Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 5 februari 1938 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande
av allmänfarliga arbetsinställelser.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 179 i
första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 287 i andra kammaren av
herr Bagge m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:ts ville anhålla örn utredning rörande de åtgärder, som
kunna vidtagas i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser, samt
om framläggande av de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Spörsmålet om lämpliga åtgärder för att främja arbetsfreden har vid upprepade
tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från riksdagens
sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda
av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga.

I utskottets utlåtanden nr 22 vid 1924 års riksdag och nr 56 vid 1936
års riksdag, vilka utlåtanden avgåvos i anledning av då väckta motioner i
ämnet, har utskottet lämnat en utförlig historik, till vilken utskottet såvitt
angår tiden från och med 1887 till och med 1933 anhåller att få hänvisa.

Vid 193i års riksdag väcktes tio motioner angående lagstiftning till arbetsfredens
bevarande med mera (I: 148 av herr Hamrin m. fl., I: 149 av
herr Petrus Nilsson m. fl., I: 154 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.,
1:241 och 1:242 av herr Löfgren, 11:287 av herr Jeppsson m. fl., 11:289
av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., 11:340 av herr Lindman m. 11. samt
11:496 och 11:497, båda av herr Carleson under instämmande av tre av
andra kammarens ledamöter).

I nämnda motioner berördes en mängd till arbetsfredsfrågan hörande
spörsmål, främst rörande obligatorisk skiljedom och obligatorisk medling i
vissa läll, angående själva medlingsförfarandet, om regler angående varsel
och förfarandet i övrigt vid igångsättandet av arbetsinställelse, rörande rättslig
reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr (i. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

om åtgärder till förebyggande av samhällsfarliga arbetskonflikter saint angående
en beredskapslagstiftning.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet. En sammanfattning av
de i motionerna framställda yrkandena lämnas i utskottets utlåtande nr 51
(sid. 6—8). Utskottet hemställde, bland annat, att riksdagen i anledning
av de tio motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville föranstalta örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas
i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga
föreningsväsen och att främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herrar Sigfrid Hansson och Magnusson i Kalmar avgåvo särskilt yttrande
till utskottets utlåtande. Reservation anmäldes av herr Norman jämte
fyra andra ledamöter, vilka hemställde, att motionerna icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och avlät därefter skrivelse till
Kungl. Majit (nr 373) den 11 juni 1934.

Den 31 december 1934 anmäldes riksdagens nyssnämnda skrivelse i statsrådet.
Statsministern, excellensen Hansson, förordade därvid, att en förberedande
utredning skulle verkställas angående ingripanden från samhällets
sida på vissa områden av det ekonomiska livet. Statsministerns anförande
till statsrådsprotokollet har återgivits i andra lagutskottets förut omförmälda
utlåtande nr 56 vid 1936 års riksdag (sid. 8—12).

Till sakkunniga för verkställande av den av statsministern förordade utredningen
utsåg Kungl. Majit överståthållaren T. Nothin, disponenten vid
Åtvidabergs fabriker E. Ericsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare,
nuvarande statssekreteraren F. Severin.

Vid 1935 års riksdag framställdes motionsvis yrkanden angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande.

I motionen I: 179 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att skyndsammast och föi
sig utredning måtte företagas och förslag framläggas rörande frågan om
åtgärder till arbetsfredens främjande. I de likalydande motionerna 1: 253
av herr Elof Andersson m. fl. samt lii 439 av herr Andersson i Rasjön m. fl.
yrkades, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning rörande dels vissa bestämmelser till arbetsfredens främjande
och dels beredskapslagstiftning till förhindrande av arbetskonflikter, varom
närmare uttalanden gjorts i motionerna, samt att riksdagen måtte hemställa,
att förslag i nämnda frågor måtte föreläggas 1936 års riksdag.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, -som i utlåtande nr 36
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan bedreves i sådan
ordning, att förslag angående de spörsmål, om vilkas utredning riksdagen
år 1934 gjort framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen utan
det dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande av utredningens slutförande
i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda frågor.

Reservationer anfördes dels av herr Sigfrid Hansson jämte sex andra ledamöter
(blank reservation), dels ock av herr Österström jämte fem andra
ledamöter, vilka biträdde utskottets hemställan men ansågo, att utskottet
därför bort anföra annan motivering.

Riksdagen biföll utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen

för densamma.

De sakkunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från
samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet avgåvo den 9
december 1935 betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred. De sakkunnigas
uttalanden och förslag hava upptagits i del I av betänkandet (stat.
off. utredn. 1935:65). I del II (stat. off. utredn. 1935:66) hava sammanförts
utarbetade redogörelser för nu gällande bestämmelser på olika områden,
för tidigare behandling av förekommande frågor, för utländska förhållanden
m. m. I förevarande sammanhang anhåller utskottet att få särskilt
hänvisa till bil. 22 i del II nied rubrik »Lagstiftning och lagförslag i
Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och på det allmänt
ekonomiska området m. m.» (sid. 408—458).

I del I hava de sakkunniga i särskilda kapitel behandlat »Den svenska
folkförsörjningen» (sid. 15—90) samt »Arbetsfreden» (sid. 91 129).

Under huvudrubriken »Förbud mot arbetskonflikter och därmed sammanhängande
spörsmål» (sid. 112—119) har efter en »översikt» behandlats
frågorna örn »Förhud mot s. k. samhällsfarliga konflikter» och »Förbud
mot arbetskonflikter i vissa fall». Beträffande den förstnämnda av dessa
två frågor har föreslagits (sid. 118), att genom särskilda sakkunniga måtte
utredas, huruvida och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna förhindras
i sådana fall, där verksamheten icke avser att i främsta rummet tillgodose
ett arbetsgivarens ekonomiska intresse. — Å sid. 119—123 har därefter behandlats
frågan örn »Förbud mot vissa stridsåtgärder», därvid hemställts,
att åt en eller flera sakkunniga måtte uppdragas att söka genom förhandling
nied vederbörande organisationer åvägabringa överenskommelser enligt
vissa i betänkandet angivna riktlinjer samt alt därefter frågan örn erforderlig
lagstiftning i ämnet måtte upptagas till utredning och omprövning.
Under rubriken »Beredskapslagstiftning» (sid. 124—125) hava de sakkunniga
förklarat sig tillstyrka utarbetandet och framläggandet av förslag till en
beredskapslagstiftning, varvid i första hand vissa vägar, som angivits i betänkandet,
borde undersökas.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr G.

Efter vad sålunda förekommit i anledning av riksdagens skrivelse nr
373/1934 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

I den ovannämnda avdelningen »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter»
hava de sakkunniga anfört, bland annat:

Även örn man i huvudsak torde få överlämna åt parterna själva att lösa
intressekonflikterna, torde dock alltid finnas fall, då så stora samhällsintressen
stå på spel, att det kommer att framstå som en nödvändighet för staten
att söka åvägabringa en lösning. Med hänsyn härtill har vid olika tillfällen
påyrkats förbud för s. k. samhällsfarliga konflikter. Vid de försök, som härvid
gjorts att fastställa innebörden av detta begrepp, har det visat sig ytterst
svårt att finna en tillfredsställande definition. En granskning av de olika
förslagen rörande förbud mot s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser visar,
alt man merendels låtit sig ledas av intrycken från någon särskild, befarad
eller utbruten, konflikt och med tanke på de menliga verkningarna av denna
i det särskilda tället velat förbjuda alla konflikter av dylik art. En närmare
undersökning utvisar emellertid, att en lagstiftning, som måste äga generell
tillämplighet och gälla för längre tid, knappast kan bygga på en sådan grund.
En konflikt, som vid ett givet tillfälle för en så långt möjligt opartisk bedömare
ter sig som verkligt menlig för hela folket, kan under andra förhållanden
vara av betydelse blott för de stridande parternas ekonomi.

I den mån en konflikt ter sig såsom allmänt skadlig på grund av sina ekonomiska
följder, lärer orsaken därtill vara att söka antingen i konfliktens omfattning
eller i den för vederbörande näringsgren särskilt olyckliga tidpunkten
för konflikten, som exempelvis kan medföra, att en svensk exportvara
i en ömtålig situation varaktigt förlorar en utländsk marknad lill lika allvarlig
skada för båda parterna och till men för vår framtida folkförsörjning.
Uti intetdera fallet låter det sig emellertid göra att finna någon sådan principiell
avgränsning från andra konflikter, att den kan en gång för alla faslställas.
Det är nämligen såväl i ena som andra hänseendet en skillnad mot
andra konflikter, icke till arten utan lill graden. Såvida man icke vill förbjuda
alla arbetskonflikter överhuvudtaget, lärer därför i ovan antydda fall
tvångsingripande från samhällets sida icke kunna ske i form av i lag utformat
generellt konfliktförbud utan måste övervägas från fäll till fall. Till
frågan örn dylikt ingripande återkomma vi senare under rubriken beredskapslagstiftning.

Skola vissa konflikter kunna generellt avlysas, mäste någon annan indelningsgrund
sökas. Nära till hands ligger därvid alt söka förutsättningen i
den omständigheten, att stat eller kommun är arbetsgivare. Emellertid synes
inte heller denna omständighet kunna utan vidare anses giva vid handen, all
verksamheten är av den art, att en arbetsnedläggelse därinom skulle kunna
betecknas såsom farlig för samhället.

Större möjlighet att uppställa ett tillfredsställande kännetecken på sådana
konflikter, som av hänsyn till det allmännas bästa i första hand böra undvikas,
förefinnes, örn man som utgångspunkt vid bedömandet tager det ändamål,
som verksamheten är avsedd att tillgodose. Därest arbetsavtalet icke
avser att tillgodose något arbetsgivarens ekonomiska intresse, lärer nämligen
en arbetsinställelse i regel beröra mera omedelbart viktiga samhälleliga funktioner.
Ett förhindrande av arbetsinställelser i dylika fall synes stå i nära

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare loide del
vara lättare att här finna vägar för en rättvis avvägning av parternas mot
varandra stridande intressen. Exempel på dylika slag av arbetsanställning
erbjuda polis, brandkår, renhållningsverk och sjukvårdspersonal. Även här
komma givetvis att finnas gränsfall av mer eller mindre tveksam art. Kommunala
anläggningar för belysning, kraft, distribution av vatten och ga>
m. lii. drivas i viss mån såsom affärsföretag och lämna ofta ett betydande
överskott. Emellertid torde även i dessa fall affärsvinsten icke vara det avgörande
motivet utan ortens förseende med de angivna förnödenheterna.
Dessa företag synas därför närmast vara att jämställa nied deni. där arbetsavtalet
enligt sin natur icke avser att tillgodose arbetsgivarens ekonomiska
intresse. Nära jämförliga härmed äro vissa statliga företag med monopolställning,
vilka blott i andra hand avse att bereda statsinkomster, medan staten
därmed främst vill tillgodose ett allmänhetens intresse. Hit äro att räkna
exempelvis post- och telegrafverken. Mera tveksamt är örn man till denna
grupp även kan räkna företag, som driva sin rörelse delvis i konkurrens med
enskild verksamhet av liknande ari, t. ex. statens järnvägar och statens vatlenfallsverk.

Ett förhindrande av arbetsnedläggelser inom företag, som ovan berörts,
torde kunna åvägabringas på olika sätt.

En väg, som nian i vårt land redan beträtt i vissa lall, har varit att bereda
de anställda tjänstemannaställning, i vilket fall arbetsnedläggelser, utan att
dc anställda i vederbörlig ordning erhållit avsked från sin tjänst, komma ali
medföra ansvar för tjänstefel och på så sätt bliva förbjudna. Förutsättningen
för en dylik anordning synes böra vara, att vederbörande företag drives nisbil
eller kommun eller kommunal samfällighet. Huruvida tjänstemannaställning
kan beredas anställda vid samtliga statliga och kommunala företag
av det slag, sorn ovan nämnts, kan ej bedömas utan en närmare utredning.
Undersökas bör ock huruvida ali personal vid dylika företag lämpligen kan
givas tjänstemannaställning. Svårighet härutinnan torde möta.

En ytterligare utväg, som bör bli föremål för undersökning, är huruvida
icke för den personals del, som ej kan givas tjänstemannaställning, enhetliga
lönereglementen kunna tänkas utfärdade. I sa tall mäste efterlevandet
härav garanteras genom ett lagstadgat förbud mot stridsåtgärder jämte darlin
knutna lämpliga påföljder.

Vare sig det ena eller det andra alternativet väljes, lärer det vara otrankomligt,
att lönefrågan för kommunalt anställda avgöres efter mera enhetliga
normer. Detta kan ske antingen genom ett lönereglemente, som för
hela landet fastställes av statsmakterna, eller ock sålunda att av vederbörande
kommuner uppgjorda löneavtal eller lönereglementen prövas av en collind
statlig myndighet. Givetvis mäste härvid hänsyn tagas till dc olika förhållanden,
som råda på olika orter.

En annan möjlighet, som är tänkbar och som i värjo tall hör övervägas,
där tjänstemannaställning ej kan beredas de anställda, är på visst sätt avfattade
avtal, vilka innebära större garantier för arbetsfreden än de nil i ali
mänhet brukade. Härvid skulle den anordningen kunna tänkas, att vid sidan
av del vanliga kollektivavtalet samt med annan och längre giltighetstid
än detta fastställes en särskild förhandlingsordning, som förbjuder arbetsinställelser
under förhandlingsordningens giltighetstid samt närmare reglerar
luiru under denna tid uppkomna konflikter mellan parterna skola lösas.
Även andra utvägar kunna länkas. Skulle trots allt en konflikt uppsta inom

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

de arbetsområden, varom nu är fråga, kan ett biläggande därav tänkas kunna
åvägabringas genom ingripande enligt en beredskapslagstiftning.

Vare sig det ena eller andra av de i det föregående angivna alternativen
väljes synas de grupper av anställda, varom bär är fråga, böra i löne- och
andra hänseenden ställas i en i förhållande till närmast jämförbara befattningshavare
i den rent fria verksamheten så mycket bättre ställning, som
med hänsyn till vad ovan anförts finnes skälig. I motsatt fall skulle ett förhud
mot stridsåtgärder för dessa gruppers vidkommande kunna icke blott
uppfattas såsom en obillig begränsning av deras medel att hävda sina intressen
utan jämväl befaras föranleda tillgripandet av hemliga, mera elakartade
metoder.

Utskottet får vidare erinra om de pågående överläggningarna mellan
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen, vilka avse sådana arbetsmarknadsproblem,
som eventuellt kunna regleras genom överenskommelser
mellan de båda organisationerna. Dessa förhandlingar hava påbörjats den
22 maj 1936. Enligt vad utskottet inhämtat ha under 1936 och 1937 hållits
sammanlagt åtta sammanträden.

Vid 1936 års riksdag hemställdes dels i likalydande motionerna I: 154 av
herr Hamrin m. fl. och II: 368 av herr Andersson i Rasjön m. fl., att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta
samt skyndsamt, örn möjligt under 1936 års riksdag, för riksdagens
granskning och godkännande framlägga förslag till beredskapslagstiftning
av viss i motionerna angiven beskaffenhet, dels ock i likalydande motionerna
I: 269 av herr Bagge m. fl. och II: 584 av herr Anderson i Norrköping m. fl.,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om omedelbart igångsättande
av utredning och framläggande så snart ske kunde för riksdagen
av förslag rörande, bland annat, de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att
främja arbetsfreden.

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 56, över motionerna, alt
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
låta slutföra erforderliga utredningar rörande frågan örn att tillskapa en
beredskapslagstiftning samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill dessa
utredningar kunde föranleda.

Reservation anmäldes av herr Linder jämte ytterligare sex ledamöter, vilka
ansett, att utskottet bort helt avstyrka motionerna.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren
biföll reservationen. Frågan hade följaktligen fallit.

Vid 1937 års riksdag framställdes i likalydande motionerna I: 170 av herr
Velander m. fl. och 11:350 av herr Bagge lii. fl. yrkanden örn utredning
rörande de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förhindra samhällsfarliga
arbetsinställelser.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6. 7

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 20, över motionerna bland
annat:

Såsom utskottet ovan erinrat pågå sedan maj månad 1936 överläggningai
mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen om sådana arbetsmarknadsproblem,
som eventuellt kunna regleras genom överenskommelser
mellan de båda organisationerna. Utskottet har i ett tidigare utlåtande (nr 7) i
anledning av motioner om vissa ändringar i kollektivavtalslagen uttalat, att
det är av stor betydelse för arbetsfreden, att arbetsgivare och arbetare bibringas
en bättre förståelse för varandras synpunkter. Insikten örn önskvärdheten
av en dylik samverkan har utan tvivel ökats högst väsentligt under
senare år. På frivillighetens väg torde nämligen åtskilliga åtgärder kunna
vidtagas i syfte att främja ett förtroendefullt samarbete mellan parterna
på arbetsmarknaden till gagn för dem själva och för samhället. Utskottet
får i detta sammanhang även åberopa vad utskottet rörande gärdet av dylika
överläggningar mellan olika intressesammanslutningar anfört i sitt förut
denna dag avgivna utlåtande nr 18 (sid. 15). o. ,

I förevarande båda motioner påkallas utredning örn åtgärder till torhindrande
av samhällsfarliga arbetsinställelser.

Såsom framgår av de sakkunnigas uttalanden i detta ämne, vilka atergivits
å sid 24—26 i detta utlåtande, torde det möta svårigheter att begreppsmassigt
avgränsa de samhällsfarliga konflikterna. Ehuru de ovan omförmalda
överläggningarna mellan de båda huvudorganisationerna på arbetsmarknaden
icke torde komma att direkt avse konflikter, i vilka stat eller kommun
är part, lära emellertid de normer, varom berörda organisationer enås, kunna
bliva av betydelse för arbetsmarknaden i dess helhet och sålunda även for
förhållandena inom det statliga och kommunala arbetsområdet.

Med hänsyn till att frågan om de samhällsfarliga konflikterna i anledning
av de sakkunnigas betänkande är föremål för prövning av Kungl. Majit samt
under beaktande jämväl av de pågående överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen har utskottet icke funnit skäl föreligga
för riksdagen att hos Kungl. Majit göra framställning beträffande det i motionerna
berörda spörsmålet.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation avgavs av herr Tamm jämte tre andra ledamöter, vilka tillstyrkte
en utredning rörande de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att
förhindra allmänfarliga arbetsinställelser.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vad utskottet rörande förevarande spörsmål anfört i sitt ovan omförmälda
utlåtande nr 20 vid 1937 års riksdag synes utskottet fortfarande äga sin
fulla giltighet. Under sådana omständigheter har utskottet icke funnit skäl
föreligga för riksdagen att i anledning av nu ifrågavarande motioner göra
någon framställning till Kungl. Majit i ämnet.

Utskottet får därför hemställa,

Utskottet.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

att motionerna I: 179 och II: 287 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

» ? DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, P. Sandström, Västberg,
Wistrand*, John Gustavson, Elon Andersson och Strand:

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Skoglund*, Pettersson i
Hällbacken*, Molander*, Sandström i Härnösand, Cruse* och Gardell.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar P. Sandström, Wistrand, Skoglund och Sandström i Härnösand,
vilka anfört:

De skäl, som utskottets majoritet framfört, anse vi icke tillräckliga för alt
riksdagen skulle underlåta att hemställa om den av motionärerna begärda
utredningen.

Frågan örn åtgärder mot allmänfarliga arbetsinställelser är av den vikt.
att den påkallar statsmakternas uppmärksamhet, även örn på senare tid
icke inträffat några flagranta fall, ur vilka kravet på en lagstiftning omedelbart
kan härledas. Det föreligger inga garantier för att sådana icke uppkomma,
kanske i mycket oväntade sammanhang, och det är ett oeftergivligt
medborgarintresse, att samhället då icke står oförberett och skyddslöst.
Den allmänt fredliga stämning, som nu råder på arbetsmarknaden,
utgör enligt vår mening den bästa förutsättningen för prövning av frågan i
saklighetens och det opartiska samhällsintressets tecken.

Vi få alltså hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla
örn utredning rörande de åtgärder, som kunna vidtagas i
syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser, samt örn
framläggande av de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Iduns tryckeri, Esselte, Stockholm 1938

810184 j