Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1938 kl. 9 f. m.

Första kammarens and r a tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion örn utredning angående förbättrande
av landsbygdms villkor i fråga örn post och telefon
m. m.

I en inom riksdagens första kammare vackt, till dess andra tillfälliga ut- Motionen.
skott hänvisad motion, nr 208, har herr von Heland hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t göra framställning örn utredning angående
ernående av största möjliga likställighet för landsbygdens folk i fråga örn post
och telefon ävensom angående lämpligheten av att anläggande av telefonledningar
till avlägset belägna permanent bebodda platser upptages i beredskapsprogrammet
för mötande av eventuella sämre tider, samt att efter verkställda
utredningar avgiva de förslag, som av utredningarna kunna föranledas.

Beräffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.

Utskottet har i anledning av motionen införskaffat yttranden från general- Yttranden.
poststyrelsen och telegrafstyrelsen, vilka yttranden såsom bilagor fogats vid
detta utlåtande.

Av generalpoststyrelsens yttrande framgår, att ett avskaffande av lokal- utskottet.
portot i förening med en sänkning av riksportot för brev — vilket sistnämnda
därvid av praktiska skäl torde böra nedsättas till det nuvarande lokalportots
nivå — skulle som konsekvens medföra motsvarande sänkning även av andra
portoavgifter, med påföljd att postverkets nuvarande nettovinst kunde komma
att förbytas i förlust till skada för den förbättring av landsbygdens postförhållanden,
som redan pågår.

I fråga örn telefonväsendet avser motionärens yrkande utredning angående
dels åstadkommande av största möjliga likställighet mellan landsbygden samt
städer och stadsliknande samhällen, dels lämpligheten av att anläggande av
telefonledningar till avlägset belägna permanent bebodda platser upptages i
beredskapsprogrammet för mötande av eventuella sämre tider. I telegrafstyrelsens
yttrande förklaras i anslutning härtill, att. styrelsen i skrivelse der
15 februari 1938 till chefen för kommunikationsdepartementet som beredskapsarbete
bland annat föreslagit en forcering av de pågående arbetena på inrättandet
av 2 kilometers frikrets vid alla telefonstationer, en i hastigare takt
bedriven automatisering av stationerna på landsbygden samt ytterligare utökade
ledningsförmåner åt abonnenterna. Telegrafstyrelsen förklarar sig vidare
lia oavbrutet strävat efter ett realiserande av motionärens önskemål örn

Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 12 sami. 2 avd. Nr 2.

1

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

likställighet mellan stad och land i fråga örn telefonförhållandena och betonar,
att den klart fattat i sikte, att slutmålet skall vara en såvitt möjligt fullständig
likställighet mellan alla abonnenter i landet.

Utskottet, som behjärtar motionärens önskemål att landets inbyggare beredas
möjligast lika förmåner i dessa avseenden, nödgas likväl betona vikten av att
arbetets takt får bestämmas av förhandenvarande tekniska och ekonomiska
möjligheter. Att, innan redan planlagda och påbörjade utvidgningar genomförts,
hemställa örn ytterligare utredning på områden, där vederbörande statsmyndigheter
visat sig själva beakta föreliggande möjligheter, finner utskottet
icke vara erforderligt.

Utskottet får därför hemställa,

att motionen nr 1:208 icke måtte föranleda någon första
kammarens åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1938.

Å utskottets vägnar:
O. A. NORDBORG.

Närvarande: herrar Nordborg, Heuman, Anders Andersson, Jacobsson, Karl Andersson*
Björkman* von Horn* och Albertsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bil. A.

Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Genom skrivelse den 11 februari 1938 har Kungl. Maj :t anbefallt generalpoststyrelsen
att avgiva och till Eder överlämna yttrande över en inom första kammaren
väckt motion, nr 208, örn förbättrande av landsbygdens villkor i fråga örn
post och telefon. Med anledning härav har styrelsen äran anföra följande.

I motionen göres inledningsvis ett allmänt uttalande örn nödvändigheten av
goda kommunikationsmöjligheter ifråga örn post och telegraf. Med anledning
härav vill generalpoststyrelsen erinra örn vad styrelsen framhöll i sin skrivelse
den 20 mars 1936 till vederbörande riksdagsutskott över i riksdagens båda kamrar
väckta motioner angående bättre ordnande av landsbygdens postförbindelser.
Däri angavs att med hänsyn till det ekonomiska resultatet av poströrelsen på
landsbygden fullgoda skäl förelågo för att medel i betydligt större utsträckning
än vad dittills varit fallet ställdes till förfogande för förbättring av postanord -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

3

ningarna på landsbygden samt att en genomgripande förbättring av lantbrevbäringsnätet
i främsta rummet borde ifrågakomma.

Behovet av ökat antal turer å lantbrevbäringslinjerna Ilar stegrats år från år
beroende icke minst därpå att genom den ständigt ökade snabbheten i den allmänna
samfärdseln de dagliga huvudstadstidningarna vunnit en allt större
spridning på landsbygden samt att jämväl landsortens tidningar allt mer och
mer från att hava utkommit med 3 eller 4 nummer i veckan övergått till utvidgning
av söckendagliga nummer. Poststyrelsen hade dock tidigare under beaktande
av de ålägganden att inskränka utgifterna, som den tid efter annan
erhållit, ansett sig icke böra vidtaga åtgärder i angivna hänseende i den utsträckning,
som varit önskvärt. I sitt förenämnda yttrande den 20 mars 1936
meddelade generalpoststyrelsen, att en utökning av turantalet på befintliga
landsvägspostlinjer i sådan omfattning, att de komme att motsvara nutida berättigade
krav å snabb postbefordran, skulle medföra en kostnadsökning av
omkring 1.500.000 kronor per år. För sådana ändringars eventuella genomförande
ansåg styrelsen böra beräknas en tidrymd av 5 år. Under vart och ett
av åren 1937—1941 skulle således för nu angivna ändamål erfordras en successiv
ökning av anslaget till postbefordran å landsväg med 300.000 kronor per år.
Sedan Kungl. Maj :t i postverkets driftskostnadsstat för år 1937 för här ifrågavarande
ändamål beviljat av generalpoststyrelsen begärda 300.000 kronor, påbörjade
generalpoststyrelsen omedelbart genomförandet av en av styrelsen uppgjord
plan för postförhållandenas förbättring i nämnda avseende. Sedan i postverkets
driftskostnadsstat för år 1938 ytterligare 300.000 kronor anvisats för
ändamålet, ha fortsatta åtgärder för planens genomförande vidtagits. Vid sidan
av de rena turökningarna å befintliga postförings- och lantbrevbäringslinjer har
generalpoststyrelsen sedan några år tillbaka sökt i möjligaste mån för postbefordran
utnyttja den under snabb utveckling varande reguljära linjetrafiken
å landsvägarna. Med omnibussar och automobiler i linjetrafik anordnas sålunda
befordran av brevlådor för avgående post, tidningsbefordran och befordran
av lösväskor till enskilda korrespondenter eller mera isolerade byar utmed
linjer, där lantbrevbäring icke finnes inrättad, eller ock såsom komplettering
till dylika linjer, å vilka postbefordringen uppehälles med ett mindre antal turer
i veckan. Dessa postanordningar ställa sig betydligt billigare än den fullständiga
lantbrevbäringen. Sedan 1937 bedriver generalpoststyrelsen således arbetet på
förbättringar av landsbygdens postförhållanden i sådant tempo, att berättigade
krav på ytterligare åtgärder icke för närvarande synas kunna framföras.

Med utgång från förhållandena vid 1936 års slut hav hitintills turökning beviljats
på cirka 1.100 linjer, varav omkring 750 erhållit söckendagsturer. Genom
dessa turökningar har antalet poststationer, som icke har post förbindelse minst
varje söckendag, nedbringats från omkring 240 till omkring 50, varav cirka
15 st,, belägna i skärgården, hava dagliga förbindelser under seglationstiden.
Dessutom har sedan nämnda tid nyanordnats omkring 40 st. brevlådslinjer, 35
tidningsbefordringslinjer, 300 lösväskbefordringslinjer samt anställts omkring
160 st. postombud, varjämte ett 40-tal poststationer nyinrättats. Ett antal lantbrevbäringslinjer
har samtidigt indragits och ersatts med lösväskebefordran,
ofta i förening med post ombud.

Med anledning av vad i motionen sägs örn lokalportot vill generalpoststyrelsen
erinra örn att riksdagen vid upprepade tillfällen haft att på grund av motioner
sysselsätta sig med denna fråga. I de flesta fall lia motionerna föranletts därav,
att lokalportot ansetts vara en förmån, som i endast ringa omfattning kom -

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

mer landsbygden till godo. Att så är förhållandet är emellertid helt naturligt
och beror på den mindre folktätheten å landsbygden.

Såsom av benämningen lokalporto framgår, har därmed avsetts ett porto,
gällande endast inom viss plats. Så är också förhållandet, om man undantager
de särskilda lokalportoområdena i Stockholm och Göteborg. Lokalportots betydelse
är naturligtvis beroende av platsens utsträckning. De mindre samhällena
lia därför — även örn de äro städer •—• ringa nytta av lokalportot. För att detta
skulle få någon nämnvärd betydelse för landsbygden, måste det gälla mellan
olika platser (byar), ofta belägna på en sträcka av flera mil.

Beträffande denna fråga tillåter generalpoststyrelsen sig för övrigt hänvisa
till sitt yttrande till bevillningsutskottet den 12 februari 1937 med anledning
av motionen nr 110 i första kammaren och motionen nr 329 i andra kammaren.

Den nu föreliggande motionen synes närmast taga sikte på lokalportots borttagande
och en samtidig sänkning av riksportot. I sin nyss nämnda skrivelse till
bevillningsutskottet gjorde generalpoststyrelsen bl. a. det uttalandet, att örn hänsyn
toge» endast till postverkets ekonomi, kunde en sänkning av postavgifterna
icke anses omöjlig. Styrelsen framhöll dock att det nuvarande portot för riksbrev
icke kunde anses anmärkningsvärt högt. Höjningen, 50 procent sedan
1914, torde, ansåg styrelsen, i stort sett motsvara den allmänna kostnadsökningen.

Beträffande den ekonomiska innebörden av en ändring av postavgifterna anser
generalpoststyrelsen sig böra meddela några uppgifter, vilka dock äro grundade
på mycket approximativa beräkningar. Varje ändring (höjning eller
sänkning) med 1 öre innebär 2,15 miljoner kronor i fråga örn riksbreven och
0,5 miljoner kronor för lokalförsändelserna. En sänkning av riksportot till
exempelvis 12 öre och lokalportots samtidiga slopande komme således att medföra
en inkomstminskning på riksbreven av 3 X 2,15 milj. = 6,45 milj. och en
ökad inkomst på de nuvarande lokalbreven av 2X0,5 milj. kr. = 1 milj.
kronor; totalminskningen således 5,45 milj. kronor. En höjning av avgiften för
de brev, som nu befordras mot lokalporto, komme givetvis att föranleda klagomål
men skulle möjligen kunna motiveras med att avgiften nedsatts för det
stora flertalet brev.

Av större betydelse är, att ett brevporto på 12 öre — för de högre viktsatserna
resp. 24, 36 och 48 öre — bleve med nu förekommande myntvalörer synnerligen
besvärligt att tillämpa i praktiken. Möjligheten att genom automater
inköpa frimärken skulle försvåras, måhända rent av omöjliggöras. Säkerligen
skulle expeditionen försenas och risken för felräkning ökas.

Därest lokalportot skulle borttagas samtidigt med att riksportot sänkes, vore
det av praktiska skäl önskvärt, att sistnämnda porto sättes till 10 öre, således
samma avgift som nu gäller för lokalportot. En sådan nedsättning av riksportot
skulle medföra en inkomstminskning av lågt räknat omkring 10 i/o
miljoner kronor. Det kunde emellertid icke stanna därvid. Brevkortsportot, som
för närvarande är 10 öre, måste sänkas, då det icke kan vara rimligt, att samma
porto utgår för brev och brevkort. Avgiften för brevkort utgör för närvarande
% av brevportot. Med bibehållande av denna proportion borde, med ett brevporto
av 10 öre, portot för brevkort ligga mellan 6 och 7 öre. Varje nedsättning
med 1 öre av brevkortsportot medför en inkomstminskning av omkring
350.000 kronor. Av praktiska skäl bleve det måhända nödvändigt att sätta
brevkortsportot till 5 öre, således en inkomstminskning av 1.750.000 kronor. Vad
nu sagts örn sänkning av brevkortsportot gäller mer eller mindre vid varje
nedsättning av brevportot.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5

Avgifterna för de olika slagen av brevförsändelser (brev, brevkort och korsband)
lia ett visst inbördes sammanhang. För korsband är lägsta avgiften 5
öre. Örn brevkortsportot sattes till detta belopp, skulle därför konsekvensen
fordra en nedsättning av korsbandsportot.

Då generalpoststyrelsen måste förutsätta, att det statsfinansiella laget icke
medger en portonedsättning, som skulle taga postverkets överskottsmedel helt i
anspråk — på grund av de stegrade utgifterna, icke minst för förbättring av
postförhållandena å landsbygden, skulle överskottet sannolikt förbytas i brist —
har generalpoststyrelsen icke ansett sig böra framlägga något förslag i denna
riktning.

I motionen beröres även frågan örn telefon vid poststationerna. Med anledning
härav får styrelsen meddela följande. Det är obestridligt att förekomsten av
telefon vid poststationema skulle vara till gagn för allmänheten och även vid
vissa tillfällen vara till fördel för posttjänsten. Det kan emellertid icke helt
förbises, att postfunktion är måste iakttaga försiktighet vid besvarande av telefonförfrågningar.
I annat fall kan obehöriga använda sig av telefonen för inhämtande
av upplysningar om andra korrespondenters angelägenheter

Generalpoststyrelsen är av den uppfattningen, att fördelarna av telefon vid
poststationema icke äro av sådan betydelse, att de kunna motivera de kostnadei,
som därmed skulle åsamkas verket. Med en abonnemangkostnad av 70 kronor
för år skulle telefon till samtliga med järnväg icke förenade poststationer medföra
en ökad årskostnad av, förutom inträdesavgifter, omkring 160.000 kronor.
Härvid är dock att märka, att beloppet skulle gå till annat statsverk och att
statens nettokostnad därför icke skulle uppgå till den angivna summan.

Generalpoststyrelsen har emellertid i undantagsfall, där särskilda omständigheter
kunnat motivera en sådan åtgärd, tilldelat poststation telefon på postverkets
bekostnad. På senare åren har detta förekommit i större omfattning, i
det att antalet dylika telefoner, som vid utgången av år 1931 utgjorde 23
stycken, i november 1937 uppgick till 135 stycken. Det förtjänar även erinras
örn att poststationsföreståndaresysslan i åtskilliga fall är en bisyssla och att
vederbörande poststationsföreståndare håller telefon i och för sin huvudsakliga

syssla eller tjänst. .

Även om styrelsen icke för närvarande har for avsikt att tilldela poststationerna
i allmänhet telefonförbindelse på postverkets bekostnad, kommer styrelsen
dock att ägna frågan allt det intresse, som förhållandena kunna påkalla.

Såsom av det anförda framgår finner generalpoststyrelsen, att föreliggande
motion för postverkets vidkommande icke påkallar någon åtgärd. Stockholm
den 22 februari 1938.

KUNG L. GENERALPOSTSTYRELSEN.

Anders Öv n c.

Gunnar Lager.

6

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Bil. B.

lill Riksdagens Första Kammares andra tillfälliga utskott.

I blev den 11 februari 1938 bär Kungl. Majit anmodat telegrafstyrelsen att
före den 1 mars 1938 till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott
inkomma med yttrande över en inom kammaren väckt motion, nr 208, örn förbättrande
av landsbygdens villkor i fråga örn post oell telefon. Telegrafstyrelsen
får till åtlydnad härav meddela följande i vad gäller telefonförhållandena.

De avseenden, i vilka telefonabonnenter å landsbygden huvudsakligen kunna
''ara sämre ställda än andra abonnenter, äro, dels att abonnent, som icke är
bosatt inom frikretsen till en telefonstation — d. v. s. det område omkring stationen,
inom vilket telegrafverket utan kostnad för abonnenten anlägger och
underhåller ledning från stationen till abonnentens huvudapparat — antingen
har att själv svara för anläggning och underhåll av sin ledning utanför närmaste
frikretsgräns eller också har att hyra ledning av telegrafverket mot därföi
fastställda inträdes- och abonnemangsavgifter, dels att kostnaderna för
lokal och betjäning vid sådana växelstationer, där dessa kostnader åligga abonnenterna,
kunna vara så höga, att de överstiga skillnaden mellan abonnemangsavgifterna
i abonnemangstaxa I och II, dels att abonnenter vid mindre telefonstationer
icke åtnjuta samma förmåner beträffande öppenhållning som vid
de större stationerna, dels slutligen att abonnenterna för telefonsamtal till
närmaste stad ofta måste erlägga rikssamtalsavgifter. Ehuru motionären närmast
fäst sig vid den första och sista av dessa fyra punkter, anser sig telegrafstyrelsen
likväl böra redogöra för de åtgärder, som under de sista åren blivit
vidtagna i avseende å samtliga dessa punkter för att utjämna såväl kostnader
som förmåner mellan land och stad.

Vad den första punkten beträffar hava sålunda lindrigare villkor införts för
anläggning av nya växelstationer, frikretsförmånerna hava undergått en avsevärd
utökning och avgifterna för förhyrda ledningar hava betydligt nedsatts.

Enligt år 1929 och sedermera fattade beslut är telegrafverket för närvarande
berett att inrätta en ny växelstation, så snart 5 nya huvudabonnemang
tecknas att gälla under minst 5 år i följd och under förutsättning att den nya
stationen är belägen på minst 5 kilometers avstånd från närmaste befintliga
station. De lättnader, som dessa villkor inneburit, hava också resulterat i en
högst avsevärd utökning av antalet, under varje år sedan dess anlagda nya
stationer.

„Vad frikretsförmånerna angår medgavs tidigare icke alls någon frikrets vid
sådana stationer, där det åligger abonnenterna att svara för kostnaderna för
lokal och betjäning, och även vid stationer, där telegrafverket svarar för dessa
kostnader, var frikretsens storlek jämförelsevis liten, enär densamma vid flertalet
stationer omfattade en cirkel med endast 0,5 kilometers radie. Från och
med år 1930 har emellertid en successiv utökning av frikretsförmånerna ägt
liim. Enligt det sista, år 1935 fattade beslutet skall frikrets inrättas vid alla
stationer, oavsett _ om telegrafverket eller abonnenterna bestrida kostnaderna
för lokal och betjäning, och densamma skall omfatta en cirkel med som re»el
minst 2 kilometers radie. På grund av de omfattande arbeten, som äro förbundna.
med genomförandet av detta beslut, har detsamma beräknats Idiva helt
genomfört först år 1941. Upplysningsvis kan nämnas, att antalet stationer nied
frikrets den 1 januari 1935 uppgick till 1.519, av vilka endast 33 hade 2 kilometers
frikrets eller däröver, och att antalet frikretsstationer vid 1937 års ut -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 7

gång hade stigit till omkring 4.100, av vilka 3.250 med minst 2 kilometers frikrets.
Antalet stationer, där frikrets ännu ej blivit inrättad, uppgick vid sistnämnda
tidpunkt till cirka 1.400. Vad slutligen angår avgifterna för förhyrda
ledningar hava dessa genom beslut åren 1928 och 1932 blivit högst betydligt
nedsatta, inträdesavgifterna från 100 å 250 kronor till 25 å 75 kronor per
kilometer och abonnemangsavgiften från 20 till 14 kronor per kilometer och
år. Alla nu omnämnda förändringar hava medfört, att ett betydande antal
abonnenter blivit befriade från särskilda kostnader för sin telefonledning
och att de abonnenter, som bo så långt från en telefonstation, att de alltjämt
måste ikläda sig särskilda ledningskostnader, fått dessa betydligt reducerade.

Vad därefter angår den anelmi inledningsvis berörda punkten, nämligen den
merkostnad, som kan uppstå för abonnenter vid sådana växelstationer, där
abonnenterna hava att svara för kostnaderna för lokal och betjäning, har telegrafstyrelsen
även härutinnan under senare år vidtagit lättnader för abonnenterna.
År 1931 genomfördes sålunda en sänkning av abonnemangsavgiften vid
detta slag av stationer, varigenom avgiften i lägsta abonnemangsklassen inom
abonnemangstaxa II blev 30 i stället för tidigare 20 kronor lägre per år än
inom lägsta abonnemangsklassen inom abonnemangstaxa I. Enär abonnenternas
genomsnittliga kostnad för växlingen vid stationer tillhörande abonnemangstaxa
II i medeltal utgör omkring 30 kronor, skedde alltså härigenom ett likställande
av kostnaderna inom de båda taxorna. År 1933 beslöt styrelsen vidare
övertaga kostnaderna för lokal och betjäning vid stationer med lägst 35 i stället
för tidigare lägst 50 fortlöpande huvudabonnemang. Styrelsen utverkade
slutligen år 1934 Kungl. Maj :ts tillstånd att använda medel ur telegrafverkets
förnyelsefond för automatisering av sådana växelstationer, där nämnda kostnader
för abonnenterna stigit till onormalt höga belopp. Vid dylik automatisering
överföres stationen till abonnemangstaxa I, d. v. s. abonnenterna få
betala samma avgift som vid stationer med minst 35 abonnemang men slippa
helt undan de särskilda kostnaderna för lokal och betjäning.

Enligt telegrafstyrelsens uppfattning är en ytterligare nedsättning av den
gräns, vid vilken telegrafverket övertager kostnaderna för lokal och betjäning,
icke gärna tänkbar, varför nuvarande system bör bibehållas, till dess frågan
löses av sig själv genom övergång till automatisk växling.

Vad vidare angår den inledningsvis omnämnda tredje punkten eller förmånen
av öppenhållning dygnet örn Ilar telegrafstyrelsen även därvidlag undan
för undan sökt utöka abonnenternas förmåner. Den storleksgräns för vederbörande
telefonstation, där telegrafverket utan kostnad för abonnenterna
anordnar öppenhållning dygnet runt, har sålunda sedan år 1929 successivt
sänkts från 500 till 100 fortlöpande huvudabonnemang. Vid stationer med
färre än 100 abonnemang måste abonnenterna själva påtaga sig kostnaderna
för obligatorisk nattöppenhållning. Även örn växelstationsföreståndaren icke
är skyldig expediera samtal under stationens stängningstid, kunna dock ofta
samtal erhållas under förutsättning att föreståndaren är hemma. Från telegrafstyrelsens
sida hava ansträngningar också gjorts att få sådan passningstjänst
utförd mot särskild betalning för varje under stationens ordinarie stängningstid
expedierat samtal.

Införandet av obligatorisk avgiftsfri nattjänst är av ekonomiska skäl ej genomförbart
vid mindre manuella stationer. Även i detta fall kommer emellertid
frågan att lösas i och med den automatiska växlingens införande.

Vad slutligen angår den fjärde och sista punkten eller den omständigheten,
att abonnenterna å landsbygden ofta måste erlägga .särskilda periodavgifter för
samtal till närmaste stad, får telegrafstyrelsen erinra därom, att styrelsen från

8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

och med den 1 januari 1931 genomförde en omfattande taxeområdesrevision,
varigenom sammanlagt 35 taxeområden införlivades med angränsande områden
och ett stort antal förut periodavgiftsbelagda rikssamtal förvandlades till avgiftsfria
landssamtal. Vid samma tidpunkt slopades för övrigt även den periodavgiftsbeläggning
av landssamtal, vilken tidigare i ganska stor utsträckning
förekom i landets mera glest befolkade områden, särskilt i Norrland.

En ytterligare utvidning av nuvarande frisamtalsområden blir ekonomiskt
alltför betungande för telegrafverket för att kunna genomföras. Det kan upplysningsvis
nämnas, att ej mindre än 30 procent av alla rikssamtal i landet utväxlas
å avstånd understigande 45 kilometer och att dessa kortväga samtal inbringa
cirka 4,3 miljoner kronor per år. Även på denna punkt öppnar emellertid
automatiseringen genom den med denna följande inbesparingen av trafikkostnader
nya möjligheter. Inom telegrafstyrelsen har sålunda utarbetats ett
förslag till ett helt nytt taxesystem för fullständigt automatiserade områden,
varvid avgifterna för nuvarande rikssamtal å kortare avstånd i många fall
komma att sänkas till endast 3 å 4 öre per treminutersperiod och i vissa fall
komma att helt bortfalla. Enligt bemyndigande av Kungl. Maj rt den 30 juni
1937 kommer detta nya taxesystem att på försök införas i Borås redovisningsområde,
så snart detta område blivit i sin helhet ombyggt till automatisk
växling.

Av förestående redogörelse torde framgå, att telegrafstyrelsen målmedvetet
har strävat efter att nedbringa telefonkostnaderna och att öka förmånerna för
landsbygdens telefonabonnenter. Styrelsen har därvid även klart fattat i sikte,
att slutmålet skall vara en såvitt möjligt fullständig likställighet mellan alla
abonnenter i landet. Av ekonomiska och tekniska skäl har det emellertid varit
nödvändigt att härvidlag gå fram steg för steg.

I motionen har särskilt påyrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla örn utredning angående lämpligheten av att anläggande av telefonledningar
till avlägset belägna permanent bebodda platser upptages i beredskapsprogrammet
för mötande av eventuella sämre tider. Telegrafstyrelsen
får i anledning härav meddela, att styrelsen i skrivelse den 15 februari 1938
till Chefen för kommunikationsdepartementet som beredskapsarbete bland annat
föreslagit en forcering av de pågående arbetena på inrättandet av 2 kilometers
frikrets vid alla telefonstationer, en i hastigare takt bedriven automatisering av
stationerna på landsbygden samt ytterligare utökade ledningsförmåner åt abonnenterna.
Telegrafstyrelsen får beträffande detaljerna i det framförda förslaget
hänvisa till bifogade avskrift av ifrågavarande skrivelse.1

Enär telegrafstyrelsen enligt vad ovan framhållits oavbrutet strävat efter ett
realiserande av motionärens önskemål örn likställighet mellan stad och land i
fråga örn telefonförhållandena och då motionärens förslag beträffande regeringens
beredskapsprogram i vad på telegrafstyrelsen ankommer redan blivit tillmötesgått,
finner styrelsen för sin del en utredning i motionens syfte vad angår
telefonförhållandena icke vara påkallad. Stockholm den 25 februari 1938.

KUNGL. TELEGRAFSTYRELSEN.

A. II amili o n.

J. Alf. Lundgren. II. Heimburger.

1 Här ej intagen.

Stockholm, Oskar Eklunds Boktryckeri, 1938