Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

1

tfr 58.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om semester m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 april 1938 dagtecknad proposition, nr 286, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll dels föreslagit riksdagen att antaga här nedan införda förslag till
lag om semester samt lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15
juni 1922 (nr 270), dels ock inhämtat riksdagens yttrande beträffande å den
internationella arbetsorganisationens konferenser år 1936 antagna förslag till
konvention (nr 52) angående semester, rekommendation (nr 47) angående
semester samt förslag till konvention (nr 54) angående årlig semester för
sjömän.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
tjugutvå i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

inom första) kammaren

nr 346 av herr Strand,
nr 349 av herr Nordborg,
nr 350 av herr Elon Andersson m. fl.,
nr 351 av herrar Johan Larsson och John Björck,
nr 352 av herr Domö m. fl.,
nr 353 av herr P. Sandström m. fl. och
nr 354 av herr Albertsson samt

inom andra kammaren

nr 485 av herr Ericsson i Kinna,
nr 487 av herr Lundström i Skövde m. fl.,
nr 490 av herr Eriksson i Sandby m. fl.,
nr 491 av herr De Geer i Lesjöfors,
nr 496 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.,
nr 497 av herr Nordström i Kramfors m. fl.,
nr 501 av herrar landberg i Stockholm och Cruse,
nr 502 av herr Åqvist m. fl.,
nr 504 av herr Hellberg,
nr 505 av herr Olsson i Staxäng,
nr 506 av herr Bagge m. fl.,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

1J89 38 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

nr 507 av herr Fredberg,
nr 508 av herr Backman m. fl.,
nr 509 av herr Persson i Grytterud m. fl. och
nr 510 av herr Carlström m. fl.

I motionerna I: 353 och II: 509, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta vissa i motionerna
framförda synpunkter och förslag. I motiveringen till dessa motioner har
uttalats, att enligt motionärernas mening ett uppskov med frågans avgörande
vore motiverat med hänsyn till den sena tidpunkt, vid vilken propositionen
avlämnats, samt till den i viktiga hänseenden bristfälliga utredning, som utgjorde
grunden för lagförslaget. Motionärerna hava därför i sin motivering
hemställt örn avslag på propositionen i syfte att få till stånd en fylligare och
mera bärande utredning i ämnet än den nu föreliggande. I andra hand har i
motionerna föreslagits viss ändring av 3 §.

För berörda förslag örn ändring i 3 § liksom för de i övriga motioner framställda
yrkandena, vilka samtliga avse ändringar i olika hänseenden i Kungl.
Maj:ts förslag, kommer redogörelse att lämnas vid behandlingen av de särskilda
delarna av detta.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
lagförslagen, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning.

Gällande bestämmelser angående semester återfinnas i 5 § m) lagen den
29 juni 1912 örn arbetarskydd. Ifrågavarande lagrum, som infördes år 1931,
innehåller föreskrift, att åt arbetstagare, som utan avsevärt uppehåll användes
till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon
längre tid, borde, i allmänhet under den varmare årstiden, beredas semesterledighet
under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande
och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Frågan örn en lagstadgad semester har vid flera tillfällen behandlats i riksdagen
ävensom varit underkastad särskilda utredningar. En redogörelse för
vad härutinnan förekommit lämnas i propositionen å sid. 7—13.

Å internationella arbetskonferensens tjugonde sammanträde i juni 1936
antogs ett förslag till konvention angående semester. Konventionen äger tilllämpning
å praktiskt taget samtliga arbetstagare med undantag av sådana som
sysselsättas inom sjöfart, jordbruk, husligt arbete och hemarbete. Jämte konventionen
antogs vid samma sammanträde en rekommendation angående
semester. Å sjöfartskonferensens sammanträde i oktober 1936 antogs vidare
ett förslag till konvention angående semester för sjömän. Denna konvention
äger tillämpning å personalen å alla havsgående fartyg. En redogörelse för
innehållet i konventionerna och rekommendationen återfinnes i propositionen
å sid. 13—18.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

3

Den 5 juni 1936 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet biträda med uL
redning rörande frågan örn en laglig reglering av arbetares och andra löneanställdas
rätt till semester. Såsom sakkunniga tillkallade chefen för socialdepartementet
den 10 juni 1936 ledamoten av riksdagens första kammare
byråchefen Oskar Hagman, tillika ordförande, ombudsmannen Ragnar Casparsson,
ledamoten av riksdagens andra kammare godsägaren friherre Arvid De
Geer, direktören Ivar Larson, ombudsmannen Helge Rydberg och ledamoten
av riksdagens första kammare jägmästaren Gustaf Tamm.

De sakkunniga hava avgivit ett den 16 december 1937 dagtecknat betänkande
med förslag till lag örn semester (statens offentliga utredningar
1937: 49). Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna Larson, Rydberg
och Tamm.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet av de sakkunnigas förslag
lämnas å sid. 22—24 i propositionen.

Frågan om lagstiftning angående semester och örn semesterns längd.

Efter framställning av 1936 års semestersakkunniga uppdrog Kungl. Majit
åt socialstyrelsen att verkställa undersökning angående semesterförhållandena
enligt gällande kollektivavtal samt beträffande kommunala befattningshavare
och privatanställda och vissa särskilda kategorier av anställda i allmän eller
enskild tjänst. Vidare uppdrog Kungl. Majit åt kommerskollegium att verkställa
utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad
semester för inom industrien anställda. De av socialstyrelsen och
kommerskollegium utarbetade redogörelserna för dessa undersökningar hava
intagits i de sakkunnigas betänkande.

Utredningen angående de privatanställdas semesterförhållanden utvisar
bland annat följande:

Enligt de av arbetsgivarna lämnade uppgifterna, vilka berörde sammanlagt
mer än 67,200 anställda, skulle endast 2.5 procent sakna semesterrätt.
11.8 procent av de semesterberättigade hade en årlig semester örn högst
sex arbetsdagar. Under tolv dagars semester hade 16.9 procent. Enligt
uppgifterna från personalen, omfattande mer än 16,100 anställda, skulle 2.9
procent sakna semester. 8.2 procent av de semesterberättigade hade en årlig
semester örn högst sex arbetsdagar, medan procenttalet av dem, som hade
en semester understigande tolv arbetsdagar, utgjorde 11.

Undersökningen av kollektivavtalens bestämmelser angående semester utvisar
följande:

574,000 arbetare eller 74.7 procent av hela antalet avtalsberörda arbetare
hade rätt till semester vid årsskiftet 1936/1937. De återstående 194,000
avtalsberörda arbetarna, vilka alltså saknade semesterrätt, vore till största
delen att finna inom de säsongbetonade grupperna. Av de semesterberättigade
arbetarna hade icke mindre än 60.3 procent en kortaste semester av
mindre än sex arbetsdagar. Med begreppet kortaste semester avsåges härvid
den semester, som i avtalen vore stipulerad för de vanliga kategorierna

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

av vuxna arbetare inom respektive branscher. En kortaste semester örn
jämnt sex arbetsdagar hade 26.2 procent av de semesterberättigade arbetarna.
Detta innebure alltså, att endast 13.5 procent av de över huvud till semester
berättigade arbetarna hade en längre semestertid än sex arbetsdagar. En
kortaste semestertid örn tolv arbetsdagar eller mer hade endast 3.9 procent
av de semesterberättigade arbetarna. En tendens till ökning av den kortaste
semestern till åtminstone sex arbetsdagar hade emellertid kunnat iakttagas
under de senaste åren. Detta hade speciellt varit fallet beträffande de under
år 1937 ingångna kollektivavtalen.

Den av kommerskollegium utförda beräkningen av utgiftsökningen för
industrien vid en lagstadgad semester örn sex, nio eller tolv dagars längd
har endast omfattat ett förhållandevis ringa antal företag. De sakkunniga
ansågo dock, att de av kommerskollegium anförda siffrorna för kostnadsökningen
giva en tillförlitlig bild av storleksordningen. Av kommerskollegii
redogörelse för undersökningen framgår, att den procentuella kostnadsökningen
i genomsnitt för samtliga undersökta företag vid en semester
av sex, nio och tolv dagar utgör i förhållande till det beräknade
produktionsvärdet (relativ kostnadsökning) respektive 0.15, 0.6 7 och 1.0 2
procent samt i förhållande till räntekostnaderna respektive 2.1, 8.4 och
14.7 procent. Den absoluta kostnadsökningen vid respektive sex, nio och
tolv dagars semester skulle år 1936 för industrien hava utgjort i runt tal
respektive 6 miljoner, 30 miljoner och 55 miljoner kronor. Kommerskollegium
framhöll, att den med utgångspunkt från kostnadsökningen för de
undersökta företagen gjorda generaliseringen av de erhållna resultaten skedde
endast med största tvekan och under betonande av den stora osäkerhet,
som måste vidlåda en dylik kalkyl, och av att den framkalkylerade kostnadsökningen
endast kunde giva på sin höjd en ungefärlig föreställning örn
storleksordningen av ifrågavarande merkostnad. Vidare anförde kollegium
vissa omständigheter, som kunna tänkas verka höjande eller sänkande på
den kalkylerade kostnadsökningen. Det torde särskilt böra framhållas, att
kollegium vid verkställande av dessa kostnadsberäkningar utgått från att
semesterlönen skulle bestämmas i enlighet med de i kollektivavtalen föreskrivna
timlönerna, vadan alltså de i regel högre ackordsförtjänsterna ej
kunnat inverka på beräkningarna.

För jordbrukets och sjöfartens vidkommande har någon kostnadsberäkning
icke företagits.

De sakkunnigas majoritet förordade, att en lagstiftning skulle genomföras
med tvingande bestämmelser angående semester. Semesterns längd föreslogs
till tolv dagar för helårsanställda arbetstagare. I fråga örn semesterns natur
utgingo de sakkunniga från att rätten till semester och jämväl till lön under
semestertiden successivt intjänades genom anställning under viss tid och det
därunder utförda arbetet. Semesterlönen vore med andra ord enligt de sakkunnigas
mening att betrakta som en uppskjuten del av lönen för den gångna
tidens arbete.

En sammanfattning av de sakkunnigas motivering för förslaget ävensom för
vad av reservanterna anförts har lämnats i propositionen å sid. 26—31.

\

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 5

Redogörelse för yttrandena i denna del har lämnats å sid. 32—73 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför, bland annat:

De intellektuella yrkenas utövare och med dem jämställda hava sedan lång
tid i allmänhet kunnat påräkna en regelbundet varje år återkommande
jämförelsevis lång sammanhängande ledighet. En längre tids avbrott i det
vanliga arbetet har ansetts behövligt för att bereda tillfälle till vila och
rekreation, framför allt emedan en sådan viloperiod visat sig fördelaktigt inverka
på arbetsresultaten icke minst ur kvalitativ synpunkt. Lämpligheten
av en dylik vilo- och återhämtningsperiod torde numera, vad andligt arbetande
personer angår, vara så allmänt erkänd, att den står över all diskussion.

Yad kroppsarbetet beträffar, har behovet och önskvärheten av en liknande
sammanhängande vilo- och återhämtningsperiod icke på samma
sätt vunnit allmänt erkännande. Under senare år har visserligen ett
betydande antal kroppsarbetare i avtalen tillförsäkrats semester, men denna
är alltjämt ganska kortvarig.

Inom de intellektuella yrkena har semesterperioden i regel omfattat minst
tre veckor. Inom vissa yrken sträcker sig semestern över en längre tidsperiod.
Journalisterna hava sålunda tillförsäkrats en månads semester, och i
egentlig mening ledande personal inom bank-, industri- och affärsvärlden
åtnjuter likaledes en semester örn en månad eller mera. Beviljandet av årligen
återkommande ledighet från arbetet under en längre period torde
knappast motiveras uteslutande därav, att man velat visa välvilja mot sina
anställda. Företagen torde anse, att de själva hava fördel av att vissa grupper
av personalen åtnjuta en jämförelsevis lång semester.

En kort semester örn endast en vecka eller mindre kan naturligtvis te sig
som ett angenämt avbrott i dagens enahanda rutinarbete, men den kan
knappast medgiva sådana vilo- och rekreationsmöjligheter, som kunna väntas
verka tillräckligt uppbyggande på organismen. Härför kräves enligt min mening
ett väsentligt längre avbrott i arbetet. Det av de sakkunniga framlagda förslaget
örn en semester, omfattande tolv arbetsdagar, syftar till att som regel ge den
sammanhängande ledigheten en faktisk längd av fjorton å femton dagar. En
viloperiod av denna tidslängd torde få anses som det minimum, vid vilket
man kan förvänta påtagliga resultat ur hälsosynpunkt. Jag ansluter mig därför
till de sakkunnigas förslag beträffande semesterns längd.

En lagstiftning, som fastställer en sammanhängande ledighet örn tolv
arbetsdagar, har sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att den medför en
betydande ökning av den semester, som eljest skulle komma kroppsarbetarna
till godo. övriga löntagande medborgargrupper åtnjuta, som jag förut påpekat,
i allmänhet redan en semester av minst denna längd. Självfallet kunna
olika meningar råda därom, huruvida en dylik semesterperiod kan hava
någon betydelse för att vidmakthålla eller höja en kroppsarbetares effektivitet.
För min del är jag benägen att tro, att de gynnsamma erfarenheter,
som i sådant hänseende föreligga av de intellektuella yrkenas semesterförhållanden,
i stort sett skola komma att bekräftas även beträffande kroppsarbetarna.
Behovet av en längre återhämtnings- och viloperiod blir dessutom
för stora grupper industriarbetare mera framträdande, allteftersom arbetstakten
inom företagen ökas.

Det finnes vissa tecken, som tyda på en fortgående ökning av olycksfallsfrekvensen
liksom andra ogynnsamma verkningar av industriarbetets
moderna metoder. Den uttröttning, för vilken den mänskliga organismen
utsättes, spelar härvid sannolikt en avgörande roll. Man bör ha rätt att

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

förvänta, att en årlig viloperiod av rimlig längd skall i icke ringa mån
motverka nyss nämnda ogynnsamma verkningar. Rätt använd borde en dylik
viloperiod medföra, att trötthetssymptomen försvinna och arbetaren återvänder
till arbetet med friska krafter. En annan synpunkt värd beaktande
är den tendens — visserligen svag men dock påtaglig — till en viss utjämning
av levnadsförhållandena och förutsättningarna för livsföringen olika
medborgargrupper emellan, som utmärker utvecklingen i vårt samhälle. I
den mån denna utvecklingstendens giver resultat, komma förut missgynnade
folkgrupper att känna trivsel med sina och samhällets förhållanden, den allmänna
medborgarsolidariteten blir ökad och hela den demokratiska samhällsorganisationen
blir otvivelaktigt stärkt. Ur allmän synpunkt är den därför
icke endast värd att observera utan också att understödja. Den lagstiftning
örn semester, som nu föreslås, skulle medföra en oftast fördubblad viloperiod
för kroppsarbetarna och alltså på förevarande område skapa ökad likställighet
samt utgöra ett steg i riktning mot utjämning av arbets- och livsvillkoren
för medborgarna i vårt samhälle.

Det anförda synes mig visa, att synnerligen starka sociala skäl tala för en
semester av här förordad minimilängd. I avgivna yttranden rörande de sakkunnigas
förslag torde man knappast heller kunna utläsa någon principiell
opposition emot den föreslagna semesterperioden. Däremot anföras andra i
och för sig — örn de vore bindande — mycket allvarliga invändningar emot
det föreliggande förslaget. Dessa invändningar äro väsentligen två, nämligen
att kostnaderna för en semesterperiod örn tolv arbetsdagar icke skulle kunna
bäras av vår produktion utan, såsom svenska lantarbetsgivareföreningen uttrycker
det, utgöra »ett allvarligt hot mot näringslivet» samt att förslaget
ingriper på ett område, som borde vara helt förbehållet avtalsfriheten mellan
parterna på arbetsmarknaden.

Yad till en början frågan örn kostnaderna beträffar, torde enighet örn
produktionens förmåga eller oförmåga att bära dem icke stå att vinna förrän
livet självt, liksom beträffande 8-timmarsdagen, visat, huruvida de uttalade
farhågorna hava något fog för sig eller icke. Kommerskollegium har beräknat,
att kostnaderna för industrien skulle komma att ökas med 55 miljoner kronor
årligen, och arbetsgivareföreningen räknar---med en ökning av 67 miljo ner

kronor årligen. Arbetsgivareföreningen beräknar vidare, att för hela näringslivet,
omfattande industri, handel och samfärdsel samt jordbruk och skogsbruk,
kostnadsökningen skulle stiga till cirka 116 miljoner kronor per år. I fråga örn
produktionens totalkostnader kommer kommerskollegium till en ökning av 1.o 2
procent och arbetsgivareföreningen till 1.2 5 procent. Dylika kostnadsberäkningar
kunna visserligen ge en approximativ föreställning örn den ekonomiska merbelastning,
som en 12-dagars semester kan tänkas medföra för den industriella
produktionen, men deras betydelse såsom underlag för ett omdöme om
de ekonomiska verkningarna av en semester enligt förslaget får icke överskattas.
Enligt min mening är det alldeles icke möjligt att på förhand med
anspråk på någon exakthet angiva, hur den föreslagna semesterperioden kan
komma att i stort verka på näringslivet och utvecklingen inom detsamma.
Detta skulle nämligen förutsätta, att man i penningar kunde värdera inflytandet
av alla de faktorer, även de obestridligt gynnsamma, som äro förbundna
med en längre tids allmän semester.

Den föreslagna semestern innebär en genomsnittlig arbetstidsförkortning
av fyra procent, d. v. s. i realiteten för större delen av vår industri en förkortning
jämfört med nu rådande förhållanden av två procent. Huruvida
den kommer att medföra — under förutsättning av oförändrat arbetareantal

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

— en lika stor produktionsminskning kan enligt min övertygelse endast erfarenheten
giva vid handen. Sannolikt är det icke. Det erbjuder emellertid
bland annat oöverkomliga svårigheter att beräkna, på vilket sätt man
inom olika industrigrenar förmår anpassa sig efter en förlängd semester.
Ovisst måste sålunda bliva, huruvida olika företagare söka ersätta den
personal, som åtnjuter semester, med vikarier, huruvida man för 12-dagarsperioden
kommer att helt inställa driften eller huruvida man vill försöka
mera permanent öka sin personalstab med de två å fyra procent, som kunna
behövas för att de årligen sysselsattas antal skall förbli lika stort som för
närvarande. Samtliga dessa metoder torde komma i tillämpning, en metod
inom vissa företag, de övriga inom andra. Jag skulle i varje fall finna det
mycket överraskande, örn semestern skulle leda till en faktisk minskning av
den årliga produktionsmängden, ty denna bestämmes uppenbarligen icke av
tillvaron eller frånvaron av semester utan av efterfrågan på de tillverkade
varorna. I den män någon minskning i totalproduktionen icke äger rum, kommer
endast den kostnadsökning att inträda, som en av semestern framtvingad
ökning av arbetarantalet kan föranleda.

Vad jordbruket beträffar, torde man där lättare kunna sluta sig till hur
stor kostnadsökningen behöver bliva. För ett stort jordbruk, som sysselsätter
exempelvis tio arbetare, torde man kunna uppskatta de mera fasta löneutgifterna
till 15,000 å 18,000 kronor per år. Förlängningen av semestern kan
här utan svårighet uppskattas till högst två procent, d. v. s. en merutgift av
300 å 360 kronor per år. En sådan ökning av löneutgifterna inträder emellertid
endast örn arbetsgivaren anser sig tvungen att anställa vikarier för samtliga
arbetare under deras semester. På grund av arbetets natur inom jordbruket
lär detta knappast bliva behövligt.

De svårigheter att beräkna kostnaderna för en förlängd semester, örn vilka
jag i det föregående erinrat, kunna enligt min mening icke undanröjas. Föga
skulle därför vara vunnet genom ett tillmötesgående av arbetsgivareföreningens
yrkande örn uppskov i syfte att åvägabringa nya, omfattande undersökningar,
vilkas resultat skulle kunna göra anspråk på större tillförlitlighet.

Dessa undersökningar skulle på sin höjd kunna leda till ett närmare preciserande
av de maximibelopp, vartill kostnaderna kunde uppgå. Storleken av
alla de kostnadsminskande faktorer, örn vilka jag erinrat, skulle alltjämt vara
okänd. Den maximala kostnadsökningen är emellertid redan nu känd med
tillräcklig noggrannhet. Den är enligt mitt förmenande icke av den storleksordning,
att samhället av hänsyn till kostnadsrisken bör avstå från de fördelar,
som det föreslagna utsträckandet av semestern medför.

Frågan huruvida en 12-dagars semester bör lagligen garanteras löntagarna
i samhället låter sig för övrigt icke avgöras på grundval av pessimistiska eller
optimistiska kostnadsberäkningar. Avgörandet blir i stället beroende av det
värde ur samhällets och den enskildes synpunkt, till vilket man uppskattar
friheten för människorna under en viss minimitid från bundenhet till en
arbetsplats med de möjligheter en dylik frihet ger till vila och vederkvickelse.

Den meningen kan jag omöjligen dela, att en lagstiftning om en viss minimisemester
skulle innebära ett obehörigt ingrepp i avtalsfriheten mellan
arbetsmarknadens parter, ett ingrepp som i mera tillspetsad form — i ett par
yttranden, där man särskilt fäst avseende vid de sakkunnigas resonemang örn
rätten till semesterersättning såsom intjänad lön — betecknas som ett brott
mot den eljest hävdade principen om statsmakternas neutralitet på arbetsmarknaden.
Därest denna mening skulle anses befogad, betydde det, att hela vår
omfattande lagstiftning örn arbetarskydd i olika avseenden innebure neutralitetsbrott.
Gällande lagbestämmelser örn minimiålder, om kvinnors nattarbete,
örn maximerad arbetstid avse i stort sett att tjäna samma syften som en semes -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

terlagstiftning. Samhället har ansett sig böra inskrida till skydd för löntagares
hälsa, familjeliv, fritidsbehov o. s. v.; semesterlagstiftningen uppbäres av alldeles
likartade motiv. Den föreslås med hänsyn till hälsosynpunkter, till önskvärdheten
av att bereda möjlighet till sammanhängande vila, till insikten att
en viss tids frihet från sedvanligt arbete är nyttig. I princip innebär en semesterlagstiftning
ingenting annat än en utbyggnad av vårt lagliga arbetarskydd.
Den kan därför icke rimligen bekämpas med anlitande av sådana argument som
att parterna på arbetsmarknaden såmedelst berövas sin avtalsfrihet beträffande
de allmänna arbetsvillkoren.

Spörsmålet huruvida avlöning under semester skall bedömas ur den synpunkten,
att den anses vara uppskjuten, förut intjänt lön har huvudsakligen
teoretiskt intresse. Med själva begreppet semester är enligt vårt språkbruk
förbunden fritid med åtnjutande av lön. Ledighet utan lön betraktas i vårt
land i regel som permittering, vare sig ledigheten är påtvungen eller frivillig.
Att, som arbetsgivareföreningen ifrågasätter, arbetsgivaren skulle erhålla
rätt att innehålla en viss del av arbetslönen, som skulle utbetalas först
vid semesterrättens utnyttjande, vore att giva med ena handen och taga med
den andra. Såvitt bekant är, hava heller icke bestämmelser av dylik art intagits
vare sig i enskilda eller kollektiva avtal, som berättiga till semester om
längre eller kortare tid.

Att den semesterberättigade uttryckligen bör tillerkännas rätt till lön under
semestern synes nödvändigt för att förhindra eventuella försök att kringgå
semesterlagen. En arbetsgivare bör icke heller ha möjlighet att genom avsked
av arbetare vid kvalifikationsperiodens slut befria sig från plikten att utgiva
semesterersättning.

I de förut anförda yttrandena framföres mycket energiskt en rad farhågor
för verkningarna av lagstiftning örn 12-dagarssemester. Sålunda fruktar man,
att den svenska produktionen skall äventyras genom försvagning av dess konkurrensförmåga,
att lönereduktioner skola bliva oundgängliga och i följd härav
allvarliga slitningar vid framtida avtalstvister uppstå. Mot rimligheten av
dylika farhågor kunna uppenbarligen inga avgörande bevis framläggas. De
grunda sig på antaganden, mot vilka kunna ställas andra antaganden av mera
optimistisk innebörd. Inför alla dessa farhågor kan jag dock icke underlåta att
erinra örn de ytterst energiska varningar, som från samma håll framställdes, då
lagstiftning ifrågasattes örn en allmän förkortning av arbetstiden. Denna förkortning
innebar ett ingrepp i näringslivets förhållanden av en helt annan
storleksordning än semesterförslaget. De då framförda allvarliga påståendena
örn de ytterst olyckliga följderna av en lagstadgad 8-timmarsdag för vårt
näringsliv hava visat sig vara ganska verklighetsfrämmande. För min del
tvivlar jag icke på att vårt samhälle, liksom vårt näringsliv, betydligt lättare
kan anpassa sig efter en förlängd semester än det kunde efter 48-timmarsveckan.

Lagrådets allmänna uttalande i ämnet återfinnes å sid. 257 och 258 i propositionen.

I de likalydande motionerna 1: 353 och 11: 509 yrkas i första hand avslag
å propositionen.

I motionen 11: 507 yrkas, att semesterns längd skall bestämmas till sex
dagar.

I motionerna 1: 354 och 11: 508, vilka äro likalydande, yrkas sådan ändring
i propositionen, att beträffande anställda i företag inom industri, hantverk

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

9

och jordbruk, som på grund av arbetstagarnas antal äro undantagna från
arbetstidslagarnas bestämmelser, samt för anställda hos sådana arbetsgivare,
vilka icke beröras av arbetstidslagstiftning och hava endast en anställd,
semester skall utgå med en halv dag för varje kalendermånad.

I motionen 11:510 yrkas, att för jordbrukets vidkommande måtte bestämmas
en semester för arbetstagarna av sex dagar med lön under semestertiden
och i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag
samt, örn detta icke kunde bifallas, att för det mindre jordbruket måtte fastställas
en semestertid för de anställda av nämnda längd och beskaffenhet,
eventuellt med gränsen mellan större och mindre jordbruk dragen efter samma
bestämmelser, som gälla för lantarbetstidslagen.

Enighet torde råda örn värdet ur hälso- och rekreationssynpunkt av en sammanhängande
årlig ledighet av icke allt för kort varaktighet. Det torde icke
vara erforderligt att nu närmare utveckla detta ämne, utan utskottet vill inskränka
sig till att härutinnan hänvisa till vad föredragande departementschefen
anfört. I fråga örn semesterns längd anser utskottet i likhet med departementschefen,
att två veckor utgöra ett lämpligt minimum.

Av utredningen örn den faktiska förekomsten av semester för närvarande
och örn dess längd framgår, att de flesta arbetargrupper, som över huvud
kommit i åtnjutande av semesterrätt, ännu icke lyckats erhålla mer än omkring
en veckas semester. Det synes med hänsyn härtill lämpligt att arbetstagarna
genom lagstiftning tillförsäkras en skälig semester. Såsom departementschefen
anfört måste en sådan lagstiftning betecknas som en utbyggnad av vårt
lagliga arbetarskydd. En lagstiftning i ämnet kan därför ej anses utgöra ett
obilligt intrång i parternas avtalsfrihet.

En ökning av semesterns längd i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts
förslag medför otvivelaktigt en avsevärd kostnadsökning för produktionen.
Kritiken mot lagförslaget har också huvudsakligen inriktats på kostnaderna
för reformens genomförande. Sålunda ha kostnadsberäkningarna ansetts vara
bristfälliga, varjämte förklarats, att den kostnadsökning, som kan förväntas, är
för stor för att kunna bäras av näringslivet, i all synnerhet som vissa tecken
tyda på att vi stå inför försämrade konjunkturer.

Utskottet kan icke finna, att något väsentligt skulle vara att vinna genom
nya och mera djupgående kostnadsberäkningar, för vilka i övrigt stora svårigheter
skulle möta. Vilket resultat man än kan komma till genom nya kostnadsberäkningar,
torde meningarna alltid komma att bryta sig örn möjligheten
att bära kostnadsökningen och örn lämpligheten att pålägga näringslivet en
sådan börda. Det må emellertid framhållas, att större delen av de ökade kostnaderna
kommer att i längden slås ut på i stort sett samtliga medborgare i
landet.

Vid ett bedömande ur nationalekonomisk synpunkt bör också beaktas, att
arbetsresultatet kan förväntas bliva bättre tack vare en genom semestern vunnen
förbättrad kondition och ökad arbetsglädje hos arbetstagarna.

Utskottet kan alltså för sin del i princip tillstyrka Kungl. Majlis förslag örn

Utskottet.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

genomförande av en tvingande lagstiftning om tolv dagars semester. Ej heller
har utskottet något att anmärka mot den allmänna läggningen av förslaget.

De motionsvis framförda yrkandena om en kortare semestertid för arbetstagare
inom jordbruket eller för sådana arbetstagare, som äro anställda hos
arbetsgivare med endast ett fåtal arbetstagare, kan utskottet icke biträda. Övervägande
skäl tala för att härvidlag icke ställa jordbruket i en särställning. Det
är enligt utskottets mening icke heller lämpligt att, på sätt i motionerna yrkats,
giva arbetstagarna olika lång semester allt efter storleken av det företag, i
vilket de äro anställda.

Beträffande vissa yrkanden örn ett uppskov med lagens fulla ikraftträdande
kommer utskottet att yttra sig i det följande.

Utskottet övergår nu till att behandla de särskilda detaljerna i förslaget.
I den mån de icke komma att beröras i detta utlåtande, hava de av utskottet
lämnats utan anmärkning.

Vissa detaljspörsmål beträffande förslaget till lag om semester.

1 §•

Lagen skall enligt propositionen omfatta alla arbetstagare utom statens
tjänstemän, varjämte särskilt undantagits arbetstagare, som är medlem av
arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

I motionerna 1:349 och II: 504 yrkas, att från lagens tillämpning måtte
undantagas arbetare anställda å fartyg.

I motionen II: 505 yrkas, att från lagens tillämpning måtte undantagas
arbetstagare i jordbruk, hantverk, handel och i annan på yrkesmässigt sätt
bedriven verksamhet samt i särskilt arbetsföretag, allt under förutsättning att
i verksamheten eller företaget i regel icke användes mer än en arbetstagare.
Vid bestämmandet av antalet arbetstagare böra, enligt motionärernas mening,
medlemmar av arbetsgivarens familj och arbetstagare, som avlönas uteslutande
genom andel i vinst, icke medräknas.

Beträffande frågan örn sjöfolket skall inbegripas under lagen må först erinras
örn den å sjöfartskonferensen år 1936 antagna konventionen angående
semester för sjömän, som äro sysselsatta å havsgående fartyg.

Sedan 1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga i anslutning härtill
utarbetat ett särskilt förslag till lag angående semester för sjöfolk,
bereddes semestersakkunniga genom remiss tillfälle att avgiva yttrande över
detta lagförslag. I yttrandet avstyrkte semestersakkunniga, att förslaget till
lag angående semester för sjöfolk lades till grund för lagstiftning i ämnet.
Till stöd härför anförde de sakkunniga särskilt, att en lagstiftning angående
semester i vårt land med fördel syntes kunna göras gemensam för sjömän
och övriga löneanställda. I vart fall kunde så ske, örn man accepterade de sakkunnigas
förslag och gåve lagstiftningen karaktären av en minimilagstiftning,
där samma förmåner utmättes åt alla anställda.

I betänkandet anfördes beträffande denna fråga följande:

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Att en särskild konvention av internationella arbetsorganisationen antagits
angående semester för sjöfolk å havsgående fartyg torde vara beroende på
att över huvud all social lagstiftning, som berörde sjöfolk, inom arbetsorganisationen
behandlades å särskilda sjöfartskonferenser. Aven i vårt land hade det
befunnits vara lämpligt att med hänsyn till sjöfolkets i förhållande till andra
arbetstagare säregna arbetsförhållanden genomföra särskild lagstiftning i
olika avseenden. Sålunda funnes en särskild lag genomförd angående sjömännens
arbetsavtal. Detta förhållande måste visserligen sägas innebära
ett starkt skäl för att även med avseende å lagstiftning angående semester
särställa sjöfolket. En lagstiftning angående semester för sjömän skulle
dock i huvudsak endast bliva en upprepning av de bestämmelser, som intoges
i den allmänna lagen örn semester. Enligt de sakkunnigas uppfattning
måste det därför anses vara lämpligt att låta sjömännen ingå under en för
alla arbetstagare gemensam lag örn semester och i denna lag intaga de särskilda
bestämmelser, som i olika avseenden kunde vara erforderliga med
hänsyn till sjöfolkets säregna arbetsförhållanden. Det torde även böra erinras
örn att det till de sakkunniga givna utredningsuppdraget avsåge genomförandet
av en semesterlagstiftning för i princip samtliga arbetstagare. ^ I
vart fall kunde de sakkunniga icke godtaga vad som från arbetsgivarhåll
anförts örn att sjöfarten bleve mindre stelt bunden, för den händelse en
särlagstiftning antoges för sjömännen. Vare sig den ena eller den andra
vägen valdes för genomförandet av en lagstadgad semester för sjömännen,
måste nämligen utgångspunkten vara, att man avsåge att genomföra och för
framtiden bibehålla de regler, som för närvarande kunde anses vara lämpliga
att genomföra. Yad beträffade konkurrensen mellan sjöfarten i Sverige
och övriga länder, borde det även framhållas, att en lagstiftning örn tolv
dagars semester icke kunde vara av alltför stor ekonomisk betydelse för
sjöfartsnäringen. Enligt ingånget kollektivavtal gällde nämligen redan nu
rätt till sju dagars semester för manskapet. I övrigt kunde det särskilt
nämnas, att redareföreningen i ett ur sjöfartssynpunkt så betydelsefullt land
som Norge genom ingånget kollektivavtal förbundit sig att utgiva två veckors
semester till sjöfolket.

En redogörelse för vad i yttrandena anförts beträffande denna fråga återfinnes
å sid. 94—97 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför, bland annat:

En skyddslagstiftning av innebörd att tillförsäkra arbetstagarna viss tids
semester bör enligt sakens natur givas vidast möjliga omfattning. Synnerligen
starka skäl måste anföras, för den händelse undantag från lagens tilllämpning
skall stadgas beträffande visst yrkesområde. De sakkunniga hava
för sin del ansett, att några sådana skäl av tillräcklig bärighet icke kunnat förebringas.
---Något undantag har alltså icke, såsom i lagen örn arbets tidens

begränsning, stadgats för det fall, då en arbetsgivare endast har ett visst
mindre antal arbetstagare anställda. Ett sådant undantag har för övrigt icke
heller påyrkats från något håll.

Sveriges redareförening har framställt yrkande örn att särskilt undantag
från lagstiftningen skulle göras för sjöfolket. Som stöd för detta yrkande
har föreningen anfört, att sjöfartsnäringen icke skulle kunna bära de
genom en lagstiftning om tolv dagars semester uppkommande kostnaderna.
Föreningen har, örn detta yrkande icke vunne bifall, i andra hand hemställt,
att en särlagstiftning skulle antagas för sjöfolket, i syfte att sjömännens

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

säregna arbets- och anställningsförhållanden måtte kunna vinna beaktande.
Om vägen med en särlagstiftning valdes, skulle det också enligt föreningens
förmenande vara möjligt att taga hänsyn till konkurrensförhållandena. Lagstiftningen
borde nämligen icke utsträckas längre än vad internationella
arbetsorganisationens konventionsförslag på området innebure och endast
genomföras i den mån konventionsförslaget ratificerades av de större sjöfartsidkande
nationerna. Föreningen har vidare framställt anmärkningar i olika
hänseenden mot sakkunnigförslaget. Den viktigaste av dessa anmärkningar
torde vara den, att det för sjömännen ofta vore olämpligt att taga semester,
enär de måste avmönstra i samband med semesterns början och sedermera
icke kunde påräkna att få påmönstra omedelbart efter semesterns slut.

För sjöfartens vidkommande kunna näppeligen tänkas uppkomma andra
kostnader genom lagstiftningen än rena lönekostnader. Någon brist på
arbetskraft torde icke behöva befaras, varför någon uppläggning av fartyg
under en semesterperiod icke kan tänkas komma att ske, därest så
ej av andra omständigheter är påkallat. Enligt det för sjöfarten gällande
riksavtalet äga sjömännen numera rätt till sju dagars semester. Genom
lagen skulle alltså en ökning för deras vidkommande ske med fem dagar
örn året. Den ekonomiska belastning, som detta medför för redarna,
uppgår icke till två procent å lönekontot. En ökning av kostnaderna
av denna mycket begränsade storleksordning lär icke försätta näringen
i något trångmål. Vad den internationella konkurrensen beträffar, vill
jag i likhet med de sakkunniga erinra örn att redarna i Norge, vilket land
har en väsentligt större sjöfart än Sverige, genom kollektivavtal förbundit sig
att utgiva tolv dagars semester till sjöfolket. Då mot detta påpekande anförts,
att de norska redarna icke betungas med kostersättning under semestern,
nödgas jag konstatera, att denna i rent ekonomiskt avseende måste anses vara
en mindre betydelsefull sak, som icke skäligen kan få bliva avgörande för
frågan, örn sjöfarten skall undantagas vid semesterlagstiftningen eller icke. Jag
vill upprepa, vad jag i detta kapitel inledningsvis anfört därom, att synnerligen
starka skäl måste anföras, innan någon särskild grupp av arbetstagare sättes
i undantagsställning vid genomförandet av en lagstiftning av förevarande art.
Jag vill vidare påpeka, att kommerskollegium icke velat motsätta sig, att sjöfolket
medtages vid semesterlagstiftningen.

Beträffande frågan örn särlagstiftning för sjöfolket kan jag ansluta mig
till vad de sakkunniga härom anfört. Bestämmelserna i en sådan särlag måste
i huvudsak bliva en uppräkning av vad som stadgas i den allmänna lagen.
Erforderliga särbestämmelser för sjöfolket hava synts mig utan svårighet
kunna infogas i den allmänna lagstiftningen. Socialstyrelsen har också numera
förklarat, att med den läggning, sakkunnigförslaget erhållit, någon
erinran icke kunde göras mot att sjöfolket inbegrepes under semesterlagen.
Icke heller har kommerskollegium framställt något yrkande om särlagstiftning.
Jag förordar därför, att sjöfolket skall inbegripas under den allmänna
lagen om semester.

Beträffande frågan örn särskilt undantag för sjöfolket kan utskottet helt
ansluta sig till föredragande departementschefens förslag att inbegripa sjöfolket
under lagen. Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka motionerna
1:349 och 11:504.

Beträffande det i motionen II: 505 framförda yrkandet, att från lagens
tillämpning måtte undantagas arbetstagare inom vissa angivna yrkesområden,

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

under förutsättning att i företaget i regel icke användes mer än en arbetstagare,
vill utskottet hänvisa till vad utskottet förut anfört beträffande yrkandena
örn en nedsättning av semesterns längd för arbetstagare vid smärre företag.
Ytterligare må erinras, att åtskilliga av de småföretag, vilka vid bifall till
motionen skulle undantagas från lagens tillämpning, äro berörda av kollektivavtal,
i vilket fall i allmänhet redan föreligger skyldighet att utgiva semester
till den anställde. Även örn ett undantag skulle kunna vara av en viss praktisk
betydelse inom speciellt jordbruket, föreligga dock icke tillräckliga skäl för
vidtagandet av en för den enskilde arbetstagaren så betydelsefull åtgärd som
ett undantag av det slag motionären åsyftar. En arbetstagare bör såvitt
möjligt icke sättas i sämre ställning än övriga arbetstagare, blott därför att
hans arbetsgivare icke har flera personer anställda. Utskottet anser sig
följaktligen icke kunna tillstyrka förevarande motion.

3 §■

Som grundläggande förutsättning för rätt till semester stadgas i första
stycket av förevarande paragraf, att arbetstagaren skall hava innehaft sin
anställning i minst etthundraåttio dagar.

I de likalydande motionerna I: 353 och II: 509 yrkas — för den händelse
yrkandet örn avslag på propositionen icke bifalles — att semesterrätt skall
förklaras föreligga, så snart arbetstagare innehaft sin anställning under ett år.

I motionerna 1:346 och II: 501, vilka äro likalydande, yrkas, att arbetstagare,
sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt anställning
hos arbetsgivaren, skall äga raft till semester.

I motionen 11:487 yrkas, att 3 § första stycket erhåller följande lydelse:
»Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst etthundratjugo dagar,
åge rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.» I motiveringen till motionen
II: 490 har detta yrkande tillstyrkts.

I motionen II: 496 föreslås följande lydelse av 3 § första stycket: »Arbetstagare,
som innehaft sin anställning sedan den 1 oktober nästföregående år,
åge rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.»

I motionen II: 497 föreslås följande lydelse av 3 § första stycket: »Arbetstagare,
som innehaft sin anställning sedan minst en månad (30 dagar), äga
rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.»

I motionerna II: 487 och II: 497 yrkas därjämte, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn förnyad allsidig utredning av frågan
om inrättandet av semesterkassor och att Kungl. Maj:t täcktes framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Be sakkunnigas majoritet förordade en kvalifikationsperiod av fyra månader.
En ledamot av de sakkunniga förordade en tid av ett år, medan en annan
ledamot för sin del ansåg, att tiden borde bestämmas till sex månader.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 134—140 i propositionen.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Föredragande departementschefen anför beträffande frågan om kvalifikationsperiodens
längd följande:

Vid en lagstiftning om semester kan man välja mellan två system för utformning
av de grundläggande bestämmelserna örn rätten till semester. Enligt
det ena systemet förvärvar en arbetstagare successivt denna rätt även genom
mycket kortvariga arbetsanställningar av kanske blott en veckas längd. För
den praktiska utformningen av detta system får man anlita antingen en
central semesteranstalt eller ett flertal semesterkassor, vilka kunna vara avgränsade
lokalt eller efter yrkeslinjer. Då en arbetstagare enligt detta system
skall erhålla sin semester, får han från semesterkassan mottaga alla under
året från hans olika arbetsgivare dit erlagda belopp. Enligt det andra
systemet, som icke förutsätter användning av semesterkassor, kräves för
semesterrätt en viss längre kvalifikationsperiod. Denna kan bestämmas
enligt olika grunder. Vanligast torde vara en kombination av anställning
och arbetad tid. Båda systemen hava sina fördelar och nackdelar. Inför man
ett system med semesterkassor, bliva alla arbetstagare likställda i fråga örn
minimisemestern. Oavsett anställningarnas längd erhåller nämligen var och
en semester med därå belöpande semesterersättning under så lång tid, som
exakt motsvarar det under kvalifikationstiden utförda arbetet. Såsom de
sakkunniga emellertid anfört, är detta system, i vart fall örn det anbefalles
i lag, mycket svåradministrerat. Det torde nämligen förutsätta upprättandet
av en central statlig semesteranstalt. Systemet med en viss längre kvalifikationsperiod
är däremot enkelt att tillämpa. Staten behöver icke ingripa i
administrationen. Beroende på kvalifikationsperiodens längd lämnas emellertid
en större eller mindre del av arbetstagarna utan rätt till semester. Skulle
sålunda som i tidigare framlagda lagförslag och i konventionsförslagen kvalifikationsperioden
bestämmas till ett år, lomme detta att medföra, att endast
helårsanställda arbetstagare skulle kunna bliva berättigade till semester.
Sättes kvalifikationsperiodens längd till sex eller fyra månader, blir givetvis
ett större antal semesterberättigade. I vilket fall som helst komma sådana
arbetstagare, som regelbundet hava endast kortare arbetsanställningar hos
växlande arbetsgivare, att lämnas utanför genom detta system.

Jag är icke för närvarande beredd att förorda ett system med en central
semesteranstalt eller med semesterkassor. Som skäl härför får jag åberopa,
vad de sakkunniga i denna punkt anfört. Förutom samverkande byggnadsfackförbundens
centralråd har icke heller någon av de myndigheter och organisationer,
som yttrat sig över betänkandet, uttalat sig för detta system. Jag förordar
i stället, att lagstiftningen utformas i enlighet med systemet med viss i
lagen fixerad minsta kvalifikationsperiod. Skulle det emellertid under lagens
tillämpning visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom lagens
konstruktion, torde systemet med semesterkassor få upptagas till omprövning.

Det av de sakkunniga föreslagna systemet med en kvalifikationsperiod,
hänförande sig till anställningen såsom sådan, och med en kombination av
krav på att arbete utförts under viss tid av kvalifikationsperioden samt med
semesterrättens beräknande med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena
under föregående kalenderår är enkelt i sina huvuddrag och lätt att
tillämpa. Mot huvudtankarna i systemet hava icke heller anmärkningar framställts
i yttrandena. Jag kan i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag.

Kvalifikationsperiodens längd har av de sakkunniga föreslagits till fyra
månader. Häremot har kritik anförts i ett flertal yttranden i samband med
yrkanden örn utsträckning av periodens längd till en tid varierande i olika
yttranden mellan sex månader och ett år. För min del anser jag de sakkunnigas
förslag örn fyra månader vara i och för sig väl avvägt, och jag skulle därför

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

trots de framställda erinringarna hava varit beredd att tillstyrka förslaget i
denna del. Det är även att märka, att socialstyrelsen ansett den föreslagna
kvalifikationsperioden vara lämplig. Emellertid föreligga vissa omständigheter,
vilka inverka på frågans bedömande och äro så betydelsefulla, att jag icke
ansett mig böra nu ifrågasätta en så kort kvalifikationsperiod som den av de
sakkunniga föreslagna.

De omständigheter, som jag syftar på, äro svårigheterna att vid en kvalifikationsperiod
örn fyra månader tillämpa lagen å vissa yrkesgrupper, framför
allt betskötarna och skogsarbetarna. Yad betskötseln beträffar äro, såsom
svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, förhållandena sådana,
att beting av en person tecknas i fråga örn skötseln av en viss areal betor.
I arbetet deltager ofta icke blott arbetstagaren själv utan även ett flertal
familjemedlemmar. Tiden för arbetets utförande varierar, bland annat
efter väderleksförhållandena, men håller sig omkring fyra månader.
Enligt sakkunnigförslagets bestämmelser skulle mängden av det utförda
arbetet evalveras för att man skulle få fastställt, huruvida arbetet utförts
under minst den tid, som föreskrives i förslaget. Lantarbetsgivareföreningen
har örn möjligheten att tillämpa sakkunnigförslaget å betskötseln som omdöme
uttalat, att lagen komme att medföra kaos å detta område. Inom skogsbruket
föreligga i viss mån liknande vanskligheter. Sveriges skogsägareförbund
har sålunda kraftigt betonat de betydande svårigheter, som skulle uppkomma
vid en evalvering av det utförda arbetets mängd till arbetade dagar.
Förbundet har bland annat framhållit, att det ofta vore direkt beroende på
vederbörande huggares gottfinnande, huruvida arbetet komme att draga ut
på tiden, så att bestämmelsen örn fyra månaders anställning bleve uppfylld.
Vidare har förbundet framhållit, att dagsverkslistor icke fördes inom skogsbruket
och att arbetsgivarna över huvud saknade möjlighet till kontroll å
arbetet. Jämväl domänstyrelsen har understrukit de vanskligheter, som en
tillämpning av sakkunnigförslaget skulle medföra inom skogsbruket.

De gjorda anmärkningarna synas förtjäna beaktande. För att i tillfredsställande
grad undanröja svårigheterna anser jag mig böra förorda ett utsträckande
av kvalifikationsperioden från fyra till sex månader. Vid bifall
härtill komma praktiskt taget alla betskötarna att falla utanför lagen liksom
även de flesta skogsarbetarna. Ehuruväl jag anser, att en kvalifikationsperiod
om fyra månader skulle vara lämplig för sådana arbetstagare, som utföra sitt
arbete under arbetsgivarens kontroll, har jag likväl icke velat dela arbetstagarna
i två grupper med skilda kvalifikationsperioder. Jag förordar därför,
att kvalifikationsperioden sex månader skall gälla för alla arbetstagare. Att
de flesta skogsarbetarna genom utsträckningen av kvalifikationsperioden
komma att falla utanför lagen är enligt min mening beklagligt men lär vara
oundvikligt, då det synes angeläget att undvika bestämmelser, som kunna förutses
giva upphov till svårlösta tvister. Jag vill emellertid betona, att förhållandena
i nu berörda avseende böra följas med uppmärksamhet. Skulle det visa sig,
å ena sidan att svårigheterna vid tillämpningen av lagen å skogsarbetare, som
trots förlängningen av kvalifikationsperioden bliva berättigade till semester,
väsentligen överdrivits, och å andra sidan att allt för många arbetstagare
genom den utsträckta kvalifikationsperioden komma att gå förlustiga semesterrätt,
torde en minskning av kvalifikationsperioden böra övervägas.

Då kvalifikationsperioden av de sakkunniga föreslagits till fyra månader,
hava de härmed icke avsett kalendermånader, utan villkoret skulle vara uppfyllt
genom en anställning, som varade exempelvis från den 15 maj till den 15
september. Antalet semesterdagar skulle däremot beräknas per kalendermånad
Arbetsdomstolens ordförande har i sitt yttrande anmärkt, att man därigenom i

XJtskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

lagen införde två olika månadsbegrepp, och har förordat, att nian i stället
skulle utföra kvalifikationsperioden i visst antal dagar. I enlighet härmed har
kvalifikationsperioden i departementsförslaget bestämts till 180 dagar. Jag vill
därvid särskilt framhålla, att även en bestämmelse örn en kvalifikationsperiod
av »ett halvt år» ur samma synpunkter skulle vara olämplig, enär eljest i
lagen talas örn kalenderår.

Utskottet förordar i likhet med departementschefen, att såsom villkor för
semesterrätt skall bestämmas en viss längre tids anställning hos samma arbetsgivare.
Utskottet är alltså icke berett att förorda ett system med en central
semesteranstalt eller med semesterkassor ordnade av det allmänna. Ej heller
kan utskottet tillstyrka det i motionerna II: 487 och II: 497 framställda
yrkandet örn utredning i detta ämne. Därest det under lagens tillämpning
skulle visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom lagens konstruktion,
torde såsom departementschefen framhållit frågan örn inrättande
av semesterkassor böra upptagas till förnyat övervägande.

I fråga örn kvalifikationsperiodens längd vill utskottet, under hänvisning
till vad departementschefen anfört, tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
att denna period skall omfatta minst etthundraåttio dagar. Utskottet kan sålunda
icke förorda de i vissa här ovan nämnda motioner gjorda yrkandena,
att kvalifikationsperioden måtte bestämmas till andra tider än vad i propositionen
föreslagits.

Genom en kvalifikationsperiod av den förordade utsträckningen komma åtskilliga
arbetstagargrupper att uteslutas från de förmåner, som genom lagen
givas åt övriga arbetstagare. Möjlighet föreligger dock för dessa grupper att
genom förhandlingar med arbetsgivarna söka bilda särskilda semesterkassor.
Därest sådana av arbetsgivarna i samråd med arbetarna bildade kassor komma
till stånd inom yrken, där en sammanhängande anställningstid örn sex månader
i allmänhet icke uppnås, kunna jämväl dessa arbetare erhålla semester i
proportion till av dem utfört arbete.

Beträffande den i 3 § andra stycket första punkten givna bestämmelsen,
att överlåtelse av företag eller fartyg icke må inverka på arbetstagarens rätt
till semester, vill utskottet anföra följande.

Därest exempelvis en jordbruksfastighet överlåtes, måste detta betecknas
såsom en överlåtelse av ett företag. Kvalifikationsperioden avbrytes alltså icke
för en å egendomen anställd arbetstagare, som övergår i den nye arbetsgivarens
tjänst. Den nye ägaren blir på grund av ifrågavarande bestämmelse skyldig
att bereda arbetstagaren semester, belöpande även å tiden före förvärvandet
av egendomen. Denna skyldighet inträder jämväl örn förvärvet skett genom
inrop på exekutiv auktion. På grund av förevarande bestämmelse måste
nämligen en skyldighet att svara för tidigare upplupen semesterrätt anses
åvila inroparen.

Den skyldighet att svara för upplupen semesterrätt, som alltså åvilar den
som förvärvar ett företag, kan emellertid icke föranleda, att överlåtaren utan
vidare är fri från skyldigheten jämlikt 12 § att utgiva ersättning till arbets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

17

tagaren för icke åtnjuten semester eller semesterlön. I praktiken kommer en
arbetstagare givetvis att i regel hänvända sig till den nye arbetsgivaren för
att utfå sina semesterförmåner.

4 §•

De i denna paragraf givna bestämmelserna angående semesterns längd
innebära, att en arbetstagare, som fyller kvalifikationsvillkoren, äger rätt till
semester med en dag per kalendermånad som anställningen varat. Helårsanställda
arbetstagare äga alltså rätt till tolv dagars semester.

I motionen 11:496 hemställes, att 4 § första stycket erhåller följande
lydelse: »Semester utgår för kalenderår och omfattar minst tolv dagar.»

De grundläggande bestämmelserna för rätt till semester äro uppbyggda
med utgångspunkt från att förvärvet av semesterrätt skall beräknas per månad.
Utskottet kan icke tillstyrka det motionsvis framförda yrkandet, att semestern
alltid skall utgöra minst tolv dagar.

Enligt de givna kvalifikationsvillkoren är första kravet för att rätt till
semester skall inträda, att arbetstagaren innehaft sin anställning hos arbetsgivaren
sedan minst etthundraåttio dagar. Detta villkor har kombinerats med
ett krav på att visst arbete skall hava utförts. Kombinationen av villkoren örn
viss tids anställning och viss tids arbete är utförd på sådant sätt, att semesterrätt
föreligger med en dag för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst aderton dagar. Tid för frånvaro
från arbete har i vissa fall jämställts med arbetad tid. Detta gäller tid,
varunder arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på
grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven
repetitionsövning eller landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.

I motionerna I: 352 och II: 506, vilka äro likalydande, yrkas, att som betingelse
för rätten att erhålla semester för kalendermånad uppställes, att
arbete för arbetsgivarens räkning under månaden utförts under ett timtal, som
motsvarar arbete i arbetarens vanliga sysselsättning under tre veckor med
sedvanlig ordinarie arbetstid.

I motionen II: 485 yrkas sådan ändring i propositionen, att rätt till
semester skall föreligga för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete under minst sexton dagar. I andra hand
yrkas i motionen sådant tillägg till förslaget, att under kalendermånad utfört
arbete för arbetsgivarens räkning under sexton dagar och minst etthundratjugo
arbetstimmar skall vara likvärdigt med i lagen stadgade aderton arbetsdagar
och sålunda berättiga till semester för månaden.

I motionen II: 497 föreslås, att rätt till semester skall föreligga för kalendermånad,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst sex dagar.

bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. JVr 58.

TJtskottet.

1889 38 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

I motionen 11: 496 föreslås följande lydelse av förevarande bestämmelser:
»Har arbetstagaren under nästföregående år på grund av annan omständighet
än sjukdom, olycksfall eller värnpliktstjänstgöring åtnjutit begärd ledighet
under mer än 24 söckendagar, minskas semestern med en dag för varje påbörjad
ledighetsperiod örn tjugofyra dagar.»

De sakkunnigas förslag skilde sig från bestämmelserna i propositionen
huvudsakligen därutinnan, att de sakkunniga icke privilegierat tid för landstormsrepetitionsövning
och landstormsbefälsövning.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 141 och 142 samt 146 och 147
i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat följande:

Den av de sakkunniga förordade kombinationen mellan viss tids anställning
och det därunder utförda arbetet synes mig vara lämpligt avvägd. Uppenbarligen
bliva bestämmelserna örn att visst arbete skall hava utförts lättast
att i praktiken tillämpa, örn de såsom i sakkunnigförslaget hänföra sig till
förhållandena under varje kalendermånad. Jag vill ingalunda bestrida, att
icke därigenom kan, såsom framhållits av bland annat svenska arbetsgivareföreningen,
uppkomma vissa ojämnheter. Den av föreningen förordade bestämmelsen
med sammanräknande under hela kvalifikationstiden av samtliga
dagar för bortovaro från arbetet synes vara besvärligare att tilllämpa
än sakkunnigförslagets enkla regel och lär dessutom i vissa fall
kunna drabba arbetstagaren för hårt. Örn nämligen antalet dagar, som skola
borträknas, under ett helt kalenderår endast uppgår till tjugofyra, eller alltså
i genomsnitt två per månad, synes arbetstagaren skäligen ej böra vidkännas
något avdrag å semesterrätten. Jag förordar därför sakkunnigförslaget i
denna del.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att såsom arbetad dag bör
räknas även dag, under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens
räkning endast en del av den normala arbetstiden. Sveriges lantarbetsgivareförening
har häremot anfört, att en sådan bestämmelse vore orimlig att tilllämpa
inom jordbruket, där det ofta förekomme, att en arbetstagare vissa
dagar finge uträtta endast någon smärre syssla, såsom mjölkkörning eller
dylikt. Jag kan för min del icke finna vad föreningen sålunda anfört vara
bärande. Jag vill nämligen erinra örn att en bisyssla enligt förslaget icke
berättigar till semester. Förutsättningen för tillämpningen av vad de sakkunniga
anfört är alltså, att det är fråga örn en arbetstagare, som är fortlöpande
anställd hos en arbetsgivare, och att denna anställning utgör arbetstagarens
huvudsakliga sysselsättning, men att det utförda arbetet vid något
tillfälle tagit endast någon kortare tid i anspråk. Som ett praktiskt exempel
inom jordbruket kan jag välja en arbetstagare, som normalt under en kalendermånad
för arbetsgivarens räkning utför femton fulla dagsverken. För den
händelse han genom mjölkkörning eller eventuellt andra småsysslor skulle
kunna fylla ut antalet arbetade dagar till aderton, skulle semesterrätt för
sådan månad kunna inträda för honom. Jag kan icke anse detta vara olämpligt.
Har en hos en arbetsgivare anställd arbetstagare under viss dag verkligen
använts till arbete, synes det vara rimligt, att en sådan dag också får tillgodoräknas
honom för beräknande av semesterrätt.

De sakkunniga hava förordat, att frånvaro från arbete under vissa omständigheter
skall jämställas med arbetad tid. Jag har icke någon erinran

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 19

härutinnan att göra mot sakkunnigförslaget men förordar, att som privilegierad
tid skall räknas jämväl sådan landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning,
som omnämnes i värnpliktslagen. Jag skulle vidare gärna hava
sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera jämväl
havandeskap ävensom annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget omnämnda.
I likhet med de sakkunniga befarar jag emellertid, att en bestämmelse
härom skulle medföra-risk för uppsägning från arbetsgivarnas sida.
Med anledning av vad svenska ^^arbetsgivareföreningen anfört örn att
semestertid icke borde få räknas såsom privilegierad tid, vill jag framhålla,
att en sådan privilegiering självfallet måste ske. Eljest komme ju lagen icke
att, bortsett från det första tillfälle då en arbetstagare i en anställning åtnjuter
semester, giva honom tolv dagars utan i allmänhet endast elva dagars
semester. Försäkringsrådet och svenska arbetsgivareföreningen hava anmärkt
mot att en arbetstagare, som varit frånvarande från arbetet på grund av
olycksfall i arbetet, skulle komma i en bättre ställning än övriga hos samma
arbetsgivare anställda arbetstagare, för den händelse under hans bortovaro
permittering måst äga rum. En sådan följd av de givna bestämmelserna
bör givetvis undvikas. Jag förordar därför, att i lagen intages en bestämmelse
örn att privilegierad tid icke må medräknas, för den händelse det
är uppenbart, att arbete eljest icke kunnat beredas arbetstagaren under
sådan tid. Denna formulering av föreskriften bär valts för att betona, att
arbetsgivaren måste kunna klart visa, att arbete icke kunnat beredas vederbörande,
örn hindret icke förelegat. Exempelvis en sådan omständighet som
att under hindrets fortvaro endast några få man permitterats bör alltså ej
få föranleda, att tiden för frånvaron ej skulle bliva jämställd med arbetad
tid. Den förordade särbestämmelsen synes icke böra avse semestertiden själv,
vilken alltså under alla förhållanden bör få jämställas med arbetad tid.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att kombinationen av
villkoren örn anställningstid och arbetad tid bör ske genom en föreskrift örn
att semesterrätt föreligger för månad, under vilken arbetstagaren utfört
arbete å visst antal dagar. Däremot synes icke en avdragsregel böra lämnas
med hänsyn till sammanlagda antalet dagar för frånvaro under helt år, då,
såsom departementschefen anfört, en sådan bestämmelse i många fall kan
drabba arbetstagaren för hårt. Det kan vidare enligt utskottets uppfattning
icke vara lämpligt, att man hänför villkoret om viss arbetad tid till antalet
per månad utförda arbetstimmar. Anledningen härtill är, att såsom allmän
förutsättning för beräkning av arbetad tid gäller, att varje dag, under vilken
arbete •— låt vara endast en kortare tid — utförts, skall anses såsom arbetsdag.
Någon rubbning i denna princip kan utskottet icke tillstyrka.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet avstyrka de i motionerna
I: 352, II: 506 och II: 496 i förevarande fråga gjorda yrkandena.

Utskottet anser sig av vissa skäl icke kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
om att aderton dagars arbete måste hava utförts per kalendermånad, för att
semesterrätt skall inträda. Hänsyn synes nämligen böra tagas till sådana
arbetstagare, som på grund av arbetsbrist eller andra orsaker fått den ordinarie
arbetstiden nedsatt. En vanlig form för korttidsarbete är, att arbetet
bedrives under fyra dagar per vecka. Korttidsarbete av denna beskaffenhet förekom
ofta under den senaste krisen. Det bär förekommit, att arbetstiden för stora

Utskottet.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

grupper av arbetare flera år i sträck blivit nedsatt till endast fyra dagar per
vecka. Om kravet på aderton dagars arbete per månad upprätthålles, erhålla
dessa korttidsarbetare semesterrätt endast för ett fåtal månader. Utskottet
anser det därför vara skäligt, att kravet nedsättes till att avse endast sexton
arbetsdagar. Därigenom erhålla korttidsarbetare, som endast hava fyra dagars
arbete per vecka, semesterrätt för samtliga månader av anställningstiden. Erinras
må, att semesterrätt enligt åtskilliga nu gällande kollektivavtal föreligger
redan vid en arbetstid av fyra dagar per vecka. Utskottet får alltså, med avstyrkande
av det i motionen II: 497 gjorda yrkandet, tillstyrka vad som i första
hand yrkas i motionen II: 485.

Beträffande frågan örn vilka orsaker till frånvaro från arbete, som böra
jämställas med arbetstid, vill utskottet, med avstyrkande av yrkandet i motionen
11:496, på av departementschefen anförda skäl tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag.

I de likalydande motionerna 1:352 och 11:506 yrkas, att i semestertiden
skola inbegripas helgdagar och sedvanliga fridagar.

I samband härmed vill utskottet upptaga det i motionen II: 491 gjorda
yrkandet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att utredning verkställes
i fråga örn en kalenderreform i syfte att minska antalet av de nuvarande
helgdagarna.

De sakkunnigas förslag innebar, att söndagar icke skulle inräknas i
semestern men att detta däremot skulle ske med helgdagar eller sedvanliga
fridagar, då de inföllo under semestern.

För yttrandena i dessa frågor redogöres å sid. 223—225 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat följande:

I och för sig måste den av de sakkunniga förordade regeln, att helgdagar
och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern, anses vara välgrundad.
Arbetstagarna erhålla nämligen ändock alltid minst två veckors ledighet,
vilket är ändamålet med lagstiftningen. Bestämmelsen är även fördelaktig
för industrien, som därigenom kan erhålla något flera arbetsdagar örn året.
Då jag likväl icke anser mig böra förorda de sakkunnigas förslag, är det
beroende på att jag vill undvika bestämmelser, som kunna föranleda, att
semestern för flertalet arbetstagare komme att koncentreras kring de stora
högtiderna eller till midsommarveckan. En anhopning av semestern till samma
tidrymd för flertalet arbetstagare måste nämligen ur skilda synpunkter anses
vara olycklig. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra tillstyrka en bestämmelse
om att helgdagar och sedvanliga fridagar i likhet med söndagar
icke skola inräknas i semestern.

I anledning av diskussionen örn borttagande av vissa helgdagar vill jag
framhålla, att denna fråga för sin lösning kräver en längre tids utredning med
hänsynstagande till skilda faktorer. Jag vill även erinra örn att ett borttagande
av helgdagar kräver medverkan av kyrkomötet. Skäl torde icke förefinnas
att låta en lagstiftning örn semester avvakta lösandet av den nu berörda
frågan.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 21

På sätt även departementschefen anfört måste det i och för sig anses vara
lämpligt, att helgdagar och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern.
Arbetstagaren erhåller ju även örn så är förhållandet minst två veckors vila,
vilket är syftet med lagen. Att helgdagar och sedvanliga fridagar inräknas i
semestern är av ett betydande värde för näringslivet, som därigenom erhåller
flera produktionsdagar. Därmed ökas möjligheterna för näringslivet att anpassa
sig efter de ökade omkostnaderna. En bestämmelse örn inräknande av helgdagar
i semestern är jämväl fördelaktig för sådana arbetstagare, som utföra sitt
arbete mot timlön eller ackord, då nämligen särskild betalning i sådant
fall erhålles för helgdagen. De nu nämnda skälen måste tillmätas större
betydelse än fruktan för en koncentration av semestern till de större helgerna.
Utskottet vill därför förorda, att helgdagar och sedvanliga fridagar i princip
skola inräknas i semestern. Denna regel torde emellertid, såvitt angår helgdagar,
böra vidkännas ett undantag.

Det är nämligen nödvändigt att härvidlag beakta en omständighet. Jämlikt
6 § andra stycket har undantag från skyldigheten att utgiva semester i ett
sammanhang lämnats beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill
hörande binäringar och trädgårdsskötsel samt beträffande hembiträde i lanthushåll.
Den av utskottet förordade bestämmelsen skulle med hänsyn härtill
kunna missbrukas på sådant sätt, att semestern för de nu nämnda arbetstagarna
utlades å de särskilda helgdagarna. Flertalet arbetstagare vid jordbruket
torde dessutom vara årsavlönade, och de skulle alltså icke ens erhålla
någon ökad inkomst, därest semestern förlädes till årets olika helgdagar.
Därmed skulle värdet av reformen för arbetstagarna inom jordbruket praktiskt
taget försvinna. Möjligheten till missbruk av lagens bestämmelser i den riktning
utskottet nu skisserat måste förhindras. Efter övervägande av frågan
vill utskottet förorda, att bestämmelsen örn inräknande av helgdagar i
semestern utformas på sådant sätt, att dessa dagar ej skola inräknas i
semestern, såframt denna utgår med mindre antal dagar i en följd än sex.
Av den förordade bestämmelsen följer direkt, att helgdagar skola inräknas i
semestern, därest denna utgår med minst sex dagar i en följd.

I fråga örn begreppet sedvanliga fridagar vill utskottet anföra följande.
Sedan den 1 maj numera jämställts med helgdag, torde det näppeligen finnas
någon dag, som mera allmänt är fridag för alla yrkesområden. Uttrycket
sedvanlig fridag synes därför böra tolkas så, att sedvänjan skall föreligga
inom vederbörande yrkesområde med hänsyn tagen jämväl till de speciella
ortsförhållandena.

Utskottet anser sig härigenom hava besvarat motionerna I: 352 och II: 506
i denna punkt.

I anledning av motionen angående utredning örn borttagande av vissa
helgdagar vill utskottet uttala, att denna fråga otvivelaktigt är förtjänt av
uppmärksamhet. Då det emellertid icke kan anses vara lämpligt att i detta
sammanhang upptaga frågan till närmare undersökning, anser utskottet skäl
icke föreligga för riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning
i ämnet. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen II: 491.

Utskottet.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

6 §•

Bestämmelserna angående semesterns förläggning under året innebära, att
arbetsgivaren tillerkänts rätt att avgöra, när semester skall utgå. Arbetsgivaren
bindes emellertid härvid genom en föreskrift att semestern skall utgå
i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn annan ordning träffats
med arbetstagaren. Från bestämmelsen örn att semestern skall utgå i ett
sammanhang har undantag lämnats beträffande arbetstagare vid jordbruket
jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde
i lanthushåll. Någon bestämmelse örn att semestern skall förläggas
till vissa månader av året har icke intagits i propositionen.

I de likalydande motionerna 1:352 och 11:506 yrkas, att den ovillkorliga
skyldigheten att förlägga semestern i ett sammanhang skall utgå och ersättas
med bestämmelse av innehåll, at semestern örn möjligt bör utgå i ett sammanhang.

I motionen 11: 490 hemställes, att ett tillägg måtte fogas till undantaget för
arbetstagare vid jordbruket m. fl. yrkesområden av följande lydelse: »Med
avseende på nämnda arbetstagare skall dock iakttagas, att minst hälften av
antalet semesterdagar skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
örn annan ordning träffats med arbetstagaren.»

I motionerna 1:346 och 11:501, vilka äro likalydande, yrkas, att semestern
skall utgå i ett sammanhang under tiden den 2 maj—30 september, såframt
icke särskilda skäl av driftmässig eller samhällsviktig natur tala däremot eller
med mindre överenskommelse träffats med arbetstagaren eller hans organisation
örn annan ordning.

I motionen 11:496 föreslås, att semestern skall utgå i ett sammanhang
under tiden den 2 maj—30 september, såframt icke överenskommelse örn
annan ordning träffats med arbetstagaren. Det i propositionen föreskrivna
undantaget från skyldighet att utgiva semestern i ett sammanhang har jämväl
medtagits av dessa motionärer, vilka däremot icke föreslå något undantag
från skyldigheten att förlägga semestern till tiden den 2 maj—30 september.

I motionen 11: 497 göres på denna punkt samma hemställan som i motionen
II: 496.

De sakkunnigas förslag innebar, att semestern skulle utgå i ett sammanhang
under tiden den 2 maj—30 september, såframt icke överenskommelse
örn annan ordning träffats med arbetstagaren. Från föreskriften örn semesterns
förläggning i ett sammanhang och under viss period av året gavs undantag
beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar samt
trädgårdsskötseln, hembiträde i lanthushåll, å fartyg anställd arbetstagare
samt arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde, där en förläggning av
semestern till nämnda period av året skulle med hänsyn till arbetets säsongbetonade
natur eller av andra omständigheter vara för arbetsgivaren uppenbart
olämplig.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 167—174 i propositionen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Föredragande departementschefen anför bland annat följande:

Det måste i och för sig anses vara önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet
erhålla sin semester under sommarmånaderna. Med hänsyn till de klimatiska
förhållandena i vårt land är det nämligen endast under denna tid, som
semestern för flertalet arbetstagare kan utnyttjas . till verklig rekreation.
Emellertid är det uppenbart, att det med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner
och näringslivets intressen icke är möjligt att bereda semester under
sommaren för samtliga arbetstagare. De sakkunniga hava även förordat åtskilliga
undantag från den av dem föreslagna huvudregeln, att semestern
skall utgivas under tiden den 2 maj—30 september. Av vad som anföres
i yttrandena framgår emellertid, att dessa undantag måste högst avsevärt
utvidgas, för den händelse man önskar bibehålla bestämmelsen örn en jämförelsevis
kort period, till vilken semestern skall förläggas. Att på ett lämpligt
och rättvist sätt avgränsa de yrkesområden, som skulle undantagas från
huvudregeln, bleve uppenbarligen mycket svårt. Man måste emellertid erkänna,
att det även för arbetsgivarna inom sådan del av näringslivet, för
vilken något speciellt undantag icke påyrkats, komme att uppstå betydande
svårigheter att inpassa semestern för samtliga arbetstagare under en period
av fem månader. Dessa svårigheter skulle kunna tänkas föranleda en benägenhet
hos industrien att i allmänhet utgiva semester på en gang till samtliga vid
ett företag anställda arbetstagare. Med hänsyn till den därav föranledda produktionsminskningen
kan ett sådant system icke anses vara önskvärt. Jag
har därför efter övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna
ansett det vara lämpligast, att i lagen icke intages någon bestämmelse
örn viss semesterperiod. Jag utgår emellertid från att frågan örn semesterns
förläggning under året upptages till förhandlingar mellan parterna och
att därvid arbetstagarna i möjligaste mån beredas semester under sommarmånaderna.

Jag har redan tidigare uttalat min anslutning till vad de sakkunniga yttrat
örn att den bästa rekreationen nås genom en sammanhängande ledighet av ej
allt för kort varaktighet. Den av de sakkunniga förordade bestämmelsen örn
att semestern skall utgivas i ett sammanhang synes därför enligt min mening
vara välbetänkt. Några allvarliga anmärkningar mot denna bestämmelse hava
icke heller anförts i yttrandena. Särskilt må framhållas, att möjlighet till
undantag från bestämmelsen finnes, därest överenskommelse kan träffas
mellan parterna. Endast för arbetstagare vid jordbruket och dess binäringar
samt inom trädgårdsskötseln ävensom för hembiträden i lanthushåll har jag
ansett det nödvändigt att införa uttryckligt undantag i lagen.

Den givna regeln om att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt
icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagarna, måste
för dessa vara av ett betydande värde. Ej heller kan föreskriften anses innebära
någon oskälig börda å arbetsgivarna. Utskottet kan därför icke tillstyrka
det i motionerna I: 352 och II: 506 gjorda yrkandet örn att skyldigheten
att förlägga semestern i ett sammanhang skall utbytas mot en föreskrift att
semestern »om möjligt bör» utgå i ett sammanhang. Om en arbetsgivare i ett
särskilt fall anför giltiga skäl för en uppdelning av semestern, lära säkerligen
arbetstagarna icke komma att motsätta sig ett sådant önskemål.

I likhet med de sakkunniga och departementschefen anser utskottet det
vara nödvändigt, att ett undantag från skyldigheten att utgiva semestern i ett

Utskottet.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

sammanhang stadgas beträffande arbetstagare vid jordbruket och därmed likartade
yrkesområden. Trots de starka skäl, som onekligen tala för att även
jordbruksarbetarna skola erhålla åtminstone viss del av semestern i en följd,
har utskottet likväl icke ansett sig kunna tillstyrka yrkandet i motionen II: 490,
att minst halva antalet semesterdagar skall utgå i en följd för arbetstagare vid
jordbruket. Utskottet förutsätter emellertid, att arbetsgivarna inom jordbruket
låta sig angeläget vara att i den utsträckning så är möjligt tillmötesgå
arbetstagarnas berättigade önskemål och att i varje fall någon försämring i den
enligt kollektivavtal eller eljest tillämpade ordningen icke vidtages.

Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka de motionsvis framförda
yrkandena örn att särskilda bestämmelser skola införas i lagen angående förläggning
av semestern till viss tid av året. Yäl måste med den i motionerna
I: 346 och II: 501 givna formuleringen den mot sakkunnigförslaget anförda
kritiken örn en alltför snäv avgränsning av undantagen från bestämmelserna
örn den legala semesterperioden vara undanröjd. Emellertid tala ändock
övervägande skäl mot införandet av en föreskrift örn bestämd semesterperiod.
Arbetstillgången är nämligen störst under sommarmånaderna. Brist föreligger
numera på yrkesarbetare under högsäsongen. Ett starkt intresse föreligger
att sprida semestern under en längre tidrymd för att därigenom möjliggöra
fortlöpande drift och undvika driftavbrott. Försiktigheten bjuder alltså,
att man icke lagligen föreskriver, att semestern alltid skall förläggas till
sommarmånaderna. Det bör därför liksom hittills ankomma på parterna å
arbetsmarknaden att genom överenskommelse ordna frågan örn tidpunkten för
semesterns förläggning.

Under åberopande av det anförda får utskottet avstyrka de i motionerna
I: 346, II: 501, II: 496 och II: 497 gjorda yrkandena.

I tredje stycket av förevarande paragraf stadgas, att semestern icke utan
arbetstagarens medgivande må förläggas till tid, då arbetstagaren i samband
med havandeskap avhåller sig från arbete eller är oförmögen till arbete på
grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom eller fullgör repetitionsövning,
landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.

Utskottet vill beträffande denna bestämmelse anföra följande.

Örn ett olycksfall i arbetet inträffar eller en yrkessjukdom utbryter efter
fastställandet av semesterplan inom ett företag men före semesterns början
för arbetstagaren, måste arbetsgivaren anses vara bunden av lagbudet. Han
blir sålunda skyldig att beträffande denna arbetstagare förlägga semestern till
annan tid. Om en yrkessjukdom däremot utbryter efter semesterns början
bör arbetstagaren icke därå få grunda ett krav på att avbryta semestern och
erhålla denna vid en senare tidpunkt.

8 §‘

De i denna paragraf givna reglerna angående semesterlönens beräknande
innebära följande. För arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad
för vecka eller längre tid, inträder icke någon skillnad i inkomsthänseende
genom semestern. Han uppbär alltså under semestertiden den därå belöpande

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

lönen. För övriga arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med
ett belopp, som motsvarar arbetstagarens genomsnittliga inkomst per arbetsdag
under kvalifikationstiden. Denna bestämmelse medför, att ackordsinkomst
jämväl kommer att inverka å semesterlönens storlek. Däremot skall hänsyn
icke tagas till lön, som utgått för övertidsarbete. Beträffande kostersättning
stadgas, att arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men under semestern
icke till någon del uttager denna förmån, skall äga rätt till skälig ersättning
för kosten.

I de likalydande motionerna 1: 352 och II: 506 yrkas, att tidlönen i den
omfattning sådant är möjligt skall läggas till grund för ersättningens beräkning.

I motionen I: 351 hemställes, dels att tidlönen lägges till grund för semesterlönen
i alla de fall, då tidion på grund av avtal eller eljest förekommer,
dels ock att värderingen av naturaförmån fixeras genom hänvisning till de vid
inkomsttaxeringen följda normerna.

I motionerna 1:346 och II: 501, vilka äro likalydande, yrkas, att semesterlönen
skall beräknas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Det av de sakkunnigas majoritet förordade förslaget angående semesterlönens
beräknande överensstämmer med propositionen med undantag huvudsakligen
däri, att något förbud mot medräknande av övertidsersättning i
genomsnittsinkomsten icke lämnades. Två ledamöter av de sakkunniga ansågo
emellertid, att semesterlönen alltid borde beräknas efter tidion, då sådan
funnes fastställd.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 180—188 i propositionen.

Föredragande departementschef en anför bland annat följande:

Enligt min mening böra arbetstagarna under semestern uppbära sin vanliga
avlöning, d. v. s. de böra icke under denna tid få vidkännas någon minskning
i sina inkomster. Därest denna princip icke tillämpades, skulle semestern
icke innebära ledighet med bibehållen lön. Jag vill även påpeka, att en
arbetstagare för att kunna på lämpligaste sätt för rekreation tillgodogöra sig
sin semester måste vidkännas vissa icke obetydliga kostnader. Detta lärer
bliva fallet, även efter det åtgärder kunna hava vidtagits från det allmännas
sida i form av minskning av resekostnader och dylikt. I själva verket är det
så, att den som arbetat intensivast under den förflutna tiden bäst behöver
komma ifrån den dagliga miljön under semestern och därför också åsamkas
de största kostnaderna.

Redan med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, att den av arbetstagaren
intjänade ackordsförtjänsten under kvalifikationstiden bör få öva
inflytande vid beräknandet av semesterlönens storlek. För arbetstagare, som
utföra sitt arbete mot ackord, är det i de flesta fall en normal företeelse,
att inkomsten är väsentligt högre än vad som skulle hava blivit fallet, därest
de arbetat mot timlön. Härtill kommer, såsom även de sakkunniga påpekat,
att i vissa viktiga kollektivavtal fastställts en timlön, utan att därmed avsetts,
att denna timlön i allmänhet skulle användas som basis för avlöning
till de arbetstagare, som arbeta mot timlön. Ender sådana omständigheter
kan det icke heller anses skäligt, att semesterlönen skall bestämmas med
hänsyn till en timlön av dylik art.

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Det mot sakkunnigförslaget i denna del anförda skälet, att det ej skulle
vara lämpligt, att arbetskamrater under semestern skulle åtnjuta olika hög
lön, kan jag icke tillmäta någon betydelse. Detta förhållande kan nämligen
på intet sätt anses vara märkligare än att arbetskamraterna under den tid
de utföra samma slags arbete uppbära olika hög lön. Så vitt jag kan finna,
måste alla arbetare erkänna systemet med en beräkning av semesterlönen
efter ackordsinkomsten såsom rättvist. Mot att en arbetstagare, som omväxlande
arbetar mot timlön och mot ackord, skulle, enligt vad länsstyrelsen
i Kristianstads län påpekat, under semestern uppbära högre lön än under de
tider, han arbetat mot timlön, synes mig någon befogad erinran icke kunna
göras. I vart fall uppbär ju en sådan arbetstagare under semestern lägre lön
än under tid, då han arbetat mot ackordslön.

Till de nu anförda skälen för sakkunnigförslagets bestämmelser kommer
den mycket stora fördel, som särskilt understrukits av arbetsdomstolens ordförande,
att med det förordade systemet utan svårigheter eller orättvisor
löses den eljest synnerligen besvärliga frågan örn vilken inverkan en förkortad
arbetstid per dag skall få på semesterlönens storlek. Att därigenom
i vissa fall, såsom arbetsdomstolens ordförande jämväl framhållit, en minskning
av semesterlönens storlek kan uppstå, faller av sig självt.

vad beträffar frågan örn övertidsersättningens inverkan å semesterlönens
storlek kan jag ej ansluta mig till de sakkunnigas förslag, övertidsarbete torde
i regel vara en tillfällig företeelse och falla så ojämt på olika löntagare, att
det icke kan anses vara skäligt, att ersättningen därför medräknas vid beräknandet
av semesterlönen. Med hänsyn härtill har jag, i anslutning till vad
telegrafstyrelsen anfört, funnit mig böra förorda, att övertidsarbete över
huvud icke må tagas i betraktande vid beräknandet av semesterlönen.

Arbetsrådet har ansett, att en viss avtalsfrihet vid semesterlönens bestämmande
skulle vara ägnad att underlätta en praktisk lösning av frågan örn
beräkningen av den genomsnittliga inkomsten för arbetstagare, som åtnjuta
drickspengar. Jag utgår från att arbetsrådet härmed icke avsett en sådan
avtalsfrihet, som skulle kunna medföra en förändring av grunderna för
semesterlönens beräknande. En sådan ordning skulle jag nämligen icke
kunna förorda, då semesterlönens storlek därigenom helt bleve beroende av
styrkeförhållandet mellan parterna. Däremot är det givet att, örn i ett visst
fall svårigheter föreligga att beräkna genomsnittsinkomsten för arbetstagarna,
parterna äga överenskomma, att den genomsnittliga inkomsten skall anses
hava uppgått till visst belopp. Det måste sägas vara synnerligen lämpligt,
att sådana överenskommelser i god tid före semesterns åtnjutande träffas
mellan parterna.

Det har från flera håll anförts, att betydande administrativa svårigheter
genom bifall till sakkunnigförslaget skulle uppstå, särskilt inom byggnadsbranschen.
Dessa svårigheter skulle närmast härröra av att några individuella
avlöningslistor i allmänhet icke fördes för samtliga arbeten, utan att gemensamma
ackord funnes. De sålunda befarade svårigheterna torde säkerligen
icke vara av den storleksordning, att därav skulle behöva föranledas någon
särskild undantagsbestämmelse. Det administrativa merbesvär, som uppstår
genom en redovisning av intjänad avlöning per arbetstagare, är med säkerhet
överkomligt. Arbetarna torde sålunda gärna stå till tjänst med uppgifter örn
fördelning av gemensamma'' ackord. Att någon arbetstagare efter anställningens
upphörande kan få vänta viss tid, innan semesterersättningen fullständigt
uträknats, torde icke heller kunna sägas innebära någon mera avsevärd
olägenhet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 27

Då, såvitt jag kan finna, alla såväl logiska som praktiska skäl tala för ett
system med beräknandet av semesterlönens storlek med hänsyn tagen även
till ackordsinkomst, kan jag ej tillmäta någon avgörande betydelse åt vad
som från olika håll anförts örn den kostnadsökning, som ett dylikt system
skulle medföra för arbetsgivarna, och örn att systemet hittills icke kommit till
allmännare användning.

Ingen erinran har i yttrandena anförts mot förslaget, att ersättning för
kost skall utgå under semestern. Att arbetstagaren skall erhålla sådan ersättning
är också en given sak, då kosten ofta utgör en väsentlig del av lönen.
För egen del kan jag godtaga den av de sakkunniga föreslagna formuleringen
av beräkningsgrunden.

De av departementschefen anförda skälen för att ackordsförtjänst skall få
öva inflytande å semesterlönens beräknande anser utskottet vara bärande. Utskottet
kan alltså icke tillstyrka de i motionerna I: 352, II: 506 och I: 351
framkomna yrkandena örn att semesterlönen skall bestämmas med hänsyn
till fastställd tidion.

Yad beträffar yrkandet örn att övertidsersättning skall få inverka på semesterlönens
storlek vill utskottet i likhet med departementschefen framhålla, att
uttagande av övertid i allmänhet är en tillfällig företeelse och att sådant arbete
faller ganska ojämnt på arbetstagarna. Ofta är övertidsarbete en konjunktursak.
Av dessa skäl avstyrker utskottet de i motionerna I: 346 och II: 501 i förevarande
hänseende framförda yrkandena.

Utskottet vill särskilt framhålla, att det icke torde vara möjligt att konstruera
ett system för beräknandet av semesterlönen, som ur alla synpunkter
är logiskt och ägnat att tillfredsställa såväl arbetsgivare som arbetstagare.
Ojämnheter i skilda hänseenden finnas i alla system som föreslagits. Man
måste därför välja ett system, som kan anses vara praktiskt och samtidigt giva
det mest rättvisa utslaget. Detta är enligt utskottets mening fallet med Kungl.
Maj:ts förslag.

I fråga örn beräknandet av värdet av åtnjuten kost är det visserligen lämpligt,
att hänsyn tages till det värde, som taxeringsmyndigheterna åsätta sådan
förmån. Det kan emellertid icke anses vara praktiskt att lagfästa en dylik
regel. Utskottet avstyrker alltså det i motionen I: 351 framförda yrkandet
härom.

Då utskottet förordat den ändringen av 4 §, att sedvanliga fridagar skola
inräknas i semestern, bör en därav betingad ändring vidtagas i 8 § tredje
stycket.

9 §•

I denna paragraf givas särskilda bestämmelser för sådana arbetstagare, som
utföra arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan
anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Det stadgas
i paragrafen beträffande dessa arbetstagare, att de icke äro berättigade till
semester utan endast till semesterlön. Förutsättningen för att rätt till semesterlön
skall inträda är, dels att den allmänna kvalifikationsbestämmelsen örn
minst etthundraåttio dagars anställning är uppfylld, dels att arbetstagarens

Utskottet.

ö

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under kvalifikationstiden uppgår
till ett belopp, som minst motsvarar etthundraåtta gånger den genomsnittliga
dagsförtjänsten å orten för arbete av ifrågavarande slag under en arbetstid
av åtta timmar. Siffran etthundraåtta har erhållits på sådant sätt, att antalet
månader i den kortaste kvalifikationsperioden eller sex multiplicerats
med antalet dagar, under vilka arbete måste utföras under en månad för att
semesterrätt skall föreligga för denna, eller aderton. Därest de nu givna bestämmelserna
äro fyllda, utgår semesterlön med fyra procent å sammanlagda
arbetsinkomsten hos arbetsgivaren under kvalifikationstiden.

I motionen 11:496 föreslås följande lydelse av 9 § första och andra
styckena:

»Arbetstagare, som icke är fast anställd eller som utför arbetet i sitt hem
eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande, är icke berättigad till semester
utan endast till semesterlön.

Sådan förmån utgår, såframt arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren uppgår till ett belopp minst motsvarande sjuttiofem gånger
den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom fråga
är. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren.»

De sakkunniga föreslogo beträffande förevarande arbetstagare en regel, att
det utförda arbetets mängd skulle evalveras till visst antal arbetade dagar.
I övrigt skulle de för övriga arbetstagare givna bestämmelserna gälla även
för ifrågavarande grupper.

Yttrandena i denna fråga återfinnas å sid. 142—146 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat följande:

Förutom en utsträckning av kvalifikationsperioden till sex månader har jag
med hänsyn till de gjorda anmärkningarna ansett mig böra förorda en ändring
av bestämmelsen örn evalvering av det utförda arbetets mängd. Sådana
arbetare, som icke utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, äro med
undantag för hemarbetarna i allmänhet icke årsanställda. Det är alltså för
deras vidkommande vid tillämpningen av semesterlagen icke fråga örn semester
utan örn semesterlön. Det av de sakkunniga alternativt skisserade
systemet med en procentberäkning å lönen, såframt viss minimiinkomst
intjänats, har förordats av domänstyrelsen och synes även mig vara att föredraga
framför bestämmelsen örn evalvering av det utförda arbetet.

Sakkunnigförslaget har därför omarbetats på denna punkt. Enligt 3 §
första stycket andra punkten i departementsförslaget skall för nu ifrågavarande
arbetstagare icke, såsom för övriga arbetstagare, föreligga rätt till
semester utan endast rätt till semesterlön, sedan den grundläggande bestämmelsen
örn sex månaders anställningstid uppfyllts. I övrigt gäller enligt
4 § 2 mom. såsom förutsättning för inträde av rätt till semesterlön, att arbetstagarens
sammanlagda löneförmåner under anställningstiden uppgå till ett
belopp, som minst motsvarar 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för sådant arbete, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 29

Siffran 108 har erhållits på sådant sätt, att det antal dagars arbete, som
erfordras för att semesterrätt för viss månad skall föreligga eller aderton,
multiplicerats med antalet kvalifikationsmånader eller sex. Jag har för vinnande
av enhetliga bestämmelser ansett mig kunna förorda, att dagsförtjänsten
skall beräknas efter en arbetstid av åtta timmar, ehuru jag är medveten
örn att arbetstiden i skogsbruket i Norrland under de mörkaste månaderna
icke torde vara så lång. Semesterlönen skall för de arbetstagare, som
falla under den nu förordade bestämmelsen, beräknas till fyra procent å hela
den under kvalifikationstiden intjänade lönesumman.

På grund av anmärkning från lagrådet hava de angående nu berörda arbetstagare
givna bestämmelserna, vilka i det till lagrådet remitterade förslaget
fördelats å flera paragrafer, sammanförts i 9 §.

Motionärerna hava icke framlagt några skäl till stöd för yrkandet örn dels
att arbetare, som icke äro fast anställda, skola falla under de i förevarande
paragraf givna reglerna och dels att minimiförtjänsten för rätt till semesterlön
skall sänkas från etthundraåtta till sjuttiofem gånger genomsnittliga dagsinkomsten.
Utskottet har icke funnit anledning frångå Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet vill särskilt framhålla, att den omständigheten, att utskottet
tidigare förordat en sänkning av det i 4 § angivna dagantalet från aderton
till sexton, ej synes böra föranleda en ändring av bestämmelserna i 9 §.
Samma skäl, som föranlett ändringsförslaget beträffande 4 §, föreligga nämligen
icke, då fråga är örn bestämmelserna angående rätt till semesterlön för
hemarbetare och andra arbetstagare, som arbeta utanför arbetsgivarens
kontroll.

Utskottet vill till bestämmelserna i förevarande paragraf uttala följande.
På grund av anställningsförhållandets art kunna hemarbetare och övriga
arbetstagare, som utföra arbetet utanför arbetsgivarens kontroll, icke av
arbetsgivaren tvingas att utföra arbete visst antal dagar per år. Arbetstagaren
har alltså möjlighet att uttaga ledighet med minst det antal dagar per år, som
motsvarar den uppburna semesterlönen. Det av lagtekniska skäl föranledda
stadgandet i paragrafen, att de där nämnda arbetstagarna icke äga rätt till
semester, bör därför icke så förstås, att de icke böra uttaga ledighet i samband
med erhållandet av semesterlön.

10 §.

Undantag från den ovillkorliga rätten att erhålla semester har i denna
paragraf stadgats för sådana arbetstagare vid jordbruk, som uteslutande
användas till djurskötsel. Arbetsgivaren är beträffande dem berättigad att i
stället för semester utgiva ersättning med belopp motsvarande vad arbetstagaren
skulle ha erhållit i semesterlön.

I motionerna II: 490 och 11: 497 yrkas, att 10 § måtte utgå ur lagen.

Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

Vad som i yttrandena berör detta ämne återgives å sid. 104 och 105 i
propositionen.

Utikottct.

Utskottet.

30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Föredragande departementschefen anför följande:

Vad svenska lantarbetsgivareföreningen anfört om djurskötarna är av
beskaffenhet att böra föranleda en särbestämmelse för denna grupp av
arbetstagare. I vissa fall lär det nämligen vid semesterledighet för dem
kunna uppstå avgörande svårigheter att erhålla vikarierande arbetskraft.
Skäl synas dock icke föreligga att helt undantaga dem från lagstiftningens
tillämpningsområde. De torde emellertid, därest de icke kunna utfå ledighet,
skäligen böra erhålla en ekonomisk kompensation därför. Med hänsyn till
det sålunda anförda föreslår jag, att i lagen intages en bestämmelse örn rätt
för arbetsgivaren att, då det gäller en arbetstagare vid jordbruket, som användes
uteslutande till djurskötsel, utbyta semestern mot semesterersättning.
Detta innebär alltså en motsatt anordning mot vad jag nyss förordat för sjömännens
vidkommande. Svårigheterna att kunna uttaga semester ligga nämligen
vid sjöfarten hos arbetstagaren, varför denne bör äga valfrihet. Vad
lantarbetsgivareföreningen anfört örn att semesterdagarna syntes kunna
inräknas i djurskötarnas fridagar enligt kollektivavtalet föranleder mig att
erinra, att det torde vara självfallet, att de fridagar, som direkt framräknas
genom tillämpningen av lantarbetstidslagens bestämmelser, icke kunna anses
såsom semesterdagar, och detta evad arbetstiden ordnas på sådant sätt, att
fridagarnas antal uppgår till 27 eller 52 eller något annat tal, och evad några
av fridagarna enligt avtalet förläggas i en följd och bestämmelse angående
rätt till lön under dessa dagar gives eller ej.

Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att det i viss utsträckning möter svårigheter att bereda djurskötare
semesterledighet på grund av bristen på vikarierande arbetskraft. Utskottet
har därför ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande
hänsende men förutsätter, att arbetsgivarna med hänsyn till lagstiftningens
syfte i största möjliga utsträckning lämna djurskötarna semester i stället
för ersättning.

Övergångsbestämmelserna.

De i propositionen intagna övergångsbestämmelserna innebära, att lagen,
som avses att träda i kraft den 1 juli 1938, icke skall rubba löpande tidsbestämda
arbetsavtal. Bestämmelsen skall enligt uttalande av departementschefen
tolkas så, att lagens bestämmelser skola gälla, så snart den för ett
avtal bestämda tiden gått till ända, även örn avtalet på grund av att uppsägning
ej skett prolongeras på viss tid. Vidare följer av stadgandet, att semesterrätt
enligt lagens bestämmelser skall kunna intjänas redan under avtalets
giltighetstid.

Bestämmelsen i 5 § m) lagen örn arbetarskydd föreslås bliva upphävd från
och med den 1 januari 1939.

I de likalydande motionerna 1:352 och II: 506 yrkas, att semestertidens
längd bestämmes till sex dagar från tiden för lagens ikraftträdande till och
med utgången av år 1941 och därefter till tolv dagar.

I motionerna I: 350 och II: 502, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte vid bifall i övrigt till propositionen besluta sådant tillägg till
promulgationsbestämmelserna, att semestertiden under år 1940 kan uppgå till
högst åtta dagar och under år 1941 till högst tio dagar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 31

I motionen II: 497 föreslås, att bestämmelsen örn att lagen icke skall verka
rubbning i gällande tidsbestämda arbetsavtal skall utgå.

Det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget skiljer sig från propositionen
huvudsakligen så tillvida, att lagen enligt sakkunnigförslaget förutsattes
skola bryta även tidsbestämda avtal, som voro gällande vid lagens ikraftträdande.
En ledamot ansåg, att den allmänna ökningen av semesterdagarnas
antal från sex till tolv borde genomföras successivt under sex eller eventuellt
tre år.

För yttrandena i denna fråga redogöres å sid. 235 och 236 i propositionen.

En av socialstyrelsen utarbetad promemoria angående ingångna kollektivavtals
giltighet har intagits å sid. 236 och 237 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför följande:

I likhet med de sakkunniga anser jag, att semesterrätt enligt lagen icke bör
kunna intjänas förrän efter lagens ikraftträdande. På de av de sakkunniga
anförda skälen förordar jag, att ikraftträdandet bestämmes till den 1 juli
1938. Vid bifall härtill komma arbetstagarna under 1939 att med stöd av
lagen bliva berättigade till högst sex dagars semester. Först under år 1940
kommer full semester örn tolv dagar att kunna utgå enligt lagen.

Genom den av socialstyrelsen verkställda utredningen av gällande kollektivavtals
giltighetstid är visshet vunnen örn att endast ett mycket ringa antal
kollektivavtal gälla till den normala semesterperioden år 1940, under vilket
år full semester örn tolv dagar först kan utgå enligt lagen. I det betydelsefullaste
av de kollektivavtal, som hava så lång löptid, är för övrigt en semester
örn tre veckor stadgad. Vidare är att märka, att vid träffandet under den
senaste tiden av alla de betydelsefullaste riksavtalen hänsyn tagits till att
en lagstiftning örn semester kunde förväntas inom den närmaste framtiden.
I avtalen har sålunda intagits en bestämmelse, att en blivande lag örn semester
skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser örn semester.

Under sådana omständigheter borde visserligen några allvarligare betänkligheter
icke behöva hysas mot att semesterlagen bestämdes att avse jämväl
alla arbetstagare, för vilka löpande arbetsavtal vore gällande vid lagens
, ikraftträdande. Då det emellertid, såsom arbetsdomstolens ordförande påpekat,
torde överensstämma med rådande rättsuppfattning, att vid lagens
ikraftträdande gällande avtal icke rubbas genom lagens bestämmelser, har
jag ansett mig böra införa en särskild föreskrift härom i övergångsbestämmelserna.
Ett sådant stadgande torde dock böra avse endast tidsbegränsade
avtal. Utan att särskild föreskrift därom lämnas torde det vara klart, att
lagens bestämmelser skola gälla, så snart den för ett avtal bestämda tiden
gått till ända, även örn avtalet på grund av att uppsägning ej skett prolongeras
på viss tid. Vidare är det givet, att semesterrätt enligt lagens bestämmelser
skall kunna intjänas redan under avtalets giltighetstid. Med hänsyn till den
förordade formuleringen av förevarande övergångsbestämmelse torde någon
särskild föreskrift härom icke vara erforderlig. Den i vissa riksavtal intagna
föreskriften, att en blivande lag skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser
örn semester, kan icke anses bliva rubbad genom den förordade övergångsbestämmelsen,
då parterna genom berörda föreskrift måste sägas hava slutit
avtal örn att lagen skall gälla för dem.

Från åtskilliga håll har påyrkats, att en särskild övergångstid måtte fast -

Utskottet.

Utskottet.

32 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

ställas. Yrkandena gå i allmänhet ut på att semestertiden nu borde bestämmas
till sex dagar per år för att sedermera successivt utökas med en eller möjligen
två dagar örn året, intill dess tolvdagarsgränsen nåtts. Jag anser icke en sådan
särskild övergångstid vara erforderlig. Jag vill härvid särskilt peka på det
förhållandet, att drygt två år komma att förflyta, innan arbetsgivarna behöva
bereda arbetstagarna en semester örn tolv dagar och att alltså förberedelsetiden
för en anpassning efter en förlängd semester är betydligt längre än
samma förberedelsetid vid genomförandet av lagen örn arbetstidens begränsning.
Härtill kommer, att det sedan minst ett år tillbaka varit känt, att en
lagstiftning örn semester planerades och att semestertiden därvid troligen
komme att bestämmas till tolv dagar. Vidare vill jag påpeka, att de i departementsförslaget
vidtagna ändringarna i förhållande till sakkunnigförslaget
torde medföra, att behovet av en särskild övergångstid minskats.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att vid lagens ikraftträdande
gällande tidsbestämda avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare
icke böra rubbas genom lagen. Utskottet, som alltså avstyrker yrkandet i
motionen II: 497 i förevarande del, har icke något att erinra mot tolkningen
av den förordade bestämmelsen.

Utskottet kan icke tillstyrka bifall till de motionsvis framkomna yrkandena
örn ett uppskov med lagens fulla ikraftträdande. Vad departementschefen
härutinnan anfört synes utskottet utgöra bärande skäl för att arbetstagarna
redan år 1940 skola kunna komma i åtnjutande av full semester enligt lagen.

Utskottet har intet att erinra mot att gällande bestämmelser örn semester
i arbetarskyddslagen upphävas från och med den 1 januari 1939.

Förslaget till lag om ändring ay 56 och 90 §§ sjömanslagen

den 15 juni 1922.

Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Frågan örn ratifikation av förslagen till konventioner angående

semester m. m.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i sitt,
yttrande särskilt ingått på frågan örn de av internationella arbetsorganisationen
antagna båda konventionsförslagen rörande semester kunde med hänsyn till
sakkunnigförslagets utformning ratificeras av Sverige. Delegationen har i
betraktande av den bristande överensstämmelsen mellan förslaget och de båda
semesterkonventionerna ansett sig icke kunna förorda anslutning från Sveriges
sida till konventionerna.

Det av delegationen avgivna yttrandet återgives å sid. 205—207 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför beträffande frågan örn ratifikation
följande:

Genom en lagstiftning i enlighet med departementsförslaget tillerkännas
arbetstagarna väsentligt bättre förmåner än vad som stadgas i de av internationella
arbetsorganisationen godkända konventionsförslagen angående se -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 33

mester. I vissa betydelsefulla avseenden avviker emellertid departementsförslaget
från konventionernas föreskrifter. Den viktigaste avvikelsen torde
vara, att något straffansvar icke föreslås. Delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet bar utöver denna avvikelse särskilt pekat
på att helgdagar och sedvanliga fridagar enligt sakkunnigförslaget skulle
inräknas i semestern, medan däremot konventionsförslagen angiva, att så ej
skall vara fallet. I detta avseende ansluter sig emellertid departementsförslaget
till konventionerna. Vidare har delegationen framhållit såsom en
avvikelse från konventionerna, att någon förlängning av semestern vid längre
anställningstid icke föreskrivits i sakkunnigförslaget. Denna omständighet
torde emellertid icke behöva tillmätas någon betydelse vid avgörandet. av
frågan örn ratificering av konventionerna, enär bestämmelsen örn förlängning
av semestern icke är tvingande enligt konventionerna och semestertiden
enligt föreliggande lagförslag är längre än vad som stadgas i konventionerna.
Utöver sakkunnigförslagets avvikelser från konventionerna har i departementsförslaget
tillkommit, att semestern för sjömän regelmässigt skall kunna
utbytas mot semesterersättning, vilket enligt konventionen icke medgives
annat än i undantagsfall.

Avvikelserna enligt departementsförslaget från vad som föreskrives i konventionerna
synas vara så väsentliga, att jag i likhet med delegationen
anser, att någon ratificering från Sveriges sida av konventionerna icke
kan ske.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att någon ratifikation från
Sveriges sida av konventionerna angående semester icke kan ske. Vid sådant
förhållande föranleder den vid propositionen fogade rekommendationen icke
något särskilt uttalande.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda
förslaget till lag örn semester icke kunnat i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande

[Kungl. Majlis förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag om

semester.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med
undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter
rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen arbetstagare,
som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande
genom andel i vinst.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

Utskottet.

1889 38 3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §•

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter
längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i denna lag,
skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen, lända till
efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar avstående
från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för
arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med
mindre annat i lagen angives.

3 §•

Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst etthundraåttio
dagar, äge rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
till semester. Ej heller må avbrott i anställningen utöva sådan inverkan,
såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt.

Anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning
och förvärvskälla, berättigar icke till semester.

4 §•

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);
dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt
överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Rätt till semester föreligger endast
för kalendermånad, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst aderton
dagar. Härvid skall med dag, å vilken
arbete utförts, jämställas dag, varunder
arbetstagaren åtnjutit semester
eller varit oförmögen till arbete på
grund av olycksfall i arbetet eller
sådan sjukdom, som avses i lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar,
eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven
repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning
eller landstormsbefälsövning.
Dag, under vilken arbetstagaren
varit oförmögen till arbete
eller fullgjort militär tjänstgöring, må
dock icke räknas honom till godo,
därest arbete eljest uppenbarligen icke
kunnat beredas honom å sådan dag.

Rätt till semester föreligger endast
för kalendermånad, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst sexton
dagar. Härvid skall med dag, å vilken
arbete utförts, jämställas dag, varunder
arbetstagaren åtnjutit semester
eller varit oförmögen till arbete på
grund av olycksfall i arbetet eller
sådan sjukdom, som avses i lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar,
eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven
repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning
eller landstormsbefälsövning.
Dag, under vilken arbetstagaren
varit oförmögen till arbete
eller fullgjort militär tjänstgöring, må
dock icke räknas honom till godo,
därest arbete eljest uppenbarligen icke
kunnat beredas honom å sådan dag.

Andfa lagutskottets utlåtande Nr 58.

35

[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

I semestern inräknas icke söndagar, I semestern inräknas icke söndagar,
helgdagar och sedvanliga fridagar. ej heller helgdagar såframt semestern

utgår med mindre antal dagar i en
följd än sex. Sedvanliga fridagar
skola däremot inräknas.

5 §•

Övergår arbetstagare hos samma arbetsgivare till sådan anställning, som
medför rätt till semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena
under löpande kalenderår, må semestern, med inräknande av arbetstagaren
enligt 4 § tillkommande semesterdagar, utgå med högst det antal
dagar, vartill han i den nya anställningen är berättigad för helt år.

6 §■

Arbetsgivaren äge bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas,
att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
örn annan ordning träffas med arbetstagaren.

Yad sålunda föreskrivits örn att semestern skall utgå i ett sammanhang
skall icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande
binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då
arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är
oförmögen till arbete av anledning, som i 4 § andra stycket sägs, eller fullgör
sådan militär tjänstgöring, varom i samma stycke förmäles.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

‘ 3-

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; dock att vad sålunda
stadgats icke skall gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

8 §•

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äge uppbära den å semestertiden belöpande lönen. För annan
arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande
hans genomsnittliga inkomst för dag, då arbete för arbetsgivarens räkning
utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid, för vilka
semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som utgått
för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden. Har arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet av orsak, som omförmäles i 4 § andra stycket,
skall vid beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas, beträffande från -

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

varö på grund av semester till den för semestertiden uppburna lönen samt
beträffande frånvaro på grund av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren
sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest han utfört
arbete för arbetsgivarens räkning.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens
kost men under semestern icke
till någon del uttager denna förmån,
äge rätt till skälig ersättning för
kosten. Ersättning för kost utgår härvid
jämväl för söndag, helgdag och
sedvanlig fridag, som infaller under

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens
kost men under semestern icke
till någon del uttager denna förmån,
äge rätt till skälig ersättning för
kosten. Ersättning för kost utgår härvid
jämväl för söndag och helgdag,
som infaller under semestern.

semestern.

Yid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri
bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda
kostnader.

9 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.

Sådan förmån utgår, under den i 3 § första stycket angivna förutsättningen,
såframt arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under den kvalifikationstid, som i 4 § första stycket omförmäles, uppgår till
ett belopp, minst motsvarande etthundraåtta gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid
av åtta timmar. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid.

Beträffande arbetstagare, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 §
andra och tredje styckena samt 8 § tredje och fjärde styckena är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

10 §.

Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till djurskötsel, må arbetsgivaren
i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,
motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern.

11 §.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra
skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,
skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;
dock att arbetsgivaren i stället må, såframt överenskommelse därom
träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

37

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

12 §.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan
han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester eller enligt 9 § tillkommande
semesterlön, skall erhålla ersättning därför enligt de i 8 och 9 §§
stadgade grunderna. Yid beräkning av ersättningens storlek skall hänsyn
jämväl tagas, beträffande ersättningen för semester till de kalendermånader
av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger, och till den inkomst,
som därunder åtnjutits, samt beträffande ersättningen för semesterlön till
den inkomst, som åtnjutits under det löpande kalenderåret.

Yad sålunda stadgats skall icke gälla, då anställning avbry tes genom dödsfall
eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering.

13 §.

Arbetstagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom
sitt yrke, miste rätten till lön under semestern.

14 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, gälde, förutom
semesterlön vartill arbetstagaren på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning
för uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

15 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

16 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,
skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder
arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför
sig. Försummas det, vare talan förlorad.

17 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av
kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

{Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas. Lagen skall dock icke verka rubbning i sådant
avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid lagens
ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

Med anledning av denna lag upphäves från och med den 1 januari 1939
5 § m) lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda, nedan intagna förslag till

Lag

om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

(nr 270).

Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

56 §.

Örn arbetstiden å fartyg och örn semester gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Å fartyg---tåla uppskov.

Envar av —--och helgdagar.

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen örn
semester finnes tillgängligt å fartyget. Åsidosätter han skyldighet, som nu
sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

C. att riksdagen måtte förklara, att riksdagen för sin del ansluter
sig till vad föredragande departementschefen i det vid
propositionen fogade statsrådsprotokollet den 12 mars 1938 ut -

39

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

talat rörande de konventionsförslag, som fogats vid propositionen,
samt att vid sådant förhållande den därvid fogade rekommendationen
icke föranleder något riksdagens uttalande;

I). att motionerna I: 346, 349, 350, 351, 352, 353 och 354 samt
II: 485, 487, 490, 496, 497, 501, 502, 504, 505, 506, 507, 508, 509
och 510, i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet
ovan under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

E. att motionen II: 491 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 30 maj 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Hagman, Heiding,
Västberg*, Wistrand och John Björck;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Skoglund, Pettersson i
Hällbacken*, Molander och Gardell* samt fröken Andersson och herr Holm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Tamm, Hagman, John Björck och Molander samt fröken
Andersson, vilka ansett, att utskottet bort avstyrka 2 § första stycket i Kungl.
Maj:ts förslag till lag örn semester samt att utskottets utlåtande i denna del
bort hava följande lydelse:

I likhet med departementschefen anser utskottet det vara självfallet, att
lagstiftningen örn semester ej bör få tagas till förevändning för ett försämrande
av nu utgående semesterförmåner. Såvitt utskottet kan bedöma,
torde det även med bestämdhet kunna förväntas, att ingen arbetsgivare begagnar
den omständigheten, att för de flesta lönearbetare i vårt land införts
en minimisemester av tolv dagar, som motiv för att sänka semesterdagarnas
antal för dem, som redan erhållit längre semester än tolv dagar. Något särskilt
skydd för dem, som redan tillerkänts en längre semester än tolv dagar, torde
därför icke vara behövligt. Ej heller bör lagen få utgöra ett hinder för arbetstagarna
att efter avtal med arbetsgivarna komma i åtnjutande av längre
semester än två veckor. Utskottet befarar emellertid, att en bestämmelse om
skydd för bättre sedvänja i fråga örn semesterns längd kan utgöra ett sådant

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

hinder. Arbetsgivarna torde nämligen, därest nu ifrågavarande bestämmelse
införes i lagen, komma att frukta, att ett medgivande av längre semester än
två veckor kan bilda sedvänja inom yrkesområdet och att arbetstagarna alltså
för all framtid skola bliva bibehållna vid rätten till den längre semestern. En
sådan omständighet måste verka starkt återhållande på arbetsgivarnas vilja
att medgiva längre semester än två veckor. Bestämmelsen kan med andra ord
komma att stoppa upp utvecklingen på detta område.

Då härtill kommer, att en bestämmelse örn skydd för bättre sedvänja, alldeles
oavsett de principiella betänkligheter som jämväl kunna hysas mot densamma,
kan komma att medföra stora praktiska svårigheter, såsom närmare
framhållits av lagrådets ledamöter, har utskottet för sin del funnit det vara
lämpligast att bestämmelsen utgår ur lagen.

Utskottet önskar emellertid framhålla, att lagens inverkan på nu utgående
bättre semesterförmåner bör följas med uppmärksamhet. Skulle mot förmodan
en tendens komma att visa sig till nedpressning av semesterns längd
för sådana arbetstagargrupper, som för närvarande hava längre semester än
två veckor, torde frågan böra upptagas till förnyat övervägande.

2) av herr Holm, vilken yrkat bifall till de i motionen II: 490 framställda
yrkandena.

3) av herr John Björck, som ansett, att 8 § i förslaget till lag om semester
bort erhålla följande lydelse:

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äge uppbära den å semestertiden belöpande lönen. För annan
arbetstagare skall lönen, där ej annat överenskommits i kollektivavtal, för
varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst
för dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av
senast förflutna kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn
skall---(lika med utskottets förslag)---särskilda kostnader.

4) av herrar Tamm, Wistrand och Skoglund samt fröken Andersson, vilka
anfört:

Det av utskottet förordade förslaget till lag örn semester har i sina väsentliga
delar vunnit vår anslutning.

Då emellertid statsmakterna gå att besluta ett lagförslag av den i samhällsekonomien
djupt ingripande innebörd som det förevarande, vilket är mera
vittgående än de flesta länder ansett möjligt åstadkomma, anse vi det nödvändigt
att lagstiftningen utformas så, att den ekonomiska belastningen icke
göres större än vad som erfordras för ernående av de syften, man med lagstiftningen
avsett att tillgodose.

Vid beredande av semesterledighet har den vanligaste formen hittills
varit, att semesterersättningen grundats på vederbörandes timlön i de fall, där
sådan funnits fastställd. Denna allmänna praxis, som naturligt utbildat sig
genom en rad kollektivöverenskommelser, har i lagförslaget övergivits och

41

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

ersatts med regler för ersättningen, som grunda sig på vederbörande arbetstagares
arbetsförtjänst under kvalifikationstiden. Detta system nödvändiggör
en besvärlig uträkningsprocedur och giver redan på grund härav anledning
till tvistigheter. Det medför likaledes en betydande och föga påkallad ökning
av den i och för sig stora belastning, som lagstiftningen medför för näringslivet.
Det saknas mot denna bakgrund förutsättningar för att frångå de regler
för semesterersättningens beräknande, som i vidsträckt omfattning redan
vunnit hemul i vårt land.

Enligt vår mening måste vidare nödigt rådrum beredas näringslivet att
anpassa sig efter den nya lagstiftningen. I all synnerhet är detta påkallat
under den osäkerhet, som för närvarande kännetecknar det ekonomiska läget
i vårt land. övergångsbestämmelser av sådant innehåll, att de giva möjlighet
för en sådan anpassning, äro enligt vår uppfattning en oundgänglig förutsättning
för lagstiftningens lyckosamma genomförande.

Under anförande härav påyrka vi följande ändringar av lagförslaget:

att 8 § ersättes med följande lagrum:

»Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, äge uppbära den å
semesterdagarna belöpande lönen. Är lönen beräknad per timme,
skall för varje semesterdag lön utgå för åtta timmar.

Är för arbetstagare, vars lön beräknas efter annan grund än
tid, i kollektivavtal eller eljest fastställd viss tidion, skall denna
lön utgå under semestern, därvid vad i andra stycket säges skall
gälla. Finnes särskild tidion icke bestämd, skall lönen för varje
semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga
inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens räkning
utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid,
för vilka semesterrätt föreligger»,

samt att övergångsbestämmelserna erhålla följande lydelse:

»Denna lag--— tilländalupen tid.

Under åren 1939—1941 må semester med stöd av lagens bestämmelser
likväl utgå med högst sex dagar.

Med anledning--- — örn arbetarskydd.»

5) av herrar Österström och John Björck, vilka under åberopande av vad
som anförts i motionerna I: 350 och II: 502 yrkat, att de till lagen örn semester
fogade ikraftträdelse- och övergångsbestämmelserna måtte erhålla följande
lydelse:

»Denna lag---(lika med utskottets förslag)--- — tilländalupen tid.

Arbetstagare äger likväl icke på grund av lagen rätt till längre semester
under år 1940 än åtta dagar och under år 1941 tio dagar.

Med anledning---(lika med utskottets förslag)---örn arbetar skydd.

»

6) av herrar Norman och Wistrand, som anfört:

Vi anse, att den i motionen II: 491 framkomna tanken på en kalenderBihang
till riksdagens protokoll 19,38. 9 sami. 2 avd. Nr 58. issa ss 4

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

reform icke bör utan vidare undanskjutas. Yiktiga såväl sociala som produktionsintressen
skulle därigenom kunna bliva tillgodosedda. Yi tillstyrka därför
en allsidig utredning rörande detta spörsmål med beaktande av jämväl
kyrkans och kyrkofolkets intressen och hemställa,

att riksdagen, med bifall till ifrågavarande motion, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att skyndsam utredning verkställes
i fråga örn en kalenderreform i syfte att minska antalet
av de nuvarande helgdagarna.

Stockholm 193S. K. L. Beckmans Boktryckeri.