Kungl. Maj.ts. proposition nr 143.
1
Nr 143.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till
Vattendomstolarna: Avlöningar; given Stockholms
slott den A februari 1938.
Kungl. Majit vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den A februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman:
Vid anmälan till årets statsverksproposition av de frågor, som tillhöra
regleringen för budgetåret 1938/1939 av utgifterna under riksstatens andra
huvudtitel, anmärkte jag under anslagspunkten [24], avseende anslag till
Vattendomstolarna: Avlöningar, att med anledning av en pågående utredning
angående förflyttning av Västerbygdens vattendomstol samma anslag
tills vidare endast syntes böra beräknas i riksstaten och att slutligt anslagsBihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 143.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
äskande senare torde få göras. I anslutning härtill hemställde jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret 1938/1939 beräkna
ett förslagsanslag av 234,800 kronor. Denna hemställan blev av
Kungl. Majit bifallen.
Sedan berörda utredning numera avslutats, får jag ånyo underställa
Kungl. Majit ifrågavarande anslagsbehov.
Anslaget till Vattendomstolarna: Avlöningar — vilket erhöll sin nuvarande
beteckning i samband med tillkomsten den 1 juli 1935 av den nya riksstatsuppställningen
— är för innevarande budgetår uppfört med ett belopp
av 221,100 kronor. För dispositionen av anslaget gäller enligt Kungl. Majits
brev den 11 juni 1937 följande
Avlömngsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .. kronor 131,700
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit, förslagsvis ............................... » 9,000
3. Avlöningar till icke-ordinarie personal:
a) Grundavlöningar m. m...........kronor 67,700
b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
........................ » 3,200 » 70,900
4.
Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie
tjänstemän, förslagsvis ..........................
9,500
Summa kronor 221,100.
Under budgetåren 1935/1936 och 1936/1937 innefattade avlöningsstaten
jämväl vissa anslagsposter för bestridande av kostnaderna för personalförstärkning
vid Västerbygdens vattendomstol i anledning av det där då anhängiga
målet örn reglering av sjön Vänern.
Vattendomstolarnas organisation ni. ni.
Genom den av 1918 års lagtima riksdag antagna och den 28 juni samma
år utfärdade vattenlagen, vilken trädde i kraft med ingången av år 1919, inrättades
för behandlingen av vattenmål i första instans särskilda domstolar,
benämnda vattendomstolar. Enligt 11 kap. 9 § vattenlagen bestämmes antalet
vattendomstolar av Kungl. Majit, som jämväl förordnar om vattendomstolarnas
domsområden. Vattendomstol består enligt 11 kap. 2 § vattenlagen
av en lagkunnig, i domarevärv erfaren ordförande, benämnd vattenrättsdomare,
två vattenrättsingenjörer med sakkunskap och erfarenhet, den
ene särskilt beträffande byggande i vatten (vattenbyggnadsteknisk ingenjör)
och den andre särskilt i frågor örn torrläggning av mark (agrikulturteknisk
ingenjör), samt två vattenrättsnämndemän. I vissa fall, nämligen då an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 143. 3
läggning, företag eller annat varom i vattenmål är fråga är utan nämnvärd
inverkan å vattenförhållandena och ej heller motstående intresse av någon
betydelse därav beröres, är vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren
och vattenrättsnämndemännen samt allenast den ene av vattenrättsingenjörerna.
— Vid vattendomstol äro vidare anställda en lagkunnig sekreterare,
benämnd vattenrättssekreterare, samt i mån av behov amanuenser
med juridisk utbildning och skrivbiträden. För varje vattendomstol finnes
kansli med förläggningsort enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.
Vattendomstolarna voro ursprungligen fem till antalet, benämnda Norrbygdens,
Mellanbygdens, Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar, och med kanslier förlagda till respektive Umeå, Sundsvall,
Stockholm (åren 1919—1921 Hedemora), Stockholm och Vänersborg. Personalen
vid desamma — jämväl den dömande — var tillsatt allenast på
förordnande därvid de tio vattenrättsingenjörstjänstema anordnats såsom
bisysslor vid sidan av annan statlig ingenjörstjänst.
I en den 29 februari 1932 till riksdagen avlåten proposition, nr 164, framlade
Kungl. Maj:t förslag till vissa förändringar med avseende å vattendomstolarnas
organisation. Till grund för propositionen låg ett av särskilt tillkallade
sakkunniga den 29 september 1931 avgivet betänkande. Detta —
vilket tryckts såsom särskild bilaga till nämnda proposition — innebar ingen
ändring i fråga om ledamotssammansättningen i vattendomstolen. Däremot
innefattade betänkandet förslag om vattendomstolarnas överförande från
extra till ordinarie stat. Därvid skulle, genom uppdelning av Mellanbygdens
vattendomstols område å Norrbygdens och österbygdens vattendomstolar,
domstolarnas antal minskas från fem till fyra samt vattenrättsdomarna och
vattenrättsingenjörerna erhålla fullmakt å sina tjänster. I samband härmed
skulle vattenrättsingenjörsbefattningarna organiseras såsom självständiga
tjänster. Då vid en dylik anordning full sysselsättning icke kunde beredas
dåvarande antal av tio vattenrättsingenjörer, två vid varje vattendomstol,
föreslogs antalet ingenjörer skola nedbringas. De sakkunniga beräknade
det vid heltidstjänstgöring behövliga antalet till sju, fyra vattenbyggnadstekniska
och tre agrikulturtekniska ingenjörer. Av dessa skulle de fyra förstnämnda
tjänstgöra envar vid en vattendomstol, varemot, då antalet vattendomstolar
komme att överstiga antalet agrikulturtekniska ingenjörer, en fördelning
av dessas tjänstgöring mellan olika domstolar bleve erforderlig. Denna
fördelning föreslogs verkställd sålunda, att den för nordliga delen av landet
avsedda vattendomstolen, Norrbygdens vattendomstol, finge sig tilldelad
en torrläggningssakkunnig ingenjör och de tre sydliga domstolarna gemensamt
erhölle två dylika ingenjörer. Bland annat för möjliggörande av de
sistnämndas tjänstgöring vid mer än en domstol föreslogs, att dessas kanslier
förlädes till en och samma ort, därvid kansliet för Västerbygdens vattendomstol
borde flyttas från Vänersborg till Stockholm, varest österbygdens och
Söderbygdens vattendomstolars kanslier redan voro belägna. 1 övrigt innebar
förslaget, att för avarbetande av uppkommen arbetsbalans eller vid anhopning
av göromål vid någon av vattendomstolarna en biträdande vatten
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
rättsdomare skulle kunna där anställas samt att vattenrättssekreterartjänsterna
med hänsyn till desammas karaktär av passagetjänster bibehöllos såsom
icke ordinarie. — Den avdelning av Västerbygdens vattendomstol, som
inrättats för handläggning av målet rörande reglering av sjön Vänern, berördes
icke av de sakkunnigas förslag.
I de sakkunnigas sålunda i stora drag återgivna organisationsplan — vilken
varit föremål för yttranden av vattenöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen samt vissa därav berörda sammanslutningar,
nämligen Svenska vattenkraftföreningen och Svenska teknologföreningen,
samt därvid i huvudsak vunnit vederbörandes anslutning — gjordes
i propositionen inga andra avvikelser, än att förslaget om biträdande vattenrättsdomare
icke upptogs och att antalet vattenbyggnadstekniska ingenjörer
vid de tre till förläggning i Stockholm avsedda vattendomstolarna föreslogs
bliva allenast två.
I anledning av propositionen hemställdes i en inom andra kammaren väckt
motion, nr 474, bland annat, att riksdagen måtte besluta, att Västerbygdens
vattendomstol skulle förläggas till lämplig plats inom sin domkrets och icke
förflyttas till Stockholm.
Statsutskottet, till vars behandling såväl propositionen som ock nämnda
motion hänvisades, hemställde i sitt utlåtande nr 99, att riksdagen måtte
i anledning av propositionen och med avslag å motionen besluta i enlighet
med det i propositionen framlagda organisationsförslaget.
Vid propositionens behandling i kamrarna framförde en del talare betänkligheter
mot den ifrågasatta centraliseringen till Stockholm av de tre
sydligaste domstolarna, varjämte uttalades en önskan, att frågan om domstolarnas
förläggning måtte göras till föremål för en förnyad omprövning. I anledning
härav förklarade dåvarande departementschefen, under erinran att
frågan om förläggningsorterna ankomme på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande,
att han för sin del gärna skulle tillmötesgå önskemålet örn ytterligare
utredning på denna punkt eller i varje fall taga denna fråga under förnyad
omprövning, samt att det i varje fall syntes kunna ställas i utsikt, att
Västerbygdens vattendomstol skulle få bibehålla sin förläggning i västra
Sverige under den tid det vid nämnda domstol anhängiga målet om sjön
Vänerns reglering vore föremål för behandling; man finge då en erfarenhet
av denna splittrade förläggning och kunde längre fram fatta slutlig ståndpunkt
till frågan, huruvida en sådan anordning kunde för framtiden bibehållas
eller icke.
Propositionens organisationsförslag biträddes av riksdagen enligt dess
skrivelse nr 237.
Bestämmelserna rörande den nu gällande organisationen, vilken tillämpats
från och med den 1 januari 1933, återfinnas dels, såsom nämnts, i vattenlagen,
dels ock uti vissa i administrativ ordning utfärdade författningar,
nämligen kungörelsen den 7 oktober 1932 (nr 451) örn antalet vattendomstolar
i riket, deras domsområden och kansliorter samt stadgan den 9 december
1932 (nr 565) angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna. Enligt
dessa bestämmelser skola domstolarna vara till antalet fyra samt benämnas
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
5
Norrbygdens vattendomstol, Österbygdens vattendomstol, Söderbygdens
vattendomstol och Västerbygdens vattendomstol med kanslierna förlagda
tillsvidare till följande orter, nämligen Norrbygdens till Umeå,
Österbygdens och Söderbygdens till Stockholm samt Västerbygdens
till Vänersborg. Vid domstolarna äro, förutom annan personal, såsom
ordinarie befattningshavare anställda fyra vattensrättsdomare och sex
vattenrättsingenjörer, därav tre vattenbyggnadstekniska och tre agrikulturtekniska
ingenjörer. Av vattenrättsingenjörema äro en vattenbyggnadsteknisk
och en agrikultur teknisk ingenjör anställda vid Norrbygdens
vattendomstol samt två vattenbyggnadstekniska och två agrikulturtekniska
ingenjörer vid österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
gemensamt. Utav de vid sistnämnda vattendomstolar gemensamt anställda
vattenrättsingenjörema har en, med sakkunskap särskilt i fråga om
byggande i vatten, fått sin stationeringsort bestämd till Vänersborg, medan
de övriga eller således en vattenbyggnadsteknisk ingenjör och båda de agrikulturtekniska
ingenjörerna blivit stationerade i Stockholm. Beträffande
tjänstgöringen för vattenrättsingenjör, som samtidigt är anställd vid mer
än en domstol, gäller (5 § i stadgan) att densamma fördelas mellan domstolarna
enligt plan, som efter samråd med ingenjören för lämplig tidsperiod
fastställes av vattenrättsdomarna i de domstolar, vid vilka han innehar
anställning. Vid uppgörande av sådan plan skall särskilt iakttagas,
att ingenjörens tjänstgöring utom stationeringsorten kan äga rum i såvitt
möjligt sammanhängande följd samt att statsverkets kostnader för resor
och dagtraktamenten i möjligaste mån begränsas. Vattenrättsingenjör
åligger, bland annat, att, då han icke är upptagen av sammanträde med
vattendomstolen eller av undersöknings- eller besiktningsförrättning, i enlighet
med de föreskrifter vattenrättsdomaren meddelar och, då ingenjören
är anställd vid mer än en domstol, den för hans tjänstgöring fastställda planen
deltaga i arbetet å vattendomstolens kansli. — Enligt de ifrågavarande
bestämmelserna omfattar Västerbygdens vattendomstols domsområde de delar
av Jönköpings län som tillhöra Fylleåns, Nissans, Ätrans och Vänerns
vattenområden, den del av Kronobergs län som tillhör Fylleåns vattenområde,
den del av Hallands län som är belägen norr örn vattendelaren mellan
Lagans vattenområde, å ena, och Fylleåns med flera vattendrags vattenområden,
å andra sidan, Skaraborgs län med undantag av de delar som höra till
Hjälmarens och Vätterns jämte Motalaströms vattenområden, Älvsborgs län,
Göteborgs och Bohus län, Värmlands län, den utmed gränsen till sistnämnda
län belägna del av Kopparbergs län som hör till Vänerns vattenområde, samt
den del av Örebro län som tillhör sistnämnda vattenområde.
Förläggningen av Västerbygdens vattendomstols kansli.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att enligt den av statsmakterna år
1932 beslutade omorganisationen av vattendomstolarna jämväl kansliet för
Västerbygdens vattendomstol varit avsett att förläggas till Stockholm. Att
denna domstol likväl bibehållits vid sin förläggning i Vänersborg har varit
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
att anse såsom ett provisorium, närmast betingat av den vid domstolen vid
tiden för omorganisationen alltjämt pågående behandlingen av målet rörande
sjön Vänerns reglering.
Hos Kungl. Maj :t föreligga numera åtskilliga framställningar örn definitivt
bestämmande av Västerbygdens vattendomstols förläggning. Sålunda har
vattenrättsdomaren vid nämnda vattendomstol Anton Thelin i skrivelse av
den 16 januari 1937 hemställt om Kungl. Maj:ts förordnande att domstolen
skall från och med den tid, Kungl. Majit kunde finna gott bestämma, vara
förlagd till Stockholm. Å andra sidan har hemställts, av stadsfullmäktige
i Vänersborg, jämlikt beslut vid sammanträde den 9 februari 1937, att
domstolen alltjämt måtte få kvarbliva i Vänersborg och av Västra avdelningen
av Sveriges advokatsamfund i skrivelse av den 16 april 1937 att
Kungl. Majit måtte dels besluta att, så snart målet om Vänerns reglering blivit
av vattendomstolen avdömt, densamma skall förläggas till Göteborg,
dels ock vidtaga de ändringar beträffande vattenrättsingenjörernas tjänstgöring
vid domstolen som med anledning härav ansåges böra äga rum.
Innan jag ingår på de sålunda föreliggande framställningarna, torde närmare
redogörelse få lämnas för de synpunkter, som tidigare framförts på frågan
om Västerbygdens vattendomstols förläggning och på vissa därmed sammanhängande
frågor.
Med vattenrättsingenjörsbefattningarnas anordnande såsom heltidstjänster
åsyftades en förstärkning av den tekniska sakkunskapens insats i domstolarnas
verksamhet och ett åvägabringande därigenom av ökade möjligheter till
det nära samarbete mellan såväl vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna
som ock mellan dessa sistnämnda inbördes, varav vattenmålens allsidiga
utredning och snabba avgörande är i hög grad beroende. Rörande
betydelsen av vattenrättsingenjörernas medverkan i domstolsarbetet samt
vikten av samarbete mellan domstolsledamöterna anfördes i det förutnämnda
sakkunnigbetänkandet (sid. 52—55) bland annat följande:
De mål, vilka det tillkomme vattendomstol att pröva, vore av ganska skiftande
art. De viktigaste torde vara sådana, däri fråga vore om tillstånd till
utförande av anläggning för uttagande av vattenkraft eller för vattenreglering
eller som anginge verkställande av torrläggningsföretag eller inrättande av
allmän flottled. I alla dessa mål vore det rättsliga avgörandet på det intimaste
förknippat med ett ingående bedömande av företagets tekniska verkningar,
dess såväl privatekonomiska som statsekonomiska och i viss mån
även sociala betydelse, dess inverkan på fiske, farled och andra allmänna
intressen o. s. v. Tydligen vore det i första hand för utredning och prövning
av de förekommande tekniska spörsmålen som vattenrättsingenjörernas deltagande
i domstolsarbetet påkallades. Men lika givet vore, att utförandet
av de ekonomiska beräkningar, vilka vore nödvändiga för bedömande av ett
ifrågasatt företags tillåtlighet och genomförbarhet, främst ankomme på vattenrättsingenjörerna.
Att de ekonomiskt-tekniska frågorna vore av en utomordentlig
betydelse i vattenmål, läge i sakens natur och hade genom vattenlagstiftningen
i särskild grad framhävts. På vattenrättsingenjörernas insats i
vattendomstolsarbetet måste vid sådant förhållande ställas stora krav. Man
måste fordra, icke blott att de ägde framstående skicklighet och erfarenhet i
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
avseende å de tekniska och ekonomiska frågornas utredande och bedömande,
utan även att de vore i tillfälle att åt dessa frågor ägna tillräcklig tid och
intresse. Detta vore så mycket viktigare som utredningen och det huvudsakliga
bedömandet av dessa spörsmål vore förlagda till vattendomstolen
såsom första instans i vattenmål. Det krav på skyndsamhet, som borde ställas
på all rättsskipning, gjorde sig i särskilt hög grad gällande i fråga örn
domstolsbehandlingen av vattenrättsliga spörsmål. Med hänsyn till de stora
ekonomiska intressen, som i regel vore förknippade med vattenmålen, framträdde
här vikten av ett snabbt avgörande ännu starkare än eljest. För vinnande
av ett gott resultat av vattendomstolarnas arbete såväl med avseende
å den sakliga prövningen av förekommande mål som beträffande önskvärd
skyndsamhet med målens behandling och avgörande vore det av stor vikt,
att ett nära samarbete kunde äga rum såväl mellan vattenrättsdomaren och
vattenrättsingenjörerna som mellan dessa sistnämnda inbördes. Med den
dåvarande domstolsorganisationen hade samarbetet inom domstolarna vid
målens förberedande behandling icke kunnat i önskvärd omfattning genomföras.
Och detta hade i sin ordning utom andra nackdelar medfört, att vattenrättsdomaren
måst använda stor del av sin arbetstid för att på egen hand
sätta sig in i förekommande tekniska frågor och att hans arbetsbörda över
huvud taget varit tyngre än den skulle blivit med ett mera omfattande biträde
av ingenjörer.
För den nya organisationen av vattendomstolarna föreslogo, såsom nämnts,
de sakkunniga en minskning av vattendomstolarnas antal till fyra och
av vattenrättsingenjörernas antal till sju, därav fyra vattenbyggnadstekniska
och tre agrikulturtekniska ingenjörer. I fråga örn ingenjörernas antal anfördes
i betänkandet (sid. 63—65, 67 o. 68):
Flera olika förslag hade tidigare framkommit angående sättet för åvägabringande
av en reducering av vattenrättsingenjörernas antal. Sålunda hade
det föreslagits, att med bibehållande av det dåvarande antalet vattendomstolar
och deras förläggning till skilda orter heltidstjänster skulle inrättas för
tre vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörer med skyldighet för var
och en av dem att samtidigt ägna sig åt arbetet vid två särskilda domstolar.
Tjänstgöringsskyldigheten skulle lämpligen kunna fördelas mellan de olika
domstolarna så, att ingenjören tjänstgjorde viss tid, exempelvis varannan
vecka, vid vardera domstolen. Emot en dylik uppdelning av ingenjörernas
tjänstgöring kunde emellertid anmärkas, att stora svårigheter skulle uppstå
för ett lämpligt och praktiskt ordnande av de särskilda domstolarnas arbete
och att genom ingenjörernas ofta återkommande resor från den ena till den
andra domstolens förläggningsort mycken arbetstid komme att förspillas
och icke obetydliga kostnader föranledas. I sistnämnda hänseende finge
framhållas, att en ingenjör, som vore bosatt å den ort där den ena domstolen
vore förlagd, givetvis måste tillerkännas rätt till särskild ersättning för
den tid, då han måste uppehålla sig å den andra domstolens förläggningsort.
Den viktigaste anmärkningen mot den föreslagna anordningen med
uppdelning av samme ingenjörs tjänstgöring på olika till skilda orter förlagda
domstolar vore emellertid, att med densamma syftet med vattenrattsingcnjörsbefattningarnas
omläggning till heltidstjänster skulle till stor del
förfelas, särskilt i det hänseendet att det avsedda ständiga samarbetet mellan
vattenrätIsdomare och vattenrättsingenjörerna icke skulle kunna genomföras.
, ... ,
Eli annat, av vattenrättsdomarnas majoritet framlagt förslag örn sammanslående
av de dåvarande vattendomstolarna till en gemensam, till huvudstastaden
förlagd vattendomstol, som med fyra vattenrättsdomare och tre vat
-
8
Kiinc/L Maj:ts proposition nr 143.
tenrättsingenjörer av vartdera slaget ävensom en biträdande ingenjör
skulle arbeta å fyra särskilda avdelningar, varje avdelning med, i första
hand, viss geografisk del av landet till verksamhetsområde, syntes från
vissa synpunkter vara värt beaktande. Emot detsamma hade emellertid
anmärkts, att genom vattendomstolarnas sammanslagning till ett centralt
ämbetsverk den rättssökande allmänheten i mera avlägset belägna trakter
skulle praktiskt taget betagas möjligheten att personligen ''infinna sig
å vattendomstolskansliet för ingivande av ansökningar, uttagande av
stämning m. m. och att befolkningen i sådana trakter därför komme att
förlora känslan av samhörighet med och måhända även förtroendet för domstolen.
Att denna anmärkning icke saknade visst berättigande vore uppenbart,
även om det icke finge förglömmas, att jämväl vid lokal förläggning
av vattendomstolarna den betydande utsträckningen av varje domstols område
gjorde, att för större delen av befolkningen inom detsamma personliga
besök a domstolskansliet vore förenade med betydande kostnader och olägenheter.
I själva verket torde också förhållandena hava utvecklat sig därhän,
att i de allra flesta fall hänvändelse till vattendomstolarna skedde medelst
post eller telefon och icke genom personliga besök. Vad som mest
talade mot det omförmälda centralisationsförslaget syntes vara, att resorna
för den avdelning av den centrala vattendomstolen, vilken skulle hava att
behandla frågor rörande övre Norrlands vattendrag, i många fall bleve så
tidsödande och besvärliga, att undersökningar och besiktningar sannolikt
icke komme att verkställas av vattenrättsingenjörerna utan uppdroges åt
andra, mera närbeläget boende sakkunniga, med den påföljd att vattenrättsingenjörerna
måhända icke förvärvade tillräckligt ingående kännedom
örn de hydrografiska och ekonomiska förhållandena inom vissa delar av
domstolsområdet.
Till lösning av frågan om vattenrättsingenjörernas bestämmande till sådant
antal, att full sysselsättning kunde beredas dem med arbetet i och vid vattendomstolarna,
hade framkommit ännu ett förslag, vilket syntes förtjänt
av viss uppmärksamhet. Detta förslag ginge ut på att vattendomstolarnas
antal skulle begränsas till tre med förläggning, den för norra delen av landet
avsedda till lämplig stad i Norrland och de båda andra till resp. Stockholm
och Göteborg. Vid var och en av dessa domstolar skulle fast* anställas en
vattenrättsdomare och två vattenrättsingenjörer, en av vartdera slaget, samt
dessutom — enär det uppenbarligen skulle bliva omöjligt för en vattenrättsdomare
att medhinna behandlingen av samtliga till hans vattendomstol hörande
inål — en biträdande vattenrättsdomare eller förste sekreterare med
skyldighet att handlägga de domargöromål, som till honom överlämnades.
Den huvudsakligaste anmärkningen mot detta förslag hade varit, att det
måste anses i hög grad otillfredsställande, att en stor del — omkring hälften
— av vattenmålen skulle komma att regelmässigt behandlas och avgöras
av en domare med sämre kompetens och mindre självständig ställning
än den egentliga vattenrättsdomaren. Med hänsyn tili denna anmärkning,
vars riktighet icke kunde förnekas, syntes icke heller ifrågavarande
förslag böra läggas till grund för frågans lösning.
Tanken att minska antalet vattendomstolar samtidigt därmed att vatlenrättsingenjörernas
antal nedbringades så, att full sysselsättning kunde beredas
dem, syntes emellertid vara värd att taga fasta på, även om därvid
borde eftersträvas, att minsta möjliga ändring gjordes i de dåvarande förhållandena
beträffande domsområdena. Därest en av de två norrländska
vattendomstolarna indroges och i samband därmed vissa jämkningar gjordes
beträffande domstolarnas verksamhetsområden, kunde nian antaga, att
med en vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör i envar av de fyra vat
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
9
tendomstolar, mellan vilka hela landet sålunda skulle uppdelas, full sysselsättning
skulle kunna beredas var och en av dessa ingenjörer. Mera tvivelaktigt
vöre det, om fyra torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörer
skulle erhålla tillräckligt arbete att fylla hela deras tid. Det hade därför
synts böra tagas under övervägande, om ej de torrläggningssakkunniga
vattenrättsingenjörernas antal skulle kunna sättas lägre än antalet vattendomstolar
eller, med andra ord, om förhållandena skulle kunna ordnas så, att
var och en av dessa vattenrättsingenjörer eller vissa av dem ålades skyldighet
att tjänstgöra vid mer än en domstol. Såsom redan i det föregående
hade framhållits, torde en dylik uppdelning av en ingenjörs arbete mellan
domstolar, som vore förlagda till skilda orter, komma i strid med det syftemål,
som man avsåge att vinna med omläggningen av vattenrättsingenjörsbefattningarna
till heltidstjänster. Huru än fördelningen mellan de olika
domstolarna av en vattenrättsingenjörs tjänstgöringsskyldighet ordnades,
vore det uppenbart, att det samarbete och det beredande av tillfälle till
ständiga rådplägningar mellan en vattendomstols ledamöter, som skulle genom
nämnda reform befordras, icke vore möjligt att genomföra, om en av
ingenjörsledamöterna under periodiskt återkommande tider måste vistas å
annan ort för tjänstgöring i annan vattendomstol. I viss mån annorlunda
skulle det däremot ställa sig, örn de domstolar, mellan vilka en vattenrättsingenjörs
arbete skulle uppdelas, vore förlagda till samma ort med kanslilokaler
såvitt möjligt i samma hus. I ett sådant fall skulle den omständigheten,
att ingenjören hade att ägna sig åt arbetet i båda domstolarna, i väsentligt
mindre grad utgöra hinder för det åsyftade samarbetet mellan ledamöterna
i vardera domstolen. Med undantag för de tillfällen, då ingenjören
vore upptagen av domstolssammanträden eller undersöknings- eller
besiktningsförrättningar, skulle han vara lätt tillgänglig för såväl båda vattenrättsdomarne
som sin ingenjörskollega i den ena och den andra domstolen.
Den sålunda anvisade utvägen ansågs förutsätta Västerbygdens vattendomstols
förflyttning till Stockholm. Härom anförde de sakkunniga
i betänkandet (sid. 68 o. 69):
Den nämnda förutsättningen för möjligheten att uppdela en vattenrättsingenjörs
tjänstgöring mellan två olika vattendomstolar förelåge för det dåvarande
endast beträffande Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,
vilkas kanslier vore förlagda till Stockholm och där inrymda i samma
fastighet. Redan under dåvarande förhållanden skulle en torrläggningssakkunnig
ingenjör icke kunna medhinna på honom ankommande arbete i båda
de nyssnämnda domstolarna, örn däremot jämväl Västerbygdens vattendomstol
vore förlagd till Stockholm, skulle det icke vara omöjligt att lata
det arbete, som krävdes av de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna
vid denna samt Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, utföras
av två dylika ingenjörer. Med all sannolikhet skulle dessa medhinna
hela det ifrågavarande arbetet i nämnda domstolar.
Emot en förflyttning av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm kunde
visserligen eldigt de sakkunniga (betänkandet sid. 69) invändningar
göras såväl därutinnan, att vattendomstolen bleve i mindre mån tillgänglig
för allmänheten inom domkretsen, som ock i det avseendet, alt vattenrättsdomaren
och vattenrättsingenjörerna, örn de icke längre vöre bosatta inom
domstolens verksamhetsområde, måhända kommc att sakna den intima kontakt
med ekonomiska och andra förhållanden inom detsamma, vilken lör
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
ett rätt avgörande av vattenmålen vore av största betydelse. Sannolikt komme
det också att betecknas såsom i viss mån oegentligt att, samtidigt därmed att
frågan örn hovrätternas uppdelning på ett större antal med mera spridd förläggning
allt mer aktualiserats, de flesta av rikets vattendomstolar förlädes
till huvudstaden och således två av dem utanför sina domsområden. Då
emellertid personliga besök å vattendomstolarnas kanslier relativt sällan förekomme,
då tågförbindelserna mellan västra Sverige och Stockholm som
bekant vore synnerligen goda och då enligt vattenlagens föreskrift vattenmål
skulle av vattendomstolen prövas antingen vid syn å stället eller vid sammanträde
å plats, som vore för parterna välbelägen, syntes anmärkningen om
vattendomstolens mindre lättillgänglighet icke böra tillmätas allt för stor betydelse.
Att de särskilda förhållandena i hydrografiskt, ekonomiskt och annat
avseende, som rådde beträffande skilda delar av domstolens verksamhetsområden
skulle bliva mera främmande för domstolen, örn den förlädes
utanför området, torde icke heller kunna befaras. Det vore härutinnan att
märka, att i de fall, då särskild teknisk utredning eller annan förberedande
undersökning å stället erfordrades, dylik undersökning för framtiden avsåges
skola regelmässigt hållas av vattenrättsingenjörerna eller endera av
dem, att de allra flesta vattenmål, som vöre att hänföra till så kallade ansökningsmål,
handlades vid syn på stället, samt att den speciella ortskännedomen
beträffande ekonomiska förhållanden, gängse föreställningssätt och dylikt
i främsta rummet företräddes av vattenrättsnämndemännen. Av det anförda
torde också framgå, att förhållandena beträffande vattendomstolarna
vore så olikartade dem, som gällde i avseende å hovrätterna, att vad som
ansåges bäst i fråga om dessa senare icke kunde utan vidare antagas äga
tillämplighet å de förra.
De sakkunniga erinrade vidare (betänkandet sid. G9 o. 70), att genom
förflyttning av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm skulle vinnas
jämväl vissa andra fördelar. I sådant hänseende framhölls, att de tre
till Stockholm förlagda vattendomstolarnas ordförande och ingenjörer skulle
bliva lättare i tillfälle att till gagn för en enhetlig domstolsbehandling rådgöra
med varandra angående förekommande rättsliga och tekniska spörsmål, att
i de fall, då anlitande av sakkunnigt biträde, särskilt på det elektrotekniska
området, erfordrades, möjligheten för dessa domstolar att begagna sig av
samma sakkunnige skulle befordras, att nödiga extra biträden för utförande
av renskrivningsarbete kunde vara gemensamma för de tre domstolarna och
därigenom bättre utnyttjas, samt att lösningen av domstolarnas arkivfråga
bleve underlättad.
De sakkunniga uttalade till sist, att de, då en förflyttning av Västerbygdens
vattendomstol till Stockholm å ena sidan icke skulle medföra några
olägenheter och å andra sidan vöre så gott som nödvändig för åvägabringande
av en ändamålsenlig organisation av de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörernas
tjänster, icke tvekade att föreslå nämnda förflyttning.
I propositionen föreslogs såsom förut anmärkts en minskning av
domstolarnas antal till fyra och av ingenjörernas antal till sex. Från denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
11
utgångspunkt framstode det enligt propositionen (sid. 50 o. 51) såsom nödvändigt,
att en uppdelning av ingenjörernas tjänstgöring å olika domstolar
ägde rum. Ur denna synpunkt hade tidigare ifrågasatts ett sammanförande
av de fyra vattendomstolar, som skulle bibehållas, till en gemensam förläggningsort
eller alternativt, med bibehållande av den nordligaste domstolens
lokala förläggning, ett sammanförande av de tre övriga. De sakkunniga
hade förordat den sistnämnda utvägen. Med hänsyn till vad de sakkunniga
anfört borde ock företräde givas åt de sakkunnigas förslag i denna del. Då
en uppdelning av tjänstgöringen för samma vattenrättsingenjör å två eller
flera domstolar med olika förläggningsorter skulle erbjuda alltför stora
praktiska svårigheter för att kunna anses tillfredsställande, följde därav, att
den nordligaste domstolen tilldelades två ingenjörer, därav en med sakkunskap
särskilt i fråga örn byggande i vatten och en med sakkunskap särskilt
beträffande torrläggning av mark, samt att de övriga fyra ingenjörerna, två
av vartdera slaget, indelades till tjänstgöring å de tre återstående domstolarna,
som skulle erhålla sin gemensamma förläggningsort i Stockholm.
Rörande frågan om de tre sydligaste domstolarnas förläggning i Stockholm
anfördes i propositionen (sid. 51 o. 52):
Mot en centralisering av vattenrättsskipningen i den utsträckning, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle äga rum, kunde otvivelaktigt resas vissa
betänkligheter, och jämförelser med den av riksdagen förordade uppdelningen
av hovrätterna läge uppenbarligen nära till hands. En sådan jämförelse
vore emellertid icke berättigad. Under det att hovrätternas rättsskipning vöre
och med all sannolikhet jämväl för framtiden till övervägande del måste
vara förlagd till en och samma ort, hölles vattendomstolarnas sammanträden
i regel å annan plats än kansliorten. Detta vore förhållandet ej allenast, då
för ett måls prövning erfordrades syn på stället; den allmänna regeln vore att
vattendomstolens sammanträde skulle hållas å plats, som vore för parterna
välbelägen. Ej heller i annat hänseende torde ett sammanförande till en
gemensam förläggningsort av de tre domstolar, som vore avsedda för de mellersta
och sydliga delarna av landet, komma att medföra^ några nämnvärda
olägenheter. För parterna i vattenmål uppkomme icke någon ökad kostnad
till följd därav, att domstolens förläggningsort vöre närmare eller fjärmare,
då vattendomstolens resekostnader i allmänhet utginge av statsmedel. Vad
slutligen anginge sistnämnda kostnader torde någon väsentlig skillnad vid
den ena eller andra organisationen icke komma att uppstå. En eventuell
ökning av dessa kostnader komme i stort sett statens järnvägar till godo.
Dessutom borde erinras, att en central förläggning alltid medförde en större
möjlighet till besparingar i fråga om såväl personal som utrymmen.
Med hänsyn till vad sålunda framhållits, fann departementschefen de skäl,
som kunde anföras mot en central förläggning av de tre för mellersta och
sydliga delarna av landet avsedda domstolarna icke kunna tilläggas avgörande
betydelse.
1 riksdagens skrivelse (nr 237) anfördes:
Mot den föreslagna nya organisationen av vattendomstolarna hade riksdagen
icke funnit skäl till erinran. Riksdagen hade salunda anslutit sig till
vad departementschefen anfört och föreslagit. Dock torde vid domkretsindelningens
fastställande hänsyn icke enbart böra tagas till ai betsbördans
fördelning utan även geograliska förhallanden beaktas. I detta samman
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
hang hade riksdagen ock förehaft till prövning frågan om vattendomstolarnas
förläggning. Enligt det föreliggande förslaget skulle den nordligaste
domstolens förläggning bibehållas, under det de övriga skulle erhålla en gemensam
förläggningsort i Stockholm. Då riksdagen haft att taga ståndpunkt
till förevarande fråga, hade riksdagen funnit sig böra bifalla vad Kungl. Majit
föreslagit. Visserligen hade riksdagen ansett det i viss mån tveksamt, huruvida
en central förläggning av tre domstolar till Stockholm kunde anses i alla
avseenden lämplig, men riksdagen hade dock, särskilt med hänsyn till fördelen
av att kunna i största möjliga mån tillvarataga vattenrättsingenjörernas
arbetskraft, icke velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag.
Jag övergår härefter till de nu föreliggande framställningarna om ett definitivt
bestämmande av platsen för Västerbygdens vattendomstols kansli. I
detta avseende föreligga, såsom tidigare anmärkts, två huvudalternativ, av vilka
det ena, det av vattenrättsdomaren Thelin framförda, syftar till en central
förläggning i Stockholm av domstolskansliet i enlighet med den år 1932 godkända
organisationsplanen för vattendomstolarna, medan det andra innebär
en fortsatt lokal förläggning av kansliet. Sistnämnda alternativ inrymmer i
sin ordning två ursprungliga förslag, advokatavdelningens, enligt vilket kansliet
skulle Hyttas till Göteborg, och stadsfullmäktiges i Vänersborg, som innebär
fortsatt förläggning till sistsagda stad. Här må ytterligare förutskickas,
att under ärendets fortsatta behandling framkommit ännu ett förslag om
domstolens lokala förläggning, nämligen till Karlstad, därför länsstyrelsen i
Värmlands län uttalat sig.
I det följande kommer jag att behandla de olika huvudalternativen med
tillhörande yttranden vart för sig. Dessförinnan vill jag emellertid erinra om
att behandlingen vid Västerbygdens vattendomstol av målet angående Vänerns
reglering under år 1937 slutförts.
A) Central förläggning av Västerbygdens vattendomstols kansli?
Vattenrättsdomaren Thelin inleder sin framställning om kansliets
förläggning till Stockholm med en redogörelse för erfarenheterna under
de gångna fem åren av den lokala förläggningen av Västerbygdens
vattendomstols kansli. Han anför härutinnan sammanfattningsvis, att riktigheten
av de anmärkningar som, enligt vad förut anförts, tidigare framställts
mot anordningen med uppdelning av vattenrättsingenjörernas tjänstgöring
på olika till skilda orter förlagda domstolar, till fullo bekräftats
av de erfarenheter, som vid Västerbygdens vattendomstol och, enligt vad
han inhämtat, jämväl vid Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
vunnits under de år, anordningen hittills varit i tillämpning. Betydande
svårigheter hade sålunda uppstått för arbetets behöriga bedrivande vid samtliga
dessa vattendomstolar. Av vattenrättsingenjörernas resor mellan de båda
förläggningsorterna och av deras uppehåll för kanslitjänstgöring utanför den
egna stationeringsorten hade vidare för statsverket uppkommit ej obetydliga
kostnader för rese- och traktamentsersättningar, varjämte till följd av såväl
nämnda resor som ock den i Vänersborg stationerade vattenrättsingenjörens
resor till och från sammanträden inom domsområdet för Söderbygdens vat
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
13
tendomstol, där lian jämväl vore indelad till tjänstgöring, åtskillig och med
hänsyn särskilt till den stora arbetsbördan inom de olika domstolarna dyrbar
tid gått förlorad.
Ett närmare angivande av alla de svårigheter i avseende å domstolsarbetets
ordnande på ändamålsenligaste sätt, som följde av den splittrade förläggningen,
skulle, fortsätter Thelin, föra alltför långt, och torde för övrigt få anses
såsom överflödigt, men tilläte han sig dock anmärka följande:
Med tillämpning av de i stadgan den 9 december 1932 därom givna bestämmelser
hade, alltsedan den nya organisationen började tillämpas, funnits fastställd
en plan för de vid österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
anställda vattenrättsingenjörernas tjänstgöring. Enligt denna
plan vore avsett, att nämnda tjänstgöring skulle, vad Västerbygdens vattendomstol
anginge, fullgöras sålunda, att de båda agrikulturtekniska ingenjörerna
varje månad tjänstgjorde vid sistnämnda domstol, den ene under tiden
den 1—den 10 och den andre under tiden den 21—månadens slut, samt att
den i Vänersborg stationerade vattenbyggnadstekniske ingenjören tjänstgjorde
vid domstolen därstädes under båda de nu angivna perioderna, medan
han under tiden den 11—den 20 i varje månad tjänstgjorde vid Söderbygdens
vattendomstol. Med hänsyn till de säregna arbetsförhållanden, som förelåge
vid vattendomstolarna, vore det givet, att denna plan icke kunnat och
icke heller varit avsedd att strikt tillämpas. För tillgodoseende av någondera
domstolens tillfälliga behov av endera eller båda ingenjörernas medverkan i
vidare omfattning än planen medgivit hade också avvikelser från densamma
förekommit. Emellertid hade det i stort sett varit nödvändigt att vid planläggningen
av domstolarnas resor för syner och sammanträden eller av
ingenjörernas undersöknings- och besiktningsförrättningar utgå från den
fastställda tjänstgöringsindelningen. Denna bundenhet av tjänstgöringsplanen
hade, åtminstone vad anginge Västerbygdens vattendomstol, varit till hinder
för ett rationellt ordnande av domstolens resor och därigenom också av
dess arbetsförhållanden i övrigt. För vinnande av tid och till undvikande
av onödiga rese- och traktamentsersättningskostnader hade vid sistnämnda
domstol resorna i allmänhet företagits inom vissa naturligen sammanhängande
områden, exempelvis länsvis, och sålunda, att domstolen efter resa till någon
lämplig ort inom området med utgångspunkt därifrån berest området
i övrigt och därunder avhållit sammanträden och företagit syner i så stor
omfattning som varit möjligt under den enligt tjänstgöringsplanen ifrågakommande
perioden. Det hade härvid ej sällan inträffat, alt till följd av
någondera ingenjörens tjänstgöringsskyldighet i annan domstol under den
närmast därefter infallande tjänstgöringsperioden mål, som varit färdigberedda
för handläggning under en viss resa. icke kunnat upptagas i planen
för samma resa utan måst anstå till en extra resa vid en senare tidpunkt.
Härigenom hade för vederbörande parter vållats onödigt dröjsmål med målens
behandling och avgörande, varjämte för domstolen uppkommit tidsförlust
och för statsverket extra kostnader.
I fråga örn nämnda extra kostnader anföres följande:
Under åren 1933—1936 hade den i Vänersborg stationerade ingenjörens
tjänstgöring i Söderbygdens vattendomstol omfattat tillhopa 311 dagar eller i
medeltal lier år 78 dagar. Därav hade för tjänstgöring å nämnda domstols
kansli i Stockholm åtgått sammanlagt 115 dagar, resedagarna däri inräknade.
Den sammanlagda rese- och traktamentsersättningskostnaden för delina
kanslitjänstgöring hade uppgått till i runt tal 3,300 kronor eller i medeltal
14
Kungl. Majlis proposition nr 143.
per år till 825 kronor. Beträffande kostnaderna för de båda agrikulturtekniska
ingenjörernas tjänstgöring å kansliet i Vänersborg hade någon motsvarande
utredning icke blivit verkställd. Anledningen härtill sammanhängde
med det förhållandet, att dylik tjänstgöring förekommit i endast ringa utsträckning.
På grund av det stora antalet till Västerbygdens vattendomstol
inkomna mål av brådskande natur hade nämligen till befrämjande av målens
snara behandling och avgörande de båda agrikultur tekniska ingenjörernas
tjänstgöringstid vid denna domstol hittills tagits i anspråk huvudsakligen
för sammanträden och syner. Kanslitjänstgöringen i Vänersborg hade
till följd härav för dessa ingenjörers vidkommande kommit att inskränkas
i högre grad än som varit lämpligt, och en utredning rörande kostnaderna för
samma tjänstgöring skulle därför vara av föga värde. Emellertid torde det
icke vara möjligt att i längden bedriva arbetet vid domstolen efter de hittills
följda linjerna. Tvärtom framstode det såsom ofrånkomligt att — om icke
på annat sätt, så genom begränsning av antalet sammanträdesdagar under
året med därav följande försening av målens behandling och avgörande —
framdeles ordna verksamheten vid domstolen så, att de båda agrikultur -tekniska ingenjörernas tjänstgöring kunde i erforderlig omfattning utnyttjas
jämväl för arbetet å domstolens kansli. Med hänsyn till storleken av arbetsbördan
vid Västerbygdens vattendomstol kunde förutsättas, att under sålunda
ändrade arbetsförhållanden envar av de båda agrikulturtekniska ingenjörerna
skulle komma att tagas i anspråk för kansliarbete vid domstolen i till och
med större utsträckning än vad fallet hittills varit beträffande den i Vänersborg
stationerade vattenbyggnadstekniske ingenjörens tjänstgöring å Söderbygdens
vattendomstols kansli. Den sammanlagda årliga kostnaden för
ingenjörernas kanslitjänstgöring torde därför vid en fortsatt lokal förläggning
av Västerbygdens vattendomstol komma att uppgå till ett minsta belopp
av, lågt räknat, 3,000 kronor.
Beträffande den arbetstid, som till följd av domstolarnas splittrade förläggning
gått förlorad på resor, anföres, utöver vad ovan anmärkts angående
den i Vänersborg stationerade ingenjörens resor till och från Stockholm för
kanslitjänstgöring därstädes, följande:
För sammanträden inom de mera avlägsna delarna av Söderbygdens vattendomstols
verksamhetsområde vore det för de i Stockholm stationerade
ledamöterna av denna domstol möjligt att uppskjuta avresan därifrån till
sent på kvällen å dagen före första sammanträdet under en reseperiod, varefter
de som regel kunde återvända från orten för sista sammanträdet med
nattåget samma dag för att vara åter i Stockholm tidigt påföljande morgon.
För dessa ledamöters resor behövde således i allmänhet icke tillsättas någon
arbetstid. Den i Vänersborg stationerade ledamoten av nämnda domstol
vore däremot nödsakad alt för sammanträden inom större delen av domstolens
verksamhetsområde avresa från Vänersborg redan vid 12 å 13-tiden, understundom än tidigare, å dagen före första sammanträdet, varjämte
för honom i regel saknades möjlighet att återkomma till stationsorten
förrän vid 16-tiden och aldrig före klockan 12 å dagen efter sista sammanträdet.
Förhållandet bleve i stort sett detsamma även vid en förläggning av
Västerbygdens vattendomstol till exempelvis Göteborg. För varje sådan resa
ginge således för honom förlorad en arbetstid av 1.5 å 2 dagar. Med ledning
av den ifrågavarande ledamotens anteckningar hade beräknats, att antalet
sålunda och för resor till och från Stockholm för kanslitjänstgöring därstädes
förlorade arbetsdagar hittills uppgått till 51. Vid en fortsatt förläggning av
Västerbygdens vattendomstol utanför Stockholm skulle härtill läggas det
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
15
antal dagar, som Romme att gå föidorade till följd av de i Stockholm stationerade
ingenjörernas resor till och från nämnda domstols förläggningsort för
kanslitjänstgöring därstädes.
Vattenrättsdomaren framhåller vidare, att den nuvarande anordningen med
lokal förläggning av Västerbygdens vattendomstol icke lämnade tillräckligt
utrymme vare sig för en rationell fördelning av arbetet mellan de fyra ifrågakommande
vattenrättsingenjörerna eller för ett anpassande av deras tjänstgöring
efter det vid varje tidpunkt inom de olika domstolarna föreliggande
behovet av ingenjörernas medverkan för sammanträden och syner eller för
undersöknings- och besiktningsförrättningar, samt att anordningen därjämte
utgjorde ett bestämt hinder för ett tillvaratagande i största möjliga utsträckning
av ingenjörernas arbetskraft. Härutinnan anföres följande:
Förfarandet vid vattendomstolarna skilde sig ej oväsentligt från det, som
vore rådande vid de allmänna underrätterna. De allmänna intressen, som
gjorde sig starkt gällande i fråga örn vattenmålen, påkallade i långt högre
grad än i vanliga mål initiativ och medverkan från domstolens sida. Ansvaret
för utredningens fullständighet åvilade i främsta rummet vattenrättsdomaren.
Redan innan målet komme under vattendomstolens bedömande,
hade han att föranstalta om erforderliga förberedande undersökningar samt
örn vidtagande av de andra åtgärder, som vore nödiga för utredningens
fullständigande. Handläggningen av ett vattenmål vore i överensstämmelse
härmed uppdelad i två stadier, förberedelsen och den egentliga domstolsbehandlingen.
Syftet med förberedelsen vore att såvitt möjligt begränsa antalet
domstolssammanträden och därigenom inbespara kostnader såväl för
statsverket som ock för de enskilda parterna. Under tiden mellan sammanträdena
påginge å domstolens kansli och genom undersökningar å stället
arbetet med målens förberedande till behandling eller avgörande av domstolen.
Då syftet med den förberedande behandlingen icke torde stå att ernå under
annan förutsättning, än att de tekniska och ekonomiska frågorna redan å
förberedelsestadiet erhölle en såvitt möjligt fullständig utredning, vore det
av vikt att vattenrättsingenjörernas tjänstgöring ordnades så, att de kunde
följa ett måls utveckling alltifrån det detsamma inkommit till domstolen
samt vid lämpliga tidpunkter verkställa de undersökningar och utredningar,
som erfordrades för målets riktiga behandling och avgörande. Det läge i
sakens natur, att under nuvarande förläggningsförhållanden möjlighet till
ett dylikt ordnande av ingenjörernas tjänstgöring icke förcfunnes. Det hade
tvärtom ej sällan inträffat, att någondera av de i ett mål tjänstgörande ingenjörerna
blivit i tillfälle att studera handlingarna i målet och sätta sig in
i däri föreliggande spörsmål först i sammanhang med målets behandling inför
domstolen.
Vattenrättsdomaren framhåller emellertid vidare att den allvarligaste anmärkningen
mot den nuvarande anordningen läge i det förhållandet, att densamma
icke beredde möjlighet till samarbete och rådplägning mellan domstolens
ledamöter i den omfattning, vattenmålens vikt och betydenhet samt
hänsynen lill parternas berättigade intressen av målens snabba behandling
och avgörande krävde. Härom yttras bland annat:
För Västerbygdens vattendomstols vidkommande hade under den nuvarande
ordningen i stort sett icke erbjudit sig andra tillfällen lill rådplägningar
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
mellan vattenrättsdomaren och de båda agrikulturtekniska ingenjörerna samt
mellan dessa sistnämnda och den i Vänersborg stationerade ingenjören än
vid sammanträffanden under tågresor och i samband med syner och sammanträden.
Samarbetet mellan vattenrättsdomaren vid denna domstol samt
de båda agrikulturtekniska ingenjörerna hade således i ingen mån befrämjats
av den nya organisationen. Tvärtom torde det med fog kunna göras
gällande, att vad den agrikulturtekniska sakkunskapens medverkan i domstolens
arbete anginge syftet med vattenrättsingenjörsbefattningarnas omläggning
till heltidstjänster, nämligen att förstärka och fördjupa den tekniska
sakkunskapens insats i domstolarnas verksamhet, förfelats till följd
av domstolens lokala förläggning.
Bristen på tillfällen till rådplägningar mellan domstolens olika ledamöter
hade gjort sig särskilt kännbar vid vattenrättsdomarens beredande av ett
mål för överläggning till dom och vid hans avfattning av domstolens domar
ävensom vid de agrikulturtekniska ingenjörernas sysslande i Stockholm med
uppgifter, som föranletts av iakttagelser vid undersökningar eller vattendomstolens
syner eller av något vattendomstolens beslut. Under vattenrättsdomarens
beredande av ett mål för överläggning till dom uppstode allt som
oftast behov av rådplägning med den i målet tjänstgörande agrikulturtekniska
ingenjören rörande tekniska frågor av grundläggande betydelse för målets
riktiga bedömande samt av beskaffenhet tillika att ej kunna nöjaktigt
klarläggas under ett telefonsamtal eller per korrespondens. Jämväl under
arbetet med domens avfattning uppkomma behov av dylik rådplägning rörande
tekniska frågor av beskaffenhet att icke lämpa sig för ett klarläggande
under förhållanden, som nyss sagts. I dylika situationer hade som regel annan
utväg ej stått öppen än att avbryta arbetet och låta detsamma anstå till
passande tillfälle efter rådplägning med vederbörande ingenjör under närmast
därpå infallande tjänstgöringsperiod. Då arbetet sedermera återupptagits,
hade som oftast tarvats förnyad inläsning av målet.
De brister i avseende å möjligheter till åvägabringande av samarbete mellan
domstolens ledamöter, som sålunda vidlådde den lokala förläggningen
av Västerbygdens vattendomstol, vore ägnade att äventyra de tekniska och
ekonomiska frågornas allsidiga och uttömmande utredning och därigenom
också målens riktiga bedömande ävensom att fördröja målens avgörande.
Aven om det kunde anses, att utredningen av nämnda frågor hittills icke blivit
i någon nämnvärd omfattning eftersatt, så hade det dock till följd av angivna
brister tyvärr icke varit möjligt att tillgodose parternas berättigade intressen
av målens skyndsamma behandling och avgörande.
I fråga om arbetsbördan vid vattendomstolen framhålles att densamma
ökats avsevärt under senare år. Härom anföres i huvudsak:
Rörande de olika vattendomstolarnas arbetsbörda under åren 1919—1930
lunnes i det förut omförmälda sakkunnigebetänkandet (sid. 13—17) intagna
vissa tabeller med uppgifter å antalet inkomna mål inom envar av de "tre
huvudgrupper, å vilka vattenmålen fördelade sig, nämligen ansökningsmål,
stämningsmål samt besvärs- och underställningsmål. Tabellen beträffande
Västerbygdens vattendomstol utvisade, att hela antalet under åren 1919_
1930 till denna domstol inkomna mål, som blivit till behandling upptagna
utgjort 552 eller i genomsnitt per år 46. Sistnämnda tabell hade nu fullständ!gats
för tiden efter år 1930 till och med år 1936. Av tabellen (se bilaga A)
framginge, att arbetsbördan vid domstolen efter år 1930 varit stadd i påfallande
stark stegring. Medan antalet under år 1930 till behandling upptagna
mal utgjorde 54, hade motsvarande antal under åren 1931_1938 upp
gått
tili respektive 60, 72, 102, 112, 110 och 130. Hela antalet under åren
Kunell. Maj:ts proposition nr 143.
17
1931 1936 till behandling upptagna mål utgjorde 586 eller i medeltal per år
cirka 98. Under tiden tran och med den 1 januari 1933, då den nva organisationen
började tillämpas, till och med den 31 december 1936 hade sammanlagda
antalet dylika mål uppgått till 454 eller i medeltal per år till cirka
113. Åren 1930—1936 hade antalet vid varje års utgång oavgjorda mål uppgått
till respektive 95, 66, 78, 90, 99, 92 och 102. Av de vid domstolen balanserade
målen vore ett flertal av vidlyftig omfattning och i många av dem
förelåge till bedömande en rad svårlösta tekniska spörsmål.
I detta sammanhang syntes böra framhållas, att många av målen avsett
eller avsage tillstånd till utförande av företag, anordnade av statens arbetslöshetskommission
eiler eljest ingående såsom led i statsmakternas åtgöranden
för arbetslöshetens avhjälpande, samt att såsom skäl för framtällningar
om förtursbehandling av målen och om deras avgörande skyndsammast möjligt
åberopats den på den ifrågakommande orten rådande arbetslösheten.
Att arbetsbalansen trots den avsevärda ökningen under senaste år i domstolens
arbetsbörda och trots de i flera hänseenden ogynnsamma arbetsförhållandena
vid denna domstol icke blivit större än vad fallet vore, finge icke
tydas sa, att olägenheterna av den lokala förläggningen skulle hava i mindre
grad än förut antytts inverkat menligt å arbetets fortgång. Uppkomsten av
en än större balans i arbetet, än den som förelåge, hade förhindrats uteslutande
däi igenom, att envar av de vid domstolen placerade juridiska och tekniska
befattningshavarna nödgats påtaga sig en större arbetsbörda än som
torde vara möjlig att i längden bära. Det kunde härutinnan bland annat
ermras att det betydelsefulla samt mången gång krävande arbetet med den
förberedande tekniska granskningen av målen hittills kommit att åvila vattenrättsdomaren
och den i Vänersborg stationerade ingenjören. Till upplysning
angående dennes arbetsförhållanden i övrigt borde omnämnas, att det
antal dagar, han för tjänstgöring i Stockholm samt för sammanträden och
syner med Soderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar nödgats vistas
Yto™ hemorten, uppgått under år 1933 till 153, under år 1934 till 132, under
ar 19oi> till 183 och under år 1936 till 154. Det torde icke kunna anses annat
an såsom rimligt och billigt att honom bereddes de drägligare arbetsförhållanden,
som vore möjliga att åvägabringa utan eftersättande av andra intressen.
I anseende till den stora arbetsbörda och den tyngande balans i arbetet,
som förelåge vid Västerbygdens vattendomstol, och då det icke torde vara
möjligt att i längden utnyttja arbetskrafterna vid domstolen i den omfattning
hittills skett, vore den nuvarande situationen, uttalar vattenrättsdomaren,
agnad att ingiva allvarliga bekymmer, och det syntes ofrånkomligt att åtgärder
snarast vidtoges till undanröjande av de olägenheter, som vore förknippade
med den nuvarande ordningen, samt till befrämjande därigenom
av de till domstolen inkommande målens riktiga och snabba behandling.
Inom den nuvarande organisationens ram syntes härutinnan icke erbjuda sig
annan utväg — utan att arbetet vid Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
eljest kunde befaras bliva eftersatt — än en förflyttning av
Västerbygdens vattendomstol i enlighet med Kungl. Maj:ts ursprungliga, av
riksdagen biträdda förslag, eller således till Stockholm.
Rörande skälen för och emot en dylik förflyttning samt angående vad
som kunde anföras lill bemötande av invändningarna mot densamma åberopar
vattenrättsdomaren vad härutinnan tidigare förekommit samt framhåller
därutöver följande:
Biliana lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 143.
2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
Med hänsyn till den stora utsträckningen av Västerbygdens vattendomstols
verksamhetsområde bleve avstånden till domstolens kansli, varhelst detta än
vöre förlagt, beträffande större delen av området så betydande, att för det
övervägande flertalet av den rättssökande allmänheten personliga besök å
kansliet nödvändigtvis bleve förenade med avsevärda kostnader och olägenheter.
De rättssökandes förbindelse med domstolen upprätthölles därför i
allmänhet icke genom personliga besök å kansliet utan medelst post eller
telefon. Under den tid av fem år, ledningen av arbetet vid vattendomstolen
varit anförtrodd åt Thelin, hade personliga besök å domstolens kansli av
den rättssökande allmänheten förekommmit i synnerligen ringa utsträckning.
Under senaste åren hade däremot blivit allt vanligare att de rättssökande
genom vattenrättsnämndemännen eller vid personliga besök i samband med
domstolens sammanträden i orterna framlade och med domstolens ledamöter
dryftade sina angelägenheter. I förevarande hänseende finge jämväl
erinras, att genom vissa bestämmelser i vattenlagen örn tillhandahållande av
handlingarna i vattenmål å ett för parterna välbeläget ställe i orten sakägarna
bereus tillfälle att utan hänvändelse tili vattendomstolens kansli erhålla
kännedom om vad i målet förekommit.
Den ifrågasatta förflyttningen medförde icke för de rättssökande några
ökade utgifter för målens behandling. Handläggningen av ett vattenmål
skedde, såsom tidigare framhållits, i allmänhet vid syn på stället. Vore syn
i något fall ej erforderlig, behandlades målet vid sammanträde å annan för
parterna välbelägen plats. Beträffande kostnaderna för vattendomstolens
sammanträden gällde, att det ålåge parterna att gottgöra allenast sådana
kostnader, som föranleddes av vattendomstolens syner samt resan mellan
närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation och synestället; övriga kostnader
stannade å statsverket.
Beträffande sistnämnda kostnader finge först bringas i erinran vad förut
anförts därom, att resorna vid Västerbygdens vattendomstol som regel företoges
inom vissa naturligen sammanhängande områden och sålunda, att domstolen
med utgångspunkt från någon lämplig ort inom området under en
viss tidsperiod bereste detsamma i övrigt och därunder avhölle sammanträden
och företoge syner i den omfattning- tiden medgåve. Vid färderna
inom området begagnade sig vattendomstolen i stor utsträckning av automobil,
då nämligen detta färdsätt oftast vöre ägnat att nedbringa kostnaderna
för statsverket. Vidare torde böra framhållas, att den ifrågasatta förflyttningen
medförde större möjlighet till en rationell planläggning av resorna än
den nuvarande ordningen medgåve, samt att det till följd härav kunde förutsättas,
att antalet resor skulle komma att minskas. Slutligen förtjänade
anmärkas, att domstolens förläggning i Stockholm erbjöde större möjligheter
till tjänsteresornas företagande med nattåg och till undvikande därigenom
av förluster i arbetstid än en förläggning exempelvis i Göteborg. Kostnaderna
för domstolens resor till vissa såsom utgångspunkter i förut angivna
mening lämpade orter inom Värmlands län med undantag av dess sydvästra
delar samt inom de delar av Kopparbergs och Örebro län, som tillhörde
domsområdet, ävensom inom nordöstra delarna av Skaraborgs län vore i stort
sett desamma vare sig resorna företoges från Stockholm eller exempelvis från
Göteborg. För domstolens resor inom dessa trakter komme förflyttningen
således icke att medföra några ökade kostnader i varje fall icke i någon
nämnvärd omfattning. För resorna inom övriga delar av domstolsområdet
än de nu nämnda uppkomme däremot till följd av förflyttningen en viss
ökning i kostnaderna. Denna ökning torde emellertid icke komma att uppgå
till sådant belopp, att densamma icke helt täcktes av de genom förflyttningen
inbesparade kostnaderna för rese- och traktamentsersättningar till följd av
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
19
vattenrättsingenjörernas kanslitjänstgöring utanför sina respektive stationsorter.
Med hänsyn till de under senaste år inkomna målens fördelning inom
olika delar av domstolens domsområde och linder antagande att samma
fördelningstendens gjorde sig gällande jämväl i fortsättningen hade den av
domstolens förläggning till Stockholm föranledda årliga merkostnaden beräknats
uppgå till i runt tal 670 kronor eller således till belopp, som understege
till och med den kostnad, som genom förflyttningen inbesparades
enbart för den i Vänersborg stationerade ingenjörens resor till och från
Stockholm samt hans uppehåll därstädes för kanslitjänstgöring i Söderbvgdens
vattendomstol. Under förutsättning, att de till Västerbygdens vattendomstol
inkommande målen framdeles lcomme att fördela sig å domstolsområdets
olika delar på enahanda sätt som hittills, torde förflyttningen i
själva verket komma att medföra en årlig kostnadsbesparing för det allmänna
av cirka 2,000 kronor. I detta sammanhang syntes emellertid böra
anmärkas, att grundad anledning förelåge till antagande, att målen från sistberörda
delar av domsområdet bomme att minska i antal, men att däremot
målens antal från Värmland och därtill angränsande trakter komme att ökas.
I händelse detta antagande visade sig riktigt, komme kostnadsbesparingen
för det allmänna att uppgå till än större belopp än det ovan angivna.
Under de 18 år, vattendomstolarna hittills varit i verksamhet, hade vid dem
samlats ett vidlyftigt och värdefullt arkivmaterial. Förutom domstolarnas
egna handlingar och ritningar omfattade detta material handlingar och ritningar
jämväl från andra myndigheter eller myndighetspersoner. Härutinnan
finge erinras, att enligt 10 kapitlet 76 § vattenlagen samtliga handlingar
och ritningar till varje förrättning enligt nämnda kapitel skulle insändas till
vederbörande vattendomstol för att där förvaras. Det torde få anses vara
ett allmänt intresse, att detta material förvarades på ett för framtiden betryggande
sätt. Västerbygdens vattendomstols lokaler vöre för närvarande
inrymda i en byggnad, som saknade varje utrymme för förvaring av arkivmaterialet
på ett tillfredsställande sätt. Riksdagens revisorer hade vid besök
för någon tid sedan i domstolens lokaler uppmärksammat förhållandet samt
i sin berättelse funnit sig böra framhålla, att det med hänsyn till den risk,
som vid en eventuell inträffande eldsvåda kunde föreligga för att domstolens
akter skulle bliva skadade eller förstörda, därest de icke förvarades på ett
ur brandsynpunkt fullt betryggande sätt, förelåge ett angeläget behov av
att ändrade förhållanden i angivna hänseende komme till stånd. Det finge
härtill endast anmärkas, att i Vänersborg icke stöde till buds några för domstolen
passande lokaler med möjligheter till ett ordnande på nöjaktigt sätt
av domstolens arkivförhållanden.
Vid vattenrättsdomaren Thelins framställning äro fogade yttranden i anledning
av densamma av vattenrättsdomarna vid österbygdens
vattendomstol Fabian Appelberg och vid Söderbygdens
vattendomstol II. A. Hamilton, vilka båda tillstyrka framställningen,
Appelberg dock med tvekan med hänsyn till ortsbefolkningens intressen.
Hamilton vitsordar för sin de! att under de år, vilka förflutit sedan den nya
vattendomstolsorganisationcn genomfördes, även i vad anginge Söderbygdens
vattendomstol väsentliga olägenheter gjort sig gällande på grund därav att
icke samtliga vattenrättsingenjörcr varit stationerade i Stockholm.
I övrigt hava, på grund av remisser, yttranden över framställningen avgivits
av vallcnöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen ävensom av
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands och Örebro län.
Vattenöverdom stolen erinrar till en början att domstolen — som
i yttrande den 28 november 1931 över förut omförmälda sakkunnigas betänkande
angående förändrad organisation för vattendomstolarna haft att taga
ståndpunkt till frågan om förläggningsorten för Västerbygdens vattendomstol
-—- i likhet med de sakkunniga framhållit, att skyldighet för vattenrättsingenjör
att tjänstgöra vid mer än en vattendomstol icke borde ifrågakomma i
annat fall än då ifrågavarande vattendomstolar vore belägna å samma ort.
Härefter fortsätter vattenöverdomstolen:
De betänkligheter, som vid nämnda ärendes behandling ej blott av vattenöverdomstolen
utan även från andra håll uttalades emot tanken att ålägga
vattenrättsingenjörer tjänstgöringsskyldighet vid vattendomstolar förlagda
till skilda orter, gjorde sig tydligen med särskild styrka gällande då, såsom
händelsen vore enligt den år 1932 beslutade organisationen av vattendomstolarna,
Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar skulle
sig emellan dela ej blott de agrikulturtekniska utan även de vattenbyggnadstekniska
ingenjörernas arbetskraft. Vad vattenrättsdomare Thelin i sin
framställning yttrat angående de gångna årens erfarenheter ådagalade också
på ett övertygande sätt ohållbarheten av det nu rådande systemet, örn alltjämt
vattenrättsingenjörernas arbetskraft skulle vara fördelad mellan flera
vattendomstolar, torde det sålunda vara oundvikligt att dessa bleve förlagda
till en och samma ort. Under nämnda förutsättning borde följaktligen Västerbygdens
vattendomstol snarast möjligt förflyttas till Stockholm. Annorlunda
ställde sig saken, örn vattendomstolarnas organisation så utvidgades,
att Västerbygdens vattendomstol finge egna vattenrättsingenjörer. Detta skulle
emellertid innebära en ökning av vattenrättsingenjörernas antal från sex
till åtta. Sådan arbetsbördan för närvarande gestaltade sig, skulle en ökning
av de vattenbyggnadstekniska ingenjörernas antal från tre till fyra, såvitt
vattenöverdomstolen kunde bedöma, måhända låta sig försvara, då tillräckliga
arbetsuppgifter torde finnas för fyra sådana ingenjörer. Detsamma torde
däremot knappast kunna sägas om en motsvarande ökning av de agrikulturtekniska
vattenrättsingenjörernas antal.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker ifrågavarande
framställning.
Vattenfallsstyrelsen anser i likhet med vattenöverdomstolen att
det utan en ökning av antalet vattenrättsingenjörer torde vara nödvändigt förflytta
Västerbygdens vattendomstols kansli till Stockholm. Genom en sådan
förflyttning skulle även arbetet för de vattenfallsstyrelsens tjänstemän, som
hade att vid denna vattendomstol utföra kronans talan samt å dess kansli
taga del av där förvarade handlingar, bliva underlättat.
Lantbruksstyrelsen inskränker sig till att framhålla att för behandlingen
hos styrelsen av sådana ärenden, med vilka Västerbygdens vattendomstol
haft eller kunde komma att få befattning, förflyttningen torde kunna
medföra vissa fördelar.
Svenska vattenkraftföreningen tillstyrker förflyttning av
kansliet till Stockholm, enär detta skulle vara ägnat att väsentligen underlätta
vattendomstolarnas så betydelsefulla arbete och icke, så vitt föreningen
kunnat finna, komme att medföra olägenheter av betydelse för den rättssö
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
kumle allmänheten. Föreningen anför till stöd för denna sin uppfattning
bland annat:
Föreningen hade, i anledning av remissen, till sina inom Västerbygdens
domstolsområde befintliga medlemmar —■ kraftverksägare och andra — riktat
en cirkulärskrivelse, vari framhållits att olägenheterna med nuvarande organisation
syntes påtagliga, att föreningen icke kunde se, att den föreslagna
förflyttningen skulle innebära någon allvarligare olägenhet, men att, därest
dylika olägenheter kunde befaras, föreningen motsåge eventuella meddelanden
härom. Åv de tillfrågade (26 enskilda kraftverksägare, företags- och kraftverkschefer,
advokater och konsulterande ingenjörer samt 18 kraft- och regleringsföretag)
hade endast advokaten A. Forssman i Göteborg framfört erinringar
mot den föreslagna förflyttningen från Vänersborg till Stockholm. Han
hade framhållit, att det berott mera på tillfälligheter, att Vänersborg valts
såsom domstolsförläggningsort, då Göteborg hade varit den naturliga platsen
för densamma med avseende på kommunikationer och lokaliseringen av intressena,
därvid icke minst vöre att taga hänsyn till att de advokater, som
handlade hithörande ärenden, väsentligen bodde i Göteborg, samt att det vore
olämpligt att centralisera denna domstolsförvaltning till Stockholm. Föreningen
hade ansett sig böra framföra denna advokaten Forssmans uppfattning
utan att därmed vilja hava sagt, att föreningen delade densamma. Av
övriga svar, som föreningen mottagit, nämligen från Aktiebolaget Bofors, Borås
Stads Elektricitetsverk, Borås Stads Drätselkammare, Kraftaktiebolaget
Gullspång—Munkfors, Strömsnäs Jernverks aktiebolag samt direktören Edwin
Berger, Halmstad, framginge, att några olägenheter icke befarades av förflyttningen.
Man torde kunna utgå från att de övriga tillfrågade i allmänhet varit
av samma mening, enär föreningens ovannämnda cikulärskrivelse knappast
förutsatte något svar, såvida ej olägenheter befarades.
Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors hade i detta sammanhang framhållit:
»För att möjliggöra en snabbare handläggning av förekommande mål vid
vattendomstolen synes det viktigaste vara att erhålla en ökning av den tekniska
arbetskraften. Även om arbetet vid domstolen någon gång icke lämnar
full sysselsättning för den tekniska personalen, är detta dock av helt underordnad
betydelse i förhållande till de stora värden det gäller och de förluster,
som kunna uppkomma genom försenad handläggning. Alltför stor sparsamhet
med den tekniska arbetskraften är sålunda fullkomligt missriktad.» Vad
sålunda framhållits av kraftbolaget syntes, åtminstone vad den vattenbyggnadstekniska
sakkunskapen i vattendomstolen beträffade, vinna stöd i vattenöverdomstolens
yttrande i detta ärende.
Vattenkraftföreningen hade redan tidigare, bland annat i yttranden av den
5 maj 1926 och 19 november 1931 rörande vattendomstolarnas organisation,
tillåtit sig framhålla vikten av ett ständigt intimt samarbete mellan den juridiska
och tekniska sakkunskapen inom vattendomstolarna. En förflyttning
av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm skulle bereda ökade möjligheter
till sådant samarbete och därför medföra fördelar i berörda hänseende,
vilket däremot ej bleve förhållandet, örn domstolen, såsom advokaten
Forssman ifrågasatt, förlädes till Göteborg.
Av länsstyrelserna hava länsstyrelsen i Hallands lä n förordat
kansliets förflyttning till Stockholm samt länsstyrelserna i Sk araborgs
och Örebro län förklarat sig intet hava att erinra mot en
dylik åtgärd. Länsstyrelsen i Jönköpings lä n uttalar, att därest
en utökning av vattendomstolens tekniska personal icke kunde ske,
länsstyrelsen saknade anledning att med hänsyn till de intressen länsstyrelsen
22
Kungl. Mcij:ts proposition nr 143.
hade att bevaka avstyrka en förflyttning till Stockholm, då en centralisering
av vattendomstolarna i viss utsträckning redan skett genom att Söderbygdens
och Österbygdens vattendomstolar förlagts därstädes.
Länsstyrelsen i Värmland län anser att såsom förläggningsort
för Västerbygdens vattendomstol Karlstad bör i första hand ifrågakomma.
Därest detta emellertid icke ansåges böra ske, borde, av skäl som anförts
i ett av länsstyrelsen införskaffat yttrande från styrelsen för Mellersta
avdelningen av Sveriges advokatsamfund, Stockholm givas företräde såsom
förläggningsort. I sistnämnda yttrande anföras i huvudsak enahanda synpunkter
på förläggningsfrågan som i vattenrättsdomaren Tivelins framställning.
Till vad länsstyrelsen anfört såsom stöd för sitt i första hand framförda
förslag återkommer jag längre fram.
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län avstyrka den ifrågasatta förläggningen till Stockholm av domstolskansliet.
Den förra länsstyrelsen förordar, med avstyrkande jämväl avfortsatt
kansliförläggning i Vänersborg, att kansliet flyttas till Göteborg, den
senare åter uttalar att Vänersborg bör bibehållas såsom förläggningsort.
Till båda yttrandena återkommer jag utförligare under behandlingen av
framställningarna om domstolens fortsatta lokala förläggning, vartill jag nu
övergår.
B) Lokal förläggning av Västerbygdens vattendomstols kansli?
I anledning av vattenrättsdomaren Thelins framställning örn förläggning
till Stockholm av Västerbygdens vattendomstol hava, såsom förut anmärkts,
framförts två yrkanden om fortsatt lokal förläggning av domstolen. Stadsfullmäktige
i Vänersborg hava sålunda i skrivelse den 10 februari
1937 hemställt att domstolen måtte fortfarande få vara förlagd till nämnda
stad. Stadsfullmäktige hava därvid, utan att vilja närmare ingå på skälen
för eller emot den föreslagna flyttningen, anhållit få erinra, att flyttningen
skulle för staden medföra dels direkt förlust genom minskade skatter
till belopp av omkring 5,000 kronor om året, dels ock indirekta förluster som
icke kunde angivas i siffror. Detta bleve särskilt kännbart för närvarande,
då staden lede av ekonomiskt betryck på grund av långvarig arbetslöshet
inom densamma och skattetrycket vore högt.
Vidare har styrelsen för Västra avdelningen av Sveriges
advokatsamfund, vilken avdelning omfattar Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 16
april 1937 hemställt att, så snart målet örn Vänerns reglering blivit av Västerbygdens
vattendomstol avdömt, samma domstol måtte förläggas till Göteborg.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har överlämnat
denna framställning med skrivelse den 28 april 1937, vari anföres att styrelsen
vid sammanträde samma dag enhälligt beslutat att, särskilt med hänsyn
till den rättssökande allmänhetens intresse av att vattendomstolarna vore
förlagda inom sina respektive domsområden, för sin del understödja densamma.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
Advokatavdelningen inleder sin framställning med ett allmänt
uttalande till förmån för domstols lokala förläggning. Härutinnan anföres:
Domstolarna och framför allt underdomstolarna hade alltid ansetts böra
vara förlagda så centralt som möjligt inom sina respektive domkretsar. Domstolsledamöterna
borde leva mitt uppe i det pulserande liv, vars rättsliga
frågor de skulle bedöma. I enlighet med denna princip hade också rikets
hovrätter äntligen börjat uppdelas för att förläggas i närmare kontakt
med sina respektive domsområden. Principen gällde icke minst för vattendomstolarna,
första instansens domstolar i vattenmål. Av stor betydelse tor
arbetet och rättsskipningen vid dessa domstolar vöre, att såväl de Juridiskt
som de tekniskt bildade ledamöterna kunde förskaffa sig en intim kännedom
om de lokala förhållandena i respektive domkretsar. Denna intima
kännedom kunde icke erhållas i samma utsträckning, örn ledamöterna bodde
långt bort från domsområdet, som om de bodde i centrum av detta.
Beträffande den ort inom domsområdet, till vilken Västerbygdens vattendomstol
borde vara förlagd, kommer avdelningen till det resultat att Göteborg
vöre den givna platsen. Till stöd härför yttras i fiamställningen.
Västerbygdens vattendomstol omfattade i stort sett landskapen Halland,
Västergötland, Bohuslän, Dalsland och Värmland. 1 detta domsomrade mtoge
Göteborg den ur kulturell, kommunikations- och många andra synpunkter
centrala platsen. Då vattendomstolarna inrättades, hade Goteborg vant
den givna förläggningsorten för Västerbygdens vattendomstol, örn icke pa
grund av saken ovidkommande skäl domstolen fått sitt sate i Vaners oor».
Anledningen härtill torde hava varit att den förste vattenrattsdomaren i
Västerbygdens vattendomstol redan vid tiden for domstolarnas inrättande
bodde i Vänersborg. Trots ombyte av vattenråttsdomare hade därefter någon
ändring i detta oegentliga förhållande icke kommit till stand-. Man hade
dock räknat med att, så snart malet om Vänerns reglering blivit avdomt,
domstolen skulle komma att flyttas till Goteborg. CTOT,imtter vtter
Vänersborg
läge såväl ur kommunikations- som andra synpunkter ytter
ligt ocentralt och svårtillgängligt. Att besöken pa vättenäomstolens kansh
därför — som vattenrattsdomaren Thelin framhållit — vant fatahga, vöre
naturligt. Parterna samt deras tekniska och juridiska medhjälpare hade
tvungits att för kommunikation med domstolens ledamöter i stallet be»agna
sig av telefon och post, vilket medfört många olagenheter ur synpunkten av
bland annat målens behöriga utredande och snabba avgörande Det vöre
som Thelin framhållit, av stor betydelse, att, sedan malen inkommit til
domstolen, det förberedande arbetet kunde hilva allsidigt och grundligt Pa
detta stadium vore det av vikt, att domstolens ledamöter kunde fa tillfälle
att diskutera icke endast inbördes utan aven med parterna och deras örn
bud i och för komplettering av utredningsmaterialet, uppklarande av tvinga
frågor m. m. Genom dylikt samarbete på förberedelsestadiet mellan domstolsledamöterna
och parterna kunde det fortsatta arbetet för paval domstolen
som parterna komma att avsevärt förenklas och underlättas. Aven
under målens fortsatta handläggning hurde det vara av stor betydelse att
domstolens kansli vore lättillgängligt för parterna och devas ombud.
Göteborg hade mycket goda kommunikationer. Näftag funnes året om
å linjerna Göteborg—Stockholm, Göteborg---Malmö och Goteborg ralun.
Resorna till olika delar av domsområdet (även Värmland) bleve kortare
och mindre tröttande än vad resorna från Stockholm skulle hilva Aven
örn automobil användes, vöre Göteborg att föredraga framfor Stockholm.
På cirka fyra timmar kunde man från Göteborg per järnväg eller bil komma
lill de flesta även ynycket avlägsna delarna av domsområdet.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
De flesta såväl tekniska som juridiska ombud, som brukade anlitas av
parter vid Västerbygdens vattendomstol, bodde i Göteborg. Örn domstolens
kansli förlädes dit, torde nog visa sig att besöken på kansliet bleve både
manga och betydelsefulla.
Angående sättet för avhjälpande vid en förläggning till Göteborg av de
svårigheter beträffande arbetsförhållandena vid vattendomstolen, som vattenrättsdomaren
Thelin påvisat och som blivit en följd av att Västerbygdens,
Österby gdens och Söderbygdens vattendomstolar hade gemensamma vattenrättsingenjörer,
anför avdelningen, under vitsordande alt samma svårigheter
vöre uppenbara, bland annat:
Berörda olägenheter kunde naturligen icke helt avhjälpas, såvida icke
var och en av dessa domstolar finge sina egna vi domstolen helt tjänstgörande
oell fast anställda ingenjörer. Thelius utredning visade emellertid,
att aibetet vid Västerbygdens vattendomstol med åren växt oerhört samt
enbart under de sju sista åren nära tredubblats. Även hade framhållits den
stora och mycket tyngande arbetsbalansen vid domstolen, som svntes tilltaga
för varje år. Vad sålunda framhållits visade, att det vid Västerbygdens
vattendomstol måste finnas fullt arbete för åtminstone en vattenbyggnadstekmsk
ingenjör och möjligen också för en agrikulturteknisk ingenjör
Aven vattenöverdomstolen syntes i sitt yttrande i viss mån dela denna uppfattning.
Därest en vattenbyggnadsteknisk ingenjör med heltidstjänstgöring
fast anställdes, borde därför även om en agrikulturteknisk ingenjör icke
kunde forvantas få full sysselsättning enbart vid denna domstol, saken kunna
ordnas sa, att domstolen tills vidare finge med den eller de i Stockholm
stationerade vattendomstolarna dela en agrikulturteknisk ingenjör. Då denna
anordning naturligtvis alltjämt bomme att medföra vissa olägenheter
borde övervägas, om icke i stället för detta hälftenbruk beträffande agrikuiturtekmska
ingenjörer vid Västerbygdens vattendomstol kunde anställas
e,n „yll„H bosaU. 1 Göteborg, vilken ingenjör dock tills vidare icke
skulle fa heltidstjänstgöring vid domstolen utan samtidigt få ha privat förvärvsarbete.
Därest domstolen förlädes till Göteborg, löstes av sig självt även en hel del
av de övriga svårigheter, som vattenrättsdomaren Thelin framhållit och vilka
vöre förknippade med att vattendomstolen icke hade säte i Stockholm
Pa0 samma plats som två andra vattendomstolar. Det vore endast en tids~
ga at.1 Göteborg erhölle sin hovrätt. Staden hade förut en stor rådhusrat]t-
Tefälle Borde därför i Göteborg finnas för vattenrättsdomaren att i
ohka juridiska frågor (örn ock icke i de speciellt vattenrättsliga) konferera
och rådpläga med kolleger. Vid behov för domstolen av extra sakkunniga
pa det elektrotekmska eller eventuellt andra tekniska områden funnes goda
mojligheter att i Göteborg få detta behov tillfredsställt. Tillfällig skrivhjälp
kunde lätt erhållas i Göteborg, och där kunde också arkivfrågan på ett fullt
tillfredsställande sätt lösas.
Avdelningen ingår slutligen på kostnadsfrågan vid en förläggning av domstolen
till Göteborg eller Stockholm och framhåller därvid, att vid en förläggning
av domstolen till Göteborg kostnaderna för domstolsledamöternas
resor skulle bliva betydligt mindre än vid en förläggning till Stockholm, vartill
bomme att tröttande nattresor för domstolsledamöterna, som i många fall
måste förekomma vid domstolens förläggning i Stockholm kunde i de flesta
fall undvikas. En fråga, som också borde tillerkännas någon betydelse vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
■25
valet av förläggningsort för domstolen och som ej alls syntes hava berörts
av dem som yttrat sig, vore frågan om kostnaderna och besvären för vattenrättsnämndemännens
resor. Därest dom ej meddelades vid sammanträde i
orten — och detta kunde säkerligen i många fall icke undvikas — måste två
nämndemän resa till Stockholm för att taga del i överläggningarna till dom.
Sådana resor bleve kostsamma samt för nämndemännen i flera avseenden
mycket betungande.
Över advokatavdelningens framställning hava, på grund av remisser, yttranden
avgivits av Västerbygdens vattendomstol, av vattenöverdomstolen
samt av förut omförmälda länsstyrelser.
Vattendomstolen, som behandlat framställningen vid sammanträde
den 4 juni 1937, anför att domstolen ingalunda ville ställa sig avvisande
till tanken på en dess förflyttning till Göteborg, som — därest även beträffande
vattendomstolarna skulle anses gälla att desamma helst borde vara förlagda
inom sina verksamhetsområden — torde vara att anse såsom lämpligaste
orten för domstolens förläggning. Vattendomstolen ansåge sig emellertid
härvid böra bestämt framhålla, att en dylik förflyttning icke syntes domstolen
möjlig att genomföra under annan förutsättning än att domstolen tilldelades
egna ingenjörer, icke endast en vattenbyggnadsteknisk utan även en
agrikulturteknisk ingenjör. Härom anför vattendomstolen i huvudsak följande:
Det
vore obestridligt, att vid Västerbygdens vattendomstol de arbetsuppgifter,
med vilka den vattenbyggnadstekniske ingenjören hade att taga befattning,
vore av vida större omfattning och av mera tidskrävande art än de
uppgifter, som åvilade den agrikulturtekniske ingenjören* Enahanda torde
förhållandet vara vid Österbygdens vattendomstol, medan vid Söderbygdens
vattendomstol den agrikulturtekniske ingenjören torde vara den av ingenjörerna
mest arbetstyngde. Under de senaste fem åren med dess exceptionellt
starka ökning av antalet till Västerbygdens vattendomstol inkomna mål, varav
flera av tekniskt invecklad beskaffenhet, finge det arbete, som vid domstolen
ankommit på den vattenbyggnadstekniske ingenjören, anses hava varit
av den omfattning, att han skulle hava haft full eller åtminstone i det
allra närmaste full sysselsättning även om hans arbetskraft stått till domstolens
uteslutande förfogande. Under dessa år hade således vid Västerbygdens
vattendomstol förelegat behov av en egen vattenbyggnadsteknisk ingenjör.
Huruvida så komme att bliva förhållandet jämväl i fortsättningen, läte sig
icke med säkerhet bedöma. De senaste årens starka stegring av arbetsbördan
torde åtminstone till en del hava föranletts av omständigheter, som sannolikt
icke komme att framdeles föreligga. Med hänsyn härtill torde det
icke kunna anses såsom alldeles uteslutet, att i en framtid arbetsuppgifterna
vid Västerbygdens vattendomstol skulle befinnas vara otillräckliga för beredande
av full sysselsättning åt en uteslutande vid denna domstol anställd vattenbyggnadstekni.
sk
hovet av ytterligare en vattenbyggnadsteknisk ingenjör vore svår att för närvarande
bedöma, så torde däremot i fråga örn de agrikulturtekniska ingenjörerna
kunna med en viss grad av säkerhet förutses, att dessa ingenjörers
arbetsuppgifter icke komme att nödvändiggöra någon ökning av samma ingenjörers
antal, i varje fall icke inom den närmaste framtiden.
De olägenheter, som enligt vattenrättsdomarens framställning i ärendet av
den 10 januari 1937 följde därav alt Västerbygdens vattendomstol vore för
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
lagd utanför stationeringsorten för de båda vattendomstolar, med vilka den
hade gemensamt anställda ingenjörer, komme således att i allt väsentligt
kvarstå även om domstolen erhölle en egen vattenbyggnadsteknisk ingenjör
men alltjämt skulle med Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
dela de båda agrikulturtekniska ingenjörerna. Nämnda olägenheter vore enligt
vattendomstolens förmenande så betydande, att vid en förläggning av
domstolen till Göteborg verksamheten vid domstolen icke torde kunna på ett
tillfredsställande sätt upprätthållas under annan förutsättning än den förut
angivna.
Den av Västra avdelningen ifrågasatta anordningen med en agrikulturteknisk
ingenjör, som skulle äga att vid sidan av arbetet i domstolens tjänst bedriva
privat förvärvsarbete, ansåge sig vattendomstolen böra på det bestämdaste
avråda ifrån, främst av det skälet, att en under sådana villkor anställd
ingenjör icke skulle erhålla den oberoende och självständiga ställning, som
varje innehavare av en domaretjänst städse ansetts böra intaga. Överhuvud
taget kunde vattendomstolen icke tillstyrka, att vid densamma anställdes en
agrikulturteknisk ingenjör, som icke uteslutande hade sin verksamhet förlagd
till domstolen. Systemet med en uppdelning av vattenrättsingenjörernas
arbetskraft mellan vattendomstolarna och andra befattningar hade ju tidigare
prövats och befunnits vara behäftat med så väsentliga olägenheter, att
detsamma måst övergivas.
I anledning av vad i ärendet anförts rörande kostnaderna och besvären för
vattenrättsnämndemännens resor till och från sammanträden för överläggningar
till dom erinrar vattendomstolen, att nämnda överläggningar i det
övervägande flertalet fall hölles i anslutning till domstolens sammanträden i
orterna för målens handläggning, samt att, där så ej skedde, överläggningarna
så gott som undantagslöst företoges i samband med behandlingen av
något mål från den trakt, inom vilken vederbörande nämndemän vore bosatta.
Någon anledning att i händelse av domstolens förflyttning till Stockholm
frångå denna praxis förelåge icke, och några ökade kostnader eller besvär
i angivet hänseende komme således icke att uppstå till följd av en dylik
förflyttning.
Slutligen anmärker vattendomstolen att den av Västra avdelningen lämnade
uppgiften att de flesta juridiska ombud, som brukade anlitas av parterna
vid domstolen, bodde i Göteborg vore felaktig. Såsom ett belysande exempel
härutinnan kunde anföras, att av de till ett antal av cirka 450 uppgående ansökningsmål,
som efter den 1 januari 1932 inkommit till domstolen, sökandena
företrätts av advokater från Göteborg i allenast ett tiotal. I återstoden
av dessa mål hade sökandena, där de icke själva eller genom egna juridiskt
utbildade ombudsmän utfört sin talan, företrätts av advokater från andra
orter än Göteborg, främst Stockholm, Jönköping, Karlstad och Värnamo.
I yttrande den 6 juli 1937 förklarar vatten överdomstolen — under
erinran om sitt tidigare yttrande i ärendet av den 2 februari 1937 — att
vattenöverdomstolen i likhet med Västerbygdens vattendomstol och på de av
denna angivna skälen funné sig böra avstyrka, att domstolen förlädes till
annan ort än Stockholm, såvida icke vattendomstolarnas organisation så utvidgades,
att Västerbygdens vattendomstol finge egna vattenrättsingenjörer.
Därest en sådan utvidgning av organisationen ansåges böra äga rum, funne
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
27
vattenöverdomstolen att Göteborg vore den lämpligaste orten för vattendomstolens
förläggning. Vattenöverdomstolen ville emellertid framhålla, att vattenöverdomstolen
icke kunde förorda en dylik utvidgning av organisationen
under annan förutsättning än att de vid Västerbygdens vattendomstol anställda
ingenjörerna kunde erhålla deltidstjänstgöring vid domstolen.
I anledning av de yttranden, som sålunda avgivits av vattendomstolen och
vattenöverdomstolen ävensom det tidigare återgivna yttrandet av Svenska
vattenkraftföreningen (se sid. 21) har advokatsamfundets västra
avdelning i skrivelse den 18 september 1937 ytterligare anfört bland
annat:
Det torde väl icke finnas mera än en mening därom, att en domstol, särskilt
en underdomstol, borde vara förlagd inom sin domkrets. En avvikelse
från denna regel finge icke göras utan utomordentliga skäl. Alldeles särskilt
gällde detta örn en sådan domstol som en vattendomstol, vilken hade
till enda uppgift att handlägga ärenden av fastighetstvisters natur, låt vara
att handläggning oftast skedde vid syn å platsen. Det kunde dock icke vara
likgiltigt var domstolen med dess kansli vöre förlagt. De principer, som i
detta avseende gällde andra underdomstolar, talade med verklig styrka även
för vattendomstolarnas förläggning till domkretsen.
I detta sammanhang borde uppmärksammas möjligheten för den av vattendomstolarnas
verksamhet berörda allmänheten att kunna å domstolens
kansli taga del av handlingarna i de olika ärendena. Sådant kunde väl ske
hos aktförvararen ute i orten, men ofta nog vore parterna icke betjänta med
att själva studera akterna hos denne. De behövde i många fall vid studiet
av ärendena hjälp av teknisk och juridisk sakkunskap. Västerbygdens vattendomstol
borde därför vara förlagd till den största och praktiskt sett mest
centralt belägna orten inom domkretsen, nämligen Göteborg, där sådan sakkunskap
funnes att tillgå. En icke oviktig detalj vore att domstolens kansli
-— men däremot knappast aktförvararen —■ kunde tillhandagå med allehanda
upplysningar i saken samt med anskaffande av avskrifter av ritningar och
andra handlingar.
Det i Svenska vattenkraftföreningens yttrande återgivna uttalandet av
Kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors (se sid. 21) ansåge sig avdelningen
böra kraftigt understryka. Det enda skäl, som från vattendomstolens sida
framförts mot domstolens förläggning till Göteborg eller den omständigheten
att det för den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören icke för närvarande
funnes full sysselsättning vid domstolen, vore ett sparsamhetsintresse
och ett sådant av mycket obetydlig storleksordning. Denna synpunkt finge
helt enkelt icke vara avgörande i en så viktig fråga som denna. Men örn
man skulle tillmäta synpunkten någon som helst vikt, måste den fullständigas
med ett påpekande av de drygare resekostnader för ledamöterna, som
bleve en följd av att domstolen vöre belägen i Stockholm. Icke heller finge
man bortse från de kostnadsökningar, som uppkommc för allmänheten genom
att de resor, som måste företagas till domstolen i Stockholm, bleve
längre och mera tidsödande än resorna till Göteborg.
Vattenkraftföreningen, som byggde sitt uttalande på yttrande från några
få medlemmar, hade ansett, alt den föreslagna förflyttningen av Västerbygdens
vattendomstol till Stockholm icke skulle komma alt medföra några betydande
olägenheter för den rättssökande allmänheten. Avdelningen ville
häremot framhålla, att vattenkraflförcningen, som tydligen såge frågan ganska
ensidigt ur kraftintressenternas synpunkt, representerade endast en liten
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
del av de intressen, som berördes av mål och ärenden, som vattendomstolarna
handlade. När det gällde större vattenkraftföretag kunde den tekniska
sakkunskapen visserligen ofta nied fördel hämtas från Stockholm. Men det
ojämförligt största antalet av intressenterna i dessa slags mål funnes dock
ute i landsorten. Alla dessa övriga sakägare, främst jordägarna, hade icke
haft tillfälle att yttra sig i frågan. De, som i mycket hög grad berördes av
vattenmålen, nämligen bönderna, skulle, örn de blivit i tillfälle att höras, säkerligen
och med rätta göra gällande, att stora kostnader och olägenheter
skulle uppkomma för dem, om vattendomstolen icke finge ligga inom sin
domkrets.
I avdelningens utlåtande av den 16 april 1937 framhölles, att de flesta såväl
tekniska som juridiska ombud, som av parterna inom Västerbygdens vattendomstols
område brukade anlitas, bodde i Göteborg. Vattendomstolen
hade i sitt utlåtande framhållit, att uppgiften såvitt rörde parternas juridiska
ombud vöre felaktig. Såvitt rörde de tekniska ombuden hade uttalandet
alltså funnits riktigt. Vattendomstolens i sammanhanget som ett belysande
exempel lamnade uppgift beträffande antalet ansökningsmål vid domstolen
under viss tidsperiod och sökandenas i dessa mål biträde av advokater,
vöre emellertid ofullständig. I det övervägande antalet ansökningsmål biträddes
nämligen icke sökandena av advokater. Mycket ofta vore sökandena
vägstyrelser, som måste påkalla vattendomstolens medgivande för en ändrad
sträckning av en bro etc. I dessa fall sköttes ärendena hos domstolen naturligt
nog enklast av vägstyrelsernas tekniska hjälpredor. Men i de betydelsefulla
fallen såsom utbyggnad av strömfall eller reglerings- och torrläggningsföretag
framträdde allmänhetens behov av rättshjälp på ett helt annat sätt.
Sökandena i de större vattenmålen med sina stora ekonomiska resurser kunde
ofta själva utan större svårigheter erhålla tekniskt och juridiskt biträde.
Men den stora jordbesittande befolkningen, som berördes av dessa ärenden,
och för vilken kostnadsfrågan spelade en stor roll, hade icke samma möjlighet
att få sina anspråk på teknisk och juridisk hjälp tillgodosedda, därest
domstolen icke vore förlagd till den mest välbelägna och med teknisk och
juridisk sakkunskap bäst utrustade staden inom domkretsen.
I anslutning till nyssberörda inlaga från avdokatsamfundets västra avdelning
synes böra omnämnas en av advokaterna Otto R. Alrutz, Mauritz Sandberg,
Albert Vallin, Albert Sellman och J. O. Alrutz, samtliga i Stockholm,
den 29 oktober 1937 till Kungl. Majit ingiven skrivelse i ämnet. I denna
skrivelse göra nämnda advokater — under förmälan att de sedan många år
tillbaka såsom anslutna till »Alrutz advokatbyrå» bedrivit advokatverksamhet
i Stockholm och därvid huvudsakligen sysslat med vattenrättsmål
— vissa av advokatavdelningen lämnade uppgifter till föremål för
en kritisk granskning, varjämte, under anförande av enahanda skäl som
vattendomstolen, uttalas, att därest vattenrättsingenjörernas antal icke ökades
så att två dylika bleve anställda vid Västerbygdens vattendomstol, det
icke kunde finnas någon tvekan om att samma domstol borde förläggas till
Stockholm. I förstnämnda hänseende anföres i skrivelsen:
Med anledning av en i ärendet lämnad uppgift, att de flesta juridiska ombud,
som av parterna inom Västerbygdens vattendomstols område brukade
anlitas, skulle bo i Göteborg, hade Västerbygdens vattendomstol som exempel
framhållit, att av de under perioden 1 januari 1932—4 juni 1937 inkomna
ansökningsmål sökandena allenast i ett tiotal fall företrätts av advokater från
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
29
Göteborg. Till jämförelse härmed kunde nämnas, att ensamt Alrutz advokatbyrå
handhaft minst 26 vid nämnda vattendomstol under sagda tid anhängiggjorda
ansökningsmål.
Det hade vidare uppgivits i ärendet, att de flesta tekniska ombud, som av
parter inom Västerbygdens vattendomstols område brukade anlitas, skulle
bo i Göteborg. I Göteborg torde finnas cirka fem vattenbyggnadsteknici.
Dessa torde hava biträtt sökande i närmare 30 av de ansökningsmål, som
under förutnämnda period anhängiggjorts hos samma domstol. Genom förfrågningar
hos fyra konsulterande byråer i vattenbyggnadsfacket i Stockholm
hade utrönts, att de själva och hos dem anställda ingenjörer biträtt
sökande i minst 28 under perioden 1 januari 1932—4 juni 1937 vid vattendomstolen
anhängiggjorda ansökningsmål. I dessa måls behandling hade
deltagit över 10 hos dessa byråer anställda Stockholmsingenjörer. Omnämnas
kunde, att av förutnämnda byråer hade ensamt Aktiebolaget Vattenbyggnadsbyrån
hos sig anställda över 60 ingenjörer och teknici, bland vilka enligt
uppgift från byrån åtminstone 20 vore så kvalificerade, att de kunde
uppträda vid vattendomstol. Dessutom funnes i Stockholm ett avsevärt antal
andra ingenjörer inom vattenbyggnadsfacket, däribland främst Kungl.
Vattenfallsstyrelsens ingenjörer. Under angivna period hade således endast
genom de tillfrågade firmorna biträde lämnats av ett större antal vattenbyggnadsteknici
från Stockholm än från Göteborg. Anledning förelåge icke heller
till annat antagande, än att tekniskt sakkunniga från Stockholm biträtt
sökande i flera mål än deras kolleger från Göteborg.
För de i ärendet hörda länsstyrelsernas yttranden har jag tidigare (sid. 21)
lämnat en kortfattad redogörelse. Av densamma framgår att länsstyrelserna
i Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län i första hand uttalat
sig till förmån för en fortsatt lokal förläggning av Västerbygdens vattendomstol.
Anmärkas bör emellertid, att jämväl länsstyrelsen i Jönköpings
län anser principiellt riktigast att domstolen förlägges inom sitt
område, för vilken händelse länsstyrelsen uttalar att invånarna därstädes torde
vara mest betjänta med Göteborg såsom kansliort.
Länsstyrelsen i Värmlands län — vilken såsom nämnts finner
Karlstad vara den lämpligaste förläggningsorten — anför till stöd härför
följande:
Vattenöverdomstolen hade avstyrkt en förläggning av Västerbygdens vattendomstol
till annan ort än Stockholm, såvida icke domstolen finge egna
vattenrättsingenjörer. Av handlingarna syntes framgå, att arbetsbördan kunde
motivera en ökning av de vattenbyggnadstekniska men knappast av de
agrikulturtekniska ingenjörernas antal. Enligt länsstyrelsens mening kunde
emellertid ifrågavarande omständighet icke få vara avgörande vid ett ställningstagande
i en fråga, vilken vore av den vikt och beskaffenhet som den
förevarande. I detta avseende ville länsstyrelsen åberopa Kraftaktiebolaget
Gullspång—Munkfors’, av Svenska vattenkraftföreningen återgivna yttrande.
Enligt länsstyrelsens mening borde Karlstad vara förläggningsort för ifrågavarande
vattendomstol. Såsom stöd härför ville länsstyrelsen åberopa följande.
Klarälven, som genomrunne länet, vore den största floden inom
domsområdet. Intet av de övriga länen inom området torde lia så många
och så betydande flottleder. Outbyggda vattenfall torde inom länet förefinnas
i större omfattning än i övriga delar av området. Länet omfattade en
del av Vänern, landets största insjö. Av vattenrättsdomarens framställning
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
franninge, att grundad anledning funnes att antaga att målen från Värmland
och därtill angränsande trakter komme att ökas i antal, medan däremot
målen från övriga delar av domsområdet komme att minskas. För den rättssökande
allmänheten, som i hithörande frågor torde vara större i Värmlands
län än i vart och ett av de övriga länen inom domsområdet, vore det en
angelägenhet av största vikt att äga möjlighet att vid behov vända sig till en
lokal domstolsmyndighet. I Karlstad vore lantbruksingenjören i Värmlands
län bosatt. Karlstad ägde goda järnvägs- oell landsvägskommunikationer.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län instämmer i vad västra avdelningen
av advokatsamfundet anfört mot domstolens förflyttning till Stockholm
samt framhåller att den besparing av någon ingenjörstjänst, som eventuellt
kunde vinnas genom sammanförandet i Stockholm av de tre sydliga vattendomstolarna,
med stor sannolikhet uppvägdes av ökade resekostnader för
såväl domstolarnas ledamöter och tjänstemän som den rättssökande allmänheten.
Frågan örn antalet ingenjör stjänster hade enligt länsstyrelsens förmenande
fått och finge fortfarande spela en alltför stor roll vid prövningen av
lämpligheten av ifrågasatta kansliorter för vattendomstolarna. Den ökning
av arbetsbördan, som sedan 1931 inträtt vid Västerbygdens vattendomstol,
kunde ej lämna fragan om arbetskraftens storlek oberörd och sannolikheten
talade för, att den delning av arbetskraften mellan flere domstolar, som tidigare
varit möjlig, ej längre vöre det eller vöre opraktisk. Men även örn
emot förmodan någon obetydlig besparing i arbetskraft eller resekostnader
skulle kunna uppvisas genom domstolens förflyttning till Stockholm, uppvägdes
dess värde mångdubbelt av den ideella förlust, som enligt länsstyrelsens
mening uppkomme genom brytande av den uråldriga tradition, att underdomstol
skulle ha sitt säte och vara för allmänheten tillgänglig inom sitt verksamhetsområde.
Brötes denna tradition uppkomme ett icke önskvärt främlingsskap
mellan domstol och menighet. Det vore det högre rättsväsendets,
den centrala administrationens, de stora kraftverksintressenas röster, som hördes
i givna uttalanden till förman för Stockholmj lantmännens, vägstyrelsernas
m. fl. likställdas meningar återfunnes ej någonstädes.
Länsstyrelsen anser emellertid, att advokatsamfundet icke presterat några
bärande skäl för domstolens förflyttning från Vänersborg till Göteborg. Härom
anföres bland annat:
Även samfundets västra avdelning hade påtagligen en mycket bristfällig
kännedom om avstånd och kommunikationer i Västsverige. I Västerbygdens
vattendomstols stora verksamhetsområde läge Vänersborg betydligt centralare
än Göteborg. I riktning väster och öster läge Göteborg givetvis i en utkant
av området. I norr och söder vore förhållandet ej mycket bättre. Den geografiska
mittpunkten mellan nordligaste Värmland och sydligaste Halland
lage flere mil norr om Vänersborg. Beträffande kommunikationerna underginge
såväl järnvägs- som landsvägsförbindelser med Vänersborg en alltjämt
fortskridande förbättring. Antalet tåg och tåghastigheter ökades årligen på
de järnvägar, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga och Bergslagernas järnvägar,
vilka vöre Vänersborgs utfartsvägar. Landsvägsnätet omkring Vänersborg
vore väl utbyggt och utvecklingen fortskrede på samma sätt som i andra
delar av landet. Detta vore av betydelse, då enligt vad vattenrättsdomaren i
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 143-
sin inlaga upplyst, domstolen vid resor inom området i stor utsträckning använde
sig av automobil.
Mot Vänersborg hade även anförts, att vattendomstolen där saknade lampliga
arkivlokaler. Att så vore fallet, när av statsmakterna osäkerhet skapats
örn domstolens slutliga förläggning, kunde ej förvåna. När denna osäkerhet
bortfölle, kunde och måste arkivfrågan lösas i Vänersborg likaväl som pa någon
annan plats. .
Den av Vänersborgs stad i dess yttrande den 10 februari 1937 tramnallna
synpunkten vore ingalunda ett utslag av någon obehörig egoism. Varje samhälles
utveckling och trivsel — och härför vore också ett skäligt skattetryck
en oundgänglig förutsättning — vore också ett riksintresse, som borde hava
statsmakternas stöd.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har med sitt
yttrande i ärendet överlämnat, bland annat, en av vattenrättsdomaren Thelin
på länsstyrelsens begäran upprättad promemoria, närmast berörande kostnaden
för resor av domstolens ledamöter och sekreterare fran Stockholm respektive
Göteborg till vissa såsom utgångspunkter för sammanträdesresor lämpade
orter inom domsområdet. Av promemorian framgår att — under förutsättning
att den nuvarande starka tillströmningen av mål till vattendomstolen
holle i sig, att målen jämväl i fortsättningen fördelade sig på olika delar av
domsområdet på samma sätt som hittills, och att domstolen i händelse av förläggning
till Göteborg erhölle egna vattenrättsingenjörer — årliga kostnaden
för sagda resor, vilket antal uppskattats till 14, beräknats till högst 3,031 kronor
20 öre vid förläggning i Stockholm och högst 1,384 kronor 80 öre vid förläggning
i Göteborg, vadan årliga merkostnaden i förevarande avseende vid
förläggning i Stockholm skulle utgöra högst 1,646 kronor 40 öre. Härtill
komme traktamentsersättningar, vilka antagits med något eller några 100-tal
kronor överstiga motsvarande ersättning vid en förläggning i Göteborg. Thelin
håller emellertid för sannolikt att vid en förläggning av domstolen till
Stockholm eller Göteborg — under förutsättning i sistnämnda fall att domstolen
tilldelades egna ingenjörer — arbetet skulle kunna så planläggas att
sammanlagda antalet resor kunde nedbringas till omkring 10 samt att till
följd härav den förenämnda merkostnaden skulle komma att uppgå till allenast
omkring 1,000 kronor. Beträffande fördelningstendensen har av Thelin
ånyo framhållits, att fog förefunnes för det antagandet att målen från Värmland
och därtill angränsande trakter komme att öka i antal, men att däremot
antalet mål från vissa av de södra och mellersta delarna av domsområdet
komme att minska. Örn detta antagande visade sig riktigt, skulle merkostnaden
nedgå till än mindre belopp.
Länsstyrelsen sammanfattar sitt yttrande sålunda, att länsstyrelsen funne
Göteborg såsom förläggningsort för Västerbygdens vattendomstol vara för det
allmännas del att bestämt föredraga framför Stockholm. Då härtill komme
att av skäl, som advokatavdelningen framlagt, Göteborg för den rättssökande
allmänheten i den ojämförligt största delen av domsområdet erbjöde stora
fördelar framför Stockholm, finge länsstyrelsen, som i denna del anslöte
sig till nämnda avdelnings motivering, med avstyrkande av vattenrättsdoma
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.
ren Thelius framställning om domstolens förflyttning till Stockholm och av
\ äneisboigs stads yrkande i ärendet, livligt tillstyrka förslaget om domstolens
placering i Göteborg. Länsstyrelsen framhåller i sin skrivelse i huvudsak följande:
Tre
förslag till förläggningsorter förelåge: Stockholm, Göteborg och Väneisboig.
Da huvudfrågan mäste hilva den, huruvida domstolen borde vara
förlagd i Stockholm eiler i någondera av de inom dess verksamhetsområde
belägna städer, Göteborg eller Vänersborg, vilka kunde ifrågakomma, finge
länsstyrelsen först beröra spörsmålet, vilkendera av de två sistnämnda platserna
som borde tillerkännas företrädet. Länsstyrelsen kunde då icke finna
annat, än att Göteborg såsom förläggningsort hade både för domstolen själv
och för de rättssökande så påfallande företräden, att den omständigheten, att
Vänersborg av, som det ville synas, rent tillfälliga skäl kommit att bliva platsen
för domstolens första förläggning, icke rimligen borde tillmätas någon
betydelse. Vänersborgs stads framställning i frågan angåve ju för övrigt, att
stadens anspråk på att få förbliva förläggningsort för Västerbygdens vattendomstol
närmast grundades på rent kommunalfinansiella skäl.
Att rent principiellt sett en domstols förläggningsort borde ligga inom verksamhetsområdet.
syntes länsstyrelsen självklart. Endast örn mycket kraftiga
praktiska skäl talade för en förläggning utom verksamhetsområdet,
kunde en sådan anses berättigad. Enligt länsstyrelsens mening förelåge emellertid
i förevarande fall icke tillräckliga skäl härför. Snarare gåve den föreliggande
utredningen vid handen, att även praktiskt och ekonomiskt sett
Göteborg ägde företräden framför Stockholm såsom förläggningsort. Den
enda omständighet av verklig betydelse, som kunnat åberopas till förmån för
Stockholm, vore den bättre möjlighet till ekonomiskt utnyttjande av för flera
vattendomstolar gemensamma vattenrättsingenjörer, som Stockholmsförläggningen
ansetts erbjuda. Emellertid vore att märka, att arbetsbördan vid
Västerbygdens vattendomstol inom det vattenbyggnadstekniska området vore
av den omfattning, att det under alla förhållanden måste anses nödvändigt,
att den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören placerades å den ort,
där domstolen vöre förlagd. Länsstyrelsen ville till och med ifrågasätta, örn
icke domstolen för framtiden komme att giva full sysselsättning hela året åt
en särskild, endast för denna domstol avsedd vattenbyggnadsteknisk ingenjör.
Härmed borteliminerades givetvis beträffande denne ingenjör allt behov av
förläggning till Stockholm för underlättande av arbetsuppgifternas fullgörande.
Vid detta förhållande förmenade länsstyrelsen, att problemet förenklades
till att gälla endast den agrikulturtekniske ingenjören, beträffande vilken
svårighet ansetts föreligga att undgå verksamhetens uppdelning mellan
två eller flera vattendomstolar.
Innan länsstyrelsen närmare inginge på frågan om konsekvenserna av att
dylik delning av den agrikulturtekniske ingenjörens arbete alltjämt erfordrades,
ville länsstyrelsen fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som kunde
komma att få en viss betydelse för det föreliggande spörsmålet. Länsstyrelsen
syftade på att ett sakkunnigbetänkande med förslag till lagstiftning angående
grundvatten nyligen framlagts. Komme frågan örn grundvattentillgångarnas
tillgodogörande att avgöras enligt detta förslag, gåves därigenom nya
och omfattande uppgifter åt vattendomstolarna, uppgifter, som, såvitt länsstyrelsen
kunde finna, skulle väl lämpa sig att beredas just av de agrikulturtekniska
vattenrättsingenjörerna. Att grundvattenfrågorna skulle få en alldeles
särskild vikt i Göteborgs och Bohus län med dess rika samhällsbildning
och dess sparsamma tillgång på grundvatten, som gåve befintliga förekomster
ett ökat värde, vore självklart, och det mycket stora antal vattenlednings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
33
frågor, som redan nu vore aktuella inom länet, gåve fullgod anledning att
vänta, att vattendomstolen åtminstone i detta län skulle få en livlig sysselsättning
med dylika spörsmål. Samtidigt som detta förhållande redan i och
för sig kunde åberopas som ett ytterligare skäl för domstolens förläggning
till Göteborg, torde det giva stöd för antagandet, att genom grundvattenfrågornas
tillkomst den vid Västerbygdens vattendomstol anställde agrikulturtekniske
ingenjören skulle erhålla så ökade arbetsuppgifter inom denna domstols
område, att hans verksamhet där toge mer än hälften av hans arbetskraft
i anspråk och att alltså hans placering å samma domstols förläggningsort
vore fullt motiverad, även örn han alltjämt måste tjänstgöra också vid andra
vattendomstolar. Icke heller den agrikulturtekniske ingenjörens arbetsförhållanden
kunde under dessa förhållanden i och för sig åberopas som stöd
för att förläggningsorten borde vara Stockholm. Endast under förutsättning
att en avsevärd kostnadsbesparing vore att vinna genom att Västerbygdens
vattendomstol och båda dess ingenjörer förlädes till Stockholm, kunde ett
dylikt anordnande av förläggningen anses försvarbart.
Länsstyrelsen hade uttalat, att man för framtiden holde räkna med att
Västerbygdens vattendomstol mäste kunna disponera över den vattenbyggnadstekniske
ingenjörens arbetskraft helt och hållet och den agrikulturtekniske
ingenjörens arbetskraft till mer än hälften. Vore denna mening riktig,
kunde för domstolens del kostnadsfrågan uppläggas så, att man mot vartannat
vägde å ena sidan kostnaderna för domstolens resor från Göteborg till vederbörande
sammanträdesställen jämte kostnaderna för den agrikulturtekniske
ingenjörens resor för tjänstgöring vid annan eller andra vattendomstolar under
en kortare del av året och å den andra sidan kostnaderna för domstolens
resor från Stockholm till sammanträdesorterna, varjämte givetvis lokalkostnaderna
å den ena eller andra förläggningsorten borde beaktas.
Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma frågan, talade de siffror, som vattenrättsdomarcn
Thelin lämnat i sin promemoria, klart för att resekostnaderna
under här angivna förutsättningar bleve avsevärt billigare med Göteborg än
med Stockholm som förläggningsort för domstolen, i allt fall därest icke för
framtiden domstolens sammanträden komme att i motsats mot nu till mycket
väsentlig del hållas i de delar av domstolens verksamhetsområde, som hade
lika lätta och billiga eller lättare och billigare kommunikationer med Stockholm
än med Göteborg, med andra ord områdets längst åt nordost belägna
delar. Vattenrättsdomaren Thelin hade emellertid gjort gällande, att vattenrättsmålen
vid Västerbygdens vattendomstol komme att mer och mer till
sitt relativa antal ökas i domsområdets norra och nordöstra delar i jämförelse
med området i övrigt, något som skulle förskjuta resekostnadssiffrorna
till Stockholms förmån. Även örn länsstyrelsen icke ansåge sig kunna
bestrida möjligheten av denna uppfattnings riktighet, vågade länsstyrelsen
antaga, att en dylik förskjutning i frekvenshänseende av målen mellan domsområdets
olika delar icke rimligen kunde äga rum i så slör omfattning, att
icke ändå Göteborg bleve den fördelaktigare förläggningsorten för handläggningen
av det långt övervägande antalet mål. Härtill komme, att vattenrättsdomaren
säkerligen framställt sitt antagande utan kännedom örn att för
detta läns vidkommande en betydande ökning av vattenrättsmålen vore att
vänta åtminstone för ett ansenligt antal år framåt. Förutom vad som nämnts
beträffande grundvattenfrågor vore nämligen att märka, att under de närmaste
åren minst ett sextiotal fiskeliamnsfrågor torde komma att påkalla
vattendomstolens medverkan, samt att inom länet andra hamnföretag, brobyggnader
och farledsspörsmål till stort antal likaledes väntade på sin lösning.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr H3.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
När fråga varit om domstolens resekostnader, hade vattenrättsdomaren
vidare framhållit, att med hänsyn till tidsbesparing och för reseräkningarnas
nedbringande Västerbygdens vattendomstol i betydande utsträckning plägade
sammanföra ett flertal sammanträden å sinsemellan närbelägna platser
till samma resa från domstolens förläggningsort. Genom en dylik koncentration,
som vattenrättsdomaren ansett även för framtiden böra bliva det normala,
skulle enligt hans mening de företräden, Göteborg som förläggningsort
kunde äga framför Stockholm, minska i betydelse och Stockholm genom
sina förträffliga järnvägskommunikationer få rent av en fördelaktigare ställning.
Mot detta ville länsstyrelsen anföra, dels att Göteborgs järnvägskommunikationer
— även när det gällde nattågsf erbin delser och i fråga om anlitande
av statens järnvägar — ingalunda vore Stockholms underlägsna för
resor inom Västerbygdens vattendomstols område, utan tvärtom, med undantag
endast för områdets längst i nordost belägna delar, dels att en sådan koncentration
av målen till samma resa, som vattenrättsdomaren Thelin sålunda
förordade, ingalunda i och för sig vore önskvärd. En dylik anordning
medförde nämligen med nödvändighet, att vissa mål måste utan särskilda
skäl i övrigt vila i avbidan på att lämpligt antal ärenden, som berörde viss
trakt, hunnit samlas. Vattenmålens betydelse för de av dem berörda orternas
ekonomi och näringsförhållanden gjorde det särskilt önskvärt, att dylika
anledningar till målens fördröjande icke behövde förekomma. Att märka
vore då, att Göteborg vore så beläget, att en mycket ansenlig del av Västerbygdens
vattendomstols område kunde därifrån nås med ett par timmars
järnvägs- eller bilresa, vilket medgåve, att förrättning för visst måls handläggning
kunde ordnas så, att både resan till förrättningen och återresan till
förläggningsorten kunde äga rum på samma dag och utan att genom nattresor
eller eljest oskäligt trötta domstolens ledamöter. Alldeles särskilt gällde
detta de trakter av domstolens verksamhetsområde, där beredskapsarbeten
och andra företag till avhjälpande av arbetslöshet förekomme och där
alltså särskild skyndsamhet med ärendenas handläggning av sociala skäl vore
behövlig. Att resor från Stockholm till dessa förrättningsorter eller överhuvud
till orter inom domsområdet icke kunde anordnas på detta enkla och
bekväma sätt vore påtagligt.
Kommer så frågan örn domstolslokaler. I vad mån sådana utan större
kostnad för statsverket stöde till buds i Stockholm, undandroge sig länsstyrelsens
bedömande. Däremot ville länsstyrelsen framhålla, att lokalfrågan
icke för Göteborgs vidkommande beredde några svårigheter. Skulle det visa
sig, att närmast ifrågasatt lokal — en av våningarna i riksbankshuset i Göteborg
— med större fördel kunde utnyttjas för annat ändamål än till lokal
för Västerbygdens vattendomstol, funnes en annan möjlighet till lokalfrågans
lösning, som länsstyrelsen för sin del ville särskilt fästa uppmärksamheten
på. Länsstyrelsen syftade på domstolens inrymmande i den nya byggnad
för tillgodoseende av länsstyrelsens eget ökade utrymmesbehov och av
lokalbehovet för vissa länsstyrelsen närstående institutioner, för vilken tomtfrågan
nyligen i annat sammanhang förelagts Kungl. Maj:t. Placerades vattendomstolen
i denna länsstyrelsens annexbyggnad, skulle måhända vissa
fördelar vara att vinna genom att i samma byggnad andra tekniskt sakkunniga
vore förlagda, i första hand länets vägingenjör och länsarkitekt.
I anledning av länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län yttrande har vattenrättsdomaren
Thelin inkommit med erinringar i en den 14
januari 1938 dagtecknad promemoria. I promemorian framhålles till en början
gent emot länsstyrelsens förmodan om icke Västerbygdens vattendomstol
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
för framtiden konnne att giva full sysselsättning åt en enbart för denna vattendomstol
avsedd vattenbyggnadsteknisk ingenjör, att antalet till vattendomstolen
under år 1937 inkomna mål uppgått till 103 eller sålunda till ett lägre
antal än under vart och ett av de fyra närmast föregående åren samt att detta
förhållande torde få anses i viss mån bekräfta riktigheten av vattendomstolens
uttalande rörande den sannolika framtida omfattningen av de på den vattenbyggnadstekniske
ingenjören ankommande arbetsuppgifterna.
Beträffande betydelsen av en blivande lagstiftning örn grundvatten m. m.
för spörsmålet örn de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörernas arbetsförhållanden
anföres i promemorian följande:
I denna fråga finge först erinras, att det föreliggande lagförslaget begränsade
vattendomstolarnas befattning med grundvattenfrågor till att huvudsakligast
gälla sådana företag, som vore av större betydelse för grundvattenförhållandena,
medan däremot företagen av mindre räckvidd vore avsedda att
överlämnas till de allmänna domstolarnas behandling. Vidare finge framhållas,
att inom vattendomstolarna med deras nuvarande sammansättning icke
funnes företrädd någon specialsakkunskap på ifrågavarande område, samt
att det enligt motiven till lagförslaget vöre tänkt att denna brist skulle åtminstone
tillsvidare avhjälpas genom tillkallande av särskilda sakkunniga, vilka
emellertid icke skulle ingå såsom ledamöter av vattendomstolarna. Arbetet
med granskningen och beredandet av målen om grundvatten bomme naturligtvis
såvitt den tekniska sidan anginge att i allt väsentligt uppdragas åt dessa
sakkunniga. Tillgången på grundvatten vore, såsom länsstyrelsen framhållit,
i Göteborgs och Bohus län sparsam. Men även inom övriga delar av
Västerbygdens vattendomstols verksamhetsområde vöre grundvattentillgångarna
tämligen sparsamt förekommande och i regel av ringa mäktighet. Samhällen
och andra orter med sammanträngd bebyggelse inom nämnda område
torde därför framdeles som hittills bliva för sin vattenförsörjning hänvisade
främst till ytvattenförekomsterna. Av de i länsstyrelsens utlåtande omnämnda,
nu aktuella vattenledningsfrågorna torde också de allra flesta avse utnyttjande
av ytvatten.
I anseende till nu anmärkta förhållanden kunde Thelin icke finna annat,
än att en lagstiftning rörande grundvatten i enlighet med omförmälda förslag
icke komme att medföra vare sig för vattendomstolen såsom sådan eller för
dess enskilda, tekniskt utbildade ledamöter annat än en högst oväsentlig ökning
i arbetsuppgifterna.
I promemorian anföres vidare — under erinran örn att Thelin i sin framställning
örn vattendomstolens förflyttning till Stockholm uttalat, att det med
fog kunde antagas att målen från domsområdets norra och nordöstra delar
komme att öka i antal, men att däremot målens antal från områdets övriga
delar komme att minska, samt att länsstyrelsen häremot gjort gällande, att
för Göteborgs och Bohus läns vidkommande en betydande ökning av vattenmålen
vore att emotse åtminstone för ett ansenligt antal år framåt — att vad
länsstyrelsen i sistnämnda hänseende anfört icke rubbat Tholins uppfattning
örn den sannolika framtida fördelningen av målen från domsområdets olika
delar. Härom anföres närmare:
De omständigheter länsstyrelsen åberopat till stöd för riktigheten av sin
uppfattning torde till huvudsaklig del vara grundade på en inom länet företagen
inventering av företag, som kunde tänkas ifrågakomma såsom objekt
36
Kungl. Mcij:ts proposition nr 143.
för beredskaps- eller andra dylika arbeten till avhjälpande av en redan förefintlig
eller framdeles uppkommande arbetslöshet. Vad först anginge de i
utlåtandet omnämnda brobyggnadsföretagen finge anmärkas, att antalet mål
rörande dylika företag från Göteborgs och Bohus län under femårsperioden
1933—1937 uppgått till 64, samt att i de vägföretag, som funnes upptagna i
den för länet nu gällande flerårsplanen, avseende perioden 1937—1940, inginge
brobyggnader till ett antal av 14. För länets vidkommande torde således
för de kommande åren vara att emotse en väsentlig minskning i antalet
mål rörande företag av ifrågavarande art. Beträffande övriga i länsstyrelsens
utlåtande omnämnda företag, som skulle kunna väntas under de närmaste
åren medföra en ökning av antalet mål från detta län, hade arbetschefen för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byggnadskontor för västra distriktets hamnarbeten
meddelat, att å byggnadskontoret färdigställts förslag rörande 12 företag
örn inrättande av fiskehamnar, att av dessa företag, vilka beräknats draga
en kostnad av tillhopa cirka 2 miljoner kronor, 10 torde vara av beskaffenhet
att påfordra vattendomstolens tillstånd för deras genomförande, att å
byggnadskontoret för närvarande påginge utredning rörande ytterligare 13
dylika företag, vilka kostnadsberäknats till ungefär 1.7 miljoner kronor och
av vilka 11 torde komma att påfordra vattendomstolens medverkan, att den
ovan omförmälda inventeringen upptoge dels 55 företag, som avsåge inrättande
eller förbättrande av fiskehamnar, dels ock 18 företag, som avsåge inrättande
av farleder, att av sistnämnda 73 företag ett fyrtiotal torde komma att
kräva vattendomstolens medverkan, samt att dessa 73 företag beräknats draga
en sammanlagd kostnad av cirka 11.5 miljoner kronor.
Även om det finge förutsättas, att samtliga de ifrågavarande företagen vore
av beskaffenhet att av skilda orsaker böra komma till utförande, så syntes det
likväl med hänsyn till det tämligen outredda skick, vari frågan om flertalet
av företagen alltjämt befunne sig, ävensom till de betydande kostnader med
bidrag av allmänna medel till väsentliga belopp, som företagens genomförande
torde komma att kräva, vara föga sannolikt, att ens flertalet av företagen kunde
väntas komma till utförande under de närmaste åren. Mest antagligt vore
väl att företagen, i den mån de överhuvud taget ansåges böra bliva genomförda,
komme att utföras successivt och under en lång följd av år. I varje fall
torde företagen icke kunna väntas bliva genomförda under en så kort tidrymd
under den närmaste framtiden, att den ökning i antalet mål från Göteborgs
och Bohus län, som företagen skulle kunna medföra, uppvägde den betydande
minskning i antalet mål om brobyggnader från samma län, som enligt vad
ovan anmärkts vore att emotse inom samma tid. Till jämförelse finge erinras,
att under den senaste femårsperioden med dess synnerligen stora arbetslöshet
inom länet antalet mål rörande hamn- och farledsanläggningar uppgått
till 13. Vidare finge erinras att målen rörande företag av ifrågavarande
art i regel tillhörde den grupp av mål, som vållade vattendomstolen det minsta
arbetet.
Gentemot länsstyrelsens uttalanden i fråga om domstolens resekostnader
anmärkes i promemorian följande:
Förfaringssättet att till en och samma resa sammanföra handläggning av
flera mål vore förestavat av domstolens strävanden att inbespara tid och
därigenom i möjligaste mån befrämja målens skyndsamma behandling och
avgörande samt att icke tillskynda vare sig statsverket eller de enskilda
parterna några onödiga utgifter. Den ifrågavarande koncentrationen av
handläggningen hade också visat sig vara väl ägnad att befrämja nämnda
syften, och densamma utgjorde en bestämd förutsättning för ett ratio
-
37
Kunni. Maj:ts proposition nr 143.
nellt ordnande av vattendomstolens hela verksamhet. Det syntes i detta
sammanhang böra framhållas, att det kritiserde förfaringssättet tillämpades
icke blott vid Västerbygdens vattendomstol utan också vid de övriga vattendomstolarna,
samt att den nuvarande organisationen av österbygdens,
Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar och den sistnämnda domstolens
förläggning utanför Stockholm i viss mån uteslöte möjligheten av
ett annat förfaringssätt. Även om Västerbygdens vattendomstol förlädes till
Göteborg och samtidigt därmed tilldelades egna ^ vattenrättsingenjörer, så
skulle på grund av förhållandenas egen natur en sådan form för domstolens
verksamhet, som länsstyrelsen syntes vilja förorda, nämligen att till handläggning
vid sammanträde med domstolen upptaga ett mål så snart den förberedande
skriftväxlingen i detsamma blivit avslutad, likväl icke låta sig genomföras
i någon större omfattning, och det torde härutinnan vara tillfyllest
att erinra därom, att de flesta vattenmålen vore av beskaffenhet att kräva
handläggning vid syn på platsen, samt att den tid av året, som medgåve
eller lämpade sig för syn å marken, vore förhållandevis begränsad. — Beträffande
sådana mål, som av sociala skäl finge anses vara i behov av alldeles
särskilt skyndsam behandling, förtjänade framhållas, att i fråga om dessa
mål, vilka till huvudsaklig del torde angå företag örn inrättande, utvidgande
eller förbättrande av allmänna farleder, hamnar och flottleder, vattenrättsdomaren
enligt 11 kapitlet 46 § vattenlagen ägde rätt att, där sökanden anhölle
därom, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder, samt
att vattenrättsdomarens beslut härutinnan lände till efterrättelse utan hinder
av anförda besvär, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda
förordnade.
Sammanfattningsvis uttalas till sist i promemorian, att det tyvärr vore obestridligt,
att målen vid Västerbygdens vattendomstol icke alltid kunnat beredas
det snabba avgörande, som målens vikt och betydelse krävde. Orsakerna
härtill vore emellertid icke att söka i några brister i domstolens arbetsmetoder,
men i de omständigheter, som funnes angivna i vattenrättsdomarens
framställning av den 16 januari 1937 och som alla hade sin yttersta
grund i domstolens förläggning utanför Stockholm. Ville man undkomma
de olägenheter, som följde av denna förläggning, utan att samtidigt genomföra
en, såvitt nu kunde bedömas, i och för sig obehövlig utvidgning av vattendomstolarnas
organisation, så torde annan utväg icke stå till buds än den
av vattenrättsdomaren tidigare anvisade, nämligen att förflytta Västerbygdens
vattendomstol till Stockholm.
I fråga om arbetsbördan vid österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
under åren 1919—1937 hava införskaffats liknande uppgifter som
dem vilka tidigare för åren 1919—1936 lämnats beträffande Västerbygdens
vattendomstol, varjämte sistnämnda uppgifter kompletterats till att omfatta
jämväl år 1937. De sålunda lämnade uppgifterna torde såsom särskilda
bilagor (bil. A, B och C) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
I ärendet bar från olika båll framhållits vikten därav alt domstolarna, medDepartementshänsyn
till det allmännas och de rättssökandes intressen, äro förlagda inom cAe/en''
sina respektive domsområden samt att avsteg från denna grundsats icke bör
ske, med mindre särskilt kraftiga praktiska skäl tala för en förläggning
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
utom verksamhetsområdet. Emellertid har ock uttalats att för vattendomstolarnas
del, med hänsyn till det sätt varpå vattenmålens handläggning anordnats,
den angivna grundsatsen ej har fullt samma betydelse som för övriga
underdomstolar. I sådant hänseende är att uppmärksamma föreskriften i
11 kap. 50 § vattenlagen att för prövning av ansökningsmål — de vid vattendomstolarna
betydelsefullaste och talrikaste målen — vattendomstol har att
sammanträda till syn på stället eller, där målet kan prövas utan syn, å annan
plats som är för parterna välbelägen. Denna bestämmelse, vilken jämlikt
föreskrifter i 81 och 92 §§ vattenlagen skall i huvudsak iakttagas jämväl
vid handläggningen av stämningsmål samt besvärs- och underställningsmål,
medför, att vid huvudförhandlingen i vattenmål det i regel blir vattendomstolen
som beger sig till parterna och icke tvärtom.
När vattendomstolarna år 1919 inrättades, förlädes allenast en av vattendomstolarna,
Söderbygdens vattendomstol, utom sitt område, nämligen till
Stockholm. År 1932 beslöto emellertid statsmakterna ytterligare ett avsteg
från omförmälda grundsats för domstolarnas förläggning, i det att riksdagen
då biföll Kungl. Maj:ts förslag om ändrad organisation av vattendomstolarna,
innebärande bland annat att kansliet för Västerbygdens vattendomstol
skulle flyttas från Vänersborg till Stockholm, där — förutom
Söderbygdens vattendomstols kansli — jämväl Österbygdens vattendomstols
kansli är beläget. Orsaken till att 1932 års organisationsplan upptog en centralisering
till en och samma ort av kanslierna för nämnda tre för mellersta
och södra Sverige avsedda vattendomstolar var, som i ärendet redan framhållits,
allenast den att den vid samma domstolar då föreliggande och för framtiden
beräknade arbetsmängden icke med säkerhet ansågs kunna bereda full
sysselsättning åt flera än fyra heltidsanställda vattenrättsingenjörer. Då vattenrättsingenjörerna
i egenskap av domare borde göras till ordinarie tjänstemän,
men man icke kunde anställa flera dylika befattningshavare än som motsvarade
behovet, samt en fördelning av tjänstgöringen på olika, till skilda
orter förlagda domstolar ansågs medföra svårigheter, vilka vid en gemensam
förläggning kunde undvikas, föreslogs en dylik central förläggning av de tre
nämnda vattendomstolarnas kanslier. Med genomförande av den beslutade
flyttningen av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm har emellertid,
i enlighet med uttalanden av dåvarande departementschefen vid frågans behandling
inför kamrarna vid 1932 års riksdag, hittills fått anstå i avbidan
pa slutförandet vid domstolen av målet örn sjön Vänerns reglering samt
erfarenhet under tiden rörande verkningarna för domstolsarbetet, särskilt
ingenjörernas medverkan däri, av den splittrade förläggningen.
Rörande erfarenheterna i sistnämnda hänseenden under de fem år, som
numera förflutit efter det omorganisationen av vattendomstolarna trädde i
kraft, tillåter jag mig hänvisa till vad vattenrättsdomaren Thelin och Västerbygdens
vattendomstol ävensom vattenrättsdomaren Hamilton därom anfört
i sina i detta ärende avgivna, av mig förut återgivna framställningar och
yttranden. Härav torde framgå att olägenheterna för arbetet vid förenämnda
vattendomstolar av anordningen med gemensamma vattenrättsingenjörer
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
39
men förläggning till skilda orter visserligen visat sig avsevärda. Enligt min
mening kunna de dock icke anses vara av den svårhetsgrad, att den lokala
förläggningen av Västerbygdens vattendomstol — vilken med hänsyn till de
obestridliga fördelar som äro förknippade med en domstols förläggning inom
sitt område är önskvärd — bör upphöra.
I detta sammanhang bör ock beaktas att, enligt vad föreliggande uppgifter
angående antalet mål vid Västerbygdens, Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar utvisa, dessa domstolars arbetsbörda numera nått den omfattning
att en förstärkning av de tekniska arbetskrafterna vid domstolarna
synes erforderlig, örn målens handläggning och avgörande inom skälig tid
skall med säkerhet kunna påräknas. Redan i det år 1931 i ämnet avgivna sakkunnigbetänkandet
beräknades, med ledning av den då föreliggande arbetsbördan,
för de tre sydliga vattendomstolarna fem vattenrättsingenjörer vara erforderliga,
därav tre vattenbyggnadstekniska och två agrikulturtekniska ingenjörer,
men blev antalet i Kungl. Maj :ts proposition nedsatt till två ingenjörer av
vartdera slaget. Sedan år 1930, det sista år för vilket statistiska uppgifter örn
arbetsmängden förelåg vid tiden för avgivandet av 1932 års proposition, har
antalet till de tre sydliga vattendomstolarna inkomna målen starkt stegrats.
Medan sålunda under år 1930 upptagits till behandling, vid Österbygdens
vattendomstol 62 mål, vid Söderbygdens vattendomstol 58 mål och vid
Västerbygdens vattendomstol 54 mål, utgjorde motsvarande antal under år
1937 respektive 92, 79 och 103 mål. Utvecklingen i förevarande hänseende
belyses närmare i de förut omförmälda statistiska bilagorna, till vilka jag
hänvisar. I fråga örn Österbygdens vattendomstol låter sig ökningen till en
del förklaras därigenom att domstolens verksamhetsområde undergått en
viss förstoring, men ej så beträffande de båda övriga domstolarna, vilkas
domsområden förblivit, Söderbygdens i stort sett och Västerbygdens helt,
orubbade. Den sålunda ökade tillströmningen av mål avspeglar sig även i
en på det hela taget stigande arbetsbalans vid dessa domstolar. Antalet balanserade
mål har sålunda stigit vid Österbygdens vattendomstol från 52
vid utgången av år 1930 till 74 vid utgången av år 1937 och vid Söderbygdens
vattendomstol från 33 till 67 vid utgången av nämnda år, medan den redan
år 1930 synnerligen höga arbetsbalansen vid Västerbygdens vattendomstol,
eller 95 mål, företett en obetydlig nedgång till 89 mål vid slutet av år 1937.
De nu anförda siffrorna synas mig giva vid handen, att kunde redan år
1932 på sakkunnigt håll behovet uppskattas till fem vattenrättsingenjörer
för ifrågavarande tre vattendomstolar, så kan man med så mycket större
fog göra det i närvarande stund. I ärendet föreligga också från skilda håll
uttalanden i denna riktning. Tveksamhet råder endast därom huruvida ifrågavarande
behov kommer att visa sig beständigt. I fråga om arten av den
ingenjörsförstärkning, som sålunda får anses erforderlig, råder samstämmig
uppfattning därom att denna ur arbetsbördans synpunkt erfordras endast på
det vattenbyggnadstekniska området. På det agrikulturtekniska området
däremot motiverar arbetsmängden i och för sig icke för närvarande anställande
av någon ytterligare vattenrättsingenjör. Möjligen kan en blivande
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
lagstiftning angående tillgodogörande av grundvattenförekomster m. m. framdeles
medföra behov härav.
Därest, såsom jag vill förorda, ytterligare en vattenbyggnadsteknisk ingenjörsbefattning
inrättas vid Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar, så hava därmed enligt min mening skälen för en central förläggning
jämväl av sistnämnda domstols kansli ytterligare försvagats. Det förefaller
mig nämligen, som örn med tillgång för sagda domstolar till tre vattenbyggnadstekniska
ingenjörer — därvid dessas tjänstgöring bör kunna ordnas
så att Västerbygdens vattendomstol får sin vid domstolen nu stationerade
ingenjör helt eller åtminstone i det väsentliga för sig själv — olägenheterna
för domstolsarbetet av en fortsatt lokal förläggning av domstolen böra bliva
i hög grad minskade. Jag förbiser härvid icke de svårigheter som alltjämt
komma att förefinnas i fråga om ett rationellt utnyttjande av de agrikulturtekniska
ingenjörernas arbetskraft, men jag anser att för närvarande andra
åtgärder till bemästrande av dessa svårigheter icke böra ifrågakomma än att
de agrikulturtekniska ingenjörerna i mån av verkligt behov beredas ledighet
från handläggningen av visst eller vissa mål med särskilda vikarier i sådant
avseende. Den av advokatavdelningen i Göteborg framkastade utvägen att
såsom bisyssla inrätta en agrikulturteknisk ingenjörsbefattning anser jag icke
böra ifrågakomma. Detta skulle nämligen innebära en återgång till det tidigare
praktiserade, men år 1932 med hänsyn till erfarenheterna därav utdömda
systemet med icke heltidsanställda vattenrättsingenjörer.
På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att från och med nästa
budgetår ytterligare en vattenrättsingenjörsbefattning, med sakkunskap särskilt
i fråga örn byggande i vatten, inrättas för Österbygdens, Söderbygdens
och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt. Denna befattning synes med
hänsyn till ovissheten om utvecklingen av arbetsbördan vid dessa vattendomstolar
böra uppföras å extra stat.
Det är min avsikt att sedermera föreslå Kungl. Majit att Västerbygdens
vattendomstol bibehålies vid förläggning inom sitt domsområde. I detta
sammanhang får jag även framhålla, att vid den föreslagna nyanställningen
av en vattenrättsingenjör jämte en lokal förläggning av domstolens kansli
uppkomma vissa besparingar för statsverket i form av minskade reseersättningar
till domstolens ledamöter samt minskade utgifter i anledning av vattenrättsingenjörernas
kanslitjänstgöring, vilka besparingar i viss mån komma
att uppväga merutgifterna för den nye vattenrättsingenjören.
I fråga om den ort, där domstolens kansli i händelse av lokal förläggning bör
placeras, föreligga i ärendet tre olika förslag. Ett av dessa förordar bibehållandet
av nuvarande förläggningsort Vänersborg, ett annat kansliets förflyttning
till Göteborg, ett tredje dess förläggning till Karlstad. Av dessa orter
anser jag, på skäl som av advokatsamfundets västra avdelning samt av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län utförligt angivits, Göteborg vara att
obetingat föredraga. Av vattendomstolens yttrande i ärendet framgår för
övrigt att jämväl enligt domstolens uppfattning Göteborg är den lämpligaste
kansliorten vid lokal förläggning. Flyttningen synes kunna vara genomförd
senast till den 1 oktober 1938.
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
41
Jag övergår härefter till att behandla den inverkan, som en förstärkning av
arbetskrafterna med en vattenrättsingenjör å extra stat och en förläggning
av Västerbygdens vattendomstols kansli till Göteborg kommer att få på personalförteckningen
och avlöningsstaten för vattendomstolarna samt anslagsbehovet
under budgetåret 1938/1939.
Vad därvid först beträffar personalförteckningen bör densamma
under rubriken »Tjänsteman å extra stat» utökas med en befattning såsom
vattenrättsingenjör i lönegraden B 30.
I fråga örn avlöningsstaten tillkommer en ny anslagspost avseende avlöning
till tjänsteman å extra stat. Denna post torde, enligt sedvanliga
beräkningsgrunder och efter frånräknande av avdrag till egen- och familjepensionering,
böra upptagas till ett belopp av 11,460 — 420 — 411 =
10,629 eller i avrundat tal 10,600 kronor, vilket belopp motsvarar högsta avlöningen
å G-ort till en befattningshavare å extra stat i lönegraden B 30.
Beträffande de nu befintliga anslagsposterna i avlöningsstaten är att märka
följande. Posten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat bör ökas från nuvarande belopp av 131,700 kronor med 1,900 kronor
till 133,600 kronor på den grund att Göteborg hänföres till G-ort, medan
Vänersborg tillhör D-ort. Av enahanda anledning bör en höjning med 1,300
kronor företagas i delposten grundavlöningar m. m. under anslagsposten
till avlöningar till icke-ordinarie personal, vilken delpost härefter
skulle utföras med (67,700 + 1,200 =) 68,900 kronor, övriga anslagsposter
i avlöningsstaten, eller posterna å 9,000 kronor till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit, å 3,200 kronor till avlöningsförhöjningar
m. m. och å 9,500 kronor till särskilda löneförmåner till ordinarie och
icke-ordinarie tjänstemän, torde kunna bibehållas vid de för närvarande utgående
beloppen. Slutresultatet skulle alltså bliva att ifrågavarande anslag
bör upptagas med (133,600 + 10,600 + 9,000 + 68,900 + 3,200 + 9,500 =)
234,800 kronor.
Under hänvisning till vad jag i det föregående anfört får jag alltså hemställa,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna följande personalförteckning för vattendom
stolarna:
Personalförteckning.
Befattning
Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
4 vattenrättsdomare . .
6 vattenrättsingenjörer
4 kontorsbiträden
A 2
B 30
B 4;
Tjänsteman å extra stat.
1 vattenrättsingenjör .....................
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 143.
B 30;
4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
dels fastställa följande avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/1939:
ÅTlöningsstat.
1.
2.
3.
4.
5.
Avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis ....................
Avlöning till tjänsteman å extra stat, förslagsvis
..........................
Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis ..
Avlöningar till icke-ordinarie personal:
a) Grundavlöningar
m. m.............kronor 68,900
b) Avlöningsförhöjnin
gar
m. m., förslagsvis » 3,200
Särskilda löneförmåner till ordinarie och
icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis..
kronor 133,600
» 10,600
> 9,000
» 72,100
» 9,500
Summa kronor 234,800;
dels ock till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret
1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av____kronor 234,800.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Kungl. Maj:ts proposition nr 143-
43
Bil. A.
Till Västerbygdens vattendomstol inkomna mål.
År |
Avskrivna mål |
A |
n s |
b |
n i |
n g s m |
å 1 |
Stämningsmål |
Besvärs- o. |
Summa till handläggning upptagna mål |
|||||||
ang. kraftanläggn., dämnings- rätt, avledning av vatten e. d. |
ang. vattenreglering |
ang. brobyggnad |
äng. fyllning i vatten för an-läggning av kaj e. d. |
äng. allmän farled |
äng. flottledsbyggnader och |
äng. flottningstid, distriktsind. |
äng. befrielse från skyldighet att |
ang. jämkning i best. rör. ut-förande av torrläggn.-företag |
ang. anstånd med fullbordande |
äng. annat |
rör. inrättande eller utvidgning |
rör. torrläggn.-företag |
»1 O: £ O E CD D- Ö X O: •1 c ET oa |
||||
1919 .................. |
i |
10 |
5 |
_ |
2 |
1 |
_ |
18 |
|||||||||
1920 .................. |
4 |
11 |
4 |
1 |
— |
— |
1 |
— |
— |
— |
— |
1 |
3 |
—- |
— |
- |
21 |
1921 .................. |
4 |
10 |
3 |
1 |
— |
— |
— |
2 |
— |
— |
1 |
1 |
5 |
6 |
— |
— |
29 |
1922 .................. |
2 |
8 |
4 |
6 |
— |
i |
— |
2 |
— |
— |
3 |
40 |
6 |
— |
14 |
— |
84 |
1923 .................. |
5 |
5 |
2 |
1 |
— |
— |
1 |
1 |
— |
2 |
4 |
2 |
9 |
1 |
7 |
— |
35 |
1924 .................. |
3 |
14 |
4 |
6 |
— |
— |
2 |
4 |
— |
— |
3 |
1 |
5 |
— |
8 |
— |
47 |
1925 .................. |
2 |
9 |
1 |
4 |
— |
— |
1 |
20 |
2 |
3 |
2 |
— |
12 |
2 |
7 |
— |
63 |
1926 .................. |
4 |
9 |
1 |
3 |
— |
i |
— |
2 |
— |
— |
2 |
— |
5 |
— |
4 |
— |
27 |
1927 .................. |
5 |
11 |
— |
4 |
— |
— |
2 |
2 |
1 |
1 |
6 |
1 |
11 |
2 |
11 |
— |
52 |
1928 .................. |
5 |
14 |
3 |
6 |
— |
— |
1 |
2 |
2 |
3 |
12 |
2 |
8 |
— |
16 |
— |
69 |
1929 .................. |
4 |
8 |
— |
8 |
— |
4 |
1 |
— |
— |
1 |
1 |
— |
13 |
— |
17 |
— |
53 |
1930 .................. |
3 |
9 |
2 |
13 |
— |
7 |
3 |
1 |
— |
2 |
1 |
— |
5 |
1 |
9 |
i |
54 |
Summa 1919—1930 |
118 |
29 |
63 |
— |
13 |
12 |
36 |
6 |
12 |
36 |
60 |
83 |
12 |
93 |
i |
662 |
|
1931 .................. |
2 |
8 |
2 |
20 |
1 |
2 |
1 |
3 |
1 |
— |
— |
2 |
5 |
1 |
14 |
— |
60 |
1932 .................. |
4 |
13 |
4 |
30 |
3 |
— |
3 |
3 |
1 |
2 |
2 |
— |
5 |
— |
6 |
— |
72 |
1933 .................. |
9 |
9 |
2 |
39 |
2 |
5 |
2 |
1 |
1 |
2 |
4 |
3 |
7 |
— |
25 |
— |
102 |
1934 .................. |
1 |
15 |
7 |
50 |
1 |
1 |
1 |
1 |
— |
1 |
2 |
4 |
7 |
— |
21 |
i |
112 |
1935 .................. |
3 |
14 |
6 |
40 |
3 |
5 |
4 |
5 |
1 |
1 |
6 |
2 |
6 |
3 |
14 |
— |
110 |
1936 .................. |
2 |
14 |
6 |
59 |
5 |
1 |
— |
1 |
1 |
4 |
8 |
5 |
6 |
2 |
18 |
— |
130 |
1937 .................. |
2 |
19 |
4 |
30 |
4 |
3 |
2 |
1 |
1 |
4 |
5 |
8 |
9 |
1 |
11 |
i |
103 |
Summa 1931—1937 |
92 |
31 |
268 |
19 |
17 |
13 |
16 |
6 |
14 |
27 |
24 |
46 |
7 |
109 |
2 |
689 |
|
Summa 1919— 1937 |
210 |
00 |
321 |
19 |
30 |
25 |
51 |
11 |
26 |
62 |
74128 19 |
202 |
3 |
1,241 |
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 143-
Bil. B.
Till Österbygdens vattendomstol inkomna mål.
Avskrivna mal |
A |
n s |
ö |
c n |
n g |
s m |
å 1 |
Stämningsmål |
Besvärs- o. |
Summa till handläggning upptagna mål |
|||||||
År |
ang. kraftanläggn., dämnings-rätt, avledning av vatten e. d. |
äng. vatten reglering |
ang. brobyggnad |
äng. fyllning i vatten för an-läggning av kaj e. d. |
ang. allmän farled |
äng. flottledsbyggnader och |
ang. flottningstid, distriktsind. |
äng. befrielse från skyldighet att |
äng. jämkning i best. rör. ut-förande av torrläggn.-företag |
ang. anstånd med fullbordande |
ang. annat |
rör. inrättande eller utvidgning |
rör. torrläggn.-företag |
rör. kloakledn.-företag |
|||
1919 .................. |
2 |
12 |
2 |
5 |
2 |
21 |
|||||||||||
1920 .................. |
3 |
12 |
— |
1 |
— |
— |
2 |
— |
— |
— |
1 |
— |
6 |
_ |
_ |
_ |
22 |
1921 .................. |
4 |
7 |
2 |
2 |
— |
2 |
2 |
9 |
— |
— |
— |
4 |
4 |
2 |
1 |
— |
35 |
1922 .................. |
10 |
10 |
3 |
— |
— |
— |
— |
2 |
— |
7 |
3 |
4 |
5 |
1 |
7 |
— |
42 |
1923 .................. |
7 |
10 |
— |
3 |
1 |
1 |
5 |
7 |
— |
— |
1 |
— |
8 |
1 |
14 |
— |
51 |
1924 .................. |
6 |
10 |
3 |
6 |
— |
1 |
3 |
2 |
3 |
— |
2 |
— |
5 |
2 |
18 |
1 |
56 |
1925 .................. |
— |
10 |
2 |
9 |
4 |
— |
4 |
4 |
— |
4 |
7 |
1 |
4 |
3 |
14 |
— |
66 |
1926 .................. |
1 |
9 |
1 |
8 |
6 |
1 |
1 |
3 |
— |
1 |
4 |
1 |
2 |
1 |
15 |
— |
53 |
1927 .................. |
3 |
7 |
4 |
12 |
2 |
3 |
1 |
1 |
3 |
1 |
3 |
— |
4 |
— |
14 |
— |
55 |
1928 .................. |
4 |
9 |
1 |
10 |
1 |
2 |
2 |
— |
— |
— |
4 |
1 |
2 |
_ |
8 |
— |
40 |
1929 .................. |
— |
12 |
— |
16 |
6 |
1 |
3 |
— |
1 |
1 |
7 |
2 |
8 |
1 |
24 |
— |
82 |
1930 .................. |
— |
6 |
— |
12 |
6 |
3 |
4 |
1 |
4 |
— |
— |
3 |
3 |
1 |
17 |
2 |
62 |
Summa 1919—1930 |
114 |
18 |
79 |
26 |
14 |
27 |
29 |
11 |
14 |
32 |
21 |
63 |
12 |
132 |
3 |
586 |
|
1931 .................. |
6 |
12 |
6 |
18 |
3 |
— |
2 |
— |
— |
2 |
3 |
2 |
4 |
3 |
16 |
_ |
71 |
1932 .................. |
3 |
9 |
6 |
19 |
6 |
4 |
— |
1 |
— |
3 |
— |
2 |
4 |
— |
31 |
1 |
86 |
1933 .................. |
3 |
12 |
— |
20 |
4 |
1 |
5 |
1 |
1 |
1 |
15 |
1 |
5 |
— |
18 |
1 |
85 |
1934 .................. |
15 |
5 |
23 |
5 |
— |
4 |
2 |
— |
2 |
1 |
2 |
4 |
1 |
9 |
— |
73 |
|
1935 .................. |
8 |
6 |
— |
32 |
— |
— |
4 |
1 |
1 |
2 |
2 |
— |
— |
— |
13 |
_ |
61 |
1936 .................. |
10 |
5 |
23 |
7 |
2 |
— |
3 |
— |
2 |
3 |
— |
3 |
— |
11 |
_ |
69 |
|
1937 .................. |
4 |
6 |
2 |
26 |
2 |
4 |
5 |
5 |
1 |
1 |
3 |
13 |
6 |
— |
18 |
— |
92 |
Summa 1931—1937 |
70 |
24 |
161 |
27 |
11 |
20 |
13 |
3 |
13 |
27 |
20 |
26 |
4 |
116 |
2 |
537 |
|
Summa 1919—1937 |
184 |
42 |
240 |
53 |
25 |
47 |
42 |
14 |
27 |
59 |
41 |
79 |
16 |
248 |
5 |
1,122 |
Kungl Maj:ts proposition nr 143
45
Bil. C.
Till Söderbygdens vattendomstol inkomna mål.
År |
Avskrivna mål |
A |
n s c |
k |
n i |
n g |
s m |
å 1 |
Stämningsmål |
besvärs- o. |
Summa till handläggning upptagna mål |
||||||
ang. kraftanläggn., dämnings- rätt, avledning av vatten e. d. |
ane. vatten reglering |
ang. brobyggnad |
äng. fyllning i vatten för |
ane. allmän farled |
äng. flottledsbyggnader och |
ang. flottningstid, distriktsind. |
äng. befrielse från skyldighet att anordna laxtrappa, ålledare e. d. |
äng. jämkning i best. rör. ut-förande av torrläggn.-företag'' |
äng. anstånd med fullbordande |
ane. annat |
rör. inrättande eller utvidgning |
rör. torrläggn.-företag |
rör. kloakledn.-företag |
||||
1919 .................. |
5 |
22 |
5 |
_ |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
4 |
— |
— |
- |
31 |
|||
1920 .................. |
5 |
15 |
3 |
3 |
27 |
||||||||||||
1921 .................. |
6 |
13 |
4 |
1 |
— |
— |
— |
2 |
— |
— |
4 |
2 |
5 |
— |
7 |
— |
38 |
1922 .................. |
7 |
15 |
1 |
1 |
— |
— |
— |
— |
1 |
— |
2 |
2 |
3 |
— |
8 |
— |
33 |
1923 .................. |
9 |
22 |
5 |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
1 |
2 |
1 |
9 |
— |
27 |
— |
69 |
1924 .................. |
8 |
8 |
3 |
2 |
— |
i |
— |
— |
— |
2 |
3 |
— |
7 |
— |
12 |
— |
38 |
1925 .................. |
2 |
15 |
3 |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
3 |
11 |
1 |
20 |
— |
58 |
|
1926 .................. |
7 |
18 |
3 |
4 |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
7 |
— |
6 |
1 |
17 |
i |
57 |
1927 .................. |
6 |
12 |
2 |
3 |
3 |
— |
— |
— |
1 |
2 |
8 1 |
4 |
— |
21 |
— |
57 |
|
1928 .................. |
7 |
23 |
2 |
4 |
1 |
2 |
— |
— |
— |
1 |
9 |
3 |
10 |
22 |
i |
78 |
|
1929 .................. |
7 |
11 — |
6 |
3 |
3 |
— |
— |
— |
3 |
n — |
4 |
29 |
— |
70 |
|||
1930 .................. |
4 |
17 |
1 |
4 |
2 |
1 |
1 |
1 |
— |
2 |
5 |
, 2 |
7 |
15 |
— |
58 |
|
Summa 1919—1930 |
191 |
32 |
29 |
9 |
7 |
1 |
3 |
4 |
16 |
54 |
11 |
76 |
2 |
178 |
2 |
614 |
|
1931 .................. |
5 |
11 |
2 |
9 |
— |
1 |
3 |
8 |
11 |
1 |
25 |
2 |
73 |
||||
1932 .................. |
5 |
15 |
1 |
12 |
2 |
— |
1 |
1 |
4 |
£ |
— |
13 |
57 |
||||
1933 .................. |
12 |
13 |
9 |
17 |
1 |
2 |
1 |
2 |
1 |
4 |
2 |
15 |
- |
29 |
— |
93 |
|
1934 .................. |
1 |
19 |
4 |
12 |
3 |
3 |
3 |
5 |
- |
16 |
5 |
80 |
|||||
1935 .................. |
19 |
4 |
41 |
2 |
1 |
1 |
2 |
C |
4 |
£ |
- |
19 |
- |
104 |
|||
1936 .................. |
C |
12 |
1 |
2'' |
_ |
4 |
- |
1 |
2 |
c |
2c |
83 |
|||||
1937 .................. |
2C |
1 |
11 |
— |
— |
P |
- |
25 |
— |
81 |
|||||||
Summa 1931—1937 |
10£ |
2S |
13'' |
11 |
11 |
25 |
2f |
6 |
14'' |
671 |
|||||||
Summa 1919 —1937 |
3(K |
»54 |
HM |
1- |
11 |
1( |
2< |
1 81 |
131 |
»12 |
1321 |
1,185 |
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 143.
5