Kungl. Majlis proposition nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas; given
Stockholms slott den 18 februari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet
å Stockholms slott den 18 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

»Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende äger Kungl. Majit med stadsfullmäktiges samtycke förBihang
lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 154.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

ordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende
förenas nied domsaga. Beträffande stad, där länsstyrelsen ej har sitt säte
och i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
borgmästaren endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, äger Kungl.
Majit, jämlikt 2 § nämnda lag, när borgmästartjänsten är ledig, även utan
stadsfullmäktiges samtycke meddela enahanda förordnande som nyss nämnts,
såframt

1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan
finnes vara till gagn för rättsskipningen,

2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension
till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,
samt

3. ändringen icke medför ökad ekonomisk hörda eller annan avsevärd
olägenhet för staden.

Med föranledande av anförda bestämmelser hava utredningar sedan någon
tid pågått ifråga om åtskilliga städers förenande i judiciellt avseende
med domsaga. Sedan utredningarna numera slutförts beträffande vissa av
dessa städer, anhåller jag att få underställa samma frågor Kungl. Maj:ts
prövning, i vad förpliktelser genom indelningsändringarna kunna uppkomma
för statsverket att övertaga avlöningsförmåner till befattningshavare,
vilka vid rådhusrätternas upphörande komma att indragas. De städer, beträffande
vilka detta spörsmål nu torde böra upptagas till behandling, äro
Skänninge och Arboga.

l:o.

Skänninge hade den 31 december 1936 ett invånarantal av 1,751 personer.
Staden omslutes av Mjölby domsaga. Denna domsaga bildades den 1 januari
1924, då jämlikt Kungl. Majlis brev den 8 juni 1923 Lysings, Göstrings och
Vifolka härader förenades till ett gemensamt tingslag, utgörande Mjölby domsaga,
med tingsställe och kansli i Mjölby. Skänninge är station vid järnvägslinjen
Mjölby—Krylbo och beläget 9 kilometer från Mjölby. Tågförbindelserna
dit äro täta. I vardera riktningen gå dagligen åtta tåg. Restiden
är 9 minuter. I domsagan hållas 20 allmänna tingssammanträden
årligen eller sålunda var fjortonde dag under tingsterminerna, varjämte
ett s. k. tremansting förrättas under uppehållet mellan vår- och hösttingen.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 11 oktober 1901 skall rådhusrätten och magistraten
i staden utgöras av borgmästare och tre icke lagfarna rådmän,
därav en extra rådman. Borgmästartjänsten är sedan den 17 oktober 1935
vakant. Rådmansbefattningarna innehavas av Carl Johan Theodor Axbom,
Samuel Herman Wahrberg och Gustaf Reinhold Wilde, den sistnämnde
extra rådman. Axbom är född år 1856, Wahrberg år 1860 och Wilde
år 1881; de hava erhållit fullmakt å sina tjänster åren 1908, 1913 och 1933
respektive. — I Kungl. Majlis förberörda brev den 11 oktober 1901 har lö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

3

nen till en var av de ordinarie rådmännen fastställts till 200 kronor och lill
den extra rådmannen till 50 kronor. Enligt senare beslut av stadsfullmäktige,
vilket ej underställts Kungl. Maurts prövning, åtnjuta emellertid åtminstone
sedan år 1925 de båda ordinarie rådmännen en årlig avlöning
av vardera 550 kronor och den extra rådmannen en lön av 100 kronor örn
året. —• Någon utfästelse från stadens sida örn pensionering föreligger icke
i fråga örn någon av rådmännen, och skyldighet bar icke föreskrivits för
dem att vid viss ålder avgå från tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter
inryckts föreskrift om skyldighet att övergå till annan tjänst.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 1 november 1935 har genom länsstyrelsens
i Östergötlands län försorg utredning skett rörande Skänninges förenande
i judiciellt avseende med Mjölby domsaga. Utredningen, som verkställts
jämlikt 3 § i ovannämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt avhandlat
de frågor som angivas i samma paragraf, har på länsstyrelsens uppdrag utförts
av assessorn i Göta hovrätt Erik Ahlgren.

1 sitt den 2 mars 1936 dagtecknade utlåtande i ärendet har utredningsmannen
— under erinran att, därest staden bestrede förening med domsagan,
statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens
förpliktelser beträffande avlönijigen till förenämnda tre rådmän — härom
uttalat, att tvekan kunde råda huruvida ersättningarna borde sättas lika med
de i lönestaten fastställda lägre avlöningarna eller av billighetshänsyn bestämmas
till de av stadsfullmäktige utan samtycke av Kungl. Majit beslutade högre
lönebeloppen. Utredningen ger i övrigt vid handen, att för stadens förvaltning
efter uppgåendet i domsagan beräknats uppstå en årlig kostnadsminskning
av omkring 5,090 kronor, därvid dock förutsatts att stadsfiskalstjänsten,
som är vakant och avlönad med 2,400 kronor örn året, kunde omedelbart
indragas. Utredningsmannen bär sammanfattat resultatet av utredningen
sålunda, att det icke kunde bestridas att förändringen med hänsyn till såväl
staden som domsagan bleve till gagn för rättsskipningen, att för stadens del
den nuvarande ordningen med hänsyn till det ringa antalet mål och ärenden
som förekomme vore ekonomiskt ofördelaktig, att förändringen icke komme
att medföra avsevärt ökade kostnader eller tidsutdräkt för den rättssökande
allmänheten i staden, att exekutionsväsendet därstädes kunde jämväl efter
förening med domsagan inrättas på sätt som ej medförde avsevärd olägenhet,
att stadens motstånd mot den föreslagna förändringen vore att söka i hänsynstagande
till stadens traditioner allt från medeltiden och i fruktan för att
staden genom åtgärden komme att hämmas i sin utveckling ävensom att
kommunalborgmästarinstitutionen icke kunde skänka samma stadga åt förvaltningen
som anordningen med magistrat även örn kommunalborgmästaren
skulle komma att vara jurist, men att gentemot dessa stadens synpunkter borde
framhållas att den blivande rättegångsreformens genomförande förutsatte
de smärre domstolarnas avskaffande.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av bland andra
stadsfullmäktige och magistraten i Skänninge, av häradsrätten i Mjölby domsaga,
av länsstyrelsen i Östergötlands län samt av Göta hovrätt.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Stadsfullmäktige hava behandlat ärendet vid sammanträde den 8
november 1937 och därvid förklarat sig icke kunna samtycka till att staden
lades under landsrätt, enär dels staden måste förbehålla sig att statsverket
övertoge vissa stadens ekonomiska förpliktelser, dels ock ändringen för stadens
del i ekonomiskt hänseende medförde så obetydliga fördelar, att dessa
icke uppvägde den prestigeförlust och de extra kostnader, som genom förändringen
komme att förorsakas den rättssökande allmänheten, detta i all synnerhet
om handläggningen av ärenden beträffande inskrivnings- och fastighetsväsendet
komme att flyttas från staden. Vad beträffar stadens nyssnämnda
ersättningsanspråk, så hava stadsfullmäktige uttalat, att statsverket
borde övertaga skyldigheten att till de befattningshavare, vilkas tjänster komme
att indragas vid den nya organisationens genomförande, utbetala de löner
som för närvarande av dem åtnjötes. Vidare hava stadsfullmäktige i
fråga örn möjligheterna till besparingar i stadens förvaltning anmärkt att, i
motsats till vad utredningsmannen hållit före, staden i varje fall tills vidare
icke torde kunna undgå att utgiva avlöning till stadsfiskal, vilken kostnad
borde beräknas till 1,500 kronor om året. Härigenom och då vidare enligt
utredningsmannens förslag en blivande kommunalborgmästare skulle hava
rätt till skrivhjälp genom drätselkammarens .försorg, vilket icke torde kunna
ske utan anställande av extra skrivbiträdeshjälp å drätselkontoret, bleve den
återstående besparingen för staden ej större än att den väl uppvägdes av
de kostnader genom resor oell tidsspillan, som stadens rättssökande allmänhet
finge för framtiden underkasta sig.

Magistraten har i yttrande den 15 november 1937 anfört, att magistraten
ansåge sig icke böra mot stadsfullmäktiges förklaring, att fullmäktige
icke kunde samtycka till den föreslagna indelningsändringen, tillstyrka förordnande
att rådhusrätten i staden skulle upphöra och staden i judiciellt avseende
förenas med Mjölby domsaga.

Häradsrätten, som förehaft ärendet vid sammanträde den 7 december
1937, har — under uttalande att det, efter den utredning handlingarna i
ärendet innehölle och med hänsyn till fastställda grunder för en förestående
processreform, torde få anses uteslutet att särskild rådhusrätt bibehölles för
Skänninge -— icke framfört någon erinran mot att staden förenades med
domsagan.

Länsstyrelsen har i utlåtande den 18 december 1937 förordat den
ifrågasatta indelningsändringens vidtagande samt till stöd härför anfört bland
annat:

Det torde numera vara allmänt erkänt, att det lände rättsskipningen i städer
av Skänninges storlek till gagn, örn staden i judiciellt hänseende förenades
med angränsande domsaga. Länsstyrelsen ansåge det under sådana förhållanden
icke nödvändigt att närmare ingå på denna fråga. På sätt av häradsrättens
yttrande franninge, torde införlivandet med domsagan av Skänninge
stad icke vålla några egentliga olägenheter för domsagoarbetet. Av den förebragta
utredningen torde vidare framgå, att den ifrågasatta åtgärden, huru
stadens förvaltning än ordnades, icke komme att medföra någon ökad ekonomisk
börda för staden, även örn den rent ekonomiska vinsten för staden

Kungl. Majlis proposition nr 154.

5

icke bleve så särdeles stor. Vad stadsfullmäktige anfört och eljest i ärendet
förekommit hade icke kunnat övertyga länsstyrelsen, att stadens förläggning
under landsrätt i något hänseende konune att medföra avsevärd olägenhet
för staden. Då sålunda alla förutsättningar för indragning av stadens egen
jurisdiktion vore för handen, ansåge sig länsstyrelsen böra förorda, att Skänninge
stad, förslagsvis från och med den 1 januari 1939, i judiciellt hänseende
förenades med Mjölby domsaga.

Beträffande den ersättning av statsverket, som skulle utgå till stadens nuvarande
rådmän, har länsstyrelsen förordat att samma ersättning bestämdes
efter nu utgående, ehuru ej i vederbörlig ordning fastställda lönebelopp
eller 550 kronor örn året till vardera av de ordinarie och 100 kronor örn
året till den extra rådmannen. — I fråga om stadsfiskalstjänsten har länsstyrelsen
anslutit sig till den meningen att densamma måste tills vidare bibehållas,
låt vara att tjänsten endast komme att uppehållas på förordnande.

Jämväl Göta hovrätt har i utlåtande den 17 januari 1938 tillstyrkt
att — under förutsättning att statsverket övertoge stadens avlöningsförpliktelser
i förhållande till rådmännen, i vilket hänseende hovrätten ansåge billighetsskäl
tala för att de sedan 1925 utgående avlöningsbeloppen lades till
grund för ersättningens bestämmande — förordnande måtte meddelas om
den ifrågasatta föreningen, vilken syntes kunna träda i tillämpning från och
med den 1 januari 1939. Hovrätten har härvid anfört, att hovrätten, som
funne det uppenbart att Skänninge stad icke borde bibehållas vid egen jurisdiktion,
ansåge att stadens förenande med Mjölby domsaga skulle bliva till
gagn för rättsskipningen. Enligt vad utredningen gåve vid handen, komme
föreningen därjämte att medföra besparing för staden, och någon avsevärd
olägenhet av något slag kunde ej sägas därav uppkomma.

Statskontoret har i skrivelse den 5 februari 1938 avgivit infordrat
yttrande i ärendet, såvitt avser statsverkets övertagande av stadens förpliktelser
beträffande avlöningen till förenämnda tre rådmän i händelse rådhusrätten
komme att upphöra. I utlåtandet har statskontoret anfört, att statskontoret
funne det tveksamt, huruvida till grund för bestämmandet av ifrågavarande
ersättning borde, såsom länsstyrelsen och Göta hovrätt förordat,
läggas de årsarvoden, som rådmännen under senare år i enlighet med stadsfullmäktiges
beslut faktiskt åtnjutit, och icke de i den av Kungl. Majit fastställda
lönestaten angivna lönebeloppen. Såvitt ämbetsverket kunde finna,
hade emellertid den i samband med indragningen av rådhusrätten i Lysekil
genom Kungl. Majits brev den 11 juni 1937 fastställda ersättningen till rådmännen
i denna stad beräknats med hänsynstagande till de avlöningar, rådmännen
faktiskt åtnjutit, och icke till de lönebelopp, som upptagits i den av
Kungl. Majit fastställda lönestaten för rådhusrätten och magistraten i Lysekil.
Med hänsyn härtill ville det synas statskontoret, att även i nu förevarande
fall ersättningen borde bestämmas på motsvarande sätt oell att sålunda
— därest förordnande örn rådhusrättens i Skänninge upphörande
komme att meddelas — rådmännen därstädes borde under deras återstående
livstid tillerkännas årlig ersättning för lidstad lön med Axbom och Wain -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

berg 550 kronor vardera och Wilde 100 kronor. Beloppen, å vilka dyrtidstillägg
icke borde utgå, torde böra anvisas att bestridas från allmänna indragningsstaten.

Departements- Ben i ärendet förebragta utredningen ådagalägger, att därest statsverket
såsom föreslagits övertager staden Skänninges förpliktelser beträffande avlöningarna
till de icke lagfarna rådmän, vilkas tjänster i och med rådhusrättens
upphörande komma att indragas, den ifrågasatta föreningen med
Mjölby domsaga icke kommer att medföra kostnadsökning för staden ens
för det fall att, såsom ännu någon tid torde bliva erforderligt, stadsfiskalstjänsten
därstädes måste bibehållas. Vid sådant förhållande och då -—- såsom
även länsstyrelsen och hovrätten funnit — stadens förenande med domsagan
skulle bliva till gagn för rättsskipningen samt icke medföra avsevärd
olägenhet för staden, lära de i 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932 angivna
förutsättningarna för meddelande mot stadens bestridande av förordnande
om stadens förenande i judiciellt avseende med domsaga föreligga. Det är
också min avsikt föreslå Kungl. Maj:t utfärdande av föreskrift härom. Innan
detta sker, måste emellertid riksdagens samtycke utverkas till att statsverket
övertager stadens förpliktelser mot förenämnda rådmän. Lika med
länsstyrelsen, hovrätten och statskontoret finner jag därvid ersättningarna
böra bestämmas till de av staden begärda högre beloppen. Så har i motsvarande
fall ägt rum, förutom vid det av statskontoret åberopade tillfället,
jämväl vid meddelande av förordnande om staden Kungsbackas förenande
i judiciellt avseende med domsaga. (Se prop. nr 180 till 1934 års riksdag.)

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag alltså hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till rådmännen i Skänninge Carl Johan Theodor Axbom,
Samuel Herman Wahrberg och Gustaf Reinhold Wilde
må från och med den dag, då föreskrift örn stadens förenande
i judiciellt avseende med Mjölby domsaga träder i kraft,
från allmänna indragningsstaten under deras återstående
livstid utbetalas årlig gottgörelse av 550 kronor till en var av
Axbom och Wahrberg samt 100 kronor till Wilde, med iakttagande
av att å förmånen dyrtidstillägg icke skall utgå.

2:o.

Staden Arboga, vars invånarantal den 31 december 1936 uppgick till 4,899
personer, omslutes av Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag, vilket tingslag
ingår i Västmanlands västra domsaga. Denna domsaga, som består av ytterligare
ett tingslag, har kansli i Köping, där tingshus finnes uppfört för förstnämnda
tingslag. Arboga står i direkt järnvägsförbindelse med Köping,
dit avståndet är 17 kilometer samt förbindelserna snabba och täta. Restiden
är cirka 25 minuter med 7 persontåg dagligen i vardera riktningen. I Åker -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

7

bo och Skinnskattebergs tingslag förrättas årligen tio allmänna sammanträden
under tingsterminerna.

Borgmästartjänsten i Arboga är sedan den 9 augusti 1937 vakant. Enligt av
Kungl. Maj:t den 9 augusti 1935 fastställd arbetsordning skall stadens rådhusrätt
utgöras av, förutom borgmästaren, en lagfaren och en icke lagfaren
rådman samt en icke lagfaren extra rådman. Lagfarna rådmanstjänsten
innehaves av juris och filosofie kandidaten Karl Axel Wilhelm Kellgren, som
är född år 1887 och erhållit länsstyrelsens fullmakt'' å tjänsten den 12 juni
1920. Icke lagfaren rådman är Lars August Jonsson, som är född år 1865
och valts till rådman år 1925. Innehavaren av extra rådmanstjänsten är, i
överensstämmelse med kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 362) om tillsättande
av befattning såsom icke lagfaren rådman i vissa städer, tillsatt allenast
på förordnande.

Enligt gällande lönestat för rådhusrätten och magistraten (fastställd av
Kungl. Majit berörda den 9 augusti 1935) utgå från staden till den nuvarande
lagfarne rådmannen de löneförmåner som tillkomma honom enligt beslut
av stadsfullmäktige den 7 maj 1920. Enligt detta beslut är Kellgren
i form av lön, personligt lönetillägg, dyrtidstillägg, ersättning för indragna
boupptecknings- och arvskiftesprovisioner, sportler m. m. garanterad en årlig
tjänsteinkomst av minst 12,000 kronor, därav 2,400 kronor i arvoden såsom
sekreterare hos stadsfullmäktige och hos byggnadsnämnden. Den icke
lagfarne rådmannen åtnjuter enligt samma lönestat 450 kronor i lön och 500
kronor i ersättning för indragna bouppteckningsprovisioner eller sålunda tillhopa
950 kronor. Han är därjämte berättigad uppbära vissa med tjänsten
förenade sportler, vilka uppgått till i medeltal 450 kronor örn året. Den sammanlagda
årliga inkomsten av rådmanstjänsten bör sålunda beräknas till
minst 9,600 kronor för Kellgren och till 1,400 kronor för Jonsson; och hava
dessa förklarat att de gjorde anspråk på ersättning med sagda belopp, därest
förordnande meddelades örn rådhusrättens upphörande. — Någon utfästelse
från stadens sida om pensionering föreligger icke beträffande någon av
rådmännen, och skyldighet har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder
avgå från tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift om
skyldighet att övergå till annan tjänst hos staden. I sådant avseende är av
betydelse, att rådmannen Kellgren, vilken avlagt juris kandidatexamen, innehar
föreskriven kompetens för att kunna utses till kommunalborgmästare.

I anledning av tidigare vakans « borgmästartjänsten i Arboga verkställdes,
på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 april 1931 och den 19 augusti
1932, genom länsstyrelsens i Västmanlands län försorg utredning rörande stadens
förenande i judiciellt avseende med Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag
av förenämnda domsaga. Utredningen, därvid de frågor som omförmälas
i 3 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende särskilt uppmärksammades, utfördes på länsstyrelsens uppdrag
av landstingsdirektören Adam Hult.

Utredningsmannen -— vilken vid utredningen biträtts av för staden
utsedda ombud — avgav utlåtande i ämnet den 24 april 1933. Häri

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

påvisades, att staden genom förening med domsagan skulle — under förutsättning
att statsverket helt övertoge kostnaderna för avlönandet av omförmalda
två rådmän — göra en årlig besparing av 11,695 kronor, vilken besparing
dock icke komme att vinnas förrän efter år 1938, då stadens rätt till
bouppteckningsavgifter komme att upphöra. I övrigt framhölls i utredningen,
att jämväl efter en eventuell förening med domsagan särskild inskrivningsdomare
och överexekutor borde finnas för staden, vilka uppdrag borde
anförtros åt kommunalborgmästaren, samt att särskilda tingssammanträden
med tremansnämnd borde där anordnas.

Över utredningen avgåvos yttranden av, bland andra, stadsfullmäktige
och magistraten i Arboga, Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt,
länsstyrelsen i Västmanlands län och Svea hovrätt.

Av stadsfullmäktiges yttrande, däri magistraten instämde,
framgick att fullmäktige vid sammanträde den 9 juni 1933 förklarat,
bland annat, att då enligt den nya lagstiftningen om boutredning och arvskifte
.staden från och med år 1939 komme att gå förlustig privilegiet på tillgodonjutande
av boupptecknings- och arvskiftesavgifter, de ekonomiska verkningarna
av landsrättsförläggningen bleve sådana att staden icke ville motsätta
sig ett införlivande med domsagan, under förutsättning att staten övertoge
stadens samtliga förpliktelser beträffande ersättning till rådmännen för
mistade avlöningsförmåner, att tingssammanträden nied tremansnämnd komme
att hallas i staden samt att den blivande kommunalborgmästaren förordnades
att vara, bland annat, inskrivningsdomare och överexekutor för staden.

Länsstyrelsen anförde i skrivelse den 23 juni 1933 bland annat, att
vad den lagfarne rådmannen anginge, de löneförmåner som av stadsfullmäktige
bestämts vid sammanträdet den 7 maj 1920 finge anses alltför höga
för att skäligen kunna läggas till grund vid beräkningen av statens ersättningsbelopp.
Med hänsyn till stadens storlek och omfattningen av de göromål,
som vore förenade med rådmanstjänsten, syntes de samlade löneförmånerna
icke hava bort sättas till högre belopp än 6,500 å 7,000 kronor. Därest
ersättning därutöver ansåges böra utgå till tjänsteinnehavaren, torde detta
böra bliva en angelägenhet mellan denne och staden. På grund av vad sålunda
uttalats och då länsstyrelsen ej heller holle för lämpligt eller nödvändigt
att en blivande kommunalborgmästare bleve förordnad såsom inskrivningsdomare
och överexekutor, ansåge sig länsstyrelsen förhindrad tillstyrka
att frågan örn staden Arbogas förläggande under landsrätt gjordes beroende
av de av stadsfullmäktige uppställda villkoren.

I sitt den 31 augusti 1933 dagtecknade utlåtande förklarade hovrätten
— under uttalande att stadens krav att den blivande kommunalborgmästaren
skulle förordnas att vara särskild inskrivningsdomare icke kunde tillstyrkas —
att hovrätten såsom ett sammanfattande omdöme funne sig kunna med stöd
av den verkställda utredningen uttala, att med hänsyn till förhållandena i såväl
staden som domsagan deras förenande i judiciellt hänseende kunde förväntas
bliva till gagn för rättsskipningen och att därav icke skulle föranledas
ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Genom beslut den 27 juli 1934 fann Kungl. Majit, med hänsyn till i
ärendet föreliggande omständigheter, ej anledning att för det dåvarande meddela
förordnande örn rådshusrättens i Arboga upphörande och stadens förenande
i judiciellt avseende med domsaga.

Efter det ny lönestat för rådhusrätten och magistraten den 9 augusti 1935
fastställts av Kungl. Majit, blev borgmästarämbetet i staden i behörig ordning
återbesatt, men är tjänsten, såsom förut anmärkts, nu åter ledig.

Med anledning av den nya vakansen anbefallde Kungl. Majit genom remiss
den 15 september 1937 länsstyrelsen att inhämta yttranden från stadsfullmäktige
och magistraten i Arboga rörande stadens förenande i judiciellt avseeende
med Västmanlands västra domsaga.

Till åtlydnad härav har länsstyrelsen med eget utlåtande den 3 januari
1938 överlämnat sagda yttranden ävensom viss genom drätselkammarens i
Arboga försorg verkställd, med hänsyn till numera ändrade ekonomiska
och andra förhållanden erforderlig komplettering av den tidigare utredningen
i ärendet.

I den nya utredningen föreslås, att staden efter rådhusrättens upphörande
skall bidraga till den lagfarne rådmannens avlönande med ■— förutom
vad som belöper i arvoden såsom sekreterare hos stadsfullmäktige och
hos byggnadsnämnden, eller 2,400 kronor -— ett ytterligare belopp av högst
2,400 kronor. Det oaktat beräknas staden genom indelningsändringen göra
en omedelbar årlig vinst av 3,965 kronor, vilken vinst, därest åt kommunalborgmästaren
anförtros att jämväl vara inskrivningsdomare, skulle ökas med
2,200 kronor till 6,165 kronor.

Vid sammanträde den 29 november 1937 hava stadsfullmäktige
tagit ställning till den nya utredningen och därvid beslutat lämna sitt samtycke
till att Arboga i judiciellt avseende förenas med Västmanlands västra
domsaga under förutsättning att:

1) inskrivningsväsendet får omlÄsörjas inom staden av särskild inskrivningsdomare
och staden åtnjuta inkomsterna av detsamma;

2) lämpligt antal sammanträden med tremansnämnd — ej mindre än nio
årligen — hålles inom staden; samt

3) statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning eller
pension till rådmännen Kellgren och Jonsson, med den inskränkning att
staden gentemot statsverket förklarar sig villig att bidraga med en fjärdedel,
dock högst 2,400 kronor örn året, av den årliga ersättning som kommer att
utgå till Kellgren i anledning av rådmansbefattningens indragning.

Stadsfullmäktige hava tillika, därest föreningen skulle komma att genomföras
mot det sålunda uppställda villkoret angående inkomsterna av inskrivningsväsendet,
förbehållit sig ersättning av statsverket med 1,500 kronor för
kostnader för uppläggande av nya fastighetsböcker för staden.

Magistraten har vid sammanträde den 21 december 1937 beslutat
instämma i stadsfullmäktiges yttrande, dock att den lagfarne rådmannen,
vid tillfället tillika magistratens ordförande, anmält sig från beslutet på det
sätt skiljaktig, att han ansett det mindre lämpligt att kommunalborgmästaren
förordnades att handlägga inskrivningsärenden.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Länsstyrelsen har i sitt nya utlåtande vidhållit sin tidigare uttalade
uppfattning om olämpligheten av att förordna särskild inskrivningsdomare i
staden. Vidkommande frågan örn särskilda s. k. tremansting för densamma
har länsstyrelsen ansett det härutinnan framställda kravet böra vinna
beaktande. Vad beträffar det tredje av stadsfullmäktige uppställda villkoret
för samtycke till indelningsändringen, så har länsstyrelsen tillstyrkt ett godtagande
av samma villkor. Härom har länsstyrelsen närmare anfört:

Sedan länsstyrelsen den 23 juni 1933 yttrade sig i ärendet, hade några
pensionsbestämmelser icke blivit antagna för befattningshavarna i Arboga
stad, vid vilket förhållande och då sammansättningen av rådhusrätten efter
nämnda tidpunkt icke undergått någon förändring den ekonomiska uppgörelsen
mellan staden och statsverket i samband med en blivande landsrättsförläggning
nu liksom tidigare huvudsakligast komme att avse löneförmånerna
åt de båda rådmännen, Rörande denna fråga hade länsstyrelsen i
sitt tidigare yttrande framhållit att den lagfarne rådmannen på sin tid tillförsäkrade
minimiinkomsten av tjänsten, 12,000 kronor, med hänsyn till stadens
storlek och omfattningen av vederbörandes arbetsbörda, vore för hög
för att läggas till grund för beräkningen av statsverkets ersättningsskyldighet
samt att denna beräkning borde utgå från ett såsom skäligt ansett avlöningsbelopp
av högst 7,000 kronor. I sitt betänkande i frågan, vilket av stadsfullmäktige
godtagits, hade drätselkammarens delegerade i stort sett kommit
till samma resultat, då de ansett statsverkets ersättningskyldighet till
den lagfarne rådmannen böra begränsas till 7,200 kronor.

Enär en sådan lösning av ersättningsfrågan syntes för statsverket förmånlig,
ville länsstyrelsen för sin del tillstyrka ett godtagande av detta villkor.
Vad den icke lagfarne rådmannen beträffade, syntes mot storleken av den
av honom begärda ersättningen icke kunna göras någon berättigad erinran,
varför nu liksom tidigare ett belopp av 1,400 kronor torde böra läggas
till grund för en blivande ersättnings bestämmande.

Vad slutligen angår stadens anspråk på ersättning av statsmedel för uppläggandet
av nya fastighetsböcker, i händelse handläggningen av inskrivningsärendena
icke skulle anförtros dei# blivande kommunalborgmästaren,
har länsstyrelsen uttalat, att samma krav syntes böra tillmötesgås, i den mån
de havda kostnaderna icke hänförde sig till åtgärder som uteslutande berott
på stadens egna tidigare försummelser i fråga örn skyldigheten att hava författningsenligt
upplagda fastighetsböcker.

I anledning av länsstyrelsens i nyssnämnda hänseende gjorda uttalande
har drätselkammaren i Arboga inkommit med vissa upplysningar angående
stadens fastighetsbokväsende. Det anföres härom bland annat:

Hos inskrivningsdomaren i Arboga funnes för närvarande tre ''upplagor’
fastighetsböcker. De äldsta, innefattande sju band jämte register, hade tillkommit
på grund av kungl, kungörelsen den 14 september 1875. Då för omkring
20 år sedan dessa band börjat fyllas, hade fyra nya fastighetsböcker
— av större omfång och mera gedigna än de äldre — anskaffats och upplagts,
alltjämt i överensstämmelse med förenämnda kungörelse. I dessa nya
band hade anordnats dels fortsättningsrum från de äldre böckerna, dels ock
nya upplägg för nybildade^ fastigheter; därjämte hade överförts hit till nya
upplägg vissa fastigheter fran de äldre böckerna. Denna nya upplaga fastighetsböcker
vore alltjämt icke fullskriven. Den 31 mars 1930 hade magistraten
beslutat att, bland annat såsom en följd av fastighetsregistrets färdigstäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154

11

lande, hos stadsfullmäktige hemställa om ett förslagsanslag å 1,500 kronor för
uppläggande av nya fastighetsböcker för staden. Ärendet hade blivit bordlagt
i avbidan på resultatet av då pågående utredning örn stadens förläggande
under landsrätt. Denna utredning hade pågått ända till 1935, då genom
Kungl. Maj:ts beslut om borgmästareämbetets återbesättande staden fått behålla
sin .jurisdiktion. I anslutning härtill hade stadsfullmäktige den 27 mars
1936 ansiagit medel i överensstämmelse med magistratens hemställan.

Av vad här i korthet anförts torde framgå, att stadsfullmäktige gjort anslagets
beviljande helt beroende av frågan, huruvida staden finge behålla sin
egen jurisdiktion. Att stadsfullmäktige icke velat anslå medel till ett arbete,
som eljest enligt lag skulle bekostas av statsverket, vore förklarligt. Numera
inträffade omständigheter hade emellertid medfört att så bleve fallet, därest
icke statsverket, i händelse landsrättsförläggning komme till stånd, gottgjorde
staden dess kostnader i förevarande hänseende. Arbetet med de nya fastighetsböckerna
— åtta till antalet och upplagda enligt så kallat skruvliggarsystem
i överensstämmelse med den för häradsrätt gällande ordning — nalkades
nu sin fullbordan. Böckerna vore alltså utan vidare användbara i
domsaga. Därest dessa böcker komme att utan ersättning överlämnas till
vederbörande domhavande, skulle enligt drätselkammarens mening statsverket
göra en obehörig vinst tack vare den omständigheten, att arbetet avancerat
så långt som skeft. Staden kunde likaväl — utan att därigenom någon
laga skyldighet åsidosatts — hava överlämnat böckerna med arbetet däri
knappast påbörjat; i sådant fall hade statsverket författningsenligt måst vidkännas
kostnaden för uppläggande av de nya böckerna. Det borde erinras
därom, att beskaffenheten av de ovan omtalade äldre fastiglietsböckerna icke
i och för sig betingat uppläggandet av dessa nya böcker.

På grund av remisser hava ytterligare yttranden i ärendet avgivits av Åkerbo
och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt, av domhavanden i Västmanlands
västra domsaga samt av Svea hovrätt ävensom, så vitt avser stadens
på statsverket framställda ersättningsanspråk, av statskontoret.

Häradsrätte n, till vars yttrande d o m havanden förklarat sig
icke hava något att tillägga, har anfört bland annat, att häradsrätten funne
stadens inskrivningsväsende efter sammanslagningen icke böra handhavas av
annan än inskrivningsdomaren i domsagan. Däremot har häradsrätten tillstyrkt,
att sammanträden med tremansnämnd anordnades i staden, men med
hänsyn till det jämförelsevis ringa behovet av sådana sammanträden och till
undvikande av att domsagoarbetet onödigtvis betungades hemställt att antalet
måtte begränsas till tre örn året.

Hovrätten har i utlåtande den 18 januari 1938 förklarat, att hovrätten
vid prövning av ärendet i dess nya skick ej funnit anledning frångå sitt i det
tidigare utlåtandet (se sid. 8) uttalade sammanfattande omdöme angående
frågan örn stadens förenande med domsagan. Vidkommande de av stadsfullmäktige
angivna förutsättningar, varunder samtycke till föreningen lämnats,
har hovrätten tillstyrkt ett godtagande av villkoren under 2) och 3), eller sålunda
alt särskilda för staden avsedda sammanträden med tremansnämnd
måtte inrättas till av densamma önskat antal samt att statsverket måtte, på
sätt staden föreslagit, övertaga stadens förpliktelser emot rådmännen Kellgren
och Jonsson. Därjämte har hovrätten — under avstyrkande av stadens
under 1) gjorda förbehåll örn inskrivningsväsendets handhavande genom sär -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 154

skild inskrivningsdomare — förordat stadens anspråk på ersättning av statsmedel
för uppläggande av nya fastighetsböcker, i händelse samma villkor
icke vunne beaktande. Till stöd för sin sålunda intagna ståndpunkt har bovrätten
anfört:

o I sitt tidigare utlåtande hade hovrätten funnit sig icke kunna tillstyrka att,
såsom staden förutsatt, kommunalborgmästaren förordnades att vara inskrivningsdomare.
Samma ståndpunkt nödgades hovrätten, liksom länsstyrelsen,
häradsrätten och häradshövdingen, intaga till det nu framställda kravet att
inskrivningsväsendet skulle få ombesörjas inom staden av särskild inskrivningsdomare.
Enligt hovrättens mening förelåge ej tillräckliga skäl att, i motsats
till vad i andra liknande fall ägt rum, på detta sätt splittra inskrivningsväsendet
inom det nybildade tingslaget. Stadens önskemål syntes främst gå
ut på att fastighetsböckerna jämte tillhörande protokoll och handlingar alltjämt
borde finnas tillgängliga i staden, men då rådhusrättens arkiv i övrigt
skulle överflyttas till tingshuset i Köping, måste en dylik sakernas ordning
medi öra praktiska svårigheter såväl för inskrivningsdomaren i Arboga som
för häradshövdingen och hans biträden, då på vartdera .stället allt emellanåt
vid ärendenas behandling kunde krävas tillgång lill de delar av arkivet som
funnes å den andra orten. Rådhusrättens arkiv borde följaktligen i sin helhet
överflyttas till Köping. Några nämnvärda praktiska olägenheter för stadsbefolkningen
torde ej uppstå till följd härav. I de flesta fall kunde erforderliga
upplysningar meddelas allmänheten och hithörande frågor ordnas per post
eller telefon, och om sammanträden med tremansnämnd hålles i staden i den
utsträckning hovrätten förordat, finge befolkningen regelbundet tillfälle till
muntligt samråd på platsen med häradshövdingen eller ett hans rättsbildade
biträde, som vunnit förtrogenhet med stadens fastighetsväsende. Slutligen
vore att mörka, att avståndet till kansliorten vore jämförelsevis obetydligt
och förbindelserna med denna ort mycket goda.

Om stadens inskrivningsväsende skulle ombesörjas i samma ordning som
Sädde för tingslaget i övrigt och staden under sådana förhållanden ej kunde
få åtnjuta sportelinkomsterna, följde väl ej därav någon rätt för staden att
njuta ersättning för de kostnader som nedlagts för uppläggandet av nya fastighetsböcker.
Hovrätten ansåge emellertid att starka billighetsskäl talade för
att ersättning utginge för dessa kostnader, som nedlagts i förhoppning att
staden skulle få behålla sin jurisdiktion tills den nu avlidne borgmästaren
uppnått pensionsåldern och sålunda under flera decennier, och vilka kostnader,
örn arbetet i fråga ej påskyndats på sätt sorn skett, hade drabbat .statsverket.
Enligt vad tillförordnade borgmästaren meddelat motsvarade de nya
fastighetsböckerna. vilkas uppläggande ej till någon del berott på tidigare
försummelser i fråga örn skyldighet att hava författningsenligt upplagda fastighetsböcker,
de numera beträffande fastighetsböcker för landet gällande
kraven.

Statskontoret har i yttrande den 12 februari 1938 erinrat att, därest
en förening av staden med domsagan komme till stånd jämlikt bestämmelserna
i förberörda lag den 17 juni 1932, skyldighet förelåge för statsverket att
bereda ersättning åt rådmännen Kellgren och Jonsson. Såsom av handlingarna
franninge, fortsätter statskontoret, hade emellertid staden förklarat sig
villig att av den årliga ersättning, som komme att utgå till Kellgren, bidraga
med en fjärdedel, dock högst 2,400 kronor. Vid sådant förhållande och då
statskontoret icke ansåge sig böra göra erinran mot de av Kellgren och Jonsson
äskade beloppen, respektive 9,600 kronor och 1,400 kronor, finge ämbets -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

verket tillstyrka att, därest förordnande om rådhusrättens upphörande meddelades,
Kellgren och Jonsson bereddes en årlig ersättning av statsmedel med
respektive (9,600—2,400=) 7,200 kronor och 1,400 kronor, att utgå under
deras återstående livstid. Nämnda belopp, varå dyrtidstillägg icke borde beräknas,
torde böra anvisas att bestridas från allmänna indragningsstaten.

Beträffande stadens krav på gottgörelse — under förut angiven förutsättning
— av statsmedel för kostnader för uppläggande av nya fastighetsböcker,
har statskontoret på de av Svea hovrätt anförda skälen och med beaktande
jämväl av övriga i ärendet föreliggande omständigheter anfört, att
statskontoret icke ville motsätta sig bifall till vad härutinnan yrkats. I fråga
om sättet för ifrågavarande utgifts bestridande har statskontoret uttalat att
härför syntes böra anlitas det under andra huvudtiteln uppförda anslaget till
»Häradsrätterna: Nya fastighetsböcker för landet», vartill emellertid samtycke
från riksdagen torde vara erforderligt.

Ett förenande i judiciellt avseende av Arboga stad med Västmanlands Departementsvästra
domsaga måste anses såsom ett allmänt intresse. Det nu föreliggande
tillfället att genomföra en sådan förening synes därför böra begagnas. Förutsättningar
att jämlikt 2 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende genomföra föreningen tvångsvis föreligga
även, såsom framgår av den i ärendet förebragta utredningen.

Stadsfullmäktige i Arboga hava emellertid på vissa i fullmäktiges beslut
den 29 november 1937 närmare angivna, med 1)—3) betecknade villkor samtyckt
till föreningen med domsagan, dock att stadsfullmäktige, för den händelse
villkoret 1) icke skulle komma att uppfyllas, i stället förbehållit sig viss
ersättning av statsverket. Vad de sålunda uppställda villkoren beträffar,
synes mig intet vara att erinra mot ett tillmötesgående av det under 2) upptagna
kravet på anordnande av ett visst antal, minst nio, sa kallade tremansting
i staden, vilket yrkande vunnit understöd både av länsstyrelsen och hovrätten
samt i princip godkänts jämväl av häradsrätten. Även det under 3)
framställda anspråket på att statsverket skall övertaga stadens förpliktelser
beträffande avlöning eller pension till rådmännen Kellgren och Jonsson, med
den inskränkning att staden skall erlägga en fjärdedel, dock högst 2,400 kronor,
av ersättningen till den förre, synes mig böra godtagas. Genom stadens
erbjudande kommer statsverkets årliga ersättningsskyldighet gentemot Kellgren
att begränsas till 7,200 kronor eller till tre fjärdedelar av det belopp,

9,600 kronor, som, därest mot stadens bestridande förordnande örn rådhusrättens
upphörande skulle meddelas, måst från statsverket utbetalas till honom.
Då ersättningen till rådmannen Jonsson belöper sig till 1,400 kronor,
kommer statsverkets sammanlagda ersättningsskyldighet i förevarande avseende
att gälla ett belopp av 8,600 kronor. Beträffande Kellgren torde emellertid
böra föreskrivas att, för den händelse lian skulle komma alt utses till
kommunalborgmästare i Arboga eller i annan stad eller till ledamot i annan
rådhusrätt och magistrat, ersättningen icke vidare skall utgå. Vad slutligen
angår det under 1) upptagna villkoret, eller att inskrivningsväsendet skulle

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 15å.

få ombesörjas inom staden av särskild inskrivningsdomare och staden åtnjuta
inkomsterna av detsamma, synes mig samma villkor — som vunnit
understöd endast av majoriteten inom stadens magistrat men avstyrkts i
samtliga övriga yttranden i ärendet — icke böra uppfyllas. Till stöd för denna
min uppfattning åberopar jag vad Svea hovrätt härutinnan anfört. Handläggningen
av inskrivningsärenden för staden bör sålunda efter föreningens
genomförande ske i vanlig ordning, d. v. s. genom inskrivningsdomaren i
domsagan.

Md sist angivna förhållande återstår att taga ställning till stadens förbehåll
om ersättning av statsmedel med 1,500 kronor för kostnader för uppläggande
av nya fastighetsböcker för staden. Detta ersättningsanspråk har
understötts av saväl länsstyrelsen som, under åberopande av billighetsskäl,
av Svea hovrätt och statskontoret. Enligt vad jag övertygat mig om har
uppläggandet av nya fastighetsböcker, därvid det nya för domsagorna gällande
systemet med lösblad och låsanordning kommit till användning, icke
erfordrats med hänsyn till det skick vari stadens sist anskaffade fastighetsböcker
befinna sig. Övergången till det nya systemet framstår emellertid såsom
ändamålsenlig särskilt med hänsyn därtill att i domsagan omläggningen
av fastighetsböckerna redan är verkställd beträffande samtliga nuvarande
fastigheter. Pa grund härav och da det mäste vara förenat med vissa olägenheter
att inom samma domkrets tillämpa två system i avseende å fastighetsböckerna,
hade det ändock icke kunnat dröja länge, innan stadens fastighetsböcker
måst omläggas, men i sa fall genom domhavandens försorg och
på statsverkets bekostnad. Det av staden i förevarande avseende föranstaltade
arbetet kommer sålunda statsverket till godo och torde böra ersättas i
den man särskilda kostnader därav föranletts. Denna ersättning synes,
såsom statskontoret förordat, böra bestridas från de under andra huvudtiteln
för nästkommande budgetår beviljade anslagen till ''Häradsrätterna:
Anskaffande av nya fastighetsböcker för landet’ och ''Häradsrätterna: Uppläggande
av nya fastighetsböcker för landet’, från det förra anslaget i
vad angår kostnaden för bokband och blanketter samt från det senare anslaget
så vitt avser andra utgifter. Det är min avsikt att, därest riksdagen
icke uttalar någon erinran häremot, hos Kungl. Maj:t förorda till ersättande
de utgifter som staden styrker sig hava haft i förevarande hänseende, dock
högst 1,500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till rådmännen i Arboga Karl Axel Wilhelm Kellgren
och Lars August Jonsson må från och med den dag, då föreskrift
om stadens förenande i judiciellt avseende med Västmanlands
västra domsaga träder i kraft, från allmänna indragningsstaten
under deras återstående livstid utbetalas årlig
gottgörelse med 7,200 kronor till Kellgren och 1,400 kronor
till Jonsson, med iakttagande dels att å förmånen dyr -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 15

tidstillägg icke skall utgå, dels ock att, därest Kellgren skulle
utses till kommunalborgmästare i Arboga eller i annan stad
eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat, han
ej vidare skall vara i åtnjutande av berörda gottgörelse.»

Vad departementschefen ovan under punkterna l:o
och 2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.