Ändra lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1938 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa
ändringar i ortsgrupperingen jämlikt lagen örn folkpensionering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 47 i första kammaren av herr
Karl August Johanson och nr 119 i andra kammaren av herr Lindberg i
Umeå m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, Ilar hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning — utan avvaktan
på en allmän omprövning av frågan om rikets uppdelning i ortsgrupper järn
likt lagen örn folkpensionering — av frågan örn uppfattning av de lappmarkens
kommuner, som nu befinna sig i lägsta ortsgruppen, till andra ortsgruppen,
samt att förslag i ärendet därefter förelägges riksdagen.

I fråga örn de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Enligt 6 § 2 mom. i lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering utgår
jämte grundpension även tilläggspension med följande belopp, nämligen!
första ortsgruppen 250 kronor, i andra ortsgruppen 350 kronor och i tredje
ortsgruppen 450 kronor med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberattigades
årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor. Indelningen i ortsgrupper
göres på sådant sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar
orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med lägre nummer.
Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, av
socialstyrelsen och gäller för en tid av tio år i sänder, forsta gången dock
rmdäst. för åren 1938—1940. Pensionsberättigad anses tillhöra den ortsgrupp,

inom vilken han är mantalsskriven. Efter flyttning till ort i dyrare orrsgrupp
skall pensionsberättigad dock hava tillhört sådan ortsgrupp tre år, innan
hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna såvida icke på
grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag.
Enligt 6 § 3 mom. äger Konungen i fråga örn ort, vilken gransar till ort i
högre ortsgrupp, på därom av vederbörande kommun gjord framställning
förordna, att tilläggspension till pensionstagare vilken ar mantalsskriven
inom visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor^
därest de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100
kronor, därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

kronor, därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 9.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Bestämmelser örn rikets indelning i ortsgrupper finnas även i kommunalskattelagen
samt i avlöningsreglementena för nyreglerade verk och för försvar
sväsendet. Skattegruppering verkställes av socialstyrelsen för en tid av
fem år i sänder. I lönereglementena utsäges, att Kungl. Majit bestämmer, när
där avsedd gruppering skall förnyas.

I anslutning till sitt förslag örn dyrortsgraderade folkpensioner förordade
1928 års pensionsförsäkringskommitté i sitt år 1934 avgivna betänkande (statens
off. utredn. 1934: 18), att landet för det ändamål, varom fråga vore, skulle
indelas i tre ortsgrupper, d. v. s. förutom den lägsta ortsgruppen två dyrortsgrupper.
Det skulle överlåtas at socialstyrelsen att efter de närmare föreskrifter,
Konungen meddelade, för en tid av fem år i sänder fastställa ortsindelningen.
Till grupp 1 skulle föras orter med ortsindextal till och med
1,000, till grupp 2 orter med indextal över 1,000 till och med 1,225 och till
grupp 3 orter med indextal överstigande 1,225. Vid en av kommittén försöksvis
verkställd indelning hade så gott som hela landsbygden i södra och mellersta
Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts
till lägsta ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av den
norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm
och Göteborg med deras närmaste omnejd jämte vissa kommuner i Norrland
till den dyraste ortsgruppen.

I sitt yttrande över kommitténs förslag anförde socialstyrelsen vissa betänkligheter,
huvudsakligen avseende det praktiska genomförandet av en dyroisgradering
på förevarande område. Styrelsen framhöll därvid bland annat,
att det syntes vara av största betydelse, att principerna för gruppindelningen
ledan fiån början bleve fastslagna. Styrelsen fann det vidare synnerligen
angeläget, att en uppdelning av landsbygden vid den föreslagna grupperingen
så vitt möjligt undvekes. Man borde sålunda redan från början utgå från den
allmänna piincipen, att den lägsta ortsgruppen skulle omfatta den egentliga
landsbygden och därmed i levnadskostnadshänseende jämställda orter. Vidare
syntes det styrelsen vara av betydelse, att även vid här ifrågavarande gruppering
utrymme lämnades för en skälighetsprövning beträffande de enskilda
orternas placering. Det läge i sakens natur, att en omgruppering av orterna
med åtföljande ändringar av utgående pensionstillägg alltid komme att medföra
åtskillig irritation, även örn man sökte giva sådana regler för pensionsgrupperingen,
att ortsomflyttningarna mellan grupperna bleve så fåtaliga
som möjligt med hänsyn till inträffade dyrhetsförändringar. Det syntes böra
tagas under övervägande, örn ej giltighetstiden för en pensionsgruppering
borde utsträckas till tio år, varvid även borde föreskrivas, att en sådan omgruppering
borde förenas med en omprövning av de för ortsgrupperna fastställda
pensionstilläggens storlek inbördes.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag följdes kommitténs
förslag om landets indelning i tre ortsgrupper. Beträffande tidsintervallerna
mellan de periodiskt återkommande ortsgrupperingarna uttalade departementschefen,
att det syntes honom bäst motiverat att tillämpa samma periodindelning
som vid skattegrupperingen.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Särskilda utskottet vid samma riksdag, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 1 avstyrkte förslaget örn dyrortsgraderade tilläggspensioner,
anförde såsom skäl däremot bland annat, att en dyrortsgruppering på folkpensioneringens
område vore förknippad med svårigheter, för vilkas lösning
erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än dittills ägnats
denna fråga.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet
sedermera särskilda sakkunniga för fortsatt utredning av
frågan örn dyrortsgraderade folkpensioner. De sakkunniga avgåvo den 30 november
1935 betänkande (statens off. utredn. 1935: 62). Enligt de sakkunnigas
mening borde gruppgränserna förläggas på ett något annat sätt än pensionsförsäkringskommittén
föreslagit, nämligen så, att till billigaste ortsgrupp,
grupp 1, fördes orter med ortsindextal upp till omkring 1,100-gränsen, till
grupp 2 orter med indextal mellan 1,100 och 1,300 och till grupp 3 orter med
indextal överstigande 1,300. I fråga örn pensionsgrupperingens förnyande
anförde de sakkunniga, att erfarenheten beträffande samtliga dyrortsgrupperingar
nogsamt givit vid handen, att övergången till en reviderad gruppering
vore en synnerligen känslig åtgärd. Det syntes därför vara mycket betydelsefullt,
att revisioner av denna gruppering icke skedde oftare än nöden
krävde. De sakkunniga hade också funnit, att såsom en konsekvens av det
mera summariska tillvägagående, som de föresloge beträffande grupperingens
utförande, borde föreskrivas en längre giltighetstid för denna än som för
övriga grupperingar vöre bestämd eller dittills tillämpats och förordade därför,
att ortsgrupperingen på folkpensioneringens område skulle gälla för tio
år i sänder. Vid omgruppering borde iakttagas, att omflyttningar av ort till
annan högre eller lägre ortsgrupp icke skedde utan att en kraftig förskjutning
ägt rum. Att därvid uppställa siffermässiga regler vore dock förenat med
stora vanskligheter, enär hänsyn borde tagas icke blott till förskjutningen av
ortens eget indextal utan jämväl till förändringar, som inträtt beträffande
närliggande orter. Med hänsyn till betydelsen av att största möjliga enhetlighet
bevarades mellan de olika dyrortsgrupperingarna borde tillses, att tiden
för en ny pensionsgrupperings ikraftträdande vore beräknad så, att för dess
utarbetande tillgång till erforderligt hushållsbudgetmaterial och prisstatistik
bereddes. De sakkunniga framlade även förslag rörande kommunernas placering
i ortsgrupper. Enligt detta förslag hänfördes samtliga kommuner i
Västerbottens läns lappmark till den lägsta dyrortsgruppen med undantag för
Lycksele köping, som placerades i andra ortsgruppen. Av kommunerna i
Norrbottens läns lappmark fördes endast Jokkmokk samt vissa delar av
Gällivare och Jukkasjärvi till mellangruppen; de till sistnämnda båda kommuner
hörande tättbefolkade bygderna vid malmfälten placerades i den
högsta gruppen. Beträffande lappmarkssocknarna Arvidsjaur, Arjeplog och
Karesuando hade de sakkunniga från början övervägt placering i ortsgrupp 2.
Den senare verkställda undersökningen hade emellertid enligt deras mening
ådagalagt, att dyrortstillägg här icke kunde anses vara strängt av behovet
påkallade. Exempelvis utginge i Karesuando år 1934 icke i något fall fattig -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

vård i form av hemunderstöd till pensionstagare med högre belopp än att
hjälpbehovet kunnat bortfalla, om pension utgått enligt lagen örn folkpensionering.
Samtliga de nämnda kommunerna skulle därjämte genom dyrortstilläggen
förorsakas betydande utgiftsökning, för Karesuando beräknad till
3 kronor 76 öre per skattekrona.

Sedan frågan örn dyrortsgraderade folkpensioner vid 1937 års riksdag
vunnit sin lösning, förordnade Kungl. Majit den 21 maj samma år, att den
indelning i ortsgrupper, som därav föranleddes, skulle för åren 1938—1940
verkställas i huvudsaklig överensstämmelse med grupperingsmaterial och
grupperingsmetoder, som angivits i den av nyssnämnda sakkunniga framlagda
utredningen, samt med tillämpning av de gruppgränser, som föreslagits i utredningen.
Socialstyrelsen har den 28 juni 1937 utfärdat kungörelse om
sådan indelning (Sv. fört.-sami. nr 714/1937).

Enligt vad utskottet inhämtat hava till Kungl. Majit inkommit framställningar
örn uppflyttning i högre pensionsgrupp av vissa kommuner. Dessa
framställningar äro beroende på Kungl. Majits prövning.

Här ma även erinras örn vissa utredningar angående dyrortsgruppering. I
ett år 1933 av socialstyrelsen i samråd med särskilt tillkallade sakkunniga
avgivet betänkande rörande grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet
m. m. (statens off. utredn. 1933: 21) har beträffande giltighetstiden för
skatte- och lönegrupperingarna framhållits, att under tiden för en grupperings
giltighet i allmänhet inga andra ändringar medgivits än sådana, som föranletts
av att det vid den senast utförda grupperingen använda materialet visats hava
varit i något mer betydelsefullt avseende felaktigt. Även dessa ändringar
hade varit mycket fåtaliga. Beträffande ändringar, örn vilka framställning
gjorts med motiv, att dyrhetsförhållandena å vederbörande ort förskjutits
under tiden efter gällande grupperings ikraftträdande, hade socialstyrelsen
intagit den ståndpunkten, att ändringar av sådan anledning icke borde medgivas,
därest icke levnadskostnaderna å orten kunde visas hava genomgått en
synnerligen genomgripande omgestaltning, exempelvis genom tillkomsten av
nya kommunikationer eller en allmän omläggning av näringslivet. Kungl.
Majits beslut hade fattats i överensstämmelse härmed. Då partiella förändringar
under giltighetstiden alltid måste grundas på ett osäkert material och
de icke kunde undgå att väcka oro hos andra intresserade, syntes de socialstyrelsen
i möjligaste mån böra undvikas.

Vidare har 1936 års lönekommitté i sitt betänkande med utredning och förslag
angående dyrortsgrupperingen (statens off. utredn. 1937: 32) uttalat, att frågan
örn jämkning i lönebestämningen för olika orter borde med lämpliga tidsmellanrum
upptagas till bedömande i samband med en av statsmakterna verkställd
omprövning av löneplanens utformning överhuvud. Mellan dessa prövningstillfällen
borde det en gång fastställda löneläget för en viss ort ifråga örn
den fasta lönen vidhållas orubbat med bortseende från de relativa orättvisor,
som kunde föranledas av levnadskostnadsförskjutningarna men vilka under

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 5

en någorlunda kort löneregleringsperiod icke kunde bliva av större omfattning
eller betydelse. Beträffande enstaka orter borde dock överflyttning till
annan ortsgrupp kunna ske, där sådant föranleddes av alldeles exceptionell
prisutveckling.

Ett ärende av i viss mån likartad beskaffenhet med det nu föreliggande
har tidigare prövats av riksdagen. Vid 1927 års riksdag väcktes nämligen en
motion av herr Magnusson i Kalmar m. fl., i vilken hemställdes om utredning,
huruvida och på vilket sätt vid respektive platsers dyrortsgruppering hänsyn
kunde tagas till de synpunkter, som i motionen berörts. Motionen avsåg
sådana avlägset belägna orter, där befattningshavare i statens tjänst, vilka
i lönehänseende vore beroende av dyrortsgrupperingen, vore placerade.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott anförde i sitt utlåtande (nr 1)
över denna motion bland annat följande:

Riksdagen torde — — — i här förevarande avseende ej böra sträcka
sig längre än att fastställa de grundläggande principerna, varefter det torde
böra ankomma på de lagtillämpande myndigheterna — här Kungl. Maj :t efter
förslag av socialstyrelsen — att tillse, att avsikten med lagstiftningen ifråga
även förverkligas.

Ett avsteg från denna av utskottet företrädda grundsats skulle latt kunna
medföra oöverskådliga konsekvenser. Då det här gäller att verkställa en ortsgruppering,
som skall ligga till grund för de löneförmåner, som skola utgå
till befattningshavarna på de olika orterna, måste det givetvis uppkomma ett
stort antal gränsfall, då vederbörande anse sig missgynnade genom den fastställda
ortsplaceringen. Skulle riksdagen med anledning av den nu foreliggande
motionen uttala sig för en viss tolkning av gällande bestämmelser i
ett speciellt avseende som det förevarande, så hade riksdagen med största
säkerhet att för framtiden emotse ett stort antal framställningar i liknande

^ Det torde ock böra uppmärksammas, att samma utredningar, som ligga till
grund för den i lönehänseende gällande ortsgrupperingen, i stor utsträckning
komma till användning vid den gruppering av de olika orterna i riket, som
äger rum enligt skattelagarna. Även vid uppgörandet av löneavtal mellan
arbetsgivare och arbetare hava ortsgrupperingarna erhållit en mycket stor
betydelse. Jämväl med hänsyn till nu berörda omständigheter skulle ett ställningstagande
till en viss detalj i fråga örn ortsgrupperingen kunna medföra
konsekvenser av betydande räckvidd.

Härtill kommer, att det, såvitt utskottet kunnat finna, icke kan anses vara
av behovet påkallat, att riksdagen tager ställning till frågor av den art som
le i den föreliggande motionen väckta. Ingen lärer vilja förutsätta, att vare
sig socialstyrelsen eller Kungl. Maj:t skulle avsiktligt placera viss ort i en
lägre dyrortsgrupp än som betingas av förhandenvarande omständigheter och
gällande avlöningsreglementen. Att misstag kunna förekomma vid ortsgrupperingarna
torde vara oundvikligt, men i dylika fall torde ock ratte se
lätt kunna vinnas.

På hemställan av utskottet beslöt andra kammaren att avslå motionen.

De synpunkter, som kommit till uttryck i ovan återgivna utlåtande vid
1927 års riksdag, äga enligt utskottets mening i stort sett tillämpning även å
det nu föreliggande spörsmålet. Såsom av den i det föregående lämnade redo -

Utskottet.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

görelsen framgår hava i olika sammanhang yppats allvarliga betänkligheter
mot partiella förändringar av en dyrortsgruppering under dennas giltighets
tid. I den män det vid senast gjorda gruppering använda materialet visas
hava varit i något mera betydelsefullt avseende felaktigt eller levnadskostnaderna
å en viss ort visas hava undergått en särskilt framträdande förändring,
kunna dessa betänkligheter dock få vika. Det synes emellertid icke
vara lämpligt, att riksdagen nu tager ställning till frågan, huruvida de av
motionärerna åsyftade lappmarkskommunerna i förevarande hänseenden intaga
en sådan särställning, att den kan motivera deras uppflyttning i en högre
ortsgrupp.

Såsom ovan framhållits gäller den nuvarande indelningen i ortsgrupper
för folkpensioneringen endast för åren 1938—1940. Utskottet förutsätter, att
en ingående omprövning av pensionsgrupperingen i dess helhet kommer att
ske före utgången av nämnda period. Därvid torde det komma att tagas under
noggrant övervägande, vilken betydelse som bör tillmätas de av motionärerna
åberopade förhållandena.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen
att göra någon framställning i ämnet till Kungl. Majit.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 11 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Olof Carlsson*, Elon
Andersson, Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Molander* och Sandström i
Härnösand*, fru Nordgren*, herr Gardell, fröken Hesselgren* och fröken Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Hage.

Reservation:

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.