Statsutskottets utlåtande Nr 137.

1

Nr 137.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1938 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna
grunder för avskrivning av å statens allmänna
fastighetsfond bokförda tillgångar m. m.

(4:e avd.)

I en den 3 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 199, har Kungl. Majit,
under åberopande av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att godkänna
i statsrådsprotokollet angivna allmänna grunder för avskrivning av
å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar.

Nya avskrivningsregler. Under tiden före inrättandet av statens allmänna
fastighetsfond täcktes regelmässigt statens kostnader för fastighetsanskaffning
medelst anslag anvisade av skattemedel under de olika huvudtitlarna,
vilket innebar, att kostnaderna i sin helhet omedelbart avskrevos.
Ett avsteg från denna princip gjordes av statsfinansiella skäl under budgetåren
1933/34 och 1934/35, då anslag till statliga byggnader i stor utsträckning
anvisades av lånemedel under fonden för förlag till statsverket. Från
tiden för fastighetsfondens tillkomst, eller den 1 juli 1935, har finansieringen
av statens kostnader för nybyggnad och förvärv av i fonden ingående fastigheter
skett genom anslag under utgifter för kapitalökning, vanligen anvisade
av lånemedel. För täckning av den värdeminskning, som å fonden redovisade
fastigheter trots fortlöpande underhåll äro underkastade, har årligen
sedan fastighetsfondens tillkomst anvisats medel å fondens stat för
avsättning till en särskild förnyelsefond. De årliga förnyelsefondsavsättningarna
hava hittills generellt bestämts till 1 Va procent av de å fonden redovisade
fastigheternas byggnadsvärden. Den sålunda tillämpade avskrivningskvoten
motsvarar en avskrivningsperiod om 66.67 år.

Redan från början har det stått klart, att syftet med avsättningarna till
fastighetsfondens förnyelsefond blott på ett ofullkomligt sätt tillgodoses genom
det hittills tillämpade, av praktiska skäl starkt förenklade förfarandet.
Vid anmälan av förslag örn inrättande av fastiglietsfonden (propositionen
114/1935) framhöll departementschefen sålunda behovet av en differentiering
av avskrivningstiden efter byggnadernas art. I propositionen nr 221 till
fjolårets riksdag (angående inkomst- och utgiftsstat för fastighetsfonden för
budgetåret 1937/38 m. in.) fann departementschefen anledning att ytterligare

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr 137—139.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

utveckla denna ståndpunkt. Han gav därvid uttryck åt den uppfattningen,
att en differentiering genom tillämpning av olika kvoter för de årliga förnyelsefondsavsättningarna
skulle medföra bristande överskådlighet vid beräknandet
av den totala avsättningen till förnyelsefond. I stället fann han behovet
av en differentierad avskrivning lämpligen böra tillgodoses genom att
vid kapitalanvisning för byggnadsändamål, vilka påkallade en extraordinär
avskrivning, medel omedelbart ställdes till förfogande för viss grundläggande
extraordinär avskrivning. Departementschefen förklarade sig ha för avsikt
att tillämpa denna princip vid utformandet av 1938 års statsverksproposition,
för den händelse riksdagen icke gjorde någon erinran mot en lösning
av frågan örn grunderna för avsättning till förnyelsefond i angiven
riktning. Sedan riksdagen anmält, att riksdagen icke funnit anledning till
sådan erinran, har preliminärt förslag till nya avsättningsregler framlagts i
årets statsverksproposition i avvaktan på det då ännu ej föreliggande slutliga
resultatet av den utredning, som riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen
erhållit i uppdrag att verkställa i ärendet. I anslutning till detta preliminära
förslag, vilket baserats på överläggningar med representanter för
riksräkenskapsverket, framlägges nu på grundval av riksräkenskapsverkets
och byggnadsstyrelsens i utlåtande den 16 februari 1938 avgivna utredning
definitivt förslag i ärendet.

Enligt det sålunda framlagda förslaget skulle beträffande statliga nybyggnader,
för vilka medel framdeles anvisas å anslag till fastighetsfonden, tilllämpas
ett på enhetliga årsavskrivningar och differentierad grundavskrivning
baserat avskrivningssystem. De årliga avskrivningarna föreslås alltså
fortfarande skola verkställas efter en och samma procentsats i fråga om
samtliga byggnader. Denna procentsats avses skola fastställas till 1 XU procent
å byggnadsvärdet, medan den grundläggande avskrivningen förutsätt es
skola ske med 50 procent beträffande byggnader, i avseende å vilka behov
av extraordinär avskrivning föreligger, och med 25 procent beträffande övriga
byggnader. I de fall, då å fastighetsfonden redovisade byggnader undantagsvis
ej finansieras av statsmedel, anses grundavskrivningen böra ersättas
med en höjning i motsvarande grad av procentsatsen för de årliga avskrivningarna.
— Vid en tillämpning av nu angivna avskrivningsregler —
vilka närmast utformats för de byggnadskategorier som för närvarande avses
med fastighetsfonden — skulle erhållas två olika avskrivningsperioder,
omfattande den ena 40 år och den andra 60 år. Den kortare avskrivningsperioden
avses för fängelsebyggnader, sjukhus och forskningsinstitutioner
och den längre för ämbetsverks- och legationsbyggnader, museer, skolor och
därmed jämförliga byggnader. -— Förslaget att en grundavskrivning, om än
efter ett lägre procenttal, skall ske även i de fall, där ett extraordinärt avskrivningsbehov
ej föreligger, avser — såsom redan framhållits i statsverkspropositionen
—- att i anslutning till den nya budgetutformningen tillgodose
syftet med riksdagens uttalande vid fastighetsfondens tillkomst, att investeringar
i fonden borde, när de finansiella förhållandena så medgåve, täckas
helt av skattemedel. I propositionen nr 199 har departementschefen till ytter -

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

3

ligare motivering av förslaget i berörda del samt till stöd för vad som föreslagits
beträffande avskrivningstidens längd anfört följande:

Inom affärslivet är det naturligt, att avskrivningen jämnt slås ut på hela
brukningstiden. Så är endast delvis fallet inom den statliga finansförvaltningen
där inom vissa områden finanspolitiska såväl som budgettekniska
skäl kunna tala för att beslutet örn en viss anläggning ej bör skiljas från anvisandet
av medel ur löpande inkomster till täckandet av kostnaderna för
denna. Detta gäller närmast den statliga byggnadsverksamheten, där en omsorgsfull
behovsprövning vid beviljandet av medel är av särskild vikt med
hänsyn till att det är fråga om anläggningar, som icke äro i gängse mening
räntabla och vilkas bruksvärde är beroende på den betydelse som tillmätes
det ändamål för vilket de nyttjas, samt där vidare kostnaderna för anläggningarna
av samma skäl endast i relativt begränsad utsträckning böra tilllåtas
belasta framtiden.

Genom inrättandet av en särskild kapitalfond, statens allmänna fastighetsfond,
för redovisning av statens ej till affärsverken hänförliga byggnader
öppnades möjligheter för lånemedelsfinansiering av den statliga byggnadsverksamheten
och därmed även för en fördelning av den faktiska kostnaden
för statens fastighetsbestånd över brukningstiden efter eljest gängse grunder.
Under den tid fonden hittills ägt bestånd ha dessa möjligheter fullt
utnyttjats, i det att nybyggnaderna under fonden praktiskt taget helt lånefinansierats
samtidigt som anläggningsvärdena gjorts till föremål för jämn
avskrivning genom en årlig avsättning till förnyelsefond å U/2 procent. Emellertid
uttalades vid fondens tillkomst från riksdagens sida en önskan om
att nybyggnaderna, när så med hänsyn till det finansiella läget kunde ske,
även för framtiden skulle finansieras med löpande inkomster eller m. a. o.
omedelbart helt avskrivas. Såsom i årets statsverksproposition påpekats
skulle en tillämpning av den av riksdagen förordade regeln, att finansieringssättet
skulle göras beroende av det statsfinansiella läget men att skattemedel
i största möjliga utsträckning borde disponeras för byggnadsverksamheten,
i praktiken innebära, att man i genomsnitt för en längre tidsperiod genomförde
en viss grundavskrivning som emellertid skulle komma att visa en för
olika byggnader mycket ojämn tidsfördelning.

Efter genomförandet av den nya budgetuppställningen har behovet av
växlingar i finansieringssättet bortfallit. De i det föregående antydda skälen
för ett tillskott av skattemedel genom avskrivning redan vid tidpunkten
för kapitalanvisningen kvarstå emellertid orubbade. För egen del har
jag därför i det preliminära förslag till modifierade regler för förnyelsefondsavsättning
inom fastighetsfonden, som framlades i statsverkspropositionen
och för vilket jag i det föregående redogjort, ansett mig böra uppställa krav
på en viss, av det statsfinansiella läget oberoende grundavskrivning av samtliga
byggnadsanslag under fastighetsfonden. Detta ställningstagande är utgångspunkten
även för byggnadsstyrelsens och riksräkenskapsverkets nu
framlagda förslag rörande fastighetsfondens förnyelsefond.

De synpunkter som motivera att man, med avvikelse från praxis inom
affärslivet, verkställer grundavskrivningar vid beviljandet av medel till statliga
byggnadsföretag, göra sig gällande även vid bestämmandet av den tid
inom vilken fullständig avskrivning bör komma till stånd. Avgörande vikt
måste sålunda därvid tillmätas icke den beräknade varakliglietstiden, vilket
eljest skulle ligga närmast lill hands, utan den i regel väsentligt kortare tid,
under vilken byggnaderna kunna förväntas utan väsentliga ändringar på ett
tillfredsställande sätt fylla eif ur statsmakternas .synpunkt alltjämt aktuellt
behov. Man har alltså alt taga hänsyn till påräkneliga förskjutningar i stan -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

dardkraven — särskilt påtagliga vid sådana byggnader som sjukhus — samt
till möjligheten av organisatoriska förändringar som kunna medföra, att de
omedelbara skälen för anläggningarna bortfalla — exempel på en sådan utveckling
möta främst inom försvarsväsendet. För den statliga byggnadsverksamhetens
del finnes av dessa skäl anledning både att generellt räkna
med en relativt kort avskrivningstid och att differentiera avskrivningen med
hänsyn till storleken av den risk för väsentlig värdeförlust, som erfarenhetsmässigt
föreligger inom olika områden.

Med nu tillämpade avskrivningsregler för fastiglietsfonden täckes anläggningsvärdet
för nybyggnader på mellan 66 och 67 år. Enligt ämbetsverkens
förslag skulle den längsta avskrivningstiden framdeles bli 60 år. Jag delar
verkens uppfattning, att denna tid utgör en lämplig yttergrans. Ej heller
har jag funnit anledning till erinran mot förslaget, att de nu å fastighetsfonden
redovisade byggnader, för vilka ett extraordinärt avskrivningsbehov anses
föreligga — enligt verkens ståndpunkt fängelser, sjukhus och forskningsinstitutioner
men däremot ej skolor — framdeles bli föremål för avskrivning
på 40 år.

Redan i samband med framläggandet i statsverkspropositionen av del preliminära
förslaget till ändrade avskrivningsregler har förordats en i så måtto
retroaktiv tillämpning av de nya reglerna, att beträffande det hittills anvisade
lånemedelskapital, som tillförts eller tillföres fastighetsfonden, skulle
verkställas en engångsavskrivning motsvarande den grundavskrivning, som
föreslagits för nybyggnader, för vilka medel framdeles anvisas å anslag till
fastighetsfonden. För denna engångsavskrivning erforderliga medel, vilka
beräknats till omkring 20 miljoner kronor, avses skola anvisas å den övergångsstat
för budgetåret 1937/38, varom förslag framlagts i proposition nr 2
till årets riksdag. Enligt det nu framlagda definitiva förslaget skulle den
retroaktiva tillämpningen av de nya avskrivningsreglerna utsträckas till att
även avse byggnader, som uppförts med skattemedel eller representera ursprungligt
statskapital. Detta innebär, att värdet av dessa byggnader vid
övergången till den nya ordningen — d. v. s. vid nästa budgetårsskifte —
skall nedskrivas nied så stort belopp, att byggnadernas härefter återstående
värde motsvarar det värde som skulle hava erhållits, därest de nu föreslagna
avskrivningsreglerna hade kommit tili användning för de i fastighetsfonden
invärderade byggnadsvärdena från tiden för byggnadernas tillkomst.

Redovisning och disposition av förnyelsefondsmedel. I sitt till grund för
förevarande proposition liggande utlåtande hava byggnadsstyrelsen och riksräkenskapsverket
anmält, att de vid handläggningen av frågan örn grunderna
för avsättning till fastighetsfondens förnyelsefond utgått från att förnyelsefondsredovisningen
för statens allmänna fastighetsfond borde anordnas i
överensstämmelse med de regler för förnyelsefondsredovisning, vilka tillämpades
eller komme att tillämpas vid statens affärsdrivande verk. Ämbetsverken
hade därför ansett sig böra avvakta resultatet av den utredning angående
användningen och placeringen av de affärsdrivande verkens förnyelsefonder
och därmed sammanhängande frågor, som jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 30 juni 1934 påginge inom riksräkenskapsverket. Sistnämnda

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

5

utredning hade nu fortskridit så långt, att riksräkenskapsverket inom den
närmaste tiden syntes kunna framlägga förslag i ärendet.

I en vid ämbetsverkens utlåtande fogad, inom riksräkenskapsverket utarbetad
promemoria (bifogad statsrådsprotokollet såsom bilaga A) bar redogjorts
för de riktlinjer, vilka riksräkenskapsverket funnit böra läggas till
grund för den statliga förnyelsefondsredovisningens ordnande. Enligt de i
nämnda promemoria angivna riktlinjerna — vilka av ämbetsverken befunnits
böra tillämpas även vid ordnandet av faslighelsfondens förnyelsefondsredovisning
— skulle förnyelsefonderna omläggas till värdeminskningskonton,
underkastade gängse bokföringsregler. I anslutning härtill förordas med
avseende å investeringsbeslut respektive disposition av likvida medel följande
anordning. Samtliga investeringar —- alltså även de som äro av ersättningsnatur
— bli föremål för särskilda riksdagens beslut i anknytning till
specifikationer, vilka fogas såsom bilagor till kapitalbudgeten. På investeringsbesluten
baseras sedan beslut om medelsanvisning å kapitalbudgeten.
Det erforderliga kapitaltillskottet till respektive kapitalfonder förutsättes
skola ske över ett enda anslag för varje fond som ulmätes så, att det täcker
differensen mellan de sammanlagda kostnaderna för beslutade investeringar
under fonden och fonden tillhöriga, för investering disponibla likvida medel.
Skulle de disponibla likvida medlen vid någon fond komma att överstiga det
för nyinvestering erforderliga beloppet och erfordras medlen icke såsom rörelsekapital,
böra de icke erforderliga medlen användas till återbetalning av
till fonden tidigare anvisade kapitalmedel.

Departementschefen bär till en början berört de olägenheter, vilka i den
praktiska tillämpningen visat sig vara förbundna med nu gällande regler
för de statliga förnyelsefondernas behandling, samt har härvid anfört följande: De

statliga förnyelsefonderna behandlas för närvarande icke konsekvent
såsom verkliga avskrivningskonton utan i stället i viss utsträckning såsom
egentliga fonder motsvarade av på visst sätt placerade medel. Enligt för
affärsverken gällande bestämmelser skola dessa medel få disponeras för ersättningsarbeten
(återställande i fullgott skick av objekt vilkas brukbarhet
i avsevärdare mån minskats) samt för ersättningsanskaffning (anskaffande
av nya objekt i ersättning för utrangering). Dessa bestämmelser ha icke
hindrat, att förnyelsefonderna, till följd av sin konstruktion och på grund av
den inom vissa verk rådande uppfattningen örn deras funktioner, även kommit
att i viss omfattning belastas för rena nyinvesteringar.

Vid ersättningsanskaffning sker inom bokföringen dels en nedskrivning
av realkapitalet med det utrangerade objektets värde, dels — till följd därav
— en motsvarande reduktion av förnyelsefonden, dels en fristående
minskning av fondens behållning av likvida medel, motsvarande medelsdispositionen
för ersättningsanskaffning, dels slutligen en ökning av det nedskrivna
realkapitalets värde med samma belopp, varmed de likvida medlen
minskats (fondens behållning kvarstår oförändrad men förvandlas i viss utsträckning
från kassa till realkapital). På grund av att de likvida medlen
uppkommit genom förnyelsefondsavsättningar har man nu kommit att förbinda
förnyelsefondsbelastningen icke med utrangeringen och den därav betingade
värdeminskningen för realkapitalet utan i stället med dispositionen

6

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

av likvida medel: ersättningsanskaffningen säges vara finansierad ur förnyelsefonden.
I praktiken har detta lett till att man i vissa fall — närmast när
en utrangering varit förutsedd örn än ej aktuell — gjort en nyanskaffning
med hjälp av likvida medel uppkomna genom förnyelsefondsavsättning och
vidmakthållit balansen icke genom den ökning av realkapitalets bokförda
värde motsvarande investeringen av likvida medel, som korrekt skulle återspegla
den investering av likvida medel i rörelsen som ägt rum, utan genom
en belastning av förnyelsefonden. Mot ett sådant förfaringssätt kunna invändningar
riktas ur olika synpunkter. Uppenbarligen blir kapitalbokföringen
i hög grad missvisande. Allvarligare är att nyinvesteringen — vilken, örn
den än finansierats av likvida medel, dock helt är att jämställa med en nyinvestering
med hjälp av lån, eftersom de likvida medlen balansera mot en
del av fondens skuld till statsverket och kunde disponeras för återbetalning
av anvisade lånemedel — kan komma att undandragas riksdagens prövning.

Berörda vanskligheter skulle enligt departementschefens mening kunna
helt elimineras örn förnyelsefonderna förvandlades till värdeminskningskonton,
vilka — i likhet med vad som gällde inom affärslivet — finge minskas
blott i samband med en mot reduktionen svarande nedskrivning av värdet
å respektive realtillgångar, samt örn därjämte reinvestering behandlades lika
med nyinvestering och disposition av likvida medel i budgetärt hänseende
jämställdes med lånemedelsanvändning. Utöver den vinning med avseende
å behandlingen av fondernas likvida medel och investeringen av dessa, som
skulle göras med den av ämbetsverken tillstyrkta nyordningen av medelsanvisningen
å kapitalbudgeten, skulle denna, enligt vad departementschefen
fortsättningsvis anfört, även medföra vissa andra fördelar, främst att all anläggningsverksamhet
bleve föremål för enhetlig prövning från riksdagens
sida och att full överensstämmelse kunde nås mellan riksbokföringen och
den faktiska medelsanvändningen för investeringsändamål. Ett önskemål,
som den föreslagna anordningen icke skulle tillgodose, vore att i kapitalbudgetens
slutsumma erhålla ett mått på investeringsverksamhetens omfattning.
Ur denna synpunkt skulle det enligt departementschefens mening vara att
föredraga, att likvida medel alltid disponerades för återbetalning, varefter
beslutade anläggningsarbeten till hela sitt belopp konune att belasta kapitalbudgeten.

De syften som den av ämbetsverken föreslagna omläggningen skulle tillgodose
hava synts departementschefen så väsentliga, att han funnit onödigt
uppskov med övergången till ett i de diskuterade avseendena mera tillfredsställande
system böra undvikas. För den händelse riksdagen ej riktar erinran
däremot, har han därför för avsikt att vid uppläggningen av statsverkspropositionen
för budgetåret 1939/40 förorda sådana tekniska modifikationer
i kapitalbudgetens utformning som med anledning av den utredning i ärendet,
riksräkenskapsverket kommer att framlägga, må befinnas nödiga för
en tillfredsställande lösning av förnyelsefondsfrågan.

Utelcottet. Här föreslagna normer för avskrivning av tillgångar, bokförda å fastighetsfonden,
innebära att byggnadskostnaderna skola vara helt avskrivna
på 40 (för sjukhus, fängelser och forskningsinstitutioner) respektive 60 år

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

7

(för ämbetsverks- och liknande byggnader). Detta skulle ske genom grundavskrivningar
å 50 respektive 25 procent i samband med uppförandet samt
årsavskrivningar efter en enhetlig procentsats av 1 ’/i procent. Utskottet har
ansett sig böra tillstyrka departementschefens förslag. Skäl kunna anföras
för en förkortning av avskrivningstiden genom en höjning av procentsatsen
för de löpande årsavskrivningarna. Med uppmärksammande av att en stor
del av byggnadskostnaderna skall bliva föremål för omedelbar avskrivning,
har utskottet emellertid ej heller på denna punkt ansett sig böra föreslå
någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag. De nya avskrivningsreglerna torde
på sätt Kungl. Majit föreslagit böra retroaktivt tillämpas jämväl i avseende
å det hittills anvisade lånemedelskapital, som tillförts eller tillföres fastighetsfonden.
Beträffande den för detta ändamål erforderliga medelsanvisningen
kommer utskottet att framdeles avgiva yttrande.

Utskottet har även i allt väsentligt funnit sig kunna ansluta sig till de av
departementschefen angivna allmänna riktlinjerna för en omläggning i avseende
å de statliga förnyelsefondernas behandling.

Vid en tillämpning av den av riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen
förordade anordningen av medelsanvisningen å kapitalbudgeten skulle kapitalbudgetens
slutsumma, såsom departementschefen framhållit, icke komma
att utgöra ett mått på investeringsverksamhetens omfattning. Ur denna
synpunkt skulle det enligt departementschefens mening vara att föredraga,
att mot verkställda avskrivningar svarande likvida medel alltid disponerades
för återbetalning och att beslutade anläggningsarbeten sålunda genomgående
finge till hela sitt belopp belasta kapitalbudgeten. Utskottet har för
egen del funnit avgörande skäl tala för en lösning i den av departementschefen
angivna riktningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må godkänna i propositionen nr 199 föreslagna
allmänna grunder för avskrivning av å statens allmänna
fastighetsfond bokförda tillgångar.

Stockholm den 10 maj 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund,
Borell, Bergström, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i Benestad, Nilsson i Fredriksfält,
Jonsson i Lycksele, Larsson i Varberg, Magnusson i Kalmar och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Bdstock, Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,
Jeppsson, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna, Svensson, Andersson i Prästbol,
Olsson i Staxäng, Persson i Tidaholm och De Geer i Hanaskog.