Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

1

Nr 55.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1938 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling
av alkoholister (alkoholistlag), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 12 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 207, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoliolistlag).

Härigenom förordnas, att rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. samt 1—17, 20,
28, 29, 43, 47, 48, 51—53, 55, 60 och 62 §§ lagen den 12 juli 1931 örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag), 10, 11, 29, 51 och 52 §§ sådana dessa
lagrum skola lyda enligt lag den 9 april 1937 (nr 128), skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Är någon---ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit
under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för
fylleri eller för ett kringflackande liv.

2 Kap.

Om nykterhetsnäninder.

2 §.

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje
län en länsnykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

3 §■

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift,
var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 55. 1259 88 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

att i enlighet med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga
för dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,
råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga
drycker eller ersättningsmedel därför samt genom åtgärder mot
olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden
till vederbörande myndigheter; samt

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar, som
äga samband med nämndens uppgifter.

Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad
om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över
att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning
och bistånd.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar
angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelar. Kommunal nykterhetsnämnd
har därjämte att följa dylika råd och anvisningar, som meddelas
av länsnykterhetsnämnden.

Ärlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område
samt angående nämndens verksamhet skall avgivas

av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i
stad till stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunalstämma
samt

av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen och socialstyrelsen.

Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

4§-

Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är
ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden ntgöras av kommunens
fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att
kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till
det antal, som med hänsyn till* folkmängden och andra förhållanden erfordras,
dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna
skall minst en vara kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen,
vara ledamot av nämnden.

Suppleanter för — — — vara kvinna.

Beträffande valbarhet — — — motsvarande tillämpning.

I fråga---stadsfullmäktige meddelar.

5 §•

I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres
av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Till ombud må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan
lämplig person. Länsnykterhetsnämndens ombud äger i sådan egenskap deltaga
i den kommunala nykterhetsnämndens överläggningar men ej i besluten.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall
kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid lian är vald till
ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på
nykterhetsnämnds prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till
sådan föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot.

6 §■

Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse,
som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas
namn och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden.

Då ordförande, föredragande eller länsnykterhetsnämndens ombud utsetts,
skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

7 §•

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,
som kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning
Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

8§-

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt
biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning---bestämma därom.

9 §•

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:
en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,
en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd
med medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två
landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en
stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stadsfullmäktige
i den staden en ledamot.

I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver de
av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter,
av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män
och kvinnor, som fyllt tjugufem år. Beträffande obehörighet och rätt att

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

avsäga sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen örn fattigvården finnes
stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller
suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare
för den tid, som återstått för den avgångne.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.

Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet
är särskilt stadgat.

3 Kap.

Om hjälpätgärder.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn
förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt
åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin
verksamhet erhållit kännedom.

Örn skyldighet — — — särskilt stadgat.

11 §•

Har den kommunala nykterketsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall
nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann
kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter.

Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det
den kommunala nykterketsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader
efter det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder,
som vidtagits i anledning av anmälan.

12 §.

Där så erfordras, må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den, som
är föremål för undersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller
särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Ar han bevisligen
kallad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger
nämnden fälla honom att böta tio kronor och genom vite, högst trettio kronor,
tillhålla honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd tid, äger
nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande
samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd, fälla honom
till vitet.

Då eljest---hans hämtande.

Ordförande i---ovan sägs.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

5

13 §.

Framgår av kommunal nykterhetsnämnds undersökning, att den, örn vilken
är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden;
där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett
nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.

Nämnden bör — — — lämplig anstalt.

Då omständigheterna---två år.

14 §.

1 mom. Finner länsnykterhetsnämnden, att fall, som i detta kapitel avses,
av kommunal nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden
genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse.
Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder
i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala nämnden, Har
sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden, må den kommunala nämnden
ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden
föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom i första stycket sägs,
äger länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal
nykterhetsnämnd.

2 mom. Brukar någon, som vistas inom länet, alkoholhaltiga drycker till
uppenbar skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden förordna,
att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminuteras.
Enahanda befogenhet tillkommer kommunal nvktersnämnd i
fråga örn sådan person, vilken vistas inom kommunen.

15 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande
vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsattes för
allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål
för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.

4 Kap.

Om tvångsintagande å alkoholistanstalt.

16 §•

1 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, såsom i 1 §
sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt
liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom
därtill, äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka
om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

2 mom. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall, som i
1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.

17 §.

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk, och finnes han i följd därav vara
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller för han ett kringflackande
liv, äger den kommunala nykterhetsnämnden, ändå att fall, som
avses i 16 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen
ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.
Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för länsstyrelsen att
fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran för säkerhet eller liv så överhängande, att åtgärd, som ankommer
på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, eller föreligger anledning befara,
att den, örn vilken är fråga, kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen
vidtagit åtgärd i anledning av sådan ansökning, varom i första
stycket förmäles, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare
omhändertaga honom.

Yarder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,
att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten
utan uppskov göra sådan ansökning.

Yad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning
för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

20 §.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv, eller för han ett kringflackande
liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, även innan han blivit hörd i ärendet
föranstalta örn att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å
allmän alkoholistanstalt eller, örn plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas,
omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt.

28 §.

Sökanden i —--är stadgat.

Yarder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnd, som gjort
ansökning i ärendet, ställa den, som beslutet avser, under övervakning på sätt
i 61 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Underlåter kommunal nykterhetsnämnd att föranstalta örn verkställighet av
beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsnykterhetsnämnden
föranstalta därom.

29 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att
den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
25 §, har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.

Lag samma — — — andra stycket.

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Finner länsstyrelsen--— tre månader.

Föreligga i---anståndet förverkat.

Yad i---två år.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall
anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §
sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen
må fortgå under permissionstiden.

Vare sig---hans rättelse.

Där så--— meddelade föreskrifter.

Anstaltens styrelse — — — paragraf avses.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda
omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på
sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom
besörja. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Vare sig--— hans rättelse.

Där så---meddelade föreskrifter.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot meddelade
föreskrifter, må kommunal nykterhetsnämnd, där han ej genom hjälpåtgärd
kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd
prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må
ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv eller för han ett kringflackande liv, må jämväl
polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall i sådant
fall vad i 17 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning.

I ansökningen---efter utskrivningen.

Yad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning
för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

Länsstyrelsen har — — -— denna lag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket
vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller att lian fört ett kringflackande liv;

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra
stycket;

4. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §.

I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande
å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,
svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel; dock
att, örn länsnykterhetsnämnd gjort sådan ansökning, ansvarigheten för vårdkostnaden
åvilar den kommunala nykterhetsnämnd, i vars ställe länsnykterhetsnämnden
vidtagit åtgärden.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos länsstyrelsen
anföra besvär över beslutet inom trettio dagar från den dag, då han
erhöll del därav. Över beslut av nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. må
besvär anföras hos länsstyrelsen inom tid, som nyss nämnts. Över annat av
nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån
sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta
med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelse!-, barnavårdsnämnder och andra
myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social
hjälpverksamhet, samt med systembolag.

62 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk
såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe
eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra
anmälan härom hos överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939, från och med vilken dag
förordningen den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å
nykterhetsnämnd upphäves. Redan före den 1 januari 1939 skola dock ledamöter
och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna utses för åren 1939 och
1940.

Därest lagen den 9 april 1937 (nr 128) angående ändring i vissa delar av
alkoholistlagen vid förstnämnda tidpunkt ännu icke trätt i kraft, skola, intill
dess så sker, 10, 11, 29, 51 och 52 §§ alkoholistlagen hava följande lydelse.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn
förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens in -

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

gripande, ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt
åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin
verksamhet erhållit kännedom.

11 §•

Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall
nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann
kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter.

29 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att
den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
25 §, har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.

Finner länsstyrelsen, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å
allmän alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,
när skäl därtill äro, draga försorg om hans omhändertagande och
vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå
under längre tid än tre månader.

Föreligga särskilda skäl till antagande, att den, som beslutet avser, skall
låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen
medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen
därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen
må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna
därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § andra stycket, skall statsverket
vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
fem i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen från första kammaren
nr 298 av herr Wistrand m. fl. samt från andra kammaren nr 398 av
herr Eriksson i Frägsta m. fl., nr 434 av herrar Karlsson i Munkedal och
Persson i Vinberg, nr 435 av herr Hellberg och nr 436 av herr Fredberg m. fl.

I motionen I: 298 har hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionen II: 398 har yrkats, att riksdagen måtte vidtaga sådana ändringar
i propositionen, att stadgandena om länsnykterhetsnämnd komma att
utgå.

Aven i motionen II: 435 har hemställts, att propositionen måtte avslås i
vad den avser upprättande av länsnykterhetsnämnder.

Motionen II: 434 utmynnar i en hemställan, »att riksdagen måtte besluta
att sådana valbarhetsvillkor stadgas att endast personer med kompetens och
fallenhet för nykterhetsvård böra ifrågakomma vid val av ledamöter för den
kommunala nykterhetsvården».

__ I motionen II: 436 hemställes, att riksdagen må besluta sådant tillägg i
Kungl. Maj:ts förslag örn länsnykterhetsnämnders sammansättning, att i fråga
örn de av landstingen valda ledamöterna dessa böra väljas bland personer,
som genom ledamotskap i kommunal nykterhetsnämnd vunnit erfarenhet i
dessas arbete.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas nedan,
hänvisa till propositionen. I fråga örn motionernas närmare innehåll hänvisas
till motionerna.

Inledning.

Gällande lag om behandling av alkoholister utfärdades den 12 juni 1931 och
trädde i kraft den 1 juli 1932.

Rusdryckslagstiftningsrevisionen, som tillsattes år 1928 med uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av gällande lagstiftning
rörande försäljning av rusdrycker, avgav den 23 oktober 1934 betänkande
med förslag till spritdrycksförordning m. m. (statens offentliga utredningar
1934:39). Förutom huvudförslaget — förslag till förordning angående
försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordning) — innehöll
betänkandet bland annat förslag till lag om nykterhetsvård.

Sistnämnda lagförslag innefattade ändringar i förhållande till alkoholistlagen
i huvudsakligen två avseenden, nämligen i fråga örn inrättande av länsnykterhetsnämnder
och utsträckning av möjligheterna att ingripa mot alkoholmissbrukare.

Genom ''proposition (nr 35) framlades vid 1937 års riksdag förslag angående
ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av bötesstraff
jämte därmed sammanhängande förslag till ändring i vissa delar av
alkoholistlagen. För ernående av, bland annat, ett mera regelmässigt och

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

effektivt ingripande mot personer, som begått upprepade fylleriförseelser, föreslogs
i 11 § av förslaget till lag örn verkställighet av bötesstraff skyldighet för
åklagare att, innan talan om förvandling av böter för fylleri eller för fylleri
jämte annat brott anhängiggjördes mot bötfälld, som under de två senast förflutna
åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, göra anmälan
örn förhållandet hos vederbörande nykterhetsnämnd. Föreskriften i 11 § av
gällande alkoholistlag, att nykterhetsnämnden efter sådan anmälan vore skyldig
att verkställa undersökning, föreslogs skola kompletteras med en bestämmelse,
att nämnden hade att skyndsamt och senast inom två månader efter
det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder, som vidtagits
i anledning av anmälan. Angående åklagarens vidare befattning med
ärendet skulle enligt 11 § lagen örn verkställighet av bötesstraff gälla, att han
skulle föra talan örn förvandling, därest nämnden ej inom nyssnämnda tid
hos länsstyrelsen gjort ansökan örn den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt.
Talan örn förvandling skulle ock föras, örn sådan ansökan gjorts
men länsstyrelsens beslut icke innefattat förordnande örn den bötfälldes intagande
å allmän alkoholistanstalt, Örn däremot genom lagakraftvunnet beslut
sådant förordnande meddelats, skulle frågan örn böternas förvandling vara
förfallen.

Förslagen antogos av riksdagen. Lag örn verkställighet av bötesstraff samt
lag angående ändring i vissa delar av alkoholistlagen utfärdades den 9 april
1937 (Sv. förf.-sami. nr 119 och 128). 11 § i förstnämnda lag samt sistnämnda
lag skola emellertid i avbidan på ökning av antalet vårdplatser vid de allmänna
alkoholistanstalterna icke träda i kraft förrän den dag Konungen förordnar.

Genom proposition (nr 242) framlades vidare för 1937 års riksdag förslag
till förordningar angående försäljning av rusdrycker och örn införande av
nämnda förordning ävensom förordning med vissa föreskrifter i avseende å
nykterhetsnämnd. I propositionen, som anmäldes på finansdepartementets
föredragning, omnämndes, att frågan örn en mera genomgripande revision av
alkoholistlagstiftningen tillsvidare ansetts böra bliva föremål för ytterligare
överväganden inom socialdepartementet, varför något förslag därutinnan icke
komme att framläggas i samband med förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.

Bevillningsutskottet yttrade i betänkande (nr 28) över denna proposition
bland annat, att utskottet funne det angeläget, att frågan om lagstiftningsåtgärder
för ernående av en förbättrad nykterhetsvård icke måtte undanskjutas
utan förslag om möjligt föreläggas nästa års riksdag.

Sedan riksdagen i huvudsak tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, utfärdades
förordningar den 18 juni 1937 (Sv. förf.-sami. nr 436—438).

Inom socialdepartementet upprättades under hösten 1937 en »promemoria
angående förslag rörande vissa ändringar i alkoholistlagen».

I promemorian anfördes, att — i syfte att erhålla effektiv kontroll över
att de kommunala nykterketsorgauen fullgjorde vad å dem ankomme be -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

träffande nykterhetsvården — inrättande av länsnykterhetsnämnder ifrågasattes
i enlighet med de närmare bestämmelser, som föreslagits uti ett i
promemorian intaget utkast till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister. Samma utkast innehöll jämväl
bestämmelser, som åsyftade att bereda myndigheterna effektiva medel att
komma tillrätta med problemet rörande de vagabonderande alkoholisternas
behandling.

Denna promemoria blev föremål för ett omfattande remissförfarande.

Det i förevarande proposition framlagda lagförslaget ansluter sig i huvudsak
till vad i nämnda promemoria ifrågasatts.

Rörande de ifrågasatta ändringarna i allmänhet har föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, anfört bland annat:

I samband med behandlingen sistlidet år av det genom proposition framlagda.
förslaget till ny förordning angående försäljning av rusdrycker betonade
riksdagen angelägenheten av att frågan örn lagstiftningsåtgärder för ernående
av en förbättrad nykterhetsvård icke måtte undanskjutas utan förslag om
möjligt föreläggas 1938 års riksdag.

På sätt framgår av vad i det föregående anförts, har lagstiftningen på förevarande
område efter omfattande förarbeten så sent som år 1931 varit underkastad
revision. En ny alkoholistlag antogs nämnda år av statsmakterna. Med
hänsyn härtill kan visserligen åtskilligt fog synas föreligga för den åsikten
— uttalad bland annat i yttranden över det av rusdryckslagstiftningsrevisionen
år 1934 framlagda förslaget till lag örn nykterhetsvård, vilken lag avsågs
skola ersätta alkoholistlagen ■— att ändringar i gällande lag icke böra vidtagas,
innan lagens verkningar ännu med säkerhet kunna bedömas. I likhet
med riksdagen anser jag dock, att frågan örn sådana lagstiftningsåtgärder,
vilka erfordras för att vinna en förbättrad nykterhetsvård, icke nu får helt
undanskjutas. Då emellertid, såsom nyss anförts, gällande lag tillkom så pass
nyligen som för sju år sedan, böra enligt min mening ändringar däri för
närvarande vidtagas allenast i de fall, då ett verkligt starkt behov gjort sig
gällande.

Klagomål, vilka enligt min mening äro befogade, hava anförts över att
nykterhetsnämnderna i åtskilliga fall icke på ett tillfredsställande sätt fullgöra
dem ålagda skyldigheter med avseende å nykterhetsvården, särskilt i fråga örn
åtgärder för omhändertagande av svårare alkoholmissbrukare. Flera utvägar
hava föreslagits för att åstadkomma förbättringar härutinnan. Av skäl, för
vilka jag kommer att närmare redogöra i det följande, har jag bland dessa
utvägar stannat för inrättandet av länsnykterhetsnämnder, och jag ämnar därför
föreslå de ändringar av och tillägg till alkoholistlagen, vilka betingas
därav.

Jämväl i ett annat hänseende har jag funnit oundgängligt att redan nu
vidtaga ändringar av gällande lag. En lösning måste nämligen enligt min
åsikt utfinnas beträffande spörsmålet hur man skall komma till rätta med de
vagabonderande alkoholisterna.

Slutligen har jag ansett mig böra föreslå införandet av författningsbestämmelser
rörande samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd, vilket synes
mig utgöra ett viktigt örn än icke så omfattande led i utvecklingen av en mera
effektiv nykterhetsvård.

De i propositionen föreslagna lagändringarna hava i propositionen behandlats
i tre huvudgrupper under följande rubriker, nämligen

13

Andra lagutskottets utlåtande Xr 5''5.

I. Frågan om inrättande av länsnykterhetsnämnder;

II. Frågan örn införande av särskilda bestämmelser angående behandling
av vagabonderande alkoholister; samt

lil- Frågan örn införande av särskilda bestämmelser rörande samarbete mellan
läkare och nykterhetsnämnd.

Utskottet har ansett lämpligt att vid sin behandling av de föreliggande
spörsmålen använda samma uppställning.

I. Frågan om inrättande av länsnykterhetsnämnder.

Enligt lagen den 12 jitni 1931 om behandling av alkoholister gälla i huvudsak
följande bestämmelser örn nykterhetsnämnder:

Nykterhetsnämnden är det allmännas organ för utövande av den individuella
nykterhetsvårdande verksamheten. Denna kommunala institution tillkom
genom 1913 års alkoholistlag. I varje kommun skall finnas ett kommunalt
organ för alkoholistvården, antingen en för detta ändamål särskilt utsedd nykterhetsnämnd
eller ock kommunens fattigvårdsstyrelse, vilken i sådant fall
har samma befogenheter och åligganden, som tillkomma dylik nämnd. Det
åligger nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärder för att återföra alkoholmissbrukare
till ett nyktert och ordentligt liv. Dess befogenhet härutinnan är
emellertid begränsad därigenom, att lagen icke gjorts tillämplig å vilken otvetydig
alkoholmissbrukare som helst utan är inskränkt till vissa i lagens 1 § noggrant
angivna kategorier av sådana, vilka gjort sig skyldiga till ett mera framskridet
missbruk. — Oaktat att nämndens kompetensområde på angivet sätt
är inskränkt, skall nämnden i första hand anlita hjälpåtgärder. Den längst
gående av dessa hjälpåtgärder består däri, att nämnden ställer vederbörande
under en på särskilt sätt anordnad övervakning. Örn rättelse ej vinnes på
detta sätt, må nämnden hos länsstyrelsen påkalla förordnande, att alkoholmissbrukaren
må intagas å allmän alkoholistanstalt. I fråga örn alkoholist,
som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv — s. k. farlig
alkoholist — äger jämväl polismyndighet befogenhet att taga initiativ till interneringsåtgärd.
I övriga fall däremot kan ingripande enligt lagen i allmänhet
icke vidtagas av annan än nykterhetsnämnden. Med undantag för vissa
särskilda fall skall anstaltsvård bekostas av den, som ansökt örn intagande å
anstalten, med regressrätt dock mot den vårdade. -— Enligt 64 § i den ännu
(intill den 1 oktober 1938) gällande 1917 års förordning angående försäljning
av rusdrycker har nykterhetsnämnden vidare att övervaka nykterhetstillståndet
inom kommunen. Bestämmelser härom återfinnas, med giltighetstid från
och med den 1 oktober 1938, i den förut omnämnda förordningen den 18 juni
1937 med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd. — Nämnden har
också erhållit befogenheter i olika hänseenden genom stadgande!! i motorfordonsförordningen
samt förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka,
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker,
angående handel med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. m.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Enligt uppgift i propositionen (siel. 30 och 31) fanns viel årsskiftet 1936/1937
särskild nykterhetsnämnd i 107 städer och 976 landskommuner. I 9 städer och
1,436 landskommuner tjänstgjorde fattigvårdsstyrelsen som nykterhetsnämnd.

Under senare tid hava vidtagits åtskilliga åtgärder för att effektivisera nykterlietsnämndernas
verksamhet. Härutinnan må erinras, att nämnderna bildat
frivilliga sammanslutningar ävensom ett riksförbund. Avsikten har varit att
bereda nämndernas ledamöter tillfälle till sammankomster för utbytande av
erfarenheter i olika avseenden samt att utöva upplysningsverksamhet bland
allmänheten rörande nämndernas verksamhet och uppgifter.

Vidare må nämnas, att även från statsmakternas sida åtgärder vidtagits för
att bereda nykterhetsnämndema förbättrade möjligheter att fullgöra sina uppgifter.
Alltsedan år 1921 lämnar staten nykterhetsnämndema ekonomiskt stöd
i icke ringa omfattning. Staten har vidare övertagit åtskilliga av de kostnader,
som äro förbundna med alkoholisters anstaltsvistelse, beträffande vissa
kategorier till och med hela kostnaden.

I inledningen har omnämnts, att rusdryckslagstiftningsrevisionen i sitt år
1934 avgivna betänkande framlagt förslag till lag örn nykterhetsvård, avsedd
att ersätta gällande alkoholistlag. Enligt sistnämnda lagförslag skulle i varje
län inrättas en de kommunala nykterhetsnämndema överordnad nämnd, länsnykterhetsnämnden.

En redogörelse för revisionens förslag rörande länsnylcterhetsnämnderna
har lämnats å sid. 21 i propositionen.

I departementspromemorians lagutkast angående ändringar i alkoholistlagen
infördes, såvitt angår frågan örn länsnykterhetsnämnderna, stadganden
i huvudsak överensstämmande med dem, som rusdryckslagstiftningsrevisionen
föreslagit.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över departementspromemorian
i nu ifrågavarande del, har lämnats å sid. 22—30 i propositionen.

I flertalet av de avstyrkande yttrandena vitsordades, att de brister i nykterhetsvården
förefunnes, vilka rusdryckslagstiftningsrevisionen framhållit. Åtgärder
borde vidtagas för att avhjälpa dessa brister, men inrättande av länsnykterhetsnämnder
vore ej den lämpligaste utvägen. Sålunda anfördes, att
dessa nämnders befogenheter skulle utgöra ett hittills okänt intrång i den
kommunala självbestämmanderätten, att länsnykterhetsnämndernas brist på
personkännedom gjorde deras möjligheter att ingripa i fall, då den lokala
nämnden underlåtit att vidtaga åtgärder, illusoriska, att inrättandet av länsnykterhetsnämnder
skulle kunna tänkas i många fall leda till liknöjdhet och
slappnat intresse hos de kommunala nämnderna, att länsnykterhetsnämndernas
ställning i förhållande till de lokala nämnderna kunde innebära risker för
kompetenskonflikter, samt att länsnykterhetsnämnden vore en alltför dyrbar
organisation, som dock icke erbjöde någon garanti för större effekt i nykterhetsarbetet.

Från flera håll framställdes förslag, att länssammanslutningar av nykterhetsnämnder
skulle erhålla länsnykterhetsnämndernas huvudsakliga befogen -

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

heter eller i varje fall de rådgivande och vägledande eller att man i stället
för att inrätta länsnykterhetsnämnder skulle tillsätta nykterhetskonsulenter
med socialstyrelsen som chefsmyndighet.

Det i propositionen framlagda förslaget beträffande länsnykterhetsnämnderna
överensstämmer i huvudsak med det i departementspromemorian
framlagda och innebär i huvudsak följande:

För att länsnykterhetsnämnden skall kunna utöva tillsyn över de kommunala
nämnderna samt lämna dem vägledning och bistånd, bör den hava
en sådan sammansättning, att den förfogar över sakkunskap och auktoritet.
Enligt förslaget skall ordföranden utses av socialstyrelsen i dess egenskap av
uppsiktsmyndighet över nykterhetsnämnderna i riket, en ledamot, som skall
vara läkare, utses av samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen,
en ledamot utses av länsst3''relsen och två ledamöter väljas av landstinget. I
län, som omfattar två landsting, skall vartdera landstinget utse en ledamot
samt i län, som omfattar en stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget
utse en ledamot och stadsfullmäktige i den staden en ledamot. I län, som
omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver de av socialstyrelsen
och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter, av vilka
landstinget utser en och vardera staden en ledamot. För att länsnykterhetsnämnden
skall kunna stå i nära förbindelse med varje kommun inom länet
och med den där fungerande kommunala nykterhetsnämnden, skall länsnykterhetsnämnden
utse ett ombud i varje kommunal nämnd, vare sig denna
är särskilt vald eller utgöres av fattigvårdsstyrelsen. Vid utseende av sådant
ombud skall länsnykterhetsnämnden icke vara hänvisad endast till de av
kommunen valda ledamöterna utan även kunna välja lämplig person utanför
denna krets. Detta ombud äger i sådan egenskap deltaga i den kommunala
nykterhetsnämndens överläggningar men ej i besluten. Kommunen skall
kunna anförtro uppdraget såsom särskild föredragande för nykterhetsnämndsärenden
inom fattigvårdsstyrelse åt länsnykterhetsnämndens ombud, även örn
denne till äventyrs icke skulle vara av kommunen utsedd ledamot av fattigvårdsstyrelsen.
Där länsnykterhetsnämnden finner, att en kommunal nykterhetsnämnd
icke bedriver sin verksamhet på nöjaktigt sätt, skall den hava att
söka ernå rättelse genom att lämna erforderliga råd och anvisningar. Kommunal
nykterhetsnämnd skall hava skyldighet att ställa sig sådana anvisningar
till efterrättelse. Om en kommunal nykterhetsnämnd icke handlagt ett ärende
på nöjaktigt sätt och rättelse ej vinnes genom åtgärder från länsnykterhetsnämndens
sida av nyss angivna slag, skall länsnykterhetsnämnden äga att i
den kommunala nämndens ställe vidtaga sådana åtgärder, som i detta fall
finnas erforderliga, såsom att föranstalta örn viss hjälpåtgärd med avseende
å ifrågavarande alkoholmissbrukare, ställa honom under övervakning eller vidtaga
åtgärd för intagning å alkoholistanstalt. Har länsnykterhetsnämnden
företagit dylikt ingripande i ett individuellt fall i den kommunala nykterhetsnämndens
ställe, skall den senare nämnden icke äga taga befattning med
ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver. Staten skall helt
åtaga sig kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet.

I proposition nr 208 till innevarande riksdag har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen bland annat att till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1938/
1939 anvisa ett förslagsanslag av 72,000 kronor, utgörande medelsbehovet för
nämnda budgetår vid ett inrättande av länsnykterhetsnämnder från och med

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

den 1 januari 1939. Kostnaderna för helt budgetår ha beräknats till 144,000
kronor i enlighet med följande uppställning:

1.

2.

Avlöningar.

Arvoden:

a) Årsarvoden.................................................. kronor 24,000

b) Dagarvoden, förslagsvis ........................ » 10,000 kronor 34,000

Avlöning av personal.............................................................. » 50,000

Summa kronor 84,000.

Omkostnader.

1. Beseersättningar, förslagsvis.................................................. kronor 30,000

2. Expenser m. m., förslagsvis.................................................. » 30,000

Summa kronor 60,000.

Föredragande departementschefen har beträffande frågan örn inrättande
av länsnykterhetsnämnder anfört:

Mot nykterhetsnämndernas sätt att ombesörja nykterhetsvården hava åtskilliga
anmärkningar framställts. Den mest vägande synes vara, att nykterhetsnämnderna
i många fall ej ingripa mot alkoholister med de skilda medel, som
enligt lagen stå nämnderna till bilds, trots att ett ingripande verkligen är av
behovet påkallat. Anledningarna härtill äro flera. Särskilt i de fall, då fattigvårdsstyrelserna
tjänstgöra såsom nykterhetsnämnder, sakna ledamöterna
mången gång större intresse för nykterhetsvårdsarbetet och de besitta ej
heller erforderlig kompetens därför. Ofta kunna ledamöterna ej förvärva tillräcklig
erfarenhet rörande detta speciella slags arbete, beroende antingen
på att sådant arbete förekommer i för ringa omfattning eller på att ledamöterna
ej få sitta kvar i nämnderna erforderlig tid. Mången gång — särskilt
i mindre kommuner — göra sig personliga relationer alltför starkt gällande
med påföljd, att ett i och för sig väl motiverat inskridande mot alkoholmissbrukare
uteblir.

På grund av de brister, som vidlåda det nuvarande systemet, har man
allmänt kommit till insikt örn att åtgärder måste vidtagas för att ernå en
bättring. Olika förslag hava framkommit. Enligt en åsikt böra de nuvarande
sammanslutningarna av nykterhetsnämnder göras till kontrollorgan, enligt
en annan böra nykterhetskonsulenter — särskilda sådana eller ock fattigvårds-
och barnavårdskonsulenter med utvidgat uppdrag — anställas. Jämlikt
en tredje åsikt böra statsmakterna tillskapa en särskild kontrollorganisation
inom länen genom inrättandet av länsnykterhetsnämnder. Även andra
förslag hava framlagts på sätt framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen
för de yttranden, vilka avgivits över departementspromemorian i
förevarande ärende.

Yad förslaget örn anlitande av nykterhetsnämndssammanslutningarna såsom
kontrollorgan angår, synes däremot med fog kunna göras den invändningen,
att kontrollen över de kommunala nykterhetsnämnderna icke kan
förväntas med tillräcklig effektivitet bliva utövad av representanter för
samma nämnder. Att, såsom i något yttrande föreslagits, statsmyndighet
skulle utse ordförande och möjligen ytterligare en ledamot i styrelsen för
sådan sammanslutning, synes ej innebära någon förändring av principiell
natur.

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Nykterhetskonsulenter skulle givetvis kunna utöva en gagnande, speciellt
rådgivande verksamhet men de skulle säkerligen icke få tillräcklig pondus
gentemot nykterhetsnämnderna. För övrigt äro de frågor, som skola tillkomma
det kontrollerande organet att behandla, mången gång så svåra och
ömtåliga, att en anordning, enligt vilken flera särskilt sakkunniga personer
gemensamt taga ställning till desamma, synes vara att föredraga.

För egen del har jag vid övervägande av de olika möjligheter, som stå
till buds — på sätt förut framhållits — stannat för inrättande av länsnykterhetsnämnder,
vilka skola stå de kommunala nykterhetsnämnderna till tjänst
med råd och anvisningar i arbetet. De skola därjämte öva tillsyn samt äga
rätt att ingripa i fall, då den kommunala nykterhetsnämnden kan anses hava
eftersatt sin skyldighet. Kontakten mellan länsnykterhetsnämnd och kommunal
nämnd skall i första hand uppehållas genom ombud, som länsnykterhetsnämnden
skall utse, med uppgift att deltaga i den kommunala nykterhetsnämndens
arbete. Högsta kontrollorgan över nykterhetsnämnderna i riket
skall socialstyrelsen vara.

Mot förslaget att inrätta länsnykterhetsnämnder, vilket i åtskilliga yttranden
över departementspromemorian tillstyrkts eller lämnats utan erinran,
hava i ett flertal andra yttranden erinringar blivit framställda. Det har mot
den sålunda föreslagna kontrollen invänts, att den skulle utgöra ett alltför
starkt ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt. Med hänsyn till det
tämligen enstämmigt vitsordade behovet av kontrollåtgärder gentemot de nuvarande
nykterhetsnämnderna synes emellertid nyssnämnda invändning icke
böra tillmätas avgörande betydelse. Brist på personkännedom skulle enligt flera
yttranden göra länsnykterhetsnämndernas möjligheter att ingripa illusoriska.
Genom bestämmelsen att länsnykterhetsnämnden skall utse ett ombud i varje
kommunal nykterhetsnämnd torde emellertid erhållas den nära kontakt med
nykterhetsvårdsarbetet i orterna, vilken borgar för att länsnykterhetsnämnderna
ingalunda komma att stå främmande för vad som där tilldrager sig.
Påståendet att inrättandet av länsnykterhetsnämnder i många fall skulle
leda till liknöjdhet och slappnat intresse hos de kommunala nämnderna torde
icke vara hållbart. I den mån länsnykterhetsnämnderna härutinnan komma
att hava betydelse, synes denna i allmänhet snarare bliva den motsatta.
Har den kommunala nämnden intresse för nykterhetsvårdsarbetet, torde den
komma att göra allt för att undvika, att anledning till ingripande från länsnykterhetsnämndens
sida skall uppstå. Örn i något fall tillräckligt sådant
intresse hos den kommunala nämnden ej förefinnes, framträder ju behovet
av kontrollerande organ med särskild styrka. De risker för kompetenskonflikter,
som i några yttranden framhållits, synas icke vara av någon betydenhet.
Man torde hava anledning att räkna med att nämnderna i det
gemensamma arbetet för förbättrad nykterhetsvård skola visa varandra sådan
hänsyn, att konflikter i praktiken komma att förebyggas. Slutligen = hava
invändningar mot inrättandet av länsnykterhetsnämnder framställts på den
grund, att den föreslagna organisationen skulle bliva alltför dyrbar. Att den
av mig förordade utvägen blir i viss mån dyrare än anlitandet av nykterhetsnämndernas
sammanslutningar eller nykterhetskonsulenter för den kontrollerande
verksamheten kan ej bestridas. Jag hyser emellertid den uppfattningen,
att man måste anlita den utväg, som kan förväntas leda till avsett
resultat, framför sådana utvägar, vilka icke kunna beräknas göra detta, även
örn förstnämnda utväg skulle ställa sig ekonomiskt ofördelaktigare än de
övriga.

Bihang till riksdagens protokoll 1H38. t) sami. 2 avd. Nr 55.

1259 38 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Motionerna.

I motionen I: 298 har yrkats avslag å propositionen i dess helhet.

I motionerna 11:398 och 11:435 har yrkats avslag å propositionen såvitt
angår bestämmelserna örn nykterhetsnämnd.

I motionen 11: 434 har föreslagits viss komplettering av 4 § i Kungl. Maj:ts
förslag.

Enligt 4 § i gällande lag skall särskild kommunal nykterhetsnämnd hava
det antal ledamöter, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden
erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna
skall minst en vara kvinna, och läkare, om sådan är bosatt inom kommunen,
bör vara ledamot av nämnden. Beträffande bland annat valbarhet skall vad
i fattigvårdslagen finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse äga motsvarande
tillämpning. I föreliggande proposition föreslås ej ändring härutinnan. I
12 § fattigvårdslagen stadgas bland annat, att ledamöter i fattigvårdsstyrelsen
skola utses bland inom fattigvårdssamhället bosatta svenska män och
kvinnor, som fyllt 25 år, samt att vissa personer på grund av sin tjänsteställning
icke få väljas till ledamöter.

I motionen II: 434 hemställes, att riksdagen måtte besluta sådana valbarhetsvillkor
för ledamöter för den kommunala nykterhetsvården, att endast
personer med kompetens och fallenhet för nykterhetsvård böra ifrågakomma.
I motionen framhålles, att med hänsyn till nykterhetsnämndernas grannlaga
och viktiga arbete sådant valbarhetsvillkor bör ställas såväl i fråga örn ledamöterna
i nykterhetsnämnden som beträffande den ledamot, som — i de fall
då fattigvårdsstyrelse utgör nykterhetsnämnd — är föredragande ledamot i
ärenden, som röra nykterhetsvården.

I motionen 11:436 har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådant
tillägg till Kungl. Maj:ts förslag örn länsnykterhetsnämndernas sammansättning,
att de av landstingen valda ledamöterna böra väljas bland personer,
som genom ledamotskap i kommunal nykterhetsnämnd vunnit erfarenhet i
dessas arbete.

Till närmare belysning av det i motionen II: 436 behandlade spörsmålet
vill utskottet lämna en kortfattad redogörelse.

I 9 § i Kungl. Maj:ts förslag ha lämnats vissa bestämmelser örn länsnykterhetsnämndens
sammansättning, till vilka utskottet får hänvisa.

Rusdryckslagstiftningsrevisionen hade föreslagit, att de av landstinget
valda ledamöterna skulle utses bland ledamöterna i länets kommunala nykterhetsnämnder.

I departementspromemorian föreslogs, att den krets av personer, bland
vilka landsting och stadsfullmäktige skulle utse ledamöter i länsnykterhetsnämnden,
skulle utsträckas till att omfatta även förutvarande ledamöter i
länets kommunala nykterhetsnämnder.

Förevarande paragraf berördes i åtskilliga yttranden över departements -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55. 19

promemorian. Beträffande ledamotskvalifikationerna anförde nykterhetsnämnden
i Falköping och Skaraborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation,
att de av landsting och stadsfullmäktige utsedda ledamöterna borde vara aktiva,
ej förutvarande, ledamöter av kommunal nykterhetsnämnd. Landstingsförbundet
förklarade däremot, att — med tanke på de kontrolluppgifter, som skulle
tillkomma länsnykterhetsnämnden — det vore olämpligt att däri insätta ledamöter
i de kommunala nykterhetsnämnderna. Mot att förutvarande ledamöter
i sådana nämnder valdes kunde däremot ingen erinran göras, men valrätten
syntes ej böra begränsas till denna kategori. Sistnämnda uppfattning hystes
även av Värmlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Föredragande departementschefen förklarade sig för sin del anse, att i lagen
icke borde göras någon inskränkning till vissa grupper av personer, inom
vilka landsting och städer utanför landsting skulle hava att välja ledamöter.

Utskottet vill i anslutning till Kungl. Majlis förslag i nu förevarande del
erinra örn ett vid 1937 års riksdag framfört spörsmål.

Vid nämnda riksdag väcktes inom riksdagen en motion I: 11, vari hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag rörande överflyttning å staten av hela eller huvudparten av
kommunernas nuvarande kostnad för fattigvård åt å alkoholistanstalt internerads
familj, därvid samtidigt borde övervägas, huruvida samhällets hjälp
till sådan familj lämpligen kunde lämnas i annan form än fattigvård och i
varje fall utan återbetalningsskyldighet.

Statsutskottet erinrade i anledning av motionen i sitt utlåtande nr 5 (sid.
23), att frågan örn fördelningen å stat, landsting och kommun av det allmännas
utgifter för bland annat fattigvård vore föremål för utredning genom särskilda
sakkunniga. Departementschefen hade även i annat sammanhang tillkännagivit
sin avsikt att inom den närmaste framtiden föranstalta örn utredning
angående ändrad fattigvårdslagstiftning och vissa därmed sammanhängande
spörsmål. Utskottet förutsatte, att de i motionen anförda synpunkterna
skulle därvid vederbörligen prövas. Utskottet hemställde, att motionen finge
anses besvarad genom vad utskottet sålunda anfört, vilken hemställan bifölls
av riksdagen.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 17 december 1937 har chefen för
socialdepartementet den 3 januari 1938 utsett en kommitté med uppdrag att
verkställa en översyn av socialvården. I direktiven framhållas såsom huvuduPPgifter>
bland annat, revision av fattigvårdslagen och omprövning av frågan
örn socialvårdsutgifternas fördelning mellan stat och kommun. Enligt direktiven
bör frågan om återbetalningsskyldighet för åtnjuten fattigvård upptagas
till övervägande.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att övervägande
skäl tala för inrättandet av de i propositionen föreslagna länsnykterhetsnämnderna,
vilka enligt utskottets mening synas väl ägnade att befordra
ökad effektivitet i nykterhetsvårdsarbetet. Utskottet har följaktligen icke

Utskottet.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

kunnat tillstyrka de i motionerna I: 298, II: 398 och II: 435 framförda yrkan
dena örn avslag å propositionen i ifrågavarande del. Utskottet vill framhålla
vikten av att tillräckliga medel beviljas för länsnykterhetsnämndernas verksamhet,
så att dessa nämnder redan från början bliva i stånd att på ett tillfredsställande
sätt handhava de kvalificerade arbetsuppgifter, som enligt lagförslaget
skulle anförtros dem.

Den i motionen II: 436 framförda hemställan örn sådant tillägg till Kungl.
Majis förslag, att de av landstingen utsedda ledamöterna i länsnykterhetsnämnderna
skola väljas bland personer, vilka genom ledamotskap i kommunal
nykterhetsnämnd vunnit erfarenhet i dessas arbete, har, såsom framgår av
utskottets redogörelse, varit föremål för uppmärksamhet vid förberedandet av
den nya lagstiftningen. Enligt utskottet mening är det av stor vikt, att länsnykterhetsnämnderna
erhålla en sådan sammansättning, att de förfoga över
sakkunskap och besitta auktoritet. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning, att i lagen icke bör göras någon inskränkning till vissa
grupper av personer, inom vilka landsting och städer utanför landsting skola
hava att välja ledamöter. Det är sålunda landsting och dylika städer obetaget
att, därest de så finna lämpligt, till ledamöter av länsnykterhetsnämnderna
utse ledamöter eller förutvarande ledamöter i länets kommunala nykterhetsnämnder.

I motionen II: 434 har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådana valbarhetsvillkor
för ledamöter för den kommunala nykterhetsvården, att endast
personer med kompetens och fallenhet för nykterhetsvård böra ifrågakomma.
Utskottet behjärtar i hög grad de syften, som föranlett denna motion. Enligt
utskottets mening måste det anses ligga i kommunernas intresse, att endast
lämpliga personer anförtros ifrågavarande uppdrag. Utskottet håller för
sannolikt, att den omständigheten, att de kommunala nykterhetsnämnderna
skola bliva föremål för en ingående och fortlöpande kontroll från länsnykterhetsnämndernas
sida, kommer att föranleda kommunerna att ägna ökad uppmärksamhet
åt valet av ledamöter för den kommunala nykterhetsvården.
Enligt utskottets uppfattning skulle föga vara att vinna genom att i lagen
inskriva det i motionen ifrågasatta kompetensvillkoret. Utskottet har därför
icke ansett sig böra biträda motionärernas förslag.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till anmärkning mot den
närmare utformningen av Kungl. Majis förslag i nu ifrågavarande del.

Utskottet har i detta sammanhang beaktat ett spörsmål av ömtålig och
invecklad beskaffenhet. Det torde stundom inträffa, att en nykterhetsnämnd
drager sig för att påkalla internering av en alkoholist med hänsyn till att
kommunen efter interneringen kommer att åsamkas kostnader för fattigvård
åt den internerades familj. Den gällande understödsordningen kan sålunda
lägga hinder i vägen för en effektiv nykterhetsvårdande verksamhet och sålunda
motverka syftet med alkoholistlagstiftningen. Såsom framgår av utskottets
redogörelse var detta spörsmål föremål för uppmärksamhet vid 1937
års riksdag i anledning av en i ämnet väckt motion. Enligt utskottets mening
tala starka skäl för att staten svarar för åtminstone en del av det understöd,
som utgivits åt en internerads familj. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas,

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

om dylikt understöd bör utgå i form av fattigvård och vara förenat med återbetalningsskyldighet.
Utskottet vill för sin del icke taga närmare ställning
till ifrågavarande spörsmål, vilket kräver ett ingående övervägande. Såsom
utskottet ovan erinrat har åt en i början av innevarande år tillsatt kommitté
uppdragits att verkställa en översyn av socialvården. I direktiven för kommitténs
arbete ha såsom huvuduppgifter angivits bland annat revision av fattigvårdslagen
och omprövning av frågan örn socialvårdsutgifternas fördelning
mellan stat och kommun. Utskottet förutsätter, att det ovan berörda spörsmålet
örn understöd åt internerads familj av socialvårdsutredningen ägnas
all den uppmärksamhet ur olika synpunkter, som detta spörsmål otvivelaktigt
förtjänar. Utskottet har under sådana förhållanden icke funnit det erforderligt
att föreslå någon framställning till Kungl. Maj:t i detta ämne.

II. Frågan om införande av särskilda bestämmelser
angående behandling av vagabonderande
alkoholister.

I gällande alkoholistlag finnas inga särbestämmelser rörande behandlingen
av vagabonderande alkoholister.

Lagens tillämpningsområde har avgränsats på sätt framgår av 1 §, vilken
är av följande lydelse:

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för
nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan
person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans återförande
till ett nyktert och ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under

de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri.
*

Till belysning av lagens tillämpningsområde vill utskottet lämna följande
uppgifter.

Enligt lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister hade nykterhetsnämnden
att under de i lagen angivna förutsättningarna ingripa mot den
som vore »hemfallen åt dryckenskap».

Under förarbetena till 1931 års lagstiftning riktades från åtskilliga håll
anmärkningar mot detta uttryck i lagen, vilket ansågs väl snävt begränsa
lagens tillämpningsområde. Sålunda framhöll bland andra socialstyrelsen,
att ordet »dryckenskap» vore för starkt och lede såsom lagterm av oklarhet.
Styrelsen föreslog i stället uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk», varav
med erforderlig tydlighet ansågs framgå, att lagen icke åsyftade rent tillfälliga
förvillelser utan ett vanemässigt eller eljest för individens livsföring
karakteristiskt alkoholmissbruk.

I proposition nr 104 till 1931 års riksdag med förslag till lag örn behandling

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

av alkoholister yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sam
Larsson, om lagens tillämpningsområde bland annat:

I ett avseende skall jag — — — beröra frågan örn lagens tilllämpningsområde,
nämligen såvitt angår den allmänna förutsättningen för
vidtagande av åtgärder enligt lagen, hemfallenhet åt dryckenskap. Såsom
den lämnade redogörelsen för yttrandena utvisar, har nämnda fråga upptagits
till behandling av flera myndigheter och andra, som yttrat sig. I dessa
yttranden har hävdats vikten av att ingripande sker på ett tidigt stadium, då
utsikterna för ett tillrättaförande äro större. Otvivelaktigt förtjänar den anförda
synpunkten särskilt beaktande. Å andra sidan får ej förbises, att lagstiftningen
bör vara så anordnad, att den ej lämnar tillfälle till trakasseri
eller ingripande i otid. Misstag i sådant avseende från deras sida, som hava
att tillämpa lagen, skulle för avsevärd tid framåt kunna bringa alkoholistvården
överhuvud i vanrykte. Och därmed kunde åstadkommas större skada
än den, som skulle föranledas av att ingripande komme att ske på en tidpunkt,
som med hänsyn till möjligheten av rättelse måhända icke vore den
mest önskvärda.

De sålunda anförda synpunkterna mana till särskild varsamhet vid en
rubbning av den gällande allmänna förutsättningen för vidtagande av åtgärder

enligt lagen. —--Däremot har jag till vinnande i viss örn ock begränsad

omfattning av syftet med här behandlade yrkanden ansett mig kunna utbyta
ordet »dryckenskap» i 1 § mot »alkoholmissbruk». Förslag örn ett dylikt utbyte
har ----framställts av socialstyrelsen. Därmed lärer vinnas, att

ingripande kan ske på ett något tidigare stadium än vad för närvarande alfallet.
Anmärkas må, att uttrycket »hemfallen år dryckenskap» på sina håll
torde hava tolkats så, att ingripande ej är medgivet mot andra än dem, som
förete ett synnerligen långt framskridet alkoholmissbruk. Det nu ifrågasatta
uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» synes mindre ägnat att framkalla
en sådan uppfattning.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

I förevarande sammanhang må erinras örn vissa bestämmelser i gällande
lag den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Den, som sysslolös
stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, må, där
ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lösdrivare.
Till enahanda behandling är också den förfallen, vilken eljest, utan
att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sig och tillika för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Personer under 21 år få ej behandlas
såsom lösdrivare.

Den, som beträdes med lösdriveri, kan i första hand meddelas varning. Har
någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning blivit kungjord,
beträtts med lösdriveri, kan länsstyrelsen döma honom till tvångsarbete i
allmän tvångsarbetsanstalt. Den, som undergått tvångsarbete och inom två
år efter frigivandet beträdes med lösdriveri, kan utan vidare varning ådömas
tvångsarbete.

I anslutning härtill må omnämnas, att chefen för justitiedepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts den 11 juni 1937 givna bemyndigande utsett en
kommitté örn nio personer för att verkställa utredning och framlägga förslag
angående den straffrättsliga behandlingen av förbrytare, vilkas kriminalitet

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

sammanhänger med ett lättjefullt och oordnat levnadssätt hos den brottslige,
ävensom angående en revision av gällande lag örn lösdriveri. Kommittén har
utarbetat preliminära lagutkast i ämnet med motiv, vilka intagits i »promemoria
jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar,
lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga». Särbestämmelser rörande behandling
av enbart vagabonderande alkoholister finnas icke föreslagna. Lagutkastet
erbjuder icke någon möjlighet att tvångsvis intaga lösdrivare, som
samtidigt är alkoholist, å alkoholistanstalt. I motiven till utkastet till lösdrivarlag
är frågan om behandling av kringstrykande lösdrivare, vilka
samtidigt äro alkoholister, icke närmare berörd.

Det i rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande av år 1934 intagna förslaget
till lag örn nykterhetsvård innehöll icke heller särskilda bestämmelser
rörande vagabonderande alkoholister.

I åtskilliga yttranden över revisionens betänkande restes däremot krav på
införandet av sådana särbestämmelser.

I den inom socialdepartementet år 1937 upprättade departementspromemorian
upptogs frågan örn behandling av vagabonderande alkoholister, och i
det vid promemorian fogade utkastet till lag örn ändring i vissa delar av
alkoholistlagen infördes särskilda bestämmelser härom.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över denna promemoria,
har lämnats å sid. 59—63 i propositionen.

De i propositionen föreslagna lagändringarna beträffande behandlingen av
vagabonderande alkoholister gå ut på att göra åt alkoholmissbruk hemfallna,
som föra ett kringflackande liv, jämställda med de farliga alkoholisterna dels
i fråga örn rätt för nykterhetsnämnd ävensom polismyndighet att ingripa
med omedelbar ansökning örn förordnande rörande intagande å alkoholistanstalt
(17 § första stycket), dels angående möjlighet till provisoriskt omhändertagande
av polismyndighet (17 § andra stycket) och länsstyrelse (20 §),
dels rörande skyldighet för länsstyrelse att föranstalta örn verkställighet av
interneringsbeslut (29 §), dels ock i fråga örn rätt för polismyndighet att göra
ansökning örn förordnande örn återintagande å alkoholistanstalt av en därifrån
utskriven person, som undandrager sig övervakning eller eljest bryter mot
meddelade föreskrifter (48 §). Statsverket skall bestrida kostnad för vård,
som meddelas den, vilken på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,
där beslutet grundas därpå, att den intagne fört ett kringflackande
liv (52 §).

Föredragande departementschefen anför bland annat rörande de vagabonderande
alkoholisterna:

Då de vagabonderande alkoholisterna enligt samstämmiga uttalanden från
skilda håll utgöra ett samhällsont av verkligt svår beskaffenhet, har jag trots
de erinringar, som i vissa hänseenden kunna framställas mot en ändrad laglig
reglering på förevarande område, ansett mig böra föreslå vissa särskilda lagstadganden
beträffande behandlingen av denna kategori.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Det i departementspromemorian intagna förslaget angående ändring av
alkoholistlagens tillämplighetsområdo i fråga örn alkoholister, som föra ett
kringflackande liv, kan, åtminstone formellt sett, synas innefatta en avsevärd
utvidgning av nämnda område. Huvudförutsättningen för lagens tillämplighet
å sådan alkoholist skall visserligen vara densamma som för andra, eller att
han är hemfallen åt alkoholmissbruk, men därutöver skall allenast erfordras,
att han för ett kringflackande liv. För andra fall åter är förutsättning för
lagens tillämplighet, antingen att alkoholisten uppfyller något av de i 1 §
första stycket under 1—5 uppräknade särskilda kraven eller att han under de
två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömts till ansvar för fylleri.
I några yttranden har också en utvidgning av tillämplighetsområdet i nu angiven
ordning ansetts varken rimlig eller behövlig. Jag har emellertid härutinnan
en motsatt uppfattning. Det torde nämligen förhålla sig så, vilket
jämväl i nyss omförmälda yttranden vitsordats, att åt alkoholmissbruk hemfallna
personer, som föra ett kringflackande liv, i det stora flertalet fall faktiskt
skulle kunna hänföras under gällande lag enligt någon av de i dess 1 § meddelade
bestämmelserna — oftast väl den, som rör visst antal fall av ådörnt
fylleristraff — därest möjlighet förelåge att, medan alkoholisten ännu befinner
sig inom räckhåll, leda förhandenvaron av sådant förhållande i bevis. Just på
grund av kringflackandet torde emellertid en sådan möjlighet i ett stort antal
fall icke stå nykterhetsnämnderna till buds. När undersökningar hunnit verkställas,
har alkoholisten försvunnit från orten.---- Därest en anordning så dan

som den i det föregående ifrågasatta genomföres, kommer det givetvis i vissa
fall att inträffa, att en person, som icke skulle falla under alkoholistlagen, örn
han holle sig stilla å en och samma plats, faller därunder på grund därav, att
han flackar omkring. Yid jämförelse mellan de nackdelar, som den föreslagna
anordningen sålunda kan medföra, och fördelarna av densamma synas mig
de senare vara så påtagliga, att jag icke tvekar i valet. Jag anser mig därvid
böra understryka, att det kravet under alla förhållanden upprätthålles, att
vederbörande person skall vara hemfallen åt alkoholmissbruk.

Med den formulering, som förslaget i departementspromemorian erhållit,
skulle, såsom i flera yttranden anmärkts, under den nya lagbestämmelsen
komma att falla även andra kringflackande personer än sådana, vilka samtidigt
kunna betecknas såsom lösdrivare. Anledning synes dock icke föreligga att
formellt inskränka bestämmelsens tillämplighet till lösdrivare. Man torde
emellertid kunna utgå ifrån att de personer, å vilka det nya lagbudet i praktiken
kommer att tillämpas, i så gott som alla fall tillhöra lösdrivarnas kategori.
Uttrycket »för ett kringflackande liv» måste för övrigt anses giva anvisning å
en livsföring, som i varje fall står lösdrivarens nära. Att därutöver i enstaka
fall, t. ex. i fråga örn vissa agenter, cirkusartister och dylikt —- då hemfallenhet
åt alkoholmissbruk föreligger och ett kringflackande liv föres — ett omhändertagande
enligt den föreslagna lagbestämmelsen kan äga rum, anser jag icke
vara en olägenhet ur nykterhetssynpunkt. Någon anledning att antaga, att
nykterhetsnämnder i illojalt syfte skulle begagna en bestämmelse, som medgiver
en sådan anordning, anser jag icke förefinnas. I föreliggande liksom i
andra fall, då lag eller författning skall tolkas och tillämpas, måste man förutsätta
samvetsgrannhet och saklig behandling från samhällsorganens sida.

Såsom i det föregående anförts, har i flera yttranden över departementspromemorian
framhållits, att bestämmelser rörande de vagabonderande
alkoholisterna böra intagas i lösdrivarlagen eller att i varje fall resultatet av
pågående sakkunnigarbete rörande revision av gällande lag på nämnda område
bör avvaktas, innan sådana bestämmelser i annan ordning utfärdas. För egen
del anser jag, att det omhändertagande, som ur såväl samhällets som den
enskilde individens synpunkt är det för lösdrivaren-alkoholisten lämpligaste,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55. 25

är intagande å alkoliolistanstalt. I detta sammanhang må erinras därom, att
i det utkast till lösdrivarlag, som nyligen utarbetats av den för omarbetning
av gällande lag tillsatta kommittén, särbestämmelser icke föreslagits rörande
behandling av lösdrivare, som samtidigt äro alkoholister. För övrigt torde
uppmärksammas, att de nu ifrågasatta bestämmelserna kunna avse även andra
personer än lösdrivare.

I motionen I: 298 har yrkats avslag å propositionen jämväl i nu förevarande
del.

Utskottet har i detta sammanhang uppmärksammat ett uttalande av socialstyrelsen
i yttrande över en vid denna riksdag väckt motion, II: 208, vilken
för behandling tilldelats första lagutskottet. Socialstyrelsen har i sitt berörda
yttrande framhållit, att det från alkoholistvårdens synpunkt måste bestämt
hävdas, att det för utövningen av den befogenhet, som lagstiftaren genom
stadgandet i 16 § alkoholistlagen (17 § i Kungl. Maj:ts förslag) lämnat polismyndighet
att vid överhängande fara för annans personliga integritet ofördröjligen
omhändertaga en farlig alkoholist, icke rimligen borde krävas, att
polismyndigheten förfogade över fullständig bevisning örn vederbörandes
hemfallenhet åt alkoholmissbruk, utan kunna vara tillfyllest, att vederbörande
funnes vara berusad och i detta tillstånd hade utsatt anmälaren eller annan
för misshandel. För den händelse lagrummet enligt sin lydelse dock måste
tolkas på det förra sättet, vore det enligt styrelsens mening önskvärt, att en
omformulering komme till stånd i antydd riktning.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för en skärpning av alkoholistlagen
i fråga örn de vagabonderande alkoholisterna. Utskottet kan ansluta sig
till vad föredragande departementschefen i förevarande hänseende anfört.
Emot den närmare utformningen av Kungl. Maj:ts förslag i denna del har
utskottet intet att erinra. Utskottet får följaktligen avstyrka motionen I: 298
i nu ifrågavarande hänseende.

Enligt 16 § andra stycket i gällande alkoholistlag har polismyndighet tillerkänts
rätt att ofördröjligen omhändertaga den som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
då denne är så farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,
att åtgärd, som ankommer på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas. Denna
bestämmelse har upptagits i 17 § andra stycket i Kungl. Maj :ts förslag, vårviol
med överhängande fara för säkerhet och liv jämställts vissa andin omständigheter.
I fråga om tolkningen av förevarande stadganden vill utskottet på
förekommen anledning framhålla, att det enligt utskottets mening icke torde
böra uppställas såsom en förutsättning för polismyndighetens rätt att ingripa,
att polismyndigheten förfogar över fullständig bevisning örn vederbörandes
hemfallenhet åt alkoholmissbruk, men att det bör förefinnas skälig anledning
antaga, att så är förhållandet. En vidgad rätt för polismyndighet att inskrida
skulle gå utöver lagstiftningens nuvarande ram. Utskottet, som icke funnit anledning
föreslå utsträckning av lagens tillämpningsområde utöver vad i propositionen
ifrågasatts, anser sig icke böra i förevarande sammanhang ingå
på frågan örn polis- och åklagaremyndigheters rätt och plikt att med stöd av

Utskottet.

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

annan lagstiftning eller allmänna rättsregler ingripa mot berusade personer,
vilka äro farliga för annans säkerhet.

III. Frågan om införande av särskilda bestämmelser
rörande samarbete mellan läkare och
nykterhetsnämnd.

Gällande alkoholistlag innehåller i 10 § den bestämmelsen, att det åligger
polis- och åklagarmyndighet att, när den erhållit kännedom örn förhållande,
som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan
därom hos nämnden. Det må härvid även omnämnas, att lagens 60 §
innefattar en allmän anvisning för myndigheter, som handlägga ärenden enligt
lagen, att de, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras
åligganden, böra samarbeta med, bland andra, nykterhetsnämnder.

En redogörelse för vad som under förarbetena till gällande alkoholistlag
förekommit rörande anmälningspliktens omfattning har lämnats å sid. 71 i
propositionen, till vilken utskottet i denna del får hänvisa.

Bestämmelser örn anmälningsplikt rörande sociala missförhållanden finnas
i flera gällande författningar.

Sålunda föreskrives i 23 § fjärde stycket lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården,
att polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska, som finner någon
vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, därom
bör göra anmälan hos styrelsen.

Enligt 17 § andra stycket barnavårdslagen den 6 juni 1924 hava kommunal
myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens tjänst
så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska att, då de i sin verksamhet
erhållit kännedom om förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämndens
ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.

Läkares nu omförmälda anmälningsplikt har även uttalats i § 59 allmänna
läkarinstruktionen den 19 december 1930, vilken paragraf behandlar läkares
åligganden i allmänhet. I dess punkt 13 föreskrives, att det åligger varje
läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar läkarkonsten,
att, då han under sin verksamhet erhåller kännedom örn förhållanden, som
böra föranleda fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds ingripande, ofördröjligen
göra anmälan till sådan styrelse eller nämnd.

I förevarande sammanhang må emellertid erinras om den läkare enligt § 60
läkarinstruktionen åliggande allmänna tystnadsplikten. Där stadgas, att
läkare ej må yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat,
ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom
eller dess uppkomst; dock medför denna läkarens plikt icke någon inskränkning
i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande
eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55. 27

I rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag till lag om nykterhetsvård diskuterades
icke frågan om utvidgning av anmälningsplikten.

I departementspromemorian behandlades spörsmålet örn läkares plikt att
göra anmälan till nykterhetsnämnd, utan att dock ståndpunkt togs till frågan,
huruvida författningsbestämmelse därom skulle införas.

I yttrande över promemorian framhöll bland andra medicinalstyrelsen, att
tidpunkten syntes vara inne att utvidga den i 10 § alkoholistlagen stadgade
anmälningsplikten även till läkare. Denna utvidgning skulle enligt styrelsens
mening bäst uppnås genom ändring av läkarinstruktionen.

Föredragande departementschefen har rörande detta spörsmål anfört:

Från flera håll har vitsordats, att en åtgärd, ägnad att underlätta tillämpningen
i full utsträckning av nuvarande bestämmelser i alkoholistlagen, skulle
vara att ålägga läkare anmälningsplikt beträffande fall av alkoholmissbruk
av den art, att gällande lag kunde antagas vara tillämplig å alkoholmissbrukaren.
Läkaren skulle, då han kommit i beröring med ett sådant fall, vara
skyldig att göra anmälan därom till nykterhetsnämnden.

En anmälningsplikt av angivet slag torde komma att göra avsevärd nytta,
särskilt med hänsyn till möjligheterna att i anledning av en sådan anmälan
i tid kunna vidtaga nykterhets vår dande åtgärder. På grund härav har
jag funnit lämpligt att i samband med de i det föregående föreslagna ändringarna
i alkoholistlagen framlägga förslag jämväl rörande införandet i
lagen av bestämmelser örn dylik anmälningsplikt. För den tvekan, som i
tidigare sammanhang kommit till uttryck rörande lämpligheten av sådan skyldighet
för läkare, synas mig icke föreligga bärande skäl. Motsvarande bestämmelser
gälla redan nu enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna, utan
att några olägenheter därav försports. För övrigt må erinras därom, att såväl
i alkoholistlagen som i lagen örn inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar bestämmelser meddelats, vilka förhindra, att vad som
anmälts för nykterhetsnämnden kommer till obehörigas kännedom.

Bestämmelserna rörande den anmälningsplikt för läkare, varom nu är
fråga, torde böra införas i alkoholistlagen. Föreskrifter av samma art på
fattigvårdens och barnavårdens områden hava ju meddelats i därför gällande
lagstiftning. Lämpligaste platsen synes vara 10 §.

Därest alkoholistlagen ändras på föreslaget sätt, torde jag i annat sammanhang
få återkomma till frågan om införande av bestämmelser i ämnet
jämväl i läkarinstruktionen. .

I motionen I: 298 har yrkats avslag å propositionen jämväl i denna del.

I vissa yttranden över den förut omförmälda, till första lagutskottet hänvisade
motionen II: 208 har frågan örn anmälningsplikt i förhållande till nykterhetsnämnd
ägnats uppmärksamhet. Sålunda har i ett av Stockholms stads
nykterhetsnämnd åberopat utlåtande framhållits, att det ej torde vara oberättigat-,
att kommunernas och statens organ ålades ovillkorlig anmälningsskyldighet
rörande alkoholmissbrukare. Överståthållarämbetet har uttalat,
att genom en dylik anmälningsplikt för alla statliga och kommunala myndigheter
torde alkoholmissbrukare till större antal och många av dem på ett
tidigare stadium komma under nykterhetsnämnds behandling. Göteborgs stads
nykterhetsnämnd har ifrågasatt, örn icke skyldighet borde föreskrivas för
exempelvis läkare och vissa statliga och kommunala befattningshavare att till

Utskottet.

Utskottet.

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

nykterhetsnämnderna anmäla sådana fall från deras verksamhetsområden,
där skälig anledning att misstänka alkoholmissbruk kunde anses föreligga.

Utskottet ansluter sig till Kungl. Majda förslag, att läkare, som erhållit
kännedom örn förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens
ingripande, skall vara skyldig att därom ofördröjligen göra anmälan
till nämnden. Utskottet har följaktligen icke ansett sig kunna tillstyrka
motionen I: 298 i förevarande del. Ifrågavarande stadgande torde bliva av
praktisk betydelse bland annat i det fall, att hustru till en åt alkoholmissbruk
hemfallen person blivit misshandlad av mannen och till följd härav nödgats
uppsöka läkare.

Utskottet har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att ifrågasätta anmälningsplikt
i större utsträckning än vad i propositionen föreslagits.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

Föredragande departementschefen har härom anfört:

Den nu föreslagna lagen synes lämpligen böra träda i kraft vid närmaste
årsskifte eller sålunda den 1 januari 1939. Då bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd
intagits i alkoholistlagen, torde förordningen samtidigt böra upphävas.

Enär, på sätt förut anförts, val av ledamöter i länsnykterhetsnämnd för
den mandatperiod, som börjar den 1 januari 1939, dessförinnan torde böra
äga rum, har föreskrift därom intagits i övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till att utrymmet å alkoholistanstalterna ännu icke är
tillräckligt, har jag hittills funnit mig förhindrad föreslå någon tidpunkt, då
de år 1937 vidtagna ändringarna i alkoholistlagen skola träda i kraft. Då
dagen för berörda ikraftträdande är oviss, torde övergångsbestämmelser vara
erforderliga i nu förevarande lagförslag i enlighet med vad i departementsutkastet
blivit ifrågasatt. Föreslagna ändringar synas icke tarva särskild
motivering.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot vad Kungl. Majit i nu
förevarande hänseende föreslagit.

Utskottets hemställan.

På grund av vad sålunda (sid. 19, 25 och 28) anförts får utskottet hemställa,

1) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; samt

2) att motionerna I: 298, II: 398, II: 434, II: 435 och II: 436
måtte anses besvarade genom vad utskottet sålunda hemställt.

Stockholm den 17 maj 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

29

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Olof Carlsson, Wistrand,
Elon Andersson, Sten, Ekströmer* och Holstenson*;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken,
Hallagård, Thorell och Hansson i örebro samt fröken Andersson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Wistrand och fröken Andersson, vilka ansett, att utskottet på
de skäl, som finnas anförda i motionen I: 298, bort avstyrka Kungl. Maj:ts proposition
i den föreliggande frågan;

2) av herrar Ekströmer och Thorell.