8
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Nr 97.
Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1938 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse för H. F. Andersson från viss ersättningsskyldighet.
(l:a avd.)
I proposition nr 245 har Kungl. Maj:t, under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden, föreslagit
riksdagen medgiva, att H. F. Andersson må befrias från vidare ersättningsskyldighet
till riksförsäkringsanstalten för vad anstalten jämlikt 1927 års
militärersättningsförordning utgivit eller kan komma att utgiva till A. A.
Mattsson i anledning av denne den 28 september 1934 genom Anderssons
förvållande åsamkad kroppsskada.
Under pågående fälttjänstövning i regementsförband vid Västerbottens
regemente den 28 september 1934 blev en av de i övningen deltagande värnpliktiga,
Axel Andreas Mattsson, träffad i vänstra ögat av splitter från en
exploderande lösskjutningspatron, därvid ögat skadades så svårt, att det
sedermera måst bortopereras. De närmare omständigheterna vid olyckstillfället
voro följande: Under ett uppehåll i övningen hade en del av manskapet
gjort upp en eld, i vars närhet uppehållit sig förutom Mattsson
jämväl värnpliktiga Hans Filip Andersson och Erik Bertil Karlsson. Därunder
hade först Karlsson och sedan Andersson med omkring en halv
minuts mellanrum i elden inkastat var sin lösskjutningspatron. De inkastade
patronerna hade efter en stund exploderat med ungefär samma tidsskillnad
som förefunnits mellan deras inkastande. Den första explosionen hade skett
med en dämpad och den andra med en skarp knall. I omedelbar anslutning
till den senare explosionen hade Mattsson träffats av splitter från patronen.
Med anledning av vad sålunda förekommit ställdes Andersson och Karlsson
av vederbörande krigsfiskal under åtal vid Västerbottens regementes krigsrätt.
Genom utslag den 21 februari 1935 prövade krigsrätten på grund av vad
i målet förekommit rättvist att, såvitt nu är i fråga, döma Andersson att
dels jämlikt 14 kap. 17 § allmänna strafflagen för ouppsåtligt vållande till
kroppsskada till kronan utgiva tjugufem dagsböter med två kronor för varje
dagsbot, dels ock jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vårdslöshet
vid fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av vaktarrest i sex
dagar. Därjämte förpliktade krigsrätten Andersson att till riksförsäkringsanstalten
utgiva — förutom rättegångskostnad, 40 kronor — ersättning med
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
9
av anstalten fordrat belopp, 134 kronor, vilket belopp av anstalten utgivits
till Mattsson i sjukpenning för tiden den 9 oktober—14 december 1934,
anstalten obetaget att i särskild rättegång mot Andersson föra talan örn
utbekommande av ytterligare ersättning, som anstalten kunde visa sig hava
utgivit till Mattsson för ifrågavarande skada. Krigsrättens utslag har vunnit
laga kraft.
I en till försvarsdepartementet den 15 maj 1937 inkommen skrift har
Andersson — under åberopande av att han befunne sig i betryckta ekonomiska
omständigheter — anhållit att bliva befriad från den ersättningsskyldighet,
som åvilade honom på grund av den Mattsson tillfogade skadan.
I utlåtande i ärendet den 28 september 1937 har arméförvaltningens civila
departement hemställt, att Kungl. Maj:t med hänsyn till i ärendet förebragta
ömmande omständigheter måtte i proposition till riksdagen föreslå efterskänkande
såväl av kronans fordran hos Andersson på grund av regementskrigsrättens
förenämnda utslag som av fordran, som framdeles kunde
uppkomma på grund av ifrågavarande skada.
Ililcsförsäkring sanstalten har i utlåtande den 29 december 1937 med hänsyn
till i ärendet föreliggande ömmande omständigheter tillstyrkt bifall till sökandens
framställning örn befrielse från all ersättningsskyldighet för vad
Kungl. Majit och kronan genom riksförsäkringsanstalten utöver av Andersson
ersatt belopp utgivit och kunde komma att utgiva på grund av den Mattsson
åsamkade kroppsskadan.
Av den av riksförsäkringsanstalten åberopade utredningen framgår, att
Andersson tillsammans med en broder är ägare till en mindre jordbruksfastighet
med ett taxeringsvärde av 2,200 kronor, att fastigheten är intecknad
dels för ett skuldbelopp av 1,000 kronor dels ock för födoråd åt Anderssons
föräldrar, av vilka fadern är 64 år och modern 58 år, att utmätningsbar lösegendom
icke finnes, att Andersson under de senaste två åren brutit det
ena benet två gånger samt att Andersson ännu den 13 september 1937 icke
var fullt arbetsför.
Slutligen har statskontoret i utlåtande i ärendet den 2 mars 1938 framhållit,
att med hänsyn till det vårdslösa sätt, på vilket sökanden förfarit
vid det tillfälle, då Mattsson skadades, statskontoret ansåge sig icke kunna
förorda ett fullständigt efterskänkande av ersättningsskyldigheten, utan föreslog
ämbetsverket, att såsom villkor för befrielse från ersättningsskyldigheten
i övrigt föreskreves, att sökanden skulle till statsverket inbetala ett
såsom skäligt ansett belopp av förslagsvis 300 kronor.
Statskontoret vill emellertid erinra, att 1936 års riksdag i ett med det
förevarande likartat fall rörande efterskänkande av viss furiren I. H. Persson
och värnpliktigen G. G. Magnusson åliggande betalningsskyldighet gentemot
kronan, enligt förslag av Kungl. Majit, medgivit befrielse från all föreliggande
ersättningsskyldighet.
Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande:
Av utredningen i ärendet framgår, att riksförsäkringsanstalten jämlikt
bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning hitintills tillerkänt
Bihang till riksdagens protokoll 1998. 6 sami. Nr 95—97. 912 38 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Utskottet.
Mattsson för den honom på grund av Anderssons förvållande övergångna
skadan sjukpenning för tiden den 9 oktober 1934—den 16 januari 1935 med
tillhopa 219 kronor 50 öre, ersättning för läkarvård, intyg och resor med
39 kronor samt livränta från och med 17 januari 1935 med 294 kronor för
år jämte ett årligt tillägg av 10 kronor, utgörande beräknad årlig kostnad
för förnyelse av protes. Genom Västerbottens regementes krigsrätts utslag
den 21 februari 1935 har Andersson förpliktats till anstalten utgiva — förutom
rättegångskostnad, 40 kronor — ersättning för vad av förenämnda
sjukpenning belöpte å tiden från och med den 9 oktober till och med den
14 december 1934 eller 134 kronor. De sålunda av krigsrätten utdömda
beloppen hava av Andersson guldits, varemot Andersson icke kunnat förmås
fullgöra betalningsskyldighet i anledning av de av riksförsäkringsanstalten
sedermera gentemot Andersson framställda kraven på ytterligare ersättning
för vad anstalten utgivit till Mattsson.
I likhet med arméförvaltningens civila departement och riksförsäkringsanstalten
finner jag mig med hänsyn till föreliggande ömmande omständigheter
böra tillstyrka befrielse för Andersson från ersättningsskyldighet till
kronan för vad riksförsäkringsanstalten sålunda, utöver av Andersson ersatt
belopp, utgivit eller kan komma att utgiva på grund av ifrågavarande,
Mattsson tillfogade skada. Vid det förhållandet, att Andersson i anledning
av olycksfallet redan ersatt riksförsäkringsanstalten tillhopa 174 kronor,
anser jag mig icke böra föreslå ytterligare inbetalning till statsverket såsom
villkor för befrielsen.
Utskottet delar den av statskontoret i ärendet uttalade uppfattningen, att
Andersson med hänsyn till det vårdslösa sätt, på vilket han vid ifrågavarande
tillfälle förfarit, knappast borde erhålla fullständig befrielse från den honom
ålagda ersättningsskyldigheten. Då emellertid av vad i ärendet framgår ringa
utsikter torde förefinnas för statsverket att utfå sin fordran hos Andersson,
vill utskottet icke motsätta sig Kungl. Maj:ts förevarande förslag.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må medgiva, att H. F. Andersson må befrias
från vidare ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten
för vad anstalten jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
utgivit eller kan komma att utgiva till A. A. Mattsson i
anledning av denne den 28 september 1934 genom Anderssons
förvållande åsamkad kroppsskada.
Stockholm den 5 april 1938.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS RÅSTOCK.
Närvarande: se under utlåtandet nr 95.
Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.