränta icke bör utgå för tid,
varunder den skadade eller sjuke av anledning, som i 1 § sägs, vistas å an
-
32
Kungl. Majus proposition nr IS.
stalt eller häkte oell därstädes erhåller full försörjning, bör uppenbarligen
gälla såsom allmän regel. Detsamma bör vara fallet, då den skadade eller
sjuke undergår frihetsstraff, hålles häktad eller är intagen å vårdanstalt för
förminskat tillräkneliga förbrytare, interneringsanstalt för återfallsförbrytare
eller säkerlietsanstalt. Enär förstnämnda båda slag av anstalter komma att
upphöra då lagen örn förvaring och internering i säkerlietsanstalt enligt
Konungens förordnande träder i kraft, har i departementsförslagets författningstext
föreskrivits, att sjukpenning eller livränta icke skall utgivas till
den skadade eller sjuke för tid, varunder han är intagen å säkerlietsanstalt,
varjämte i en särskild övergångsbestämmelse stadgats, att vad i förordningen
sägs örn säkerhetsanstalt skall, intill dess lagen örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt trätt i kraft, avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare och interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Av departementsförslaget
torde tydligt framgå, att ersättningen skall utgå för tid, varunder
elev å uppfostringsanstalt är överlämnad till fostran och utbildning utom
anstalten eller är utskriven på prov, ävensom för tid, varunder å alkoholistanstalt
intagen åtnjuter permission. Vidare må framhållas, att den, som enligt
någon av lagarna örn förvaring och internering å säkerhetsanstalt, om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare
utskrivits på prov, icke längre är att anse såsom intagen å vederbörande
anstalt. Det i ett av yttrandena framförda förslaget, att ersättning måtte
indragas, därest den skadade vore hemfallen åt alkoholmissbruk och som
följd därav använde ersättningen på olämpligt sätt, har jag icke ansett mig
böra biträda. Samhällets reaktion i ett dylikt fall torde i stället böra vara
att, där rättelse icke vinnes och förutsättningar för en dylik åtgärd i övrigt
äro för handen, föranstalta örn vederbörandes intagande å alkoholistanstalt,
därvid enligt departementsförslaget ersättningen upphör att utgå.
Då jag icke har något att erinra mot riksförsäkringsanstaltens av billighetsskäl
förestavade förslag till undantag från nyss behandlade regel örn indragning
av livränta, upptar departementsförslaget i tredje stycket en dylik
undantagsbestämmelse.
3 §■
Riks försäkringsanstalten har beträffande 3 § i sitt förslag anfört följande.
Den skadades årliga arbetsförtjänst torde som regel böra bestämmas till
belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen under året närmast
före olycksfallet eller sjukdomens yppande för en arbetare med samma arbetsförmåga
som den skadade i det yrke han hade vid intagandet i anstalten
eller påbörjandet av honom förelagt arbete, eller örn den skadade då icke
hade visst yrke, med hänsyn till avlöningen under sagda år för en med den
skadade jämförlig arbetare i allmänhet i den ort inom landet, där han senast
arbetat eller haft sin verksamhet, eller örn någon sådan ort icke kan
påvisas, i den ort, där olycksfallet inträffat eller sjukdomen yppats. Emellertid
torde i övrigt stadgandena i 9 § olycksfallsförsäkringslagen i tillämpliga
delar böra iakttagas. Sålunda böra till exempel i fråga örn minderårig
bestämmelserna örn skäliglietsprövning principiellt komma till användning.
Beträffande en person, som skadat sig kort tid efter intagandet i anstalt
och under en del av året före olycksfallet haft arbete hos arbetsgivare, bör
givetvis hänsyn tagas till hans arbetsförtjänst under sådan tid.
33
Kungl. Majus proposition nr 18.
Beträffande ersättningens storlek torde den avvikelse från olycksfallsförsäkringslagen
böra gälla att ersättningen icke får vara större än den, som
utgår till värnpliktiga i allmänhet. På grund härav torde den årliga arbetsförtjänst,
efter vilken ersättningen beräknas, böra i enlighet med bestämmelsen
i 8 § b) av 1927 års militärersättningsförordning maximeras till
1,764 kronor.
I de avgivna yttrandena har förslaget i denna del givit anledning till
följande erinringar.
Försäkringsrådet har funnit den för yrkesarbetare föreslagna specialregeln
kunna leda till för den skadade obefogat förmånligt resultat med hänsyn
till, bland annat, att i förslaget avsedda personer före intagandet å anstalt
eller arbetsföreläggandets realiserande på annat sätt i allmänhet stått
på en lägre arbetsförtjänstnivå än övriga personer i samma yrke. Beträffande
skadad, som vid nämnda tidpunkt icke haft något yrke och för vilken
icke kunde påvisas ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet,
hade riksförsäkringsanstalten föreslagit, att arbetsförtjänsten skulle bestämmas
med hänsyn till avlöningen i den ort, där olycksfallet inträffat eller
sjukdomen yppats. Då anstalterna ofta vore belägna i städer eller samhällen
med högre arbetsförtjänster än övriga delar av landet, skulle sådana
personer på grund av denna regel kunna komma att få högre ersättningar
än personer, för vilka en bestämd verksamhetsort kunde påvisas, vilket torde
vara oriktigt, allrahelst som denna bestämmelse torde komma att tillämpas
på asociala personer, som icke ägde stadig hemvist och sällan utförde något
arbete. Mot nu anförda olägenheter funnes visserligen ett korrektiv i
bestämmelsen, att den årliga arbetsförtjänsten, i den mån densamma överstege
1,764 kronor, icke skulle tagas i beräkning. Detta vore emellertid
icke tillräckligt. Försäkringsrådet, som ansåge 9 § olycksfallsförsäkringslagen
giva möjlighet till individuellt bedömande med hänsyntagande till nu
berörda synpunkter, har därför föreslagit, att första stycket i 3 § riksförsäkringsanstaltens
förslag finge utgå.
Styrelsen för alkoholistanstalten Västkusthemmet har framhållit, att det i
vissa fall torde ställa sig svårt att enligt de föreslagna reglerna bestämma
ersättningsbeloppet, enär många intagna hörde till de vagabonderande alkoholisterna,
vilka kanske under en följd av år icke brytt sig örn att arbeta,
även örn tillfälle givits.
Departementschefen.
I enlighet med vad försäkringsrådet förordat saknar departementsförslaget
motsvarighet till 3 § första stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag.
Detta har föranlett viss omformulering av den från andra stycket av samma
paragraf hämtade maximeringsbestämmelsen.
4 §•
Som motivering till 4 § i sitt förslag har riksförsäkringsanstalten framhållit,
att från den ifrågasatta ersättningen borde avdragas understöd, som
eljest utginge av statsmedel på grund av olycksfall, samt att härvid bestäm
Uihang
till riksdagens protokoll 11)38. 1 sami. Nr 18. 2542 37 3
34 Kungl. Majis proposition nr 18.
melserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen torde erhålla motsvarande tilllämpning.
Förevarande paragraf i riksförsäkringsanstaltens förslag har i de avgivna
yttrandena lämnats utan erinran.
Departementschefen.
4 § i departementsförslaget är, med vissa i huvudsak formella jämkningar,
avfattad i överensstämmelse med vad riksförsäkringsanstalten föreslagit.
5 och 6 §§.
Riksförsäkringsanstalten har i motiven till sitt förslag beträffande 5 och 6
§§ anfört följande.
Stadgandet i 20 § olycksfallsförsäkringslagen rörande underrättelse örn
olycksfallet till arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet,
kan här ej direkt tillämpas. Emellertid synes en motsvarande bestämmelse
örn skyldighet att underrätta föreståndare för anstalt eller, beträffande den,
som förelagts arbete utom anstalt, fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd
om inträffat olycksfall, respektive yrkessjukdom, kunna vara lämplig, så att den
skadade i varje fall erhåller erforderlig vård. Ej minst synes detta vara av
betydelse i fråga örn yrkessjukdom.
Anmälan örn olycksfall bör göras till riksförsäkringsanstalten av föreståndare
för anstalt eller beträffande den, som förrättar honom ålagt arbete
utanför anstalt, av vederbörande fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd.
Närmare bestämmelser i ämnet böra meddelas av Kungl. Majit.
I yttrandena har ingen erinran framförts mot dessa paragrafer i riksförsäkringsanstaltens
förslag.
Departementschefen.
Vid den inom departementet verkställda granskningen hava i nu förevarande
paragrafer vissa jämkningar av väsentligen formell natur blivit vidtagna.
7 §•
Riksförsäkringsanstalten har erinrat, att enligt 25 § olycksfallsförsäkringslagen
ersättning i vissa fall kan skäligen nedsättas. Därutöver syntes på
grund av de särskilda förhållanden, varom här vore fråga, möjlighet böra
lämnas riksförsäkringsanstalten att, då olycksfall föranletts av att den skadade
begått brottslig handling eller åsidosatt gällande föreskrifter till ordningens
upprätthållande, icke blott nedsätta sjukpenning eller livränta utan
även bestämma, att ersättning ej alls skulle utgå till den skadade.
I yttrandena har allenast försäkringsrådet förordat viss ändring i 7 §
riksförsäkringsanstaltens förslag, nämligen att orden »bestämmelse meddelas»
måtte ersättas med »beslutas».
Departementschefen.
Till skillnad från riksförsäkringsanstaltens förslag men i överensstämmelse
med vad försäkringsrådet härutinnan förordat har i 1 § departementsförslaget
icke såsom förutsättning för rätt till ersättning för skada i anledning av olycks
-
35
Kungl. Majus proposition nr 18.
fall angivits, att olycksfallet inträffat i arbete. Emellertid bör icke en å
anstalt intagen tillerkännas rätt till ersättning för varje skada, som han
genom olycksfall ådrager sig under vistelsen å anstalten. Såsom riksförsäkringsanstalten
framhållit, gäller detta särskilt, då den skadade genom viss
verksamhet för sitt eget nöje eller i sitt eget särskilda intresse framkallat
olycksfallet. Uppenbarligen med hänsyftning på dylika omständigheter har
också försäkringsrådet vid behandlingen av 1 § i riksförsäkringsanstaltens
förslag — jämte det rådet ansett uttrycket »i arbete» icke böra begagnas —
förordat en bestämmelse därom, att ersättning skulle utgå endast försåvitt
olycksfallet icke inträffat under sådana omständigheter, att ersättningsrätt
skäligen borde vara utesluten. En bestämmelse av i huvudsak denna innebörd
har införts i 7 § departementsförslaget. Såtillvida skiljer sig emellertid
nämnda bestämmelse i sakligt hänseende från den av försäkringsrådet
förordade, att även skälig nedsättning av ersättningen kan ifrågakomma samt
att bestämmelsen endast gäller ersättning till den skadade själv, icke ersättning
till efterlevande i händelse olycksfallet medfört den skadades död.
Anledning torde nämligen knappast förefinnas att meddela strängare bestämmelser
för nu avsedda fall än för dem, vilka i övrigt behandlas i denna
paragraf.
8 §''
Därest någon annorstädes än å fattigvårdsanstalt, exempelvis hos enskild
arbetsgivare, fullgör honom jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen
anvisat arbete, torde, såsom jag i den allmänna motiveringen
framhållit, möjlighet kunna föreligga för att han är att anse såsom arbetare
enligt olycksfallsförsäkringslagen. I sådant fall bör han givetvis icke utöver
ersättning enligt sagda lag eller yrkessjukdomsförsäkringslagen erhålla ersättning
jämväl enligt den nu föreslagna förordningen.
, 9§''
Denna paragraf i departementsförslaget, vilken saknar motsvarighet i riksförsäkringsanstaltens
förslag, är föranledd av ett påpekande av försäkringsrådet,
att författningen borde innehålla ett stadgande, motsvarande 8 § andra
stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Rubriken.
För vinnande av möjligast korta och enkla rubricering har den ifrågasatta
författningen betecknats »Förordning örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.».
Övergångsbestämmelserna.
Vid tidigare lagstiftning rörande ersättning för olycksfallsskada eller yrkessjukdom
ha — örn man bortser från förordningen den 1 juni 1923 angående
ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig — städse meddelats
sådana bestämmelser, att ny författning icke blivit tillämplig i fråga örn
olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före författningens ikraft
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
trädande. Även riJcsförsäkringsanstaltens förslag upptar ett dylikt stadgande,
men anstalten har av billighetsskäl tillika föreslagit, att Konungen skulle
för särskilt fall äga medgiva ersättning i anledning av äldre olycksfallsskada
eller yrkessjukdom. Riksförsäkringsan stalten har erinrat, att då genom lagen
den 14 juni 1933, nr 349, vilken trädde i kraft den 1 januari 1934, elever
vid anstalter för yrkesutbildning kunde förklaras vara att anse såsom arbetare
enligt olycksfallsförsäkringslagen, Kungl. Majit i samband därmed
erhöll bemyndigande att tillerkänna elev vid statlig anstalt för yrkesutbildning
ersättning för skada till följd av olycksfall, som drabbat eleven före
den 1 januari 1934. Jag hänvisar härutinnan till propositionen nr 175 vid
1933 års riksdag och till riksdagens skrivelse samma år nr 308.
Riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del har i yttrandena lämnats
utan erinran.
Departementschefen.
Det har synts mig lämpligt, att den nu föreslagna förordningen träder i
kraft den 1 juli 1938. Såsom regel torde böra gälla, att förordningen ej
skall äga tillämpning i fråga örn olycksfall som inträffat eller sjukdom som
yppats före nämnda dag. Billigheten talar emellertid för att åt Kungl.
Majit beredes möjlighet att besluta örn undantag från denna regel. Detta synes
dock — i likhet med vad som förutsattes, då Kungl. Majit erhöll ett motsvarande
bemyndigande i fråga örn elever vid statliga anstalter för yrkesutbildning
— böra ske endast där icke alltför lång tid förflutit från det
olycksfallet inträffat eller sjukdomen yppats.
I enlighet med vad jag tidigare anfört har i en särskild övergångsbestämmelse
stadgats, att vad i förordningen sägs örn säkerhetsanstalt skall,
intill dess lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt trätt i kraft,
avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare och interneringsanstalt
för återfallsförbrytare.
Fångar m. fl.
Gällande bestämmelser.
Enligt 2 § lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff skall den, som undergår straffarbete, hållas till arbete,
som av vederbörande fångvårdsmyndighet för honom bestämmes. Där så
lämpligen kan ske, skall arbetet vara av beskaffenhet att bereda fången tillfälle
till förkovran i hans yrke eller till annan utbildning, som kan främja
utsikterna för honom att efter frigivningen försörja sig. Till andel i inkomst
för arbetet äger han ej rätt; dock kan för flit och ordentlighet i arbetet i
förening med gott uppförande arbetspremie tilldelas honom. I 3 § samma
lag stadgas, bland annat, att då fånge undergår antingen omedelbart för
brott ålagt fängelse eller därmed förenat fängelse, vartill ådömda böter förvandlats,
är han pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete. Undergår
fången straff i enrum, må han själv förskaffa sig sådant arbete, och äger han,
där arbetet medför inkomst, behålla denna för egen räkning. Begagnar
37
Kungl. Majus proposition nr 18.
fången sig icke av nämnda rätt eller undergår han straff i gemensamhet,
skall av vederbörande fångvårdsmyndighet arbete tilldelas honom, och skall
han av arbetsinkomsten erhålla andel enligt särskilda bestämmelser.
Enligt 8 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse, vilken lag jämlikt
Kungl. Maj:ts tidigare innevarande dag på föredragning av chefen för
justitiedepartementet meddelade beslut skall träda i kraft den 1 januari 1938,
skall den, som undergår ungdomsfängelse, hållas till arbete, som av anstaltens
styresman bestämmes. Arbetet skall vara av beskaffenhet att bereda
den dömde tillfälle till sådan teoretisk och praktisk utbildning i hantverk
eller annat yrke, som kan främja utsikterna för honom att efter utskrivningen
försörja sig. Å anstalt intagen må såsom uppmuntran och belöning
för flit och välförhållande kunna tilldelas arbetspremie.
Lagen den 22 april 1927 örn verkställighet av förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare innehåller
i 1 § bestämmelse därom, att den, som förvaras i vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare,
skall sysselsättas med arbete, som, i den mån så lämpligen kan
ske, bör innefatta övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas
för honom att, örn han utskrives, kunna försörja sig. I 2 § samma lag
stadgas, bland annat, att viss andel av inkomsten av den förvarades eller
internerades arbete skall tillgodoföras honom, och att dessutom arbetspremie
må kunna tilldelas honom för flit och ordentlighet i förening med gott uppförande.
I samband med utfärdandet den 18 juni 1937 av lagen örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt har utfärdats en lag, varigenom,
bland annat, 1 § lagen örn verkställighet av förvaring av förminskat till
räkneliga
förbrytare samt av internering av å t e r fall s f ör b ry t are erhållit ändrad
lydelse. Lagändringen, som träder i kraft den dag Konungen förordnar,
innebär endast, att orden »den, som förvaras i vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare»
ersatts med »den som undergår förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt».
Häktad person skall enligt 19 § 26 mom. promulgationsförordningen till
strafflagen ej till arbete tvingas. Vill han arbeta, havé där lov till, örn han
själv förskaffar sig tjänligt arbete eller tillgång därtill finnes inom häktet.
Beträffande fångar m. fl. hava redan tidigare vissa bestämmelser varit
gällande, som berättiga dem till ersättning vid olycksfall i arbete.
Sålunda stadgas i 19 § 25 mom. promulgationsförordningen till strafflagen,
att häktad person, som blir sjuk, skall på allmän bekostnad njuta
vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet. Kan han ej vårdas inom
häktet, skall han förvaras å annat ställe, där han kan njuta tjänlig vård.
Hedan enligt detta stadgande — som torde få anses tillämpligt även i fråga
om den, som undergår frihetsstraff — synes alltså fånge, så länge frihetsstraffet
varar, vara tillförsäkrad vård jämväl för skada genom olycksfall.
I reglemente den 8 augusti 1842 för kronoarbetskåren, § 36, stadgades,
att om kronoarbetskarl så svårt skadades under arbete, att han därigenom
bleve oförmögen att försörja sig själv, skulle nödigt understöd av allmänna
38
Kungl. Majlis proposition nr 18.
medel tillerkännas honom, därest skadan tillkommit i kronans tjänst. Beträffande
understödets belopp skulle detsamma enligt Kungl. Maj:ts brev
den 19 juni 1844 utgå med 48 riksdaler banko då fången blivit alldeles
oförmögen att försörja sig med arbete, med 24 riksdaler banko då han förlorat
bruket av en eller flera kroppsdelar eller på annat sätt blivit illa
skadad men likväl kunde i någon mån genom arbete bidraga till sin bärgning,
samt med 12 riksdaler banko vid mindre kroppsskador, som endast i
ringa mån verkade till förminskande av arbetsförmågan. Vidare föreskrevs
genom Kungl. Majlis brev den 8 oktober 1851, att nyssnämnda bestämmelser
skulle tillämpas å varje annan för brott eller försvarslöshet till allmänt
arbete dömd person, som genom skada, ådragen under arbetet, berövades
förmågan att livnära sig själv.
På grund av penningvärdets fall ansågs emellertid berörda understöd ej
motsvara skälig gottgörelse för den nedsättning i arbetsförmågan, som fånge
kunde hava ådragit sig. Med hänsyn härtill brukade Kungl. Majit efter
framställning av fångvårdsstyrelsen genom för varje särskilt fall fattat beslut
bemyndiga styrelsen att till den skadade utbetala högre ersättning. Efter tillkomsten
av lagen den 5 juli 1901 om ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete samt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete
bestämdes ersättningen i allmänhet enligt vissa i dessa lagar stadgade grunder.
Såsom tidigare omnämnts avgåvo fångvårdsstyrelsen och riksförsäkringsan
stal ten efter uppdrag av Kungl. Majit den 21 september 1923 förslag
rörande ersättning i vissa fall för skada i anledning av olycksfall, som drabbat
fånge eller tvångsarbetare.
Enligt sitt förut omnämnda beslut den 23 januari 1925 fann emellertid
Kungl. Majit förslaget icke föranleda annan åtgärd än att Kungl. Majit bestämde,
att där fråga uppkomme örn ersättning för skada i anledning av
olycksfall, vilket drabbade någon, som underginge frihetsstraff eller tvångsarbete
eller hölles häktad eller enligt domstols förordnande vore intagen å
allmän uppfostringsanstalt, dylikt ärende skulle i varje fall underställas
Kungl. Majits prövning.
I enlighet med nyssnämnda beslut har Kungl. Majit i ett flertal fall tillerkänt
fångar ersättning för olycksfall. Möjlighet till ersättning synes enligt
beslutets ordalydelse kunna föreligga även där olycksfallet icke inträffat i
arbete. I tillämpningen har ersättning tillerkänts t. ex. fånge, som skadats
under gymnastikövning. I övrigt hava vid behandlingen av ersättningsfrågor
i huvudsak följts olycksfallsförsäkringslagens principer, dock att sedan 1928
den årliga arbetsförtjänsten beräknats högst till 1,764 kronor, motsvarande
det belopp, som enligt förordningen den 18 juni 1927 angående ersättning
för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, fastställts som arbetsförtjänst
för vanlig värnpliktig. Ersättning har utgivits först från strafftidens
slut. I anledning av dödsfall torde i intet fall ersättning hava lämnats.
Vid beviljande av livränta har Kungl. Majit i vissa fall föreskrivit,
att livräntan icke skall utgå för tid, varunder den skadade framdeles kunde
komma att vara friheten förlustig eller omhändertagen å fattigvårds- eller
sj ukvårdsinrä ttning.
Kungl. Majus proposition nr 18.
39
1923 års förslag.
I sin skrivelse den 21 september 1923 redogjorde fångvårdsstyrelsen och
r ^försäkring sanstalten till en början för då gällande bestämmelser rörande
arbetsskyldighet för fångar och häktade personer samt framhöllo i anslutning
härtill, att dessa bestämmelser ej kunde anses medföra tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,
så att staten vore att anse som arbetsgivare för fångar.
Rättvisan och billigheten i att fånge på det sätt hölles skadeslös för följderna
av olycksfall, som drabbade honom under föreskrivet arbete, att han
därav ej hindrades i sin förvärvsförmåga efter frigivningen, syntes emellertid
tydlig. Att arbetet vore en del eller en följd av det ådömda straffet kunde
härvid icke tillerkännas någon inverkan, då ju straffet ingalunda hade till
ändamål att förvärra eller försvåra den straffades framtid efter frigivningen,
utan fastmer samhällets hjälp då ofta erfordrades för hans redliga försörjning.
Vore det sålunda klart, att i sådana fall samhället, såsom hittills
också plägat ske, borde ingripa till vederbörandes hjälp, uppstode å andra
sidan frågan, hur långt samhället därvid borde gå. Med den omfattning
varmed och de förhållanden varunder arbeten numera ofta anordnades i
fängelserna, kunde därvid ofta talas örn liknande yrkesfara för fångar som
i motsvarande fria yrken. Det läge då nära till hands att med hänsyn till
rätten till ersättning för olycksfall i arbete nära likställa fångar med arbetare
i fria yrken, med de inskränkningar endast, som betingades av de särskilda
förhållandena.
Ämbetsverken fortsatte.
Vad beträffar till frihetsstraff dömda personer samt personer, som undergå
fängelse, vartill ådömda böter förvandlats — vilka samtliga hava arbetsplikt
— synas giltiga skäl kunna anföras för att de i nu ifrågavarande avseende
försättas i samma ställning vare sig arbetet ålagts dem av vederbörande
myndighet eller de själva förskaffat sig detsamma. Med hänsyn till häktade
personer ställer sig saken i viss mån annorlunda. Beträffande sådan person
synes det rent av kunna ifrågasättas, huruvida ej, därest det t. ex. någon
gång skulle inträffa, att han utförde samma slags arbete under strafftiden
för viss arbetsgivares räkning mot avlöning som före nämnda tid, gällande
olycksfallsförsäkringslag skulle vara omedelbart tillämplig. Så lär dock
knappast få anses vara förhållandet. (Jfr olycksfallsförsäkringslagen 2 §
andra stycket: »Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför
arbetet---å arbetsställe, som av honom bestämmes.») Praktiska skäl
tala i allt fall för, att häktade personer, som under häktningstiden utföra
arbete, i förevarande avseende likställas med dem, som undergå ådömt frihetsstraff,
utan avseende å örn arbetet i något särskilt fall skulle tillföra
dem inkomst. Häri lär i så fall böra inläggas, att olycksfallsförsäkringslagen
ej är med avseende å dem tillämplig.
Ämbetsverken framhöllo vidare, att under den ifrågasatta lagstiftningen
borde inbegripas olycksfall i allt verkligt arbete, som fånge i sådan egenskap
utförde, ävensom, under de förutsättningar, som angåves i olycksfallsförsäkringslagen,
olycksfall på väg till eller från arbetet, när ett sådant under
föreliggande förhållanden kunde anses hava inträffat. Däremot vore det ej
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
påkallat att införa en generell rätt till ersättning för varje olycksfall, som
drabbade fånge under tiden för frihetens förlust, utan borde det i så fall
bero på prövning för varje särskilt fall, huruvida och i vad mån ersättning
av statsmedel skulle utgå i anledning av olycksfallet. I vissa fall, t. ex.
ofta vid av annan fånge förövad misshandel, kunde förhållandena vara sådana,
att ersättning av statsmedel borde utgå; i andra fall kunde det icke
utan vidare sägas, att under de föreliggande förhållandena samhället borde
träda emellan till fångens eller hans efterlevandes understödjande.
Det av ämbetsverken med skrivelsen överlämnade författningsförslaget
innebar i huvudsak följande.
Örn fånge drabbats av olycksfall i arbete, som han i sådan egenskap
utfört, skulle av statsverket utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen. Detta skulle gälla jämväl i fråga om
den, som underginge tvångsarbete eller enligt domstols förordnande vore
intagen å allmän uppfostringsanstalt eller på grund av barnavårdsnämnds
beslut å skyddshem. Sjukpenning eller livränta skulle dock ej utgivas till
den skadade under den tid han vore berövad friheten. Dock kunde, örn
särskilda skäl därtill förelåge, livränta eller del därav under samma tid utgivas
till anhöriga, vilka, örn olycksfallet medfört den skadades död, varit
berättigade att erhålla dödsfallslivränta. Därest olycksfallet medfört den
skadades död och den avlidne icke efterlämnat änka, änkling, barn eller
adoptivbarn, som ägde rätt till livränta, skulle livränta utgå till fader eller
moder eller adoptivfader eller adoptivmoder, eller örn båda föräldrarna eller
adoptivföräldrarna levde, till båda gemensamt, örn det skäligen kunde antagas,
att de, därest den skadade haft sin frihet, varit för sitt uppehälle
huvudsakligen beroende av hans arbete. Livränta till efterlevande skulle
utgivas först från den tidpunkt, då den avlidne, örn han hade levat, skulle
blivit frigiven, dock att, örn särskilda skäl därtill voro, livränta eller del
därav skulle kunna utgivas även för tid dessförinnan. Örn livstidsfånge
avled på grund av olycksfall i arbete, skulle Konungen bestämma, huruvida,
från vilken tid och med vilket belopp livränta skulle utgå. Den skadades
årliga arbetsförtjänst skulle beräknas i anslutning till bestämmelserna i 9 §
olycksfallsförsäkringslagen med vissa av de särskilda förhållandena betingade
avvikelser. Örn den årliga arbetsförtjänsten överstege 1,350 kronor, skulle
det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning. Detta maximum hade
föreslagits med hänsyn till den enligt då gällande förordning den 18 juni
1909 örn ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgående
högsta livräntan. Ersättningarna skulle bestämmas av riksförsäkringsanstalten,
vars beslut skulle kunna överklagas hos försäkringsrådet.
Över ämbetsverkens förslag avgåvos yttranden av styrelserna för statens
tvångsarbetsanstalter samt styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona,
därvid endast sistnämnda styrelse hade erinringar att framställa, vilka gällde
rätten till uppbärande av livränta för å uppfostringsanstalt intagen person.
Kungl. Majlis proposition nr 18.
41
Nu föreliggande förslag.
Förslagets huvudgrunder.
I sin skrivelse den 24 mars 1937 Ilar riksför säkrings anstalten anfört bland
annat följande.
Anledningen till att Kungl. Majit ej fann skäl bifalla fångvårdsstyrelsens
och riksförsäkringsanstaltens förslag 1923 rörande olycksfallsersättning till
fångar m. fl. torde väl sannolikt hava varit det vid denna tid ringa antalet
ersättningsfall. Enligt uppgift skulle under åren 1916—1923 inträffat endast
12 olycksfall, vilka föranlett ersättning. Numera har antalet fall ej oväsentligt
ökats. Under åren 1934—1936 har Kungl. Majit fattat beslut i sammanlagt
26 fall, därav ett dock avsett en tvångsarbetare.
Aven örn antalet hithörande fall ännu ej är särdeles stort, föranleder
dock den nuvarande ordningen ett ej obetydligt arbete. Fångvårdsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten hava att i varje fall avgiva utförliga utlåtanden
till Kungl. Majit, ärendena skola föredragas i statsrådsberedning och konselj,
expeditioner uppsättas m. m. Givetvis äro dessa ärenden icke av den
betydelse, att Kungl. Majit bör belastas med desamma. Då riksförsäkringsanstalten
har att besluta i de för statsverket ekonomiskt mera betydelsefulla
ärendena rörande ersättning vid kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
torde hinder ej böra möta att åt anstalten överlåta beslutanderätten
även i nu ifrågavarande ärenden.
Ett viktigt skäl att utfärda en författning i ämnet är dessutom, att den
nuvarande ordningen föranleder en icke oväsentlig tidsutdräkt med ersättningens
utgivande, vilket i vissa fall kan föranleda svårigheter för den
skadade.
Fråga uppstår då till en början, örn bestämmelserna rörande ersättning
till fångar och dylika böra intagas i samma författning som motsvarande
bestämmelser rörande arbetshem m. m. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening är det lämpligast med särskilda författningar, enär i vissa avseenden
olika stadganden äro erforderliga. Därtill kommer, att det måhända kan
anses mindre tilltalande att sammanföra bestämmelser rörande straffade och
dylika med sådana beträffande personer, som mera av sociala skäl ålagts
arbete.
Beträffande frågan, vilka kategorier av fångar skulle kunna berättigas att
åtnjuta, ersättning för olycksfall, har riksförsäkringsanstalten åberopat ämbetsverkens
år 1923 härutinnan gjorda uttalande, varjämte anstalten framhållit,
att med fånge torde böra likställas den, som vore intagen å interneringsanstalt
för återfallsförbrytare eller vårdanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare.
Anstaltens förslag innebär, att av statsmedel ersättning skall utgivas för
olycksfallsskada eller yrkessjukdom, som drabbar någon, vilken undergår
frihetsstraff eller hålles häktad eller är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare
eller vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare. I avseende
å ersättningen skola, med vissa angivna undantag, olycksfalls- och
yrkessjukdomsförsäkringslagarna i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
och bestämmandet av ersättningen skall tillkomma riksförsäkringsanstalten.
Dessa förslagets huvudgrunder hava i de avgivna yttrandena tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Fångvårdsstyrelsen har framhållit, att å fång
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
vårdsanstalterna även funnes intagna s. k. straffriförklarade, d. v. s. personer,
som begått brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats
fria från ansvar. I avbidan på plats å sinnessjukhus förvarades de strafffriförklarade
å fångvårdens sinnessjukavdelningar, där åtskilliga av dem sysselsattes
med arbete. Aven örn detta arbete ofta vore av enklare beskaffenhet,
förelåge viss risk för olycksfall; antalet straffriförklarade vore också
jämförelsevis stort, för närvarande omkring 170. Ehuru enligt styrelsens mening
många skäl talade för att låta den föreslagna förordningen omfatta även de
straffriförklarade, varigenom densamma praktiskt taget skulle bliva tillämplig
å alla å fångvårdsanstalterna intagna personer, vore en dylik utvidgning
av tillämplighetsområdet måhända icke lämplig, så länge exempelvis patienterna
å sinnessjukhusen icke tillerkänts rätt till ersättning.
Departementschefen.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, skulle ett genomförande av
riksförsäkringsanstaltens förslag i huvudsak endast innebära, att redan praktiskt
tillämpad ordning bleve lagfäst samt att Kungl. Majit bleve befriad
från behandlingen av vissa ärenden av mycket ringa betydelse för det allmänna.
Förslaget bygger på samma grunder som det tidigare av mig i
princip förordade förslaget rörande olycksfallsersättning åt tvångsarbetare
m. fl. Anledning synes icke heller föreligga att i nu förevarande hänseende
göra någon väsentligare skillnad mellan tvångsarbetare m. fl. samt fångar
och med dem likställda. Å andra sidan är jag med riksförsäkringsanstalten
ense örn lämpligheten av att i skilda författningar behandla frågan örn olycksfallsersättning
åt dessa olika kategorier omhändertagna.
Yad angår de personer, vilka omfattas av det nu till behandling upptagna
förslaget, finner jag detta väl avvägt. I likhet med fångvårdsstyrelsen anser
jag sålunda icke lämpligt att i detta sammanhang medtaga de s. k. strafffriförklarade.
Att en otillräknelig person begått en eljest straffbelagd handling
bör ej för honom medföra fördelar, vilka icke komma övriga å sinnessjukvårdsan
stal ter intagna till del.
Med hänsyn till det anförda har jag ansett riksförsäkringsanstaltens nu
förevarande förslag vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Vid den med ledning av de avgivna yttrandena verkställda granskning, som
förslaget undergått inom socialdepartementet, hava emellertid jämkningar i
vissa detaljer befunnits erforderliga. I den mån dessa detaljändringar äga
motsvarighet i det av mig tidigare i dag förordade författningsförslaget,
torde jag icke behöva närmare motivera desamma, då jag nu övergår att var
för sig behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.
Förslagets särskilda bestämmelser.
.!§•
Sedan riksförsäkringsanstalten erinrat örn, att enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 23 januari 1925 möjlighet till ersättning syntes föreligga även där olycksfallet
icke inträffat i arbete, har anstalten anfört följande.
43
Kungl. Majus proposition nr IS.
Anstalten anser emellertid övervägande skäl tala för, att den rätt till ersättning,
som här avses att i författningsväg reglera, lämpligen bör, i likhet
med vad som föreslagits befinnande de personer, som på grund av föreläggande
intagits å arbetshem m. fl. anstalter, begränsas till vad som inrymmes
under olycksfall i arbete. Det torde nämligen i allt fall även här vara
de under arlietet inträffande eller av arbetet liärflytande olycksfallen, som
i främsta rummet påkalla åtgärder i nu ifrågavarande avseende.
Rörande häktad person, som icke är pliktig utföra arbete och oftast icke
heller utfört något arbete, skulle visserligen med den härförut föreslagna
begränsningen hans rätt till ersättning vid olycksfall under häktningstiden
sannolikt bli ganska inskränkt. Även beträffande den, som undergår frihetsstraff,
måste en del fall kunna ifrågakomma, då riksförsäkringsanstalten
ej skulle kunna tillerkänna ersättning för olycksfall i arbete. För dylika
fall — vilka, med hänsyn till de olika förutsättningarna för vederbörandes
vistelse, här kunna bli oftare förekommande än i fråga örn förut avsedda
personer å arbetshem m. m. — torde vara tillfyllest, att Kungl. Majit inrymmes
befogenhet att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt
fall tillerkänna ersättning.
I de avgivna yttrandena hava ett par erinringar riktats mot avfattningen
av 1 § i riksförsäkringsanstaltens förslag. Beträffande vad försäkrivgsrådet anfört
i denna del hänvisar jag till specialmotiveringen till 1 § i det tidigare
i dag av mig anmälda författningsförslaget. Fångvårdsstyrelsen har påpekat,
att då lagen den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt
jämlikt Konungens förordnande komme att träda i kraft, borde 1 §
andra stycket i den nu ifrågavarande av riksförsäkringsanstalten föreslagna
förordningen erhålla följande lydelse: »Vad ovan stadgats gäller även den
som är intagen i säkerhetsanstalt.»
Departementschefen.
Det har synts mig lämpligt att avfatta 1 § i nu förevarande departementsförslag
i nära överensstämmelse med 1 § i det av mig tidigare i dag anmälda.
Sålunda har icke heller i fråga om fångar och med dem likställda såsom
förutsättning för rätt till olycksfallsersättning angivits, att olycksfallet inträffat
i arbete utan endast att det drabbat den skadade under vistelsen å
fångvårdsanstalten eller vid sådan färd till eller från densamma, som föranledes
av och står i omedelbart samband med straffverkställigheten, intagningen
eller häktningen. Vissa undantagsbestämmelser hava emellertid upptagits
i (! §.
I departementsförslaget har beaktats, att genom lagen om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt nuvarande vårdanstalter för förminskat tillräkneliga
förbrytare och interneringsanstalter för återfall sförbrytare komma
att ersättas med säkerhetsan ståltes Intill dess så har skett bör enligt särskild
övergångsbestämmelse gälla, att vad i förordningen sägs örn säkerhetsanstalt
skall avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare och interneringsanstalt
för återfallsförbrytare.
2 §•
Beträffande 2 § i sitt förslag har riksförsäkringsanstalten anfört följande.
Sjukpenning och livränta till den skadade bör givetvis ej utgivas under
den tid han efter olycksfallet fortfarande är berövad friheten. Detsamma
44
Kungl. Majlis proposition nr 18.
synes böra gälla även för tid, då den skadade efter skedd frigivning ånyo
undergår frihetsstraff eller hålles häktad. Ej heller synes det skäligt att
ersättning av statsmedel skall utgå till dem, som enligt förslaget till förordning
örn ersättning i vissa fall till personer, som äro intagna å arbetshem
m. fl., ej äga uppbära sjukpenning eller livränta. Däremot bör, där
särskilda skäl därtill äro, i ifrågavarande fall livränta eller del därav kunna
utgivas till sådan anhörig till den skadade, som, i händelse olycksfallet medfört
den skadades död, varit berättigad till livränta.
Att utsträcka förbudet mot uppbärande av ersättning längre, t. ex. till
sådana, som äro intagna å allmän sjukvårdsinrättning eller å fattigvårdsinrättning
av annan anledning än som i nyssnämnda förslag till förordning
angives, synes ej böra ske. I sådana fall föreligger i allmänhet ej självförvållad
anledning till omhändertagandet på samma sätt, som enligt berörda
förslag till förordning. Därtill kommer, att det för riksförsäkringsanstalten
ofta ej är möjligt att få kännedom om, att en livräntetagare för
en kortare tid är intagen t. ex. å sjukvårdsinrättning.
I yttrandena har fångvårdsstyrelsen ansett vad i 2 § andra stycket sägs
örn att den skadade är berövad friheten böra komjfletteras med en hänvisning
till 1 §. Däremot borde hänvisningen till förordningen örn ersättning
i vissa fall till personer, som äro intagna i arbetshem m. fl., såvitt möjligt
undvikas. Styrelsen har på grund av det anförda föreslagit, att stycket
måtte erhålla följande lydelse:
Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade under den tid han
på sätt i 1 § sägs är berövad friheten och ej heller under den tid, då den
skadade på grund av föreläggande enligt 71 § lagen örn fattigvården eller
72 § lagen örn samhällets barnavård utför honom å fattigvårdsanstalt, arbetshem
eller eljest ålagt arbete eller är intagen å allmän uppfostringsanstalt
eller å allmän tvångsarbetsanstalt eller å alkoholistanstalt, vilken åtnjuter
statsunderstöd.
Departementschefen.
Under beaktande av vad fångvårdsstyrelsen sålunda anfört har 2 § i departementsförslaget
erhållit en avfattning, som i fråga örn terminologien
nära ansluter sig till 1 och 2 §§ i det tidigare i dag anmälda författningsförslaget.
3 § i riksförsäkringsanstaltens förslag.
I fråga örn 3 § i riksförsäkringsanstaltens förslag, vilken paragraf saknar
motsvarighet i förslaget rörande vissa arbetsskyldiga m. fl., har anstalten
framhållit, att, då någon skadats till döds genom olycksfall, livränta
till efterlevande borde utgivas först från den tidpunkt, då den avlidne, örn
han levat, skulle blivit frigiven. Det kunde ju här vara fråga örn en mycket
lång strafftid, under vilken de anhöriga, örn den skadade levat, som regel
ej kunnat påräkna något understöd av honom. Omständigheterna kunde
emellertid föranleda till att livränta tidigare tillerkändes anhöriga, varför en
bestämmelse därom syntes böra intagas. Därest livstidsfånge avlede, syntes
det i enlighet med 1923 års förslag böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma
huruvida, från vilken tid och med vilket belopp livränta skulle utgå.
45
Kungl. Majit» proposition nr 18.
Erinringar emot riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del hava gjorts
i ett par av yttrandena. Sålunda har fångvårdsstyrelsen funnit mindre
lämpligt föreskriva, att livränta till efterlevande skulle utgivas först från den
tidpunkt, då den avlidne, om han levat, skulle blivit frigiven. I ett stort
antal fall, särskilt vid långvariga frihetsstraff, bleve straffet av nåd avkortat
eller beviljades villkorlig frigivning. Dagen för frigivningen kunde således
icke ens i fråga örn vanligt frihetsstraff sägas vara på förhand bestämd.
Beträffande häktad samt den som dömts till ungdomsfängelse, förvaring
eller internering, förelåge, enär strafftiden, respektive vistelsetiden å anstalt,
i dessa fall vore obestämd, ingen möjlighet att fixera viss tidpunkt, då
vederbörande skulle blivit frigiven. Med hänsyn härtill, och då fånges efterlevande
så gott som alltid befunne sig i brydsamma ekonomiska omständigheter,
syntes starka skäl tala för ett generellt stadgande av innebörd att
livränta, som utginge till efterlevande, skulle utgivas från dagen för dödsfallet
eller näst efter dödsfallet. FörsäJcringsrådet har, med hänsyn till att
livränta efter avliden livstidsfånge ytterst sällan torde ifrågakomma, ansett
andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag böra utgå.
Departementschefen.
Den förut av mig förordade regeln, att livränta till fånge eller med honom
likställd icke skall utgå förrän han blivit frigiven, synes visserligen, teoretiskt
sett, böra leda till, att vid dödsfall livränta till efterlevande icke skall utgå
före den tid, då den döde, örn han levat, skulle blivit frigiven. Såsom
fångvårdsstyrelsen erinrat, är det emellertid i de fall, för vilka ett stadgande
härom skulle vara av någon större betydelse, omöjligt att exakt angiva
denna tid. Då för övrigt måste antagas, att ett dylikt stadgande ytterst
sällan skulle bliva tillämpligt, saknar departementsförslaget motsvarighet till
3 § i riksförsäkringsanstaltens förslag. Jämlikt 1 § andra stycket i departementsförslaget
och 7 § olycksfallsförsäkringslagen skall alltså, där olycksfallet
medfört döden, livränta till efterlevande utgå från dödsfallet. Jag vill
erinra, att ur statsfinansiell synpunkt en sådan livränta i viss män uppväges
av att staten icke längre åsamkas kostnader för vederbörandes förvaring.
3 och 4 §§.
Dessa paragrafer i departementsförslaget överensstämma med motsvarande
paragrafer i författningsförslaget rörande tvångsarbetare m. fl.
5 §•
Någon motsvarighet till 5 § i förslaget rörande tvångsarbetare m. fl. har
med hänsyn till föreliggande förhållanden icke ansetts erforderlig. I stället
motsvarar 5 § i nu förevarande förslag G § i förslaget rörande tvångsarbetare
m. fl. I enlighet med vad fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande beträffande 6 §
i riksförsäkringsanstaltens förslag hemställt har uttryckligen angivits, att
anmälningsskyldigheten skall åligga styresmannen vid vederbörande fångvårdsanstalt.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
6-8 §§.
Dessa paragrafer motsvara 7, 9 och 10 §§ i författningsförslaget rörande
tvångsarbetare m. fl.
Någon motsvarighet till 8 § i nämnda förslag har icke ansetts erforderlig,
då fångar och med dem i nu förevarande hänseende likställda aldrig torde
vara att direkt hänföra under olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringsiagarna.
Rubriken.
Denna har avfattats i nära överensstämmelse med förslaget rörande tvångsarbetare
m. fl.
O vergångsbe stämm el ser na.
Jag vill förorda, att den nu ifrågavarande förordningen skall, liksom den
ifrågasatta förordningen rörande tvångsarbetare m. fl., träda i kraft den 1
1 juli 1938. Då redan tidigare i administrativ ordning beslutats ersättning
enligt i huvudsak de grunder, som nu föreslås skola bliva lagfästa, torde
det vara överflödigt att, såsom skett i förslaget rörande tvångsarbetare m. fl.,
bemyndiga Kungl. Majit att i särskilda fall besluta örn tillämpning av nu
ifrågavarande förordning å olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats
före förordningens ikraftträdande.
Rörande den sist i departementsförslaget upptagna övergångsbestämmelsen
hänvisar jag till vad jag örn densamma anfört vid behandlingen av 1 §.
Ersättningarnas bestridande.
I de fall, då Kungl. Majit hittills beviljat olycksfallsersättning åt fångar
och tvångsarbetare, har denna anvisats att utgå, vad angår fångar från förslagsanslaget
till fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten: Omkostnader, samt
i fråga örn tvångsarbetare från vederbörande anslagspost i omkostnadsstaten
för tvångsarbetsanstalt, där den skadade varit intagen.
Riksförs åkning sanstalten har nu föreslagit, att ersättningarna enligt båda
de ifrågasatta förordningarna finge utbetalas av anstalten samt utgå från
det under elfte huvrrd titeln uppförda förslagsanslaget till bestridande av
statsverket åliggande av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete. Att ersättningarna utbetalades av anstalten syntes
lämpligast, bland annat med hänsyn till att anstalten skulle besluta örn
vård och behandling för tiden efter frigivningen samt örn proteser och dylikt.
Yad riksförsäkringsanstalten sålunda föreslagit har i yttrandena lämnats
utan erinran.
Departementschefen.
Örn ett olycksfall medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan, skall enligt 6 § olycksfallsförsäkringslagen, så länge
sjukdomen varar, till den skadade i ersättning utgivas erforderlig läkarvård jämte
läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
av menliga följder av olycksfallet nödiga hjälpmedel, såsom särskilda kryckor,
enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt. Då denna bestämmelse
skall tillämpas i fråga örn en skadad, som äger rätt till ersättning enligt
någon av de båda nu föreslagna förordningarna och vistas å en statsanstalt,
synes det naturliga vara, att genom anstaltens försorg och på dess bekostnad
beredes den skadade vård och behandling i samma utsträckning, som eljest
kommer sjuka å anstalten kostnadsfritt till del. Däremot torde det vara
lämpligt, att övriga ersättningar enligt de båda förordningarna utbetalas av
riksförsäkringsanstalten från det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget
till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Närmare bestämmelser
härom lärer böra ankomma på Konungen eller efter Konungens bemyndigande
på försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten att utfärda.
Yad angår ersättningar, som redan tidigare av Kungl. Majit beviljats
fångar och tvångsarbetare, vill jag för vinnande av enhetlighet förorda, att
även dessa ersättningar från ingången av nästkommande budgetår utgivas
av riksförsäkringsanstalten av nämnda under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslag.
Sammanlagda beloppet av berörda ersättningar belöpte sig under
år 1936 till i runt tal 1,300 kronor.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förutnämnda inom
socialdepartementet utarbetade förslag till förordning om olycksfalls- och yrkessjukdoms
er sättning åt tvångsarbetare m. fl. samt förordning om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt fångar rn. fl.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.
48
Kungl. Majda proposition nr 18
Bilaga.
Förslag
till
Förordning
om ersättning i vissa fall till personer, som äro intagna å arbetshem,
lii. fl. i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom.
1 §•
Där någon under tid, varunder han på grund av föreläggande enligt 71 §
i lagen om fattigvården eller 72 § i lagen örn samhällets barnavård utför
honom å fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest ålagt arbete, eller någon
som är intagen å allmän uppfostringsanstalt eller å allmän tvångsarbetsanstalt
eller å alkoholistanstalt, vilken åtnjuter statsunderstöd, drabbas av
olycksfall i arbete eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar, skall ersättning utgivas av statsmedel.
I avseende å dylik ersättning skola, där ej här nedan annorledes stadgas,
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete samt lagen örn försäkring förvissa
yrkessjukdomar i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen
bestämmes av riksförsäkringsanstalten.
Föreligger skäl till utgivande av ersättning i anledning av olycksfall, som
ej avses i första stycket, beslutar Konungen örn ersättning.
2 §•
Den skadade är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare,
som vederbörande föreståndare för anstalt eller arbetshem eller fattigvårdsstyrelse
eller barnavårdsnämnd eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla.
Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade under den tid, han
av anledning, som i 1 § avses, är intagen å fattigvårdsanstalt eller arbetshem,
eller är intagen å allmän uppfostringsanstalt eller å allmän tvångsarbetsanstalt
eller å alkoholistanstalt, som där nämnts, eller undergår frihetsstraff
eller hålles häktad.
Därest särskilda skäl därtill äro, må dock så mycket av livränta, som belöper
å nämnda tid, eller del därav i stället utgivas till sådan anhörig till den
skadade, som, för den händelse olycksfallet eller sjukdomen medfört dennes
död, varit berättigad att i anledning av dödsfallet erhålla livränta.
3 §-
Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av
bestämmelserna i 9 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, be
-
49
Kungl. Majus proposition nr 18.
stämmas till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen under
året närmast före olycksfallet eller sjukdomens yppande för en arbetare med
Samma arbetsförmåga som den skadade i det yrke lian hade vid tiden för
intagandet i anstalt, som ovan nämnts, eller påbörjandet av honom eljest
förelagt arbete, eller om han då icke hade något yrke, med hänsyn till avlöningen
under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i allmänhet
i den ort inom landet, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet,
eller om någon sådan ort icke kan påvisas, i den ort där olycksfallet inträffat
eller sjukdomen yppats.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten 1,764 kronor, skall det överskjutande
beloppet icke tagas i beräkning.
4§-
Är den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom av statsmedel erhålla avlöning, pension eller annan ersättning,
som icke avses i denna förordning men som helt eller delvis utgör
understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från
kassa eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, skall i fråga
om avdrag från ersättningen enligt denna förordning i tillämpliga delar gälla
vad i 11 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas angående
avdrag för understöd, som av arbetsgivare utgives eller bekostas.
5§-
Yarder någon, som äger rätt till ersättning enligt denna förordning, skadad
till följd av olycksfall i arbetet eller ådrager han sig yrkessjukdom, skall
föreståndaren för anstalten ofördröjligen härom underrättas. Skadas den,
som utför honom förelagt arbete utanför anstalt eller ådrager han sig yrkessjukdom,
skall underrättelse lämnas vederbörande fattigvårdsstyrelse eller
barnavårdsnämnd.
6 §''
Där olycksfallet eller sjukdomen medfört eller skäligen kan antagas medföra
påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall ofördröjligen
av föreståndare för anstalt, som ovan nämnts, eller av vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd skriftlig anmälan örn olycksfallet
eller sjukdomen göras hos riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser
rörande sådan anmälan meddelas av Konungen.
7 §•
Yad i 25 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas rörande
nedsättning i där angivna fall av ersättning skall i tillämpliga delar gälla.
Därjämte må, om olycksfallet eller sjukdomen föranletts därav att den
skadade begått brottslig handling eller åsidosatt gällande föreskrifter för
ordningens uppehållande, ersättningen till honom skäligen nedsättas eller
ock bestämmelse meddelas, att sådan ersättning ej skall utgå.
Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sund. Nr 18.
2642 87 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
8§-
Ersättning enligt denna förordning utgår ej, om ersättning i anledning
av olycksfallet eller yrkessjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
9 §•
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft den men äger ej,
därest ej Konungen för särskilt fall annorlunda beslutar, tillämpning i fråga
örn olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före nämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1$.
51
Förslag
till
Förordning
om ersättning till fånge eller häktad person m. fl. för skada i
anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.
1 §•
Drabbas någon, som undergår frihetsstraff eller hålles häktad, under den
tid han sålunda är friheten förlustig, av olycksfall i arbete eller ådrager han
sig yrkessjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
skall ersättning utgivas av statsmedel. I avseende å dylik ersättning
skola, där ej här nedan annorledes stadgas, lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete samt nämnda lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen bestämmes av riksf
örsäkringsanstalten.
Vad ovan stadgats gäller även den, som är intagen i interneringsanstalt
för återfallsförbrytare eller vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare.
Föreligger skäl till utgivande av ersättning i anledning av olycksfall,
som ej avses i första stycket, beslutar Konungen örn ersättning.
2 §•
Den skadade är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare,
som vederbörande fångvårdsmyndigliet eller, efter det han blivit frigiven,
riksförsäkringsanstalten må tillkalla.
Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade under den tid han
är berövad friheten och ej heller under tid, då den skadade enligt 2 § i
förordningen den .................. örn ersättning i vissa fall till personer,
som äro intagna å arbetshem, m. fl. i anledning av skada till följd av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom ej äger uppbära sjukpenning eller livränta
enligt samma förordning.
Därest särskilda skäl därtill äro, må dock så mycket av livränta, som belöper
å nämnda tid, eller del därav i stället utgivas till sådan anhörig till
den skadade som, för den händelse olycksfallet eller sjukdomen medfört
dennes död, varit berättigade att i anledning av dödsfallet erhålla livränta.
3 §•
Livränta, som utgår till efterlevande, utgives först från den tidpunkt, då
den avlidne, om han hade levat, skulle blivit frigiven, dock att, örn sär
-
52 Kungl. Majus proposition nr 18.
skilda skäl därtill äro, livränta eller del därav må kunna utgivas även för
tid dessförinnan.
Där någon, som undergår frihetsstraff på livstid, avlider på grund av
olycksfall i ai-bete eller yrkessjukdom, bestämmer Konungen, huruvida, från
vilken tid och med vilket belopp livränta skall utgå.
4§-
Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av
bestämmelserna i 9 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas
till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen under året närmast
före olycksfallet eller sjukdomens yppande för en arbetare med samma
arbetsförmåga som den skadade i det yrke, han hade vid tiden för frihetens
förlust, eller örn han då icke hade något yrke, med hänsyn till avlöningen
under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i allmänhet i den ort
inom landet, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet, eller örn
någon sådan ort icke kan påvisas, i den ort där olycksfallet inträffade eller
sjukdomen yppades.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten 1,764 kronor, skall det överskjutande
beloppet icke tagas i beräkning.
5 §''
Är den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall eller
yrkessjukdom av statsmedel erhålla avlöning, pension eller annan ersättning,
som icke avses i denna förordning, men som helt eller delvis utgör
understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från
kassa eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, skall i
fråga örn avdrag från ersättningen enligt denna förordning i tillämpliga
delar gälla vad i 11 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas
angående avdrag för understöd, som av arbetsgivare utgives eller bekostas.
6 §•
Där olycksfallet eller sjukdomen medfört eller skäligen kan antagas medföra
påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall, så
snart ske kan, av vederbörande myndighet skriftlig anmälan örn olycksfallet
eber sjukdomen göras hos riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser
rörande sådan anmälan meddelas av Konungen.
7 §•
Vad i 25 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas rörande
nedsättning i där angivna fall av ersättning, skall i tillämpliga delar gälla.
Därjämte må, örn olycksfallet eller sjukdomen föranletts därav att den skadade
begått brottslig handling eller åsidosatt gällande föreskrifter för ordningens
uppehållande, ersättningen till honom skäligen nedsättas eller ock
bestämmelse meddelas, att sådan ersättning ej skall utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
53
8 §•
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft den ...................... men äger ej
tillämpning i fråga örn olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats
före nämnda dag.