Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
1
Nr 146.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m.;
given Stockholms slott den 25 februari 1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:
lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen;
dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till:
förordning om handel med preventivmedel; samt
förordning med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 103S.
1 sami. Nr 146—117.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 146.
Förslag
till
Lag
om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.
Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen skall upphöra
att gälla med utgången av år 1938.
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
3
Förslag
till
Förordning
om handel med preventivmedel.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Den som vill, annorstädes än å apoteksinrättnir.g, idka handel med preventivmedel
eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel skall söka
tillstånd därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan stad hos
magistraten eller, där sådan icke finnes, hos kommunalborgmästaren och å
landet hos länsstyrelsen.
Med preventivmedel förstås i denna förordning medel som äro avsedda
att i samband med könsumgänge användas till att förebygga befruktning
eller överförande av könssjukdom.
2 §.
Tillstånd beviljas allenast för viss tid, ej över tre år, och må avse endast
vissa angivna medel. När skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.
Närmare föreskrifter om tillstånds beviljande och återkallande meddelas
av Konungen.
3 §•
Försäljning må ej äga rum genom kringföring och ej heller utomhus.
4 §•
Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 1 § preventivmedel, eller
bryter någon mot vad i 3 § är stadgat,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader; och vare preventivmedel,
som påträffas hos honom och uppenbarligen äro avsedda att
olovligen tillhandahållas, förverkade.
5 §.
Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna
förordning fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas
till det ansvar som är stadgat för sådan förseelse; dock må sammanlagt frihetsstraff
icke överstiga ett år.
6 §•
Böter som ådömas enligt denna förordning samt preventivmedel som äro
förverkade tillfalla kronan. Med preventivmedel som förklarats förverkade
skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939, dock att tillstånd att
efter förordningens ikraftträdande tillhandahålla preventivmedel må dessförinnan
meddelas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
5
Förslag
till
Förordning
med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Ej må någon, annorstädes än å apoteksinrättning, idka handel med fosterfördrivande
medel eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel utan
att därtill hava erhållit medicinalstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd beviljas
allenast för viss tid, ej över tre år, och må, när skäl därtill äro, återkallas.
Närmare föreskrifter om tillstånds beviljande och återkallande meddelas av
Konungen.
Vad med fosterfördrivande medel i denna förordning förstås, därom förordnar
Konungen.
2 §•
Fosterfördrivande medel må ej utan medicinalstyrelsens tillstånd till riket
införas av annan än apoteksföreståndare eller den som innehar tillstånd att
tillhandahålla sådana medel.
3 §.
Den som tillhandahåller fosterfördrivande medel må utlämna medlen allenast
efter rekvisition av behörig läkare eller veterinär eller till den som själv
äger tillhandahålla sådana medel.
Angående sådan rekvisition skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat angående recept å läkemedel, dock att rekvisition å fosterfördrivande
medel skall förvaras under minst tio år.
4 §.
Att vissa fosterfördrivande medel ej må till riket införas eller inom riket
tillverkas eller tillhandahållas, därom förordnar Konungen.
5 §•
Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 1 § fosferfördrivande
medel,
eller söker någon olovligen till riket införa sådana medel,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
eller bryter någon mot vad i 3 § första stycket är stadgat eller mot förbud
att tillverka eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles
i 4 §,
straffes med fängelse eller dagsböter; och vare fosterfördrivande medel,
som påträffas hos honom och uppenbarligen är avsett att olovligen tillhandahållas
eller till riket införas, förverkat.
Åsidosätter någon vad i 3 § andra stycket är stadgat angående förvaring
av rekvisition å fosterfördrivande medel, vare straffet dagsböter.
6 §.
Den som under tid då han är ställd under tilltal för brott mot denna förordning
fortsätter samma förbrytelse skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till
det ansvar som är stadgat för sådan förbrytelse; dock må sammanlagt frihetsstraff
icke överstiga två år.
7 §•
Böter som ådömas enligt denna förordning samt fosterfördrivande medel
som är förverkat tillfalla kronan. Med fosterfördrivande medel som förklarats
förverkat skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939, dock att tillstånd att
efter förordningens ikraftträdande tillhandahålla fosterfördrivande medel
må dessförinnan meddelas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
7
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 januari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman:
»I skrivelse den 20 april 1934, nr 193, har riksdagen, under åberopande av
första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 47 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap.
13 § strafflagen, tillkännagivit att propositionen icke kunnat av riksdagen
bifallas ävensom anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående
lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de av utskottet i
utlåtandet angivna grunder samt för riksdagen framlägga det förslag vartill
utredningen kunde föranleda.
Sedan den begärda utredningen numera blivit verkställd anhåller jag att
få till behandling upptaga frågan örn revision av 18 kap. 13 § strafflagen samt
det därmed i viss mån sammanhängande spörsmålet angående lagstiftning
om fosterfördrivande medel.
Gällande rätt.
I 18 kap. 13 § strafflagen stadgas:
Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller hild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse.
Lag samma vare, örn man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet,
så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav
kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för
otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift,
som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till
salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
föremål; eller under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse
därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift
söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning
örn sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan,
som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.
Andra momentet i förevarande paragraf, den s. k. preventivlagen, infördes
genom en lag den 10 juni 1910. Rörande lagens tillkomst må hänvisas till
den redogörelse som lämnats i propositionen nr 188 till 1934 års riksdag
med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.
Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen
bragtes dess föreskrifter i ifrågavarande ämne i överensstämmelse med 18
kap. 13 § 2 mom. strafflagen.
Ehuru preventivlagen huvudsakligen torde åsyfta ett motverkande av vissa
förfaranden avsedda att förebygga befruktning, är lagen dock så avfattad
att den riktar sig även mot åtgärder till skydd mot smittas överförande vid
könsumgänge. Den torde jämväl vara tillämplig på en del särskilda medel
för fosterfördrivning. Lagen avser endast ''föremål’. Utanför dess tillämpning
ha sålunda ansetts falla vissa kemiskt verkande medel.
Handeln med preventivmedel oell fosterfördrivande medel.
I anslutning till de utredningar som förebragts av särskilda sakkunniga
samt av befolkningskommissionen och till vilka jag senare återkommer skall
här lämnas några upplysningar rörande handeln med preventivmedel och
fosterfördrivande medel.
Handeln med preventivmedel omfattar såväl mekaniskt som kemiskt verkande
medel. Bland de mekaniskt verkande medlen — ''preventivföremålen’
— må i första rummet nämnas gummiskydd för män (kondom), vilket
torde vara det vanligaste av alla preventivmedel. Dessutom finnas preventivföremål
avsedda att användas av kvinnan. Vissa av dessa böra med
hänsyn till sitt verkningssätt även betraktas som fosterfördrivande medel.
Handeln med preventivföremål omhänderhaves i främsta rummet av så
kallade sjukvårdsaffärer. Mer än 30 sådana affärer (med filialer) äro sammanslutna
till svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund. Förutom i sjukvårdsaffärer
försäljas preventivföremål i tobaksaffärer, raksalonger och andra
mindre butiker. Preventivföremål försäljas även i viss utsträckning nattetid
å gatorna i de större städerna. Dessutom kringföras preventivföremål
emellanåt av gårdfarihandlare. Försäljningen av preventivföremål sker
till stor del genom posten och åtminstone på landsbygden torde allmänheten
till alldeles övervägande del erhålla föremålen på sådant sätt. I butikerna
tillhandahållas broschyrer och priskuranter med understundom mycket utförliga
beskrivningar, bland annat å sättet för dylika föremåls användande.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
Ofta torde broschyrer eller priskuranter medfölja vid köp av preventivföremål.
Vidare utsändas broschyrer örn barnbegränsning och dylikt i syfte att
göra reklam för användandet av sådana föremål, överhuvud synes med försäljningen
därav ofta kombineras försäljning av litteratur, som icke direkt
behandlar användningen av dylika medel men närliggande ämnen. Utbjudandet
av preventivföremål sker som bekant även i stor omfattning genom
annonsering i pressen. Beträffande kondomerna gäller att de salubjudas under
en mängd olika benämningar. Enligt uppgift från sjukvårdsaffärernas riksförbund
motsvara de olika benämningarna icke olika fabrikat utan utgöra allenast
försäljarnas benämningar eller varumärken. Dessa varumärken åsättas
förpackningarna, som för övrigt ofta äro utstyrda på ett anstötligt sätt. De
preventivmedel som säljas i tobaksaffärer, raksalonger och andra mindre
butiker äro liksom de vilka tillhandahållas vid gatuförsäljningen ofta av
mycket dålig beskaffenhet. Förutom mekaniskt verkande preventivmedel
försäljas även medel i form av tabletter och dylikt, som verka antikonceptionellt
på kemisk väg.
Vad beträffar apoteksinrättningarna torde mekaniska preventivmedel endast
i undantagsfall tillhandahållas där. Kemiska preventivmedel torde däremot
oftare föras å apoteken.
I sjukvårdsaffärerna salubjudas, jämte preventivmedel, i stor utsträckning
mekaniskt verkande medel som kunna användas för framkallande av abort.
Användning av vissa bland dessa är förenad med livsfaia för kvinnan. En
del av dessa apparater anses icke hava någon legitim användning för hygieniskt
ändamål eller vid behandling av kvinnosjukdomar. Andra av dem
brukas emellertid även av läkare vid olika slags ingrepp och hava även i
övrigt legitim användning i sjuk- och hälsovården.
Tidigare förslag till upphävande eller ändring av preventivlagen.
Innan jag omnämner de förslag som tidigare framlagts angående upphävande
eller ändring av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen må erinras örn 1918
års lagstiftning om åtgärder mot könssjukdomar.
Den 20 juni 1918 utfärdades en lag angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar. Enligt 27 § andra sty<jket i denna lag äger Konungen förordna
om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap
— förutom om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet jamt om
skyldigheten för envar som angripits av sådan sjukdom att skyndsamt söka
läkarvård — jämväl örn medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande.
Sedan åt tillkallade sakkunniga uppdragits att verkställa utredning
angående de åtgärder som erfordras för att bland allmänheten sprida
sådan kunskap som avses i nyssnämnda stadgande, hava dessa sakkunniga
till fullgörande av uppdraget den 9 mars 1921 avgivit betänkande angående
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet
m. m. I betänkandet ha de sakkunniga uttalat att det vore önskvärt
att utredning skedde, huruvida på grund av lydelsen av 18 kap. 13 §
2 mom. strafflagen hinder kunde anses föreligga mot en dylik upplysningsverksamhet.
Frågan om upphävande eller ändring av preventivlagen har, före år 1934,
behandlats vid 1922, 1923, 1927, 1929, 1930 och 1933 års riksdagar. Rörande
vad därutinnan förekommit må hänvisas till den redogörelse som lämnats
i den tidigare omnämnda propositionen (nr 188) till 1934 års riksdag.
Sedan till medicinalstyrelsen år 1933 remitterats vissa till Kungl. Majit
inkomna framställningar avseende —- förutom andra ämnen — preventivlagen
inkom medicinalstyrelsen den 9 februari 1934 till Kungl. Majit med
yttrande i sistnämnda fråga. Däri anförde styrelsen bland annat:
Mycket vägande uttalanden hade gjorts i den riktningen, att en upplysningsverksamhet
- ■ omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens
betydelse i profylaktiskt avseende — vilken i allvarlig och värdig
form från auktoritativt håll komme till stånd uteslutande i syfte att förebygga
utbredande av könssjukdomar, icke torde kunna anses medföra ''allmän
fara för andras förförelse’ och .således icke heller komma i strid med
prevent_ivlagen. Denna av lagrådet 1926 återgivna uppfattning hade delats
av 1927 års och även vissa efterföljande riksdagars första lagutskott (åren
1929, 1930 samt 1933). Det oaktat förefunnes dock i läkarkretsar en tämligen
utbredd ovisshet, huruvida en allsidig upplysningsverksamhet beträffande
den personliga profylaxen mot könssjukdomarna vore förenlig med
nu gällande lagbestämmelser eller icke. Detta förhållande hade yttrat sig
bland annat däri att —- såvitt styrelsen kunnat erhålla kännedom härom
— läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket
ringa till sin omfattning, ehuru med någon ökning under senaste år. Under
nuvarande förhållanden hade tillståndet blivit sådant, att upplysningsverksamheten
på området — i stort sett — utövades av fabrikanter och försäljare
genom reklamblad, råd, anvisningar och dylikt, vilka medföljde preservativen.
Dessa försåldes i stor utsträckning mot postförskott eller i en helt
säkert vida förgrenad och i många former arbetande smyghandel. Detta
sakernas tillstånd stöde i bjärt motsättning till det som lagstiftaren för visso
avsett och förväntat. Betänkte man detta och såge det senast anförda mot
bakgrunden av det ringa antal överträdelser av pi-eventivlagen, som åtalats,
vilket torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man fråga sig, huruvida
lagrummet i det stora hela haft någon annan påtaglig effekt än, att detsamma
lågt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig
upplysningsverksamhet.
Styrelsen vore av den bestämda uppfattningen att ifrågavarande lagrum
borde omarbetas så att detsamma ej, såsom hittills faktiskt varit förhållandet,
verkäde som ett hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet angående
ifrågavarande medels betydelse såsom skydd mot de smittsamma könssjukdomarna.
Däremot ansåge styrelsen de i samma lagrum intagna bestämmelser
böra bibehållas, vilka kunde innebära förhindrande av en försäljningsverksamhet,
avseende spridning av ifrågavarande medel ur synpunkter,
som icke vore av hygienisk utan allenast kommersiell natur. Man
syntes nämligen icke böra helt avhända sig möjligheten att, om så skulle
Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
11
erfordras, på ett lämpligt sätt begränsa en av enskild vinningslystnad beroende
propaganda för dylika medel. En sådan propaganda skulle ur samhällelig
synpunkt sakna berättigande, örn statsmakterna vidtoge erforderliga
åtgärder för dels en förbättrad sexualhygienisk upplysning, dels ock tillhandahållande
av preventiva medel genom desammas inordnande bland sådana
varor, som skola försäljas på apoteksinrättningarna.
Styrelsen föreslog även en redaktionell ändring av bestämmelserna i 18
kap. 13 § strafflagen i avseende å ''föremål, som är avsett för otuktigt
bruk’.
I anslutning till medicinalstyrelsens yttrande föreslog Kungl. Majit genom
proposition till 1934 års riksdag (nr 188) riksdagen att antaga följande
ändrade lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen:
Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som sårar tukt och sedlighet, eller föremål som är avsett för
otuktigt bruk; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man
genom annan gärning sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller
fara för andras förförelse därav kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål som är avsett
att förebygga följder av könsumgänge, eller i skrift, som han utsprider,
eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder elle]?
själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; varde,
ändå att gärningen ej är sätran som i 1 moni. sägs, dömd efter ty där
stadgas.
Förslaget innebar sålunda att den del av preventivlagen, som bestraffar
försök att förleda till användande av preventivmedel samt meddelande av
anvisning om sättet för begagnandet under sådana förhållanden att allmän
fara för andras förförelse därav kommer, skulle upphävas. Därjämte
innebar förslaget en i huvudsak redaktionell ändring beträffande straffbestämmelserna
i avseende på ''föremål, som är avsett för otuktigt bruk.
Första lagutskottet yttrade (i utlåtande nr 47) bland annat:
Utskottet vill för sin del framhålla att, när preventivlagen på senare tid
varit föremål för behandling, inom utskottet rått enighet därom att å ena
sidan en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen
icke borde hindras eller hämmas under det å andra sidan fritt spelrum
icke borde lämnas åt en av vinningslystnad eller andra illojala grunder förestavad
propaganda för användandet av preventivmedel. Trots denna enighet
i sak ha meningarna örn lämpligheten av ändring i den nuvarande lagstiftningen
skarpt brutit sig. Det har sålunda å ena sidan ansetts att önskemålet
att främja den lojala upplysningsverksamheten krävde bifall till de väckta
förslagen. Å andra sidan har däremot starkt betonats att dessa förslag, till
vilka även propositionen nära ansluter sig, skulle leda till ett lössläppande
av den propaganda, som enligt vad nyss nämnts funnits icke önskvärd.
Det synes utskottet med hänsyn till de gemensamma utgångspunkterna för
de olika ställningstagandena till ändringsförslagen ligga nära till hands att
söka utröna huruvida icke möjlighet finnes att åstadkomma en lagstiftning
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
som tillgodoser de framförda ändringsyrkandena utan att lämna rum för de
farhågor som ansetts förenade därmed.
I sitt förenämnda utlåtande år 1926 hade även lagrådet upptagit en dylik
tankegång i det lagrådet funnit sig böra pröva möjligheten av en sådan omformulering
av preventivlagen att från dess tillämplighet uttryckligen undantoges
den enligt 27 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten.
Lagrådet anförde visserligen i utlåtandet att ur lagteknisk synpunkt
hinder mötte för en omformulering av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
i dylik riktning. Det torde emellertid kunna antagas att de lagtekniska
svårigheterna för en lagstiftning — som på samma gång den ger sin sanktion
åt den lojala upplysningsverksamheten fortfarande inrymmer erforderliga
medel för ingripande mot propaganda i vinningslystet syfte och andra icke
önskvärda former av verksamhet för spridning av preventivmedlen — skulle
väsentligt minskas om de erforderliga bestämmelserna infördes i en särskild
lag.
Utskottet hemställde slutligen att propositionen icke måtte av riksdagen
bifallas men att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med de av utskottet angivna grunder samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan riksdagen bifallit utskottets hemställan, avlät riksdagen, såsom inledningsvis
nämnts, skrivelse till Kungl. Majit; av nu angivna innehåll.
Nu föreliggande förslag.
Den 11 maj 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla tre sakkunniga att inom departementet biträda med utredning
rörande revision av 18 kap. 13 § strafflagen. Kungl. Majit föreskrev
vidare den 24 september 1934 att de sakkunniga skulle avgiva sitt förslag efter
samråd med en samma dag tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta
förslag till lagstiftning örn rätt i vissa fall till avbrytande av havandeskap.
De av departementschefen tillkallade sakkunniga, generaldirektören N.
Hellström, överläkaren docenten K. Marcus och ledamoten av riksdagens
andra kammare advokaten juris doktor K. Hingård med e. o. hovrättsassessorn
G. Walin såsom sekreterare, avlämnade den 13 december 1934 utredning
angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen (statens offentl. utredn
1934: 50).
Över de sakkunnigas förslag avgåvos jämlikt remiss den 14 december 1934
yttranden av medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Vissa av dessa myndigheter fogade
vid sina yttranden utlåtanden av magistrater, poliskammare, landsfogdar,
förste provinsialläkare m. fl. Därjämte inkom svenska sjukvårdsaffärernas
riksförbund med en skrivelse i frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 146-
13
Sedan Kungl. Majit därefter den 29 november 1935 anbefallt befolkningslcommissionen
att avgiva yttrande över de sakkunnigas förslag, avgav befolkningskommissionen
den 4 december 1936 yttrande angående revision av
18 kap. 13 § strafflagen m. m. (statens offentl. utredn. 1936: 51). I nämnda
yttrande framlades ett delvis nytt förslag till frågans lösning.
Över befolkningskommissionens förslag lia den 17 december 1936 utlåtanden
infordrats från medicinalstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget
har beretts svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,
apotekarsocieteten, centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund
och Sveriges farmacevtförbund, Sveriges kristliga farmacevtförening och
svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund.
Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar.
Vissa myndigheter ha bifogat yttranden från dem underställda myndigheter
m. fl. Yttranden ha sålunda inkommit från Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, Stockholms
stads barnavårdsnämnd och dess hälsovårdsnämnd, förste stadsläkaren
i Stockholm, förste stadsfiskalen i Stockholm, tredje polisintendenten
därstädes, fjorton förste provinsialläkare, sundhetsinspektören i Göteborg,
åtta landsfogdar, magistraten i Linköping och poliskammaren i Norrköping
ävensom en länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler. ,
I anledning av befolkningskommissionens förslag lia framställningar i förevarande
ämne ingivits till chefen för justitiedepartementet dels den 6 och
den 27 februari 1937 från personer med verksamhet inom sjukvårdsbranschen
dels ock den 26 februari 1937 från Fredrika-Bremer förbundet, svenska kvinnors
vänsterförbunds samarbetskommitté, styrelsen för yrkeskvinnors riksförbund,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, svenska kvinnoföreningars
samarbetskommittés arbetsutskott, svensk sjuksköterskeförening, styrelsen
för Stockholms högskolas kvinnliga studentförening, svenska kvinnors
medborgareförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, allmänna
valmansförbundets centrala kvinnoråds arbetsutskott, svenska kvinnors nationalförbund
samt folkpartiets kvinnoförbund.
De sakkunnigas förslag.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
upphävas och ersättas av dels en lag om preventivmedel dels en lag örn
fosterfördrivande medel. Några särskilda föreskrifter beträffande föremål
avsedda för otuktigt bruk skulle icke givas.
Enligt den föreslagna lagen om preventivmedel skulle därmed förstås medel
som äro avsedda att i samband med könsumgänge användas till «tt förebygga
befruktning eller överförande av könssjukdom. Under den föreslagna
lagens tillämpningsområde skulle således falla icke blott mekaniskt
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
verkande medel utan även kemiskt verkande medel. Beträffande handeln
med ifrågavarande medel föreslogs att apoteksinrättningarna skulle vara
skyldiga att tillhandahålla vissa preventivmedel enligt av Kungl. Majit
meddelade närmare föreskrifter. De sakkunniga förutsatte att dessa föreskrifter
skulle avse bland annat skyldighet för apoteksinrättningarna att
tillhandahålla medlen till av medicinalstyrelsen bestämda priser. Då det
kunde tänkas, att omsättningen å vissa apotek bleve mycket ringa eller
eljest behovet av affärer som förde preventivmedel å en plats vore väl
tillgodosett, borde medicinalstyrelsen äga befogenhet att befria föreståndare
för viss apoteksinrättning från skyldighet att tillhandahålla sådana
medel. Å styrelsen skulle även ankomma att i vissa fall medgiva undantag
från skyldighet att sälja preventivmedel nattetid. Preventivmedel
skulle emellertid få försäljas även av annan än apoteksinnehavare. Den som
ville annorstädes än å apoteksinrättning (i gross- eller detaljhandel) försälja
preventivmedel eller eljest tillhandahålla sådana medel åt allmänheten,
skulle söka tillstånd därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan
stad hos magistraten eller, där sådan icke funnes, hos kommunalborgmästaren
och å landet hos länsstyrelsen. Tillstånd skulle beviljas allenast
för viss tid, ej över tre år, med angivande av de medel som omfattades
därav. Den som erhölle tillstånd att försälja preventivmedel till allmänheten
skulle därjämte åläggas att saluföra ett eller flera sådana av medicinalstyrelsen
godkända medel till pris som styrelsen bestämde. När skäl
därtill vöre, finge tillståndet återkallas. Närmare föreskrifter om tillstånds
beviljande och återkallande skulle meddelas av Kungl. Majit. — I förslaget
stadgades vidare förbud mot att offentligen utställa eller förevisa
preventivmedel samt mot att kringföra sådana medel till försäljning. — I
stället för förbudet i gällande lag att i skrift, som någon utsprider, eller
eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuda preventivmedel
innehöll förslaget förbud att verka för preventivmedels avsättning
genom att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända eller
utdela sådana medel eller priskurant eller annan skrift eller bild. _ I
fråga om upplysningsverksamheten beträffande preventivmedel stadgades
att den som ville i offentligt föredrag eller eljest vid offentlig eller därmed jämförlig
sammankomst lämna anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras
användande, skulle göra anmälan om föredraget eller sammankomsten hos
polismyndigheten i orten och avvakta polismyndighetens tillstånd. Anmälan
och tillstånd skulle emellertid icke erfordras i fråga örn 1) vetenskaplig föreläsning
å läroanstalt, 2) undervisning, som står under tillsyn av skolöverstyrelsen,
3) föredrag, som med skolöverstyrelsens tillstånd ingår i den av
staten understödda föreläsningsverksamheten, eller 4) upplysningsverksamhet,
som eljest bedrives efter föreskrifter vilka Kungl. Majit utfärdar. Med
det sistnämnda undantaget asyftades bland annat den förut berörda upplysningsverksamheten
jämlikt 27 § lagen den 20 juni. 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar. Förslaget innehöll inga reglerande före
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
15
skrifter angående skriftlig upplysningsverksamhet. — Slutligen upptog förslaget
straffbestämmelser samt föreskrift örn beslag av preventivmedel i visst
fall.
Vad därefter angår förslaget till lag om fosterfördrivande medel skulle denna
lag vara tillämplig å medel som äro avsedda att användas till att avbryta
havandeskap eller som eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet
med skäl kunna antagas komma till användning för sådant ändamål. Enligt
förslaget skulle sådana medel — förutom å apoteksinrättning — få tillhandahållas
endast av den som erhållit tillstånd därtill av medicinalstyrelsen. Tillstånd
skulle beviljas tillsvidare. Införande till riket av fosterfördrivande
medel skulle ej få ske utan medicinalstyrelsens tillstånd av annan än läkare,
apoteksföreståndare eller den som innehade tillstånd att tillhandahålla sådana
medel. Utlämnande av fosterfördrivande medel skulle få äga rum
allenast på (muntlig eller skriftlig) begäran av läkare eller till den som
själv ägde tillhandahålla sådana medel. Förbud skulle gälla mot att offentligen
utställa eller förevisa eller till allmänheten utbjuda fosterfördrivande
medel. Vidare föreslogs förbud mot att vid offentlig eller därmed jämförlig
sammankomst eller eljest i skrift som utspredes lämna anvisning å fosterfördrivande
medel eller örn sättet för deras användande. Förbudet skulle
dock icke omfatta vetenskaplig föreläsning å läroanstalt eller skriftlig framställning
för vetenskapligt bruk. Slutligen upptog förslaget straffbestämmelser
samt föreskrift om beslag av fosterfördrivande medel i visst fall.
De sakkunniga framlade slutligen ett förslag till ändrad lydelse av det lagrum
i tryckfrihetsförordningen — § 3 13:o -— som innehåller de mot 18 kap.
13 § 2 mom. strafflagen svarande bestämmelserna.
Rörande de skäl som av de sakkunniga åberopats till stöd för ifrågavarande
förslag må hänvisas till de sakkunnigas betänkande.
Befolkningskommissionens förslag.
I likhet med de sakkunniga föreslog befolkningskommissionen att 18 kap.
13 § 2 mom. strafflagen skulle upphävas och ersättas med andra bestämmelser
rörande preventivmedel och fosterfördrivande medel. Befolkningskommissionen
har i sitt betänkande sammanfattningsvis angivit de skäl som enligt
kommissionens mening numera talade för ett upphävande av preventivlagen.
Därvid gjordes i främsta rummet gällande att lagen verkat hindrande
för en vederhäftig och allvarlig upplysningsverksamhet beträffande
preventivföremålens betydelse både såsom medel för förebyggande
födelsekontroll och såsom medel för skydd mot smittsamma könssjukdomar.
Lagen hade därigenom verkat neddragande såväl på den
nivå varå den offentliga diskussionen och upplysningsverksamheten i
könslivets frågor kommit att föras som på handeln med preventivmedel.
I den mån lagen hindrat genomförandet av skydd mot smitta i lösa köns
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
förbindelser måste den antagas hava motverkat strävandena att minska
könssjukdomarnas spridning. Lagen måste vidare anses vara i sin mån
medansvarig till det utbredda bruket av framkallade aborter såsom medel
för födelsekontroll. Vidare framhölls att lagen i stora delar av folkets
djupa lager blivit förhatlig. Den hade — med rätt eller orätt — förnummits
såsom ett försök till klassmässig avgränsning av kunskapen örn
rationell förebyggande födelsekontroll. I sin tur hade detta hämmat dessa
samhällsklassers naturliga benägenhet för en sunt positiv inställning till familjebildning
och barnafödande. Genom denna sin indirekta verkan stöde
lagen, tvärtemot sitt syfte, faktiskt såsom en av orsakerna — låt vara icke
en av de viktigare -— till den även i de breda folklagren rådande tendensen
till en alltmer extrem barnbegränsning. Slutligen påpekades av kommissionen
att lagen endast i undantagsfall tillämpats i praxis och att dess
öppna åsidosättande utgjorde ett allvarligt ont ur synpunkten av lagarnas
helgd.
Vad angår de av befolkningskommissionen föreslagna bestämmelserna i
avseende på preventivmedlen gjorde befolkningskommissionen beträffande
handeln med sådana medel en uppdelning mellan olika grupper. Den
ena gruppen utgjordes av vissa skadliga mekaniska preventivmedel, vilka i
regel även verka fosterfördrivande. Rörande de regler som skulle gälla för
denna grupp av medel må hänvisas till den följande redogörelsen för befolkningskommissionens
förslag i avseende på fosterfördrivande medel. Den
andra gruppen utgjordes av vissa oskadliga preventivmedel. Ifrågavarande
preventivmedel skulle göras till apoteksvara i teknisk mening och alltså tillhandahållas
å apoteksinrättningarna i samma ordning som övriga apoteksvaror.
Något undantag från skyldigheten att å apoteksinrättning tillhandahålla
dessa preventivmedel skulle sålunda icke medgivas i annan ordning
eller under andra villkor än i fråga örn övriga apoteksvaror. I likhet med de
sakkunniga föreslog befolkningskommissionen att preventivmedel av nu ifrågavarande
slag skulle få tillhandahållas även annorstädes än å apoteksinrättning.
Kommissionen utgick emellertid från, att sedan preventivmedel
kommit att tillhandahållas å apotek, frågan om preventivmedelshandelns
monopolisering till apoteken skulle, så snart ske kunde, upptagas till prövning
i samband med fortsatt utredning om läkemedelshandelns organisation.
För rättighet att utanför apoteksinrättning idka handel med
preventivmedel skulle icke erfordras något tillstånd. Anmälan om rörelsen
skulle emellertid göras till medicinalstyrelsen. Befolkningskommissionen
upptog ej heller de sakkunnigas förslag att den som försålde preventivmedel
skulle åläggas att saluföra ett eller flera sådana av medicinalstyrelsen
godkända medel till pris som styrelsen bestämde. Ej heller föreslog befolkningskommissionen
något förbud mot att offentligt utställa eller förevisa
preventivmedel. Försäljning skulle få äga rum endast i handelslokal inomhus.
Kringföring till försäljning skulle alltså vara förbjuden liksom ock försäljning
från kiosk. Däremot skulle föreskriften örn försäljning i handelslokal
Kungl Maj:ts proposition nr 146.
17
inomhus enligt befolkningskommissionens motivering ej utgöra hinder mot
att expedition skedde med posten. Det av de sakkunniga föreslagna förbudet
mot att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända
eller utdela preventivmedel eller priskurant eller annan skrift eller bild, upptogs
icke av befolkningskommissionen.
Upplysningsverksamheten skulle enligt förslaget icke underkastas några
reglerande föreskrifter. Till stöd härför åberopade kommissionen till en
början att en reglering som ingrepe på den medborgerliga yttrandefriheten
mötte betänkligheter ur principiella synpunkter. I synnerhet vore det
olämpligt att sätta sexualupplysningen i särklass, då detta måste bidraga
till att upprätthålla det alltjämt rådande missförhållandet att könslivet
och särskilt födelsekontrollen vore något, vars omtalande krävde särskild
lagstiftnings värnande stängsel. Kommissionen framhöll vidare att det visserligen
beklagligtvis förekomme framställningar om könslivets förhållanden
av sådan natur, att de måste bedömas såsom icke önskliga. Preventivlagens
upphävande kunde emellertid icke väntas öka deras vanlighet utan måste
tvärtom verka rensande på hela detta område. Behovet av en lagreglering
av upplysningsverksamheten i samband med preventivlagens upphävande
måste därför starkt ifrågasättas. Vidare anförde kommissionen att de
två begränsningar av kontrollen som de sakkunniga föreslagit — nämligen
dels till allenast muntlig framställning dels ock till enbart framställning innefattande
upplysning om preventivmedel men icke till framställning om sexuella
förhållanden överhuvud — icke vore sakligt befogade. Om någon reglering
skulle förekomma, förelåge det i lika eller högre grad behov av en sådan
i avseende på skriftliga framställningar och framställningar avseende andra
sexuella frågor än preventivmedlen. Befolkningskommissionen hänvisade ytterligare
till att framställningar som vore sårande för tukt och sedlighet
under vissa förhållanden vore straffbara enligt 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen.
Till stöd för sitt avstyrkande av de sakkunnigas förslag åberopade
kommissionen slutligen svårigheten att på ett tillfredsställande sätt anordna
den ifrågavarande kontrollen.
Beträffande de fosterfördrivande medlen uppställde kommissionen i motsats
till de sakkunniga icke någon allmän bestämning av detta begrepp. I
stället föreslog kommissionen att de medel som skulle omfattas av lagstiftningen
i likhet med vissa preventivmedel skulle hänföras till apoteksvara i
teknisk mening och angivas i en bilaga till apoteksvarustadgan.
Även i avseende på de fosterfördrivande medlen skilde befolkningskommissionen
mellan olika grupper. Ben ena utgjordes av sådana medel som
av allmänheten användas men som icke av läkare brukas vid avbrytande
av havandeskap och som icke heller hava annan legitim användning. I viss
utsträckning brukas dessa medel i preventivt syfte, men anses även vid sådan
användning såsom hälsovådliga eller mindre lämpliga. Import och försäljning
av sådana medel skulle helt förbjudas. Den andra gruppen utgjordes
av medel som visserligen användas av allmänheten för framkallande av
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 146—147.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
abort men som brukas även av läkare vid avbrytande av havandeskap eller
som eljest hava legitim användning i sjukvården. Dessa medel skulle få tillhandahållas
endast å apoteksinrättning och skulle icke få utlämnas utan läkarrecept
till annan än den som själv ägde försälja sådana medel. Receptet
skulle förvaras å apoteksinrättningen i minst tio år. Vid överträdelse av
de föreslagna föreskrifterna skulle inträda straff jämlikt apoteksvarustadgans
straffbestämmelser. För utlämnande av fosterfördrivande medel utan
läkarrecept ävensom för underlåtenhet att förvara sådant recept föreslogos
dock ej några straffbestämmelser. De av de sakkunniga föreslagna förbuden
mot att offentligen utställa eller förevisa eller till allmänheten utbjuda
fosterfördrivande medel eller att vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst
eller eljest i skrift som någon utsprider lämna anvisning å sådana
medel eller om sättet för deras användande upptogos ej av kommissionen.
Kommissionens förslag innehöll slutligen föreskrifter örn tvångsinlösen
av de i den privata handeln förefintliga lagren av fosterfördrivande
medel samt av skadliga preventivmedel.
Vad angår det lagtekniska genomförandet av befolkningskommissionens
förslag må nämnas att kommissionen i motsats till de sakkunniga icke upptagit
de av kommissionen föreslagna rättsreglerna i särskilda författningar
om preventivmedel och om fosterfördrivande medel. Kommissionen föreslog
1 stället att rättsreglerna skulle genomföras medelst ändringar i apoteksvarustadgan
(förslag till förordning angående ändring i vissa delar av apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 nr 308). Därjämte framlade kommissionen
dels ett förslag till kungörelse angående läkarrecept vid apotekshandeln
med vissa medel, som användas för avbrytande av havandeskap,
dels ock ett förslag till förordning angående deklaration och inlösen av handelslager
av vissa preventivmedel och medel, som användas för avbrytande
av havandeskap.
Befolkningskommissionen föreslog slutligen att § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen
skulle undergå den ändring som föranleddes av upphävandet av
2 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen.
Rörande de skäl som av befolkningskommissionen åberopats till stöd för
det av kommissionen framlagda förslaget må, utöver vad i det föregående
anmärkts, hänvisas till kommissionens yttrande.
Yttranden över förslagen.
I det följande kommer redogörelse att lämnas för de yttranden som avgivits
över de sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag. Då man i
de yttranden som avgivits över sistnämnda förslag på de punkter där de båda
förslagen skilja sig från varandra haft att taga ställning även till de sakkunnigas
förslag, synes denna redogörelse i regel kunna begränsas till yttrandena
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
19
över befolkningskommissionens förslag. Då annat icke angives, åsyftas därför
i fortsättningen yttranden som avgivits över sistnämnda förslag.
De av befolkningskommissionen framlagda förslagen ha till alla delar tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Östergötlands,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län,
förste provinsialläkarna i Östergötlands, Kalmar och Gävleborgs län, magistraten
i Linköping samt landsfogdarna i Östergötlands, Hallands och Västerbottens
län. I övriga yttranden ha anmärkningar framställts mot kommissionens
förslag. Redogörelse härför kommer att lämnas i det följande.
Förslaget om upphävande av preventivlagen har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran — förutom i nyss angivna yttranden — i de yttranden
som avgivits av medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Hallands,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och
Jämtlands län, Stockholms stads barnavårdsnämnd, förste stadsläkaren samt
förste stadsfiskalen och tredje polisintendenten i Stockholm, förste provinsialläkarna
i Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands lån samt tjänstförråttande
förste provinsialläkaren i Norrbottens län, sundhetsinspektören i Göteborg,
poliskammaren i Norrköping, landsfogdarna i Kronobergs, Skaraborgs,
Värmlands och Kopparbergs län, Värmlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund, apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund, Sveriges
farmacevt förbund samt svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund. Av dessa
yttranden må följande återgivas.
Länsstyrelsen i Uppsala län anförde:
Länsstyrelsen delade befolkningskommissionens uppfattning, att 18 kap.
13 § 2 mom. strafflagen borde upphävas. De viktigaste skälen härför vore,
att lagrummet visat sig ineffektivt såsom hinder mot en extrem födelsekontroll
samt ej heller utgjort tillräckligt hinder mot en av vinningslystnad eller
andra illojala grunder förestavad propaganda för användande av preventivmedel.
Däremot kunde lagen icke anses hava utgjort hinder för en ansvarskännande
upplysningsverksamhet — någon sådan anmärkning hade helt säkert
ej heller varit åsyftad av 1934 års första lagutskott. De nya lagstiftningsåtgärder,
som skulle ersätta 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, måste utformas
med hänsyn till den upplysnings- och propagandaverksamhet, som
ansåges önskvärd och erforderlig.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll att även om det kunde
antagas, att preventivlagens ofördelaktiga verkningar något överdrivits av
den opinion som påyrkat dess upphävande, syntes det påtagligt, att en lag,
mot vilken stora principiella betänkligheter kunde riktas samtidigt som den
visat sig ineffektiv i avseende på förverkligandet av sina syftemål, icke borde
bibehållas.
Sundhetsinspektören i Göteborg förklarade att lagen förhindrade eller för -
20 Kungl. Maj.-ts proposition nr 146.
svårade vederhäftig upplysning angående viktiga medicinska spörsmål samt
anförde vidare:
Lagens sammanblandning av otukt med preventiv- och abortförfarande
vore alldeles felaktig. Även örn man förstode, att på sin tid en anstötlig propaganda
för preventiva metoder lett till denna sammanblandning, finge man
numera söka göra klart för sig, att det här gällde helt olika saker. Ett otuktig!
förfarande eller uppträdande måste av samhället brännmärkas, men
detta finge ej gälla åtgärder, som syftade dels till skydd mot venerisk smitta,
dels till födelsebegränsning. Aborternas kraftiga tillväxt framstode som en
allvarlig anklagelse mot preventivlagen. Abortering med konst utgjorde ju
en sekundär åtgärd, som ej varit av nöden, örn preventiva åtgärder av ofarlig
natur stått till buds och kommit till användning.
Förste provinsialläkaren i Gotlands län yttrade att ehuru han anslöte sig
till att den nuvarande preventivlagen avskaffades, han ansåge, att de befolkningskvantitativa
hänsyn, som anförts mot preventivlagens avskaffande, ej
kunde avfärdas så lätt, som befolkningskommissionen gjort. Förste stadsfiskal
i Stockholm framhöll att lagen sedan många år tillbaka saknat stöd
i det allmänna rättsmedvetandet. Detta hade tyvärr även medfört, att allmänhetens
värdefulla hjälp vid övervakandet av lagens efterlevnad endast i
ytterst sällsynta fall erhållits.
Svenska läkaresällskapet anförde till stöd för sin åsikt att preventivlagen
borde upphävas i huvudsak följande:
Preventivlagen hade visat sig utgöra ett hinder för sakkunnig och värdig
upplysningsverksamhet om de smittosamma könssjukdomarnas förebyggande
och den s. k. personliga profylaxen medelst skyddsgummi. Trots lagen
och säkerligen också delvis till följd av densamma hade en ständigt växande
kommersiell verksamhet uppkommit, av befolkningskommissionen med rätta
betecknad som skumrasktrafik, varvid i hänsynslöst vinningssyfte föremål,
som avsåges i preventivlagen, jämte en mångfald andra mer eller mindre
otillförlitliga medel, avsedda att förebygga följderna av könsumgänge, utbjödes
åt allmänheten genom en föga förtäckt reklam så väl i dagspressen som
genom talrika broschyrer, vilka senare, såsom de sakkunniga framhållit,
gjorde ett mycket pinsamt intryck. Detta skedde utan någon som helst kontroll
på sagda varors beskaffenhet, effektivitet och tillverkningsvärde. Därtill
komme på landsbygden en allt mera utbredd smyghandel med sådana varor
genom kringvandrande försäljare, i hemmen, vid arbetsplatser, vid dansbanor
o. s. v. Strävandena att öppet och ärligt utan smussel eller skamkänsla
meddela vårt lands befolkning kännedom om sexuallivet och dess
lagar samt att göra män och kvinnor medvetna och ansvarskännande i sina
sexualförbindelser motverkades av denna ovärdiga trafik. — Preventivlagen
hade tillkommit av etiska och nativitetsbevarande skäl. Det sistnämnda syftet
hade emellertid fullständigt misslyckats. Ehuru det icke vore möjligt att
med tillförlitlighet uttala sig därom, i vilken grad de i preventivlagen avsedda
föremålen kommit till användning vid denna av ekonomiska, psykologiska
och sociala skäl utövade barnbegränsning, vore det otvivelaktigt, att
mycket ofta andra metoder brukades, vilka aldrig kunde förhindras genom
någon slags lagstiftning. — Att döma av de svenska födelsetalen vore det uppenbart,
att de, som numera av etiska eller religiösa skäl i sitt äktenskapliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
21
liv icke tillämpade något slag av antikonceptionella åtgärder, utgjorde mindretalet.
Uppfattningen att den inom kulturnationerna numera tillämpade
''rationella’ barnbegränsningen skulle strida mot vedertagna etiska och religiösa
begrepp hade sedan preventivlagens tillkomst undergått en fullständig
omsvängning. Att denna förändrade uppfattning emellertid kunde leda till
att den Nationella’ barnbegränsningen överginge i allmän barnlöshet och
därmed orsaka nationens undergång, vore numera allom uppenbart. Men
denna fara förebyggdes icke genom en lagstiftning av preventivlagens natur.
— Frånsett uppgiften att förebygga smitta med könssjukdom vore de
preventiva medlen av stor betydelse för samhället och individen såsom förebyggande
av de icke önskade havandeskap, varigenom kvinnans krafter,
hälsa och liv kunde råka i fara eller en sjuk eller mindervärdig, icke önskvärd
avkomma kunde väntas uppstå. En vidgad kännedom örn och tillgång
till pålitliga antikonceptionella medel tilläte en förhoppning om avtagande
av den befolkningsminskande samhällssjukdomen fosterfördrivning.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anförde bland annat:
Den nuvarande lagstiftningen vore en undantagslagstiftning, som även kunde
träffa ansvarsmedveten och nyttig upplysning; den kunde även i viss mån
kännetecknas såsom ett ovärdigt och olämpligt pryderi av samma fördärvbringande
art, som länge medfört, att den uppväxande ungdomen ofta erhållit
sin sexuella upplysning icke av vederhäftiga och ansvarskännande personer
utan på osunda smygvägar. Att en födelsekontroll vore möjlig, torde
nämligen näppeligen vara någon vuxen person obekant, och lika litet torde
den elementära metodiken härför vara okänd; de hittills starkt sjunkande
nativitetssiffrorna torde härför utgöra bevis nog. Centralstyrelsen ville för
sin del uttala den uppfattningen, att all födelsereglering i grunden kunde anses
obiologisk. Skapandet av levnadsförhållanden, där varje födelsereglering
vöre överflödig, torde emellertid för närvarande vara en utopi. I följd härav
nödgades läkaren, som måste anpassa biologiska och sociala faktorer efter
varandra, tyvärr icke sällan åt kulturmänniskan anbefalla födelsereglerande
åtgärder. Det förhållandet, att centralstyrelsen i princip gåve sin anslutning
till de av befolkningskommissionen framförda synpunkterna, berodde sålunda
på en kompromiss mellan å ena sidan vad som centralstyrelsen ansåge
vara mest önskvärt och å andra sidan vad som i vårt samhälle vore uppnåeligt.
Apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund,
vilka avgåvo gemensamt yttrande i ärendet, uttalade däri att en frivillig
försäljning av preventivmedel från apoteken vore praktiskt taget utesluten
så länge lagen bibehölles vid sin nuvarande lydelse.
Förslaget örn upphävande av preventivlagen avstyrktes av landsfogden
i Gotlands län och Sveriges kristliga farmaccvtförening. Landsfogden uttalade
att syftet med preventivlagens reformering torde i huvudsak kunna
vinnas örn lagstiftningen åtminstone för närvarande inskränktes dels till en
omarbetning av lagrummet därhän, att detta icke komme att verka som ett
hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet rörande ifrågavarande medels
betydelse såsom skydd mot de smittsamma könssjukdomarna, dels ock
till en genomgående reglering av handeln med de medel, varom här vore
fråga.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
Sveriges kristliga farmacevtförening framhöll gentemot påståendet att
lagen varit ineffektiv, att lagen dock hämmat osund propaganda och att för
övrigt varje lag kunde göras ineffektiv genom uraktlåtenhet att beivra överträdelser
av densamma. Sedan föreningen vidare erinrat om att det ofta
framhållits att preventivmedlen underlättade lösa förbindelser icke minst
bland halvvuxen ungdom, anförde föreningen:
Inställningen till frågan örn preventivlagen vore givetvis i hög grad beroende
av uppfattningen, huruvida bruket av preventivmedel överhuvud taget
kunde anses berättigat eller icke. Det erkännande av det berättigade i bruket
av preventiva medel, som befolkningskommissionen ville bibringa svenska
folket, stöde i strid mot kristen etik. Föreningen tilläte sig också framhålla,
att det vore staten ovärdigt att, på samma gång som kyrkans tjänare och
ungdomens fostrare undervisade om vad kristen moral innebure, propagera
för undervisning om samt genom de halvstatliga apoteksinrättningarna tillhandahålla
de medel, varigenom de yttre, påtagliga riskerna för överträdelse
av denna moral eliminerades. Det hade väckt berättigad förvåning att kommissionen,
som tillsatts för att föreslå åtgärder mot den sjunkande nativiteten,
funne sig böra förorda åtgärder för än mera allmänt praktiserad födelsekontroll.
Då orsak och verkan icke kunde skiljas, torde, alla motsatta
påståenden till trots, följden därav icke kunna bli någon annan än den hotande
folkdödens påskyndande. Vad som anfördes örn preventivmedlens
obetydliga inflytande på folkminskningen förefölle icke vila på tillförlitlig
grund.
Förslaget om upphävande av preventivlagen hade därjämte avstyrkts i det
yttrande som av skolöverstyrelsen avgivits över de sakkunnigas förslag. Styrelsen
ansåg att den ändring av preventivlagen, som kunde vara erforderlig,
i huvudsak kunde inskränkas till att avlägsna det verkliga eller skenbara
hinder, som dess nuvarande avfattning lade för utfärdande av föreskrifter
enligt 27 § i 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Befolkningskommissionens förslag angående handeln med preventivmedel
tillstyrktes, eller lämnades till alla delar utan erinran —
förutom i de förut angivna yttranden vilka till alla delar lämnat kommissionens
förslag utan anmärkning —- av länsstyrelsen i Södermanlands län samt
tjänstförrättande förste provinsialläkaren i Norrbottens län.
Vad angår de särskilda spörsmålen i avseende å handelns reglering har
förslaget om skyldighet för apoteksinnehavare att tillhandahålla
preventivmedel tillstyrkts eller lämnats utan erinran
— förutom i de yttranden i vilka kommissionens förslag till alla delar
eller dess förslag beträffande handeln med preventivmedel lämnats utan erinran
— i de yttranden som avgivits av medicinalstyrelsen, kommerskollegium,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands lån, de tre hörda handelskamrarna, Stockholms
stads barnavårdsnämnd och hälsovårdsnämnd, förste stadsfiskalen i
Stockholm, förste provinsialläkarna i Södermanlands, Kronobergs, Gotlands,
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och
Jämtlands lån, sundhetsinspektören i Göteborg, landsfogdarna i Kronobergs,
Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län, poliskammaren i Norrköping,
Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska läkaresällskapet
och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.
I vissa av dessa yttranden framhölls emellertid att det vore tveksamt
örn preventivmedlens tillhandahållande å apoteken skulle lia någon större
betydelse för saneringen av handeln med preventivmedel. Skånes handelskammare
ansåg det sålunda tvivelaktigt, huruvida försäljningen genom apoteken
kunde få annan betydelse än såsom en pris- och kvalitetskontrollerande
faktor. Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län förmodade, att landsbygdens
och de mindre städernas befolkning allt fortfarande torde komma att
anlita postverket som förmedlare av preventivmedelsdistributionen. Ej heller
förste provinsialläkarna i Värmlands och Kopparbergs län samt landsfogden
i sistnämnda län ville tillmäta alltför stor betydelse åt preventivmedelshandelns
förläggande även till apoteken.
Å andra sidan anförde poliskammaren i Norrköping, att det förhållandet
att apoteken saluförde preventivmedel torde medföra att användning av sådana
medel icke, såsom hittills hos en stor del av allmänheten torde vara
fallet, betraktades såsom ett mer eller mindre ljusskygg! förfarande.
Mot att apoteksinnehavarna skulle vara skyldiga att tillhandahålla preventivmedel
uttalade sig förste stadsläkaren i Stockholm, apotekarsocieteten
samt Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevt förbund,
Sveriges kristliga farmacevt förening samt svenska sjukvåidsaffärernas riksförbund.
Förste stadsläkaren uttalade att de motiv, som anförts för apotekshandeln,
ej vore tillräckliga. En i det närmaste fri handel gjorde apotekshandeln,
kvantitativt sett, överflödig, och övriga skäl angående kvalitet och pris vore
ej vid fri handel en sådan angelägenhet, att de ovillkorligen tillhörde apotekens
allmänna arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård.
Apotekarsocieteten samt Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund
yttrade i gemensamt utlåtande:
De skäl, som befolkningskommissionen anfört för sitt förslag om skyldighet
för apoteken att tillhandahålla preventivmedel, vore icke bärande. Kommissionen
hade, såsom det syntes med full rätt, uttalat, att redan upphävandet
av preventivlagen måste antagas föra handeln med preventivmedel till
en högre nivå och undanskaffa vissa av grundorsakerna till nu bestående
missförhållanden. Men att, såsom kommissionen förmodade, preventivmedlens
försäljande å apoteksinrättningarna vid sidan av försäljningen i den
fria handeln skulle vara ägnat att medföra en sådan verkan, syntes vara ett
antagande utan varje berättigande. — De sakkunniga hade uttalat och kommissionen
hade anslutit sig till den uppfattningen, att sådan handel å apoteken
utan svårighet kunde ordnas så, att den icke väckte uppseende eller eljest
vållade olägenhet av någon betydelse. Det vore möjligt, att utvecklingen
småningom kunde gå i denna riktning, men innan den härför nödvändiga
fördomsfriheten trängt igenom hos allmänheten måste man räkna med att
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
talrika, för ovidkommande personer pinsamma situationer måste uppkomma
vid apoteksdisken under sådan försäljning. Därför kunde, frånsett den
enskilde yrkesutövarens etiska inställning till denna fråga, tiden ännu icke
anses vara mogen för att ålägga apotekarna sådan försäljning.
Sedan i yttrandet härefter behandlats olika skäl för befrielse i vissa fall
fran skyldighet för apoteksinnehavare att hålla och sälja preventivmedel
anfördes vidare:
Å andra sidan vore det oförenligt med apoteksväsendets uppgift, att apotekarkåren
med dess ansvarsfulla ställning inom hälso- och sjukvården
skulle avböja att taga befattning med varor, som bevisligen vore skyddsmedel
mot vissa smittsamma sjukdomar och som även i övrigt visats vara till
gagn för folkhälsan. På grund härav måste numera starka skäl anses tala
för att ifrågavarande medel tillhandahölles å apotek. Detta syntes emellertid
lämpligast böra ske på frivillighetens väg, varigenom också erfarenhet
småningom skulle kunna vinnas, huru det tekniska försäljningsförfarandet
bäst borde ordnas med hänsyn till den allmänhet, som besökte apoteken.
Det finge i detta sammanhang erinras om att ett stort antal för hälso- och
sjukvård nödvändiga varor, såsom injektionssprutor, utan något åläggande
därom tillhandahölles å apoteken. Något behov att i författningsväg ålägga
apoteken att tillhandahålla de av kommissionen avsedda preventivmedlen
förefunnes icke.
Sveriges kristliga farmacevtförening anförde:
Styrelsen funne icke att kommissionen framställt bärande skäl, varför preventivmedel
skulle påtvingas apotekare och apotekspersonal. Då staten givetvis
ägde tillräckliga möjligheter att lägga handeln därmed, i den mån
den kunde vara ofrånkomlig, fullständigt under sin kontroll på annat sätt,
exempelvis genom i medicinalstyrelsen registrerade sjukvårdsfirmor, och då
det icke saknades innehavare av dylika firmor, vilka utan betänkligheter
åtoge sig denna handel, vore den föreslagna åtgärden uppenbarligen fullkomligt
onödig.
I några yttranden, såväl där man ansåg att apoteksinnehavarna borde
åläggas att försälja preventivmedel som där man i första hand yrkade att
någon sådan skyldighet icke borde föreskrivas, hemställdes att i vart fall
undantag från försäljningsskyldigheten borde kunna medgivas,
antingen så att försäljning icke skulle behöva äga rum nattetid eller
så att vissa apoteksinnehavare med hänsyn till förekomsten av andra försäljningsställen
i orten befriades från sådan skyldighet eller så att viss person
på grund av samvetsbetänkligheter erhölle befrielse från skyldighet att
expediera preventivmedel.
Mot medgivande av undantag från skyldigheten att tillhandahålla preventivmedel
uttalade sig medicinalstyrelsen. Styrelsen framhöll gentemot
invändningen, att en avsevärd del av preventivmedelsförsälj ningen komme
att överföras till apotekens nattexpeditioner till följd av att övriga försäljningsställen
icke finge hållas öppna nattetid, att vid en utveckling i
sådan riktning särskilda åtgärder utan större svårighet skulle låta sig
genomföra.
Kunni. Maj:ts proposition nr 146.
25
Frågan om försäljning av preventivmedel borde uteslutande
förbehållas apoteksinrättningarna upptogs i åtskilliga
yttranden. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Värmlands och
Jämtlands lån, Stockholms stads barnavårdsnämnd samt förste provinsialläkaren
i Värmlands lån förordade införande snarast möjligt av monopol för
apoteken beträffande försäljningen av sådana varor. Såsom skäl härför åberopades
bland annat, att den illojala propagandan härigenom bäst skulle
kunna motverkas.
I en reservation till det av medicinalstyrelsen avgivna yttrandet förordade
tre ledamöter av styrelsen att efter en viss övergångstid, förslagsvis tre år,
handeln med preventivmedel skulle helt förbehållas apoteken.
I de yttranden som avgåvos av länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs
län, förste provinsialläkarna i dessa län samt svenska sjukvårdsaffårernas
riksförbund avstyrktes uttryckligen införande av apoteksmonopol å preventivmedelshandeln.
I förste provinsialläkarens i Älvsborgs län, av länsstyrelsen
i länet åberopade yttrande framhölls att örn tillgången på preventivmedel
i en framtid försvårades genom att handeln med dem så småningom helt anförtroddes
åt apoteken, komme en smyghandel att utveckla sig, som helt
komme att motverka kommissionens syfte.
I de yttranden som avgåvos av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
och Stockholms handelskammare förordades att i vart fall uppskov med genomförande
av sådant monopol borde äga rum.
De sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag att preventivmedel
skulle få försäljas i den enskilda handeln tillstyrktes
eller lämnades utan erinran — förutom i de förut berörda yttrandena,
vilka i allo lämnat befolkningskommissionens förslag utan erinran eller som
till alla delar anslutit sig till kommissionens förslag beträffande reglering
av handeln med preventivmedel — av medicinalstyrelsen, kommerskollegium,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Hallands,
Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län, svenska
läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, apotekarsocieteten,
Sveriges apotekareförbund, Sveriges farmacevtförbund, Sveriges kristliga
farmacevt förening, svenska sjukvårdsaffårernas riksförbund, de tre
hörda handelskamrarna, förste stadsläkaren och förste stadsfiskalen i Stockholm,
tredje polisintendenten därstädes, förste provinsialläkarna i Kronobergs,
Gotlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs
och Jämtlands län, sundhetsinspektören i Göteborg, landsfogdarna i Kronobergs,
Gotlands, Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län, poliskammaren
i Norrköping samt Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Frågan örn organisationen av försäljningen av preventivmedel
i den enskilda handeln berördes i ett stort antal yttranden.
Dessa ha företrädesvis behandlat frågan huruvida för drivande av handel
skulle, såsom de sakkunniga föreslagit, erfordras särskilt tillstånd eller om
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
i likhet med befolkningskommissionens mening endast anmälan örn Törel
sen skulle äga rum.
Till befolkningskommissionens förslag på denna punkt anslöto sig — förutom
de myndigheter och sammanslutningar som i allo lämnat befolkningskommissionens
förslag utan erinran eller som till alla delar förordat kommissionens
förslag beträffande regleringen av handeln med preventivmedel
— kommerskollegium, länsstyrelsen i Kopparbergs lån, handelskammaren i
Göteborg, förste provinsialläkaren i Kopparbergs län samt sundhetsinspektören
i Göteborg.
I några yttranden har man utan att avstyrka befolkningskommissionens
förslag ställt sig tveksam gentemot detsamma. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län yttrade sålunda att den ej hade annat att erinra mot kommissionens förslag
än att den ifrågasatte, huruvida icke för ernående av möjlighet till kontroll
över sådan privat handel med preventivmedel, som enligt förslaget skulle
få äga rum efter föregången anmälan till medicinalstyrelsen, i apoteksvarustadgan
borde intagas föreskrift därom, att den, som bedreve sådan handel,
skulle vara skyldig underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll,
varom Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen kunde komma att förordna.
Därjämte ifrågasatte länsstyrelsen, om icke i apoteksvarustadgan jämväl
borde föreskrivas, att utövare av privat handel med preventivmedel, som
bedreve handeln på sådant sätt — genom olämplig reklam eller eljest —
att därav komme allmän förargelse eller allmän fara för andras förförelse,
skulle kunna förbjudas att fortsätta med handeln. —- Länsstyrelsen i Kronobergs
län framhöll att, om för bedrivande av handel med preventivmedel
krav ej uppställdes på av medicinalstyrelsen därtill lämnat tillstånd, föreskrift
i varje fall borde meddelas därom, att försäljningen annorledes än a
apotek skulle vara underkastad inspektion och kontroll från medicinalstyrelsens
och tjänsteläkarnas sida. — Länsstyrelsen i Jönköpings län ansåg, att
lämpligheten av att privathandel med preventivmedel skulle kunna utövas
endast efter anmälan kunde ifrågasättas.
Till det av de sakkunniga framställda förslaget att preventivmedel skulle
få försäljas av enskild näringsidkare endast efter erhållet tillstånd anslöto
sig medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands,
Värmlands och Västernorrlands län, svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund, svenska sjukvårdsaffårernas riksförbund, Stockholms
och Skånes handelskammare, Stockholms stads barnavårdsnämnd,
förste stadsläkaren i Stockholm, förste provinsialläkaren i Kronobergs län,
landsfogdarna i Kronobergs, Skaraborgs och Kopparbergs lån, poliskammaren
i Norrköping samt Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler.
Medicinalstyrelsen anförde bland annat:
Styrelsen vore av den meningen, att den privata handeln borde underkastas
en närmare reglering. Fara torde nämligen föreligga, att för den försäljningsverksamliet,
varom här vore fråga, icke skickade och lämpliga per
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
27
söner anmälde sig, vilket skulle vara ägnat att motverka den eftersträvade
höjningen av preventivmedelshandelns nivå. Vidare skulle, därest möjlighet
att avstänga olämpliga försäljare saknades, kontrollen icke kunna på ett
tillfredsställande sätt genomföras. Styrelsen ansåge sig därför böra föreslå,
att den av befolkningskommissionen förordade enkla anmälningsplikten utbyttes
mot ett koncessionssystem.
Överståthållarämbetet gav i sitt yttrande uttryck åt samma synpunkter
som medicinalstyrelsen samt framhöll därutöver att uppställande av krav
på särskilt tillstånd medförde även den fördelen att tillståndet kunde indragas,
därest för handeln gällande föreskrifter åsidosattes.
Länsstyrelsen i Hallands län anförde bland annat:
Länsstyrelsen förmenade, att även om preventivlagen överlevat sig själv,
måste det dock ur etiska synpunkter vara ett samhällsintresse att preventivmedlen
icke bleve alltför lättåtkomliga, ty de torde likväl alltjämt innefatta
en lockelse, framför allt för ungdom, till lösa könsförbindelser. Preventivmedelshandeln
borde omhänderhavas på ett mera försiktigt sätt än
vad befolkningskommissionens förslag innebure. Även ur ordningssynpunkt
syntes det länsstyrelsen som en allvarlig fara uti förslaget att vissa preventivmedel
skulle få fritt försäljas, ty den med privathandeln förenade fria konkurrensen
syntes lätt kunna taga icke önskvärda och osmakliga former, varjämte
det svårligen torde kunna undvikas att den av denna konkurrens betingade
prissättningen bleve av underbjudande karaktär. Länsstyrelsen ville
därför för sin del föreslå, att handeln med preventivmedel, i den niån samma
handel finge bedrivas annorstädes än å apoteksinrättning, åtminstone
tills vidare förbundes med ett koncessionsförfarande.
Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler uttalade
med instämmande av länsstyrelsen i länet, att preventivmedel borde få tillhandahållas
annorstädes än å apoteksinrättning endast på sätt och under
villkor, som av de sakkunniga föreslagits. Detta torde kunna tänkas medföra
en viss garanti mot en olämplig eller mer eller mindre uppseendeväckande
reklam. Skulle preventivmedel få tillhandahållas i den privata handeln
utan tillståndsprövning i varje särskilt fall, torde, frånsett en befarad
osund reklam, preventivmedel bliva lättare åtkomliga för oerfaren ungdom.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhöll bland annat att tillståndsprövning
vore erforderlig för att preventivmedel icke skulle försäljas under
ur hygienisk synpunkt otillfredsställande förhållanden.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund förklarade att det funnes ett
skäl av sådan vikt och betydelse att det ensamt motiverade koncessionssystemet
samt anförde därom bland annat:
Med den av befolkningskommissionen föreslagna anordningen kunde man
förvänta, att ett synnerligen stort antal handelsidkare komme att anmäla sig
såsom försäljare av preventivmedel. Man torde icke göra sig skyldig
till någon alltför stor överskattning, örn man antoge, att åtminstone alla försäljare
av sjukvårds- och toaletlartiklar, troligen flertalet tobaks- och cigarraffärer,
som på grund av sin senare stängningstid i detta hänseende hade
en viss fördel, sannolikt en hel del av landsortens diverseaffärer och möjligen
även andra kategorier av handelsidkare, örn icke omedelbart så dock mom
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
en e.j alltför avlägsen framtid, komme att anmäla sig såsom preventivmedelsförsäljare.
Den totala omsättningen per handelsidkare bleve då ganska liten,
varav följde, att lagringstiden mångenstädes bleve lång och kvalitetsförsämringen
under lagringen riskabel.
Svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund framhöll att genom koncessionssystemet
kunde vinnas en lika effektiv som enkel kontroll av hela preventivmedelshandeln.
— Stockholms handelskammare uttalade att en enkel anmälningsskyldighet
icke syntes tillfredsställande. Den obskyra handel, som
för närvarande i betydande utsträckning bedreves med preventivmedel av
helt okontrollerad kvalitet, skulle med dylik anordning helt säkert komma
att fortgå, och man uppnådde icke den ur folkmoraliska, hygieniska och
andra viktiga synpunkter önskvärda saneringen av preventivmedelshandeln.
— Skånes handelskammare förordade att försäljningen av preventivmedel
förbehölles, förutom apoteken, sådana sjukvårdsaffärer, som erhållit tillstånd
därtill av offentlig myndighet och därmed ställt sig under offentlig kontroll.
En kontroll syntes erforderlig bland annat för att förhindra kringgående av
det ifrågasatta förbudet mot försäljning av fosterfördrivningsmedel. Utan
sådan torde nämligen kunna befaras att en vidsträckt smyghandel med dylika
artiklar skulle komma att florera. — Förste stadsläkaren i Stockholm
framhöll, att befintligheten av restriktioner av den art, som de sakkunniga
föreslagit, torde verka gynnsamt såväl på försäljningsreklamens utformning
som på upplysningsverksamhetens handhavande.
Befolkningskommissionens förslag att försäljning av preventivmedel
skulle få äga rum endast i handelslokal inomhus och
att bland annat kringföring till försäljning och försäljning från kiosk skulle
vara förbjuden mötte invändning allenast i ett yttrande. Förste provinsialläkaren
i Gotlands län fann att preventivmedlen enligt kommissionens förslag
icke bleve så lätt tillgängliga för allmänheten som önskvärt vore, då försäljningen
av dem efter butikernas stängning för dagen kunde ske endast
från de fåtaliga apoteken.
I yttrande avgivet över de sakkunnigas förslag (vilket innehöll förbud mot
kringföring till försäljning) föreslog poliskammaren i Göteborg sådan ändring
i butikstängningslagen att preventivmedel även nattetid kunde köpas
på legitimt sätt.
Det av de sakkunniga förordade, av befolkningskommissionen ej upptagna
förbudet mot offentligt utställande eller förevisande av
preventivmedel berördes i några yttranden. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län hemställde att lagstiftningen borde innehålla förbud mot sådana
förfaranden under framhållande av att det torde vara mycket ovisst
örn 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen kunde komma att i större utsträckning
tillämpas å gärningar av förevarande slag. Överståthållarämbetet gav i sitt
yttrande uttryck at liknande synpunkter. Värmlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, i vars uttalande länsstyrelsen i lånet instämde, yttrade
att den blivande lagstiftningen av etiska skäl borde så utformas, att
Kungl. Majlis proposition nr 146.
29
därav tydligt franninge att offentligt utställande och förevisande av prevenmedel
icke vore tillåtet.
Det av de sakkunniga föreslagna men av befolkningskommissionen ej upptagna
förbudet mot att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända
eller utdela preventivmedel eller priskurant
eller annan skrift eller bild, berördes allenast i överståthållarämbetets
yttrande. Överståthållarämbetet anförde härom att befolkningskommissionen
vid motiveringen för preventivlagens upphävande ofta hänvisat
till 1 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen samt anförde vidare:
Rättspraxis hade dock hittills givit en ganska snäv tolkning åt nyssnämnda
lagrum och det torde därför vara tvivelaktigt, huruvida de i lagrummet givna
bestämmelserna i framtiden skulle visa sig tillräckliga för att möjliggöra ingripanden
i alla de nu ifrågavarande fall, då så kunde finnas pakallat. Bland
dylika fall borde särskilt nämnas den reklam bland skolungdom, som vissa
försäljare av preventivmedel bedrivit genom att till skolungdomen utsanda kataloger
eller priskuranter angående preventivmedel. Det mäste i varje fall anses
olämpligt, att möjligheterna till ingripande mot dylika fmteel
ser
gjordes beroende av tolkning av ett lagrum, vars tillämplighet pa det före
liggande fallet framstode såsom synnerligen oviss. I detta avseende syntes
därför de sakkunnigas förslag, som gåve uttryckliga regler i amnet, vara att
föredraga framför det av befolkningskommissionen framlagda.
Befolkningskommissionens — mot de sakkunnigas stridande — förslag att
någon reglering av upplysningsverksamheten beträffande
preventivmedel icke borde komma till stånd tillstyrktes eller lämnades utan
erinran — förutom i de yttranden som lämnat befolkningskommissionens förslag
i dess helhet utan anmärkning — i de yttranden som avgåvos av medicinalstyrelsen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Jönkopings
Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och
Jämtlands län, svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,
svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund, Stockholms stads barnavårdsnämnd,
förste stadsfiskalen i Stockholm, förste provinsialläkarna i Kronobergs
Gotlands, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs
och Jämtlands län samt tjänstförråttande förste provinsialläkaren i Norrbottens
län, sundhetsinspektören i Göteborg, landsfogdarna i Skaraborgs och
Värmlands län, poliskammaren i Norrköping ävensom Värmlands länsavdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Länsstyrelsen i Uppsala län anförde sålunda:
Länsstyrelsen delade befolkningskommissionens uppfattning att de sakkunnigas
lagförslag icke vore tillrådligt. Den svagaste punkten dari lage givetvis
i dess begränsning till enbart muntlig framställning. Men aven forslagets
försök att anordna en kontroll av den muntliga framställningen genom lokala
polismyndigheter måste anses behäftad med alltför stora olägenheter, och
någon tillfredsställande lösning av kontrollens organisation hade icke kunnat
angivas. Enligt länsstyrelsens uppfattning funnes därför ingen annan
utväg än att genom reglering av själva handeln med preventivmedel undanröja
det vinningsintresse, som läge till grund för den allra storsta delen av
den nuvarande illojala propagandan.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anförde:
Länsstyrelsen funné liksom kommissionen en inskränkning i den medborgerliga
yttrandefriheten, såsom de sakkunniga föreslagit, ur allmänna synpunkter
betänklig. Därtill komme, att det enligt länsstyrelsens mening skulle
möta stora administrativa svårigheter att företaga en sakligt grundad och
objektiv förhandsprövning av ett föredrag eller en föreläsning ur andra synpunkter
än dess art att vara sårande för tukt och sedlighet. Därest denna
prövning skulle ske av polismyndigheten i orten, vore tveksamt örn densamma
vöre skickad för denna uppgift. En prövning av central myndighet medtorde
ur olika synpunkter betänklighet. Länsstyrelsen vore icke blind för
att en upplysningsverksamhet kunde bedrivas på ett stötande sätt, men för
dess bekämpande finge man lita till medborgarnas och särskilt ungdomens
sunda reaktion mot smutspropaganda, i vilken form den än uppträdde.
Förste provinsialläkaren i Kronobergs län framhöll bland annat, att den
propaganda, som skedde genom broschyrer och annonser, borde kunna på
ett effektivt sätt kontrolleras vid handeln med dessa varor.
Länsstyrelsen i Västmanlands län, som på alla punkter biträtt befolkningskommissionens
förslag, framhöll i förevarande fråga bland annat, att det föreslagna
prövningsorganet — polismyndigheten — knappast kunde anses representera
den sakliga kompetens, som måste vara tillfinnandes.
Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län uttalade -— utan att avstyrka
befolkningskommissionens förslag om att upplysningsverksamheten
skulle lämnas oreglerad — vissa betänkligheter häremot. Förstnämnda länsstyrelse
anförde:
Länsstyrelsen vore visserligen fullt överens med kommissionen om olämp“‘She,
te? att S?.ra ratt?n till hållande av dylika föredrag beroende av tillstånd
fran polismyndigheten. Ville man införa en lagbestämmelse av den
innebord, att hallandet av föredrag i de ämnen, örn vilka här vore fråga
linge aga rum endast efter myndighets tillstånd, vore det otvivelaktigt nödurr?’
f-lt prövningsrätten gåves åt en central myndighet med erforderliga
kvalifikationer for fallens bedömande. Emellertid vågade länsstyrelsen icke
dela kommissionens optimistiska uppfattning, att en särskild tiliståndsprövnmg
beträffande detta slag av föredragsverksamhet skulle visa sig obehövlig
och att man harvidlag skulle kunna lita enbart till en sund utveckling. Länsfämnndo
f ”i?t”f& fo™ssad om att å förevarande område skulle, örn man
Inmmf oK e - r''” ’ uppdyka åtskilliga föredragshållare, vilkas verksamhet
o.,att h; s‘g sasom f°Sa önskvärd, och länsstyrelsen tilläte sig framhålla,
dessa ämnen ingalunda behövde vara för tukt och sedlighet såf.
ram]sta sas°m direkt olämpliga. Om länsstyrelsen alltså hyste
verkliga betänkligheter mot kommissionens förslag i förevarande avseende
hade länsstyrelsen dock icke kunnat undgå att bliva påverkad av vissa delar
av kommissionens argumentering för detsamma. Detta gällde i all svnneret
de papekade olagenheterna av en sådan centralisering, varom nyss nämnts
Länsstyrelsen hade därför stannat för att icke påkalla någon ändring av
kommissionens förslag i denna punkt. g
Länsstyrelsen i Malmöhus län anförde:
ff»SfLk"n^eÅb0rtSes.Jfrän att ett betydande affärsintresse kunde göra sig
pa detta område och satta i gång en verksamhet, vars huvudsyfte
icke vore upplysning i samhällsförbättrande riktning utan ren handelsvinst.
Kungl. Majlis proposition nr 146.
31
Å andia sidan måste den av kommissionen hävdade principen att icke utan
tvingande skäl göra någon skillnad mellan olika slag av upplysningsverksamhet,
när det gällde en reglering genom statliga föreskrifter, anses starkt
grundad. Länsstyrelsen ville därför, trots de uttalade betänkligheterna, icke
motsätta sig förslaget i denna del.
Tredje polisintendenten i Stockholm förklarade att han kunde ansluta sig
till befolkningskommissionens kritik av de sakkunnigas förslag till förprövning
av muntliga framställningar i hithörande ämnen men att han funne
skäl till vissa erinringar i fråga om den skriftliga upplysningsverksamhetens
reglering. Sedan polisintendenten erinrat om att befolkningskommissionen
hänvisat till att framställningar av könslivets förhållanden, som vore för tukt
och sedlighet sårande, vore straffbara även utan särskild ny lagstiftning med
hänsyn till straffbestämmelsen i 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen, men att
åtal för sådana framställningar i allmänhet icke lett till fällande dom, ifrågasatte
han vissa ändringar i skärpande riktning i förevarande lagrum, såvitt
anginge skriftliga framställningar.
I de yttranden som avgåvos av länsstyrelsen i Västernorrlands län, förste
stadsläkaren i Stockholm, förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus
lån samt landsfogdarna i Kronobergs och Kopparbergs län förordades en
reglering av upplysningsverksamheten. Länsstyrelsen, förste stadsläkaren och
landsfogden i Kronobergs län uttalade sig därvid för den av de sakkunniga
föreslagna regleringen.
Länsstyrelsen anförde:
Länsstyrelsen hade för sin del ej blivit övertygad om hållbarheten av de
skäl, befolkningskommissionen anfört för sin uppfattning. En upplysningsverksamhet,
endast åtkomlig vid synnerliga missbruk enligt 13 § 1 mom. såsom
fallande under bestämmelsen örn gärning, sårande tukt och sedlighet,
så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav komme, kunde
enligt länsstyrelsens uppfattning komma att bedrivas på sådant sätt, att
möjlighet till ett ingripande på ett tidigt stadium måste förefinnas. Sistnämnda
synpunkt torde dock i viss mån sakna giltighet, om de sakkunnigas
förslag till reglering av handeln med preventivmedel komme att genomföras,
men torde i desto högre grad äga betydelse, för den händelse den privata
handeln, såsom befolkningskommissionen förordat, finge ske utan tillstånd.
Att möjligheter skapades att förhindra en dylik ej önskvärd propaganda,
syntes länsstyrelsen utan vidare erforderligt. Länsstyrelsen kunde ej dela
befolkningskommissionens farhågor för att överlämna denna förhandsprövning
åt polismyndigheterna i orterna. I delta sammanhang ville länsstyrelsen
något beröra den av kommissionen påtalade inkonsekvensen av de sakkunniga
att begränsa den föreslagna regleringen till enbart muntlig framställning.
Vad de sakkunniga såsom skäl härför anfört, ville länsstyrelsen
för sin del biträda. Det finge ock framhållas, att det talade ordet kunde, i
synnerhet för unga människor, få ett helt annat och starkare inflytande än
den skriftliga framställningen. Länsstyrelsen kunde således ej finna, att
den omständigheten, att den skriftliga framställningen ej blivit föremål för
lagreglering, nödvändigt måste medföra, att även den muntliga upplysningsverksamheten
finge bedrivas utan annan inskräkning än som franninge av
det förut sagda.
32
Kungl. Majlis proposition nr 146.
Landsfogden i Kronobergs län anförde:
Enligt 13 § ordningsstadgan för rikets städer hade polismyndighet tillerkänts
befogenhet att, där ett föredrag visade sig åsyfta eller innebära något
som strede mot sedlighet, förbjuda dess förnyande eller upplösa sammankomsten.
Att, sedan en myndighet tillerkänts en så vittgående befogenhet,
frånkänna densamma förmågan att bedöma en framställnings tillbörlighet
även på ett tidigare stadium syntes knappast rationellt. En stadgad skyldighet
att begära tillstånd till hållande av föredrag i hithörande ämnen torde
också a priori avhålla olämpliga personer från sysslande med dylik verksamhet.
Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län samt landsfogden i
Kopparbergs län förordade en annan reglering av upplysningsverksamheten
än den de sakkunniga föreslagit. Provinsialläkaren ansåg att kommissionens
och medicinalstyrelsens övertygelse, att den vederhäftiga upplysningsverksamheten
skulle förmå i väsentlig grad undantränga den mindre önskliga
icke vore berättigad. Raka motsatsen torde i stället komma att inträda.
Det syntes därför vara av behovet påkallat, att upplysningsverksamheten på
lämpligt sätt reglerades, därvid för ''muntliga upplysare’ torde böra fordras
koncession av medicinalstyrelsen eller annan myndighet (dock ej polisen)
samt för den skriftliga upplysningsverksamheten lämplig bestämmelse i tryckfrihetsförordningen.
— Landsfogden fann att det vore ofrånkomligt att vissa
garantier förefunnes för att en föredragshållare vore kompetent att hålla
ett lämpligt föredrag. Rätten att hålla dylika föredrag syntes därför böra
inskränkas till legitimerade läkare eller ock andra personer, som av medicinalstyrelsen
därtill ansåges skickade.
De sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag att några särskilda
straffbestämmelser icke skulle uppställas i fråga om föremål som är a vsett
för otuktigt bruk tillstyrktes uttryckligen av Överståthållarämbetet
och tjänstförrättande förste provinsialläkaren i Norrbottens län.
Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, vars yttrande
åberopades av länsstyrelsen i lånet, uttalade att av etiska skäl borde
en blivande lagstiftning så utformas, att därav tydligt framginge att offentligt
utställande eller förevisande av föremål som vore avsett för otuktigt
bruk icke tillätes.
Befolkningskommissionens förslag till lagstiftning beträffande fosterfördrivande
medel (och de skadliga preventivmedel, som därmed
skulle jämställas) har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran — förutom
i de yttranden i vilka kommissionens förslag till alla delar lämnats
utan erinran — i de yttranden som avgåvos av kommerskollegium, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Hallands, Skaraborgs och Kopparbergs län, Stockholms
stads barnavårdsnämnd, förste stadsfiskalen och tredje polisintendenten i
Stockholm, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, förste
provinsialläkarna i Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Kungl. Maj.ts proposition nr 146.
33
Värmlands och Kopparbergs län, landsfogdarna i Kronobergs, Skaraborgs,
Värmlands och Kopparbergs låii samt poliskammaren i Norrköping.
Vad därefter angår de särskilda spörsmål som hänföra sig till denna
lagstiftningsfråga framställdes icke i något yttrande erinran mot befolkningskommissionens
förslag att förbud skulle meddelas mot import och
försäljning av vissa fosterför drivan de medel. Svenska läkaresällskapet
förordade i sitt yttrande att ifrågavarande medel med stöd av
apoteksvarustadgan skulle förbjudas med avseende å icke blott införsel och
försäljning utan även tillverkning. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
tillstyrkte kommissionens förslag örn överförande av vissa medel för
avbrytande av havandeskap till apoteksvara med förbud för deras införande
och försäljning, men ansåge sig nödsakad framhålla, att man icke finge
överskatta betydelsen härav.
Mot befolkningskommissionens förslag att vissa medel som även
hava legitim användning skulle få tillhandahållas endast å
apoteksinrättning framställdes invändning av centralstyrelsen för
Sveriges läkarförbund samt tjänstförrättande förste provinsialläkaren i Norrbottens
län.
Centralstyrelsen anförde:
Icke minst ur psykologisk men jämväl ur ren anständighetssynpunkt
vore det ett oskick, att snart sagt varje liten butik för vanligare sjukvårdsoch
toilettartiklar öppet skulle få utbjuda och försälja instrument, som i allmänhetens
hand näppeligen kunde hava någon som helst annan användning
än vid försök till illegalt avbrytande av havandeskap. Fråga vore emellertid
om apoteken, såsom kommissionen föreslagit, lämpligen kunde vara distributörer
av dessa varor.
Centralstyrelsen ifrågasatte örn icke detta problem kunde lösas så, att man
jämsides med apoteksvarustadgan införde en sjukvårdsartikelstadga och
jämsides med apoteken inrättade särskilda sjukvårdsartikelaffärer med reglementen
motsvarande apotekens. Centralstyrelsen fann emellertid att tiden
säkerligen ännu icke vöre mogen härför. Man måste därför söka skapa ett
provisorium förmedelst ändring av apoteksvarustadgan, rekvisitionstvång och
försäljningslicens. Centralstyrelsen förordade därför en föreskrift av innehåll
att nu ifrågavarande medel finge försäljas allenast av den som därtill
erhållit medicinalstyrelsens tillstånd och endast efter skriftlig rekvisition av
läkare.
Tjänstförrättande förste provinsialläkaren i Norrbottens län, som framställde
invändning jämväl mot det av befolkningskommissionen föreslagna
recepttvånget, anförde:
Vägande skäl talade mot kommissionens förslag örn att försäljning av
vissa specificerade medel, som användas för avbrytande av havandeskap
men som även hade annan, legitim användning, borde förbehållas apoteksinrättningarna
och utlämnas endast efter föreskrift av läkare. Härigenom
skulle visserligen åtkomsten av dessa medel försvåras men långt ifrån
omöjliggöras och, då därtill komme, att de kunde användas upprepade gånger
utan alt förbrukas, syntes det tvivelaktigt örn ett recepttvång skulle få av
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 146—147.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
sedd verkan. Om detta dock mot förmodan .skulle bliva fallet, komme det
säkerligen ej att dröja länge, förrän lika verkande ersättningsmedel kunde
erhållas i den fria handeln.
Mot det av befolkningskommissionen föreslagna recepttvånget framställdes
invändning förutom av sistnämnde provinsialläkare jämväl av länsstyrelsen
i Älvsborgs lån och förste provinsialläkaren i lånet. Länsstyrelsen,
vilken såsom eget yttrande åberopade förste provinsialläkarens utlåtande,
yttrade angående det föreslagna recepttvånget, att det icke torde leda till
minskning av antalet provocerade aborter, men väl föranleda en del obehag
för oskyldiga.
I detta sammanhang må anmärkas att medicinalstyrelsen som — med visst
undantag, vartill jag strax återkommer — tillstyrkte befolkningskommissionens
förslag likväl framhållit, att de bestämmelser, som föreslagits att gälla
för utbekommandet av dessa medel, kunde föranleda att andra, farligare
medel komme till användning för samma ändamål.
I yttranden av länsstyrelsen i Jämtlands lån, Sveriges kristliga farmacevtförening
samt förste provinsialläkarna i Södermanlands och Jämtlands län
förordades en ännu längre gående skärpning av bestämmelserna rörande handeln
med nu ifrågavarande grupp av fosterfördrivande medel än den befolkningskommissionen
föreslagit.
Länsstyrelsen anförde:
Det kunde uppenbarligen medföra mycket stora olägenheter, att ifrågavarande
apparater stöde till allmänhetens förfogande. Hade en sådan apparat
en gång utlämnats, visste man icke huru många gånger den komme till användning.
Länsstyrelsen ansåge därför att nu avsedda apparater icke borde
få utlämnas från apotek till annan än legitimerad läkare. Om det vöre
möjligt att genomföra, borde dessutom alla bland allmänheten och i handeln
förefintliga dylika apparater beslagtagas och inlösas.
Även förste provinsialläkaren i Jämtlands län uttalade, att det icke vore
befogat att, låt vara allenast på läkares begäran, utsläppa ifrågavarande medel
i handeln. Förste provinsialläkaren i Södermanlands län yttrade att ännu
mer skärpta bestämmelser beträffande ifrågavarande apparater borde utfärdas.
Sveriges kristliga farmacevtförening förordade att försäljningen av ifrågavarande
medel skulle ombesörjas genom en direkt under medicinalstyrelsen
sorterande depå.
I de yttranden som avgåvos av länsstyrelsen i Värmlands län och Värmlands
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler förordades de sakkunnigas
förslag om förbud mot offentligt utställande, förevisande
el ler utbjudande till allmänheten av fosterfördrivande
medel samt lämnande av anvisning å sådana medel, eller örn sättet
för deras användande, vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst
eller i skrift som utspredes. Därvid framhölls att även om fosterfördrivande
medel finge tillhandahållas endast på apoteken efter föreskrift av läkare,
det likväl torde vara av betydelse, att bestämmelser infördes i enlighet med
vad de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ställde sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 146. 35
tveksam till kommissionens uppfattning, att det vöre onödigt att stadga
förbud mot utbjudande till allmänheten av eller lämnande av anvisning å
fosterfördrivande medel. För den händelse, såsom kommissionen föreslagit
och länsstyrelsen ansett sig böra förorda, fosterfördrivande medel finge tillhandahållas
allenast å apotek, ansåge länsstyrelsen emellertid dylikt förbud
ej erforderligt beträffande dessa medel.
Beträffande de straff som skulle kunna utdömas vid överträdelse av
de föreslagna bestämmelserna anförde Överståthållarämbetet:
Ämbetet ville erinra örn den avsevärda olikhet i straffskalorna mellan å
ena sidan gällande preventivlag och de sakkunnigas, förslag, vilka båda
inrymde fängelsestraff, och såvitt anginge da sakkunnigas förslag, dessutom
i fråga om fosterfördrivande medel straffarbetsstraff, samt å andra
sidan befolkningskommissionens förslag, enligt vilket — bortsett från sådana
fall, då strafflagen 18 kap. 13 § 1 mom. eller annat lagrum i strafflagen kunde
vara tillämpligt — allenast bötesstraff kunde ifrågakomma. Det syntes
Överståthållarämbetet, som örn den av kommissionen sålunda föreslagna
straffskalan, åtminstone för vissa fall, exempelvis sådana, då fråga vore
om otillåten yrkesmässig försäljning av farliga preventivmedel eller medel,
som användes för avbrytande av havandeskap, vore alltför mild.
Befolkningskommissionens förslag om tvångsinlösen av i den privata
handeln befintliga lager av fosterfördrivande medel samt skadliga preventivmedel
lämnades i princip utan erinran i de avgivna yttrandena. Skånes
handelskammare påpekade emellertid, att därest det av handelskammaren
ifrågasatta koncessionssystemet beträffande handeln med oskadliga preventivmedel
skulle anses böra genomföras, borde de principer, som läge
till grund för förslaget om tvångsinlösen av fosterfördrivande medel, tilllämpas
jämväl beträffande handelslager av först angivna varor, tillhörigt affärsidkare,
som på grund av vägrat tillstånd nödgades upphöra med sin
försäljning. En likartad uppfattning uttalades av Stockholms handelskammare.
Som av det föregående framgår ligger till grund för den begäran om utredning,
som riksdagen år 1934 framställde, ett utlåtande av första lagutskottet.
Utskottet har däri uttalat, att beträffande ifrågavarande spörsmål
borde eftersträvas en lösning, som å ena sidan icke hindrade eller hämmade
en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen,
men som å andra sidan icke lämnade fritt spelrum åt en av vinningslystnad
eller andra illojala grunder förestavad propaganda för användandet av preventivmedel,
och att en sådan lösning bäst kunde uppnås genom att rättsreglerna
på detta område utbrötes ur strafflagen och i stället upptoges i
särskild lagstiftning. Detta uttalande torde böra utgöra utgångspunkt fölen
ny lagstiftning i ämnet. I sammanhang därmed bör även upptagas den
betydelsefulla frågan örn lagstiftningsåtgärder ägnade att försvåra tillgången
på medel som användas i fosterfördrivande syfte.
I anledning av riksdagens hemställan år 1934 har utredning verkställts
dels av särskilt tillkallade sakkunniga dels ock av befolkningskommissio
-
Departe
menis
chefen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
nen. I båda utredningarna har förordats, att preventivlagen upphäves och
att den erforderliga regleringen verkställes genom särskild lagstiftning. Såväl
de sakkunniga som kommissionen lia därvid beaktat behovet av bestämmelser
jämväl beträffande medel som användas i fosterfördrivande
syfte. Jag övergår nu till att taga ställning till de förslag till frågans lösning,
som framlagts av de sakkunniga och befolkningskommissionen.
Vad först angår preventivmedlen torde i främsta rummet böra
uppmärksammas dels frågan om en reglering av handeln med sådana medel
dels ock frågan i vad mån upplysningsverksamhet rörande förevarande
ämne borde vara underkastad särskilda bestämmelser. Härvid synes lämpligt
att till en början upptaga till behandling frågan om reglering av handeln
med preventivmedel. Det sätt på vilket detta spörsmål löses torde nämligen
vara av betydelse för lagstiftningen i dess helhet. De nya bestämmelserna i
ämnet torde på sätt de sakkunniga och befolkningskommissionen föreslagit
böra omfatta såväl mekaniskt som kemiskt verkande preventivmedel.
De sakkunniga och befolkningskommissionen ha ansett att apoteksinnehavarna
borde åläggas att tillhandahålla preventivmedel. I vissa yttranden
har föreslagits, att handeln med preventivmedel borde uteslutande förbehållas
apoteksinrättningarna. Mot skyldighet för apoteksinnehavarna att tillhandahålla
preventivmedel ha samtliga apotekarsammanslutningar ställt sig
avvisande. Det torde icke heller vara lämpligt att meddela någon föreskrift
örn en dylik skyldighet. Att förbehålla apoteksinrättningarna all handel med
preventivmedel lärer vid sådant förhållande icke komma i fråga.
Beträffande den enskilda handeln med preventivmedel lia de sakkunniga
förordat att denna handel skulle underkastas tillståndsprövning av offentlig
myndighet. Befolkningskommissionen har däremot uttalat sig för att något
tillstånd icke skulle erfordras för rätt att idka handel med preventivmedel.
Däremot skulle enligt kommissionens förslag anmälan ske till medicinalstyrelsen.
Jag vill i denna fråga framhålla, att en sanering av berörda handel
ur olika synpunkter måste anses synnerligen önskvärd. För detta ändamål
synes erforderligt att såvitt möjligt söka förhindra olämpliga personer att
driva sådan handel samt att skapa möjlighet till kontroll över det sätt, varpå
handeln bedrives. Dessa önskemål torde emellertid icke kunna tillgodoses
så länge rätten att idka handel med preventivmedel står öppen för envar.
Rätten till sådan handel torde fördenskull —- bortsett från apoteksinrättningarna
— böra på sätt de sakkunniga föreslagit begränsas genom
införande av krav på tillstånd av offentlig myndighet. Genom ett sådant
licenssystem vinnes bland annat även möjlighet att förhindra olämplig reklam
och upplysningsverksamhet från försäljarnas sida.
De sakkunniga lia i överensstämmelse med gällande lag i sitt förslag upptagit
förbud mot kringföring av preventivmedel till försäljning. Befolkningskommissionen
har i avsikt att hindra den försäljning, som uppgivits
förekomma vid dansbanor, arbetsplatser och till och med utanför skollokaler,
föreslagit att försäljning av preventivmedel skulle få äga rum allenast
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
i handelslokal inomhus, vilket dock ej skulle utgöra hinder mot försäljning
genom posten. Även försäljning från kiosk skulle sålunda enligt kommissionens
förslag vara förbjuden. Vad kommissionen sålunda föreslagit synes
befogat.
I de sakkunnigas förslag har jämväl bibehållits förbudet i preventivlagen
mot offentligt utställande eller förevisande av preventivmedel. Befolkningskommisionen
har uttalat sig mot bibehållande av en sådan bestämmelse och
denna mening har lämnats utan erinran i det övervägande antalet yttranden
över kommissionens förslag. Det må framhållas att, därest tillstånd
kommer att krävas för handel med preventivmedel, kan såsom villkor
vid beviljande av tillstånd uppställas erforderliga föreskrifter mot utbjudande
av sådana medel i påträngande eller eljest olämplig form, varjämte
indragning av meddelat tillstånd bör kunna ske. Det lärer vid sådant förhållande
vara överflödigt att i en blivande författning intaga något särskilt
stadgande uti nu ifrågavarande avseende. Ett olämpligt utställande eller
förevisande av preventivmedel torde för övrigt kunna bestraffas enligt 1
mom. i 18 kap. 13 § strafflagen.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle gälla förbud att verka för avsättning
av preventivmedel genom att till allmänheten utan rekvisition kringsända
eller utdela sådana medel eller priskurant eller annan skrift eller bild. Något
motsvarande förbud har icke upptagits i befolkningskommissionens förslag.
Med hänsyn bland annat till den kontroll, som tillståndssystemet innebär, kan
jag ansluta mig till kommissionens ståndpunkt i denna del.
Vad härefter angår frågan om upplysningsverksamheten ha de sakkunniga
såsom förut nämnts föreslagit viss kontroll genom polismyndigheterna. Förslaget
berörde dock allenast den muntliga upplysningsverksamheten. Befolkningskommissionen
har bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende. I likhet med kommissionen, vars mening vunnit gillande
i flertalet av de yttranden som avgivits över dess förslag, anser jag att starka
betänkligheter av principiell art tala emot den av de sakkunniga föreslagna
regleringen. Vidare må anföras, att det nu förordade tillståndssystemet torde
bereda möjlighet att stävja en olämplig, av ekonomiska intressen uppburen
upplysningsverksamhet på det sexuella området. Härjämte må erinras örn
den möjlighet som finnes att beivra framställning, som sårar tukt och sedlighet,
genom bestämmelsen i 1 mom. av 18 kap. 13 § strafflagen. Någon
bestämmelse om särskild kontroll över upplysningsverksamheten har sålunda
ej ansetts böra upptagas.
Det nuvarande 2 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen gäller utom föremål, avsedda
’att förebygga följder av könsumgänge’, även ''föremål, som är avsett till
otuktigt bruk’. De sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag innehålla
icke några bestämmelser rörande föremål som sist sagts. Såsom skäl
därför lia åberopats bland annat, att offentligt utställande eller förevisande
av dylika föremål kunde bestraffas enligt 1 mom. i nyssnämnda paragraf
och att något praktiskt behov av särskilda föreskrifter rörande föremål, varom
nu är fråga, för övrigt icke torde föreligga. Den sålunda intagna ståndpunk
-
3° Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
ten, som i det övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran, synes
kunna godtagas.
Beträffande fosterfördrivande medel ha de sakkunniga föreslagit
att handeln därmed skulle regleras så att dylika medel finge
försäljas, förutom å apoteksinrättning, allenast av den, som erhållit
tillstånd därtill av medicinalstyrelsen. Befolkningskommissionen har ansett,
att ifrågavarande medel borde uppdelas i två grupper och för
dessa föreslagit olika bestämmelser. Till den ena gruppen ha hänförts
sådana medel som användas för fosterfördrivning men som icke av läkare
brukas vid avbrytande av havandeskap och som icke heller hava nyttig
användning inom sjukvården. I viss utsträckning brukas dessa medel jämväl
i preventivt syfte men anses även såsom preventivmedel vara hälsovådliga.
All försäljning eller import av medel som nu sagts skulle helt förbjudas.
Till den andra gruppen ha hänförts medel som visserligen användas
för fosterfördrivning men som brukas även av läkare vid avbrytande av havandeskap
eller som eljest hava legitim användning i sjukvården. Sådana
medel skulle enligt kommissionens förslag få tillhandahållas endast å apoteksinrättning.
Den av befolkningskommissionen föreslagna bestämmelsen, att vissa medel
överhuvud icke skulle få här i riket försäljas eller hit införas finner jag
välbetänkt. Det föreslagna förbudet bör emellertid enligt min mening utsträckas
att omfatta jämväl tillverkning av sådana medel samt tillhandahållande
även på annat sätt än genom försäljning. Beträffande övriga fosterfördrivande
medel synes, såsom de sakkunniga föreslagit, försäljning böra
medgivas förutom å apoteksinrättning även av den som därtill erhållit medicinalstyrelsens
tillstånd. Jag utgår härvid från att — såsom jämväl de sakkunniga
förutsatt — tillstånd att idka handel med dylika medel kommer att
meddelas allenast i snäv omfattning. Såsom av det följande framgår höidet
ankomma på Kungl. Maj.t att särskilt förordna om vilka medel som
skola omfattas av ifrågavarande lagstiftning samt hänföras till den ena eller
andra gruppen.
För att den nu föreslagna regleringen av handeln med fosterfördrivande
medel skall medföra verkan synes nödvändigt, att föreskrift meddelas därom
att dylika medel, i den mån de över huvud må tillhandahållas, få utlämnas
endast efter rekvisition av läkare eller veterinär. Rekvisition bör dock ej
erfordras då fråga är om utlämnande till någon som själv äger idka handel
med ifrågavarande medel. I anslutning till befolkningskommissionens förslag
torde böra föreskrivas, att sådan rekvisition skall i kontrollsyfte bevaras
i tio år.
I de sakkunnigas förslag stadgades förbud mot offentligt utställande eller
förevisande eller utbjudande till allmänheten av fosterfördrivande medel samt
mot lämnande av anvisning vid offentlig sammankomst å sådana medel eller
om sättet för deras användande. Befolkningskommissionen har däremot
icke föreslagit något dylikt förbud. Den av kommissionen intagna stånd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
39
punkten har godtagits i flertalet av de över kommissionens förslag avgivna
yttrandena. Det torde ock med skäl kunna anföras, att med hänsyn till
tillståndssystemet något behov av förbud mot utställande, förevisande eller
utbjudande av fosterfördrivande medel icke kan anses föreligga i fråga om
dem, som erhållit tillstånd att idka handel med fosterfördrivande medel. I
fråga om apoteksinrättningar torde man över huvud icke behöva räkna med
att förfaranden av ifrågavarande slag skola förekomma. Beträffande lämnande
av anvisning å fosterfördrivande medel eller örn sättet för deras användande
torde, såsom befolkningskommissionen funnit, någon särskild
straffbestämmelse icke vara erforderlig.
Befolkningskommissionen har föreslagit, att i den privata handeln förefintliga
lager av fosterfördrivande medel skulle deklareras och inlösas av
staten. Föreskrift härom lärer emellertid icke, på sätt kommissionen antagit,
vara ägnad att i nämnvärd mån utöver straffbestämmelsen motverka smyghandel
med sådana medel efter det nya bestämmelser trätt i kraft. Stadganden
i förevarande hänseende ha icke synts mig påkallade.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har jag lath utarbeta
förutom förslag till lag örn upphävande av 2 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen
— förslag till förordning örn handel med preventivmedel och förordning
med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel. I samband
med att nämnda förslag till lag förelägges rikdagen till antagande torde
riksdagens yttrande böra inhämtas över ifrågavarande förslag till förordningar.
Härjämte lärer bliva erforderligt att vidtaga ändring jämväl av § 3 13:o
tryckfrihetsförordningen. Frågan om denna grundlagsändring torde jag få
anmäla senare.
Rörande de särskilda bestämmelserna i författningsförslagen må anmärkas
följande.
I förslaget till förordning örn handel med preventivmedel
har till en början under 1 § såsom första stycke intagits föreskrift att den
som vill, annorstädes än å apoteksinrättning, idka handel med preventivmedel
eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel skall söka tillstånd
därtill. Härigenom kommer bland annat även grosshandel med preventivmedel
att omfattas av tillståndskravet.
Beträffande frågan vilken myndighet som skall pröva ansökan om sådant
tillstånd ha de sakkunniga uttalat, att de funnit valet böra stå mellan
medicinalstyrelsen å ena samt lokala myndigheter å andra sidan. I likhet
med de sakkunniga finner jag övervägande skäl tala för att prövningen bör
verkställas av lokala myndigheter. De sakkunniga ha för sin del som prövningsmyndighet
föreslagit myndighet, som för handelsregistret för orten,
d. v. s. i stad Överståthållarämbetet, magistrat eller kommunalborgmästare
samt på landsbygden länsstyrelsen. I vissa yttranden har föreslagits att
prövningen skulle överlämnas till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
eller till hälsovårdsnämnd eller polismyndighet. De sakkunnigas förslag på
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
denna punkt synes vara att föredraga. Beträffande frågan i vilken omfattning
tillstånd bör meddelas torde, såsom de sakkunniga uttalat, tillståndsprövningen
icke böra erhålla karaktär av någon monopolisering för en mycket
begränsad grupp av försäljare. En alltför sträng tillståndsprövning lärer
bland annat medföra stora svårigheter att undertrycka smyghandeln.
Såsom andra stycke i 1 § har i enlighet med de sakkunnigas förslag angivits
att med preventivmedel förstås medel som äro avsedda att i samband
med könsumgänge användas till att förebygga befruktning eller överförande
av könssjukdom.
Härefter har, likaledes i anslutning till de sakkunnigas förslag, i 2 § meddelats
föreskrift, att tillstånd må beviljas allenast för viss tid, ej över tre år,
och avse endast vissa angivna medel. 1 förevarande paragraf har även
synts böra stadgas, att meddelat tillstånd må återkallas när skäl därtill äro
ävensom att Kungl. Maj:t meddelar närmare föreskrifter örn tillstånds beviljande
och återkallande.
Såsom 3 § har upptagits stadgande, att försäljning ej må äga rum genom
kringföring eller utomhus.
För den som i strid mot bestämmelsen i 1 § försäljer eller eljest tillhandahåller
preventivmedel har i 4 § stadgats straff av dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Detsamma bör gälla, där försäljning sker genom
kringföring eller utomhus. För det fall, att någon förbrutit sig mot förevarande
förordning och hos honom påträffas preventivmedel, som uppenbarligen
äro avsedda att olovligen tillhandahållas, har stadgats, att medlen
i fråga skola vara förverkade. Vidare har såsom 5 § upptagits stadgande,
att den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot
förordningen, fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits
fällas till det ansvar som är stadgat för sådan förseelse, dock att sammanlagt
frihetsstraff ej må överstiga ett år. Under 6 § har meddelats föreskrift,
att böter som ådömts enligt förordningen samt preventivmedel, som
äro förverkade, skola tillfalla kronan, ävensom att med preventivmedel som
förklarats förverkade skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.
Beträffande härefter förslaget till förordning med vissa bestämmelser
angående fosterfördrivande medel har under
1 § stadgats förbud att annorstädes än å apoteksinrättning idka handel
med fosterfördrivande medel eller eljest tillhandahålla allmänheten
sådana medel utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Härjämte har stadgats,
att tillstånd må beviljas allenast för viss tid, ej över tre år, att meddelat
tillstånd må, när skäl därtill äro, återkallas, samt att närmare föreskrifter
om tillstånds beviljande och återkallande meddelas av Konungen.
Vad angår frågan, vilka medel som skola omfattas av ifrågavarande lagstiftning,
ha de sakkunniga föreslagit, att med fosterfördrivande medel skulle
förstås medel som vore avsedda att användas till att avbryta havandeskap
eller eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet med skäl kunde antagas
41
Kunql. Maj.ts proposition nr 146.
komma till användning för sådant ändamål. I sitt yttrande över de sakkunnigas
förslag har medicinalstyrelsen mot den senare delen av den föreslagna
definitionen anmärkt, att stor tveksamhet måste uppkomma när det gällde
att avgöra hur stora anspråk rätteligen borde ställas å säljaren vid hans bedömande
huruvida ett medel med skäl kunde antagas komma till användning
för avbrytande av havandeskap. Därest definitionen icke kunde givas
en fastare formulering, syntes nödvändigt att därtill foga den bestämningen,
att Kungl. Maj:t förklarat medlen i fråga vara att anse såsom fosterfördrivande.
Även länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att begreppsbestämningen
sannolikt komme att medföra svårigheter vid tillämpningen.
I avsikt att undgå ifrågavarande olägenheter har befolkningskommissionen
i sitt förslag valt en annan väg. Kommissionen har sålunda icke givit
någon allmän bestämning av de medel som skola omfattas av lagstiftningen
utan har i stället föreslagit att dessa medel, vilka skulle hänföras till apoteksvara
i teknisk mening, skulle upptagas i en bilaga till apoteksvarustadgan.
I denna bilaga skulle särskilt angivas såväl de medel beträffande vilka
skulle stadgas absolut förbud mot införsel och försäljning som de medel
beträffande vilka allenast vissa inskränkande föreskrifter skulle gälla.
Av de skäl som medicinalstyrelsen åberopat synes lämpligt att icke söka
giva någon allmän bestämning av de medel som skola omfattas av förevarande
lagstiftning. I stället torde Kungl. Majit böra meddela förordnande härom.
Sådant stadgande har intagits såsom andra stycke i 1 §.
I 2 § har införts föreskrift, att fosterfördrivande medel ej må utan medicinalstyrelsens
tillstånd till riket införas av annan än apoteksföreståndare
eller den som innehar tillstånd att tillhandahålla sådana medel. Enligt de
sakkunnigas förslag skulle även läkare vara berättigad att utan särskilt tillstånd
införa fosterfördrivande medel. Detta undantag från det föreslagna
förbudet har icke ansetts böra upptagas.
Härefter har i anslutning till de sakkunnigas förslag i 3 § stadgats, att
den som tillhandahåller fosterfördrivande medel må utlämna medlen allenast
efter rekvisition av behörig läkare eller veterinär eller till den som
själv äger tillhandahålla sådana medel. Angående rekvisition som nu sagts
torde i övrigt böra i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående recept
å läkemedel, dock att rekvisition å fosterfördrivande medel skall förvaras
under minst tio år.
Såsom förut nämnts torde import, tillverkning och tillhandahållande av
vissa fosterfördrivande medel höra helt förbjudas. I enlighet härmed har
i 4 § upptagits stadgande därom att förordnande, att vissa fosterfördrivande
medel ej må till riket införas eller inom riket tillverkas eller tillhandahallas,
meddelas av Konungen.
Under 5 § har stadgats straff för den som i strid mot bestämmelsen i
1 § tillhandahåller fosterfördrivande medel eller söker olovligen till riket
införa sådana medel eller bryter mot förbudet att utlämna dylika medel
annat än efter rekvisition som förut nämnts eller bryter mot förhud att tillverka
eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles i 4 §.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
Straffet torde böra bestämmas till fängelse eller dagsböter. Fosterfördrivalide
medel som påträffas hos den brottslige och uppenbarligen är avsett att
olovligen tillhandahållas eller till riket införas synes böra vara förverkat.
För det fall, att någon åsidosätter de föreskrifter som skola gälla i fråga örn
förvaring av rekvisition som förut nämnts, har stadgats dagsböter. I <> och
7 §§ ha meddelats bestämmelser motsvarande 5 och 6 §§ förordningen örn
handel med preventivmedel, dock att längsta sammanlagda frihetsstraff ansetts
böra bestämmas till två år.
De nya bestämmelserna synas böra träda i kraft den 1 januari 1939. Det
torde emellertid böra medgivas möjlighet att redan dessförinnan meddela
tillstånd att efter de föreslagna förordningarnas ikraftträdande tillhandahålla
preventivmedel respektive fosterfördrivande medel.
I enlighet med det anförda ha upprättats förslag till
1) lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen;
2) förordning örn handel med preventivmedel;
3) förordning med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.
Dessa förslag1 torde såsom bilaga få åtfölja detta protokoll.
Såsom tidigare anförts torde jag senare få anmäla frågan om den grundlagsändring
som lärer påkallas av den nu föreslagna ändringen i 18 kap. 13 §
strafflagen.*
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förenämnda förslag
till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
1 Förslagen, som äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, lia
här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
43
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23
februari 1938.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet den 8 februari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 28 januari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom.
strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet
M. Heuman.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:
Såsom ett huvudskäl för upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
har plägat anföras, att detta stadgande vore ägnat att förhindra eller försvåra
en sakkunnig och vederhäftig upplysningsverksamhet rörande sexualfrågor.
Vid behandling i lagrådet av tidigare förslag i ämnet (1926 och
1934) har uttalats, att stadgandet, rätt tolkat och tillämpat, icke borde kunna
medföra en dylik verkan. Ehuru denna uppfattning allt fortfarande
synes vara riktig, anse vi likväl övervägande skäl numera föreligga för att
söka på annat sätt komma till rätta med de missförhållanden, vilka på sin
tid voro orsak till stadgandets införande i strafflagen. En nära liggande
utväg är då att, såsom med förevarande förslag är åsyftat, genomföra en
reglering av villkoren för preventivmedels tillhandahållande åt allmänheten.
Då lagrådet enligt Kungl. Maj:ts remiss nu har att uttala sig allenast örn
förslaget till lag om upphävande av nämnda lagrum, finna vi alltså, under
förutsättning att en dylik reglering av lämpligt innehåll samtidigt kommer
till stånd, ej anledning till erinran emot lagförslaget.
Justitierådet Sandström:
Till stöd för tidigare förslag örn upphävande eller ändring av 18 kap.
13 § 2 mom. strafflagen har huvudsakligen åberopats att stadgandet för
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
svårade en vederhäftig, särskilt i kampen mot könssjukdomarna betydelsefull
upplysningsverksamhet. Även om stadgandet icke rättsligt lägger hinder
i vägen för en sådan verksamhet, synes det sannolikt att det faktiskt
haft en sådan verkan. Detta förhållande skulle dock knappast i och för
sig hava utgjort fullgiltigt skäl för stadgandets upphävande, därest det i väsentlig
mån främjade de viktiga etiska och befolkningspolitiska syftemål
som varit bestämmande för dess tillkomst. Huruvida stadgandet, tillämpat
i den anda vari det tillskapats, skulle kunnat lämna ett värdefullare bidrag
till dessa syftemåls förverkligande är måhända icke oomtvistligt men kan
här lämnas därhän. Antaget trots principiella betänkligheter, vilka framhöllos
i lagrådet, och utan förankring i allmänhetens rättsuppfattning, har
stadgandet i stort sett blivit en död bokstav. Utan att det gjort någon större
nytta, har sålunda till dess ovan berörda skadliga verkan kommit den uppluckring
av rättsmedvetandet som måste följa därav att tydlig lag saklöst
överträdes. I ett sådant läge lärer det vara lämpligast att stadgandet upphäves.
Mot att så sker synes nu så mycket mindre vara anledning till invändning
som de betänkligheter, vilka tidigare bland annat från lagrådets
sida uttalats mot en sådan åtgärd, i väsentliga delar måste anses bliva undanröjda,
därest den tilltänkta regleringen av handeln med preventivmedel
kommer till stånd. På grund av det anförda finner jag i likhet med lagrådets
övriga ledamöter ej anledning till erinran mot lagförslaget.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
45
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 23
februari 1938 avgivna utlåtande över det den 28 januari 1938 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.
Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran samt under
åberopande av vad som anförts vid remissen till lagrådet hemställer föredraganden
att Kungl. Maj:t måtte genom proposition till riksdagen dels föreslå
riksdagen att antaga omförmälda lagförslag, dels ock inhämta riksdagens
yttrande över de vid statsrådsprotokollet för sistnämnda dag fogade förslagen
till förordning örn handel med preventivmedel samt till förordning med
vissa bestämmelser angående foster fördrivande medel.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.