Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1938 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om revidering av lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 178 i
första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr
Bagge m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Majit begära en allsidig utredning av frågan örn lantarbetstidslagens
revidering.

Beträffande de skäl, som anförts* till stöd för denna hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
den tryckta motionen I: 178.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
utlåtande över motionerna av arbetsrådet, varjämte utskottet berett svenska
lantarbetsgivareföreningen och svenska lantarbetareförbundet tillfälle att
yttra sig. Yttranden hava inkommit och finnas såsom bilagor fogade vid
detta utlåtande.

Inledning.

Sedan chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, den 30 juni
1933 erhållit Kungl. Majits bemyndigande att tillkalla fem sakkunniga att
inom departementet biträda med utredning rörande frågan om laglig reglering
av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar,
utsågos den 17 juni 1933 till sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra
kammare hemmansägaren O. Jeppsson (ordförande) och småbrukaren J. A.
Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i svenska lantarbetsgivarnes
centralförening A. H. Carell, förtroendemannen hos svenska lantarbetareförbundet
C. A. Falk samt ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren
A. Löfvander i Kvarnby. Sedan Falk avlidit, utsågs till ledamot i
hans ställe den 13 april 1935 ledamoten av riksdagens andra kammare
lantarbetaren K. E. Johansson i Hälleforsnäs. De sakkunniga, som antogo
benämningen lantarbetstidsutredningen, avlämnade den 30 september 1935
betänkande med förslag till lag örn arbetstiden i jordbruk och trädgårdssköt Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 and. Nr 49.

1

2

Andra lagutskottet!! utlåtande Nr 49.

set (lantarbetstidslag) ra. m. (stat. off. utredn. 1935: 48). Enligt detta förslag
skulle lagen omfatta företag, som i regel sysselsatte flera än två arbetare.
Vissa arbeten, bl. a. djurskötsel, skulle helt undantagas från lagens tillämpning.

Vid betänkandet funnos fogade reservationer dels av ledamöterna Jeppsson
och Löfvander, vilka ansett, att lagen ej borde omfatta andra företag
än sådana, som i regel sysselsatte flera än fyra arbetare, dels ock av ledamöterna
Andersson och Johansson, vilkas förslag omfattade jämväl djurskötsel
samt upptog kortare arbetstider än majoriteten ifrågasatt.

Förslag till lantarbetstidslag, innefattande åtskilliga betydande avvikelser
från de sakkunnigas förslag, framlades därefter i proposition nr 230 för
1936 års riksdag. Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a., att lagen skulle omfatta
även sådana företag inom trädgårdsskötseln, som i regel sysselsatte
endast en arbetare, samt vara tillämplig jämväl å djurskötsel. Lagens giltighetstid
skulle vara begränsad till tre år.

I anledning av propositionen väcktes sju motioner. Bland dessa må nämnas
de likalydande motionerna 1:418 av herr Löfvander m. fl. och 11:797
av herr Jeppsson m. fl., vilka motioner i huvudsak upptogo sakkunnigmajoritetens
förslag med den ändring däri, som föreslagits i huvudmotionärernas
reservation.

Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande
nr 52. Utskottet hemställde däri, att riksdagen måtte för sin del antaga
ett av utskottet upprättat lagförslag, i huvudsak överensstämmande med
Kungl. Maj:ts förslag med de ändringar, som ifrågasatts i de av herrar
Löfvander och Jeppsson m. fl. väckta motionerna.

Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet avgavs reservation av sju
ledamöter, vilka hemställde, att propositionen måtte bifallas av riksdagen.
Vissa andra reservationer avgåvos därjämte i fråga om 1 och 8 §§.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sedan riksdagens beslut anmälts
i skrivelse den 18 juni 1936, nr 363, samt Kungl. Maj:t, efter att hava inhämtat
utlåtande av lagrådet, den 26 i samma månad godkänt riksdagens
lagförslag, såvitt det skilde sig från det i propositionen nr 230 framlagda,
utfärdades sistnämnda dag lantarbetstidslag (S. F. S. nr 333), vilken trädde
i kraft den 1 november samma år och skulle gälla t. o. m. den 31 oktober
1939.

I proposition nr 94 till 1937 års riksdag framlades förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen. De i propositionen föreslagna
ändringarna inneburo bland annat, att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas
att omfatta inom trädgårdsskötseln alla företag med minst en arbetare
och inom övriga av lagen berörda områden alla företag med minst
tre arbetare, att jämväl djurskötsel skulle läggas under lagen, dock med

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

3

undantag för mjölkning utförd mot ackordsersättning, att arbetstiden skulle
ytterligare begränsas från i genomsnitt omkring 53 timmar i veckan till i
genomsnitt 48—49 timmar i veckan samt att den förut i 5 § i lagen medgivna
rätten för arbetsgivare att i viss utsträckning överflytta arbetstid från
månaderna november och december till månaderna februari och mars skulle
upphöra — i stället upptogs i samma paragraf en bestämmelse, som innebar
en betydande utvidgning av arbetsrådets befogenhet att medgiva annan
fördelning av arbetstiden än den i lagen angivna.

I anledning av förevarande proposition väcktes inom riksdagen åtta motioner.

Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i
sitt utlåtande nr 48 tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag med allenast två ändringar.
Den ena av dessa innebar, att förslaget örn upphävande av arbetsgivares
rätt till överflyttning av arbetstid och om utvidgning i samband därmed
av arbetsrådets befogenhet att medgiva dispens skulle avslås och 5 § i
lagen bibehållas oförändrad. Den andra av utskottet förordade ändringen
avsåg en utökning av den s. k. »allmänna» övertiden från 200 till 260 timmar
under en tidrymd av tolv månader i följd.

Vid utskottets utlåtande hade åtskilliga reservationer fogats. I två av dessa
hemställdes örn avslag å propositionen. I andra reservationer föreslogos
vissa ändringar i olika delar av utskottets förslag. Bland annat hade herr
Norman m. fl. ansett, att utskottet bort tillstyrka 5 § i Kungl. Maj:ts förslag.

Båda kamrarna godkände det av utskottet framlagda lagförslaget med
den ändring, att -— i enlighet med vad som förordats i nyssnämnda reservation
av herr Norman m. fl. — däri infördes en 5 § av den lydelse Kungl.
Maj:t föreslagit.

Lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen utfärdades sedermera
den 18 juni 1937 (S. F. S. nr 399). De beslutade ändringarna i 1936 års
lag trädde i kraft den 1 november 1937 och gälla, liksom nämnda lag i
övrigt, till och med den 31 oktober 1939.

Gällande Iantarbetstidslag.

Utskottet anser sig böra återgiva vissa stadganden i lantarbetstidslagen,
vilka torde vara av särskilt intresse i förevarande sammanhang.

Om lagens tillämpningsområde.

1 §. Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess
binäring som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användes minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare,
som användes till arbete, vilket avses under a)—d) här nedan,

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare
enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över dess anordnande;

b) mjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa
arbeten utföras mot ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten,
i den mån de mot sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast
anställd i rörelsen;

c) husligt arbete;

d) arbete som bedrives av staten.

2 §. Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem
av arbetsgivarens familj; samt ej heller

lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

Örn ordinarie arbetstid.

4 §. / mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,
41 timmar,

om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,
46 timmar och

om första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september,
54 timmar.

Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, skall i
stället för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 9
timmar samt för två veckor i följd 108 timmar.

2 mom. I arbete, som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas
första söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest
arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor
i följd.

5 §. / mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 §
angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden
utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår att det stora flertalet av
de arbetare som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Örn arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid).

6 §. 1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet,
som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

5

överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två
dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.

2 morn. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom.
sägs användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall
eller olycksfall bland djuren.

7 §. 1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-
eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden
eller såvitt angår trädgårdsskötsel att vakt-, vattnings- eller andra
underhållsarbeten eljest utföras utom den allmänna arbetstiden, må nödigt
antal arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete å övertid,
vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och
260 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd.

3 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i denna
paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom användande
till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

10 §. 1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde som i denna lag avses, ense om viss eftergift som i 5 §
sägs, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande
förordna att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag
att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.

Motionerna och remissyttrandena.

I motionerna anföres bl. a.:

Under 1 § b) angives att bl. a. skogsarbete och dikning, som utföres mot
ackordsersättning av annan än fast anställd arbetare, skall vara undantaget
från lagens tillämpning. Undantagets inskränkning till arbetare, som är tillfälligt
anställd, leder till synnerligen otillfredsställande konsekvenser, ej
minst för arbetarna.---

Undantaget för skogsarbete mot ackordsersättning har sin orsak bl. a. i
nödvändigheten av att den ena perioden arbeta mera än i den andra. Örn
arbetaren är fast eller tillfälligt anställd, är i det sammanhanget och framför
allt ur arbetarens egen synpunkt utan spår av betydelse. De skäl, som hittills
anförts för undantagets inskränkning till andra arbetare än fast anställda,

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

visa oförtydbart hur teoretiska funderingar tillåtits dominera över de praktiska
synpunkterna.

Den ordinarie arbetstidens begränsning och fördelning regleras i lagens
§ 4. Man torde få söka vida omkring för att finna en lagbestämmelse, som
i så anmärkningsvärt ringa grad som den nämnda ansluter sig till praktiska
livets krav. Bestämmelsen byrger på förutsättningen att lantarbetarna utgöras
av antingen arbetare, som uteslutande ägna sig åt djurskötsel, eller
av arbetare, som ej ha med djurvård att skaffa. Förutsättningen är felaktig
ur mer än en synpunkt.

Först och främst torde det vara relativt sällan som en djurskötare ägnar

sig uteslutande åt djurskötsel.---Att en ladugårdsskötare blott därför

att han under några kortare stunder på dagen sysslar med annat arbete än
direkt djurskötsel skulle få sin arbetstid minskad från 108 timmar per tvåveckorsperiod
till 41 timmar per vecka måste anses vara ägnat att åstadkomma
svårigheter såväl för arbetsgivare som arbetare.

Vad härefter beträffar lagens stadgande att den kortare arbetstiden skall
gälla för alla arbetare, som ej uteslutande ägna sig åt djurskötsel, är det
uppenbart att en betydande arbetargrupp vid bestämmelsens avfattande helt
enkelt blivit avglömd, nämligen den grupp av arbetare, vilka visserligen ej
uteslutande men dock dagligen syssla med djurskötsel, samtidigt som de
sysselsättas med annat arbete. Till denna grupp, som har en betydande omfattning,
särskilt inom det medelstora eller mindre jordbruket, höra stalldrängar,
stallare och andra arbetare med »blandat arbete». För dem skall
enligt lagen tillämpas samma arbetstid som för egentliga jordbruksarbetare,
d. v. s. samma arbetstid som för kördrängar och dagsverkare, trots att det
från alla håll är erkänt och omvittnat att en arbetare, som har att ombesörja
djurskötsel, måste medgivas en längre arbetstid än den, som blott går
i utearbete. Jordbrukets senaste avtalsförhandlingar voro långvariga och
svåra. I en punkt möttes dock parterna från början, nämligen när det gällde
de »blandade arbetarnas» arbetstid. Bristen på lagliga särbestämmelser för
dessa arbetare var nämligen så uppenbar även för arbetarna, att deras representanter
vid avtalsförhandlingarna förliden höst utan tvekan förklarade
sig villiga att avtalsenligt utöka arbetstiden för »blandade arbetare» och medverka
till att den utsträckta tiden blev legaliserad genom dispens av arbetsrådet.
Så har också skett. En i sak mera nedgörande kritik av lantarbetstidslagen
på denna punkt torde ej kunna förebringas.

Utskottet övergår härefter till att i korthet redogöra för vissa huvudpunkter
i de över motionerna avgivna yttrandena. Beträffande det närmare innehållet
hänvisas till yttrandena.

Arbetsrådets majoritet (herrar Bosaeus, Gabrielson, Holmström och Sander)
har ansett tiden ännu icke vara inne för den i motionerna avsedda genomgripande
revisionen av lantarbetstidslagen. Detta utesluter icke enligt
majoritetens uppfattning, att en viss överarbetning av den nuvarande lagtexten
sannolikt är önskvärd i samband med lagens prolongation. I yttrandet
framhålles bl. a.:

I ett avseende har arbetsrådet trots lagens korta tillämpningstid hunnit
göra ett så påtagligt erfarenhetsrön, att det förtjänar framhållas redan nu.

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Parternas på arbetsmarknaden uppenbara strävanden till samlörstånd har
genom lagens 5 § 3 morn., ävensom genom omfattningen av arbetsrådets
befogenhet, gjort det i anmärkningsvärd grad möjligt att överbrygga vissa
befarade svårigheter. Detta framgår även av vad motionärerna själva anfört
i fråga örn arbetare med »blandat arbete». Motionärernas exempel på arbetstidslagens
brister hänföra sig i övrigt till en tolkning av lagtexten, som ej
motsvarar den praktiska tillämpningen. Skogsarbete och dikning har sålunda
i mycket stor utsträckning befunnits undantaget från lagens tillämpning
enligt 1 § a), varjämte, då så ej varit fallet, behovet av utsträckt tid
setts tillgodo enligt 5 § 1 eller 3 mom. Frågan örn djurskötarnas arbetstid
har likaledes i lagtillämpningen kunnat lösas utan de av motionärerna angivna
svårigheterna.

En ledamot av arbetsrådet (herr Geijer) har ansett, att en utredning angående
jämkningar i lagens innehåll bör ske men att utredningens syfte bör
begränsas till att — utan rubbande av lagstiftningens nuvarande huvudgrunder
— tillse att, om och i den mån pålitlig erfarenhet angående möjligheter
till smärre förbättringar i lagen efter hand vinnas, denna erfarenhet må
komma den blivande nya lagstiftningen till godo.

Två ledamöter av arbetsrådet (herrar Almström och Carell) ha uttalat, att
»arbetsrådets yttrande borde ha utmynnat i det uttalandet, att arbetsrådet
med hänsyn till nödvändigheten av att lagen vid 1939 års riksdag överarbetas
tillstyrker motionärernas förslag örn en allsidig utredning på grundval
av vunna erfarenheter».

Svenska lantarbetsgivareföreningen har på det livligaste tillstyrkt motionärernas
förslag. Enligt föreningens mening borde vid utredningen övervägas,
om bestämmelserna ej kunde utformas så,

1) att den särskilda tidsbestämmelsen för djurskötare göres tillämplig på
arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel;

2) att arbetstiden för djurskötare får beräknas per sexveckorsperiod;

3) att särskild arbetstid fastställes för annan »blandad» arbetare än stalldräng; 4)

samt att arbete med utfodring, vattning, rykt och utgödsling samt annan
skötsel av dragare undantages från lagens tillämpning, så snart arbetet utföres
av annan arbetare än den, som huvudsakligen sysselsattes med djurskötsel.

Svenska lantarbetareförbundet har under hänvisning till lagens begränsade
giltighetstid funnit ingenting vara att i princip erinra mot den begärda
utredningen.

För närmare belysning av vissa av de spörsmål, som beröras i motionerna
eller remissyttrandena, anser sig utskottet böra lämna följande redogörelser.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr AO.

Lagen» tillämpning å djurskötsel.

Majoriteten av de sakkunniga (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell)
föreslog, att allt arbete som innefattade djurskötsel skulle undantagas från
lagens tillämpning; vid beräkning av antalet i företaget sysselsatta arbetare
skulle dock även djurskötare medtagas.

I avgiven reservation tillstyrkte däremot herrar Andersson och Johansson,
att lagen i princip skulle äga tillämpning jämväl å arbete med djurskötsel.

I 1936 års departementsforsing, sådant det förelåg vid remissen till lagrådet,
stadgades att för arbetare, som i regel användes uteslutande till djurskötsel,
den ordinarie arbetstiden skulle vara för dygn 9 timmar samt för
två veckor i följd 108 timmar.

Lagrådet anförde, att det syntes böra övervägas, huruvida icke bestämmelserna
om särskild reglering av arbetstiden för djurskötare skulle kunna
omarbetas för vinnande av större lättfattlighet och klarhet.

Med anledning härav erhöll bestämmelsen örn djurskötares arbetstid i
propositionen nr 230[1936 den formuleringen, att »när arbetare användes
uteslutande till djurskötsel, arbetstiden icke finge överstiga för dygn 9 timmar
samt för två veckor i följd 108 timmar. I anslutning härtill anförde departementschefen,
att om t. ex. en vanlig lantarbetare tillfälligtvis skulle användas
uteslutande till djurskötsel, det utan att särskilda bestämmelser härom
meddelades torde framgå, att veckoarbetstiden i sådant fall icke finge
överstiga hälften av den för två veckor föreskrivna d. v. s. 54 timmar. Även
i ett dylikt fall finge enligt förslaget dygnsarbetstiden icke överstiga 9
timmar.

I motionerna I: 418 av herr Löfvander m. fl. och II: 797 av herr Jeppsson
lii. fl. vid 1936 års riksdag anfördes, att med hänsyn till de tekniska svårigheterna
vid och de ekonomiska konsekvenserna av kreatursskötselns indragande
under lantarbetstidslagens tillämplighetsområde tanken på en laglig
reglering av kreatursskötarnas arbetstid måste övergivas.

Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande nr 52/1936 att bland de undantag
från lagens tillämpning, som skulle angivas i 1 § andra stycket, måtte
medtagas en punkt e), upptagande »arbete som innefattar djurskötsel»;
emellertid skulle enligt särskilt bestämmelse under 1) i första stycket arbetare,
som uteslutande eller huvudsakligen användes till arbete med djurskötsel,
medräknas vid beräkningen av antalet i rörelsen sysselsatta arbetare.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen till utskottets utlåtande tillstyrktes
Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I propositionen nr 9AI1937 återupptogs förslaget om reglering av djurskötarnas
arbetstid, och bestämmelsen örn arbetstiden för nämnda arbetare erhöll
därvid den avfattning, som den har i den reviderade lagen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

9

I vissa motioner gjordes erinringar mot det föreslagna stadgandet.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 48 beträffande förslaget att
låta lagen omfatta även djurskötsel:

En laglig reglering av djurskötarnas arbetstid är önskvärd såväl ur arbetarskyddssynpunkt
som med hänsyn därtill, att likställighet i fråga örn lagligen
tillförsäkrade sociala förmåner bör såvitt möjligt åstadkommas. En arbetstidsreglering
av det slag, varom nu är fråga, torde även, såsom föredragande
departementschefen i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag uttalade,
vara nödvändig för att jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad
arbetskraft för den för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården.
Därest den föreslagna reformen ej genomföres, kan det nämligen befaras, att
skillnaden i arbetstid mellan djurskötarna och de övriga lantarbetarna leder
till väsentligt ökade svårigheter att på lämpligt sätt rekrytera djurskötarepersonalen.

Vissa svårigheter att på lämpligt sätt ordna en arbetstidsreglering för djurskötare
torde otvivelaktigt komma att uppstå. Ett bifall till förslaget, att
mjölkning mot ackordsersättning skall undantagas från lagens tillämpning,
synes emellertid leda till att dessa olägenheter i väsentlig grad minskas. Undantaget
innebär, att vid beräkning av arbetstid hänsyn icke skall tagas till
den tid, som användes för mjölkning mot ackordsersättning. Örn sålunda en
arbetare, vars egentliga arbete regleras av lagen, under någon tid sysslar med
mjölkning mot ackordsersättning, skall vid lagens tillämpning på hans övriga
arbetstid hänsyn icke tagas till den tid, som åtgått för mjölkningen.

I det hänseende, varom nu är fråga, vill utskottet sålunda uttala sin anslutning
till Kungl. Maj:ts förslag.

I fråga om arbetstidens längd yttrade utskottet:

Utskottet anser starka skäl tala för den av Kungl. Majit föreslagna begränsningen
i arbetstiden och vill därför tillstyrka ifrågavarande stadgande.
Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna torde emellertid kunna föranleda
vissa svårigheter, särskilt vad angår kreatursskötsel!! vid mindre och
medelstora gårdar. I syfte att mildra de befarade olägenheterna föreslår utskottet,
att möjlighet herodes arbetsgivare att taga i anspråk ett större antal
övertidstimmar än som för närvarande enligt 7 § 2 mom. i lagen är medgivet.
Maximiantalet tillåtna övertidstimmar under den i momentet angivna
tidrymden av tolv månader i följd bör enligt utskottets mening höjas från
200 till 260.

Utskottet vill framhålla, att den särskilda bestämmelsen i förevarande
stadgande beträffande djurskötsel avser allenast det fall, att en arbetare användes
uteslutande till dylikt arbete. Örn alltså en arbetare under en dag
användes dels till vanligt jordbruksarbete och dels till kreatursskötsel, skall
den allmänna regeln gälla. Därest en lantarbetare tillfälligtvis användes uteslutande
för djurskötsel, torde, såsom föredragande departementschefen uttalat
vid sin anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet, av förevarande paragraf
framgå, att veckoarbetstiden i sådant fall icke må överstiga hälften av
den för två veckor föreskrivna, d. v. s. 54 timmar, samt att jämväl i ett dylikt
fall dygnsarbetstiden icke får överstiga 9 timmar.

Vid de smärre gårdarna torde det bliva nödvändigt, att arbetare, som äro
anställda för att utföra vanligt jordbruksarbete, i större utsträckning än hittills
varit fallet beordras att tjänstgöra i stället för kreaursskötare under

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

dennes ledighetsdagar. Utskottet utgår ifrån att sådana arbetare beredvilligt
skola bidraga till att även i detta hänseende underlätta arbetstidsregleringen.

Utskottets uttalanden i nu förevarande del lämnades av riksdagen utan
erinran.

Angående innebörden av de gällande arbetstidsbestämmelserna för kreatursskötsel
yttrar chefen för arbetsrådet John Nordin i en år 1937 utgiven
kommentar till den reviderade lantarbetstidslagen bl. a.:

Om en arbetare under en hel vecka men icke under så lång tid som två
veckor i följd användes uteslutande till djurskötsel, får arbetstiden under
angivna vecka uppgå till högst 9 timmar om dygnet och 54 timmar för hela
veckan.

Om en arbetare endast under vissa dagar i en vecka användes uteslutande
till djurskötsel, får arbetstiden dessa dagar icke överstiga 9 timmar, men
veckoarbetstiden får utsträckas till högst 54 timmar. Sammanlagda arbetstiden
under veckans övriga dagar, då arbetaren användes till annat arbete
än djurskötsel, får dock icke överstiga de veckoarbetstider, som gälla för
jordbruksarbete i allmänhet, alltså under vinterhalvåret 41 resp. 46 timmar.

Därest en arbetare användes till såväl djurskötsel som annat arbete men
icke under någon dag användes uteslutande till djurskötsel, skall arbetstiden
begränsas såsom för jordbruksarbete i allmänhet, d. v. s. till högst 10 timmar
för dygn och resp. 41, 46 och 54 timmar för vecka.

Det kollektiva riksavtalet den 16 december 1937 mellan svenska lantarbetsgivareföreningen
och svenska lantarbetareförbundet, vilket avtal gäller från
nämnda dag till och med den 31 oktober 1938, innehåller bl. a. följande
bestämmelser:

§ 6.

Ordinarie arbetstid och raster m. m.

Ordinarie arbetstid.

17. Den ordinarie arbetstiden begränsas av lantarbetstidslagens regler och
utgör, raster oräknade:

A. för egentlig jordbruksarbetare, varmed förstås arbetare, vilken i regel
användes till annat arbete än djurskötsel och endast som ersättare användes
till djurskötsel:

1) vid annat arbete än djurskötsel:

för dygn högst 10 timmar och för vecka,

a) örn första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,
högst 41 timmar, vilket timantal fördelas med 6 timmar på lördag och i
regel 7 timmar om dagen under måndag—fredag;

b) om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,
högst 46 timmar, vilket timantal fördelas med 6 timmar på lördag och i regel
8 timmar örn dagen under måndag—fredag; samt

c) örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september,
högst 54 timmar, vilket timantal fördelas med 5x/4 timme på lördag och i regel
93/4 timmar om dagen under måndag—fredag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

11

2) vid arbete som ersättare för djurskötare:

för dygn högst 9 timmar och för vecka högst 54 timmar.

Anm. Under vecka då ersättararbete förekommer får den ordinarie arbetstiden
uppgå till högst 54 timmar, därav för annat arbete än djurskötsel högst
det antal timmar per dag och vecka, som ovan under 1) angives.

B. för arbetare, vilken anställes för och i regel användes till såväl djurskötsel
som annat arbete:

a) under de tvåveckorsperioder, vilkas första söckendag infaller i januari,
februari eller december, för dygn högst 10 timmar och för tvåveckor speriod
högst 94 timmar, därav dock för annat arbete än djurskötsel högst 82
timmar;

b) under de tvåveckorsperioder, vilkas första söckendag infaller i mars,
oktober eller november, för dygn högst 10 timmar och för tvåveckorsperiod
högst 102 timmar, därav dock för annat arbete än djurskötsel högst 92 timmar;
samt

c) under de tvåveckorsperioder, vilkas första söckendag infaller under
tiden april—september, för dygn högst 10 timmar och för tvåveckorsperiod
högst 108 timmar.

Anm. I. Under tiden 29 maj—20 augusti 1938 må arbetstiden dock för anordnande
av sammanhängande ledighet enligt punkt 29 A I sista stycket beräknas
per tvenne sexveckorsperioder, vardera örn 324 timmar.

Anm. II. På lördagar må ordinarie arbetstiden efter kl. 13 (sommartid)
resp. kl. 14 (vintertid) uttagas allenast för djurskötsel.

C. för djurskötare, varmed förstås arbetare, vilken i regel användes uteslutande
till djurskötsel:

för dygn högst 9 timmar och för 6 veckor i följd högst 324 timmar.

Arbetstiden uttages, i arbetsgivarens val, med 9 timmar per dag eller med
8 timmar 18 minuter per dag.

I protokollsanteckning till punkt 17 har uttalats, alt i den mån bestämmelserna
under B och C ej stå i överensstämmelse med lantarbetstidslagens
stadganden, dessa bestämmelser gälla endast efter dispens av arbetsrådet.

Undantag från lagens tillämpning beträffande visst ackordsarbete.

Propositionen nr 23011936 innehöll i 1 § ett undantag under a) av samma
lydelse som motsvarande undantag i den utfärdade lagen samt ett undantag
under b) så lydande: »arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter, dikning
samt skogsarbete, i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning
av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen».

Med anledning av yrkande i herrar Löfvanders m. fl. och Jeppssons m. fl.
motioner blevo orden »av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen» på
förslag av andra lagutskottet uteslutna av 1936 års riksdag.

I propositionen nr 9411937 anförde departementschefen, att vanskligheterna
av arbetstidsregleringens utsträckning även till djurskötare syntes kunna
minskas genom att man, med avvikelse från 1936 års förslag, helt undantoge
mjölkning mot ackordsersättning från lagens tillämpning. I anslutning härtill
framhöll departementschefen, att det syntes vara av betydelse för arbetare,

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

icke minst för statare och andra fast anställda, vilkas familjemedlemmar
åtagit sig sådant arbete, att vid behov kunna bistå dem vid dess utförande.
I fråga om skötsel och upptagning av rotfrukter mot ackordsersättning
ifrågasatte departementschefen icke någon ändring i 1936 års lag. Beträffande
dikning och skogsarbete, som utfördes på ackord, förklarade departementschefen
däremot, att skäl icke syntes honom föreligga att låta undantaget
därutinnan gälla annat arbete än sådant, vilket utfördes av arbetare,
som icke vore fast anställd i rörelsen. I enlighet härmed föreslogs för 1 § b)
den lydelse, som punkten erhållit i den reviderade lagen.

Mot det föreslagna stadgandet framställdes anmärkningar i ett flertal
motioner.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 48/1937 i detta ämne bl. a.:

Utskottet har jämväl på denna punkt ansett sig kunna ansluta sig till
Kungl. Maj:ts förslag.------— ------------

Vad särskilt angår diknings- och skogsarbeten avser förevarande stadgande
att göra undantag för sådant arbete allenast i den mån detsamma mot ackordsersättning
utföres av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen. I vissa
motioner har framhållits såsom en brist, att begreppet »fast anställd» icke
blivit fixerat. Med hänsyn till anställningsförhållandenas skiftande natur stöter
det givetvis på svårigheter att på ett tillfredsställande sätt i lagen definiera
nämnda begrepp. Man torde emellertid kunna förvänta, att en praxis rörande
begreppets innebörd snart torde komma att utveckla sig inom arbetsrådet.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att det enligt 3 § i lagen åligger
arbetsrådet att på begäran av bland annat den, vars rätt därav beröres,
avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tilllämpning,
eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom
arbetare.

Sådana arbeten, som avses i stadgandet under b), torde i åtskilliga fall
vara undantagna från lagens tillämpning redan på grund av det under a)
meddelade undantaget för arbete, som utföres under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande.

Utan att vilja närmare uttala sig om de grunder, som böra vara vägledande
vid tolkningen av undantaget under a) i förevarande paragraf av lantarbetstidslagen,
anser sig utskottet emellertid böra framhålla, att vid tillämpningen
av stadgandet synnerlig uppmärksamhet måste ägnas de säregna förhållandena
inom jordbruket och dess binäringar.

I anslutning till vad nu sagts vill utskottet såsom sin mening uttala, att
någon tids erfarenhet av tillämpningen av stadgandena under a) och b) i
förevarande paragraf bör avvaktas. Skulle utvecklingen visa, att dessa stadgande^
avfattning vid tillämpningen föranleda olägenheter av sådan beskaffenhet,
att en omprövning av bestämmelserna framstår såsom nödvändig,
bör en dylik omprövning givetvis komma till stånd.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden.

Till belysning av innebörden av undantagsbestämmelserna vill utskottet
återgiva vad chefen för arbetsrådet i sin ovannämnda kommentar anfört i
fråga om s. k. »blandat arbete»:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

13

På sätt redan förut angivits kan det uppenbarligen i vissa fall inträffa, att
en och samma arbetare har att utföra dels arbete, som enligt de här ovan angivna
bestämmelserna är undantaget från lagens tillämpning, och dels arbete,
som faller under lagen (s. k. »blandat arbete»), och fråga uppkommer
då, huru lagen rätteligen skall tillämpas beträffande en dylik arbetare.

För belysande av denna fråga må först redogöras för den praxis, som arbetsrådet
vid tillämpningen av den allmänna arbetstidslagen följt i fråga örn
arbetare med »blandat arbete». I början av sin verksamhet tillämpade arbetsrådet
i hithörande fall den s. k. huvudsaklighetsprincipen, enligt vilken man
för varje arbetare hade att fastställa, vari hans huvudsakliga arbete bestode.
Örn arbetaren huvudsakligen utförde sådant arbete, varå lagen ägde tillämpning,
skulle hela hans arbete — alltså även den del därav, som omfattade
eljest undantaget arbete — anses falla under lagen. Om arbetaren däremot
huvudsakligen utförde arbete, som i lagen angivits såsom undantaget, skulle
hela hans arbete — alltså jämväl den del därav, som principiellt folie under
lagen — anses undantaget från lagens tillämpning. Med anledning av anmärkningar,
som riktades mot denna princip vid 1921 års revision av den allmänna
arbetstidslagen, beslöt arbetsrådet att ändra sin praxis i angivna hänseende
och att i fortsättningen i stället för »huvudsaklighetsprincipen» följa
en annan regel, som skulle kunna betecknas såsom »delprincipen». Denna regel,
som står i överensstämelse med lagens ordalydelse men i praktiken stundom
leder till mindre tillfredsställande resultat, innebär att örn en arbetare
utför dels arbete, som principiellt faller under lagen, och dels arbete, som
i lagen angives såsom undantaget, lagen skall tillämpas å den förra delen
av arbetet men icke å den senare delen därav.

Lantarbetstidsutredningen redogjorde vid behandlingen av frågan om djurskötselns
undantagande från lantarbetstidslagens tillämpningsområde för
den av arbetsrådet numera tillämpade »delprincipen» och uttalade därvid sin
anslutning till nämnda princip. Mot de sakkunnigas uttalande i denna del
framställdes under ärendets behandling vid 1936 års riksdag icke någon erinran.

I anslutning härtill må erinras om andra lagutskottets vid 1937 års riksdag
gjorda, ovan återgivna uttalande med avseende på den i 1 § b) upptagna
undantagsbestämmelsen för mjölkning mot ackordsersättning, vilket uttalande
direkt ansluter sig till »delprincipen».

Utskottet har från arbetsrådet inhämtat följande uppgifter:

Under år 1937 inkommo till arbetsrådet 1 054 ärenden rörande lantarbetstidslagen.
Av dessa ärenden blevo 852 slutbehandlade under året.

Antal

ärenden

1 § (avgöranden huruvida visst arbete är att hänföra till

sådant, varå lantarbetstidslagen äger tillämpning) .... 49

2 § (avgöranden huruvida viss arbetstagare är att enligt

lagen räkna såsom arbetare) ...................... 17

5 § 1 mom. (tillstånd att fördela den i 4 § av lagen stadgade arbetstiden
på annat sätt än i nämnda paragraf sägs) . . 145
5 § 3 mom. (tillstånd att efter överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetare utsträcka arbetstiden) ............ 266

Utskottet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Antal

ärenden

6 § 1 mom. (anmälningar rörande nödfallsarbete, som slutförts på
två dygn: 5; ansökningar rörande nödfallsarbete som

icke slutförts på två dygn: 1) .................... 6

8 § (övertidens antecknande; 10 ansökningar att i stället

för den av arbetsrådet fastställda övertidsjournalen använda
andra journaler o. dyl. avslagna; en ansökning
att anteckna övertid per fjortondagarsperiod bifallen) 11
15 § (godtagande av arbetsföreståndare i arbetsgivares stäl le;

101 ansökningar bifallits och 59 avslagits; de avslagna
ansökningarna hänföra sig till tiden före riksdagens
behandling av 1937 års ändringar i lagen; beträffande
48 ansökningar har arbetsrådet före ärendets
avgörande inhämtat yttrande från vederbörande läns -

styrelse) ........................................ 160

4 och 7 §§ (utlåtanden angående arbetstidens längd och fördelning,
raster m. m. samt angående förberedelse- och avslutningsarbeten
och dylikt ävensom upplysningar angående
lagen överhuvud taget) .................... 198

Summa 852

Lantarbetstidslagen trädde i kraft den 1 november 1936 och gäller till och
med den 31 oktober 1939. Genom en lag av den 18 juni 1937, vilken trädde
i kraft den 1 november samma år, ha åtskilliga ändringar vidtagits i lagen,
vilka äga samma giltighetstid som lagen i övrigt.

Lagstiftningen har sålunda förlänats provisorisk karaktär. I proposition
till 1936 års riksdag angående lantarbetstidslag framhöll föredragande departementschefen
i anslutning till förslaget, att lagen skulle givas temporär
giltighet, svårigheten att bedöma möjligheterna för och konsekvenserna av
lagens genomförande inom olika delar av dess vidsträckta tillämpningsområde
samt uttalade, att med hänsyn därtill erfarenheterna av dess tilllämpning
torde böra under någon tid avvaktas, innan ställning toges till
frågan om lagens slutliga utformning.

I likhet med arbetsrådets majoritet anser utskottet, att tiden icke är inne
för den i motionerna ifrågasatta utredningen om lantarbetstidslagen. I vissa
hänseenden torde emellertid sådana erfarenheter av lagstiftningen redan nu
hava vunnits — bl. a. i fråga örn arbetare, som i regel användas till
såväl djurskötsel som egentligt jordbruksarbete —, att till övervägande
bör upptagas frågan, huruvida ej lagstiftningen — utan att dess grunder
rubbas — kan bringas i bättre överensstämmelse med vad som befunnits
praktiskt och lämpligt.

Då, såsom utskottet ovan erinrat, lantarbetstidslagen gäller allenast till
och med oktober 1939, kan förslag av Kungl. Maj:t rörande denna lagstiftning
förväntas bliva förelagt 1939 års riksdag. Utskottet förutsätter, att vid
utarbetandet av Kungl. Maj:ts förslag de vunna erfarenheterna av lagens

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

15

tillämpning ägnas tillbörlig uppmärksamhet och att de jämkningar föreslås,
som av erfarenheten visat sig påkallade.

Under sådana förhållanden har utskottet icke ansett tillräckliga skäl föreligga
för riksdagen att hos Kungl. Majit göra någon framställning i anledning
av motionerna.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Heiding, Västberg,
Olof Carlsson, Elon Andersson och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund, Sandström i Härnösand, Hermansson*,
Gardell, Hansson i örebro, Holm och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Tamm, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Härnösand,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

1937 års riksdag fattade beslut om betydelsefulla skärpningar av 1936
års lantarbetstidslag. Denna erhöll på grund av dessa skärpningar en sådan
utformning, att det i flera avseenden mött stora svårigheter för jordbrukarna
och deras arbetare att anpassa sitt arbete efter lagens bestämmelser.
Särskilt framträdande har detta visat sig vara bl. a. i fråga örn
arbetare, som i regel användas lill såväl djurskötsel som egentligt jordbruksarbete.
Endast tack vare ett vidsträckt utnyttjande av dispensmöjligheterna
har det varit möjligt att kunna ordna arbetet på ett något så
när förnuftigt sätt och undgå en del av lagens egendomliga konsekvenser.
Svårigheterna att kunna tillämpa lagen ha även vitsordats i de till utskottet
ingivna yttrandena. Då lantarbetstidslagen gäller allenast till och med

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

oktober 1939, kan förslag av Kungl. Maj:t rörande denna lagstiftning antagas
bliva förelagt 1939 års riksdag. Utskottet anser, att en allsidig utredning,
grundad på till buds stående erfarenheter, genom Kungl. Maj:ts försorg
bör komma till stånd innan sådant förslag förelägges riksdagen. Åvägabringandet
av en sådan allsidig utredning skulle stå i överensstämmelse
med statsmakternas intentioner 1936, då ifrågavarande lagstiftning gavs
endast begränsad giltighetstid.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen med anledning av motionerna nr I: 178
och II: 288 ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
verkställande av allsidig utredning rörande den praktiska
tillämpningen av den av 1937 års riksdag beslutade ändringen
av 1936 års lantarbetstidslag och till 1939 års riksdag
framkomma med förslag till sådan revision av sagda lagstiftning,
att densamma bringas i överensstämmelse med
det praktiska livets krav.

2) av herrar Elon Andersson och Barnekow, vilka yrkat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Majit vid framläggande
av förslag örn lagens prolongation måtte, utan att rubba lagstiftningens
huvudgrunder, taga hänsyn till de erfarenheter beträffande svårigheterna
vid lagens tillämpning, som redan vunnits och ytterligare kunna vinnas,
samt låta detta komma till uttryck i den nya lagtexten.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

17

Arbetsrådet.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Arbetsrådet får härmed på Kungl. Maj:ts befallning den 4 sistlidne februari
avgiva det av utskottet begärda yttrandet över de av herr Fritiof Domö m. fl.
i riksdagens första kammare samt herr Gösta Bagge m. fl. i riksdagens andra
kammare väckta motionerna (nr 178 resp. 288) rörande utredning av frågan
örn lantarbetstidslagens revidering.

I sin nuvarande avfattning, sålunda med de ändringar, som föranleddes
av 1937 års riksdagsbeslut, har lantarbetstidslagen hittills varit gällande
allenast fyra månader. Den praktiska lagtillämpningen, för vilken såväl
Kungl. Majit som riksdagen vid lagens beredning förutsatt en vidsträckt
befogenhet åt arbetsrådet, får i sina huvuddrag och än mer i detaljerna fasta
linjer och kan till sina verkningar definitivt bedömas först i den mån ett
omfattande och allsidigt material av behandlade ärenden samlats. Detta har
givetvis ej hunnit ske under nyssnämnda korta tid. Arbetsrådet finner sig
böra sätta i fråga, huruvida ens efter det lagen varit i kraft ett års tid, alltså
vid utgången av oktober månad innevarande år, tillräckligt material för en
genomgripande revision av lagen kan föreligga. Erinras bör härvid, vad även
bekräftats under arbetsrådets hittillsvarande befattning med lantarbetstidslagen,
att denna avser ett verksamhetsfält, där arbetsförhållandena i olika
företag av samma art liksom även i olika landsdelar växla vida mer än på
den allmänna arbetstidslagens område.

I ett avseende har arbetsrådet trots lagens korta tillämpningstid hunnit
göra ett så påtagligt erfarenhetsrön, att det förtjänar framhållas redan nu.
Parternas på arbetsmarknaden uppenbara strävanden till samförstånd har
genom lagens 5 § 3 morn., ävensom genom omfattningen av arbetsrådets
befogenhet, gjort det i anmärkningsvärd grad möjligt att överbrygga vissa
befarade svårigheter. Detta framgår även av vad motionärerna själva anfört
i fråga om arbetare med »blandat arbete». Motionärernas exempel på arbetstidslagens
brister hänföra sig i övrigt till en tolkning av lagtexten, som ej
motsvarar den praktiska tillämpningen. Skogsarbete och dikning har sålunda
i mycket stor utsträckning befunnits undantaget från lagens tillämpning
enligt 1 § a), varjämte, då så ej varit fallet, behovet av utsträckt tid setts
tillgodo enligt 5 § 1 eller 3 mom. Frågan om djurskötarnas arbetstid har
likaledes i lagtillämpningen kunnat lösas utan de av motionärerna angivna
svårigheterna.

Lantarbetstidslagen gäller som bekant blott till och med den 31 oktober
1939, och nytt förslag om sådan lag förutses av motionärerna skola föreläggas
nästa års riksdag. Det synes icke vara möjligt att på de få månader,
som sålunda skulle stå till buds efter första årets praktiska erfarenhet av
lagen, kunna utan för ärendet skadlig forcering medhinna en så genomgripande
utredning, som motionärerna önska, erhålla remissyttranden och utforma
nytt förslag. Då vad i motionerna anföres som exempel på bristerna
i nuvarande lag visserligen ej i allo saknar formell grund, men, som ovan

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 aud. Nr 49. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

anförts, ej motsvarar den praktiska verkligheten, torde olägenheterna av en
forcerad revision icke kunna uppvägas av nämnvärda fördelar.

Arbetsrådet anser sålunda att tiden ännu icke är inne för den i motionerna
avsedda genomgripande utredningen om lantarbetstidslagen. Detta utesluter
icke, att enligt arbetsrådets mening en viss överarbetning av nuvarande lagtext
sannolikt är önskvärd i samband med lagens prolongation. Denna överarbetning
torde då böra bliva ej blott formell utan jämväl innefatta sådan
omprövning av vissa bestämmelser som andra lagutskottet vid 1937 års riksdag
ansåg eventuellt påkallad efter någon tids erfarenhet av stadgandena
under 1 § a) och b).

I handläggningen av detta ärende hava, förutom ställföreträdande ordföranden
Bosaeus, deltagit ledamöterna Gabrielson, Almström, Carell, Holmström
och Sander samt t. f. ledamoten Geijer.

Utdrag av arbetsrådets protokoll för denna dag bifogas.

På arbetsrådets vägnar:

ELIS BOSAEUS.

Stockholm den 8 mars 1938.

Utdrag av protokoll, hållet vid arbetsrådets sammanträde den 8
mars 1938.

Närvarande:

Ställföreträdande ordföranden Boseus, ledamöterna Gabrielson, Almström,
Carell, Holmström och Sander samt t. f. ledamoten Geijer.

§ 1.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse den 4 februari 1938 med anmodan att
till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över av herr Fritiof Domö
m. fl. i riksdagens första kammare (nr 178) och herr Gösta Bagge m. fl. i
riksdagens andra kammare (nr 288) väckta motioner rörande utredning av
frågan örn lantarbetstidslagens revidering; och beslöts yttrande av det innehåll
registraturet utvisar.

Mot beslutet var t. f. ledamoten Geijer av skiljaktig mening och anförde:

»Då tillräcklig erfarenhet ännu icke kan anses vunnen angående lantarbetstidslagens
verkningar, synes det även mig, att tidpunkten icke är inne
att, såsom motionärerna föreslagit, igångsätta en allsidig utredning av frågan
örn lagens revidering. Vid lagens blivande prolongation torde även
enligt min mening den nya lagstiftningen, såvitt nu kan bedömas, alltjämt
böra vila på samma huvudgrunder som nu gällande lag. Emellertid synes
det mig vara av vikt, att statsmakternas uppmärksamhet inriktas på de svårigheter,
som lagens tillämpning för närvarande medför, samt särskilt, att
arbetsrådets erfarenheter härutinnan — både de som hittills vunnits och de
som inom den närmaste framtiden kunna vinnas — beaktas i syfte att blivande
lagstiftning må erhålla den bästa möjliga utformning.

På två särskilda punkter hava motionärerna riktat angrepp mot den nya
lagstiftningens innehåll, nämligen dels beträffande skogsarbetare, som arbeta

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

19

mot ackordsersättning, och dels beträffande arbetare, som utföra s. k. blandat
arbete. Det torde icke kunna förnekas, att lagtillämpningen på båda
dessa punkter berett såväl arbetsgivare och arbetare som arbetsrådet bekymmer.
Svårigheterna hava emellertid i avsevärd grad utjämnats därigenom
att arbetsrådet i stor utsträckning lämnat medgivanden enligt 5 § 1
och 3 mom. av lagen. I några fall synes det för närvarande som om arbetsrådets
praxis skulle i viss mån tendera mot att samma dispenser givas generellt
för vissa arbetargrupper. I den mån så visar sig bliva fallet, torde det
kunna ifrågasättas, huruvida icke den ordinarie arbetstiden i stället borde
utsträckas för dessa arbetargrupper, så att dylika dispenser av i verkligheten
generell natur bliva överflödiga. Frågan huruvida beträffande skogs- och
dikningsarbetare, som arbeta mot ackordsersättning, likställighet bör genomföras
mellan fast anställda och tillfälliga arbetare torde jämväl böra tagas
under övervägande. För närvarande torde även de fast anställda skogs- och
dikningsarbetarna, som arbeta på ackord, genom arbetsrådets tolkning av
§ 1 a) lantarbetstidslagen i mycket stor utsträckning falla utanför lagens
tillämpning. Beträffande djurskötare har arbetsrådet — såvitt jag förstår
av praktiska skäl — funnit nödvändigt att antaga en lagtolkning, beträffande
vilken tvekan torde kunna råda, huruvida den står i full överensstämmelse
med lagens ordalag. Det lärer emellertid kunna antagas, att denna lagtolkning
väl motsvarar lagens verkliga syfte. Under förutsättning att detta är
riktigt synes det lämpligt, att lagens ordalag ändras, så att någon brist på
överensstämmelse mellan lagen och dess tillämpning ej längre kan ifrågasättas.

På grund av vad sålunda anförts och då även andra punkter kunna finnas,
där jämkningar i lagens innehåll kunna vara påkallade, anser jag, att utredning
härom bör ske, men att utredningens syfte bör begränsas till att — utan
rubbande av lagstiftningens nuvarande huvudgrunder — tillse att, om och i
den mån pålitlig erfarenhet angående ovanberörda och eventuellt andra
möjligheter till smärre förbättringar i lagen efterhand vinnas, denna erfarenhet
må komma den blivande nya lagstiftningen till godo.»

Jämväl ledamöterna Almström och Carell voro av skiljaktig mening samt
yttrade:

»Emot arbetsrådets yttrande över hrr F. Domös och G. Bagges m. fl.
motioner rörande utredning av frågan örn lantarbetstidslagens revidering
vilja vi under följande motivering reservera oss.

Lantarbetstidslagen upphör att gälla den 1 november 1939. Nästa års riksdag
måste alltså taga ställning till frågan om lagens prolongation i oförändrat
eller i förändrat skick. En prolongation av lagen utan en i samband
därmed verkställd överarbetning av lagtexten finna vi med hänsyn till vunna
erfarenheter utesluten. Arbetsrådets majoritet synes också i stort sett dela
vår mening härom, åtminstone så till vida att majoriteten anser en överarbetning
önskvärd.

Därest lagen ej skall oförändrad prolongeras, nödgas nästa års riksdag
således besluta om vissa justeringar av lagbestämmelserna. Ett sådant beslut
förutsätter emellertid en kännedom örn olägenheterna med gällande lags
bestämmelser och sådana förslag till lämplig justering av dess arbetstidsbegränsande
stadganden, som väl näppeligen torde kunna erhållas utan den
allsidiga utredning, som motionärerna föreslagit.

Arbetsrådets majoritet synes i huvudsak grunda sin i yttrandet uttalade
mening på den omständigheten att, medan motionärerna i motiveringen till

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr A9; bilagor.

sitt yrkande använt uttrycket ’en genomgripande revidering’ av lagen, hittillsvarande
lagtillämpning ej synes ha givit tillräckligt material för en ''genomgripande’
revision av lagen. Det måste dock framhållas dels att motionärernas
ifrågavarande uttryck i sin helhet omfattar även de mera vaga
orden ’en allmän översyn’ dels att motionärerna i annat sammanhang använde
uttrycket ’en noggrann utredning’, och dels att motionärernas slutliga
yrkande avser allenast ’en allsidig utredning’ av frågan örn lagens
revidering. Vad här anförts kan måhända synas vara en oviktig strid om
ord; vår gensaga i denna del har dock föranletts av att majoriteten tyckes
lia byggt sitt ställningstagande till motionsyrkandet mera på ett lösryckt
ord i motionen än på det sammanhang, vari uttrycket förekommer. Av
detta sammanhang framgår dock att vad motionärerna avsett är en undersökning
av de missförhållanden, som för närvarande föranletts av lagen, och
ett framläggande av förslag till botemedel mot desamma, vilken utredning —
efter inhämtande av remissyttranden över densamma — skulle ställas till
Kungl. Maj:ts och Riksdagens förfogande före 1939 års riksdag.

Frågan synes då endast vara, om lagen redan nu har föranlett sådana
missförhållanden, att en översyn av lagen kunde vara befogad. Vi anse
bestämt att så är fallet. Och arbetsrådets majoritet synes dela denna vår
mening, i det att majoriteten i sitt yttrande framhåller önskvärdheten av att
lagen redan till nästa års riksdag gives en viss överarbetning, formell såväl
som omprövande. Eftersom det — såsom nämnts — torde vara ostridigt att
de lagstiftande myndigheterna vid sitt ställningstagande komma att behöva
närmare upplysningar om de missförhållanden, som lagen föranlett, ävensom
lämpliga förslag till undanröjande av dessa missförhållanden, borde
arbetsrådets egen motivering, logiskt sett, ha lett till ett tillstyrkande av motionärernas
förslag. Ett sådant resultat synes oss också — såsom nämnts —
ur saklig synpunkt högst befogat.

Vi anse därför att arbetsrådets yttrande borde ha utmynnat i det uttalandet,
att arbetsrådet med hänsyn till nödvändigheten av att lagen vid 1939
års riksdag överarbetas, tillstyrker motionärernas förslag örn en allsidig
utredning på grundval av vunna erfarenheter.»

Ur protokollet:

Filip Rune.

Svenska

lantarbelsgivareföreningen.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan Riksdagens andra lagutskott berett Svenska Lantarbetsgivareföreningen
tillfälle att yttra sig över hrr Domös m. fl. motion i första kammaren
nr 178 samt hrr Bagges m. fl. motion i andra kammaren nr 288 om utredning
rörande revidering av lantarbetstidslagen, får föreningen anföra följande.

På den svenska landsbygden torde det f. n. råda en sällspord enighet örn
att lantarbetstidslagen är behäftad med allvarliga brister. Örn föreningen får

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

21

döma efter de uttalanden, som snart sagt dagligen göras till föreningens
tjänstemän, torde flertalet av de jordbrukare, som beröras av lagstiftningen
och en stor del av deras arbetare vara av den meningen, att lagen ej tillfredsställer
någondera partens behov och önskemål. Lagen — sådan den f. n. gäller
— anses i vissa hänseenden vara ägnad att st jälpa, där den skulle hjälpa.

Praktiskt taget alla de svårigheter och egenartade konsekvenser, som lagen
föranlett, sammanhänga med de ändringar som år 1937 genomfördes, bl. a.
begränsningen av undantaget för skogs- och dikningsarbete mot ackordsersättning
samt — framför allt — djurskötselns inordnande under lagen.

Då lantarbetstidsutredningen år 1935 framlade sitt förslag till lag örn arbetstiden
i jordbruk och trädgårdsskötsel, framhöll sakkunnigmajoriteten
som sin bestämda mening att arbetet med djurskötsel ej lämpligen läte sig
inordna under lagligen fastställda bestämmelser. Häremot reserverade sig två
av de sakkunniga, herrar A. Andersson och K. E. Johansson, vilka framlade
förslag till laglig reglering jämväl av djurskötarnas arbetstid.

Det ligger i öppen dag, att lantarbetstidsutredningen, då den föreslog en
lag, som ej omfattade djurskötseln, icke närmare angav huru en lag skulle
vara beskaffad, som reglerade även djurskötarnas arbetstid. De över lantarbetstidsutredningens
förslag infordrade remissyttrande innehöllo uttalanden
för och emot djurskötselns inordnande under lagen, men däremot praktiskt
taget inga anvisningar om huru en sådan lagstiftning, för att på bästa
sätt ansluta sig till de praktiska förhållandena vid jordbruket, skulle utformas.

När Kungl. Maj:t till 1936 och 1937 års riksdagar lät utarbeta sina propositioner
till lantarbetstidslag resp. ändringar i densamma, hade Kungl. Majit
sålunda i fråga örn formerna för laglig reglering av djurskötarnas arbetstid, i
stort sett endast reservanterna Anderssons och Johanssons förslag med dess
mycket sparsamma motivering att bygga på.

Några remissyttranden rörande lämpligaste sättet att anordna en laglig
reglering av djurskötarnas arbetstid inhämtades, såvitt föreningen har sig
bekant, icke vare sig vid propositionens utarbetande eller under riksdagsbehandlingen.
Det torde därför vara obestridligt att denna fråga ej blivit utredd
på sådant sätt, som sakens vikt och betydelse kräver.

Resultatet har också visat sig motsvara de farhågor, som sakkunnigmajoriteten
på sin tid gav uttryck åt. Lagbestämmelserna om djurskötarnas arbetstid
ha i praktiken visat sig vara så litet tillfredsställande, att lantarbetsgivarna
och lantarbetarna vid de senaste avtalsförhandlingarna i enigt samförstånd
funnit sig föranlåtna att upprätta ett kollektivavtal, vilket i åtskilliga
väsentliga punkter står i strid mot lagens huvudbestämmelser och som därför
för sitt genomförande måste förutsätta ett regelmässigt utnyttjande av
lagens dispensmöjligheter.

Föreningen vill i anledning härav helt ansluta sig till motionärernas uppfattning
att lantarbetstidsfrågan bör överarbetas, innan lagen ånyo kommer
under Riksdagens prövning.

Till närmare motivering av meningen att en överarbetning är påkallad, vill
föreningen i det följande fästa uppmärksamheten vid några av de mest
iögonfallande bristerna i gällande lantarbetstidslag och en del av de praktiska
olägenheter, som av desamma föranledas.

Enligt allmänna arbetstidslagen undantages arbete, som till sin natur är
så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Lantarbetstidslagen
omfattar ej något motsvarande undantag. Den praktiska erfarenhet av

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

lagens verkningar, som redan vunnits, visar emellertid att ett undantag för
oregelbundet arbete hade varit väl motiverat. Vid jordbruket förekomma åtskilliga
arbeten, som förutsätta en från dag till dag varierande arbetstid.
Detta är förhållandet ej blott i den egentliga jordbruksdriften t. ex. vid skogskörningar,
utkörning och leverans av mjölk till enskilda avnämare, körningar
utom gårdens område, m. m., utan också vid vissa jordbrukets binäringar.

Enligt föreningens mening skulle vissa egenartade konsekvenser av lantarbetstidslagen
kunna undanröjas, örn lagen kompletterades med undantag
jämväl för oregelbundet arbete. Häremot kan måhända genmälas, att särskilt
sådant undantag är onödigt, då lantarbetstidslagen från sin tillämpning
undantager arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande. Emellertid bör
det därvid beaktas att i allmänna arbetstidslagen båda de nämnda undantagen
finnas upptagna och att jordbrukets förhållanden snarare ge anledning
till en utvidgning av det undantagna området än till en begränsning av detsamma.
Dessutom ger erfarenheten vid handen, att arbetsrådet, framför allt
när det gäller skogskörningar, ej ansett sig kunna tolka undantaget för arbete,
vilket ej kan övervakas, så vidsträckt som skulle krävas för undanröjande
av de orimligheter och olägenheter, som lantarbetstidslagen i vissa
fall visat sig föranleda.

Från lagens tillämpning undantagas vidare vissa uppräknade ackordsarbeten.
Lantarbetstidsutredningen föreslog på sin tid, att allt arbete, som i regel
utfördes mot ackordsersättning, skulle vara undantaget från lagens tillämpning.
1936 års lanlarbetstidslag undantog arbete med rotfruktsskötsel samt
diknings- och skogsarbete i den mån dessa arbeten utfördes mot ackordsersättning.
1937 års lantarbetstidslag begränsade det sistnämnda undantaget
till att gälla allenast andra än fast anställda arbetare.

Den år 1937 genomförda begränsningen har redan under lagens korta
verkningstid visat sig leda till praktiska resultat, som äro otillfredsställande
för såväl arbetsgivarna som — framför allt — för arbetarna.

Först och främst vill föreningen framhålla, att bestämmelsen hänger i luften,
enär det vid dess utformande ej angivits vad som avses med »fast anställd»
arbetare. Denna brist har lett till stor ovisshet vid lagens tillämpning.
I allmänna medvetandet torde den föreställningen ingå, att en lantarbetare
är att anse som fast anställd först när anställningen avser hel- eller halvår
eller i det fall att arbetaren dagligen arbetat för viss arbetsgivare under viss
längre tid. Därest undantagets begränsning till andra än fast anställda arbetare
skall bibehållas, är det av vikt, att begreppets innebörd angives.

Emellertid visa vunna erfarenheter att den nämnda begränsningen av undantaget
ej är lyckad. Av praktiska skäl borde undantaget utformas så, att
det omfattar alla arbetare, fast eller tillfälligt anställda, som mot ackordsersättning
utföra skogs- och dikningsarbete. Genomförandet av en sådan förändring
är lika väl ett arbetsgivare- som ett arbetstagareintresse.

Vid flertalet jordbruk, som omfattas av lagen, bedrivas skogsarbeten med
såväl fast som tillfälligt anställd arbetskraft. I ackordsarbetets natur ligger
inte blott att detsamma — örn arbetaren skall erhålla önskad förtjänst —
måste utföras med större intensitet än tidlönsarbete, utan också att arbetstiden
vissa dagar och veckor — då väderleksförhållandena så medgiva — måste
något utsträckas. Vid ogynnsamma förhållanden måste arbetet däremot helt
eller delvis inställas. Man måste f. ö. vid bedömandet av denna fråga också
ihågkomma, att skogsarbetet huvudsakligen bedrives på vintern, då dagar -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

23

na äro korta. Någon oskälig utsträckning av arbetstiden kan det därför aldrig
bli tal om. Då arbetet icke kan bedrivas kontinuerligt från dag till dag, leder
en begränsning av arbetstiden, så snart den understiger den tid som maximalt
brukar uttagas, obönhörligen till att arbetaren får vidkännas en minskad förtjänst.
Eftersom den medgivna arbetstiden på grund av bl. a. väderleksförhållanden
vissa dagar och veckor ej kan fullt utnyttjas, leder begränsningen
vidare till att ackordsarbetarens arbetstid, räknat för viss längre period,
kommer att understiga den arbetstid, som ansetts skälig med hänsyn till hans
behov av vila och ledighet. Den fast anställde ackordsarbetarens förtjänstmöjligheter
minskas alltså utan att därmed vinnes annat än viss ledighet utöver
den, som ansetts skälig för övriga arbetare.

Örn skogskörning mot ackordsersättning skall förekomma vid en egendom
med tre par hästar och tre fast anställda arbetare och ytterligare tre löskarlar
anställas för att skogskörningen (enbet) skall kunna ske med alla sex hästarna,
kommer lantarbetstidslagen att gälla för halva arbetsstyrkan, nämligen
för gårdens fast anställda arbetare, men inte för lösarbetarna, som arbeta i
lag med dem. Därigenom komma också gårdens egna fast anställda arbetare
— såsom nyss nämnts — att ställas i en ekonomiskt betydligt sämre ställning
än löskarlarna. Och detta utan att man kan framvisa att någon socialt eller
hygieniskt befogad fördel därigenom har vunnits. Ty det torde icke kunna
göras gällande att den genom bestämmelsen framtvungna ökningen av fritiden,
utöver vad som tillkommer en tidlönearbetare, är motiverad varken
av sociala eller hygieniska skäl.

Hittills har denna fråga berörts mest ur arbetstagarens synpunkt. Även för
arbetsgivaren är det emellertid en nackdel att skogs- och dikningsarbete, som
utföres av fast anställd arbetare, skall vara underkastat lagens arbetstidsbegränsande
bestämmelser. Arbetsgivaren ålägges nämligen därigenom en övervakningsuppgift,
som han ofta icke kan fullgöra. Vid exempelvis skogsarbete
på ackord föreligger nämligen alltid den risken att arbetaren vissa tider vill
hålla på med sitt arbete något mera än t. ex. de under vinterhalvåret medgivna
41 timmarna per vecka. I arbetarens eget intresse ligger ju att han vissa
veckor, när förhållandena lämpa sig för skogsarbete, tager igen vad han
eventuellt förlorat i arbetsförtjänst under tider med otjänlig väderlek. Arbetsgivaren
har — under straffansvar — att tillse att den lagligen medgivna
arbetstiden ej överskrides. Ligger en sådan kontroll inom möjligheternas
gräns? Naturligtvis kunna de lokala förhållandena vara sådana att arbetsgivaren
har kontrollmöjlighet inom räckhåll. I många fall, kanske de flesta,
är detta dock icke fallet. Arbetsgivaren blir sålunda beträffande den uttagna
arbetstidens längd ofta hänvisad till arbetarens egna uppgifter, vilket givetvis
ur åtskilliga synpunkter är olämpligt.

Enligt föreningens mening är det nödvändigt att hela komplexet av nu
omnämnda förhållanden underkastas en utredning, som — när fråga blir
om lantarbetstidslagens prolongerande — kan läggas till grund för bedömandet
av frågan örn ackordsarbetenas lagliga reglering i arbetstidshänseende.

Lantarbetstidslagen synes sålunda vara i behov av en översyn redan när
det gäller gränsdragningen för lagens tillämplighet. I fråga örn lagens huvudbestämmelser,
de nämligen, som reglera arbetstidens längd och fördelning,
synes ett tillrättaläggande vara lika påkallat.

Enligt 1936 års lantarbetstidslag undantgs allt arbete med djurskötsel
från lagens tillämpning. Vid lagstiftningens genomförande framhölls — såsom
inledningsvis påpekats — att djurskötselns inordnande under arbets -

24 Andrei lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

tidsbegränsande regler skulle möta synnerliga svårigheter. Det erinrades
också om att man i vissa länder försökt att lagligen reglera jämväl djurskötarnas
arbetstid, men att försöken undantagslöst misslyckats.

1937 års riksdag införde dock i lagen arbetstidsbestämmelser jämväl för
djurskötseln. Resultatet har visat sig bliva mindre tillfredsställande för båda
parter i arbetsförhållandet. I vissa delar äro de nya bestämmelserna sålunda
i det närmaste omöjliga att praktiskt tillämpa. Endast genom ett vidsträckt
utnyttjande av dispensmöjligheterna ha jordbrukarna och deras arbetare till
nöds kunnat undgå en del av lagens något egendomliga konsekvenser.

De genom lagstiftningen uppkomna olägenheterna sammanhänga i första
hand med djurskötselns särskilda natur, som ej lämpar sig för en allt för
stel och snäv reglering, och i andra hand med det sätt, på vilket arbetstidsbestämmelserna
utformats. Vid lagtextens avfattande synes man, såsom motionärerna
framhalta, ha utgått ifrån att det vid jordbruket ej finnes flera än
två slag av arbetare, nämligen egentliga jordbruksarbetare och arbetare, som
»uteslutande» sysselsättas med djurskötsel. I verkligheten är saken alls icke
så enkel. Ett fåtal arbetare ägna sig uteslutande åt djurskötsel, en något
större del av dem sysselsättas huvudsakligen med djurskötsel men i ringare
mån också med annat arbete; till dessa båda grupper höra bl. a. ladugårdskarlar,
fodermarskar, »stallare», fårherdar, svinskötare. En annan del av
lantarbetarna syssla dagligen såväl i viss större eller mindre utsträckning
med djurvård som med annat arbete; hit höra bl. a. »stallare» och stalldrängar,
men också i vissa fall ladugårdskarlar, svinskötare o. dyl. arbetare,
särskilt vid mindre egendomar. Den största delen av lantarbetarna ha sin
huvudsakliga uppgift inom det egentliga jordbruksarbetet, men utföra dagligen
viss djurvård (rykt och utgödsling) samt tjänstgöra dessutom då och
då som ersättare för egentliga djurskötare, varjämte — till sist — ett fåtal
arbetare äro att anse såsom uteslutande egentliga jordbruksarbetare.

Lantarbetstidslagens stadgande örn att den särskilda tidsbestämmelsen för
djurskötare skall gälla endast arbetare, som användes uteslutande för djurvård
leder — om den tolkas efter ordalydelsen —- till praktiska resultat, som
strida emot sedvänja och behov. Flertalet ladugårdskarlar i vårt land utföra
en eller annan syssla, som icke är att hänföra till djurvård. Detsamma gälter
stalldrängar och fodermarskar. I fråga örn exemplifieringen härav vill
föreningen hänvisa till vad motionärerna anfört.

Att en djurskötare, en ladugårdskarl, en »stallare», en svinskötare, som
någon timme om dagen sysslar med annat arbete än djurvård, på grund av
detta senare arbete skulle få sin veckoarbetstid under vinterhalvåret minskad
från 54 timmar till 41 resp. 46 timmar, är varken praktiskt lämpligt eller
med hänsyn till grunden för lagstiftningen befogat. Det står f. ö. ej i överensstämmelse
med vad arbetarparten finner rimligt och svarar ej heller mot
det högre löneläge, som alltid gällt och allt fortfarande gäller för de arbetare,
varom här är fråga. Vid ett stort antal egendomar, framför allt vid
mindre och medelstora gårdar med några få fasta arbetare, måste driften
anordnas så att djurskötarna ombesörja vissa sysslor, som ej ha samband
med arbetet i ladugård, häststall eller svinhus. Otvivelaktigt behöva dessa
arbetare trots att deras sysslor avse såväl djurvård som i någon mån också
annat arbete eller kanske t. o. m. på grund därav minst samma arbetstid
som den arbetare, vilken uteslutande ägnar sig åt djurens vård. Den för utearbete
medgivna arbetstiden är under vinterhalvåret otillräcklig för utförande
av det arbete, som åvilar dessa djurskötare. Lagen ger — beträffande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

25

dem — dock ej rätt till uttagande av annan arbetstid än den, som fastställts
för egentligt jordbruksarbete, d. v. s. 41, 46, 54 timmar per vecka. En ändring
i bestämmelsen örn att den särskilda djurskötaretiden får uttagas endast
av arbetare, som uteslutande sysselsättes med djurvård, är därför påkallad.

En annan önskvärd förändring vore att djurskötarnas arbetstid finge beräknas
för sexveckorsperioder i stället för — såsom nu är fallet — för tvåveckorsperioder.
En sådan förändring är lika mycket ett arbetare- som ett
arbetsgivareintresse, då arbetarna därigenom skulle kunna beredas sammanhängande
ledighet i ökad utsträckning. Någon svårighet ur kontrollsynpunkt
torde ej heller därav föranledas. Redan nu beviljar Arbetsrådet sådan omläggning
så snart begäran därom framställes.

Bland utearbetarna finnas ur arbetstidssynpunkt olika slag av arbetare,
som dagligen ägna sig åt djurvård, nämligen stalldrängar, vilka dels ombesörja
utfodring m. m. och dels gå i utearbete, samt arbetare, som rykta
hästar men därutöver ej syssla med hästskötseln.

Stalldrängar, som jämte hästskötsel utföra utearbete, ha före lagens ikraftträdande
haft i huvudsak samma arbetstid som ladugårdskarlar. Enligt gällande
lantarbetstidslag har sådan stalldräng emellertid ej annan ordinarie
arbetstid än vilken utearbetare som helst. Detta har vid jordbrukets senaste
avtalsförhandlingar synts båda parter, arbetsgivarna såväl som arbetarna,
så opraktiskt att man avtalsenligt träffat uppgörelse örn en utökad arbetstid.
För tillämpning av denna arbetstid fordras dock dispens av Arbetsrådet.

Övriga arbetare, som icke hava annan befattning med djurskötsel än att
de rykta hästar och ombesörja utgödsling, ha före lagens ikraftträdande vanligen
utfört dessa arbeten på annan tid än den ordinarie arbetstiden. Så sker

också f. n., i det att härför uttages »förberedelse- och avslutningstid» med

högst 7 timmar i veckan. Sådant uttagande av övertid skall emellertid journalföras
eller antecknas å arbetstidsschema, en föreskrift, som leder till mycket
bryderi och innebär risk för underlåtenhet att följa lagens bestämmelser
på denna punkt.

Den omständigheten att ryktarbetet i häststallet av ålder ej mraknats i
den ordinarie arbetstiden och att det även efter lagens ikraftträdande lagts
utanför den ordinarie arbetstiden, synes tala för att ifrågavarande arbete vid
en översyn av lagen kunde helt undantagas fran lagens tillämpning. I sa

fall borde med hästrykten jämställas utfodring och vattning av hästar,

vilka arbeten ävenledes till största delen brukat utföras på annan tid än den
som gällt för egentliga jordbruksarbetare. En sådan anordning skulle lösa
praktiskt taget alla svårigheter med »stallares» och stalldrängars arbetstid.
Dessas ordinarie arbetstid kunde nämligen i sa lall fastställas till samma
timantal, som gäller för egentliga jordbruksarbetare.

Det kan måhända häremot invändas, att ett sådant undantag kunde medföra
fara för att stalldrängarnas arbetstid skulle komma att oskäligt utsträckas.
En sådan konsekvens torde emellertid ej behöva befaras; föreningen
vill erinra örn att det väl så betydelsefulla undantaget tor mjölkning mot
ackordsersättning ej torde lia lett till någon oskälig utsträckning av ladugårdsskötarnas
arbetstid.

Örn den särskilda djurskötaretiden får tillämpas för arbetare, som huvudsakligen
sysselsättas med djurvård, skulle den här föreslagna bestämmelsen
örn undantag för rykt, utfodring m. m„ som givetvis ej skulle gälla egentliga
djurskötare, komma att lia betydelse allenast för de stalldrängar, som

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sand. 2 aud. Nr 49. .1

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

agna mindre än hälften av sin arbetstid åt stallskötseln, d. v. s. från mindre
än 1 timme upp till på sin höjd 3 å 4 timmar om dagen. Redan nu har man
möjlighet att för ifrågavarande arbete uttaga 7 timmar »förberedelse- och
avslutningstid» samt — efter dispens — under vinterhalvåret upp till 6 timmar
»utsträckt ordinarie tid», allt per vecka. Därtill kommer att utfodringsarbetet
till en del utföres på ordinarie tid, i det att stalldrängen vanligen, vid
såväl middagsrast som vid kvällsdags får »spänna ifrån» en halvtimme eller
mera före övriga kördrängar för att ha utfodringen färdig, när hästarna
komma till stallet. I de allra flesta fall skulle sålunda en anordning som
den föreslagna ej leda till någon utökning av nu gällande arbetstid, medan
den å andra sidan skulle medföra ordnade och rediga arbetstidsförhållanden,
som väl anslöte sig till sedvänja och allmänt önskemål.

Under hänvisning till vad här anförts örn reglering av arbetstiden för olika
arbetare vill föreningen som sin mening framhålla, att en utredning synes
påkallad rörande möjligheterna att omlägga lantarbetstidslagens arbetstidsbestämmelser
på sådant sätt att driften ej hindras mera än nödigt är. Enligt
föreningens mening borde därvid övervägas om bestämmelserna ej kunde
utformas så,

1) att den särskilda tidsbestämmelsen för djurskötare göres tillämplig på
arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel;

2) att arbetstiden för djurskötare får beräknas per sexa eckor speriod;

3) att särskild arbetstid fastställes för annan »blandad» arbetare än stalldräng; 4)

samt att arbete med utfodring, vattning, rykt och utgödsling samt annan
skötsel av dragare undantages från lagens tillämpning, så snart arbetet
utföres av annan arbetare än den, som huvudsakligen sysselsättes med
djurskötsel.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får föreningen på det livligaste
tillstyrka motionärernas förslag örn att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t begära en allsidig utredning av frågan örn lantarbetstidslagens
revidering.

Stockholm den 1 mars 1938.

Svenska Lantarbetsgivareföreningen:

A. H. CARELL.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

27

Svenska

lantarbetareförbundet.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remisskrivelse av den 1 februari 1938 har Svenska Lantarbetareförbundet
beretts tillfälle avgiva yttrande över av herrar Domö, Bagge m. fl.
väckt motion örn utredning rörande revidering av lantarbetstidslagen.

Svenska Lantarbetareförbundet får med anledning av detta anföra följande:

Utan att biträda de synpunkter som av motionärerna avgivits i motiveringen
till yrkandet om revidering av lantarbetstidslagen, finner Svenska Lantarbetareförbundet,
alldenstund lagens giltighet endast gäller intill den 31
oktober 1939 och en förnyad riksdagsbehandling därigenom är nödvändig,
ingenting vara att i princip erinra mot begärd utredning.

Stockholm den 28 februari 1938.

Svenska Lantarbetareförbundet:

H. SANDER.