Statsutskottets utlåtande Nr 147.

1

Nr 147.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni
1937.

(Ira avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1937 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och
förklaringar blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Uppehållande av vissa direktörsbefattningar vid fångvårdsstaten.

Under justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna behandlat vissa frågor,
som beröra uppehållande av vissa direktörsbefattningar vid fångvårdsstaten
(Del I sid. 5 och 6).

Förklaring har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 38—40).

Utskottet vill erinra därom, att Kungl. Majit på framställning av fångvårdsstyrelsen
för innevarande års riksdag framlagt förslag om straffängelsets
i Karlskrona omändring från och med den 1 juli 1938 till kronohäkte
under ledning av en kronohäktesföreståndare av lia klass. Detta förslag har
numera vunnit riksdagens godkännande. Övriga av revisorerna upptagna
frågor äro, såsom av fångvårdsstyrelsens förklaring i ärendet framgår, för
närvarande föremål för styrelsens uppmärksamhet och torde ändring i av
revisorerna angivet avseende jämväl härutinnan vara att förvänta.

örn vad sålunda förekommit bär utskottet velat här

erinra.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 19H8. C sami. Nr li7.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

2: o) Kostnader för arméns, marinens och flygets personalrullor. Under
försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna gjort vissa erinringar rörande
försvarsväsendets milor (Del I sid. 12 och 13).

Revisorerna hava meddelat, att de med tryckningen och utgivningen av
försvarsväsendets personalrullor, nämligen svenska arméns rulla, svenska
marinens rulla och svenska flygvapnets rulla förenade kostnaderna täckas
i första hand genom inflytande medel av försäljning utav dessa milor till
myndigheter och enskilda. Härutöver lämnas årligen av statsmedel bidrag
till rullornas tryckning och utgivning. Sålunda har Kungl. Maj:t år 1936 anvisat
för arméns rulla högst 3,500 kronor, för marinens rulla högst 2,300
kronor och för flygvapnets rulla högst 500 kronor eller tillhopa högst 6,300
kronor. Enligt vad räkenskaperna utvisade plägade största delen av de årligen
anvisade beloppen tagas i anspråk.

Revisorerna hava gjort följande uttalande i frågan:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår anvisas årligen icke oväsentliga
belopp av statsmedel för bestridande av kostnaderna för tryckning och
utgivning av ifrågavarande milor. Med hänsyn härtill synes det revisorerna
önskvärt, att rudorna uppställas på sådant sätt, att statens utgifter i görligaste
mån begränsas. Enligt revisorernas uppfattning torde statens kostnader
för rudorna kunna nedbringas, därest vid tryckning samma sättning
användes för de olika rudorna, i den mån dessa skola innehålla samma uppgifter.
Revisorerna vilja jämväl ifrågasätta, huruvida icke en gemensam
ruda för hela försvarsväsendet, innefattande den personal, som nu upptages
i de skilda rudorna, kan utgivas, och särtryck göras ur denna rulla för
de olika försvarsgrenarna, i den mån så befinnes erforderligt.

Yttranden hava avgivits av flygstaben, lantförsvarets kommandoexpedition
och sjöförsvarets kommandoexpedition (Del II sid. 49—53).

Utskott#. Såsom av revisorerna framhållits uppgöras för de olika försvarsgrenarna
skilda milor, för vilkas tryckning och utgivning icke oväsentliga belopp av
statsmedel årligen anvisas. I likhet med revisorerna finner utskottet, att ett
nedbringande av dessa kostnader skulle kunna ske, därest en för hela försvarsväsendet
gemensam ruda trycktes, ur vilken sedan erforderliga särtryck
för de olika försvarsgrenarna kunde göras. Det synes utskottet vidare lämpligt,
att den sålunda ifrågasatta gemensamma rudan uppgöres under överinseende
av en och samma befattningshavare. Härigenom skulle erforderlig enhetlighet
i rullans redigering kunna åstadkommas.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse tid Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Maj:t vide vidtaga åtgärder för upprättande av en för
hela försvarsväsendet gemensam personalrulla.

3:o) Arméns enskilda lägerkassor. Under försvarsdepartementet, § 6, hava
revisorerna upptagit tid behandling frågan örn redovisningen av och förvaltningen
vid arméns enskilda lägerkassor. I samband härmed hava revisorer -

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

3

na lämnat en redogörelse för lägerkassornas tillgångar och rörelsen vid kassorna
ifråga (Del I sid. 13—19).

Revisorerna hava meddelat, att under år 1936 lägerkassornas samtliga inkomster
uppgått till i det närmaste 415,000 kronor samt att under samma år
inemot 380,000 kronor av dessa inkomster disponerats för beredande av
nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande truppförband. Av inkomsterna
hava ungefär 270,000 kronor uppkommit genom affärsrörelse —-bageri, svingård och marketenteri -— som drivits för lägerkassornas räkning.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande:

Såsom av ovanstående framgår hedrives vid vissa truppförband bagerirörelse
i stor omfattning liksom även i några fall svingårdsrörelse. Att bedriva
dylika rörelser för lägerkassornas räkning i den omfattning, som nu
sker, synes enligt revisorernas uppfattning vara främmande för den verksamhet
dessa kassor böra utöva. Av räkenskaperna framgår nämligen, bland
annat, att icke blott marketenteriernas utan även vissa regementens behov
av bröd i stor utsträckning tillgodoses från nämnda bagerier. Aven enskilda
hava tillhandahållits varor därifrån. Visserligen synas dessa bagerier rent
affärsmässigt sett hava skötts på ett för lägerkassorna tillfredsställande sätt,
då de lämnat avsevärda överskott, men verksamheten synes likväl i vissa
fall hava erhållit sådan omfattning, att ekonomiska risker måste anses förenade
med rörelserna i fråga. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra
därom, att militieombudsmannen på sin tid funnit anledning framställa erinran
mot en vid ett infanteriregemente bedriven verksamhet av ifrågavarande
slag, vilken medfört risker för vederbörande lägerkassas bestånd. Det synes
även kunna uppstå vissa olägenheter därutinnan, att regementsförvaltningen
för tillgodoseende av lägerkassan kan finna anledning betala högre pris för
av densamma levererade varor än som skulle betingats vid upphandling i
öppna marknaden. Revisorerna hava vid sin granskning funnit exempel
härpå. Härtill kommer, att en dylik omfattande affärsverksamhet för lägerkassornas
räkning givetvis måste belasta de tjänstemän — officerare, intendenter
och underofficerare — vilka hava tillsyn över förvaltningen av dessa
affärsföretag, nied göromål, som med hänsyn till omfattningen av den bedrivna
rörelsen måste avsevärt inkräkta på deras egentliga militära arbetsuppgifter.
Med hänsyn härtill anse revisorerna, alt de för närvarande av
vissa lägerkassor bedrivna bageri- och svingårdsrörelserna böra avvecklas.

Enligt vad revisorerna funnit hava de ändamål, som tillgodosetts av lägerkassorna,
varit mycket växlande. I stor utsträckning hava medel anslagits
för idrott och biografföreställningar, varjämte i ett fall anläggning av ett större
friluftsbad bekostats av lägerkassans medel. I ett annat fall har kassan
bestritt utgifterna för utgivande av regementets historia. Även utgifter för
tandvård hava förekommit. Samtliga dessa kostnader äro av den natur, att
de enligt gällande föreskrifter angående de allmänna lägerkassorna även
kunna tillgodoses av dessas medel. Då icke samma personalkategorier skola
tillgodoses med allmänna oell enskilda lägerkassornas medel, men dessa likvid
i viss utsträckning användas för samma ändamål, synes det revisorerna
erforderligt, att närmare föreskrifter meddelas angående de ändamål, vartill
de enskilda lägerkassorna skola användas. 1 detta sammanhang vilja revisorerna
även framhålla som önskvärt, att de enskilda lägerkassorna redovisas
i arméförvaltningens räkenskaper och undergå granskning därstädes
i likhet med allmänna lägerkassorna, varigenom en större enhetlighet i medelsanvändningen
lior kunna ernås, än vad nu är fallet.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskottet.

Revisorerna hava även fäst sig vid, att de belopp, som vid de olika truppförbanden
stått till förfogande för manskapets nytta och trevnad — även
med hänsyn tagen till förbandens olika styrka — varit av växlande storlek,
vilket givetvis medfört, att manskapet vid vissa förband i ifrågavarande hänseende
blivit sämre tillgodosett än vid andra. Revisorerna, som icke finna
detta förhållande fullt tillfredsställande, anse sig böra ifrågasätta, huruvida
icke på ett eller annat sätt en utjämning härutinnan kan åstadkommas. I
detta sammanhang vilja revisorerna erinra örn sitt uttalande rörande lantförsvarets
fonderade arrendemedel.

Enligt revisorernas mening synes sålunda frågan om de enskilda lägerkassornas
förvaltning och redovisning samt därmed sammanhängande spörsmål
böra bliva föremål för utredning.

Yttranden hava i anledning av vad revisorerna anfört avgivits av arméförvaltningen
ävensom av samtliga arméfördelningschefer, chefen för övre
Norrlands trupper och militärbefälhavaren på Gotland, vilka inhämtat utlåtanden
från vederbörande truppförband (Del II sid. 54—105).

Vid behandlingen av de uttalanden i fråga om de enskilda lägerkassoma,
som av revisorerna blivit gjorda, har utskottet funnit, att -— i likhet med
vad som under de senaste åren meddelats beträffande andra förvaltningsområden,
där vederbörande redogörare omhänderhaver jämväl medel av icke
rent statlig karaktär — vissa ytterligare föreskrifter rörande redovisningen
av dessa medel torde vara önskvärda för vinnande av större enhetlighet i
fråga om den statliga medelsredovisningen. Utskottet syftar på att själva
redovisningen av medlen bör ske i samband med redovisningen av de egentliga
statsmedlen. En dylik åtgärd skulle icke i någon mån vara ägnad att
rubba kassornas nuvarande ställning eller att medföra några ökade kostnader
för förvaltningen men vore å andra sidan till fördel i kontrollavseende.

Då utskottet emellertid anser sig kunna utgå från, att vederbörande myndigheter
— närmast arméförvaltningen och riksräkenskapsverket — hava sin
uppmärksamhet riktad på detta förhållande, har utskottet allenast velat vad
sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Marinens förnyelsefonder. Under försvarsdepartementet, § 7, hava
revisorerna till behandling upptagit frågan om marinens förnyelsefonder
(Del I sid. 19—24).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att riksdagens revisorer
i sin år 1928 avgivna berättelse framställde viss anmärkning beträffande
driften vid repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona. Med anledning härav
anhöll 1929 års riksdag, att Kungl. Majit måtte fastställa grunder för
handhavande av den ekonomiska förvaltningen och redovisningen vid marinens
verkstäder. Bestämmelser i nämnda hänseenden fastställdes därefter
av Kungl. Majit genom beslut den 8 april 1932.

Revisorerna hava nu meddelat, att de, som vid granskning av marinförvaltningens
protokoll och handlingar för budgetåret 1936/37 gjort vissa iaktta -

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

5

gelser rörande marinens förnyelsefonder, hade funnit av intresse att närmare
undersöka fondernas ställning och i desamma ingående medels användning
för sagda budgetår. I anslutning härtill hava revisorerna uppgjort en sammanställning,
utvisande fondernas inkomster och de ändamål, vartill dessas
medel tagits i anspråk under budgetåret 1936,37.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande uttalande Årsavsättningen

lill korvfabrikens i Karlskrona förnyelsefond, som tidigare
fastställts till 840 kronor, har för budgetåret 1935 36 höjts till 2,500
kronor och därefter för budgetåret 1936/37 bestämts tili 2,000 kronor. I
fråga om Karlskrona örlogsvarvs kraftcentral har, utöver den årliga avsättningen
å 15,000 kronor, en extra avsättning å 40,000 kronor ägt rum jämväl
under budgetåret 1936/37. Revisorerna förutsätta, att avsättningsbeloppen
till förnyelsefonderna fastställts med hänsyn tagen till en på grundval av anskaffningsvärden
och livslängd hos verkstädernas arbetsmaskiner, redskap
m. m. uppgjord förnyelseplan. Att ytterligare extra avsättning till Karlskrona
kraftcentrals förnyelsefond behövt äga runi, torde utvisa antingen att
den hittills förda avskrivningspolitiken icke varit riktig eller ock att avsikten
är att utan riksdagens hörande fortsätta den utvidgning av kraftcentralen
i fråga, varemot 1936 års revisorer ansågo sig böra framställa vissa erinringar.
Vidare må erinras örn de ovan närmare angivna växlingarna i fråga om
årsavsättningen till korvfabrikens i Karlskrona förnyelsefond.

Revisorerna hava uppmärksammat, att förnyelsefonden för kraftcentralen
i Vaxholm belastats med kostnader för anordnande av bostäder för två maskinister.
Inrättandet av dessa bostäder torde få rubriceras som ren nyanskaffning,
liggande utanför de intressen, förnyelsefonden är avsedd att tillgodose.
Även i andra fall hava, enligt vad revisorerna funnit, fondmedel
använts för rena nyanskaffningar, som icke kunna hänföras till »förnyelse
av arbetsmaskiner», som på grund av förslitning utrangerats.

Såsom av ovanstående framgår verkställas sålunda fortfarande rena nyanskaffningar
för och utvidgningar av driften vid marinens verkstäder utan
riksdagens medgivande. Då denna utvidgning numera sker med anlitande
av förnyelsefondsmedel, komma kostnaderna icke heller till synes i den för
riksdagen framlagda budgetredovisningen.

Enligt revisorernas uppfattning hör varje förnyelsefond uppbyggas efter en
fastställd plan, där för varje ifrågakommande objekt eller grupp av sådana
upptagas anskaffningsvärde, livslängd, det belopp, som årligen skall avsättas,
samt det belopp, som redan finnes avsatt. Då vederbörande förvaltningsmyndighet
avgiver förslag till årsavsättning och ersättningsanskaffning, bör
därvid fogas utdrag ur förnyelseplanen, vilket utdrag, efter granskning inom
marinförvaltningen, bör överlämnas till Kungl. Maj:t. Med ledning av dessa
handlingar torde vid fastställandet av årsavsättning eller vid beviljande av
medel för ersättningsanskaffning kunna avgöras, huruvida ersättningsanskaffning
av ett objekt verkligen kan ske av förnyelsefondsmedel, utan att
övriga i fonden ingående objekts förnyelse därmed äventyras. Revisorerna
anse nämligen, att, därest ett objekt behöver ersättas tidigare än som beräknats
vid fastställandet av förnyelseplanen eller örn vid förnyelse av ett tillfullo
avskrivet objekt ett nytt likvärdigt betingar ett högre pris än vad det
förslitna kostat i inköp, allenast det för detta speciella objekt eller grupp av
sådana avsatta beloppet bör disponeras ur förnyelsefonden. Det belopp,
som därutöver mäste anvisas, är enligt revisorernas mening att anse sorn ny
kapitalinvestering och bör med hänsyn härtill anvisas av riksdagen. Skulle
ersättningsanskaffning däremot kunna verkställas till lägre pris, skall skill -

6

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

naden mellan det för objektet å förnyelsefonden disponibla beloppet och inköpspriset
givetvis återföras till omkostnadstiteln under vederbörligt riksstatsanslag.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla, att endast mera värdefulla
maskiner, redskap och inventarier böra ingå såsom avskrivningsobjekt
i förnyelsefondema. övrig materiel torde få betraktas såsom förbrukningsmateriel
och bör — i likhet med kostnader för smärre reparationer och dylikt
— bestridas av verkstadens omkostnadstitel. Under dessa omständigheter
synas anvisningar, som nu meddelas ur förnyelsefonderna för »oförutsedda
utgifter» eller för »oförutsedda behov», icke vidare böra ifrågakomma.

Revisorerna, som anse av behovet påkallat, att ovannämnda av Kungl.
Majit den 8 april 1932 utfärdade föreskrifter kompletteras i av revisorerna
nu antydd riktning, hava härigenom velat fästa riksdagens uppmärksamhet
vid angivna förhållanden.

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del II sid. 106—108).

Utskottet. Utskottet vill erinra därom, att utredning för närvarande pågår rörande
grunderna för användningen av på olika områden förefintliga förnyelsefondsmedel.
Då utskottet har anledning förutsätta, att den av revisorerna
nu behandlade frågan i samband därmed blir föremål för övervägande, vill
utskottet inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Vissa flygvapnet berörande spörsmål. Under försvarsdepartementet,
§§ 11—16, hava revisorerna behandlat vissa frågor, som beröra flygvapnet
och därvid framställt åtskilliga erinringar (Del I sid. 30—42).

Förklaring har avgivits av flygförvaltningen (Del II sid. 116—130).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles under riksdagen att
yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

6:o) Danviks hospital. Under socialdepartementet, § 18, hava revisorerna
behandlat frågan om vissa till Danviks hospital utgående avgifter (Del I sid.
46—51).

Revisorerna hava meddelat, att hospitalets inkomster utgöras, förutom av
pensionärernas avgifter, till största delen av från hospitalet tillhörande hemman
och fonder härflytande avkastning. Dessutom inflyta till hospitalet ett
flertal avgifter, vilka från nutida synpunkter snarast kunna jämföras med
skatter samt ersättning för dylika avgifter. Hospitalets inkomster av denna
karaktär utgöra de s. k. danvikspenningarna, tolagsmedel, rekognitionsavgifter
och tomtören, trettiondepenningar m. m.

Revisorerna hava funnit ifrågavarande avgifter framstå såsom en olämplig
och i hög grad otidsenlig form av beskattning. Det har därför synts revi -

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

7

sorenia angeläget, att åtgärder snarast vidtagas i syfte att bringa icke blott
de återstående rekognitionsavgifterna utan även de s. k. danvikspenningarna
till att upphöra. I samband härmed hava revisorerna ifrågasatt, huruvida
icke åtgärder jämväl böra vidtagas för en avveckling i någon form avovan
omförmälda ersättningar för inkomster av allmän natur, nämligen tolags-
och tiondevederlagsersättning, vilka för närvarande av statsmedel utgå
till Danviks hospital.

Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet, kammarkollegium,
statskontoret, kommerskollegium och direktionen över Danviks hospital (Del
II sid. 145—155).

Vad revisorerna anfört har givit utskottet anledning framhålla önskvärdheten
av att tolagsmedlen, trettiondepenningarna m. fl. ersättningar av allmän
karaktär, som nu utgå till Danviks hospital, på lämpligt sätt avvecklas.
Då utskottet har anledning förvänta, att Kungl. Majit och vederbörande
myndigheter hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande spörsmål,
har utskottet nu allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis. Under socialdepartementet,
§ 19, hava revisorerna framställt vissa erinringar i fråga
om ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis (Del I sid. 51—55).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för förfaringssättet vid rekvisition
av statspolis för tjänstgöring vid tävlingar och dylika tillställningar, varav
framgår, att det ankommer på vederbörande polischef att avgöra, huruvida
kostnaden för polisbevakningen vid tillställningen skall gäldas av arrangören
eller ej. Därest gottgörelsen för bevakningen skall gäldas av arrangören,
upprättas räkningar å ersättningen av statspolisen, till vilken ersättningen
inbetalas. Statsverket tillkommande belopp insättes på länsstyrelsens
checkräkning i riksbanken.

En av revisorerna upprättad tablå, utvisande av enskilda under budgetåret
1936/37 till statsverket inbetalda ersättningar för anlitande av statspolis,
giver vid handen, att stora variationer förefinnas i de belopp, som inflyta till
de olika länen för här ifrågavarande ändamål. En bidragande orsak härtill
hava revisorerna funnit vara att söka i den omständigheten, att hos vederbörande
myndigheter olika uppfattning är rådande, huruvida kostnaden för
anlitande i sådana fall av statspolis bör gäldas av den enskilde arrangören
eller stanna å statsverket. Såsom skäl för att kostnaden skall stanna å statsverket
har, bland annat, anförts, att polispersonalen ansetts behövlig endast
för ordnande av trafiken å vägar och bevakning av områden gränsande intill
platsen för tillställningen.

Utskottet.

8 Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Enligt revisorernas mening måste det anses mindre lämpligt, att ersättning
i fall, varom här är fråga, utbetalas av arrangören direkt till vederbörande
polispersonal. Med hänsyn till denna personals ömtåliga ställning finna revisorerna
det angeläget, att nu angiven gottgörelse i första hand inlevereras
till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen. Vad nu anförts
gäller jämväl ersättning för bevakning fullgjord under fritid.

Den av revisorerna verkställda granskningen har givit vid handen, att stor
osäkerhet synes råda i fråga örn tillämpningen av gällande bestämmelser rörande
ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis. I vissa län har
i samband med lämnande av tillstånd att anordna tillställningar vederbörande
arrangör ålagts att utgiva ersättning för därvid anlitad polispersonal.
I andra län åter har dylik ersättningsskyldighet icke ansetts böra åvila
arrangörerna, utan hava kostnaderna i stället fått stanna på statsverket. Revisorerna,
som anse detta förhållande otillfredsställande, finna del angeläget,
att åtgärder vidtagas för ernående av en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning
av bestämmelserna på detta område.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statspolisintendenten
samt länsstyrelserna (Del II sid. 156—205). Förstnämnda tre
myndigheter samt flertalet länsstyrelser hava icke haft något att erinra mot
vad revisorerna föreslagit.

Utskottet. Utskottet delar revisorernas åsikt om det mindre tillfredsställande däri, att
ersättning i de fall, varom här är fråga, utbetalas av tillställnings anordnare
direkt till vederbörande polispersonal. Utskottet, som anser ändring härutinnan
böra ske, tillstyrker revisorernas förslag, att dylik ersättning bör inbetalas
till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen.

Revisorerna hava vidare anmärkt på rådande osäkerhet vid tillämpningen
av gällande bestämmelser rörande ersättning lill statsverket vid anlitande av
statspolis. Utskottet finner med anledning av vad revisorerna anfört påkallat,
att utförligare föreskrifter rörande kostnadernas bestridande komma till
stånd, så att en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna på
området kan vinnas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en
i möjligaste mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna rörande
ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis.

8:o) Arbetslöshetskommissionens ofullbordade arbeten. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande arbetslöshetskommissionens vägarbeten (Del I sid. 56—61).

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 206
—209).

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

9

Det av revisorerna berörda spörsmålet kominer på grund av väckta motioner
i annat sammanhang under riksdagens prövning; vilket utskottet velat
härmed för riksdagen

anmäla.

9:o) Granskning av planer till brobyggnader. Under kommunikationsdepartementet,
§ 21, hava revisorerna behandlat frågan om granskning av planer
till brobyggnader (Del I sid. 61 och 62).

Revisorerna hava erinrat därom, att i ett den 23 december 1932 avgivet
betänkande med förslag angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade de utredningsmän, som inom kommunikationsdepartementet
tillkallats att biträda med utredning av frågan om ändrad organisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och därmed sammanhängande
spörsmål, framhållit lämpligheten av att sådana planer, vad mindre broar
beträffade, finge granskas av vägingenjören utan övergranskning av den
centrala myndigheten. Planer till broar med en spännvidd av 10 till 20
meter syntes utredningsmännen likaledes kunna granskas av vägingenjören,
under förutsättning att av den centrala myndigheten utarbetade normalritningar
läge till grund för planen.

Enligt vad revisorerna inhämtat har styrelsen emellertid icke vidtagit några
åtgärder för genomförandet av det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Det synes revisorerna uppenbart, att besparing bör kunna ernås vid genomförandet
av de sakkunnigas nyssberörda förslag. Revisorerna vilja därför
förorda, att sådan omläggning sker av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
samt vägingenjöremas arbetsuppgifter att granskning av arbetsplaner till
brobyggnader måtte ske i den ordning 1932 års utredningsmän föreslagit
samt att åt styrelsen uppdrages att uppgöra normalritningar till broar med
upp till 20 meters spännvidd mellan landfästena. Enligt revisorernas mening
bör sistberörda uppdrag -— med hänsyn därtill att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
arkiv lärer finnas för dylika planers utarbetande erforderligt
material — icke behöva medföra mera betydande extra arbetsbelastning
för styrelsen.

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid.
209—216).

Utskottet vill erinra därom, att enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gällande instruktionen må styrelsen, i den omfattning så anses utan
olägenhet kunna ske, åt vägingenjörerna anförtro granskning av arbetsplaner
och kostnadsförslag beträffande brobyggnader. Det ankommer således
på styrelsen att besluta, i vilken omfattning arbetsplaner för brobyggnader
skola granskas av vägingenjörerna. Vid sådant förhållande förutsätter utskottet,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anledning av vad revisorerna
ovan anfört så tillämpar instruktionens bestämmelser på hithörande
område ävensom i övrigt vidtager sådana åtgärder, att önskvärd besparing

Utskottet.

Utskottet.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

och förenkling vid handläggningen av ärenden, varom nu är fråga, kunna
vinnas.

Med detta sitt uttalande vill utskottet nu inskränka sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen

omförmäla.

10:o) Vissa entreprenadförfaranden. Under kommunikationsdepartementet,
§ 22, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande sättet för
infordrande av entreprenadanbud vid vägdistrikten (Del I sid. 63 och 64).

Revisorerna hava meddelat, att de vid sin granskning av vägdistriktens
räkenskaper observerat, att distrikten vid infordrandet av entreprenadanbud
i allt större utsträckning icke utfärda inbjudning till allmän tävlan utan
allenast infordra anbud från vissa firmor. Revisorerna hava funnit, att den
i § 18 av entreprenadförordningen angivna undantagsbestämmelsen i många
distrikt rent av blivit huvudregel. I nämnda paragraf är föreskrivet, att anbud
i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom särskilda
skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer
anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel, som
erfordras för avtalets behöriga fullgörande, eller finnas äga den pålitlighet,
som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.

Revisorerna hava gjort följande uttalande:

Revisorerna finna den praxis som sålunda synes utveckla sig olämplig.
Det torde vara ofrånkomligt att missförhållanden lätt kunna insmyga sig,
örn ej samtliga firmor, som syssla med ifrågakommande slag av arbeten,
beredes möjlighet att deltaga i konkurrensen örn dylika arbeten. Entreprenadförordningen
åsyftar ju å ena sidan att garanti skall vinnas för att
billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje leverantör
skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — örn han så önskar
—■ åtaga sig arbeten för det allmänna. En uraktlåtenhet att genom allmän
kungörelse utlysa ett vägarbete på entreprenad kan lätteligen medföra —
förutom alltför höga priser — gynnandet av vissa firmor, varjämte risken
för kartellbildning torde i hög grad ökas.

Revisorerna, som ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på ovan
påtalade förfaringssätt, anse det angeläget, att sådana åtgärder vidtagas att
entreprenadförordningens föreskrifter bliva ovillkorligen bindande för vägdistrikten
och att därvid jämväl tillses att det i 18 § av sagda förordning
medgivna mera summariska förfaringssättet tillämpas endast undantagsvis
och i sådana fall, för vilka sagda paragraf uttryckligen är avsedd.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 217
-—219), som bifogat yttrande av svenska vägstyrelsernas förbund.

Vidare hava revisorerna under § 24 anmärkt på förfarandet i ett entreprenadärende
i Tjörns härads vägdistrikt (Del I sid. 68—70).

Revisorerna hava meddelat, att inom Tjörns härads vägdistrikt ett väganläggningsföretag
utlysts på entreprenad. Sedan anbuden öppnats, visade
det sig att lägsta anbudet, som inlämnats av civilingenjören A. Berne, Hälsingborg
lydde på 129,700 kronor, under det att det näst lägsta var 142,955

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

11

kronor. Av handlingarna framgår, att det lägsta anbudet icke blev av vägstyrelsen
antaget. Styrelsens beslut syntes vara grundat därpå, att anbudet
icke omfattade viss husflyttning och att en av Berne, enligt uppgift något
för sent, avgiven borgensförbindelse ansågs till sin omfattning otillfredsställande.
På sätt av vägstyrelsens protokoll framgår, var Berne okänd av
styrelsen och vägingenjören.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Enligt revisorernas mening har denna entreprenadfråga icke skötts på ett
tillfredsställande sätt. Redan den ovan påtalade underlåtenheten att söka
vinna en överenskommelse med den entreprenör, som inkommit med det
lägsta anbudet, synes revisorerna anmärkningsvärd. Därest emellertid den
i vägstyrelsens protokoll den 9 oktober 1936 omförmälda omständigheten, att
nämnda entreprenör »var okänd både av styrelsen och vägingenjören», spelat
in vid valet av entreprenör, lärer vägstyrelsens förfaringssätt få betecknas
som än mer anmärkningsvärt. Om ett dylikt skäl finge bliva utslagsgivande
vid val av entreprenör, skulle lätteligen den konsekvensen kunna inträda,
att de av vägstyrelsen och vägingenjören kända entreprenörerna erhölle ett
slags monopolställning, som säkerligen komme att ofördelaktigt inverka på
kostnaderna för vägbyggen här i landet.

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt vägingenjören i sistnämnda län (Del
II sid. 224—229).

Det av revisorerna under § 22 anmärkta sättet för infordrande av entreprenadanbud
vid vägdistrikten utvisar, att förhållandena på ifrågavarande
område icke äro fullt tillfredsställande. Då det, såsom här ofta är fallet,
gäller företag, för vilkas utförande avsevärda bidrag av allmänna medel
lämnas, är det också en angelägenhet av vikt, att garanti vinnes för att
upphandlingen sker på bästa och billigaste sätt. Starka skäl synas utskottet
därför tala för att jämväl på förevarande område den statliga upphandlingens
principer tillämpas. Utskottet finner sig därför böra tillstyrka revisorernas
förslag, att sådana åtgärder vidtagas, att, då det gäller utförande
av med statsmedel understödda arbeten, med vilka medel automobilskattemedel
äro att likställa, föreskrifterna i nämnda förordning bliva bindande för
vägdistrikten.

Vad beträffar det av revisorerna under § 24 påtalade entreprenadförfarandet
anser sig utskottet böra framhålla, att utskottet i likhet med revisorerna
funnit vad i ärendet förekommit anmärkningsvärt.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville beträffande upphandlingsförordningen låta
vidtaga åtgärder i av utskottet ovan angivet hänseende.

Illo) Förbehållen Tält till gruskörning. Under kommunikationsdepartementet,
§ 23, hava revisorerna upptagit till behandling vissa frågor rörande
formerna för ordnandet av gruskörningen inom vägdistrikten. Revisorerna

Utskottet.

Utskottet.

12 Statsutskottets utlåtande Nr 147.

hava vidare erinrat om vissa tidigare av dem gjorda uttalanden i samma fråga
(Del I sid. 65—68).

I anslutning härtill hava revisorerna framhållit, att onödiga kostnader
kunde genom vissa vidtagna åtgärder komma att drabba de väghållningsskyldiga
samt att statsutskottet vid 1933 års riksdag påtalat likartade förhållanden,
som nu av revisorerna upptagits till behandling.

Yttranden i ärendet hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt av riksförbundet för landsbygdens folk (Del II sid. 220—223).

Utskottet, som vill erinra därom, att ny lagstiftning beträffande landets
vägväsende trätt i kraft, varigenom en omläggning av detta genomförts, har
i anledning av vad revisorerna anfört allenast velat framhålla, att de kontrollorgan,
som enligt den nya lagstiftningen hava att övervaka användningen
av de för landets vägar avsedda betydande anslagsmedlen, torde utöva
sin uppsikt på sådant sätt, att några onödiga kostnader beträffande vägväsendet
numera icke behöva uppkomma. Vid sådant förhållande har utskottet
endast velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Ersättning enligt allmänna resereglementet. Under finansdepartementet,
§ 33, hava revisorerna till behandling upptagit frågan rörande statsverkets
utgifter för reseersättningar och därvid ifrågasatt vissa ändringar i
allmänna resereglementet (Del I sid. 77—83).

Revisorerna hava framhållit, att under senare år en avsevärd ökning av
statsverkets utgifter för reseersättningar skett. Denna ökning vore enligt revisorernas
mening att hänföra till en förändring i fråga om antalet befattningshavare,
ändrad tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i bestämmelserna
om för vilka resor ersättning utginge. En annan mera bidragande orsak
till kostnadsökningen syntes revisorerna emellertid vara att söka i den ändring
av färdsättet, som skett genom den alltmera tilltagande automobiliseringen,
vilken möjliggjort företagandet av tjänsteresor i större omfattning än
vad förut kunnat ske.

Vad beträffar användandet av omnibus hava revisorerna erinrat därom,
att i allmänna resereglementet finnas upptagna vissa inskränkningar i skyldigheten
att använda detta fortskaffningsmedel. Sålunda stadgas under 4 §
i berörda reglemente, bland annat:

»I fall, där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen
berättigad att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke härigenom
traktamentsersättningen blir högre än om omnibus använts.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit återkommer.
»

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

13

Revisorerna hava vid sin granskning uppmärksammat, att omnibus användes
i ringa utsträckning vid tjänsteresor i statens ärenden. Dylika resor
hava i regel endast förekommit på kortare sträckor samt då skyldighet därtill
förelegat.

Revisorerna hava vidare framhållit, att den av dem verkställda granskningen
givit vid handen, att användandet av egen bil såsom fortskaffningsmedel
vid tjänsteresor under de senare åren betydligt ökats.

Ersättning för färd med s. k. annan automobil, vilken ersättning bestämdes
i 1927 och 1929 års resereglementen till 40 öre per kilometer, sänktes år
1931 till 35 öre och år 1933 till 30 öre per kilometer.

På grund av bestämmelserna i allmänna resereglementet erhåller förrättningsman
ofta endast ersättning såsom örn resan helt eller delvis företagits å
järnväg, oaktat han använt sig av egen bil (s. k. fingerad resa). Vid uppgörandet
av reseräkning för en dylik resa har därför förrättningsmannen att
beräkna kostnaden för färdsätt och färdväg, som icke använts utan helt fingerats.
För att kunna avgöra, vilken ersättning han är berättigad till, måste
förrättningsmannen upprätta dels en räkning på den fingerade resan, dels en
räkning avseende den i verkligheten företagna resan. Det ligger i sakens
natur, framhålla revisorerna, att upprättande och granskning av dylika räkningar
måste bliva avsevärt tidsödande. Lika självfallet är, att därvid kunna
uppkomma svåra bedömningsfall.

Revisorerna hava slutligen erinrat därom, att vid gemensam färd i bil, som
tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne enligt
allmänna resereglementet för bilens användande åtnjuta gottgörelse enligt
för taxebil gällande taxa. Vid gemensam färd äger dessutom envar förrättningsman
uppbära ersättning med 5 öre per kilometer. Revisorerna hava
med några exempel påvisat, vilka avsevärda utgifter som dylik s. k. samåkning
medfört för statsverket.

Såsom allmänt uttalande i dessa frågor hava revisorerna anfört följande:

Såsom av det föregående framgår, har allmänna resereglementet tid efter
annan varit föremål för ändringar på olika områden. Det torde också ligga
i sakens natur, att en författning, som i så hög grad som allmänna resereglemente!
är underkastad utvecklingens lag, måste för att vara tidsenlig
undergå en fortlöpande komplettering. De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna
utvisa även, att under de senaste åren åtskilliga omständigheter
tillkommit, som i vissa hänseenden göra en ändring av allmänna resereglementet
ånyo påkallad.

I första hand torde härvid en utvidgning av skyldigheten att vid tjänsteresor
använda omnibus böra komma till stånd. Såsom förut framhållits,
har omnibustrafiken under senaste åren i synnerligen hög grad utvecklats.
Sedan tillkomsten av 1929 års allmänna resereglemente hava sålunda de
koncessioncrade busslinjerna i såväl antal som längd nära fördubblats, varjämte
trafiksystemet i olika avseenden förbättrats. Härtill har statsverket
avsevärt bidragit dels genom inrättande av nya linjer, dels ock genom inköp
av privata sådana. Med den bekvämlighet, som numera utmärker detta
färdsätt, har det i allt mera ökad omfattning kommit att utnyttjas av allmänheten.
Under sådana förhållanden kan det knappast längre anses försvarligt
att undantaga statens befattningshavare från skyldigheten alt vid

14

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskott et.

tjänsteresor, då det lämpligen låter sig göra, använda sig av nämnda färdsätt.
Därest denna skyldighet införes, synas kilometerpenningar lika litet
böra utgå vid bussresa som exempelvis vid järnvägsresa.

Revisorerna hava i sin redogörelse vidare framhållit, hurusom användandet
av egen bil i viss mån kommit att dominera vid företagandet av tjänsteresor.
Detta har sin grund i de praktiska fördelar, som användandet av ett
dylikt färdsätt ofta medför ur såväl statens som den enskilde förrättningsmannens
synpunkt. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att gällande
bestämmelser om ersättning vid sådana resor till följd av den snabba utvecklingen
på ifrågavarande område, numera, såsom redan framhållits, torde
få anses opraktiska och otidsenliga. Det synes med hänsyn härtill revisorerna,
som örn tidpunkten nu vore inne för en omarbetning av ifrågavarande
bestämmelser för åstadkommande av enklare och klarare beräkningsgrunder.
Därvid lärer man för att i största möjliga utsträckning kunna
borteliminera med s. k. fingerade resor förenade olägenheter böra taga
under övervägande att medgiva användandet av egen bil i större utsträckning
än vad som för närvarande är fallet.

Revisorerna anse sig även böra ifrågasätta, huruvida icke en nedsättning
av ersättningen för användningen av egen automobil bör komma till stånd.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde åtskilliga invändningar
även kunna göras mot de nuvarande föreskrifterna örn ersättning vid samåkning.
Vad först angår den extra ersättning, som innehavare av automobil
vid sådan resa beredes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil
gällande taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen.
Revisorerna vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut
utfärdade bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning
reducerats så att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för varje medresande.
Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i
detta hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning.

Vad beträffar kilometerpenningar till medresande förrättningsmän vid
samåkning, har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen
därigenom skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då
emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller
förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom
ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen
utgivit jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil
genom ersättning till den, som äger eller disponerar bilen — lärer i överensstämmelse
med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt
fordon, några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget
icke böra utgå.

Sina beträffande allmänna resereglementet gjorda iakttagelser hava revisorerna
velat bringa till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II sid. 274—277), vilka båda myndigheter anslutit sig till vad revisorerna
anfört.

De av revisorerna under förevarande paragraf berörda spörsmålen avse
vidtagandet av vissa ändringar i allmänna resereglementet med avseende å
skyldigheten att vid tjänsteresor begagna omnibus samt frågorna rörande dels
användandet av egen bil, dels ock om ersättning vid s. k. samåkning.

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

15

Revisorernas iakttagelser hava givit utskottet den uppfattningen, att med
hänsyn till automobilväsendets snabba utveckling och statsverkets under
senare år avsevärt ökade utgifter för reseersättningar vissa kompletteringar i
allmänna resereglementets bestämmelser synas påkallade. Vad särskilt beträffar
de delar av resereglementet, varom revisorerna ovan uttalat sig, synes
en ändring vara av förhållandena påkallad. I likhet med de i ärendet
hörda myndigheterna finner utskottet det föreliggande spörsmålet vara av
den betydelse, att detsamma bör av Kungl. Majit i lämpligt sammanhang
upptagas till närmare övervägande i syfte att på ifrågavarande område åstadkomma
tydligare och mera tidsenliga bestämmelser.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande vad revisorerna
anfört i fråga om ändringar i allmänna resereglementets bestämmelser.

13 :o) Räntor å vissa restituerade utskylder. Under finansdepartementet,
§ 34, hava revisorerna gjort vissa erinringar i fråga om tillämpningen av
kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. (Del I sid. 83—85).

Enligt nämnda förordning skall envar, som efter besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld
eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller
avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika
äga erhålla ränta därå efter fem för hundra örn året från och med den dag,
beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes.
Dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit, efter
det Kungl. Majits beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets
beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Revisorerna hava påvisat, hurusom i vissa fall skattskyldig uppburit ränta
å restituerade skattebelopp, där den överordnade myndighetens beslut
icke inneburit någon ändring av den skattskyldiges taxeringar utan endast
att fördelningen av den skattepliktiga inkomsten mellan olika taxeringsdistrikt
eller kommuner ändrats.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande allmänna
yttrande:

Förarbetena till 1919 års förordning angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. utvisa, att man vid förordningens tillkomst närmast
haft uppmärksamheten på sådana fall, där en skattskyldig erhållit en verklig
nedsättning av eller befrielse från erlagda utskylder. Däremot innehålla
förarbetena icke något uttalande om de fall, där befrielsen från eller nedsättningen
av de erlagda skattebeloppen endast berott på ändrad fördelning av
det beskattningsbara beloppet mellan olika kommuner eller taxeringsdistrikt.
På grund av nu gällande bestämmelser i ämnet bar därför skattskyldig kunnat
uppbära ränta å restituerade skattebelopp, som endast överflyttats från

Utskottet.

Utskottet.

16 Statsutskottets utlåtande Nr 147.

en kommun till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom
samma kommun.

De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna synas emellertid otvetydigt
giva vid handen, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse i fall, varom
nu är fråga, måste verkställas. Föreliggande spörsmål tarvar emellertid
en utredning, som utan dröjsmål bör komma till stand. Revisorerna vilja
med hänsyn till vad sålunda förekommit påkalla åtgärder från riksdagens
sida i detta ärende.

Vad revisorerna under förevarande paragraf anfört synes utskottet giva
vid handen, att nuvarande bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. icke äro i alla avseenden fullt tillfredsställande.
Revisorerna hava för sin del ansett, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse
i fall, varom här är fråga, bör komma till stånd.

Då utskottet, som således helt ansluter sig till de av revisorerna anförda
synpunkterna, är av den uppfattningen, att detta spörsmål bör bliva föremål
för närmare utredning, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i syfte att i av
revisorerna anmärkta avseenden åvägabringa ändring i gällande
bestämmelser rörande rätt till räntegottgörelse.

14:o) Lån till vissa redogörare. Under finansdepartementet, § 38, hava
revisorerna påtalat vissa fall, då redogörare vid statliga institutioner beviljats
lån av medel, som varit till institutionen överlämnade för förvaltning och för
vilka sålunda redogöraren haft redovisningsskyldighet (Del I sid. 96).

Revisorerna hava uppmärksammat, att såsom säkerhet för dylika lån i
visst fall godtagits enbart namnborgen, under det att i ett annat fall säkerheten
utgjorts av inteckning i fastighet. Några bestämmelser, som stadgade förbud
mot en dylik lånetransaktion, funnes visserligen icke, men revisorerna
ansåge dock — oavsett örn den lämnade säkerheten i varje särskilt fall kunnat
anses betryggande -— det synnerligen olämpligt, att lån beviljades personer
av medel, som de i egenskap av redogörare själva omhänderhade. Föreskrifter
i någon form borde därför enligt revisorernas mening snarast utfärdas
i syfte att förhindra utlämnande, på sätt här ovan angivits, av lån till redogörare.

Det av revisorerna "påtalade förhållandet, att såsom vid vissa statliga institutioner
skett lån beviljats personer av medel, som de i egenskap av redogörare
själva omhänderhava, måste utskottet beteckna som olämpligt. Då
med hänsyn därtill att tillvägagångssättet i fråga blivit av riksdagens revisorer
påpekat, utskottet har anledning förvänta, att en upprepning i av revisorerna
anmärkt avseende icke kommer att ske, bär utskottet icke funnit någon
åtgärd från riksdagens sida erforderlig. Vad i ärendet förekommit har
utskottet emellertid icke velat underlåta att för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

17

15:o) Brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader m. m. Under
finansdepartementet, § 40, hava revisorerna till behandling upptagit frågan
rörande brandförsäkning av kronans byggnader (Del I sid. 96—98).

Revisorerna hava meddelat, att det nu föreliggande spörsmålet varit föremål
för granskning av 1913 års revisorer. Nämnda års revisorer, som påvisade,
hurusom man i ett flertal fall frångått regeln, att staten vore sin egen
assuradör, uttalade önskvärdheten därav, att bestämda föreskrifter blevo
meddelade till lösande av frågan beträffande försäkring av statsverkets fasta
och lösa egedom.

Efter att nu hava erinrat därom, att några bestämmelser i ämnet icke blivit
utfärdade, hava revisorerna gjort följande uttalande:

Även innevarande års revisorer hava uppmärksammat, att försäkring av
fast egendom förekommit även i sådana fall, där Kungl. Maj:ts medgivande
därtill icke förelegat. Jämväl försäkring av lös egendom har skett, liksom
stöldförsäkring m. m.

Enligt vad revisorerna inhämtat, hava i flera fall inom riksräkenskapsverket
anmärkningar framställts angående utbetalning av försäkringsavgifter
för ändamål, varom här är fråga.

Berörda utbetalningar torde hava haft sin grund i att vederbörande redogörare
saknat kännedom om bestämmelserna i ämnet. Dessutom tillkommer,
att dessa bestämmelser endast avsett brandförsäkring av fast egendom. Det
synes revisorerna angeläget, att föreskrifter i ämnet utfärdas, som äro bättre
avpassade efter de tidsförhållanden, som för närvarande råda.

Yttrande har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II sid. 291 och 292), som
funnit önskvärt, att särskilda, enhetliga bestämmelser utfärdas rörande försäkring
av kronan tillhörig egendom.

Av vad revisorerna anfört synes framgå, att förhållandena på ifrågavarande
område icke äro fullt tillfredsställande. Med hänsyn till den föreliggande
frågans vikt och betydelse ur såväl principiell som praktisk synpunkt,
har utskottet i likhet med revisorerna och byggnadsstyrelsen funnit önskvärt,
att enhetliga och bestämda föreskrifter utfärdas rörande försäkring av kronan
tillhörig egendom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av
enhetliga föreskrifter rörande försäkring av kronan tillhörig
egendom.

16:o) Vissa tjänstledigheter vid de allmänna läroverken och inom folkskollärarkårcn.
Under ecklesiastikdepartementet, § 43, hava revisorerna
meddelat, att de vid sin granskning av de allmänna läroverkens räkenskaper
uppmärksammat fall, där lärare under flera år i följd beviljats sjukledighet
(Del I sid. 102 och 103). Sålunda bade revisorerna funnit, att en lärare åt Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr 147. 2

Utskottet.

18

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

njutit tjänstledighet i en följd från hösten 1916 och två andra från respektive
april 1922 och höstterminen 1924. I ett fall hade en lärare åtnjutit liknande
tjänstledighet från november 1925 till april 1937, då han erhållit avsked.
En lärare hade åtnjutit ständig sjukledighet från februari 1921 till
augusti 1936, då han erhöll avsked.

Revisorerna hava härtill gjort följande allmänna uttalande:

Revisorerna uttala sig i annat sammanhang (§ 45) i fråga örn tjänstledigheter
inom folkskollärarkåren och vissa därmed sammanhängande olägenheter.
Det måste enligt revisorernas mening betecknas som ett synnerligen
otillfredsställande förhållande, att befattningshavare, som på grund av sjukdom
är urståndsatt att sköta sin tjänst, må bibehållas vid densamma så lång
tid, som i förevarande fall ägt rum. Sedan det civila tjänstepensionsreglementet
från och med nästkommande år jämväl äger tillämpning å lärare
vid statens undervisningsväsende, synes det revisorerna angeläget, att vederbörande
myndighet tillser, att detta reglementes bestämmelser angående sjukoch
förtidspensionering tillämpas i fall, varom här är fråga.

Yttrande har avgivits av skolöverstyrelsen (Del II sid. 300 och 301).

Vidare hava revisorerna under § 45 till behandling upptagit frågan rörande
vissa sjuktjänstledigheter inom folkskollärarkåren (Del I sid. 104—109).
Revisorerna hava därvid berört dels grunderna för tjänstledighetsavdraget
vid fall av långvarigare sjukdom, dels ock spörsmålet om skyldighet för lärare
att avgå från tjänsten efter viss tids sjuktjänstledighet.

Revisorerna hava meddelat, att de vid sin granskning av länsstyrelsernas
räkenskaper uppmärksammat åtskilliga fall, där folk- och småskollärare under
flera år i följd beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna.
Tjänstledighet hade i dessa fall begärts och beviljats endast för den del
av året, då tjänstgöringsskyldighet för lärare förelegat. Under ferietiden däremot
hade läraren varit i tjänst.

Revisorerna hava vidare meddelat, att i fråga om skyldighet för lärare vid
folk- och småskolor att avgå från befattning reglementet för statens pensionsanstalt
icke innehåller något stadgande om förfaringssättet vid fall av
vägran från den avgångsskyldiges sida att ingiva ansökning om avsked med
pension.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i detta ärende uti följande
allmänna uttalande:

De av revisorerna vid skilda tillfällen påtalade förhållandena beträffande
folk- och småskollärares långvariga sjukledigheter giva otvetydigt vid handen,
att de nuvarande bestämmelserna på hithörande områden äro i hög grad
otillfredsställande. Vid dessa sjukledigheter hava, enligt vad revisorerna
kunnat konstatera, upprepade ombyten av sjukvikarier ägt rum, vilket icke
varit till gagn för undervisningens kontinuitet. Det måste också enligt revisorernas
mening betecknas såsom ett allvarligt missförhållande, att bestämmelser
saknas, som möjliggöra entledigande av här avsedda befattningshavare
vid den tidigare tidpunkt, då anledning funnits att antaga att återgång i
tjänst icke kunnat vara att förvänta.

Sedan lärarpersonalen numera erhållit lönereglering i enlighet med de

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

19

grunder, som gälla för statens befattningshavare, torde även pensionsbestämmelser
för lärarpersonalen inom kort komma att utfärdas, vilka närmare
ansluta sig till för statens befattningshavare i sådant hänseende gällande
grunder. Även efter utfärdandet av sådana föreskrifter torde dock allt fortfarande
saknas ett centralt organ, som har att övervaka de lokala skolmyndigheternas
tillämpning av dessa bestämmelser, exempelvis att vederbörande,
då skyldighet för honom att avgå föreligger, inkommer med vederbörlig ansökning
därom. Det ligger i sakens natur, att många av dessa skolmyndigheter
i de till omkring 2,500 uppgående skoldistrikten sakna förutsättning
eller möjlighet att fullgöra en dylik uppgift. Revisorerna anse därför, att för
åstadkommande av enhetlighet och reda på hithörande område bestämmelser
böra utfärdas om att, då lärare varit sjukledig viss tid — förslagsvis 6
terminer i en följd — frågan om förlängd sjukledighet bör underställas skolöverstyrelsen.
Revisorerna förutsätta givetvis, att skolöverstyrelsen, då så i
förekommande fall visar sig behövligt, inhämtar medicinalstyrelsens mening.

Vad beträffar det förhållandet att en lärare under flera år i följd beviljats
tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna, men återinträtt i tjänst
under ferierna och därunder uppburit oavkortade löneförmåner, vilja revisorerna
erinra därom, att sådan statens befattningshavare med reglerad avlöning,
som beviljats fortlöpande tjänstledighet för sjukdom, efter ett års dylik
ledighet icke äger komma i åtnjutande av vare sig semester eller kostnadsfri
sjukledighet, förrän han återinträtt i tjänst. Enligt revisorernas mening
föreligga icke några skäl att i sådant avseende ställa lärarpersonalen vid folkoch
småskolor i gynnsammare ställning än statens befattningshavare.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och skolöverstyrelsen (Del II sid.
303—305).

Utskottet vill erinra därom, att civila tjänstepensionsreglementet från och
med ingången av innevarande år äger tillämpning jämväl å lärarpersonalen
vid de allmänna läroverken. Vidare må framhållas, att förslag till särskilt
tjänstepensionsreglemente för folkskollärare m. fl. upprättats, vilket ansluter
sig till de för statens befattningshavare i sådant hänseende gällande grunder.
Sistnämnda reglemente, som är avsett att tillämpas från och med den 1 januari
1938, är för närvarande föremål för riksdagens prövning.

Bestämmelserna i ovannämnda reglementen, vilka med avseende å skyldighet
att efter viss tids sjukledighet avgå från tjänsten innebära en viss
skärpning, torde möjliggöra ett ingripande till förhindrande av sådana
uppenbara missförhållanden, som revisorerna här påtalat. Utskottet vill uttala
sin förväntan, att vederbörande myndigheter också tillse, att de lokala
skolmyndigheterna tillämpa de nya pensionsreglcmentena jämväl i fall, varom
nu är fråga.

Vad härefter beträffar det av revisorerna påtalade förhållandet, alt lärare
beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna men återinträtt i
tjänst under ferierna och därunder uppburit oavkortade löneförmåner, finner
utskottet i hög grad påkallat, att denna fråga, som varit föremål för
mångårig behandling, bringas till slutlig lösning. Det kan nämligen enligt
utskottets mening icke finnas skäl för att, såsom här faktiskt är förhållan -

Utskotlei.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskottet.

det, lärarpersonalen vid folk- och småskolorna i nu förevarande avseende
placeras i gynnsammare ställning än statens befattningshavare.

Utskottet har velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

17 :o) Lärartjänsts förenande med privat verksamhet. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 44, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om
lärartjänsts förenande med privat verksamhet (Del I sid. 103 och 104).

Yttrande har avgivits av skolöverstyrelsen, som bifogat yttrande från styrelsen
för svenska läroverkslärarnas riksförbund (Del II sid. 301—303).

Det av revisorerna berörda spörsmålet kommer i annat sammanhang under
riksdagens prövning; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

omförmäla.

18:o) Statsbidrag till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.

Under ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna framställt vissa
anmärkningar beträffande till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning
utbetalat statsbidrag. (Del I sid. 109—lil.)

Revisorerna, som inledningsvis redogjort för bestämmelserna i gällande
kungörelse angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning, hava meddelat, att de vid sin granskning uppmärksammat,
att vissa lärare enligt särskilda »donationsbrev» skänkt till Söderköpings
stads skolor för yrkesundervisning i det närmaste hela den del av
deras blivande löner, som icke skulle komma att utgå av statsbidrag. Av
handlingarna i ärendet hade vidare framgått, att ifrågavarande lärare efter
donationsbrevens utfärdande antagits till lärare vid skolorna. Riksräkenskapsverket,
som tidigare påtalat ifrågavarande förhållanden, hade inhämtat
yttrande i frågan från skolöverstyrelsen, som ansett, att den omständigheten,
att visst bidrag i form av donationer lämnats av lärare, som varit anställda
vid skolorna, icke kunde lagligen lända till inskränkning i skolornas rätt till
statsunderstöd och att någon jämkning i statsbidraget, då vid dettas beräknande
hänsyn tagits till lärarnas avlöning, icke kunde anses befogad.

Revisorna hava gjort följande allmänna uttalande:

Avsikten med bestämmelserna i förenämnda kungörelse är uppenbarligen,
att vederbörande kommun, landsting, annan kommunal samfällighet eller
förening av flera dylika skall omhänderhava skolornas förvaltning samt
också ekonomiskt stödja skolornas verksamhet. I här relaterade fall har
icke kommunens ekonomiska biträde till skolans verksamhet ifrågakomma,
då det gällt lärarpersonalens avlöning. Tillvägagångssättet att lärarna genom
s. k. donationsbrev avstå från den del av sin avlöning, som icke utgår av
statsmedel, anse revisorerna anmärkningsvärt, och skulle denna praxis vinna
efterföljd, skulle konsekvenserna kunna bli ganska omfattande. Skolöverstyrelsen
har, som förut nämnts, endast framhållit, att det påtalade förfa -

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

21

randet icke kunde lagligen föranleda någon beskärning av statsbidraget. Ej
heller har skolöverstyrelsen gjort någon erinran mot det principiellt olämpliga
i förfaringssättet.

Särskilt med hänsyn till den ståndpunkt, som skolöverstyrelsen intagit,
finna revisorerna ofrånkomligt, att sådan ändring sker av föreskrifterna i
ovannämnda kungörelse om statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning, att nu påtalade tillvägagångssätt i fråga om
lärarpersonalens avlöning för framtiden omöjliggöres. Det synes även önskvärt,
att därvid tillses, att statsbidrag icke må utgå, med mindre vederbörande
kommun eller annan i författningen avsedd samfällighet reellt bidrager
till lärarnas avlöning.

Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret, varjämte förklaring inhämtats
av skolöverstyrelsen, som införskaffat yttrande från styrelsen för
Söderköpings lärlingsskolor, (Del II sid. 306—309).

Statskontoret har helt anslutit sig till de av revisorerna anförda synpunkterna.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att ifrågavarande lärare förklarades behöriga
till lärarbefattningarna efter det de utfärdat ifrågavarande donationsbrev.
De vore sålunda, framhåller skolöverstyrelsen, icke att anse som lärare,
när de utfäste de bidrag, som donationsbreven avsågo. överstyrelsen
har vidare gjort gällande, att ett utfäst bidrag till en planerad skola icke
kan återkallas med motivering, att bidragsgivaren senare anställes som lärare
vid skolan, överstyrelsen har vidare framhållit, att överstyrelsen i sitt
ovanberörda yttrande till riksräkenskapsverket icke ansåg sig böra yttra sig
om annat än det då föreliggande fallet, vilket överstyrelsen allt fortfarande
icke ansåge äga den principiella innebörd, som av statsrevisorerna förutsatts.

I likhet med revisorerna måste utskottet såsom anmärkningsvärt beteckna
det av revisorerna påtalade tillvägagångssättet, vilket enligt utskottets
mening knappast kan anses stå i god överensstämmelse med innebörden i
gällande bestämmelser. Vad i ärendet förekommit har utskottet funnit vara
av den art, att det nödvändiggör en författningsändring, så att det anmärkta
förfarandet för framtiden omöjliggöres. Lika med revisorerna synes utskottet
därjämte angeläget, att kravet på effektivt bidrag från vederbörande
kommunala samfälligheter till lärarpersonalens avlöning icke eftergives.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville i av revisorerna angivet syfte låta vidtaga
ändring av gällande bestämmelser i kungörelsen örn statsunderstöd
till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Vlslcottet.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

19:o) Statsbidrag till betesförbättringar. Under jordbruksdepartementet,
§ 48, hava revisorerna påtalat vissa brister i nu gällande bestämmelser rörande
statsbidrag till betesförbättringar (Del I sid. 114—117).

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II sid. 318 och 319).

Utskottet. Under punkt 149 :o) av sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 har
jordbruksutskottet yttrat sig rörande det spörsmål, som revisorerna sålunda
upptagit till behandling; varom utskottet velat här

erinra.

20 :o) Bevaknings- och undersökningsfartyget Skagcrak. Under jordbruksdepartementet,
§ 51, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar
i fråga om byggandet av det för havsfiskets behov anskaffade bevakningsoch
undersökningsfartyget Skarerak (Del I sid. 121—157).

Efter att hava närmare redogjort för länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus
län uppdrag med infordrande av anbud å nämnda fartyg och i samband därmed
stående frågor hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Omständigheterna i föreliggande fall synas revisorerna ganska märkliga.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppdrog Kungl. Majit åt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län att infordra anbud å ifrågavarande fartyg
samt pröva och inom ramen för tillgängligt anslag antaga dylikt anbud, däri
inbegripet jämväl avgörandet av frågan om maskineriets art. Sedan länsstyrelsen
funnit de avgivna anbuden för höga för att kunna läggas till grund
för beställning, beslöt länsstyrelsen inleda förhandlingar med de verkstäder,
som avgivit de lägsta anbuden, för att genom underhandsförfarande träffa
uppgörelse angående fartygets byggande. De enligt länsstyrelsens mening
förmånligaste villkoren lämnades härvid av aktiebolaget Götaverken, med
vilket bolag länsstyrelsen sedermera upprättade kontrakt angående fartygets
tillverkning och leverans.

Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna länsstyrelsens förfaringssätt
härutinnan anmärkningsvärt. Visserligen torde, såsom länsstyrelsen framhållit,
tiden icke hava medgivit infordrande av nya anbud, men det synes
revisorerna likväl icke lämpligt av länsstyrelsen att utan tillräcklig föregående
undersökning antaga ett anbud, innebärande inbyggande i fartyget av
ett maskineri, som icke varit i erforderlig grad ^experimentera!.

Av en av fartygets huvudkontrollant avgiven besiktningsrapport framgår
vidare, att vid den leveranstur, som den 5 juli 1935 företogs med fartyget,
med hänsyn till de goda resultat, som vid förberedande prov ernåtts beträffande
maskineriets hästkraftantal och bränsleförbrukning, det icke befunnits
erforderligt att utföra maskin- och fartprov enligt kontraktets föreskrifter.
Det synes revisorerna i hög grad anmärkningsvärt, att med hänsyn till maskineriets
säregna art kontraktets bestämmelser härutinnan kunnat eftersättas
liksom även att protokoll i vederbörlig ordning över de företagna proven
icke upprättats.

Såsom av fartygets maskindagbok ävensom av rapporter, avgivna av fartygets
befälhavare, framgår, har fartyget under den tid, som förflutit från dess
leverans från varvet, varit utsatt för ständiga maskinhaverier, vilka i flera
fall varit av den art, att de inneburit allvarlig fara för fartyget och dess be -

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

23

sättning. De ofta upprepade startsvårigheterna, avbrotten för reparationer
och justeringar av maskineriet hava medfört att fartygets expeditioner alltsomoftast
måst inskränkas, varigenom de uppgifter, för vilka det varit avsett,
icke kunnat fullföljas. Det synes därför revisorerna vara ofrånkomligt,
att med tillämpning av kontraktets föreskrifter åtgärder snarast vidtagas för
fartygets försättande i fullgott skick.

Vad sålunda förekommit har givit revisorerna anledning framhålla vikten
av att anskaffandet av fartyg i liknande fall anförtros åt på området sakkunnig
myndighet.

Yttranden i ärendet hava avgivits av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen
samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som bifogat en av länsstyrelsens
kontrollant över ifrågavarande fartygsbygge, ingenjören O. R. von
Sydow, avgiven promemoria (Del II sid. 325—333).

Såsom av revisorerna framhållits har under den tid, som förflutit från fartygets
leverans från varvet, detsamma varit utsatt för upprepade maskinhaverier
på grund av de brister, som sedermera yppat sig i det i fartyget inbyggda
maskineriet. Med hänsyn härtill och då det är angeläget, att fartyget
snarast försättes i funktionsdugligt skick, torde det kunna ifrågasättas,
huruvida icke med stöd av kontraktets bestämmelser maskineriet bör påfordras
utbytt. Därest emellertid en dylik åtgärd icke nu kan anses påkallad,
vill utskottet uttala angelägenheten av att vederbörande myndighet med
uppmärksamhet följer arbetets gång och därvid tillser, att sådan utsträckning
av garantitiden kommer till stånd, som erfordras för att maskineriet
skall befinnas helt anmärkningsfritt.

Då i detta ärende någon åtgärd från riksdagens sida icke torde i nu angivna
eller övriga hänseenden behöva påkallas har utskottet på grund av
ärendets vikt dock velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Vissa bokföringsfrågor beträffande domänverket. Under statens
affärsverksamhet, § 62, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande
domänstyrelsens huvudbokföring (Del I sid. 175—178).

Utgifter för nybyggnader och nyanskaffning vid domänverkets sågverk
hava påförts årsresultatet såsom en omkostnad för redovisningsåret, vilket
synts revisorerna icke vara ägnat att läggas till grund för en vinst- och förlustberäkning,
som kan göra anspråk på att återspegla årets verkliga driftsresultat.
Då bokföringen har en omedelbar betydelse för beräkning av det
överskott, som varje år skall inlevereras från domänfonden till statsregleringen,
betona revisorerna önskvärdheten av att en ändring kommer till
stånd. Revisorerna framhålla vidare, att de grunder, som eljest tillämpas
för finansiering av statens affärsdrivande verksamhet, icke tillåta att driftmedel
användas för kapitalinvesteringar utan riksdagens hörande.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del II sid. 365 och 366), som
bland annat anfört, att styrelsen, jämlikt av statsmakterna lämnat uppdrag,

Utskottet.

24

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

inom den närmaste tiden kommer att till Kungl. Maj:t ingiva utredning angående
bildande av bolag för övertagande av domänverkets träförädlingsindustri
ävensom i samband därmed förslag huru för denna trävaruindustri
skall redovisas även örn den kommer att, utan bolagsbildning, fortfarande
drivas i domänstyrelsens regi.

Under § 63 hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande bokföringen
av domänfondens in- och utgående lager (Del I sid. 178 och 179).

Revisorerna hava funnit, att av de olika »sortiment och dylikt», som ingå
i domänfondens utgående lager 1936 vid sågverk och virkesmagasin, är det
endast posten »Material», som upptagits till självkostnadsvärde. »Förädlat
virke», vars självkostnadsvärde beräknats till 140 kronor per std, har nedskrivits
till 25 kronor per std. Värdet av träkol vid sågverken har nedskrivits
med 100 procent. Timmer vid sågverken, vars självkostnadsvärde
beräknats till 45 öre kubikfot, har nedskrivits till 10 öre, och motsvarande
nedskrivning har skett beträffande rundvirket vid virkesmagasinen. Ej endast
vid sågverk och virkesmagasin förekommer lager, därå avskrivning
göres. Även i skogarna finnas lager, vars storlek icke kunnat angivas, men
vars självkostnadsvärde beräknats uppgå till kostnaden för huggning, körning
och dylikt. Det på detta vis beräknade värdet av timmer, sulfit-, sulfat-
och brännved har nedskrivits med 50 procent och av träkol och kolved
med 100 procent. Inalles har domänfondens utgående lager, vars självkostnadsvärde
beräknats till 5,396,484 kronor 75 öre, nedskrivits med cirka 4
miljoner kronor till 1,350,932 kronor 75 öre.

Revisorerna hava i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:

Lika med riksräkenskapsverket finna revisorerna här omtalade förfaringssätt
icke vara förenligt med rationella vinstberäkningsprinciper. Den reform,
som ställts i utsikt, bör emellertid avse ej blott lagret vid sågar och virkesmagasin,
utan jämväl lagret i skogarna.

Vidkommande frågan om en viss del av lagret bör hållas nedskriven under
självkostnadsvärdet, t. ex. med en viss genomsnittsprocent, torde en sådan
bokföring icke äventyra riktigheten av vinst- och förlustberäkningen,
därest denna del tillmätes tillräckligt knappt. En sådan åtgärd skulle också
underlätta domänfondens kassaställning vid övergången till det nya bokföringssättet.
För övergångsåret kommer nämligen domänfonden att utvisa
en bokvinst, som icke motsvaras av influtna medel. Emellertid vilja revisorerna
giva uttryck åt den förväntan, att det här blir fråga örn en anordning
allenast för övergångsåret. Det intresse, i vilket vissa enskilda företagare
hålla sina tillgångar bokförda till låga värden för att därigenom skapa »dolda
fonder», föreligger nämligen icke i fråga om domänverket, och med hänsyn
till reda och överskådlighet i bokföringen torde det icke vara tillrådligt,
att olika partier av samma slags vara upptagas till olika värden.

Yttrande har avgivits av domänstyrelsen (Del II sid. 366 och 367), som
ansett, att stående lagerkvantiteter böra bokföras till nedskrivna värden under
det att kvantiteter, som överskjuta minimilager, böra bokföras till
tillverkningsvärden. Styrelsen har emellertid tillagt, att styrelsen för sin

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

25

del icke har något att erinra mot att självkostnadsvärdet lägges till grund
för bokföringen av lagren, dock endast under den förutsättningen, att i
domänverkets räkenskaper vid sidan av domänfonden får uppläggas en särskild
regleringsfond för avskrivningar.

I § 64 av sin berättelse hava revisorerna vidare beträffande domänverkets
nuvarande förnyelsefond för återväxtkostnader uttalat, att nämnda fond bör
tillgodogöras de belopp, som enligt antagna grunder bort hava avsatts under
åren 1930—1933, men icke blivit avsatta, samt framhållit angelägenheten
av att utredning verkställes om på vad sätt vissa av revisorerna antydda
riktlinjer för fondbildning m. m. i fråga om belopp, som inflyta på grund av
överavverkning, lämpligen böra praktiskt genomföras (Del I sid. 179—182).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för fondens tillkomst och för hittills
tillämpade grunder för avsättningar till fonden samt för av 1936 års
utredning angående beredskapsarbeten och av socialiseringsnämnden gjorda
uttalanden i berörda fonderingsfråga. I anslutning härtill hava revisorerna
uttalat i huvudsak följande:

Beträffande utgifter för sådana åtgärder för återväxt, som anses lämpliga
att företaga för skogsvård å marker utan samband med avverkningen å dem,
är det naturligt, att de gäldas ur en fond av nuvarande förnyelsefondens beskaffenhet.
I fråga om det berättigade i övrigt av en dylik fond få revisorerna
anföra följande.

Varje belopp, som inflyter på grund av överavverkning, torde böra anses
såsom en i penningar förvandlad del av skogskapitalet, alltså ett kapitaluttag,
och bör hållas isär från den egentliga avkastningen från skogsdomänerna.
Det vore önskvärt att all dylik »inkomst» behandlades för sig och fonderades,
icke för fondbildning i och för sig, men i avvaktan på beslut angående
det genom överavverkningen i penningar förvandlade kapitalets användning.
Revisorerna anse, att överavverkningens verkliga belopp per år
bör kunna fastställas för hela landet och att detta belopp i dess helhet bör
tillföras fonden. Fondens behållning bör utnyttjas för, bland annat, återväxtkostnader
av ovan angivet slag, för dikningar, vägarbeten och dylika utgifter
för kapitalökning eventuellt även för inköp av mark. Att fondens
medel däremot icke böra användas för gäldande av åtgärder, vidtagna i huvudsakligt
syfte att häva arbetslöshet, följer av det ovan sagda. I dylika fall
bör ersättning för sådana åtgärder tillföras domänfonden till den del kostnaderna
kunna beräknas bliva oräntabla.

Yttrande har avgivits av domänstyrelsen (Del II sid. 367), som, bland
annat, uttalat, att en uppdelning av avsättningen på sätt revisorerna ifrågasatt
icke för närvarande syntes styrelsen nödvändig.

I likhet med revisorerna finner utskottet av domänstyrelsen tillämpade utskottet.
grunder i fråga om bokföringen av kostnader för nybyggnader och nyanskaffningar
vid domänverkets sågverk m. m. samt av domänverkets in- och
utgående lager icke i allo fullt lämpliga. Utskottet delar också revisorernas
uppfattning, att grunderna för beräknande av avsättningarna till förnyelsefonden
för återväxlkostnader böra bliva föremål för utredning.

26

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskottet.

Såsom emellertid av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
(Inkomsterna, sid. 50 och 51) framgår, hava vissa av de av revisorerna behandlade
frågorna av Kungl. Majit upptagits till prövning. Det torde alltså
finnas anledning antaga, att revisorernas erinringar och förslag i här
berörda avseenden därvid bliva föremål för närmare överväganden.

Vad i dessa ärenden förekommit har utskottet dock ansett vara av den
allmänna vikt och betydelse, att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

22 :o) Genom domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomar. Under
statens affärsverksamhet, § 67, hava revisorena påtalat vissa brister i vissa
av domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomar (Del I sid. 185 och 186).

Revisorerna hava meddelat, att de besökt ett antal dylika kronoegendomar
i Stockholms omgivningar. Vid sina besök hade revisorerna kunnat
konstatera, att byggnaderna å dessa egendomar — såväl bostadshus som
ekonomibyggnader — stundom befunno sig i mindre tilltalande skick och
i vissa fall voro påfallande dåliga. På senare tid hade emellertid i viss omfattning
förbättring och ombyggnad företagits på domänstyrelsens föranstaltande,
varjämte i andra fall genomgripande reparationer uppgivits vara
planerade.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt att
kronans ifrågavarande arrendegårdar icke befinna sig i tillfredsställande
skick. En förbättring i förevarande avseende kan visserligen för närvarande
iakttagas, men betydande brister kvarstå dock ännu. Revisorerna anse det
vara av vikt att byggnaderna å kronans arrendegårdar försättas och hållas
i fullgott skick.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del II sid. 367—369), som
framhållit, att styrelsen har för avsikt att i görligaste mån tillse, att kronans
arrendegårdar, på sätt revisorerna uttalat, försättas och hållas i fullgott
skick.

Vad i detta ärende förekommit har givit utskottet anledning framhålla
angelägenheten därav, att byggnaderna å kronans arrendegårdar hållas i
fullgott stånd och att förefintliga brister varda avhjälpta. På grund av vad
domänstyrelsen i sin ovanberörda förklaring uttalat, har utskottet anledning
antaga, att styrelsen tillser, att så också kommer att ske.

Med hänsyn till ärendets vikt har utskottet velat vad sålunda förekommit
för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

27

23 :o) Vissa fondmedel m. m. Under rubriken Statens fondförvaltning hava
revisorerna under §§ 70—81 lämnat en redogörelse för användningen av de
statliga fonderna och vissa andra medel, som förvaltas av statliga myndigheter.
Revisorerna hava i främsta rummet behandlat fondmedel, som redovisas
av statskontoret, och som ingå i den medelsredovisning, den s. k. fondpublikationen,
som årligen utgives av detta ämbetsverk. I samband härmed
hava revisorerna även behandlat frågor om avskrivning av fonderade medel
samt örn placering av vissa statliga kapitaltillgångar (Del I sid. 208—255).

De fonder, rörande vilka revisorerna här meddelat närmare uppgifter, äro
följande:

arméns musikfond,

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,
indelningsverkets besparingsfond,
invalidhusfonden,

förenade mötespassevolanskassomas fond,

Norrbottens hästjägarskvadrons fond,

fonden för minstation till skyddande av inloppet till Gävle,
lantförsvarets fonderade arrendemedel,
garnisonsskolans i Landskrona fond,

Stockholms varvs byggnadsfond,
jämtländska renbetesfjällens skogsfond,
jämtländska lappväsendets fond,

Västerbottens lappfond,

Norrbottens lappfond,

Drottningholms broars arrendemedels fond,

Almare Stäkets bros arrendemedels fond,

Djurgårdsfonden,

Gripsholms slotts försäljningsmedels fond,

Ulriksdals slotts försäljningsmedels fond,

Haga slotts försäljningsmedels fond,
allmänna nödhjälpsfonden och
undsättningsfonden.

Dessutom hava revisorerna under rubriken jordbruksdepartementet, § 49,
behandlat frågan örn redovisningen och fonderingen av fiskeavgifter samt
under samma departement, § 50, avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen (Del
I sid. 117—120).

Revisorerna hava i fråga örn de för försvarsändamål avsedda fondtillgångarna
gjort följande uttalande:

Av de lämnade redogörelserna för ifrågavarande fonder framgår, att vissa
av dessa fonders, exempelvis invalidhusfondens, tillgångar i enlighet med
mångårig praxis disponeras för utdelande av understöd och invalidpensioner
åt manskap vid försvarsväsendet, varjämte f. d. officerare och f. d. underofficerare
kunna tilldelas smärre gratifikationer av fondens medel. Vissa
andra fonder åter såsom beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
samt indelningsverkets besparingsfond tågås numera i huvudsak i anspråk

28

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

för likartade ändamål, i främsta rummet understöd åt indelt manskap, varvid
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond delvis bestrider kostnader,
som skola utgå i enlighet med föreskrifterna i 1909 och 1927 års förordningar
örn ersättning i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring.
Såväl beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
som arméns musikfond gäller, att fondmedlen tagas i anspråk för täckande
av sådana ändamål, vilka eljest skolat tillgodoses och i viss utsträckning även
fyllas av medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag (jfr uttalande vid 1921
års riksdag angående arméns musikfond). Detsamma är förhållandet med
förenade mötespassevolanskassornas fond, vilken disponeras av Kungl. Majit
till utgifter för underhåll av för militära ändamål speciellt avsedda bryggor
och broar m. m., kostnader, som givetvis eljest skolat i sedvanlig ordning
upptagas under fjärde huvudtiteln. 1 den mån fondernas tillgångar icke
förslå för angivna ändamål, måste i varje fall bristen täckas med anvisning
å riksstaten eller genom disponerandet av medel under vissa i riksstaten upptagna
anslag, ett förhållande, som givetvis icke bidrager till att skapa önskvärd
ordning och reda inom här berörda delar av förvaltningen.

Vad slutligen beträffar Norrbottens hästjägarskvadrons fond och fonden
för minstation till skyddande av inloppet till Gävle hava fondtillgångarna
under en följd av år överhuvud taget icke kommit till användning. Det vill
emellertid förefalla revisorerna, som om förstnämnda fonds kapital borde
kunna tagas i anspråk för något lämpligt ändamål för lantförsvarets del. medan
åter sistnämnda fond — i samförstånd med stadsfullmäktige i Gävle —
synes kunna nyttiggöras för sjöförsvarets behov.

Utan att vilja närmare ingå på hur fonderna lämpligen höra komma till
användning, anse sig revisorna dock höra framhålla det mindre tillfredsställande
däruti, att statliga fondtillgångar —- i här ovan angivna fall uppgående
till något över 10 miljoner kronor — skola hållas räntebärande och
förvaltas allenast för fyllande av sådana ändamål, vilka i regel pläga tillgodoses
genom särskilda riksstatsanslag. Därtill kommer, att vissa av ifrågavarande
fondtillgångar överhuvud taget icke komma till praktisk användning.
Uppmärksammas må, att genom de meddelade föreskrifterna, att
fondtillgångarna skola göras räntebärande, kostnader åsamkas statsverket
icke blott direkt för placeringen av fondmedlen utan även i form av allmänna
förvaltningskostnader. Jämväl genom den årliga publiceringen av även relativt
obetydliga fondtillgångars inkomster och utgifter m. m. förorsakas statsverket
vissa kostnader. Revisorerna hava därför kommit till den uppfattningen,
att i fråga om här nämnda fonder en närmare undersökning bör
verkställas i vad mån dessa för framtiden kunna anses behövliga för tillgodoseende
av de ändamål, för vilka de ursprungligen varit avsedda eller
numera kommit att tagas i anspråk. Då det är fråga om egentliga statsmedel,
lärer därjämte böra undersökas, huruvida fondmedlen —i den mån
de fortfarande böra såsom sådana redovisas — verkligen behöva hållas räntebärande.
I detta hänseende vilja revisorerna erinra därom, att under de
senaste åren i flera fall beslut meddelats, att åtskilliga statliga fonder, som
tidigare skolat göras räntebärande -— exempelvis ämbetslokalfonden och
lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål — numera, intill
dess medlen behöva tagas i anspråk, innestå å statsverkets checkräkning
i riksbanken. Någon placering i obligationer, inteckningar eller andra värdepapper
ifrågakommer här alltså icke vidare.

Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att även riksdagen vid
ett tillfälle fäst uppmärksamheten på, att en av de ovan behandlade fonderna
icke framdeles borde bestå såsom självständig fond.

Då revisorerna — som senare komma att för sig behandla vissa andra

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

29

särskilda fonder — anse det här upptagna spörsmålet vara av betydelse, särskilt
som onödiga förvaltningskostnader böra undvikas, hava de velat fasta
riksdagens uppmärksamhet härå under uttalande av att en utredning i ärendet
synes böra komma till stånd i avsikt att skapa större ordning och reda
på detta område.

Beträffande lantförsvarets fonderade arrendemedel och Stockholms varvs
byggnadsfond ifrågasätta revisorerna dessutom, huruvida medlen framdeles
skola behöva göras räntebärande.

1 fråga örn avskrivning av fondmedel hava revisorerna föreslagit, att i
samband nied bokslutet uppgift örn verkställda avskrivningar skall av vederbörande
förvaltningsmyndigheter lämnas till Kungl. Majit.

Rörande spörsmålet örn placeringen av vissa kapitaltillgångar hava revi-.
sorerna gjort följande allmänna uttalande:

Såväl pensionsfonden för civila tjänsteinnehavare och militära pensionsfonden
som även allmänna familjepensionsfonden redovisas för närvarande
i statskontorets räkenskaper och skola av ämbetsverket genom placering av
kapitalet hållas räntebärande, över dessa fonderade kapitaltillgångar måste
staten numera såsom av den lämnade redogörelsen framgår få anses äga
fri dispositionsrätt. Då man sålunda kan utgå från att dessa kapitaltillgångar
äro statens egendom, lärer därav följa, att staten jämväl bör äga rätt att
besluta om fondtillgångarnas placering och förvaltning.

Enligt revisorernas uppfattning uppstår då frågan, huruvida icke staten
för tillgodoseende av sitt lånebehov i första rummet bör taga i anspråk de
kapitalmedel, över vilka staten sålunda redan nu disponerar. Det måste
nämligen framstå som en onödig och besvärlig omgång, att staten med dessa
stora kapitaltillgångar i sin hand låter riksgäldskontoret på annat håll verkställa
upplåning av medel för statens räkning.

Ett överlämnande till riksgäldskontoret av disponibla kapitalmedel från
dessa fonder för täckandet av statens lånebehov skulle, såsom 1924 och 1926
års statsrevisorer även framhållit, medföra avsevärda fördelar för staten. A
ena sidan skulle förvaltningen av dessa kapitalfonder kunna förenklas, och
å andra sidan skulle för riksgäldskontorets vidkommande en sådan anordning
även innebära avsevärd lättnad och förenkling i arbetet. I detta sammanhang
må även framhållas, att den nuvarande konkurrensen från statens
sida med enskilda kapitalinnehavare om önskvärda placeringsobjekt
för disponibelt kapital lämpligen torde böra begränsas. Statliga kapitaltillgångar
synas därför i första hand böra investeras i statlig verksamhet i syfte
att göra denna verksamhet så litet beroende som möjligt av kapitalmarknaden
i övrigt. Med hänsyn till omfattningen av de kapitalmedel, vilka staten
äger i dessa fonder, bör givetvis en omplacering till riksgäldskontoret av till
enskilda nu utlånat kapital ske på sådant sätt, att icke därigenom menliga
inverkningar på kapitalmarknaden i övrigt uppstå.

Vad beträffar de poster statsobligationer, vilka ingå i dessa fonder, torde
det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett utbyte av dessa obligationer mot
av riksgäldskontoret utställd revers å dessa obligationers sammanlagda belopp
bör utan svårighet kunna genomföras. Visserligen uppstår vid sådant
utbyte spörsmålet örn efter vilka grunder ränta å de deponerade medlen skall
utgå. För statens vidkommande synes detta dock sakna praktisk betydelse,
då mot en minskad ränteinkomst för fonderna samtidigt svarar en minskad
utgift för staten till räntornas erläggande. Den av revisorerna föreslagna
anordningen kommer icke att utgöra hinder för att de fonder, varom här är

30

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskottet.

fråga, allt framgent komma att redovisas såsom fullt självständiga kapitalfonder.

På grund av vad ovan anförts få revisorerna föreslå, att frågan om placeringen
av ovannämnda statliga tjänstepensions- och familjepensionsfonders
kapitaltillgångar snarast måtte bliva föremål för en närmare undersökning.

Slutligen hava revisorerna under § 81 ifrågasatt, huruvida icke de statliga
myndigheternas befogenhet att till förvaltning mottaga donationer borde
regleras på det sätt, att mottagandet därav för framtida förvaltning i varje
särskilt fall underställes Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom skulle nämligen
bland annat kunna förhindras, att donationer med övervägande enskilt
syftemål finge av statsmyndighet för förvaltning mottagas. Revisorerna hava
även framhållit, att statsverket genom mottagandet av sådana donationer ansetts
åtaga sig vissa förpliktelser, såsom exempelvis ersättning i de fall, där
fondens tillgångar genom förskingring eller eljest förminskats. I samband
härmed syntes det revisorerna böra övervägas, örn icke ersättning i vissa fall
borde utgå från fonderna för myndigheternas förvaltningsbestyr.

Yttranden beträffande de av revisorerna behandlade frågorna hava avgivits
av arméförvaltningen, statskontoret och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt av vissa länsstyrelser (Del II sid. 370—382). Myndigheterna hava i
allmänhet icke haft några erinringar av mera principiell art att framställa
mot de av revisorerna framförda synpunkterna.

Den av revisorerna behandlade frågan om placeringen av pensionsfondernas
tillgångar har, såsom framgår av statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag (Inkomsterna, sid. 71 och 72), även berörts av chefen för finansdepartementet
i statsverkspropositionen.

Utskottet, som i likhet med revisorerna är av den uppfattningen att de
förenklingar, som äro möjliga att ernå i fråga örn den statliga fondförvaltningen,
också böra genomföras samt att en undersökning bör ske rörande
den framtida användningen av sådana fondmedel, vilka icke nu kunna komma
till avsedd användning, ansluter sig till de allmänna synpunkter, som av
revisorerna framförts.

Utskottet vill erinra om, att innevarande års riksdag i fråga om de lappväsendet
berörande fonderna redan på Kungl. Maj:ts förslag vidtagit åtgärder
i sistnämnda hänseende.

Utskottet anser önskvärt att Kungl. Maj:t tager under övervägande vad
revisorerna anfört rörande fondmedlens användning och förvaltning ävensom
spörsmålet om vissa kapitaltillgångars placering. Utskottet anser sig
böra göra framställning om, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t gör
hemställan i sådant syfte.

Beträffande vissa av de av revisorerna gjorda särskilda erinringarna har
utskottet icke ansett sig böra nu uttala sig annat än i följande hänseenden.
I anslutning till tidigare av statsmakterna hävdad uppfattning lärer kravet
på att sådana fonderade medel, vilka icke hava något produktivt syfte, skola

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

31

hållas räntebärande icke böra för framtiden upprätthållas. Den från lantförsvarets
fonderade arrendemedel utgående pensionen synes snarast möjligt
böra överflyttas att bestridas från anslag under pensionshuvudtiteln.

Vad vederbörande departementschef i statsverkspropositionen till 1936 års
riksdag under första huvudtiteln anfört rörande önskvärdheten av en undersökning
om den framtida användningen av djurgårdsfonden samt dispositionen
av medel, som ingå i djurgårdskassan, vill utskottet ytterligare understryka
under framhållande av att undersökningen jämväl bör avse de
fonderade försäljningsmedlen för de kungliga lustslotten. Utskottet ansluter
sig till revisorernas uttalande beträffande årliga uppgifter angående avskrivningar
av fondmedel av här berörd ärt.

Slutligen anser sig utskottet böra framhålla vikten av att, på sätt revisorerna
föreslagit, föreskrifter meddelas rörande befogenheten för myndigheterna
att till förvaltning mottaga donationer och andra fondmedel. Enligt
utskottets uppfattning lärer det få anses befogat att av skäl, som revisorerna
anfört, frågan örn mottagandet och den framtida förvaltningen av sådana
medel underställes Kungl. Majit.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att

_ Kungl. Majit må taga under övervägande vad revisorerna

och utskottet anfört i fråga om statens fondförvaltning.

24:o) övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt
ställd rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels
ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,
någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke
hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Svensson
i Kompersmåla, Hansén, Asplund, Borell, Bergström, Nilsson i Landeryd, Ström i Lidköping,
Larsson i Varberg, von Heland och Bäcklund; samt

från andra kammaren: herrar Bäst ock, Magnusson i Skövde, Törnkvist, Eriksson i
Stockholm, Jeppsson, Persson i Falla, Andersson i Prästbol, Ward, Isacsson, Andersson
i Södergård, Weijne och Hansson i Rubbestad.