Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1938 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående effektivare
åtgärder för skogsbetets inskränkande.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 113,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hagström hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam utredning
angående effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt utlåtande av lantbruksstyrelsen, varjämte tillfälle att avgiva
yttrande beretts centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands
skogsvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund, svenska betes- och vallföreningen, riksförbundet landsbygdens
folk samt hushållningssällskapens i Gävleborgs, Jämlands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län förvaltningsutskott. Redogörelse för
yttrandenas innehåll lämnas nedan.

I motionen framliålles i huvudsak följande:

Kreaturens betande å skogsmarkerna medför stora skadegörelser på skogsåterväxten,
som därigenom fördröjes eller omöjliggöres. Skogsbetets snara
avveckling är därför ett av de allra viktigaste skogshushållningsproblemen
för närvarande. Men ej heller för jordbruket och boskapsskötseln är numera
något att vinna på att denna föråldrade driftsform får fortleva. Räknar man
med alla kostnader, som föranledas av skogsbetet, såsom för vallhjon eller
för personal som på morgnarna ledsaga djuren till betet och på aftnarna hämta
hem dem, m. m., och tager man i betraktande den minskade avkastning som
blir en följd av skogsbetet, så skall man i de flesta fall finna att skogsbetet
ej blir något billigt bete. Den enda utvägen att få god ekonomi både på
skogsbruk och bete är att skilja på dem båda genom inhägnande av mindre
områden, som lämpa sig till bete och som kunna drivas upp i avkastning
genom kultiveringsåtgärder. Insikten örn nyttan och nödvändigheten av kulturbeten
har på senare tid vunnit allt större utbredning. Vissa gynnsamma
verkningar torde också 1933 års ägofredslag ha haft. Emellertid kan det nog
sättas i fråga, huruvida bestämmelserna i denna lag motsvarat förväntningarna
och örn de äro ägnade att snabbt befrämja bättre förhållanden beträffande
gemensamhetsbeten och betesreglering. Således torde det vara tvivel underkastat,
huruvida bestämmelsen i § 11 örn initiativrätt blott för landsting och
hushållningssällskap är lyckligt funnen. I varje fall synes staten böra vidtaga
effektivare åtgärder beträffande skogsbetets inskränkning i högsta möjliga
grad och anordnande av inhägnade kulturbeten, eventuellt genom större
bidrag i sistnämnda hänseende.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 50. 1121 S8 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

Till ledning vid bedömandet av det i motionen behandlade spörsmålet
anser sig utskottet böra lämna följande redogörelse.

Utskottet vill till en början återgiva vissa stadganden i lagen den 2 juni
1933 om ägofred, vilka äro av särskilt intresse i förevarande sammanhang:

10 §. Möter skogs- eller utmark å ömse sidor om ägogräns och fanns ej
stängsel i gränsen den 1 januari 1933, skall skogs- eller utmarken, i den mån
den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för större hemdjur.

Är för visst län eller viss del av län meddelad föreskrift, varom i 5 § andra
stycket sägs, skall inom länet eller länsdelen rätten till gemensamt bete även
avse sådana mindre hemdjur, som föreskriften angår.

Å den till gemensamt bete upplåtna marken må från fastighet, vartill hör
del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå, ej utsläppas flera hemdjur
än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten.

11 §. Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del
av län erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 10 § sägs, varder
helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid
av året, förbjuden, må Konungen på framställning av vederbörande landsting
och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

12 §. Där inom visst län eller viss del av län skogs- eller utmark på grund
av bestämmelserna i § 5 förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande
emot skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet den 1 januari
1933 var upplåten till gemensamt bete, må Konungen, då skäl därtill äro, på
framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap förordna,
att inom länet eller länsdelen betesreglering å sådan mark må äga rum på
sätt och under villkor, som i 13—19 §§ stadgas.

13 §. Där inom län eller länsdel, varest förordnande enligt 12 § gäller,
skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter, på sätt i sagda paragraf sägs,
den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete samt någon del av marken
nyttjas till sådant bete, skall, örn det för någon av fastigheterna yrkas, betesreglering
å marken ske, så framt nödig betesmark för varje fastighet kan
utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande anordnas å
fastighetens område eller, örn för viss fastighet tillgång därtill ej finnes,
fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark
å annan fastighet tillhörande del av skogs- eller utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i
dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör två
eller flera fastigheter och helt eller delvis nyttjas till gemensamt bete, under
förutsättning att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående
del av marken hör, kan å fastigheterna skäligen tillgodoses.

Skogs- eller utmark, som den 1 januari 1933 hölls inhägnad utan att stängselskyldighet
ägde rum, skall vid betesreglering anses som örn den sagda
dag var upplåten till gemensamt bete.

Å mark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, äger rätt till gemensamt
bete ej vidare rum för de fastigheter, vartill marken hör. Ej heller må
därefter något område av marken nyttjas till bete för den fastighet, till vilken
området hör, med mindre erforderlig hägnad hålles kring området.

14 §. Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra
för någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad
för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes
gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

3

soia med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att
olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken
upplåtits.

15 §. Betesmark, som upplåtits enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i
den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter
bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu sagts,
åligger fastighet, för vilken betesmarken upplåtits.---

Enligt 71 § i lagen skola vissa tidigare meddelade betesförbud gälla som
örn de utfärdats enligt 11 § i den nya lagen.

I anslutning till 11 § bör nämnas, att Kungl. Majit i proposition nr 107
till 1933 års riksdag med förslag till lag örn ägofred föreslog, att det skulle
ankomma på »Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap»
meddela den i stadgandet angivna föreskriften. Sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet, som behandlade propositionen, framhöll,
att sådant betesförbud ej borde utfärdas av Kungl. Majit med mindre
en dylik åtgärd stöddes av en allmän opinion bland länets eller länsdelens
jordbruksidkande befolkning. I anledning härav hade i utskottets förslag,
som i denna del godkändes av riksdagen, Kungl. Majits befogenhet att meddela
betesförbud gjorts beroende därav, att framställning örn sådant förbud
gjorts hos Kungl. Majit av vederbörande landsting och hushållningssällskap.

Stadgandet i 12 § i lagen tillkom efter förslag av utskottet. Enligt propositionen
skulle bestämmelserna örn betesreglering äga giltighet för landet i dess
helhet. Utskottet anförde rörande detta spörsmål bland annat:

Örn sålunda bestämmelserna örn betesreglering i princip ej föranleda
erinran från utskottets sida, hyser utskottet dock tvekan örn lämpligheten
att förläna dessa bestämmelser omedelbar giltighet för landet i dess helhet.
Betesreglering innefattar en ny och oprövad väg att avskaffa det gemensamma
betet å ohägnade skogs- och utmarker och med hänsyn till de synnerligen
växlande betesförhållanden, som förefinnas i skilda trakter av landet, möter
stor svårighet att fullständigt överblicka verkningarna av bestämmelsernas
tillämpning. En omständighet, som i detta sammanhang jämväl bör skänkas
beaktande, är den olika uppfattning örn betets lämpliga bedrivande, som är
rådande å skilda orter. Att framtvinga tillämpningen av bestämmelserna örn
betesreglering i de delar av landet, där majoriteten av den jordbruksidkande
befolkningen håller fast vid gemensamhetsbetet såsom en lämplig och fördelaktig
betesform, torde ej vara lyckligt. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle
kunna äventyra lagstiftningens effektivitet och motverka intresset för gemensamhetsbetets
avskaffande på frivillig väg genom anordnande av kulturbeten.

Med hänsyn till det nu anförda har utskottet funnit sig ej kunna tillstyrka,
att bestämmelserna om betesreglering, på sätt i propositionen föreslagits,
förlänas allmän giltighet. Enligt utskottets mening böra dessa bestämmelser
för närvarande vinna tillämpning allenast inom sådana områden, där betesregleringen
stödes av en allmän opinion bland jordbrukarna. — ---- Det

bör sålunda ankomma å Kungl. Majit att beträffande visst län eller viss del
av län förordna örn tillämpning av dessa stadganden. Såsom villkor för meddelande
av dylikt förordnande torde dock böra gälla, att vederbörande landsting
och hushållningssällskap därom gjort framställning hos Kungl. Majit.

Förordnande om betesreglering enligt 12 § första stycket i lagen hava
meddelats beträffande Uppsala län genom kungörelse den 2 mars 1934 och
i fråga örn Östergötlands län genom kungörelse den 16 januari 1935.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

I detta sammanhang torde även böra erinras örn de bestämmelser angående
åtgärder för betryggande av återväxt, vilka återfinnas i 3 kap. skogsvårdslagen
den 15 juni 1923.

Från och med år 1927 har riksdagen varje år anvisat anslag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till betesförbättring återfinnas
i kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående stadsbidrag till
jordförbättring å ofullständiga jordbruk med däri genom kungörelse den
30 juni 1937 (nr 571) vidtagna ändringar. Enligt § 1 av kungörelsen må i
syfte att åstadkomma förbättring och ändamålsenlig utveckling av sådana
ofullständiga jordbruk, som på grund av ringa areal åker eller kultiverad
betesmark eller på grund därav, att den odlade marken är starkt stenbunden
eller består av mineralfattig myr jord, icke giva brukaren erforderlig utkomst
av jordbruket, statsbidrag, i den män tillgängligt anslag det medgiver, utlämnas
i den ordning och under de villkor, som i kungörelsen närmare
angivas till, bland annat, befordrande av rationell beteskultur.

Enligt § 3 mom. 4 må betesförbättringsbidrag uppgå till högst hälften av
beräknade kostnaden, dock icke mer än 125 kronor för hektar av den för förbättring
avsedda arealen. Betesförbättringsbidrag må icke på en gång tilldelas
en och samma person med högre belopp än tillhopa 500 kronor.

1 statsverkspropositionen till innevarande års riksdag, nionde huvudtiteln,
har Kungl. Majit under punkten 149:o) föreslagit riksdagen dels medgiva, att
Kungl. Majit må under 1939 bevilja anslag intill 2,000,000 kronor för utlämnande
av statsbidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning
å ofullständiga jordbruk, dels ock anvisa ett förslagsanslag för ändamålet
av 2,000,000 kronor. Av anslaget skulle förslagsvis få användas 600,000 kronor
till betesförbättring.

I anledning av detta förslag har inom riksdagen väckts ett flertal motioner.
På hemställan av jordbruksutskottet (uti. nr 1 sid. 77—82) har riksdagen med
avslag å motionerna bifallit Kungl. Majits förslag.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 275 till årets riksdag med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/1939 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen
medgiva, att Kungl. Majit må, under för beredskapsstaten gällande förutsättningar,
under 1939 bevilja statsanslag intill 1,500,000 kronor utöver det av
riksdagen för nämnda år medgivna beloppet för utlämnande av statsbidrag
till nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga
jordbruk. Av nämnda belopp skulle förslagsvis 450,000 kronor få användas
till betesförbättring.

Till belysande av förhållandet mellan efterfrågan och tillgång med avseende
å de för betesförbättring anvisade medlen får utskottet meddela
följande siffror för åren 1933—193711)

J) Hämtade ur 1938 års statsverksproposition nionde huvudtiteln och statsrevisorernas
berättelse om den år 1937 av dem verkställda granskningen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

5

Å r

Sökta

Beviljade

bidragsbelopp

bidragsbelopp

1933................................

786,320

439,110

1934................................

1,037.960

431,630

1935................................

1,172,290

400,000

1936................................

1,327,570

5c0,000

1937................................

1,125.170

450,000

Frågan om vidtagande av åtgärder för inskränkning av skogsbetet och
därmed sammanhängande spörsmål har under de senaste åren i olika sammanhang
varit föremål för uppmärksamhet.

I ett av tillkallade sakkunniga år 1935 avgivet betänkande örn folkförsörjning
och arbetsfred, Del I, Förslag, (S. O. U. 1935: 65) erinras sålunda örn
att under senare tider åtgärder i stor utsträckning vidtagits i syfte att freda
skogsmark för beteskreatur (sid. 31). I anslutning härtill framhålles lämpligheten
av att åtgärder i denna riktning alltjämt företagas till höjande av skogsproduktionen
i avseende å såväl mängd som beskaffenhet.

1936 års utredning angående beredskapsarbeten har i sitt år 1937 avgivna
betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten (S. O. U.
1937: 26) bland annat behandlat frågan örn behovet av betesvallsanläggningar
för skogens fredande mot bete (sid. 147—150). Härom uppgiver utredningen
till en början med stöd av införskaffade uppgifter från 11 av landets 25 skogsvårdsstyrelser,
att dessa skogsvårdsstyrelser redovisat ett behov av dylika
anläggningar, avseende 52,222 hektar, en kostnad av 8,861,000 kronor och ett
dagsverksantal av 1,124,441. Därest samtliga skogsvårdsstyrelser anmält det
föreliggande behovet av betesvallsanläggningar, skulle sannolikt enligt utredningen
det redovisade behovet ha blivit omkring dubbelt så stort som det
ovan angivna.

Därefter anför utredningen bland annat:

Det synes icke behöva råda tvivel därom, att skogsmarkens betning utgör
ett allvarligt hinder för en god virkesproduktion. Den uppfattningen är allmän,
att betesfred i skogen utgör ett oeftergivligt villkor för en rationell
skogsvård. Trots detta förekommer ännu i vidsträckta delar av vårt land,
att skogsmarken betas och detta icke blott av nötkreatur och hästar utan
jämväl av getter och får. Enligt utredningens mening måste en rationell
reglering av dessa förhållanden kräva utförandet av betydande arbeten. Med
hänsyn härtill och till dessa arbetens stora allmänekonomiska betydelse
samt till möjligheterna att vid desammas genomförande företrädesvis anlita
sådan arbetskraft, som normalt synes ha svårigheter att finna full
sysselsättning, torde statlig medverkan under vissa omständigheter vara påkallad.
Utredningen vill härvid icke underlåta att erinra örn att resultaten
av de skogsvårdsåtgärder såsom dikning och olika slag av skogsodlingsåtgärder,
vilka redan äro föremål för statligt understöd, i icke ringa utsträckning
spolieras genom betesdjurens tramp och bett.---Principiellt

hyser utredningen den uppfattningen, att frågan örn att vinna förbättrade
produktionsförhållanden inom skogsbruket är av den angelägenhetsgrad, att

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

staten oberoende av konjunkturernas växlingar städse måste lia anledning
intressera sig härför. Enligt utredningens mening kunna därför skäl tala för
att, i den mån den statliga bidragsverksamheten för visst eller vissa områden
av skogsbruket begränsas, den i stället, örn förhållandena i övrigt därtill giva anledning,
överflyttas till andra för skogsbruket jämväl viktiga områden. Med
denna utgångspunkt finner utredningen, att, därest en beskärning av statsanslagen
till skogsdikning och olika slag av skogsodlingsåtgärder kommer
till stånd, undersökning bör verkställas angående förutsättningarna för utvidgning
av den statliga understödsverksamheten för betesregleringsändamål.
I sådant syfte vill utredningen föreslå följande.

Av en särskild kommitté, sammansatt av representanter för skogsbruk
och jordbruk, verkställes en skyndsam undersökning rörande betesfrågans
nuvarande läge, varvid bland annat torde böra utrönas verkningarna av 1933
års ägofredslag samt den omfattning, vari betesregleringar för närvarande
komma till stånd i syfte att vinna betesfred åt skogsmarken. Vidare torde
böra utredas, huruvida det sätt. varpå staten för närvarande understödjer
betesförbättringar genom bidrag till sådana arbeten å ofullständiga jordbruk,
är ändamålsenligt. Örn så icke är fallet, böra reformerade bidragsvillkor
föreslås, varvid med beaktande av centralrådets ovannämnda framställning
skogsbrukets intressen böra tillgodoses. Vid nu ifrågavarande undersökning
torde jämväl böra övervägas möjligheterna att genom utförandet av vissa
försök anskaffa material för uppskattning av den skadegörelse, skogsbruket
åsamkas genom betet.

Riksdagens revisorer hava i sin berättelse (del I) örn den år 1937 av dem
verkställda granskningen gjort vissa uttalanden angående statsbidrag till
betesförbättringar (sid. 116 och 117).

I en framställning till Kungl. Maj:t av den 27 september 1934 har centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att anvisa ett anslag av 500,000 kronor att, efter av centralrådet
utarbetade grunder, utgå till vissa fastigheter i enskild ägo för åvägabringande
av betesfred å skogsmark. Innebörden av detta förslag är i huvudsak
följande:

Statsbidrag skulle utgå för understödjande av sådana betesförbättringsföretag
å enskildas fastigheter, som med hänsyn till fastighetens förmåga
att viuterföda kreatur kunde anses vara av skälig omfattning och lämplig
beskaffenhet. Företagets utförande skulle därjämte åvägabringa möjligheter
för skogsbetets omedelbara eller successiva inställande å fastigheten. Som
villkor för bidrag skulle alltså gälla, att vederbörande bidragstagare förbunde
sig att icke släppa beteskreatur å skogsmarken eller att inom viss tid upphöra
med skogsbetet. Bidragsrätten skulle icke begränsas till fastigheter
med viss areal. Bidragstagare skulle vara fastighetens ägare, och bidrag
skulle kunna utgå med 25 procent av den beräknade kostnaden, oavsett
huruvida för företaget disponerades skogsmark, hagmark, d. v. s. gammal
betesmark, eller åkerjord. Vid kostnadernas beräkning skulle få medtagas
samtliga de arbeten, som kunde krävas för företagets iordningställande,
såsom röjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling, ävensom
fröanskaffning och stängseluppsättning. Bidragstagaren skulle tillförbindas
hålla statsunderstött företag i ändamålsenligt skick. Därest underhållet eftersattes,
skulle det utbetalade bidraget jämte planläggningskostnaderna för

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

företaget vara förfallna till återbetalning. Följden skulle bliva densamma,
örn med bidragstagarens vetskap eller i hans avsikt betning av skogsmarken
ägde rum, oaktat skogsbetets upphörande utgjort villkor för bidragets beviljande.
För bidragsverksamhetens utövande skulle ett organiserat samarbete
anordnas mellan skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen, varvid
de administrativa uppgifterna skulle omhänderlias av skogsvårdsstyrelserna,
medan hushållningssällskapens tjänstemän skulle medverka vid planläggningsarbetet.
För anslagets tillgodogörande i arbetslöshetsbekämpande
syfte skulle föreskrivas, att det företag, som funnes ägnat att i högre grad
än annat motverka eller förhindra arbetslöshet inom orten, skulle äga företräde
till bidrag samt att det skulle ankomma på den bidragsbeviljande
myndigheten att tillse, att i den utsträckning, som lämpligen kunde äga
rum, arbete vid företagens utförande bereddes arbetslösa eller sådana, som
hotades av arbetslöshet.

I ytterligare en framställning till Kungl. Majit av den 11 december 1936
har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhållit, att det skulle
vara av stor betydelse, »örn en objektiv utredning kom till stånd angående
storleken av de värden, som under olika förhållanden spolieras genom skogsbetet.
Det synes centralrådet, som örn det borde vara en för svenska betesoch
vallföreningen lämplig uppgift att i samarbete med hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser verkställa en dylik undersökning».

Under hänvisning till centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund
sistberörda framställning har svenska betes- och v alif öreningen i en den 15
november 1937 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit hemställt, att
Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta örn utredning rörande dels
värdet av och skadegörelsen genom den i vårt land förekommande betesgången
på skogen och på de alltför stort tilltagna, föga producerande hagmarkerna
och dels även beträffande vilka åtgärder, som böra vidtagas för att
åstadkomma en tidsenlig inskränkning av betesgången på landets skogs- och
hagmarker. Föreningen har även förklarat sig villig att i sin mån medverka
samt, örn detta skulle anses lämpligt, att företaga utredningen under förutsättning,
att härför erforderliga medel ställdes till föreningens förfogande.
Denna skrivelse finnes tryckt i föreningens årsskrift för 1937. I denna årsskrift
har även intagits en uppsats örn »Skogsbetet och dess avveckling» av
läns jägmästaren Wilh. Lothigius.

De förslag och framställningar till Kungl. Majit i förevarande ämne, för
vilka ovan redogjorts, äro beroende på Kungl. Majits prövning.

Vidare bör nämnas, att enligt Kungl. Majits beslut den 23 juli och den 23
oktober 1936 två utredningsmän tillkallats för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som
kunna vidtagas för att höja dess bärkraft. Utredningsmännen, vilka antagit
benämningen 1936 års skogsutredving, äro ledamoten av riksdagens andra
kammare, hemmansägaren G. Strindlund och byrådirektören, kanslichefen i
statens jordbruksnämnd N. A. E. Malmfors. Dessutom hava sex sakkunniga

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

personer tillkallats för att deltaga i överläggningar med utredningsmännen i
ämnet.

I direktiven för utredningen framhålles bland annat, att betydelsen för
jordbruket av ett lönande skogsbruk skall utredas och att även i övrigt det
samband, som råder mellan dessa båda näringsgrenar, bör bliva föremål för
undersökning.

Utskottet övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i
de över motionen avgivna yttrandena.

Lantbruksstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
Sveriges skogsägareförbund, Norrlands skogs vårdsförbund, svenska betesoch
vallföreningen samt förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i
Västernorrlands och Norrbottens län hava samtliga uttalat sig i tillstyrkande
riktning.

Lantbruks sindsén erinrar örn den ovan berörda, av 1936 års utredning
angående beredskapsarbeten förordade undersökningen av hela betesfrågans
nuvarande läge samt framhåller, att styrelsen i sitt yttrande över utredningens
betänkande understrukit betydelsen av att en sådan undersökning verkställdes
under samverkan med representanter för såväl jordbruk som skogsbruk.
Därefter anför styrelsen:

Det är en gammal erfarenhet, att på skogsbete fritt kringströvande hemdjur
anställa betydande skada på skogsåterväxten. Därtill kommer, att skogsbetet
ofta är så dåligt, att djuren hava svårt att därå kunna tillfredsställa sitt
näringsbehov. En viktig förutsättning för att skogens användning såsom
betesmark skall kunna bringas att upphöra är, att annan till bete mera lämpad
mark står djurägaren till buds. Med hänsyn härtill är det, där skogens skyddande
sådant påkallar, av stor vikt, att för ändamålet iordningställda betesmarker
inhägnas. Emellertid medför betesmarkens inhägnande och iordningställande
till kulturbete betydande kostnader, vartill i detta sammanhang hänsyn
måste tagas. I vidsträckta delar av landet — framför allt i Norrland —
utgör inkomsten av arbetet i skogen en viktig förvärvsgren för småbrukarna,
som där ofta äro hänvisade till arbete i bolagsskogarna. Skogsägarna å sin
sida äro i hög grad beroende av på orten befintlig arbetskraft. I den mån en
skogsägare finner, att djurens betesgång i skogen omöjliggör eller fördröjer
skogsåterväxten, torde det få anses vara ett skogsägarintresse av första ordningen
att allt efter omständigheterna helt eller delvis bekosta anordnandet
av för olika lägenheter lämpade, produktiva beteshagar, särskilt i de fall, då
förefintliga lägenheter tillhöra eller tidigare tillhört vederbörande skogsägare
och dessa äro för skogsdriften beroende av lägenhetsinnehavarnas arbetskraft.
Det torde finnas exempel på skogsbolag, som insett betydelsen härav och i
viss utsträckning vidtagit åtgärder härför. Sådan allmän medverkan från
skogsägarnas sida finner lantbruksstyrelsen utgöra en viktig förutsättning för
beteskulturens främjande inom avsevärda delar av landet. Även örn effektiva
lagstiftningsåtgärder för skogsbetets inskränkande få anses erforderliga, synes
det vara minst lika viktigt att åstadkomma sådan organiserad praktisk upplysningsverksamhet,
som tydligt kan åskådliggöra de fördelar, hägnade kulturbeten
medföra för såväl skogsskötsel som jordbruket. På grund av vad sålunda
anförts finner lantbruksstyrelsen sig böra alltjämt förorda en undersökning
rörande hela betesfrågans nuvarande läge, verkningarna av 1933 års

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50. 9

ägofredslag samt, med beaktande av ovan av styrelsen framförda synpunkter,
utredning örn åtgärder för betesfred åt skogsmarHu-.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund erinrar bland annat örn
ovan omförmälda framställningar till Kungl. Majit från dels centralrådet och
dels svenska betes- och vallföreningen. Centralrådet framhåller vidare,
att skogsvårdsstyrelsernas fjärde ordinarie förbundsstämma vid sammanträde
den 14 december 1937 antagit en till chefen för jordbruksdepartementet sedermera
överlämnad resolution, vari förbundsstämman uttryckt en förhoppning,
att en utredning angående skadegörelse genom betesgång m. m. snarast måtte
igångsättas, så att ärendet örn möjligt måtte kunna föreläggas 1939 års riksdag.
Centralrådets yttrande utmynnar i ett livligt tillstyrkande av motionen.

Även Sveriges slcogsägareförbuoid tillstyrker motionärens förslag örn en
ingående utredning i ämnet. Förbundet anför bland annat:

Förbundet vill till alla delar vitsorda riktigheten av den redogörelse, som
motionären givit rörande skogsbetets skadlighet för skogsåterväxten samt dess
hinderlighet för en god skogsvård överhuvudtaget. Jämväl vad i motionen
anföres örn betesgångens i skogarna oförenlighet med en rationell kreatursskötsel
samt örn det trängande behovet ur jordbrukssynpunkt att ersätta skogsbetet
med betesgång å för ändamålet skötta betesvallar torde äga sin fulla
riktighet. Det traditionella skogsbetesbrukets fullständiga oförenlighet med
modernt jordbruk samt god skogsvård har emellertid blivit så till fullo klarlagd
genom en mångfald vetenskapliga utredningar och praktiska försök av
fackmän på både jord- och skogsbrukets områden, att förbundet icke torde
behöva ingå i någon vidare bevisning därom. Förbundet vill i detta sammanhang
endast framhålla, att skogsbete!; i norra Sverige, där det fortfarande allmänt
bedrives, av skogsmännen betraktas såsom det kanske svåraste hindret
mot genomförandet av den bättre skogsvård, som alla säga sig eftersträva.
När skogsvårdsintresset för ett par tiotal år sedan först grep omkring sig i
nämnda landsdel, började många skogsägare utföra omfattande skogsodlingar
i syfte att få fram återväxt å sedan gammalt förvildade marker, där naturlig
återväxt alls ej eller blott allt för långsamt kunde påräknas. De omfattande
skogsodlingar, som sålunda kommo till stånd, ödelädes dock i stor omfattning

genom beteskreatur.---Man försökte då att genom hägnader skydda

skogsodlingarna, men resultatet härav blev knappast bättre, enär hägnaden^
ofta skadades genom åverkan samt därefter blevo till mer skada än gagn. Dessa
till ej ringa del av skogsbetet orsakade negativa resultat av skogsodlingsverksamheten
i Norrland ha i mycket hög grad minskat skogsägarnas intresse för
att genom sådder eller planteringar uppdraga återväxt på marker, där den
naturliga föryngringen endast långsamt eller med svårighet inställer sig.
Många större skogsägare förklara öppet, att de på grund av gemensamhetsbetet
nedlagt skogsodlingsverksamheten samt icke ämna upptaga denna,
förrän betesfrågan på ett eller annat sätt blivit löst.

Man frågar sig då, varför det särskilt i norra Sverige skall vara så svårt
att komma till rätta med betesproblemet. Svaret härpå blir i första hand,
att en betydande del av den jordbrukande befolkningen segt fasthåller vid
det uråldriga gemensamhetsbetet på ohägnad mark, samt att skogsskiftenas i
allmänhet långsmala och otympliga form ofta försvårar ett anordnande av rationellt
skötta betesvallar i något så när bekväm närhet av respektive jordägares

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

inägoområde. Vid lagens örn ägofred antagande av statsmakterna 1933 sökte
man bemästra dessa svårigheter genom införande av betesregleringsinstitutet,
med vars hjälp ett rationellt anordnande av betet ändock borde kunna åvägabringas.

1 skogsvårdsintresserade kretsar fäste man stora förhoppningar vid denna
nya möjlighet att kunna komma bort från det ödeläggande gemensamhetsbetet.
Dessvärre hava dessa förhoppningar blott i tämligen ringa omfattning
infriats. Orsakerna härtill äro flera. Då riksdagen år 1933 behandlade ägofredslagen,
vidtog densamma den ytterligt betydelsefulla ändringen i propositionen
i ämnet, att jordägarnas ovillkorliga rätt att kräva betesreglering
borttogs. I stället infördes i lagens 12 § det stadgandet, »att Konungen, då
skäl därtill äro, på framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap
må förordna, att inom länet eller länsdelen betesreglering----

må äga rum». Kåtten att erhålla betesreglering har sålunda gjorts beroende
av ett Konungens generella förordnande för visst län eller länsdel, och
Konungens rätt att utfärda sådant generellt förordnande har gjorts beroende
av att landsting och hushållningssällskap därom samtidigt göra framställning.

Detta riksdagens ståndpunktstagande, som gjorde den nya ägofredslagen
tämligen verkningslös i de landsdelar, där gemensamhetsbete förekommer,
torde ha föranletts av en viss motvilja på jordägarehåll mot det tvång, som
ett rationellt ordnande av betesfrågan genom s. k. betesreglering alltid måste
medföra. Säkerligen har denna jordägarnas motvilja mot betesregleringar
förstärkts genom den i lagens 19 § åt djurägare, som icke äga del i gemensamt
mulbetesområde eller hava servitutsrätt till bete därstädes, medgivna
rätten att, örn de haft sedvanerätt till bete å område, få sitt behov av bete
tillgodosett även vid betesregleringen.

Vilka nu riksdagens motiv för införandet i lagen av berörda inskränkningar
i möjligheten att använda betesregleringsinstitutet än må hava varit, så kvarstår,
att riksdagens sagda åtgärd fått till följd, att 1933 års ägofredslag icke
i nämnvärd mån kunnat bidraga till skogsbetets inskränkande i norra och
mellersta Sverige, där behovet av en ändring i betesförhållandena otvivelaktigt
är störst. Kungligt förordnande örn rätt att begära betesreglering har
hittills utfärdats blott för två sydliga län nämligen Östergötlands och Uppsala.
Erfarenheterna från dessa båda län ge emellertid vid handen, att betesreglering
i många fall kan användas med mycket gott resultat och leda till
ett ordnande av betesförhållandena utan förfång för någon part.

Trots dessa goda erfarenheter synes misstron och motviljan mot betesregleringsinstitutet
ännu vara tämligen allmän i de norra landsdelarna. Det
är anmärkningsvärt, att hushållningssällskapen, där jordbruksteknisk sakkunskap
finnes samlad, i flera fall kunnat vinnas för en framställning till
Konungen örn rätt till betesreglering, men att de mer politiskt betonade
landstingen vägrat sin medverkan. Det torde därför finnas visst fog för motionärens
uttalande, att någon verklig nytta av 1933 års ägofredslag i vissa hänseenden
knappast kan ernås, så länge landsting och hushållningssällskap äga
uteslutande rätt att begära förordnande örn betesreglering.

I enlighet med det ovan sagda hyser Sveriges skogsägareförbund den
meningen, att en metod att ernå förbättrade förhållanden i fråga örn skogsbetet
i norra Sverige bör kunna vara, att ägofredslagen göres effektivare
genom att återföras till den lydelse, den i nu förevarande hänseende ägde i
propositionen till 1933 års riksdag. För att emellertid samtidigt därmed motarbeta
den misstro, som uppenbarligen finnes mot betesregleringarna, borde
några sådana genom statens medverkan kunna på försök utföras i skilda
landsdelar. Befolkningen borde därigenom kunna övertygas örn att dessa för -

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

rättningar, rätt utförda, bliva både till enskilt och allmänt gagn. Förbundet
vill erinra om, att när det gällde att övertyga ortsbefolkningen örn möjligheten
och lämpligheten att verkställa laga skifte inom de storskiftade delarna
av Kopparbergs län, verkställdes på statens bekostnad ett antal provskiften,
vilka vitsordats lia medfört det avsedda syftet att övervinna misstron mot en
gagnande rationaliseringsåtgärd.

En annan tänkbar åtgärd är, att i ägofredslagen inrymmes rätt för jordägare,
som därom samtliga frivilligt överenskomma, att även inom län eller
länsdel, för vilket Kungl. Majit ej utfärdat förordnande rörande betesreglering,
erhålla sådan efter lagens bestämmelser, samt att en sålunda sämjevis
genomförd reglering gives laga verkan även mot kommande ägare av fastigheterna.
På denna väg kan man säkerligen å stora arealer utan utövande avtvång
mot någon jordägare ernå ett bestående ordnande av betesförhållandena
även inom de delar av landet, där kungligt förordnande örn betesreglering
ej ifrågasatts eller kunnat åvägabringas.

De åtgärder, förbundet i det föregående behandlat, sammanhänga med en
eventuell lagstiftningsändring. Emellertid kunna även på helt andra områden
åtgärder vidtagas för ernående av förbättrade betesförhållanden; främst bland
dylika åtgärder står en intensifierad upplysnings- och propagandaverksamhet.
Säkerligen kan mycket även vara att vunna genom att den av skogsvårdsstyrelserna
bedrivna bidragsverksamheten till uppmuntrande av anläggandet av
rationellt skötta betesmarker utvidgas. Samtliga ovan diskuterade åtgärder
kräva emellertid för sitt genomförande en ingående utredning. Förbundet får
därför tillstyrka motionärens förslag örn en sådan.

Norrlands skogsvårds förbund förklarar, att full enighet bland skogsmän
råder örn önskvärdheten och nödvändigheten av att skogen i möjligaste mån
snarast skyddas för betesgångens skadliga inflytande, vilket är mest framträdande
på kulturfält och i plantbestånd och som mångenstädes resulterat i utrotande
av den för barrskogens utveckling betydelsefulla lövträdsinblandningen
i bestånden. Förbundet vill för sin del livligt instämma i huvudsyftet
med föreliggande motion och tillstyrker därför, att riksdagen måtte vidtaga
av motionären föreslagna åtgärder.

Svenska beles- och vallföreningen erinrar örn sin ovan berörda framställning
till Kungl. Majit samt anför bland annat:

Att skogsbetet är till skada för skogen synes vara uppenbart. Därom må
skogsvårdens företrädare döma. För den animaliska produktionen måste det
i stort sett även vara ett hinder för önskvärd utveckling. Ett normalt bete,
d. v. s. sådant att djuren därav få tillräckligt med foder av god beskaffenhet,
är det billigaste foder som kan anskaffas och därtill det sundaste för gräsätande
djur. Enligt flera års resultat på svenska betes- och vallföreningens
kontrollgårdar, vilka resultat äro bearbetade, i och för ekonomiska beräkningar,
av professor E. Nanneson, är foderkostnaden per kilogram mjölk på
kulturbete 4.6 öre och vid utfodring med annat foder, genomsnitt för olika
slag, 9.6 öre. Då det är icke blott jordbrukets utan ett hela folkets intresse
att viktiga livsmedel produceras på det billigaste och för folkhälsan lämpligaste
sättet, bör det ju vara klart att förefintliga möjligheter härför böra
utnyttjas. På skogen är betestillgången alltför knapp. Att en och annan
glänta förekommer med tillfredsställande bete för ungdjur och sinkor, aldrig
för mjölkkor, ändrar icke detta förhållande. Djuren kunna därför icke på
lönande sätt tillväxa och producera under betesgång i skogen. Den tid av
året, då ungdjuren skola uppbygga sin konstitution av det ekonomiskt för -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

månligaste och sundaste fodret som finnes att tillgå, ströva de alltför mycket
halvsvältande omkring, sökande efter föda. Örn tidsenlig mjölkproduk
tion kan det ej bli tal vid skogsbetning utan extrafoder. Givet är dock,
att detta sätt för betesgången är bättre än intet. Förutsättningarna för
skogsbetets inskränkning äro därför främst, att andra betesmöjligheter
åstadkommas, såsom genom kultivering av mindre arealer på skogens, hagmarkens
eller ängens bekostnad eller också, där så ske kan, genom åkerns
anlitande för detta ändamål. Högre kultur på de för betesändamål utnyttjade
arealerna möjliggör också att flera djur kunna födas på mindre markyta. Till
viss gräns innebär detta fördelar för producerande djur, enär fodrets hopsamlande
— en ko, som mjölkar 20—30 liter, behöver 60—80 kilogram grönt fint
gräs •—- på föga avkastande arealer svårligen kan åstadkommas, så att någon
tid blir över för idissling och fodrets tillgodogörande. Vilka vägar, som vid
beteskultivering böra anlitas, måste avgöras för varje särskilt fall. Då de
jordbrukare, som nu åtnjuta förmånen av skogsbetning på andras marker, icke
vilja avstå därifrån och då frågan är av mycket omfattande och för den animaiiska
produktionen betydelsefull art, böra de vägar klarläggas genom allsidig
utredning, genom vilka önskvärd framgång kan tänkas möjlig.

Föreningen har vid sitt yttrande fogat en av konsulenten hos föreningen
Joli. Borg utarbetad promemoria i ämnet.

Hushållningssällskapets i Västernorrlands län förvaltningsutskott förklarar
sig vara ense med motionären därom, att effektivare åtgärder för skogsbetets
inskränkning böra vidtagas, samt tillstyrker därför i princip motionen. Härutöver
anför förvaltningsutskottet bland annat:

Sedan en lång följd av år har inom Västernorrlands län nedlagts och nedlägges
ett betydande upplysande och propagerande arbete för införandet avrationellare
metoder för betesskötseln. Då hushållningssällskapet, till följd
av sin begränsade medelstillgång, ej mäktat ensam bedriva verksamheten
ifråga, har betydande och värdefull medverkan på detta område erhållits avlänets
skogsvårdsstyrelse. Att utvecklingen på området inom länet ej gått i
hastigare takt beror givetvis på en mångfald samverkande omständigheter,
bland vilka särskilt böra nämnas, att systemet med särskilda beteshagar endast
haft en ringa utbredning, att gemensamhetsbetet på de ohägnade skogsmarkerna
utgjort och delvis ännu utgör en integrerande del av foderförsörjningen
vid flertalet »husbehovsjordbruk» och småbruk samt att vederbörande jordbrukare
till följd av otillräcklig tillgång på odlad jord eller till följd av bristande
kunskap icke anser sig kunna taga odlad jord i anspråk till bete. Den
relativt rigorösa tillämpningen av gällande skogsvårdslag inom länet — i det
att även utpräglade beteshagar hänförts till skogsmark — samt skogsvårdsstyrelsens
strävan att jämväl på administrativ väg framkalla lämplig intensifiering
av betesdriften — har vållat ej ringa irritation i vissa jordbrukskretsar.
Förutom de svårigheter av teknisk art, som på många håli föreligga
att införa betesreglering, har man därför att inom länet räkna med en viss
obenägenhet från jordbrukarehåll att medverka till införande av ytterligare
tvångsbestämmelser på betesskötselns område. Å andra sidan börjar bland
yrkes jordbrukarna den uppfattningen göra sig gällande att skogsbetet enbart
ur jordbrukssynpunkt är olämpligt och bör övergivas.

Hushållningssällskapets i Norrbottens län förvaltningsutskott uttalar bland
annat:

Ehuru det är ett starkt önskemål att snarast komma ifrån skogsbetet och
att förbud mot dettas nyttjande genomfördes, kan förvaltningsutskottet det

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

oaktat icke tillråda ett omedelbart förbud. En sådan åtgärd skulle nämligen
medföra så svårartade rubbningar i den nu gängse hushållsplanen vid jordbruket,
i synnerhet i länets inre delar, att det skulle medföra en katastrof för
flertalet jordbrukare. Djuren hava nu sin försörjning, sådan den nu är, i cirka
tre månader av detta bete. Det måste sålunda skapas någon ersättning för
denna försörjning, innan den kan avlysas. Man måste få tid på sig att ordna
sommarutfodlingen på annat sätt. Och detta tager ju sin tid. Åstadkommandet
av beteshägnader och beten på odlad jord kan icke ske med en enda gång.
En övergångstid härför av minst 3 år, helst 5 år, torde erfordras härför. Ifrågasättas
kan örn ej genomförandet av skogsbetesförbud borde göras fakultativt
och att landsting och hushållningssällskap finge avgöra tiden för dess ikraftträdande,
därest detta ej medför ett förhalande onödigt länge. Det synes nämligen
förvaltningsutskottet som ett dylikt förbud borde genomföras utan alltför
mycket tidsutdräkt. Skogsbetet är ur allmän-ekonomisk synpunkt till sa
stort irnen, att en lagstiftning för dess avlysande därmed kan anses väl motiverad.
För att påskynda verkställandet av ett sådant förbud--- — ifråga sätter

förvaltningsutskottet, huruvida ej en skogsbetesindragningsersättning
skulle kunna utgå av statsmedel med hänsyn till den jordbrukargrupp, mindrejordbrukare,
som ett skogsbetesförbud inom detta län drabbar. En sådan

skogsbetesindragningsersättning måste —---komma att hålla sig inom

mycket blygsamma gränser. Ersättningen borde givetvis användas för ordnande
av bete på annat sätt.

Hushållningssällskapens i Gävleborgs och Västerbottens län förvaltningsutskott
ha båda uttalat sig mot en lagändring i den riktning motionären åsyftar
men däremot förordat beviljandet av högre anslag till betesförbättring.

Hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott framhåller:

Angående frågan örn genomförandet av betesreglering må framhållas, att
inom en del län omfattande betesinventeringar verkställts med syfte att få
utrönt möjligheten att effektivt genomföra betesreglering i enlighet med ägofredslagens
bestämmelser. Därvid har man emellertid stött på praktiska svårigheter,
som de för saken intresserade jordbrukarna tidigare icke kunnat
räkna med. Enligt vad förvaltningsutskottet känner har ej heller i de län,
där bestämmelser örn betesreglering enligt ägofredslagen genomförts, sådan
betesreglering kommit till praktisk tillämpning i någon nämnvärd utsträckning.
På grund av dessa förhållanden och då representanterna i landsting och
hushållningssällskap äga en mycket omfattande kännedom örn betestillgång
och betesförhållanden för övrigt inom respektive län, synes det för närvarande
icke lämpligt att utsträcka rätten till påkallande av sådan betesreglering. Därtill
förtjänar erinras att, därest önskemål örn betesreglering uppstår inom en
trakt, detta önskemål med all säkerhet kommer att framföras till vederbörande
landsting eller hushållningssällskap. Inom Gävleborgs län har emellertid
något sådant önskemål ännu icke framkommit. I de fall, då skogsbetet allmänt
användes av kreatursägarna, är det ur skogsvårdssynpunkt önskvärt att inskränka
denna betesanvändning, men att sträva efter en fullständig avhysning
synes utskottet vara att använda större våld än nöden kräver. Det kan också
ifrågasättas, om icke på god och i följd därav starkt gräsbunden mark en viss
betning är behövlig för att inom rimlig tid skogskultur skall komma till stånd.
I de trakter där mjölkproduktionen är mera uppdriven har också skogsbetningen
numera inskränkts till en obetydlighet mot vad förr var vanligt. Där
tjänliga hagmarker finnas, förbättras dessa undan för undan genom rödjning
och andra åtgärder och där lämplig mark för betesförbättring saknas i tillräcklig
omfattning tages en del åker i anspråk för bete. Så är åtminstone för -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

hållandet i Gävleborgs län. De mindre jordbrukarna, som oftast ha alltför
liten tillgång till egen skogs- och hagmark för tillgodoseende av betesbehovet
för sina djur, ävensom lägenhetsägarna nödgas ännu i avsevärd omfattning
lita till skogsbetet, vilket de på många håll äro tillförsäkrade genom servitutsrättigheter.
Genomförandet av betesreglering enbart för tillgodoseende av
deras betesbehov är dock knappast möjligt på grund av deras spridda belägenhet,
vartill ofta kommer svårigheten att på lämpligt avstånd inom bygden erhålla
tillgång till tjänlig mark, då dylik mark i regel är uppodlad. För den
egentliga skogsbygden, där småbruken merendels ligga betydligt åtskilda, kan
icke heller betesreglering enligt ägofredslagens mening praktiskt tillämpas.
För skogsbetets ytterligare inskränkande måste man enligt förvaltningsutskottets
åsikt räkna med åtgärder, vilka befrämja den utvecklingstendens som
länge fortgått. För de mindre jordbrukarna, vilka kunna komma i åtnjutande
av statsbidrag för anläggande av kulturbeten, äro sådana statsbidrag
till största gagn. En höjning av statsbidragen vore emellertid behövlig, då
betesförbättringsåtgärderna oftast äro mycket kostsamma. I viss utsträckning
kan också betesbehovet tänkas tillgodosett genom gemensamhetsbeten.
För detta ändamål skulle lämpliga lån vara till gagn.

Hushållningssällskapets i Västerbottens län förvaltningsutskott anför
bland annat:

Om än skogsbetet ur såväl skogsbrukets som jordbrukets synpunkt måste
anses föga rationellt och mindre ekonomiskt, möta svårigheter att på lagstiftningens
väg bortarbeta den sedvänja, som av olika anledningar råder. Genom
upplysning och främjande av kulturbetesanläggningar har hushållningssällskapet
och skogsvårdsstyrelsen med stöd av statsmakterna lyckats minska
skogsbetet icke så oväsentligt på vissa orter. Ifrån detta och till ett fullständigt
avhysande av skogsbetet är dock ett stort steg. Så länge skogsbetet
bedrives på marker tillhöriga betesdjurens ägare, lärer det också möta svårigheter
för en lagstiftning örn förbud mot skogsbete. Förvaltningsutskottet
hyser den uppfattningen att ett direkt stadgande örn förbud mot skogsbetet
skulle väcka berättigad opposition från jordbrukarnas sida ej minst i de rena
skogsbygderna, där skadan av skogsbetet, åtminstone av nötkreatur, icke får
tillmätas någon större ekonomisk betydelse, då djurantalet är så ringa i förhållande
till skogsmarksarealen. Genom att välja den frivilliga vägen till
övergång från skogsbete till kulturbete kan det måhända dröja en längre tid
innan en ny åskådning hinner inarbetas, men i gengäld undgår man många
slitningar och misshälligheter. För att påskynda denna utveckling skulle en
statlig medverkan böra påräknas i högre grad än som nu sker. Där kostnaderna
bliva höga såsom merendels i Norrlands skogstrakter och där den
ekonomiska bärkraften är ringa, torde det vara uppenbart, att utvecklingen
försenas genom det ringa stöd, som staten för närvarande lämnar för den
önskade omläggningen. Därtill kommer att anslagens storlek icke ens medgiva
beviljande av bidrag i den omfattning som antalet sökande motiverar.
Också torde ett visst eftersättande av Norrland även här kunna spåras.

Skogsägareföreningarnas riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk
samt hushållningssällskapets i Jämtlands län förvaltningsutskott hava yttrat
sig i avstyrkande riktning.

Skogsägareföreningarnas riksförbund anför:

Det sedan urminnes tider bedrivna skogsbetet har under senaste decennierna
visat en allt tydligare avtagande tendens. Därom vittnar bland annat

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

det mycket stora antal fäbodvallar, som numera undan för undan läggas öde.
Den moderna boskapsskötseln inser mer och mer skogsbetets dåliga ekonomi;
den rationella beteskulturen går i stället framåt, och det torde med all sannolikhet
ej dröja alltför länge förrän största delen av svenska jordbrukare inse
fördelen ur kreatursskötselns synpunkt att upphöra med skogsbetet och gå
in för en ordnad och lönande betesdrift å mindre arealer. I och med att detta
blir verklighet kommer skogsbetet automatiskt och successivt att upphöra och
därmed tillgodoses skogsmännens välmotiverade krav på skilsmässa mellan
skogs- och betesbruk. 1933 års ägofredslag ger i betydande omfattning möjligheter
till särskiljande av skogs- och betesbruk; de i lagen inrymda stadgandena
möjliggöra ett samtidigt avskaffande av skogsbetet inom större områden. Lagen
har dock ännu icke varit gällande tillräckligt länge för att man fullt klart
skall kunna skönja dess verkningar. Riksförbundet anser det därför tills
vidare vara tillräckligt med de möjligheter, som i lagen givits landstingen och
hushållningssällskapen att reglera betesförhållandena. De oerhört varierande
och olikartade förhållandena i vårt land, mellan södra, mellersta och norra
delarna, mellan jordbruksbygderna och skogsbygderna, göra en effektiv lagstiftning
ytterligt svår. Man kan bland annat icke undgå att tänka på de
katastrofala följder, som en genom lag inskränkt betesrätt skulle få för
mängden av småbrukare och torpare i de stora norrländska skogsbygderna,
människor som helt enkelt äro beroende av skogsbetet för sina kreatur.
Genom propaganda och upplysning av olika institutioner ha under senaste
åren betydande arealer kulturbeten blivit anlagda samtidigt som skogsbetet
begränsats. Arbetet i denna riktning fortgår raskt och målmedvetet. Det är
också på denna väg som man, enligt riksförbundets mening, bör komma fram
till en lycklig lösning av frågan. Med beaktande av de allt mera vidgade strävandena
för ordnandet av rationella betesbruk och då tiden ännu icke kan
anses vara mogen för ett objektivt bedömande av resultatet av de åtgärder,
som redan vidtagits i betesfrågan, får riksförbundet yrka avslag på den framlagda
motionen.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar:

Motionären har motiverat sin hemställan örn effektivare åtgärder för skogsbetets
inskränkande med hänvisning till den skadegörelse djuren anses göra
på skogsbeståndet samt därvid utgått ifrån att stora skadegörelser uppstå.
Att djuren åstadkomma viss skadegörelse torde vara ostridigt, men storleken
av densamma måste betecknas som rätt omtvistad. I varje fall är den i hög
grad beroende av lokala förhållanden samt den tidpunkt på våren då djuren
släppas på bete. Skadorna äro oftast icke av sådan omfattning och betydelse,
att enbart de motivera anläggandet av speciella beteshagar. Däremot har
ladugårdsskötselns utveckling och svenska betes- och vallföreningens arbete
skapat en allt mer vidgad förståelse för den förbättring av ladugårdsskötselns
ekonomi, som kan genomföras medelst anläggandet av kulturbeten vid sådana
jordbruk som Ira därför lämpade marker. Mångå ha iordningställt sådana
beten och numera bidrager i hög grad exemplets makt till att allt flera övergå
från att använda sig av skogsbeten till att iordningställa särskilda beteshagar.
De fördelar, som för ladugårdsskötselns del därigenom uppnås, äro så påtagliga,
att utvecklingen i önskvärd riktning ej behöver påskyndas genom några
»effektivare åtgärder». Tvingande bestämmelser utöver 1933 års ägofredslag
äro icke av behovet påkallade och skulle troligen väcka en opposition, som
snarast motverkade det man avser. Yad här ovan anförts anse vi motivera,
att motionen ej föranleder till någon riksdagens åtgärd.

Hushållningssällskapets i Jämtlands län förvaltningsutskott uttalar:

Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

Skogsbetets inskränkande är förvisso en betydelsefull åtgärd för utvinnande
av ett bättre resultat av kreatursskötseln, då skogsbetet såsom regel
icke giver möjlighet till en större produktion. Detta gäller särskilt i fråga örn
mjölkkor. Däremot finnas stora områden, där såväl ungdjur som får och även
getter kunna erhålla ett tillräckligt bete. Inom de områden, där mjölkproduktionen
rationaliserats mera, torde även bete å skogsmark förekomma i ganska
liten omfattning. Däremot måste givetvis i länets fjälltrakter de naturliga
betena utnyttjas. Frågan om skador å särskilt yngre träd och plantor torde
i ganska hög grad vara beroende av när djuren släppas på betet. För stora
delar av Jämtlands län skulle en inskränkning utav betesrätten komma att
medföra betydande svårigheter. Särskilt skulle de mindre jordägarna komma
i ett besvärligt läge. För närvarande torde också med ganska stor säkerhet
icke landstinget och hushållningssällskapet vilja medverka till att förhindra
särskilt de smärre fastighetsägarna från rätten att beta å de stora skogsområdena.
För Jämtlands län torde därför ännu icke tidpunkten vara inne
för vidtagande av speciella och mera effektiva åtgärder för skogsbetets inskränkande.

Frågan örn skogsbetets inskränkande är ett spörsmål, som under de senaste
åren i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet. I det av tillkallade
sakkunniga år 1935 avgivna betänkandet örn folkförsörjning och arbetsfred
framhölls sålunda lämpligheten av åtgärder i syfte att freda skogsmark
från betesdjur. Vidare har 1936 års utredning angående beredskapsarbeten
i sitt år 1937 avlämnade betänkande uttalat, att den uppfattningen vore allmän,
att betesfred i skogen utgjorde ett oeftergivligt villkor för en rationell
skogsvård, samt föreslagit en skyndsam undersökning rörande betesfrågans
läge, varvid bland annat borde utrönas verkningarna av 1933 års ägofredslag.
Även från enskilda sammanslutningar hava framställningar i detta ämne
gjorts. Sålunda har svenska betes- och vallföreningen under föregående år i
en skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt
föranstalta örn utredning rörande de åtgärder, som böra vidtagas för att
åstadkomma en tidsenlig inskränkning av betesgången på landets skogs- och
hagmarker.

Enligt utskottets uppfattning måste det i stort sett ligga i såväl skogsbrukets
som jordbrukets intresse, att en begränsning av skogsbetet kommer
till stånd. Problemet är emellertid av ömtålig och invecklad beskaffenhet,
och en enhetlig lösning försvåras av de olikartade förhållandena i skilda
delar av vårt land.

Genom den upplysningsverksamhet, som från olika håll bedrivits, ha
under de senaste åren betydande arealer kulturbeten anlagts, varvid skogsbetet
begränsats. I likhet med skogsägareföreningarnas riksförbund håller
utskottet för sannolikt, att det ej kommer att dröja alltför länge, innan den
största delen av de svenska jordbrukarna inse fördelen ur kreatursskötselns
synpunkt att upphöra med skogsbetet och i stället inrikta sig på en ordnad
betesdrift å mindre arealer. Även lantbruksstyrelsen har understrukit vikten
av en sådan praktisk upplysningsverksamhet, som tydligt kan åskådliggöra
de fördelar, som hägnade kulturbeten medföra för såväl skogsskötseln som
jordbruket.

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

Såsom bland andra hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott
framhållit äro de mindre jordbrukarna, som ofta hava allt för liten
tillgång till egen skogs- och hagmark för tillgodoseendet av betesbehovet åt
sina djur, ävensom lägenhetsägarna ännu i avsevärd omfattning nödgade att
lita till skogsbete!. Lantbruksstyrelsen och svenska betes- och vallföreningen
hava jämte andra uttalat, att det vore en viktig förutsättning för en inskränkning
av skogsbete!, att annan till bete mera lämpad mark stöde jordägarna till
buds. För de jordbrukare, vilka kunna komma i åtnjutande av statsbidrag
för anläggande av kulturbeten, äro sådana bidrag otvivelaktigt till största
gagn. I flera yttranden har även ifrågasatts en höjning av dylika bidrag.

Vid sitt övervägande av ifrågavarande spörsmål har utskottet i likhet med
bland andra lantbruksstyrelsen funnit starka skäl tala för en allsidig undersökning
rörande betesfrågans nuvarande läge, verkningarna av 1933 års ägofredslag
samt åtgärder för ökad betesfred åt skogsmarker.

Såsom framgår av utskottets redogörelse har åt särskilda sakkunniga —-1936 års skogsutredning — uppdragits att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunna
vidtagas för att höja dess bärkraft. I direktiven har uttalats, att sambandet
mellan jordbruk och skogsbruk bör bliva föremål för undersökning. Den nu
förevarande frågan om åtgärder för skogsbetets inskränkande är visserligen
icke direkt omnämnd i de direktiv, som meddelats för de sakkunnigas arbete,
men enligt vad utskottet inhämtat hava de sakkunniga upptagit frågan örn
begränsning av skogsbetet till ett allsidigt övervägande. För utskottet har
tillika upplysts, att de sakkunniga ämna behandla detta spörsmål i ett betänkande,
som torde komma att avlämnas under innevarande år. Under
sådana förhållanden har utskottet icke funnit erforderligt, att ifrågavarande
spörsmål göres till föremål för en fristående utredning.

Enligt utskottets mening måste det anses lämpligt, att skogsutredningen
får del av de synpunkter, som framförts i nu ifrågavarande motion och de
över densamma avgivna yttrandena.

Utskottet får därför hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överlämna
motionen jämte däröver avgivna yttranden till 1936 års
skogsutredning för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag; samt

2) att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom vad
utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 9 sand. 2 ard. Nr 30.

1121 38 2

18

Amira lagutskottets utlåtande Nr 50.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Heiding, Västberg*,
Olof Carlsson, Elon Andersson och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson i Hällbacken*,
Sandström i Härnösand, Gardell, Hansson i Örebro* och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1038. K. L. Beckmans Boktryckeri.