Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

1

Nr 145.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 66 § lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation; given Stockholms slott
den 25 februari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 66 §
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr U5.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 66 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation
skall erhålla följande ändrade lydelse:

66 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning för
uppskattningen enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 4 b §
andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes, tillkomma
nämnden allenast där rätten finner särskilda förhållanden därtill
föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 11 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn
ändrad lydelse av 66 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
samt anför därvid:

»Enligt 66 § expropriationslagen njuta ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd
ersättning för uppskattningen samt ordföranden därjämte
för kallelser, protokollsföring och beslutets avfattande i skrift med belopp,
som bestämmes av rätten, om överenskommelse ej träffas. Har expropriationsmålet
återförvisats till nämnden enligt vad i 45 § andra stycket
samma lag sägs, skall ersättning för det arbete som härav föranledes ej tillkomma
nämnden, örn ej rätten av särskild anledning det föreskriver. Ex
propriationskostnad varom här är fråga skall jämlikt 67 § expropriationslagen
gäldas av den exproprierande.

I anledning av motion (nr 90/11) anhöll riksdagen i skrivelse den
1 mars 19 29 (nr 4 8) att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
örn lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande ordningen för
uppskattande av arvodet till ledamöter i expropriationsnämnd samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 8) över motionen:

Det torde icke kunna bestridas, att ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd
stundom utgår med belopp, vilka överskrida vad som kan anses
skäligt med hänsyn till uppdragets omfattning och beskaffenhet. Såsom utskottet
vid ärendets tidigare behandling anmärkt, äger visserligen vederbörande
exproprierande part, i den mån han är missnöjd med nämndens kostnadsräkningar,
rätt att påkalla domstols avgörande av ersättningsfrågan,
men detta förfarande lärer sällan komma till användning. Den exproprierande
parten anser sig nämligen i allmänhet av grannlagenhet eller andra
skäl icke böra draga nämndens ersättningsanspråk inför domstols prövning.

Nuvarande föreskrifter rörande bestämmandet av ersättning åt ledamöter
i expropriationsnämnd kunna således icke anses vara i allo tillfredsställande.
När det gäller att finna en lämpligare lösning av ersättningsfrågan, kunna
olika anordningar komma under övervägande. Man skulle således kunna
ifrågasätta fastställande av allmängiltiga regler för arvodets beräknande.
Härvid synes man emellertid ej kunna förbise, att svårigheter torde uppstå

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

på grund därav, att expropriationsärendena ibland kunna vara synnerligen
invecklade och vidlyftiga och i andra fall åter av mycket enkel beskaffenhet.
En annan utväg vore givetvis, att domstolen ålades att alltid pröva och
fastställa arvodena utan ledning av bestämmelser om normalarvode. Tänkbart
vore även, att ett visst dagarvode bestämdes i lag och att domstolen tillerkändes
rätt att, när omständigheterna därtill föranleda, höja detsamma.
En närmare utredning synes emellertid vara erforderlig för att bestämma,
vilken av här angivna eller eventuellt andra möjligheter till frågans lösning
bör föredragas.

Över riksdagens förenämnda skrivelse inhämtade Kungl. Majit utlåtanden
från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Av yttrandena inhämtades
bland annat följande.

Fem länsstyrelser funno de nuvarande bestämmelserna tillfyllestgörande
och avstyrkte lagändring.

Överståthållarämbetet och tretton länsstyrelser uttalade, att de visserligen
i allmänhet ej funnit avgörande skäl föreligga för lagändring men, därest
en sådan skulle komma till stånd, tillstyrkte de att ersättningsbeloppen alltid
skulle prövas av domstol oberoende av parternas yrkande. Liknande ändring
tillstyrktes av ytterligare en länsstyrelse, vilken funnit det nuvarande
systemet kunna föranleda till oskäliga ersättningsbelopp.

Av de övriga länsstyrelserna föreslogo fyra, att ersättningen bestämdes att
utgå i form av rese- och dagtraktamenten jämte eventuellt något mindre belopp,
samt en länsstyrelse att, därest ändring skulle ske, denna borde gå ut
på att domstol tillerkändes rätt att höja ett i lag föreskrivet arvode.

Genom Kungl. Majits beslut den 7 december 1934 avskrevs ärendet från
vidare behandling.

Med anledning av motion (nr 17/1) har riksdagen i skrivelse den
9 mars 1937 (nr 6 5) anhållit, bland annat, att Kungl. Majit måtte låta
verkställa fortsatt utredning angående införande i expropriationslagen av
lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande ordningen för fastställande
av ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Efter att hava redogjort för vad som tidigare förekommit i ärendet yttrade
andra lagutskottet i sitt utlåtande (nr 13 över motionen att utskottet, som
tagit del av den av Kungl. Majit år 1929 verkställda utredningen, ansåge att
de skäl som tidigare anförts för en lagändring fortfarande ägde giltighet. Utskottet
anförde vidare:

Den bristande enhetlighet vid arvodenas fastställande, som är utmärkande
för den nuvarande ordningen, måste enligt utskottets mening föranleda till
ett allvarligt övervägande, huruvida nämndens ersättning ej bör bestämmas
med ledning av vissa i lag eller administrativ författning angivna regler eller
i varje fall under en mera effektiv medverkan av rätten än vad för närvarande
är fallet.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava olika förslag till frågans lösning
framkommit, exempelvis i andra lagutskottets uttalande vid 1929 års
riksdag. Dessa och eventuella andra möjligheter att lösa ifrågavarande
spörsmål förtjäna enligt utskottets mening att bliva föremål för en ingående

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

5

prövning. Utskottet erinrar i detta sammanhang, att på andra närbesläktade
lagstiftningsområden särskilda normer finnas för den gottgörelse, som
bör tillkomma förrättningsmän. Utskottet vill på grund härav föreslå riksdagen
att hos Kungl. Majit hemställa örn fortsatt utredning angående möjligheten
att i expropriationslagen meddela lämpligare bestämmelser än de
nuvarande beträffande ordningen för fastställande av ersättning till ledamöter
i expropriationsnämnd.

Den av riksdagen berörda frågan har därefter behandlats i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria i ämnet. I promemorian uttalades,
att då det nuvarande sättet för bestämmande av ersättning till expropriationsnämnd
icke ansetts tillfredsställande, syntes en lagändring böra
övervägas. Denna borde få den innebörd, att ersättningen skulle utgå i form
av dagtraktamente och reseersättning efter en i lagen angiven norm. Såsom
förebild för en dylik norm föreslogs i promemorian ersättningen till landstingsman
och jurymän i tryckfrihetsmål. Därjämte borde ordföranden äga
rätt till ett särskilt arvode, förslagsvis trettio kronor, huvudsakligen avsett
såsom ersättning för kallelser, protokollsföring och därmed jämförliga expeditionsutgifter.
För den händelse med hänsyn till arbetets omfattning ordföranden
eller någon ledamot av expropriationsnämnden funne att högre ersättning
borde utgå skulle frågan härom prövas av rätten i samband med expropriationsmålets
slutliga handläggning. I promemorian uttalades vidare,
att det måhända vore erforderligt att meddela föreskrift om rätt för den exproprierande,
vilken det enligt 67 § ålåge att gälda ifrågavarande kostnad,
att, där han ansåge den i form av dagtraktamente och reseersättning utgående
ersättningen icke rätt beräknad, däröver påkalla rättens prövning. —■ I
överensstämmelse med vad sålunda anförts hade upprättats ett vid promemorian
fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 66 § expropriationslagen.

över promemorian jämte lagförslaget hava efter remiss utlåtanden avgivits
av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, varjämte styrelserna för föreningen
Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare inkommit
med yttranden.

I åtskilliga av de avgivna utlåtandena har behovet av en lagstiftning i ämnet
ifrågasatts. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län
funnit den förebragta utredningen knappast giva något verkligt belägg för
att missförhållanden rådde på förevarande område av beskaffenhet att kunna
motivera en lagändring. Länsstyrelsen i Värmlands län
har uttalat sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har ansett gällande bestämmelser, såvitt länsstyrelsen kunnat
utröna, erbjuda garanti mot oskälig ersättning. Även Överståthållarämbetet
har ansett att örn bestämmelsen i 66 § expropriationslagen rätt
tillämpades, kunde tillkomsten av oskäliga arvoden väl förebyggas. Förslaget
innebure enligt ämbetets förmenande en missriktad sparsamhet, ägnad
att äventyra rättssäkerheten inom området för expropriationslagstiftningens
tillämplighet. Överståthållarämbetet avstyrkte därför åtgärd för förslagets
läggande till grund för ändrad lagstiftning. Även länsstyrelserna i

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Kalmar, örebro och Gävleborgs län liava avstyrkt lagändringen.

Emellertid hava vissa länsstyrelser i sina utlåtanden — utan att tillstyrka
en lagändring i överensstämmelse med förslaget — likväl medgivit att den
nuvarande ordningen icke vore helt tillfredsställande. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har uttalat att, ehuru enligt vad erfarenheten i länet
givit vid handen ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd icke utgått
med oskäligt höga belopp, ovedersägligen dylik ersättning annorstädes understundom
torde hava uttagits med belopp, örn vars skälighet i förhållande till
det arbete, för vilket det utgjort gottgörelse, man kunnat hysa en viss berättigad
tvekan. För undanröjande av sålunda bestående möjligheter till missförhållanden
syntes det därför länsstyrelsen vara särdeles lämpligt, att i expropriationslagen
närmare angåves, efter vilka grunder ersättningen skulle
bestämmas. Länsstyrelsen i Uppsala län har uppgivit sig hava
erhållit kännedom om att i några fall, oaktat ersättningsfrågan icke hänskjuta
till rätten, missnöje yppats därför att de av nämnden begärda och till densamma
utbetalade ersättningsbeloppen skulle varit för höga. örn sistnämnda
uppfattning varit riktig, skulle detta inneburit att det allmänna intresse, som
tillgodosetts genom expropriationsförfarandet, blivit lidande. Länsstyrelsen
i Blekinge län har — då erfarenheten visat att nuvarande
bestämmelser om sättet för bestämmande av ifrågavarande ersättning lett till
bristande enhetlighet vid arvodenas bestämmande och alltså icke kunde anses
tillfredsställande — funnit önskvärt att ersättningen bestämdes med ledning
av vissa bestämda regler. Länsstyrelsen i Kristianstads län
har funnit det icke kunna bestridas, att ersättningen till ordförande och ledamöter
i expropriationsnämnd ibland utgått med belopp, som kanske icke
kunde anses skäliga i förhållande till uppdragets omfattning och beskaffenhet.
En ändring i nu gällande föreskrifter kunde därför synas påkallad.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har, då förhållandena
inom andra orter i riket vitsordats påkalla ändrad lagstiftning, förklarat sig
icke hava något att erinra mot att sådan åvägabragtes. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har uttalat, att då det faktiskt visat sig, att missförhållandena
uppstått genom den rådande friheten att avtalsmässigt fastställa
ersättningen till expropriationsnämnd, läge det onekligen nära till
hands att, på sätt nu föreslagits, uti ifrågavarande lagrum inrycka vissa normer
för ersättningens bestämmande. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län har slutligen framhållit, att vid tillämpningen av nu gällande
arvodesbestämmelser stor brist på enhetlighet varit rådande.

De allmänna synpunkter som kunna läggas på arvodesfrågan hava berörts
i flera utlåtanden. Länsstyrelsen i Uppsala län har sammanfattat
dessa synpunkter sålunda:

Utgångspunkten för bedömande av den föreliggande arvodesfrågan måste
vara den omständigheten att det här gäller ett tvångsförvärv från fastighetsägare
samt att det därför är av stor vikt att en riktig uppskattning av den
förvärvade fastighetens eller nyttighetens värde äger rum, och detta så myc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

7

ket mera som uppskattningen — bortsett från förändring av grunderna —
är slutlig. De uppskattningar, som komma under expropriationsnämnds bedömande
äro också av mycket växlande beskaffenhet, somliga synnerligen
enkla, under det att andra kräva mycket stor erfarenhet och grundligt studium
av alla på ersättningen inverkande omständigheter. Såsom exempel
på de förra må framhållas markförvärv, där värdet är genom upprepade frivilliga
försäljningar fixerat. Såsom exempel på de mera invecklade fallen
åter sådana, där anspråk göres för indirekta skador genom försvårad brukning
av jordbruksfastighet, genom att en egnahemsfastighet fråntages ett så
stort område att den blir ofullständig, genom att en villafastighet berövas
ett värdefullt trädbestånd, en affärslägenhet erhåller ett ogynnsamt läge, en
affär med betydande good-willvärde måste nedläggas o. s. v.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat sig i samma
riktning samt tillagt, att det vore av ett visst allmänt intresse att nämndens
ledamöter erhölle full ersättning för sitt ifrågavarande arbete, så att personer
funnes att tillgå, vilka vore lämpade för uppdraget. Detta krävde nämligen
av sin innehavare både kunnighet, omdöme och vitalitet, och därför
måste i allmänhet till uppdraget utses personer, vilka ännu stöde mitt uppe
i sin samhälleliga gärning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit,
att domstolshandläggningen av ett expropriationsmål — i varje fall i
praktiken ■—• vore av väsentligen formell natur, samt vidare anfört:

Den sakliga handläggningen av målet sker hos expropriationsnämnden, på
vilken sålunda hela den egentliga utredningen av målet vilar. Arbetet för
nämnden och särskilt för dess ordförande blir härigenom ännu mera omfattande
och ansvarsfullt än om endast den rena värderingsfrågan förelåge.
Men även oavsett denna nämndens faktiska ställning i processuellt hänseende,
åvilar nämnden ett mycket stort ansvar, vilket förutsätter självständighet,
opartiskhet och sakkunskap.

Vad angår förslagets utformning har bestämmelsen att ersättningen, där
ersättningsfrågan icke hänskötes till rättens avgörande, skulle utgå efter samma
grunder som gälla för landstingsman mött invändningar. I flera utlåtanden
har framhållits, att uppdraget såsom ledamot i expropriationsnämnd
ej kunde i nu förevarande hänseende jämställas med landstingsmannaskap.
Överståthållarämbetet har härom anfört bland annat:

Ehuru för sådana uppdrag någon ersättning vanligen icke utgår, äro visserligen
numera sedan år 1918 landstingsman tillförsäkrade dagtraktamente
jämte, liksom tidigare, reseersättning. Såsom ersättningsbeloppets obetydliga
storlek ger vid handen, är ersättningen emellertid icke avvägd efter värdet
av den arbetsuppgift, som vederbörande har att utföra. Ledamotskapet
av en expropriationsnämnd är av en helt annan karaktär. Ledamotskapet
av en expropriationsnämnd är närmast ett sakkunniguppdrag. Expropriationsnämnd
har en uppgift närstående den, som åvilar en skiljenämnd. Såsom
framgår av 23 § i gällande lag örn expropriation, inskärper lagstiftaren,
att, vid utseende av de till ledamöter i expropriationsnämnd valbara personer,
vederbörande myndigheter skola iakttaga, alt de valbara företräda de
särskilda slag av sakkunskap, som för de olika landsändarna äro av betydelse.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har emellertid ansett, att
man vid bedömande av förevarande spörsmål borde utgå ifrån att uppdraget
som ordförande och ledamot i expropriationsnämnd till sin natur närmast
vore ett medborgerligt förtroendeuppdrag, av vars fullgörande vederbörande
icke kunde äga befogade anspråk på att skörda någon nämnvärd vinst.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört:

Föreliggande förslag synes icke syfta längre än till att fixera vissa grundbelopp
för ersättningen, vilka av rätten kunna efter omständigheterna höjas.
Därest härigenom kan ernås den av riksdagen efterlysta större enhetligheten
vid arvodenas fastställande, synes förslaget kunna tillstyrkas. Det torde
dock vara av vikt att de angivna beloppens karaktär av minimiersättning
starkare framhäves i lagtexten, så att icke domstolarna känna sig allt för
starkt bundna av dessa belopp vid fastställande av ersättningen i de konkreta
fallen.

Ett stort antal länsstyrelser ävensom styrelsen för föreningen
Sveriges stadsdomare hava, under åberopande av
att den föreslagna ersättningen vore alltför låg, föreslagit en ersättning efter
andra grunder. Flera olika förslag hava därvid framkommit, innebärande
en högre normerad ersättning till såväl ordföranden som ledamöterna
i expropriationsnämnd. I ett flertal utlåtanden hava uttalats farhågor för
att med den i promemorian föreslagna ersättningen riskerades att tillräckligt
kvalificerade personer icke skulle ställa sig till förfogande för ifrågavarande
uppdrag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört,
att om de i promemorian föreslagna arvodena skulle fastslås såsom normal
gottgörelse till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd, skulle de
väljande myndigheterna komma i en synnerligen svår ställning. Att få för
uppdragen lämpliga personer att frivilligt ställa sig till förfogande skulle säkerligen
bliva omöjligt, och att med stöd av 26 § expropriationslagen tvångsvis
uttaga personer med tillräckliga kvalifikationer för uppdraget skulle hos
dessa alstra ett stort missnöje.

Nio länsstyrelser samt styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar hava — likaledes under framhållande att
den föreslagna normerade ersättningen syntes för låg — förordat att ersättningsfrågan
alltid prövades av rätten, oberoende av parts yrkande. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har härutinnan anfört:

Domstolen bör emellertid icke få lägga parts medgivande till grund för
ett fastställande av ersättningsbeloppen och således ej heller tillfråga part
därom. Förhandling inför domstolen beträffande ersättningsfrågan bör följaktligen
blott kunna innefatta upptagande av parts bestridande av ersättningsbeloppets
storlek och hans invändningar ifråga om de av ordföranden
och ledamöterna i nämnden åberopade grunder för anspråken samt av den
bevisning som därutinnan förebringas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett det önskvärt
att allmängiltiga regler fastställdes för ersättningens beräknande såvitt
anginge rese- och traktamentsersättning samt expeditionsersättning till ord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145. 9

föranden men ej beträffande det arvode för arbetet som därutöver billigtvis
borde utgå.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit att bestämmelserna
gåves sådant innehåll, att arvodenas storlek alltid fastställdes
av rätten med utgångspunkt från vissa minimidagarvoden. Därjämte
borde utgå rese- och traktamentsersättning samt ersättning för eventuellt avstådda
löneförmåner under tid som tagits i anspråk för expropriationsförrättningen.

Slutligen har länsstyrelsen i Blekinge län funnit det varken
erforderligt eller lämpligt, att grunderna för ersättningen meddelades
i expropriationslagen, utan ansett det mest praktiskt att det överlämnades
åt Kungl. Maj:t att närmare reglera dessa förhållanden i administrativ ordning.
Erfarenheterna särskilt från krigs- och kristiden med dess ofta kraftigt
skiftande penningvärde och levnadskostnader bekräftade enligt länsstyrelsens
mening det olämpliga i att ändring av hithörande förhållanden ej
skulle kunna genomföras utan den omständliga proceduren som en lagändring
innebure.

Frågan om sättet för bestämmande av ersättning åt expropriationsnämnds
ledamöter har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
De nuvarande bestämmelserna i ämnet, vilka innebära avtalsfrihet mellan
expropriationsnämndens ledamöter och den för ifrågavarande kostnad
ansvarige d. v. s. den exproprierande, hava ansetts medföra olägenheter i två
hänseenden. Erinran har sålunda gjorts mot den bristande enhetligheten vid
fastställandet av dylika ersättningar. Vidare har påtalats att ersättning understundom
utgått med belopp, vilka överstigit vad som med hänsyn till
uppdragets omfattning och beskaffenhet kunnat anses skäligt. Den möjlighet
som finnes för den exproprierande att, i den mån han är missnöjd med
expropriationsnämndens arvodesanspråk, påkalla rättens prövning därav,
hade nämligen av olika skäl sällan begagnats.

Då den nuvarande ordningen sålunda icke ansetts helt tillfredsställande,
synes en lagändring i syfte att vinna en lämpligare lösning av ersättningsfrågan
böra övervägas. Beträffande lagändringens innehåll hava emellertid,
såsom av de förut återgivna utlåtandena torde framgå, meningarna varit
delade.

Att fastställa några allmängiltiga grunder efter vilka ledamöterna i expropriationsnämnd
skola njuta ersättning för förrättningen och därmed förenat
arbete synes icke lämpligen kunna ifrågakomma. De uppskattningar vilka
komma under expropriationsnämndens avgörande äro nämligen, såsom
framhåhits vid skilda tillfällen då förevarande spörsmål varit under bedömande,
av mycket växlande beskaffenhet. Vissa uppskattningar äro synnerligen
enkla och kunna i följd härav handläggas mer eller mindre summariskt.
Andra åter kräva ett tidsödande förberedande studium av handlingarna
i expropriationsmålet och ställa stora anspråk på insikt och omdöme hos

Departe ments chefen.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

nämndens ledamöter. Exempel på de båda slagen av förrättningar hava lämnats
i länsstyrelsens i Uppsala län i det föregående återgivna utlåtande.

Närmast till hands läge måhända att, på sätt åtskilliga myndigheter såväl
nu som tidigare förordat, införa en bestämmelse av innehåll att ersättningsfrågan
alltid skall prövas av rätten. Härigenom skulle i varje särskilt fall
en rättvis uppskattning av det utförda arbetets omfattning och värde ur
arvodessynpunkt beräknas kunna ske. Lämpligheten av en dylik anordning
torde emellertid kunna ifrågasättas. Förfarandet skulle nämligen medföra
en onödigt omständlig behandling av arvodesfrågan i mindre eller eljest
enkla expropriationsärenden.

En lämplig lösning synes i stället det i förenämnda promemoria framförda
förslaget erbjuda, nämligen att i författning angåves vissa grunder för ersättningens
beräknande med möjlighet att — där i det särskilda fallet med hänsyn
till arbetets omfattning ersättningen funnes böra utgå med högre belopp
än författningen medgåve — låta ersättningsfrågan avgöras av rätten. Bestämmes
den normerade ersättningen till ett lämpligen avpassat belopp,
komma sannolikt i det övervägande antalet enklare expropriationsmål ledamöterna
i expropriationsnämnden att låta vid sistnämnda ersättning bero.

I promemorian hade föreslagits att den normerade ersättningen skulle utgå
enligt samma grunder som gällde i fråga örn ersättningen till landstingsmän
och jurymän i tryckfrihetsmål. Detta skulle innebära, bland annat, att vederbörande
skulle uppbära ett dagtraktamente å 12 kronor vid sammanträde
utom boningsorten och eljest å 9 kronor. Härtill skulle enligt förslaget
komma resekostnadsersättning ävensom ett expeditionskostnadsbidrag å 30
kronor till ordföranden. Denna ersättning har emellertid i flertalet utlåtanden
ansetts för låg. Därvid har i huvudsak åberopats, att ledamotskapet i
expropriationsnämnd närmast vore ett sakkunnig- eller skiljemannauppdrag
samt att personer med för uppdraget erforderliga kvalifikationer sannolikt
icke kunde påräknas, därest vederbörande icke skulle utfå en ersättning, svarande
mot värdet av nämndens arbete, med mindre ersättningsfrågan underställdes
rättens prövning. För att en normerad ersättning skulle tjäna det
därmed avsedda syftet borde högre arvodesbestämmelser än förslaget innehölle
fastställas.

Den i promemorian föreslagna ersättningen torde såsom i många yttranden
framhållits få anses för låg. Ersättningen synes lämpligen kunna beräknas
enligt i huvudsak samma grunder som gälla för ersättningen till ledamöter
av vägnämnd enligt 11 § kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser
angående vägnämnd. Detta skulle innebära att ledamöterna i expropriationsnämnd
skulle för sitt arbete åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode,
ordföranden med 30 kronor och annan ledamot med 12 kronor för
sammanträdesdag, varjämte ordföranden skulle vara berättigad till ersättning
för expenser, renskrivning och dylika med uppdragets fullgörande förenade
utgifter. Ordföranden och ledamöterna skulle därjämte vara berättigade
till rese- och traktamentsersättning enligt klass II C respektive II D

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

i allmänna resereglemente!. För dygn då dagarvode åtnjötes finge likväl ej
beräknas traktamentsersättning.

Av praktiska hänsyn torde bestämmelserna örn såväl den normerade ersättningen
som möjligheten att påkalla rättens prövning av ersättningsfrågan
lämpligen böra utfärdas i administrativ ordning.

Ifrågavarande lagstiftning synes böra träda i kraft den 1 januari 1939.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Tage Evers.

i Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 februari
1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 15 februari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 11 februari 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av
66 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Ernst Leche.

Lagrådet yttrade:

På sätt under utredningen framhållits och jämväl vitsordats av departementschefen,
låter det sig svårligen göra att i lag eller författning fastställa
några allmängiltiga regler om den ersättning, som skall tillkomma ordförande
och ledamöter i expropriationsnämnd. De arbetsuppgifter, vilka ankomma
på dessa nämnder, äro som oftast så pass omfattande och även i
övrigt av sådan beskaffenhet, att * enhetlighet» i nämnda hänseende icke
med fördel kan åvägabringas genom utfärdandet av en mer eller mindre
schematiskt anordnad taxa.

Enligt det remitterade förslaget skall ersättningen utgå jämlikt bestämmelser
som meddelas av Kungl. Majit. Rörande innehållet av dessa bestämmelser
framgår av remissprotokollet, att med dem åsyftas att anvisa en
tydligen för enklare expropriationsmål avsedd »normerad ersättning till ett
lämpligen avpassat belopp», under det att i övriga fall, där gottgörelse efter
denna grund bleve onöjaktig, ersättningsfrågan skulle komma att avgöras
av domstol. Med hänsyn till den ifrågasatta normerade ersättningens belopp
— beräknat efter en, såsom det förefaller, sakligt knappast välgrundad jämförelse
mellan expropriationsnämnd och vägnämnd — synes antagligt, att i
de flesta eller åtminstone i många expropriationsmål ersättningsfrågan kommer
att avgöras av domstol och att den av Kungl. Majit utfärdade författningen
blir till ledning endast i de färre fallen. Ofta torde för övrigt — och

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

detta även i jämförelsevis enkla mål — sammanträdesdagarnas antal icke
ensamt kunna utgöra grund för beräknande av skälig ersättning, då uppdraget
kan kräva, särskilt av ordföranden, ett betydande arbete med studium
av handlingar och med verkställande av utredningar.

Emot ett stadgande av innehåll att arvodesfrågan städse skall prövas av
domstol har departementschefen invänt, att därigenom skulle förorsakas en
onödigt omständlig behandling i mindre eller eljest enkla expropriationsärenden.
Då emellertid expropriationsmålet under alla förhållanden skall
handläggas av rätten efter det nämnden avslutat sitt arbete, synes det icke
kunna möta svårighet av något slag, om rätten även i de enkla målen och
beträffande de å rättsägares sida ostridiga anspråken har att fastställa ersättningen.
Med hänsyn till de många likartade frågor, som tillhöra dess prövning,
måste domstolen anses väl skickad för uppgiften att bestämma ett
skäligt och efter ortens förhållanden lämpat ersättningsbelopp. För exproprianten,
vilken skall gälda ersättningen, erbjuder en sådan anordning
den fördel, att han icke, såsom enligt gällande lag, är hänvisad till att formligen
draga en arvodesfråga under rättens prövning, utan kan inskränka sig
till att vid målets överlämnande framställa sina erinringar.

Av nu anförda skäl kan lagrådet icke tillstyrka en lagändring i enlighet
med förslaget utan hemställer, att åt en ny bestämmelse gives det innehåll
att ersättningsfrågan skall, oberoende av framställning, prövas av rätten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 23 februari 1938 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 11 februari
1938 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Det till lagrådet remitterade förslaget innebar att ersättning till ordförande
och ledamöter i expropriationsnämnd skulle utgå jämlikt bestämmelser
som meddelades av Kungl. Maj:t. Enligt uttalande i remissprotokollet
åsyftades att stadga en normerad ersättning enligt samma grunder som gälla
för vägnämnd, dock med möjlighet att i särskilda fall låta ersättningsfrågan
avgöras av rätten. Lagrådet har å sin sida hemställt, att åt den nya bestämmelsen
i 66 § expropriationslagen måtte givas det innehåll att ersättningsfrågan
skall, oberoende av framställning, prövas av rätten.

Införandet av en bestämmelse av det innehåll lagrådet förordat har redan
i remissprotokollet gjorts till föremål för överväganden men därvid icke
ansetts böra ifrågakomma. Utöver vad härutinnan tidigare anförts må framhållas,
att fastställandet av den i remissprotokollet ifrågasatta normerade
ersättningen måste anses vara ägnat att tillmötesgå det av riksdagen uttalade
önskemålet att åstadkomma ett billigare expropriationsförfarande. Med
anledning av vad lagrådet anfört därom att en jämförelse mellan expropriationsnämnd
och vägnämnd knappast förefölle välgrundad, må erinras,
att vissa vägnämnd åvilande uppgifter i fråga om uppskattning äro likartade
med expropriationsnämndens uppgift. En ersättning enligt de för vägnämnd
gällande grunder torde i åtskilliga expropriationsärenden framträda
såsom skälig även vid jämförelse med den ersättning som för närvarande
utgår för åtskilliga andra offentliga uppdrag. Den form för ersättningens
bestämmande, som det till lagrådet remitterade förslaget åsyftar,
kan vidare möjliggöra en ofta önskvärd förhandsberäkning av de med
mindre omfattande expropriationer förenade kostnaderna. Lagrådet har förordat,
att ersättningsfrågan alltid skall prövas av domstolen, under åberopande
av, bland annat, att domstolen måste anses väl skickad att bestäm -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

ma ett efter ortens förhållanden lämpat ersättningsbelopp. Häremot må invändas
att i detta liksom i likartade fall en alltför skiftande praxis i olika
landsändar beträffande ersättningsbeloppens storlek såvitt möjligt synes böra
undvikas. Fastställandet av en normerad ersättning torde komma att bidraga
till att i viss omfattning få till stånd den större enhetlighet i arvodeshänseende
som jag i likhet med riksdagen funnit böra eftersträvas. Antagligt
synes vara, att bestämmelserna om en normerad ersättning för de enklare
fallen kunna tjäna domstolarna till utgångspunkt vid deras fria prövning
av ersättningsfrågan i mera invecklade expropriationsmål.

Vad lagrådet anfört till stöd för sin hemställan om annat innehåll av förevarande
lagrum föranleder mig sålunda icke att frånträda den ståndpunkt
jag tidigare intagit i frågan.»

Föredraganden hemställer härefter att förenämnda lagförslag måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.