Statsutskottets utlåtande Nr 53.

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1938 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående be- ■
frielse för kontoristen N. E. K. Nilsson från viss betalningsskyldighet.

(lia avd.)

I proposition nr 64 tiar Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden, föreslagit riksdagen
medgiva, att kontoristen N. E. Iv. Nilsson i Hököpinge må, därest han
löre den 1 juli 1939 till arméförvaltningen inbetalar ett belopp av 500 kronor,
befrias från återstoden av den honom jämlikt två av Villands häradsrätt den
6 februari 1928 meddelade utslag åliggande betalningsskyldighet till kronan.

Vid upphandling av proviant för arméns räkning under hösten 1927 antogs
handlanden N. E. Nilsson i Åhus efter i vederbörlig ordning avgivna
leveransanbud till leverantör av potatis till vissa truppförband inom dåvarande
andra och tredje arméfördelningarna. Emellertid visade sig Nilsson
icke kunna fullgöra de leveranser han genom nämnda anbud åtagit sig. Till
följd härav måste förnyade upphandlingar av potatis för ifrågavarande
Iruppförbands räkning företagas under hösten 1927, varvid upphandlingsprisen
blevo åtskilligt högre än de av Nilsson i förenämnda anbud upptagna.
Då Nilsson måste anses vara ersättningsskyldig för de merkostnader, som
härigenom uppstodo för kronan för dessa potatisinköp, instämde arméförvaltningens
intendentsdepartement å kronans vägnar honom sedermera till
\''Hlands häradsrätt med yrkande, att honom måtte åläggas att i förevarande
in seende till kronan utgiva tillhopa 9 825 kronor 10 öre jämte ränta samt
gottgörelse för kronans rättegångskostnader. Genom två särskilda utslag den
(i februari 1928, vilka vunnit laga kraft, förpliktade häradsrätten Nilsson att
lill kronan utgiva tillhopa nyssnämnda belopp, 9 825 kronor 10 öre, jämte
leni procents ränta därå från stämningsdagen den 19 december 1927 ävensom
gottgöra kronan för utgifter å målen med tillhopa 100 kronor.

Uti en till Konungen stiilld, den 12 februari 1937 dagtecknad skrift har
kontoristen N. E. K. Nilsson såsom innehavare av firman N. E. Nilsson anhållit
att bliva befriad från betalningsskyldighet för den skuld, vari han på
grund av förenämnda domstolsutslag häftade till kronan samt därvid anfört
i huvudsak följande:

8

Statsutskottets utlåtande .Yr 53.

Sökandens fader köpmannen J. E. Nilsson i Åhus hade tidigare drivit en
omfattande handel med företrädesvis potatis. Hösten 1926 hade han emellertid
på grund av förluster på kunder och aktieaffärer m. m. försatts i konkurs.
För att kunna försörja sig och sin familj hade han dock nödgats försöka
fortsätta verksamheten inom den bransch, där han tidigare arbetat. Han
hade därför i sökandens namn startat en ny firma, för vilken han själv blivil
prokurist. Verksamheten i denna firma hade dock hela tiden bedrivits av
fadern, ehuru sökanden, som var kontorist, vissa tider vistats i hemmet och
då hjälpt till med affärens skötsel. Vid tiden för firmans registrering hade
sökanden varit 22 år gammal. Under hösten 1927 hade fadern, som tidigare
haft stora potatisleveranser till armén, i firmans namn avgivit anbud å leverans
av potatis till ett flertal truppförband. Emellertid hade han därvid förföljts
av otur, i det att potatisprisen efter anbudens avgivande kraftigt stigit,
varför de avgivna anbuden icke kunnat fullföljas. De truppförband, till vilka
leveranserna enligt de avgivna anbuden skulle hava skett, hade därför nödgats
att till väsentligt högre priser köpa potatis från andra håll, och genom
rättegångarna hade sökanden i egenskap av firmans innehavare ålagts att
betala skadestånd för brott mot leveransanbuden. Vid utmätningsförsök.
som gjorts efter rättegångarnas avslutande, hade emellertid konstaterats, att
sökanden saknat utmätningsbara tillgångar, och sedan dess hade han icke
förrän under år 1937 avhört något beträffande kronans ifrågavarande fordran.
Under mellantiden hade han erhållit fast anställning såsom kontorist
hos Svenska Sockerfabriksaktiebolaget med en månadslön av 283 kronor.
Enär han hoppats att inom detta företag finna en tryggad framtid, hade han
i februari 1937 vidtagit åtgärder för ingående av äktenskap. Då han i samband
därmed besökt sitt föräldrahem i Åhus, hade han emellertid uppsökts
av landsfiskalen, som krävt betalning för kronans omförmälda fordran, varå
räntorna dåmera vuxit till cirka 4 500 kronor. Han hade emellertid icke heller
vid denna tidpunkt ägt några utmätningsbara tillgångar.

Då statens organ självfallet bomme att sin plikt likmätigt tid efter annan
undersöka hans ekonomiska ställning för fordringens uttagande, komme
ifrågavarande skuld, som egentligen bort vara hans faders, att kasta en dyster
skugga över hans framtid. Då det kunde tänkas, att han framdeles erhölle
befordran till en något bättre avlönad plats och att något mindre belopp
då månatligen skulle kunna uttagas av hans lön, skulle han, eftersom
hans lön aldrig torde komma att förslå till någon kapitalavbetalning, i hela
sitt liv få förränta denna stora skuld och ständigt leva under betryckta ekonomiska
villkor. Han hemställde därför, alt skulden i fråga måtte i sin helhet
efterskänkas.

I ärendet hava utlåtanden avgivits av arméförvaltningens intendents- och
civila departement den 16 mars 1937 samt av statskontoret den 16 april samma
år. Myndigheterna hava med hänsyn till konsekvenserna icke ansett sig
kunna tillstyrka den av Nilsson gjorda ansökningen.

Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande:

Enligt vad som nu kan förutses lärer det med hänsyn till vad i ärendet
upplysts om Nilssons ekonomiska förhållanden få anses vara i det närmaste
uteslutet, att han skall kunna inom rimlig tid gälda det ansenliga skuldbelopp,
vari han på grund av förenämnda domstolsutslag den 6 februari 1928
häftar till kronan. Därest inga lättnader medgivas beträffande skuldens be -

Statsutskottets utlåtande Nr 53. 9

kilning, löper Nilsson därför risken att under hela sitt återstående liv få dragas
med en synnerligen betungande skuldbörda. Detta måste för honom kännas
så mycket hårdare som skulden i själva verket icke uppkommit genom
hans eget utan genom hans faders förvållande vid en tidpunkt, då han själv
på grund av sin ungdom näppeligen kunnat till fullo inse de ekonomiska
risker han iklädde sig genom att låta registrera sig såsom innehavare av en
firma, över vars skötsel han icke kunde utöva någon egentlig kontroll.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden finner jag starka billighetsskäl
tala för ett bifall åtminstone i huvudsak till Nilssons hemställan örn skuldens
efterskänkande. De i ärendet hörda myndigheterna hava visserligen icke
funnit sig kunna tillstyrka bifall till ansökningen på grund av de konsekvenser,
som ett beslut i dylik riktning skulle kunna medföra. De i förevarande
fall föreliggande omständigheterna synas mig emellertid vara av en så särartad
beskaffenhet, att ett beslut om skuldens efterskänkande knappast kan
befaras medföra några olämpliga konsekvenser ur prejudikatsynpunkt. Emellertid
anser jag mig icke kunna förorda, att kronan utan vidare avstår från
sin ifrågavarande fordran i dess helhet, utan torde efterskänkandet böra göras
beroende av att Nilsson inom viss tid inbetalar en mindre, efter hans
ekonomiska ställning anpassad del av skuldbeloppet till statsverket. Med
hänsyn till Nilssons löneinkomster torde den summa, vars inbetalande sålunda
skulle utgöra betingelsen för skuldens efterskänkande, icke böra bestämmas
till högre belopp än 500 kronor. Beloppet i fråga synes i sin helhet
höra vara inbetalt till arméförvaltningen före den 1 juli 1939.

Under hänvisning till vad departementschefen i ärendet anfört får utskottet
med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag hemställa,

att riksdagen må medgiva, att kontoristen N. E. K. Nilsson
i Hököpinge må, därest han före den 1 juli 1939 till arméförvaltningen
inbetalar ett belopp av 500 kronor, befrias från
återstoden av den honom jämlikt två av Villands häradsrätt
den 6 februari 1928 meddelade utslag åliggande betalningsskyldighet
till kronan.

Stockholm den 8 mars 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Utskottet.

Närvarande: se linder utlåtandet nr 51.