Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 8 februari 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 11 § lagen
den 28 juni 1935 örn folkpensionering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 78,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Åkerström och Backström
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära
skyndsam utredning och förslag i vad man viss del av folkpension må undantagas
åt pensionstagare, som vårdas å ålderdomshem eller sjukhus av
olika slag, för bestridande av personliga utgifter.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Enligt 62 § lagen den 1A juni 1918 örn fattigvården äger fattigvårdsstyrelse,
med vissa undantag, att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning
därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. Har någon
mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen omhändertaga
egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren eller, medan
han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav bereda sig ersättning
för fattigvård, som lämnas honom.

I 1935 års lag örn folkpensionering stadgas i 11 § andra stycket, att fattigvårdssamhälle
äger för tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhället
tillhörig anstalt eller mot avgift, som av samhället erlägges,
åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande
pension eller understöd samt därav tillgodogöra sig, i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad. Detsamma gäller, då fattigvårdssamhälle haft kostnader
för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället
är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. fattigvårdslagen.

Denna bestämmelse har med oförändrat innehåll upptagits från lagen
den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring.

Vid 1936 års riksdag hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i en
inom andra kammaren väckt motion, nr 6, att riksdagen matte besluta ett
tillägg till 62 § fattigvårdslagen av innehåll, att av pension, som fattigvårdssamhälle
enligt lag ägde uppbära lör å kommunal anstalt intagen person,
ett belopp av tio kronor per månad skulle av fattigvårdsstyrelsen utbetalas
till pensionstagare!!.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 7.

1

o

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

Andra lagutskottet, som behandlade nämnda motion, erinrade i sitt utlåtande,
nr 15, över densamma, att Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
sedan åtskilliga år tillbaka haft sin uppmärksamhet riktad på
förevarande spörsmål.

Utskottet återgav i sitt utlåtande en av förbundet i januari 1926 till landets
samtliga fattigvårdsstyrelser översänd skrivelse, vilken hade denna
lydelse:

Få saker torde vara så ägnade att hålla uppe en människas livsmod och
därmed hennes förmåga av självverksamhet som att hon själv får bestämma,
huru hennes inkomster skola användas eller, där hon får sin försörjning
av andra, likväl deltaga i att i olika avseenden ordna för sig själv. Denna
omständighet är anledningen till att en person i regel icke bör intagas på
ålderdomshem, så länge han med hjälp av sin folkpension eller fattigvårdsunderstöd
kan på ett tillfredsställande sätt reda sig i sitt hem. Men till en
viss grad gäller detsamma även örn ålderdomshemmens skyddslingar. Dessa
få ju sin fulla försörjning på ålderdomshemmet, men likväl finnes all anledning
att även här beakta sagda omständighet. Erfarenheten visar, att
mycket står att vinna, örn man med gott omdöme låter skyddslingarna
själva disponera över mindre kontanta belopp.

I många kommuner har man uppmärksammat vikten av här ovan berörda
angelägenhet, och skyddslingarna erhålla där i regel månatligen en viss kontant
tilldelning, vars belopp plägar uppgå till omkring 2 kr. Verkningarna
härav hava varit av synnerligen glädjande art. Trevnaden och belåtenheten
på ålderdomshemmet har ökats och en god stämning i allmänhet främjats,
under det att kommunens kostnader för ändamålet varit relativt obetydiiga.

Emellertid är det synnerligen vanligt, att man träffar på ålderdomshem,
där denna angelägenhet helt eller delvis förbisetts. Förbundet har därför
önskat främja ett enhetligt och med såväl klokhet som omtanke örn de gamla
förenligt förfaringssätt på detta område. Saken gäller sålunda att — i korthet
sagt — de gamla på ålderdomshemmen med regelbundna, kortare mellanrum
böra erhålla mindre kontanta belopp, över vilka de själva fritt få
disponera. Förbundet får särskilt framhålla följande.

Lämpligast torde vara, att beloppet lämnas den 1 i varje månad. Dess storlek
bör bestämmas med hänsyn till prisförhållanden och andra liknande
omständigheter, men det torde kunna förutsättas, att beloppet i allmänhet
icke kommer att ligga under 2 kr. Fattigvårdsstyrelsen bör själv besluta i
dessa avseenden, och samma bestämmelser böra gälla för alla ett hems
skyddslingar, dock givetvis med undantag för det fall, att missbruk av medlen
(t. ex. inköp av rusdrycker) kan befåras.

Nära till hands ligger att betrakta beloppet som en del av en skyddslings
pension, en del som denne alltså får behålla. Detta är säkerligen mycket
lämpligt, men i så° fall är det nödvändigt att tillse, att de som icke åtnjuta
pension likväl erhålla ett kontant belopp. För övrigt synes det vara ur alla
synpunkter riktigast och bäst, att kommunen gottgör sig de på ålderdomshemmen
intagnas folkpension.

Av vad redan sagts torde framgå, att det här gäller något som vederbörande
alltid skall kunna påräkna, om han icke missköter sig. Härav följer
också, att beloppet bör oförändrat utbetalas, även örn personen genom utfört
arbete förvärvat s. k. flitpengar.

Det ligger i sakens natur, att indragning eller minskning av den kontanta
tilldelningen för en viss period är en lämplig och effektiv bestraffningsform
vid begangna förseelser.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. A

Förbundet vill härigenom rikta en varin vädjan till samtliga fattigvårdsstyrelser
att beakta de bär ovan framlagda synpunkterna. Säkerligen skulle
mycket vara vunnet för trevnaden på våra ålderdomshem, örn denna vädjan
icke förklingade ohörd.

Utskottets utlåtande innehåller bl. a. följande uppgifter lill belysning av
förevarande spörsmål:

Utskottet har från Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet inhämtat
bland annat: I de allra flesta kommuner bruka för närvarande de personer,
som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalter, månatligen erhålla en
kontant tilldelning av kommunernas medel, oberoende av örn de åtnjuta
pension. Undantag göres endast för sådana sjuka, vilka icke kunna tänkas
hava någon glädje av tilldelningen. Beloppet utgör som regel 2 å 3:—/mån.,
mera sällan så mycket som 5:—/mån. eller däröver. De utdelade beloppen
torde i allmänhet betraktas som fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen (frivillig
fattigvård). Under de kurser för utbildning av föreståndarinnor för
fattigvårdsanstalter, som förbundet anordnar, brukar för kursdeltagarna
framhållas, att det är lämpligt, att understödstagarna å anstalterna av kommunerna
tilldelas mindre kontanta belopp varje manad, samt att föreståndarinnor
å anstalter, där sådan utbetalning ej förekommer, böra hos fattigvårdsstyrelserna
göra framställning i frågan. Sådana framställningar av föreståndarinnor
ha i åtskilliga fall skett, och som regel bruka fattigvårdsstyrelserna
ställa sig förstående till desamma.

Enligt vad utskottet inhämtat utbetalar Stockholms stad till understödstagarna
å stadens ålderdoms-, försörjnings- och vårdhem 80 kronor per
år, då understödstagarna hålla sig med kläder, och 40 kronor per år, då
de åtnjuta fri beklädnad. Beloppen utbetalas med regelbundna mellanrum
i mindre poster och betraktas som fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen.

Andra lagutskottet yttrade i sitt berörda utlåtande:

Utskottet ansluter sig i princip till de synpunkter, åt vilka Svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet givit uttryck i sia ovan återgivna skrivelse
i januari 1926 till landets fattigvårdsstyrelse!-. I likhet med förbundet anser
utskottet det sålunda vara önskvärt, att de personer, som intagits å kommunernas
fattigvårdsanstalter, med regelbundna mellanrum erhålla mindre kontanta
belopp, över vilka de själva fritt få förfoga. Såsom av utskottets redogörelse
ovan framgår erhålla för närvarande i de allra flesta kommuner vårdtagare
å fattigvårdsanstalter regelbundet sådan kontant tilldelning. Svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet arbetar alltjämt för att denna ordning
måtte införas i alla kommuner, och enligt vad för utskottet upplysts hyser
jämväl statens inspektör för fattigvård och barnavård intresse för förevarande
spörsmål. Det torde sålunda finnas anledning antaga, att strävandena
på detta område skola fortsätta och på frivillighetens väg i allt vidare
utsträckning medföra verkan. Utskottet anser sig därför icke för närvarande
böra tillstyrka vare sig att riksdagen skrider till lagstiftning rörande förevarande
spörsmål eller att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om ytteidigare
utredning i ämnet.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 17 december 1937 har chefen
för socialdepartementet den 3 januari 1938 utsett en kommitté med uppdrag
att verkställa en översyn av socialvården. I direktiven framhålles så -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

U takottet.

som huvuduppgifter, bl. a., revision av fattigvårdslagen och granskning av
lagstiftningen rörande socialförsäkringen. Enligt direktiven bör frågan om
återbetalningsskyldighet för åtnjuten fattigvård upptagas till omprövning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har utskottet vid 1936
års riksdag i anledning av en då väckt motion, som i väsentliga hänseenden
överensstämmer med nu ifrågavarande motion, uttalat önskvärdheten av att
de personer, som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalter, med regelbundna
mellanrum erhålla mindre kontanta belopp, över vilka de själva få
fritt förfoga. Utskottet, som erinrade örn vissa vidtagna åtgärder med syfte
att nå en sådan ordning, uttalade den förmodan, att strävandena på detta
område skulle fortsätta och i allt vidare utsträckning leda till resultat.

I anledning av den nu förevarande motionen vill utskottet framhålla, att
det i motionen berörda spörsmålet otvivelaktigt är förtjänt av statsmakternas
uppmärksamhet. Enligt utskottets uppfattning tala starka skäl för att
pensionstagare, vilka äro intagna å fattig vårdssamhälle tillhörig anstalt eller
på samhällets bekostnad åtnjuta vård eller försörjning å annan anstalt, i allmänhet
få behålla en del av sin pension. Detta spörsmål sammanhänger
givetvis intimt med frågan om återbetalningsskyldighet för erhållen fattigvård.
Såsom utskottet i sin redogörelse ovan erinrat har emellertid åt en särskild
kommitté uppdragits, bl. a., att verkställa en revision av fattigvårdslagen.

I direktiven för denna utredning har direkt uttalats, att frågan örn återbetalningsskyldigheten
bör bliva föremål för omprövning. Med hänsyn härtill
och da det i motionen berörda spörsmålet torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet
under de sakkunnigas arbete, har utskottet icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för riksdagen att för närvarande göra någon framställning
till Kungl. Majit i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm*, Olof Carlsson, Elon Andersson,
Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, stolander och Sandström i Härnösand,
frii Nordgren*, herr Gardell, fröken Hesselgren* och fröken Andersson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

380441)