Statsutskottets utlåtande Nr 161.
1
Nr 161.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1938 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till civilt avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
(3:e och 4:e avd.)
Uti en till riksdagen avlåten, den 18 mars 1938 dagtecknad proposition, nr
263, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid propositionen fogade utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen
att
dels godkänna det av föredragande departementschefen förordade förslaget
till civilt avlöningsreglemente;
dels besluta, att civila avlöningsreglementet skall äga tillämpning å följande
ordinarie tjänstemän, nämligen
a) tjänstemän vid de verk, för vilka något av följande avlöningsreglementen
äro gällande, nämligen reglementena den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk,
den 22 juni 1921 (nr 451; jfr 1925 nr 270) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten
samt den 15 juni 1934 (nr 303) för tjänstemän vid domänverket; dock
med undantag för överdirektör och kraftverksdirektör vid statens vattenfallsverk;
b)
förste provinsialläkare; samt
c) kemist och andre kemist i marinförvaltningen;
dels bemyndiga Kungl. Majit att, där så visar sig erforderligt, meddela
särskild, från civila avlöningsreglementet avvikande bestämmelse för befattningshavare
vid statlig sjukvårdsanstalt;
dels bemyndiga Kungl. Majit att med iakttagande av de huvudgrunder,
som av departementschefen förordats, utfärda erforderliga bestämmelser örn
övergången till civila avlöningsreglementet;
dels ock besluta, att barntillägg skola övergångsvis utgå till vissa i civila
avlöningsreglementet avsedda befattningshavare enligt av departementschefen
förordade grunder.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr Reuterskiöld väckt motion (I: 307),
vari hemställts, att riksdagen ville ur det i propositionen nr 263 föreslagna
avlöningsreglementet, därest det .skulle godtagas, avföra mom. 2 och 3 av § 3;
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr 161. 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
dels en inom första kammaren av herr Asplund m. fl. väckt motion (I:
308), däri hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de befattningshavare, vilka omedelbart före övergången till det nya avlöningsreglementet
åtnjuta barntillägg, bibehållas vid denna förmån enligt de
under innevarande budgetår gällande bestämmelserna; samt
att i 30 § 1 mom. i förslaget till civilt avlöningsreglemente å tredje raden
orden »tre procent» skola utbytas mot »fyra procent»;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Andrén m. fl. (I: 309) och den andra inom andra kammaren av herr
Anderson i Norrköping m. fl. (II: 450), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 263 med förslag till civilt lönereglemente ville
fastställa, att de barnbidrag, som riksdagen i avseende av provisorieanordningen
kan komma att besluta — vare sig dessa reduceras i enlighet med
Kungl. Maj:ts proposition eller bevaras oförändrade i enlighet med väckta
motioner — vid den nya löneregleringens genomförande skola enligt samma
principer tills vidare även utgå till övriga av det civila lönereglementet berörda
tjänstemän;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Ohlin m. fl. (I: 310) och den andra inom andra kammaren av herr Bergvall
m. fl. (II: 452), däri hemställts, att riksdagen ville besluta,
att i 30 § 1 mom. i förslaget till civilt avlöningsreglemente å tredje raden
orden »tre procent» skola utbytas mot »fyra procent» och att 2 mom. i samma
§ skall erhålla följande ändrade lydelse: »Såsom begränsning —--
procenttal än tjugu»;
att de befattningshavare, vilka omedelbart före övergången till det nya avlöningsreglementet
åtnjuta barntillägg, skola bibehållas vid denna förmån
enligt de under innevarande budgetår gällande bestämmelserna; samt
att i övergångsbestämmelserna till det nya avlöningsreglementet skall föreskrivas,
att befattningshavare vid övergång å den nya lönestaten ej skall lida
minskning i sina semesterförmåner;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Domö m. fl. (I: 311) och den andra inom andra kammaren av herr
Bagge m. fl. (II: 445), vari hemställts,
I:o i avseende å förflyttningsskyldigheten
a) att riksdagen ville låta § 3, 2 och 3 mom. i det i proposition nr 263 upptagna
förslaget till civilt avlöningsreglemente få följande, av 1928 års lönekommitté
föreslagna lydelse:
Mom. 2. Tjänsteman, som tillsättes genom fullmakt, är underkastad såväl
föreskrifterna i den för verket gällande instruktionen som ock den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som kan bliva
i behörig ordning beslutad. Dessutom är han, örn organisatoriska skäl så
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
3
dant påkalla, pliktig att, inom det verk han tillhör, låta sig förflyttas till annan
stationeringsort ävensom till annan befattning i samma lönegrad.
Tjänsteman, som tillsättes genom konstitutorial, är underkastad såväl föreskrifterna
i den för verket gällande instruktionen som ock den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som kan bliva i behörig
ordning beslutad. Dessutom är han pliktig att, inom det verk han tillhör,
låta sig förflyttas till annan stationeringsort ävensom till annan befattning.
Mom. 3. Därest de med befattningen förenade göromålen överflyttas
från det verk tjänstemannen tillhör till annat, åligger det honom även att efter
Kungl. Maj:ts förordnande och med bibehållande av innehavande lönegrad
tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överlämnats.
b) att riksdagen i samband härmed ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en utredning dels angående en reglering av de tjänster, som böra tillsättas
medelst fullmakt, och de tjänster, som böra tillsättas medelst konstitutorial,
dels angående förordnandesystemet i högre statstjänst, samt för riksdagen
i anslutning härtill framlägga förslag till komplettering av det civila
lönereglementet;
c) att riksdagen i avvaktan på denna utredning ville införa ett övergångsstadgande
av innehåll dels att tjänstemän, som ingå på den i 5 § intagna
löneplanen C, skola vara underkastade hittills vid förordnande gällande förflyttningsskyldighet,
dels att hittillsvarande praxis inom olika verk i avseende
å tillsättning medelst fullmakt och tillsättning medelst konstitutorial
skall äga tillämpning intill dess nyssnämnda gränsdragning mellan fullmaktsoch
konstitutorialtjänster gjorts och att tjänstemännen vid ingående på den
nya löneplanen underkasta sig de eventuella förändringar i fråga örn flyttningsskyldigheten,
som denna gränsdragning kan föranleda.
Subsidiärt och därest det sålunda framställda yrkandet ej vinner riksdagens
bifall, har hemställts, att riksdagen ville besluta, att den påyrkade
lydelsen av § 3 blott må få äga tillämpning på den egentliga centralförvaltningen,
medan för de affärsdrivande verken föreskrives, att samtliga tjänstemän
vid dessa skola vara skyldiga att även utan organisatoriska förändringar
låta förflytta sig, dock blott till andra befattningar eller andra stationeringsorter
inom samma verk.
II :o i avseende å maximeringen
att riksdagen ville besluta, att stadgandet i 31 § av förslaget till lönereglemente,
enligt vilket rörligt tillägg ej må beräknas å belopp, varmed avlöningen
överstiger 1,000 kronor för månad, måtte utgå.
Tillika har hemställts, att utskottet vid bifall till ovanstående yrkanden
måtte utarbeta lagtext dels till det föreslagna övergångsstadgandet, dels —
därest det subsidiära yrkandet godkännes — till därav föranledd ändring
av § 3.
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Wistrand m. fl. (1:312) och den andra inom andra kammaren av herr
4
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Arnemark m. fl. (II: 451), däri hemställts, att riksdagen vid godkännande av
Kungl. Maj:ts förslag till civilt avlöningsreglemente måtte besluta,
att rörligt tillägg enligt 30 § av reglementsförslaget skall, då levnadskostnadstalet
utvisar ökning i förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå
med fyra enheter eller mera, utgöra fyra procent — i stället
för föreslagna tre procent — å avlöningen för varje hel mångfald av fyra,
vartill ökningen uppgår, och att såsom begränsning härutinnan skall gälla
att, därest levnadskostnadstalet utvisar ökning med mer än tjugu enheter,
rörligt tillägg likväl icke må utgå efter högre procenttal än tjugu,
att stadgandet i reglementsförslagets 31 §, enligt vilket rörligt tillägg ej må
beräknas å belopp, varmed avlöningen överstiger 1,000 kronor för månad,
måtte utgå; samt
att de befattningshavare, vilka enligt under innevarande budgetår gällande
bestämmelser åtnjuta barntillägg, skola efter övergången till civila avlöningsreglementet
bibehållas vid denna förmån för samtliga de barn, för vilka de
omedelbart före övergången är o tilläggsberättigade;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar Holmström och Carlström (I: 313) och den andra inom andra kammaren
av herr Lundqvist m. fl. (11:443), däri föreslagits, att riksdagen måtte
besluta, att följande vid det nya avlöningsreglementets ikraftträdande i tjänst
varande befattningshavare, nämligen vid postverket postassistent, vid statens
järnvägar kontors- och stationsskrivare samt ritare och vid telegrafverket
kontorsskrivare och telegrafassistent, som innehaft löneklass 19 under minst
sex år och uppnått en levnadsålder av 45 år, skola övergångsvis äga uppbära
lön enligt närmast högre löneklass;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Bengtsson m. fl. (I: 314) och den andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Steneberg m. fl. (11:447), däri hemställts, att riksdagen måtte besluta
att, för den händelse föreskrift meddelas angående skyldighet för länsveterinär
att under semester eller annan ledighet tillhandahålla vikarie nödig
expeditionslokal, vikarien ålägges skyldighet att härför lämna skälig ersättning
eller, därest riksdagen icke nu vill företaga ändring i Kungl. Maj:ts förslag,
riksdagen måtte uttala, att frågan bör tagas upp till omprövning i samband
med frågan om särskilda bestämmelser för distriktsveterinärer;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Bengtsson m. fl. (I: 315) och den andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Steneberg m. fl. (11:446), däri hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att länsveterinär, som omedelbart före tillträdet till befattningen innehaft
distriktsveterinärtjänst och i denna tjänst åtnjutit lön enligt högsta löneklassen,
skall vid tillträdet till länsveterinärbefattningen omedelbart placeras
i 23 löneklassen;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar öman och Holmström (I: 316) och den andra inom andra kammaren
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
5
av herr Lundqvist m. fl. (II: 444), däri hemställts, att riksdagen måtte för sin
del besluta sådan ändring av 13 § 2 mom. i förslaget till civilt avlöningsreglemente,
att tjänstledighet, som för högst 12 dagar årligen beviljas tjänsteman
för deltagande i övningar och utbildning såsom landstormsofficer, skall hänföras
till avdragsgruppen B;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Granath m. fl. (I: 317) och den andra inom andra kammaren av herr
Eriksson i Stockholm m. fl. (11:453), däri hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 263 måtte besluta vidtaga följande ändringar
uti det i propositionen intagna förslaget till avlöningsreglemente, nämligen
1)
att till 11 § 1 mom. måtte tillfogas ett nytt stycke så lydande:
Tjänstemän tillhörande lönegraderna A 1—10, och som under större delen
av året äro ålagda regelbunden helgdagstjänstgöring eller nattarbete skola
erhålla semester med samma antal dagar, som äro bestämda för tjänstemän
tillhörande lönegraderna A 11—23;
2) att 26 § 1 mom. må erhålla följande lydelse:
Där tjänstgöring utöver faststäld arbetstid undantagsvis måste äga rum,
må för dylik tjänstgöring å befattning, tillhörande någon av lönegraderna A
1—18, övertidsersättning utbetalas med ett belopp, beräknat per timme, som
motsvarar 1/170 av vederbörande tjänstemans månadslön, inklusive rörligt
tillägg och kallortstillägg, vilket belopp i förekommande fall avrundas till
närmaste med 10 delbara öretal.
För beräkning av övertidsersättning skall varje timme mellan kl. 22 och 6,
varunder övertidsarbete fullgjorts, ävensom varje övertidstimine å sön- och
helgdag, samt å påskafton, midsommarafton och julafton, räknas såsom en
och en halv timme; samt
3) att slutstadgandet må erhålla följande lydelse:
Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1938, från vilken dag vad i tidigare
av ‘Kungl. Maj :t utfärdad författning eller föreskrift finnes stridande
mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, så vitt angår tjänsteman, å
vilken reglementet erhåller tillämpning;
dels en inom andra kammaren av herr Brädefors m. fl. väckt motion (II:
442), däri hemställts,
att de i Kungl. Maj:ts proposition nr 263 föreslagna lönebeloppen för löneklasserna
1—12 höjas med 180 kronor per år och för löneklasserna 13—16
med 120 kronor; samt
att paragraf 30 i förslaget till civilt avlöningsreglemente erhåller följande
lydelse: »Rörligt tillägg utgår, då levnadskostnadstalet utvisar ökning i förhållande
till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå med fyra enheter
eller mera, och utgör furu procent å avlöningen för värjo mångfald av fyra,
vartill ökningen uppgår.»;
dels en inom andra kammaren av herr Hansson i Rubbestad väckt motion
(11:448), däri hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts pro
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
position nr 263 måtte vidtaga följande ändringar i förslaget till civilt avlöningsreglemente,
nämligen
1) att i 7 § 2 mom. införes ett andra stycke av följande lydelse:
Kvinnlig befattningshavare äger dock icke rätt att åtnjuta lön enligt högsta
löneklassen inom vederbörande lönegrad.
2) att 15 § 1 mom. erhåller följande ändrade lydelse:
1 mom. Vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt sjukdom i andra
fall, än som avses i 14 §, skall tjänsteman
a) uppbära oavkortad lön under högst så lång tid av ett och samma kalenderår,
att ledigheten för sjukdom tillika med semester eller däremot svarande
ledighet icke överstiger 45 dagar.
b) vidkännas---därutöver.
Vad i detta mom. sägs---läkarundersökning.
3) att 30 § 2 och 3 mom. erhålla följande lydelse:
2 mom. Därest socialstyrelsens levnadskostnadsindex skulle komma att
nedgå under 1935 års levnadskostnadsnivå, är befattningshavare skyldig att
vidkännas avdrag av sin avlöning efter motsvarande beräkningsgrund, som
ovan angivits för rörligt tillägg.
3 mom. Som begränsning av vad i 1 och 2 mom. stadgats skall gälla att,
även örn levnadskostnadstalet utvisar ökning med mer än 20 enheter, rörligt
tillägg icke må utgå efter högre procenttal än femton, samt att, om levnadskostnadstalet
utvisar minskning med mer än 10 enheter, avdrag likväl icke
må göras efter högre procent än sex.
4) att 31 § 1 mom. erhåller följande ändrade lydelse:
1 mom. Rörligt tillägg---må åtnjutas.
Härvid---iakttages:
att tillägg ej beräknas å belopp, varmed avlöningen överstiger 700 kronor,
och — — — krontal.
samt att----femtal.
5) att 35 § 1 mom. får följande ändrade lydelse:
1 mom. Kostnaderna---angivas.
Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas
a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal;
b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda
avgiften för vård å allmän avdelning.
Där beträffande---sjukvårdande verksamhet;
samt
6) att 36 § erhåller sådan ändrad lydelse, att specialistvård vid olycksfall
i tjänsten samt vid fall av tuberkulos bekostas helt samt eljest till hälften
av statsmedel;
dels ock en inom andra kammaren av herr Senander m. fl. väckt motion
(II: 449), däri hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de befattningshavare, vilka omedelbart vid övergången till det nya avlöningsreglementet
åtnjuta barntillägg, bibehållas vid denna förmån enligt
Statsutskottets utlåtande Nr 161■ •
de under innevarande budgetår gällande bestämmelserna intill dess att barnet
eller barnen fyllt sexton år; samt
att 35 § 1 mom. i civila avlöningsreglementet får följande lydelse:
Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas helt av statsmedel, under
förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen enligt
bestämmelserna i 34 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig
samt under de villkor i övrigt, som nedan angivas.
Vid bestämmandet av ersättningens storlek beräknas:
a) ifråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal;
b) ifråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften
för vård å allmän avdelning.
Där beträffande tjänsteman verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva
vård å halvenskilt eller enskilt rum, må kostnaderna för egentlig sjukhusvård
beräknas enligt fastställd legosängsavgift för plats i halvenskilt eller
enskilt rum.
Ersättning för---sjukvårdande verksamhet.
Beträffande de av motionärerna till stöd för deras framställningar anförda
skälen hänvisas, i den mån ej redogörelse lämnas här nedan, till motionerna.
Inledning.
Genom avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk erhöllo
befattningshavarna vid dessa verk — de s. k. kommunikationsverken
— en efter enhetliga grunder genomförd lönereglering.
Det nya avlöningssystem, som med berörda reglemente vann tillämpning
vid kommunikationsverken, har sedermera utsträckts jämväl till andra delar
av statsförvaltningen. På samma principer som avlöningsreglementet för
kommunikationsverken bygga avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451; jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, avlöningsreglementet
den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten, avlöningsreglementet
den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och
provinsialläkare, avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat
m. fl. vid försvarsväsendet ävensom avlöningsreglementet den 15 juni 1934
(nr 303) för tjänstemän vid domänverket.
Till utgångspunkt vid 1919 års lönereglering för kommunikationsverken
togs det prisläge, som att döma av stegringen i levnadskostnaderna under
åren närmast före världskrigets utbrott skulle under normala förhållanden
hava varit rådande i början på 1920-talet. Däremot togs icke hänsyn till de
8
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
prisstegringar, som inträtt på grund av krisförhållandena. Till följd härav
hava å de lönebelopp, som blivit bestämda vid 1919 års och efterföljande
löneregleringar, dyrtidstillägg alltjämt utgått, ehuru med lägre belopp än vid
oreglerade befattningar. I avseende å dyrtidstillägg till i tjänst varande befattningshavare
gälla för närvarande bestämmelserna i kungörelsen den 15
juni 1923 (nr 265) med däri sedermera gjorda ändringar.
Frågan om en avveckling av systemet med dyrtidstillägg och genomförande
i samband därmed av lönereglering för vissa av de tjänstemannagrupper,
som ännu ej fått sina löner reglerade, anmäldes för Kungl. Maj :t den 29
juni 1928. Kungl. Maj:t beslöt därvid tillsättande under finansdepartementet
av en kommitté, den s. k. 1928 års lönekommitté, med uppdrag att enligt
av föredragande departementschefen angivna riktlinjer verkställa utredning
och avgiva förslag dels i avseende å dyrtidstilläggens inarbetande i de fasta
löne- och pensionsbeloppen, dels beträffande vissa ännu återstående löneregleringsfrågor,
dels ock angående revision av gällande avlöningsförfattningar.
Lönekommitténs arbete resulterade, bland annat, i framläggande dels den
21 juli 1930 av två särskilda betänkanden, det ena — kommitténs huvudbetänkande
— med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie
tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, och det andra med
förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet,
dels ock den 11 juli 1931 av betänkande med förslag till lönereglering för
landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler. Det föreslagna allmänna avlöningsreglementet
var avsett att tillämpas inom alla de grenar av den civila
statsförvaltningen, där en nyreglering av lönerna redan blivit eller framdeles
bleve genomförd; omedelbart skulle det nya reglementet ersätta samtliga
avlöningsbestämmelser för allmänna civilförvaltningen, kommunikationsverken,
domänverket, lots- och fyrstaten, provinsialläkarstaten, justitieråd,
regeringsråd och landshövdingar samt professorer och lärare vid universiteten
och karolinska mediko-kirurgiska institutet. Betänkandet angående
lönereglering för undervisningsväsendet åsyftade nyreglering av lönerna
för saväl befattningshavarna vid det statliga undervisningsväsendet
som ock vissa grupper av kommunalt eller eljest icke statligt anställd lärarpersonal.
Den statsanställda personalen inom undervisningsväsendet skulle
enligt kommittéförslaget hänföras under bestämmelserna i det av kommittén
utarbetade allmänna avlöningsreglementet. Jämväl beträffande lärarna
vid de icke statliga undervisningsanstalterna föreslog kommittén en tillämpning
av det allmänna lönesystemet; av praktiska skäl hade emellertid avlöningsbestämmelserna
för dessa personalgrupper av kommittén sammanförts
till ett särskilt avlöningsreglemente.
över lönekommitténs nyssnämnda betänkanden avgåvos, efter remisser,
yttranden av ett stort antal myndigheter, varjämte ett flertal framställningar
i ämnet inkommo från olika personalorganisationer.
Lönekommitténs förslag föranledde icke någon Kungl. Maj:ts framställning
till riksdagen. Framför allt berodde detta på att förslagets genomföran
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
9
de enligt verkställda kostnadsberäkningar skulle draga betydande utgifter,
vilka icke ansågos förenliga med dåvarande budgetläge, varjämte en avveckling
av dyrtidstilläggen och övergång till ett system med fasta löner ansågos
böra anstå till dess prisförhållandena vunnit erforderlig stadga.
Frågan om en allmän revision av gällande avlöningsbestämmelser för nyreglerade
verk — vilken fråga alltsedan tiden för avgivandet av 1928 års
lönekommittés förslag varit vilande — upptogs av Kungl. Majit ånyo till
behandling den 24 april 1936. Nämnda dag tillsatte Kungl. Majit på föredragning
av chefen för finansdepartementet en kommitté, benämnd 1936
års lönekommitté, med uppdrag att verkställa revision av gällande avlöningsförfattningar
beträffande befattningshavare vid den civila och militära
statsförvaltningen i enlighet med vissa i statsrådsprotokollet över finansärenden
för nämnda dag angivna riktlinjer. På Kungl. Majits därom
lämnade bemyndigande förordnade sedermera chefen för finansdepartementet
genom beslut den 21 oktober 1936 särskilda delegerade för de civila lönenämnderna
och statskontoret att deltaga i kommitténs arbete med revisionen
av gällande avlöningsbestämmelser samt anmodade vidare jämligt samma bemyndigande
genom beslut den 27 november 1936 vissa större personalorganisationer
att utse representanter jämte ställföreträdare för dessa att överlägga
med kommittén rörande dels lönesystemets allmänna utformning och
andra frågor av principiell innebörd inom kommitténs arbetsområde dels ock
avfattningen av detaljbestämmelserna i blivande nya avlöningsförfattningar,
i den mån dessa bestämmelser anginge befattningshavare i allmänhet.
Såsom resultat av hittills verkställda utredningar har kommittén till Kungl.
Majit avgivit två betänkanden, nämligen
dels den 16 september 1937 Betänkande med utredning och förslag angående
dyrortsgrupperingen (stat. off. utredn. 1937: 32);
dels ock den 16 december 1937 Betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente
(stat. off. utredn. 1937: 48).
Under behandlingen av de i sagda betänkanden upptagna frågorna har
kommittén vid olika tillfällen haft överläggningar med de utsedda personalrepresentanterna.
De delegerade för de civila lönenämnderna och statskontoret
hava deltagit i kommitténs förarbeten till civila avlöningsreglementet,
med undantag dock beträffande löneplanernas konstruktion samt vissa andra
frågor av mera principiell innebörd.
Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet har föredragande
departementschefen till en början upptagit till behandling dyrortsgrupperingsfrågan.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Dyrortsgrupperingen.
Å sid. 51—62 av statsrådsprotokollet har lämnats en sammanfattande redogörelse
för de av 1936 års lönekommitté i dess betänkande angående
dyrortsgrupperingen gjorda uttalanden och förslag samt för de av ämbetsverken
över betänkandet avgivna yttrandena. Härav inhämtas i huvudsak
följande.
Till en början har lönekommittén i nämnda betänkande redogjort för nuvarande
dyrortsgrupperingssystems innebörd och de metoder, som däri använts,
samt för de viktigaste klagomål och erinringar, som från tjänstemannahåll
riktats emot systemet. Kommittén har därefter ingått på en principdiskussion
av vissa grundläggande spörsmål rörande interlokala levnadskostnadsjämförelser
och därpå grundade lönegraderingar.
Kommittén utgår ifrån, att nuvarande dyrortsgrupperingssystem, grundat
på mätningar av levnadskostnaderna i allmänhet å olika orter, i princip skall
bibehållas och att övergång till ett system med ingen eller en endast mera
summarisk gradering av lönerna, t. ex. efter skillnaderna i bostads- och
skattekostnaderna, icke bör ifrågakomma. Sedan det nuvarande svenska
systemet, enligt vilket lönegraderingen i princip avväges efter de totala levnadskostnadernas
variationer, länge tillämpats och, såvitt opinionsyttringar
utvisa, ingått i tjänstemännens medvetande såsom uttryck för ett allmänt
rättvisekrav, skulle enligt kommitténs mening sannolikt ett övergivande av
de allmänna grunderna för detta system möta starkt motstånd. En lönegradering,
som gåve kompensation endast för olikheter i hyra eller för olikheter
i hyra och skatt, skulle för tjänstemännen te sig som orättvis. Även objektivt
sett skulle en lönegradering efter olikheter endast i bostads- och skattekostnader
vara otillfredsställande ur synpunkten av det ändamål, som man
numera allmänt uppställer för dyrortsgrupperingssystemet, nämligen en interlokal
utjämning av reallönerna. Också andra budgetposter än bostad och
skatter, framför allt livsmedel, äro underkastade en stark — med bostadspris
och skatter icke överensstämmande — prisvariation, beroende kanske
främst på prisgeografiska olikheter i skilda delar av vårt utsträckta land.
Om man lämnade denna prisvariation obeaktad, skulle en godtycklig ojämnhet
i reallönerna uppkomma. Det skulle dessutom ur praktisk synpunkt vara
vanskligt att för flertalet fall låta bostadsposten vara den avgörande faktorn,
då denna post onekligen är den besvärligaste att vid interlokala jämförelser
statistiskt bemästra.
Kommittén stöder sig i denna uppfattning på resultaten av undersökningar
rörande livsmedelsprisernas lokala spridning, i vilka använts dels det prismaterial,
som insamlats i och för senaste dyrortsgruppering, dels ett prismaterial,
avseende livsmedelspriser viss tidpunkt 1934 och 1937, vilket
ställts till förfogande av Kooperativa förbundet. Den senare undersökningen
ådagalägger, att den lokala prisspridningen beträffande livsmedel under senare
år visserligen något minskats men dock alltjämt är så betydande, att det
icke synes kommittén kunna försvaras, att hänsyn ej tages därtill, när det
gäller att jämföra den allmänna dyrheten på olika orter. Med hänsyn till
resultaten av prisspridningsundersökningarna avvisar kommittén även tanken
att förenkla dyrortsgrupperingsarbetet genom nedskärning av antalet i
Statsutskottets utlåtande Nr lel -
li
budgeten medtagna varuslag. Kommittén påvisar vidare, att en dyrortsgruppering,
baserad endast på olikheter i bostads- och skatteposterna, skulle
missgynna de flesta orter i förhållande till Stockholm och speciellt missgynna
Norrlandsorter, vilkas dyrhet främst beror på höga livsmedelspriser,
i förhållande till orter i övriga delar av landet.
På dessa grunder anser sig kommittén icke kunna förorda en förenkling
av dyrortsgrupperingssystemet; kommitténs överväganden ha tvärtom såsom
framgår av det följande — resulterat i förslag till utbyggnad av systemet
i syfte att bättre förverkliga dess ändamål. Kommittén förbiser icke,
att den administrativa apparat och de kostnader, som den för dyrortsgrupperingen
erforderliga pris- och hushållsstatistiken kräver, genom en sådan
utbyggnad torde behöva ökas, men anför, att den statistik, som utgör material
för dyrortsgrupperingsarbetet, i många stycken är behövlig även för
andra ändamål än dyrortsgrupperingen och att dess förbättring motsvarar
önskemålen om en fördjupad socialstatistik i allmänhet som grund för kännedomen
örn de materiella levnadsvillkoren, bostadsförhållanden, näringsförhållanden
o. s. v. inom olika samhällsgrupper. Kommittén påpekar vidare
den alltmera vidgade betydelse, som den officiella dyrortsgrupperingen
erhållit för löneavtalen å den allmänna arbetsmarknaden, vilket ökar angelägenheten
av att dyrortsgrupperingssystemet utformas på sådant sätt, att
det ger en verklighetstrogen bild —- så långt detta är möjligt — av levnadskostnadernas
olikheter och motiverar systemets utbyggnad, i den mån förbättringar
därigenom kunna erhållas.
Kommittén betonar angelägenheten av, att man vid avvägningen av lönerna
å olika orter skäligen tager hänsyn även till omständigheter, vilka icke
kunna statistiskt mätas och därför icke komma till uttryck i beräkningar avseende
dyrhetsförhållandena. Örn man med lönernas dyrortsgradering asyftar
att ge tjänstemän i viss löneklass lika reella fördelar, oavsett tjänstgöringsort,
måste utom de mätbara levnadskostnadsolikheterna jämväl beaktas
sådana med tjänstgöring å viss ort förbundna reella fördelar eller olägenheter,
som icke kunna prisstatistiskt behandlas utan endast uppskattningsvis
värderas. I viss grad torde detta kunna sägas vara gjort i och med löneskalans
sammanpressning i förhållande till ortsindexskalan.
Kommittén förordar vidare, att dyrortsgrupperingen fortfarande för alla
lönelägen göres enhetlig och grundas på en enda, närmast för det stora flertalet
löntagares konsumtionsförhållanden adekvat budget. Till ledning för
en omprövning av löneplanens dyrortsgradering i de lönelägen, som ligga
avsevärt över budgetens inkomstnivå, bör dock verkställas en särskild undersökning
för att belysa levnadskostnadstalens avvikande spridning för
dessa lönelägen. I fråga örn den familjetyp, vars konsumtion bör läggas till
grund för dyrortsgrupperingen, utgår kommittén från att budgeten såsom
hittills bör avpassas efter förbrukningen för en »normalfamilj» av 3.3 konsumtionsenheter.
Med avseende å »normalbudgetens» inkomststandard anser
kommittén självfallet, att anpassning måste ske efter det löneläge, kring
vilket det stora flertalet nyreglerade tjänster hopas. Ur denna synpunkt kan,
även om en viss löneökning genom löneregleringen skulle komma till stånd,
någon mera avsevärd höjning av nuvarande inkomstlagc — vilket närmast
motsvarar 10 löneklassen å medeldyr ort — knappast ifrågakomma.
Lönekommittén diskuterar ingående det förhållandet, att av den nu tilllämpade
metoden att periodvis företaga generella omgrupperingar av orterna
utan samband med allmän lönereglering följer, att en förskjutning av den
relativa dyrheten på en ort kan leda till att de utgående lönebeloppen i viss
utsträckning höjas trots sjunkande levnadskostnader och omvänt. I kom
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
mitténs direktiv hade ortsdifferentiering av det rörliga tillägget angivits som
ett tänkbart alternativ till omgruppering, vilket borde underkastas prövning.
Kommittén finner att — ehuru generella omgrupperingar under löpande löneregleringsperiod
väl kunna anses i princip förenliga med de motiv, som
ligga till grund för systemet för lönernas anpassning efter de interlokala
levnadskostnadsolikheterna — dock de försök att efter mekaniska regler
återställa reallönelikheten olika orter emellan, som de periodiska omgrupperingarna
innebära, i många avseenden medföra så otillfredsställande resultat
och därjämte följas av så stora praktiska och psykologiska olägenheter, att
kommittén anser sig höra avstyrka generell omgruppering mellan löneregleringstillfällena.
En förutsättning härför är dock, att löneregleringsperioderna
icke göras för långa. Därest vid något tillfälle en omgruppering av
orterna finnes böra ske, oaktat löneplanen lämnas orubbad, bör i varje fall
icke en fullständig och automatisk omplacering ifrågakomma. Genom lämpliga
spärregler hör man förebygga löneförändringar vid smärre levnadskostnadsförskjutningar.
Beträffande enstaka orter bör överflyttning till annan
ortsgrupp kunna ske, där sådant föranledes av alldeles exceptionell prisutveckling.
Efter prövning av det alternativa systemet med ortsdifferentierade rörliga
tillägg förklarar sig kommittén finna det tveksamt, örn de förskjutningar
i levnadskostnadsspridningen, som normalt uppkomma under en icke alltför
lång löneregleringsperiod, äro av den storleksordning, att de tillräckligt motivera
införandet av ett så komplicerat avvägningsinstrument, som ett ortsdifferentierat
levnadskostnadsindex måste innebära. Ett praktiskt genomförande
av tanken skulle stöta på betydande svårigheter och förutsätta en administrativ
apparat av betänkliga proportioner. Likväl skulle den tänkta
anordningen icke kunna förväntas fungera mera friktionsfritt i förhållande
till befattningshavarna utan tvärtom vara ägnad att -— åtminstone örn den
kombineras med en i kommitténs direktiv förordad trögrörlighet hos lönerna
—- medföra nya irritationsmoment. På grund härav avstyrker kommittén
den ifrågasatta anordningen.
De klagomål, som från tjänstemannahåll riktats mot dyrortsgrupperingen,
ha — bortsett från detaljanmärkningar rörande de fastställda priserna på
särskilda orter — väsentligen dels gällt det förhållandet, att dyrortsberäkningarna
grundats på en konsumtionsbudget, som icke omfattat samtliga
konsumtionsutgifter utan varit avkortad till 60 å 65 procent av totalutgifterna
i ett »normalhushåll», dels avsett sättet för bostadskostnadernas beräkning.
De stickprovsundersökningar, som lönekommittén låtit verkställa rörande
verkningarna av den hittills tillämpade avkortning i budgeten, som ligger i
att utgifter för beklädnad och flertalet till »övriga"utgifter» hänförliga kostnader
uteslutits från kostnadsjämförelserna, tala enligt kommitténs mening
med styrka för att man söker i görligaste mån fullständiga budgeten. Med
hänsyn till den utelämnade budgetandelens relativa storlek kan en utbyggnad
av budgeten väntas utöva ett avsevärt inflytande på levnadskostnadstalen.
Kommittén förordar därför en sådan utbyggnad, vilken synes påkallad
icke minst i betraktande av dyrortsgrupperingarnas alltmer ökade betydelse
bland annat såsom ledning vid lönesättningen på den enskilda arbetsmarknaden.
Beträffande den för befattningshavare med barn i skolåldern ofta tyngande
post, som utgöres av kostnader för barns skolundervisning, anser lönekommittén,
att frågan om utjämning av den olikhet i levnadskostnaderna,
som för familjer med barn kan föreligga mellan orter med anstalter för
Statsutskottets utlåtande Nr 161
13
undervisning utöver bottenskolestadiet och orter utan dylika anstalter, icke
lämpligen kan lösas inom dvrortsgrupperingens ram.
Vad angår bostadspostens beräkning, har mycken kritik riktats mot dels
den schablonmässiga uppskattningen av bostadsvärdena på orter med obetydlig
eller ingen hyresmarknad, dels det förhållandet, att man i fråga örn
orter med utpräglad hyresmarknad ansett sig med hänsyn till svårigheterna
att beakta kvalitetsolikheter i bostadsbeståndet nödsakad att vid jämförelsen
i stort sett utgå från kostnaderna för efter varje orts faktiska förhållanden
medelgoda lägenheter. Kommittén finner kritiken delvis befogad.
Det hittillsvarande förfaringssättet innebär ett frångående på denna
viktiga punkt av den för interlokala levnadskostnadsjämförelser grundläggande
principen, att jämförelserna skola göras på basis av likvärdig standard.
Med hänsyn till dels bostadspostens stora och ofta avgörande vikt
för dyrortsgrupperingsresultatet, dels de betydande olikheterna i genomsnittlig
kvalitetsstandard hos olika orters bostadsbestånd finner kommittén angeläget,
att ett mera rättvisande beräkningssätt kommer till användning.
Med avseende å orter med så utvecklad hyresmarknad, att de medtagas
vid hyresräkningarna, bör enligt kommitténs mening till en början en utsöndring
ske icke endast av det fåtal lägenheter, som utdömts av hälsovårdsnämnd,
utan även av lägenheter, som med ledning av vissa lätt och objektivt
konstaterbara kriterier kunna anses som mindre tillfredsställande. Kommittén
föreslår, att vid beräkningen av hyresmedeltalen icke skola medtagas
sådana lägenheter, som brista beträffande minst två av vissa väsentliga
kvalitetskrav, som av kommittén preliminärt skisserats men vilka böra definitivt
fastställas först i sammanhang med nästa hyresräkning. Eldstadshvran
för kvarstående lägenheter bör därefter till förhindrande av att hyrestalen
väsentligen påverkas av kvalitetsolikheter, som likväl föreligga i det
medtagna lägenhetsbeståndet på olika older, standardräknas med hänsyn till
fördelningen å fyra olika kvalitetsgrupper. Genom ett dylikt förfaringssätt
skulle man, så långt sig göra låter, inom de statistiska möjligheternas gränser
tillgodose det principiella kravet, att hyresmedeltalen på olika orter representera
en likvärdig kvalitetsstandard. Med hänsyn till de i senare bostadsundersökningar
konstaterade betydande olikheterna i genomsnittlig
rums- och lägenhetsyta i olika delar av landet anser kommittén vidare, att
ett återupptagande av det tidigare förfaringssättet att vid beräkning av liyrestalen
multiplicera eldstadsytan på respektitive orter nied olika vikter för
att utjämna dessa olikheter i fråga örn bostädernas yta bör övervägas.
Beträffande orter utan egentlig hyresmarknad lior enligt kommitténs förslag
bostadsvärdet uppskattas med ledning av de regionvis beräknade byggnadskostnaderna
för en egnahemsbostad av viss storlek och med viss standardutrustning.
Talen för det årliga bostadsvärdet i de icke hyresräknade
orterna skulle bestämmas i förhållande till hyrestalen på de hyresräknade
orterna i enlighet med relationer, vilka gälla beträffande byggnadskostnaderna
å de förra orterna och byggnadskostnaderna å ett antal mindre, hyresräknade
orter. Jämförelsen mellan landsbygd utan hyresmarknad och
smärre hyresräknade orter skulle salunda göras pa basis av en bostadsform
(egen bostadsbyggnad), som är dominerande på landsbygden och vanlig på
småorter; mellan större orter och småorterna skulle jämförelsen göras på basis
av en bostadsform (hyresbostad), som dominerar på de förra och är vanlig
på de senare. I båda fallen skulle jämförelsen så långt möjligt göras med
likvärdig bostadsstandard som grund, och samordningen över hela linjen
skulle åstadkommas genom en nivåanpassning på de orter, där båda be
räkningssätten
tillämpas. ...
Med avseende å skatteposten föreslår kommittén, att till grund tor berak -
14
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
ningen av denna post läggas inkomstbelopp, differentierade efter löneskalans
dyrortsgradering, samt skattefria avdrag, graderade enligt skattegrupperingen.
Lönekommittén har prövat de skäl, som vid tidigare behandling av dyrortsgrupperingsfrågan
anförts för en minskning av antalet ortsgrupper. Kommittén
har dock icke funnit dessa skäl vara tillräckligt bärande för att i och
för sig kunna föranleda en mera snäv begränsning av gruppantalet. Enligt
kommitténs mening bör antalet ortsgrupper bestämmas med hänsyn till att
löneskillnaderna mellan de olika ortsgrupperna ej bliva så stora, att löneskalan
kommer att förete för betydande diskontinuiteter. Gruppantalet
bör sålunda göras i viss mån beroende av levnadskostnadssplittringens storlek.
Lönekommittén ifrågasätter ett övergivande av hittillsvarande förfaringssätt
att vid dyrortsgrupperingen uträkna riksmedeldvrheten och använda på
denna grundade indextal. Indextalen äro ej behövliga för bestämmandet av
orternas relativa dyrhet, vilken lika väl eller bättre kan fastställas med ledning
av krontalen för levnadskostnaderna. De kunna däremot lätt giva anledning
till missuppfattning och kunna försvåra ett bedömande av behovet
av ändringar i löneplanen. Därest det skulle anses önskvärt att även vid en
gruppering utan användande av någon riksmedeldyrhetssiffra erhålla en bestämd
utgångspunkt för dragningen av gruppgränserna, som kan bibehållas
från ett grupperingstillfälle till ett annat, synes det lämpligast att vid gränsdragningen
utgå från levnadskostnaderna å den dyraste ort, från vilken ett
tillfredsställande prismaterial föreligger.
I samband med diskussionen i dyrortsgrupperingsfrågan ha vid skilda tillfällen
vissa frågor rörande dyrortsgrupperingsarbetets organisation varit föremål
för uppmärksamhet. Kommittén erinrar härvid om socialstyrelsens
i betänkande år 1933 (stat. off. utredn. 1933: 21) framlagda förslag om inrättande
av länsprisnämnder och en riksprisnämnd. Lönekommittén har
ansett sig sakna anledning att ingå på de frågor av huvudsakligen administrativ
natur, som innefattas i detta socialstyrelsens organisationsförslag.
Beträffande de över lönekommitténs betänkande avgivna yttrandena kan
såsom en allmän sammanfattning av de däri framkomna uppfattningarna
sägas, att de hörda myndigheterna och organisationerna med endast få undantag
i huvudsak givit sin anslutning till eller lämnat utan erinran de av
lönekommittén framlagda förslagen. Även när tveksamhet i vissa punkter
eller förslag till modifikationer i detaljer framföras, har dock som regel ansetts,
att de huvudprinciper, som ligga till grund för förslaget, äro ägnade att
åstadkomma en mera rättvis ordning i fråga om levnadskostnadsjämförelserna
och den därpå grundade grupperingen av orterna efter dyrhetsförhållandena.
När tveksamhet har yppats, har den i de flesta fallen gällt förslagen
rörande bostadspostens beräkning, särskilt på landsbygden. I många
yttranden har stor vikt lagts vid de frågor rörande dyrortsgrupperingsarbetets
organisation, som lönekommittén icke ansett sig böra taga ställning till.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande utförligt och kritiskt diskuterat de olika delarna
av kommitténs förslag, dock utan bestämt avstyrkande annat än i
vissa detaljfrågor.
I fråga om de två viktigaste av lönekommittén framförda reformförslagen,
nämligen dyrortsgrupperingsbudgetens fullständigande och de ändrade grun
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
15
derna för bostadspostens beräknande, vilka förslag hava vunnit anslutning
från flertalet hörda myndigheter, har socialstyrelsen framhållit, att svårighet
föreligger att införskaffa ett något så när tillförlitligt och för respektive
orter jämförbart material rörande de mera variabla utgiftsposter, som hittills
ej medtagits vid dyrortsberäkningarna, men finner det dock önskvärt
och berättigat att få till stånd en mera fullständig budget vid dyrortsberäkningarna.
Det kan emellertid enligt styrelsens mening härvid bliva fråga om
två möjligheter: antingen att beträffande de hittills utelämnade mera variabla
utgiftsposterna nöja sig med otillfredsställande kostnadsuppgifter eller att
beräkna deras belopp under antagande att de växla i ungefär samma proportion
som de medräknade men att i båda fallen tillägga vissa belopp för
de såsom konstanta antagna posterna. Styrelsen är för sin del benägen att
förorda den senare, mera enkla kompletteringsmetoden, som enligt styrelsens
förmenande jämväl skulle lämna ett i stort sett mera rättvisande resultat.
Det viktigaste synes styrelsen vara att få klarlagt, vilka budgetposter
skola medtagas som konstanta, alltså lika för alla orter, och med vilka belopp
för respektive poster detta skall ske. Dels för sistnämnda ändamål och
dels för ett mera säkert utrönande av möjligheterna att erhålla för dyrortsgrupperingarna
användbara kostnadsuppgifter å här ifrågavarande variabla
utgiftsposter samt dels slutligen med hänsyn till det stora sociala intresset av
att få en mera allsidig belysning av de genomsnittliga levnadskostnaderna
inom olika ortstyper och landsdelar har styrelsen ej något att erinra mot att
en särskild undersökning verkställes i nu berörda avseende i sammanhang
med nästkommande dyrortsgruppering.
I fråga örn sättet för bostadspostens beräkning och den principiellt väsentliga
frågan, i vad mån och på vad sätt olikheter i bostädernas kvalitet
skola beaktas vid fastställande av orternas bostadskostnadstal, har från
många håll understrukits, att det nuvarande förfaringssättet innebär dyrortsgrupperingssystemets
måhända största brist. Den av kommittén i motsättning
till nuvarande förfaringssätt hävdade principen, att bostadskostnadstalen
skola så beräknas, att de oavsett faktiska skillnader i genomsnittlig
bostadskvalitet på olika orter representera likvärdig bostadsstandard,
har med endast ett pär undantag ansetts riktig. Lönekommitténs förslag
betecknas som en avgjord förbättring och har givits oreserverad anslutning
av ett flertal myndigheter. Invändningar hava dock förekommit. I fråga
särskilt örn det föreslagna sättet att beräkna bostadsposten på icke hyresräknadc
orter bar ett antal myndigheter uttalat viss tveksamhet. Socialstyrelsen
delar icke den tämligen allmänt omfattade meningen, att det nuvarande
beräkningssättet missgynnar landsbygden, och anser att den finare
och mera detaljerade anpassning av landsbygdens bostadsförhållanden efter
de hyresräknade orternas, som kommittén velat vinna, säkerligen kommer
att lämna rum för angreppspunkter i mycket större skala än den hittills
tillämpade grövre metoden. Kommunikationsverkens lönenämnd anmärker,
att användandet av två skilda objekt för jämförelsen mellan hyresräknade
och icke hyresräknade orter å ena sidan och mellan hyresräknade orter in
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
bördes å andra sidan kan leda till ett resultat, som ur enhetlighetens synpunkt
ej är tillfredsställande. Jämförelsen mellan hyresräknade och icke
hyresräknade orter avser icke bostadskostnaderna utan byggnadskostnaderna,
och det lärer icke kunna antagas, att byggnads- och hyreskostnadernas
utveckling och lokala spridning följa samma regler.
Det av lönekommittén ifrågasatta återinförandet av regionalt olika vägningstal
för eldstadshyrorna med hänsyn till olikheterna i genomsnittlig
rumsstorlek avstyrkes av bland andra socialstyrelsen.
För egen del har departementschefen i hithörande frågor anfört följande
(sid. 62—64 i statsrådsprotokollet):
»De argument, som lönekommittén anför för bevarande i princip av ett
dyrortsgrupperingssystem, baserat på mätningar av de totala levnadskostnaderna,
och emot dess ersättande med ett enklare system, såsom ett där endast
olikheter i hyror och eventuellt skatter skulle beaktas, synas övertygande.
De prisstatistiska undersökningar, som kommittén utfört, visa så betydande
lokala variationer i priserna på varor av likvärdig kvalitet, att man icke
rättvisligen kan underlåta att beakta dem vid en gradering av lönerna, som
i princip syftar till utjämning av reallönerna å olika orter. Den omständigheten,
att levnadskostnaderna i Stockholm, hyran frånräknad, icke särdeles
mycket överstiga genomsnittet för andra städer i riket, saknar givetvis
i detta sammanhang intresse; det är icke genomsnittet utan de konstaterade
stora lokala och regionala variationerna, som äro avgörande. I vad
mån vid tidigare grupperingar den uppmätta dyrheten på vissa orter icke
varit en verklig dyrhet utan i så måtto skenbar, som den dels givit uttryck
för en högre levnadsstandard i orter, där genomsnittsinkomsterna äro höga,
dels avsett endast starkare varierande kostnadsposter, torde vara svårt att
konstatera; de av lönekommittén föreslagna förändringarna, särskilt de som
avse fullständigandet av budgeten och sättet för bostadskostnadernas beräkning,
synas emellertid vara ägnade att förhindra missvisningar av antydd
art vid kommande dyrortsgrupperingar.
De ofta slumpartade och irritationsskapande resultaten av periodiska omgrupperingar
efter mekaniska regler under löpande löneregleringsperiod
jämte de praktiska, lönetekniska olägenheter, som därmed äro förbundna,
förefalla utgöra skäl för de periodiska omgrupperingarnas slopande, som
överväga de skäl, vilka ur allmän rättvisesynpunkt tala för deras bibehållande.
Förutsättningen är givetvis dock, att de perioder, under vilka grupperingen
hålles oförändrad, icke bli för långa samt att möjlighet hålles öppen
till flyttning av särskilda orter och till allmän omgruppering även utan förändring
av löneplanen, om så finnes uppenbarligen påkallat.
Såsom av lönekommittén påvisats, är det stundom framförda argumentet,
att dyrortsgrupperingsmaterialets bräcklighet i vissa hänseenden endast
skulle tillåta ett mindre antal grupper, förslagsvis fem, icke logiskt hållbart.
Såsom i flera yttranden framhållits, bli följderna av eventuella felplaceringar
till följd av okända fel i prismaterialet mindre kännbara vid större gruppantal,
och det principiella syftet med lönegraderingen efter dyrort, realiöneutjämningen,
tillgodoses givetvis bättre vid flera grupper än vid färre. Förändringar
i gruppantalet böra därför göras endast när så är sakligt motiverat
av en mera betydande förändring i levnadskostnadsskalans spännvidd.
Den utbyggnad av budgeten, som lönekommittén föreslår, torde visserligen
komma att medföra ett icke oväsentligt merarbete och möjligen också en ökning
av antalet klagomål. Då det emellertid ådagalagts, att den hittills till
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
17
lämpade avkortningen av budgeten medför en icke oväsentlig felvisning, och
då därtill de undersökningar, som krävas för utbyggnaden, ha stort värde ur
socialstatistisk synpunkt, synes ifrågavarande reform värd att genomföra.
I fråga om sättet för bostadspostens beräkning torde det av lönekommittén
föreslagna vägningsförfarandet beträffande medeltalsberäkningen på hyresräknade
orter utan tvekan kunna betecknas som en förbättring. Förslaget
att bestämma förhållandet mellan bostadskostnaderna på icke hyresräknade
respektive hyresräknade orter utifrån förhållandet mellan byggnadskostnaderna
för en viss standardbostad har i vissa yttranden mötts med tvekan,
som till stor del synes betingad av svårigheten att på förhand beräkna verkningarna
av en sådan omläggning. Det har av lönekommittén själv sagts,
att det föreslagna beräkningssättet är »konstruerat», och det föreligger ingen
garanti för att faktiska bostadskostnader på olika orter variera på samma
sätt som nybyggnadskostnaderna. Med de stora olikheter i faktisk bostadsstandard,
som råda i landet, måste dock varje beräkningssätt, som tillgodoser
det principiella kravet på likvärdig standard som jämförelsebasis, vara
i så måtto konstruerat, som det eliminerar verkan av dessa faktiska olikheter.
Det synes särskilt angeläget, att man i fråga om det viktiga moment i dyrortsgrupperingssystemet,
som utgöres av jämförelserna mellan land och stad
i fråga om bostäder, strikt tillämpar den nämnda principen, att jämförelserna
skola avse likvärdig standard.
Det ligger uppenbarligen stor vikt uppå, att det material, varpå dyrortsgrupperingen
grundar sig, är så säkert som möjligt. De av socialstyrelsen
föreslagna administrativa anordningarna (länsprisnämnder och riksprisnämnd)
och frågan om den representation, som därvid bör beredas tjänstemännen
samt arbetsgivar- och arbetstagarparterna på den allmänna arbetsmarknaden,
torde emellertid tarva ytterligare överväganden i sammanhang
med planläggningen av nästföljande dyrortsgruppering.
Jag har ansett mig i detta sammanhang böra lämna en redogörelse för
lönekommitténs förslag i dyrortsgrupperingsfrågan och de i anledning av detsamma
avgivna yttrandena ävensom angiva min inställning till de mera väsentliga
problemen. Till de av kommittén framlagda förslagen bör emellertid
Kungl. Maj:t taga slutlig ståndpunkt först i samband med planläggningen
av arbetet för nästa dyrortsgruppering.»
Departementschefen övergår härefter till att behandla 1936 ars lönekommittés
förslag till civilt avlöningsreglemente.
Förslaget till civilt avlöningsreglemente.
1. Allmänna synpunkter.
Det av 1936 års lönekommitté framlagda reglementsförslaget förutsättes
1)1 iva tillämpligt för de civila förvaltningsgrenar, vilkas befattningshavare
hava sina löneförhållanden ordnade enligt kommunikationsverkens avlöningssystem.
Enligt lönekommitténs uppfattning förefinnas icke giltiga skäl
för ett bibehållande av särskilda avlöningsreglementen för olika civila förvaltningsområden
utan finner kommittén det av såväl praktiska som principiella
motiv önskvärt och lämpligt att sammanföra avlöningsbestämmel[i
i hang till riksdagens protokoll 19,18. G sami. Nr 161. %
18
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
serna för civilförvaltningen i gemen i ett enda reglemente, som innefattar en
1 möjligaste mån enhetlig och likformig reglering av alla avlöningsförmåner
av principiell betydelse och generell räckvidd. Från reglementsförslagets
tillämpning har emellertid kommittén tillsvidare undantagit de nu under
kommunikationsverkens avlöningsreglemente lydande överdirektören och
kraftverksdirektörerna vid statens vattenfallsverk, vilka för närvarande äga,
förutom lön, uppbära tantiem. Såsom stöd härför har kommittén, som vid
reglementsförslagets utarbetande utgått från att tantiemsystemet skall slopas,
framhållit, att frågan örn ifrågavarande tjänstemäns lönegradsplacering
sammanhänger dels med den för närvarande aktuella frågan om ändrad personalorganisation
för statens vattenfallsverk och dels med den prövning av
olika tjänsters placering å tjänsteförteckningen, som lönekommittén jämlikt
sina direktiv har att företaga.
Kommitténs förslag till avlöningsreglemente är uppdelat å olika avdelningar.
Under 1 avd. återfinnas sålunda vissa allmänna bestämmelser, avseende
samtliga de befattningshavare, vilka skulle lyda under reglementet.
2 avd. innefattar avlöningsbestämmelser för ordinarie tjänstemän med lön
enligt de allmänna löneplanerna. Under denna avd. meddelas i ett särskilt
kapitel, 8 kap., de särbestämmelser, som vid ett inordnande under reglementet
av så gott som hela den civila statsförvaltningen bliva erforderliga
för vissa verk. Under 3 avd. skulle upptagas avlöningsbestämmelser för
sådana personalgrupper, för vilka de allmänna löneplanerna icke lämpa sig,
såsom exempelvis provinsialläkare och distriktsveterinärer. För nämnda
tjänstemannakategorier hava emellertid icke upptagits några bestämmelser i
det framlagda reglementsförslaget utan har kommittén för avsikt att efter
slutförd utredning till Kungl. Maj :t inkomma med särskild framställning härutinnan.
Slutligen hava under 4 och 5 avd. meddelats föreskrifter rörande
lönenämnd samt angående reglementets tillämplighet m. m.
Rörande reglementsförslagets allmänna innebörd lämnar departementschefen
följande kortfattade allmänna översikt (sid. 67—68 i statsrådsprotokollet)
:
Det föreliggande reglementsförslaget innefattar till en början nya löneplaner
för den civila statsförvaltningens befattningshavare. I de i löneplanerna
upptagna lönebeloppen har inarbetats viss del av nuvarande dyrtidstillägg,
varjämte de fasta lönerna uppräknats för att bereda befattningshavarna viss
löneökning. Vidare innehåller reglementsförslaget bestämmelser om rörligt
lönetillägg att under vissa förutsättningar utgå vid sidan av den fasta lönen.
Det nuvarande antalet ortsgrupper har utökats med två nya ortsgrupper, bloch
I-grupperna, genom inläggande i löneplanen av det nu utgående provisoriska
dyrortstillägget.
Förslaget innebär tillika en revision av de allmänna avlöningsbestämmelserna.
Vid bestämmelsernas utformning har kommittén utgått från 1928 års
förslag till allmänt avlöningsreglemente, med beaktande av däröver avgivna
utlåtanden ävensom av eljest erfarenhetsmässigt framkomna erinringar mot
nuvarande lönebestämmelser. På vissa punkter föreslår ock kommittén betydelsefulla
sakliga ändringar i nuvarande avlöningsbestämmelser.
I avseende å tjänstemäns förflyttningsskyldighet går förslaget ut på enhet -
Statsutskottets utlåtande Nr 161
19
liga bestämmelser för samtliga de förvaltningsområden, för vilka reglementet
skulle bliva tillämpligt, vilka bestämmelser utformats i huvudsaklig anslutning
till de nu för kommunikationsverken gällande föreskrifterna. Innehavare
av domartjänst skulle dock icke vara underkastad förflyttningsskyldighet,
med mindre sådant påkallades av organisatoriska skäl. I anslutning till
vissa i kommittédirektiven gjorda uttalanden om önskvärdheten av en revision
av gällande bestämmelser om lönetursberäkning vid befordran har
kommittén föreslagit ändrade regler på detta område. Den nuvarande rätten
till tillgodoräkning av föregående tjänstgöringstid vid befordran skulle enligt
förslaget avskaffas och ersättas med en utsträckt tillämpning av den s. k.
sneddningsprincipen. Den nuvarande begränsningen beträffande kvinnliga
befattningshavares rätt till uppflyttning i löneklass föreslås upphävd, och
skulle kvinnliga tjänstemän sålunda erhålla rätt till samma slutlön i befattningen
som manlig befattningshavare. Beloppen av vissa vid sidan av lönen
utgående särskilda ersättningar hava omreglerats. Sålunda skulle vikariatsersättning,
kallortstillägg och övertidsersättning utgå efter något förmånligare
grunder än hittills. För en del långvariga vikariat förordar kommittén under
vissa förutsättningar ersättning enligt särskilda grunder genom införande av
s. k. vikariatslön. Den nuvarande rätten till oavkortad lön under sjukledighet
föreslås frikopplad från semesterrätten, varvid antalet avdragsfria sjukdagar
föreslås utjämnat för befattningshavare i olika lönelägen. Rätten till
sjukvård på statens bekostnad, en rätt som för närvarande i huvudsak är
begränsad till affärsverkens befattningshavare, är enligt förslaget avsedd att
utsträckas till de befattningshavare, som hittills icke varit i åtnjutande av
denna förmån annat än vid olycksfall i tjänsten, varvid åtskilliga jämkningar
vidtagits i bestämmelsernas reella innebörd. Slutligen förordar även kommittén
ändrade grunder för begravningshjälpen.
Av de ämbetsverk, som yttrat sig över kommitténs reglementsförslag, har
det övervägande flertalet lämnat detsamma i huvudsak utan erinran eller
förklarat sig böra godtaga detsamma, även örn vissa av dem funnit förslaget
kunna på olika punkter giva anledning till erinringar, särskilt vad angår
kommitténs lönesättning. Några ämbetsverk hava ansett sig icke kunna tillstyrka
kommittéförslaget i dess föreliggande utformning. Järnvägsstyrelsen
har uttalat betänkligheter mot att inordna statens järnvägars stora personal
under ett för den civila statsförvaltningen gemensamt reglemente.
Såsom ett allmänt omdöme beträffande kommitténs reglementsförslag yttrar
departementschefen (sid. 70—71):
»Det förslag till civilt avlöningsreglemente, som nu framlagts av 1936 års
lönekommitté i dess den 16 december 1937 avgivna betänkande, har tillkommit
eller ingående utredningar och överväganden i de hänseenden, jag
angav i samband med hemställan om kommitténs tillsättande, under samarbete
tillika med delegerade för de civila löncnämnderna och statskontoret
och efter överläggningar med representanter för de större personalorganisationerna
inom statsförvaltningen. Efter att lia tagit del av förslaget och
däröver avgivna yttranden har jag funnit mig böra förorda, att detsamma
Rigges till grund för proposition i ämnet till innevarande års riksdag.»
Det nya avlöningsreglementet är avsett att i och med ikraftträdandet vinna
tillämpning å de befattningshavare, vilkas avlöningsförhållanden äro
reglerade genom avlöningsreglementena för allmänna civilförvaltningen,
kommunikationsverken, provinsialläkarstaten, domänverket samt lots- och
20
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
fyrstaten. Jag finner i likhet med kommittén ur flera synpunkter lämpligt,
att den civila statsförvaltningens befattningshavare på detta sätt i möjligaste
mån inordnas under ett och samma reglemente. Den invändning mot
en sådan anordning, som framförts av järnvägsstyrelsen, synes mig icke
övertygande i betraktande av att det föreliggande reglementsförslaget lämnar
möjlighet för upptagande däri av de särbestämmelser beträffande befattningshavare
vid särskilda verk eller för särskilda grupper av befattningshavare,
som kunna finnas erforderliga. Genom den uppställning, som
av kommittén givits reglementsförslaget, skulle detsamma ock kunna göras
tillämpligt å sådana grupper av tjänstemän, för vilka böra gälla speciella
löneplaner eller för vilka avlöningsförhållandena eljest behöva ordnas genom
särskilda föreskrifter.
Enligt kommitténs tanke skulle sålunda under civila avlöningsreglementet
även kunna hänföras vissa andra grupper befattningshavare med nyreglerade
löner än dem, som för närvarande lyda under de nyss uppräknade avlöningsreglementena,
såsom exempelvis justitieråd, regeringsråd och landshövdingar
ävensom professorer m. fl. ordinarie befattningshavare vid rikets universitet
och karolinska mediko-kirurgiska institutet. För dessa tjänstemän
gälla för närvarande särskilda och från gällande avlöningsreglementen tämligen
fristående avlöningsföreskrifter. Det svnes mig i princip riktigt, att
även nu ifrågavarande tjänstemän hänföras till det nya reglementet. Med
den föreslagna uppställningen av reglementet möta inga svårigheter för en
sådan anordning, vars närmare utformning dock icke behöver prövas i detta
sammanhang.
Såsom förut nämnts har lönekommittén temporärt undantagit överdirektören
och kraftverksdirektörerna vid statens vattenfallsverk från reglementsförslagets
tillämpning. De skäl, kommittén åberopat till stöd härför, lia
synts mig bärande.
För provinsialläkare och distriktsveterinärer, för vilka befattningshavare
för närvarande gälla särskilda löneplaner, lia i det framlagda reglementsförslaget
icke upptagits några bestämmelser. Kommittén, som avsett att
ifrågavarande tjänstemannagruppers avlöningsförhållanden skulle regleras
genom särbestämmelser under 3 avd. av civila avlöningsreglementet, har,
såsom i betänkandet anföres, för avsikt att efter slutförd utredning till
Kungl. Majit inkomma med särskild framställning härutinnan. Enligt vad
jag inhämtat torde emellertid frågan örn lönereglering för dessa grupper på
grund av vissa tidskrävande utredningar icke kunna färdigbehandlas inom
kommittén i så god tid, att förslag kan föreläggas årets riksdag. Jag förutsätter
emellertid, att förslag i denna fråga skall kunna underställas 1939
års riksdag till prövning.
Då alltså några bestämmelser för befattningshavare med lön enligt särskild
löneplan icke nu skulle komma att införas i reglementet, lärer den i kommitténs
reglementsförslag upptagna rubriken »3 avd. Tjänstemän, som åtnjuta
lön enligt särskild löneplan» böra tillsvidare uteslutas och härav föranledd
omnumrering av 4 och 5 avd. i kommitténs förslag äga rum.
Jag torde bär även böra något beröra frågan örn fortsatt revision av avlöningsbestämmelserna
för befattningshavare med nyreglerade löner inom
de förvaltningsområden, som icke omfattas av kommitténs nu föreliggande
förslag. Såsom jag redan anfört, pågår inom 1936 års lönekommitté arbetet
med utarbetandet av ett nytt avlöningsreglemente för ordinarie beställningshavare
inom försvarsväsendet. Jag hyser den förhoppningen, att förslag
härutinnan skall kunna av kommittén avgivas inom sådan tid, att även förslag
om nva avlöningsbestämmelser för detta förvaltningsområde skall kunna
föreläggas 1939 års riksdag.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
21
Vidare böra enligt min mening åtgärder vidtagas för en revidering i enlighet
med de i 1936 års lönekommittés reglementsförslag tillämpade grunderna
av de år 1937 utfärdade avlöningsbestämmelserna för det statliga undervisningsväsendets
befattningshavare. Det synes mig ligga närmast till
hands, att även dessa befattningshavare inordnas under civila avlöningsreglementet.
Ett ståndpunktstagande till denna fråga torde dock få bliva
beroende på, i vilken omfattning särföreskrifter såsom tillägg till eller undantag
från de i 2 avd. av reglementsförslaget upptagna, grundläggande bestämmelserna
komma att visa sig behövliga för undervisningsväsendets vidkommande.
Det synes mig i varje fall önskvärt, att även beredningen av
detta ärende kan verkställas och avslutas i så god tid, att förslag i ämnet
kan föreläggas 1939 års riksdag.»
2. Vissa för lönesättningen betydelsefulla principspörsmål.
Departementschefen ingår därefter på vissa av lönekommittén berörda
principspörsmål, vilka äro av betydelse för konstruktionen av det statliga
lönesystemet.
Behovsprincipen. Frågan om den s. k. behovsprincipens tillämpning vid
lönesättningen har under senare tid tilldragit sig betydande uppmärksamhet
i diskussionen om lönesystem. Med »behovsprincip» torde därvid allmänt
hava avsetts en lönesättningsnorm, enligt vilken avlöningen differentierats
efter löntagarens försörjningsbörda, eller stundom — med en något snävare
begränsning av begreppet -— med hänsyn till förekomsten eller frånvaron
av försörjningsplikt mot barn.
Såsom framgår av sid. 73—74 i statsrådsprotokollet har lönekommittén
för sin del uttalat, att önskvärdheten av en utjämning i större omfattning
än för närvarande av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga
och icke försörjningspliktiga ej syntes av någon kunna bestridas. Örn denna
fråga såges isolerad för statstjänstemännens del, skulle en lönedifferentiering
te sig som den naturligaste utvägen att nå en dylik utjämning. Lönedifferentiering
efter barnförsörjningsbördan skulle icke möta samma svårigheter
inom det statliga lönesystemet, där lönesättningen i betydlig grad
kunde göras fri från marknadsmässiga hänsyn, som inom den enskilda
arbetsmarknaden. Från ett allmänt hänsynstagande till behovssynpunkter vid
själva lönenivåns bestämmande och vid utformningen av vissa avlöningsregler
till en avvägning av lönebeloppen för olika befattningshavare direkt efter
försörjningsbörda vore dock steget långt, och vid ett sådant steg måste uppkomma
åtskilliga vanskligheter. Huru än utfallet skulle bliva av en slutlig
prövning av de olika omständigheter, som talade för och emot ett uppbyggande
av det statliga lönesystemet på tillämpning av behovsprincipen, borde
enligt kommitténs mening i nuvarande läge en sådan omläggning av hittillsvarande
lönesättningsprinciper icke ifrågakomma. Kommittén hade därvid
tagit hänsyn dels till det bestämda motstånd, som från personalens sida
upprests häremot, dels, och icke minst, till de uttalanden, som av 1937 års
22
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
riksdag gjorts i ämnet vid behandlingen av propositionen nr 196 angående
provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst.
Lönekommittén har med hänsyn till nu angivna förhållanden icke ansett
sig böra utarbeta något förslag beträffande löneavvägning ur behovssynpunkt.
Några särskilda barntillägg, motsvarande de inom dyrtidstilläggets
ram nu utgående, skulle alltså enligt kommitténs förslag ej vidare förekomma.
Beträffande avvecklingen av nu utgående barntillägg har kommittén anfört
(sid. 74 i statsrådsprotokollet):
Ett omedelbart genomförande av kommitténs likalönsprincip skulle medföra,
att den löneökning, som löneregleringen avsåge att bereda, för befattningshavare
med flera barn skulle bliva obetydlig eller ingen alls; i åtskilliga
fall skulle befattningshavarna, om hänsyn toges till samtliga avlöningsformer,
få vidkännas direkt och betydande avlöningsminskning. Då detta syntes vara
obilligt, hade kommittén ansett sig böra ifrågasätta en övergångsanordning,
varigenom barntilläggen successivt avvecklades på ett sätt, som gjorde avvecklingen
mindre kännbar för de barnaförsörjare, vilka före det nya avlöningsreglementets
ikraftträdande kommit i åtnjutande av sådana tillägg. Efter
övervägande och kostnadsberäkning av olika tänkbara alternativ för en
dylik övergångsanordning hade kommittén ansett sig böra föreslå en bestämmelse
av innebörd, att de befattningshavare, vilka omedelbart före övergången
till de nya avlöningsbestämmelserna åtnjöte barntillägg, bibehölles
vid denna förmån enligt de för innevarande budgetår gällande bestämmelserna,
såvitt anginge barn utöver ett. Befattningshavare med allenast ett tillläggsberättigande
barn skulle sålunda icke erhålla något fortsatt barntillägg.
Bestämmelser angående ifrågavarande anordning för avveckling av barntilläggen
syntes böra meddelas genom särskilt beslut, fristående från avlöningsreglementet.
Enligt kommitténs beräkningar skulle kostnaden för den föreslagna övergångsanordningen
under första budgetåret efter civila avlöningsreglementets
ikraftträdande utgöra omkring 1,930,000 kronor, vilken summa därefter
skulle successivt nedgå med i genomsnitt 120,000 kronor för budgetår, intill
dess barntilläggen efter 16 år helt avvecklats. Till jämförelse må nämnas,
att totala kostnaden för nu utgående barntillägg beräknats uppgå till omkring
4,550,000 kronor för år.
Såsom framgår av statsrådsprotokollet har ett flertal ämbetsverk i likhet
med vissa av personalrepresentanterna hävdat den meningen, att de befattningshavare,
som före det nya avlöningsreglementets ikraftträdande kommit
i åtnjutande av barntillägget enligt nu gällande bestämmelser, böra övergångsvis
bibehållas vid denna förmån, såvitt angår samtliga barn, för vilka
de omedelbart före övergången blivit tilläggsberättigade.
För egen del har departementschefen i fråga om sin ståndpunkt till de nu
berörda spörsmålen yttrat följande (sid. 78—80 i statsrådsprotokollet).
»Såsom lönekommittén framhållit, lärer önskvärdheten av en utjämning i
större omfattning än för närvarande av de ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga
och icke försörjningspliktiga ej av någon bestridas. I och
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
23
för sig skulle ur denna synpunkt ett uppbyggande av lönesystemet enligt
principen om en viss lönedifferentiering mellan familjeförsörjare och icke familjeförsörjare
enligt min mening hava varit att hälsa med tillfredsställeise.
Av vad lönekommittén anfört framgår emellertid, att kommittén ansett
väsentliga hinder föreligga för införande av ett lönesystem, som innebär ett
knäsättande i en eller annan form av behovsprincipen vid utmätandet av tjänstemännens
löner. Till en början kommer härvid i betraktande den opinion,
som förefinnes bland statstjänstemännen själva beträffande behovsprincipens
tillämpning. Vid de förhandlingar kommittén i lönefrågan haft med de tillkallade
personalrepresentanterna, har från dessas sida rests ett bestämt motstånd
mot tanken på en lönedifferentiering efter familjeförsörjningsbörda.
En annan omständighet, som kommittén ansett vara för sig vägledande,
är den ståndpunkt, som vid behandlingen av frågan om provisorisk avlöningsförstärkning
intogs av 1937 års riksdag. I propositionen angående
nämnda avlöningsförstärkning erinrade jag, hurusom det i 1936 års lönekommittés
uppdrag inginge att överväga spörsmålet, örn i statens lönesystem
hänsyn borde tagas till de anställdas försörjningsplikt. Detta spörsmål vore
uppenbarligen — framhöll jag — i väsentlig grad en fråga örn huru den allmänna
opinionen bland de statsanställda och bland medborgarna i övrigt
ställde sig till en differentiering av lönerna efter försörjningsplikt, och huruvida
statsmakterna vore villiga att godtaga den ökning i det allmännas utgifter,
som otvivelaktigt måste följa. Förslaget örn en provisorisk avlöningsförstärkning,
som utformats i främsta rummet med hänsyn till olika löntagares
behov, kunde väntas skapa ökad klarhet i dessa hänseenden. Ett
principiellt avgörande i ena eller andra riktningen vid 1937 års riksdag borde
vara till väsentlig ledning för lönekommittén vid dess fortsatta arbete. I
anslutning till dessa uttalanden upptogos i förslaget till riksdagen dels fasta
tillägg till lönen, dels ock särskilda lönetillägg efter barnantal.
I sin skrivelse i ämnet anförde riksdagen i principfrågan, att Kungl. Maj:ts
förslag om lönetillägg efter barnantal sammanhängde med det stora problemkomplexet
om det allmännas möjligheter överhuvud att främja familjebildningen
och berörde allenast en del av den betydelsefulla frågan örn en utjämning
av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och
andra. Enligt riksdagens mening borde sistnämnda spörsmål upptagas till
övervägande — fristående från frågan om utformningen av olika lönesystem
— i ett sammanhang och därvid behandlas med häsyn till befolkningen i
dess helhet. Huruvida differentiering av statsjänstemännens löner efter
försörjningsplikt borde utgöra en vid löneavvägningen inom det statliga lönesystemet
grundläggande princip kunde från denna utgångspunkt icke för
det dåvarande bedömas. Riksdagsskrivelsen innehåller sålunda icke något
direkt avvisande av tanken, att lönerna i statens tjänst i viss utsträckning
skulle kunna avvägas efter olika försörjningsplikt. Men da ett övervägande
först anses böra äga rum rörande frågan örn utlämning av de olika villkoren
för försörjningspliktiga och andra inom befolkningen i dess helhet, har lönekommittén
haft skäl för uppfattningen, att riksdagen knappast vid den nu
förestående löneregleringen förutsatte tillämpningen av den omstridda behovsprincipen.
Den löneplan, som av kommittén lramlagts och örn vilken
enighet vunnits med personalorganisationernas representanter, äi salunda
utformad på samma grundval som den nu gällande, och lönebeloppen äro
avmätta under förutsättning av att barntillägg icke skola utgå.
Då propositionen om provisorisk avlöningslörstårkning till 1937 ars iiksdag
upptog förslag om utökade barntillägg åsyftades därmed att söka skapa
klarhet över möjligheterna att uppbygga det statliga lönesystemet på giund
-
24
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
val av en lönedifferentiering efter försörjningsplikt. Denna klarhet torde i
viss mån kunna anses vunnen. De starkt delade meningarna inom riksdagen
liksom inom den allmänna opinionen, tillsammans med det energiska motståndet
mot varje eftergift^ »behovsprincipen» från de statsanställdas egna
organisationer göra det svårt att draga någon annan slutsats än att för närvarande
förutsättningar saknas för övergång till ett lönesystem, där hänsyn
i högre grad än förut tages till familjestorlek och försörjningsplikt. Under
dessa förhållanden anser jag mig böra biträda kommitténs förslag, att det
nuvarande, inom dyrtidstilläggets ram utgående barntillägget skall i princip
upphöra i samband med det civila avlöningsreglementets ikraftträdande.
Vid införande av ett avlöningsreglemente, uppbyggt utan hänsynstagande
till befattningshavarnas familjeförsörjning, uppstår fråga, huru förfaras skall
med de barntillägg, som i form av dyrtidstillägg tillkomma nuvarande tjäntemän.
Kommittén har föreslagit en övergångsanordning, varigenom de befattningshavare,
vilka omedelbart före övergången till det nya avlöningsreglementet
åtnjuta barntillägg, bibehållas vid denna förmån enligt de under
innevarande budgetår gällande bestämmelserna, såvitt angår barn utöver
ett. Beslut härom skulle emellertid meddelas fristående från avlöningsreglementet.
Den av kommittén sålunda föreslagna övergångsanordningen synes mig under
förhandenvarande förhållanden kunna godtagas. Jag har däremot icke
ansett mig kunna biträda de yrkanden örn ett bibehållande övergångsvis av
barntillägg för samtliga barn, som framställts från vissa personalrepresentanter
ävensom från ett antal över komittéförslaget hörda ämbetsverk.»
Brutto- eller nettolönesystem. Termerna bruttolön och nettolön begagnas
i diskussionen om avlöningssystem i olika bemärkelser. Med avseende å förhållandet
mellan kontant lön och naturaförmåner betecknar exempelvis
bruttolönesystem ett system, enligt vilket avlöningen avvägts utan hänsyn till
naturaförmånernas värde och tjänstemannen har att å lönen vidkännas avdrag
för naturaförmånerna, under det att med nettolönesystem menas en
anordning med fria naturaförmåner utöver kontantlönen.
Benämningarna i fråga användas emellertid även med avseende å förhållandet
mellan lön och pensionsförmåner på sådant sätt, att bruttolönesystem
betecknar ett system, enligt vilket av den i löneplan eller lönestat bestämda
lönen erlägges avgift eller göres avdrag såsom bidrag till kostnaderna för
pensioneringen. Nettolönesystem avser då åter det system, enligt vilket avlöningen
redan vid lönesättningen bestämts till det lägre belopp, som uppbäres
av tjänstemannen under hans tjänstetid och till vilket utan särskilt bidrag
från tjänstemannens sida kommer en pensionsrätt. I förevarande sammanhang
användas termerna bruttolön och nettolön endast i de sistnämnda bemärkelserna.
Enligt för närvarande gällande bestämmelser är bruttolönesystemet
rådande för samtliga de personalgrupper, med vilka lönekommittén
haft eller fortfarande har att taga befattning.
Under framhållande av att vid den behandling av frågan om brutto- eller
nettolönesystem, som ägt rum under lönekommitténs överläggningar med de
utsedda personalrepresentanterna, dessa representanter enhälligt uttalat sig
emot nettolönesystemet, har kommittén, enligt vad som framgår av statsrådsprotokollet
(sid. 81—82), i ämnet anfört bland annat följande:
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
25
Inom lönekommittén hade gjort sig gällande skilda uppfattningar i principfrågan,
huruvida statens avlöningsväsen borde uppbyggas efter netto- eller
bruttosystem. Under frågans behandling hade dock enighet uppnåtts därom,
att under för närvarande föreliggande förhållanden ett nettolönesystem
knappast syntes höra ifrågakomma och att det därför icke vore påkallat, att
statsmakterna nu toge ståndpunkt i principfrågan. Vid kommitténs utredningar
i ämnet hade det visat sig, att betydande svårigheter för närvarande
skulle vara förenade med införandet av ett nettolönesystem. Dessa svårigheter
vöre väsentligen betingade av de övergångsförhållanden, som för närvarande
rådde med avseende å familjepensioneringen. Övergången till det
nya allmänna familjepensionsreglementet hade nämligen genom överenskommelser
mellan staten och förutvarande enskilda familjepensionskassorna så
ordnats, att nuvarande delägare berättigats att, så länge ej löneökning vunnits
genom befordran, åtnjuta de nya förmånerna mot erläggande av samma
årliga avgiftsbelopp, som före övergången betalats till familjepensionskassorna
och som i allmänhet — särskilt för civilstatens och försvarsväsendets personalgrupper
— avsevärt understigit de nya familjepensionsavdragen, men
mot fullgörande i förekommande fall av retroaktiv avgiftsskyldighet. Ett
liknande övergångsförhållande förelåge för övrigt beträffande tjänstepensionsavdragen
för försvarsväsendets personal. Då de sålunda övergångsvis
för vissa nuvarande tjänstinnehavare beviljade förmånerna i pensionsavdragshänseende
rimligen icke kunde utan vidare borttagas ens i den mån de
bleve täckta av den genom löneregleringen uppnådda löneförbättringen, skulle
en övergång till nettolönesystem med generellt avvägda avdragsbelopp,
verkställda redan i löneplanerna, för närvarande nödvändiggöra beviljandet
av särskilda personliga lönetillägg, som skulle beröra stora grupper av befattningshavare
och utgå med individuellt växlande belopp. De komplicerade
bestämmelser, som härav betingades, skulle under en avsevärd tid framåt
göra avlöningsreglementets tillämpning synnerligen betungande ur redogörar-
och revisionssynpunkt. Då härtill komme, att övergångsbestämmelser
jämväl bleve erforderliga för kompenserande av den avdragsbefrielse,
som för en del tjänstemän inträtt på grund av fullgjord 30-årig avgiftsplikt,
hade det synts kommittén, som om införandet av ett nettolönesystem
under nu rådande förhållanden skulle bliva förenat med så stora svårigheter,
att en åtgärd i sådant syfte tills vidare icke kunde ifrågakomma.
Då kommittén på grund härav ansett, att med ståndpunktstagande till frågan
örn netto- eller bruttolönesystem borde tillsvidare anstå, har kommittén
uppbyggt sitt förslag med tillämpning av bruttolöneprincipen. För undvikande
av den ojämnhet, som hittills förefunnits i avseende å beräkningen
av dyrtidstillägg, bar kommittén avfattat bestämmelserna så, att rörligt
tillägg skulle komma att utgå å bruttolönebeloppen utan frånräknande av
vederbörliga pensionsavdrag. Den nuvarande kollektiva redovisningen av
pensionsavdrag skulle emellertid fortfarande upprätthållas och avlöningsanslagen
således alltjämt beräknas netto.
Av de över förslaget börda myndigheterna bar riksräkenskapsverket bland
annat uttalat att, under förutsättning att en blivande lönereglering icke
genomfördes med så knapp marginal, alt löneökningen ej täckte nu förekommande
differenser i pensionsavdragshänseende, övergången till ett nettolönesystem
syntes kunna i samband med en lönereglering genomföras utan sär
-
26
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
skilda personliga lönetillägg eller åtminstone utan dylika tillägg i större omfattning.
Ämbetsverket, som funnit det önskvärt att frågan om införandet
av ett nettolönesystem kunde vinna sin lösning i förevarande sammanhang,
har fördenskull förordat, att kommittéförslaget i denna del omarbetas.
Departementschefen anför på denna punkt följande (sid. 83—84 i statsrådsprotokollet)
:
»För egen del har jag tidigare i olika sammanhang haft tillfälle att uttala
mina synpunkter i fråga om ett nettolönesystem. Sålunda framhöll jag vid
anmälan den 2 mars 1934 av förslag till civilt tjänstepensionsreglemente
(proposition nr 222 till nämnda års riksdag, sid. 53), att jag i likhet med
vissa myndigheter funne starka skäl tala för ett verkligt nettolönesystem,
d. v. s. ett system med lönerna redan i löneplanerna upptagna till de belopp,
som finge uppbäras av tjänstemännen utan att särskilda avdrag för pensionsändamål
behövde ifrågakomma. Av olika anledningar syntes det mig
emellertid icke möjligt att i berörda sammanhang genomföra ett dylikt
system. Den omläggning av löneplanerna, som härför bleve erforderlig,
kunde svårligen ske utan samband med en allmän omarbetning av avlöningsförfattningarna.
I varje fall syntes en dylik omläggning knappast böra
komma till stånd utan att möjligheterna för övergång till nettolönesystem
jämväl i fråga^ om familjepensionsavgifterna kunde samtidigt tagas under
övervägande, något som då icke kunde ske, enär frågan örn familjepensioneringens
framtida ordnande befunne sig under utredning. Jag nödgades därför
inskränka mig till att förorda vissa, sedermera i samband med tjänstepensionsreglementets
ikraftträdande genomförda förändringar i sättet för uttagandet
av tjänstemännens bidrag till pensioneringskostnaderna.
I anslutning till denna uppfattning uttalade jag vid tillsättande av 1936 års
lönekommitté den förhoppningen, att det skulle visa sig möjligt att vid utredningen
komma fram till ett nettolönesystem.
I enlighet med min sålunda redan förut intagna principiella ståndpunkt
till frågan om nettolönesystemet delar jag riksräkenskapsverkets mening om
det önskvärda i och för sig av att, då nu en allmän omreglering av tjänstemännens
löner skall äga rum, även frågan om införandet av nettolönesystemet
kunde vinna sin lösning. Det synes mig emellertid — även med hänsyn
till erlagda retroaktivavgifter — icke skäligt, att de särskilda förmåner
i pensionsavdragshänseende, som i förhållande till andra befattningshavare
genom överenskommelser mellan staten och enskilda familjepensionskassor
tillförsäkrats i första hand förutvarande delägare i kassorna, bortfalla i samband
med den genom löneregleringen generellt uppnådda löneförbättringen.
Från denna utgångspunkt få enligt min mening de betänkligheter lönekommittén
anfört mot att för närvarande genomföra ett nettolönesystem avgörande
betydelse. Jag biträder således lönekommitténs förslag i denna del.
Mot den av kommittén förutsatta anordningen, att rörligt tillägg beräknas
å bruttolönebeloppet, har jag intet att erinra.»
Rörligt tillägg. En avveckling av dyrtidstilläggen och en återgång till det
före världskriget tillämpade systemet med fasta löner torde vid lönefrågornas
behandling under senare delen av 1920-talet allmänt hava betraktats såsom
ett önskvärt mål för en blivande revision av det statliga avlöningsväsendet.
Vid tillsättandet av 1928 års lönekommitté riktades särskilt uppmärksamheten
på detta spörsmål i de direktiv, som meddelades kommittén. I
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
27
sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente
uttalade sig också nämnda kommitté bestämt för en avveckling
av dyrtidstilläggen och upprättade, såsom förut framhållits, sitt reglementsförslag
i överensstämmelse med denna uppfattning.
1936 års lönekommitté, som jämlikt sina direktiv haft att pröva frågan
om fasta eller rörliga löner, har för sin del ansett, att ett system med viss
rörlighet hos lönerna alltjämt bör bibehållas. Kommittén har framhållit,
att den utveckling av priser och levnadskostnader, som ägt rum under de
senare åren, i väsentlig mån syntes hava undanryckt grunden för det betraktelsesätt,
på vilket 1928 års lönekommitté byggde sitt förslag om dyrtidstillläggens
avskaffande. En stabil pris- och levnadskostnadsniva framstode icke
numera vare sig som det enda eller ens som det sannolikaste framtidsperspektivet,
och en viss automatisk rörlighet hos lönerna vore därför enligt
kommitténs mening önskvärd. De nu gällande bestämmelserna om dyrtidstillägg
ginge emellertid tillbaka till en tid med exceptionella fluktuationer i
priser och levnadskostnader. Åtskilliga omständigheter talade dock för att
de växlingar, med vilka man hade att räkna, icke kunde väntas bliva av samma
omfattning som under krigs- och de närmaste efterkrigsåren. Lösningen
av den föreliggande frågan borde därför enligt kommitténs mening gå ut på.
att de rörliga tilläggen visserligen bibehölles men gåves en sådan teknisk utformning,
som naturligt anslöte sig till nyssberörda tendenser i prissystemet''.
Beträffande lönekommitténs principiella uppfattning om det rörliga tilläggets
syfte lämnas i statsrådsprotokollet (sid. 85—89) en närmare redogörelse,
varur följande må återgivas:
Av den historiska översikt, som i en vid kommittébetänkandet fogad bilaga
(bil. 5) lämnats rörande behandlingen av frågan örn dyrtidstillägget vid
olika tillfällen, franninge, att de uppfattningar, vilka från statsmakternas
sida anförts beträffande dyrtidstilläggets syfte, icke varit helt liktydiga och
klart formulerade utan betingade av växlande omständigheter i de situationer,
då ståndpunktstagande i frågan varit påkallat. Såsom en sammanfattning
av den i bilagan framlagda undersökningens resultat i denna del syntes
kunna fastslås, att visserligen från befattningshavarnas sida principen örn
en under levnadskostnadernas växlingar bevarad reallön oavlåtligen och med
styrka hävdats men att för statsmakternas ställningstagande önskvärdheten
av en viss anpassning efter andra medborgargruppers levnadsvillkor och
särskilt efter inkomstläget för den allmänna arbetsmarknadens löntagare vid
de flesta tillfällen, då frågan varit aktuell, framstått såsom en primär synpunkt.
I den mån en sådan anpassning av statsfinansiella hänsyn icke låtit
sig till fullo genomföra, hade i andra hand olika statstjänargruppers behov
av kompensation för prisstegringen uppställts som riktmärke.
Det syntes kommittén uppenbart, att av de två antydda, schematiskt uppställda
principerna — vilka kunde benämnas »rcallöneprincipen» och
»marknadslöneprincipen» — ingendera kunde rigoröst hävdas. Det vöre
givetvis ett önskemål, att syftet med det rörliga tillägget sa klart som möjligt
angåves och att detta syfte konsekvent fullföljdes utan sådan godtycklighet,
som onekligen tidigare vidlått behandlingen av ifrågavarande lönespörsmal,
men det vore icke på något sätt givet, alt syftet kunde eller borde preciseras
i form av någon enkel »princip». Det vore tvärtom all anledning att antaga,
att den praktiska funktion, som det rörliga tillägget hade att fylla, bäst ga
-
28
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
ranterades med en anordning, genom vilken hänsyn toges såväl till tjänstemännens
naturliga krav på skydd inom vissa gränser mot verkningarna av
en eventuell stegring av levnadskostnaderna under löneregleringsperioden
som till önskvärdheten av en anpassning till den allmänna löneutvecklingen
i samhället under de i jämförelse med den allmänna arbetsmarknadens löneavtal
långa löneregleringsperioderna för statstjänstemännen. Till betydande
del sammanfölle även dessa krav.
Vad särskilt »reallöneprincipen» anginge, syntes det svårt att finna något
skäl för att realvärdet av lönerna för statstjänstemännen — vilkas anställningsvillkor
i de flesta avseenden utmärktes av en osedvanlig grad av stabiJitet
— skulle garanteras konstant, när någon dylik regel icke gällde för någon
annan inkomsttagargrupp i samhället. Förskjutningar i levnadskostnaderna
i förhållande till penninginkomsterna gåve uttryck för förändringar i
de reala försörjningsmöjligheterna i samhället; av dessa förändringar borde
olika inkomsttagargrupper ha del såväl när detta vore dem till godo som när
motsatsen vore fallet. Det funnes ingen anledning, varför icke statstjänstemännen
skulle bära sin del av bördan av en dyrtid av den art, som inträffade
såsom följd av världskriget. Å andra sidan förelåge icke heller någon
anledning, varför icke statstjänstemännen skulle få sin del av fördelarna av
den allmänna produktivitetens utveckling, vilken lade grunden för real förbättring
av de ekonomiska villkoren och toge sig uttryck just i en förskjutning
i förhållandet mellan penninginkomster och varupriser. Det funnes
icke i statstjänstemännens ställning eller arbetsprestationer någonting, som
skulle kunna bilda ett motiv för att just för dem — i motsats till vad som
gällde andra grupper av samhällsmedlemmar — det reala innehållet i lönerna
skulle rigox-öst fixeras. »Reallöneprincipen» tedde sig därför som i och
för sig helt godtycklig.
Det voi-e naturligt, att från tjänstemännens sida det rörliga tilläggets uppgift
betraktades såsom i törsta hand den att bereda ett visst på förhand garanterat
skydd mot verkningarna av levnadskostnadshöjningar inom lönei-egleringsperioden.
Det syntes även kommittén självklart, att vid det rörliga tillläggets
konstruktion en dylik synpunkt borde beaktas. Men detta innebure
icke anslutning till »reallöneprincipen» i den av kommittén fattade meningen,
att reallönen inom löneregleringsperioden under alla förhållanden skulle
garanteras till sitt vid löneregleringstillfället givna värde. Kommittén funne
tvärtom angeläget att framhålla, att bevarandet av reallönens värde i full
utsträckning — såväl vid prisstegring som vid prissänkning — icke borde
vara det rörliga tilläggets syfte, eftersom en sådan princip syntes såväl
sakligt obefogad och till sina allmänna konsekvenser vansklig som
praktiskt omöjlig att helt realisera. I själva verket syntes uppgiften att
skydda tjänstemännen mot verkningarna av levnadskostnadshöjningar under
löneregleringsperioden lika väl eller till och lued ur tjänstemännens
egen intressesynpunkt bättre fyllas, därest »marknadslöneprincipen» lades
till grund för det rörliga tilläggets konstruktion.
Det vöre emellertid uppenbart, att de problem, som här uppställde sig,
icke kunde hur långt som helst lösas genom ett mer eller mindre automatiskt
verkande system för rörligt lönetillägg; på lång sikt måste anpassningen
av statstjänstemannalönerna efter den allmänna sociala standardens förändringar
väsentligen åstadkommas genom löneregleringar, och i händelse
prisförskjutningar av mera revolutionerande och häftigt förlöpande art
skulle inträffa, torde extraordinära åtgärder — innebärande mer eller mindre
provisoriska löneregleringar — tvinga sig fram. Men det framstode enligt
kommitténs uppfattning som ett principiellt önskemål, att även inom en
löneregleringsperiod av sådan längd, som kunde betraktas såsom antaglig vid
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
29
mera ordinär prisutveckling och inom vilken icke obetydliga förskjutningar
i den allmänna reallönestandarden i samhället kunde hinna komma till
stånd, anpassningen av statstjänstemännens löner kunde genom det rörliga
tilläggets konstruktion så smidigt som möjligt efterlikna den allmänna löneoch
inkomstutvecklingen, låt vara att i praktiken möjligheterna att realisera
detta önskemål vore begränsade. För detta önskemål talade till en början
en synpunkt, som från statsmakternas sida ständigt hållits som i första
hand vägledande, nämligen rekryteringssynpunkten. Men även ur tjänstemännens
synpunkt förefölle en sådan uppfattning kunna hävdas med större
fog än »reallöneprincipen»: det hade icke utan berättigande framhållits
från tjänstemannahåll, att tjänstemännens löneställning under den i förhållande
till den allmänna arbetsmarknadens avtalsperioder med nödvändighet
långa löneregleringsperioden för statstjänstemännen kunde komma att successivt
försämras, relativt sett, och alt på grund av statsfinansiella förhållanden
avståndet kunde vara svårt att inhämta vid löneregleringarna. Statstjänstemännen
skulle därför i löneregleringshänseende vara i en sämre ställning än
sådana arbetstagargrupper, som vid tätare löneförhandlingar hade möjlighet
att smidigare utnyttja de successivt mognande möjligheterna till reallöneförbättringar.
Oavsett riktigheten av detta senare argument syntes det kommittén pa
allmänna grunder lämpligt, att reglerna för det rörliga tillägget så långt möjligt
utformades i enlighet med det syftemål, som angivits av »marknadslöneprincipen».
En överblick över den industriella löneutvecklingen i Sverige i stora drag
under en längre lid gåve vid handen, att nuvarande reallöneläge uppkommit
därigenom, att penninglönerna stigit under prisstegringsperioderna men i
stort sett icke följt med nedåt under prissänkningsperioderna. Enär lönenivån
eljest under depressionsperioder hållit sig relativt stabil och stundom
t. o. m. något stigit trots sjunkande levnadskostnader, hade löneutvecklingskurvan
fått ett i stort sett trappstegsformat utseende. Detta penninglönernas
förhållningssätt innebure, att reallönestegringen under det^ senaste halvseklet
betingats såväl av sjunkande levnadskostnader vid nedåtgående konjunkturer
som av stigande penninglöner under uppåtgående konjunkturer
och i själva verket i allmänhet i högre grad av det förra än av det senare.
Ett annat markant drag i penninglönenivåns rörelser vore dess »eftersläpning»
i förhållande till levnadskostnadsnivåns förändringar. Under uppsvings-
och prisstegringsperioderna vore som regel den allmänna lönenivåns
rörelser till en början svagare än prisnivåns, vilket hade sin naturliga förklaring
däri, att de liesta lönesatser en tid framåt vore bundna av förut ingångna
avtal och först så småningom kunde justeras uppåt. Vid nedgångsoch
prissänkningsperioder vore eftersläpningen än mera framträdande; i den
svenska utvecklingen hade i de flesta fall den allmänna lönenivån överhuvud
icke anpassats nedåt under deprcssionsperioderna.
Därest det rörliga tilläggets förändringar anknötes lill levnadskostnadsindexens
utslag och rörligheten gjordes automatisk såväl uppåt som nedåt,
kunde uppenbarligen »marknadslöneprincipen» icke till fullo förverkligas.
I viss utsträckning kunde dock de i denna princip innefattade kraven tillgodoses
i och med att lönen gjordes mera trögrörlig genom en regel, enligt
vilken lönebeloppen förändrades endast när levnadskostnadsindex förskjutits
mera betydligt. Den allmänna löneutvecklingen komme därigenom att efterliknas
i så måtto, att lönehöjning för statstjänstemannen komme till stånd
med en viss »eftersläpning» och alt lönesänkning inträffade, först när levnadskostnadsindex
sjunkit avsevärt under ett tidigare för lönen normerande
läge. Man nådde därmed också större stabilitet i den statliga lönesättningen
30
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
och undveke de meningslösa och irritationsskapande små och ofta inträffande
löneförändringarna till följd av mindre betydande och osäkra förskjutningar
i levnadskostnadsindex.
Kommitténs i anslutning till denna principmotivering utformade förslag
i avseende å det rörliga tilläggets konstruktion har i departementschefens redogörelse
sammanfattats sålunda:
1. Den fasta lönen räknas upp till ett indexläge, som ungefär motsvarar
de genomsnittliga levnadskostnaderna under år 1935, d. v. s. till indexläget
156.
2. För beräkningen av det rörliga tillägget användes av tekniska skäl en
indexskala, där 1935 års genomsnittliga levnadskostnader, d. v. s. ungefär
indextalet 156 på nuvarande levnadskostnadsindex, sättes lika med 100.
3. Automatiskt verkande regler för lönens rörlighet få gälla endast inom
vissa gränser. Större förskjutningar i den allmänna levnadskostnadsnivån
antagas innebära så betydande förändringar i betingelserna för lönesättningen,
att anpassningen till dylika förskjutningar bör underkastas statsmakternas
prövning. Såsom övre gräns för det automatiskt rörliga tillägget föreslås
ett indexläge 20 procent över utgångsläget. Såsom undre gräns bör i
första hand fungera det indexläge, till vilket den fasta lönen räknats upp.
Det anses icke sannolikt, att under den tid, för vilken lönereglering nu kan
beräknas äga rum, prisutvecklingen skulle kunna komma att föra levnadskostnaderna
avsevärt under denna nivå, som ligger endast obetydligt över
bottenläget under föregående djupa depression. För alla eventualiteters skull
föreslås emellertid en säkerhetsklausul, innebärande att statstjänstmännen
skola vara skyldiga att efter statsmakternas prövning vidkännas en reduktion
av högst 5 procent av den fasta lönen, för den händelse levnadskostnaderna
fallit minst 10 procent under det läge, till vilket den fasta lönen räknats
upp.
4. För stegring av levnadskostnaderna utöver utgångsläget gives i princip
75 procents kompensation. Denna kompensationsgrad anses i rimlig grad
tillgodose statstjänstemännens krav på skydd mot verkningarna av levnadsförnödenheternas
fördyring. Lägre kompensationsgrad befaras ställa tjänstemännen
i ett i förhållande till andra löntagargrupper ogynnsamt läge, särskilt
vid en levnadskostnadsstegring uppemot den övre gränsen för det rörliga
tillägget.
5. För att ernå större stabilitet i lönesättningen och större likhet med
förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden förordas, att det rörliga
tillägget förändras icke såsom nu sker med varannan enhets förändring av
levnadskostnaderna utan med en intervall av 4 procent. På en indexskala,
där utgångsläget betecknats med 100, motsvarar denna intervall 4 enheter; på
nuvarande indexskala skulle intervallen motsvara drygt 6 enheter. Kommittén
har härvid utgått ifrån, dels att mindre levnadskostnadsförändringar äro
såväl till en viss grad osäkert mätbara som föga märkbara för en löntagare,
vilken lever icke alltför nära existensminimum, dels att ifrågavarande intervall
under vissa omständigheter giver en stabilitet i lönesättningen, som
väl motsvarar den på allmänna arbetsmarknaden gällande, dels slutligen den
lönetekniskt gynnsamma omständigheten, att vid 4 procents intervall den
föreslagna tre fjärdedels kompensationen kan fastställas i hela procenttal
av den fasta lönen.
6. Det rörliga tillägget förändras kvartalsvis, så snart levnadskostnadsindex
uppnått någon av intervallgränserna. Förändringarna uppåt och
nedåt ske efter samma regel sålunda, att vid levnadskostnadsstegring till
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
31
lägget bestämmes efter den undre intervallgränsen intill dess den övre intervallgränsen
uppnåtts, medan vid levnadskostnadssänkning tillägget bestämmes
efter den övre intervallgränsen intill dess den nedre intervallgränsen
uppnåtts.
Med tillämpning härav skulle rörligt tillägg å lönen komma att utgå enligt
följande schematiska tablå:
Då levnadskostnaderna, uttryckta i procent av 1935 års levnadskostnadsnivå,
äro belägna inom nedan angivna gränser, utgår rörligt tillägg
efter stegring |
enligt följande procenttal |
efter nedgång |
enligt följande procenttal |
||
till eller |
högst till |
till eller |
lägst till |
||
100- |
-103 |
0 |
120- |
-117 |
15 |
104- |
-107 |
3 |
116- |
-113 |
12 |
108- |
-lil . |
6 |
112- |
-109 |
9 |
112- |
-115 |
9 |
108- |
-105 |
6 |
116- |
-119 |
12 |
104- |
-101 |
3 |
120- |
15 |
100- |
0 |
Vid indextal av högst 90 skulle befattningshavarna vara skyldiga att efter
statsmakternas prövning vidkännas en löneminskning av högst 5 procent.
Vid indextal överstigande 120 skulle det ankomma på särskilt beslut av
Kungl. Maj:t och riksdagen, huruvida och efter vilka grunder rörligt tillägg
må utgå för den ytterligare levnadskostnadsstegringen. Den ytterligare kompensation
för levnadskostnadsökningen, som vid en sådan eventualitet skulle
ifrågakomma, finge alltså bliva beroende på prövning i samma ordning som
hittills gällt beträffande dyrtidstilläggen.
7. Det rörliga tillägget maximeras på det sätt, att det avlöningsbelopp för
månad, å vilket rörligt tillägg högst må utgå, fastställes till 1,000 kronor.
Ur marknadslönesynpunkt anses en maximering vara väl försvarlig. De
högre och högsta lönerna i enskild tjänst äro som regel mycket stabila och
jämkas sällan av levnadskostnadshänsyn vare sig uppåt eller nedåt annat än
vid mycket betydande förskjutningar i det allmänna prisläget. Med hänsyn
härtill anses goda skäl föreligga för att även i framtiden upprätthålla
en maximering av det rörliga tillägget. Ur rekryteringspynpunkt hava större
betänkligheter häremot ansetts icke behöva möta, då en omprövning av
lönebeloppen från statsmakternas sida skulle äga rum, därest levnadskostnadsstegringen
överstege 20 procent i förhållande till 1935 års allmänna levnadskostnadsnivå.
Ett bibehållande av nu gällande maximigräns — 700 kronor
— skulle emellertid i realiteten innebära en skärpning av nuvarande
maximering, enär vid inräkningen av dyrtidstillägg i de fasta lönerna förutsatts,
att rörligt tillägg skulle utgå å de inräknade beloppen. Bland annat på
grund härav anses en höjning av maximigränsen motiverad.
Det rörliga tillägget har avsetts skola utgå å följande slag av avlöningsförmåner,
nämligen dels lön, vikariatslön och vikariatsersättning för tjänstemän
i allmänhet och dels s. k. expektansarvode för tjänstemän i disponibilitet
vid utrikesförvaltningen.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Mot kommitténs förslag i fråga om det rörliga tillägget hava inom kommittén
anmälts vissa avvikande meningar. Utskottet tillåter sig härutinnan
hänvisa till sid. 91 i statsrådsprotokollet.
Vad kommittén anfört och föreslagit beträffande införandet i lönesystemet
av en rörlig lönedel har föranlett vissa av de hörda ämbetsverken till särskilda
uttalanden. I sådant hänseende må följande återgivas:
Socialstyrelsen: Det vore enligt styrelsens mening befogat, att ifrågavarande
tillägg bestämdes efter en högre procentsats av levnadskostnadsstegringen
än som angivits av kommittén. Häremot borde desto mindre betänklighet
vara att anföra, som en övre gräns för det rörliga tilläggets utgående vore
fastställd. Beräkningarna rörande levnadskostnadsindex syntes också numera
få anses så tillförlitliga, att osäkerhetsmarginalen för de verkliga levnadskostnadsförändringarna,
åtminstone vad beträffade statstjänstemännens
huvudmassa, endast kunde röra sig om några få procent. Vid sådant förhållande
och då väl avsikten vore att så långt möjligt tillgodose statstjänstemännens
krav på skydd mot verkningarna av levnadskostnadernas fördyring,
borde ifrågavarande kompensationsbelopp kunna sättas åtminstone till
85 å 90 %.
Beträffande däremot det rörliga tilläggets förändring i förhållande till
växlingarna i levnadskostnadsindex, rörande tidpunkten för förändring, rörande
den period, för vilket det rörliga tillägget borde fastställas samt rörande
det indextal, som borde vara normerande, då levnadskostnaderna under
fortskridande sänkning passerade genom intervall, anslöte sig styrelsen
till de av kommittén föreslagna anpassningsreglerna. Någon invändning syntes
styrelsen ej heller vara att göra mot de föreslagna automatiskt verkande
reglerna för lönens rörlighet allenast inom vissa gränser.
Riksräkenskapsverket: Ämbetsverket kunde i stort sett giva sin anslutning
till den föreslagna utformningen av reglerna för det rörliga tillägget. Mera
tveksamt måste ämbetsverket ställa sig till vad som i kommitténs motivering
sagts om det rörliga tilläggets syfte. Den nya löneteori, som kommittén i och
med »marknadslöneprincipen» introducerade i det statliga lönesystemet,
hade, .såsom kommitténs egen utredning tydligt gåve vid handen, visat sig
svår, för att icke säga omöjlig att omsätta i praktiken. De av kommittén
föreslagna reglerna för det rörliga tillägget innefattade även en kompromisslösning,
där reallöneprincipen — trots kommitténs uttalade sympatier för en
närmare anknytning till marknadslönerna — dominerade. Och detta enligt
riksräkenskapsverkets uppfattning även med rätta. Det rörliga tilläggets
uppgift borde nämligen liksom förut dyrtidstilläggets vara att inom vissa, av
praktiska och ekonomiska skäl bestämda gränser bibehålla tjänstemannen
vid den reallön, som vid löneregleringen blivit för honom utmätt. Vederbörlig
hänsyn till löneutvecklingen på den allmänna arbetsmarknaden torde
däremot böra tagas vid de periodiskt återkommande regleringarna av den
fasta lönenivån. Därest icke reallöneprincipen och marknadslöneprincipen
på dylikt sätt hölles i sär, syntes man lätt förlora sig i ett abstrakt teoretiserande,
som knappast befordrade en praktisk lösning av löneproblemen.
Kommitténs intresse för marknadslöneprincipen hade huvudsakligen kommit
till uttryck vid behandlingen av frågan om utformandet av reglerna för
det rörliga tillägget. På ett annat område, där samma princip skulle givit
ett alldeles bestämt utslag i viss riktning, nämligen vid bestämmandet av lönerna
för kvinnliga befattningshavare, hade kommittén funnit sig oförhindrad
att föreslå full likställighet i lönehänseende mellan män och kvinnor ge
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
33
nom borttagande av nuvarande spärr för kvinnorna i fråga om sista löneklassen
inom vederbörande lönegrad. Riksräkenskapsverket hade intet
i sak att erinra mot sistnämnda förslag men funne det dock inkonsekvent
att låta marknadslöneprincipen tjäna som motiv exempelvis för bestämmande
av kompensationsgraden för det rörliga tillägget till 75 procent
av levnadskostnadsstegringen ävensom för tilläggets maximering vid en månadslön
av 1,000 kronor, medan den ur skilda synpunkter mera betydelsefulla
frågan om borttagande av lönespärren för kvinnor ansåges kunna bedömas
och avgöras utan hänsyn till löneläget på den allmänna arbetsmarknaden.
_ „ .
Skolöverstyrelsen: Överstyrelsen ville hemställa, att det rörliga tillägget
måtte bestämmas att utgå nied samma procenttal som det tal, varmed levnadskostnadsindex
enligt socialstyrelsens beräkning i den nya skalan översköte
talet 100 samt att nytt procenttal måtte bestämmas för varje kvartal,
när en förskjutning med två enheter uppstått i levnadskostnadsindex.
Kommerskollegium: Det kunde ifrågasättas, om icke den föreslagna kompensationsgraden
av 75 %> för stegringen i levnadskostnaderna utöver utgångsläget
skulle ställa statstjänstemännen i ett ogynnsamt läge i förhållande
till löntagare i enskild tjänst. Kollegium ville föreslå en höjning av procenttalet
till 90.
I fråga särskilt om den föreslagna maximeringen av det rörliga tillägget
påyrka ett antal ämbetsverk, att någon maximigräns icke måtte fastställas.
Departementschefen anför beträffande sin inställning till kommittéförslaget
i förevarande del följande (sid. 93—94):
»Såsom lönekommittén framhållit, måste anpassningen av statstjänstemannens
löner efter det allmänna inkomstläget och den allmänna sociala standardens
förändringar framför allt åstadkommas genom tid efter annan skeende
löneregleringar. Under de relativt långa löneregleringsperioderna påkallas
emellertid även en viss anpassning av lönerna efter förändrade förhållanden
i avseende å priser och arbetsmarknadslöner. Att man här får nöja
sig med en schablonmässigt verkande regel är ofrånkomligt. Hittills har en
dylik löpande anpassning vunnits genom det med levnadskostnadsindex varierande
dyrtidstillägget. Enligt lönekommitténs förslag skulle levnadskostnadsindex
alltjämt bliva utslagsgivande för lönernas rörlighet under löneregleringsperioderna.
Genom att låta det rörliga tillägget variera allenast vid
vissa mera betydande förskjutningar av nämnda index komma emellertid
vid tillämpningen av kommittéförslaget löneförändringarna att liksom på
den allmänna arbetsmarknaden äga rum med en viss eftersläpning i förhållande
till levnadskostnadsutvecklingen. Härigenom åstadkommes en önskvärd
större stabilitet i lönenivån och undanröjas överhuvud vissa av de olägenheter,
som varit förenade med tillämpade grunder för det hittillsvarande
dyrtidstillägget. För egen del har jag ansett mig böra tillstyrka, att rörligt
tillägg må utgå enligt de av lönekommittén föreslagna grunderna.
Även i fråga om den grad, vari en levnadskostnadsstegring bör kompenseras
genom det rörliga tillägget, anser jag mig böra biträda kommitténs förslag,
vilket i princip innebär en viss ökning av den kompensationsgrad, som
nu gäller i fråga örn dyrtidstillägget.
1 likhet med lönekommittén anser jag vidare en maximering av det lönebelopp
för månad, å vilket rörligt tillägg må utgå, alltjämt vara befogad. Jag
kan alltså icke biträda de förslag, som av åtskilliga myndigheter framställts
Hihang till riksdagens protokoll 1938. G sami. Nr 161. .!
34
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
om slopande av varje maximigräns. Av skäl, som kommittén utvecklat,
mäste dock en höjning av det maximibelopp, som nu gäller beträffande
dyrtidstillägget, anses påkallad. Efter övervägande har jag på denna punkt
funnit mig böra biträda det förslag, som framställts av kommitténs majoritet
och som innebär maximigränsens fixerande till 1,000 kronor för månad.
.. ..s^ut^0en. an8år frågan, å vilka slag av avlöningsförmåner rörligt till
lägg
bör utgå, innebär lönekommitténs förslag härutinnan en väsentlig förenkling
i administrativt hänseende i jämförelse med nuvarande regler för
dyrtidstillägget. Även detta förslag, som icke från någon av de hörda myndigheterna
framkallat gensagor, vill jag för min del tillstyrka.»
Allmänna löneplaner. Departementschefen övergår härefter (sid. 94 o. f. i
statsrådsprotokollet) till behandlingen av frågan örn allmänna löneplaner
samt erinrar därvid till en början, att 1936 års lönekommitté låtit föranstalta
om vissa lönestatistiska utredningar, avseende såväl en allmän jämförelse
mellan utvecklingen av lönenivån för statsanställda och utvecklingen av lönenivån
för vissa andra löntagaregrupper som även en belysning av lönenivåernas
absoluta höjd under det senaste år — år 1935 — för vilket vid undersökningarnas
igångsättande material kunnat anskaffas.
Av departementschefens redogörelse framgår, att lönekommittén, med hänsyn
till resultatet av de sålunda verkställda undersökningarna och icke minst
i fråga om löneutvecklingen under de senaste årtiondena för befattningshavare
i icke-statlig tjänst, funnit en viss, örn ock måttlig höjning av lönenivån för
statstjänstemännen vara försvarlig och motiverad. Genom 1937 års riksdagsbeslut
om beviljande av provisorisk avlöningsförstärkning åt befattningshavare
inom här ifrågavarande förvaltningsområden finge ock enligt kommitténs
mening statsmakterna anses hava förutsatt, att en viss löneökning för
statstjänstemännen borde framgå såsom resultat av det pågående löneregleringsarbetet.
Kommittén har ansett, att lönerna för statens befattningshavare böra genom
inräkning i de fasta lönerna av en viss del av nuvarande dyrtidstillägg anpassas
efter en mera aktuell levnadskostnadsnivå än den, till vilken beloppen
i hittillsvarande löneplaner hänföra sig. Kommittén har härom anfört följande.
»Såväl ur befattningshavarnas som ur statens synpunkt måste det anses
önskvärt, att icke tjänstemännens avlöning i alltför stor omfattning utgår i
form av en rörlig lönedel, varigenom överblicken över den verkliga lönenivån
försvåras. Det måste också betraktas såsom principiellt otillfredsställande och
ur praktiska synpunkter olägligt att för bestämmande av storleken av dessa
rörliga lönedelar eller rörliga tillägg nödgas fortsätta indexberäkningar, baserade
på jämförelser med förhållanden under en så avlägsen tid, att sambandet
med aktuella levnadsvanor framstår såsom alltmera fiktivt. Å andra sidan
bör givetvis tillses, att uppräkningen av de fasta lönerna icke sker till en
så hög nivå, att risk föreligger för att vid sänkta levnadskostnader eller försämrad
allmän löne- eller inkomststandard en betydande skillnad kan komma
att uppstå mellan å ena sidan rådande levnadskostnads- eller allmän inkomstnivå
samt å andra sidan den nivå, efter vilken de fasta lönerna avpassats.
Kommittén har sökt åstadkomma en ur dessa motsatta synpunkter
rimlig avvägning genom att föreslå en uppräkning av de fasta lönerna till en
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
35
levnadskostnadsnivå motsvarande indextalet 156 på nuvarande indexskala,
vilket innebär inräknande av dyrtidstillägg å nuvarande lönebelopp efter ett
procenttal av 10. Lönerna skulle vid bifall härtill fixeras vid en nivå, som
motsvarar 1935 års genomsnittliga levnadskostnader. Av försiktighetsskäl
förutsätter kommittén härvid, såsom vid behandlingen av frågan om rörligt
tillägg anförts, att tjänstemännen genom förbehåll i avlöningsreglementet
förpliktas att, därest levnadskostnaderna nedgå med minst 10 procent, räknat
från det nyss angivna utgångsläget, efter prövning av Kungl. Majit och
riksdagen underkasta sig en sänkning av de nya — genom löneregleringen
förhöjda — lönebeloppen med högst 5 procent.»
De föreslagna nya löneplanerna äro tre till antalet, löneplan A, löneplan B
och löneplan C. Löneplan A — som motsvarar nuvarande löneplan B i allmänna
civilförvaltningens avlöningsreglemente samt däremot svarande löneplaner
i övriga avlöningsreglementen — är avsedd för tjänstemän i allmänhet,
tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial. Löneplanen B motsvarar
allmänna civilförvaltningens nuvarande, för vissa tjänstemän i chefs- eller
därmed jämförlig ställning avsedda löneplan A. Under löneplanen C har
kommittén hänfört de medelst förordnande på viss tid eller tillsvidare tillsatta
ordinarie befattningar, å vilka hittills utgått i avlöningsreglementena
fastställda arvoden men för vilka avlöningsförmånerna i övrigt endast i vissa
avseenden varit generellt reglerade.
Vad först angår förslaget till löneplan A har kommittén framhållit, att
detsamma utgör resultatet av förhandlingar mellan lönekommittén och de
utsedda representanterna för personalorganisationerna, varvid man genom
sammanjämkning av olika inom kommittén och bland personalrepresentanterna
framförda meningar i fråga om löneförbättringens storlek i olika
lönelägen lyckats uppnå enighet inom kommittén kring den avvägning av
lönebeloppen, som innefattas i löneplaneförslaget, samtidigt som personalorganisationernas
representanter förklarat sig kunna godtaga förslaget. I
fråga örn antalet dyrortsgrupper i löneplanen har lönekommittén anfört (sid.
95—96):
Beträffande antalet ortsgrupper i löneplanen har kommittén i sitt betänkande
angående dyrortsgrupperingen förklarat sig icke finna de skäl, som
vid tidigare behandling av dyrortsgrupperingsfrågan anförts för en minskning
av gruppantalet, vara tillräckligt bärande för att i och för sig kunna
föranleda en mera snäv begränsning av nämnda antal. Kommittén har givit
uttryck åt den meningen, att antalet ortsgrupper bör bestämmas med hänsyn
till att löneskillnaderna mellan de olika ortsgrupperna icke böra göras så
stora, att löneskalan kommer att förete alltför betydande diskontinuiteter, och
att gruppantalet fördenskull bör i viss mån ställas i beroende av levnadskostnadssplittringens
storlek. Då kommittén vid uppgörande av förslaget
till löneplan icke kunnat hämta ledning av någon aktuell dyrortsgruppering
och säkra hållpunkter alltså saknas för bedömande av levnadskostnadssplittringens
storlek samt den med hänsyn härtill lämpliga lönespännvidden, har
kommittén ■— i överensstämmelse med en bland personalrepresentanterna
allmänt uttalad mening — ansett sig icke böra ifrågasätta någon ändring i
nuvarande gruppantal. Härvid har kommittén tillika beaktat de betydande
36
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
övergångssvårigheter och därmed förenade kostnader för statsverket, som
skulle föranledas av en minskning av gruppantalet. I nu gällande löneplaner
ingå, som bekant, endast sju ortsgrupper, men genom 1931 och 1935 års
provisoriska dyrortstillägg har i realiteten gruppantalet ökats med två — »H»
och »I» — låt vara att ortstillägget för »I»-gruppen icke konstruerats efter
samma regler som ortstilläggen enligt löneplanen. I enlighet med vad nyss
anförts hava i löneplanen upptagits 9 ortsgrupper, betecknade med bokstäverna
A—I.
Även i fråga örn löneplanens spännvidd saknas, såsom redan berörts, tillförlitliga
utgångspunkter för ändring av nuvarande förhållande mellan lönebeloppen
för billigaste och dyraste ort. Ehuruväl vissa i dyrortsgrupperingsbetänkandet
refererade undersökningar synts tala för att någon minskning
av lönespännvidden kunde vara befogad, har kommittén i avsaknad av närmare
utredning beträffande den samlade verkan av de faktorer, som härvidlag
öva inflytande, ansett sig icke böra direkt eftersträva en rubbning av nuvarande
interlokala lönerelationer. En mindre sammandragning av spännvidden
har dock skett, väsentligen i syfte att övervinna vissa svårigheter,
som på grund av I-gruppens oregelbundna konstruktion varit förenade med
uppbyggandet av en jämn löneplan.
Vidkommande spörsmålet om löneförbättringens storlek för de befattningshavare,
som avses skola åtnjuta lön enligt löneplan A, ävensom rörande
denna löneplans byggnad i övrigt har lönekommittén anfört bland annat
följande (sid. 96—97):
Beträffande löneförbättringens storlek har kommittén funnit skäl föreligga
att tillstyrka en relativt större löneförhöjning för befattningshavare i
lägre lönegrader än för tjänstemän i högre löneställning. Den allmänna utgångspunkten
för avvägningen av löneförbättringen har varit, att den reella
höjningen av de enligt avlöningsbestämmelserna före den 1 juli 1937 utgående
avlöningsbeloppen — alltså utan hänsyn tagen till den provisoriska avlöningsförstärkningen
— borde vid ett indexläge av 162/163 uppgå till eller
närma sig 300 kronor i alla lönelägen. Denna allmänna grundval för löneplanearbetet
har i främsta rummet avsett ortsgruppen I, som kommittén icke
minst med hänsyn till stockholmslönernas dominerande betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt
ansett sig böra taga till utgångspunkt. Från olika personalrepresentanters
sida hava framställts önskemål såväl om en större generell
lönehöjning som ock om en ökad löneförbättring för vissa löneklasser
eller vissa befattningshavargrupper. Kommittén har ansett sig icke kunna
biträda dessa önskemål i vidare mån än att kommittén förordar en något
större löneökning än den nyssnämnda dels för löneklasserna 9 och 10, vilka
utgöra slutlöneklasser för vissa stora personalgrupper, som i jämförelsevis
ringa omfattning kunna påräkna vidare befordran, samt för därintill liggande
löneklasser, dels ock för löneklasserna 27—33, vilka beröras av nuvarande
maximigräns för dyrtidstillägget.
Lönekommitténs förslag till löneplan A innebär vidare, att den nuvarande
30-gradiga löneplanen skulle utbyggas med fyra nya lönegrader, nr 31—34,
med samma antal löneklasser som i lönegraderna 20—30. En sådan utbyggnad
har ansetts behövlig bland annat för att bereda möjlighet till en lämplig
inplacering av vissa för närvarande i allmänna civilförvaltningens löneplan
B upptagna befattningar, vid vilka utöver lön utgår särskild avlöningsförstärkning
eller med vilka är förenad rätt till naturaförmåner, vilkas avveckling
kan befinnas önskvärd. Till förebyggande av missförstånd beträffande
syftet med den föreslagna utbyggnaden vill kommittén uttryckligen
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
37
framhålla, att de nya lönegraderna icke av kommittén avses för en differentiering
av byråchefstjänsterna liksom ej heller eljest för uppflyttning i högre
lönegrad än den 30:e av vanliga administrativa tjänster. Kommittén är väl
medveten om, att för en del byråchefstjänster, liksom också för vissa andra
inom nuvarande löneplan B upptagna befattningar med ledaransvar eller
eljest förutsättande särskilt stora kvalifikationer, en högre löneställning kan
vara behövlig än den, som med nuvarande lönegradsplacering vinnes även
med den enligt kommitténs förslag till löneplan höjda lönenivån. I den man
vid en blivande tjänsteförteckningsrevision en förbättrad löneställning för
ifrågavarande tjänster befinnes erforderlig, bör emellertid denna enligt kommitténs
mening komma till stånd genom befattningarnas omändring till tjänster,
vilka tillsättas medelst förordnande, en anställningsform, som enligt
kommitténs uppfattning överhuvud bör vinna utsträckt tillämpning för statsförvaltningens
ledande befattningar. Endast i den man en dylik anställningsform
ej lämpligen kan ifrågakomma — t. ex. beträffande domarbefattningar
— lärer för beredande av en förbättrad löneställning, där sadan anses pakallad,
böra tillgripas uppflyttning i någon av de nya lönegraderna av löneplan
A. Då kommittén hittills ej haft tillfälle att ingå på frågor örn ändrad
lönegradsplacering, föreslår kommittén icke för närvarande inplacering av
någon befattning i någon av de nya lönegraderna.
Beträffande härefter de föreslagna löneplanerna B och C, är att märka,
att dessa av kommittén upptagits utan dyrortsgradering. Nämnda förhållande
överensstämmer, så vitt angår löneplan C, med vad som nu gäller,
varemot lönebeloppen för de under den nya löneplanen B — motsvarande
nuvarande löneplan A — hänförda tjänsterna för närvarande äro dyrortsgraderade.
Kommitténs förslag beträffande nu ifrågavarande löneplaner innefattar
icke någon realprövning av lönerna utan endast en formell uppräkning av
lönebeloppen genom inläggande i de fasta lönerna av 10 procents dyrtidstillägg
samt provisorisk avlöningsförstärkning jämte lönernas upptagande
med avrundade belopp, slutande å hela tusental kronor. Kommittén har
i detta sammanhang framhållit följande (sid. 98):
Resultatet av denna inräkning har blivit en höjning av de nuvarande lönebeloppen
— beträffande löneplan B av de nu för högsta ortsgruppen
upptagna löneplanebeloppen — nied i runt tal 1,000 kronor. Den höjda
maximigräns för rörligt tillägg, som föreslås av kommittén, kommer vid
indexlägen överstigande det, efter vilket uppräkningen av de fasta lönerna
skett, att för samtliga här ifrågavarande befattningshavare giva en viss
reell löneförbättring. I den nian i övrigt en reell förbättring av löneställningen
för ifrågavarande tjänster bör äga rum -— en fråga som delvis sammanhänger
med spörsmål av organisatorisk art — bör enligt kommitténs
mening frågan härom upptagas till prövning i samband nied den revision
av tjänsteförteckningen, till vilken kommittén längre fram ämnar återkomma.
Utformningen av löneplan C innebär i fråga örn ett fatal tjänster en avvikelse
från nyssnämnda regel örn en generell uppräkning av nuvarande lönebelopp
nied 1,000 kronor. För befattningarna såsom depåchefer vid hingstdepåerna,
vilkas arvoden nu äro bestämda till respektive 7,500 och 9,500
kronor, skulle enligt kommitténs förslag för åvägabringande i löneplanen
av lämpliga och avrundade lönebelopp lönerna höjas till 9,000, respek
-
38
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
«ve H.OOO kronor. För chefsbefattningarna vid statens vattenfallsverk
och domänverket skulle vidare lönen enligt förslaget fortfarande bestämmas
till samma belopp som för närvarande eller 30,000 kronor. För att de
nuvarande innehavarna av generaldirektörsbefattningarna i sistnämnda båda
verk icke genom denna med hänsyn till löneplanens jämna uppbyggnad föreslagna
lönebestämning. skola tillskyndas avlöningsminskning, förutsätter
kommittén, att befattningshavarna i fråga tillerkännas personliga lönetilllagg
av 1,000 kronor årligen, så länge de kvarstå i sina befattningar.
Av departementschefens redogörelse för myndigheternas yttranden i förevarande
delar (sid. 98 104), vartill utskottet tillåter sig hänvisa, framgår,
att det övervägande flertalet lämnat kommitténs förslag till lönesättning utan
erinran eller förklarat sig böra tillstyrka detsamma. Vissa av dem hava
härvid betonat att, då till grund för förslaget legat en överenskommelse
mellan kommittén, å ena, och de i överläggningarna med kommittén deltagande
personalrepresentanterna, å andra sidan, anledning för dem icke
förefunnes att avstyrka förslaget, även om detsamma i och för sig kunde
vara av beskaffenhet att föranleda erinringar. Andra ämbetsverk hava såsom
skäl för sitt understödjande av förslaget framhållit bl. a. angelägenheten
av att lönefrågan utan dröjsmål vinner sin lösning vid 1938 års riksdag.
Några verk hava även pekat på de fördelar för tjänstemännen i andra avseenden,
som reglementsförslaget innebure, även om den föreslagna löneregleringen
icke kunde sägas vara tillfredsställande. Tre ämbetsverk hava
direkt uttalat att, innan löneregleringsförslaget förelädes riksdagen, en omarbetning
av löneplansförslaget borde ske i syfte att bättre tillgodose befattningshavarnas
lönekrav.
I ett flertal utlåtanden hava närmare berörts de brister, som enligt vederbörande
myndighets mening vidlåda det föreliggande löneregleringsförslaget.
Sålunda har framhållits, att det dyrtidstillägg, som skall inräknas i den fasta
lönen, av kommittén föreslås alltjämt skola utgöra endast omkring hälften
av levnadskostnadernas stegring sedan år 1914. I verkligheten betydde
detta, att den inträdda reallöneförsämringen förklarades skola utgöra den
nya utgångspunkten för lönenivåns bestämmande. Under förutsättning av
fortsatt levnadskostnadsstegring skulle en ny reallöneförsämring inträda,
svarande mot en fjärdedel av levnadskostnadernas stegring. Den av kommittén
föreslagna löneförbättringen vore alltför obetydlig för att kunna anses
motsvara de förhoppningar, som statstjänstemännen med fog hade ställt
på en blivande lönereglering. Särskilt betänkligt vore förslaget, om det såges
i samband med det samtidigt föreslagna slopandet av barntilläggen. För ett
stort antal befattningshavare bleve löneförbättringen i stället en löneförsämrmg
och förslagets värde för de statsanställda illusorisk. I avseende å familjeförsörjarna
innebure förslaget en inkonsekvens i betraktande av de
statliga åtgärder, som numera i allt större omfattning vidtoges för stödjande
av såväl familjebildning som barnrika familjers existens. Någon skälig
kompensation kunde icke vinnas genom åtgärder på beskattningsväsendets
område. I detta sammanhang har ock pekats på de i jämförelse med statstjänstemännens
gynnsammare löneförmåner, som tillkomme industriarbetare
liksom ock tjänstemän inom bank- och försäkringsväsen samt de kommunalt
anställda tjänstemännen, särskilt Stockholms stads tjänstemän.
Det har vidare från olika håll anmärkts, att den föreslagna löneökningen
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
39
vöre särskilt otillfredsställande för befattningshavare i högre lönegrader.
För dessa tjänstemän innebure löneregleringsförslaget en icke oväsentlig
försämring i jämförelse med det förslag, som framlades av 1928 års lönekommitté.
Löneökningen i 15—27 löneklasserna vore mindre än i övriga
löneklasser, utan att kommittén anfört någon sakligt bärande motivering
härför. Från några verk har påpekats, att på grund av skiljaktigheter i
lönenivån inom statlig och enskild tjänst stor svårighet förelåge för ett ämbetsverk
att kunna konkurrera med icke statliga företag om högre kvalificerade
arbetskrafter. Statsmakterna syntes under senare år hava varit benägna
att förbise den för statsarbetets effektivitet stora betydelsen av att
lill ledande befattningar erhålla högt kvalificerade innehavare. De högre
befattningshavarnas löneställning hade under de senaste årtiondena relativt
sett undergått en kontinuerlig försämring i jämförelse med andra befattningshavare.
Statens lönepolitik beträffande de högre tjänstemännen hade
medfört betydande olägenheter för staten såsom företagare inom verksamhetsområden
av teknisk och affärsbetonad karaktär.
För egen del yttrar departementschefen i huvudsak följande (sid. 104—
105):
I likhet med lönekommittén finner jag det lämpligt, att vid den nu förestående
löneregleringen de fasta lönerna uppräknas till en mera aktuell levnadskostnadsnivå
än den, på vilken de i gällande löneplaner upptagna lönebeloppen
grunda sig. Att härvid som utgångspunkt valts 1935 års genomsnittliga
levnadskostnader, motsvarande indextalet 156 på nuvarande indexskala,
föranleder ej heller någon erinran från min sida. Härigenom skulle
10 procent av nuvarande dyrtidstillägg komma att inräknas i de fasta lönebeloppen.
Jag tillstyrker även förslaget att tjänstemännen genom förbehåll i
avlöningsreglementet förpliktas att, därest levnadskostnaderna nedgå med
minst 10 procent, räknat från nyssnämnda utgångsläge, efter prövning av
Kungl. Maj :t och riksdagen underkasta sig en sänkning av de nya, genom
löneregleringen förhöjda lönebeloppen med högst 5 procent.
Jag anser mig också böra biträda den avvägning av den reella löneförbättringen,
som innefattas i kommitténs förslag till löneplan för tjänstemän i allmänhet
(löneplan A). Såsom i betänkandet framhållits, utgör detta förslag
resultatet av förhandlingar mellan lönekommittén och de utsedda representanterna
för personalorganisationerna, varvid man genom sammanjämkning
av olika meningar inom kommittén och bland personalrepresentanterna uppnått
enighet rörande lönebeloppens avvägning i löneplansförslaget. I anledning
av vad vissa ämbetsverk anfört beträffande omfattningen av den föreslagna
löneförbättringen må framhållas, att visserligen — såsom kommittén
själv anmärkt — denna förbättring kan betraktas såsom måttlig, men att
kommitténs reglementsförslag är ägnat att bereda tjänstemännen betydande
fördelar i andra hänseenden.
Den av riksräkenskapsverket berörda frågan, huru vid en blivande revision
av tjänste- och familjepensionsbestämmelserna pensionsavdragen må
böra avvägas, är ett spörsmål, till vilket ståndpunkt nu svårligen kan tagas.
Mot den tekniska konstruktionen av löneplanen A synes mig någon erinran
icke vara att göra. Jag biträder alltså även förslaget, att ifrågavarande
löneplan utbygges med fyra nya lönegrader. I avseende å löneskillnaden
mellan olika dyrorter har socialstyrelsen anmärkt, att kommittén bort,
med hänsyn till konstaterad ökning i levnadskostnadsspänningen mellan
billigaste och dyraste ort vid de senaste ortsgrupperingarna, hava föreslagit
en ökad spännvidd mellan lönebeloppen för lägsta och högsta dyrorts
-
40
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
grupp. Även lantbruksstyrelsen har ställt sig tvivlande rörande det rättvisa
iden av kommittén gjorda avvägningen av lönebeloppen för dyrorterna i
jämförelse med de billigare orterna. Såsom lönekommittén framhållit, saknas
emellertid i avvaktan på verkställandet av en ny dyrortsgruppering säkra
hållpunkter för bedömande av den nuvarande levnadskostnadssplittringens
storlek — av kommittén verkställda undersökningar tyda närmast på att en
minskning av denna inträtt under de senaste åren — och därmed också för
en rubbning av nuvarande interlokala lönerelationer. Jag ansluter mig fördenskull
till kommitténs förslag beträffande lönespännvidden. Ej heller
har jag något att erinra mot lönekommitténs fördelning av lönebeloppen i
löneplanen på nio ortsgrupper.
Den i kommittéförlsaget upptagna löneplanen B, vilken motsvarar den nuvarande
dyrortsgraderade löneplanen A i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente,
har upptagits utan dyrortsgradering. Jag har icke någon
invändning att framställa häremot.
o Jag biträder likaledes kommitténs förslag till avvägning av lönebeloppen
såväl i löneplan B som i löneplan C. Detta förslag innebär, att nu gällande
lönesatser i allmänhet underkastats en uppräkning med omkring 1,000 kronor,
vilken är av väsentligen formell karaktär och ungefärligen motsvarar
nu utgående dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning.
Lönekommittén har i samband med sin redogörelse för utbyggnaden uppåt
av löneplan A med vissa nya lönegrader fört på tal den vid olika tillfällen
diskuterade frågan angående löneställningen för byråchefstjänsterna
inom statsförvaltningen och därvid framhållit, att de nya lönegraderna av
kommittén icke avsetts för en differentiering i lönehänseende av dylika tjänster
liksom ej heller eljest för uppflyttning i högre lönegrad än den 30 :e av
vanliga administrativa tjänster. I den mån för en del byråchefstjänster —
liksom också för vissa andra inom den nu gällande löneplanen B upptagna
befattningar med ledaransvar eller eljest förutsättande särskilt stora kvalifikationer
— en högre löneställning kunde vara behövlig än den, som med
nuvarande lönegradsplacering vunnes med den enligt kommitténs förslag till
löneplan höjda lönenivån, borde denna enligt kommitténs mening komma till
stånd genom befattningarnas omändring till tjänster, vilka tillsättas genom
förordnande, en anställningsform, som kommittén ansåge överhuvud böra
vinna utsträckt tillämpning för statsförvaltningens ledande poster.
Den av kommittén sålunda väckta frågan om en vidgad tillämpning av
förordnandesystemet vid tillsättandet av de ledande posterna inom statsförvaltningen
torde icke nu behöva upptagas till närmare behandling utan
bör övervägas i samband med den förestående tjänsteförteckningsrevisionen.
Med den ståndpunkt jag intagit till kommitténs förslag angående löneplanernas
konstruktion finner jag icke anledning frångå vad kommittén
föreslagit beträffande löneställningen för cheferna för statens vattenfallsverk
och domänverket. I enlighet med vad kommittén föreslagit förutsätter
jag emellertid, att de nuvarande innehavarna av befattningarna genom personliga
lönetillägg hållas skadeslösa för den sänkning av lönen, som vid bifall
till förslaget skulle inträda.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
41
3. Specialmotivering till civila avlöningsreglementet.
I avseende å motiven till de särskilda paragraferna i lönekommitténs leglementsförslag
har departementschefen åberopat vad kommittén härutinnan
anfört i dess betänkande. Departementschefen har upptagit till särskild behandling
endast sådana stadganden i förslaget, beträffande vilka han på
grund av i de avgivna yttrandena gjorda erinringar eller av annan anledning
funnit skäl vidtaga jämkningar av formell eller saklig innebörd eller
ansett särskilda uttalanden vara påkallade. I avseende å vad departementschefen
härvid anfört torde utskottet få hänvisa till sid. 106—151 i statsrådsprotokollet.
Här må allenast följande omnämnas.
Enligt den av 1936 års lönekommitté förslagna lydelsen a v 1 § 1 mom.
första stycket skall genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen bestämmas,
å vilka ordinarie civila befattningar i statens tjänst civila avlöningsreglemenlet
skall äga tillämpning. Det har därvid ansetts tillfyllest, att de verk och
befattningar, vilkas löneförhållanden skola regleras genom reglementet, intagas
i en vid detsamma fogad tjänsteförteckning, vilken -— liksom hittills
för varje verk angiver envar befattnings benämning och placering i lönegrad.
Bestämmelse i sistnämnda hänseende har införts i 1 mom. andra stycket.
Genom den där intagna föreskriften skulle vinnas, att den formella avfattningen
av tjänsteförteckningen icke behövde av Kungl. Maj:t underställas
riksdagens prövning vare sig vid det nya reglementets godkännnande av
riksdagen eller sedermera vid ändringar i reglementets tillämpningsområde,
vid tillskapande av nya eller uteslutande av tidigare befintliga tjänster o. s. v.
En dylik ordning — vilken i praktiken följts även under de nuvarande reglementenas
giltighetstid med stöd av riksdagens bemyndiganden för Kungl.
Majit att vidtaga de ändringar i allmänna civilförvaltningens och kommunikationsverkens
avlöningsreglementen, som kunna föranledas av riksdagens
beslut — har ansetts så mycket mindre kunna giva anledning till erinran,
som befattningarna vid de nyreglerade verken, med undantag dock för befattningar
vid affärsverken, redan nu upptagas i en särskild av Kungl. Maj :t
och riksdagen fastställd personalstat, sedan år 1935 benämnd personalförteckning.
Kommittén förutsätter, att även för de affärsdrivande verkens vidkommande,
beträffande vilka någon personalförteckning hittills formellt sett
icke godkänts av riksdagen, befattningarnas benämning och lönegradsplacering
liksom även antalet befattningar, såvitt de tillhöra 21 :a och högre lönegrader,
av riksdagen fastställas genom godkännande av en för varje verk
upprättad personalförteckning. Några förändringar ha icke ansetts böra
ske i avseende å den Kungl. Majit för närvarande tillkommande befogenheten
att fastställa befattningarnas antal, i den mån de tillhöra 20 :e eller lägre
grad vid affärsverken.
Departementschefen finner för sin del den av lönekommittén sålunda föreslagna
anordningen lämplig och förordar fördenskull densamma. I en
-
42
Statsutskottets utlåtande Nr löj -
lighet med denna departementschefens ståndpunkt har någon tjänsteförteckning
icke fogats vid det förslag till civilt avlöningsreglemente, som framlagts
i Kungl. Maj:ts föreliggande proposition. Erinras må emellertid, att lönekommittén
verkställt en överarbetning i formellt hänseende av de vid nuvarande
avlöningsreglementen fogade tjänsteförteckningarna, vilka därvid sammanförts
till en enda förteckning. Detta tjänsteförteckninsgförslag — som
av departementschefen ansetts i avsende å uppställning m. m. kunna tjäna
såsom förebild för avfattningen av den tjänsteförteckning, Kungl. Majit
skulle äga utfärda — finnes såsom bilaga närslutet det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet.
Uti den av lönekommittén under 2 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen, enligt
vilken det skulle ankomma på Kungl. Maj :ts prövning, om och i vad mån
tjänsteman, som är berättigad att av statsmedel uppbära tjänstepension, livränta
eller ärligt understöd, skulle av sådan anledning vidkännas avdrag å
lönen, föreslår departementschefen viss ändring. I anslutning till vissa över
förslaget angivna yttranden förordar departementschefen, att såvitt angår
livränta den nuvarande ordningen bibehålies. Ändringen innebär, att livränta
enligt olycksfallsförsäkringslagen i regel icke skulle utbetalas i det fall,
att tjänstemannen åtnjuter lön enligt civila avlöningsreglementet med minst
det belopp, som svarar mot livräntan, och följaktligen något avdrag å lönen
ej heller i sådant fall förekomma. Departementschefen förordar även ändring
av det av kommittén under 2 § 3 mom. föreslagna stadgandet, enligt
vilket lön skulle, där avgång från tjänsten sker på grund av dödsfall och
tjänstemannen efterlämnar familjepensionsberättigade anhöriga, utgå under
en månad efter dödsfallet och familjepensionens utbetalande under motsva
rande tid uppskjutas. I anledning av härutinnan gjorda erinringar från vissa
myndigheter föreslår departementschefen sådan ändring, att lönen skall —•
liksom hittills -—- utgå endast till och med den dag tjänstemannen frånträder
sin befattning. I det fall, att för månad räknat familjepensionen understiger
tjänstemannens lön jämte rörligt tillägg vid tiden för dödsfallet, skall
emellertid i stället begravningshjälpen ökas med visst belopp. Till detta
förslag återkommer utskottet under 40 §.
I 3 § 2—3 mom. hava upptagits föreskrifter angående tjänstemans skyldighet
att låta förflytta sig.
De nu gällande bestämmelserna härutinan hava av lönekommittén omarbetats
dels i syfte att åstadkomma större enhetlighet i föreskrifterna på detta
område, dels ock att bereda större möjlighet för vederbörande myndigheter
att på ett rationellt sätt utnyttja den ordinarie arbetskraften. Enligt kommitténs
förslag skulle tjänsteman, oavsett huruvida han erhållit fullmakt å
sin befattning eller han tillsatts genom konstitutorial, vara skyldig att låta
förflytta sig till annan stationeringsort eller annan befattning vid det verk han
tillhör liksom ock, därest Kungl. Majit så prövar lämpligt, till befattning vid
annat verk, å vilket civila avlöningsreglementet är tillämpligt. Detta generella
stadgande skulle dock icke vara tillämpligt å domare. Sådan tjänsteman skulle
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
43
allenast vara pliktig att låta förflytta sig till annan domarbefattning inom den
lönegrad han tillhör, varvid såsom förutsättning skulle gälla, att Kungl.
Maj:t finner organisatoriska skäl sådant påkalla.
Mot den utvidgning av förflyttningsskyldigheten, som förslaget i jämförelse
med nuvarande bestämmelser innebär, har en av de delegerade för lönenämnderna
samt två personalrepresentanter anmält avvikande meningar,
i det att de ansett förflyttningsskyldighet icke böra stadgas för befattningshavare,
som innehava fullmakt å sina tjänster. Personalrepresentanterna hava
såsom stöd för sin mening åberopat stadgandet i § 36 regeringsformen.
Lönekommitténs förslag på denna punkt har framkallat gensagor från
vissa ämbetsverk. Ur de avgivna yttrandena må följande återgivas (sid.
112—114):
Svea hovrätt: Enligt hovrättens mening går kommitténs förslag längre
än som kan anses förenligt med § 36 regeringsformen. Det av kommittén
åberopade förhållandet, att tjänstemännen skulle äga efter fritt val bestämma,
huruvida de ville underkasta sig det nya reglementets villkor och föreskrifter,
saknar betydelse för frågan om förslagets grundlagsenlighet. Dylik
underkastelse är ej att likställa med sådan ansökan örn förflyttning som avses
i § 36 regeringsformen. Väl kan den anses innefatta ett generellt avstående
från rätten att åberopa förbudet mot förflyttning utan egen ansökan,
men detta förbud är stadgat i syfte att tillgodose ej blott den enskilde tjänstemannens
bästa utan även betydelsefulla allmänna intressen, över vilka denne
ej äger disponera. Sant är att, särskilt under senare år, föreskrifter meddelats,
vilka ej stå i överensstämmelse med grundlagsbudet i fråga, men detta
synes ej utgöra tillräckligt skäl för att även nu, då en reglering av allmän
räckvidd och mera slutgiltig art skall träffas, åsidosätta vad hänsynen till
grundlagens helgd kräver. Hovrätten hemställer därför att i samband med
förevarande ämnes fortsatta prövning frågan om ändring av § 36 regeringsformen
upptages till övervägande.
De särskilda regler beträffande förflyttningsskyldighet för hovrätternas befattningshavare,
som återfinnas i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 272) och
enligt vilka sådan skyldighet åligger de i graden yngre framför de äldre, böra
enligt hovrättens mening alltjämt bibehållas.
Statskontoret: Ämbetsverket finner det tveksamt, i vad mån avlöningsreglementenas
bestämmelser rörande tjänstemännens förflyttningsskyldighet
äro förenliga med den princip örn ordinarie ämbefs- och tjänstemäns oavsättlighet,
som fastslagits i § 36 regeringsformen. Som motivering för den
föreslagna utsträckningen av förflyttningsskyldigheten har lönekommittén
åberopat behovet av möjlighet för verksmyndigheterna att rationellt utnyttja
de ordinarie arbetskrafterna. Härtill genmäler statskontoret, att redan för
närvarande förflyttningsskyldighet föreligger i de fall, då förflyttningen påkallas
av organisatoriska skäl eller då fråga är örn ämbetsverk med tillhörande
lokalförvaltning. Det behov av förflyttning, som härutöver kan vara
för handen, är, såvitt ämbetsverket kan finna, ytterst obetydligt. Det påpekas
ock, att överhuvud taget den redan nu förefintliga förflyttningsskyldigheten
för tjänstemän vid de centrala ämbetsverken endast i sällsynta un
dantagsfall tagits i anspråk.
På dessa skäl och under åberopande i övrigt av vad statskontoret anfört
mot lönekommitténs förslag örn förordnandesystemets utsträckning till byråchefsgradcn
finner sig ämbetsverket icke kunna tillstyrka förslaget örn utökad
förflyttningsskyldighet. 1 varje fall anser statskontoret, att vidgad
44
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
skyldighet i sådant hänseende icke bör åläggas tjänsteman, vilken har fullmakt
å sin befattning.
Större akademiska konsistoriet i Lund (professor Malmgren): Enligt § 36
regeringsformen är det lika litet tillåtet att transportera befattningshavare till
annan tjänst »utan efter egna ansökningar» som att avsätta dem, och detta
förbud gäller uttryckligen ej blott domare, utan »alla andra ämbets- och tjänstemän
än de i föregående § nämnda» (d. v. s. förtroendeämbetsmännen).
Stadgandet är utan all fråga i denna kategoriska och onyanserade formulering
olämpligt och omodernt. Det hade för länge sedan bort reformeras.
Så har emellertid icke skett. Det kvarstår oförändrat sedan 1809. Man har
i stället försökt komma ifrån det genom mer eller mindre advokatoriska bortförklaringar.
Man har sålunda tolkat del såsom syftande allenast på sådana
befattningar, vilkas innehavare vore försedda med fullmakt. Det saknar i
detta sammanhang intresse, huruvida en dylik begränsning kan anses tillfyllestgörande
motiverad. När det gäller förflyttning har man nämligen ansett
sig oförhindrad att låta denna gå ut också över fullmaktsinnehavare. Här
har man då måst tillgripa en annan metod för övervinnande av de svårigheter,
grundlagen genom sin formulering uppreser. Det kan ju icke bestridas,
att fullmaktsinnehavare efter vad som uttryckligen säges ej kunna transporteras
»utan efter egna ansökningar». Då bär man först ersatt »ansökningar»
med »samtycke»; huvudsaken är att man ej transporteras mot sin
vilja. Sedan har man gått ett steg längre och betraktat det som likgiltigt,
huruvida detta samtycke avser en viss befattning, som en tjänsteman söker
respektive medger förflyttning till, eller är generellt, så att det är avgivet på
förhand och gäller vilken befattning som helst. Och slutligen låter man samtycket
avgivas genom konkludent handling: man sätter in i ett avlöningsreglemente
ett stadgande örn skyldighet att låta förflytta sig till annan tjänst,
och den som söker en tjänst, för vilken detta reglemente gäller, har därmed
givit sitt samtycke till förflyttningen.
Mot detta förfaringssätt, som även kommittérade i sitt förslag godtagit,
kan nu till en början anmärkas, att frivilligheten, vilken ju dock i grundlagens
ögon är ett ganska viktigt moment i samtycket, realiter är borteliminerad.
Viktigare är emellertid, att man på detta sätt låter de enskilda befattningshavarna
omintetgöra hela förflyttningsförbudet genom sitt samtycke. En
befattningshavare kan väl disponera över sin egen rätt till den tjänst han
innehar genom att söka eller medgiva förflyttning i ett konkret fall, men han
kan icke få genom sin dispositionshandling omintetgöra själva huvudsyftet
med förflyttningsförbudet, nämligen att skapa en ämbetsmannakår, som genom
trygghet i besittningen av innehavd tjänst har förutsättningar för full
självständighet vid lagarnas handhavande.
Det kan icke vara till gagn för rättsordningen att ett låt vara gammalt
och i vissa avseenden olämpligt men dock erkänt i kraft varande grundlagsstadgande
genom varjehanda omvägar förbytes i sin rena motsats.
Å andra sidan har riksräkenskapsverket förklarat sig bestämt tillstyrka
lönekommitténs förslag. Ämbetsverket anför:
Den av 1936 års lönekommitté uppdragna åtskillnaden i avseende å förflyttningsplikt
mellan domare och andra tjänstemän finner ämbetsverket vara
rationell, särskilt som enligt tjänstepensionsreglementet i fråga om skyldighet
att avgå från tjänsten motsvarande uppdelning genomförts.
De beträffande andra tjänstemän än domare föreslagna bestämmelserna
om skyldighet att underkasta sig förflyttning gå enligt riksräkenskapsverkets
mening icke längre än som kräves, för att ett ändamålsenligt utnyttjande av
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
45
statens förvaltningsapparat skall kunna genomföras. Behovet av dylika bestämmelser
bestyrkes av under senare år av Kungl. Majit vidtagna förflyttningsåtgärder,
vilka emellertid delvis måst ske i form av förordnande att
uppehålla lägre befattning.
Utgångspunkten för kritiken beträffande de nu gällande förflyttnmgsbestämmelserna
har varit stadgandet i regeringsformen § 36, enligt vilket de
som bekläda domarämbeten samt alla andra ämbets- och tjänstemän än de i
§ 35 nämnda (de s. k. förtroendeämbetsmännen) icke kunna, utan medelst
rannsakning och dom, från sina innehavande sysslor av Konungen avsättas,
ej heller utan efter egna ansökningar till andra tjänster befordras eller flyttas.
Samma stadgande lärer även nu komma att tagas till intäkt för eventuella
vrkanden örn uppmjukning av det nu föreliggande förslaget.
Det är uppenbart, att om det anförda grundlagsstadgandet skulle tillämpas
efter ordalagen, såväl de nuvarande bestämmelserna i allmänna civilförvaltningens
och andra nyare avlöningsreglementen som de i det föreslagna
nya avlöningsreglementet ingående äro oförenliga med grundlagsstadgandet.
Men detta gäller även det av 1928 års lönekommitté framlagda förslaget, och
detta i fråga om såväl fullmaktsförsedda tjänstemän som tjänstemän tillsatta
medelst konstitutorial. Detsamma är vidare fallet beträffande de vid vissa
äldre löneregleringar för olika verk fastställda avlöningsvillkoren i nu förevarande
avseende.
Då omhandlade grundlagsstadgande generellt talar om »tjänstemän», skulle
bestämmelsens ordalag gälla även de numera såsom »tjänstemän» betecknade
befattningshavare, vilka tidigare hänfördes till s. k. betjänte, ävensom de
stora grupper av befattningshavare i biträdesgrad, för vilka först under innevarande
århundrade ordinarie tjänster inrättats. Även de än större grupper
av befattningshavare vid kommunikationsvei-ken, som tillkommit långt efter
1809, skulle formellt falla under stadgandet i fråga. Genom att för berörda
befattningshavare — liksom åtskilliga andra — använda tillsättningsformen
konstitutorial hava emellertid dessa befattningshavare ansetts kunna ställas
utanför tillämpningen av regeringsformen § 36.
Att på själva grundlagen bygga en åtskillnad beträffande förflyttningsskyldigheten
mellan innehavare av fullmaktstjänster och av andra tjänster, synes
riksräkenskapsverket vara uteslutet. Erinras må ock, att det råder fullständig
brist på system med avseende å konstitutorialformens användning. Såsom
exempel må här endast framhållas, hurusom jämväl de högre tjänstemännen
i generaltullstyrelsen tillsättas medelst konstitutorial, medan i lotsstyrelsen
fullmaktsförfarandet användes för motsvarande tjänster.
Vad beträffar spörsmålet, i vad mån de föreslagna reglerna rörande förflyttningsskyldiglieten
äro förenliga med grundlagens anda, lärer det vara
ogörligt att på nutidens förhållanden omplantera de uppfattningar, som må
hava varit rådande vid regeringsformens tillkomst för nära 130 år sedan. Det
må blott erinras, huru statens lönesystem under denna tid utvecklats. Ännu
vid tiden för det nuvarande statsskickets införande avlönades tjänstemännen
till stor del med naturainkomster och sportler i olika former. Det är uppenbart,
att under sådana förhållanden en förflyttning till annan tjänst kunde
för en tjänsteman få högst betänkliga följder. Enligt det föreliggande förslaget
skulle — i anslutning till vad som redan gäller för de nyreglerade
delarna av civilförvaltningen — den förflyttade såsom regel bliva tillförsäkrad
bibehållen lön. Vid sådan förflyttning till lägre befattning, som föranletts
av tjänstemannens förhållande i tjänsten, .skulle väl viss försämring
i löneställningen kunna inträda, men detta endast såtillvida, att möjligheten
46
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
till uppflyttning i löneklass utöver den vid förflyttningen innehavda skulle
bortfalla.
Det torde ligga i öppen dag, att därest så förmånliga och så fast utformade
avlomngsbestämmelser som de, varom nu är fråga, förefunnits vid tiden för
ref<r™gs/ormen.? åtagande, § 36 givits en helt annan avfattning än den
erhöll. Med hänsyn främst härtill men även till statsförvaltningens och
statstjänstens i vitala delar förändrade karaktär, kan man enligt riksräkenskapsverkets
mening icke jämställa den förflyttning, varom i meranämnda
grundlagsstadgande helt allmänt talas, med sådan förflyttning med bibehållen
lön, som regleras i de nu gällande avlöningsreglementena och det föreslagna
civila avlöningsreglementet.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att — bortsett från det
redan berörda systemet med konstituerade tjänster — ett efterhand allt mera
utökat antal ordinarie befattningar ställts utanför varje tillämplighet av
regeringsformen § 36 genom tillsättande allenast medelst förordnande. Att
detta förfarande, tillämpat i fråga om andra tjänster än förtroendeämbeten,
knappast är förenligt med grundlagens ursprungliga anda, torde vara tämligen
tydligt. Framhållas må även, att i vissa fullmakter inryckta villkor
örn flyttningsskyldighet givetvis icke äro mera förenliga med grundlagen än
i avlöningsreglementena intagna generella bestämmelser i ämnet.
§ 36 regeringsformen måste numera i realiteten anses hava förlorat tilllampnmg
såsom ett stadgande, som i viss detalj reglerar statstjänstemännens
anställningsförhållanden. En liknande utveckling hava åtskilliga andra
for vart statsskick betydelsefulla grundlagsbestämmelser genomgått Det
torde vara tillräckligt erinra om § 4 regeringsformen. Givetvis kan det här
oiDhandlade stadgandet, såsom uttryckande en mera allmän grundsats _
i likhet med exempelvis regeringsformen § 16 — alltjämt hava viss betydelse,
även om det förlorat sin ursprungliga karaktär.
Vad beträffar de risker med hänsyn till statsförvaltningens självständighet
°;^lv'',oSOm..ansetts f?1-''a av en förflyttningsskyldighet i den omfattning
s?m 36 ars lönekommitté föreslagit och som icke mera väsentligt skiljer
j*1® fran vad som nu gäller för allmänna civilförvaltningen, synas farhågorna
i sadan riktning vara i hög grad överdrivna. Erfarenheten från den tid
varunder 1921 års avlöningsreglemente ägt tillämpning, bestyrker i varje
fall icke befogenheten av sådana farhågor. Risken för statsförvaltningens
oberoende synes riksräkenskapsverket fastmera vara den, att vid utnämningar
till tjänster obehöriga hänsyn skulle kunna göra sig gällande. Detta
skulle givetvis i första hand gälla chefsposterna inom förvaltningen Men
beträffande dessa har regeringsformen (§ 35) principiellt förutsatt avsättlighet,
ehuru aven här grundlagen ej lämpats efter utvecklingen.
■ *ven ur statsförvaltningens egen synpunkt synes det riksräkenskapsverket
i högsta grad angeläget, att ej tjänstemän bindas vid befattningar, för vilka
de visat sig vara olämpliga och på vilka de kunna göra direkt skada Den
ej minsta skadan uppstår härvid genom att hos allmänheten kan alstras en
i stort sett oberättigad misstro mot statstjänstemännen och statstjänsten
överhuvud. Att i en modern stat möjlighet att i dylika fall vinna rättelse
mäste förefinnas synes riksräkenskapsverket ofrånkomligt.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att genom såväl 1907 års
pensionslag som 1935 års civila tjänstepensionsreglemente skapats förutsättningar
för att genom förtidspensionering ur aktiv tjänst avföra tjänstemän
som äro ur stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst Det
ingrepp i tjänstemännens ställning, som härigenom kan ske är enligt riks
räkenskapsverkets mening av betydligt mera genomgripande art än den som
ligger i en forflyttning till annan tjänst, med bibehållen lön
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
47
Departementschefen anför för egen del följande (sid. 116—119):
Såsom framgår av 1936 års lönekommittés utredning på förevarande
punkt gälla för närvarande olika bestämmelser örn förflyttningsskyldighet
för å ena sidan kommunikationsverken, domänverket samt lots- och fyrstaten
och å andra sidan allmänna civilförvaltningens verk. Även i fråga
om olika delar av allmänna civilförvaltningen gälla skiljaktiga bestämmelser
såtillvida, som en vidsträcktare förflyttningsskyldighet åligger tjänstemän,
vilka ej tillhöra den centrala statsförvaltningen, samt tjänstemän vid centrala
verk med underlydande distrikts- eller lokalförvaltningar, medan för
tjänstemän vid centrala verk i övrigt — i den mån ej speciella regler förekomma
— är stadgad en mera begränsad förflyttningsskydighet.
När det nu gäller att sammanföra avlöningsföreskrifterna för den civila
statsförvaltningen i ett gemensamt reglemente, måste givetvis en utjämning
av här antydda skiljaktigheter mellan olika förvaltningsområden äga rum.
Att därvid bibehålla en uppdelning av statsförvaltningen i å ena sidan centralförvaltning
och å andra sidan distrikts- eller lokalförvaltning synes icke
vara lämpligt. Denna tanke har förkastats av 1936 års lönekommitté liksom
tidigare av 1928 års lönekommitté, som därvid anförde, att en dylik
uppdelning syntes rättsligt svagt grundad. Ej heller synes det mig kunna
förordas att göra förflyttningsskyldighetens omfattning beroende av tjänstemännens
anställningsform på det sätt, att fullmaktstjänstemän underkastas
en mera begränsad och konstitutorialtjänstemän en mera vidsträckt skyldighet.
Sistnämnda lösning föreslogs av 1928 års lönekommitté med den motiveringen,
att den syntes bättre än nu gällande föreskrifter överensstämma med
stadgandena i regeringsformens § 36. Det synes mig tvivelaktigt, om en sådan
uppdelning rättsligt sett är starkare grundad än en uppdelning efter
förvaltningsområden. Och i praktiken skulle den leda till högst irrationella
resultat. Ett genomförande av 1928 års lönekommittés förslag på denna
punkt skulle exempelvis medföra, att tjänstemän i 21 :a och högre lönegrader
i fångvårdsstyrelsen eller lotsstyrelsen — vilka tillsättas med fullmakt —
icke såsom nu skulle kunna flyttas till befattning inom fångvårdsstaten,
respektive lots- och fyrstaten. Högre tjänstemän vid lots- och fyrstaten
skulle icke heller, såsom nu, bliva förflyttningsskyldiga till befattning inom
lotsstyrelsen och ej ens till annan befattning inom lots- och fyrstaten, såvitt
ej organisatoriska skäl förelåge. En högre tjänsteman inom fångvårdsstaten
skulle däremot såsom konstitutorialtjänstemän fortfarande bliva förflyttningsskyldig
inom fångvårdsstaten men däremot icke, såsom nu, till befattning
inom fångvårdsstyrelsen. Lägre tjänstemän inom såväl fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten, som lotsstyrelsen och lots- och fyrstaten skulle
såsom tillsatta medelst konstitutorial alltjämt bliva förflyttningsskyldiga
inom verket även oavsett organisatoriska skäl. Inom generaltullstyrelsen
och tullstaten, där såväl högre som lägre tjänstemän äro tillsatta medelst
konstitutorial, skulle dessa tjänstemän fortfarande bliva flyttningsskyldiga,
dock ej mellan styrelsen och lokalförvaltningen eller vice versa. En del av
de inkonsekvenser, som här antytts endast såsom exempel bland många på
verkningarna av en lösning i enlighet med 1928 års lönekommittés förslag,
skulle visserligen sannolikt kunna läggas till rätta genom en i oell för sig
önskvärd rationalisering av de olika tillsättningsformernas användning, men
det kan förutses, att även efter en dylik rationalisering förflyttningsskyldighetens
reglerande efter anställningsformen i vissa avseenden skulle giva
ojämna och otillfredsställande resultat.
På grund leira v anser jag i likhet med 1936 års lönekommitté ur praktisk
synpunkt nödvändigt, att lbrflyttningsskyldigheten regleras enhetligt utan
hänsyn till anställningsformen fullmakt eller konstitutorial. Därvid kan det
48
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
enligt min mening med hänsyn till statsintresset e.j gärna ifrågakomma, att
förflyttningsmöjligheterna begränsas mera snävt än som enligt nuvarande
bestämmelser skett i fråga örn de verk, för vilkas tjänstemän nu gäller den
vidsträcktaste flyttningsskyldigheten. 1936 års lönekommittés förslag bygger
väsentligen på denna grund, med den modifikationen likväl, att förflyttningsskyldigheten
generellt skulle, efter Kungl. Maj:ts prövning, omfatta ej
blott det egna verket utan även annat verk, å vilket civila avlöningsreglementet
är tillämpligt. Förslaget skulle sålunda i jämförelse med hittills gällande
bestämmelser innebära en viss utvidgning av förflyttningstvånget, främst för
tjänstemän vid de centrala verk, vilka ej hava lokalförvaltningar. I likhet
med riksräkenskapsverket anser jag denna utvidgning, om vilken enighet
rått bland kommitténs ledamöter, icke gå längre än som ur statsintressets
synpunkt är påkallat. Behov av att förflytta en tjänsteman kan uppkomma
såväl vid organisatoriska förändringar som även i övrigt för ett rationellt utnyttjande
av den ordinarie arbetskraften, och erfarenheten synes giva stöd
för uppfattningen, att de möjligheter, som för närvarande föreligga i detta
avseende, stundom kunna vara otillräckliga.
Kritiken mot kommittéförslaget på denna punkt har ej heller i allmänhet
grundats på den meningen, att förslaget går längre än som ur sakliga synpunkter
är motiverat för arbetskraftens lämpliga utnyttjande. Man har i
stället förmenat, att förslaget, såvitt det berör innehavare av fullmaktstjänster,
icke vore förenligt med stadgandena i § 36 regeringsformen. 1936
års lönekommitté har icke berört denna fråga i vidare mån än att kommittén
förklarat sig icke kunna förbise den utveckling av sedvanerätten
beträffande tjänstemäns oavsättlighet, förflyttning och vad därmed äger
samband, som ägt rum under tiden efter regeringsformens tillkomst och
icke minst under senare årtionden. Riksräkenskapsverket bär, under hänvisning
bland annat till utvecklingen av statens lönesystem under tiden efter
år 1809 samt till statsförvaltningens och statstjänstens numera i vitala delar
förändrade karaktär, hävdat den uppfattningen, att § 36 regeringsformen i
realiteten måste anses hava förlorat tillämpning såsom ett stadgande, vilket
i viss detalj reglerar statstjänstemännens anställningsförhållanden.
Jag finner denna riksräkenskapsverkets mening välgrundad. Det är tydligt.
att såväl de av 1936 års lönekommitté föreslagna som de nu gällande
förflyttningsbestämmelserna icke låta sig väl förena med grundlagsföreskriftens
ordalydelse. Emellertid behöver enligt min mening den utvidgning av
det redan stadgade förflyttningstvånget, som lönekommittén ifrågasatt, icke
med nödvändighet föranleda ändring av det ifrågavarande grundlagsbudet,
och tillräckliga skäl att nu framlägga förslag örn sådan ändring synas mig
vid angivna förhållande icke föreligga. Icke blott gällande förflyttningsbestämmelser
utan även exempelvis föreskrifterna i pensionslagstiftningen angående
obligatorisk pensionsavgång vid viss levnadsålder och om tvångspensionering
vid invaliditet, sjukdom m. m., vilka föreskrifter synas svårförenliga
med ordalydelsen av grundlagsstadgandet om tjänstemännens oavsättlighet.
ha tillkommit utan att ändring av grundlagen ansetts påkallad.
De erinringar i sak, som i vissa yttranden gjorts gällande gentemot kommittéförslaget,
gå väsentligen ut på att förflyttningsskyldighetens reglerande
på sätt i förslaget skett skulle kunna medföra risk för ett avtrubbande av den
självständighet hos tjänstemännen, som med rätta betraktas såsom en viktig
förutsättning för statsförvaltningens oväld och därmed för rättssäkerheten
inom förvaltningen. I likhet med riksräkenskapsverket måste jag
finna de anförda farhågorna i detta hänseende vara överdrivna. Erfarenheten
under den avsevärda tid, under vilken förflyttningsbestämmelser av i
princip samma innebörd som de föreslagna varit gällande för stora delar
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
49
av civilförvaltningen, ger icke stöd för dylika farhågor. I fråga om förflyttning
från ett verk till ett annat ligger enligt sakens natur en bestämd begränsning
däri, att — såsom lönekommittén framhållit —- en tjänsteman icke
rimligen kan förflyttas till annat verk i annat fall än då med den nya befattningen
äro förenade arbetsuppgifter, för vilka tjänstemannen genom sin
utbildning är skickad. Mot missbruk av förflyttningsrätten föreligga verksamma
korrektiv i övrigt i den konstitutionella ansvarigheten och den offentliga
kritiken. .
På grund av vad jag här anfört vill jag för min del förorda, att i fråga örn
förflyttningsskyldighet för tjänstemän i allmänhet bestämmelser meddelas i
enlighet med det förslag, som av lönekommittén intagits under 3 § 3 mom.
Mot kommitténs förslag med avseende å förflyttningsskyldighet för innehavare
av domarbefattningar (3 § 2 morn.) har erinran icke framställts i
annan mån än att Svea hovrätt påyrkat bibehållande av en nu för hovrätternas
ledamöter gällande föreskrift, enligt vilken förflyttningsskyldigheten
åligger en i tjänsten yngre ledamot framför en äldre. Jag anser mig
emellertid även på denna punkt böra biträda lönekommitténs förslag oförändrat.
Inom lönekommittén har beträffande 7 § reservationsvis påyrkats, att i
paragrafens 2 mom. måtte inryckas den i nu gällande avlöningsreglementen
upptagna bestämmelsen därom, att kvinnlig befattningshavare icke ma äga
rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. I
överensstämmelse med sin i statsrådsprotokollet rörande kommitténs tillsättande
uttalade ståndpunkt har emellertid departementschefen biträtt kommitténs
förslag, att sagda begränsning i rätten till löneklassuppflyttning för
kvinnlig tjänsteman nu upphäves.
I 8 § av reglementsförslaget hava intagits bestämmelser angående lönetursrätt.
Ett betydelsefullt led i de nu gällande avlöningsbestämmelserna inom den
nyreglerade civila statsförvaltningen utgöra reglerna om lönetursberälcning
vid övergång från icke-ordinarie tjänst till ordinarie befattning eller vid befordran
från en ordinarie tjänst till ordinarie tjänst inom högre lönegrad.
Emellertid har erfarenheten under den tid, det nya lönesystemet varit gällande,
givit vid handen, att dessa lönetursbestämmelser varit ägnade att framkalla
vissa olägenheter och svårigheter vid tillämpningen på grund av tillgodoräkningsreglernas
vaga och delvis oklara avfattning och på grund av
det med tillgodoräkningsförfarandet förenade arbetet med löneklassplaceringarna.
Redan 1928 års lönekommitté ägnade en ingående uppmärksamhet åt
frågan om revision av sneddnings- och tillgodoräkningsreglerna. Nämnda
kommitté tog ock ett avsevärt steg till en förenkling i lönetursreglerna, i det
att kommittén vid upprättandet av sitt förslag till allmänt avlöningsreglemente
avsevärt begränsade tillgodoräkningsrätten och i stället utvidgade
sneddningen till att gälla även vid övergång fran extra ordinarie till ordinarie
tjänst.
Vid den granskning, 1936 års lönekommitté ägnat de av 1928 års lönekommitté
utarbetade lönetursbestämmelserna, har kommittén kommit till
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr 161. 4
50
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
den uppfattningen, att de med tillgodoräkningsförfarandet förenade olägenheterna
äro sådana, att en utväg bör sökas att om möjligt helt utesluta tillgodoräkningssystemet
ur avlöningsbestämmelserna och i stället utvidga
sneddningsinstitutet till att omfatta det övervägande antalet befordringsfall.
Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande (sid. 122—124):
Kommittén förordar i första hand, att övergången från icke-ordinarie nyreglerad
befattning till ordinarie tjänst, å vilken civila avlöningsreglementet
erhåller tillämpning, i löneturshänseende regleras efter samma grunder, som
gälla beträffande övergång från lägre till högre ordinarie tjänst.
Enär tillgodoräkningsförfarandets ersättande med sneddning vid övergång
fran icke-ordinarie till ordinarie befattning icke alltid kan giva samma resultat
i fråga örn lönetur, skulle införandet av ett förändrat löneturssystem
kunna i vissa fall medföra ogynnsamma verkningar. Av den av kommittén
lämnade redogörelsen över verkställda utredningar härutinnan framgår, att
övergång från tillgodoräkning till sneddning skulle vid befordran från extra
ordinarie till ordinarie tjänst i ett stort antal fall medföra försämring av
hittillsvarande lönetursrätt. Då emellertid löneturen under extra-ordinarietiden
liksom också sneddningsunderlaget vid befordran till ordinarie tjänst
skulle komma att te sig gynnsammare, därest vissa ändringar genomfördes i
konstruktionen av löneplanerna för extra ordinarie befattningshavare, förordar
kommittén • i anslutning jämväl till ett av 1934 års avlöningsrevision
i betänkande den 30 oktober 1934 framlagt förslag om beredande åt extra
ordinarie tjänstemän av kompensation för löneminskning på grund av familjepensionsavdrag
— att begynnelselönen i alla lönegrader för extra ordinarie
tjänster allenast med en löneklass skall understiga begynnelselönen för ordinarie
befattningar. Samtidigt skulle det vid 1937 års riksdag beslutade provisoriska
lönetillägget till de extra ordinarie tjänstemännen avvecklas. Därjämte
tänker sig kommittén en utbyggnad uppåt av löneplanen för extra tjänstemän
med eli löneklass för varje lönegrad. Härigenom skulle bland annat
vinnas en utgångspunkt för sneddningsregelns tillämpning vid övergång från
extra till ordinarie befattning i så måtto, att för löneklassuppflyttning i den
ordinarie tjänsten kunde tagas i beräkning tid, varunder tjänstemannen i
den föregående befattningen tillhört närmast lägre löneklass. Det förutsättes
härvid av kommittén, att sneddningsförfarandet skall införas även vid befordran
från extra till extra ordinarie tjänst. Beträffande löneplanen för den
vid kommunikationsverken förefintliga aspirantgruppen, vilken löneplan
upptager endast en löneklass för varje lönegrad, ifrågasätter däremot kommittén
ingen ändring.
Kommittén finner ej heller anledning föreligga att bibehålla den nuvarande
möjligheten att tillämpa tillgodoräkningsförfarandet vid befordran från
en ordinarie tjänst till sadan tjänst inom högre lönegrad. Ett slopande av
denna tillgodoräkningsmöjlighet anser kommittén för statsförvaltningen i
stort sett ej medföra några rubbningar av betydelse i hittillsvarande lönetursförhallanden.
Emellertid bör enligt kommitténs mening öppnas möjlighet
att även i vissa dylika fall tillämpa sneddningsregeln. Särskilt inom allmänna
civilförvaltningen förekomma långvariga vikariatslörordnanden av den art,
att tjänstutövningen och tjänsteansvaret måste anses praktiskt taget sammanfalla
med vad som åvilar den ordinarie tjänstinnehavaren. För dylika fall
föreslår kommittén i annat sammanhang — 21 § av reglementsförslaget —•
att vikarien skall kunna under vissa förutsättningar medgivas en särskild
form av gottgörelse, benämnd vikariatslön. Då vikariatslön skulle fastställas
att utgå enligt viss löneklass, finner kommittén lämpligt och möjligt att folden,
som från dylikt vikariatsförordnande vinner befordran till ordinarie
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
öl
tjänst, anordna lönetursberäkning enligt sneddningsprincipen med utgångspunkt
från den löneställning, han under sådant förordnande intagit.
Genom vad sålunda föreslagits skulle enligt kommitténs förmenande åstadkommas
ett enhetligt och skäligt ordnande av löneturen vid de vanligen förekommande
befordringarna. Emellertid förekommer även befordran till ordinarie
tjänst från sådan ordinarie befattning eller beställning i statens tjänst,
för vilken avlöningen fastställts enligt äldre eller eljest från reglementet avvikande
grunder — s. k. oreglerade tjänster eller nyreglerade tjänster med
avlöning enligt avvikande lönesystem — ävensom från statlig anställning med
avlöning enligt kollektivavtal. I dylika fall kunna de vanliga reglerna om
sneddning icke tillämpas. För undvikande av löneminskning för den befordrade
i de fall, då denne i sin tidigare anställning uppburit högre lön än begynnelselön
i den nya tjänsten, har man hittills varit hänvisad till att genom tillgodoräkning
i viss omfattning av tidigare anställningstid söka bereda vederbörande
en skälig löneklassplacering. Enligt kommitténs förslag skulle en
lösning av lönetursfrågan i nu ifrågavarande befordringsfall sökas i införandet
av en i så måtto modifierad sneddningsregel, att den befordrade i den nya
tjänsten hänföres lägst till den löneklass, i vilken lönen närmast överstiger
den avlöning han i den tidigare anställningen ägt uppbära.
Sin största betydelse skulle en sålunda modifierad sneddningsregel komma
att få för reglerande av löneklassplaceringen vid befordran från arbetaranställning
till ordinarie tjänst, en befordringsgång som i betydande omfattning
förekommer särskilt vid vissa av kommunikationsverken. I dessa fall skulle
den genom kollektivavtal eller i anslutning till sådant avtal bestämda lönen
komma att bilda utgångspunkt för löneklassplaceringen enligt löneplanen för
ordinarie tjänstemän.
Under en modifierad sneddningsregel med utgångspunkt från senast åtnjutna
avlöning skulle man även kunna tänka sig hänförda sådana fall, där
en tjänsteman före befordran till ordinarie befattning innehaft arvodestjänst
eller anställning med avlöning enligt personligt kontrakt. Kommittén anser
sig emellertid icke böra förorda, att löneturen i dessa befordringsfall ordnas
efter en dylik regel, detta närmast med hänsyn till föreliggande skiftande förhållanden
med avseende å tjänstgöringsskyldighetens omfattning, grunderna
för lönens avvägning o. s. v. i dylika anställningar. I de fåtaliga fall, där en
förmånligare löneklassplacering än den, som följer av reglementets allmänna
regler (7 § 1 mom.) kan anses påkallad, bör frågan härom enligt kommitténs
mening få bero på prövning av Kungl. Majit vid varje befordringstillfälle.
På Kungl. Majit skulle ock ankomma att meddela beslut om gynnsammare
löneklassplacering i vissa andra angivna typfall eller eljest där med hänsyn
till föregången långvarig anställning och därunder åtnjuten avlöning synnerliga
skäl förefinnas för medgivande av särskild lönetursrätt.
Vad hittills anförts har avsett löneklassplaceringen vid övergång till tjänst,
varå avlöningsreglementet äger tillämpning, från annan föregående anställning
i statens tjänst. Enligt stadgande i vissa av de nu gällande avlöningsreglementena
må emellertid för närvarande befattningshavare efter Kungl.
Majlis prövning helt eller delvis kunna tillgodoräknas liven lid lian utom statens
tjänst må hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet,
som i avseende a ari och omfattning finnes ur det allmännas .synpunkt svara
mot, vara jämförbart med eller av högre vinde jin del arbete lian har att utföra
a befallningen. Nämnda bestämmelser hava hittills tillämpats med stor
varsamhet. Emellertid har det synts kommittén, att möjlighet alltjämt bör
hållas öppen för Kungl. Majit att i fall av övergång lill statstjänst från kommunal
befattning eller eljest från icke statlig anställning med arbetsuppgifter
av allmännyttig ari medgiva gynnsammare löneklassplacering än som biljer
52
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
av de av kommittén föreslagna huvudreglerna angående löneklassplacering.
Sådan övergång förekommer särskilt inom undervisnings- och sjukvårdsväsendet.
Jämväl på andra områden än de nu nämnda kan övergång till statstjänst
förekomma från utomstatlig verksamhet, som fyller ett allmännyttigt
syfte. En förmånligare löneklassplacering anser kommittén vid sådan övergång
vara av billighetsskäl påkallad, om så erfordras för att förebygga avsevärd
minskning av under lång tid åtnjuten avlöning.
Sin ställning till nu berörda spörsmål angiver departementschefen i huvudsak
sålunda (sid. 125—127):
Det torde vara allmänt erkänt, att tillämpningen av de i nuvarande avlöningsförfattningar
intagna bestämmelserna angående tillgodoräkning av föregående
tjänstetid för löneklassplacering vid icke-ordinarie tjänstemans övergång
till ordinarie befattning eller vid ordinarie tjänstemans befordran till
högre ordinarie tjänst ofta erbjudit betydande svårigheter och varit ägnad
att åstadkomma stor osäkerhet inom lönesystemet. Särskilt torde dessa olägenheter
hava gjort sig gällande inom den allmänna civilförvaltningen. Genom
lönetursbestämmelsernas i allmänhet vaga avfattning har tolkningen
av dessa bestämmelser i det enskilda fallet ofta blivit beroende av mer eller
mindre subjektiva uppfattningar hos den beslutande myndigheten, särskilt
som avgörandet av frågor örn tillgodoräkning i allmänhet varit förbehållet
de olika verksledningarna och sålunda förutsättningarna för ett enhetligt förfaringssätt
i större eller mindre grad saknats. Vad som särskilt vållat olägenheter
vid tillämpningen av de nu gällande lönetursbestämmelserna har varit
svårigheten att avgöra, i vad mån en viss statsanställning kunnat i avseende
å tjänstgöringens art och omfattning anses svara mot, vara jämförbar med
eller högre än den befattning, till vilken befordran skett. Vidare har vid
tillämpning av stadgandet om anställning »i en följd» såsom villkor för tillgodoräkning
av föregående tjänstgöringstid olika uppfattningar gjort sig gällande,
i vad mån avbrott i tjänstgöringen för ledigheter av olika slag skolat
anses avstänga från möjligheten att tillgodoräkna före avbrottet fullgjord
tjänstgöring. En annan fråga, som likaledes föranlett olika tolkningsmeningar,
har varit spörsmålet, i vad mån tillgodoräkning och sneddning finge samtidigt
tillämpas vid befordran. I ett antal fall hava tillgodoräkningsreglerna
ansetts verka så otillfredsställande, att medgivande om tillgodoräkning utöver
vad bestämmelserna möjliggjort måst utverkas hos riksdagen. Även örn
under årens lopp genom i anmärkningsväg tillkomna prejudikat en viss tilllämpningspraxis
utvecklat sig — även denna har dock växlat från tid till
annan — kvarstår som en kännbar olägenhet med de nuvarande lönetursreglerna,
att de alltför mycket lämna rum för ojämnheter och godtycklighet
vid bestämmandet av löneklassplacering vid befordran.
Vid tillsättandet av 1936 års lönekommitté berörde jag denna fråga och yttrade
därvid, att de under årens lopp vunna erfarenheterna syntes hava ådagalagt
behovet av förenklingar i fråga om gällande regler för uppflyttning i
löneklass, vilka i administrativt hänseende vållade avsevärt besvär. Det borde
enligt min uppfattning upptagas till allvarligt övervägande, huruvida icke
rätt till tillgodoräknande av föregående tjänstgöring kunde slopas och i stället
sneddningsregeln kunde få vidgad omfattning.
Det förslag 1936 års lönekommitté i sådant avseende nu framlagt, innebär
i huvudsak, att tillgodoräkningsreglerna skulle avföras ur lönesystemet och
sneddningsregeln allmänt komma i tillämpning vid övergång från icke-ordinarie
till ordinarie tjänst ävensom vid befordran från ordinarie befattning
till befattning inom högre lönegrad. Det synes mig, att kommittén på ett
tillfredsställande sätt löst sin uppgift i förevarande hänseende. Ja? hämtar
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
53
stöd för denna min uppfattning i yttrandena från ett flertal myndigheter.
Visserligen har från ett par håll uttalats, att ett slopande av tillgodoräkningsförfarandet
och en vidgad tillämpning av sneddningsprincipen skulle för vissa
grupper icke-ordinarie personal kunna medföra försämring i lönetursrätten
i jämförelse med nuvarande förhållanden. Givet är ock, att övergången
från ett löneturssystem till ett annat icke kan i varje enskilt befordringsfall
giva samma resultat i fråga om löneklassplaceringen. Av de undersökningar,
som lönekommittén verkställt beträffande ett stort antal förekomna fall av
befordran till extra ordinarie och till ordinarie tjänster och för vilka kommittén
redogjort i sitt betänkande, framgår emellertid att, därest de av kommittén
ifrågasatta ändringarna i konstruktionen av de icke-ordinarie tjänstemännens
löneplaner — mot vilka ändringar jag för min del icke har något
att erinra —- varit gällande, en tillämpning av sneddningsprincipen skulle
i det övervägande antalet fall hava föranlett bibehållande av eller förbättring
i den faktiskt erhållna lönetursplaceringen. Detta synes mig giva vid handen,
att ett utmönstrande ur avlöningsbestämmelserna av tillgodoräkningsreglerna
och deras ersättande med sneddningssystemet allmänt sett icke skulle
för tjänstemännen betyda ett försämrande av lönetursrätten.
Jag har alltså ansett mig böra utan ändring tillstyrka de av lönekommittén
under 8 § föreslagna lönetursbestämmelserna.
I fråga örn de av lönekommittén under 11 § föreslagna semesterbestämmelserna
hava vissa av personalrepresentanterna påyrkat införande i paragrafen
av ett stadgande med innehåll, att de tjänstemän i 1—10 lönegraderna,
vilka under större delen av året äro ålagda regelbunden helgdagstjänstgöring
eller nattjänstgöring, erhålla samma antal semesterdagar som tjänstemän i
11—23 lönegraderna. Ett par ämbetsverk hava ifrågasatt liknande förbättring
för tjänstemän i 1—10 lönegraderna med kontorsarbete. Departementschefen
har emellertid ansett sig böra tillstyrka kommitténs förslag i denna
del oförändrat.
Enär officer i väg- och vattenbyggnadskåren numera i avseende å militär
tjänstgöringsskyldighet m. m. i stort sett intager samma ställning som beställningshavare
i reserven, har departementschefen i enlighet med yrkanden från
ett par myndigheter ansett sig böra vidtaga sådan komplettering av det under
13 § 2 moni. föreslagna stadgandet, att tjänsteman skall vidkännas B-avdrag
jämväl för tid, under vilken han fullgör honom såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren
åliggande militär tjänstgöring. Däremot har departementschefen
ansett sig icke kunna biträda ett likaledes framställt yrkande örn införande
i avlöningsreglementet av en generell föreskrift om B-avdrag under
tjänstledighet, som beviljas tjänsteman för deltagande i övningar och utbildning
som landstormsofficer.
Vid behandlingen av det under 15 § 1 mom. föreslagna stadgandet har
inom kommittén reservationsvis framställts yrkande om bibehållande av nu
gällande bestämmelser rörande lön vid sjukledighet, enligt vilken bestämmelse
tjänsteman äger uppbära oavkortad lön under högst så lång tid av ett och
samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester eller
däremot svarande ledighet icke överstiger 45 dagar. Vidare hava tvenne
54
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
ämbetsverk uttalat sig för införande av ett stadgande, enligt vilket avdragsfrihet
vid sjukdom skulle inträda först efter vissa dagar (2 eller 3 dagar).
Departementschefen har för sin del icke funnit tillräcklig anledning föreligga
alt förorda avvikelse från kommitténs förslag.
Ett par ämbetsverk hava uttalat sig för sådan ändring i lönekommitténs
förslag under 21 § 1 mom. att vikariatsersättning icke må utgå, med mindre
vikariatet varat visst antal dagar (minst 6 dagar eller minst 4 dagar). Departementschefen
har emellertid ansett, att kommittén anfört övertygande
skäl för sitt förslag, att vikariatsersättning må utgå oberoende av vikariatets
längd. I anledning av att från vissa myndigheter ifrågasatts sådan ändring
av bestämmelserna i 3 mom. av samma paragraf, att avgörandet av
frågor örn vikariatslön anförtros vederbörande verk, uttalar departements
chefen såsom sin mening, att beslut i dylika ärenden bör fattas av Kungl.
Maj:t, så att en såvitt möjligt enhetlig och rättvis tillämpning inom olika
verk av berörda bestämmelser må komma till stånd.
Beträffande frågan örn övertidsersättning, varom bestämmelse meddelats
under 26 §, har reservationsvis inom kommittén uttalats, att dylik ersättning
borde för timme räknat bestämmas till Vivo av månadslönen. Enahanda
uttalanden föreligga från två delegerade för lönenämnderna ävensom från
vissa av personalrepresentanterna. Även ett antal ämbetsverk hava uttalat sig
för förmånligare övertidsersättning än enligt kommittéförslaget. För egen
del har emellertid departementschefen på de skäl, kommittén anfört, ansett
sig böra tillstyrka de av kommittén föreslagna ersättningsbeloppen, vilka i
jämförelse med de nu gällande förete en icke oväsentlig höjning.
En kommittéledamot har reservationsvis påyrkat sådan avfattning av de
i 35 § 1 mom. föreslagna bestämmelserna angående sjukhusvård, att tjänsteman
må, oavsett lönegrad, erhålla rätt till sjukhusvård å halvenskilt och
helenskilt rum på samma villkor, som gälla för tjänstemän i de högre lönegraderna,
då enligt verksläkares intyg den sjukes tillstånd sådant kräver.
Vissa personalrepresentanter ävensom ett antal ämbetsverk hava uttalat sig
i liknande riktning. Ä andra sidan har en annan kommittéledamot ansett,
att statens bidrag till sjukhusvård överhuvud ej borde utgå med högre belopp
än som svarade, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos,
mot hel, men eljest mot halv avgift på allmän sal eller på allmän avdelning.
För egen del har departementschefen funnit hillighetsskäl tala för
att för tjänsteman, tillhörande någon av lönegraderna A 1—8, ersättningen
för egentlig sjukhusvård må i de fall, då den sjukes tillstånd enligt intyg av
verksläkaren kräver vård å halvenskilt rum, beräknas enligt fastställd legosängsavgift
för plats i halvenskilt rum eller, örn sådant ej finnes tillgängligt,
i enskilt rum. Vad nu sagts skulle även gälla vid vård å enskild sjukvårdsinrättning.
Ett reservationsvis inom kommittén gjort yrkande, att specialistvård, varom
bestämmelser upptagits i 36 §, skulle vid olycksfall i tjänsten samt vid
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
55
fall av tuberkulos bekostas belt men eljest allenast till hälften av statsmedel
har av departementschefen ansetts icke böra föranleda någon ändring
i kommittéförslaget.
Med anledning av gjord erinran bär departementschefen med avseende
å de under 39 § intagna bestämmelserna funnit sig böra tillstyrka, att i de
fall, då behandling med bad, massage m. m., varom förmäles i 38 § 1 morn.,
icke kan erhållas å tjänstemannens tjänstgöringsort utan resa måste för
ändamålet företagas till annan ort, liksom ock i de fall, där resa måste företagas
för anskaffande av hjälpmedel, som omhandlas i 38 § 2 inom., skälig
ersättning må medgivas även för resekostnaden; dock bör förmånen, även
vad angår resa för undergående av nyss omförmäld behandling, medgivas
allenast där behandlingen föranletts av olycksfall i tjänsten eller därmed
enligt 32 § 2 mom. likställd orsak.
Såsom utskottet i det föregående framhållit, har departementschefen under
viss förutsättning förordat ökning av den av lönekommittén i AO § föreslagna
begravningshjälpen i del fall, att tjänsteman, som avlider medan
han är i tjänst, efterlämnar familjepensionsberättigade anhöriga. Enligt
departementschefens förslag skall, där tjänstemannens lön lör månad jämte
därå belöpande rörligt tillägg överstiger den till de efterlevande utgående
familjepensionen för månad, begravningshjälpen ökas med skillnaden. För
beräkning av lön, rörligt tillägg och familjepension skola läggas till grund
förhållandena under den månad, då dödsfallet inträffat.
Beträffande de under 2 avd. 8 kap. av lönekonmiitténs reglementsförslag
upptagna, för vissa verk avsedda särskilda bestämmelserna har departementschefen,
såvitt angår 50, 55, 56 och 57 §§, föreslagit vissa smärre ändringar
och tillägg. Utskottet tillåter sig i fråga härom hänvisa till sid. 140—
142 i statsrådsprotokollet.
Direktionen för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet har i avseende
å de av lönekommittén under 5A § A och 5 mom. föreslagna föreskrifterna
ansett, att dessa föreskrifter böra givas sådan avfattning, att Kungl. Majit
må kunna meddela andra nödvändiga särbestämmelser rörande ifrågavarande
sjukhus än de i paragrafen upptagna eller ock att ett bemyndigande härtill bör
utverkas av riksdagen. En liknande uppfattning bar tillkännagivits av lärarkollegiet
vid karolinska institutet. För egen del understryker departementschefen
angelägenheten av alt vid avfattningen av avlöningsbestämmelserna
för den statliga sjukvårdspersonalen tillbörlig hänsyn (ages till sjukvårdens
speciella, förhållanden och krav. örn av denna anledning ytterligare
särföreskrifter erfordrades, kunde icke med säkerhet bedömas,
innan ytterligare upplysningar inhämtats i ämnet. I avbidan härpå
syntes försiktigheten bjuda, att Kungl. Majit erliöllc möjlighet att undantagsvis
vid behov meddela särskild, från avlöningsreglementet av
vikande bestämmelse för befattningshavare vid .statlig sjukvårdsanstalt.
Riksdagens bemyndigande härtill borde inhämtas.
56
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Under 58 § hava upptagits bestämmelser angående lönenämnd. Lönekommittén
har framhållit såsom sin uppfattning, att en lönenämndsinstitution
av hittillsvarande karaktär borde finnas även för framtiden, med väsentligen
samma uppgift som de nuvarande lönenämnderna hittills fyllt, nämligen
att fungera såsom ett rådgivande organ, vilket verkställer utredningar och
avgiver utlåtanden till Kungl. Majit och kammarrätten i lönefrågor samt därvid
söker verka för en i möjligaste mån enhetlig och likformig tillämpning
av de av riksdagen fastställda avlöningsföreskrifterna med därtill hörande
administrativa tillämpningsbestämmelser.
I fråga om nämndens organisation anför kommittén, bland annat,
att kommittén, även med fasthållande av kravet på kontinuitet och likformighet
i löneärendenas behandling, ansett lönenämndsinstitutionens utformning
icke böra fixeras på sådant sätt, att organisationen under alla förhållanden
bundes vid en enda nämnd med för samtliga förvaltningsområden enhetlig
sammansättning. De bestämmelser rörande lönenämnd, som enligt kommitténs
mening borde ingå i avlöningsreglementet, hade visserligen i kommitténs
förslag avfattats med tanke närmast på en dylik organisation, men
det hade ansetts lämpligt att i författningstexten uttryckligen giva Kungl.
Maj :t möjlighet att i viss mån variera lönenämndens sammansättning vid behandling
av ärenden rörande olika i reglementet avsedda förvaltningsområden.
För kontinuiteten i lönenämndsarbetet måste det emellertid vara av
betydelse, att lönenämndens ordförande vöre gemensam för samtliga i reglementet
avsedda förvaltningsområden. Även de representanter för det allmänna
—• förslagsvis två — vilka borde ingå såsom ledamöter i nämnden,
borde såvitt möjligt i regel vara desamma vid behandling av ärenden rörande
olika förvaltningsgrenar.
Oavsett huru vid olika tidpunkter lönenämndsarbetet kunde komma att
för skilda förvaltningsområden fördelas mellan olika ledamöter, borde institutionen
under alla förhållanden förses med ett gemensamt kansli. Det
syntes vara önskvärt, att detta kansli erhölle en mera fast organisation än
hittills.
I sammanhang med frågan örn lönenämndsinstitutionens organisation har
lönekommittén även berört spörsmålet om beredningen inom Kungl. Majits
kansli av de löneärenden, i vilka Kungl. Majit har att fatta beslut eller för
riksdagen framlägga förslag, och därvid betonat angelägenheten ur skilda
synpunkter av att dylika ärenden i samband med ikraftträdandet av ett för
hela civilförvaltningen gemensamt avlöningsreglemente sammanföras till ett
och samma departement, lämpligen finansdepartementet, i stället för att såsom
hittills varit fallet beredas inom de olika fackdepartementen.
Departementschefen yttrar sig i nu berörda delar på följande sätt (sid.
147—148):
»I likhet med lönekommittén hyser jag den uppfattningen, att en lönenämndsinstitution
av hittillsvarande karaktär bör finnas även i fortsättningen.
Jag finner mig ock kunna i allt väsentligt biträda vad kommittén föreslagit
rörande lönenämndens organisation och arbetsuppgifter m. m. Det
synes mig välbetänkt, att bestämmelserna örn lönenämnd i avlöningsreglementet
så avfattas, att Kungl. Majit äger möjlighet att för de skilda förvaltningsområden,
med vilka nämnden skall hava att taga befattning, i viss mån
variera nämndens sammansättning efter förefallande behov.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
57
Det av lönekommittén uttalade önskemålet om en fastare organisation av
lönenämndens kansli, mot vilket jag för min del ej har något att erinra, torde
få övervägas i samband med statbehandlingen för ett kommande budgetår.
Det synes mig ock lämpligt att, på sätt kommittén ifrågasatt, behandlingen
inom Kungl. Maj:ts kansli av löneärendena koncentreras till finansdepartementet.
Frågan om de jämkningar i departementets personalorganisation,
som i så fall erfordras, behöver icke upptagas till behandling i detta sammanhang.
»
Såsom utskottet förut framhållit skulle enligt den i propositionen i anslutning
till reglementsförslagets 1 § 1 mom. gjorda hemställan civila avlöningsreglementet
omedelbart vid ikraftträdandet äga tillämpning dels å ordinarie
tjänstemän vid de verk, för vilka någotdera av kommunikations verkens
avlöningsreglemente, allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente,
avlöningsreglementet för lots- och fyrstaten och domänverkets avid.-ningsreglemente gäller — dock med undantag för överdirektör och
kraftverksdirektör vid statens vattenfallsverk -— dels ock å förste provinsialläkare
samt å kemist och andre kemist vid marinförvaltningen. A
befattningshavare, som efter reglementets ikraftträdande erhåller ordinarie
tjänst vid dessa verk, kommer givetvis reglementet automatiskt att
träda i tillämpning. Beträffande åter tjänsteman, vilken omedelbart före
ikraftträdandet innehar dylik tjänst, har i 59 § upptagits föreskrifter, vilka
angiva, under vilka förutsättningar reglementet skall gälla å sådan tjänsteman.
Därutöver bär i nämnda paragraf angivits, i vilken omfattning
tjänsteman skall vara pliktig att underkasta sig ändringar i avlöningsreglementets
bestämmelser. Beträffande motiveringen hänvisar departementschefen
till kommitté betänkandet (sid. 249—252). Ur departementschefens
redogörelse för hithörande spörsmål (sid. 148—149 i statsrådsprotokollet)
må följande återgivas:
De tjänstemän, som göra anmälan örn att de icke vilja underkasta sig
reglementets bestämmelser, torde böra bibehållas vid den rätt till lön och övriga
förmåner, som regleras genom nu gällande avlöningsreglementen. I
vad mån de därutöver böra äga rätt till förmåner, som icke äro garanterade
genom avlöningsreglementena men som enligt riksdagens beslut för närvarande
utgå, måste givetvis bliva beroende på särskilt beslut av Kungl. Majit
och riksdagen. I anslutning till hittillsvarande praxis vid genomförande av
nya löneregleringar torde de tjänstemän, som icke vilja övergå på det nya
avlöningsreglementet, tillsvidare böra få — efter sedvanlig årlig prövning ■—
behålla dyrtidstillägg men däremot ej berättigas uppbära de förmåner av provisorisk
natur, som beviljats i avvaktan på ny lönereglering, nämligen provisoriskt
dyrortstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning.
Föreskrifterna om skyldighet för tjänsteman alt underkasta sig ändringar
i civila avlöningsreglementet ansluta sig i huvudsak till vad som i motsvarande
hänseenden stadgas i nu gällande avlöningsreglementen. Ändringsskyldigheten
bör sålunda icke avse lön —- där ej sådant fall är för handen, som
avses i 59 § 3 mom. — eller med lön närmast jämförliga avlöningsförmåner
(vikariatsersättning, kallortstillägg m. m.); semester, tjänstledighetsavdrag
och begravningshjälp böra även lämnas oberörda av ändringsskyldigheten.
Ej heller böra tjänstemännen göras pliktiga att underkasta sig ändringar i
58
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
reglerna om det rörliga tillägget. Däremot bör ändringskyldigheten avse sådana
särskilda ersättningsformer som reseersättning, tjänstgöringstraktamente,
flyttningsersättning, felräkningspenningar och övertidsersättningar m. m.
ävensom bestämmelserna om sjukvård, tjänstebostad och tjänstedräkt.
Det i nuvarande avlöningsreglementen intagna generella förbehållet om
skyldighet för tjänstemännen att underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga
om pension har icke upptagits i reglementsförslaget. Ett dylikt förbehåll
har synts mera höra hemma bland pensionsbestämmelserna än i avlöningsreglementet
och därför böra införas i pensionsreglementet i samband med
den överarbetning därav, som blir erforderlig i anslutning till löneregleringen.
Vid bifall till vad salunda förutsatts skulle de tjänstemän, som bliva underkastade
civila avlöningsreglementet, icke bliva skyldiga att underkasta sig
framtida ändringar beträffande pensionsrätten med mindre de övergå på de
nya pensionsbestämmelser, vilka kunna framgå såsom resultat av nyssnämnda
överarbetning.
• I förevarande sammanhang har departementschefen även berört frågan örn
avlöningsförhållandena för den personal vid statens järnvägar, som i samband
med statens övertagande av enskilda järnvägar eller bandelar övergått
i statens järnvägars tjänst. I likhet med lönekommittén förutsätter departementschefen,
att även denna personal, i den mån den finnes upptagen å statens
järnvägars aktiva personalstat och alltså för närvarande åtnjuter lön
enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente, blir inordnad under civila
avlöningsreglementet; däremot borde reglementet ej bliva gällande för
personal, som är uppförd å övergångsstat och åtnjuter avlöning enligt de bestämmelser,
som voro för densamma gällande vid den enskilda järnvägen.
4. Övergångsanordningar.
Ä sid. 151—153 i statsrådsprotokollet lämnas en redogörelse för de allmänna
grunder, efter vilka övergången till civila avlöningsreglementet enligt lönekommitténs
mening bör ordnas, samt för vissa viktigare bestämmelser, som
böra av Kungl. Majit utfärdas. Härav framgår, bland annat, följande:
Av såväl principiella som praktiska skäl utgår kommittén från att det
nya civila avlöningsreglementet icke bör givas retroaktiv tillämpning. Vad
t. ex. angar tjänstemännens lönetursrätt, skulle således någon omräkning av
lönegren icke förekomma, utan en var tjänsteman, som vid reglementets
ikraftträdande kvarstår i samma befattning eller innehar tjänst inom samma
lönegrad som den, han omedelbart före övergången tillhörde, bibehållas vid
den löneklassplacering ävensom den rätt till uppfattning i högre löneklass,
som före övergången tillkommit honom.
Från nyssnämnda allmänna princip ifrågasätter dock kommittén visst
undantag. Kommittén förordar, att de kvinnliga tjänstemän, som vid reglementets
ikraftträdande under minst tre år innehaft näst högsta löneklassen
inom vederbörande lönegrader, böra berättigas att omedelbart komma i åtnjutande
av lön enligt lönegradens högsta löneklass.
För det fall, att tjänsteman i och med civila avlöningsreglementets ikraftträdande
befordras till tjänst inom högre lönegrad av löneplan A, böra bestämmelserna
i 8 § 1 mom. av civila avlöningsreglementet tillämpas med
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
utgångspunkt från den löncställning tjänstemannen innehade omedelbart före
ikraftträdandet.
För reglerandet av övergången till civila avlöningsreglementet för de kvinnliga
tjänstemän, som icke övergått till de från och med den 1 juli 1925 införda
gemensamma löneplanerna för manliga och kvinnliga befattningshavare,
torde böra utfärdas bestämmelser liknande dem, som i samband med ordnandet
år 1925 av de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsförhållanden
meddelades under avd. B, punkten 1, i kungörelserna den ö juni 1925 (nr
214 och 271).
Med hänsyn till vad den föreslagna löneregleringen innebär i fråga örn
uppräkning av de fasta lönerna genom inräknande av dyrtidstillägg samt det
rörliga tilläggets införande i avlöningsreglementet med samma rättsliga karaktär
som den fasta lönen har kommittén av principiella och lönetekniska
skäl ansett åtgärder av övergångsnatur icke böra ifrågakomma i syfte att
skydda befattningshavare mot en på grund av övergången tilläventyrs inträdande
avlöningsminskning. Det anmärkes bland annat, att en lönejämförelse
med iakttagande å ena sidan av nuvarande bestämmelser om dyrtidstillägg
och å andra sidan av de nya reglerna för rörligt tillägg skulle nödvändiggöra
mycket svårbemästrade övergångsföreskrifter.
Lönekommittén utgår även från att de särskilda lönetillägg, som för närvarande
enligt äldre övergångsstadganden tillkomma vissa tjänstemän i form
av personligt lönetillägg, personlig lönefyllnad och personligt dyrtidstillägg,
utan vidare bortfalla för dem, som övergå till de nya avlöningsbestämmelserna.
I vissa fall äga tjänstemän för närvarande övergångsvis åtnjuta längre
årlig semester än som följer av bestämmelserna i nu gällande avlöningsreglementen
och av föreskrifterna i det nya civila avlöningsreglementet. I de
övergångsbestämmelser, som meddelats vid tidigare löneregleringar, har plägat
stadgas, att tjänsteman icke skall genom övergång till ny lönestat lida
minskning i honom före övergången tillkommande semester. De försämringar
i semesterrätten, som skulle inträda vid övergång till det civila avlöningsreglementet,
hava emellertid av lönekommittén ansetts icke vara av den
omfattning, att särskilda undantagsföreskrifter äro av omständigheterna påkallade.
Kommittén finner det icke oskäligt, att tjänstemännen — för undvikande
i möjligaste mån av undantagsföreskrifter på grund av införandet
av ett nytt avlöningsreglemente — vid sidan av de fördelar en övergång till
det nya reglementet i åtskilliga avseenden medför, få underkasta sig de nackdelar
i ett eller annat hänseende, som tilläventyrs kunna följa av övergången.
Beträffande de bestämmelser av övergångsnatur, som kommittén föreslagit
för vissa särskilda grupper av befattningshavare, hänvisas i statsrådsprotokollet
till kommittébetänkandet (sid. 256—257).
Av den i statsrådsprotokollet lämnade redogörelsen för de avgivna yttrandena
framgår bland annat, alt ett antal ämbetsverk hemställt örn utfärdande
av sådana övergångsbestämmelser, att befattningshavare elter övergången
till civila avlöningsreglementet icke må lida minskning i den förmån av semester,
som jämlikt tidigare övergångsbestämmelser en gång beviljats dem.
För egen del bar departementschefen ansett sig böra förorda, att de av
lönekommittén föreslagna huvudgrunderna för övergång till civila avlöningsrcglementct
oförändrat häggås lill grund för de bestämmelser i ämnet, som
60
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
böra av Kungl. Majit utfärdas. Departementschefen framhåller tillika, att
med hänsyn till de talrika grupper befattningshavare med skilda anställningsoch
avlöningsförhållanden, som skola överföras till civila avlöningsreglementet,
Kungl. Majit måste äga stor rörelsefrihet vid utfärdande av erforderliga
övergångsbestämmelser. Det bemyndigande härutinnan, som borde utverkas
av riksdagen, syntes därför böra givas en tämligen vidsträckt innebörd.
5. Kostnadsberäkningar.
I fråga örn kostnaderna för genomförande av en lönereglering i enlighet
med de av lönekommittén framlagda förslagen till löneplaner hava, på
grundval av utav kommittén införskaffat uppgiftsmaterial beträffande befattningshavare
vid nyreglerade verk, utförts vissa beräkningar, för vilka
redogjorts i kommitténs betänkande. Å sid. 154—155 i statsrådsprotokollet
lämnas i anslutning till kommittébetänkandet en översikt över resultatet av
beräkningarna, varav framgår i huvudsak följande:
På grund av nu gällande grunder för dyrtidstillägg stiga och falla statens
lönekostnader med stigande, respektive sjunkande levnadskostnadsindex. De
av kommittén föreslagna reglerna angående rörligt tillägg föranleda, att också
r framtiden lönekostnaderna förändras vid växlande levnadskostnader. Då
reglerna angående det rörliga tillägget till sin konstruktion förete vissa avvikelser
från nuvarande dyrtidstilläggsgrunder, blir förskjutningen i lönekostnaderna
vid en och samma förändring i levnadskostnadsindex icke densamma
enligt nu gällande avlöningsbestämmelser och enligt kommitténs förslag.
Detta medför, att en jämförelse mellan lönekostnaderna enligt nu gällande
bestämmelser och enligt kommittéförslaget ger olika resultat vid skilda
indexlägen. Med hänsyn härtill hava kostnadsberäkningarna utförts för fyra
olika indexlägen å den nu tillämpade indexskalan, nämligen indexlägena
156, 162/163, 164/165 och 168/169. Beräkningarna hava, vad angår rörligt
tillägg å de föreslagna nya lönebeloppen, verkställts utifrån antagandet, att
respektive indexlägen uppnåtts under en stigande prisrörelse. För vart och
ett av de nämnda indexlägena har beträffande den nya A-löneplanens olika
löneklasser för varje ortsgrupp uträknats skillnaden mellan å ena sidan föreslagen
lön med därå utgående rörligt tillägg och å andra sidan nuvarande
lön jämte förekommande provisoriskt dyrortstillägg samt dyrtidstillägg. Vid
beräkningarna har gällande maximigräns för dyrtidstillägget, respektive föreslagen
maximigräns för det rörliga tillägget iakttagits. De särskilda tilläggen
för barn under 16 års ålder hava däremot lämnats obeaktade.
De verkställda beräkningarna avse endast lön (inklusive å ena sidan provisoriskt
dyrortstillägg och dyrtidstillägg, med undantag av däri ingående
barntillägg, samt å andra sidan rörligt tillägg) men däremot icke andra avlöningsförmåner.
Hänsyn har ej tagits till utgiftsökning i anledning av
kvinnliga befattningshavares uppflyttning i högsta löneklassen inom vederbörande
lönegrad.
Beräkningarna utvisa i avseende å personal vid allmänna civilförvaltningen
och affärsverken vid olika lägen av levnadskostnadsindex den kostnadsökning,
som redovisas i nedanstående sammanställning, vilken även upptager
de kostnadssiffror, som framkomma, därest utgifterna för den av 1937
års riksdag beslutade provisoriska avlönmgsförstärkningen fråndragas:
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
61
Vid levnadskostnadsindex 156
» » 162/163
, » 164/165
> > 168/169
Beräknad kostnadsökning
Utan frånräknande
av provisorisk
avlöningsförstärkning
kronor
15.400.000
16.590.000
14.760.000
17.780.000
Vid frånräknande
av provisorisk
avlöningsförstärkning
kronor
5.270.000
6.460.000
4.630.000
7,650,000.
För bedömande av löneregleringskostnadernas storleksordning har kommittén
även verkställt beräkningar rörande de nuvarande totala lönekostnaderna.
Dessa beräkningar utvisa följande belopp, som innefatta dyrtidstillägg
men ej barntillägg. Liksom här ovan ingå såväl ordinarie som
icke-ordinarie personal i kalkylerna.
Nuvarande lönekostnader:
a) utan inräknande av provisorisk avlöningsför
stärkning.
...................................
b) med inräknande av provisorisk avlöningsför -
stärkning .
Levnadskostnadsindex
162/163 |
164/165 |
168/169 |
kronor |
kronor |
kronor |
213.819.000 223.949.000 |
215.648.000 225.777.000 |
219.305.000 229.434.000 |
Med utgångspunkt från dessa siffror samt de i det föregående angivna
kostnaderna för en lönereglering i enlighet med de av kommittén föreslagna
löneplanerna hava för den av löneregleringen föranledda genomsnittliga procentuella
löneökningen erhållits följande värden:
Levnadskostnadsindex |
|||
162/163 |
164/195 |
168/169 |
|
Genomsnittlig löneökning: a) örn den provisoriska avlöningsförstärkningen |
7.76 % |
6.84 % |
8.11 % |
b) örn den provisoriska avlöningsförstärkningen ej |
2.88% |
2.06 % |
3.33 % |
Vid de här förut framlagda kostnadskalkylerna har, såsom nämnts, hänsyn
ej tagits till de i tjänstemännens dyrtidstillägg för närvarande ingående
fasta tilläggen för barn under 16 år och således ej heller till den kostnadsminskning,
som kommer att inträda vid bifall till kommitténs förslag örn
successiv avveckling av nämnda tillägg. Denna kostnadsminskning har för
året närmast efter löneregleringens ikraftträdande uppskattats till omkring
2,280,000 kronor för personal vid allmänna civilförvaltningen och de affärsdrivande
verken. I den mån den av kommittén föreslagna successiva avveck
-
62
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
lingen av barntilläggen fortskrider, skulle den härigenom uppkommande besparingen
ökas, så att kostnadsminskningen vid avvecklingsperiodens utgång
— efter 16 år — beräknas utgöra för samma förvaltningsområden ungefär
3,930,000 kronor.
Lönekommittén har verkställt vissa i kommittébetänkandet redovisade
kostnadsberäkningar jämväl beträffande lönereglering för försvarsväsendet,
de statligt anställda lärarna samt folk- och småskollärare, därest dessa erhålla
lönereglering enligt de av kommittén för den civila statsförvaltningens
befattningshavare föreslagna grunderna.
Av betydelse för beräkningen av kostnaderna för löneregleringen äro emellertid
ej blott ändringarna i själva löneplanerna samt grunderna för rörligt
tillägg utan även åtskilliga andra bestämmelser i det föreliggande förslaget.
Nämnas må, att borttagandet av begränsningen i fråga örn kvinnliga befattningshavares
rätt till löneklassuppflyttning har för den allmänna civilförvaltningen
och de affärsdrivande verken beräknats medföra en kostnadsökning
— inklusive utgifter för 3 procents rörligt tillägg — av omkring 1,100,000
kronor för år. Den föreslagna uppräkningen av kallortstilläggen har beräknats
föranleda en årlig kostnadsökning av omkring 140,000 kronor. Kostnadsökningen
för sjukvårdsförmånernas utsträckande till den civila statsförvaltningen
i dess helhet skulle, under förutsättning av en kostnadsuppskattning
per år och befattningshavare av 20 kronor, för ordinarie och ickeordinarie
personal röra sig omkring ett sammanlagt belopp av drygt 300,000
kronor årligen.
6. Reglementets ikraftträdande.
Departementschefen har slutligen (sid. 157—159) upptagit till behandling
frågan örn tidpunkten för civila avlöningsreglementets ikraftträdande. Detta
spörsmål har ej berörts i lönekommitténs betänkande och — med ett undantag
— ej heller i de avgivna utlåtandena.
Med hänsyn till det långa uppskov med löneregleringsfrågans slutliga
prövning, som genom omständigheternas makt kommit att äga rum, vore
det enligt departementschefens mening ett berättigat önskemål, att reglementet
kunde träda i tillämpning snarast möjligt efter ett godkännande från
riksdagens sida. Ett genomförande av denna lönereglering efter antagandet
av själva avlöningsreglementet skulle emellertid kräva så omfattande
och tidsödande förberedelseåtgärder av olika slag, att synnerliga vanskligheter
måste anses vara förenade med att fastställa den tidpunkt, då bestämmelserna
skola träda i tillämpning, tidigare än till ingången av budgetåret
1939/1940. Med hänsyn härtill och med stöd jämväl av tidigare erfarenheter
beträffande de tidskrävande verkställighetsåtgärder, som erfordras för genomförande
av omfattande löneregleringar, har departementschefen för sin
del kommit till den uppfattningen, att det icke är tillrådligt att bestämma
avlöningsreglementets ikraftträdande till tidigare tidpunkt än den 1 juli
1939. Därest ikraftträdande skedde först vid denna tidpunkt, skulle förutsättningar
sannolikt komma att föreligga för att lönereglering samtidigt skulle
kunna genomföras för övriga statliga befattningshavargrupper, vilka för
närvarande äro underkastade kommunikationsverkens lönesystem, nämli
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
63
gen provinsialläkare och distriktsveterinärer, beställningshavare vid försvarsväsendet
samt lärare vid statliga läroverk m. fl. läroanstalter.
På grund av den för reglementets ikraftträdande föreslagna tidpunkten
anser departementschefen skäligt, att reglerna om det rörliga tillägget efter
ikraftträdandet få tillämpas, såsom örn löneregleringen genomförts från och
med den 1 juli 1938.
Utskottets utlåtande.
Frågan örn en avveckling av gällande system med dyrtidstillägg för befattningshavare
i statens tjänst, vilkas avlöningsförhållanden äro reglerade enligt
kommunikationsverkens avlöningsprinciper, och i samband därmed frågan
örn en allmän revision av de på dessa avlöningsprinciper uppbyggda, nu
gällande avlöningsförfattningarna har sedan ett flertal år tillbaka varit aktuell.
Redan år 1930 framlade 1928 års lönekommitté vissa förslag härutinnan,
vilka dock icke föranledde någon framställning till riksdagen. Uppdraget
att verkställa ytterligare utredningar i ämnet har sedermera varit
anförtrott 1936 års lönekommitté, vilken såsom resultat av hittills fullgjorda
utredningsarbeten dels framlagt betänkande med utredning och förslag
angående dyrortsgrupperingen, dels ock avgivit betänkande med förslag
till civilt avlöningsreglemente. Kungl. Maj:ts föreliggande proposition är i
allt väsentligt grundad på sistnämnda lönekommittés förslag.
Dyrortsgrupperingen.
Utskottet finner i likhet med föredragande departementschefen, att lönekommittén
anfört övertygande skäl för att det nuvarande dyrortsgrupperingssystemet,
vilket är baserat på mätningar av de totala levnadskostnaderna på
olika orter, i princip bibehålies. Att såsom från vissa håll ifrågasatts övergå
till ett förenklat dyrortsgrupperingssystem, innebärande ett beaktande vid
grupperingen allenast av olikheterna i hyror och skatter, lärer sålunda icke
böra ifrågakomma i betraktande av vad kommittén anfört rörande konstaterade
lokala och regionala variationer i livsmedelspriserna. Fastmera finner
utskottet välbetänkt, alt åtgärder, på sätt kommittén ifrågasatt, vidtagas för
ett fullständiggörande och förbättrande av metoderna för grupperingsarbetet.
De reformförslag härutinnan, som lönekommittén framlagt och som i främsta
rummet avse utfyllnad av den tillämpade konsulntionsbudgeten till alt
omfatta hittills icke medtagna varuslag ävensom ändrade grunder för beräkning
av bostads- och skatteposterna, synas utskottet i allt väsentligt förtjänta
av att vinna beaktande vid planerandet av kommande dyrortsgrupperingsarbeten.
Givet är, att det därmed åsyftade förbättrade resultatet av
grupperingsarbetet måste i viss mån bliva beroende av på vad sätt de av
64
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
lönekommittén föreslagna reformåtgärderna på området organisatoriskt genomföras.
Utskottet vill i avseende härå framhålla vikten av att, då nu en
utfyllnad av den till grund för dyrortsgrupperingen liggande levnadskostnadsbudgeten
är avsedd att komma till stånd genom upptagande däri av nya varuslag,
prisinsamlingsarbetet genom lämpliga anvisningar till de lokala kommunala
myndigheterna o. dyl. så organiseras, att möjligast tillförlitliga prisuppgifter
lämnas från de olika i undersökningarna ingående orterna, under
tillbörligt beaktande av kvalitets- och andra på prisförhållandena inverkande
faktorer.
Förslaget till civilt avlöningsreglemente.
Det förslag till civilt avlöningsreglemente, som innefattas i Kungl. Maj:ts
proposition, har såsom föredragande departementschefen framhållit (jfr ovan
sid. 14 och 29) tillkommit efter ingående utredningar och överväganden inom
1936 års lönekommitté, varvid kommittén tillika samarbetat med delegerade
för de civila lönenämnderna och statskontoret och överlagt med representanter
för de större personalsammanslutningarna inom statsförvaltningen.
Frågan om en allmän översyn över gällande avlöningsförfattningar vid den
nyreglerade civila statsförvaltningen och den därtill anknutna frågan örn
lönereglering synes ock utskottet numera befinna sig i det skick, att desamma
böra upptagas till slutlig prövning. Vid den granskning utskottet ägnat det
föreliggande förslaget till civilt avlöningsreglemente har utskottet kommit till
den uppfattningen, att detsamma är väl ägnat att läggas till grund för nya
avlöningsföreskrifter inom den civila statsförvaltningen, vadan utskottet vill
tillstyrka, att beslut av riksdagen nu fattas på grundval av Kungl. Maj:ts
förslag.
Utskottet har intet att erinra mot vad Kungl. Majit föreslagit i avseende
å civila avlöningsreglementets tillämplighetsområde. Det nya reglementet
torde sålunda omedelbart vid ikraftträdandet böra vinna tillämpning å de
befattningshavare, vilkas avlöningsförhållanden för närvarande äro reglerade
genom avlöningsreglementena för allmänna civilförvaltningen, kommunikationsverken,
provinsialläkarstaten, domänverket samt lots- och fyrstaten.
I likhet med departementschefen finner utskottet lämpligt och ändamålsenligt,
att den civila statsförvaltningens befattningshavare på detta sätt i
möjligaste mån inordnas under ett gemensamt avlöningsreglemente. Utskottet
ansluter sig även till den av departementschefen uttalade principiella
uppfattningen, att civila avlöningsreglementet bör göras tillämpligt jämväl å
vissa andra grupper civila befattningshavare med nyreglerade löner än som
avses i nyssnämnda avlöningsreglementen, såsom professorer m. fl. vid universiteten
och karolinska mediko-kirurgiska institutet ävensom justitieråd, regeringsråd
och landshövdingar. Frågan om utsträckt tillämpning av reglementet
å ifrågavarande grupper synes utskottet böra snarast upptagas till
beredning och avgörande.
Statsutskottets utlåtande Nr 161-
65
Av propositionen framgår, att utredning inom 1936 års lönekommitté för
närvarande pågår av frågan angående nytt avlöningsreglemente för ordinarie
beställningshavare vid försvarsväsendet. Departementschefen uttalar
den förhoppningen, att förslag härutinnan skall kunna av kommittén avgivas
inom sådan tid, att detta ärende kan föreläggas 1939 års riksdag. Departementschefen
framhåller även önskvärdheten av att frågan om revidering
av avlöningsbestämmelserna för det statliga undervisningsväsendets befattningshavare
kan beredas och avslutas i så god tid, att jämväl förslag härutinnan
kan föreläggas nästa års riksdag. Utskottet vill med understrykande
av vad departementschefen sålunda anfört även för sin del framhålla angelägenheten
av att de av departementschefen berörda, återstående löneregleringsfrågorna
snarast möjligt bliva underställda riksdagens prövning.
Utskottet övergår härefter till att beröra vissa i propositionen behandlade
principspörsmål, vilka äro av betydelse för konstruktionen av det statliga
lönesystemet. Vad härvid till en början angår frågan om behovsprincipens
tillämpning inom det statliga lönesystemet är utskottet ense med departementschefen
därom, att förutsättningar för närvarande måste anses saknas
för övergång till ett lönesystem, där i högre grad än förut hänsyn tages till
familjestorlek och försörjningsplikt. Utskottet har härvid icke kunnat undgå
att fästa synnerligt avseende vid den omständigheten, att tjänstemännen
själva genom sina representanter inför lönekommittén energiskt motsatt sig
ett lönesystem, som är uppbyggt enligt denna princip. Utskottet tillstyrker
fördenskull Kungl. Maj :ts förslag, att de nuvarande inom dyrtidstilläggets ram
utgående barntilläggen skola i princip upphöra i samband med det civila
avlöningsreglementets ikraftträdande.
I avseende å frågan om tillämpning vid avlöningsbestämmelsernas utformande
av brutto- eller nettolönesystem synes det utskottet icke vara tvivel
underkastat, att betydande fördelar ur administrativ förenklingssynpunkt
skulle vara att vinna av en sådan anordning av löneplanerna, att dessa upptoge
nettolönebelopp med fråndragande alltså av de avgifter, befattningshavarna
hade att erlägga för sin tjänste- och familjepensionering. En dylik
övergång skulle emellertid, såsom i propositionen framhålles, under nuvarande
förhållanden vara förenad med avsevärda svårigheter på grund av
de övergångsförhållanden, som råda i avseende å familjepensioneringen. De
skäl, som sålunda i propositionen anförts för att låta med prövningen av
frågan om en omläggning av löneplanerna i antydd riktning tillsvidare anstå,
hava synts utskottet övertygande, vadan utskottet vill uttala sin anslutning
till Kungl. Maj:ts förslag även på förevarande punkt.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle å de i löneplanerna upptagna lönebeloppen
utgå rörligt tillägg under vissa i propositionen närmare angivna förutsättningar
och enligt där meddelade regler. Departementschefen förutsätter
visserligen i likhet med lönekommittén, att anpassningen av statstjänstemännens
löner efter det allmänna inkomstlägct och den allmänna sociala
standardens förändringar framför allt måste åstadkommas genom tid
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr lol -
ly
66
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
efter annan skeende löneregleringar, men anser å andra sidan, att även under
själva löneregleringsperioderna en viss anpassning av lönerna efter inträdande
förändringar i avseende å priser och arbetsmarknadslöner är av
förhållandena motiverad. Med hänsyn till de variationer i pris- och levnadskostnadsnivån,
som alltjämt förekomma, finner jämväl utskottet lämpligt
och ändamålsenligt, att även efter dyrtidstilläggssystemets avveckling en anordning
bibehålies, som möjliggör en viss rörlighet hos lönerna.
I avseende å de av Kungl. Maj:t föreslagna reglerna för det rörliga tilläggets
beräknande, vilka regler innefattas i 29—31 §§ av reglementsförslaget,
har i de likalydande motionerna I: 310 och II: 452 ävensom i de likalydande
motionerna 1:312 och II: 451 yrkats, att då levnadskostnadstalet utvisar ökning
i förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå med fyra
enheter eller mera, det rörliga tillägget skall utgöra fyra procent å avlöningen
för varje hel mångfald av fyra, varmed ökningen uppgår, samt att såsom
begränsning härutinnan skall gälla att, därest levnadskostnadstalet utvisar
ökning med mer än tjugo enheter, rörligt tillägg likväl icke må utgå efter
högre procenttal än tjugo. Samma yrkande har framställts i motionerna
I: 308 och II: 442, dock skulle enligt förstnämnda motion det rörliga tillägget
i varje fall icke kunna utgå enligt högre procent än femton, medan enligt sistnämnda
motion varje begränsning av det rörliga tillägget borde bortfalla.
Utskottet har ansett sig icke kunna tillstyrka de sålunda gjorda yrkandena.
Enligt utskottets mening måste de i propositionen föreslagna grunderna för
det rörliga tilläggets beräknande anses vara lämpligt och skäligt avvägda såväl
med hänsyn till tjänstemännens intresse av att bliva kompenserade för
dyrtidens verkningar som ock till statens ekonomiska intressen. I sistnämnda
hänseende har utskottet icke kunnat bortse från att den påyrkade höjningen
av kompensationsprocenten skulle särskilt vid en eventuellt inträffande
stark uppgång i levnadskostnadstalet medföra högst betydande kostnadsökningar
för statsverket utöver dem, som komme att följa av ett godkännande
av Kungl. Maj:ts förslag i oförändrat skick.
I motionen II: 448 har hemställts örn sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag
att, därest levnadskostnadsindex skulle komma att nedgå under 1935
års levnadskostnadsnivå, befattningshavaren skall vara skyldig att vidkännas
avdrag av sin avlöning efter motsvarande beräkningsgrund, som angivits för
rörligt tillägg, dock att avdrag icke skulle göras efter högre procent än sex.
Utskottet, som ej heller kan understödja förslag om skärpningar till tjänstemännens
nackdel av de av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för det rörliga
tilläggets beräknande, får avstyrka bifall jämväl till nu ifrågavarande
yrkande.
Enligt propositionen skulle rörligt tillägg icke beräknas å belopp, varmed
månadsavlöningen överstiger 1,000 kronor. I de likalydande motionerna
I: 311 och II: 445 samt i de likalydande motionerna I: 312 och II: 451 har
hemställts, att denna maximering av det rörliga tillägget måtte bortfalla. Å
andra sidan påyrkas i motionen II: 448, att rörligt tillägg icke skall få utgå
å högre avlöningsbelopp för månad än 700 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
67
Utskottet delar den av departementschefen uttalade uppfattningen, att en
maximering av det lönebelopp för månad, å vilket rörligt tillägg må utgå, är
befogad. Beträffande frågan om maximeringsgränsens lämpliga fixerande
kunna givetvis olika meningar råda. Utskottet anser sig emellertid i detta
hänseende icke kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag utan får för sin del förorda,
att maximibeloppet av den månadslön, å vilken rörligt tillägg må beräknas,
bestämmes till 900 kronor. Härav följer, att utskottet ej heller kunnat
understödja de i ovannämnda motioner gjorda yrkandena.
Mot Kungl. Maj:ts förslag att rörligt tillägg må beräknas å de i löneplanerna
upptagna bruffolönebeloppen, givetvis med iakttagande av den maximering,
som kan varda beslutad, har utskottet, ingen erinran att framställa.
Vidkommande de av lönekommittén tillämpade principerna för inräknande
i de fasta lönerna av viss del av nu utgående dyrtidstillägg, i fråga om löneförbättringens
storlek samt beträffande de i reglementsförslaget upptagna löneplanernas
allmänna konstruktion -— 5 § av reglementsförslaget — får utskottet
anföra, att utskottet i dessa delar icke funnit anledning till erinran
mot Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet avstyrker följakligen det i motionen
11:442 gjorda yrkandet om höjning av lönebeloppen i 1—16 löneklasserna
av reglementsförslagets löneplan A. Frånsett att ett tillmötesgående av framställningen
i denna motion skulle vålla högst betänkliga rubbningar i nämnda
löneplans tekniska konstruktion, skulle enligt en inom utskottet verkställd
överslagsberäkning ett bifall till motionens yrkande vid nuvarande indexläge
medföra en årlig kostnadsökning utöver propositionens förslag av inemot 8
milj. kronor.
Såsom framgår av vad utskottet ovan anfört har utskottet ansett sig böra
tillstyrka propositionens förslag, att de nuvarande inom dyrtidstilläggets ram
utgående barntilläggen skola i princip upphöra i samband med civila avlöningsreglementets
ikraftträdande. Det i propositionen innefattade reglementsförslaget
är ock utformat med utgångspunkt från att löneförmånerna
skola för innehavare av en och samma befattning vara lika oavsett familjeförsörjningsbörda.
Fråga uppstår då, huru förfaras skall med de barntillägg, som enligt nu
gällande dyrtidstilläggsbestämmelser tillkomma befattningshavare med försörjningsplikt
gentemot barn. Såsom i propositionen framhålles, komme ett
omedelbart genomförande av sagda likalönsprincip alt medföra, att den löneökning,
som löneregleringen avser att bereda tjänstemännen, för befattningshavare
med flera barn skulle bliva obetydlig eller ingen alls. I åtskilliga fall
skulle befattningshavaren, örn hänsyn toges till samtliga avlöningsformer, få
vidkännas direkt och betydande avlöningsminskning. Till undvikande härav
föreslår Kungl. Maj :t en övergångsanordning av innebörd, att de befattningshavare,
vilka omedelbart före övergången till de nya avlöningsbestämmelserna
åtnjuta barntillägg, bibehållas vid denna förmån enligt de för innevarande
budgetår gällande bestämmelserna, såvitt angår barn utöver ett. Be
-
68
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
fattningshavare med allenast ett tilläggsberättigande barn skulle sålunda icke
erhålla något fortsatt barntillägg. Bestämmelser rörande avveckling på nu
angivet sätt av för närvarande utgående barntillägg skulle meddelas genom
särskilt beslut, fristående från avlöningsreglementet.
Utskottet finner det rimligt och billigt, att de befattningshavare, som för
närvarande uppbära barntillägg och på grund härav skulle efter övergången
till det nya avlöningsreglementet komma att åtnjuta mindre löneinkomst än
omedelbart dessförinnan, genom en särskild åtgärd skyddas mot löneminskning.
Den åtgärd i sådant hänseende, som Kungl. Majit föreslår och som
innebär genomförande av en allenast successiv avveckling av de nuvarande
barntilläggen, synes ock utskottet vara ägnad att i huvudsak tillgodose det
syfte man härutinnan vill vinna. Förutsättningen härför är emellertid enligt
utskottets mening, att den successiva avvecklingen får omfatta samtliga barntillägg.
Indragningen omedelbart vid reglementets ikraftträdande av tillägg
för ett barn skulle vid nuvarande indexläge föranleda, att ett mycket stort
antal befattningshavare med försörjningsplikt mot barn drabbades av löneminskning.
Även om löneminskningarna komme att röra sig om relativt små
belopp, måste det dock anses tämligen otillfredsställande, örn måhända det
övervägande flertalet familjeförsörjare skulle såsom resultat av den blivande
löneregleringen komma att få se sina löneinkomster reducerade. Att vid en
eventuellt inträdande höjning av levnadskostnadsindex med därav följande
ökning i procenttalet för det rörliga tilläggets beräknande löneminskningarna
även för familjeförsörjarna skulle i stort sett bortfalla, förringar icke enligt
utskottets mening önskvärdheten av en förmånligare avvecklingsordning än
som av Kungl. Majit föreslagits.
Vid den prövning utskottet ägnat Kungl. Majits förslag rörande barntillläggens
avveckling har utskottet funnit starka billighetsskäl tala för ett tillmötesgående
av det i motionerna I: 308, 310 och 312 samt lii 449, 451 och 452
gjorda yrkandet, att de tjänstemän, som omedelbart före övergången till civila
avlöningsreglementet uppbära barntillägg enligt nu gällande dyrtidstilläggsbestämmelser,
berättigas övergångsvis bibehållas vid denna förmån för samtliga
tilläggsberättigande barn. Utskottet får alltså tillstyrka bifall till ifrågavarande
motioner, såvitt angår nu behandlade fråga. Däremot anser sig utskottet
icke kunna understödja den i motionerna I: 309 och lii 450 gjorda
hemställan om utsträckande tillsvidare av denna rätt även till övriga av det
civila avlöningsreglementet berörda tjänstemän. Ett riksdagens bifall till
denna hemställan skulle i viss mån innebära en eftergift — om ock temporärt
— åt behovsprincipen, som icke skulle stämma väl överens med de grunder,
på vilka det av Kungl. Majit framlagda reglementsförslaget är uppbyggt.
Av de i propositionen meddelade kostnadsberäkningarna framgår, att rätten
för tjänstemännen att övergångsvis åtnjuta barntillägg för samtliga tillläggsberättigande
barn skulle för första året efter civila avlöningsreglementets
ikraftträdande betyda en kostnadsökning av omkring 2,280,000 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 161-
69
Enligt den i statsrådsprotokollet i förevarande ärende gjorda hemställan
föreslås, bland annat, att riksdagen skall godkänna det av föredragande departementschefen
förordade förslaget till civilt avlöningsreglemente. Utskottet,
som i det föregående behandlat vissa i Kungl. Maj:ts förslag intagna paragrafer,
övergår nu till en detaljgranskning av författningsförslaget i övrigt.
Enligt den föreslagna lydelsen a v 1 § 1 mom. första stycket skall genom beslut
av Kungl. Majit och riksdagen bestämmas, å vilka ordinarie befattningar
i statens tjänst civila avlöningsreglementet skall äga tillämpning. I en vid
reglementet fogad tjänsteförteckning, vilken jämlikt föreskrift i momentets
andra stycke skall fastställas av Kungl. Maj :t, skola upptagas de befattningar,
vilkas löneförhållanden regleras genom reglementet. Den formella avfattningen
av tjänsteförteckningen skulle sålunda icke behöva av Kungl. Majit underställas
riksdagens prövning vare sig vid det nya reglementets godkännande
av riksdagen eller sedermera vid ändringar i reglementets tillämpningsområde,
vid inrättandet av nya eller uteslutande av tidigare befintliga tjänster.
Utskottet finner denna av Kungl. Maj :t föreslagna ordning — vilken i praktiken
följts även under de nuvarande reglementenas giltighetstid — lämplig och
får fördenskull förorda densamma.
Utskottet finner icke heller anledning till erinran mot de av Kungl. Majit
under 2 § i reglementsförslaget upptagna bestämmelserna angående avlönings
åtnjutande m. m.
I 3 § 2—3 mom. hava intagits föreskrifter angående tjänstemans skyldighet
att låta förflytta sig. I fråga härom har i motionen 1:307 yrkats, att
nämnda moment måtte utgå. I motionerna I: 311 och lii 445 åter har, bland
annat, hemställts örn viss ändrad lydelse av 2 och 3 mom. Yrkandet går i
huvudsak ut på, att tjänsteman, som innehar sin befattning på grund av
fullmakt, icke skulle annat än örn organisatoriska skäl sådant påkalla vara
skyldig att låta sig förflyttas, och i dylikt fall endast till annan stationeringsort
eller till annan befattning i samma lönegrad vid det verk han tillhör.
Tjänsteman med konstitutorial skulle även av andra skäl än organisatoriska
kunna förflyttas till annan stationeringsort eller till annan befattning, dock
endast inom det verk han tillhör. Därest tjänstemannens göromål överflyttas
till annat verk, skulle han vara skyldig att efter Kungl. Majits förordnande
med bibehållen lönegrad tjänstgöra i det verk, dit göromålen överflyttas.
Vad först angår det i motionen I: 307 gjorda yrkandet vill utskottet framhålla,
att det civila avlöningsreglementet är avsett att äga tillämpning såväl
vid den allmänna civilförvaltningen, med tjänstemän i viss omfattning tillsatta
genom fullmakt, som ock vid koinmunikationsverken och domänverket,
vilkas tjänstemän tillsättas medelst konstitutorial. För de affärsdrivande
verkens befattningshavare äro i för dem nu gällande avlöningsreglementen
stadgad en vidsträckt förflyttningsskyldighet. Att såsom i motionen yrkas i
civila avlöningsreglementet utelämna varje föreskrift örn tjänstemans förflyttningsskyldighet
och därigenom försvåra för de affärsdrivande verken
att rationellt utnyttja sin arbetskraft, torde enligt utskottets mening icke böra
ifrågakomma. Även vid de verk, som räknas till den allmänna civilförvalt
-
70
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
ningen, förefinnes behov av att kunna förflytta tjänstemän, något som beaktats
vid utformandet av redan nu gällande avlöningsreglemente för detta
förvaltningsområde. Utskottet anser sig därför icke kunna tillstyrka bifall
till ifrågavarande motion.
I anledning av det i motionerna 1:311 och 11:445 framförda, här ovan
omförmälda förslaget att med hänsyn till stadgandet i § 36 regeringsformen
genomföra en differentiering i avseede å förflyttningsskyldigheten mellan
tjänstemän med fullmakt och konstituerade tjänstemän, vill utskottet framhålla,
att riksdagen såväl genom antagandet år 1921 av allmänna civilförvaltningens
avlöningsreglemente som ock genom antagandet år 1934 av civila
tjänstepensionsreglementet måste anses hava tagit ståndpunkt till själva principfrågan.
Att med hänsyn till de jämkningar i förflyttningsskyldigheten,
som innefattas i 3 § av reglementsförslaget, ånyo ingå på de principiella
spörsmålen rörande tjänstemäns förflyttningsskyldighet, synes utskottet icke
vara erforderligt. Vid den granskning utskottet ägnat bestämmelserna i
förevarande paragraf har utskottet ansett sig icke böra ifrågasätta någon
ändring. På grund härav och då ej heller vad i sagda motioner i övrigt yrkats
synes utskottet böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida,
anser utskottet, att motionerna icke böra vinna riksdagens bifall.
Av föreskrifterna i 7 § 2 mom. följer, att det i nuvarande avlöningsreglementen
intagna stadgandet om begränsning i rätten för kvinnlig tjänsteman
till uppflyttning i högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad skulle upphävas.
I motionen 11:448 har yrkats, att ifrågavarande stadgande måtte
bibehållas och ingå såsom ett andra stycke i förevarande moment. Utskottet
finner för sin del icke skäl frångå Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt och
avstyrker förty bifall till det gjorda yrkandet.
De i 8 § intagna bestämmelserna angående lönetursberäkning vid befordran
m. m. innebära, att de för närvarande gällande reglerna angående tillgodoräkning
av föregående tjänstetid för placering i löneklass vid icke-ordinarie
tjänstemans övergång till ordinarie befattning eller vid ordinarie tjänstemans
befordran till högre ordinarie tjänst skulle avföras ur lönesystemet
och ersättas med en vidgad tillämpning av sneddningsreglerna. Borttagandet
av tillgodoräkningsbestämmelserna har skett närmast i syfte att ernå enklare
och mera enhetliga regler angående lönetursberäkningen och därigenom avlägsna
eller åtminstone i möjligaste mån begränsa de ojämnheter och svårigheter,
vilka visat sig vara förenade med tillämpningen av de nuvarande, vaga
och delvis oklara tillgodoräkningsföreskrifterna. Härigenom skulle också
vinnas, att det administrativa arbete, som löneklassplaceringarna genom tiligodoräkningsförfarandet
förorsaka ämbetsverken, minskades.
De skäl, som föranlett upptagande i reglementsförslaget av ändrade lönetursbestämmelser,
finner utskottet vägande. De nya bestämmelserna synas
ock utskottet vara av beskaffenhet att kunna godtagas. Det torde visserligen
icke kunna undvikas, att ett borttagande av tillgodoräkningsreglerna i vissa
fall kunna medföra försämring i lönetursrätten, särskilt vid övergång från
Statsutskottets utlåtande Nr Wi -
ll
icke-ordinarie till ordinarie tjänst i jämförelse med nuvarande förhållanden.
Då emellertid —- såsom departementschefen framhållit — förslaget förutsätter
genomförande av vissa förändringar i löneplanerna för extra ordinarie och
extra tjänstemän, vilka förändringar, av den verkställda utredningen att
döma, skulle vid tillämpning av de föreslagna lönetursbestämmelserna i
det övervägande antalet fall medföra ett bibehållande av eller förbättring i
löneklassplaceringen, anser sig utskottet böra förorda bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.
Beträffande de under 11 § 1 mom. upptagna semesterbestämmelserna har
i de båda likalydande motionerna I: 317 och II: 453 föreslagits en ökning av
antalet semesterdagar för de befattningshavare inom lönegraderna A 1—10,
vilka under större delen av året äro ålagda regelbunden helgdagstjänstgöring
eller nattarbete. Enligt motionärernas mening bör semester för ifrågavarande
tjänstemän bestämmas till samma antal dagar, som enligt reglementsförslaget
skall tillkomma tjänstemän i lönegraderna A 11—23. Vid
behandlingen av ifrågavarande motioner har utskottet icke funnit tillräcklig
anledning föreligga att frångå Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.
I avlöningsreglementets 13 § 2 mom. föreslår Kungl. Maj:t vissa bestämmelser
angående avlöning åt befattningshavare under tjänstledighet för militär
tjänstgöring. I de två likalydande motionerna 1:316 och 11:444 har
hemställts, att momentet måtte kompletteras med en bestämmelse av innebörd,
att tjänsteman, som för högst 12 dagar årligen beviljas ledighet för
deltagande i övningar och utbildning såsom landstormsofficer, måtte berättigas
åtnjuta lön med B-avdrag. Utskottet finner, med hänsyn till den ökade
betydelse för riksförsvaret, som numera tillkommer den frivilliga landstormen,
ävensom till önskvärdheten ur denna synpunkt att rekryteringen av
landstormsbefäl underlättas, det i motionerna gjorda yrkandet vara förtjänt
av beaktande. Utskottet har emellertid ansett sig icke kunna utan ytterligare
utredning i ämnet tillstyrka bifall till motionerna. Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Maj :t ägnar frågan fortsatt uppmärksamhet och — därest
förhållandena skulle därtill föranleda — för riksdagen framlägger förslag
till komplettering av avlöningsreglementets bestämmelser på denna punkt.
Stadgandet i 15 § 1 mom. a) innebär, att det nuvarande formella sambandet
mellan semester och avdragsfri sjukledighet upplöses samt att därvid
rätten till kostnadsfria sjukdagar i viss omfattning ökas för de tjänstemän,
som uppnått 40 års ålder. Enligt vad som framgår av utredningen i ämnet
har såsom motiv för den föreslagna omläggningen anförts dels att densamma
skulle medföra en rationellare och ur olika personalgruppers synpunkt
mera tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan än vad nuvarande
bestämmelser innehålla, dels ock att förmånen av kostnadsfri sjukledighet
givetvis icke vore att betrakta såsom en avlöningsförmån i vanlig mening
utan såsom en social förmån, vilken komme endast den till godo, som
drabbades av sjukdom, och vilken alltså icke kunde tänkas föranleda en
kostnadsökning, som stöde i proportion till den föreslagna utökningen av
antalet avdragsfria sjukdagar. Den avsedda utsträckningen av nämnda för
-
72
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
mån syntes jämväl kunna betraktas som en fördel för staten, i den mån
nämligen den kunde bidraga till att vidmakthålla och förbättra tjänstemännens
hälsotillstånd och arbetsförmåga.
Då de till stöd för förslaget sålunda anförda skälen synas utskottet bärande,
får utskottet avstyrka det i motionen II: 448 framställda yrkandet örn bibehållande
av nu gällande bestämmelser rörande lön vid sjukledighet.
I förhållande till nu gällande bestämmelser innebär det i 21 § 1 mom. införda
stadgandet angående vikariatsersättning, bland annat, den nyheten,
att det nuvarande villkoret, att vikariat skall för att medföra vikariatsersättning
hava varat mer än sju dagar i följd, upphäves. Under 3 mom. av
samma paragraf hava vidare upptagits föreskrifter angående s. k. vikariatslön
vid förordnanden av längre varaktighet. De föreslagna bestämmelserna,
ävensom övriga under ifrågavarande paragraf meddelade föreskrifter, hava
icke föranlett erinran från utskottets sida. Vad särskilt beträffar förslaget
om vikariatslön innebär detsamma för övrigt, att i ett för hela civilförvaltningen
gemensamt avlöningsreglemente en form för vikariatsersättning skulle
införas, som i enlighet med de i statsrådsprotokollet över finansärenden
den 14 juni 1928 angivna grunderna för ersättning vid s. k. långtidsförordnanden
i praktiken hittills tillämpats vid längre vikariat inom allmänna civilförvaltningen.
Att ärenden rörande vikariatslön förbehållas Kungl. Maj:ts
prövning finner utskottet ur enhetlighetssynpunkt lämpligt.
Under 26 § i reglementsförslaget hava upptagits bestämmelser angående
övertidsersättning. De föreslagna övertidsersättningsbeloppen förete en icke
oväsentlig höjning i jämförelse med de nu gällande. Emellertid har i motionerna
I: 317 och II: 453 hemställts, att övertidsersättningen måtte bestämmas
till att utgå med belopp beräknat per timme, motsvarande Vito av vederbörande
tjänstemans månadslön, inklusive rörligt tillägg och kallortstillägg.
Ett bifall härtill skulle i realiteten innebära en differentiering av övertidsersättningen
med hänsyn såväl till tjänstemannens placering i löneklass som
till hans placering i dyrortsgrupp, vilken differentiering är ägnad att i avsevärd
mån komplicera bestämmelserna på området. Med hänsyn härtill och
då, såsom förut nämnts, redan Kungl. Maj:ts förslag betyder en avsevärd förbättring
i övertidsersättningsförmånen får utskottet avstyrka det motionsvis
gjorda yrkandet.
Vad beträffar det i 35 § behandlade spörsmålet om sjukhusvård åt befattningshavare
har utskottet icke ansett sig berett att nu fatta definitiv ståndpunkt
till huru kostnaderna för vården å allmänt sjukhus skola ersättas och
huru de i samband därmed framlagda detaljspörsmålen böra slutligt regleras.
I sak har utskottet den uppfattningen, att för de särskilda befattningshavarna
dessa frågor böra lösas på ett likformigt sätt, men vissa svårigheter
torde föreligga bland annat därutinnan, att vid åtskilliga av landsting drivna
sjukvårdsinrättningar vården å enskilda och halvenskilda rum ersättes enligt
av landstingen fastställda legosängsavgifter, varvid särskild ersättning
för läkarvård icke utgår. På grund härav har utskottet ansett en omarbetning
av 35 § böra ske, sedan ytterligare utredning i ärendet verkställts. Para
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
73
grafen torde i reglementet nu böra ersättas med en allmän föreskrift om att
frågan om vård å allmänt sjukhus och ersättningen därför regleras genom särskilda
föreskrifter, som utfärdas av Kungl. Majit och riksdagen. Det torde
kunna förväntas, att förslag i sådant hänseende kan föreläggas 1939 års riksdag
redan vid tiden för riksdagens sammankomst.
På grund av vad sålunda anförts påkalla enligt utskottets mening de i motionerna
II: 448 och 449 gjorda, förut återgivna yrkandena rörande vissa ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag under förevarande paragraf icke någon åtgärd
från riksdagens sida.
Beträffande i 36 § intagna föreskrifterna angående specialistvård har i motionen
11:448 hemställts örn sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att specialistvården
vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos skall bekostas
helt men eljest till hälften av statsmedel. Då ett bifall härtill skulle i
realiteten medföra en försämring i ifrågavarande sjukvårdsförmån för de
stora personalgrupperna vid kommunikationsverken, anser sig utskottet böra
avstyrka det ifrågavarande yrkandet.
I syfte att bereda pensionsberättigade efterlevande efter tjänsteman, som
avlider medan han är i tjänst, ett något större ekonomiskt stöd under den
första tiden efter dödsfallet än vad familjepensionen utgör, har Kungl.
Majit under 40 § föreslagit ökning av den i paragrafen omförmälda begravningshjälpen
för det fall, att familjepensionen understiger tjänstemannens
lön för en månad jämte därå utgående rörligt tillägg vid tiden för dödsfallet.
Begravningshjälpen skall härvid ökas med ett belopp, motsvarande skillnaden.
Utskottet, som finner syftet med den föreslagna anordningen behjärtansvärt,
vill för sin del biträda förslaget i fråga.
Under 54 § 4—5 morn. hava upptagits vissa särskilda föreskrifter beträffande
tjänstemän vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Med
hänsyn till sjukvårdens speciella förhållanden och krav har det synts departementschefen
angeläget, att möjlighet lämnades öppen för Kungl. Majit att,
om så undantagsvis skulle visa sig erforderligt, meddela särskild från avlöningsreglementet
avvikande bestämmelse beträffande befattningshavare vid
statlig sjukvårdsanstalt, vadan bemyndigande för Kungl. Majit härutinnan
borde av riksdagen utverkas. Utskottet förordar, att riksdagen lämnar Kungl.
Majit det begärda bemyndigandet.
För närvarande gäller, att länsveterinär är skyldig att utan ersättning tillhandahålla
vikarie såväl expeditionslokal som sovplats. I 55 § 7 mom. av
reglementsförslaget har i förevarande hänseenden upptagits allenast föreskrift
om skyldighet för länsveterinär att utan ersättning tillhandahålla vikarie
expeditionslokal. Vikarien skulle alltså hava att själv ombestyra och bekosta
bostad (sovrum). I de båda likalydande motionerna 1: 314 och lii 447
har föreslagits sådan ändring av förslaget på denna punkt att — därest föreskrift
meddelas om skyldighet för länsveterinär att tillhandahålla vikarien
nödig expeditionslokal —■ vikarien skulle åläggas skyldighet att härför lämna
skälig ersättning. Alternativt har hemställts, att, för den händelse riksdagen
icke nu vill företaga ändring i reglementsförslaget i detta hänseende,
74
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
riksdagen måtte uttala, att frågan härom bör tagas upp till omprövning i
samband med spörsmålet om särskilda bestämmelser för distriktsveterinärer.
Såsom även motionärerna antytt, lärer denna fråga äga sådant samband
med den inom 1936 års lönekommitté för närvarande pågående utredningen
angående revisionen av lönebestämmelserna för distriktsveterinärer,
att den bör övervägas i nämnda sammanhang. Utskottet förutsätter, att
lönekommittén under utredningens gång tager berörda fråga under omprövning.
I detta sammanhang vill utskottet även erinra om den i motionerna I: 315
och II: 446 gjorda hemställan, att riksdagen måtte besluta, att länsveterinär,
som omedelbart före tillträdet till befattningen innehaft distriktsveterinärtjänst
och i denna tjänst åtnjutit lön enligt högsta löneklassen, skall vid tillträdet
till länsveterinärbefattningen omedelbart placeras i 23 löneklassen.
Såsom stöd för yrkandet har åberopats stadgandet i reglementsförslagets
51 § 5 mom. punkt 2, enligt vilket stadgande förste provinsialläkare, som
omedelbart före tillträdet till befattningen innehaft provinsialläkartjänst och
i denna tjänst åtnjutit lön enligt högsta löneklassen, skall vid tillträdet till
förste provinsialläkarbefattningen omedelbart placeras i 31 löneklassen.
Utskottet vill icke förneka, att en särbestämmelse i enlighet med motionernas
förslag har visst fog för sig. Då emellertid — på sätt ovan framhållits —
frågan om nya avlöningsbestämmelser för distriktsveterinärer för närvarande
är under utredning inom lönekommittén, förutsätter utskottet, att kommittén
vid fullgörandet av sitt uppdrag jämväl ägnar nu ifrågavarande spörsmål
tillbörlig uppmärksamhet. Utskottet anser sålunda särskild åtgärd från
riksdagens sida icke nu vara påkallad.
De av Kungl. Majit under 58 § av reglementsförslaget upptagna föreskrifterna
angående lönenämnd föranleda ej erinran från utskottets sida. Utskottet
vill i detta sammanhang understryka de i propositionen gjorda uttalandena
rörande önskvärdheten av att behandlingen inom Kungl. Maj:ts kansli
av löneärenden koncentreras till finansdepartementet. Ett sammanförande
av löneärendena till ett departement torde enligt utskottets mening vara en
viktig förutsättning för att en likformig och konsekvent tillämpning av de
nya avlöningsbestämmelserna skall kunna komma till stånd.
Beträffande övriga i det föregående icke särskilt omnämnda paragrafer i
reglementsförslaget tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet övergår härefter till att beröra frågan om de för löneregleringens
genomförande behövliga övergångsanordningarna. I likhet med vad fallet
varit vid tidigare löneregleringar torde de föreskrifter, som erfordras för att
reglera tjänstemännens övergång till civila avlöningsreglementet, böra utfärdas
av Kungl. Majit. I propositionen har lämnats en redogörelse för de allmänna
grunder, efter vilka övergången bör ordnas, ävensom för vissa viktigare
bestämmelser, vilka böra av Kungl. Majit meddelas. Utskottet har för
sin del icke funnit anledning till erinran mot de i propositionen angivna allmänna
huvudgrunderna för övergången, vadan utskottet får tillstyrka, att
75
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Kungl. Majit bemyndigas i anslutning därtill utfärda erforderliga övergångsbestämmelser.
Av det anförda följer, att utskottet ansett sig icke kunna förorda bifall till
det i de båda likalydande motionerna I: 310 och II: 452 gjorda yrkandet om
intagande i övergångsbestämmelserna av en föreskrift, att befattningshavare
vid övergång till de nya avlöningsbestämmelserna ej skall lida minskning i
av honom före övergången innehavd semesterförmån.
I motionerna I: 313 och II: 443 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta,
att vissa i 15 lönegraden placerade befattningshavare vid postverket, telegrafverket
och statens järnvägar, som innehaft löneklass 19 under minst sex år
och uppnått en levnadsålder av 45 år, skola övergångsvis äga uppbära avlöning
enligt närmast högre löneklass.
Utskottet vill i anledning härav erinra, att i viss mån liknande motioner
förelågo vid såväl 1926 som 1928 års riksdagar. Utskottet uttalade vid dessa
tillfällen att, även örn vissa billighetsskäl syntes kunna anföras för ett bifall
till de då föreliggande motionerna, utskottet dock särskilt med hänsyn till svårigheten
att överblicka de konsekvenser, ett bifall till motionerna skulle kunna
medföra med avseende å andra befattningshavargrupper, för det dåvarande
måst ställa sig avvisande till det i motionerna framställda yrkandet.
Jämväl 1936 års lönekommitté har på förekommen anledning behandlat
en fråga av liknande innebörd. På sätt framgår av kommittébetänkandet
(sid. 257) har emellertid kommittén ansett detta spörsmål eventuellt kunna
komma att sammanhänga med den kommittén åliggande granskningen av
olika befattningars inplacering å tjänsteförteckningen, varför det enligt
kommitténs uppfattning borde närmare övervägas i nämnda sammanhang.
Då utskottet förutsätter, att den i de nu föreliggande motionerna väckta
frågan sålunda kommer att av kommittén tagas under övervägande vid kommittéuppdragets
fortsatta fullgörande, anser utskottet, att någon riksdagens
åtgärd i ämnet för närvarande icke är erforderlig.
På sätt framgår av statsrådsprotokollet, har departementschefen beträffande
frågan om tidpunkten för civila avlöningsreglementets ikraftträdande
uttalat den uppfattningen, att det av olika skäl icke är tillrådligt att
bestämma ikraftträdandet till tidigare tidpunkt än den 1 juli 1939. I de
båda likalydande motionerna 1:317 och 11:453 har yrkats, att tidpunkten
för reglementets ikraftträdande måtte bestämmas till den 1 juli 1938. I
motionerna framhålles, att de av löneregleringen berörda befattningshavarna
i statens tjänst allmänt hyst den förhoppningen, att reglementsförslaget skulle
kunna bliva föremål för behandling vid 1938 års riksdag vid en sådan
tidpunkt, att reglementet kunde träda i tillämpning redan den 1 juli 1938.
Även utskottet skulle för sin del ansett det önskvärt, att det nya reglementet
kunnat träda i kraft redan sistnämnda dag. Utskottet har emellertid icke
kunnat bortse från de stora svårigheter av olika slag, vilka måste uppstå
vid ett ikraftsättande av reglementsförslaget tidigare än som av Kungl.
Majit föreslagits och för vilka utförligt redogjorts i propositionen. Utskot
-
76
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
tet finner sig vid nu angivna förhållande icke kunna biträda det i motionerna
framställda yrkandet.
Slutligen vill utskottet framhålla, att Kungl. Maj:t torde få vidtaga de
mindre jämkningar i reglementsförslagets ordalydelse, som kunna påkallas
av vad utskottet i det föregående anfört eller som eljest kunna befinnas av
omständigheterna påkallade.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda i det föregående anförts får utskottet
hemställa,
A. att riksdagen må
1. godkänna 1 § av Kungl. Maj:ts förslag till civilt avlöningsreglemente,
innefattande reglementets tillämpningsområde
m. m.;
2. med avslag å motionen I: 307 samt de likalydande motionerna
I: 311 och II: 445, sistnämnda motioner så vitt angår
nu behandlade delar, godkänna reglementsförslagets 3 §,
innefattande tjänstgöringsföreskrifter, förflyttningsskyldighet
m. m.;
3. med avslag å motionen II: 442, så vitt angår nu behandlade
delar, godkänna reglementsförslagets 5 §, innefattande
allmänna löneplaner;
4. med avslag å motionen II: 448, så vitt angår nu behandlade
del, godkänna reglementsförslagets 7 §, innefattande föreskrifter
om begynnelselön och löneklassuppflyttning;
5. med avslag å de likalydande motionerna I: 317 och II:
453, så vitt angår nu behandlade delar, godkänna reglementsförslagets
11 §, innefattande bestämmelser om semester;
6. a) godkänna reglementsförslagets 13 §, innefattande
föreskrifter örn tjänstledighet för offentligt uppdrag m. m.;
b) besluta, att de likalydande motionerna I: 316 och II:
444 skola anses besvarade med vad utskottet i det föregående
anfört;
7. med avslag å motionen II: 448, så vitt angår nu behandlade
delar, godkänna reglementsförslagets 15 §, innefattande
föreskrifter om tjänstledighet till följd av sjukdom m. m.;
8. med avslag å de likalydande motionerna I: 317 och II:
453, så vitt angår nu behandlade delar, godkänna reglementsförslagets
26 §, innefattande bestämmelser örn övertidsersättning;
9.
med avslag å de likalydande motionerna I: 310 och II:
452, de likalydande motionerna I: 312 och II: 451 samt mo
-
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
77
Sönerna I: 308, II: 442 och 448, så vitt angår nu behandlade
delar, godkänna reglementsförslagets 30 §, innefattande grunder
för rörligt tillägg;
10. med avslag å de likalydande motionerna I: 311 och II:
445, de likalydande motionerna I: 312 och II: 451 samt motionen
II: 448, så vitt angår nu behandlade delar, godkänna
reglementsförslagets 31 §, innefattande föreskrifter örn beräkning
av rörligt tillägg, dock med den ändringen, att rörligt
tillägg ej må beräknas å belopp, varmed avlöningen för
månad överstiger 900 kronor;
11. i anledning av motionerna II: 448 och 449, så vitt angår
nu behandlade delar, och med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag besluta, att reglementets 35 §, innefattande
bestämmelser örn sjukhusvård, skall erhålla det innehåll,
som av utskottet i det föregående förordats;
12. med avslag å motionen II: 448, så vitt angår nu behandlade
delar, godkänna reglementsförslagets 36 §, innefattande
bestämmelser örn specialistvård;
13. a) godkänna reglementsförslagets 55 §, innefattande
särskilda bestämmelser i avseende å verk under 9 huvudtiteln;
b)
besluta, att de likalydande motionerna I: 314 och II:
447 samt de likalydande motionerna I: 315 och II: 446 skola
anses besvarade genom vad utskottet i det föregående anfört;
14.
med avslag å de likalydande motionerna I: 317 och
II: 453, så vitt angår nu behandlade del, besluta, att civila
avlöningsreglementet skall träda i kraft den 1 juli 1939;
15. godkänna Kungl. Maj:ts reglementsförslag i övrigt.
B. att riksdagen må besluta, att civila avlöningsreglementet
skall äga tillämpning å följande ordinarie tjänstemän, nämligen
1)
tjänstemän vid de verk, för vilka något av följande avlöningsreglementen
äro gällande, nämligen reglementena den
19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, den 22
juni 1921 (nr 451; jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare
vid lots- och fyrstaten samt den 15 juni 1934 (nr 303)
för tjänstemän vid domänverket; dock med undantag för
överdirektör och kraftverksdircktör vid statens vattenfallsverk;
2)
förste provinsialläkare; samt
3) kemist och andre kemist i marinförvaltningen.
78
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
C. att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj:t att, där så
visar sig erforderligt, meddela särskild, från civila avlöningsreglementet
avvikande bestämmelse för befattningshavare vid
statlig sjukvårdsanstalt.
D. att riksdagen må
a) med avslag å de likalydande motionerna I: 310 och II:
452, så vitt angår nu behandlade delar, bemyndiga Kungl.
Maj:t att med iakttagande av de huvudgrunder, som av föredragande
departementschefen förordats, utfärda erforderliga
bestämmelser örn övergången till civila avlöningsreglementet;
b) besluta, att de likalydande motionerna I: 313 och II:
443 skola anses besvarade med vad utskottet i det föregående
anfört.
E. att riksdagen må, med bifall lill de likalydande motionerna
1:310 och 11:452, de likalydande motionerna 1:312
och 11:451 och motionerna 1:308 och 11:449, så vitt angår
nu behandlade delar, samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 309 och II: 450, besluta, att barntillägg skola övergångsvis
utgå till vissa i civila avlöningsreglementet avsedda
befattningshavare enligt de grunder utskottet i det föregående
förordat.
F. att riksdagen må besluta, att ovan nämnda motioner, i
den mån de icke blivit behandlade under A—B och D—E
här ovan, icke må vinna riksdagens bifall.
Stockholm den 20 maj 1938.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS RÅSTOCK.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Nilsson
i Malmö, Oscar Olsson, Asplund, Gustafsson i Benestad, Carlström, Lindström, Sundberg,
Bäcklund, Domö och Bäckström; samt
från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Eriksson
i Stockholm, Jeppsson, Jonsson i Eskilstuna, Ward, Holmdahl, Andersson i Södergård,
Persson i Tidaholm, Andersson i Malmö och Hansson i Rubbestad;
dock att i stället för herr Holmdahl deltagit vid behandlingen av punkt A 10 herr
Persson i Falla och vid behandlingen av punkterna A 1—8, 11—15 och B—F herr Olsson
i Staxäng samt att i stället för herr Sundberg deltagit vid behandlingen av punkterna
A 1—8, 10—15 och B—F herr Nilsson i Landeryd.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
79
Reservationer:
A. I avseende å dyrortsgrupperingen.
Av herrar Johansson i Fredrikslund, Jeppsson, Domö, Bäckström och
Persson i Tidaholm.
B. I avseende å civila avlöningsreglementet.
Beträffande punkt 2 (3 §, innefattande tjänstgöringsf öreskrifter, för flyttnings
skyldig het m. m.).
1. Av herrar Johansson i Fredrikslund, Magnusson i Skövde, Carlström,
Sundberg, Domö och Olsson i Staxäng, som ansett, att utskottets yttrande
rörande 3 § 2 och 3 mom. (sid. 69 fjärde och femte styckena samt
sid. 70 första och andra styckena) bort erhålla följande lydelse:
»Såväl i motionen 1:307 som i de likalydande motionerna 1:311 och
II: 445 har med skärpa hävdats de i 3 § 2 och 3 mom. intagna bestämmelsernas
oförenlighet med stadgandet i § 36 regeringsformen. Även utskottet
måste för sin del anse det oriktigt, att i ett avlöningsreglemente intagas föreskrifter
rörande tjänstemäns förflyttningsskyldighet, vilkas överensstämmelse
med grundlagens bud i varje fall är synnerligen omstridd. Särskilt
betänkligt synes det utskottet vara att vidga förflyttningsskyldigheten på
det sätt, som nu föreslås av Kungl. Maj:t, och därigenom beträffande tjänstemän
i allmänhet praktiskt taget sätta § 36 regeringsformen helt ur kraft.
Utskottet ser i den föreslagna skärpningen av förflyttningsskyldigheten en
fara för att tjänstemännens självständighet och oberoende inom förvaltningslivet
försvagas. Såsom i de två sistnämnda motionerna framhållits,
är det i ett av partiväsende behärskat samhälle ett betydelsefullt statsintresse
att förekomma olägenheterna av att förvaltningen via tjänstemännens flyttningsskyldighet
utsättes för partipolitiskt beroende. Detta viktiga statsintresse
måste enligt utskottets mening principiellt gå före andra synpunkter,
som kunna anläggas på frågan om tjänstemännens förflyttningsskyldighet.
Emellertid synes det utskottet, att i det läge, vari frågan nu ligger, den
lösning kan godtagas, som anvisats i motionerna I: 311 och II: 445 och som
tidigare föreslagits av 1928 års lönekommitté. I sagda motioner föreslås en
differentiering i avseende å förflyttningsskyldigheten mellan tjänstemän
med fullmakt och tjänstemän med konstitutorial på det sätt, att de förra
skulle vara skyldiga att inom det verk de tillhöra låta sig förflyttas till annan
stationeringsort ävensom till annan befattning inom samma lönegrad,
därest organisatoriska skäl sådant påkalla, medan de senare skulle utan inskränkning
vara pliktiga att mottaga förflyttning till annan stationeringsort
eller till annan befattning inom det verk de tillhöra. Utskottet förutsätter
härvid, att högre tjänster vid de affärsdrivande verken även i fortsättningen
av praktiska skäl skola tillsättas genom konstitutorial och att följaktligen
innehavare av dylika tjänster skola vara underkastade skyldigheten att låta
80 Statsutskottets utlåtande Nr 161.
sig förflyttas till annan stationeringsort ävensom till annan befattning vid
det verk han tillhör.
1 anslutning till den formulering av paragrafens 2 och 3 morn., som föreslagits
i motionerna 1:311 och 11:445, vill fördenskull utskottet föreslå, att
ifrågavarande moment givas följande lydelse:
2 mom. Tjänsteman, som tillsättes genom fullmakt, är, örn organisatoriska
skäl sådant påkalla, pliktig att inom det verk han tillhör låta sig förflyttas
till annan stationeringsort ävensom till annan befattning i samma
lönegrad.
Tjänsteman, som tillsättes genom konstitutorial, är skyldig att inom det
verk han tillhör låta sig förflyttas till annan stationeringsort ävensom till
annan befattning.
3 mom. Därest de med befattningen förenade göromålen överflyttas från
det verk tjänstemannen tillhör till annat, åligger det honom även att efter
Kungl. Maj:ts förordnande och med bibehållande av innehavande lönegrad
tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överlämnats.
Av det anförda följer, att utskottet icke kunnat giva sin anslutning åt
det i motionen I: 307 gjorda yrkandet om uteslutande ur reglementsförslaget
av 3 § 2 och 3 mom.
I motionerna 1:311 och 11:445 har på anförda skäl jämväl yrkats, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning dels angående
en reglering av de tjänster, som böra tillsättas medelst fullmakt, och de
tjänster, som böra tillsättas medelst konstitutorial, dels ock angående förordnandesystemet
i högre statstjänst samt för rikdagen i anslutning härtill
framlägga förslag till komplettering av civila avlöningsreglementet. Utskottet
vill i anledning härav erinra, att frågan om utredning rörande tillsättningsformerna
inom statsförvaltningen förordats såväl av 1928 års lönekommitté
som av 1936 års lönekommitté. Då emellertid tillsättningsformen vid
bifall till utskottets ovanstående förslag rörande innehållet av 3 § 2 mom.
skulle bliva grundläggande för förflyttningsskyldigheten, anser utskottet utredningsfrågan
vara av den angelägna art, att utskottet vill tillstyrka motionärernas
ifrågavarande yrkande. I vad mån en reglering av tillsättningsformerna
bör ske genom komplettering av avlöningsreglementets bestämmelser
eller i annan ordning torde få bliva beroende av utredningsresultatet.
Vad särskilt angår frågan om ordinarie tjänsters tillsättande genom
förordnande, vill utskottet framhålla, att en utsträckt tillämpning av detta
system på sätt 1936 års lönekommitté antytt icke kan av utskottet godtagas.
Utskottet anser fastmer, att förordnandesystemet bör komma till användning
endast i de fall, då detta är av alldeles särskilda skäl motiverat.»
I anledning härav har vid punkt 2 yrkats, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen må
a) i anledning av motionen I: 307 samt de likalydande
motionerna I: 311 och II: 445 besluta, att 3 § 2 och 3 mom.
skola erhålla den lydelse, som i det föregående angivits,
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
81
b) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
måtte verkställa utredning dels angående reglering av de
tjänster, som böra tillsättas medelst fullmakt, och de tjänster,
som böra tillsättas medelst konstitutorial, dels angående
förordnandesystemet i högre statstjänst samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.
2. Av herr Lindström.
Beträffande punkt A (7 §, innefattande föreskrifter om begynnelselön och
löneklassuppflyftning). Av herrar Nilsson i Gränebo, Nilsson i Landeryd,
Gustafsson i Benestad, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Carlström, Andersson
i Södergård och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottets yttrande
rörande 7 § 2 mom. (sid. 70, tredje stycket) bort erhålla följande lydelse
:
»Av föreskrifterna i 7 § 2 mom. följer, att det i nuvarande avlöningsreglementen
intagna stadgandet örn begränsning i rätten för kvinnlig tjänsteman
till uppflyttning i högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad skulle upphävas.
Utskottet kan ej biträda detta Kungl. Maj :ts förslag. Däremot delar
utskottet de i motion lii 448 framförda synpunkterna, att männen såsom varande
i allmänhet familjeförsörjare böra bibehållas vid något större lön än
kvinnorna, som endast till en mindre del äro familjeförsörjare. Med hänsyn
såväl till det anförda som till den betydande kostnadsökning av mellan
fyra och fem miljoner kronor per år, som ett bifall till Kungl. Majits förslag
skulle innebära, därest lärarpersonalen medräknas, biträder utskottet det i
nämnda motion gjorda yrkandet, att i 7 § 2 mom. införes ett andra stycke av
följande lydelse: Kvinnlig befattningshavare åge dock icke rätt att åtnjuta
lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad.»
I anledning härav har vid punkt 4 yrkats, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen må
a) med bifall till motionen lii 448, så vitt angår nu behandlade
delar, besluta, att i 7 § 2 mom. skall införas ett
andra stycke av den lydelse, utskottet i det föregående angivit;
b)
godkänna 7 § i övrigt.
Beträffande punkt 5 (11 §, innefattande bestämmelser örn semester). Av
herrar Lindström, Eriksson i Stockholm och Bäcklund, som ansett, att utskottets
yttrande rörande 11 § 1 mom. (sid. 71, andra stycket) bort erhålla
följande lydelse:
»Beträffande de under 11 § 1 mom. upptagna semesterbestämmelserna
har i de båda likalydande motionerna I: 317 och lii 453 föreslagits en ökning
av antalet semesterdagar för de befattningshavare inom lönegraderna
A 1—10, vilka under större delen av året äro ålagda regelbunden helgdagstjänstgöring
eller nattjänstgöring. Enligt motionärernas mening bör semester
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr 161. 6
82
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
för ifrågavarande tjänstemän bestämmas till samma antal dagar, som enligt
reglementsförslaget skulle tillkomma tjänstemän i lönegraderna A 11—23.
Det torde knappast kunna bestridas, att statstjänsten vid de förvaltningseller
tjänstegrenar, där regelbundet nattarbete förekommer, är ägnad att för
tjänstemännen kännas mera påfrestande än inom andra tjänsteområden, där
tjänstgöringen huvudsakligen är förlagd till dagtimmarna. Även sön- och
helgdagstjänstgöringen torde bereda befattningshavarna vissa olägenheter.
Att tjänstemän med sådan tjänstgöringsskyldighet beredas någon kompensation
härför, finner utskottet rimligt. Det synes utskottet, att motionärerna genom
att föreslå en viss ökning av den årliga semestertiden för nu avsedda befattningshavare,
i den mån de tillhöra lägre lönegrader med därav följande
kortare semestertid, anvisat en lämplig utväg för beredande av sådan kompensation.
Utskottet får därför i anslutning till motionärernas yrkande förorda,
att i reglementsförslagets 15 § 1 mom. införes ett andra stycke av följande
lydelse: Tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—10, vilka under
större delen av året äro ålagda regelbunden helgdagstjänstgöring eller nattarbete,
äga åtnjuta semester under samma antal dagar, som bestämts för
tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 11—23. Erforderliga bestämmelser
för tillämpningen av detta stadgande utfärdas av Kungl. Maj:t.»
I anledning härav har vid punkt 5 yrkats, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen må
a) med bifall till motionerna I: 317 och II: 453, så vitt angår
nu behandlade delar, besluta, att i 11 § 1 mom. skall införas
ett andra stycke av den lydelse, som i det föregående
angivits;
b) godkänna 11 § i övrigt.
Beträffande punkt 7 (15 §, innefattande föreskrifter om tjänstledighet till
följd av sjukdom m. m.). Av herr Hansson i Rubbestad, som ansett, att
utskottets yttrande i fråga örn 15 § 1 mom. a) (sid. 71, fjärde stycket) bort
erhålla följande lydelse:
»Enligt nu gällande bestämmelser äger tjänsteman vid sjukdom åtnjuta
ledighet med oavkortad lön under högst så lång tid av ett och samma
kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester icke överstiger
45 dagar. Kungl. Maj:t har föreslagit, att denna förmån skall utökas
med 10 dagar för alla befattningshavare fr. o. m. det år, under vilket tjänstemannen
fyller 40 år. De utredningar, som verkställts av såväl 1928 års statsrevisorer
som 1928 års lönekommitté, ha givit vid handen, att denna förmån
utnyttjas på ett mindre tillfredsställande sätt. 1928 års lönekommitté föreslog
därför, att den avdragsfria sjukledigheten skulle borttagas för att, som
man uttryckte sig, befrämja god ordning och hindra ett försvagande av
tjänstemännens- ansvarskänsla.
Med hänsyn till det anförda och då utskottet icke funnit några bärande
skäl anförda för en utökning av denna förmån, har utskottet icke kunnat
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
83
biträda Kungl. Maj:ts förslag i denna del, utan anser sig utskottet i stället
böra förorda bifall till motionen II: 448, som föreslår ett bibehållande av
nuvarande förhållande. 15 § 1 mom bör därför erhålla följande ändrade
lydelse:
1 mom. Vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt sjukdom i andra
fall, än som avses i 14 §, skall tjänsteman
a) äga uppbära oavkortad lön under högst så lång tid av ett och samma
kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester eller däremot
svarande ledighet icke överstiger 45 dagar;
b) vidkännas — — — därutöver.
Vad i detta mom. sägs —--läkarundersökning.»
1 anledning härav har vid punkt 4 yrkats, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen må,
a) med bifall till motionen II: 448, så vitt angår nu behandlade
delar, besluta, att 15 § 1 mom. skall erhålla den
lydelse, som i det föregående angivits;
b) godkänna 15 § i övrigt.
Beträffande punkt 8 (26 §, innefattande bestämmelser örn övertidsersättning).
Av herrar Oscar Olsson, Eriksson i Stockholm, Lindström, Bäcklund
och Andersson i Malmö, som ansett, att utskottets yttrande rörande 26
§ (sid. 72, fjärde stycket) bort erhålla följande lydelse:
»Under 26 § i reglementsförslaget hava upptagits bestämmelser angående
övertidsersättning. De föreslagna övertidsersättningsbeloppen förete vissa
höjningar i jämförelse med de nu gällande. Emellertid ha i motionerna
1:317 och 11:453 hemställts, att övertidsersättningen måtte bestämmas till
att utgå med belopp, beräknat per timme, motsvarande Vito av vederbörande
tjänstemans månadslön, inklusive rörligt tillägg och kallortstillägg. Såsom
motiv för en ändring av förslaget på denna punkt har av motionärerna framhållits,
att principen örn en till beloppet fixerad, för lönegraden gemensam
timersättning, oberoende av ortsgrupp, av tjänstemännen betraktades såsom
föråldrad och otidsenlig. Densamma anslöte sig icke till de grunder i motsvarande
hänseende, som i allmänhet gällde, där kollektivavtal reglerade förhållandena.
Å den allmänna arbetsmarknaden vore den uppfattningen erkänd
och vedertagen, att allt övertidsarbete skall ersättas högre än arbete
utfört å ordinarie tid.
För egen del får utskottet anföra, att utskottet visserligen beaktat de höjningar
av övertidsersättningsbeloppen i jämförelse med de nu utgående, som
innefattas i Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har emellertid icke kunnat
finna det riktigt, att ersättning för arbete å övertid skall utgå enligt avsevärt
ogynnsammare beräkningsprinciper än som allmänt tillämpas på den
privata arbetsmarknaden, där kollektivavtalen reglera löneförhållandena.
Kungl. Maj:ts förslag till timersättningar skulle å dyrare orter icke tillgodose
kravet på högre ersättning för övertidsarbete, än som motsvarar ersättning
för arbete under ordinarie tjänstgöringstid. Då det motionsvis gjorda för
-
84
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
slaget synes utskottet i skälig mån tillfredsställa detta krav, vill utskottet förorda
bifall till detsamma. Enligt utskottets mening bör däxför 26 § 1 mom.
erhålla följande lydelse:
Där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis måste äga
rum, må för dylik tjänstgöring å befattning, tillhörande någon av lönegraderna
A 1—18, övertidsersättning utbetalas med ett belopp, beräknat per
timme, som motsvarar Vito av vederbörande tjänstemans månadslön, inklusive
rörligt tillägg och kallortstillägg, vilket belopp i förekommande fall avrundas
till närmaste med 10 delbara öretal.
För beräkning---halv timme.»
I anledning härav har vid punkt 8 yrkats, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen må
a) med bifall till motionerna 1:317 och II: 453, så vitt
angår nu behandlade delar, besluta, att 26 § 1 mom. skall
erhålla den lydelse, som i det föregående angivits;
b) godkänna 26 § i övrigt.
Beträffande punkt 9 (30 §, innefattande grunder för rörligt tillägg).
1. Av herrar Carlström, Sundberg och Holmdahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande rörligt tillägg (sid. 65, sista stycket, samt sid.
66, första—fjärde styckena) bort hava erhållit följande lydelse:
»Enligt Kungl. Maj:ts---hos lönerna.
I avseende---borde bortfalla.
Då de fasta lönerna i de i reglementsförslaget intagna allmänna löneplanerna
genom inräkning däri av endast 10 procent dyrtidstillägg uppräknats
till vad som motsvarar 1935 års indexläge, har såsom utgångspunkt för den
nya lönenivån valts en bas, som innebär endast omkring halv kompensation
för levnadskostnadsfördyringen sedan år 1914. Att under sådana förhållanden
lämna allenast tre fjärdedels kompensation för levnadskostnadsfördyringen
efter år 1935, kan utskottet icke finna skäligt, då detta vid fortsatt levnadskostnadsstegring
skulle medföra en ytterligare sänkning av reallönen. Det
synes utskottet föreligga giltiga skäl för att det rörliga tillägget får fullt
svara mot denna fördyring. Vid prövning av de föreslagna grunderna för
det rörliga tillägget har därför utskottet ansett sig böra föreslå, att 30 § erhåller
följande ändrade lydelse:
1 mom. Rörligt tillägg utgår, då levnadskostnadstalet utvisar ökning i
förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå med fyra enheter
eller mera, och utgör fyra procent å avlöningen för varje hel mångfald
av fyra, vartill ökningen uppgår. Där levnadskostnadstalet, efter att
hava uppnått sådan ökning, åter nedgår, skall dock rörligt tillägg åtnjutas
efter oförändrat procenttal, så länge levnadskostnadstalet överstiger närmast
lägre hela mångfald av fyra.
2 morn. Såsom begränsning av vad i 1 mom. stadgats skall gälla att, även
om levnadskostnadstalet utvisar ökning med mer än tjugo enheter, rörligt
tillägg likväl icke må utgå efter högre procenttal än tjugo.»
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
85
På grund härav har vid punkt 9 yrkats, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen må med bifall till de likalydande motionerna
I: 310 och II: 452 och de likalydande motionerna I: 312
och II: 451 och i anledning av motionerna I: 308 och II: 442,
såvitt angår nu behandlade delar, samt med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag, ävensom motionen 11:448, såvitt angår nu
behandlade delar, besluta, att 30 § skall erhålla den lydelse,
som i det föregående angivits.
2. Av herr Hansson i Rubbestad, som ansett, att utskottets yttrande beträffande
rörligt tillägg (sid. 66 tredje stycket) bort hava erhållit följande
lydelse:
»Av motiveringen framgår, att Kungl. Maj:t i likhet med 1936 års lönekommitté
tänkt sig, att den rörliga delen skall utgå automatiskt uppåt enligt vissa
regler intill en övre gräns av 20 procents stegring av levnadskostnaderna med
år 1935 som utgångspunkt. Men om någon minskning av levnadskostnaderna
från detta utgångsläge skulle inträffa, har man inte velat vara med om
någon reducering av lönerna, förrän indextalet 140 blivit uppnått, och då
endast efter prövning av Kungl. Maj:t och riksdagen. Under de senaste 10
åren har man dock bevittnat ganska betydande växlingar i levnadskostnadstalen.
Sålunda sjönk indextalet från 173 år 1928 till 153 år 1933. Utskottet
anser det inte otänkbart, att samma situation återigen kan uppkomma.
Klok omtänksamhet påkallar då, att man i tid garderar sig mot en dylik,
därest den eventuellt skulle kunna inträffa.
Förutsättningen för att man skall kunna ansluta sig till ett så högt indextal
som 156 vid fastställandet av löneplanerna är, att lönen skall, inom särskilt angivna
gränser, anpassas både uppåt och nedåt enligt vissa regler i förhållande
till levnadskostnadernas växlingar. Beträffande de gränser, inom vilka
den rörliga delen av lönen skulle automatiskt utgå, har utskottet liksom
Kungl. Maj:t tänkt sig en övre gräns vid 20 procents stegring av levnadskostnaderna,
räknat från indextalet 156, d. v. s. enligt nuvarande beräkningsgrund
talet 187, men också en nedre gräns vid 10 procents minskade levnadskostnader
från samma utgångsläge, d. v. s. indextalet 140. Först sedan
levnadskostnaderna stigit eller sjunkit i större utsträckning, bör det bero
på Kungl. Maj:t och riksdagen att vidtaga de åtgärder, som då kunna anses
påkallade.
Enligt dessa grunder skulle lönen alltså inom dessa gränser kunna, beroende
på levnadskostnadernas växlingar, antingen stiga högst 15 procent
vid uppåtgående konjunkturer eller sjunka högst 6 procent vid fallande konjunkturer
utan något som helst ingrepp från statsmakternas sida.
Enligt utskottets mening skulle det vara orimligt, att statstjänarna kunde
få behålla sina löner uppbyggda på indextalet 156 oförminskade, siven örn
levnadskostnaderna skulle sjunka så lågt ned som till talet 141. Vid en dylik
nedgång av levnadskostnaderna är det tämligen säkert, att de allra flesta
samhällsmedborgare måste vidkännas en betydande minskning av sina inkomster,
och dessa skulle ha svårt att förstå, varför inte tjänstemännen också
86
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
skulle bära sin andel av trycket under nedgångstider, då de vore tillförsäkrade
fördelarna under uppgångstider. Med utskottets förslag skulle vid ett dylikt
indexläge tjänstemännens löner reduceras med 6 procent. Under beaktande
av att statens samlade löneutgifter för anställda per år belöpa sig till mellan
350 och 400 miljoner kronor skulle staten vid dylikt förhållande, därest utskottets
förslag vinner bifall, göra en besparing på över 20 miljoner kronor
och detta utan att man med skäl kan påstå, att tjänstemännen göres någon
orätt.
På grund av det anförda föreslår utskottet, att 30 §, 2 och 3 morn., erhåller
följande lydelse:
2 mom. Därest socialstyrelsens levnadskostnadsindex skulle komma att
nedgå under 1935 års levnadskostnadsnivå, är befattningshavare skyldig att
vidkännas avdrag av sin avlöning efter motsvarande beräkningsgrund, som
ovan angivits för rörligt tillägg.
3 mom. Som begränsning av vad i 1 och 2 mom. stadgats skall gälla att,
även örn levnadskostnadstalet utvisar ökning med mer än 20 enheter, rörligt
tillägg icke må utgå efter högre procenttal än femton, samt att, om levnadskostnadstalet
utvisar minskning med mer än 10 enheter, avdrag likväl icke
må göras efter högre procent än sex.»
På grund av det anförda har vid punkt 9 yrkats, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen må med avslag å de likalydande motionerna
I: 310 och II: 452, de likalydande motionerna I: 312 och
II: 451 samt motionerna I: 308 och II: 442, så vitt angår
nu behandlade delar, och med bifall till motionen II: 448.
så vitt angår nu behandlade delar, godkänna 30 §, dock
med de ändringar av 2 och 3 morn., som i det föregående
angivits.
Beträffande punkt 10 (31 §, innefattande föreskrifter om beräkning av
rörligt tillägg).
1. Av herrar Johansson i Fredrikslund, Magnusson i Skövde, Carlström,
Domö och Olsson i Staxäng, som ansett, att då nu ett definitivt nyordnande
av avlöningsförfattningarnas område skulle äga rum, en kristidsbetonad
undantagsföreskrift sådan som den föreslagna bestämmelsen
örn maximering av det rörliga tillägget borde avföras ur avlöningsbestämmelserna.
Samtliga befattningshavare syntes böra avlönas enligt samma principer
och det rörliga tillägget därför böra i alla tjänster utgå å hela lönebeloppet.
Att utnyttja fluktuationerna i prisnivån till att automatiskt låta
lönerna undergå faktiska förskjutningar i nivellerande riktning kunde icke
anses rimligt. Maximeringens borttagande syntes med hänsyn till det relativt
ringa antal tjänstemän, som därav berördes, och den blygsamma kostnadsökning,
som det här gällde — f. n. omkring 32,000 kronor för år — ej heller
behöva väcka några betänkligheter ur statsfinansiella synpunkter. Åtskilliga
av de befattningshavare, som vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat
skulle drabbas av maximeringen, vore att finna bland tjänstemän, för vilka
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
87
löneplanerna B och C av reglementsförslaget vore avsedda att gälla. Ifrågavarande
tjänstemän skulle i motsats till tjänstemän, hänförliga till löneplan
A, i allmänhet icke komma i åtnjutande av någon löneförbättring utöver
den mindre avrundning uppåt av lönebeloppen, som vidtagits vid inräkning
i lönerna av dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning.
I betraktande härav hava reservanterna ansett, att utskottet bort förorda bifall
till de motionsvis gjorda yrkandena örn maximeringens borttagande.
2. Av herr Hansson i Rubbestad, som anfört, att syftet med det rörliga
tillägget enligt hans mening borde vara, att mellan löneregleringstillfällena
minska det tryck, som ökade levnadskostnader kunde medföra. Härvid vore
det uppenbart, att en tjänsteman med höga inkomster inte behövde känna
detta tryck i samma grad som den, som hade små inkomster. Den avgränsning
vid 700 kronor pr månad, som hittills gällt, ansåge reservanten vara
rationell och hade denne inte funnit några som helst bärande skäl anförda
för en utvidgning. Den motivering ur marknadslönesynpunkt, som anförts
såsom skäl för det högre beloppet, pekade enligt reservantens mening på att
intet rörligt tillägg borde utgå för de högre och högst avlönade tjänsterna.
För egen del ansåge reservanten dock, att rörligt tillägg i detta fall borde utgå
efter samma grunder, som nu gälla, och följaktligen, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen II: 448.
Beträffande punkt U (tidpunkten för civila avlöningsreglementets ikraftträdande
). Av herrar Eriksson i Stockholm och Bäcklund, som ansett, att
utskottets yttrande rörande tidpunkten för ikraftträdandet (sid. 75, sista stycket)
bort hava erhållit följande lydelse:
»På sätt —--sistnämnda dag. Emellertid synes det utskottet, även
med beaktande av vad departementschefen härutinnan anfört, icke böra möta
alltför stora hinder att låta reglementet vinna giltighet från och med 1 januari
1939. Utskottet vill därför för sin del förorda, att tidpunkten för reglementets
ikraftträdande bestämmes till den 1 januari 1939.»
I anledning härav har vid punkt 14 yrkats, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen må i anledning av de likalydande motionerna
I: 317 och II: 453, så vitt angår nu behandlade del, besluta,
att civila avlöningsreglementet skall träda i kraft den 1 januari
1939.
Beträffande D (övergångsbestämmelser). Av herrar Jeppsson och Bäckström,
som yrkat bifall till motionen I: 310, sa vitt angar nu behandlade
fråga.
Beträffande E (avveckling av barntillägg).
1. Av herrar Nilsson i Gränebo, Gustafsson i Benestad, Jansson i Falun,
Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Södergård, Persson i Tidaholm och Hansson
i Rubbestad, vilka yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
2. Av herr Andersson i Malmö.
88
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Reglementets
tillämpningsområde
m. m.
Avlöning.
Bilaga.
Förslag
till
avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän
vid den civila statsförvaltningen (civila
avlöningsreglemente t).
1 avd. Allmänna bestämmelser.
1 §•
1 mom. Genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen bestämmes, å vilka
ordinarie civila befattningar i statens tjänst detta reglemente skall äga tilllämpning.
De befattningar, för vilka reglementet sålunda skall gälla, upptagas i en av
Kungl. Majit fastställd, vid reglementet såsom bilaga fogad tjänsteförteckning.
2 mom. Antalet befattningar vid varje särskilt verk bestämmes genom en
av Kungl. Majit och riksdagen för verket fastställd personalförteckning, dock
att antalet befattningar inom lönegraderna A 1—20 vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk och domänverket bestämmes
av Kungl. Majit.
3 mom. Befattning, varå reglementet äger tillämpning, tillsättes, i enlighet
med vad därom är särskilt stadgat, genom fullmakt eller konstitutorial
eller genom förordnande på viss tid eller tills vidare.
Tillsättning genom konstitutorial innebär, att tjänsteman kan i administrativ
väg avsättas från sin befattning på grund av fel eller försummelse i tjänsten.
2 §•
1 mom. Tjänsteman äger åtnjuta avlöning enligt de föreskrifter och under
de villkor, som innehållas i detta reglemente jämte de tilläggsbestämmelser,
som på grund av stadgande i reglementet utfärdas av Kungl. Majit.
Avlöning utgöres dels av lön jämte i reglementet angivna fasta lönetillägg
och särskilda ersättningar, dels ock av rörligt tillägg.
2 mom. Är tjänsteman berättigad att av statsmedel uppbära tjänstepen
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
89
sion eller årligt understöd, beror på Kungl. Maj:ts prövning, om och i vad
mån av sådan anledning avdrag å lönen skall ske; dock att sådant avdrag ej
må äga rum på grund av pension, som åtnjutes enligt gällande bestämmelser
angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär
personal.
3 mom. Avlöning utgår, där ej annorlunda stadgas i reglementet, fran och
med den dag tjänsten enligt utnämningshandlingen tillträdes till och med
den dag tjänstemannen frånträder densamma.
Angående tjänstemans skyldighet att avgå från tjänsten samt att å avlöningen
vidkännas pensionsavdrag stadgas i gällande bestämmelser örn tjäriste-
och familjepension.
4 mom. Avlöning utbetalas månadsvis i efterskott, i den man icke beträffande
särskild ersättning utbetalning i annan ordning är särskilt stadgad eller
eljest finnes lämpligen böra ske.
3 §•
1 mom. Tjänsteman är underkastad de tjänstgöringsföreskrifter, som med- ^Tjänst-^
delas i instruktion, arbetsordning eller annan dylik författning. Han är ock JjriftS, förpliktig
underkasta sig dels, där särskilt tjänstgöringsområde är för hans be- Ayttningslattning
bestämt, omreglering av tjänstgöringsområdet, dels ock minskning i m m
eller upphörande av extra inkomster, vilka kunna medfölja befattningen eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.
Tjänsteman är vidare skyldig att under sammanlagt högst tre månader av
ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida befattning inom högre lönegrad
vid det verk han tillhör; dock att vad sålunda stadgats icke skall föranleda
inskränkning i den vidsträcktare skyldighet i nämnda hänseende, som
må vara av Kungl. Maj :t föreskriven.
2 morn. Innehavare av domartjänst är pliktig att, örn Kungl. Majit finner
organisatoriska skäl sådant påkalla, lata förflytta sig till annan domarbefattning
inom den lönegrad han tillhör.
3 mom. Annan tjänsteman än domare är pliktig att låta förflytta sig till
annan stationeringsort eller annan befattning vid det verk han tillhör liksom
ock, därest Kungl. Majit så prövar lämpligt, till befattning vid annat verk,
å vilken detta reglemente är tillämpligt.
Vad i detta moment stadgas skall dock icke gälla innehavare av befattning,
tillhörande den i 5 § intagna löneplan C.
4 §•
1 mom. Med tjänst, som avses i detta reglemente, må icke förenas annan Förening av
ordinarie befattning, befattning å extra stat eller extra ordinarie befattningt''aDSter
i statens tjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning, så framt icke
Kungl. Majit och riksdagen beträffande viss tjänst annorlunda beslutat.
2 mom. Utan tillstånd av Kungl. Majit eller, vad angår tjänsteman tillhö -
90
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
rande någon av lönegraderna A 1—27, av den myndighet, varunder han lyder,
må tjänsteman ej heller åtaga sig:
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening
eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel,
transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars
verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte;
befattning såsom tjänsteman hös verk, bolag, förening eller inrättning, som
nyss sagts; eller
annan tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag.
Tillstånd må beviljas endast för så vitt uppdraget eller befattningen prövas
icke inverka hinderligt för utövandet av den ordinarie tjänsten och bör,
där så lämpligen kan ske, avse viss tid.
Vad här ovan stadgas gäller icke i fall, där Kungl. Majit eller den myndighet,
som äger bevilja tillstånd, meddelat uppdrag eller tillsatt tjänstebefattning,
varom i detta moment är fråga.
3 mom. Föranleder befattning eller uppdrag, varom i 1 och 2 mom. förmäles,
att tjänsteman tillfälligtvis icke kan bestrida sin tjänst, skall han göra
framställning örn ledighet i erforderlig omfattning.
4 mom. I fråga örn förbud för tjänsteman vid visst verk eller för innehavare
av viss befattning att åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet, som
lämpligen icke bör förenas med hans ordinarie tjänst, äger Kungl. Majit utfärda
erforderliga föreskrifter.
2 avd. Tjänstemän, som åtnjuta lön enligt allmän löneplan.
1 kap. Löneplaner och löneklassplacering.
5 §.
Allmänna löneplaner:
Löneplan A.
(Tjänstemän i allmänhet, tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial).
Lönegrad |
Löne- |
0 |
r |
t s |
g |
r u |
P |
P |
|||
nr |
omfattar löneklas- |
klass nr |
A |
B |
c |
D |
E |
F |
G |
H |
I |
serna nr |
A |
r s 1 ö |
n, krono |
r |
|||||||
i |
1—5 |
i |
1938 |
2 016 |
2 094 |
2172 |
2 250 |
2 328 |
2 406 |
2 484 |
2 562 |
2 |
2—6 |
2 |
2 070 |
2154 |
2 238 |
2 322 |
2 406 |
2 490 |
2 574 |
2 658 |
2 742 |
3 |
3—7 |
3 |
2 202 |
2 292 |
2 382 |
2 472 |
2 562 |
2 652 |
2 742 |
2 832 |
2 922 |
4 |
GO 1 |
4 |
2 334 |
2 430 |
2 526 |
2 622 |
2 718 |
2 814 |
2 910 |
3 006 |
3102 |
5 |
5-9 |
5 |
2 466 |
2 568 |
2 670 |
2 772 |
2 874 |
2 976 |
3 078 |
3180 |
3 282 |
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
91
Löneplan A (forts.).
Lönegrad |
Löne- klass nr |
0 |
r |
t s |
g |
r u |
P |
P |
|||
nr |
omfattar |
A |
B |
c |
D |
E |
F |
G |
H |
I |
|
i |
i r s lö |
n, k |
o n o |
r |
|||||||
6 |
6—10 |
6 |
2 601 |
2 709 |
2 817 |
2 925 |
3033 |
3 141 |
3 249 |
3 357 |
3 465 |
7 |
7-11 |
7 |
2 739 |
2 853 |
2 967 |
3 081 |
3195 |
3 309 |
3 423 |
3 537 |
3 651 |
8 |
8—12 |
8 |
2 877 |
2 997 |
3117 |
3 237 |
3 357 |
3 477 |
3 597 |
3 717 |
3 837 |
9 |
9—13 |
9 |
3 015 |
3141 |
3 267 |
3393 |
3 519 |
3 645 |
3 771 |
3 897 |
4 023 |
10 |
10—14 |
10 |
3153 |
3 285 |
3 417 |
3 549 |
3 681 |
3 813 |
3 945 |
4 077 |
4 209 |
11 |
11—15 |
11 |
3 291 |
3 429 |
3 567 |
3 705 |
3 843 |
3 981 |
4119 |
4 257 |
4 395 |
12 |
12—16 |
12 |
3 438 |
3 582 |
3 726 |
3 870 |
4 014 |
4158 |
4 302 |
4 446 |
4 590 |
13 |
13—17 |
13 |
3 630 |
3 780 |
3 930 |
4 080 |
4 230 |
4 380 |
4 530 |
4 680 |
4 830 |
14 |
14—18 |
14 |
3822 |
3 978 |
4134 |
4 290 |
4 446 |
4 602 |
4 758 |
4 914 |
5 070 |
15 |
15—19 |
15 |
4 050 |
4 212 |
4 374 |
4 536 |
4 698 |
4 860 |
5 022 |
5184 |
5346 |
16 |
16—20 |
16 |
4 278 |
4 446 |
4 614 |
4 782 |
4 950 |
5118 |
5 286 |
5 454 |
5 622 |
17 |
17—21 |
17 |
4 596 |
4 773 |
4 950 |
5127 |
5 304 |
5 481 |
5 658 |
5 835 |
6 012 |
18 |
18—22 |
18 |
4 926 |
5112 |
5 298 |
5 484 |
5 670 |
5 856 |
6 042 |
6 228 |
6 414 |
19 |
19—23 |
19 |
5256 |
5451 |
5 646 |
5 841 |
6 036 |
6 231 |
6 426 |
6 621 |
6 816 |
20 |
20—23 |
20 |
5 586 |
5 793 |
6 000 |
6 207 |
6 414 |
6 621 |
6 828 |
7 035 |
7 242 |
21 |
21—24 |
21 |
5 916 |
6135 |
6 354 |
6 573 |
6 792 |
7 011 |
7 230 |
7 449 |
7 668 |
22 |
22—25 |
22 |
6 300 |
6 525 |
6 750 |
6 975 |
7 200 |
7 425 |
7 650 |
7 875 |
8100 |
23 |
23—26 |
23 |
6 750 |
6 975 |
7 200 |
7 425 |
7 650 |
7 875 |
8100 |
8 325 |
8 550 |
24 |
24—27 |
24 |
7 230 |
7455 |
7 680 |
7 905 |
8130 |
8 355 |
8 580 |
8 805 |
9 030 |
25 |
25-28 |
25 |
7 725 |
7 950 |
8175 |
8 400 |
8 625 |
8 850 |
9 075 |
9 300 |
9 525 |
26 |
26-29 |
26 |
8 220 |
8 445 |
8 670 |
8 895 |
9120 |
9 345 |
9 570 |
9 795 |
10 020 |
27 |
27—30 |
27 |
8 715 |
8 940 |
9165 |
9 390 |
9 615 |
9 840 |
10 065 |
10 290 |
10 515 |
28 |
28-31 |
28 |
9 210 |
9 435 |
9 660 |
9 885 |
10110 |
10 335 |
10 560 |
10 785 |
11010 |
29 |
29—32 |
29 |
9 705 |
9 930 |
10155 |
10 380 |
10 605 |
10 830 |
11055 |
11280 |
11505 |
30 |
30—33 |
30 |
10 200 |
10 425 |
10 650 |
10875 |
11100 |
11325 |
11550 |
11775 |
12 000 |
31 |
31—34 |
31 |
10 695 |
10 920 |
11145 |
11370 |
11595 |
11820 |
12 045 |
12 270 |
12 495 |
32 |
32—35 |
32 |
11190 |
11415 |
11640 |
11865 |
12 090 |
12 315 |
12 540 |
12 765 |
12 990 |
33 |
33—36 |
33 |
11700 |
11925 |
12 150 |
12 375 |
12 600 |
12 825 |
13 050 |
13 275 |
13 500 |
34 |
34—37 |
34 |
12 210 |
12 435 |
12 660 |
12 885 |
13110 |
13 335 |
13 560 |
13 785 |
14 010 |
35 |
12 720 |
12 945 |
13 170 |
13395 |
13 620 |
13 845 |
14 070 |
14 295 |
14 520 |
||
36 |
13 230 |
13 455 |
13 680 |
13 905 |
14 130 |
14 355 |
14 580 |
14 805 |
15030 |
||
37 |
13 740 |
13 965 |
14 190 |
14 415 |
14 640 |
14 865 |
15 090 |
15 315 |
15 540 |
92
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Löneplan B.
(Tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning, tillsatta medelst fullmakt).
Lönegrad och |
Årslön |
Lönegrad och |
Årslön |
Lönegrad och |
Årslön |
nr |
kronor |
nr |
kronor |
nr |
kronor |
i |
14 000 |
2 |
16 000 |
3 |
18 000 |
Löneplan C.
(Tjänstemän, tillsatta medelst förordnande för viss tid eller tills vidare).
Lönegrad och |
Årslön kronor |
Lönegrad och |
Årslön kronor |
Lönegrad och |
Årslön kronor |
1 |
9 000 |
7 |
15000 |
13 |
22 000 |
2 |
10 000 |
8 |
16 000 |
14 |
24 000 |
3 |
11000 |
9 |
17 000 |
15 |
26 000 |
4 |
12 000 |
10 |
18 000 |
16 |
30 000 |
5 |
13 000 |
11 |
19 000 |
17 |
36 000 |
6 |
14 000 |
12 |
20 000 |
6 §•
1*och”iöne-r ...^0n löne0™d, till vilken varje särskild befattning är att hänföra, angives i
klasser, tjänsteförteckningen.
För tjänsteman med lön enligt löneplan A fastställes den löneklass, enligt
vilken lönen skall utgå, i enlighet med föreskrifterna i 7—9 §§; inom löneklass
bestämmes lönebeloppet efter den ort sgrupp, till vilken tjänstemannens
stationeringsort blivit hänförd.
Fördelningen av stationeringsorter å de olika ortsgrupperna fastställes av
Kungl. Majit med hänsyn till levnadskostnaderna å de skilda orterna.
7 §•
löBn°^hniöne''- * °mom- Vid tillträdandet av ordinarie befattning, tillhörande löneplan A,
°kiåssnpp-e erhåller tjänsteman lön enligt den för vederbörande lönegrad fastställda lägflyttning.
sta löneklassen, där ej föreskrifterna i 8 och 9 §§ giva anledning till avvikelse
härutinnan.
2 morn. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas
tjänstemannen till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre
år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta
löneklassen inom lönegraden uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna
i 3 mom. här nedan eller i 8 eller 9 §.
3 mom. Uppfattning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet
näst efter det, under vilket den för sådan uppfattning stadgade tiden
i den lägre löneklassen tilländagått.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
93
I övrigt gäller såsom villkor för tjänstemans uppflyttning till högre löneklass:
a)
att tjänstemannen under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras
för vinnande av uppflyttning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande
annan statens tjänst, dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas jämväl
semester (ferier) ävensom tjänstledighet, som avses i 13 g 1—3 mom. eller
i 14 §;
b) att uppskov med uppflyttning icke prövats böra äga rum på grund av
mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid, tjänstemannen tillhört den
lägre löneklassen; dock att härvid hänsyn till viss i tjänsten begången förseelse,
för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, må tagas endast då förseelsen
kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt
c) att tjänstemannen icke uppnått den för honom gällande pensionsåldern.
Beslut örn uppskov av anledning, som i punkten b) sägs, må icke fattas,
utan att tjänstemannen erhållit tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut
avse viss tid, minst ett halvt och högst tre år. Vid uppskovstidens utgång
skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anledning
till förnyat uppskov därmed.
A mom. Har tjänsteman, med tillämpning av föreskrifterna i 3 mom.
andra stycket punkten b), först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till
högre löneklass, må sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra
föranleda därtill, kunna förordnas, att han för uppflyttning till än högre
löneklass skall äga tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat.
8 §•
1 mom. Ordinarie tjänsteman, som befordras till tjänst inom högre löne- Löneklass
grad, skall placeras lägst i löneklassen närmast över den, som han i den lägre ^fordran
tjänsten senast tillhörde. Dessutom skall för bestämmande av tidpunkt för m. m
löneklassuppflyttning i den högre tjänsten tagas i beräkning den tid, dock
högst tre år, varunder tjänstemannen i den lägre tjänsten tillhört eller beräknas
hava tillhört löneklassen närmast under den, till vilken han på grund
av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 7 § 1 mom. skall hänföras.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den,
vilken vinner befordran till ordinarie tjänst från befattning å extra stat eller
från extra ordinarie eller extra befattning med avlöning enligt av Kungl.
Majit fastställd löneplan, så ock i fråga om den, vilken vinner befordran från
förordnande med vikariatslön, varom förmäles i 21 § 3 mom. Tjänsteman,
som från befattning å extra stat, extra ordinarie befattning eller förordnande
med vikariatslön befordras till ordinarie tjänst inom samma lönegrad
som den, vilken han i den icke-ordinarie befattningen eller under förordnandet
tillhört, må dock icke placeras i högre löneklass än som skulle hava
tillkommit honom, om han erhållit den ordinarie tjänsten vid tidpunkten för
tillträdandet av den icke-ordinarie befattningen eller förordnandet.
2 mom. Därest tjänsteman omedelbart före tillträdandet av befattning,
som i detta reglemente avses, i statens tjänst innehade antingen ordinarie befattning
eller beställning, för vilken avlöningen fastställts enligt sådana äldre
94
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Undantagsbestämmelser
om löneklassplacering.
eller eljest från reglementet avvikande grunder, att bestämmelserna i 1 mom.
icke kunna tillämpas å honom, eller ock anställning med avlöning enligt kollektivavtal,
skall han i den nya tjänsten hänföras lägst till den löneklass, i
vilken lönen närmast överstiger den avlöning han i den tidigare anställningen
ägt uppbära.
Erforderliga bestämmelser rörande vad som skall förstås med avlöning i
den tidigare anställningen meddelas av Kungl. Majit.
3 mom. Om och i den mån sådant med hänsyn till föreliggande särskilda
omständigheter prövas skäligt, må Kungl. Majit kunna medgiva, att tjänsteman,
vilken tillträder i reglementet avsedd tjänst, placeras i högre löneklass
än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. eljest skolat hänföras:
a)
där tjänstemannen omedelbart före tillträdet innehade icke-ordinarie befattning
i statens tjänst med arvode eller med avlöning enligt personligt kontrakt;
b)
där tjänstemannen omedelbart före tillträdet innehade antingen befattning
å extra stat eller extra ordinarie eller extra befattning med avlöning enligt
av Kungl. Majit fastställd löneplan eller ock förordnande med vikariatslön
och därvid tillhörde högre lönegrad än den, till vilken den ordinarie tjänsten
är hänförd;
c) där tjänstemannen tidigare, om ock ej omedelbart före tillträdet, under
avsevärd tid innehaft befattning eller förordnande, som under b) sägs.
Föreligga eljest beträffande tjänsteman, som tillträder i reglementet avsedd
befattning, med hänsyn till föregången långvarig statsanställning och därunder
åtnjuten avlöning synnerliga skäl för placering i högre löneklass än
den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. skolat hänföras, må
medgivande i sådant avseende kunna lämnas av Kungl. Majit.
4 mom. Har tjänsteman före tillträdandet av tjänst, som i reglementet avses,
under avsevärd tid antingen innehaft kommunal befattning eller ock i
annan icke statlig anställning utfört arbete av allmännyttig beskaffenhet, må
Kungl. Majit, där sådant prövas skäligt, kunna lämna medgivande, varom i
3 mom. förmäles.
5 mom. Ordinarie tjänsteman, som efter egen ansökning eller därom
uttryckt önskan erhåller antingen annan tjänst inom samma lönegrad eller
tjänst inom lägre lönegrad, äger bibehålla den placering i löneklass han
före tillträdandet av den nya tjänsten innehade.
6 mom. Tjänsteman må icke på grund av bestämmelserna i denna paragraf
placeras högre än i högsta löneklassen inom den lönegrad, som gäller
för den nya tjänsten.
9 §•
Undantagsvis och där statens intresse sådant påkallar, må Kungl. Majit för
förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss befattning eller för sådan
persons bibehållande vid tjänsten kunna tilldela honom lön enligt högre
löneklass inom vederbörande lönegrad än den, till vilken han enligt de i 7
och 8 §§ angivna grunderna skolat hänföras.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
95
Är fråga om bibehållande vid tjänsten av befattningshavare, som redan
kommit i åtnjutande av lön enligt lönegradens högsta löneklass, äger Kungl.
Majit under enahanda förutsättning bevilja lön enligt än högre löneklass,
där sådan finnes i löneplanen upptagen, dock högst två löneklasser över den
högsta för lönegraden gällande.
10 §.
1 mom. Varder tjänsteman på grund av bestämmelse i 3 § förflyttad till Avlöning vid
annan tjänst inom samma lönegrad, skall han bibehållas vid den löneklassplacering
han vid förflyttningen innehade.
Förflyttas tjänsteman utan eget förvållande till tjänst inom lägre lönegrad,
skall såväl i fråga örn löneklassplacering som beträffande övriga avlöningsförmåner
så anses, som örn han fortfarande tillhörde den högre lönegraden.
Har förflyttning till befattning inom lägre lönegrad föranletts av tjänstemannens
förhållande i tjänsten, utgår avlöning enligt den lägre lönegraden,
dock att lön icke i något fall må utgå enligt lägre löneklass än den för tjänstemannen
före förflyttningen gällande.
2 mom. Nedflyttas befattning till lägre lönegrad, skall den, som då innehar
befattningen, såväl i fråga örn löneklassplacering som beträffande övriga
avlöningsförmåner anses fortfarande tillhöra den högre lönegraden.
2 kap. Semester och tjänstledighet.
11 §•
1 mom. Tjänsteman äger årligen å tid, som prövas lämplig med hänsyn
till göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under nedan angivna antal
dagar:
Intill det år,
under vilket
tjänstemannen
fyller 40 år
Från och med
det år, under
vilket tjänstemannen
fyller
40 år
Tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—10 ...... 20 dagar
» » » A 11—23 ...... 25 >
» » » A 24—34]
» » » B 1— 3|...... 35 »
> » » C 1—17l
30 dagar
35 >
45 > .
Semester.
2 mont. Semester beräknas för kalenderår. Har på grund av tjänstgöringsförhållandena
full semester icke kunnat beredas tjänsteman före kalenderårets
utgång, äger han utfå felande antal semesterdagar under första
kvartalet nästpåföljande år.
Tjänsteman, som är stationerad å ort, där kallortstillägg utgår, må kunna
medgivas rätt att i följd åtnjuta icke blott semester för löpande år utan
jämväl återstående semester för nästföregående år.
3 mom. Därest tjänsteman tillträder eller av annan anledning än avgång
med ålderspension skall frånträda befattning vid annan tidpunkt än vid
årsskifte, beräknas hans semester i förhållande till den del av året, under
96
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
vilken befattningen innehaves. Uppstår vid dylik beräkning brutet tal, avrundas
semestern till närmast högre dagantal.
4 mom. Såvitt ej vederbörande myndighet finner skäl annat medgiva,
må tjänsteman, vilken vid kalenderårs ingång sedan mera än sex månader
åtnjuter tjänstledighet av anledning, som omförmäles i 15 eller 16 §, icke
komma i åtnjutande av semester för det året, förrän han under sammanlagt
minst 90 dagar bestritt sin egen eller annan statens tjänst eller fullgjort
uppdrag för statens räkning.
5 morn. Tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å
uppbörd, är pliktig att begagna sig av semester å tid, som bestämmes av
vederbörande myndighet.
6 mom. I stället för semester äga vissa tjänstemän åtnjuta ferier i enlighet
med bestämmelser, som i 8 kap. omförmälas.
12 §.
Tjänstledig- För tid, under vilken tjänsteman åtnjuter tjänstledighet från sin befatthetsavdrag.
njng) skap med hans avlöning förhållas på sätt i 13—17 §§ stadgas, så
framt icke Kungl. Majit finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma.
Vid tjänstledighet förekommande avdrag å avlöningen, tjänstledighetsavdrag,
äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag.
A- och B-avdragen utgöra för dag räknat de belopp, som finnas angivna
i följande tabeller:
Löneplan A.
Löneklass nr |
A-avdrag |
B-avdrag |
Löneklass nr |
A-avdrag |
B-avdrag |
i |
0‘80 |
leo |
20 |
3-20 |
6-40 |
2 |
0-90 |
1''80 |
21 |
3-40 |
6-80 |
3 |
1 — |
2-— |
22 |
3-60 |
7-20 |
4 |
l-io |
2-20 |
23 |
3-90 |
7-80 |
5 |
1''20 |
2-40 |
24 |
4-20 |
8-40 |
6 |
1-30 |
2''60 |
25 |
4-50 |
9-— |
7 |
1-40 |
2-80 |
26 |
5-— |
10-— |
8 |
1-50 |
3-— |
27 |
550 |
11-— |
9 |
1''60 |
3-20 |
28 |
6''— |
12-— |
10 |
1-70 |
3''40 |
29 |
6-60 |
13-— |
11 |
1''80 |
3-60 |
30 |
7-— |
14-— |
12 |
1-90 |
3-80 |
81 |
7-50 |
15-— |
13 |
2 — |
4-— |
32 |
8-— |
16-— |
14 |
2-10 |
4-20 |
33 |
8-50 |
17-— |
15 |
2-20 |
4-40 |
34 |
9-— |
18-— |
IS |
2-40 |
4-80 |
35 |
9''50 |
19 — |
17 |
2-60 |
5-20 |
36 |
10-— |
20-— |
18 |
2''80 |
5-60 |
37 |
10-50 |
21 — |
19 |
3-- |
6-— |
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Löneplan B.
97
Löneklass nr |
A-avdrag |
B-avdrag |
Löneklass nr |
A-avdrag |
B-avdrag |
i |
9 — |
18-— |
3 |
12-50 |
25''— |
2 |
11-— |
22-— |
Löneplan C.
Löneklass nr |
A-avdrag |
B-avdrag |
Löneklass nr |
A-avdrag |
B-avdrag |
i |
4-— |
8-— |
10 |
12-50 |
25-— |
2 |
5 — |
10-— |
11 |
13-25 |
26-50 |
3 |
6-— |
12"— |
12 |
14-— |
28-— |
4 |
7‘— |
14-— |
13 |
1550 |
31-— |
5 |
8-— |
16-— |
14 |
17-— |
34-— |
6 |
9 — |
18-— |
15 |
18-50 |
37 — |
7 |
10 — |
20"— |
16 |
21-50 |
43 — |
8 |
11-— |
22 — |
17 |
26-— |
52-— |
9 |
11-76 |
23-50 |
C-avdraget utgöres av samtliga på tjänstledighetstiden belöpande kontanta
avlöningsförmåner. I vad mån tjänsteman, som har att vidkännas C-avdrag,
skall avstå jämväl övriga med tjänsten förenade avlöningsförmåner, beror
på prövning i den ordning Kungl. Majit bestämmer.
13 §.
1 mom. Under tjänstledighet för offentligt uppdrag skall tjänsteman ^Tjänstledig^
a) vidkännas A-avdrag, där ersättning för uppdraget ej utgår eller utgår Upptog
allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och tjän- m. m.
stemannen icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner han
under ledigheten avstått, så ock där fråga är örn uppdrag såsom ledamot
av riksdagen;
b) vidkännas C-avdrag, där fråga är örn anställning hos riksdagen eller
dess revisorer eller hos kyrkomötet eller om uppdrag att deltaga i eller biträda
vid utredning, som beslutats av Kungl. Majit eller, jämlikt Kungl.
Majits bemyndigande, av departementschef eller myndighet (kommitté- eller
sakkunniguppdrag).
2 mom. Under tjänstledighet för militär tjänstgöring skall tjänsteman vidkännas
B-avdrag för tid, under vilken han fullgör honom såsom beställningshavare
i reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officer
i väg- och vattenbyggnadskåren åliggande tjänstgöring eller under vilken
han genomgår utbildningskurs för äldre reservofficerare eller är inkallad till
värnpliktstjänstgöring.
Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 6 sami. Nr 161. t
98
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
3 mom. Under tjänstledighet, som enligt medgivande av Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande myndighet användes
för att göra iakttagelser eller idka studier, vilka kunna tjäna verkets
intressen, så ock under tjänstledighet för deltagande såsom elev i utbildningskurs
vid verket skall tjänsteman äga åtnjuta oavkortad lön.
4- mom. Då tjänsteman i andra fall än här ovan under 1—3 mom. omför -mälts åtnjuter tjänstledighet av anledning, varom i denna paragraf är fråga,
skall han vidkännas C-avdrag.
14 §.
Tjänst- 1 morn. Vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten, varav föranletts
^följd^ay11 sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, skall tjänsteman åtnjuta oavkortad
olycksfall i lön. Med olycksfall i tjänsten skall förstås vad som enligt allmän lag är att
t^nsJ^en hänföra till olycksfall i arbete.
2 mom. Oavkortad lön utgår jämväl, där tjänsteman på grund av sin
tjänst blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller han i tjänsten ådragit
sig yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom och av sådan anledning
åtnjuter tjänstledighet, så ock där han förbjudits att tjänstgöra till förekommande
av smittas spridning.
Härvid förstås med yrkessjukdom sådan sjukdom, varom förmäles i gällande
lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, och med svårare smittsam
sjukdom sådan sjukdom, som enligt bestämmelserna i gällande epidemilag
skall föranleda anmälan till vederbörande myndighet, för såvitt den
ej enligt förstnämnda lag är att hänföra till yrkessjukdom.
15 §.
Tjänst- 1 morn. Vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt sjukdom i andra
^ljd^av\jnk- full än i 14 § avses skall tjänsteman
dom m. m. a) äga uppbära oavkortad lön under högst det antal dagar av ett och
samma kalenderår, som här nedan angives, nämligen:
för tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—10...................25 dagar
» » » » A 11—23 ................... 20 »
» » » »A 24—311
» ■> » »B 1— 3j...................10 » ;
» » > C 1—171
b) vidkännas A-avdrag för tid därutöver.
Oavkortad lön under tjänstledighet för sjukdom må dock ej tillkomma
tjänsteman, som, enligt vad i detta reglemente eller eljest är stadgat, i stället
för semester äger åtnjuta ferier under mer än 45 dagar årligen. Sådan
tjänsteman må ej heller under ferietid komma i åtnjutande av oavkortad lön,
därest han vid ferietidens början sedan minst ett år icke bestritt sin egen
eller annan statens tjänst eller fullgjort uppdrag för statens räkning, utan
skall han i dylika fall vidkännas A-avdrag.
Vad i detta moment sägs gäller, i enlighet med vad därom är särskilt stad -
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
99
gat, även i fråga om avlöning till tjänsteman, som erhåller tjänstledighet för
tvångsvis anordnad läkarundersökning.
2 mom. Har tjänsteman beviljats tjänstledighet för svag hälsas vårdande
och är behovet av sådan ledighet behörigen styrkt, skall han vidkännas
B-avdrag.
3 mom. Såvitt ej vederbörande myndighet finner skäl annat medgiva,
må tjänsteman, som vid kalenderårs ingång sedan mera än sex månader
åtnjuter tjänstledighet av anledning, som i 1 eller 2 mom. sägs, vid ledighet
på grund av sjukdom under det året icke komma i åtnjutande av oavkortad
lön, förrän han under sammanlagt minst 90 dagar bestritt sin egen eller
annan statens tjänst eller fullgjort uppdrag för statens räkning.
4 mom. Vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd skall kvinnlig
tjänsteman
a) vidkännas A-avdrag under en tid av högst 120 dagar, varav högst 90
dagar efter förlossningen; .
b) vidkännas C-avdrag för tid därutöver.
16 §.
Vid tjänstledighet för enskild angelägenhet skall tjänsteman
a) uppbära oavkortad lön för tid, vilken han använder för verkställande
av flyttning, då han förflyttats utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan,
dock högst 3 dagar;
b) vidkännas B-avdrag för tid, varunder han idkar studier eller bedriver
arbete, som prövas vara av betydelse för verket eller för tjänstemannens
kompetens för viss uppgift eller befattning inom verket, dock sammanlagt
högst 120 dagar av den tid han innehar befattning inom en och samma lönegrad;
c)
vidkännas B-avdrag för tid, varunder han fullgör uppdrag inom sådan
personalsammanslutning, som avser att tillvarataga befattningshavarnas intressen
i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning, dock högst 15 dagar av
ett och samma kalenderår;
d) likaledes vidkännas B-avdrag, där ledigheten beviljats för annan enskild
angelägenhet av vikt, dock högst 15 dagar av ett och samma kalenderår;
samt
e) vidkännas C-avdrag i andra fall än här ovan under a)—d) sägs.
17 §.
1 mom. Där tjänsteman av anledning, som enligt stadgandena i 13—16 §§
medför tjänstledighetsavdrag, medgives nedsättning av tjänstgöringstiden,
skall avdraget å lönen beräknas i förhållande till den omfattning, vari tjänstgöringstiden
nedsatts.
2 mom. Har tjänsteman för handläggning av visst ärende eller viss grupp
av ärenden inom verket eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i
tjänsten erhållit befrielse helt eller delvis från övriga honom åliggande
tjänstegöromål, skall han för den tid, sådan befrielse varar, åtnjuta oavkortad
lön.
Tjänstledighet
för
enskild angelägenhet.
Nedsättning
av tjänstgöringstid
samt partiell
ledighet.
100
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Avstängning
från tjänstgöring
m. m.
Helgdags
ledighet.
Kallorts
tillägg.
Vikariatsersättning
och vikariatslön.
18 §.
1 mom. Tjänsteman, som är avstängd från tjänstgöring, hålles häktad
för brott eller undergår frihetsstraff, skall under tiden vidkännas C-avdrag,
så framt ej prövas skäligt att låta honom uppbära någon del av avlöningen.
Finnes avstängningsåtgärden hava varit obefogad eller blir för brott häktad
frikänd, skall vad av hans avlöning innehållits till honom utbetalas.
Vad sålunda stadgats i fråga om tjänsteman, vilken hålles häktad för
brott, skall gälla jämväl beträffande den, som av polismyndighet kvarhålles
såsom misstänkt för brott; dock att, där häktningsåtgärd ej vidtages, tjänstemannen
skall äga åtnjuta oavkortad avlöning under tiden för kvarhållandet.
1 fråga om avlöning till tjänsteman, som avstängts från tjänstgöring på
grund av vägran att underkasta sig tvångsvis anordnad läkarundersökning,
är särskilt stadgat.
2 mom. Avhåller sig tjänsteman från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, skall
han för den tiden vidkännas C-avdrag.
19 §.
Där arbetets behöriga gång kräver tjänstgöring jämväl under sön- och
helgdag, skall tjänsteman, i den mån så utan avsevärda svårigheter kan
ske, beredas frihet från tjänstgöring minst varannan sådan dag.
3 kap. Fasta lönetillägg och särskilda ersättningar.
20 §.
Till tjänsteman, som är stationerad å ort inom rikets nordliga delar, där
vistelsen på grund av klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna i övrigt
kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt hänseende, utgår
kallortstillägg med nedanstående, för olika kallortsklasser bestämda belopp
för år räknat, nämligen:
för kallortsklass I..... 90 kronor för kallortsklass IV..... 360 kronor
» » II..... 150 » » » V..... 540 »
» » III..... 240 » * » VI..... 720 » .
Närmare bestämmelser angående de orter, å vilka kallortstillägg skall utgå,
och dessa orters fördelning å de olika kallortsklasserna meddelas av Kungl.
Maj:t.
21 §.
1 mom. Tjänsteman med lön enligt löneplan A, vilken erhållit förordnande
att såsom vikarie uppehålla befattning inom högre lönegrad av samma
löneplan, äger uppbära vikariatsersättning med belopp för dag räknat, motsvarande
skillnaden mellan de i nedanstående tabell angivna beloppen för,
å ena sidan, den lönegrad, till vilken den uppehållna befattningen är hänförd,
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
101
och, å andra sidan, den lönegrad den vikarierandes egen tjänst tillhör, dock
med minst 60 öre örn dagen:
Lönegrad nr |
Belopp kronor |
Lönegrad nr |
Belopp kronor |
Lönegrad nr |
Belopp kronor |
i |
0''60 |
13 |
235 |
24 |
6-25 |
2 |
070 |
14 |
2-55 |
25 |
6''8B |
3 |
0''80 |
15 |
2-80 |
26 |
7-45 |
4 |
0’90 |
16 |
3-05 |
27 |
8-05 |
5 |
1-05 |
17 |
3-35 |
28 |
8-70 |
6 |
1-20 |
18 |
3''65 |
29 |
9''35 |
7 |
1-35 |
19 |
4''— |
30 |
h-L O f |
8 |
1-50 |
20 |
4-35 |
31 |
10.65 |
9 |
1-65 |
21 |
4-70 |
32 |
11-80 |
10 |
1-80 |
22 |
5-05 |
33 |
11-95 |
11 |
1-95 |
23 |
5-65 |
34 |
12-60 |
12 |
2-15 |
2 mom. De i 1 mom. meddelade bestämmelserna angående vikariatsersättning
skola tillämpas jämväl beträffande tjänsteman, vilken, utan att fråga
är om vikariat, erhållit förordnande att bestrida göromål, som eljest ankomma
på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, eller vilken förordnats
såsom vikarie i fall, som avses i 17 §. Då så med hänsyn till göromålens
omfattning finnes skäligt, må emellertid ersättningen därvid bestämmas till
lägre belopp än i 1 mom. föreskrives.
3 mom. Kan förordnande, som avses i 1 eller 2 morn., väntas bliva av
längre varaktighet, äger Kungl. Maj :t medgiva, att den förordnade må, i stället
för lön å egen befattning samt vikariatsersättning enligt bestämmelserna
i 1 morn., uppbära vikariatslön. Såsom förutsättning för åtnjutande av vikariatslön
gäller tillika, att förordnandet, i förekommande fall efter kungörande
till ansökning, meddelats i den ordning, som är stadgad för den uppehållna
tjänstens besättande med ordinarie innehavare.
Vikariatslön utgår enligt löneklassen närmast lägre än den, vilken skulle
hava gällt, därest den förordnade varit ordinarie innehavare av den högre
tjänsten, varvid emellertid skall iakttagas, å ena sidan, att vikariatslönen med
minst en löneklass överstiger den för vederbörande i egen befattning gällande
löneklassen och, å andra sidan, att vikariatslönen icke må utgå enligt högre
löneklass än den högsta för den högre tjänsten gällande löneklassen.
Understiger månadsbeloppet av den sålunda beräknade vikariatslönen vad
den förordnade ägt uppbära i lön å egen befattning för hel månad jämte
vikariatsersättning enligt bestämmelserna i 1 mom. för 30 dagar, skall vikariatslönen
utgå med däremot svarande högre belopp.
För den, som uppbär vikariatslön, gälla i övrigt i tillämpliga delar de
stadganden, som meddelats beträffande ordinarie tjänsteman i den lönegrad
förordnandet avser. Den förordnade anses därvid tillhöra den löneklass, en
-
102
Rese
ersättning.
Tjänstgö
ringstrakta
mente.
Ersättning
för flyttningskostnad.
Eelräknings
penningar.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
ligt vilken vikariatslönen med tillämpning av bestämmelserna i andra stycket
utgår eller skolat utgå.
4 mom. Ersättning vid vikariat å ordinarie tjänst i andra fall än i 1—3
mom. avses bestämmes av Kungl. Maj:t.
5 morn. Tjänsteman, som förordnas att såsom vikarie bestrida ickeordinarie
befattning inom högre lönegrad, äger uppbära den vikariatsersättning,
som enligt 1 mom. skulle tillkomma honom, därest jämväl den ickeordmarie
befattningen vore ordinarie, och skall i övriga hänseenden ej lida
inskränkning i de förmåner, som tillkomma honom i hans ordinarie tjänst.
22 §.
Angående ersättning vid resa för förrättning i statens ärenden gäller vad
därom är stadgat i allmänna resereglementet och i särskilda av Kungl. Maj:t
meddelade föreskrifter.
23 §.
Under tjänstgöring å annan ort inom riket än stationeringsorten (tjänstgönngsområdet)
äger tjänsteman åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt de
särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit, dock icke i något
lall till högre belopp än den för tjänstemannen enligt allmänna resereglementet
bestämda traktamentsersättningen.
24 §.
Tjänsteman, som utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttats
från en stationeringsort till en annan eller som vid övergång från
icke-ordinarie till ordinarie tjänst eller till följd av befordran eller förordnande
att uppehålla annan tjänst nödgats flytta till annan ort eller som
eljest fått sig ålagt att byta bostad, äger i anledning härav uppbära ersättning
för flyttningskostnad enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas
av Kungl. Majit.
Vad nu är sagt gäller ock i fråga om tjänsteman, som förflyttats eller befordrats
till ordinarie befattning, å vilken detta reglemente icke äger tilllämpning,
eller vilken förordnats att uppehålla sådan befattning, så ock i
fråga örn tjänsteman, som från dylik befattning befordrats till eller förordnats
å tjänst, som i reglementet avses.
25 §.
Tjänsteman, som å tjänstens vägnar handhar kontant uppbörd eller verkställer
kontant utbetalning av medel, må kunna enligt av Kungl. Majit fastställda
grunder erhålla felråkningspenningar till belopp, som bestämmes med
hänsyn till de omständigheter, under vilka uppbörd eller utbetalning sker,
och i förhållande till uppbördens eller utbetalningens omfattning. Felräkningspenningar
må icke vid en och samma befattning utgå med högre be
lopp än 600 kronor för år räknat.
För tid, under vilken här avsedd tjänsteman icke bestrider sin tjänst, <ppbäras
felräkningspenningarna av den, som uppehåller tjänsten.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
103
26 §.
1 mom. Där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis måste
äga rum, må för dylik tjänstgöring å befattning, tillhörande någon av lönegraderna
A 1—18, kunna utbetalas övertidsersättning med nedanstående
belopp för timme räknat:
Vid övertids-arbete å befatt-ning inom |
Kronor |
Vid övertids-arbete å befatt-ning inom |
Kronor |
Vid övertids-arbete å befatt-ning inom |
Kronor |
1 |
1-30 |
7 |
1*70 |
13 |
2*30 |
2 |
1-35 |
8 |
1*80 |
14 |
2*40 |
3 |
1-40 |
9 |
1*90 |
15 |
2*50 |
4 |
145 |
10 |
2*00 |
16 |
2*70 |
5 |
1''50 |
11 |
2*10 |
17 |
2*90 |
6 |
1-60 |
12 |
2*20 |
18 |
3*10 |
För beräkning av övertidsersättning skall varje timme mellan klockan 22
och 6, varunder övertidsarbete fullgjorts, ävensom varje övertidstimme å
sön- och helgdag samt å påskafton, midsommarafton och julafton räknas
såsom en och en halv timme.
2 mom. Såsom allmänt villkor för utbetalande av övertidsersättning gäller,
att överordnad i varje särskilt fall beordrat eller godkänt arbetets utförande
å tid utöver fastställd arbetstid samt att mot övertidsarbetet svarande
ledighet icke lämpligen kan beredas.
Med fastställd arbetstid förstås den av Kungl. Majit eller vederbörande
myndighet för befattningen eller för visst slag av tjänstgöring bestämda tjänstgöringstiden.
3 mom. Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av föreskrifterna
i denna paragraf utfärdas av Kungl. Majit.
27 §.
Tjänsteman, tillhörande någon av lönegraderna A 1—18, må för utförande
av visst arbete kunna, efter därom träffad överenskommelse, i stället för fastställd
avlöning uppbära ersättning efter ackord eller beting, där så prövas
lämpligt för tillgodoseende av statens intressen.
28 §.
1 mom. I fall, som omförmälas i 8 kap. av reglementet, må vid vissa befattningar
ävensom för särskilda uppdrag eller särskild tjänstgöring vid vederbörande
verk utgå ersättningar och förmåner i enlighet med vad i nämnda
kapitel stadgas.
Har tjänsteman, vilken åtnjuter ersättning för särskilt uppdrag, erhållit
annan ledighet än semester (ferier), skall, där ej för särskilt fall annorlunda
Övertids
ersättning.
A ckord eller
beting.
Ersättning för
särskilda
uppdrag
m. m.
104
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Avlöningsförmåner,
å
vilka rörligt
tillägg utgår,
m. m.
Grander för
rörligt
tillägg.
stadgas i reglementet, på beslut av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits
bemyndigande, av vederbörande myndighet bero, i vad mån ersättningen
må för den tiden tillgodonjutas.
2 mom. Gratifikation eller belöning må kunna tilldelas tjänsteman, därest
medel för sådant ändamål finnas anvisade.
3 mom. Utöver vad i detta reglemente förutsättes eller eljest enligt beslut
av Kungl. Majit och riksdagen medgivits må tjänsteman icke för tjänstgöring
vid vederbörande verk åtnjuta ersättning eller förmån, så framt ej Kungl.
Majit för uppdrag eller arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens
vanliga tjänstutövning, anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva
särskild gottgörelse.
4 kap. Rörligt tillägg.
29 §.
1 mom. Å följande i 1 och 3 kap. omförmälda avlöningsförmåner, nämligen
lön, vikariatsersättning och vikariatslön, samt å expektansarvode, varom
förmäles i 8 kap., utgår under de förutsättningar och enligt de grunder,
som i detta kapitel angivas, rörligt tillägg i förhållande till den ökning i de
allmänna levnadskostnaderna, som må föreligga i jämförelse med de genomsnittliga
levnadskostnaderna under år 1935.
2 mom. Beräkning av levnadskostnadernas storlek i jämförelse med 1935
års genomsnittliga levnadskostnader verkställes kvartalsvis av socialstyrelsen
enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit.
På grundval av nämnda beräkning fastställer Kungl. Majit det procenttal,
som angiver levnadskostnadernas förhållande till 1935 års genomsnittliga
levnadskostnadsnivå (levnadskostnadstalet).
Av Kungl. Majit fastställt levnadskostnadstal skall lända till efterrättelse
från och med den månad, under vilken Kungl. Majits beslut kungjorts, intill
den månad, varunder nytt sådant tal av Kungl. Majit fastställes.
30 §.
t morn. Rörligt tillägg utgår, då levnadskostnadstalet utvisar ökning i förhållande
till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå med fyra enheter
eller mera, och utgör tre procent å avlöningen för varje hel mångfald av
fyra, vartill ökningen uppgår. Där levnadskostnadstalet, efter att hava uppnått
sådan ökning, åter nedgår, skall dock rörligt tillägg åtnjutas efter oförändrat
procenttal, så länge levnadskostnadstalet överstiger närmast lägre
hela mångfald av fyra.
2 mom. Såsom begränsning av vad i 1 mom. stadgats skall gälla att, även
örn levnadskostnadstalet utvisar ökning med mer än tjugu enheter, rörligt
tillägg likväl icke må utgå efter högre procenttal än femton.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
105
31 §.
1 mom. Rörligt tillägg beräknas å sammanlagda beloppet för månad av Beräkning
de avlöningsförmåner, å vilka sådant tillägg enligt bestämmelserna i 29 § tillägg.
1 mom. må åtnjutas.
Härvid skall dock iakttagas,
att tillägg ej beräknas å belopp, varmed avlöningen överstiger 1 000 kronor,
och ej heller å i avlöningen ingående öretal, som överskjuter fullt krontal,
samt att, där beräknat tillägg icke slutar å helt femtal ören, detsamma
skall jämkas till närmaste femtal.
2 mom. Till hjälp vid uträkning av rörligt tillägg utfärdar Kungl. Majit de
tabeller och anvisningar, som må finnas erforderliga.
5 kap. Sjukvård och begravningshjälp.
32 §.
1 mom. Vid sjukdom erhåller tjänsteman på statens bekostnad läkarvård Allmänna l
jämte läkemedel samt vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, som med
fört
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet
nödiga hjälpmedel, allt i den omfattning och under de villkor, som i
detta kapitel stadgas eller av Kungl. Maj :t för särskilt fall bestämmas.
Där ej fråga är om olycksfall i tjänsten, må till läkarvård hänföras tandvård
endast om sådan vård avser botande av sjukdom i tändernas omgivningar
eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande av annan sjukdom,
vilken står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd.
2 morn. Vad i detta kapitel stadgas i fråga om olycksfall i tjänsten gäller
även i fall, som avses i 14 § 2 mom.
3 mom. Erforderliga föreskrifter rörande tillämpningen av bestämmelserna
i detta kapitel meddelas av Kungl. Majit.
33 §.
Läkarvård, som enligt detta reglemente bekostas av statsmedel, skall, där Verkställare,
ej annat följer av vad här nedan stadgas, ombesörjas av särskilda, för sådant
ändamål anställda verkslåkare.
Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Majit.
34 §.
1 mom. Tjänsteman är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren ^karvård
för erhållande av läkarvård och intyg, som i tjänsten erfordras rörande tjän- intyg,
stemannens hälsotillstånd. Erfordras för ställande av diagnos röntgen- eller
annan undersökning, som ej lämpligen kan utföras av vc-rksläkaren, skall
jämväl kostnaden för sådan undersökning bestridas av statsmedel.
Kostnader för erforderlig läkarvård samt för intyg och undersökning, som
nyss sagts, må bestridas av statsmedel även i de fall, då tjänsteman uppehåller
106
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan anlita verksläkaren, eller då vid
trängande behov av läkarvård verksläkaren icke hinner anlitas. I dylika fall
bör tjänstemannen i första rummet hänvända sig till annan av staten eller
av kommun anställd läkare.
2 mom. Läkarintyg, som i tjänsten åberopas, skall vara utfärdat av verksläkaren
eller försett med dennes attest. Likaså skall räkning å kostnad för
rådfrågning eller behandling av annan läkare eller av tandläkare vara attesterad
av verksläkaren, innan utbetalning på grund av räkningen äger rum.
35 §.
Sjukhusvård, j mom_ Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas vid olycksfall i
tjänsten samt vid fall av tuberkulos helt och eljest till hälften av statsmedel,
under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen
enligt bestämmelserna i 34 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig
samt under de villkor i övrigt, som nedan angivas.
Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:
a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats
å allmän sal beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—8;
i halvenskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum beträffande
tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 9—23; samt
i enskilt rum beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 24—34,
B 1—3 och G 1—17;
b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften
för vård
å allmän avdelning beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—
23; samt
å avdelning för rumspatienter beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna
A 24—34, B 1—3 och G 1—17.
Där beträffande tjänsteman, tillhörande någon av lönegraderna A 1—8,
verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård å halvenskilt rum, må,
utan hinder av vad här ovan under a) stadgas, kostnaderna för egentlig
sjukhusvård beräknas enligt fastställd legosängsavgift för plats i halvenskilt
eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum.
Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.
Till kostnader för sjukhusvård, som bestridas av statsmedel, hänföres ock
sådant arvode, som å enskilt eller halvenskilt rum vårdad tjänsteman erlagt
till för vården ansvarig sjukhusläkare. Ersättning för dylikt läkararvode må
dock icke beräknas efter större arvodesbelopp än som högst finnes angivet
i av medicinalstyrelsen utfärdad rådgivande taxa.
Med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av
staten, landsting eller kommun, Konung Oscar Ilis jubileumsfond tillhörigt
sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pension sstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
107
2 moni. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under enahanda
förutsättning och villkor, som i 1 mom. sägs, bestridas av statsmedel intill
det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt sjukhus;
dock att, där fråga är om olycksfall i tjänsten, på vederbörande myndighets
prövning må bero, huruvida vårdkostnaden må ersättas med högre belopp
än nu sagts.
36 §.
/ mom. Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behand- sP^^lst''
ling av vissa sjukdomsformer, bestrides vid olycksfall i tjänsten samt vid fall
av tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar av statsmedel, under förutsättning
att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen enligt bestämmelserna
i 34 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig
samt verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt
valet av specialist.
Utan hinder av vad i första stycket sägs skall dock kostnad för specialistvård,
som meddelas å poliklinik vid allmänt sjukhus, bestridas helt av statsmedel.
2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
kostnad för anlitande av tandläkare i fall, som avses i 32 § 1 mom. andra
stycket.
37 §.
1 mom. Av statsmedel bestridas kostnaderna för läkemedel, som föreskri- Läkemedel,
vits antingen av verksläkaren eller annan läkare, vilken tjänstemannen enligt
bestämmelserna i 34 § 1 mom. ägt anlita, eller ock av specialist, till vilken
tjänstemannen enligt bestämmelserna i 36 § 1 mom. hänvänt sig.
2 mom. Där ej Kungl. Maji för visst verk annorlunda förordnar, skall
räkning å läkemedelskostnad vara attesterad av verksläkaren, innan utbetalning
på grund av räkningen äger rum.
38 §.
1 mom. Behandling med bad, massage, elektricitet, hetluft m. m., som av Bad, massage
verksläkaren ordineras såsom nödvändig för botande av viss angiven sjuk- m'' m''
dom, må bekostas vid olycksfall i tjänsten helt och eljest till hälften av statsmedel.
2 mom. Konstgjorda lemmar, kirurgisk bandage och andra dylika hjälpmedel,
som tjänsteman nödgas begagna till följd av olycksfall i tjänsten, bekostas
av statsmedel.
3 mom. I de fall, då vederbörande myndighet finner skäl anordna vaccination
mot epidemisk sjukdom, gäldas kostnaden härför av statsmedel.
39 §.
1 den mån så prövas skäligt, må av statsmedel bestridas kostnad för den Resor och
sjukes resa eller forslande till och från läkare eller sjukvårdsinrättning, un- transporter,
der förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen en
-
108
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Begravnings
hjälp.
Skyldighet
att bebo
tjänstebostad
m. m.
Ersättning
för tjänstebostad
m. m
ligt bestämmelserna i 34 § 1 mom. ägt anlita, förklarat resan eller förflyttningen
nödvändig för ställande av diagnos eller för sjukdomens behöriga behandling.
Likaledes må av statsmedel kunna ersättas skälig kostnad för
resa, som tjänsteman nödgats företaga för erhållande av specialistvård samt,
där fråga är örn olycksfall i tjänsten, för erhållande av behandling, som avses
i 38 § 1 morn., ävensom för anskaffande av hjälpmedel, varom förmäles
i 38 § 2 mom.
Jämväl skälig kostnad för läkares resa för besök hos den sjuke i det fall,
då denne icke utan våda kan flyttas, må kunna ersättas av statsmedel.
40 §.
1 mom. Avlider tjänsteman, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp
utbetalas ett belopp av 400 kronor. Efterlämnar tjänstemannen anhöriga,
som äro berättigade till familjepension enligt allmänna familjepensionsreglementet,
skall dock, där tjänstemannens lön för månad jämte därå
belöpande rörligt tillägg överstiger familjepensionen för månad, begravningshjälpen
ökas med ett belopp motsvarande skillnaden. För beräkning
av lön, rörligt tillägg och familjepension skola läggas till grund förhållandena
under den månad, då dödsfallet inträffat.
1 begravningshjälp, varom här stadgas, skall den vid dödsfall till följd av
olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälpen
anses inbegripen.
2 mom. Vad i 1 mom. stadgas om förhöjning i vissa fall av begravningshjälp
skall, enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Kungl.
Maj :t, äga motsvarande tillämpning beträffande tjänsteman, som på grund
av statstjänsten åtnjuter familjepensionsrätt enligt andra föreskrifter än som
innefattas i allmänna familjepensionsreglementet.
6 kap. Tjänstebostad in. m.
41 §.
Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad, är han skyldig att bebo densamma.
Med tjänstebostad förstås av statsverket ägd eller disponerad lägenhet,
vars upplåtande åt viss tjänsteman vid verket finnes påkallat ur
tjänstesynpunkt.
I fråga om lägenhetens begagnande och bestämmandet av ersättningen härför
gälla de närmare föreskrifter, som i detta kapitel stadgas eller som eljest
meddelas av Kungl. Majit eller vederbörande myndighet.
42 §.
1 mom. För tjänstebostads begagnande skall tjänsteman månadsvis erlägga
ersättning genom avdrag å avlöningen eller, i den mån honom tillkommande
avlöningsbelopp ej därtill förslår, genom kontant inbetalning.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
109
2 morn. Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen i förekommande fall
gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, så
ock för ladugård, planteringsland eller dylikt, som följer med bostaden, bestämmes
med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet,
vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt
kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostad belägen å ort,
där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande,
saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten
beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.
3 mom. Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas
mellan vederbörande myndighet och tjänsteman, som skall bebo lägenheten, ^
hänskjutes frågan till statens bostadsnämnd, vilken består av en opartisk
ordförande samt representanter för förvaltnings- och personalintressena,
över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande, må
klagan icke föras.
Intill dess ersättningen blivit bestämd, skall densamma utgå med det av
myndigheten fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren att, därest
beloppet av bostadsnämnden nedsättes, återbekomma vad han erlagt för
mycket.
Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förrän
minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.
43 §.
1 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, örn han avlidit, hans dödsbo Avträdande
skall, såvida annat icke avtalats, avträda bostaden å fardag, som infaller tistad m V
näst efter tre månader från det uppsägning skett eller dödsfall timat; dock
skall, om icke annorlunda överenskommes, avflyttning ske:
a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas
och ny tjänstebostad anvisas honom, inom skälig tid därefter, men då sådan
bostad ej anvisas honom, å den fardag, som inträffar näst efter tre månader
från det han erhöll kännedom om beslutet rörande befordringen eller förflyttningen;
b)
därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, å närmaste fardag
efter avgången;
c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid den
löpande månadens utgång.
2 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo
skall i den omfattning, som kan finnas lämplig och skälig, mot gottgörelse
upplåta utrymme i bostaden för tjänstemannens vikarie eller efterträdare.
44 §.
Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla Ersättning
tjänsteman bränsle eller belysning för hans bostad, skall han erlägga ersätt- ^lysning
därför, beräknad efter myndighetens självkostnadspris. n>ns
Ilo
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
7 kap. Tjänstedräkt.
45 §.
häUamkfay , Tj''ansteman> sorn är pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt
tjänstedräkt (uniform) eller bära tjänstetecken eller vars tjänstgöring påkallar nyttjan*
m. m. det av särskild skyddsbeklädnad, äger genom vederbörande myndighets försorg
bekomma för ändamålet erforderliga persedlar och materialier antingen
med äganderätt, mot särskild ersättning enligt de i 46 § angivna grun.
> derna, eller, där så prövas lämpligt i fråga om tjänstetecken eller skyddsbeklädnad,
såsom lån.
46 §.
förklädes8- 1 m°m'' ErsattninS för utbekomna klädespersedlar eller materialier skall
persedlar och motsvara myndighetens självkostnadspris. I fråga örn tjänsteman, som är
materialier. pliktig att under tjänstgöring bära fullständig uniform, skall dock vid ersättningens
bestämmande avdragas ett belopp, motsvarande trettio procent av
självkostnadspriset, vederbörande myndighet likväl obetaget att, där särskilda
skal därtill föreligga, medgiva större avdrag, dock högst femtio procent av
självkostnadspriset.
2 mom. Ersättning skall i regel erläggas kontant vid persedlarnas eller
materialiernas utbekommande. Efter lämnat medgivande må ersättningen
dock kunna erläggas genom avdrag å tjänstemannens avlöning under viss
tid.
3 mom. Smärre tjänstetecken samt tillbehör till uniform, såsom gradbeteckningar,
mössmärken och knappar, vilka utlämnats mot ersättning, må,
efter skälig brukningstid, av myndigheten återinlösas med ett belopp, ’motsvarande
hälften av den erlagda ersättningen.
47 §.
förnper“fdiär Til.! fJ311516111311 må icke utlämnas persedlar eller materialier i större omnell
maten- fattning eller av annat slag än som erfordras för hans personliga bruk i
alier. tjänsten. Till ledning vid utlämnandet skall fastställas, vad som för olika
persedlar under skilda tjänstgöringsförhållanden skall anses motsvara normal
brukningstid. Därest persedlarna på grund av olyckshändelse, stöld eller
dylikt förstörts, skadats eller frånhänts tjänstemannen, må utlämning av
ersättningspersedlar kunna äga rum utan hinder därav, att den fastställda
brukningstid^! ej tilländalupit.
Vad sålunda stadgas gäller även i fråga om persedlar och materialier,
vilka utlämnats såsom lån.
Statsutskottets utlåtande Nr WI -
WI
8 kap. Särskilda bestämmelser.
4g §.
Såsom tillägg till eller undantag från vad i 1 avd. samt 2 avd. 1—7 kap. Särskilda
stadgas skola för vissa i denna avdelning avsedda tjänstemän, som här nedan b6far^viss»
i 49—57 §§ angivas, gälla de särskilda bestämmelser, som i nämnda para- tjänstemän,
grafer meddelas.
49 §.
Andra huvudtiteln.
1 mom. Rikets hovrätter.
För hovrättsråd och fiskal äger hovrätten utsträcka semestertiden utöver Semester,
den i 11 § 1 mom. stadgade, dock att den sammanlagda semestertiden icke må
överstiga 45 dagar.
2 mom. Vattendomstolarna.
1. För vattenrättsingenjör skola i fråga örn förflyttningsskyldighet gälla
de i 3 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.
För
flyttnings
skyldighet.
2. Vattenrättsdomare äger uppbära avlöning sjol stärkning med 1 500 kro- Avlöningsnor
för år. Kungl. Maj :t äger bestämma, huru med avlöningsförstärkningen förstärkning,
skall förfaras, då vattenrättsdomare åtnjuter tjänstledighet, under vilken han
är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag.
50 §.
Tredje huvudtiteln.
Utrikesförvaltningen.
1. Förutom lön enligt allmänna löneplanen äger tjänsteman, som tjänst- Ortstillägg.
gör vid beskickning eller konsulat, åtnjuta ortstillägg vid tjänst, med vilken
sådant enligt särskild stat är förenat. Ortstillägg utgår, där ej Kungl. Maj:t
annorlunda bestämmer, från och med den dag tjänstemannen å tjänstgöringsorten
inträder i utövning av tjänst, varmed sådant tillägg är förenat,
till och med den dag han upphör att utöva samma tjänst.
Kungl. Majit äger bestämma, huru med ortstillägget skall förfaras, då
tjänsteman åtnjuter tjänstledighet, under vilken han är skyldig vidkännas
tjänstledighetsavdrag.
Beträffande åtnjutande av ortstillägg vid vikariat skall, där ej Kungl.
Majit för särskilt fall annorlunda förordnar, gälla, att vikarien äger, mot
avstående i förekommande fall av eget ortstillägg, åtnjuta, där vikariat avser
befattning såsom chef för beskickning, generalkonsulat eller konsulat, kälf
-
112
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
ten av med denna befattning förenat ortstillägg eller motsvarande belopp
men eljest hela ortstillägget för den andra befattningen eller däremot svarande
belopp, dock att tjänsteman, som förordnas att under semester bestrida
annan befattning å den ort, där han är anställd, ej härför må åtnjuta förhöjt
ortstillägg.
Ortsgrupp för 2. Ort utom riket skall anses tillhöra ortsgrupp I.
ort utom
riket.
! Avlöning i 3. Tjänsteman, som av hänsyn till förhållandet till främmande makt
under tjänst-hemkallas från tjänst, som han innehar utomlands, må, där Kungl. Majit
göring i prövar det för tjänsten erforderligt, med bibehållna avlöningsförmåner förpartementet
ordnas att tjänstgöra i utrikesdepartementet för handläggning av ärenden,
som beröra hans verksamhetsområde. Vad nu nämnts skall gälla även med
avseende å tjänsteman i fall, då med hänsyn till kännedom om vissa förhållanden
i det land, varest tjänstemannen är anställd, eller särskild sakkunskap,
som han må äga, eller på grund av annan än ovan avsedd omständighet
hans tjänstgöring i utrikesdepartementet prövas vara för departementets
verksamhet av synnerligt värde.
Semester. 4. I fråga om semester skall beträffande tjänsteman, som tjänstgör vid
beskickning eller konsulat, gälla följande:
a) Tjänsteman äger årligen, där sådant utan olägenhet kan ske, åtnjuta
semester:
Tjänsteman tillhörande lönegraderna A 12, A 16 och A 21 .... 45 dagar.
Tjänsteman tillhörande lönegraderna A 26, A 30, B 2 och B 3 . . 60 dagar.
b) Tjänsteman, som är stationerad i Nord-Amerika eller i Nord-Afrika,
må för besök i hemlandet åtnjuta i följd icke blott semester för löpande år
utan jämväl återstående semester för nästföregående år.
Tjänsteman, som är stationerad i Asien, i Syd-Amerika eller i Syd-Afrika,
må för nämnda ändamål åtnjuta i följd semester för löpande år och återstående
semester för nästföregående två år.
Tjänsteman, som är stationerad i Australien, må för enahanda ändamål
åtnjuta i följd semester för löpande år och återstående semester för nästföregående
tre år.
Därjämte må i denna punkt avsedd tjänsteman ävensom tjänsteman å avlägset
belägna orter inom Europa, därest Kungl. Maj:t prövar skäligt sådant
medgiva, utöver dem tillkommande semester åtnjuta ledighet på samma villkor,
som för semester äro stadgade, under den tid, som åtgår för resa till och
från hemlandet, eller del därav.
c) Har tjänsteman, som tjänstgör vid beskickning eller konsulat, för att
efter åtnjutande av semester åter inställa sig till tjänstgöring försäkrat sig
om lägenhet för avresa på sådan tid, att han enligt fastställd tidtabell och
turlista skolat inträffa å tjänstgöringsorten före ledighetens utgång, skall
det, där han prövas hava planlagt sin resa med nödig omsorg, icke föras
honom till last, om han till följd av försening av järnvägståg eller ångfartyg
eller annan därmed jämförlig omständighet senare framkommer till tjänstgöringsorten.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
113
d) Kungl. Majit äger på därom gjord framställning, dock ej oftare än
en gång vart tredje år, bevilja bidrag till täckande av kostnaden för hemresa
under semester för tjänsteman, som tjänstgör vid beskickning eller konsulat
i land utom Europa; dock må, där särskilda skäl därför tala, tjänsteman
vid beskickningarna i Rio de Janeiro, Shanghai och Bogotå samt vid generalkonsulatet
i Calcutta tilldelas sådant bidrag en gång vart annat år.
Resebidrag må icke beviljas till högre belopp än som motsvarar kostnaden
för biljett utan kosthåll för tjänstemannen till Stockholm och åter till tjänstgöringsorten.
Kungl. Majit äger föreskriva de villkor för åtnjutande av resebidrag, som
må finnas lämpliga.
e) Det skall åligga sändebud, generalkonsul och konsul, som tjänstgöra
inom Europa, att minst en gång vart annat år, i anslutning till semester,
under högst 14 dagar, mot åtnjutande av ersättning för biljett från och till
tjänstgöringsorten och i övrigt på de villkor, som för semester äro stadgade,
ställa sig till ministerns för utrikes ärendena förfogande för tjänstgöring i utrikesdepartementet
eller annorledes på sätt ministern må föreskriva.
5. Försättes tjänsteman i disponibilitet, må Kungl. Majit tillerkänna honom
expektansarvode, vilket dock ej må sättas till högre belopp än som
motsvarar lönen för den befattning han senast innehaft, minskad med Aavdrag.
6. Vad i 14 § 1 mom. stadgas äger motsvarande tillämpning dels å tjänsteman,
som är stationerad i land med tropiskt eller halvtropiskt klimat och
vilken angripits av svårare klimatsjukdom i akut form, dels ock å tjänsteman,
som å utländsk tjänstgöringsort angripits av där epidemiskt uppträdande
svårare sjukdom, som icke alls eller allenast i sällsynta fall förekommer
inom Sverige.
7. Angående ersättning för flyttningskostnad äger Kungl. Majit meddela
särskilda bestämmelser.
8. Kabinettssekreteraren äger årligen åtnjuta såsom bidrag till representationskostnader
ett belopp av 6 000 kronor och såsom hyresbidrag ett be
lopp av 4 000 kronor; skolande nämnda bidrag utbetalas månadsvis i efterskott.
Kungl. Majit äger bestämma, huru med bidraget till representationskostnader
skall förfaras vid semester eller tjänstledighet för kabinettssekreteraren.
Tjänsteman i någon av lönegraderna B 2 och B 3, som första gången förordnas
att innehava befattning såsom chef för beskickning, äger uppbära
ekiperingspenningar med 10 000 kronor, örn med befattningen följer förmånen
av fri bostad i staten tillhörigt hus, och i annat fall med 20 000
kronor.
Beskickningschef, som åtnjuter fri bostad i staten tillhörigt hus och förflyttas
till enahanda befattning vid annan beskickning, där sådan förmån
cj åtnjutes, äger, därest han ej tidigare varit chef för dylik beskickning, uppbära
ekiperingspenningar med 10 000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 0 sami. Nr 161. 8
Expektans''
arvode.
Avlöning i
vissa fall
under sjukdom.
Ersättning
för flyttningskostnad.
Vissa särskilda
ersättningar.
114
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Sjukvård.
Begravnings
hjälp.
Fri bostad.
Ställföre
trädararvode,
Ställförc
trädararvode.
Ställföre
trädararvode.
StällfSre
trädararvode.
Viss skyldighet
för förste
provinsialläkaren
i
Gotlands län.
Löneklassplacering
i
visst fall.
Vikariat å
medicinalrådsbefattning.
9. I fråga om sjukvård skola beträffande tjänsteman, som tjänstgör vid
beskickning eller konsulat, gälla de särskilda bestämmelser, som av Kungl.
Majit utfärdas.
10. Avlider tjänsteman å ort utom riket, utgår begravningshjälp med belopp,
som Kungl. Majit prövar skäligt.
11. Om åtnjutande av fri bostad i staten tillhörigt hus i utlandet jämte
bidrag till täckande av kostnad för uppvärmning och belysning av sådan
bostad skall lända till efterrättelse vad i staten för ortstillägg stadgas.
51 §.
Femte huvudtiteln.
1 mom. Socialstyrelsen.
Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
2 mom. Riksförsäkringsanstalten.
Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
3 mom. Pensionsstyreisen.
Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
4 mom. Medicinalstyrelsen.
Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
5 mom. Förste provinsialläkare.
1. Förste provinsialläkaren i Gotlands län skall utan särskild ersättning
tillika bestrida provinsialläkartjönsten i Visby distrikt.
2. Förste provinsialläkare, som omedelbart före tillträdet till befattningen
innehaft provinsialläkartjänst och i denna tjänst åtnjutit lön enligt högsta
löneklassen, skall vid tillträdet till förste provinsialläkarbefattningen omedelbart
placeras i 31 löneklassen.
3. Förste provinsialläkare är, om han därtill förordnas, pliktig att under
sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie
bestrida sådan medicinalrådsbefattning i medicinalstyrelsen, vars innehavare
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
115
skall vara legitimerad läkare. Under dylikt förordnande äger förste provinsialläkare
uppbära särskild ersättning med 6 kronor för dag.
4. Förste provinsialläkare, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, skall Skyldighet
till vikarien avstå det arvode enligt provinsialläkartaxa, vilket belöper å de vik^-etl^Btåi
av vikarien verkställda tjänstegöromålen. arvode.
5. Med de i 13 § 3 mom. omförmälda kurserna likställas medicinska fort-utbildningssättningskurser
samt för förste provinsialläkare avsedda utbildnings- och knrser''
repetitionskurser.
6. Förste provinsialläkare äger åtnjuta ersättning med av Kungl. Majit Ersättning
fastställt årligt belopp för bestridande av kostnader för expeditionslokal samt kostnader
skrivhjälp och andra expenser. Sådan ersättning utgår, där ej för särskilt m. m.
fall annorlunda bestämmes, till befattningens ordinarie innehavare jämväl
för tid, varunder han åtnjuter semester eller tjänstledighet, dock med skyldighet
för honom att utan kostnad för vikarien tillhandahålla denne expeditionslokal
ävensom i erforderlig omfattning skrivhjälp, skrivmaterialier
och telefon.
Under vakans å förste provinsialläkartjänst uppbäres ersättningen av vikarien
å tjänsten.
6 mom. Statens sinnessjukhus.
1. Överläkare är, om han därtill förordnas, pliktig att under sammanlagt Vikariat å
högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida så- ^dsbefaUdan
medicinalrådsbefattning i medicinalstyrelsen, vars innehavare skall vara ning.
legitimerad läkare. Under dylikt förordnande äger överläkare uppbära särskild
ersättning med 6 kronor för dag.
2. Kvinnlig sjukvårdspersonal äger åtnjuta semester under 25 dagar intill Semester,
det år, under vilket befattningshavaren fyller 40 år, samt därefter under 35
dagar.
3. Vid bestämmande av vikariatsersättning och vikariatslön enligt de i Vikariats21
§ angivna grunderna skall överläkarbefattning av lia klass anses tillhöra^Tikåriatslönegraden
A 30, överläkarbefattning av 2:a klass lönegraden A 29 samt lön i vissa
överläkarbefattning av 3:e klass lönegraden A 28. Utan hinder av vad sålunda
stadgas skall dock för förste läkare, som bestrider vikariat å överläkarbefattning
av 3:e klass, vikariatsersättningen utgöra 60 öre för dag räknat.
4. För tjänstgöring å s. k. fast avdelning utgår till tjänsteman bland sjuk- Ersättning
vårdspersonalen särskild ersättning, beräknad efter 210 kronor för år. göring11!1
s. k. fast
avdelning.
5. Överläkare äger utan hinder av föreskrifterna i 42 och 44 §§ åtnjuta Tjänstefri
tjänstebostad med bränsle ävensom elektrisk belysning, där sådan an- bo3tad''
ordnats, dock med skyldighet för överläkaren att själv bekosta armatur och
lampor. Jämte de närmare föreskrifter, som äro eller varda meddelade rörande
tjänstebostads begagnande, skola dock även beträffande överläkare
gälla de i 43 § meddelade bestämmelserna angående avträdande av tjänstebostad
samt upplåtande av utrymme i bostaden för vikarie eller efterträdare.
116
Statsutskottets utlåtande Nv 161.
Vissa naturaförmåner.
Tj änstedräkt.
Förening av
tjänster.
Avlönings
förstärkning.
Vikariatsersättning
och vikariatslön.
Reglering av
avlöningsförstärkning.
Därest överläkare på grund av sjukdom av sådan art, att han finnes för
framtiden till tjänstgöring oförmögen, åtnjutit tjänstledighet under längre
tid än ett år i följd, skall han vara skyldig att, efter medicinalstyrelsens beprövande,
avstå från den honom tillkommande bostad och övriga här ifrågavarande
naturaförmåner mot kontant ersättning till det belopp, som Kungl.
Majit finner skäligt.
6. Mottager tjänsteman kost in natura eller verkställes vid vederbörande
sjukhus tvätt för tjänstemans enskilda räkning, har han att härför erlägga ersättning
genom avdrag å lönen i enlighet med bestämmelser, som meddelas
av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majlis bemyndigande, av medicinalstyrelsen.
7. Såsom undantag från stadgandet i 45 § skall gälla, att tjänsteman må
såsom lån från vederbörande sjukhusförråd utbekomma även andra klädespersedlar
och materialier, än skyddsbeklädnad och tjänstetecken. I den omfattning,
medicinalstyrelsen därom förordnar, skall för nytt jandet av dylika
persedlar och materialier erläggas ersättning enligt grunder, som av styrelsen
fastställas.
7 mom. Barnmorskeläroanstalterna.
Med befattning såsom Överlärare eller barnmorskelärare vid läroanstalt för
barnmorskor må kunna förenas befattning vid det barnbördshus, till vilket
läroanstalten är förlagd.
8 mom. Länsstyrelserna.
1. Landssekreterare och landskamrerare äga uppbära avlöningsförstärkning
med följande belopp för år, nämligen i Stockholms, Malmöhus och Göteborgs
och Bohus län 3 500 kronor, i Gotlands län 1 500 kronor samt i övriga
län 2 500 kronor. Kungl. Majit äger bestämma, huru med avlöningsförstärkningen
skall förfaras, då landssekreterare eller landskamrerare åtnjuter
tjänstledighet, under vilken han är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag.
Varder landssekreterare eller landskamrerare utan eget förvållande förflyttad
till annan tjänst inom samma eller lägre lönegrad, skall han bibehållas
vid den avlöningsförstärkning, han före förflyttningen ägt åtnjuta.
2. I fråga om vikariatsersättning och vikariatslön vid vikariat å landssekreterar-
eller landskamrerarbefattning skola gälla de särskilda föreskrifter,
som av Kungl. Majit meddelas.
3. Innehavare av befattning såsom landssekreterare eller landskamrerare
är pliktig att vid en eventuell uppflyttning av befattningen i högre lönegrad
underkasta sig minskning i eller upphörande av avlöningsförstärkning; dock
att sådan befattningshavare skall, därest han så önskar, i samband med en
dylik reglering av löneförmånerna i befattningen äga att återinträda på de
avlöningsbestämmelser, som före civila avlöningsreglementets ikraftträdande
vörö för honom gällande enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451; jfr 1925 nr 270) samt kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 272).
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
117
52 §.
Sjätte huvudtiteln.
1 mom. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
Ställföre
trädararvode.
2 mom. Byggnadsstyrelsen.
Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
Ställföre
trädararvode.
53 §.
Sjunde huvudtiteln.
1 mom. Kammarrätten.
För kammarrättsråd äger kammarrätten utsträcka semestertiden utöver Semester,
den i 11 § 1 mom. stadgade, dock att den sammanlagda semestertiden icke
må överstiga 45 dagar.
2 mom. Generaltullstyrelsen och tullstaten.
1. Befordras tjänsteman från tjänst inom lägre lönegrad till kammar- Lönekiassskrivare,
må han efter generaltullstyrelsens beprövande placeras i högre löne- y^ga^fån^id
klass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. eljest skolat befordran till
hänföras. Härvid skall dock iakttagas, dels att tjänstemannen icke må pia
ceras
högre än två löneklasser över sistberörda löneklass, dels ock att bestämmelserna
i 8 § 1—3 mom. icke må samtidigt tillämpas.
2. Tjänsteman, som bestrider tjänst å ort, tillhörande kallortsklass VI, må, Kallortstrakdärest
tjänstgöringen är av beskaffenhet att i särskilt hög grad utsätta ho- tamente''
nom för inverkan av ortens klimatiska förhållanden, kunna enligt av Kungl.
Majit meddelade bestämmelser tilldelas kallortstraktamente med 60 öre för
varje tjänstgöringsdag.
3. Angående särskild ersättning för tjänstgöring å tåg eller fartyg under
dess färd förordnar Kungl. Majit.
4. Till tjänsteman, som förordnats att vara generaltulldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
Särskild
ersättning.
Ställ företrädararvode.
54 §.
Åttonde huvudtiteln.
1 moni. Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan.
1. Med befattning såsom professor vid konsthögskolan, utom beträffande Förening av
professuren i arkitektur samt professuren i svensk arkitekturhistoria, må tjaustcrkunna
förenas annan ordinarie befattning, befattning å extra stat eller extra
ordinarie befattning i statens tjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning.
118
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Ferier.
Ersättning
för bostad,
bränsle och
lyse.
Förening av
tjänster.
Avlöningsförhöjning
vid innehav
av flera
befattningar.
Ferier.
Ferier.
Semester.
Förmäner in
natura.
2. Lärare vid konsthögskolan äger årligen i stället för semester åtnjuta
ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrivas.
3. Befattningshavare skall i ersättning för begagnande av honom i akademiens
hus anvisad bostad jämte förmån av bränsle och lyse till akademien
erlägga hyra med belopp, som fastställes enligt de i 42 och 44 §§ stadgade
grunderna.
2 mom. Musikaliska akademien med
musikkonservatoriet.
1. Med befattning såsom lärare vid musikkonservatoriet må kunna förenas
annan ordinarie befattning, befattning å extra stat eller extra ordinarie
befattning i statens tjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning.
2. Den, som innehar mer än en befattning vid musikaliska akademien
eller vid musikkonservatoriet, må åtnjuta avlöningsförhöjning allenast å
en av dessa befattningar.
3. Lärare vid musikkonservatoriet äger årligen i stället för semester åtnjuta
ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrivas. Akademiens
sekreterare äger efter akademiens bestämmande åtnjuta ferier under den
tid av året, då hans verksamhet i akademiens tjänst icke påfordras.
3 mom. Tandläkarinstitutet.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i
vederbörande stadgar föreskrivas.
4 mom. Karolinska sjukhuset.
1. Semestertidens längd utgör årligen
a) för överläkare vid gynekologiska avdelningen av radiumhemmet vid
Konung Gustaf V:s jubileumsklinik 90 dagar,
b) för tjänsteman, som tillhör sjukvårdspersonalen vid radiumhemmet och
i sitt arbete handskas med röntgen eller radium, för reparatör vid röntgenoch
ljusavdelningen av radiumhemmet samt för tekniskt biträde för fysiska
mätningar vid forskningsavdelningarna vid nämnda jubileumsklinik 42 dagar,
dock med rätt för sjukhusdirektionen att medgiva semester under ytterligare
högst 18 dagar,
c) för tjänsteman, tillhörande sjukvårdspersonalen å röntgenavdelning,
såvitt ej annat följer av vad under b) sägs, 42 dagar,
d) för annan sjuksköterska än som avses under b) eller c) 25 dagar intill
det år, under vilket hon fyller 40 år, samt därefter 35 dagar.
2. Mottager tjänsteman kost in natura eller verkställes vid sjukhuset
tvätt för tjänstemans enskilda räkning, har han att härför erlägga ersättning
genom avdrag å lönen eller på annat sätt i enlighet med bestämmelser, som
sjukhusdirektionen äger meddela.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
119
5 morn. Seralimerlasarettet.
Semester
1. Semestertidens längd utgör årligen
a) för tjänsteman, tillhörande sjukvårdspersonalen å röntgenavdelning,
42 dagar,
b) för annan sjuksköterska än som avses under a) 25 dagar intill det år,
under vilket hon fyller 40 år, samt därefter 35 dagar.
2. Mottager tjänsteman kost in natura eller verkställes vid lasarettet tvätt Fömåner in
för tjänstemans enskilda räkning, har han att härför erlägga ersättning genom
avdrag å lönen eller på annat sätt i enlighet med bestämmelser, som
sjukhusdirektionen äger meddela.
6 mom. Farmaceutiska institutet.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i Ferier,
vederbörande stadgar föreskrivas.
7 mom. Tekniska högskolan.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i Ferier,
vederbörande stadgar föreskrivas.
8 mom. Chalmers tekniska högskola.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i Ferier,
vederbörande stadgar föreskrivas.
9 mom. Tekniska gymnasiet i Göteborg.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i Ferier,
vederbörande stadgar föreskrivas.
10 mom. Vårdanstalten i Lund för blinda
med komplicerat lyte.
Översköterska äger åtnjuta semester under 25 dagar intill det år, under Semester,
vilket hon fyller 40 år, samt därefter under 35 dagar.
11 mom. Gymnastiska centralinstitutet.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i Ferier,
vederbörande stadgar föreskrivas.
55 §.
Nionde huvudtiteln.
1 mom. Lantbruksstyrelsen.
Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
I-0 Statsutskottets utlåtande Nr 161.
2 moni. Statens lantbruksingenjörer.
atumhanda- Lantbruksingenjör, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, är skyldig
hålla vikarie att, där sådant påkallas och enligt lantbruksstyrelsen beprövande utan störiokPaeidlm°m’
re svari8heter kan ske, mot skälig ersättning tillhandahålla vikarie nödig
expeditionslokal ävensom att till vikarie avstå det arvode enligt lantbruksingenjörstaxa,
vilket belöper å de av denne verkställda tjänstegöromålen.
3 mom. Lantbrukshögskolan.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i vederbörande
stadgar föreskrivas.
4 mom. Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet
vid Alnarp.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier a tider, som i vederbörande
stadgar föreskrivas.
5 mom. Flyinge hingstdepå och stuteri
samt Strömsholms hingstdepå.
alfridi Depåchef ar skyldig att underkasta sig den förflyttning till annan depåbet
^för^depå- chefsbefattning vid stuteristaten, som kan bliva honom av Kungl. Majit
chef. ålagd. Varder depåchef förflyttad till dylik befattning i lägre lönegrad, skall
han intill utgången av den period förordnandet avser åtnjuta avlöning enligt
den högre lönegraden.
6 mom. Veterinärhögskolan.
Ferier. Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i vederbörande
stadgar föreskrivas.
7 mom. Länsveterinärer.
Förening av 1. Med länsveterinärtjänst må kunna förenas kommunal befattning, som
tjänster. avses . 4 g j mom
attybestrida 2'' Lansveterinar ar> om han därtill förordnas, pliktig att under sammanmedicinai-
la^ högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida
rådsbefatt- sådan medicinalrådsbefattning i medicinalstyrelsen, vars innehavare skall
ng m. m. vara legitimerad veterinär. Under dylikt förordnande äger länsveterinär uppbära
särskild ersättning med 6 kronor för dag.
Sattdltmet 3'' Lansveterinar> som åtnjuter semester eller tjänstledighet, skall till vivikarie
avstå karien avstå det arvode enligt veterinärtaxa, vilket belöper å de av vikarien
arvode verkställda tjänstegöromålen. Han är ock skyldig att utan ersättning tillhandahålla
vikarien nödig expeditionslokal.
Dtknrse°SS åe i 13 § 3 morn. omförmälda kurserna likställas för länsveteri
111
er‘ närer avsedda utbildnings- och repetitionskurser.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
121
8 moni. Skogshögskolan.
Lärare äger årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i ve- Ferier,
derbörande stadgar föreskrivas.
9 mom. Lantmäterikontoren i länen.
överlantmätaren i Kopparbergs län äger tills vidare uppbära avlöningsför- ^vlumngBstärkning
med 900 kronor för år. Kungl. Majit äger bestämma, huru medtorsar mng
avlöningsförstärkningen skall förfaras, då nämnda överlantmätare åtnjuter
tjänstledighet, under vilken han är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag.
56 §.
Tionde huvudtiteln.
1 mom. Kommerskollegium.
Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 1 200 kronor för år.
Ställföreträd
ararvode.
2 mom. Lotsstyrelsen samt lots
och fyrstaten.
1. Semestertidens längd utgör för tjänsteman
beräknas för kalenderår vara påmönstrad
mindre än 6 månader.................
6 men ej 7 » .................
7 » » 8 » .................
8 > » 9 » .................
9 » »10 » .................
10 » »11 »
11 > »12 » .................
12 månader..........................
å fyrskepp, vars besättning Semester för
fyrskepps
personal.
........ 15 dagar
........ 25 »
........ 35 »
........ 45 »
........ 55 »
........ 65 »
........ 75 »
........ 90 » .
Skall tjänsteman, vilken enligt vad i första stycket sägs äger åtnjuta semester
under 45 dagar eller mera, på grund av avgång med ålderspension
frånträda sin befattning under löpande kalenderår, må han det året åtnjuta
semester under 45 dagar, därest avgången sker under någon av årets
fyra första månader, samt eljest under ytterligare 10 dagar för varje hel
kalendermånad utöver fyra, under vilken befattningen innehaves, dock att
semestertidens längd icke i något fall må överstiga den i första stycket angivna.
2. För Överlots, lotsförman och lots bestämmes tjänstledighetsavdrag en- Tjänstiedigligt
den löneklass, som är två klasser lägre än den tjänstemannen tillhör. f^etvs^d^|g_
personal.
3. För tid, varunder tjänsteman vid lots- och fyrstaten fullgör honom Avlöning
enligt vad därom är särskilt stadgat åliggande tjänstgöring vid marinen, ““5®^*“^
äger tjänstemannen åtnjuta oavkortad lön jämte i förekommande fall ens- marinen.
122
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Tjänstledighet
till följd
av sjukdom
för fyrskeppspersonal.
Enslighets
tillägg.
Fyrskepps
tillägg.
lighets- oell kallortstillägg. I fråga om ersättning för mistad lotslott under
här avsedd tjänstgöring gäller vad därom är särskilt föreskrivet.
4. I stället för vad i 15 § 1 mom. a) stadgas skall beträffande tjänsteman
å fyrskepp, vars besättning beräknas för kalenderår vara påmönstrad under
nedan angivna antal månader, gälla, att tjänstemannen äger uppbära oavkortad
lön under högst följande antal dagar, nämligen:
mindre än 7 månader........................ 25 dagar
7 men ej 8 » ........................ 20 »
8 månader eller mera........................ 10 » .
5. Till tjänsteman, som är stationerad å sådan ort, där vistelsen till följd
av ortens särskilt ensliga belägenhet kan anses medföra avsevärda olägenheter,
utgår enslighetstillägg med nedanstående, för olika klasser bestämda
belopp för år räknat, nämligen:
för enslighetsklass I........................ 90 kronor
» » II........................ 150 »
» » III........................ 210 »
» t> IV........................ 270 »
Det ankommer på Kungl. Majit att bestämma de orter, där enslighetstillägg
må utgå, samt dessa orters fördelning på de olika klasserna.
6. Under tjänstgöring å fyrskepp, som är liggande å sin station eller är
under gång till eller från stationen, äga nedanstående tjänstemän åtnjuta
fyrskeppstillägg med följande för särskilda stationsgrupper bestämda belopp
för dag räknat, nämligen:
Stations- |
Stations- |
Stations- |
|
grupp A |
grupp B |
grupp G |
|
kronor |
kronor |
kronor |
|
Fyrbiträde........................................ |
1-— |
1''50 |
2''— |
Fyrvaktare å 2:a och 3:e klass fyrskepp............ |
1-20 |
1-70 |
2-20 |
> > lia klass fyrskepp.................... |
1-50 |
2 — |
2-50 |
Fyrmästare å 3:e klass fyrskepp.................... |
1-70 |
2-20 |
2-70 |
> > 2:a > > .................... Distriktsfyrmästare................................ |
2T0 1 c, |
2''60 |
3-10 |
Fyrmästare å lia klass fyrskepp.................... |
1 2''80 |
3-30 |
3-80 |
Fyrskeppstilläggen höjas med femtio procent under tiden från och med
den 16 oktober till och med den 31 mars å sådana fyrskepp, som äro stationerade
norr om 60 :e breddgraden, samt från och med den 16 november till
och med den 15 mars å andra fyrskepp.
Vid tjänstgöring å påmönstrat fyrskepp, som ej är liggande å sin station
och ej heller under gång till eller från stationen, utgår fyrskeppstillägg med
hälften av eljest gällande belopp.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
123
Det ankommer på Kungl. Majit att bestämma stationsorternas fördelning
å förenämnda tre grupper.
7. För tjänsteman, som är berättigad att jämte enslighetstillägg eller fyr- Minskning av
skeppstillägg uppbära kallortstillägg, skall kallortstilläggct minskas till hälf- tillägg,
ten av det tjänstemannen jämlikt 20 § eljest tillkommande beloppet.
8. Under tjänstgöring ombord å fyrskepp eller å lotsverkets tjänstefartyg Jri kost
må där anställd tjänsteman enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder åtnjuta penningar.
fri kost eller kostpenningar.
9. Av de enligt särskilda sladganden vederbörande lotsplats tillfallande Lotslott.
lotspenningar skall vid platsen tjänstgörande lotspersonal i enlighet med nedanstående
bestämmelser och eljest av Kungl. Majit givna föreskrifter aga
åtnjuta högst trettiofem procent. Enligt av Kungl. Majit meddelade grunder
utgår av den personalen sålunda tillkommande andel i lotspenningar lotslott
till Överlots, lotsförman och lots.
Här avsedd tjänsteman äger uppbära lotslott dels under tjänstgöring å egen
eller annan befattning vid lotsplatsen, dels under tjänstledighet med oavkortad
lön jämlikt 14 § eller 15 § 1 mom. a), dels ock under semester.
Därest lotspersonalen tillhörande tjänsteman förordnats såsom vikarie a
sådan befattning, som icke är förenad nied rätt till lotslott, äger han utöver
honom enligt 21 § tillkommande vikariatsersättning eller vikariatslön åtnjuta
ersättning med belopp, motsvarande vad han vid tjänstgöring å egen befattning
skulle hava uppburit i lotslott.
Därest lotspersonalen tillhörande tjänsteman förordnats såsom vikarie a
sådan befattning vid annan lotsplats, som är förenad med rätt till lotslott,
äger han utöver honom enligt 21 § tillkommande vikariatsersättning eller
vikariatslön åtnjuta ersättning med belopp, motsvarande vad han skulle
hava uppburit i lotslott, örn han varit ordinarie innehavare av den tjänst,
å vilken han förordnats.
10. Till tjänsteman å fyrskepp utgår under tjänstgöring såsom kockste
urart
särskild ersättning med en krona för dag.
För å fyr eller fyrskepp verkställd mistsignalering utgår ersättning med 50
öre för timme enligt de närmare bestämmelser, som fastställas av Kungl.
Majit. o .
Enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser må tjänsteman, tillhörande
lotspersonalen, åtnjuta, förutom lotslott, från sjöfarten utgående ersättningar
och förmåner för biträde av kronolots.
11. Där tjänsteman åtnjuter annan naturaförmån än i 2 avd. 6 och 7 kap.
omförmäles eller ersättning i penningar för sådan förmån, skall i förra fallet
ersättning för förmånens värde erläggas av förmånstagaren genom avdrag å
avlöningen och i senare fallet avräkning ske å avlöningen med det belopp,
varmed ersättningen för den avlösta förmånen utgår, allt i den ordning lotsstyrelsen
bestämmer.
Vissa särskilda
ersättningar.
Avdrag för
vissa naturaförmåner.
124
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
57 §.
Affär sdrivande verk.
1 moni. Postverket.
heering'' o1'' Befordras tjänsteman från tjänst inom lägre lönegrad till postexpeditör,
i vissa fall må han efter generalpoststyrelsens beprövande placeras i högre löneklass än
V1tineporsdt-an den’ ti!.1 viIken han enliSt bestämmelserna i 7 § 1 mom. eljest skolat hänföexpeditör.
ras- Härvid skall dock iakttagas, dels att tjänsteman icke må placeras högre
än två löneklasser över sistberörda löneklass, dels ock att bestämmelserna i
8 § 1—3 mom. icke må samtidigt tillämpas.
^placering'' 2‘ MedSivande> varom i 8 § 3 mom. förmäles, må beträffande tjänsteman,
vid post- som omedelbart före tillträdande av ordinarie befattning innehaft anställståndårefbe''-
n.ing såsom Poststationsföreståndare med avlöning enligt personligt kontrakt,
fordran till lämnas av generalpoststyrelsen i enlighet med de närmare grunder, som fastordinarie
ställas av Kungl. Majit.
tjänst.
bankschefs . 3‘ På därom gJ''ord ansökning äger Kungl. Majit medgiva, att tjänsteman,
återgång till vilken förordnats såsom postsparbankschef men vilkens förordnande upp
^avTbefatT-’hÖrt
Ut.an att efterföljas av förnyat förordnande, må återgå till ordinarie
ning. befattning inom den lönegrad han före förordnandet tillhörde. Har sådant
medgivande lämnats, skall för bestämmande av tjänstemannens placering i
löneklass sa anses, som örn han även under den tid förordnandet varat innehaft
ordinarie befattning inom nämnda lönegrad.
Därest så erfordras för beredande åt tjänsteman i nu avsett fall av ordinarie
befattning, äger Kungl. Majit besluta därav betingad tillfällig ökning
av antalet ordinarie tjänster.
av stadgan det 4'' Vid tillämpning av stadgandet i 25 § skall med tjänsteman, som handom
felräk- har kontant uppbörd, likställas tjänsteman, som vid tjänstgöring i dagkassa
DoningParn" motta3er och frimärker försändelser utan att därför uppbära kontant betalning
eller som från huvudförråd av värdetecken vid postkontor utlämnar
frankotecken och andra värdetecken till dagkassa eller biförråd.
^sättning611" 5‘ An§ående särskild ersättning för tjänstgöring å tåg, omnibus eller fartyg
förordnar Kungl. Majit.
^darin-ole^ 6l Til1 tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 2 000 kronor för år.
2 mom. Telegrafverket.
aboimemang" 4* Rätt till nedsatt avgift för abonnemang å rikstelefon anses icke såsom
avlöningsförmån och föranleder icke avdrag å avlöningen.
Serfng'' 2‘ Befordras tjänsteman från tjänst inom lägre lönegrad till kontorsskrivid
befordran vare eller telegrafassistent, må han efter verkets beprövande placeras i högre
skrivare teHerlöneklass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. eljest
telegraf- skolat hänföras. Härvid skall dock iakttagas, dels att tjänstemannen icke
assistent.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
125
må placeras högre än två löneklasser över sistberörda löneklass, dels ock att
bestämmelserna i 8 § 1—3 mom. icke må samtidigt tillämpas.
3. På därom gjord ansökning äger Kungl. Maj:t medgiva, att tjänsteman, Vissa tjänstevilken
förordnats såsom telefondirektör i Stockholm eller såsom verkstads- “ängull
direktör men vilkens förordnande upphört utan att efterföljas av förnyat för- tidigare iuneordnande,
må återgå till ordinarie befattning inom den lönegrad han före bav<^egfatt''
förordnandet tillhörde. Har sådant medgivande lämnats, skall för bestämmande
av tjänstemannens placering i löneklass så anses, som om han även
under den tid förordnandet varat innehaft ordinarie befattning inom nämnda
lönegrad.
Därest så erfordras för beredande åt tjänsteman i nu avsett fall av ordinarie
befattning, äger Kungl. Majit besluta därav betingad tillfällig ökning av
antalet ordinarie tjänster.
4. Till tjänsteman, som förordnats att vara generaldirektörens stadföretrå- Ställföreträdare,
utgår särskilt arvode med 2 000 kronor för år. darar\ode.
5. Till rikstelefonist, landstelefonist eller lokaltelefonist, som förordnats Ersättning
såsom föreståndare för växeltelefonstation, utgår särskild ersättning med gtändare^för
högst 540 kronor för år. växeltelefon
station.
3 mom. Statens järnvägar.
1. Rätt till fria resor och fria varutransporter å järnväg anses icke såsom
avlöningsförmån och föranleder icke avdrag å avlöningen.
Fria resor
och varutransporter.
2. Lokförare, som vid befordran till lokmästare åtnjöt eller från tiden
för lokmästartjänstens tillträdande skulle såsom lokförare hava kommit i
åtnjutande av lön enligt den näst högsta eller den högsta för lokförare gällande
löneklassen, äger tillträda lön enligt den löneklass, som är närmast
högre än den, till vilken han eljest skolat hänföras, ävensom i förekommande
fall tillgodonjuta den i andra punkten av 8 § 1 mom. första stycket medgivna
förmånen. Lokförare, som vid befordran till lokmästare åtnjöt lön
enligt 14 löneklassen, äger i förekommande fall tillgodonjuta den i andra
punkten av 8 § 1 mom. första stycket medgivna förmånen.
3. Befordras tjänsteman från tjänst inom lägre lönegrad till kontors- eller
•stationsskrivare, må han efter järnvägsstyrelsens beprövande placeras i högre
löneklass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. eljest
skolat hänföras. Härvid skall dock iakttagas, dels att tjänsteman icke må
placeras högre än två löneklasser över sistberörda löneklass, dels ock att bestämmelserna
i 8 § 1—3 mom. icke må samtidigt tillämpas.
Löneklassplacering
i
vissa fall
vid befordran
till
lokmästare.
Löneklassplacering
vid
befordran till
kontors- eller
stationsskrivare.
4. På därom gjord ansökning äger Kungl. Majit medgiva, att tjänsteman, vissa tjänstevilken
förordnats såsom distriktschef, förrådsdirektör, verkstadsdirektör el- tm''
ler verkstadsöveringenjör men vilkens förordnande upphört utan att efter- tidigaro innef
öl jas av förnyat förordnande, må återgå till ordinarie befattning inom den hav^gfatt''
lönegrad han före förordnandet tillhörde. Ilar sådant medgivande lämnats,
skall för bestämmande av tjänstemannens placering i löneklass så anses,
126
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Kallortstrak
tamente.
Särskild gottgörelse
vid
vikariat å,
lokmästaränst
m. m.
Vissa särskilda
ersättningar.
Tjänste
bostad.
sorn om hail även under den tid förordnandet varat innehaft ordinarie befattning
inom nämnda lönegrad.
Därest så erfordras för beredande åt tjänsteman i nu avsett fall av ordinarie
befattning, äger Kungl. Majit besluta därav betingad tillfällig ökning
av antalet ordinarie tjänster.
5. Tjänsteman, som bestrider tjänst å ort, tillhörande kallortsklass VI,
må, därest tjänstgöringen är av beskaffenhet att i särskilt hög grad utsätta honom
för inverkan av ortens klimatiska förhållanden, kunna enligt av Kungl.
Majit meddelade bestämmelser tilldelas kallortstraktamente med 60 öre för
varje tjänstgöringsdag.
6. Lokförare, som på grund av förordnande bestrider tjänst såsom lokmästare
med rätt till vikariatsersättning enligt 21 § 1 morn., äger utöver
sådan ersättning uppbära särskild gottgörelse med 2 kronor för dag.
Lokförare, lokeldare eller maskinbiträde med stadigvarande tjänstgöring
å lok, vilken på grund av särskilt tjänsteuppdrag tillfälligtvis är hindrad att
fullgöra sådan tjänstgöring, må såsom gottgörelse för mistad särskild ersättning
under dylik tjänstgöring uppbära, lokförare 2 kronor, lokeldare med
tjänstgöring å ånglok 1 krona samt lokeldare och maskinbiträde med tjänstgöring
å elektrolok 70 öre för dag räknat.
7. Tjänsteman, som på grund av förordnande bestrider göromål såsom
tågledare, erhåller särskild ersättning, beräknad efter högst 600 kronor för
år.
Tjänsteman, som bestrider beredskapst jämt, kan tilldess särskild ersättning
med högst 60 öre för helt dygn.
Tjänsteman, som bestrider v axling st jämt, äger enligt av Kungl. Majit fastställda
grunder uppbära särskild ersättning med 50 öre för tjänstgöringsdag.
Angående särskilda ersättningar och andra förmåner, som må utgå för
tjänstgöring å tåg, lok, motordrivet rälsfordon, tågfår ja eller fartyg, förordnar
Kungl. Majit.
8. I stället för vad i 41 § första stycket stadgas gäller att, därest åt tjänsteman
såsom bostad anvisas lägenhet, vilken äges eller disponeras av statsverket,
han skall vara skyldig att bebo densamma. Prövas med hänsyn till
tjänstemannens ekonomiska förhållanden eller andra särskilda omständigheter
avsevärda olägenheter för tjänstemannen vara förenade med skyldigheten
att taga i besittning honom anvisad bostad eller att vidare bebo redan innehavd
sådan, må dock vederbörande myndighet på framställning av tjänstemannen
kunna meddela honom befrielse från nämnda skyldighet. Innan
sådan framställning upptages till prövning, skall tillfälle beredas ett för avgivande
av yttrande i dylika ärenden utsett personalombud att utlåta sig
över framställningen. Det ankommer på järnvägsstyrelsen att meddela beslut
angående sättet för utseende av personalombud och dettas verksamhetsområde.
Vad i 41 § andra stycket samt i 42 och 43 §§ stadgas rörande tjänstebostad
skall äga motsvarande tillämpning beträffande bostad, varom här är
fråga.
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
127
4 moni. Statens vattenfallsverk.
1. Rätt till fri elektrisk belysning eller till nedsatt avgift för elektrisk Fri elektrisk
strömförbrukning anses icke såsom avlöningsförmån och föranleder icke bej£e“ang
avdrag å avlöningen.
2. Befordras tjänsteman från tjänst inom lägre lönegrad till kontorsskri- Löneklass
vare,
må han efter vattenfallsstyrelsens beprövande placeras i högre löneklass ^
än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. eljest skolat hän- kontorsföras.
Härvid skall dock iakttagas, dels att tjänsteman icke må placeras skrivare,
högre än två löneklasser över sistberörda löneklass, dels ock att bestämmelserna
i 8 § 1—3 mom. icke må samtidigt tillämpas.
3. På därom gjord ansökning äger Kungl. Majit medgiva, att tjänsteman, Driftdirekvilken
förordnats såsom driftdirektör men vilkens förordnande upphört utan t8^ ^
att efterföljas av förnyat förordnande, må återgå till ordinarie befattning tidigare inneinom
den lönegrad han före förordnandet tillhörde. Har sådant medgi- havaib®fatt''
vande lämnats, skall för bestämmande av tjänstemannens placering i löneklass
så anses, som om han även under den tid förordnandet varat innehaft
ordinarie befattning inom nämnda lönegrad.
Därest så erfordras för beredande åt tjänsteman i nu avsett fall av ordinarie
befattning, äger Kungl. Majit besluta därav betingad tillfällig ökning
av antalet ordinarie tjänster.
4. I Porjus stationerad driftchef äger åtnjuta avlöningsförstärkning med Avlönings1
000 kronor för år. Vattenfallsstyrelsen äger bestämma, huru med avid- förstärkning,
ningsförstärkningen skall förfaras, då driftchefen åtnjuter tjänstledighet, under
vilken han är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag.
5. Tjänsteman, som bestrider tjänst å ort, tillhörande kallortsklass VI, Kaiiortstrakmå,
därest tjänstgöringen är av beskaffenhet att i särskilt hög grad utsätta tamente.
honom för inverkan av ortens klimatiska förhållanden, kunna enligt av
Kungl. Majit meddelade bestämmelser tilldelas kallortstraktamente med 60
öre för varje tjänstgöringsdag.
6. Tjänsteman, vilken såsom vakthavande vid driftkontor bestrider be- Särskilda erredskapsljänst,
kan tilldelas särskild ersättning, beräknad efter högst 400 sattnin?arkronor
för år.
Angående särskild ersättning för tjänstgöring ä bogserbåt förordnar Kungl.
Majit.
7. Vad i 44 § stadgas äger icke tillämpning i fråga örn elektrisk ström, som Ersättning
för uppvärmning, kokning eller belysning tillhandahålles tjänsteman i verket tor bränsle
tillhörig bostadslägenhet. belysning.
5 morn. Domänverket.
1. På därom gjord ansökning äger Kungl. Majit medgiva, att tjänsteman, Försäijningsvilken
förordnats såsom försäljningschef men vilkens förordnande upphört cb^.
utan att efterföljas av förnyat förordnande, må återgå till ordinarie befatt- tidigare inncning
inom den lönegrad han före förordnandet tillhörde. Har sådant med- havd befatt
.
nmg.
givande lämnats, skall för bestämmande av tjänstemannens placering i lö -
128
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
Lönetillägg
till revirförvaltare.
neklass så anses, som om han även under den tid förordnandet varat innehaft
ordinarie befattning inom nämnda lönegrad.
Därest så erfordras för beredande åt tjänsteman i nu avsett fall av ordinarie
befattning, äger Kungl. Majit besluta därav betingad tillfällig ökning
av antalet ordinarie tjänster.
2. Till tjänsteman, som är revirförvaltare, utgår i vissa fall lönetillägg med
1 320 kronor eller 660 kronor för år räknat enligt de närmare bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Majit. Domänstyrelsen äger bestämma, huru med
lönetillägget skall förfaras, då revirförvaltaren åtnjuter tjänstledighet, under
vilken han är skyldig vidkännas tjänstledighetsavdrag.
3 avd. Lönenämnd.
58 §.
För beredning av ärenden, vilka angå tillämpningen av detta reglemente
jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser, skall finnas en lönenämnd.
Denna nämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intressena
böra vara representerade, skall bestå av en av Kungl. Majit förordnad
ordförande samt sex likaledes av Kungl. Majit utsedda ledamöter. Där så
finnes lämpligt, må dock Kungl. Majit, med iakttagande av vad nyss sagts
om antalet medlemmar i nämnden och örn de intressen, som där böra vara
företrädda, för skilda förvaltningsområden förordna örn olika sammansättning
av nämnden.
Lönenämndens ordförande och ledamöter förordnas för en tid av högst tre
år i sänder.
I enahanda ordning, som ovan sagts, utses suppleanter för ordföranden
och ledamöterna.
Instruktion för lönenämnden utfärdas av Kungl. Majit.
4 avd. Reglementets tillämplighet m. m.
59 §.
1 mom. Beträffande tjänsteman, vilken vid detta reglementes ikraftträdande
innehar befattning, som i reglementet avses, skall såsom förutsättning
för reglementets tillämpning gälla,
a) att omedelbart före ikraftträdandet något av följande avlöningsreglementen
varit å tjänstemannen tillämpligt, nämligen reglementena den 19
juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lotsoch
fyrstaten, den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och provinsialläkare,
den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare
Statsutskottets utlåtande Nr 161.
129
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet
samt den 15 juni 1934 (nr 303) för tjänstemän vid domänverket;
b) att tjänstemannen ej är uppförd å indragnings- eller övergångsstat utan
tjänstgöringsskyldighet; samt
c) att tjänstemannen ej före viss av Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt gjort
anmälan, att han icke vill underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser.
2 morn. Tjänsteman, å vilken reglementet erhåller tillämpning, skall vara
pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade
bestämmelser rörande de förmåner eller ersättningar, om vilka förmäles under
2 avd. i 3 kap. 22—27 §§, 5 kap. 32—39 §§, 6 och 7 kap., 8 kap.
50 § 8 punkten, 51 § 1—4 morn., 5 mom. 6 punkten samt 6 mom. 4, 5 och
7 punkterna, 52 §, 53 § 2 mom. 2—4 punkterna, 55 § 1 morn., 56 § 1 mom.
samt 2 mom. 6, 9 och 10 punkterna, 57 § 1 mom. 5 och 6 punkterna, 2 mom.
1, 4 och 5 punkterna, 3 mom. 1 och 5—8 punkterna, 4 mom. 1, 4 och 5 punkterna
ävensom 5 mom. 2 punkten.
3 mom. Tjänsteman, å vilken reglementet erhåller tillämpning, är jämväl
pliktig att, därest de allmänna levnadskostnaderna nedgå med tio procent
eller mera i förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnader, efter
prövning av Kungl. Majit och riksdagen underkasta sig minskning av lönen
med högst fem procent av de i vederbörande löneplaner upptagna årslönebeloppen.
Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1939, från och med vilken dag
vad i tidigare av Kungl. Majit utfärdad författning eller föreskrift finnes
stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, så vitt angår
tjänsteman, å vilken reglementet erhåller tillämpning.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. G sami.
Nr 161.
9