Statsutskottets utlåtande Nr 166.

1

Nr 166.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1938 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn järnvägsförbindelsen

mellan Sverige och Tyskland.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 123, har herr G. De Geer hemställt,
att riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller örn utredning av följande
frågor:

a) örn förutsättningarna för införande av s. k. snabbtåg i första hand på
våra kontinentala linjer;

b) örn nyanskaffningar på färjförbindelsen Sassnitz—Trelleborg, avseende
bl. a. snabbare personbefordran;

c) om möjligheterna att med de tyska järnvägsmyndigheterna träffa sådan
uppgörelse, att de dels ikläda sig sin andel av nyanskaffningarna enligt b)
här ovan, dels gå in för snabbtågsförbindelse å sträckan Sassnitz—Berlin
resp. Hamburg.

I en av utskottet från järnvägsstyrelsen införskaffad, den 30 april 1938
dagtecknad promemoria anföres bland annat följande:

Det i motionen direkt angivna målet — att bereda möjlighet till resa
Stockholm—Berlin och vice versa utan uppoffring av affärstid — stöde i
bästa överensstämmelse med järnvägsstyrelsens allmänna strävanden för och
önskemål örn höjd stambanestandard.

Små utsikter syntes emellertid finnas att med rimliga kostnader kunna
nå praktiska resultat av värde utöver dem, som kunna väntas ernådda
redan genom pågående, i det följande berörda undersökningar med mera
begränsade arbetsuppgifter.

Vad särskilt gällde den strömlinjeformade lättviktsmotorvagnen, måste
först och främst bemärkas, att fordonstypen i fråga ännu ej passerat försöksdriftens
stadium. Det torde vara avgjort mer ekonomiskt och även i
övrigt lämpligare att, vad ifrågavarande vagnkonstruktioner angår, vänta
och se tiden an, d. v. s. låta länder med i alla hänseenden större resurser
och med bansträckor av högsta standard utföra de nödiga försöken under
åtminstone ännu några år. Erfarenheterna från vissa enskilda järnvägar i vårt
land, vilka alltför tidigt anskaffat motorvagnar, kunde tjäna som ett varnande
exempel.

»Vad beträffar frågan örn anskaffning av nya tågfärjor för ledén Trelleborg—Sassnitz
må» — anför järnvägsstyrelsen vidare — »blott nämnas, att
densamma sedan länge diskuterats, och att vissa utredningsarbeten — vilkas
syfte i första hand dock icke är någon avsevärd minskning av gångtiden —

lii hung till riksdagens /irol Ökull IDUS. 6 sami. Nr 166.

2

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

äro igångsatta. Omedelbara ytterligare åtgärder torde därför icke vara motiverade.
Det ligger för övrigt i sakens natur, att vad härvidlag kan bliva
möjligt att genomföra på det allra närmaste bär sammanhang med den
andra partens, tyska riksbanans, inställning till frågan örn nyanskaffning av
färjemateriel. Järnvägsstyrelsen kommer givetvis att söka på bästa sätt gemensamt
med de tyska myndigheterna behandla denna angelägenhet.

I fråga örn snabbtågen kan man särskilja tvenne grupper av problem, som
kräva sin lösning, nämligen dels de som avse fordonen, dels de som gälla
banan. — Vad motionären åsyftar är uppenbarligen befordran i sovvagnar.
Häremot är emellertid att erinra, att i föregångslandet på området, Tyskland,
snabbvagnar ännu så länge begagnas endast som dagvagnar. — Det utmärkande
för alla snabbvagnar är den låga vikten per plats, och hela ekonomien
vilar på detta fundament. Inmonteringen av en sovvagnsutrustning,
vilken ger det utrymme och den bekvämlighet, som man är van vid, måste
emellertid väsentligen öka vagnvikten, samtidigt som platsantalet betydligt
minskas. Här föreligger alltså en motsättning, som det gäller att söka bemästra.

Något för svenska förhållanden lämpat elektriskt lokomotiv, vilket förenar
lågt axeltryck och hög fart, finnes ännu ej konstruerat. Meddelas må
emellertid, att järnvägsstyrelsen genom beslut den 26 mars 1938 tillsatt en
kommission med uppgift att ingående studera frågan om lämpliga dragande
fordon å våra elektrifierade statsbanelinjer med hänsyn bl. a. till
önskemålet om ökad tåghastighet. Det torde få anses lämpligt att, innan
eventuella ytterligare åtgärder vidtagas, avvakta resultatet av denna kommissions
arbete, allra helst som detsamma bör kunna föreligga inom jämförelsevis
kort tid.

Vad bekvämligheten beträffar, är att märka, att de tyska snabb vagnarna
ej innehålla särskild restaurangavdelning, en omständighet, vilken väl ej
spelar någon större roll vid nuvarande användning uteslutande för resor av
relativt kort varaktighet, men som dock synes böra bemärkas, samt att desamma
endast i mycket begränsad utsträckning medtaga inskrivet resgods.
Vad åter angår biljettpriset, bör nämnas, att dessa vagnar föra endast andra
klass och att en efter svenska förhållanden hög tilläggsavgift får betalas vid
färd å längre sträckor. I den offentliga diskussionen örn här förevarande
fråga. synes lia allmänt förutsatts, att en liknande begränsning skulle ske
även i här behandlade förbindelse, och åtgärden skulle måhända icke kunna
undvikas med hänsyn till nu förefintliga vagnars relativt ringa kapacitet. —
I och för sig kan det väl heller icke vara något orätt, att en hög avgift sättes
som villkor för extra snabb befordran; på kontinenten föra ju inga av de
snabbaste tågen 3:e klass. — Man kommer emellertid på denna punkt i
konflikt med svensk praxis sedan åtskilliga årtionden, och ett brott däremot
bör tydligen icke ske utan mycket starka skäl. — Mot en direkt efterbildning
av mönstret från kontinenten synes alltså åtskilligt vara att erinra.

Ej heller från Danmark synas några erfarenheter av större värde vara att
hämta. Väl äro de danska »lyntågen» särdeles populära, men de ha icke
att, som här skulle bli fallet, direkt tävla med snälltåg av hög klass och liggande
på relativt kort tidsavstånd.

Då utvecklingen i sinom tid kommer därhän, att frågan örn insättning av
lättviktsvagnar i fjärrtrafik kan för vårt lands del anses mogen för lösning,

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

3

synes därför icke osannolikt, att Sveriges statsbanor kunna komma att i viss
mån gå egna vägar; beträffande dessa är dock icke möjligt ställa någon
prognos.

Förenämnda uppgifter örn körtider m. m. förutsätta, att snabbtågen skola
framföras å nuvarande huvudlinjer utan större förändringar i dessas bantekniska
förhållanden. Örn nödig trafiksäkerhet skall ernås, måste dock i
allt fall åtskilliga arbeten i dessa avseenden först utföras. Sålunda kräves
utlyflning av försignaler och motsvarande förändringar beträffande signalanordningarna
vid vägkorsningar m. m., en avsevärd förbättring av den fria
sikten o. s. v. Ofrånkomlig är också uträtning av kurvorna i större utsträckning
än vad hittills planerats, örn man vill undvika så stark förhöjning av
ytter rälsen, att densamma blir oläglig för övrig, långsammare trafik. Från
tysk sida Ilar framhållits, att kurvradier om minst 800 m äro nödvändiga
för snabbtrafiken.

Väl är det möjligt att, som åtskilliga skribenter gjort, vid skrivbordet inlägga
snabbtågen i nuvarande tidtabell utan större förändringar av denna.
Förfares på detta sätt, kommer emellertid snart sagt varje försening av övriga
tåg, som ligga i kontakt med snabbtågen, att påverka även dessa. Erfarenheterna
från de sträckor, där snabbtåg nu framföras, visa otvetydigt,
att de i viss mån största vanskligheterna för en sådan trafik ligga på ett
område, som vid frågans diskussion här i landet föga uppmärksammats,
nämligen i svårigheten att på tillfredsställande sätt i tågplanen bereda plats
för snabbtrafiken. För alt ett snabbtåg skall kunna framföras med avsedd
regularitet, är det nämligen nödvändigt, att vederbörande spårsträcka under
relativt lång tid hålles fri från andra tåg. Detta låter sig utan svårighet göra
på de sträckor, där man som på en del håll i utlandet har att tillgå minst
tre spår, enär i sådant fall den långsammare trafiken kan alltfort flyta fram
i båda riktningarna. Vid ett vanligt dubbelspår kräves däremot, att den med
snabbtåget likriktade tågströmmen stoppas så länge, som erfordras för att
snabbtåget skall hinna passera, och det kan alltså icke undvikas, att en hel
del i och för sig viktiga tåg få sina tider ej oväsentligt förlängda.

Emellertid äro av naturliga skäl förbifarterna relativt fåtaliga i jämförelse
med mötena, och det har därför veterligen icke fallit någon förvaltning
in att söka inlägga snabbtåg å längre sträckor av enkelspårig bana.

Örn nian i vårt land skall söka komma fram till en trafikstandard någorlunda
motsvarande kontinentens, blir alltså den närmast föreliggande stora
uppgiften att utbygga ett andra spår ä de delar av linjerna Stockholm-—
Malmö och Stockholm—Göteborg som ännu äro enkelspåriga. — Skall, såsom
i motionen antydes, Oslo och Göteborg beredas en högklassig kontinentalförbindelse,
erfordras för övrigt dubbelspår jämväl a Västkustbanan.

Till förekommande av missförstånd må emellertid framhållas, alt, örn
dubbelspårsförbindelsen alltså är en ofrånkomlig förutsättning för snabbtrafik
med tillfredsställande regularitet, så är därför icke behovet av dubbelspår
knutet vid snabbtrafikens vara eller icke vara. Även med nuvarande
tågtyper m. m. framstår nämligen för de först angivna två linjerna behovet
av dubbelspår såsom mer och mer ofrånkomligt. Skall, som avsett varit,
utbyggnaden av ett andra spår bedrivas nära nog uteslutande under tider
av lågkonjunktur, kommer densamma givetvis att draga långt ut på^ tiden.
Det är emellertid järnvägsstyrelsens förhoppning, att det, nied bibehållande
av en från konjunktursynpunkt gynnsam förläggning av arbetena, skall

4

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

hilva möjligt för statsmakterna att åstadkomma en hastigare takt för dubbelspårsbyggandet
än den hittills planerade, främst å nyssnämnda sträckor
och sedermera även å andra, där behovet med hänsyn till den täta tågrörelsen
redan nu är stort. — Å en bana för snabbtrafik anses vidare högst
önskvärt med makadamballast, vars inläggande kräver lång tid och stora
kostnader.

Det är alls icke a priori givet, att järnvägarna böra söka konkurrera med
flyget vad gäller hastighetsprestationer eller över huvud taget genom förbättringar
på detta område draga till sig trafik från vårt nyaste transportmedel.
Fastmer kan det mycket väl hända, att en sådan, närmast av prestigehänsyn
dikterad konkurrens mellan två statsägda företag kommer att synas skäligen
meningslös.

Från samlad statssynpunkt betraktat blir den fråga, som uppställer sig,
tydligen, icke om snabbtågen i och för sig bli bäriga, utan om den vinst, som
kan erhållas därå, är tillräcklig för att uppväga inkomstminskningen för
övriga tåg och å flyget.

Då en flygförbindelse mellan Stockholm och Berlin i allt fall skall uppehållas,
kan, från angivna högre synpunkt betraktat, det rationella vara att
låta denna förbindelse taga hand örn de resande, för vilka tiden har ett särdeles
högt värde, och vilka äro beredda att betala för tidsvinsterna så mycket,
att kostnadstäckning kan erhållas. Efter allt att döma, komma dessa
nämligen inom överskådlig tid ej att bli flera, än att flyget lämpligen kan
besörja trafiken i fråga.

Det får i detta sammanhang icke förbises, att, vad det stora flertalet resande
angår, biljettkostnaden spelar en mycket större roll än den använda
restiden. Det kan då icke vara rimligt påtvinga dessa högre kostnader än
nödigt, såsom skulle ske, örn ett snabbtåg efter tyskt mönster finge helt ersätta
en vanlig snälltågsförbindelse. — Ett från trafikanternas synpunkt idealiskt
tillstånd synes däremot råda, örn valfrihet finnes mellan å ena sidan
ett snabbt men relativt dyrbart och å andra sidan ett långsammare, men
med låga enhetskostnader arbetande befordringsmedel. — Detta gäller icke
minst den mellanfolkliga samfärdseln. Med undantag för en mycket fåtalig
grupp medborgare är en resa till kontinenten ännu en tämligen sällsynt händelse,
vilken planeras under veckor eller månader, och där ingen nämnvärd
avsikt fästes vid om avresa sker exempelvis kl. 13.50 eller kl. 16. Särskilt
i fråga om vad gäller färjetrafiken, där varje minskning av gångtiden måste
köpas med dryga kostnader, är denna omständighet av betydelse.

I anslutning till vad sålunda anförts må här sammanfattningsvis uttalas,
att motionärens önskemål torde få anses tillgodosedda, så långt rimligen ske
kan, genom de åtgärder, som järnvägsstyrelsen redan vidtagit eller planerat
till resehastighetens höjande. Det är också helt naturligt en självklar plikt
för järnvägsstyrelsen att med uppmärksamhet följa utvecklingen av det moderna
järnvägsväsendet och besluta om de åtgärder resp. — till Kungl. Maj:t
— avgiva de förslag som förhållandena må i varje .särskilt fall kunna kräva.

Anledning igångsätta och därmed ikläda staten kostnader för den i motionen
begärda särskilda utredningen synes alltså — åtminstone för närvarande
— icke föreligga.»

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

o

Under förutsättning av specialbyggda snabbtåg på svenska och tyska järnvägsnäten
samt nya, mera snabbgående färjor på Sassnitzleden har motionären
angett som praktiskt möjligt att nå Berlin respektive Hamburg på
morgonen med så sena avgångstider som kl. 18 från Stockholm (för närvarande
omkring kl. 13.30), kl. 20 från Göteborg och kl. 16 från Oslo. Det
säger sig självt — framhålles i motionen -— att en dylik tidsbesparing vore
av ofantlig betydelse i vår tid. Statens järnvägar skulle kunna effektivt
konkurrera med flyget, ja, järnvägsförbindelsen vore att föredraga för dem,
som önska spara arbetstid. Förbindelsen över Sverige skulle definitivt vinna
i den begynnande konkurrenskampen från Danmark—Norge, som söker leda
den västliga trafiken antingen via Kristiansand eller Fredrikshavn för vidarebefordran
med de nya danska snabbtågen över Jylland till Hamburg.

Det skall ej förnekas, att en dylik uppläggning av spörsmålet om de
svenska förbindelserna med kontinenten ytligt betraktat kan verka rätt tilltalande.
Vid närmare granskning lärer dock planen för närvarande icke
visa sig vara möjlig att praktiskt genomföra.

Vid bedömandet av riktlinjerna för statsbanepolitiken bör visserligen ej
förbises den synnerligen kraftiga utveckling, som järnvägarna under konkurrens
med biltrafik och flyg de senaste åren undergått. Denna utveckling
—- som ej kunnat äga rum utan stark påfrestning på ekonomien — halvard
särskilt stark inom Amerikas förenta stater, men också sträckt sig
till England och Europas kontinent. Den tidigare som synnerligen hög
betraktade maximihastigheten av 160 km (100 engelska mil) per timme har
redan för flera år sedan nåtts, och siffran 200 km per timme får redan anses
ligga inom det möjligas gräns. Bakom dessa resultat, som omfatta även de
elektrifierade järnvägslinjerna, ligger ett omfattande experiment- och ombyggnadsarbete,
sträckande sig till både bana, lok och vagnar. De nya
passagerarvagnarna äro av lättviktsmetall med hjulunderredet (boggierna)
mellan dem vid deras ändpunkter. De äro helt inbyggda, och luftväxlingen
sker på mekanisk väg.

Vad emellertid nu närmast beträffar de snabbtåg, som i motionen åsyftas,
bestå dessa för den europeiska kontinentens del mestadels av oljedrivna
lättviktståg, som ej ännu kommit över experimentstadiet. De äro dyra i
drift och lämpa sig ej för sovvagnstrafik. Utskottet delar järnvägsstyrelsens
uppfattning om lämpligheten av att man från svensk sida ställer sig avvaktande
i vad gäller ett så tekniskt nytt område som dylika snabbtåg på
långa avstånd.

Med avseende å vad som redan åtgjorts för kontinentalförbindelsernas
förbättring är först och främst att märka elektrifieringen av de svenska
järnvägslinjerna, vilken elektrifiering inom en nära framtid är avsedd alt
fortsättas ända upp lill Oslo. För att trygga trafikens orubbade fortgång har
på senaste tiden anskaffats en tredje isbrytande färja. Som ett ytterligare
bevis på de svenska och tyska järnvägsförvaltningarnas strävan att ytter -

Utskottet.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

ligare förbättra Sassnitzförbindelsen må erinras om bron emellan Rugen och
tyska fastlandet, var över trafiken öppnades 1936 och varigenom restiden
nedbringats 45 minuter. Sedan den ursprungliga planen örn svensk ekonomisk
medverkan frångåtts, hava kostnaderna för anläggningen — cirka
15 miljoner riksmark ensamt för den å järnvägstrafiken belöpande delen
— helt bestritts av Tyskland. Så sent som år 1936 nedbringades restiden
Stockholm—Berlin från 22—23 timmar till 19—20 timmar, och år 1937
har den ytterligare minskats till 18—19 timmar. På den fortsatta sträckan
mot Belgien och Frankrike äro förbättringarna än mer påfallande.

Såsom belysande för att färjleden Trelleborg—Sassnitz alltjämt tekniskt
sett uppfyller rätt högt ställda anspråk må anföras, att den torde hava
varit i viss mån förebildlig för den med stora förväntningar motsedda, år
1936 öppnade första tågfärjeförbindelsen över engelska kanalen. Då av
motionären påtalas Sassnitzfärjornas låga fart kan också erinras örn att
dessa dock hava en så tillfredsställande hastighet som 16 knop vid vanlig
gång mot 15 på de nya engelsk-franska färjorna. Det är allmänt känt
hur avsevärt en även rätt ringa fartstegring kan inverka ofördelaktigt på
driftekonomien, och det lärer väl vara tämligen uppenbart att hithörande
konstruktiva vanskligheter måste bliva särskilt framträdande för tågfärjors
del. En mera praktiskt framkomlig utväg att nedpressa restiderna torde
möjligen erbjuda sig på ett helt annat område, nämligen beträffande de
nu i all synnerhet på tyska sidan rätt tidsödande pass- och tullformaliteterna.
I stället för att inrikta sig på den vittutseende och efter allt att
döma också kostnadsfördyrande specialutbyggnad av transportapparaten
som antydes i förevarande motion torde det för övrigt vara minst lika
mycket i överensstämmelse med tidens krav att undersöka möjligheterna
för att nedbringa transportavgifterna på leden.

Med vad sålunda anförts har utskottet ej velat underkänna behovet av
en fortsatt kraftig förbättring av statens järnvägars tekniska utrustning.
Detta är ju dock en synpunkt som ej heller tidigare varit för statsmakterna
främmande. I detta avseende märkas -—- såsom för övrigt redan antytts —
de synnerligen kapitalkrävande järnvägselektrifieringarna, varvid nu på
allra sista tiden särskilt tagits sikte på Norrland, som med sina stora
naturtillgångar, ofantliga avstånd samt avspärrning vintertid bjuder viktiga
transportproblem. Tack vare de elektriska lokens större kapacitet,
vilken i all synnerhet gör sig gällande i den backiga norrlandsterrängen,
har man kunnat uppnå sådana kontinentaltrafiken speciellt berörande
resultat som direkta dagtåg Trelleborg—örebro—Östersund och vice
versa. Det därutöver föreliggande arbetsprogrammet berör alldeles särskilt
kontinentalförbindelserna och har som mål att kunna öka maximihastigheten
för snälltågen från nuvarande 90 (95) till 120—125 km i timmen.
Härför erfordras ej endast en kraftigare elektrisk loktyp utan även ett
omfattande bantekniskt arbete med Tätning av kurvor, fortsatta dubbel -

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

7

spårsarbeten och annan förstärkning av banan, utbyggnad av signalsystemet
o. s. v. Uppenbarligen kan man emellertid vid detta nydaningsarbete
ej endast taga sikte på snabbheten eller vad som i övrigt kan anses
som tidsenligt och tekniskt eftersträvansvärt, utan måste också tillse att
besluten ligga inom det ekonomiskt rimligas gränser.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 123 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 maj 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund,
Svensson i Kompersmåla, Oscar Olsson, Asplund, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i
Benestad, Carlström, Lindström, Magnusson i Kalmar, Bäcklund och Bäckström;
samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Magnusson i Skövde, Eriksson i Stockholm,
Jeppsson, Jonsson i Eskilstuna, Ward, Andersson i Södergård, Olsson i Staxäng,
Persson i Tidaholm, Erlander, Andersson i Malmö och Hansson i Rubbestad.