Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 104.
1
Nr 104.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande
av en personlig professur för professorn K. B. J.
Karlgren; given Stockholms slott den 4 februari
1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 4 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,
Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,
Forslund.
Föredragande departementschefen, statsrådet Engberg anför härefter:
År 1925 erbjöd sig den s. k. Kinakommittén att till svenska staten
överlåta vissa av professorn J. G. Andersson under forskningsresor i Kina
hopbragta samlingar mot att deras vetenskapliga bearbetning tryggades
och garanterades och deras huvudbestånd bleve säkerställt i ett svenskt
museum. Förslag i ämnet framlades av Kungl. Majit i proposition
nr 49/1926, vari föreslogs, att för Andersson skulle med ingången av
budgetåret 1926/27 inrättas en personlig befattning såsom professor i
ostasiatisk arkeologi och föreståndare för statens ostasiatiska arkeolo
Bihang
till riksdagens protokoll 19S8. 1 sami. Nr 10Jf. 1
2
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 104-
giska samlingar med de åligganden för Andersson såsom innehavare av
denna befattning, som av Kungl. Majit bestämdes.
I det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
anförde föredragande departementschefen — efter att
hava förordat samlingarnas ställande under riksantikvariens samt vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademiens överinseende följande:
Romme statens historiska museum att få sina lokalförhållanden bättre
ordnade, borde givetvis dessa samlingar lokalt sammanföras med museets
övriga arkeologiska samlingar. Då Andersson framdeles komme
att efter uppnådd pensionsålder frånträda den personliga befattningen
syntes den anordningen böra vidtagas, att de ostasiatiska samlingarna,
som då torde få anses vara vederbörligen bearbetade och vetenskapligt
behandlade, ställdes under inseende av en av antikvarierna vid historiska
museet. Några konsekvenser för framtiden torde ett bifall till
mitt förslag örn den personliga föreståndarbefattningen för Andersson
på intet sätt innebära.
Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen enligt skrivelse nr 52/1926.
Riksdagen uttalade sin anslutning till förslaget, att samlingarna i fråga
i framtiden skulle ställas under inseende av en av antikvarierna vid statens
historiska museum, och ansåg sig i likhet med departementschefen
böra betona, att vid sådant förhållande några konsekvenser för framtiden
icke syntes vara att befara av ett bifall till förslaget örn den personliga
föreståndarbefattningen.
Genom beslut den 5 mars 1926 bemyndigade Kungl. Majit vitterhetsakademien
att för Kungl. Majits och kronans räkning mottaga ifrågavarande
samlingar samt utnämnde samtidigt Andersson att från och
med den 1 juli 1926 vara professor i ostasiatisk arkeologi och föreståndare
för samlingarna.
För budgetåret 1937/38 utgå anslag till ifrågavarande samlingar med
22,300 kronor till avlöningar och 6,500 kronor till omkostnader (jfr statsliggaren
för nämnda budgetår, sid. 364).
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien har i skrivelse den 6
april 1937 anfört, bland annat, följande:
Frågan örn de ostasiatiska samlingarnas organisatoriska ställning hade
upptagits till behandling av Andersson och de jämlikt nådigt beslut
den 8 november 1935 tillkallade 1935 års museisakkunniga.
I en till nämnda sakkunniga ingiven promemoria av den 4 januari
1936 framhöll Andersson önskvärdheten av, att professorn i ostasiatisk
språkvetenskap och kultur vid Göteborgs högskola Klas Bernhard
Johannes Karlgren utsåges till Anderssons efterträdare. I promemorian
anfördes bland annat:
Sedan ostasiatiska samlingarna organiserats som en statsinstitution
hade genom Kinakommitténs oavlåtliga bemödanden hopats ett stort
material av bronser och andra föremål från tidiga dynastier. Detta
3
Kungl. Mcij:ts proposition Nr 1()/t.
framträngande in på även tidiga historiska skeden gjorde det i hög
grad önskvärt att kunna till institutionen knyta en språkligt skolad
vetenskaplig kraft. Det vore under sådana förhållanden synnerligen
lyckligt, att vi i vårt land ägde en av den sinologiska forskningens allra
främsta krafter, Karlgren, och om möjligt ännu lyckosammare vore, att
Karlgren med sin banbrytande verksamhet som språkforskare förenade
en djupgående kunskap om källmaterialet rörande Kinas historia samt
ett vaket intresse och fallenhet för jämväl arkeologisk forskning. Slutligen
framhöll Andersson att, därest Karlgren kunde vinnas till hans
efterträdare, funnes det möjlighet att kunna nyttiggöra samlingarna på
ett sätt, som länge föresvävat honom men dittills ej i större utsträckning
kunnat realiseras.
1935 års museisakkunniga framhöllo i sitt den 15 oktober 1936 avgivna
betänkande (statens offentliga utredningar 1936: 44, sid. 33), att
det mest ändamålsenliga vore, att de nuvarande östasiatiska samlingarna
och nationalmusei sinica-avdelning sammanfördes till en fristående
gemensam museiorganisation i anslutning till etnografiska museets asiatiska
avdelning. Detta syntes emellertid böra betraktas såsom ett framtidsmål,
att närmare prövas och eventuellt realiseras, när tiden därför
kunde anses vara inne. Av vikt torde emellertid få anses vara att, i
avvaktan på en sålunda mera vitt syftande plan, det nu vid ostasiatiska
samlingarna bedrivna bearbetnings- och forskningsarbetet finge effektivt
fortgå i enahanda former som för närvarande även under åren närmast
efter Anderssons avgång.
Slutligen hade Kinakovimittén (H. K. II. Kronprinsen samt överintendenten
A. Lagrelius) i en till vitterhetsakademien ingiven promemoria
av den 25 januari 1937 anfört i huvudsak följande:
Kinakommittén bildades år 1919 för ekonomiskt stödjande av Anderssons
vetenskapliga samlarverksamhet i Kina, och genom hopbringandet
av mycket stora privata donationer kunde kommittén genom Andersson
tillföra svenska staten omfattande och värdefulla, i stor utsträckning
unika samlingar, dels paleontologiska, dels arkeologiska. De senare, ett
vidlyftigt och epokgörande material, hade ej någon motsvarighet i något
västerländskt museum. Kinakommittén hade emellertid även efter år
1926 tillfört staten nya arkeologiska samlingar, hopbragta med enskilda
medel, som uppginge till omkring 330,000 kronor, varjämte Andersson
för sin del disponerade omkring 60,000 kronor av enskilda medel för
vidare inköp. Under de gångna åren hade stora belopp desslikes av Kinakommittén
anskaffats för vetenskaplig bearbetning och tryckning av
institutionens Bulletin, varav 8 stora volymer förelåge och vilken intoge
en ledande plats inom ostasienforskningen.
Kinakommittén, som sålunda alltsedan institutionens upprättande år
1926 stått som ett stödjande och ekonomiskt främjande organ till ostasiatiska
samlingarnas fromma, ansåge det vara en angelägenhet av stor
vikt, att denna institution finge under ännu en följd av är fullfölja sitt
arbete och framför allt fortsätta och slutföra det vetenskapliga bearbetandet
av de samlingar, som tack vare så stora enskilda uppoffringar
blivit svenska statens egendom.
Den avgörande punkten härvidlag vore frågan örn ostasiatiska samlingarnas
framtida ledning. Andersson uppnådde den 3 juli 1939 pensionsåldern,
och institutionens framtida öde bleve helt beroende av om
4
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 104-
man kunde som hans efterträdare förvärva en person, som vore helt
kompetent att övertaga hans roll som ledare och vetenskaplig bearbetare.
På en sådan person måste, med hänsyn till detta museimaterials
säregna beskaffenhet, ställas mycket stora och mycket speciella
fordringar. En antikvarie eller amanuens med sedvanlig utbildning i
förhistorisk, svensk eller klassisk arkeologi kunde härvid ej fylla måttet,
emedan det gällde ett land — eller rättare en världsdel — med en
lång och säregen kulturhistoria, som endast en sinolog av facket och en
person med ingående mångårig direkt kännedom örn Japan och Kina
kunde göra sig förtrogen med. Filologiska kunskaper vore härvidlag
oumbärliga dels med hänsyn till utnyttjandet av äldre litterära källor,
dels ock framför allt med tanke på den mycket omfattande arkeologiska
forskning, som numera bedreves av kineserna och japanerna själva,
publicerad i de allra flesta fall enbart på ostasiatiska språk i ett otal
monografier och tidskrifter. En svensk arkeolog, som vore oförmögen
att utnyttja detta material, vore ohjälpligt distanserad och ur stånd att
rätt handhava institutionen och bedriva dess vetenskapliga arbete.
Sett från dessa avgörande utgångspunkter, funnes i enlighet med vad
Andersson framhållit i Sverige blott en man, som kunde på ett tillfredsställande
sätt övertaga Anderssons roll: Karlgren. Denne hade
redan som ostasiatisk lingvist och fdolog en synnerligen stark ställning,
vilket visades av talrika vetenskapliga utmärkelser av akademier
och lärda samfund, in- och utländska — bland annat vore lian en
av de tre icke-kineser, som tillhörde Kinas högsta lärda organ Academia
Sinica (Sven Hedin, Paul Pelliot, B. Karlgren). Men alltsedan
1929 hade han även direkt gjort en stor insats i ostasiatiska samlingarnas
vetenskapliga arbete. I var och en av Bulletinens 8 volymer hade
han publicerat en eller flera betydande avhandlingar och därvid utfört
rent arkeologiska undersökningar örn Kinas bronsålder, som tilldragit
sig stor uppmärksamhet och vunnit stark anslutning. Han vore även
genom en privat donation fäst vid ostasiatiska samlingarna i regelbundet
samarbete sedan 1929, och under Anderssons nuvarande årslånga
tjänstledighet hade han av vitterhetsakademien förordnats att vara
östasiatiska samlingarnas föreståndare. Han vore där sysselsatt med
forskningar över Kinas bronsålder och förberedde en ny större publikation
däröver.
Kinakommittén hade funnit det vara ett önskemål av avgörande vikt,
att Karlgren utsåges till Anderssons efterträdare från den 3 juli 1939.
Karlgren vore då 50 år och borde under de 15 år, som återstode till
hans pensionsålder, kunna lyckligt fullfölja det stora fortsatta bearbetningsvärv,
som väntade. Kommittén hade sig bekant, att Karlgren
vore villig åtaga sig detta värv, därest Anderssons personliga professur
överflyttades på Karlgren och under förutsättning att han i övrigt finge
motsvarande tjänsteställning som Andersson. På grund härav borde
Karlgren tillerkännas enahanda avlöning som tillkomme en statsuniversitetsprofessor
i andra lönegraden (sagda lönegrad, emedan Karlgren
redan i Göteborg varit ordinarie professor sedan 1918) ävensom berättigas
att för pension tillgodoräkna sig sina tjänstår i Göteborg, samt förty
tillförsäkras oavkortad tjänste- och familjepension.
Akademien vitsordade och instämde till alla delar i vad Andersson,
1935 års museisakkunniga och Kinakommittén sålunda anfört. De ost
-
5
Kungl. May.ts ''proposition Nr 104-
asiatiska samlingarna hade alltsedan utgångsläget år 1926 genomgått
en storartad utveckling och torde för närvarande utgöra en av de mera
betydande på den sinologiska arkeologiens område. Men samlingarnas
värde vore uppenbarligen i hög grad beroende av möjligheterna och
förutsättningarna för deras förkovran och fortsatta vetenskapliga bearbetning.
Denna bearbetning vore ännu icke på långt när avslutad,
och berikandet av samlingarna fortginge alltjämt i betydande omfattning.
Den sinologiska arkeologien vore en nyckelvetenskap, som trots
de senaste årens stora landvinningar ännu befunne sig i ett tidigt utvecklingsstadium.
Det vore därför av stort intresse att vidmakthålla
de betingelser, som hittills visat sig i hög grad befrämja denna vetenskaps
utveckling.
Akademien ville i detta sammanhang erinra, att departementschefens
uttalande år 1926 angående de ostasiatiska samlingarnas ställande under
inseende av en antikvarie vid historiska museet byggde på den förutsättningen,
att samlingarna i fråga efter Anderssons avgång skulle vara
vederbörligen bearbetade och vetenskapligt behandlade. Då denna förutsättning
ännu icke vore för handen, nödgades akademien understryka
angelägenheten av att icke en sådan förändring av organisationen vidtoges
redan nu, som skulle verka hämmande på samlingarnas utveckling.
Karlgren, som sedan flera år tillbaka varit knuten till samlingarna,
framstode för akademien såsom i eminent grad skickad för uppgiften
att omhänderhava den fortsatta bearbetningen av det vetenskapliga
materialet. Det vore därför med odelad tillfredsställelse, som akademien
inhämtat, att Karlgren förklarat sig villig att under vissa förutsättningar
åtaga sig föreståndarbefattningen vid samlingarna. Akademien
hemställde därför, att för Karlgren måtte i enlighet med Kinakommitténs
förslag inrättas en personlig befattning såsom professor i ostasiatisk
arkeologi och föreståndare för omförmälda samlingar.
Beträffande avlöningsförmånerna vid ifrågavarande professors- och
föreståndarbefattning anförde akademien följande.
Karlgren, som vore född den 5 oktober 1889, innehade sedan år 1918
professur vid Göteborgs högskola. Hans avlöningsförmåner därstädes
utgjorde för närvarande omkring 15,000 kronor, d. v. s. omkring 1,000
kronor mer än universitetsprofessor, som uppbure ålderstillägg. Med
hänsyn härtill och till Karlgrens långa tjänstgöring vid högskolan syntes
han böra redan vid tillträdet av den föreslagna professors- och föreståndarbefattningen
komma i åtnjutande av ålderstillägg.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde akademien, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att dels medgiva, att för Karlgren
måtte från och med dagen efter professor Anderssons avgång från omförmälda
föreståndarbefattning inrättas en personlig befattning såsom
professor i ostasiatisk arkeologi och föreståndare för statens ostasiatiska
arkeologiska samlingar, dels besluta, att Karlgren skulle såsom innehavare
av den nu föreslagna personliga professors- och föreståndarbefattningen
ej mindre vara i avlönings- och pensionshänseende likställd med universitetsprofessor,
med rätt för honom att för åtnjutande av ålderstillägg
och tjänstepension tillgodoräkna sig sin föregående tjänstgöring såsom
Departe
mentschefen.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104-
professor vid Göteborgs högskola, än även äga åtnjuta familjepensionsrätt
enligt samma grunder, som gällde för professor vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet, dels ock anvisa för berörda ändamål erforderliga
medel.
Av handlingarna i ärendet framgår, att akademien inhämtat yttranden
rörande Karlgrens vetenskapliga kompetens från ytterligare två
personer med erkänd sakkunskap på området, nämligen generaldirektören
för de statliga museerna i Berlin Otto Kummel och professorn
vid College de France i Paris Paul Pelliot.
Statskontoret har i utlåtande den 4 december 1937 anfört bland annat:
Det kunde icke annat än väcka en viss uppmärksamhet, att man nu
sköte undan den ursprungliga, i och för sig naturliga tanken att ställa
här avsedda samlingar under en av antikvarierna vid historiska museet.
Tillräckligt skäl härtill kunde knappast anses ligga i den omständigheten,
att samlingarna i fråga icke kunde förväntas vara vederbörligen bearbetade
och vetenskapligt behandlade vid Anderssons avgång från föreståndarbefattningen,
då det näppeligen kunde vara nödvändigt, att de
arbetsuppgifter, som intill dess ej medhunnits, måste utföras just av den,
som vore föreståndare för samlingarna.
I varje fall ville statskontoret ifrågasätta, örn det verkligen kunde
vara behövligt att för föreståndarskapet inrätta en befattning i så hög
löneställning som den föreslagna. För nedbringande av de med samlingarna
förenade kostnaderna — vilka uppginge till betydande belopp
icke minst med hänsyn till de dryga pensioneringskostnader, som måste
bliva följden av att för samlingarna inrätta den ena personliga professuren
efter den andra, vilkas innehavare endast fullgjorde en förhållandevis
kort tids tjänstgöring men vid avgången ansåges böra beredas
oavkortad pension — syntes det statskontoret böra tagas under övervägande,
om icke ifrågavarande samlingar från och med tidpunkten för
Anderssons avgång skulle kunna ställas under inseende av befattningshavare
i lägre löneställning än den föreslagna.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, utgick man vid inrättandet
år 1926 av den personliga professuren för J. G. Andersson från
att de ostasiatiska arkeologiska samlingarna vid hans avgång efter uppnådd
pensionsålder skulle ställas under inseende av en av antikvarierna
vid statens historiska museum. Därvid förutsattes, att ifrågavarande
samlingar vid denna tidpunkt skulle vara vederbörligen bearbetade och
vetenskapligt behandlade. Samlingarna hava emellertid alltsedan år
1926 undergått en betydande tillväxt och mottaga alltjämt nya, värdefulla
föremål. De torde för närvarande kunna räknas till de mest betydande
på den sinologiska arkeologiens område. Samlingarnas utveckling
har gjort, att bearbetningen av föremålsbeståndet måste kräva avsevärd
ytterligare tid. Det torde vara riktigt såsom Kinakommittén
framhållit, att detta arbete icke kan bliva på ett tillfredsställande sätt
7
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 104-
utfört, örn den plan, som år 1926 förelåg på samlingarnas ställande
under vård och ledning av en antikvarie vid statens historiska museum
genomfördes vid Anderssons förestående avgång den 3 juli 1939. Det
ifrågavarande museimaterialets behandling kräver nämligen sådana speciella
förutsättningar, som icke kunna förväntas vara för handen hos
museitjänsteman i allmänhet. Med hänsyn till samlingarnas utomordentligt
värdefulla beskaffenhet och de viktiga vetenskapliga rön,
som kunna påräknas såsom resultat av en fortsatt sakkunnig bearbetning,
och med tanke jämväl på att samlingarna tillförts svenska staten
genom enskildas intresse och offervilja utan kostnad för statsverket anser
jag mig böra biträda vitterhetsakademiens förslag om inrättande efter
Anderssons avgång från sin ifrågavarande befattning av en liknande
befattning för professorn vid Göteborgs högskola Klas Bernhard Johannes
Karlgren, vilken enligt vad som från sakkunnigt håll omvittnats
är i hög grad skickad för uppgiften och som redan äger nära förtrogenhet
med samlingarna. Närmare bestämmelser angående Karlgrens
åligganden såsom innehavare av befattningen torde Kungl. Maj:t framdeles
böra meddela.
Såsom innehavare av ifrågavarande befattning torde Karlgren — i
likhet med Andersson — i avlöningshänseende böra likställas med universitetsprofessor.
Mot att Karlgren redan vid tillträdandet av den
personliga befattningen kommer i åtnjutande av ålderstillägg synes intet
vara att erinra. Ehuru föreståndarskiftet avses skola äga rum först i
början av budgetåret 1939/40, har det synts mig lämpligt, att beslut i
ämnet fattas redan av 1938 års riksdag, så att vederbörande må hava
tid på sig för erforderliga förberedelser i anledning av föreståndarskiftet.
Det nu utgående anslaget till avlöningar vid de ostasiatiska-arkeologiska
samlingarna påverkas icke av de föreslagna åtgärderna. Frågan
om Karlgrens pensionsförmåner torde i vederbörligt sammanhang
få upptagas till prövning på föredragning av chefen för finansdepartementet.
Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att
dels medgiva, att för professorn Klas Bernhard Johannes
Karlgren må från och med dagen efter professor
J. G. Anderssons avgång från sin professors- och föreståndarbefattning
inrättas en personlig befattning såsom
professor och föreståndare för ostasiatiska arkeologiska
samlingarna med de åligganden för Karlgren såsom innehavare
av denna befattning, som av Kungl. Majit bestämmas;
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 104-
dels ock besluta, att Karlgren skall såsom innehavare
av den personliga professors- och föreståndarbefattningen
vara i avlöningshänseende likställd med universitetsprofessor.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Sandberg.
Stockholm 1938, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
880549