Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.
1
Nr 57.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1938 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående behandlingen
av politiska flyktingar i vårt land.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels från
första kammaren nr 175 av herr Bergman, dels ock från andra kammaren
nr 283 av herrar Tengström och Johanson i Huskvarna samt nr 333 av herr
Tengström.
I motionerna I: 175 och II: 333, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t »anhålla örn förslag att genom
tillsättande av statliga kuratorer för de politiska flyktingarna inrätta ett
organ mellan dessa och polismyndigheterna».
I motionen II: 283 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning med förslag till sådan ändring av fattigvårdslagen,
att dennas bestämmelser örn utländsk medborgare, som är politisk
flykting, komma i närmare överensstämmelse med andan och innebörden
i utlänningslagen den 11 juni 1937.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet i den mån redogörelse därför ej lämnas nedan hänvisa till motionerna.
Till ledning vid bedömandet av de i motionerna behandlade spörsmålen
anser sig utskottet böra lämna följande redogörelse.
Enligt den numera upphävda lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt
att här i riket vistas hänfördes till politiska flyktingar endast sådana utlänningar,
som i sitt hemland sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott. I gällande utlänningslag, vilken trätt i kraft den 1 januari
1938, avses däremot med politisk flykting envar, som av politiska orsaker
flytt från sitt hemland.
1 den av särskilt tillkallade sakkunniga den 12 december 1936 avgivna
utredningen angående revision av 1927 års utlänningslag m. m. (stal. off.
utr. 1936: 53) upptogs även flyktingsproblemet till behandling.
I proposition nr 269 till 1937 års riksdag med förslag till ny utlänningslag
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman, rörande
de politiska flyktingarna i anledning av de sakkunnigas uttalanden härutinnan
bland annat:
Flyktingsprohlemet är av synnerligen ömtålig beskaffenhet. Det beklagansvärda
läge, vari en flykting ofta befinner sig, föranleder ali man å hans
Bihang till riksdagens protokoll 1988. 9 sami. 2 avd. Nr 87. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.
fall måste anlägga delvis andra synpunkter än när det gäller övriga utlänningar.
Men å andra sidan innebär den omständigheten att flyktingarnas
antal för närvarande är stort i Europa, att flyktingsproblemet icke kan bedömas
uteslutande ur humanitära synpunkter. Som socialstyrelsen framhållit
är det icke nog med att en flykting tillerkännes rätt att uppehålla sig
här i riket; i många fall måste man även tillse att han erhåller arbete, varmed
han kan försörja sig. Den stora omfattning flyktingströmmen i Europa
antagit gör att frågan örn flyktingarnas behandling bör upptagas inför internationellt
forum. Så har också skett i det under Nationernas förbunds
ledning pågående internationella samarbetet på ifrågavarande område. De
sakkunniga lia uttalat, att Sverige bör deltaga däri, i den mån dess medverkan
kunde vara till nytta och dess intressen därtill föranledde. Därvid
borde man dock från svensk sida icke ikläda sig förpliktelser, ägnade att
inskränka friheten att föra den immigrationspolitik, som vid varje särskild
tidpunkt kunde finnas lämplig. Sveriges hittills förda politik vittnade för
övrigt örn en långtgående villighet att tillgodose humanitära hänsyn. Det
vore emellertid givet, att en avvägning måste ske mellan å ena sidan dessa
hänsyn, därvid särskilt borde beaktas de risker, den enskilde flyktingen
löpte vid ett återsändande till hemlandet, samt å andra sidan de olägenheter
härvaron av viss flykting eller av ett avsevärt större antal flyktingar kunde
vålla riket. Till dessa uttalanden kan jag ansluta mig.
Utskottet övergår härefter till att redogöra för innehållet i vissa stadganden
i gällande utlänningslag och fattigvårdslag m. m. av intresse i förevarande
sammanhang.
1937 års utlänningslag innehåller i 20, 24, 30, 36 och 37 §§ vissa bestämmelser,
som taga sikte på de politiska flyktingarna. Även 26 och 31 §§
äro i detta sammanhang av intresse.
Bestämmelserna i 20 och 24 §§ utlänningslagen sammanhänga med utlännings
avvisning från riket, som i allmänhet äger rum redan vid gränsen
eller i allt fall snarast möjligt efter det utlänningen inkommit på svenskt
område. Beslut örn avvisning meddelas i regel av vederbörande polismyndighet.
I 20 § stadgas emellertid, att örn polismyndighet finner anledning till
avvisning men utlänningen påstår, att han av politiska orsaker flytt från
annat land och att han ankommit därifrån eller från land, varest
han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda
land, skall polismyndigheten, där ej med skäl kan antagas, att
påståendet är oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos socialstyrelsen, som
beslutar om avvisning skall ske. I avvaktan på styrelsens beslut äger polismyndigheten
taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt,
och skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas därom. Enligt 24 § skall
avvisad person, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg föras
ur riket. Den avvisade bör befordras till det land, varifrån han hit ankommit,
örn ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att han utvisats eller
av politiska orsaker flytt därifrån eller att han kan antagas där icke åtnjuta
trygghet mot att bliva återsänd till land, varifrån han av politiska orsaker
flytt. Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske,
polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.
Länsstyrelsen skall ofördröjligen underrättas därom. I tvivelaktiga fall eller
Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.
3
där svårighet möter för beslutets verkställande skall underrättelse ofördröjligen
lämnas länsstyrelsen, sorn, där så finnes erforderligt, har att i sin
tur överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande.
I fråga om utlännings förpassning ur riket, som beslutas av socialstyrelsen
(25 §) och verkställes genom länsstyrelsens försorg (30 §), stadgas i 26 §, att
vid bedömandet, huruvida förpassningsbeslut enligt samma paragraf bör meddelas,
skälig hänsyn skall tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden
samt längden av den tid han vistats här i riket. Har förpassningsbeslut
meddelats, bör enligt 30 § utlänningen befordras till sitt hemland,
örn ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att han av politiska
orsaker flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller
kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han inkommit
i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller
han utvisats från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet
mot att bliva återsänd till land, varifrån han av politiska orsaker flytt.
Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under
uppsikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande
skall länsstyrelsen överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande.
Beträffande utlännings utvisning från riket hava i 31 och 37 §§ angivits
de särskilda omständigheter, som kunna föranleda utvisning. Förordnande
om utvisning meddelas i allmänhet av länsstyrelse (31 §), genom vars försorg
utvisningen verkställes (36 §). I vissa fall äger endast Konungen besluta
om utvisning och förordnar då i fråga om verkställigheten efter omständigheterna
(37 §). Utlänningen må ej befordras till land, varifrån han
av politiska orsaker flytt eller till land, varest han kan antagas icke åtnjuta
trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land (36 och 37 §§). Kan
länsstyrelsens utslag ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske,
länsstyrelsen förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under
uppsikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,
skall länsstyrelsen i ärendet göra anmälan hos Konungen (36 §).
I 31 § i utlänningslagen uttalas, att örn hemsändande av utlänning, som
faller fattigvården lill last, är särskilt stadgat. Detta spörsmål regleras följaktligen
ej av utlänningslagen utan av annan lagstiftning.
Enligt 60 § 1 mom. fattigvårdslagen äger kommun rätt all erhålla gottgörelse
av staten för fattigvård, som enligt 1 § lämnats utlänning. Såsom förutsättning
härför gäller enligt 61 § 2 mom. bland annat, att kommunen inom
fjorton dagar efter den dag, då fattigvården började utgå, hos länsstyrelsen
gör framställning örn den nödställdes sändande till hemlandet. Försittes nyssnämnda
lid. skall rätt till ersättning för fattigvård, sorn utgivits mer än
fjorton dagar före det ansökning gjorts hos länsstyrelsen, anses förfallen.
I fattigvårdslagen stadgas vidare, att Konungen må med främmande makt
under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse om behandling
av dess undersåtar här i riket i fattigvårdshänseendc och örn gottgörelse
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.
för därvid uppkommen kostnad. Med Danmark, Finland och Norge har
på grund härav den 25 oktober 1928 träffats en konvention, som bl. a. innebär,
att endast under vissa omständigheter hemsändning skall tillgripas
och att hemlandet skall efter vissa regler ersätta vistelselandet dess utgifter
för understöd till medborgare från de andra länderna. Rörande konventionens
närmare innehåll torde följande uppgifter böra lämnas:
Enligt denna konvention äger vistelselandet, örn den lämnade fattigvården
är stadigvarande, att enligt de närmare reglerna i konventionen och med de
i densamma nämnda undantagen påfordra, att den nödställde mottages i
hemlandet eller att ersättning utgives för fattigvården.
Ar fattigvården tillfällig, kan endast ersättning ifrågakomma, med mindre
den nödställde själv gör framställning örn att bliva hemsänd.
Såsom stadigvarande fattigvård skall i konventionen anses fattigvård, som
både vistelselandets och hemlandets myndigheter antaga komma att erfordras
under minst ett helt år, räknat från det fattigvården började utgå, eller
sorn faktiskt varit erforderlig under minst ett år. Tillfälliga avbrott under
årets lopp fråntager dock icke fattigvården dess karaktär av stadigvarande.
Ali annan fattigvård, som lämnas i enlighet med konventionen, anses såsom
tillfällig.
Har medborgare i ett av de fördragsslutande länderna före fyllda fyrtioåtta
år inflyttat i något av de andra länderna och därefter utan avbrott varit
bosatt där under tio år, äger vistelselandet icke att på grund av fattigvård,
som lämnas honom, medan han är alltjämt är bosatt i landet, påfordra hans
hemsändande. Tillfällig frånvaro från det land, där han är bosatt, kommer
härvid icke i betraktande.
Vad sålunda överenskommits äger dock icke tillämpning för det fall, att
den nödställde under omförmälda tid av tio år åtnjutit stadigvarande fattigvård
eller undergått frihetsstraff, som uppgått till minst sextio dagar.
Föreligger icke enligt vad ovan sagts hinder för den nödställdes hemsändning,
skall likväl tagas i övervägande, huruvida de föreliggande omständigheterna
tala för att hemsändning ej bör äga rum och att ersättning i stället
bör utgå. Därest sådana omständigheter äro för handen, skall genom överenskommelse
mellan länderna i varje särskilt fall bestämmas, örn ersättning
skall träda i stället för hemsändning.
Vid avgörandet härav skola humanitära hänsyn i första rummet vinna beaktande.
I regel hör hemsändning undvikas och ersättning träda i stället,
om hemsändning skulle medföra, att nära anhöriga skiljas från varandra,
om den nödställde nått en framskriden ålder och länge vistats i landet, eller
örn hemsändning icke kan företagas utan men för den nödställdes hälsa.
Vill vistelselandet i anledning av lämnad fattigvård hemsända den nödställde
eller påfordra ersättning för fattigvården, skall framställning därom
göras hos hemlandet. Sådan framställning göres i Sverige av vederbörande
länsstyrelse samt insändes till motsvarande myndighet i hemlandet
inom vars område den nödställde kan antagas äga hemortsrätt.
Beslut rörande hemsändande av nödställda utlänningar, som icke äro danska,
norska eller finska medborgare eller med dem i nyssnämnda konvention
jämställda, fattas enligt en av Kungl. Majit den 23 februari 1934 utfärdad
kungörelse av länsstyrelsen, om denna finner, att hemsändning ej bör
äga rum. Vid prövningen av hemsändningsfrågan har länsstyrelsen att iakttaga,
att i regel hemsändning icke bör äga rum, om densamma skulle med
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.
5
föra, att nära anhöriga skiljas från varandra, örn den nödställde nått en
framskriden ålder och länge vistats i landet, örn nödställd är änka eller frånskild
hustru och vid äktenskapets ingående var svensk medborgare, örn hemsändning
icke kan företagas utan men för den nödställdes hälsa eller örn
eljest humanitära skäl tala emot hemsändningen. Finner länsstyrelsen, att
hemsändning bör äga rum, har länsstyrelsen att underställa hemsändningsfrågan
Kungl. Majlis prövning.
Genom proposition nr 260 till årets riksdag har framlagts förslag till lag
angående rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt
statslösa med flera. Förslaget innebär, att örn Konungen jämlikt stadgande
i lag eller särskild författning äger under förutsättning av ömsesidighet
förordna, att viss förmån skall tillkomma medborgare i annat
land, Konungen jämväl skall äga förordna, att sådan förmån skall
tillkomma personer, vilka icke någonstädes äga medborgarskap eller,
ehuru de äga medborgarskap, icke åtnjuta sitt hemlands beskydd. Vid meddelande
av sådant förordnande skall Konungen föreskriva de villkor och bestämmelser,
som må anses erforderliga. Dylikt förordnande må emellertid
ej, med mindre särskilda förhållanden föranleda till annat, avse annan än
den som stadigvarande vistas i riket. Lagen skall träda i kraft genast efter
utfärdandet.
I propositionen upplyses, att socialstyrelsen uppskattat antalet statslösa
och därmed jämförliga personer, som vistas i vårt land, inbegripet flyktingar
som ännu inneha gällande hemlandspass, till bortåt 5,000.
I berörda proposition uttalar föredragande departementschefen, statsrådet
Westman, bland annat:
Såsom av den föregående redogörelsen framgår har vårt land i följd av
världskriget och därefter inträffade händelser fått inom sina gränser mottaga
ett icke ringa antal statslösa och med dem jämförliga personer. Deras ställning
har hittills föga beaktats av vår lagstiftning. Genom det arbete som
bedrivits inom Nationernas Förbund för att bereda de politiska flyktingarna
en mera tryggad existens har frågan örn de statslösas behandling i olika avseenden
aktualiserats. Det måste anses angeläget, att även Sverige ger sitt
stöd åt de internationella strävandena på detta område. Utgångspunkten
hör härvid vara, att de humanitära synpunkterna beaktas i den mån så kan
ske utan åsidosättande av vårt lands egna intressen. Möjlighet att mot icke
önskvärda utlänningar föra en restriktiv politik måste alltid stå öppen. I
detta sammanhang torde böra erinras örn den befogenhet sorn den nya utlänningslagens
regler örn utlännings rätt att inkomma och vistas i riket giver
myndigheterna i syfte att förhindra invandring till vårt land av mindre önskvärda
element.
Den behandling, statslösa och med dem jämförliga personer med tillämpning
av gällande bestämmelser hittills erhållit hos oss, torde kunna betecknas
såsom välvillig. Liksom andra utlänningar, sorn vistas här, lia de .sålunda
tillgång till fattigvård, barnavård och .sjukvård, och med avseende å
arbetstillstånd har. såsom av socialstyrelsens yttrande framgår, en för dem
förmånlig politik tillämpats. Emellertid äro de sämre ställda än andra utlänningar
därigenom att de i allmänhet äro utestängda från möjligheten alt
6
Andia lagutskottets utlåtande Nr 57.
erhålla åtskilliga förmåner, vilka enligt överenskommelser, träffade av Konungen
under förutsättning av reciprocitet, kunna tillkomma medborgare i
annat land. Huvudsyftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen är att för
statslösa och med dem jämförliga personer öppna tillgång till förmåner av
nu angiven natur, vilka utgå vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet
och arbetslöshet.
Propositionen nr 260 har behandlats av konstitutionsutskottet, som i ett
den 20 maj 1938 avgivet utlåtande, nr 18, tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet har därvid anfört:
Sverige har i följd av världskriget och därefter inträffade händelser inom
sina gränser mottagit ett icke ringa antal statslösa och politiska flyktingar.
\ ar lagstiftning har hittills föga beaktat deras ställning. Den behandling
ifrågavarande personer erhållit hos oss torde ändå i stort sett kunna betecknas
såsom välvillig. De hava sålunda i likhet med andra utlänningar,
som vistats här, kunnat komma i åtnjutande av fattigvård, barnavård och
sjukvård: med avseende på arbetstillstånd har en för dem förmånlig politik
tillämpats. De statslösa och de politiska flyktingarna hava dock i vissa hänseenden
varit sämre ställda än andra utlänningar, därigenom att de i allmänhet
varit utestängda från möjligheten att erhålla åtskilliga förmåner, vilka
enligt överenskommelser, träffade av Konungen under förutsättning av reciprocitet,
tillkomma eller kunna tillkomma medborgare i annat land. Det i
den nu förevarande propositionen framlagda lagförslagets huvudsyfte är enligt
föredragande departementschefens uttalande, att för de statslösa och med
dem jämförliga personer efter Konungens förordnande öppna tillgång till
förmåner av angiven art, vilka utgå vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte,
invaliditet och arbetslöshet. Det principiellt berättigade i en lagstiftning med
dylikt syftemål^ lärer icke kunna bestridas. Humanitära skäl tala för att
Sverige i sin mån bidrager till de från Nationernas förbund utgående strävandena
att förbättra de statslösas och de politiska flyktingarnas i flera hänseenden
bekymmersamma ställning. De senare befinna sig i ett vida sämre
läge än sina forna landsmän och flertalet utlänningar överhuvud taget, vilka
icke äro berövade bistånd från myndigheterna i det egna landet. Ehuru lagförslaget
å ena sidan beaktar de humanitära synpunkterna på flyktingsfrågan
m. m., riskerar man å andra sidan icke genom ett bifall till detsamma, att
vårt lands egna intressen behöva åsidosättas. Möjligheten att mot icke önskvärda
utlänningar föra en restriktiv politik kvarstår alltjämt. Den nya utlänningslagen,
vars regler icke skulle rubbas av den nu föreslagna lagstiftningens
genomförande, förlänar nämligen myndigheterna betydande möjligheter
i syfte att förhindra invandring till vårt land av mindre önskvärda element.
Utöver vad som redan anförts finner sig utskottet endast föranlåtet
uttala det önskemålet, att frågan, om icke staten skäligen borde åtaga sig hela
den kostnad som den föreslagna lagstiftningens genomförande skulle medföra,
synes vara förtjänt att tagas under förnyat övervägande.
Vid utskottets utlåtande ha fogats fyra reservationer.
Riksdagen har den 25 maj 1938 bifallit propositionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 57<
7
Motionerna.
I motionerna I: 175 och 11: 333 anföres i huvudsak följande:
De politiska flyktingarna befinna sig ofta i en beklagansvärd situation.
Vanligt och naturligt är, att flyktingen icke äger kännedom om de spörsmål,
som äro förknippade med hans vistelse i vårt land. Det skulle sålunda kunna
inträffa och har också inträffat, att för flyktingar, som den allmänna
opinionen av humanitära skäl icke kan hysa någon motvilja mot att härbärgera
här i riket, på grund av missförstånd, förväxling eller andra tillfälliga
orsaker möjligheten att uppehålla sig i vårt land försvårats. I en petition,
som den 4 mars 1937 överlämnades till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
av representanter för ett flertal flyktingshjälpsorganisationer,
framskymtar tanken på ett officiellt organ mellan flyktingarna och polismyndigheterna,
som skulle lia till uppgift att vid flyktingars inresa omedelbart
undersöka flyktingarnas förhållanden och kostnadsfritt meddela dem
råd och upplysningar samt förklara för dem, vad de lia att iakttaga i sin
ställning till myndigheterna enligt lag och rättspraxis. Detta organ borde
även kunna vara till en viss nytta, när det gäller att diagnostisera den inresande
utlänningens karaktär av politisk flykting. Det samarbete, som hittills ägt
runi mellan myndigheterna och de speciella flyktingsorganisationerna i landet,
har givetvis varit beroende av polismyndighetens subjektiva välvilliga hållning.
Ingen garanti finnes dock, att flyktingarnas sak vid varje tillfälle och
på varje ort får den ur alla synpunkter önskvärda objektiva behandling, som
ett samarbete innebär. Det skulle därför vara av betydelse, om lämpliga representanter
för den frivilliga flyktingshjälpen kunde tillerkännas en statligt
officiell ställning som kuratorer.
I anslutning till de båda sistnämnda motionerna må erinras örn att de
sakkunniga för revision av 1927 års utlänningslag även diskuterade frågan
om handläggningen av ärendena angående politiska flyktingar. De sakkunniga
uttalade därvid bland annat, att några bestämda regler ej torde böra
givas i fråga om det närmare förfarandet för erhållande av uppgifter, som
erfordrades för prövning av frågan om flyktingskap. I samband därmed erinrades
om de goda resultat, som hittills erhållits genom samarbete med de speciella
flyktingsorganisationerna.
I den av motionärerna omförmälda petitionen till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet framhölls med anledning av de sakkunnigas uttalande
örn samarbetet med flyktingsorganisationerna, att representanter för sådana
organisationer borde tillerkännas ställning som kuratorer för att bistå flyktingarna.
1 motionen 11: 283 erinras örn kommuns skyldighet att påkalla hemsändning
av utlänning för att få ersättning av statsmedel för fattigvård åt denne,
varefter anföres hl. a.:
För ur sociala, intellektuella och moraliska synpunkter acceptabla politiska
flyktingar, som på grund av vidriga omständigheter råkat i ekonomisk
misär och som enligt andan och ordalagen i den nya utlänningslagen måste
betraktas med en viss humanitär hänsyn, innebär den så igångsatta fattigvårdsproceduren
motsatsen tilt humanitet. I realiteten leder nämligen fattigvårdsstyrelsens
framställning ofta icke lill avsett resultat. Utlänningslagen
lägger nämligen hinder i vägen härför. Vederbörande flykting får nårn
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr ,57.
Utskottet.
ligen icke sändas till hemlandet, om landet är avlägset eller han lämnat det
av politiska orsaker. 1 vissa fall får han icke ens förpassas till det land,
varifrån han inkommit i riket (Utlänningslagen § 30). I dylika fall må länsstyrelsen
förordna, att utlänningen tages i förvar eller ställes under uppsikt.
I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande skall
K. B. överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande. I de flesta fall kan
sålunda fattigvårdsstyrelsens begäran ej effektueras. Förfaringssättet kan
karakteriseras såsom tidsödande och oftast resultatlöst för myndigheterna och
som onödigt brutalt mot den politiske flyktingen.
Slutligen torde böra erinras örn att chefen för socialdepartementet efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 januari 1938 tillsatt en kommitté med
uppdrag att verkställa en översyn av socialvården. I direktiven framhålles
såsom en huvuduppgift revision av fattigvårdslagen.
I anledning av motionen II: 283 vill utskottet till en början erinra örn 31 §
sista stycket i 1937 års utlänningslag, där det i fråga örn hemsändning av
utlänning, som fallit fattigvården till last, hänvisas till vad därom är särskilt
stadgat. Denna fråga regleras följaktligen ej i utlänningslagen utan i fattigvårdslagen
och de särskilda bestämmelser, som ansluta sig till denna. Enligt
fattigvårdslagen gäller såsom förutsättning för kommuns rätt att av staten
erhålla gottgörelse för fattigvård åt den som ej är svensk medborgare, att
kommunen hos länsstyrelsen gjort framställning örn den nödställdes hemsändande.
Enligt den i utskottets redogörelse omförmälda kungl, kungörelsen
den 23 februari 1934 får hemsändning av utlänning, som fallit fattigvården
till last, i regel icke ske, örn humanitära skäl tala emot hemsändningen. Finner
länsstyrelsen vid prövning av samtliga föreliggande omständigheter, att
hemsändning ej bör äga rum, äger länsstyrelsen att meddela beslut i ärendet.
I motsatt fall har länsstyrelsen att underställa hemsändningsfrågan Kungl.
Maj :ts prövning. På grund härav torde hemsändning av politisk flykting,
som erhållit fattigvård, i regel icke ifrågakomma. Enligt fattigvårdskonventionen
den 25 oktober 1928 med Danmark, Finland och Norge gälla särskilda
bestämmelser rörande hemsändning av medborgare i dessa länder och vissa
med dem jämställda personer. I såväl kungörelsen som konventionen saknas
den i gällande utlänningslag i fråga om avvisning, förpassning och utvisning
givna bestämmelsen, att utlänning ej må befordras till iand, varifrån han av
politiska orsaker flytt, eller till land, varest han kan antagas icke åtnjuta
trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land.
Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas, huruvida den i fattigvårdslagen
föreskrivna skyldigheten för kommun att göra framställning örn utlännings
hemsändning för att kunna erhålla ersättning av statsmedel för
fattigvård åt denne lämpligen bör under alla omständigheter upprätthållas.
Förhållandena kunna i det särskilda fallet vara sådana, att det redan från
början står klart, att hemsändning icke rimligen bör äga rum. Att under dylika
omständigheter igångsätta ett förfarande, som formellt åsyftar utlänningens
hemsändande, torde icke vara lämpligt. Utskottet vill även ifrågasätta,
huruvida ej de i anslutning till fattigvårdslagen meddelade bestämmelserna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.
9
om utlännings liemsändning böra för vinnande av bättre överensstämmelse
med gällande utlänningslag kompletteras med ett stadgande, att utlänning
icke må befordras till land, varifrån lian av politiska orsaker flytt, eller
till land, varest han icke kan anses åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd
till förstnämnda land.
Såsom utskottet ovan erinrat har åt en i början av innevarande år tillsatt
kommitté uppdragits att verkställa en översyn av socialvården. I direktiven
för kommitténs arbete bär såsom huvuduppgift angivits bland annat revision
av fattigvårdslagen. Vidare uttalas, att vissa angelägna jämkningar i gällande
lagstiftning, vilka kunna ske utan att förrycka utredningsarbetets allmänna
planläggning, icke böra undanskjutas, till dess resultatet av detta arbete
i dess helhet föreligger.
Det i motionen II: 283 framförda spörsmålet torde falla inom socialvårdskommitténs
arbetsområde. Enligt utskottets mening vore det lämpligt, örn
kommittén inom en nära framtid till prövning upptoge frågan om hemsändning
av utlänningar, som fallit fattigvården till last, samt att de av utskottet
ovan anförda synpunkterna därvid bleve föremål för övervägande. Utskottet
vill för sin del framhålla önskvärdheten av att de förslag, vartill denna prövning
kan föranleda, om möjligt framläggas utan att resultatet av arbetet å revisionen
av fattigvårdslagen i dess helhet avvaktas.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet föreslå riksdagen att hos
Kungl. Majit anhålla, att motionen II: 283 överlämnas till socialvårdskommittén.
Vad därefter angår den i motionerna I: 175 och II: 333 framförda frågan
om statliga kuratorer för de politiska flyktingarna vill utskottet erinra om att
detta spörsmål på grund av en enskild framställning var föremål för beaktande
vid den nya utlänningslagens tillkomst utan att föranleda någon åtgärd
från statsmakternas sida. Den nya utlänningslagen, som trätt i kraft den 1
januari innevarande år, präglas, såsom framgår av utskottets redogörelse,
av en humanitär inställning till de politiska flyktingarna. Enligt utskottets
mening böra erfarenheterna av denna lagstiftning avvaktas. Utskottet anser
följaktligen skäl icke för närvarande föreligga för riksdagen att göra någon
framställning till Kungl. Majit i förevarande ämne.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om det förslag till lag angående
rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt statslösa
m. fl., som framlagts i propositionen nr 260 till årets riksdag och som av
riksdagen den 25 maj 1938 bifallits. Detta förslag innebär, att örn Konungen
jämlikt stadgande i lag eller särskild författning äger under förutsättning
av ömsesidighet förordna, all viss förmån skall tillkomma medborgare i annat
land, Konungen jämväl skall äga besluta, att sådan förmån skall tillkomma
personer, vilka icke någonstädes äga medborgarskap eller, ehuru
de äga medborgarskap, icke åtnjuta sitt hemlands beskydd. Dylikt förordnande
må emellertid ej, såvitt ej särskilda förhållanden föreligga, avse annan
än den som stadigvarande vistas i riket. Genom denna lagstiftning
Billang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 57. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.
skapas möjligheter för Kungl. Majit att i olika hänseenden förbättra de politiska
flyktingarnas villkor inom landet.
Utskottet får sålunda hemställa,
1) att riksdagen, i anledning av motionen II: 283, måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överlämna
motionen till socialvårdskommittén för att tagas under
övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag;
2) att motionen lii 283, i den mån den icke blivit beaktad
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd; samt
3) att motionerna I: 175 och lii 333 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 maj 1938.
På andra lagutskottets vägnar;
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Hagman, P. Sandström, Knut Petersson,
Västberg, John Gustavson, Sten och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage, Hallagård, Molander och Sandström i Härnösand,
fröken Hesselgren, herr Holm samt fru Johansson.
Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
382313