Kungl. Majus proposition nr 102.
1
Nr 102.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillsynen
över anordnande och begagnande av hissar i boningshus
m. m.; given Stockholms slott den 4 februari 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över det förslag till utvidgning av byggnadsnämndernas
åligganden, som av föredragande departementschefen framlagts.
Under Hans Majrts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 4 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigfokss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund:
Med skrivelse den 15 april 1937 har socialstyrelsen överlämnat förslag till
förordning angående anordnande och begagnande samt tillsyn av hissar i
boningshus m. m. jämte förslag till sådana säkerhetsföreskrifter för hissar,
som i förenämnda förordning förutsättas skola utfärdas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Enligt förslaget, vilket torde få såsom bilaga fogas
till dagens statsrådsprotokoll, skall tillsynen över förordningens efterlevnad
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 102. S9L 38
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
åligga i Stockholm, i likhet med råd nu är fallet, Överståthållarämbetet, i ort,
där byggnadsnämnd finnes, denna och i övriga delar av riket vederbörande
länsstyrelse. Frågan örn enhetliga bestämmelser angående tillsynen å hissar
berör förhållanden, som det ankommer på Kungl. Majit att i administrativ
ordning reglera. Med hänsyn till att det nu till prövning föreliggande förslaget
innebär, bland annat, en icke oväsentlig utökning av byggnadsnämndernas
åligganden och befogenheter enligt byggnadsstadgan den 20 november
1931 synes emellertid tillfälle böra beredas riksdagen att yttra sig över förslaget,
innan Kungl. Majit upptager detsamma till slutlig prövning.
Innan jag närmare ingår på socialstyrelsens förslag i de delar, som i nu
förevarande sammanhang äro av intresse, torde jag i korthet få erinra örn
dels gällande bestämmelser å nu ifrågavarande område, dels ock den utredning,
varå det framlagda förslaget grundar sig.
Endast beträffande Stockholm har Kungl. Majit utfärdat reglerande bestämmelser
i förevarande ämne. Sålunda har Kungl. Majit den 15 oktober
1909 utfärdat kungörelse (nr 179) angående vissa bestämmelser rörande
tillsyn över hissar inom Stockholm. Kungörelsen har sedermera undergått
viss ändring genom kungörelse den 10 mars 1916 (nr 164). Enligt kungörelsen
äger Överståthållarämbetet att till förebyggande av olycksfall utöva tillsyn
över hissar inom Stockholm, som äro avsedda för befordran av personer eller
varor. Från sådan tillsyn undantagas dock hissar, som användas i rörelse eller
arbetsföretag, varå lagen örn arbetarskydd den 29 juni 1912 äger tillämpning,
och icke äro upplåtna till allmänhetens begagnande. Dessa hissar stå under
yrkesinspektionens kontroll. Vidare äro från ifrågavarande tillsyn undantagna
hissar, vilka endast drivas för hand och vilkas lastplan och hissbana
äro av sådan konstruktion eller storlek, att hissen icke kan beträdas av
människor. Det ankommer på Överståthållarämbetet att utfärda erforderliga
säkerhetsföreskrifter till förebyggande av olycksfall vid begagnande av dylika
anläggningar. För biträde vid handläggning av ärende rörande hissar samt
för den närmare tillsynen över sådana äger Överståthållarämbetet utse sakkunniga
inspektörer, hissinspektörer. I anslutning till nyssnämnda bestämmelse
har Överståthållarämbetet senast den 18 december 1931 utfärdat kungörelse
med särskilda föreskrifter beträffande säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått
till förekommande av olycksfall vid begagnande av hiss. Vidare hava
i den av Överståthållarämbetet den 14 november 1934 fastställda byggnadsordningen
för Stockholms stad meddelats vissa bestämmelser rörande hiss- och
motviktsschakt samt hissmaskinrum huvudsakligen ur byggnadstekniska och
brandskyddssynpunkter men delvis också till förekommande av olycksfall.
Vad beträffar övriga delar av landet må framhållas, att 1931 års byggnadsstadga
ej innehåller några direkta bestämmelser rörande hissar. Då för
byggnadsarbetes utförande inom ort, där byggnadsstadgan gäller, erfordras
tillstånd av byggnadsnämnden, bliva emellertid i samband med granskningen
av ärenden rörande byggnadslov även anordningar för planerade hissar underkastade
viss kontroll. Vidare kan nämnden under byggnadsarbetets gång
tillse, att förenämnda anordningar utföras enligt den godkända planen. I den
män hissar kommit i bruk i större omfattning, hava i åtskilliga fall i byggnadsordningarna
för respektive orter intagits särskilda bestämmelser av
byggnadsteknisk art rörande hissar, varjämte vederbörande länsstyrelser i allmänhet
utfärdat erforderliga säkerhetsföreskrifter för hissarnas begagnande
och fortlöpande tillsyn. I detta sammanhang torde slutligen böra nämnas, att
byggnadsstyrelsen på uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet i
3
Kungl. Majda proposition nr 102.
avvaktan på enhetliga bestämmelser i ämnet utarbetat normalförslag till särskilda
bestämmelser angående hissar (statens off. utredn. 1932:9).
Frågan örn enhetliga bestämmelser beträffande hissar har sedan åtskilliga
år varit föremål för utredning. Genom beslut den 2 september 1921 uppdrog
Kungl. Majit åt socialstyrelsen att avgiva förslag till allmänna bestämmelser
rörande säkerhetsföreskrifter för hissar. Till fullgörande av förenämnda uppdrag
överlämnade styrelsen med skrivelse den 11 mars 1926 förslag till förordning
angående anordnande och begagnande samt tillsyn av hissar i boningshus
m. m. jämte i förordningen omförmälda särskilda säkerhetsföreskrifter rörande
hissar. Över förslaget avgåvos utlåtanden av byggnadsstyrelsen, som därvid
överlämnade yttrande av svenska teknologföreningen, samt av kommerskollegium
och av Överståthållarämbetet, som överlämnade yttranden av Stockholms
stadsfullmäktige och hissinspektörerna i staden.
Enligt 1926 års förslag skulle förordningen icke omfatta andra
hissar än sådana, vilka person ägde medfölja. Hissar, avsedda uteslutande för
varubefordran, skulle sålunda falla utanför dess tillämpningsområde, enär
dessa hissar till alldeles övervägande flertal syntes förekomma inom verksamhet,
varå lagen örn arbetarskydd ägde tillämpning, och sålunda vara föremål
för tillsyn från yrkesinspektionens sida; övriga sådana, anförde socialstyrelsen,
utgjordes av matvaruhissar, bokhissar i bibliotek och liknande, där faran för
olycksfall vore mycket ringa. Anordningarna för uppförande av hiss, uteslutande
avsedd för varubefordran, komme också under byggnadsnämnds
prövning vid beviljande av byggnadslov.
Förordningen avsågs skola äga tillämpning inom städer och andra orter,
för vilka då gällande byggnadsstadga för rikets städer var gällande. Något
behov att utsträcka tillämpningen därutöver ansåg styrelsen icke föreligga,
enär hissar av i förordningen avsett slag förekomrne huvudsakligen i städer
av någon större storleksordning.
Tillsynen över hissars anordning, beskaffenhet och begagnande skulle
åligga vederbörande byggnadsnämnd, som skulle äga att för tillsynens utövande
anlita biträde av sakkunniga personer.
Från förordningens tillämpning undantogos, i likhet med vad som gäller
enligt förenämnda kungörelse den 15 oktober 1909, uttryckligen sådana hissar,
som användes i rörelse eller arbetsföretag, varå lagen örn arbetarskydd den
29 juni 1912 ägde tillämpning, och icke voro upplåtna till allmänhetens begagnande.
Beträffande sådana hissar meddelade socialstyrelsen, att styrelsen
hade för avsikt att i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet utfärda
särskilda anvisningar, i allt väsentligt överensstämmande med de föreskrifter,
som föreslogos beträffande de i förslaget angivna hissarna.
Såsom skäl för att tillsynen över förordningens efterlevnad borde uppdragas
åt byggnadsnämnderna, framhöll socialstyrelsen, att dessa redan i
samband med granskning av ansökningar örn byggnadslov hade taga befattning
med ärenden rörande uppförande av hiss och att det därför synts styrelsen
ligga nära till hands att åt byggnadsnämnden anförtro här ifrågavarande
tillsyn. Härigenom vunnes den fördelen, att ärenden rörande hissarhelt
handlades hos en och samma myndighet, varigenom onödig omgång och
besvär såväl för vederbörande myndigheter som för hissägaren undvekos.
Något övertygande skäl att göra undantag härifrån för Stockholm, där tillsynen
utövades av Överståthållarämbetet, hade styrelsen icke ansett föreligga.
Beträffande det sålunda framlagda förslaget i de delar, som i förevarande
sammanhang äro av intresse, framförde de hörda myndigheterna vissa
erinringar.
4
Kungl. Majus proposition nr 102.
Sålunda ansåg byggnadsstyrelsen i likhet med svenska teknologföreningen,
att jämväl varuhissar, vilkas hisskorg eller lastplan kunde av person beträdas,
borde _ vara underkastade förordningens bestämmelser. Styrelsen
förutsatte därvidlag, att s. k. byggnadshissar och dylikt vore undantagna från
förordningen, då desamma ansåges falla under gällande lag örn arbetarskydd.
Styrelsen ansåge emellertid en sådan begränsning böra göras, att hissar med
högst 50 kilograms bärförmåga undantoges från förordningens tillämpningsområde.
Under förutsättning, att denna begränsning vunne tillämpning även
beträffande de manuellt drivna hissarna, skulle någon åtskillnad beträffande
föreskrifternas giltighet för maskindrivna och manuellt drivna hissar icke
vara erforderlig.
Styrelsen framhöll vidare beträffande statsverket tillhöriga byggnader, att
det största flertalet av desamma vore undantagna från byggnadsnämndernas
befogenhet enligt byggnadsstadgan. Det syntes därför styrelsen mindre lämpligt,
att de detaljer av sagda byggnader, som förekommande hissanordningar
ujjSjorde, under sådana förhållanden skulle stå under tillsyn av byggnadsnämnderna.
Enligt styrelsens mening kunde denna tillsyn utan olägenhet
anförtros den statsmyndighet, under vars ledning en byggnad uppfördes eller
under vars vård och förvaltning byggnaden stöde. Styrelsen förutsatte, att
denna statsmyndighet jämväl skulle äga att för tillsynens utövande anlita
biträde av sakkunniga personer, därest så erfordrades, och föreslog, att en
särskild bestämmelse infördes därom, att förordningen icke skulle äga tillämpning
beträffande hissar i statens byggnader. I samband därmed uttalade
emellertid styrelsen, att föreskrift borde meddelas därom, att vederbörande
statsmyndighet skulle åligga att tillse, att de till förordningen anknutna säkerhetsföreskrifterna
iakttoges jämväl i avseende å hissar i statens byggnader.
Kommerskollegium anförde, att de anläggningar, som kontrollerades genom
yrkesinspektionens försorg, ej torde kräva någon ytterligare kontroll av byggnadsnämnd
och dess hissinspektion. Ej heller syntes det erforderligt, att
smärre anläggningar såsom mat- och dokumenthissar underkastades det jämförelsevis
omständliga förfarande och den fortlöpande kontroll, som förordningen
stadgade. Bedömandet av sådana anläggningars lämplighet syntes
kunna ingå i den prövning av byggnadsritningar och den besiktning av byggnadsdetaljer,
som i övrigt ankommer på vederbörande byggnadsnämnd; tillsynen
och underhållet ansågs däremot böra få ombesörjas av ägaren.
Kommerskollegium uttalade vidare, att, därest det befunnes erforderligt
lämna särskilt stadgande för hissar i staten tillhöriga byggnader, detta lämpligen
kunde ske genom en tilläggsparagraf till förordningen av innebörd, att
vad som enligt förordningen ålåge byggnadsnämnd i sådant fall skulle''tillkomma
vederbörande statsmyndighet.
Överståthållarämbetet uttalade — i likhet med Stockholms stadsfullmäktige
— att gällande ordning beträffande hissinspektionen i Stockholm vore tillfredsställande,
och avstyrkte därför förslaget, i vad detsamma avsåge hissmspektionens
förläggande under byggnadsnämnden i stället för Överståthållarämbetet.
Vidkommande detaljerna i förslaget åberopade sig Överståthållarämbetet
å innehållet i ämbetets den 18 december 1931 utfärdade
hisskungörelse för Stockholm, vilken ämbetet ansåg borde läggas till grund
för en blivande lagstiftning i ämnet.
Med anledning av de i yttrandena uttalade erinringarna mot socialstyrelsens
förslag anbefalldes styrelsen genom remiss den 2 april 1932 att avgiva
förnyat utlåtande i ämnet. Till åtlydnad härav har socialstyrelsen med förutnämnda
skrivelse den 15 april 1937 överlämnat det till prövning nu före
-
Kungl. Majus proposition nr 102. 5
liggande förslaget. Över detta hava utlåtanden avgivits av byggnadsstyrelsen
och samtliga länsstyrelser.
Beträffande 19-3 7 års förslag har socialstyrelsen till en början
anfört, att styrelsen, efter tagen del av vad de remitterade handlingarna innehölle,
låtit utarbeta preliminära förslag till förordning och säkerhetsföreskrifter
rörande hissar i boningshus m. m. samt däröver inhämtat yttranden
av Överståthållarämbetet, svenska teknologföreningen, mellersta och norra
Sveriges samt södra Sveriges ångpanneföreningar ävensom yrkesinspektörerna.
Därefter hade styrelsen i särskilda frågor rörande förslagen hört
dels statens provningsanstalt, dels representanter för hisstillverkare samt
vissa sakkunniga. På grundval av vad sålunda framkommit hade styrelsen
sedermera utarbetat slutligt förslag till förordning angående anordnande och
begagnande samt tillsyn av hissar i boningsrum m. m., jämte däri omförmälda
säkerhetsföreskrifter.
Beträffande de mera betydelsefulla avvikelser, som 1937 års förslag företer
i jämförelse med 1926 års förslag, anför socialstyrelsen:
Tillämpningsområdet har utsträckts till att omfatta även andra hissar än
sådana, vilka person äger medfölja. Visserligen torde det alldeles övervägande
flertalet hissar uteslutande för varubefordran förekomma inom verksamhet,
varå lagen örn arbetarskydd äger tillämpning, och sålunda vara föremål
för yrkesinspektionens tillsyn, men åtskilliga dylika hissar, vilkas begagnande
är förenat med risk för olycksfall, torde dock användas inom det
tilltänkta området för tillämpningen av den föreslagna förordningen, och
det synes därför önskvärt, att ifrågavarande hissar jämväl inbegripas under
densamma.
Enligt det tidigare förslaget till förordning skulle hissar, som äro upplåtna
till allmänhetens begagnande, falla under förordningen, även örn de
användas i rörelser eller arbetsföretag, varå lagen örn arbetarskydd ägde tilllämpning.
Härutinnan har nu den ändringen föreslagits, att berörda i rörelser
eller arbetsföretag använda hissar skola inbegripas under förordningen allenast
örn de i mera avsevärd mån begagnas av allmänheten. Denna gränsdragning har
sedan någon tid tillbaka enligt överenskommelse mellan socialstyrelsen och
Överståthållarämbetet tillämpats beträffande hissar i Stockholm och befunnits
praktiskt lämplig.
I det överlämnade förslaget ha vidare från förordningens tillämpning
undantagits hissar, vilka endast drivas för hand och äro avsedda för en belastning
av högst 20 kilogram.
Av den kommitté, som tillsatts inom svenska teknologföreningen för granskning
av ovan omförmälda, inom socialstyrelsen utarbetade preliminära förslag
till förordning och säkerhetsföreskrifter rörande hissar, har föreslagits,
att säkerhetsföreskrifterna skulle utfärdas av socialstyrelsen. För detta förslag
har styrelsen ansett goda skäl förefinnas och därför upptagit detsamma
i det nu föreliggande förslaget till förordning. Anmärkas må i anslutning
härtill, att det icke ansetts vare sig erforderligt eller lämpligt att medgiva
tillsynsmyndighet befogenhet att i särskilda fall meddela kompletterande
säkerhetsföreskrifter.
I samband med nyssnämnda förslag har ånyo framförts teknologföreningens
tidigare framställda, av byggnadsstyrelsen understödda förslag, att ett permanent
råd av på ifrågavarande område sakkunniga personer skulle ställas
vid socialstyrelsens sida för handläggningen av hithörande ärenden. Till
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
syftet med detta förslag kan styrelsen helt ansluta sig. Det är uppenbart,
att styrelsen, därest utfärdandet av säkerhetsföreskrifter för hissar och handläggningen
av dithörande ärenden skall ankomma på styrelsen, måste beredas
möjlighet att vid behov anlita biträde av sakkunniga personer på ifrågavarande
område. Styrelsen kan emellertid icke tillstyrka tillsättandet av ett
pemanent hissråd, utan styrelsen anser det vara värdefullare, att styrelsen
äger möjlighet att i varje särskilt fall hänvända sig till de personer, som
beträffande den föreliggande frågan kunna anses mest sakkunniga och i övrigt
lämpliga. Styrelsen har därför i sitt förslag icke upptagit någon bestämmelse
angående medverkan av ett hissråd vid behandling av ärenden av ifrågavarande
slag.
Beträffande tillsynen över de hissar, som avses i det nya förslaget till
förordning, har styrelsen med hänsyn till de skäl härför, som blivit anförda,
nu föreslagit, att tillsynen i Stockholm fortfarande skall åvila Överståthållarämbetet,
medan tillsynen å annan ort skall åligga byggnadsnämnden eller,
där sådan icke finnes, länsstyrelsen.
I fråga örn hissar i statsverket tillhörande byggnader har byggnadsstyrelsen
föreslagit, att tillsynen skall anförtros den statsmyndighet, under vars ledning
en byggnad uppföres eller under vars vård och förvaltning byggnaden
står. Socialstyrelsen har för sin del icke funnit tillräckliga skäl förefinnas
härför, utan styrelsen har med hänsyn till angelägenheten av en enhetlig
hisstillsyn funnit sig böra stanna för att föreslå, att även ifrågavarande hissar
inbegripas under tillsyn av samma myndigheter som övriga hithörande hissar.
Flertalet av de över förslaget hörda myndigheterna har i de delar, varom
här är fråga, ansett sig kunna i huvudsak biträda detsamma.
Byggnadsstyrelsen har sålunda uttalat, att styrelsen hade erinringar att
framställa endast beträffande ett fåtal punkter i förslaget, vilka från styrelsens
synpunkt kunde anses betydelsefulla. Oaktat socialstyrelsen icke funnit tillräckliga
skäl förefinnas för byggnadsstyrelsens förut framlagda förslag, att
från förordningens tillämpning borde undantagas hissar i statens byggnader,
vidhölle byggnadsstyrelsen sitt förslag i nu ifrågavarande hänseende.
Beträffande förordningens tillämpningsområde har länsstyrelsen i Västernorrlands
län i anslutning till ett av yrkesinspektören i nionde distriktet
avgivet yttrande ansett lämpligt, att jämväl hissar, som användes i rörelse
eller arbetsföretag, varå lagen örn arbetarskydd ägde tillämpning, och icke
i mera avsevärd mån användes av allmänheten, borde falla inom förordningens
tillämpningsområde.
Några länsstyrelser hava med hänsyn till, bland annat, att erforderlig sakkunskap
å området icke alltid kunde beräknas finnas hos många av byggnadsnämnderna
ställt sig tveksamma till förslaget, att byggnadsnämnderna skulle
vara tillsynsmyndighet.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser det sålunda tveksamt, huruvida tillsynens
handhavande kunde överlämnas åt byggnadsnämnd i annat fall, än
då nämnden till sitt biträde ägde stadsarkitekt eller en byggnadstekniskt
utbildad, av länsstyrelsen godkänd byggnadskonsulent. Länsstyrelsen i Blekinge
län har anslutit sig till ett av länsarkitekten avgivet yttrande, däri
denne, bland annat, anfört, att det å landsbygden funnes ett avsevärt antal
byggnadsnämnder för mindre orter, där byggnadsstadgans föreskrifter för
stad icke gällde, s. k. utomplansbestämmelseområden och byggnadsplaneom
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
råden. Dessa byggnadsnämnder, fortsätter länsarkitekten, torde icke kunna
likställas med byggnadsnämnder på större platser, där tillgång till sakkunskap
på ett helt annat sätt förelåge. Vidare torde framhållas, att vissa svårigheter
syntes föreligga för dessa nämnder pa vitt skilda, ofta avlägset belägna
platser att uppnå kontakt med hissbesiktningsmännen. Hissar torde också
inom dessa samhällen endast undantagsvis förekomma och även detta förhållande
talade för, att icke byggnadsnämnderna här borde vara tillsynsmyndigheter.
Det torde för den skull böra tågås under övervägande, örn ej
länsstyrelsen borde vara tillsynsmyndighet för hissar inom utomplansbestämmelseområden
och byggnadsplaneomraden. Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar
en liknande uppfattning, i det länsstyrelsen anser tillsynen i mindre samhällen
böra utövas av länsstyrelsen. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att
det ur synpunkten att vinna större enhetlighet vöre att föredraga, att länsstyrelserna
genomgående bleve tillsynsmyndigheter i nu ifrågavarande hänseende.
Länsstyrelsen i Örebro län har därjämte framhållit, att byggnadsnämnderna
i mindre städer och på landsbygden ofta hade en sadan sammansättning,
att de icke i någon mån kunde anses äga förutsättningar att fullgöra
den uppgift, varom här vore fråga. Med den lydelse, som § 4 i förslaget
erhållit, skulle för övrigt byggnadsnämnd i område, för vilket fastställts
utomplansbestämmelser, bliva tillsynsmyndighet, något som uppenbarligen
icke kunde vara avsett. Länsstyrelsen ansåge förslaget i nu berörda del bora
så ändras, att byggnadsnämnden bekläddes med funktion som tillsynsmyndighet
endast i städer av viss storleksgrad.
Några länsstyrelser hava ansett, att jämväl länsstyrelse vore mindre lämpad
att vara tillsynsmyndighet.
Sålunda har länsstyrelsen i Skaraborgs län, som förklarat sig icke kunna
biträda förslaget i vad avser tillsynsmyndighet, anfört, att det för utövandet
av de funktioner, som i förslaget tillagts tillsynsmyndighet, syntes erfordras
teknisk sakkunskap på hithörande område, vilken de sålunda föreslagna tillsynsmyndigheterna
icke eller åtminstone icke alltid kunde antagas besitta.
Visserligen förutsattes, att tillsynsmyndigheten skulle för tillsynens utövande
anlita biträde av särskilda sakkunniga (hissbesiktningsmän). Då ansvaret
emellertid skulle åvila tillsynsmyndigheten, torde följden av en sådan anordning
komma att bliva den, att tillsynsmyndigheterna bleve helt beroende
av besiktningsmännen, något som icke kunde anses lämpligt och tillrådligt.
Därest icke tillsynsmyndighetens åligganden ansåges. kunna handhavas av
de särskilda besiktningsmännen eller inspektörerna, vilka kunde böra utses
eller godkännas av yrkesinspektionens chefsmyndighet, syntes erforderlig
tillsyn kunna uppdragas åt lokala polismyndigheter, magistrater eller kommunalborgmästare
i stad och landsfiskaler å landet, i nära samverkan med
sådana sakkunniga. Enligt länsstyrelsens mening torde därvid vara tillräckligt,
att åt tillsynsmyndigheten uppdroges endast tillsynen över författningens
efterlevnad. Länsstyrelsen i Örebro lein har uttalat liknande synpunkter
och i anslutning därtill ifrågasatt, att tillsynen ordnades så, att densamma
självständigt anförtroddes åt hissbesiktningsmän, vilka sorterade
under något verk, som inom sig inrymde sakkunskap på området. Länsstyrelsen
i Kronobergs län ansåge det lämpligare, att tillsynen anförtroddes myndighet,
som själv förfogade över sakkunskap i nu berörda frågor. Sådan sakkunskap
forn funnes hos yrkesinspektionen, vilken utövade tillsynen över
hissar, avsedda uteslutande för varubefordran. Jämväl tillsynen över sådana
hissar’ som avsågos i nu föreliggande förslag till förordning, syntes böra
anförtros åt denna myndighet. Ur teknisk, säkerhets- och enhetlighetssynpunkt
har jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatt, huruvida icke
Departements
chefen.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 102.
tillsynen över samtliga hissar, som omfattades av förslaget, borde läggas
under yrkesinspektionen. Den föreslagna ordningen syntes länsstyrelsen
komma att medföra splittring i tillämpningen och i många fall brist på sakkunskap
hos tillsynsmyndigheten.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida såsom tillsynsmyndighet
utöver de i förslaget angivna myndigheterna icke skulle kunna
fungera jämväl sådan byggnadsinspektör, som länsstyrelse jämlikt 101 § byggnadsstadgan
tillsatt för sådant område å den egentliga landsbygden, för vilket
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.
Beträffande den av byggnadsstyrelsen väckta frågan, huruvida statens
byggnader i nu ifrågavarande hänseende skulle vara undantagna från förordningens
tillämpning, hava endast två länsstyrelser särskilt yttrat sig.
Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det lämpligt och principiellt
riktigt, att hissar i statsverket tillhöriga byggnader inbegripas under tillsyn
av samma myndigheter som övriga hissar. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
har däremot uttalat en motsatt mening och åberopat ett av länsarkitekten
i Kopparbergs och Västmanlands län avgivet yttrande, däri denne anfört,
bland annat: Enligt 70 § byggnadsstadgan erfordras icke byggnadsnämnds
lov för arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen
eller av byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör
kronan. Med hänsyn härtill synes det oegentligt, att tillsynen över hissar
i sådana byggnader skall åvila byggnadsnämnd eller, där sådan ej finnes,
länsstyrelsen. Detta torde innebära, att byggnadslov beträffande hiss enligt § 5
i förslaget måste sökas hos respektive byggnadsnämnd eller länsstyrelse,
och skulle således delvis upphäva bestämmelsen i byggnadsstadgan. Skulle
formuleringen i sistnämnda paragraf »vederbörligt byggnadslov jämlikt byggnadsstadgan»
kunna tolkas så, att medgivande till hissanordning icke erfordrades
för sådana byggnader, kvarstå dock bestämmelserna angående
granskning och besiktningar, vilket sålunda i praktiken måste innebära, att
tillståndsmyndighet höres och beviljar lov till utförandet, då den byggande
institutionen knappast vill riskera att efter installationen få densamma underkänd.
Även här måste bestämmelseförslaget sålunda anses icke stå i överensstämmelse
med byggnadsstadgan.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, finnes icke enhetligt reglerad
tillsyn över hissars anordnande och begagnande i vidare mån än att, där användandet
av en hiss faller inom arbetarskyddslagens tillämpningsområde,
tillsyn utövas genom yrkesinspektionen. De av Kungl. Majit genom förutnämnda
kungörelse den 15 oktober 1909 (nr 179) utfärdade bestämmelserna
rörande tillsyn över hissar hava avseende endast å hissar inom Stockholm.
Å andra orter, där byggnadsnämnd finnes, torde denna med stöd av sina allmänna
befogenheter enligt byggnadsstadgan eller på grund av i vederbörande
byggnadsordning meddelade bestämmelser örn hissar i regel utöva viss tillsyn
över deras anordnande och utförande, övervakning av i bruk varande
hissar torde därjämte inom större orter äga rum i enlighet med av vederbörande
länsstyrelse utfärdade särskilda föreskrifter. Med hänsyn till att
generella bestämmelser i ämnet saknas lära emellertid de fordringar, som
å olika orter uppställas med avseende å hissars anordnande och begagnande,
ofta förete icke obetydliga skiljaktigheter. På flera håll torde man dock vid
Kungl. Majus proposition nr 102. 9
utformandet av bestämmelser å nu förevarande område hava haft de för
Stockholm gällande föreskrifterna till förebild.
Enligt det av socialstyrelsen utarbetade, till prövning nu föreliggande
förslaget till bestämmelser rörande hissar skulle från bestämmelserna undantagas
endast de hissar, som övervakas av yrkesinspektionen och som icke i mera
avsevärd omfattning användas av allmänheten, samt vidare hissar, som
drivas för hand och som äro avsedda för en belastning av högst 20 kilogram.
Beträffande tillsynen över de med förslaget avsedda hissarna skulle för
Stockholms vidkommande icke ske någon ändring i hittillsvarande förhållanden,
utan Överståthållarämbetet skulle alltjämt vara tillsynsmyndighet.
För övriga delar av landet skulle tillsynen anförtros åt byggnadsnämnden
i orten eller, där sådan icke finnes, vederbörande länsstyrelse. Då såsom
förut nämnts byggnadsnämnderna vanligen redan nu i förekommande fall taga
befattning med ärenden rörande hissar, innebär förslaget i angivna hänseende
ej heller någon ändring i princip av gällande praxis å området.
I fråga örn de av yrkesinspektionen övervakade hissarna, vilka enligt nyssnämnda
förslag skulle i viss utsträckning undantagas från här ifrågavarande
tillsyn, torde inspektionens chefsmyndighet, numera riksförsäkringsanstalten,
enligt vad jag inhämtat, komma att utfärda föreskrifter i anslutning till de
bestämmelser, som i anledning av förevarande förslag kunna komma att meddelas
av Kungl. Majit.
Även enligt min mening föreligger behov av såvitt möjligt enhetliga bestämmelser
beträffande hissars anordnande och begagnande och för tillsynen
däröver. Utan att i förevarande sammanhang taga slutlig ståndpunkt
till det föreliggande förslagets olika detalj spörsmål och författningens
närmare utformning finner jag i likhet med flertalet av de över förslaget
hörda myndigheterna förslaget i huvudsak vara ägnat att läggas till
grund för bestämmelser i ämnet. Vad särskilt beträffar den del av förslaget,
varöver riksdagens yttrande på sätt jag inledningsvis framhållit synes böra
inhämtas, nämligen att — frånsett Stockholm — byggnadsnämnderna skulle
vara tillsynsmyndighet inom respektive orter, hava i yttrandena vissa erinringar
framställts. Sålunda har framhållits, bland annat, att särskilt i de
mindre städerna och i samhällsbildningar å landsbygden byggnadsnämnderna
ofta hade en sådan sammansättning, att de saknade erforderlig teknisk sakkunskap
för att kunna utöva ifrågavarande tillsyn; i än högre grad gällde
detta byggnadsnämnderna inom de områden å landsbygden, för vilka endast
fastställts utomplansbestämmelser eller byggnadsplan. Ehuru det otvivelaktigt
skulle innebära vissa fördelar att uppdraga hissinspektionen åt en
central institution, synas likväl icke sådana olägenheter behöva befaras vid
genomförande av socialstyrelsens förslag, att en dylik centralisering kan
anses vara erforderlig. Det må ock framhållas, att byggnadsnämnderna enligt
förslaget skola vid tillsynens utövande anlita biträde av sakkunniga personer,
hissbesiktningsmän, vilka skola uppfylla vissa av yrkesinspektionens chefsmyndighet
uppställda kompetenskrav. Det synes i detta sammanhang jämväl
böra framhållas, att det hittills vanligen tillämpade systemet, som i huvud
-
10
Kungl. Majus proposition nr 102.
sak överensstämmer med vad socialstyrelsen föreslagit, får anses hava i stort
sett fungerat tillfredsställande. Med hänsyn därjämte till att i samband med
prövningen av byggnadsärenden förekommande frågor rörande hissars anordnande
m. m. i allt fall måste upptagas av byggnadsnämnderna, synes det
även mig mest ändamålsenligt, att vederbörande byggnadsnämnd handlägger
här ifrågavarande hissärenden. I Stockholm torde dock, såsom socialstyrelsen
föreslagit och Överståthållarämbetet för sin del tillstyrkt, tillsynen böra fortfarande
åligga Överståthållarämbetet. Jag vill alltså biträda socialstyrelsens
förslag i nu förevarande del, dock med viss begränsning. I anslutning till
den från några håll uttalade uppfattningen, att byggnadsnämnd inom område
på landsbygden, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts
enligt föreskrifterna i avdelning III stadsplanelagen, icke borde vara
tillsynsmyndighet, anser jag mig nämligen böra förorda, att för dylika områden
liksom för övriga delar av den egentliga landsbygden vederbörande
länsstyrelse blir tillsynsmyndighet.
Byggnadsstyrelsen har föreslagit, att hissar inom staten tillhöriga byggnader
skola undantagas från kontroll av tillsynsmyndigheten och i stället ställas
under övervakning av den statliga myndighet, under vars förvaltning byggnaden
står. Då ett sådant undantag med hänsyn till byggnadsstadgans bestämmelser
synes vara följdriktigt, synes mig en ändring härutinnan i det
föreliggande förslaget motiverad utom vad beträffar Stockholm, där Överståthållarämbetet
sedan 1909 utövar tillsyn å statens byggnader.
Jag förutsätter, att till komplettering av de i förslaget upptagna bestämmelserna
erforderliga säkerhetsföreskrifter beträffande tillsynen m. m. av nu
ifrågavarande hissar komma att i enlighet med vad som angivits i § 3 i förslaget
utfärdas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över ifrågavarande förslag, i vad
detsamma avser åläggande för byggnadsnämnd inom städer och stadsliknande
samhällen å landsbygden att vara tillsynsmyndighet med avseende å sådana
hissar, som omfattas av förslaget.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet;
Fredric Hawerman.
Kungl. Majus proposition nr 102.
11
Bilaga.
Socialstyrelsens förslag till förordning angående anordnande och
begagnande samt tillsyn av hissar i boningshus in. m.
§ I
Till
motverkande av faran för olycksfall vid bruk av hissar skola här nedan
meddelade bestämmelser lända till efterrättelse. ....
Denna förordning äger icke tillämpning å hissar, som användas i rörelse
eller arbetsföretag, varå lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 äger tillämpning,
och icke i mera avsevärd mån användas av allmänheten, ej heller å
hissar, vilka endast drivas för hand och äro avsedda för en belastning av
högst 20 kilogram.
§
Med hiss avses i denna förordning varje lyftanordning, vilken är försedd
med korg eller lastplan, som föres mellan styrlister (gejder).
§ 3.
Säkerhetsföreskrifter rörande anordning, beskaffenhet och begagnande av
hiss meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.
§ 4- .
Tillsynen över anordning, beskaffenhet och begagnande av hiss åligger i
Stockholm Överståthållarämbetet och å annan ort vederbörande byggnadsnämnd
eller, där sådan icke finnes, länsstyrelsen (tillsynsmyndighet). Nämnda
myndigheter skola för tillsynens utövande anlita biträde av sakkunniga personer
(hissbesiktningsmän), för vilka kompetensfordringar fastställas av
yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Kostnaderna för i första stycket avsedd tillsyn av hiss skola gäldas av
hissens ägare enligt grunder, som bestämmas, i Stockholm av Överståthållarämbetet
och å annan ort av vederbörande länsstyrelse.
§5.
Innan hiss uppföres, skall — sedan vederbörligt byggnadslov jämlikt
byggnadsstadgans bestämmelser erhållits — medgivande därtill sökas hos
tillsvnsmyndigheten, och skall sådan ansökan vara åtföljd av erforderliga
ritningar jämte nödig beskrivning över hissen samt för kontrollberäkning
därutöver behövliga uppgifter. Av handlingarna skola tydligt framgå läge och
beskaffenhet av hisschakt, maskinrum jämte andra för hissen erforderliga
byggnadsanordningar ävensom hissens konstruktion och uppställningssätt.
Tillsynsmyndigheten åligger att med biträde av hissbesiktningsman
granska, huruvida den tillämnade hissanläggningen motsvarar gällande föreskrifter
och jämväl i övrigt kan anses erbjuda betryggande säkerhet. Finnes
därvid viss ändring i avseende å anläggningen böra komma till stånd, skall
underrättelse därom, med angivande av skälen, snarast möjligt meddelas
sökanden.
Sedan granskningen slutförts och, där ändring påkallats, sådan vidtagits,
har tillsynsmyndigheten att utan dröjsmål bevilja det sökta medgivandet.
§6.
Sedan arbetet med hissens uppförande avslutats, har hissägaren att hos
tillsynsmyndigheten begära besiktning av hissen (första besiktning).
12
Kungl. Majus proposition nr 102.
Befinnes vid besiktningen hissen ej vara utförd i enlighet med de förutsättningar,
som gälla för medgivandet, eller finnes eljest, till förebyggande av
fara för olycksfall, anledning påkalla viss åtgärd, skall hissägaren omedelbart
underrättas därom.
Då besiktningsmannen efter avslutad besiktning anser sig kunna godkänna
hissen, har han att omedelbart i två exemplar utfärda och till hissägaren
överlämna intyg därom enligt formulär, som fastställes av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Av dessa intyg skall det ena utan dröjsmål
överlämnas till tillsynsmyndigheten.
§
Där hiss efter företagen första besiktning finnes ej giva anledning till
anmärkning, har tillsynsmyndigheten att utan dröjsmål meddela tillstånd till
hissens upplåtande för trafik och därom utfärda bevis (tillståndsbevis) under
en tidrymd — räknad från sista besiktningsdagen — av ett år beträffande
hiss, vilken person äger medfölja, och två år beträffande annan hiss.
§ 8.
Hiss, som efter tillstånd, varom i § 7 sägs, begagnas för trafik, skall genom
tillsynsmyndighetens försorg periodiskt underkastas förnyad besiktning
(revisionsbesiktning) till utrönande av såväl hissens allmänna tillstånd som
de till hissen hörande säkerhetsanordningarnas beskaffenhet. Sådan besiktning
må beträffande hiss, vilken person äger medfölja, ej verkställas tidigare
än 10 eller senare än 12 månader efter nästföregående besiktning och i fråga
örn annan hiss ej tidigare än 22 eller senare än 24 månader efter nämnda
tidpunkt.
Upptäckes vid revisionsbesiktning felaktighet, som medför fara för olycksfall,
skall besiktningsmannen med angivande av skälen därför förbjuda hissägaren
att hålla hissen upplåten för begagnande till dess att felet avhjälpts.
Över revisionsbesiktning skall besiktningsmannen utfärda intyg i enahanda
ordning, som i § 6 är stadgat i fråga örn första besiktning.
§ 9.
När vid revisionsbesiktning hiss finnes icke giva anledning till anmärkning,
har tillsynsmyndigheten att utan dröjsmål utfärda tillståndsbevis för
hissens fortsatta användning, beträffande hiss, vilken person äger medfölja,
under en tidrymd av ett år, och i fråga om annan hiss under två år, räknat
från den dag, då föregående tillståndsbevis utlöper.
§ io.
Kan hiss med hänsyn till särskilt förhållande, såsom att den brukas i
synnerligen livlig trafik, anses vara i särskilt hög grad utsatt för minskning
i driftsäkerhet, må tillsynsmyndigheten med angivande av orsaken föreskriva
skälig förkortning av de i §§ 7 och 9 angivna tidrymder.
Kan hiss, vilken person äger medfölja, med hänsyn till särskilt förhållande,
såsom att den är föga trafikerad, anses i särskilt ringa grad utsatt för minskning
i driftsäkerhet, må tillsynsmyndigheten medgiva förlängning av de i
§§ 7 och 9 angivna tidrymder, dock ej med mer än sex månader för hiss,
vilken person äger medfölja, och ej med mer än tolv månader för annan hiss!
§ n''
Oberoende av vad i §§ 6 och 8 sägs skall åt hiss och särskilt åt dess
bärande, drivande och stoppande organ ävensom låsanordningar med kon
-
Kungl. Majus proposition nr 102. 13
takter genom ägarens försorg ägnas fortlöpande skötsel och underhåll av
kompetent person.
Erhåller ägaren kännedom örn sådan felaktighet å hiss, som medför fara
för olycksfall, är han skyldig att ofördröjligen låta avstänga hissen och ej
ånyo upplåta den för trafik, förrän felaktigheten avhjälpts. Örn sådan avstängning
samt orsaken därtill skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrättas.
§ 12-
Tillsynsmyndigheten äger att, närhelst omständigheterna så påkalla, i
större eller mindre omfattning låta besiktiga hiss samt, där så prövas erforderligt,
förbjuda hissens användande till dess föreskrivna åtgärder vidtagits.
§ 13-
Hiss må icke hållas upplåten för begagnande, utan att i densamma finnes
anslaget sådant giltigt tillståndsbevis, som avses i §§ 7 och 9. Här tillståndsbeviset
ej lämpligen kan anslås i hisskorg, må detsamma uppsättas vid
stannplan.
I hiss skall jämväl finnas anslag, som angiver, huruvida hissen är upplåten
för personbefordran eller ej, samt hissens högsta tillåtna belastning.
Förutom anslag, som ovan omförmälas, må i hisskorg eller å schaktdörr
ej uppsättas annat anslag än sådant innehållande förteckning över hyresgästerna
vid de olika stannplanen eller uppgift örn hisstillverkarens namn
eller firma eller angående hissens manövrering.
§ 14.
Som förare av annan hiss än automatisk tryckknappshiss må endast användas
person, som fyllt 15 år och som med bevis utfärdat av hissbesiktningsman
styrkt sig vara förtrogen med hissens manövrering.
§ 15.
Över tillsynsmyndighets beslut i fråga, som avses i denna förordning, må
klagan inom en månad efter erhållen del av beslutet föras hos Konungen,
örn beslutet meddelats av länsstyrelsen, och i annat fall hos vederbörande
länsstyrelse; skolande emellertid beslutet lända till efterrättelse, intill dess
annorlunda förordnas.
§ 16.
Ägare av hiss, som upplåter densamma till begagnande utan att vara därtill
berättigad genom tillstånd, varom i §§ 7 och 9 sägs, eller som eljest åsidosätter
bestämmelse, som är meddelad i denna förordning eller med stöd av
densamma, straffes med böter högst 200 kronor, där ej strängare straff enligt
allmän lag eller författning bör följa å förseelsen.
Hen, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, som ovan
sägs, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till de
böter, som äro bestämda för sådan förseelse.
§ 17.
Förseelse mot denna förordning eller med stöd av densamma givna föreskrifter
åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kommunen. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
14
Kungl. Maj-.ts proposition nr 102.
Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 15 oktober 1909
(nr 179) angående vissa bestämmelser rörande tillsyn över hissar inom
Stockholm.
Denna förordning träder i kraft den--—.
Hiss, som vid tiden för förordningens ikraftträdande blivit besiktigad
enligt förut gällande bestämmelser, skall inom den enligt nämnda bestämmelser
fastställda tiden för nästa besiktning undergå första besiktning enligt
de i § 6 i denna förordning meddelade föreskrifter.
Hiss, som vid tiden för förordningens ikraftträdande icke blivit besiktigad,
skall omedelbart undergå första besiktning enligt sistnämnda föreskrifter.
Beträffande hiss, som vid tiden för förordningens ikraftträdande tagits i
bruk, må tillsynsmyndigheten tills vidare, så länge hissen befinnes erbjuda
nöjaktig säkerhet, medgiva befrielse i erforderlig utsträckning från iakttagande
av de med stöd av § 3 utfärdade säkerhetsföreskrifterna. Vid större
reparation eller väsentlig ändring av dylik hiss skola dock nämnda föreskrifter
lända till efterrättelse i den utsträckning, som finnes skälig med hänsyn till
föreliggande omständigheter.
Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.