Statsutskottets utlåtande Nr 88.

1

88.

Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till avtal med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund jämte
motioner.

(4:e avd.)

I en den 28 januari 1938 dagtecknad proposition, nr 74, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit
att å statens vägnar, med Luossavaara—Kiirunavaara samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund träffa avtal i enlighet med ett vid propositionen
fogat förslag.

Ifrågavarande avtalsförslag är av följande lydelse:

Förslag till avtal.

Mellan Svenska staten, å ena sidan, samt Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag,
nedan kallat LKAB, och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
nedan kallat TGO, å andra sidan, har träffats följande avtal.

1) LKAB äger — under förutsättning att trafikförhållandena icke lägga
hinder i vägen — att för tiden intill den 1 oktober 1940 utöver de i 1927
års malmavtal medgivna maximikvantiteterna bortfrakta ytterligare högst
6 miljoner ton malm från gruvfälten Kiirunavaara, Gällivare och Luossavaara
på de i sagda avtal fastställda fraktvillkoren. Malmkvantitet, som på
grund av denna bestämmelse bortfraktas, benämnes här nedan merbrytning.

2) Av bolagets vinst, beräknad med tillämpning av 1927 års avtal, skall
ett belopp, som vid lika fördelning av sagda vinst på bolagets hela malmproduktion
motsvarar en tredjedel av den å merbrytningen för året belöpande
vinstandelen, användas till extra avskrivning genom avsättning till
en avskrivningsfond. Den efter nyssnämnda avsättning återstående vinsten
skall fördelas mellan preferens- och stamaktierna på sätt i § 5 av 1927 års
avtal föreskrives, i den mån densamma icke genom fondering enligt § 4 i
1932 års malmavtal undandrages från vinstfördelningen.

Med avseende å beslut örn eventuellt förfogande över avskrivningsfonden
för verkställandet av avskrivningar gäller vad i § 4 av 1932 års malmavtal
finnes föreskrivet.

3) Oavsett uppläggandet av här ovan avhandlade avskrivningsfond skall
det åligga LKAB att årligen verkställa lika stora avskrivningar, som eljest
ålegat bolaget enligt 1927 års avtal.

4) I händelse statsinlösen av stamaktierna i LKAB enligt 1927 års avtal

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. G sami. Nr 88. 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

kommer till stånd, skall, vid uppskattning av den till grund för beräknandet
av lösesumman liggande medelnettovinsten per ton malm, iakttagas,

att vinsten för de år, under vilka avsättningar till avskrivningsfond enligt
punkt 2 här ovan blivit verkställda, skall ökas med sålunda avsatta belopp,
samt

att bolagets årliga utgifter under den i §§ 25 och 26 av nyssnämnda avtal
omförmälda tioårsperioden skola ökas med tre procent av de belopp, som
före respektive års ingång blivit enligt punkt 2 här ovan avsatta till avskrivningsfonden.

Vid inlösen skall TGO icke tillgodoföras någon del av avskrivningsfonden.

5) Under tiden intill den 31 december 1940 äger TGO öka exporten av
malm från Grängesbergs Gruvaktiebolag tillhöriga gruvor i Grängesberg med
sammanlagt högst 600,000 ton utöver i 1927 års avtal fastställt maximum.

6) a) Till § 17 första stycket i 1927 års malmavtal1 göres följande tillägg:

I den mån malmen användes för järntillverkning inom Norrbottens län,

må staten eller den eller de, till vilka staten överlåter sin rättighet, utan höjning
av priset utesluta malm med högre fosforhalt och begränsa leveransen
till malm med lägre fosforhalt, varvid maximikvantiteten 100,000 ton minskas
med den uteslutna kvantiteten.

b) För järntillverkning i Norrbottens län åtager sig LKAB att, därest staten
så påfordrar, utan inskränkning i de kvantiteter, som bolaget avtalsenligt
äger bortfrakta från sina gruvfält, årligen bryta och till ett pris motsvarande
självkostnaden ökad med 10 %> tillhandahålla staten eller den
eller dem, till vilka staten överlåter sin rättighet, intill 100,000 (etthundratusen)
ton fosformalm från Gällivare och/eller Kiirunavaara. Med fosformalm
förstås härvid malm med en genomsnittlig fosforhalt, vad Gällivare
angår, av 0.7—1.0 % och, vad Kiirunavaara angår, av 1.5—2.0 %. Vid praktiskt
taget lika användbarhet skall malm från Gällivare i första rummet
ifrågakomma För leveransen skola gälla samma bestämmelser, som under
§ 17 a—g i 1927 års malmavtal angivas för leveranser från Luossavaara.

I anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande motioner:

I motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 243, av herr C. I.
Asplund och den andra inom andra kammaren, nr 362, av herrar K. G. Viklund
och E. Hage har hemställts, att riksdagen ville bifalla Kungl. Maj:ts
proposition nr 74 med följande ändringar och tillägg till punkten 6) i malm 1

Av § 17 anser sig utskottet böra här återgiva följande:

§ 17

LKAB åtager sig att, därest staten så påfordrar, utöver den kvantitet, som i § 3 omförmäles,
årligen bryta och till ett pris, motsvarande självkostnaden, ökad med 10 procent,
tillhandahålla staten eller den eller dem, till vilka staten överlåter sin rättighet,
intill etthundratusen (100,000) ton malm från Luossavaara av olika malmsorter i samma
proportion, som faller vid årets brytning i dess helhet.

Rörande bolagets leveransskyldighet enligt denna paragraf skall gälla följande.

d) I självkostnaden skall inräknas dels de direkta utläggen för arbetslöner, material
och transporter, dels andel i kontorskostnader och övriga allmänna omkostnader, dels
ock andel i amortering och ränta å anläggningskostnaderna.

Självkostnaden må icke beräknas högre än den i bolagets räkenskaper beräknas för
annan under året i Luossavaara bruten malm.

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

3

avtalsförslaget angående malmleveranser för järntillverkning inom Norrbottens
län:

6) a) Till § 17 första stycket i 1927 års malmavtal göres följande tillägg:
I den mån malmen användes för järntillverkning inom Norrbottens län, må
staten eller den eller de, till vilka staten överlåter sin rättighet, utan höjning
av priset utbyta erbjudna, för förädlingsverket olämpliga malmkvantiteter
med för hög fosforhalt mot stig med lägre fosforhalt från anrikningsverket i
Gällivare, till ett sammanlagt belopp av högst 100,000 ton.

b) Näst sista meningen får följande lydelse:---Vid praktiskt lika

användbarhet skall malm eller malmmull från Gällivare i första rummet
ifrågakomma. Där ytterligare behov uppstå av anrikad stig utöver vad anrikningsverket
i Malmberget kan producera eller av fosforrik malmmull från
de övriga LKAB tillhöriga gruvfälten må behovet täckas enligt bestämmelserna
i 16 § av 1927 års malmavtal.

c) Därest staten finner det för säkerställande av landets behov av råvara för
fosfater även vid längre tids avstängning av råfosfatimporten påkallat, åtager
sig LKAB att mot skälig ersättning till staten eller den eller dem, till vilka staten
överlåter sin rättighet, överlåta allt från järnmalmsanrikningen avgående
apatithaltigt avfall jämte de apatitrika skarnbergarter, som falla vid
malmbrytningen eller kunna brytas särskilt för sig, för utvinnande av apatit.
Skulle en sådan anläggning av staten anläggas å annan plats än Malmberget,
bör fosforrik malmmull från LKAB:s gruvfält i Norrbotten levereras dit,
därest brist å nämnda råvara räder.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 244,
av herr D. Hansen m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 360, av
herr E. Hage m. fl, har hemställts att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 74 ville besluta, att den i 1927 års malmavtal fastställda
fördelningen av den totala brytningen av malm mellan Luossavaara—
Kiirunavaara, å ena, samt Gällivare (Malmberget), å andra sidan, jämväl skall
gälla för den ökade kvantitet malm, som i propositionen föreslås skola få
utfr aktas.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 245,
av herr D. Hansén m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 361, av herr
E. Hage m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte i samband med ett bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 74 hos Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl.
Majit söker åstadkomma att minst en tredjedel av den samlade malmfraktningen
från Luossavaara—Kiirunavaara AB:s malmgruvor i Norrbotten utfraktas
över svensk hamn (Luleå) antingen på så sätt, att detta vid det slutliga
avtalets ingående med bolaget fastställes i nämnda avtal eller på annat
sätt, exempelvis genom en särskild överenskommelse vid sidan av förstnämnda
avtal.

I en inom andra kammaren av herr E. Åqvist väckt motion, nr 359, har
hemställts, att riksdagen för sin del måtte antaga det vid Kungl. Maj:ts
proposition nr 74 fogade förslaget till avtal med Luossavaara—Kiirunavaara
Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund med den ändrin -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

gen, att — sedan en tredjedel av den å merbrytningen för året belöpande
vinstandelen avsatts till extra avskrivning genom avsättning till avskrivningsfond
— den återstående vinsten fördelas på så sätt mellan preferens- och
stamaktier, att preferensaktierna erhålla två tredjedelar och stamaktierna en
tredjedel.

Slutligen hava inom andra kammaren väckts dels av herr H. Hagberg
m. fl. en motion, nr 159, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till regeringen
anhåller om preciserade förslag för ett snabbt helförstatligande av de gruvor
och anläggningar, som drivas av Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag;

dels ock likaledes av herr H. Hagberg m. fl. en motion, nr 363, vari hemställts,
att riksdagen, därest motionen nr 159 icke bifalles, med avslag på
Kungl. Majrts proposition nr 74 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
nytt förslag till förändring av malmbrytningen vid Lapplandsgruvoma, varvid
följande synpunkter böra vara vägledande:

1. Reglerna för inlösen förändras så, att en inlösen 1947 under inga
förhållanden får bli dyrare än vad som förutsetts i 1927 års malmavtal.

2. Bestämda regler uppställas för bolagets bokföring, som dels möjliggöra
en offentlig kontroll, dels omöjliggöra de i motiveringen exemplifierade
manipulationerna.

3. Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen skola äga att helt liksom
kommunerna beskatta bolaget. Värdeminskningsavdrag för bruten
malm, för byggnader och maskiner, som går utöver 1927 års malmavtal och
inte motsvaras av avskrivningar, får icke förekomma. Royaltyn betraktas
som vinst och beskattas i vanlig ordning.

4. Bolaget ålägges att bryta minst en fjärdedel av den samlade malmmängden
i Malmbergets gruvor.

5. För att säkra en ökad export över Luleå bör minst en tredjedel av
malmen skeppas från Svartön.

6. § 23 i 1927 års malmavtal bibehålies med den förändringen att årtalet
1937 helt slopas, varigenom minimigarantien för Luleå stad även i
fortsättningen upprätthålles.

7. Vid järnmalmsförsäljning till ett järnverk i Norrbotten bestämmes
priset med företrädesrätt för Malmbergsmalm vid lika användbarhet till bolagets
genomsnittliga självkostnader per ton plus 10 % vid gruvorna i Kiruna
och Malmberget.

8. Bestämd uppgörelse träffas med Grängesbergsbolaget i fraktfrågan
som utesluter en godtycklig debitering för Luossavaarabolagets malm. Järnvägsmalmerna
få ej rubbas nedåt.

9. Den planerade fonden genom merbrytningen ställes till regeringens
förfogande för att vid konjunkturrubbningar ge de norrbottniska kommunerna
och landstinget ett skäligt stöd.

10. Åtgärder vidtagas för att säkra en pension åt de gamla arbetarna
av 150 kr. i månaden och att en motsvarande trygghet tillförsäkras bolagsarbetarnas
åldriga änkor.

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

5

Efter det tidigare genom undersökningar av Sveriges geologiska undersökning
samt också av olika enskilda ådagalagts att värdefulla järnmalmstillgångar
funnos i Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare igångsatte år
1884 ett huvudsakligen engelskt företag arbetet å riksgränsbanan. Detta företag
hade också betingat sig rätten att bryta malmen vid Gällivare. Sedan
bandelen Luleå—Gällivare provisoriskt färdigställts, inköptes och fullbordades
denna bandel av staten, varefter år 1898 beslutades riksgränsbanans
fortsatta byggnad som statsbana. År 1903 kunde jämväl sträckan Gällivare
—Riksgränsen öppnas för allmän trafik.

År 1902 hade preliminärt med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag
och aktiebolaget Gällivare malmfält avtalats statsinköp av dessa bolags gruvor
och övriga egendom. Sedan emellertid det sålunda preliminärt träffade
avtalet fått förfalla, anmälde trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
den 1 april 1903 hos Kungl. Maj:t, att det villkorligt av G. E. Broms inköpt
större delen av aktierna i ovannämnda båda gruvbolag. Huvudmotiven angåvos
vara att bevara dessa tillgångar åt Sverige samt att mellan Grängesbergsbolagets
mellansvenska gruvfält och dessa nya gruvföretag åstadkomma
samförstånd om malmförsäljningarna. Grängesbergsbolaget hemställde
örn avtal med svenska staten rörande dels järnvägsfrakterna dels ock ett
statslån på 20,000,000 kronor för att övertaga och ordna de båda norrländska
bolagens affärer. En i anslutning härtill för 1903 års riksdag framlagd
proposition avslogs emellertid av riksdagen.

Vid 1907 års riksdag framlades sedermera en förnyad proposition,
vari erinrades om den länge hysta önskan, »att staten själv måtte komma
i besittning av ifrågavarande malmfält», men att med hänsyn till det
värde de numera erhållit det icke längre kunde ifrågasättas, att staten omedelbart
inköpte desamma. Det hade därför gällt »att träffa en anordning,
varigenom staten med mindre uppoffringar än ett dylikt köp skulle medföra
kunde komma i tillfälle att förvärva malmfälten». Från dessa utgångspunkter
tillkom 1907 års malmavtal, varigenom staten erhöll halva aktiekapitalet
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag (varmed jämväl följde Gällivare
malmfält) och dessutom tillförsäkrades rätt att år 1932 inlösa Grängesbergsbolagets
anpart i malmfälten. Enligt ett avtal av 1922 uppsköts sedermera
tiden för inlösen till den 31 december 1936, varefter år 1927 följde
ett nytt, ännu gällande avtal örn rätten till ifrågavarande lappländska malmfält.

Staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund äga vardera hälften
av aktiekapitalet, 110,000,000 kronor, i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag.
Statens aktier betecknas såsom preferensaktier och Grängesbergsbolagets
såsom stamaktier.

Beträffande vinst fördelningen gäller enligt 1927 års avtal att staten
för tiden t. o. m. den 30 september 1947 äger rätt till royalty av
en krona 50 öre för varje bortfraktad ton järnmalm. I den mån
vinsten för de olika åren därtill förslår, skall Grängesbergsbolaget såsom
stamaktieägare därefter erhålla en utdelning motsvarande statens royalty,

6

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

varefter eventuellt återstående vinst lika fördelas mellan de båda intressenterna.
Den 30 september 1947 och sedermera vart tionde år den 30 september
äger staten rätt att inlösa stamaktierna mot en lösesumma, som,
på sätt i avtalet närmare bestämmes, beräknas till hälften av det kapitaliserade
värdet av medelnettovinsten å en brytningskvantitet av 4,250,000 ton
järnmalm. Därest inlösen icke sker den 30 september 1947, skall, för tiden
efter nämnda dag och intill dess staten begagnar sig av sin inlösningsrätt,
Luossavaarabolagets nettovinst fördelas mellan intressenterna sålunda, att
vinsten, i vad den belöper på en under varje bokslutsår bortfraktad kvantitet
av intill 3,750,000 ton, delas lika mellan preferens- och stamaktieägarna
(staten, respektive Grängesbergsbolaget) samt, i vad den belöper på överskjutande
kvantiteter, fördelas med 2/3 till staten och 1/3 till Grängesbergsbolaget.
Vid sidan av den i avtalets § 25 omförmälda vart tionde år återkommande
rätten att inlösa stamaktierna i malmbolaget har staten i § 26 betingat
sig en extra ordinär inlösningsrätt, som bereder staten en under vissa omständigheter
värdefull möjlighet att tidigare än som eljest kunnat ske förvärva
trafikbolagets andel i ifrågavarande gruvor. Härom uttalades i 1927 års
proposition i ämnet följande.

Denna särskilda inlösningsrätt är i främsta rummet avsedd att utgöra en
garanti mot obehörigt utländskt inflytande å bolagets skötsel. Den erbjuder
emellertid även i övrigt ett skydd för statens intressen, särskilt för den händelse
statens medkontrahenter skulle på viktiga punkter försumma att fullgöra
sina åtagna förbindelser. Till säkerhet för att staten icke skall begagna
sig av denna särskilda inlösningsrätt annat än då för staten viktiga intressen
stå på spel har lösesumman blivit fastställd efter sådana grunder, att den
kommer att uppgå till betydligt högre belopp än vad staten har att erlägga
i händelse av inlösen i vanlig ordning. Från stamaktieägarnas sida har
emellertid framhållits att det trots de sålunda fastställda grunderna för lösesummans
beräkning icke kan anses uteslutet, att en inlösen enligt § 26 skulle
med hänsyn till rådande konjunkturläge visa sig så ekonomiskt fördelaktig
för staten, att denna enbart av nämnda anledning funne sig böra påkalla tilllämpning
av paragrafens bestämmelser. Ehuru det knappast är tänkbart,
att ett dylikt konjunkturläge skulle inträda, synes det likväl böra från statens
sida uttalas, att ett utnyttjande av situationen på angivet sätt icke skulle stå
i överensstämmelse med paragrafens syfte.

Enligt 1927 års avtal är Luossavaarabolaget berättigat att från gruvfälten
Kiirunavaara, Gällivare och Luossavaara för varje bokslutsår bortfrakta
sammanlagt högst 9 miljoner ton järnmalm, dock att den sålunda fastställda
årskvantiteten kan överskridas med intill 10 procent under iakttagande
av att de under en period av tre på varandra följande bokslutsår
bortfraktade kvantiteterna icke må sammanlagt överstiga 27 miljoner ton.
Enligt samma avtal har Grängesbergsbolaget förbundit sig att begränsa exporten
av malm från de Grängesbergs Gruvaktiebolag tillhöriga gruvorna i
Grängesberg, så att densamma ej överstiger 1 miljon ton årligen.

Ett senare avtal av år 1932, vilket föranleddes av den senaste ekonomiska
krisens återverkningar på Luossavaarabolagets verksamhetsområde, avsåg

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

7

bland annat alt tillföra bolaget ökat rörelsekapital och att till konsolidering
av bolagets ställning för mötande av nya kriser bereda tillfälle till fondering
av vinster inom bolaget.

Enligt här föreliggande förslag till tilläggsavtal skulle från de lappländska
malmfälten intill den 1 oktober 1940 få bortfraktas ytterligare högst 6
miljoner ton samt från gruvorna i Grängesberg intill utgången av år 1940
ytterligare högst 600,000 ton malm.

Med avseende å fördelningen av vinsten å den ifrågasatta merbrytningen
föreslås, att :/3 av denna vinst skall avsättas till en avskrivningsfond, som,
i händelse statsinlösen äger ruin, skall oavkortad bibehållas i bolaget, under
det att återstående 2/3 av vinsten skola disponeras i enlighet med bestämmelserna
i 1927 och 1932 års avtal. Innebörden av denna bestämmelse har av
departementschefen i korthet angivits vara, att, därest inlösen av stamaktierna
äger rum, staten har tillförsäkrats vederlag för den minskning i malmtillgången,
som genom den ifrågasatta merbrytningen må hava ägt rum, under
det att båda intressenterna i princip bibehållas vid sina inbördes rättigheter
och skyldigheter enligt gällande avtal, för den händelse inlösen icke skulle
komma till stånd.

I avtalsförslaget hava intagits bestämmelser om skyldighet för Luossavaarabolaget
att, utan inskränkning i de kvantiteter som bolaget avtalsenligt
äger bortfrakta från sina malmfält, årligen till ett pris motsvarande självkostnaden
ökad med 10 procent tillhandahålla intill 100,000 ton av malm
»lämpad för försök till malmförädling inom Norrbottens län».

Till stöd för förslaget har departementschefen anfört bland annat följande: Den

rådande ekonomiska högkonjunkturen har i sin senare del utmärkts
av att på världsmarknaden uppstått brist på vissa betydelsefulla produktionsförnödenheter,
främst järn och stål. Detta för en utpräglad ekonomisk
uppsvingsperiod karakteristiska drag, som närmast förklaras av en starkt
ökad anläggningsverksamhet och som återspeglats i stegrade priser, har
skärpts genom att leveranserna av malm från vissa utländska gruvdistrikt
under senare tid ej kunnat fortgå i samma utsträckning som tidigare.

I detta läge har det synts motiverat att upptaga till övervägande möjligheten
av ökad malmexport från Sverige. Dels föreligga ur allmänna synpunkter
vägande skäl för att såvitt möjligt motverka råvarubristen. Dels
är det med tanke på det ekonomiska utnyttjandet av Sveriges naturtillgångar
lämpligt att genom ökad export söka tillgodose den stegrade efterfrågan
på malm som nu gör sig gällande. Till risken för att en konjunkturbetingad
försämring i avsättningsmöjligheterna senare skall inträda kommer, att marknaden
för den svenska malmen kan bliva begränsad genom brytning av andra,
hittills icke nyttjade fyndigheter. Denna möjlighet kan aktualiseras, för den
händelse malmkundernas krav icke inom skäliga gränser nu tillgodoses.

En ökning av exporten bör givetvis ske under beaktande av att mera betydande
kapitalinvesteringar åtmistone för närvarande böra undvikas och med
tanke jämväl på angelägeheten av en rationell hushållning med ifrågavarande
naturtillgångar.

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

Utskottet. Redan med de två avtal, som tidigare åren 1922 och 1927 träffats mellan
staten och Grängesbergsbolaget rörande formerna för en fortsatt gemensam
exploatering av de norrländska malmfälten, avsågs att uppnå en lämpligare,
mera på lång sikt inriktad malmförsäljningspolitik. Då sålunda år 1922 från
statens sida gjordes vissa rätt långt gående medgivanden skedde detta bland
annat för att trygga en dylik mera rationell avyttring av malmen i avvaktan
på att frågan örn statens övertagande av malmfälten inemot år 1936 behövde
tagas under övervägande. Malmförsäljningarna hade, enligt vad från
Grängesbergsbolagets sida då anfördes, dittills huvudsakligen skett till Tyskland.
De vunna erfarenheterna under den pågående kristiden visade emellertid
hän mot önskvärdheten av en malmmarknad inom flera olika länder,
däribland England och Amerika, något som emellertid kunde medföra stora
omkostnader, vilka i sin ordning motiverade vissa medgivanden från statens
sida. Även vid de förhandlingar, som föregingo 1927 års avtal, framhölls
vikten av att genom en ny överenskommelse jämna vägen för en mera rationell
försäljningspolitik med ett flertal olika länder som avnämare.

De härefter gångna åren hava emellertid, i viss mån i motsats till vad sålunda
åsyftades, kännetecknats av synnerligen starka växlingar i malmavsättningen.
Dessa omkastningar hava såsom känt är ingalunda varit utan sin
ofördelaktiga inverkan på företagets produktionsförhållanden och ekonomi.
Den ytterligare utökning av exporten, som i nu föreliggande avtalsförslag
föreslås, kan också den medföra vissa vanskligheter. Att märka är att här
avsedda utskeppning upp emot 11 miljoner ton malm per år — en siffra som
med 2 miljoner ton överstiger nuvarande maximikvantitet av 9 miljoner ton
och som är mer än fem gånger högre än exportsiffrorna under vissa lågkonjunkturår
— ej kan försiggå utan en starkt forcerad brytning med arbete vid
gruvorna i treskift och med transporter på malmbanan upp emot gränsen
av dess Iransportförmåga.

Enligt vad departementschefen påvisat föreligga emellertid för närvarande
särskilda omständigheter som tala för en ökad svensk malmexport. På senaste
tiden har sålunda en allmän brist på järn och stål samt också på den
härför erforderliga råvaran järnmalm förelegat, och denna brist har ytterligare
skärpts genom att leveranserna från vissa utländska gruvdistrikt varit
hämmade. Det har i detta läge ansetts vara ett svenskt intresse att genom
ökade malmskeppningar söka tillgodose bristen på råvara. Därest så ej
sker kan ökad risk uppkomma för att malmbehoven i stället täckas från hittills
icke nyttjade fyndigheter, vilka normalt måste anses som mindre exploaterbara,
men vilka kunna medföra en bestående ny konkurrens sedan
brytningen sålunda en gång kommit i gång.

I betraktande av dessa och övriga i propositionen anförda förhållanden
samt med hänsyn också till de upplysningar utskottet därutöver i ärendet
inhämtat har utskottet kommit till den uppfattningen, att riksdagen bör
genom att godkänna avtalsförslaget möjliggöra den utökning av malmbrytningen,
som ansetts önskvärd. Enligt vad utskottet övertygat sig örn kan
på grund av malmens mäktighet och gynnsamma belägenhet här föreslagna

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

9

merbrytning äga rum utan att kraven på en sund hushållning med denna
nationaltillgång behöva åsidosättas. Som en tämligen självklar förutsättning
för riksdagens medgivande torde dock få uppställas att samtidigt som en
jämn arbetstillgång eftersträvas erforderliga förberedelsearbeten för den fortsatta
gruvdriften ej eftersättas.

Vad därefter angår de olika avtalsvillkoren märkas till en början de erinringar,
som motionsvis framställts mot den föreslagna normen för vinstens
fördelning med — kort sammanfattat — 1/s till staten som preferensaktieägare,
V3 till Grängesbergsbolaget som stamaktieägare och 1/8 till en för
Luossavaarabolaget gemensam avskrivningsfond. I en väckt motion har nu
i stället föreslagits att, efter avsättning av 1]z av vinsten på merbrytningen till
nämnda avskrivningsfond, återstoden skulle med 2/3 tillfalla staten och Va
stamaktieägarna. Härvid har framhållits, hurusom redan 1927 års malmavtal
förutsätter att efter den 1 oktober 1947 nettovinsten per ton, i vad den
belöper sig å en bortfraktad kvantitet av över 33/4 miljoner ton, skall fördelas
med V3 till staten och V3 till Grängesbergsbolaget. Redan nu utnyttjades
rätten att bortfrakta maximum av den i 1927 års malmavtal medgivna
järnmalmskvantiteten av 9 miljoner ton per år, och stamaktieägarnas
intressen torde väl tillgodoses genom de förtjänster, som kunde göras härav.
Den föreslagna rätten till merbrytning och mervinsten härav betydde ett ytterligare
tillskott till stamaktieägarna, även om vinsten nedsattes till en tredjedel.
Det vöre därför, enligt vad motionsvis framhålles, mycket rimligt, att
den vinst, som uppstode å merbrytningen, fördelades enligt den beräkningsgrund,
som läge till grund för vinstfördelningen efter 1947.

För egen del vill utskottet framhålla, att med hänsyn till såväl de förhållanden,
på vilka statens och Grängesbergsbolagets intressen uti ifrågavararande
norrländska gruvfält ursprungligen grundats, som också innebörden
av de allmänna, efter hand ändrade villkor, varigenom dessa sedermera avtalsmässigt
reglerats, skäl visserligen kunna anföras för en för staten gynnsammare
vinstberäkningsnorm än som genom avtalsförslaget erbjudes. I
frågans läge och för att ej avtalets genomförande skall till eventuell skada
jämväl för mera allmänna intressen äventyras, torde vinstbestämmelsen
emellertid nu böra godtagas i den utformning, den sålunda vid förhandlingarna
erhållit.

I väckta motioner har erinrats, att vid en eventuell framtida statsinlösen
lösesumman skall beräknas efter medelnettovinsten å en viss brytningskvantitet
samt att denna medelvinst och därmed inlösningssumman kunde påverkas
i förhöjande riktning vid en utökning av brytningen enligt nya avtalsförslaget.
Av upplysningar som utskottet i detta hänseende inhämtat synes
emellertid framgå, alt den inträdande minskningen per ton malm räknat i
fråga örn fasta kostnader (administration, avskrivningar och skuldräntor)
sannolikt blir rätt obetydlig samt att denna minskning torde komma att motvägas
av högre medelkostnader för själva brytningen och vissa andra faktorer.

Vid exploateringen av ifrågavarande malmtillgångar är, såsom redan i 1907

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. sami. Nr 88.

2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

års proposition i ämnet framhölls, det av synnerlig vikt att tillse att möjligheten
att förädla malmen ej uteslutes genom att det malmägande bolaget
finner det »för sig ekonomiskt fördelaktigast att exportera all malm». I
förevarande avtalsförslag hava nu intagits tilläggsbestämmelser till 1927 års
avtal, vilka bland annat innebära vidgad rätt att erhålla malm till visst
lägre pris för järnmalmstillverkning i Norrbotten. Även med erkännande
av att dessa nya bestämmelser äro gynnsammare än de tidigare av år 1927,
kan utskottet ej finna dem tillfredsställande. Prisberäkningen, innebärande
ett pålägg på 10 %> utöver självkostnaden, torde visserligen i jämförelse
med de priser bolaget kan utfå för exportmalmen för närvarande ställa sig
fördelaktig, i all synnerhet som ingen royalty behöver erläggas för här avsedda
malm vare sig av Luossavaarabolaget till staten eller av ett blivande
järnverk till bolaget. Prisberäkningen kan dock ej betraktas som ett tillräckligt
långt gående tillmötesgående för det nationellt betydelsefulla och
samtidigt behjärtansvärda ändamål, det här gäller att främja, nämligen användning
för malmförädling i Norrbotten av en mycket blygsam del i jämförelse
med de värdefulla malmtillgångar som obearbetade bortföras därifrån.
Frågan om hithörande bestämmelsers innehåll har aktualiserats genom
den pågående tackjärnsutredningen, vilken har att särskilt taga sikte
på möjligheterna för anläggning av ett järnverk i Luleå.

Men förutom av prisfrågan äro möjligheterna för en malmförädling i
Norrbotten i hög grad beroende av malmens beskaffenhet. På sätt i väckta
motioner utvecklas synes i detta hänseende tarvas ett förtydligande av avtalets
bestämmelser så att även vid brytningen fallande malmmull ävensom
slig från anrikningsverket i Gällivare kunna få uttagas. För att underlätta
landets försörjning med fosforsyrehaltiga gödningsmedel är det också i högsta
grad angeläget att genom avtal säkerställes den erforderliga tillgången till
apatithaltig råvara, något som likaledes torde kunna ske utan nämnvärda
olägenheter för gruvbrytningen.

De uppoffringar, som här förutsatta jämkning i avtalet kunna innebära
för Luossavaarabolaget, enkannerligen för dess stamaktieägare, torde få betraktas
som obetydliga. Erinras må, att Luossavaarabolagets ändamål sådant
detta sedan gammalt angivits i bolagsordningen är ej endast att idka
gruvdrift utan ock att bedriva malmförädlingsverksamhet. Om bolaget ej
självt ser sig i stånd att förverkliga sistnämnda ur nationella synpunkter
betydelsefulla del av bolagets syfte, synes den fordran dock kunna uppställas,
att bolaget gör vissa begränsade utfästelser, varigenom bolaget åtminstone
indirekt kan främja den inhemska järnhanteringen och i sin mån bana
vägen för ett järnverk i Norrbotten. Ett ytterligare skäl till eftergift i detta
avseende från Grängesbergsbolagets sida är den lättnad i nuvarande, av
hänsyn till inhemska järnförädlingen tillkomna restriktioner beträffande
exporten från Grängesberg, som bolaget skulle vinna genom nu föreslagna
tilläggsavtal. Utöver nu medgivna årskvantitet av 1 miljon ton skulle från
gruvorna i Grängesberg få exporteras sammanlagt ytterligare högst 600,000
ton intill utgången av år 1940.

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

11

Det synes utskottet önskligt, att i samband med behandlingen av nu föreliggande
förslag till överenskommelse också avtalsmässigt klarläggas Luossavaarabolagets
skyldigheter i här förevarande avseende så, att denna fråga
i möjligaste mån kan hållas oberoende av ytterligare framtida förhandlingar
med bolaget under 1927 års avtals fortsatta giltighetstid.

Beträffande de väckta motionerna örn garantier för dels ökad skeppning av
malm över Luleå dels ock utökning av brytningen i Gällivare må erinras, att
Kungl. Maj:t i proposition nr 248 framlagt förslag om särskilda stödåtgärder
åt malmkommunerna. Såsom av sistnämnda proposition framgår, torde
Lideå, så länge malmbrytningen pågår i nuvarande utsträckning, kunna påräkna
en betydande malmutskeppning. Även i Gällivare är sysselsättningen
för närvarande god. De motionsvis gjorda yrkandena synas emellertid utskottet
förtjäna uppmärksamhet. Gällivare kommuns stora beroende av
gruvdriften synes tarva alldeles särskilt beaktande, då enligt tidigare erfarenheter
en nedgång i malmkonjunkturen med därav följande minskning
av malmbrytningen plägar i första hand och synnerligen hårt drabba nämnda
samhälle. Ur sagda synpunkter vore det önskvärt, att brytningen av den
utökade kvantiteten malm fördelades mellan de två gruvsamhällena efter
samma grunder, som bestämts i 1927 års avtal, förutsatt, att detta låter sig
förena med en rationell försäljning av malmen. Härigenom skulle också i
viss utsträckning kravet på ökad malmskeppning över Luleå kunna tillgodoses,
då ju Gällivaremalmen tämligen undantagslöst skeppas över sistnämnda
hamn.

Utskottet vill även erinra därom att 1935 års riksdag avlät skrivelse till
Kungl. Maj:t ifråga örn ökad skeppning över Luleå ävensom att i proposition
nr 248 upplysts, att de i ovannämnda båda motioner avsedda spörsmålen
skola bli föremål för utredning inom finansdepartementet. Kungl. Maj:t
lärer icke underlåta att vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunna befinnas
påkallade.

En ytterligare förbättring av arbetstillgången i såväl Gällivare som Luleå
och länet i övrigt bör också kunna förväntas, om ökad och stadigvarande
framställning av järnmalmsslig och apatitslig jämte järnförädling och eventuellt
även framställning av fosforsyrehaltiga gödningsmedel kommer till
stånd inom länet.

Vad angår motionerna i övrigt torde de, i den mån de ej kunna anses besvarade
med vad som ovan anförts, ej böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må,

a) med avslag å motionen II: 363 örn förkastande utav avtalsförslaget,
bemyndiga Kungl. M-aj:t att å statens vägnar
med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund träffa avtal i huvud -

12

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

saklig överensstämmelse med det för riksdagen framlagda
förslaget;

b) i anledning av motionerna I: 243 och II: 362 i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om övervägande av möjligheterna
till en jämkning utav avtalets bestämmelser så att behovet
av inhemsk råvara för järnförädling samt för tillverkning
av fosforsyrehaltiga gödningsmedel bättre säkerställes;

II. att övriga i ämnet väckta motioner, nämligen

a) I: 244 och II: 360, avseende gruvbrytningen i Gällivare;

b) 1:245 och II: 361, avseende större skeppning över
Luleå;

c) 11:359, avseende en för staten fördelaktigare vinstberäkning;
samt

d) II: 159, avseende skrivelse om gruvföretagets förstatligande,

i den mån dessa motioner ej kunna anses besvarade med
vad utskottet ovan anfört, ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 29 mars 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Malmö, Hansén,
Asplund, Bergström, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i Benestad, Ström i Lidköping, Carlström,
Nilsson i Fredriksfält, Nisser och Bäcklund; samt

från andra kammaren: herrar Bostock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Strindlund,
Eriksson i Stockholm, Svensson, Andersson i Prästbol, Ward, Lindberg i Umeå,
Jsacsson, von Seth och Åqvist.

Reservation

av herr Lindberg i Umeå, som ansett, att till motiveringen å sid. 9 borde
till stycket: »I väckta motioner---andra faktorer.» fogas följande mening:
»Utskottet förutsätter, att därest inlösningssumman skulle påverkas

i förhöjande riktning staten på lämpligt sätt kompenseras vid eventuell inlösning
av stamaktierna i bolaget.»

387Ö80. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.