Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1938 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
folktandvård, dels ock i ämnet väckta motioner.
I den till riksdagen avlåtna, den 4 januari 1938 dagtecknade propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1938/1939
har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 154) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till utrustning av
polikliniker för folktandvård för budgetåret 1938/1939 beräkna ett reservationsanslag
av 150,000 kronor.
Sedermera bär Kungl. Majit genom en den 11 februari 1938 dagtecknad
proposition, nr 127, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels godkänna de grunder för anordnande av folktandvård, som av departementschefen
förordats,
dels ock till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård för budgetåret
1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av 150,000 kronor.
I anledning av förevarande proposition hava inom riksdagen väckts följande
motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 252 av herr Sjödahl
m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 375 av herr Hagberg i
Malmö m. fl., nr 384 av herr Johansson i Mysinge m. fl. och nr 387 av herr
Bceckström m. fl.
Berörda proposition och motioner, som hänvisats till statsutskottet, hava
enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hänskjutits
till behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott.
De yrkanden, som framställts i motionerna, återgivas i det följande i anslutning
till redogörelse för den huvudsakliga innebörden av Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag till folktandvårdens ordnande.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna anfört till stöd för
sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta
utlåtande, hänvisa till propositionen och motionerna.
Beträffande tandvårdsfrågans utveckling tillåter sig utskottet att hänvisa
till den redogörelse, som lämnats i propositionen å sid. 2—13. Här må särskilt
erinras örn det av särskilda sakkunniga den 30 april 1928 avlämnade
betänkandet angående ordnande av folktandvård (statens off. utredn. 1928:
17) samt det av statens sjukvård skommitté den 31 augusti 1935 avgivna be
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. 2 avd. Nr 1—2. 1
2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
länkandet angående folktandvård (statens off. utredn. 1935:46). Sammanfattande
redogörelser för de i dessa betänkanden framlagda förslagen och
dessas vidare behandling hava lämnats i propositionen, beträffande 1928 års
betänkande och däröver avgivna yttranden å sid. 5—8 samt i fråga örn
sjukvårdskommitténs förslag och de vid remissbehandlingen därav framkomna
huvudmeningarna å sid. 8—12.
I enlighet med Kungl. Maj:ts den 30 juni 1937 givna bemyndigande har
chefen för socialdepartementet tillkallat vissa sakkunniga för att inom departementet
biträda vid utarbetande av förslag rörande allmän folktandvård.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1937 års folktandvårdssakkunniga,
hava till fullgörande av sitt uppdrag avgivit betänkande med förslag till folktandvård
(statens off. utredn. 1937: 47). En sammanfattning av huvudpunkterna
i nämnda förslag har lämnats å sid. 13—15 i propositionen, vartill utskottet
hänvisar.
över förslaget hava yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och
sammanslutningar, varefter förslaget överarbetats inom socialdepartementet.
Utom i några detaljer överensstämmer Kungl. Maj:ts förslag i ämnet med
1937 års folktandvårdssakkunnigas förslag.
Utskottet övergår nu till att lämna en redogörelse för de olika hithörande
spörsmålen, varvid utskottet följer den i propositionen gjorda uppställningen.
Grundlinjer för folktandvårdens ordnande.
Syftet med en av det allmänna organiserad och understödd tandvård
anges av 1937 års sakkunniga — i anslutning till sjukvårdskommitténs uppfattning
därutinnan — vara att till rimligt pris bereda befolkningen, såväl
barn som vuxna, möjlighet att dels främja och vidmakthålla tändernas fysiologiska
uppgift som tuggorgan, dels ock bibehålla tänder och munhåla i friskt
tillstånd, så att de ej bli en infektionskälla för organismen i övrigt. På grund
därav bör folktandvården i huvudsak vara av konserverande beskaffenhet
samt i varje enskilt fall avse såvitt möjligt fullständig konserverande behandling
av munhålan, inbegripet ersättning av förlorade tänder, där så för bettets
funktionsduglighet erfordras (profetisk behandling). Däremot skall tandvård,
som enbart eller främst tjänar ett kosmetiskt (förskönande) syfte, falla
utanför folktandvårdens ram.
Denna uppfattning har föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
förklarat sig biträda.
Frågan om folktandvårdens omfattning har i propositionen
behandlats å sid. 21—28, därvid under särskilda avsnitt rörande barntandvårdens
avgränsning nedåt, barntandvårdens övre åldergräns samt tandvård
för vuxna redogörelse lämnats för såväl sjukvårdskommitténs som 1937 års
sakkunnigas ståndpunkt i dessa delar ävensom för de yttranden, som framkommit
vid remissbehandlingen av de båda förslagen.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 3
Rörande de sakkunnigas förslag i förevarande avseende må i huvudsak
följande anföras.
En av det allmänna ordnad tandvård bör i princip stå öppen för alla. Särskilt
angeläget är emellertid, att tandvård beredes barnen. De krav, som
barntandvården ställer, äro därför av grundläggande betydelse för tandvårdsorganisationens
uppbyggande.
Då mjölktändernas utveckling måste anses vara av stor betydelse såväl för
barnets allmänna hälsotillstånd som för det permanenta bettets riktiga utveckling
och fortsatta bestånd, föreslås av de sakkunniga, att rätten till åtnjutande
av folktandvård (barntandvård) skall inträda från och med kalenderåret
näst efter det, varunder barnet uppnått 3 år. Rätten att åtnjuta barntandvård
skall tillkomma barnen till och med utgången av det kalenderår, varunder
de fylla 15 år. Tandvården för åldrarna 7—15 år skall dock icke vara
begränsad till skolbarnen utan stå öppen för alla barn.
Åt de vuxna skall vård beredas på för dem anslagen tid i den tur de anmäla
sig och i mån av tillgängliga resurser.
Departementschefen har beträffande barntandvårdens omfattning förklarat
sig kunna helt biträda de sakkunnigas åsikt. Frågan örn en i och
för sig måhända önskvärd sänkning av den nedre åldersgränsen har av departementschefen
synts böra anstå i avvaktan på närmare erfarenheter av
den förordade gränsdragningen. Beträffande tillgodoseendet av den vuxna
befolkningens vårdbehov har det vidare synts departementschefen uppenbart,
att företräde för vissa patientkategorier icke bör ifrågakomma, bortsett
från att akuta fall böra ägnas omedelbar tillsyn. Den vid remissbehandlingen
av de sakkunnigas förslag yppade meningen, att förtursrätt borde
tillkomma patienter i 15—19-årsåldern, vilka tidigare åtnjutit skoltandvård,
har departementschefen sålunda icke funnit tillräckligt motiverad.
Uppgiften att organisera och handhava den allmänna folktandvården
(huvudmannaskapet) anses enligt sjukvårdskommitténs och 1937 års
sakkunnigas samstämmiga uppfattning (sid. 29—30 i propositionen) böra
anförtros åt landstingen respektive städerna utanför landsting.
I avgivna yttranden över de båda förslagen har erinran mot denna anordning
ej framställts.
Avvikande mening har ej heller anförts av departementschefen.
Distriktstandvård.
Folktandvården bör enligt såväl sjukvårdskommitténs som 1937 års sakkunnigas
mening organiseras efter tre linjer: 1) distriktstandvård, 2) tandvård
vid vissa anstalter samt 3) tandvård vid centrala polikliniker. Detta
innebär, att tandvården i huvudsak skall lämnas vid tandpolikliniker, avsedda
för mindre lokala enheter eller distrikt (tandvårdsdistrikt). Vid sidan
av dessa polikliniker för distriktstandvårdens tillgodoseende skall inom
varje län finnas en s. k. centraltandpoliklinik, avsedd bland annat för fall,
4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
vilkas behandling erfordrar speciell utrustning eller specialutbildning hos
personalen. Särskilda anordningar skola vidare vidtagas för beredande av
tandvård åt dem, som äro intagna på vissa anstalter.
De sålunda förordade linjerna för tandvårdsorganisationens uppbyggande
hava av departementschefen funnits lämpliga.
Utskottet behandlar i det följande närmast de särskilda spörsmål, som
uppkomma i samband med frågan örn distriktstandvårdens ordnande.
Vårdanordningar.
För sjukvårdskommitténs förslag i denna del samt för däröver avgivna
yttranden har i propositionen redogörelse lämnats å sid. 32—33.
Enligt 1937 drs sakkunniga skall folktandvården som regel meddelas vid
fasta polikliniker, gemensamma för barn och vuxna. Ambulatorisk tandvårdsverksamhet
bör komma till användning endast i sådana delar av landet,
där med hänsyn till den ringa folkmängden eller andra omständigheter
fasta polikliniker icke kunna med fördel anordnas. Där ambulatorisk tandvård
måste förekomma, bör den enligt de sakkunniga organiseras såsom
komplement till en vid fast poliklinik bedriven tandvård.
Departementschefen har förklarat sig biträda de sakkunnigas förslag i
förevarande del.
Distriktsindelningen och antalet tandläkare.
Beträffande sjukvårdskommitténs förslag i denna del och rörande yttrandena
däröver hänvisar utskottet till propositionen sid. 34—37.
Vad angår 1937 drs sakkunnigas förslag i förevarande avseende må följande
sammanfattning lämnas.
Landsting, som fattar beslut om införande av folktandvård inom sitt område
eller del därav, skall efter vederbörande kommuners hörande uppgöra
förslag till distriktsindelning. Förslaget skall därefter underställas medicinalstyrelsen
för godkännande. Utformningen av distrikten, vilken, innan
erfarenhet vunnits, bör erhålla endast provisorisk karaktär, bör ske under
hänsynstagande till föreliggande lokala förhållanden. I övrigt uppdragas
till ledning för distriktsindelningen följande huvudsakliga riktlinjer. Med
hänsyn till barntandvårdens grundläggande betydelse för en allmän tandvård
bör beräkningen av de inom folktandvården arbetande tandläkarnas
arbetskapacitet byggas på det antal behandlingstimmar, som lämpligen bör
tagas i anspråk för barntandvården (åldrarna 3—15 år). Från denna utgångspunkt
föreslås, att av de olika tandläkarnas arbetstid 1,000 timmar
årligen skola tagas i anspråk för barn tand vår den. Under förutsättning
att tandläkarens hela arbetstid fastställes till minst 7 timmar under 300
arbetsdagar per år eller 2,100 arbetstimmar, komma för de vuxnas tandvård
att återstå (2,100—1,000) 1,100 arbetstimmar. På grund av svå
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 5
righeterna att tillgodose behovet av semestervikarier under distriktstandläkarnas
semester, beräknad till 30 dagar, får man dock räkna med att poliklinikerna
hållas stängda under semestertiden, i följd varav den för det
vuxna klientelet faktiskt disponibla tiden kommer att omfatta 900 timmar.
Enär alla barn i åldrarna 3—15 år skola beredas möjlighet att få vård, blir
det avgörande för distriktens storlek eller, rättare sagt, för antalet behövliga
tandläkare, huru många barn varje tandläkare hinner behandla på dessa
för barnen anslagna 1,000 timmar. Enligt den uppfattning, vartill de sakkunniga
kommit, bör en tandläkare under normala förhållanden och sedan
folktandvårdsorganisationen blivit fullt genomförd hinna behandla c:a 800
barn i åldern 3—15 år. Efter folktandvårdens införande kan man emellertid
under ett flertal år framåt kunna utgå ifrån att av barnen i åldrarna
3—7 år endast 30 % och av barnen i åldrarna 7—15 år endast 90 °/o skola
anmäla sig för behandling. Med dessa förutsättningar beräknas det erforderliga
antalet distriktstandläkare för riket i dess helhet vid fullt genomförd
folktandvårdsorganisation till 800. Vid planläggningen av folktandvården
inom de olika länen anses emellertid särskilda undersökningar bliva
nödvändiga för klarläggande av det faktiska behovet av tandläkare.
Yttrandena över de sakkunnigas förslag, i vad desamma beröra ifrågavarande
del av ämnet, hava i propositionen återgivits å sid. 40—41.
Departementschefen bar uttalat i huvudsak följande:
De grunder för rikets indelning i tandvårdsdistrikt, som av de sakkunniga
förordats, hava vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. I fråga örn
de i anslutning till desamma verkställda beräkningarna rörande det sannolika
behovet av tandläkare i distriktsvårdens tjänst hava ej heller några egentliga
anmärkningar framkommit. Vid sådant förhållande finner jag mig böra
biträda sakkunnigförslaget jämväl i denna del. Jag anser mig emellertid böra
betona, att sagda beräkningar givetvis äro i hög grad approximativa. Inom
varje landstingsområde förutsättas särskilda överväganden komma till stånd
rörande den erforderliga organisationens storlek. Då det vidare är avsett, att
folktandvården inom de olika landstingsområdena skall kunna utvecklas successivt,
synes anledning saknas att befara en överorganisation. Man torde
kunna förutsätta, att såväl huvudmännen vid planläggningen som medicinalstyrelsen
vid fastställandet av de uppgjorda planerna skola låta sig angeläget
vara att tillse, att distrikten icke göras till antalet flera eller till omfattningen
mindre än som med hänsyn till beräkneliga arbetsuppgifter kan te sig skäligt.
Att därvid tillgängliga upplysningar rörande den s. k. kariesfrekvensen
böra vederbörligen beaktas ligger i sakens natur.
I motionen II: 384 av herr Johansson i Mysinge m. fl. har hemställts, dels
att vid i propositionen avsedd indelning av tandläkardistrikt och inrättande
av tandpolikliniker i glest befolkade trakter distrikten icke göras större än
alt möjligheten för allmänheten att tillgodogöra sig tandvården icke avsevärt
försvåras, dels att riksdagen hos Kungl. Maj:t ville göra framställning
om utredning och förslag angående anslag av statsmedel för underlättande
för de avlägsnare bygdernas barn att utan av avstånd och kommunikationssvårigheter
förorsakade merkostnader komma i åtnjutande av folktandvården.
6
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
Distriktstandläkarnas anställnings- och aYlöningsförhållanden.
Innehållet i sjukvårdskommitténs förslag i förevarande hänseende har i
propositionen återgivits å sid. 41—43. För de avgivna yttrandena över förslaget
har redogörelse lämnats å sid. 43—44.
1937 års sakkunnigas ståndpunkt i berörda frågor kan sammanfattas i följande
redogörelse.
Med hänsyn till landstingens huvudmannaskap för folktandvården skola
distriktstandläkarna även vara anställda av landstingen. Vad angår förfarandet
vid tillsättning av befattning som distriktstandläkare föreslås, att
landstingets vederbörande organ och medicinalstyrelsen därvid samverka på
sätt som i princip ansluter sig till den för tillsättning av underläkarbefattning
vid av landsting drivna lasarett och sanatorier föreskrivna ordningen.
Avlöningen till distriktstandläkare föreslås av de sakkunniga utgå med antingen
enbart fast lön, som då skall vara lägst 7,800 kronor för år, eller ock
fast lön jämte andel, ej understigande 10 procent, av inflytande taxeavgifter.
Till lönen skall komma tre ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter
3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring. Rätt till enskild, av taxa obunden
praktik bör icke tillkomma distriktstandläkare. Däremot anses på överenskommelse
mellan tandläkaren och landstingen få hero, huruvida och på
vilka närmare villkor den förre må begagna poliklinikerna med utrustning
och instrument för utövande mot fastställd taxa av folktandvård utöver den
därför anslagna tiden. Tjänstgöringstiden har av de sakkunniga förutsatts
skola utgöra 7 timmar för dag eller 42 timmar för arbetsvecka.
Departementschefen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag. I särskilda avseenden
har departementschefen anfört i huvudsak följande.
I den mån den föreslagna tjänstgöringstiden —-------låter sig lämp
ligen
fördela på sådant sätt, att tandläkarorganisationernas önskemål om
kortare arbetstid under dag före helgdag kan tillmötesgås, böra givetvis hinder
icke resas för en dylik anordning. Emellertid synes det böra tillkomma
huvudmannens vederbörande organ att med hänsyn till de olika orternas
särskilda förhållanden fastställa lämpliga tider för poliklinikernas öppethållande,
vadan en generell reglering av arbetstidens förläggning icke torde
böra ifrågakomma. I detta sammanhang anser jag mig ock böra framhålla,
att enligt min mening stor varsamhet bör iakttagas vid det medgivande
till övertidsarbete, som de sakkunniga ansett sig under viss förutsättning
kunna förorda. Givetvis kunna omständigheterna göra dylikt medgivande
önskvärt i syfte att möta en tillfällig stark tillströmning av patienter,
men därvid måste noga tillses, att icke barntandvårdens berättigade
intressen trädas för nära.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 280 angående delaktighet i statens pensionsanstalt
för vissa befattningshavare vid folktandvården m. m. har föreslagits,
att tandläkarna skola bliva delaktiga i statens pensionsanstalt och därmed
tillförsäkrade såväl tjänste- som familjepension. Propositionen har behandlats
av bankoutskottet, som däröver avgivit utlåtande nr 45. Till detta anhåller
utskottet att få hänvisa.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
7
Hjälpkrafter i distriktstandvården.
Såväl sjukvårdskommittén som 1937 års sakkunniga förutsätta, att såsom
hjälpkrafter i distriktstandvården anställas tandtekniker och tandsköterskor.
Departementschefen sysselsätter sig till en början med frågan örn tandtekniker
och lämnar först en redogörelse för innehållet i sjukvårdskoinmitténs
förslag i detta avseende samt för de vid remissbehandlingen av
kommitténs ifrågavarande förslag avgivna yttrandena. Beträffande dessa
redogörelser hänvisas till propositionen sid. 52—54.
Innebörden i 1937 års sakkunnigas förslag i ämnet är i huvudsak följande.
De sakkunniga anse sig icke kunna närmare uppskatta omfattningen av
behovet av tandteknikers medverkan inom distriktstandvården och avstå
därför från att fastställa bestämda normer i fråga om anlitande av tandtekniker
och ersättning till dem. Det överlämnas åt landstingen eller dessas
vederbörande organ att i samråd med distriktstandläkarna vidtaga erforderliga
åtgärder i syfte att förekommande behov av särskild arbetskraft
för utförande av tandteknikerarbeten tillgodoses på ändamålsenligt sätt.
Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag hava de sakkunnigas
uttalanden i förevarande fråga mött de erinringar, för vilka redogöres
å sid. 54—55 i propositionen.
Jämväl departementschefen har förklarat sig övertygad därom, att man
är hänvisad att avvakta erfarenheten rörande det praktiska behovet av teknikerhjälp,
innan slutlig ställning i denna punkt tages. Även med hänsyn
till omständigheten, att frågan om dessa hjälpkrafters utbildning och yrkesverksamhet
vöre föremål för utredning, har departementschefen icke ansett
görligt att nu åvägabringa en reglering av tandteknikernas ställning i organisationen.
Beträffande behovet av tandsköterskor har departementschefen —
efter en inledande redogörelse för tandsköterskornas nuvarande utbildningsförhållanden
(sid. 55—56 i propositionen) —- anmält sjukvårdskommitténs
och 1937 års sakkunnigas förslag i detta ämne.
I fråga örn sjukvårdskommitténs förslag och yttrandena däröver hänvisas
till därför lämnad redogörelse å sid. 56—57.
1937 års sakkunniga yttra i denna fråga i huvudsak följande.
För ett rationellt utnyttjande av distriktstandläkarnas arbetskapacitet böra
desamma erhålla tillgång till sköterskehjälp i erforderlig utsträckning.
Landstingen såsom huvudmän för folktandvården böra draga försorg därom
under ekonomisk medverkan av staten. Därest till varje tandläkares förfogande
ställes en sköterska, anses behovet bliva tillgodosett. Sköterskorna
skola fast anställas av vederbörande landstingsorgan. Avlöningen till distriktstandsköterska
föreslås utgå med lägst 2,000 kronor jämte tre ålderstillägg
å 100 kronor vartdera efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring.
Distriktstandsköterska skall i likhet med distriktstandläkare åtnjuta en månads
semester. 1 utbildningsfrågan understrykes angelägenheten av att en
B Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
ändamålsenlig, på tillgodoseende av det med folktandvårdens genomförande
starkt ökade behovet av sköterskor särskilt inriktad utbildning
kommer till stånd. Tiden för utbildningen anses böra i möjligaste mån
inskränkas och förordas ej böra överstiga ett år. Vidare anses beträffande
förutbildningen skäl saknas att för tillträde till kurserna uppställa
andra eller högre krav på skolutbildning än som gäller i fråga om erkänd
sjuksköterskeskola. Den statliga utbildningen av tandsköterskor bör
som hittills vara förlagd till tandläkarinstitutet. Medicinalstyrelsen bör
emellertid äga att godkänna plan för sådana kurser anordnade jämväl vid
större tandpolikliniker. För anställning såsom tandsköterska inom folktandvården
bör erfordras att hava genomgått utbildningskurs vid tandläkarinstitutet
eller kurs, för vilken medicinalstyrelsen godkänt plan. Av förhållandena
anses emellertid påkallat, att medicinalstyrelsen under ett antal
övergångsår, högst 10, meddelar dispens från ifrågavarande villkor. Därvid
bör hänsyn tagas till beskaffenheten och omfattningen av genomgången
annan utbildning eller utövad verksamhet i tandvård.
Departementschefen, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag, har i tandsköterskornas
utbildningsfråga anfört i huvudsak följande.
— — ---Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet vill
jag giva uttryck åt den uppfattningen, att, i den mån tandläkarinstitutet
skäligen kan tillgodose den säkerligen snart nog starkt ökade efterfrågan på
vederbörligen utbildade tandsköterskor, åtgärder utan dröjsmål böra vidtagas
för att vidga utbildningsmöjligheterna. Jämväl i detta syfte torde det få
anses angeläget, att utbildningen snarast omlägges med beaktande av vad
de sakkunniga i delta avseende anfört. Uppenbarligen bör man ock kunna
förvänta, att ordnade utbildningsmöjligheter beredas vid de största kommunala
tandpoliklinikerna.
I den berörda propositionen nr 280 har föreslagits, att jämväl distriktstandsköterskor
skola beredas delaktighet i statens pensionsanstalt.
Landstingens förvaltningsorgan för folktandvården.
För vad sjukvårdskommitténs förslag i detta avseende innehåller har i
propositionen redogörelse lämnats å sid. 60—61. En sammanfattning av
yttrandena däröver återfinnes å sid. 61.
Enligt 1937 års sakkunniga bör ledningen av folktandvården inom varje
landstingsområde tillkomma landstingets förvaltningsutskott (viss avdelning
därav) eller, därest särskild distriktsvårdsstyrelse är inrättad, denna
styrelse. För tillgodoseende av de lokala tandvårdsangelägenheterna inom
ett landstingsområde må vidare det centrala förvaltningsorganet kunna i
mån av behov anlita lokalt biträde. Därvid kan den anordningen tillämpas,
att för varje särskilt tandvårdsdistrikt tillsättes en tandvårdsnämnd eller att
särskilda ombud utses på poliklinikortema.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
9
Departementschefen har funnit de sakkunnigas förslag rörande sättet för
handhavandet av landstingens uppgifter i folktandvårdens tjänst väl avvägt.
Det stöde enligt hans mening för övrigt i god överensstämmelse med de
principer, som vid de senare årens reformer på hälsovårdsområdet tillämpats
vid ordnandet av annan likartad verksamhet.
Tandvårdsavgifter för harn.
Redogörelse för sjukvårdskommitténs förslag i detta ämne samt för de
över detta förslag avgivna yttrandena har lämnats i propositionen å sid.
62—64.
Den huvudsakliga innebörden av 1937 års sakkunnigas ifrågavarande förslag
är följande.
Ingen åtskillnad bör i avgiftshänseende göras mellan skolbarn och barn
i förskolåldern.
En och samma målsman bör ej vara skyldig att erlägga avgifter för flera
än tre barn, som samtidigt äro anmälda till tandvård. Vidkommande storleken
av avgifterna anse de sakkunniga för sin del önskvärt att åt målsmän
med två eller tre till tandvård anmälda barn beredes viss avgiftslättnad.
I anslutning därtill föreslå de sakkunniga, att avgiften bestämmes till
följande belopp, nämligen 5 kronor för första, 3 kronor för andra och 2
kronor för tredje barnet, allt för år räknat.
Med hänsyn till det sätt, varå barntandvården avses skola organiseras,
hålla de sakkunniga före, att kommun bör hava att gentemot landstinget
ansvara för de behandlingsavgifter, som enligt angivna grunder belöpa å
inom kommunen till tandvård inskrivna barn.
Emellertid bör kommun, som finner skäl därtill, äga frihet att — med bibehållande
av ansvarigheten i förhållande till landstinget — underlåta att
av vederbörande målsmän uttaga behandlingsavgifter för barn. Dylik avgiftsbefrielse
bör av kommun under alla omständigheter medgivas för obemedlade
och mindre bemedlade barn. Härav för kommun uppkommande
kostnader skall icke tilläggas karaktär av fattigvård.
Av vikt är, att tandvården för barn påbörjas i tidig ålder och sedan systematiskt
fullföljes. De sakkunniga föreslå sålunda, att skolbarnen skola från
lägsta klass, i vilken tillfälle därtill står dem till buds, vara anslutna till under
skolas medverkan ordnat deltagande i folktandvård. Beträffande förskolbarnen
bör däremot krav på någon viss tidpunkt för tandvårdens påbörjande
icke lämpligen uppställas. I fråga om skolbarn, vilka anmälts till
tandvård, bör föreskrivas, att vården skall fullföljas genom årligen återkommande
revisioner. Skolbarn, beträffande vilka angivna fordringar icke
uppfyllts, böra, för åtnjutande av tandvård å eljest gällande villkor, vara
skyldiga underkasta sig engångssanering mot på särskilt sätt beräknad avgift.
De sakkunniga förorda, att denna sättes till belopp, motsvarande 75
procent av den ersättning, som enligt tandvårdstaxan för vuxna skall utgå
för behandlingen.
10
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
Vad angår spörsmålet vilket kommunalt organ, som lämpligen bör hava
att meddela beslut om avgiftsbefrielse för obemedlade och mindre bemedlade
barn inom kommuner, där avgifter uttagas av målsmännen, anses ifrågavarande
uppgift böra anförtros åt folkskolestyrelsen respektive skolrådet.
I tveksamma fall bör samråd äga rum med fattigvårdsmyndighet. I kommun,
där förhållandena anses böra därtill föranleda, kan emellertid enligt
de sakkunnigas mening prövningen av frågor örn avgiftsbefrielse uppdragas
åt annat organ. Några bindande föreskrifter rörande ordningen i förevarande
avseende böra alltså icke meddelas, utan vederbörande kommuner
böra äga att därutinnan förfara efter omständigheterna. Beträffande slutligen
frågan örn uppbörden och redovisningen av avgifterna förordas, att
kommunerna skola äga att efter samråd med landstingets organ för folktandvården
ordna därmed på lämpligt sätt. I allmänhet bör ansvaret för
uppbörden och redovisningen åvila samma kommunala organ, till vilket det
omförmälda prövningsförfarandet är förlagt.
Vid förslagets remissbehandling har statskontoret — under erinran,
att med målsman för barn kunde förstås jämväl person, som icke med
egna medel underhåller eller är skyldig att underhålla barnet — ifrågasatt,
huruvida icke den föreslagna bestämmelsen om avgiftslättnads beredande åt
målsman med två eller tre till tandvård anmälda barn borde förtydligas på
så sätt, att därav klart framginge, att den föreslagna avgiftsminskningen för
barntandvård avsåge endast fall, då barnen tillhörde samma familj.
Departementschefen har ansett sig kunna godtaga de sakkunnigas förslag,
dock med beaktande av den av statskontoret gjorda anmärkningen.
I motionen II: 387 av herr Baeckström m. fl. har hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring beträffande tandvårdsavgifterna för barn, som
anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, att avgiften för barn
och ar fastställes till 3 kronor, att för fall, där två eller flera barn av samma
familj åtnjuta tandvård, avgiften för andra barnet är 2 kronor, att för
ytterligare barn ingen avgift uttages samt att statens bidrag till folktandvården
till följd därav måtte höjas i enlighet med vad i motionen närmare
föreslagits.
Taxa för tandvård åt vuxna.
För sjukvårdskommitténs förslag i denna del samt för däröver framkomna
yttranden har i propositionen redogjorts å sid. 67.
I likhet med kommittén anse 1937 års sakkunniga, att ersättningen för behandlingen
av vuxna inom distriktstandvården skall utgivas enligt en för
hela riket gemensam taxa, fastställd av Kungl. Majit.
Rörande ett av de sakkunniga uppgjort taxeförslag får utskottet hänvisa
till Bilaga C i propositionen (sid. 116). Taxan har av de sakkunniga avvägts
på sådant sätt, att ersättningen för varje slag av tandbehandling skall
motsvara kostnaderna samt att den vid normal arbetstid av 900 timmar
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
11
skall kunna tillföra distriktstandpolikliniken en genomsnittlig bruttoinkomst
av 8,200 kronor (— den summa, till vilken kostnaderna för tandvård
åt vuxna av de sakkunniga beräknats komma att i medeltal för år uppgå
vid distriktstandpoliklinik med en tandläkare). Taxan ansluter sig närmast
till den av Södermanlands läns landsting använda och är något lägre
än den taxa, som tillämpas vid Göteborgs stads folktandvårdspolikliniker.
På grund av olikheterna i den individuella arbetskapaciteten hos olika tandläkax-e,
är emellertid enligt de sakkunniga en icke obetydlig variation i den
angivna bruttoinkomsten av 8,200 kronor att emotse. Enligt deras mening
saknas vidare tillräcklig erfarenhet om åtskilliga faktorer, som kunna väntas
påverka det genomsnittliga årsbruttot av den taxebelagda verksamheten.
I följd därav föreslå de sakkunniga, att taxan gives allenast begränsad giltighetstid
för att senare tagas under förnyad omprövning. Enligt de sakkunnigas
åsikt tala emellertid starka skäl för att personer i vissa åldrar beviljas
någon nedsättning i taxeavgifterna. De sakkunniga föreslå därför,
att vårdsökande, som under det kalenderår, varunder han fyllt 15 år, undergått
fullständig munsanering inom folktandvården, skall äga att efter
utgången av nämnda år till och med utgången av det kalenderår, varunder
han fyller 19 år, åtnjuta nedsättning med 25 procent i de enligt taxan eljest
utgående avgifterna. Såsom förutsättning för erhållande av denna förmån
bör emellertid föreskrivas, att vederbörande under ifrågavarande tid
minst en gång årligen skall undergå erforderlig behandling.
I de avgivna yttrandena över de sakkunnigas förslag (sid. 69—70 x
prop.) har, bland annat, av statens inspektör för fattigvård och barnavård
samt medicinalstyrelsen på anförda skäl uttalats önskemål örn en höjning
av den föreslagna taxerabatten för åldersgrupperna 15—19 år.
Departementschefen har i ämnet anfört följande:
Lika med 1937 års sakkunniga håller jag före, att tandvården åt vuxna
bör meddelas enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa samt att denna bör avvägas
på ett sådant sätt, att den i huvudsak täcker de beräkneliga kostnaderna
för behandlingen. Jag är givetvis icke beredd att nu taga slutlig ställning
till det föreliggande förslaget i vidare mån, än att jag finner xxtredningen
giva vid handen, att taxan till en början torde böra i huvudsak utformas i
enlighet med detsamma. Efter någon tids erfarenhet böra övervägas de
jämkningar, som må befinnas skäliga och möjliga, i syfte att uppnå så
låga kostnader för de vårdbehövande, som omständigheterna kunna medgiva.
Vad angår önskemålet örn ytterligare reduktion av 15—19-åringai’nas avgifter,
finner jag detta visserligen i hög grad behjärtansvärt, men då detsanxnxa
icke kan realiseras utan att antingen landstingen eller staten påtager sig
de därav föranledda kostnaderna, i vilket avseende någon utredning icke
förebragts, ser jag mig icke nu i stånd att förorda en dylik jämkning i förslaget.
När organisationen hunnit prövas och förutsättningar därigenom
skapats för ett bedömande av frågans ekonomiska innebörd, lär även detta
spörsmål böra bliva föremål för förnyat övervägande.
12
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande AJr 1.
Lindring i tand vårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade
vuxna.
I propositionen (sid. 71—72) lämnas inledningsvis en redogörelse för de
möjligheter, som jämlikt gällande fattigvårdslagstiftning och utbildad
praxis kunna erbjudas obemedlade eller mindre bemedlade personer till erhållande
av fri tandvård.
Departementschefen övergår därefter till att närmare pröva frågan örn
sättet för åstadkommande av lindring i obemedlade och mindre bemedlade
vuxnas tandvårdskostnader. Efter att hava redogjort för sjukvårdskommitténs
ståndpunkt i frågan och de över kommitténs betänkande i denna
del avgivna yttrandena (sid. 72—73) ingår departementschefen på 1937 års
sakkunnigas yttrande i förevarande spörsmål.
De sakkunniga hävda, att personer, vilka icke äro i stånd att själva erlägga
avgifter för behandling inom folktandvården, i skälig utsträckning böra
erhålla bistånd därutinnan genom det allmännas försorg. Följande frågor
hava därvid uppställt sig för de sakkunniga, nämligen huruvida det angivna
syftet kan i önskvärd mån tillgodoses genom gällande fattigvårdslagstiftning
eller, därest så icke kan anses vara fallet, örn ändring i denna
lagstiftning bör komma till stånd. Efter närmare överväganden (propositionen
sid. 74—75) hava de sakkunniga emellertid kommit till den slutsatsen,
att båda de uppställda frågorna måste besvaras nekande. En lösning av
den föreliggande frågan bör därför efter de sakkunnigas mening sökas enligt
en annan väg, nämligen att vid sidan av gällande fattigvårdslagstiftning
vidtaga anordningar för att vuxna, som äro i behov därav, lämnas
ekonomiskt bistånd vid tandvårdsbehovets tillgodoseende. Därvid bör enligt
de sakkunnigas mening samverkan mellan stat och kommun åvägabringas.
De sakkunniga föreslå sålunda, att kommun, som anvisar till fattigvård
ej hänförliga medel för bidrag till obemedlade och mindre bemedlade
vuxna personers kostnader för tandvård vid folktandpolikliniker, skall er
hålla ersättning av staten med hälften av i sådant hänseende havda kostnader.
De sakkunniga föreslå därefter följande.
Åt i kommunen hemmahörande personer, vilka genom intyg från vederbörande
fattigvårdsmyndighet styrka sig vara obemedlade, därvid medellösheten
icke är blott tillfällig, må av kommunen kunna erläggas avgifter
för vissa närmare uppräknade slag av tandvård. Det sagda — anföra
de sakkunniga fortsättningsvis — hade avseende uteslutande å medellösa
patienter. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid jämväl i
sådana fall, där patienten är hänförlig till kategorien mindre bemedlade,
lindring i tandvårdskostnaderna kunna beredas genom det allmännas
försorg. De sakkunniga förorda därför för sin del, att kommunerna skola
erhålla befogenhet att, efter prövning i varje särskilt fall genom vederbörande
fattigvårdsmyndighet, för i kommunen hemmahörande mindre bemedlade
personer lämna bidrag till kostnaderna för tandvård av samma om
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
13
fattning som föreslagits i fråga om avgiftsfri tandvård åt medellösa. Lämpligen
syntes bidraget böra begränsas till högst 50 procent av den del av
kostnaden för i ett sammanhang utförd behandling, innefattande fullständig
munsanering, som överstege förslagsvis 30 kronor.
Rörande innehållet i de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena
får utskottet hänvisa till därför lämnad redogörelse i propositionen
å sid. 76—78.
I frågan har departementschefen anfört bland annat följande.
De sakkunnigas förslag i nu berörda avseenden har vid remissbehandlingen
— frånsett vissa detaljanmärkningar — — — lämnats utan
erinran. I de yttranden, som avgivits av statens inspektör för fattigvård och
barnavård samt av kammarrätten, vilka myndigheter i de spörsmål, varom
här är fråga, företräda särskild sakkunskap, har givits uttryck för tillfredsställelse
över detsamma. Sålunda har kammarrätten förklarat sig instämma
i de principiella betänkligheter de sakkunniga uttalat rörande möjligheterna
att lägga folktandvården åt de medellösa och mindre bemedlade
under fattigvården samt givit sin anslutning såväl till den av de sakkunniga
föreslagna lösningen av spörsmålet genom en samverkan mellan stat och
kommun utanför fattigvårdens ram som till de förordade grunderna för
avgränsningen av vården. ..
Vid sådant förhållande och då jag för egen del tinner förslaget val agnat
att läggas till grund för bestämmelser i ämnet, kan jag tillstyrka detsamma,
dock med viss jämkning beträffande sättet för bestridande av mindre bemedlade
vuxnas tandvårdskostnader. Jag vill visserligen giva min anslutning
till tanken, att det allmänna i sådant fall skäligen bör träda hjälpande
emellan allenast i avseende å kostnad, som överstiger visst belopp. Att därutöver
föreskriva en begränsning av kommuns rätt att bidraga synes mig
dock knappast motiverat. Enligt min mening bör det vara en kommun obetaget
att till en mindre bemedlad person, i den mån vid prövningen av det
föreliggande behovet så finnes påkallat, utgiva bidrag, som med mer an 50
procent täcker den del av kostnaden för erhållen tandvård, som ma överskrida
fastställd kostnadsgräns. Av staten skall kommun äga rätt att utfå
ersättning med hälften av sålunda utlagt bidrag, dock högst ett belopp, som
motsvarar 25 procent av de kostnadsgränsen överskridande kostnaderna.
Berörda gräns har av medicinalstyrelsen ifrågasatts sänkt fran föreslagna
30 till 10 kronor. För egen del håller jag visserligen icke för uteslutet, att
en jämkning i framtiden kan befinnas nödvändig; tills vidare finner jag mig
emellertid i brist på hållpunkter och erfarenhetsmaterial för bedömande av
de ekonomiska konsekvenserna böra förorda, att förslaget följes i denna
PUn _ _ Att, såsom medicinalstyrelsen synes vilja ifrågasätta, här
söka närmare fixera begreppet mindre bemedlad till ledning för kommunerna
vid förekommande behovsprövning synes mig icke tillrådligt. Sagda begrepp
lär nämligen till sin natur vara så relativt och svarbestambart, att det
torde möta synnerliga vanskligheter att lämna en tillnärmelsevis ut ömmande
definition därav. Man synes har, åtminstone tills vidare, bora
lämna åt de prövande myndigheterna att med beaktande av de i varje tall
föreliggande omständigheterna träffa avgörande. .
Någon förtursrätt till behandling för obemedlade och mindre bemedlade
_ såsom av tandläkarorganisationerna föreslagits^ —- finnér jag lika litet
som beträffande patientkategorien i åldern 15—19 ar bora ifrågakomma
14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
Förslag till närmare bestämmelser rörande det allmännas medverkan
till lindring av obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader har
av departementschefen framlagts i Kungl. Maj.ts proposition nr 128 med förslag
till förordning om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m., vilket av utskottet behandlats i dess utlåtande nr 2.
Kostnaderna för distriktstandvården och deras fördelning.
En sammanfattning av vad sjukvårdskommittén i detta avseende innehåller
återfinnes i propositionen å sid. 80—81. Vad som vid remissbehandlingen
av kommitténs betänkande i huvudsak framkommit är återgivet å
sid. 81.
1937 års sakkunniga, till vilkas beräkningar av kostnaderna utskottet nu
övergår, hava vid sin behandling av ifrågavarande kostnadsspörsmål gjort
den inledande anmärkningen, att de gjorda kostnadsberäkningarna, på
grund av den osäkerhet, som förelåge i fråga om flera av förutsättningarna
för en dylik beräkning, endast vore approximativa. Med hänsyn till pågående
utredning av skatteutjämningsspörsmålet hade de sakkunniga icke
funnit sig böra understödja den från några håll framförda tanken att författningsenligt
medgiva vissa landsting förhöjt statsbidrag. De sakkunniga
hade alltså ansett sig böra utgå ifrån att statsbidrag utmättes efter enahanda
grunder för samtliga landstingsområden. Skulle erfarenheten giva vid handen,
att en effektiv skatteutjämning icke lämpligen kunde åvägabringas,
syntes det dock böra tagas under särskilt övervägande, huruvida en ändrad
ordning i berörda avseende borde komma till stånd.
Vid uppskattningen av kostnaderna hava de sakkunniga räknat med ett
antal distriktstandläkare av 800 samt lika många distriktstandsköterskor. Antalet
fasta polikliniker komme dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke
att uppgå till nämnda siffra, då i åtskilliga fall två eller flera distriktstandläkare
komme att tjänstgöra vid en och samma poliklinik. Med hänsyn
härtill hava de sakkunniga ansett ett antal av 500 fasta polikliniker skäligen
kunna läggas till grund för kostnadsberäkningarna i förekommande
fall. Antalet ambulatoriska polikliniker har vid ifrågavarande beräkningar
av de sakkunniga skattats till 100.
Engångskostnader. Dessa utgöras av kostnader dels för inredning av poliklinikerna,
dels ock för desammas utrustning.
Inredningskostnaden för fast poliklinik med en tandläkare beräknas
av de sakkunniga till 1,500 kronor. Ifråga om polikliniker för två eller
flera tandläkare anses kostnaderna stiga med förslagsvis 1,000 kronor för
varje ytterligare tandläkare.
För samtliga fasta polikliniker — till antalet 500 — kunde kostnaden
uppskattas till omkring 1,000,000 kronor.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 15
Kostnaden för inredning av ambulatorisk poliklinik kunde
beräknas till högst 500 kronor.
För samtliga — 100 stycken — ambulatoriska polikliniker skulle sålunda
kostnaderna uppgå till sammanlagt 50,000 kronor.
Totala inredningskostnaderna skulle därmed belöpa sig till cirka 1,050,000
kronor.
För dessa kostnader skulle landstingen såsom folktandvårdens huvudmän
ensamma ansvara. Med hänsyn till de fördelar för vederbörande primärkommuner,
som uppstode genom polikliniks förläggande till kommunen, syntes
man dock kunna räkna med att kostnaderna för inredning av poliklinik i åtskilliga
fall komme att helt eller delvis övertagas av poliklinikkommunerna,
särskilt där kommun ägde tillgång till lämplig lokal.
Kostnaden för utrustning av fast poliklinik med en tandläkare uppskattas
till omkring 6,000 kronor. För varje ytterligare vid en och samma
poliklinik anställd tandläkare beräknas utrustningskostnaden öka med 2,600
kronor. Kostnaderna för utrustning av samtliga fasta polikliniker skulle
komma att uppgå till 3,780,000 kronor.
För en ambulatorisk poliklinik uppskattas utrustningskostnaderna
till 2,000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för beräknade 100 sådana
skulle alltså utgöra 200,000 kronor.
Totalkostnaderna för utrustning av samtliga fasta och ambulatoriska polikliniker
skulle sålunda uppgå till i avrundat tal 4,000,000 kronor.
Rörande fördelningen av dessa kostnader förorda de sakkunniga,
att staten lämnar bidrag till en första uppsättning av poliklinikernas
utrustning med hälften av de verkliga kostnaderna, dock att bidraget
icke må överstiga beträffande fast poliklinik 3,000 kronor och, om flera än
en tandläkare skola vara där anställda, 1,300 kronor för varje ytterligare
sådan tandläkare samt beträffande ambulatorisk poliklinik 1,000 kronor.
I enlighet därmed skulle alltså av de totala utrustningskostnaderna komma
2,000,000 kronor på staten och ett lika stort belopp på landstingen.
Årliga kostnader. Härunder falla följande utgiftsposter, nämligen poliklinikernas
driftkostnader, tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre
bemedlade, kostnader för skolbarnens resor samt kostnader för tandvård
anordnad av städer utanför landsting.
Poliklinikernas driftkostnader. De sakkunniga hava, med användning av
i landstingens stater i allmänhet tillämpad kontofördelning, verkställt en
beräkning av kostnaderna för driften av en distriktstandpoliklinik med en
tandläkare, vilken är intagen i propositionen å sid. 84. Till denna beräkning
får utskottet hänvisa.
Enligt den nämnda beräkningen komma kostnaderna för av en distriktstandläkare
utövad barntandvård under 1,000 timmar alt uppgå till 8,710
kronor. Det antages, alt härav ett belopp av 2,400 kronor kommer att
täckas genom inflytande beliandlingsavgifter för barnen. Återstående belopp
föreslås böra bestridas av staten och landstinget gemensamt.
16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
Rörande denna kostnadsfördelning förordas, att staten bidrager med
3,000 kronor till distriktstandläkarens lön och 1,000 kronor till distriktstandsköterskans
lön eller således med tillhopa 4,000 kronor. På landstinget
skulle alltså komma 2,310 kronor.
Därmed skulle årskostnaderna för distriktstandpoliklinikernas drift komma
att uppgå till 3,200,000 kronor för staten och 1,848,000 kronor för landstingen.
Emellertid syntes distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
tillkommande ålderstillägg jämväl böra bestridas av statsmedel. De sammanlagda
årskostnaderna i förevarande hänseende skulle komma att utgöra
960,000 kronor, därvid alltså de på staten belöpande årliga driftkostnaderna
ökas till 4,160,000 kronor. Utöver detta belopp, 4,160,000 kronor,
skulle kostnaderna för distriktstandläkarnas och distriktstandsköterskornas
pensionering komma att åvila statsverket, i den mån enligt gängse grunder
beräknade pensionsavgifter icke täckte dessa kostnader. För landstingens
del tillkomma vidare kostnaderna för de resor i tjänsten, som på vissa håll
bliva erforderliga för tandläkarna och sköterskorna.
Det allmännas årliga kostnader för distriktstandpoliklinikernas drift komma
enligt de sakkunnigas beräkning att utgöra tillhopa 6,008,000 kronor.
Då de sakkunniga utgått ifrån att varje tandläkare skulle hinna behandla
i genomsnitt 800 barn om året, skulle nettokostnaden för barn och år, sedan
organisationen fullständigt genomförts, komma att uppgå till omkring
9 kronor 40 öre.
De på tandvården åt de vuxna belöpande driftkostnaderna avses, såsom
redan anmärkts, skola helt täckas av de för denna tandvård inflytande taxeersättningarna.
Tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade. De sakkunniga
hava uppskattat det allmännas kostnader för bidrag till de obcmedlade
och mindre bemedlade vuxnas tandvårdsavgifter till 25 procent av
utgifterna för tandvård åt de vuxna inom folktandvården. Dessa utgifter
beräknas inom distriktstandvården i dess helhet uppgå till 6,560,000 kronor.
I det fall, att samtliga kommuner begagnade sig av den föreslagna
befogenheten att bereda lindring i tandvårdsavgifterna för obemedlade och
mindre bemedlade vuxna, skulle de årliga kostnaderna härför komma att uppgå
till 820,000 kronor för kommunerna och lika stort belopp för staten.
Kommunernas kostnader för tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre
bemedlade barn beräknas till 15 procent av samtliga dylika avgifter. Dessa
kostnader skulle då för år räknat kunna uppskattas till 288,000 kronor.
Skolbarnens resor. De kostnader, som uppkomme för skolbarnens resor
till och från tandpoliklinikerna, hava de sakkunniga ansett kommunerna
böra bestrida. Ifrågavarande kostnader, vilka kunde förutses uppgå till jämförelsevis
ringa belopp, borde givetvis icke heller betraktas såsom fattigvård.
Städerna utanför landsting. Ifrågavarande städer föreslås skola erhålla
visst statsbidrag till driften under förutsättning, att tandvård inom staden
meddelas i enahanda omfattning och på motsvarande villkor, som stadgats
beträffande landstingsområdena, samt att stadens tandvård anordnas på
sätt, som av medicinalstyrelsen godkännes.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
17
På grund av den i förhållande till landstingen större självständighet i organisatoriskt
avseende, som måste tilläggas icke-landstingsstäder vid folktandvårdens
utbyggande, anses icke lämpligt, att driftbidraget gives formen
av bidrag till avlöningar åt befattningshavarna. De sakkunniga förorda i
stället, att bidraget utgår med ett belopp av 4 kronor per behandlat barn.
Då antalet »behandlingsbarn» i städer, som ej deltaga i landsting, av de
sakkunniga uppskattas till cirka 100,000, skulle således statens driftbidrag
kunna beräknas till 400,000 kronor örn året. Örn nettokostnaden för barn
och år såsom i fråga örn landstingen uppskattas till kronor 9.40, skulle städernas
egna årliga driftkostnader, under förutsättning att för samtliga behandlade
barn erläggas vederbörliga tandvårdsavgifter, utgöra 540,000 kronor.
Städernas årliga kostnader för avgiftsbefrielse beträffande obemedlade
och mindre bemedlade barn beräknas komma att utgöra 45,000 kronor.
Vidare beräknas städernas kostnader för lindring i tandvårdsavgifter
för obemedlade och mindre bemedlade vuxna till omkring 128,000 kronor.
Å staten, som skall bidraga med hälften av dessa städers kostnader för sistnämnda
kategoriers tandvård, har beräknats falla samma belopp, 128,000
kronor.
Från vad sålunda av de sakkunnigas majoritet förordats i avseende å grunderna
för statsbidrags utgående till städer utanför landsting har en av de
sakkunniga, cheftandläkaren von Sneidern, varit av skiljaktig mening, i det
han hävdat, att statsbidrag till ifrågavarande städer bör utgå enligt samma
beräkningsgrunder samt med samma belopp som till landstingen såväl
beträffande utrustning av poliklinikerna som i fråga om bidrag till tandläkare-
och sköterskelöner, ålderstillägg och pensioner. Beträffande reservationens
motivering får utskottet hänvisa till de sakkunnigas betänkande (statens
off. utredn. 1937: 47, sid. 102).
Till belysning av kostnaderna för distriktstandvården
och fördelningen av desamma eldigt sakkunnigförslaget har i
propositionen å sid. 88 en sammanställning lämnats, till vilken utskottet får
hänvisa.
Vad yttrandena i förevarande hänseende innehålla har återgivits å
sid. 90—91 i propositionen.
Departementschefen har i detta ämne anfört i huvudsak följande.
1937 års sakkunniga hava utmätt grunderna för statens understödjande
av landstingens verksamhet på folktandvårdens område gynnsammare än
tidigare sjukvårdslcommittén. När jag ansett mig böra påkalla landstingens
medverkan vid den föreliggande frågans ordnande i den omfattning, som
fallet är i mitt förslag, har detta skett främst ur den synpunkten, att man
borde vid organisationsarbetet tillgodogöra sig den mångsidiga erfarenhet
på hälso- och sjukvårdens områden, varöver landstingen obestridligen förfoga.
Däremot bör det enligt min mening så långt möjligt undvikas att samtidigt
pålägga landstingen ökade ekonomiska bördor. Under dessa omständigheter
har jag ingenting att i princip erinra mot resultatet av den verkställda
överarbetningen av kommittéförslaget. Från svenska landstingsförbundets
sida hava ock de reviderade grunderna i all huvudsak godtagits.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. G sami. 2 avd. Nr 1—2. 2
18
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
Jag kan härvid icke finna lämpligt, att statsbidragen differentieras efter
landstingens växlande skattetryck eller ekonomiska bärkraft. Bortsett
från anslagen till anstalter för lungtuberkulos — där dock särskilda omständigheter
föreligga — har en sådan anordning av statsmakterna städse avböjts.
Och jag nödgas i likhet med de sakkunniga hålla före, att spörsmålet
om en önskvärd skatteutjämning landstingen emellan icke med fördel tages
i beaktande i nu förevarande sammanhang. Jag anser mig följaktligen
förhindrad att, på sätt vid den tidigare remissbehandlingen påyrkats, för
exempelvis Norrlandslänens del föreslå högre bidrag än för landet i övrigt.
Med de sakkunniga är jag ense därom, att statsbidrag bör utgå till såväl
utrustningskostnaderna som de årliga driftkostnaderna vid distriklspoliklinikerna.
Med hänsyn till angelägenheten av att folktandvården genomföres
snarast möjligt, synes det mig motiverat, att staten bidrager med hälften av
utrustningskostnaderna, dock med den maximering av beloppen för olika
fall, som sakkunnigförslaget avser.
I fråga örn bidragen till distriktstandläkarnas och distriktstandsköterskornas
löner bär statskontoret förordat en begränsning av de föreslagna beloppen,
medan landstingsförbundet uttalat sig för någon jämkning uppåt, i det
att staten ansetts böra erlägga jämväl hälften av de vederbörande huvudman
åliggande pensionsavgifterna. Detta senare önskemål anser jag mig emellertid
icke kunna tillmötesgå. Vad åter angår det av statskontoret framställda
förslaget, vill jag framhålla, att detsamma ansetts förutsätta en motsvarande
höjning av folktandvårdstaxan, av ämbetsverket beräknad till inemot
15 procent. Jag finner mig förhindrad att medverka härtill. Beträffande
beräkningen av beloppet för behandlingsavgifterna för barn har medicinalstyrelsen
i nu förevarande sammanhang gjort gällande, att skäl förelåge
att maximera sagda belopp i varje distrikt till 2,400 kronor. En sådan
anordning är emellertid ogenomförbar redan av den anledningen, att antalet
behandlingsbarn i de olika distrikten i praktiken givetvis icke kommer
att exakt uppgå till den angivna genomsnittssiffran 800 utan kan förutsättas
variera kring sagda siffra även uppåt.
Jag saknar alltså skäl att i nu avhandlade hänseenden föreslå andra bidragsgrunder
än de av de sakkunniga förordade.
Vidkommande därefter städerna utanför landsting föreligger meningsskiljaktighet
rörande sättet för statens understödjande av folktandvården
därstädes, i det en reservant bland de sakkunniga påyrkat full reell och formell
likställighet härutinnan med landstingen. Detta yrkande har endast
såtillvida vunnit understöd av svenska stadsförbundet, som detta förordat
bidrag till utrustningskostnaderna enligt ensartade grunder, men i fråga om
driftkostnadsbidraget accepterat sakkunnigmajoritetens ståndpunkt, ehuru
med ett från 4 till 5 kronor jämkat årligt bidragsbelopp per barn.
I förstnämnda avseende synes mig knappast anledning föreligga att frångå
sakkunnigförslaget, då skoltandvård redan, med något enstaka undantag,
torde vara genomförd i ifrågavarande städer. Jag är också ense med de
sakkunniga och stadsförbundet därom, att med hänsyn till förhållandena i
icke-landstingsstäderna det skulle möta vanskligheter att där tillämpa de regler
för tandvårdens organisation, vilka utformats med tanke på landstingsområdena.
Ur denna synpunkt lär det få anses vara till fördel för dessa städer,
att bidraget icke bindes av alltför detaljerade villkor. När det åter gäller
bidragsbeloppets utmätande, faller det sig icke lätt att avgöra, huruvida sakkunnigförslaget
rättvisligen bör jämkas i enlighet med stadsförbundets hemställan.
I betraktande av att den årliga genomsnittskostnaden för det allmänna
per behandlat barn av de sakkunniga approximativt beräknats till
9.40 kronor och då det icke bestritts, att i storstäderna driftkostnaderna un
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 19
der lika förhållanden i öviågt måste kunna hållas lägre än i landstingsområdena,
vill det emellertid förefalla mig, som om det angivna beloppet, 4
kronor, icke kan betraktas såsom oskäligt lågt. Jag finner därför icke tillräckliga
skäl anförda för en avvikelse från de sakkunnigas förslag.
Bortsett från avgifterna för obemcdlades och mindre bemedlades tandvård,
skulle på kommunerna icke falla andra utgifter för folktandvården än
de säkerligen jämförelsevis ringa kostnaderna för skolbarnens resor till
och från poliklinikerna. Det synes mig rimligt, att sagda kostnader åvila
kommunen.
I de likalydande motionerna 1:252 av herr Sjödahl m. fl. och 11:375 av
herr Hagberg i Malmö m. fl. har yrkats, att städerna utanför landsting måtte
tillerkännas samma bidrag för poliklinikernas utrustning som landstingen
samt att statens bidrag till städerna utanför landsting för poliklinikernas
driftkostnader måtte utgå med 5 kronor per barn.
Utskottet vill vidare erinra om, att den förut anmärkta motionen II: 387 av
herr Baeckström m. fl., i vilken framställts yrkande om viss ändring i de
föreslagna tandvårdsavgifterna för barn, på sätt i motionen närmare angivits,
vid bifall till detta yrkande förutsätter viss höjning av statsbidraget
till distrikttandläkares avlöning samt till städer, som icke deltaga i landsting.
Distriktstandvårdens genomförande.
Sjukvårdskommittén förutsatte ett successivt genomförande av distriktstandvården
under en tid av förslagsvis 5 år.
1937 års sakkunniga framhålla beträffande övergångstiden, att man därvid
borde uppmärksamma, att tidpunkten för införande över huvud taget
av folktandvård inom visst landstingsområde eller viss stad vore beroende
på beslut av landstinget eller staden. Vidare torde möjlighet böra förefinnas
för huvudman att efter plan, som godkändes av medicinalstyrelsen, genomföra
folktandvård på det sätt, att sådan vård först anordnades inom viss
del eller vissa delar av landstingsområde eller stad, som ej deltager i landsting,
samt sedermera efter hand jämväl inom övriga delar av landstingsområdet
eller staden. Slutligen komme genomförandet inom varje distrikt att
taga viss tid i anspråk. Med hänsyn till det intresse, som i allmänhet torde
förefinnas hos landstingen för lösning av folktandvårdsfrågan, kunde förutsättas,
att organisationen skulle vara fullt genomförd i hela landet inom
loppet av 10 år. Av de beräknade kostnaderna för distriktstandvården skulle
alltså engångskostnaderna komma att fördelas å nämnda tid samt de löpande
utgifterna utgå med det beräknade beloppet först efter utgången
därav.
Emellertid, framhålla de sakkunniga vidare, torde beträffande flertalet
distrikt under de första åren för folktandvårdens utövande därstädes uppkomma
viss förhöjning av det driftkostnadsbelopp per tandläkare, som
legat till grund för de sakkunnigas uppskattning av dessa kostnader i deras
20
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
helhet. I den män nämligen till tandvård berättigade skolbarn icke förut
undergått munsanering, torde det för en tandläkare beräknade antalet barn
av 800 icke av honom hinna behandlas under ett år, i vilket fall alltså den
uppskattade summan av behandlingsavgifter. 2,400 kronor för år räknat,
icke komme att uppnås. De sakkunniga finna därför skäligt, att staten
lämnar visst bidrag till bestridandet av dessa kostnader. I sådant hänseende
föreslås, att om i tandvårdsdistrikt inom landstingsområde anställd distriktstandläkare
icke — med hänsyn till att tandvårdsberättigade barn inom
distriktet ej förut undergått munsanering — under en tid av 1,000 timmar
för år räknat medhinner behandling av minst 800 dylika barn, skall, efter
prövning i varje särskilt fall av medicinalstyrelsen, för sådan tandläkare
kunna utgå särskilt statsbidrag, motsvarande halva skillnaden mellan 2,400
kronor och sammanlagda beloppet influtna tandvårdsavgifter för av tandläkaren
under ifrågavarande tid behandlade barn. Vad sålunda sagts bör
gälla under två år från tiden för folktandvårds införande i distriktet; och
må därvid enligt de sakkunnigas mening nu omförmält statsbidrag utgå
med högst 800 kronor under första året och högst 400 kronor under andra
året.
Sammanlagda beloppet av i förevarande hänseende för staten och landstingen
uppkommande kostnader hava av de sakkunniga approximativt uppskattats
till 1,200,000 kronor. Av sagda kostnader skulle å staten under antagna
förutsättningar falla omkring 500,000 kronor.
Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har tandlakarinstitutets
lärarråd — på skäl, som anförts å sid. 91 i propositionen -—
uttalat sig för ett långsammare genomförande av tandvårdsorganisationen,
varjämte medicinalstyrelsen förordat, att — efter de föreslagna tio årens övergångstid
— bestämmelse bör införas om obligatorisk tandvård.
Departementschefen har beträffande förevarande spörsmål anfört följande.
I avseende på övergångsårens kostnader gäller, att dessa kunna förutses
för huvudmännen ställa sig något högre än vid slutligt genomförd organisation.
Sakkunnigförslaget har beaktat detta förhållande och upptagit särskilda
statliga tilläggsbidrag under organisationsperioden till ett approximativt
beräknat belopp av 500,000 kronor. För min del bar jag icke
kunnat undgå att hysa viss tveksamhet rörande lämpligheten av förslaget i
denna del. Det vill nämligen förefalla mig, att de särskilda övergångskostnaderna
hava en så begränsad storleksordning, att det knappast föreligger
egentligt behov av undantagsbestämmelser. Då jag ändock icke velat motsätta
mig, att bidrag även i denna form utgår, betingas detta framförallt
av min uppfattning, att folktandvårdsorganisationen snarast möjligt bör
utbyggas och att strävandena i sådan riktning skulle främjas genom den föreslagna
åtgärden. Jag anser för min del, att intet bör underlåtas för att
övergångstiden — av de sakkunniga angiven till tio år — i görligaste mån
må kunna förkortas, och jag kan sålunda alldeles icke biträda det från något
håll framkomna yrkandet, att planens förverkligande bör utsträckas över
en längre tidsperiod. Å andra sidan kan jag icke finna välbetänkt att nu
ingå i ett övervägande av frågan örn införande av obligatorisk tandvård
efter den beräknade övergångstidens slut.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
21
Tandvård vid vissa anstalter.
Departementschefen anmärker inledningsvis under denna rubrik, att vissa
kategorier inom samhället icke utan vidare kunna inordnas i en distriktsorganisation
av det slag, som i propositionen förordats. Därvid syftade departementschefen
i första hand på barn och vuxna, som lida av blindhet,
dövstumhet, sinnesslöhet, fallandesjuka eller vanförhet eller som på grund
därav åtnjuta anstaltsvård, vidare på dem, som för längre eller kortare tid
intagits å kropps- eller sinnessjukhus, och slutligen på dem, som av det
allmänna omhändertagits för skyddsuppfostran eller ådömts frihetsstraff
av längre varaktighet.
Spörsmålet i vilken omfattning och på vad sätt ifrågavarande kategorier,
vilka utan särskilda anordningar knappast kunna tillgodogöra sig en distriktstandvård,
böra genom det allmännas försorg beredas erforderlig tandvård
har upptagits till prövning av sjukvårdskommittén och därefter av
1937 års sakkunniga.
För innehållet i sjukvårdskommitténs förslag i berörda hänseende samt de
i anledning av förslagets remissbehandling avgivna yttrandena däröver redogöres
i propositionen å sid. 95—98.
1937 års sakkunnigas ståndpunkt till förevarande spörsmål framgår av
följande huvudsakliga redogörelse.
Några enhetliga normer för tillgodoseende av här avsedd tandvård kunna
icke givas, utan denna fråga måste i varje särskilt fall bedömas med hänsyn
till föreliggande förhållanden. För större eller mindre grupper av likartade
eller i berörda avseende jämförbara anstalter böra emellertid vissa allmänna
riktlinjer för tandvårdsorganisationens utformning uppdragas.
På grundval av vad sjukvårdskommittén därutinnan föreslagit förordas
beträffande anstalter för blinda, dövstumma, sinnesslöa,
fallandesjuka och vanföra, att staten för varje statlig anstalt
samt för vanföreanstalterna anslår visst belopp till tandvård och till övriga
anstalter lämnar visst bidrag per behandlat barn samt överlåter åt vederbörande
anstaltsstyrelse att, med iakttagande av vissa villkor och under beaktande
av föreliggande lokala förhållanden, träffa erfox-derliga åtgärder för
beredande av den tandvård, klientelets art och omfattning påkallar.
Liknande bestämmelser förordas för klientelet å skyddshemmen.
Vid fångvårdsanstalter bör under vissa närmare angivna betingelser
tandvård beredas de där intagna. Kostnaderna böra i första hand
täckas av fångarnas besparade arbetspremier samt, i den mån dessa ej förslå,
av statsmedel.
Åt de på kroppssjukhuscn vårdade bör tandvård beredas i den
omfattning, som de medicinska indikationerna påfordra och som kan meddelas
utan att sjukhusvistelsen av denna anledning behöver förlängas. Tandvården
bör därvid icke medföra några särskilda kostnader för den helland
-
22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
lade. Kostnaderna för tandvården böra helt åvila respektive huvudmän; till
kustsanatorierna och jubileumsfondens sanatorier förutsättes dock statsbidrag
skola utgå.
Slutligen förordas, att patienter å statens och därmed jämställda kommunala
sinnessjukhus beredas tandvård i den omfattning, som erfordras
för upprätthållandet av ett gott fysiskt allmäntillstånd hos patienten. Kostnaderna
därför föreslås böra åvila anstalternas huvudmän.
Någon uppskattning av de totala kostnaderna för tandvård vid angivna
anstalter av olika slag hava de sakkunniga icke ansett sig kunna lämna, alldenstund
en sådan uppskattning vöre beroende av omständigheter, som icke
läte sig med någon säkerhet för närvarande bedöma.
Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har i nu berörda
avseende icke framkommit någon erinran.
Departementschefen har i ämnet anfört följande.
Nu förevarande spörsmål påkallar för närvarande allenast ett ställningstagande
i princip.-----För min del finner jag de av de sakkun
niga
förordade reglerna ägnade att tillgodose befogade önskemål. I den
mån från riksdagens sida erinringar icke framställas mot desamma, lära i
samband med anslagsframställningar, avseende budgetåret 1939/1940, detaljerade
planer och kostnadsberäkningar böra förebringas beträffande skilda
anstalter eller grupper av sådana. Kungl. Maj:t torde därefter böra taga
ställning till spörsmålet, i vilken utsträckning åtgärder för genomförande av
tandvård å ifrågavarande område böra föreslås till vidtagande under nämnda
budgetår.
Tandvård vid centrala polikliniker.
Redogörelse för sjukvård skommitténs förslag härom har i propositionen
lämnats å sid. 101—103. För yttrandena över kommitténs förslag beträffande
förevarande fråga redogöres å sid. 103.
1937 års sakkunniga framhålla — liksom tidigare sjukvårdskommittén -—
att distriktstandpoliklinikerna i stort sett endast kunna fylla uppgiften att
tillgodose det grundläggande tandvårdsbehovet. Såsom en komplettering
av distriktstandvården och den därmed jämställda anstaltsvården bör därför
vid minst ett lasarett i varje landstingsområde och stad utanför landsting
inrättas en specialutrustad tandpoliklinik med en specialutbildad tandläkare
som chef. Där böra behandlas de mera komplicerade tandkirurgiska
fall, vilka i allmänhet ej lämpligen kunna behandlas å distriktstandpoliklinikerna.
Förutom behandlingen av svårare fall skall centralpolikliniken
även tillgodose lasarettets behov av tandvård åt de där intagna. Möjlighet
skall finnas att till kliniken hänvisa en del av klientelet vid distriktstandpoliklinikerna,
örn belastningen vid dessa blir för stark. Slutligen uttalas av de
sakkunniga, att det säkerligen i vissa fall kan visa sig ändamålsenligt att
låta centralpoliklinik utgöra ett mera konstant komplement till viss eller vissa
distriktspolikliniker och alltså från början tillmäta vederbörande distrikt
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
23
med beaktande därav. Särskilda kompetensvillkor föreslås för föreståndare
vid centralpoliklinik.
De sakkunniga framhålla, att anordnande av centralpoliklinik bör uppställas
såsom allmänt villkor för statsbidrags utgående till vederbörande
läns eller icke-landstingsstads folktandvård. Det bör dock ligga i Kungl.
Maj:ts liand att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, medgiva anstånd
under viss, ej alltför lång tid med inrättandet av centraltandpoliklinik.
Möjlighet bör beredas för fast anställda tandläkare och tandsköterskor
vid centralpolikliniker inom landstingsområdena att vinna inträde i statens
pensionsanstalt.
Kostnaderna för ifrågavarande poliklinikers inrättande och drift föreslås
skola åvila respektive landsting och städer utanför landsting såsom
huvudmän för folktandvården. Utrustningskostnaderna anses av de sakkunniga
ej kunna beräknas lägre än till 8,000 å 10,000 kronor för varje
lasarett eller således för 25 landstingslasarett till sammanlagt omkring
250.000 kronor och för 6 lasarett i städer utanför landsting till omkring
60.000 kronor. Vid dessa beräkningar hava de sakkunniga utgått från att å
centraltandpoliklinik tjänstgjorde endast en tandläkare. För varje ytterligare
tandläkare vid en och samma poliklinik torde utrustningskostnaderna
stegras nied högst 3,000 kronor. Vidkommande de löpande utgifterna anses
desamma för centralpoliklinikerna icke kunna beräknas till lägre belopp
än 20,000 kronor per klinik och år.
De beräknade löpande utgifterna avsåge emellertid bruttokostnader, varifrån
för erhållande av nettoutgifterna borde dragas inflytande behandlingsavgifter.
Ersättning för specialisttandvård åt vuxna bör utgå enligt grunder,
fastställda av vederbörande huvudman. För folktandvård i vanlig mening,
som å centralpoliklinik meddelas åt vuxna, bör gälla samma taxa som
vid distriktspoliklinikerna. De, som äro berättigade till barntandvård, böra
mot tidigare omförmälda årsavgifter erhålla jämväl erforderlig specialisttandvård.
I fråga om tillsättning av föreståndare för centralpoliklinik föreslås samma
bestämmelser som beträffande distriktstandläkare, dock att förvaltningsutskottet
(distriktsvårdsstyrelsen) skall hava att före förslags upprättande
inhämta yttrande i ärendet av vederbörande lasarettsdirektion.
För innehållet i yttrandena över de sakkunnigas förslag i nu angivna
hänseenden redogöres å sid. 106—107 i propositionen.
Departementschefens anförande är av följande lydelse:
Jag finner nödvändigt, att kvalificerade polikliniska vårdmöjligheter tillhandahållas
vid åtminstone ett sjukhus inom varje landstingsområde eller
stad utanför landsting. Ifrågavarande poliklinik, till vilken statsbidrag icke
avsetts utgå, bör uppenbarligen utgöra en integrerande del av sjukhuset.
Starka praktiska skäl få anses tala för att poliklinikerna i fråga jämväl må
utnyttjas för vanlig tandvård, förutom av sjukhusets patienter, även av allmänheten
enligt den eljest gällande ersättningstaxan. Däremot kan jag icke
förorda, att tandläkare vid polikliniken erhåller rätt att utöva enskild praktik
vid sidan av tjänsten.
24
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
Otvivelaktigt torde det möta svårigheter att i begynnelsen förvärva för nu
ifrågavarande polikliniker fullt kvalificerade tandläkare. Anledning synes
därför föreligga att påkalla särskilda åtgärder för anordnande av erforderlig
kompletterande utbildning. Det synes böra ankomma på medicinalstyrelsen
att framlägga förslag i sådant avseende.
I fråga om kompetensfordringarna för föreståndare för centralpoliklinik
är jag icke beredd att nu taga slutlig ställning. Givetvis bör det sörjas för
att innehavare av sådan befattning besitter nödiga kvalifikationer för uppgifterna.
Men å andra sidan få fordringarna icke ställas så högt, att urvalsmöjligheterna
alltför starkt begränsas eller ersättningsanspråken oskäligt
drivas i höjden. Jag torde senare få återkomma med slutligt förslag i
denna del.
Däremot är jag redan nu beredd att förorda, att inrättandet av centralpoliklinik
uppställes såsom särskilt villkor för statsbidrag till folktandvården
inom vederbörande område. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört
är jag dock benägen tillstyrka, att möjlighet till dispens beträffande sagda
villkor under de närmaste åren bör förefinnas.
Rörande pensionsförhållandena för de vid landstingsområdenas centraltandpolikliniker
fast anställda tandläkarna och tandsköterskorna har förslag
framlagts i propositionen nr 280. Denna har behandlats av bankoutskottet,
som däröver avgivit utlåtande nr 45.
Tandvårdens centrala ledning och inspektion.
För sjukvdrdskommitténs förslag härutinnan samt de över detsamma vid
remissbehandlingen i denna del avgivna yttrandena har redogjorts i propositionen
å sid. 108—109.
1937 års sakkunnigas ståndpunkt i detta spörsmål är följande.
Den centrala ledningen av och överinseendet över folktandvården i dess
helhet skall tillkomma medicinalstyrelsen, inom vilken den närmast skall
handhavas av en byrådirektör som chef. Från medicinalstyrelsens sida bör
genom den föreslagna byrådirektören utövas all den inspektion av den statsunderstödda
tandvården, som omständigheterna medgiva. Detta anses
emellertid icke tillfyllest. För åvägabringande av en mera kontinuerlig
övervakning bör en decentralisering av inspektionen äga rum. De sakkunniga
föreslå därför, att inspektionen inom varje landstingsområde i regel
uppdrages åt föreståndaren för vederbörande centralpoliklinik. Emellertid
kunna särskilda förhållanden göra det önskvärt, att inspektionen av
distriktstandvården inom ett landstingsområde icke ålägges centralpoliklinikens
föreståndare. För sådant fall bör medicinalstyrelsen äga att på
framställning av förvaltningsutskottet (distriktsvårdsstyrelsen) uppdraga åt
annan tandläkare att ombesörja inspektionsverksamheten.
Beträffande innehållet i avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag
hänvisar utskottet till redogörelsen i propositionen å sid. lil.
Departementschefen har i berörda hänseenden anfört följande.
Med hänsyn till tandvårdsarbetets natur är det av synnerlig vikt, att en
effektiv inspektion av detsamma kommer till stånd. Man löper eljest risk
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
25
att verksamheten icke mötes med nödigt förtroende. Efter min mening är
det emellertid praktiskt ogörligt att för en rimlig kostnad anordna en central
inspektion av folktandvården, som fyller skäliga anspråk på effektivitet.
Utvägen att åvägabringa en fortlöpande, ofta upprepad inspektion med anlitande
av lokala krafter synes mig däremot framkomlig. Då det ligger lika
mycket i landstingens som i statens intresse, att tandvårdsarbetet i distrikten
icke lämnar rum för berättigade anmärkningar, lär det få anses utgöra en
naturlig uppgift för huvudmännen att sörja för denna sida av inspektionsverksamheten.
Jag förordar därför, att normalt föreståndaren för centralpolikliniken
tjänstgör såsom lokal inspektör. Skyldighet att fullgöra denna
uppgift bör instruktionsmässigt fastslås såsom ingående i poliklinikföreståndarens
tjänstgöring. Vid resor, föranledda av inspektionsuppdraget, bör
givetvis ersättning och dagtraktamente utgå av landstingets medel. Skulle
av någon anledning särskild inspektör anses böra förordnas, varom i så fall
landstingets vederbörande organ har att bestämma, bör det ock ankomma
på landstinget att bestrida med anordningen förenade kostnader.
Emellertid bör det tillika åligga statens organ att ur statsverkets synpunkt
tillse, att folktandvården bedrives i enlighet med för densamma fastställda
planer och meddelade bestämmelser. I vad det gäller rent organisatoriska
anordningar bör denna tillsyn närmast ankomma på vederbörande förste
provinsialläkare. Vad åter den fackmässiga kontrollen angår, lär medicinalstyrelsen
böra svara för densamma. Jag återkommer i annat sammanhang
till frågan om erforderlig förstärkning i detta avseende av styrelsens arbetskrafter.
Här inskränker jag mig att framhålla, att jag åsyftar att i enlighet
med de sakkunnigas förslag påkalla åtgärder för inrättande i styrelsen
av en byrådirektörstjänst, vars innehavare skulle handlägga förekommande
tandvårdsfrågor. Med hänsyn till att det, i den ordning jag nyss angivit,
sörjes för att lokal kontroll över folktandklinikernas verksamhet fortlöpande
utövas, kan den centrala inspektionen begränsas till att avse en stickprovsgranskning
av verksamheten i olika landsdelar samt arbetet vid centralpolikliniker
och särskilda anstalter. Huruvida, sedan verksamheten i större
utsträckning kommit i gång, sagda åtgärd är tillfyllest för tillgodoseende av
det angivna syftet, låter sig icke nu bedöma. Tillsvidare torde i allt fall
anledning saknas att överväga anställande av ytterligare personal för ändamålet.
Förslag i den av departementschefen berörda frågan örn förstärkning av
medicinalstyrelsens arbetskrafter har sedermera framlagts i samband med
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 angående anslag till medicinalstyrelsen för
budgetåret 1938/1939, vilken proposition hänskjutits till behandling av statsutskottet.
Om det i hög grad otillfredsställande tillstånd i avseende på tändernas beskaffenhet
och vård, som råder inom vida kretsar av vårt folk, ej minst bland
det uppväxande släktet, föreligga många och klara vittnesbörd. Att häri ligger
en fara för folkhälsan framgår bland annat därav, att den medicinska
forskningen under senare år påvisat sannolikheten av ett orsakssammanhang
mellan söndriga tänder eller infektionshärdar omkring tänderna och en del
kroniska infektionssjukdomar i andra kroppens organ.
På grund härav har i den allmänna diskussionen allt starkare krav kommit
att framställas på ett ingripande från statens, landstingens eller kommu
-
Utskottet.
26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
neraas sida för åstadkommande av en ändamålsenlig och till överkomligt pris
meddelad tandvård bland vårt folk. Åtgärder i detta syfte hava inom vissa
kommuner, företrädesvis de större städerna, kommit till stånd. I allmänhet
hava dessa åtgärder dock varit begränsade till skolbarnens behov. Mot bakgrunden
av nu anförda förhållanden finner utskottet, att åvägabringandet
av en allmän tandvård för såväl barn som vuxna är en angelägenhet av största
socialhygieniska betydelse.
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet överensstämmer i allt väsentligt med det av
1937 års tandvårdssakkunniga framlagda, vilket i sin tur bygger på vissa
tidigare utarbetade förslag. Kungl. Maj:ts förslag kan betraktas som resultatet
av ett med vissa avbrott alltifrån 1924 bedrivet utredningsarbete, under
vilket jämväl praktiska erfarenheter från kommunalt ordnad tandvård och
från försöksverksamhet på området kunnat tillgodogöras.
Enligt förslaget skall organisationen omfatta såväl barn- och skoltandvård
som folktandvård för vuxna och landet för den skull indelas i tandvårdsdistrikt,
i vilka heltidsanställda tandläkare och tandsköterskor skola ombesörja
tandvården. Uppgiften att handhava och organisera tandvården
skall åligga landstingen och städerna utanför landsting. Staten skall emellertid
i viss utsträckning bidraga bland annat till personalens löner. Jämväl
vid vissa anstalter skall tandvård meddelas genom det allmännas försorg.
Vidare föreslås inrättandet vid minst ett lasarett inom varje landstingsområde
respektive stad utanför landsting av en central tandpoliklinik med specialutbildad
tandläkare såsom chef.
Till förslagets principiella här antydda utformning kan utskottet lämna sin
anslutning. Utskottet finner därför förslaget ägnat att läggas till grund
för en organisation av folktandvården i vårt land.
Beträffande förslagets särskilda delar finner utskottet de av departementschefen
förordade allmänna riktlinjerna för distriktsindelningen icke föranleda
någon erinran från utskottets sida. Utskottet vill därvid erinra om att
indelningen avses vara av allenast provisorisk karaktär och att det definitiva
fastställandet av densamma skall göras beroende av de erfarenheter, som
kunna vinnas under ett successivt utbyggande av organisationen inom de
särskilda landstingsområdena. Utformningen av distrikten skall enligt förslaget
visserligen ske med beaktande av de därför uppdragna allmänna riktlinjerna
men ytterst med hänsyn till de särskilda lokala förhållandena. Vad
sålunda framhållits anser utskottet vara välbetänkt. Utskottet anser sig kunna
utgå ifrån att det skall vara landstingen angeläget att utan eftersättande
av andra berättigade intressen tillgodose det i motionen II: 384 framställda
önskemålet, att vid distriktsindelning och inrättande av tandpolikliniker i
glest befolkade trakter möjligheten för allmänheten att tillgodogöra sig tandvården
icke avsevärt försvåras. I samma motion har yrkats, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit göra framställning örn utredning och förslag angående
anslag av statsmedel för underlättande för de avlägsnare bygdernas
barn att komma i åtnjutande av folktandvård. Utskottet, som finner den
tanke, vilken ligger bakom yrkandet, behjärtansvärd, kan emellertid icke,
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
27
innan erfarenhet vunnits om den blivande distriktsindelningens praktiska
verkningar i de områden av landet, som här närmast avses, biti*äda detta
yrkande.
I motionen II: 387 har hemställts om sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna
rörande tandvårdsavgifter för barn, att avgiften för barn och år fastställes
till 3 kronor, att för fall, där två eller flera barn av samma familj åtnjuta
tandvård, avgiften för andra barnet sättes till 2 kronor, att för ytterligare
barn ingen avgift uttages samt att statens bidrag till folktandvården till följd
därav måtte höjas i enlighet med vad i motionen närmare angivits. Utskottet
finner för sin del den i propositionen gjorda avvägningen av ifrågavarande
avgifter innebära en i stort sett tillfredsställande lösning. Utskottet vill jämväl
erinra örn att förslaget i denna del icke mött invändningar från hörda myndigheters
och sammanslutningars sida samt att de föreslagna avgifterna väsentligt
understiga den genomsnittligt beräknade självkostnaden, 9 kronor 40
öre, för barn och år. I den mån de praktiska erfarenheterna skulle giva vid
handen, att avgifterna böra sänkas, torde frågan om en revision av bestämmelserna
i denna del i en eller annan form komma att göra sig påmint. Enligt
utskottets mening föreligga emellertid icke skäl att nu avvika från Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande avseende.
Såsom av motiveringen till sistberörda motion vidare framgår, hava motionärerna
räknat med den konsekvensen av ett bifall till det i motionen gjorda
yrkandet om avgiftssänkning för barnens tandvård, att staten såsom kompensation
för minskningen i de beräknade inkomsterna av denna borde bidraga
med större belopp. Enligt den i motionen uttalade uppfattningen borde med
hänsyn därtill statsbidraget till distriktstandläkares avlöning höjas från i
propositionen föreslagna 3,000 kronor till 4,000 kronor samt beträffande
stad, som icke deltager i landsting, statsbidraget för varje behandlat barn
höjas från föreslagna 4 kronor till 5 kronor. Yrkande om samma höjning
av statsbidraget i sistnämnda fall har framställts i motionerna I: 252 och
II: 375. Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl kunna anföras till stöd för
motionärernas mening. Emellertid lärer det icke med fog kunna göras gällande,
att statens andel i kostnaderna för folktandvården i de avseenden, varom
här är fråga, är oskäligt knappt tillmätt. Med hänsyn härtill finner utskottet
ej tillräcklig anledning att i berörda avseenden föreslå avvikelse från
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet kan ej heller tillstyrka det i sistnämnda motioner
jämväl framställda yrkandet örn sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag,
att städerna utanför landsting tillerkännas samma bidrag för poliklinikernas
utrustning som landstingen.
Beträffande vad som föreslagits angående tandvård vid centrala polikliniker
må erinras, att det till en början torde kunna uppstå vissa svårigheter att
anskaffa lämpliga lokaler för de centrala poliklinikerna samt att förvärva fullt
kompetenta tandläkare till dessa kliniker. Med hänsyn härtill vill utskottet
understryka departementschefens uttalande, att vid beviljande av statsbidrag
till folktandvården anstånd med inrättande av sådan poliklinik bör kunna
medgivas vederbörande landsting eller stad utanför landsting under åren
28 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.
närmast efter tandvårdsorganisationens införande i området eller staden i
fråga.
Kungl. Maj:ts förslag till grunder för folktandvårdens ordnande har i här
ej särskilt angivna delar icke givit utskottet anledning till erinran.
Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts och då departementschefens
beräkning av anslagsbehovet för utrustning av polikliniker
för folktandvård för budgetåret 1938/1939 icke föranleder erinran från utskottets
sida, får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 252, II: 375, II: 384 och II: 387,
I) godkänna de grunder för anordnande av folktandvård,
som av departementschefen i statsrådsprotokollet över socialärenden
den 11 februari 1938 förordats;
II) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård
för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av
150,000 kronor.
Stockholm den 18 maj 1938.
På sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:
OSKAR HAGMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från statsutskottet: herrar Strindlund, Svensson i Kompersmåla, Nilsson i Landeryd,
Jansson i Falun, Bäckström, Isacsson och Weijne;
från andra lagutskottet: herran Hagman, Tamm, Heiding, Västberg, Hage,
Skoglund, Pettersson i Hällbacken och Barnekow.
Reservationer:
1) av herrar Bäckström och Barnekow, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa till riksdagen dels om ökning av statsbidraget för avlöning av
distriktstandläkare från 3,000 kronor till 4,000 kronor för varje sådan tandläkare,
dels ock örn ökning av statsbidraget till stad, som ej deltager i landsting,
från 4 kronor till 5 kronor om året för varje behandlat barn i den ålder,
varom förmäles i 5 § av det vid propositionen nr 127 fogade utkastet
till kungörelse angående statsbidrag till folktandvård;
2) av herr Västberg.