Statsutskottets utlåtande Nr 75.
17
Nr 75.
i , Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1938 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inrättande
av en personlig professur för professorn K. B.
J. Karlgren.
(2:a avd.)
Uti en den 4 februari 1938 dagtecknad proposition (nr 104) har Kungl.
Maj:t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av protokollet
över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att för professorn Klas Bernhard Johannes Karlgren må från och med
dagen efter professor J. G. Anderssons avgång från sin professors- och föreståndarbefattning
inrättas en personlig befattning såsom professor och föreståndare
för ostasiatiska arkeologiska samlingarna med de åligganden för
Karlgren såsom innehavare av denna befattning, som av Kungl. Maj:t bestämmas,
dels ock besluta, att Karlgren skall såsom innehavare av elen personliga
professors- och föreståndarbefattningen vara i avlöningshänseende
likställd med universitetsprofessor.
År 1925 erbjöd sig den s. k. Kinakommittén att till svenska staten överlåta
vissa av professorn J. G. Andersson under forskningsresor i Kina hopbragta
samlingar mot att deras vetenskapliga bearbetning tryggades och
garanterades och deras huvudbestånd bleve säkerställt i ett svenskt museum.
Förslag i ämnet framlades av Kungl. Majit i proposition nr 49/1926, vari
föreslogs, att för Andersson skulle med ingången av budgetåret 1926/27
inrättas en personlig befattning såsom professor i ostasiatisk arkeologi och
föreståndare för statens ostasiatiska arkeologiska samlingar med de åligganden
för Andersson såsom innehavare av denna befattning, som av Kungl.
Majit bestämdes.
I det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
anförde föredragande departementschefen — efter att hava förordat
samlingarnas ställande under riksantikvariens samt vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademiens överinseende — följande:
Romme statens historiska museum att få sina lokalförhållanden bättre
ordnade, borde givetvis dessa samlingar lokalt sammanföras med museets
övriga arkeologiska samlingar. Då Andersson framdeles komme att efter
uppnådd pensionsålder frånträda den personliga befattningen syntes den
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr 73—75. 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 75.
anordningen böra vidtagas, att de ostasiatiska samlingarna, som då torde
få anses vara vederbörligen bearbetade oell vetenskapligt behandlade, ställdes
under inseende av en av antikvarierna vid historiska museet. Några
konsekvenser för framtiden torde ett bifall till mitt förslag örn den personliga
föreståndarbefattningen för Andersson på intet sätt innebära.
Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen enligt skrivelse nr 52/1926.
Riksdagen uttalade sin anslutning till förslaget, att samlingarna i fråga i
framtiden skulle ställas under inseende av en av antikvarierna vid statens
historiska museum, och ansåg sig i likhet med departementschefen böra betona,
att vid sådant förhållande några konsekvenser för framtiden icke
syntes vara att befara av ett bifall till förslaget örn den personliga föreståndarbefattningen.
Genom beslut den 5 mars 1926 bemyndigade Kungl. Majit vitterhetsakademien
att för Kungl. Maj:ts och kronans räkning mottaga ifrågavarande
samlingar samt utnämnde samtidigt Andersson att från och med den 1 juli
1926 vara professor i ostasiatisk arkeologi och föreståndare för samlingarna.
För budgetåret 1937/38 utgå anslag till ifrågavarande samlingar med
22 300 kronor till avlöningar och 6 500 kronor till omkostnader.
Av propositionen nr 104 inhämtas bland annat följande:
Professorn J. G. Andersson uppnår pensionsåldern den 3 juli 1939.
Under åberopande av en av Kinakommittén (H. K. H. Kronprinsen samt
överintendenten A. Lagrelius) gjord framställning i ämnet har vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien hemställt, att professorn i ostasiatisk
.språkvetenskap och kultur vid Göteborgs högskola K. B. J. Karlgren, efter
Anderssons inträde i pensionsåldern måtte erhålla enahanda personliga professur,
som Andersson nu innehar.
Kinakommittén har till stöd härför anfört bland annat, att ifrågavarande
samlingar även efter år 1926 genom enskilda donatorers medverkan tillförts
betydande material. Det vore en angelägenhet av stor vikt, att den vetenskapliga
bearbetningen av samlingarna finge fortsättas och slutföras. Den avgörande
punkten härvidlag vore frågan om samlingarnas framtida ledning. På
en föreståndare för samlingarna måste, med hänsyn till detta museimaterials
säregna beskaffenhet, ställas mycket stora och mycket speciella fordringar.
En antikvarie eller amanuens med sedvanlig utbildning i förhistorisk,
svensk eller klassisk arkeologi kunde härvid ej fylla måttet, emedan
det gällde ett land — eller rättare en världsdel — med en lång och säregen
kulturhistoria, som endast en sinolog av facket och en person med ingående
mångårig direkt kännedom örn Japan och Kina kunde göra sig förtrogen
med. Filologiska kunskaper vore härvidlag oumbärliga dels med hänsyn
till utnyttjandet av äldre litterära källor, dels ock framför allt med tanke
på den mycket omfattande arkeologiska forskning, som numera bedreves
av kineserna och japanerna själva, publicerad i de allra flesta fall enbart på
ostasiatiska språk i ett otal monografier och tidskrifter. En svensk arkeolog,
som vore oförmögen att utnyttja detta material, vore ohjälpligt distanserad
Statsutskottets utlåtande Nr 75.
19
och ur stånd att rätt handhava institutionen och bedriva dess vetenskapliga
arbete.
Sett från dessa avgörande utgångspunkter, funnes i Sverige blott en man,
som kunde på ett tillfredsställande sätt övertaga Anderssons roll: Karlgren.
Denne hade redan som ostasiatisk lingvist och filolog en synnerligen stark
ställning, vilket visades av talrika vetenskapliga utmärkelser av akademier
och lärda samfund, in- och utländska. Men alltsedan 1929 hade han även
direkt gjort en stor insats i ostasiatiska samlingarnas vetenskapliga arbete.
Kinalcommittén hade funnit det vara ett önskemål av avgörande vikt, att
Karlgren utsåges till Anderssons efterträdare från den 3 juli 1939. Karlgren
vore då 50 år och borde under de 15 år, som återstode till hans pensionsålder,
kunna lyckligt fullfölja det stora fortsatta bearbetningsvärv, som väntade.
Kommittén hade sig bekant, att Karlgren vore villig åtaga sig detta
värv, därest Anderssons personliga professur överflyttades på Karlgren och
under förutsättning att han i övrigt finge motsvarande tjänsteställning som
Andersson.
Akademien har erinrat, att departementschefens uttalande år 1926 angående
de ostasiatiska samlingarnas ställande under inseende av en antikvarie
vid historiska museet byggde på den förutsättningen, att samlingarna i fråga
efter Anderssons avgång skulle vara vederbörligen bearbetade och vetenskapligt
behandlade. Då denna förutsättning ännu icke vore för handen,
nödgades akademien understryka angelägenheten av att icke en sådan förändring
av organisationen vidtoges redan nu, som skulle verka hämmande
på samlingarnas utveckling.
Statskontoret har bland annat anfört:
Det kunde icke annat än väcka en viss uppmärksamhet, att man nu sköte
undan den ursprungliga, i och för sig naturliga tanken att ställa här avsedda
samlingar under en av antikvarierna vid historiska museet. Tillräckligt skäl
härtill kunde knappast anses ligga i den omständigheten, att samlingarna i
fråga icke kunde förväntas vara vederbörligen bearbetade och vetenskapligt
behandlade vid Anderssons avgång från föreståndarbefattningen, då det
näppeligen kunde vara nödvändigt, att de arbetsuppgifter, som intill dess
ej medhunnits, måste utföras just av den, som vore föreståndare för samlingarna.
Statskontoret ifrågasatte, örn icke ifrågavarande samlingar från
och med tidpunkten för Anderssons avgång skulle kunna ställas under inseende
av befattningshavare i lägre löneställning än den föreslagna.
Departementschefen har för egen del biträtt vitterhetsakademiens framställning
under åberopande av samlingarnas utomordentligt värdefulla beskaffenhet
och de viktiga vetenskapliga rön, som kunde påräknas såsom
resultat av en fortsatt sakkunnig bearbetning, och med tanke jämväl på att
samlingarna tillförts svenska staten genom enskildas intresse och offervilja
utan kostnad för statsverket.
Vikten av alt de ostasiatiska samlingarna, som ännu icke äro slutligt bearbetade
och fortfarande tillföras nytt material, även i fortsättningen sakkunnigt
vårdas och bearbetas samt den omständigheten, att en för ändamålet
väl lämpad person slår till förfogande, synas utskottet motivera bifall
Utskottet.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 75.
till Kungl. Maj:ts förslag, trots att detta förslag innebär ett avsteg från berörda,
av 1926 års riksdag gjorda uttalande i fråga om tillsynen av samlingarna
efter den nuvarande föreståndarens avgång.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må
a) medgiva, att för professorn Klas Bernhard Johannes
Karlgren må från och med dagen efter professor J. G. Anderssons
avgång från sin professors- och föreståndarbefattning
inrättas en personlig befattning såsom professor och
föreståndare för ostasiatiska arkeologiska samlingarna med
de åligganden för Karlgren såsom innehavare av denna befattning,
som av Kungl. Majit bestämmas;
b) besluta, att Karlgren skall såsom innehavare av den
personliga professors- och föreståndarbefattningen vara i avlöningshänseende
likställd med universitetsprofessor.
Stockholm den 22 mars 1938.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS RÅSTOCK.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 74.
Reservation:
av herrar Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Fredrikstad,
Jonsson i Lycksele, von Heland, Bäcklund, Jansson i Falun, Jeppsson,
Andersson i Södergård och Hansson i Rubbestad, som ansett, att utskottet
bort avstyrka Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.
lauris tryckeri. Esselte, Stockholm 1838
innis