Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i
vissa hänseenden av de i lagen den 18 juni 1926
om delning av jord å landet upptagna bestämmelserna
örn fastställande av avstyckning.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr
71, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt
att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa örn utarbetande och framläggande
för riksdagen av förslag till sådan ändring i lagen örn delning av
jord å landet, att överlantmätaren bleve den myndighet, som hade att pröva
och fastställa varje avstyckning enligt nämnda lag, med vilken avsetts att
bilda särskild fastighet utan att villkor fästs, att stamfastigheten skulle ingå
i sammanläggning, samt att därvid länsarkitektens yttrande skulle inhämtas,
där sådant i enlighet med vad i motionen anförts vid fastställelseprövningen
befunnes erforderligt.

I motionen har uttalats bland annat, att samtliga avstyckningar enligt
godkänd avstyckningsplan och sådana avstyckningar enligt fastställd byggnadsplan,
som verkställts i överensstämmelse med i byggnadsplanen föreslagen
fastighetsindelning, som regel syntes utan olägenhet kunna fastställas
av överlantmätaren utan föregående remiss till länsarkitekten. Därigenom
skulle den nu förekommande dubbelgranskningen och omgången med dessa
ärenden i stort sett försvinna och ett betydligt snabbare fastställelseförfarande
erhållas. Beträffande åter sådana avstyckningar inom byggnadsplaneområden,
som vid granskning å lantmäterikontor konstaterats avvika från å byggnadsplan
föreslagen tomtindelning, skulle vederbörande länsarkitekt alltid höras,
försåvitt det ej vore uppenbart, att avvikelsen vore utan betydelse för byggnadsplanens
genomförande. Vid prövning av dylika avstyckningar kunde nämligen
tänkas uppkomma mera invecklade byggnadstekniska problem, för vilkas
lösande länsarkitekten såsom särskilt sakkunnig finge anses bäst skickad.
Bestämmelse därom syntes böra inflyta i lagtexten. Likaså syntes i fråga
om avstyckningar å områden, för vilka utomplansbestämmelser gällde eller
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande meddelats
men vilka områden ännu icke varit föremål för planläggning, länsarkitektens
yttrande alltid böra inhämtas. Något rimligt skäl för att länsstyrelsen
skulle fastställa de avstyckningar, som sålunda skulle komma att
remitteras till länsarkitekten, förelåge emellertid enligt motionärens mening

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 46. 776 38 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

icke. Overlantmätaren syntes böra fastställa samtliga avstyckningar å landet.
I ärende, där länsarkitekts yttrande inhämtats och denne avstyrkt fastställelse,
skulle sådan avstyckning översändas till vederbörande ägodelningsdomare
i likhet med vad som skedde beträffande de avstyckningar, som nu
prövades av överlantmätaren men som denne av ett eller annat skäl ansåge
sig icke kunna fastställa.

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för motionärens hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantmäteristyrelsen ävensom länsstyrelserna i
Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Kopparbergs samt Västernorrlands
län. De av dessa myndigheter avgivna yttrandena jämte en av
länsstyrelsen i Malmöhus län ingiven promemoria finnas såsom bilagor A—
G fogade vid detta utlåtande. För vissa ytterligare till utskottet inkomna
yttranden redogöres i det följande.

I lagen om delning av jord å landet stadgas, att avstyckning av ett flertal
smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för
industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som icke
är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, ej må ske med mindre länsstyrelsen
godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området.
Vid uppgörande av sådan plan skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande
av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar
från det till avskiljande avsedda området ävensom, i den mån så prövas erforderligt,
av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp.
Finner länsstyrelsen, att avstyckningsplan eller byggnadsplan erfordras för
visst område, äger länsstyrelsen förordna, att i avbidan på planens upprättande
avstyckning icke må ske inom området, såvida ej länsstyrelsen
lämnar tillstånd därtill (19 kap. 1 §). Avstyckningsförrättning, med vilken
avses bildande av särskild fastighet, prövas i regel av överlantmätaren. Avstyckning
av mark för sammanläggning med annan fastighet prövas i allmänhet
av ägodelningsdomaren. Förekommer anledning att förrättningen
icke är lagligen beskaffad eller meddelas i förekommande fall icke förordnande
örn sammanläggning, hänskjutes frågan örn fastställelse till ägodelningsrätten
(21 kap. 43 §). I mål örn avstyckning inom samhälle, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt inom
område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas, eller meddelats
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande
eller för vilket godkänts avstyckningsplan, skall såväl vad enligt jorddelningslagen
ankommer på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare, utom
såvitt angår bestämmmande av fastighetsgräns i samband med avstyckningen
samt tvist i visst angivet fall, som ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning
fullgöras av länsstyrelsen (21 kap. 68 §).

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 46. 3

I stadsplanelagen den 29 maj 1931 föreskrives, att för stads ordnande och
bebyggande skall finnas stadsplan. I mån av stadens utveckling skall stadsplan
upprättas för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan (1 §).
Tomtindelning samt ändring däri antages av byggnadsnämnden men skall
för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen (8 §). Finnes område, som
ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grunddragen för’ dess
framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra
allmänna platser, skall härför erforderlig plan upprättas över området (stomplan).
Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande
eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser
(10 §). Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten
inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola sådana bestämmelser
meddelas (utomplansbestämmelser; 11 §). Vad i stadsplanelagen är
stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för köping samt för annat
samhälle, där vid lagens ikraftträdande den för städerna stadgade ordning
för bebyggande skulle iakttagas (56 §). Konungen äger förordna, att vad i
stadsplanelagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för
tatare befolkad ort på landet. Konungen äger därvid meddela det förbud
mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna. Föreligger
fråga örn sådant förordnande, må länsstyrelsen i avbidan på frågans slutliga
avgörande utfärda förbud att verkställa nybyggnad inom området utan
tillstånd av länsstyrelsen (57 §). Är större byggnadsverksamhet att förvänta
inom område på landet, för vilket bestämmelserna i denna lag angående
stad icke äga tillämpning, och föranleda ej förhållandena till förordnande
örn tillämpning av nämnda bestämmelser, skall länsstyrelsen, därest plan
för byggnadsverksamheten erfordras, fastställa byggnadsplan för området
(60 §). För byggnadsmark inom sålunda planlagt område må länsstyrelsen
på framställning av markens ägare fastställa tomtindelning (62 §). Finnes
byggnadsplan för område som nyss sagts tills vidare icke böra upprättas
men prövas behov föreligga av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten
inom området, skall länsstyrelsen fastställa sådana bestämmelser
(utomplansbestämmelser; 66 §).

Enligt lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad fastställes avstyckning
från fastighet i stad av område, som ej ingår i tomtindelning, av
magistraten (5 kap. 14 §) — i Stockholm dock av Överståthållarämbetet —
samt i stad, som lyder under landsrätt, av länsstyrelsen eller den Konungen
därtill forordnar (5 kap. 21 §). Avstyckning inom samhälle å landet, för
vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna,
fastställes av länsstyrelsen (5 kap. 21 §).

Enligt instruktionen den 15 juni 1935 för leinsarkitektsorganisationen (sv.
forf.-saml. nr 354) skola hos byggnadsstyrelsen vara anställda länsarkitekter
och vissa andra befattningshavare, vilka skola tjänstgöra hos de olika länsstyrelserna.
Länsstyrelse, hos vilken sådan befattningshavare är stationerad,
äger i det dagliga arbetet med vissa begränsningar förfoga över honom
såsom en länsstyrelsens biträdande tjänsteman. Det åligger länsarkitekt

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

bland annat att biträda länsstyrelsen med granskning av ärenden rörande
byggnads- och stadsplaneväsendet.

För att närmare belysa tillkomsten av bestämmelsen, att länsstyrelsen i
vissa fall skall pröva frågan örn fastställelse av avstyckning enligt jorddelningslagen,
vill utskottet erinra örn följande.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 38 till 1926 års riksdag med förslag
till lag örn delning av jord å landet m. m. förekom icke någon sådan bestämmelse.

I likalydande motionerna I: 232 av herr Dahl m. fl. och II: 357 av herr
Björkman m. fl. hemställdes bland annat, att länsstyrelse skulle bliva den
myndighet, som hade att fastställa avstyckningar inom samhälle å landet,
där den för städer gällande ordning för bebyggande skulle iakttagas. I
motiveringen till dessa motioner framhölls, att det, under förutsättning att
vissa i motionerna gjorda erinringar vunne beaktande, måste anses som ett
ofrånkomligt krav, att den myndighet, vilken hade att fastställa avstyckningar
inom ort å landet, där större byggnadsverksamhet rådde eller vore att förvänta,
hade tillgång till eller själv besutte nödig sakkunskap i stadsplaneocli
byggnadsfrågor. De avstyckningar, som ägde rum enligt fastighetsbildningslagen
inom städer under landsrätt eller inom sådana samhällen å landet,
för vilka skulle föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser,
skulle alla, för att bliva gällande, fastställas av länsstyrelsen. Någon
anledning att i fråga örn avstyckning inom ort å landet med större byggnadsverksamhet
i stället för länsstyrelsen göra ägodelningsrätten eller kanske
i de flesta fall överlantmätaren till fastställande myndighet syntes ej förefinnas.
Snarare syntes införandet av länsarkitektinstitutionen utgöra ett skäl
för att länsstyrelsen framgent bibehölles såsom fastställelsemyndighet. Härför
talade enligt motionärernas mening även den omständigheten, att överlantmätarna
mera sällan torde besitta önskvärd kompetens i stadsplane- och
byggnadsfrågor.

I motionen I: 235 uttalade herr Boberg m. fl. sin fulla anslutning till de
yrkanden, som framställts i nyssnämnda båda motioner.

Första särskilda utskottet yttrade i sitt utlåtande nr 1, att utskottet, som
i huvudsak gillade de av motionärerna framhållna synpunkterna, lika med
motionärerna funne prövningen och fastställelsen av avstyckningar inom
område, där större byggnadsverksamhet rådde eller vore att förvänta, böra
ankomma å länsstyrelse. Hade alltså i sammanhang med avstyckningsförrättning
avstyckningsplan upprättats, skulle denna avstyckning och därefter
varje inom området förekommande avstyckningsförrättning prövas och fastställas
av länsstyrelsen. Därigenom syntes länsstyrelsen komma att få
kännedom örn den begynnande samhällsbildningen och äga möjlighet att i
tid ingripa, när förhållandena bleve sådana, att särskilda föreskrifter för ordnande
av byggnadsverksamheten inom området visade sig erforderliga. Yad
som gällde för sådant område, varom nyss sagts, borde även gälla samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skulle iakttagas eller

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

inom område, för vilket Konungen förordnat, att stadsplan skulle upprättas
eller meddelat särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande.

Utskottets förslag att för nu avsedda fall förlägga fastställelseprövningen
till länsstyrelse vann riksdagens bifall.

I det betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation jämté
därmed sammanhängande spörsmål (stat. off. utredn. 1936: 56), som avgivits
av vissa inom socialdepartementet tillkallade utredningsmän, har intagits en
sammanställning av arbetsuppgifter, som i vissa förslag från länsstyrelser
ansetts kunna avlyftas från dessa. I denna sammanställning har upptagits
bland annat fastställelse av avstyckningar och avstyckningsplaner. Utredningsmännen
hava emellertid icke föreslagit någon överflyttning av dessa
ärenden.

I det föregående har hänvisats till de av utskottet infordrade yttrandena.
Till utskottet hava därjämte inkommit vissa av länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Kopparbergs och Västernorrlands län från andra myndigheter
begärda yttranden. Motionen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
överlantmätarna i dessa län och av de sex ägodelningsdomarna inom Västernorrlands
län men avstyrkts av länsarkitekterna i Stockholms, Malmöhus,
Västernorrlands samt Kopparbergs och Västmanlands län. Överlantmätaren
i Stockholms län har vid sitt yttrande fogat en tablå över fastigheter, som
under åren 1934—1936 inom Stockholms län avstyckats för enbart bostadsändamål.
Enligt tablån har överlantmätaren i länet meddelat fastställelse å
avstyckningar av 856 sådana fastigheter, medan länsstyrelsen fastställt avstyckningar
av 2,386 dylika fastigheter, allt i medeltal för år. Överlantmätaren
i Västernorrlands län har erinrat, att han i skrivelse till lantmäteristyrelsen
den 22 september 1932 förordat samma lagändring som i den föreliggande
motionen föreslagits. Enligt vad utskottet inhämtat torde denna framställning
komma under övervägande vid det inom lantmäteristyrelsen pågående
förberedande arbetet å en allmän revision av jorddelningslagen. Länsarkitekten
i Västernorrlands län har ifrågasatt, örn icke i stället för en inskränkning
av länsstyrelsens och länsarkitektens befattning med avstyckningsärenden
en utsträckning vore motiverad. En annan länsarkitekt har i sitt
yttrande framhållit, att vid handläggningen av här avsedda förrättningar,
örn vilka överlantmätaren och länsarkitekten hade olika mening och som
därför enligt motionärens mening borde fastställas av ägodelningsrätt, tidsutdräkt
sannolikt komme att uppstå jämfört med vad nu vore förhållandet.
Två överlantmätare och en ägodelningsdomare hava föreslagit vissa förenklingar
beträffande fastställandet av gränsbestämningar, som gjorts i samband
med avstyckningar. Tre överlantmätare och fyra ägodelningsdomare hava
förordat vissa förenklingar och förtydliganden av bestämmelserna örn fastställande
av avstyckning i samband med sammanläggning. Aven vissa andra
uppslag hava framkommit i yttrandena.

Utikottet.

o Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Enligt bestämmelser i jorddelningslagen, för vilka ovan i utskottets utlåtande
redogjorts, skall inom lagens tillämpningsområde vederbörande länstyrelse
pröva frågan örn fastställelse av avstyckning inom samhälle, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt inom område,
för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller
jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas, eller meddelats
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande eller
för vilket godkänts avstyckningsplan. I andra fall åligger fastställelseprövningen
enligt nämnda lag såsom regel överlantmätaren och i särskilda fall
ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten. De bestämmelser, genom vilka
prövningen i viss utsträckning förlädes till länsstyrelsen, tillkommo på förslag
av 1926 års riksdag. Såsom skäl för genomförandet av denna ordning anfördes
bland annat, att länsstyrelsen genom dess tillämpande finge kännedom
örn den begynnande samhällsbildningen och möjlighet att i tid ingripa
reglerande i byggnadsverksamheten.1

I förevarande motion har hemställts örn förslag till sådan ändring i jorddelningslagen,
att överlantmätaren skulle handhava prövningen av varje
enligt denna lag gjord avstyckning, med vilken avsetts att bilda särskild
fastighet utan att därvid fästs villkor, att stamfastigheten skulle ingå i
sammanläggning. Remiss till länsarkitekten skulle såsom regel icke förekomma
i fråga örn avstyckningar enligt godkänd avstyckningsplan och sådana
avstyckningar enligt fastställd byggnadsplan, som verkställts i överensstämmelse
med den i byggnadsplanen föreslagna fastighetsindelningen. Genom
en dylik lagändring skulle enligt motionärens mening i första hand vinnas,
att ifrågavarande ärenden bleve föremål för en betydligt snabbare handläggning.

Enligt utskottets mening framstår det såsom ett önskemål att nedbringa
den tid, som i manga fall åtgår för behandling av avstyckningsärenden.
Den nu föreliggande utredningen har emellertid icke övertygat utskottet,
att någon mera väsentlig tidsvinst skulle uppstå genom överflyttning av
fastställelseprövningen i fall, örn vilka nu är fråga, från länsstyrelsen till
överlantmätaren. Därtill kommer, att en sådan överflyttning skulle göra
det svårare för länsstyrelsen att i dylika fall följa samhällsbildningen och
ingripa reglerande i byggnadsverksamheten. Enligt utskottets uppfattning
torde ökad snabbhet i handläggningen av ifrågavarande ärenden kunna
främjas på andra vägar än den av motionären anvisade. I vissa av de till
utskottet inkomna yttrandena hava flera sådana möjligheter framhållits. Bland
annat har ifrågasatts vidtagande av vissa förenklingar i förfarandet vid fastställande
av gränsbestämning i samband med avstyckning och av avstyckning
för sammanläggning.

I sitt denna dag avgivna utlåtande nr 45 har utskottet förordat en allmän
revision av lagstiftningen örn delning av jord å landet. Utskottet förutsätter,
att de framkomna uppslagen till vinnande av snabbare handläggning
i nyssnämnda fall därvid komma att tagas under närmare övervägande.

Vid angivna förhållanden anser utskottet icke påkallat att tillstyrka en

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46. 7

särskild framställning till Kungl. Majit i förevarande ämne. Utskottet får
därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 22 april 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, P. Sandström, Heiding, Knut
Heter sson, Västberg*, Sten och Ekströmer*;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,
Hallagård, Hermansson, Thorell* och Barnekorv*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Bilaga A.

Kungl, lantmäteristyreisen.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 4 februari 1938 har Kungl. Majit anbefallt lantmäteristyrelsen
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens
andra kammare av herr Holmbäck väckt motion, nr 71, angående viss
ändring av lagen örn delning av jord å landet.

Till åtlydnad härav får lantmäteristyrelsen anföra.

I motionen hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa om
utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring i
lagen örn delning av jord å landet, att överlantmätaren bleve den myndighet,
som hade att pröva och fastställa varje avstyckning enligt jorddelningslagen,
med vilken avsetts att bilda särskild fastighet utan att villkor fästs, att stamfastigheten
skall ingå i sammanläggning, samt att därvid länsarkitektens
yttrande skulle inhämtas, där sådant i enlighet med vad i motionen anförts
vid fastställelseprövningen befunnes erforderligt. Motionen syftar alltså till
att i avseende å fastställelseprövningen likställa avstyckning inom samhälle
eller område, varom i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen sägs, med
annan avstyckning enligt nämnda lag. I stället för att, såsom nu enligt stadgande
i lagens 21 kap. 68 § är fallet, vara förlagd till länsstyrelsen, skulin
alltså fastställelseprövningen i överensstämmelse med stadgande^ i 21 kap.
43 § tredje stycket ankomma på överlantmätaren, vilken, där anledning förekomme
att förrättningen icke vore lagligen beskaffad, skulle ha att hänskjuta
frågan örn fastställelsen till ägodelningsrätten. Ilen enligt motionärens
åsikt i vissa fall erforderliga granskningen ur stadsplane- och byggnadsteknisk
synpunkt skulle ernås genom inhämtande av yttrande från länsarkitekten,
och där denne avstyrkt fastställelse, skulle frågan örn fastställelsen alltid
hänskjutas till ägodelningsrätten.

Såsom skäl för den föreslagna ändringen lia i motionen anförts en mångfald
olägenheter, som onekligen äro förbundna med det nuvarande systemet,
såsom långvarigt dröjsmål med fastställelsen, särskilt där avstyckningen förbundits
med villkor örn sammanläggning, eller där i samband med avstyckningen
förekommit gränsbestämning, eller där avstyckningsmomentet ingått
såsom led i inlösningsförrättning enligt ensittarlagen; vidare länsstyrelsernas
och länsarkitekternas belastande med ansenligt arbete, inhomogenitet i rättsskipningen
till följd av att berörda slag av avstyckningar frånryckts de egentliga
ägodelningsmyndigheterna, samt ovisshet örn vem som rätteligen äger
fastställa avstyckning av område beläget delvis inom och delvis utom sådant
samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen
sägs. I vad motionären i dessa avseenden yttrat finner sig lantmäteristyrelsen
kunna i huvudsak instämma. Tilläggas må, att systemet med villkorlig fastställelse
å avstyckning, där denna förbundits med villkor örn sammanläggning,
visat sig särskilt olägligt därigenom, att i ett stort antal fall vederbörande
sakägare av en eller annan anledning — vanligen överlåtelse av
egendomen till annan eller en spekulants frånträdande av lämnat anbud —
underlåter att fullfölja saken genom att hos ägodelningsrätten göra ansökan
örn sammanläggning. Den villkorligt fastställda avstyckningen lägger då
stundom hinder i vägen för markens styckande på annat sätt, som i den nya

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

situationen befinnes lämpligare, men något medel att få fastställelse!! undanröjd
anvisas icke i jorddelningslagen. Enda utvägen i sådant fall har ansetts
vara, att markägaren formellt gör ansökan örn sammanläggning men
samtidigt ordnar så, att hinder för ansökningens beviljande föreligger. Genom
ägodelningsrättens beslut att vägra sammanläggning får den av länsstyrelsen
villkorligt meddelade fastställelse! anses förfallen. Att ett så omständligt
och föga tilltalande förfarande skall behöva tillgripas är givetvis olämpligt.
Vidare må framhållas det omotiverade i att, såsom nu sker, avstyckning för
bildande av jordbruks- eller skogsbruksfastighet inom de vidsträckta rena
landsbygdstrakter, som numera innefattas i de ofta rundligt tilltagna områden,
för vilka fastställts utomplansbestämmelser, skall prövas av länsstyrelsen,
som uppenbarligen ej kan förutsättas besitta härför erforderlig sakkunskap
i de för jordbruk och skogsbruk speciella fastighetsbildningsspörsmål. Man
behöver blott tänka sig det fallet, att syn på stället skulle erfordras för konstaterande
av, örn ett avstyckat område kan anses tjänligt till bildande av
självständig jordbruksfastighet, för att det olämpliga i anordningen skall
klart framstå.

Det råder intet tvivel örn, att den av motionären föreslagna anordningen
skulle medföra fördelar i form av tidsvinst och arbetsbesparing samt i huvudsak
avhjälpa ovan antydda olägenheter i andra avseenden. Vidare skulle vinnas
kostnadsbesparing för jordägarna genom att nu obligatoriskt utgående avgift
för länsarkitektens granskning i vissa fall skulle bortfalla. Styrelsen är emellertid
icke beredd att tillstyrka en så långt gående lagändring, som den i motionen
begärda. Det torde icke vara lyckligt, örn den i fråga örn samhällsbyggande
speciellt sakkunniga myndigheten eller länsarkitekten i så stor omfattning
bleve avkopplad från befattning med avstyckningsverksamheten. En sådan
anordning synes styrelsen vidare stå allt för mycket i strid med grunderna
för såväl de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 68 § jorddelningslagen
som det nyligen av lantmäteristyrelsen tillstyrkta, av statsmakterna beslutade
och genomförda utbyggandet av länsarkitektsinstitutionen.

Vad i motionen yttrats örn länsarkitektens granskning synes vittna om att
motionären i vissa avseenden underskattat betydelsen av denna. Styrelsen
syftar härvid på avstyckning för bostadsändamål inom område, för vilket
finnes av länsstyrelsen godkänd avstyckningsplan eller fastställd byggnadsplan.
I båda fallen är visserligen avstyckningsförrättaren i huvudsak bunden
av planens kvartersindelning och meddelade byggnadsbestämmelser, men
inom ett kvarter kunna dock fastigheterna utformas på ganska olika sätt. Att
märka är att enligt gällande bestämmelser varken avstyckningsplan eller byggnadsplan
behöver upptaga förslag till fastighetsindelning inom kvarteren. Att
å kartor till byggnadsplan^* liksom å stadsplanekartor brukar finnas en av
planförfattaren skisserad tomtindelning är visserligen sant, men detta skisserade
indelningsförslag kan icke — såsom motionären förmodat -— förutsättas
lia »varit föremål för sakkunnig granskning före fastställelse av planen», och
det inbegripes icke under fastställelsen. Kartor till avstyckningsplaner däremot
upptaga icke alltid någon skisserad fastighetsindelning inom kvarteren
och lämna då oj någon motsvarande ledning för avstyckningsförrättaren. Att,
såsom i motionen anförts, vid planens prövning och godkännande »jämväl
synpunkterna på kvarterens lämpliga indelning i tomter måste anses hava
tillgodosetts» är nog riktigt, men detta förhållande utgör givetvis ej någon
garanti för att vid efterföljande avstyckning en ändamålsenlig indelning av
kvarteret i fastigheter verkligen kommer till stånd. För övrigt torde kunna
framhållas att även om den på en plan föreslagna fastighetsindelningen överensstämmer
med, de byggnadsbestämmelser, som gällde då planen fastställdes
eller godkändes, dessa bestämmelser sedermera kunna lia ändrats, varigenom
den å planell utmärkta fastighetsindelningen blir missvisande.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Att vid avstyckning inom område, för vilket endast gälla utomplansbestämmelser
eller motsvarande äldre bestämmelser, länsarkitektens granskning icke
kan undvaras torde vara så uppenbart, att något närmare ingående härpå synes
överflödigt.

Lantmäteristyrelsen anser alltså att vid avstyckning för bostadsändamål
inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen
sägs, länsarkitekten alltid bör beredas tillfälle att yttra sig över avstyckningen.

Därav lärer emellertid icke behöva följa att alla sådana avstyckningar skola
såsom hittills fastställas av länsstyrelsen. Det torde som regel förhålla sig
så, att någon speciell teknisk sakkunskap i hithörande ämnen icke finnes representerad
inom länsstyrelsen, utan att i verkligheten denna sakkunskap företrädes
av länsarkitekten, på vars utlåtande länsstyrelsen förlitar sig. Har
länsarkitekten vid sin granskning ej funnit något att erinra mot en avstyckning,
som överlantmätaren för sin del lämnat utan anmärkning, torde fastställelsen
av avstyckningen ofta bli en ren expeditionssak, vilken lika väl
skulle kunna uppdragas åt överlantmätaren. I fall, där länsarkitekten avstyrkt
fastställelse, skulle överlantmätaren däremot alltid hänskjuta frågan örn fastställelsen
till länsstyrelsen, vid vars prövning även andra omständigheter än
de speciella lantmäteri- och arkitektsynpunkterna torde lia utsikt att vinna
beaktande så att icke fastställelse alltid vägras, då ur berörda synpunkter
något av mindre betydelse funnits att erinra. Med en sådan anordning skulle
utan någon avprutning på granskningen ur stadsplane- och byggnadsteknisk
synpunkt vinnas beaktansvärda fördelar i fråga örn det stora flertalet avstyckningar,
mot vilka varken länsarkitekten eller överlantmätaren funnit något att
erinra.

Den enda erinran som möjligen skulle kunna göras mot en dylik ordning
för fastställelsen vore, att länsstyrelsen härigenom skulle till en del förlora
nu föreliggande möjligheter att följa samhällsbildningen samt i tid ingripa
reglerande i fastighetsbildningen och byggnadsverksamheten. Då emellertid,
såsom också i motionen framhållits, såväl överlantmätaren som länsarkitekten
var på sitt håll med ledning av hos dem förvarade kartor, granskade avstyckningsakter
samt vid tjänsteresor gjorda iakttagelser äro i tillfälle att följa
utvecklingen i berörda avseenden å de särskilda orterna och ingen av dem
torde underlåta att, när ett ingripande från länsstyrelsens sida synes påkallat,
därom underrätta denna, synes en sådan invändning knappast vara befogad.

Ännu större fördel av fastställelseprövningens överflyttande i angiven omfattning
till överlantmätaren skulle vinnas, örn överlantmätaren därjämte erhölle
befogenhet att fastställa i samband med avstyckning verkställd gränsbestämning,
som lämnats oklandrad och av överlantmätaren funnits lagligen
beskaffad. Avsikten med att i det 1926 års riksdag förelagda lagförslaget
gränsbestämningen icke — såsom beträffande laga skifte — gjordes till preliminärfråga
vid avstyckning, var att vinna tid. Detta syfte har emellertid i
huvudsak icke nåtts, emedan gränsbestämningen måste fastställas av ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten, innan avstyckningen kan fastställas av
överlantmätaren eller länsstyrelsen. För sin del anser lantmäteristyrelsen att
denna befogenhet bör kunna anförtros överlantmätaren, på vilken redan nu
det huvudsakliga ansvaret för att en gränsbestämningsförrättning är av beskaffenhet
att kunna fastställas måste vila. Ifrågasättas kan också, örn icke
för vinnande av tid skäl skulle kunna anses föreligga att, där gränsbestämning
sker i samband med avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap.
5 § andra stycket sägs, tillåta, att gränsbestämningen och avstyckningen avslutas
samtidigt, under förutsättning att sakägarna medgiva detta och sålunda
ikläda sig den ekonomiska risken för att avstyckningen får göras örn,

11

Andra lagutskottets utlåtande JVr 46; bilagor.

till följd av att gränsbestämningen ej vinner fastställelse. I allmänhet torde
risken liärför vara obetydlig, särskilt där förening träffats örn gränsens sträckning.

Vidare synes det styrelsen påkallat att avstyckningar för jordbruks- eller
skogsbruksändamål inom områden, varom här är fråga, undantagas från avstyckningsförrättningar,
varå 21 kap. 68 § jorddelningslagen äger tillämpning,
och sålunda få prövas och fastställas i vanlig ordning av överlantmätare eller
ägodelningsrätt. Detta utesluter givetvis icke att, där så finnes erforderligt,
länsarkitekten bör höras i ärendet.

Ovan antydda olägenhet med den villkorliga fastställelsen i fall, där ansökan
örn sammanläggning icke göres, torde också böra på ett eller annat sätt
elimineras. Detta torde kunna ske antingen så, att fastställelsen blir gällande
endast viss tid, exempelvis två år, och sålunda efter denna tids utgång automatiskt
förfaller, eller ock så, att överlantmätaren och länsstyrelsen tillerkännas
befogenhet att efter ansökan av samtliga sakägare förklara villkorligt
meddelad fastställelse förfallen. Möjligen böra båda utvägarna hållas öppna,
i vilket fall tiden, efter vilken fastställelsen automatiskt förfaller, torde böra
utsträckas, förslagsvis till fem år.

Slutligen torde böra stadgas förbud för att inom samhälle eller område,
varom i 19 kap. 5 § andra stycket sägs, vid en och samma förrättning avstycka
områden, av vilka ett skall bilda jordbruks- eller skogsbruksfastighet och ett
unnat annan fastighet, eller att vid en och samma förrättning avstycka områden,
av vilka ett är beläget inom samhälle eller område, som nyss sagts, och
ett annat utom samhället eller området, ävensom meddelas föreskrift i fråga
örn fastställelsemyndighet för det fall att avstyckat område är beläget delvis
inom och delvis utom sådant samhälle eller område. Ett till lantmäteristyrelsen
av en överlantmätare framställt spörsmål, huruvida i sistnämnda fall
överlantmätaren eller länsstyrelsen vore behörig att pröva och fastställa avstyckningen,
har av styrelsen i skrivelse den 30 juli 1928 besvarats på följande
sätt:

Fall, sådana som det omförmälda, synes icke hava varit förutsedda, då
riksdagen för sin del beslöt den ändring i förslaget till jorddelningslag, att
länsstyrelse i vissa fall skulle fastställa avstyckning. Jorddelningslagen
lämnade ej någon ledning för frågans bedömande. En gemensam handläggning
av länsstyrelse och överlantmätare syntes utesluten redan av den grund,
att i händelse av olika meningar någon möjlighet för besluts fattande ej förefunnes
samt att klagan över meddelat beslut skulle föras på olika sätt, beroende

Eå örn det vore överlantmätaren eller länsstyrelsen som fattade beslutet. Ej
eller syntes någon tillfredsställande lösning kunna sökas i sådana mera
tillfälliga omständigheter som örn avstyckningen vore till större eller till mindre
del belägen inom eller utom samhället, eller örn gränsen för det avstyckade
området till sin huvudsakliga sträckning folie inom eller utom samhället
o. s. v. Lantmäteristyrelsen ansåge därför frågan endast kunna besvaras
genom en hänvisning till det förhållande, att stadgandet i jorddelningslagens
2l kap. 58 § om befogenhet för länsstyrelse att i vissa fall fastställa avstyckningsförrättningar
vöre att anse som ett undantag från den i samma kapitel
43 § angivna huvudregel, samt följaktligen borde komma i tillämpning ondast
örn de i 58 § angivna förutsättningar helt vore för handen. Då det avstyckade
området icke i sin helhet folie inom samhället, borde därför enligt lantmäteristyrelsens
mening förrättningen prövas av överlantmätaren. För att lagstiftarens
syftemål måtte bliva i sak tillgodosedda, syntes det emellertid
lämpligt att överlantmätaren, innan ärendet av honom företoges, med överlämnande
av karta och handlingar jämte avskrift av styrelsens skrivelse, utbåde
sig länsstyrelsens yttrande angående huruvida ur länsstyrelsens syn -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

punkter något funnes att erinra mot avstyckningsförrättningen. Skulle så
vara fallet borde överlantmätaren överlämna ärendet till ägodelningsrätten
för dess avgörande.

Vidare må hänvisas till rättsfallet nr 41 i Svensk Juristtidning för december
1937, enligt vilket Göta Hovrätt förklarat ägodelningsdomare behörig att i
första hand pröva avstyckning av dylikt område, då avstyckning skett för
sammanläggning med annan fastighet.

De sålunda antydda ändringarna, genom vilka motionens syfte skulle i
viss omfattning vinnas, torde icke behöva medföra några mera omfattande
lagändringar. Såvitt lantmäteristyrelsen vid en mera flyktig undersökning
kunnat finna, skulle endast 19 kap. 5 och 10 §§ och 21 kap. 15, 43 och 68 §§
jorddelningslagen samt 15 § lagen örn sammanläggning av fastigheter å landet
beröras därav. Hinder torde därför ej möta att berörda lagändringar företagas
utan samband med en sådan genomgripande revision av jorddelningslagstiftningen,
varom förslag framställts i den vid pågående riksdag inom
andra kammaren väckta motionen nr 289. För sin del anser lantmäteristyrelsen
det angeläget att lagändringarna komma till stånd snarast möjligt.

Stockholm den 14 mars 1938.

Harald Malmberg.

Gunnar Palm.

Bilaga B.

Kungl. Marits befallningshavande
i

Stockholms län.

Landskansliet.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Majit enligt ämbetsskrivelse från justitiedepartementet den
4 februari 1938 anbefallt länsstyrelsen att till utskottet avgiva yttrande över
en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 71 angående viss ändring
av lagen örn delning av jord å landet får länsstju-elsen med bifogande av uttalanden
i ämnet från överlantmätaren och länsarkitekten i länet1) för egen
del anföra följande.

För egnahemsbyggare och andra förvärvare av avstyckningsområden föreligger
givetvis ett betydande intresse att utan alltför stor tidsutdräkt utfå
nödiga handlingar för lagfarts erhållande. Den rätt omständiga granskningsprocedur,
som äger rum beträffande avstyckningar, för vilka länsstyrelsen
är fastställelsemyndighet, kan ur denna synpunkt framstå som en olägenhet.
Emellertid synes motionärens påstående, att även en enkel avstyckningsåtgärd
i regel kräver 6 å 7 månaders fastställelseprövning åtskilligt överdrivet,
åtminstone vad detta län angår. Enligt överlantmätarens utredning
skulle den tid, som åtgår för handläggningen av avstyckningsärenden, vilka
prövas av länsstyrelsen, här i länet vara cirka 4 månader. Även denna siffra
synes vad angår det stora flertalet enkla förrättningar ligga väl högt. En
härstädes gjord undersökning omfattande senaste året har nämligen givit
vid handen, att den tid, som belöper på länsstyrelsens handläggning, för enklare
förrättningar i medeltal uppgår till 37 dagar, vadan sålunda sammanlagda
handläggningstiden för dylika ärenden skulle utgöra omkring 3 måna- *)

*) Här uteslutna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor. 13

der. Klart är emellertid, att även en sådan tidsutdräkt i vissa fall kan medföra
olägenheter och att en ytterligare begränsning därför vore önskvärd.

I motionen föreslås nu, att för vinnande av ett snabbare förfarande den
fastställelseprövning, som för närvarande ankommer på länsstyrelsen, skall
anförtros åt överlantmätaren med skyldighet för denne att i vissa fall inhämta
länsarkitektens yttrande före prövningen. Enligt motionärens förmenande
skulle nämligen det huvudsakliga motivet för gällande bestämmelse
örn länsstyrelsen såsom fastställelsemyndighet för avstyckningar inom samhällen
och områden, som avses i 19 kap., 5 §, andra stycket jorddelningslagen,
hava bortfallit, sedan länsstyrelsen genom den nya stadsplanelagen
erhållit andra möjligheter att övervaka samhällsbildningen. Att så ingalunda
kan anses vara fallet och att alltjämt starka skäl tala för den nuvarande ordningens
bibehållande har utförligt belysts av länsarkitekten i hans bilagda
yttrande. Länsstyrelsen ansluter sig i allt väsentligt till de uttalanden, som
gjorts av länsarkitekten och kan därför begränsa sig till att sammanfattningsvis
framhålla följande.

För den myndighet, som bär ansvaret för samhällsbildningen och byggnadsverksamhetens
reglering, är det oundgängligen nödvändigt att i detalj
kunna följa och övervaka den jorddelning, som i allmänhet är en förutsättning
för varje livligare byggnadsverksamhet och av vilken det blivande samhällets
ändamålsenliga utveckling är i synnerligen hög grad beroende. Detta
kan icke ske enbart genom att myndigheten fastställer avstycknings- och
byggnadsplaner ty dessa kunna vid skeende exploatering många gånger visa
sig vara föråldrade eller eljest ur bebyggelsesynpunkt icke lämpade att i
detalj läggas till grund för jorddelningen. Det kräves därför även att myndigheten
har i sin hand själva fastställelseprövningen.

Ett bifall till den föreliggande motionen skulle i realiteten betyda en uppdelning
av ansvaret för samhällsbildningen och byggnadsverksamheten på
landsbygden mellan länsstyrelsen och ägodelningsmyndigheterna. Ett sådant
divisionsansvar skulle säkerligen medföra slitningar och ingalunda vara ägnat
att befordra en sund utveckling på förevarande område.

På grund av A7ad sålunda anförts finner sig länsstyrelsen böra bestämt
avstyrka bifall till motionen.

För ernående av en snabbare handläggning av ifrågavarande ärenden torde
få sökas andra utvägar än den som föreslagits i motionen. Huruvida möjlighet
finnes att förkorta handläggningstiden å lantmäterikontoret undandrager sig
länsstyrelsens bedömande, men för länsstyrelsens vidkommande skulle sannolikt
en ytterligare nedpressning av tiden bliva möjlig att ernå, därest en av
länsstyrelsen gjord framställning örn utökning av de arkitektutbildade arbetskrafterna
å länsarkitektkontoret vinner beaktande.

Stockholm å landskansliet den 10 mars 1938.

Arvid Lidén.

Nils Edén.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Bilaga (7.

Länsstyrelsen

i

Göteborgs och Bohus län.

Landskansliet.

Till riksdagens andra lagutskott.

Med anledning av Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse den 4 februari 1938 angående
ifrågasatt ändring av lagen om delning av jord på landet (herr Holmbäck^
motion nr 71 i andra kammaren) får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen kan icke finna, att länsstyrelsen, efter tillkomsten av stadsplanelagen
och ändringar i 19 kap. jorddelningslagen nu har större möjligheter
att följa samhällsbildningen och därigenom i tid ingripa reglerande
än vad länsstyrelsen hade vid tiden för tillkomsten av nu gällande lag. Både
överlantmätare och länsarkitekt hade samma möjlighet och samma skyldighet
då som nu att fästa länsstyrelsens uppmärksamhet på, var avstyckningsplan
erfordras. — Tillkomsten av byggnadsplaneinstitutet ger icke länsstyrelsen
större möjlighet att övervaka, att icke från byggnadssynpunkt olämplig
avstyckning fastställes, därest sådan fastställelse skall ske av annan än länsstyrelsen.
Ej heller hava andra omständigheter veterligen tillkommit som
nu gora det mindre nödvändigt, att avstyckningarna fastställas av länsstyrelsen
än vid tillkomsten av bestämmelserna härom.

... Att en godkänd avstyckningsplan eller fastställd byggnadsplan upptager
förslag till kvarterens uppdelning i tomtplatser gör icke en stadsplan^ och
byggnadssakkunnig granskning av avstyckning inom kvarteret onödig Den
“ S;y™n?spl?n eller byggnadsplan upptagna tomtplatsindelningen blir icke
fastställd i och med styckmngsplanens godkännande eller byggnadsplan^
fastställande utan tjänar endast till bedömande av, huruvida ifrågavarande
kvarter kan uppdelas i från byggnadssynpunkt lämpliga tomtplatser. Det
torde icke heller vara lämpligt eller i regel ens möjligt att vid tidpunkten
för dessa planers uppgörande fastslå tomtplatsindelning. En styckningsplan
kan således godkannas och en byggnadsplan fastställas, utan att de inom kvarteren
markerade tomtplatserna äro lämpliga med hänsyn till blivande bebyggelse.
Dessutom förhåller det sig ju så, att i flertalet fall sker vid avstyckning
avvikelse från å planen markerade tomtplatserna. Det måste då
tore avstyckningens fastställelse tillses, både att avstyckningen i och för sig
ar lämplig för bebyggelse och att återstoden av kvarteret låter sig upp*
a-i bebyggelsesynpunkt lämpliga tomtplatser, allt med hänsyn

såval till blivande bebyggelse som till befintliga byggnader, terräng och avloppstorhållanden
samt andra omständigheter, som kunna vara av betydelse
vid bedömandet av den ifrågasatta jorddelningens lämplighet. Härav följer
att de stadsplan- och husbyggnadstekniska synpunkterna ej kunna nöjaktigt
tillgodoses enbart genom godkännande av avstyckningsplan eller fastställande
av byggnadsplan. Samma synpunkter måste även beaktas vid avstyckningarna,
s fastställande, och detta torde icke kunna ske på betryggande sätt med
m= rf. yarJe avstyckning underställes granskning av en myndighet med tillb
stadsplan- och husbyggnadsteknisk sakkunskap.

. Enbg*1 motionärens förslag skulle avstyckningen översändas till ägodelnmgsdomaren,
om lansarkitekten avstyrkt fastställelse. Med avseende härå
anser sig länsstyrelsen bora framhålla, att ägodelningsdomaren icke såsom
länsstyrelsen kan sta i den nara förbindelse med den sakkunnige, som önskvart
ar for att erforderligt samråd i avstyckningsfrågor skall på ett effektivt
satt kunna komma till stånd utan onödig tidsutdräkt. Ej heller kan det för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

15

väntas att ägodelningsdomaren vid sin prövning kommer att tillgodose de
sociala hänsyn, som här ofta kräva berättigad uppmärksamhet. — Det torde
dessutom för det praktiska arbetsresultatet vara långt viktigare, att ledning
och kontroll över alla åtgärder, som hava avgörande inflytande på samhällsbildningarnas
utveckling, ligger i en hand, länsstyrelsens, och icke splittras,
än att avvikelse icke sker från regeln, att den egentliga ägodelningsmyndiglieten
skall handlägga alla avstyckningsärenden.

Den snabbare handläggning, som enligt motionen skulle vinnas, örn fastställelseprövning
av samtliga avstyckningar överlämnades till överlantmätaren,
skulle av nu anförda skäl kunna åstadkommas endast på bekostnad av en
sakkunnig prövning av avstyckningarnas lämplighet från stads- och husbyggnadsteknisk
synpunkt. En prövning av nämnda slag lärer icke kunna utföras
av överlantmätaren. Någon verklig arbetsbesparing skulle för övrigt icke
göras, även örn så vore förhållandet. Det skulle då endast vara fråga örn en
överflyttning av arbetet från länsstyrelsen och länsarkitekten till överlantmätaren.

Vidare förtjänar framhållas, att det icke är någon dubbelgranskning, som
nu utföres. överlantmätaren har att granska avstyckningsärenden från mätningsteknisk
samt fastighetsutredningssynpunkt och länsarkitekten från stadsoch
husbyggnadsteknisk. Detta länsarkitektens arbete torde få anses tillhöra
de viktigare delarna av hans uppgifter, nämligen tillsynen över att de för
samhällsbildning och husbyggande grundläggande faktorerna, tomtplatsernas
utformning och begränsning, vederbörligen beaktas.

Icke minst med hänsyn till den kraftigt ökade omfattningen av samhällsbildningen
i landet och dess betydelse för stora befolkningsgrupper, är det
angeläget att icke eftersätta kraven på att ifrågavarande slag av jorddelning
sker på ett för stads- och husbyggnadssynpunkt sakkunnigt sätt. Våra samhällens
utbyggande efter riktiga linjer har en alltför stor social betydelse
för att äventyras genom den åtgärd, som i motionen föreslås. I och med tillkomsten
av den bestämmelse i jorddelningslagen, som motionen avser att
ändra, samlades i länsstyrelsens hand ledningen och kontrollen över alla åtgärder,
som ha direkt inflytande på samhällsbildningens tillkomst och utveckling.
Det skulle vara mycket olyckligt, örn denna enhetliga ledning splittrades,
genom att en del av densamma -— och därtill en av de grundläggande —
undanrycktes länsstyrelsens inflytande på sätt, motionen avser.

Ehuru länsstyrelsen livligt instämmer i motionens syfte att åstadkomma
en snabbare handläggning av avstyckningsärendena, anser länsstyrelsen på
ovan anförda grunder att motionärens förslag härutinnan icke bereder en
framkomlig väg till att utan förfång för allmänna och enskilda intressen nå
detta mål.

Det torde emellertid finnas andra än de av motionären påpekade anledningar
till dröjsmålen med behandling av här ifrågavarande ärenden, anledningar
av sådant slag att de utan förfång för andra intressen kunna undanröjas.
Hit kunna hänföras de svårigheter, som allmänheten på många håll
har att få avstyckningsförrättningar utförda inom rimlig tid efter det framställning
därom gjorts. Det dröjer ofta många månader, ja halvår, innan en
begärd avstyckning blir utförd. Denna olägenhet torde kunna avhjälpas
genom utökning av arbetskrafterna inom lantmäteridistrikten. ■— Till dröjsmålet
med behandlingen av hithörande ärenden äro delvis markexploatörerna
och de lokala myndigheterna själva skuld. Mycket skulle kunna vinnas om
dels dessa tillsåge att erforderlig planläggning av den för avstyckningen avsedda
marken sker i god samt på ett sakkunnigt och omsorgsfullt sätt, dels
(lo avstyckningar, som förekomma inom planområdena, utfördes icke enbart
i anslutning till kvartersgränser utan även med vederbörlig hänsyn till be -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

fintlig och blivande bebyggelse, terräng- och andra förhållanden, som böra
beaktas, och med tydligt angivande av de omständigheter, som inverka på
avstyckningens bedömande men icke framgå av kartan. Sker detta, kan länsstyrelsens
och länsarkitektens handläggning av hithörande ärenden utföras
på ett långt snabbare sätt utan nu så vanliga skriverier och andra meningsutbyten
med förrättningsmännen.

Till sist vill länsstyrelsen ännu en gång framhålla den stora betydelsen av
att erforderlig arbetskraft ställes till deras förfogande, som ha att handlägga
dessa ärenden, i första hand lantmäterikontor och länsarkitektkontor, vilka i
många fall äro belastade med en arbetsbörda, som omöjliggör önskvärd snabbhet
i ärendenas behandling.

Med anledning av vad ovan anförts får länsstyrelsen avstyrka bifall till
ifrågavarande motion.

Göteborg i landskansliet den 14 mars 1938.

Malte Jacobsson.

Ragnar Jacobsson.

Länsstyrelsen

i

Malmöhus län.
Landskansliet.

Bilaga D.

Till riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Majit har anbefallt länsstyrelsen att avgiva yttrande över en i riksdagens
andra kammare väckt motion nr 71 angående ändring av lagen örn delning
av jord å landet.

I anledning härav far länsstyrelsen med överlämnande av yttranden, som
efter anmodan avgivits av överlantmätaren och länsarkitekten i länet1), för
egen del anföra följande.

I syfte att vinna stöd för bedömande, huruvida fog finnes för påståendet
i motionen, att tungroddheten i fastställelseprövningen är i första hand skuld
till tidsutdräkten vid bildande av fastighet genom avstyckning, har länsstyrelsen
låtit i eaP. M., som här bilägges, sammanföra vissa uppgifter avseende
avstyckningsförrättningar, som varit föremål för länsstyrelsens prövning
under åren 1935—1937. I fråga örn de lämnade uppgifterna bör följande
beaktas. De avse samtliga under nämnda år slutligen prövade förrättningar,
oavsett huruvida de handlagts enligt jorddelningslagen eller enligt fastighetsbildningslagen.
Då fråga är örn avstyckning inom städer eller stadsliknande
samhällen med särskilt förordnad mätningsman pläga förrättningsakterna
insändas direkt till länsstyrelsen utan att först hava passerat överlantmätaren.
Någon gång även i andra fall har det förekommit att förrättningsakten
insänts direkt till länsstyrelsen. Dessa avstyckningsärenden, som
sålunda föranlett remiss till överlantmätaren, avses i kolumn 3. Förutom
remisser till överlantmätaren och till länsarkitekten förekomma remisser dels
till byggnadsnämnder, som icke varit representerade vid förrättningarna men
vilka ansetts böra höras, och dels till vederbörande förrättningsman. Dessa
remisser hava givetvis verkat fördröjande på ärendets slutliga avgörande. Promemorian
utvisar att handläggningstiden hos länsstyrelsen utgjort i medeltal:
under år 1935 en månad 14 dagar, under år 1936 en månad 8 dagar samt under

*) Här uteslutna.

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

år 1937 en månad 4 dagar. I överlantmätarens yttrande angives att den tid,
som länsstyrelsens handläggning av avstyckningsärenden krävt under åren
1935—1937, utgjort i medeltal två månader 2 dagar. Enligt vad länsstyrelsen
inhämtat utgöra medeltalssiffrorna för de olika åren: två månader 23 dagar,
en månad 20 dagar och en månad 23 dagar, överlantmätaren har därvid beräknat
tiden från det förrättningsakten efter lantmäteriteknisk granskning
översänts till länsstyrelsen och till dess densamma efter meddelad fastställelse
återkommit till lantmäterikontoret. I fall då vid fastställelse av avstyckning
besvärsrätt förelegat, har endast protokollet över fastställelsen omedelbart
tillsänts överlantmätaren, medan karta och handlingar redovisats först sedan
laga kraft åkommit länsstyrelsens beslut och bevis därom anskaffats. Det är
sålunda dagen för sistnämnda slutredovisning av ärendet, som utgör slutdag
enligt överlantmätarens beräkningar. Beaktas bör vidare att förrättningar
enligt fastighetsbildningslagen icke ingå i överlantmätarens statistik. Ej
heller ärenden, då fastställelse vägrats, torde hava medräknats. Överlantmätarens
och länsstyrelsens siffror kunna sålunda icke ställas mot varandra
såsom jämförbara.

Av länsstyrelsens P. M. framgår ett förhållande, som i detta sammanhang
må belysas. Antalet år 1935 prövade ärenden utgör 113, av vilka 95 föranlett
remiss till länsarkitekten. Vid nämnda tid plägade nämligen länsstyrelsen
icke att till länsarkitekten remittera avstyckningsärenden i andra fall än då
så ansågs nödigt. Sedan i sammanhang med den nya länsarkitektsorganisationen
införts systemet med granskningsavgifter till statskassan, har länsstyrelsen,
därtill föranledd av uttalanden i samband med förarbetena till den
nya organisationen, ansett sig icke kunna underlåta att remittera alla avstyckningsärenden
utan åtskillnad till länsarkitekten. Följande år 1936 är
också antalet av länsstyrelsen prövade och antalet till länsarkitekten remitterade
ärenden exakt detsamma. De två av 1937 års ärenden, som icke remitterats
till länsarkitekten utgöras av två ärenden däri länsstyrelsen jämlikt
13 § ensittarlagen meddelat beslut, att fastställelse å områdes avskiljande ej
vore erforderligt.

Den verkställda utredningen giver vid handen att uppgiften i motionen
därom, att en enkel avstyckningsåtgärd, som av vederbörande förrättningsman
kanske fordrar endast några dagars arbete, i regel kräver 6 å 7 månaders fastställelseprövning,
icke har någon tillämpning, såvitt angår förhållandena i
Malmöhus län. Det är anmärkningsvärt, att i motionen icke berörts frågan,
huruvida en bidragande orsak till den påtalade tidsutdräkten till äventyrs kan
vara att söka i något förhållande, som sammanhänger med själva avstyckningsförrättningen.
Enligt länsstyrelsens erfarenhet förhåller det sig så, att på
grund av anhopning av arbete i vissa lantmäteridistrikt avsevärd tid förflyter
från det avstyckning begärts till förrättningens påbörjande och sedermera till
dess avslutande samt redovisningen i och för fastställelse. En närmare undersökning
härom vore säkerligen av intresse. Först sedan genom en dylik undersökning
vunnits material för en jämförelse mellan olika faktorers verkan i
fördröjande riktning finnes enligt länsstyrelsens mening möjlighet att på ett
riktigt sätt bedöma orsakerna till den tidsutdräkt, varöver klagomål alltsomoftast
framföras, ävensom att taga ställning till vad som kan åtgöras för vinnande
av en bättre ordning.

Efter att hava redogjort för vissa bestämmelser angående fastställelseprövningen
granskar motionären de skäl, som vid lagstiftningens tillkomst
anförts till stöd för att länsstyrelsen och icke överlantmätaren borde pröva
avstyckningar inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra stycket
jorddelningslagen förmäles. Länsstyrelsen kan i huvudsak ansluta sig till
motionärens synpunkter i fråga om det åberopade skälet, att länsstyrelsen

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sand. 2 avd. Nr 4C. 7?<; 38 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46: bilagor.

borde i omförmälda fall handhava fastställelseprövningen för att därigenom
kunna följa samhällsbildningen och såmedelst erhålla tillfälle att i tid ingripa
reglerande på byggnadsverksamheten genom fastställande av föreskrifter
för dennas reglering. Det torde vara riktigt att länsstyrelserna kunna
på annat och lika effektivt sätt erhålla kännedom örn förhållanden av betydelse
i omförmält hänseende. Framförallt i Malmöhus län, där ett intimt samarbete
äger rum med överlantmätaren och där i ett stort antal fall denne plägar
taga initiativ till åtgärder för reglering av byggnadsverksamheten, behöver
icke befaras, att ur angiven synpunkt några olägenheter skulle uppstå, därest
fastställelseprövningen i fråga örn avstyckningar enligt jorddelningslagen
även i de fall, som nu tillhöra länsstyrelsens handläggning, överflyttades till
överlantmätaren.

Länsstyrelsen kan däremot icke följa motionären, då denne frånkänner det
förhållandet att länsstyrelsen handlägger plan- och byggnadsfrågor betydelse
för frågan örn fastställelsemyndigheten. Fastställelse av avstyckningsplan
eller byggnadsplan, till vilka planinstitut här främst är att taga hänsyn, innebär
icke godkännande av någon viss fastighetsindelning. Väl pläga i dylika
planer, som underställas länsstyrelsens prövning, till ledning vid bedömande
av planernas ändamålsenlighet angivas, huru planupprättaren tänkt sig en
indelning i fastigheter av de olika för bebyggande avsedda områdena inom
planen, men den sålunda skisserade indelningen blir icke genom fastställelse
av planen på något sätt konfirmerad, så att garanti finnes för att avstyckning
i enlighet med denna indelning framdeles kommer att vinna fastställelse.
Det förekommer sålunda, att länsstyrelsen fastställer en avstyckningsplan,
som är byggd på en indelning i mycket små fastigheter, kanske omkring 600
kvadratmeter, ehuru det redan vid fastställelseprövningen står klart att
bildande av fastigheter med en areal understigande exempelvis 1,200 kvadratmeter
icke bör tillåtas. Ett annat exempel. Länsstyrelsen har år 1928 fastställt
en avstyckningsplan, upptagande fastigheter, vilkas areal i allmänhet
icke överstiger 800 kvadratmeter. År 1935 fastställas för området utomplansbestämmelser,
enligt vilka minimiarealen av tomtplats, avsedd för bebyggande
med boningshus, skall, där ej särskilda omständigheter föreligga, utgöra" 1,500
kvadratmeter. Det kan icke påräknas, att avstyckningar verkställda år 1936
i enlighet med planens fastighetsindelning skola vinna fastställelse. Enahanda
förhållanden föreligga, då det är fråga örn byggnadsplan. Enligt länsstyrelsens
mening har den fastighetsindelning, som må hava legat till grund
vid uppgörande av avstyckningsplan eller byggnadsplan, icke den betydelse
vare sig i formellt eller i reellt avseende, som motionären velat tilldela densamma.

Inom stadsliknande samhälle (samhälle där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas), för vilket föres jordregister med
tomtbok, kan fastighetsbildning äga rum genom avstyckning enligt jorddelningslagen
eller — för område, som är lagt under stadsplan — genom tomtindelning,
därvid för det fall att tomtindelning icke föreligger avstyckning
kan ske jämväl av mark, som ingår i kvarterindelning enligt stadsplan. Även
utanför nu nämnt samhälle, nämligen inom område å landet, för vilket fastställts
byggnadsplan, kan fastighetsbildning ske genom avstyckning eller
genom tomtindelning. Det synes vara föga följdriktigt och därjämte olämpligt
ur synpunkten av enhetlighet vid fastighetsbildningen att i nu omhandlade
fall —• såsom motionärens förslag innebär -— införa två prövande myndigheter
i stället för en.

Den sålunda åberopade synpunkten äger väl icke tillämpning, då fråga
är örn område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser eller för vilket
godkänts avstyckningsplan, i det att inom dylikt område tomtindelning ej

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4(1; bilagor.

kan äga rum, men det bör beaktas, att fastställande av utomplansbestämmelser
är avsedd att vara endast en interimistisk åtgärd (jfr 66 § stadsplane lagen:

»Finnes byggnadsplan---tills vidare icke böra upprättas — — ■—■»),

samt att jämväl godkännande av avstyckningsplan har karaktären av en första
åtgärd, vilken, sedan fastighetsbildning enligt planen kommit till stånd, förr
eller senare följes av åtgärder till reglering av byggnadsverksamheten. Med
avseende härå är det av betydelse att den myndighet, som har att handlägga
frågor om fastställelse av tomtindelning, redan från begynnelsen får i sin
hand prövningen av avstyckningar inom dessa områden.

Länsstyrelsen kan för sin del icke finna annat än att det består ett så nära
samband mellan plan- och bygnadsfrågor, å ena, samt fastighetsbildningen
inom områden, för vilka fastställts stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller
avstyckningsplan eller för vilka gälla reglerande bestämmelser rörande bebyggelsen,
å andra sidan, att det bör vara en och samma myndighet, som
inom sistnämnda områden prövar såväl plan- och byggnadsfrågor som frågor
angående tomtindelning och avstyckning. Länsstyrelsen kan därför icke biträda
förslaget örn överflyttande till överlantmätaren av fastställelseprövningen
i fråga örn sådana avstyckningar, vilka enligt för närvarande gällande
bestämmelser skola för fastställelse prövas av länsstyrelsen.

I detta sammanhang må framhållas att genom den ifrågasatta överflyttningen
någon tidsvinst av betydelse knappast skulle uppstå. En lantmäteriteknisk
granskning genom överlantmätaren kan icke undvaras. Yad som
vinnes genom en överflyttning vore föga mer än den tid som åtgår för översändandet
från överlantmätaren till länsstyrelsen. Örn överlantmätarens
granskning ger anledning till anmärkningar, upptagas dessa, då länsstyrelsen
är fastställelsemyndighet, i ett särskilt yttrande, under det att örn fastställelseprövningen
skulle ankomma på överlantmätaren anmärkningarna
komma att inflyta i överlantmätarens beslut. I det övervägande antalet fall,
då någon anmärkning ej göres, anbringas å akten en stämpel, som innehåller
upplysning därom, och överlantmätaren bestyrker förhållandet genom sin
underskrift. Något dubbelarbete av betydelse för tidsutdräkten innebär icke
detta. Såsom en allmän reflexion må påpekas att vid bedömande, huruvida
ett ärendes avgörande är förenat med omgång eller icke, ofta framhålles
antalet myndigheter som hava att taga befattning med ärendet. En analysering
på detta sätt av gången i ett ärende giver lätt anledning till en ganska
ogrundad anmärkning örn byråkratism eller dylikt. Örn inom etf och samma
verk finnas representerade olika slag av sakkunskap eller annan speciell kunskap,
kan behandlingen av ärendet gå genom lika många händer utan att det
utåt blivit synligt. Att postverket anlitas för ärendets överlämnande från
den ena eller andra personen synes icke i verkligheten göra så mycket från
oller till i fråga örn behandlingens karakteriserande.

I motionen har framförts ett uppslag, som torde vara värt beaktande. I
likhet med motionären förmenar länsstyrelsen det vara en onödig omgång
att såsom nu sker alla avstyckningsförrättningar utan åtskillnad skola remitteras
till länsarkitekten. Då det gäller att bestämma i vilka fall en dylik
remiss bör kunna underlåtas är emellertid länsstyrelsen av annan mening
än motionären. Såsom länsstyrelsen ovan i annat sammanhang framhållit,
torde den fastighetsindelning, som må hava legat till grund vid uppgörande
av en avstyckningsplan eller en byggnadsplan, icke hava den betydelse för
den blivande fastighetsbildningen inom det av planen omfattade området,
som motionären velat giva densamma. Länsstyrelsen kan därför icke heller
gilla den regel, som i motionen föreslås, nämligen att remiss till länsarkitekten
icke skall behöva ske då avstyckning överensstämmer med fastighetsindelning,
som föreslagits i fastställd avstyckningsplan eller byggnadsplan. Över -

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

huvudtaget synes det vanskligt att uppställa några generella föreskrifter angående
de fall, då remiss skall ske eller kan underlåtas. Avgörandet därom
torde böra ankomma på fastställelsemyndigheten med beaktande av föreliggande
omständigheter i olika fall. Emellertid synes det nödvändigt — med
hänsyn till bestämmelserna örn granskningsavgifter — att i författningsväg
uttryckligen bestämmes, att remiss till länsarkitekten skall ske allenast då
så prövas nödigt. Genom en dylik inskränkning i remissförfarandet torde i
huvudsak åstadkommas samma tidsvinst som enligt motionärens förslag.

Såsom i motionen påpekats, medför det nuvarande systemet obestridligen
olägenheter i fall, då prövningen av vissa åtgärder i samband med avstyckningsförrättning,
som skall fastställas av länsstyrelsen, ankommer på ägodelningsrätt.
De vanligast förekommande av dessa fall äro avstyckning med
gränsbestämning och avstyckning för sammanläggning. En undersökning av
vad som skulle kunna åtgöras för att råda bot för dessa olägenheter synes
vara påkallad.

Länsstyrelsen vill sammanfatta sin mening i den föreliggande frågan på
följande sätt. Motionens förslag örn en överflyttning till överlantmätaren
av fastställelseprövningen i fråga örn avstyckningar inom samhälle eller område,
varom i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen sägs, kan länsstyrelsen
icke biträda. Däremot anser länsstyrelsen att för vinnande av
snabbare fastställelseprövning författningsbestämmelser böra meddelas till
inskränkande av remissförfarandet, på sätt här ovan angivits. Tillika synes
en utredning vara påkallad angående lämpliga åtgärder till undanröjande av
olägenheterna av den dubbelprövning, som äger rum vid avstyckning med
gränsbestämning och vid avstyckning för sammanläggning. Slutligen torde
böra utredas vad som kan åtgöras för vinnande av snabbare handläggning av
avstyckningsärenden genom distriktslantmätarna.

Malmö i landskansliet den 9 mars 1938.

På länsstyrelsens vägnar:

Ej. Kjäll. T. Kinnman.

Bilaga E.

P. M.

angående avstyckningsförrättningar, prövade av länsstyrelsen i Malmöhus län

under åren 1935—1937.

Antal

prövade

ärenden

Tid från diarie-föringen till
avgörandet
(medeltal)

Antal
till över-lantmä-taren re-mitterade
ärenden

Tid för
besvarande av
remiss till
överlantmätaren
(medeltal)

Antal till
länsarki-tekten
remitte-rade
ärenden

Tid för
besvarande
av remiss
till läns-arkitekten
(medeltal)

Tid från
samtliga
remissers
besvarande
till

avgörandet

(medeltal)

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

År 1935 . .

113

1 män. 13.93 dag.

10

3 mån.

95

26.56 dag.

3.9 8 dag.

År 1936 . .

228

1 mån. 7.55 dag.

19

1 mån. 11.36 dag.

228

17.98 dag.

4.2 8 dag.

År 1937 ..

308

1 mån. 4.06 dag.

30

1 mån. 11.67 dag.

306

14.61 dag.

4.51 dag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16: bilagor.

21

Länsstyrelsen

i

Kopparbergs län.
Landskansliet.

Bilaga F.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom brev den 4 februari 1938 har Kungl. Majit anbefallt länsstyrelsen
att senast den 10 mars 1938 avgiva och till utskottet överlämna yttrande
över en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 71, angående viss
ändring av lagen örn delning av jord å landet.

Med anledning därav får länsstyrelsen, som i ärendet infordrat yttrande
från överlantmätaren och länsarkitekten i länet, med bifogande av dessa
yttranden,1) anföra följande.

I motionen hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn
utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring
i lagen örn delning av jord å landet, att överlantmätaren blir den myndighet,
som har att pröva och fastställa varje avstyckning enligt jorddelningslagen,
med vilken avsetts att bilda särskild fastighet utan att villkor fästs, att stamfastigheten
skall ingå i sammanläggning, samt att därvid länsarkitektens
yttrande skall inhämtas, där sådant, i enlighet med vad i motionen anförts,
vid fastställelseprövningen befinnes erforderligt.

Enligt 21 kap. 68 § jorddelningslagen fullgöres fastställelseprövningen i
fråga örn avstyckningar inom sådant samhälle eller område, varom i 19 kap.
5 § andra stycket samma lag sägs, av länsstyrelsen.

Enligt motionärens mening äro de skäl, som föranledde denna anordning,
icke längre av den betydelse, att uppdelningen av fastställelseprövningen å
två olika myndigheter fortfarande bör bibehållas.

De synpunkter, på vilka motionärerna grundar denna sin uppfattning, kan
länsstyrelsen icke till fullo dela.

De områden, inom vilka avstyckningsförrättningar skola prövas av länsstyrelsen,
äro dels sådana, där byggnadsverksamheten i en eller annan form
redan är reglerad eller är avsedd att regleras, och dels sådana för vilka avstyckningsplan
fastställts. Inom områden av det förra slaget har länsstyrelsen
att utöva tillsyn över byggnadsverksamheten. För ett effektivt handhavande
av denna tillsyn måste länsstyrelsen hava tillfälle att följa fastighetsbildningen
i orten. Örn exempelvis talrika avstyckningar för bostads- eller industriändamål
förekomma inom ett område, där byggnadsverksamheten reglerats
genom utomplansbestämmelser, kan detta utgöra en anledning för länsstyrelsen
att skyndsamt upptaga fråga örn upprättande av byggnadsplan för området
eller del därav. Även inom avstyckningsplaneområde bör fastighetsbildningen
med uppmärksamhet följas av länsstyrelsen. En livlig jorddelning
inom sådant område kan föranleda länsstyrelsen att undersöka behovet av
utomplansbestämmelser eller byggnadsplan för området. Kännedom örn
fastighetsbildningen erhåller länsstyrelsen på lämpligaste sätt genom prövningen
av avstyckningar.

Vid fastställelseprövningen har vederbörande myndighet bland annat att
tillse, att det avstyckade området är lämpligt att brukas för det med avstyckningen
avsedda ändamålet. Då det vida övervägande flertalet avstyckningar
inom områden, varom nu är fråga, avse bebyggelse för bostadsändamål,
tillses vid fastställelseprövningen, att det avstyckade området kan bebyggas
i enlighet med gällande föreskrifter. Örn denna prövning företages av annan
myndighet än länsstyrelsen, kunna vissa svårigheter uppstå. Utomplans -

'') Hilr uteslutna.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

bestämmelser innehålla alltid föreskrift därom, att byggnad ej får uppföras
å tomtplats, som ej innehåller viss minimiareal. Dock äger länsstyrelsen rätt
att meddela dispens från dessa bestämmelser. Örn överlantmätaren fastställt
avstyckning av ett för bebyggelse avsett område, som ej håller minimiarealen,
skulle länsstyrelsen svårligen kunna undgå att bevilja sådan dispens, då i
annat fall avstyckningsförfarandet vore förfelat. Även örn överlantmätaren
före fastställelsen inhämtat länsarkitektens yttrande, skulle svårigheter uppstå,
därest överlantmätaren, länsarkitekten och länsstyrelsen icke hade samma
mening i fråga örn tomtarealens tillräcklighet. Liknande olägenheter kunna
tänkas uppkomma även vid tillämpningen av andra föreskrifter rörande bebyggelsen
än föreskriften örn minimiareal. Även örn svårigheter av nu antydd
art i praktiken mindre ofta skulle göra sig gällande, anser länsstyrelsen
dock lämpligt och riktigt, att den myndighet, som utövar tillsynen över bebyggelsen,
tillika kontrollerar fastighetsbildningen.

Motionären synes hålla före, att länsarkitektens granskning av avstyckningsärende
endast mera sällan kan anses behövlig. Denna uppfattning kan
länsstyrelsen icke dela.

Beträffande behovet av sådan granskning inom område, där avstyckningsplan
eller byggnadsplan gäller, får länsstyrelen hänvisa till vad länsarkitekten
anför i sitt yttrande över motionen.

I motionen anföres, att avstyckningsplaneinstitutet är avsett att endast
komma till användning inom sådana områden, där en reglering av byggnadsverksamheten
icke anses påkallad. Häremot må, under hänvisning till departementschefens
uttalande vid remissen till lagrådet år 1930 av förslaget till lag
angående ändring i vissa delar av jorddelningslagen, erinras att hinder icke
möter för reglering av byggnadsverksamheten inom avstyckningsplaneområde
genom utomplansbestämmelser. Då avstyckningsplanen icke medför
någon rättsverkan med avseende å bebyggelsen, får en sådan plan mera sällan
någon väsentlig betydelse, örn'' den ej kompletteras med utomplansbestämmelser.
I de fall, då avstyckningsplan och utomplansbestämmelser gälla för
samma område, komma alltså icke blott plansynpunkter utan även bebyggelsesynpunkter
att beaktas vid fastställelseprövningen.

Byggnadsplan kan sällan upprättas så snabbt som önskligt vore. Förslag
örn upprättande av sådan plan väcker ofta motstånd i bygderna. Den förberedande
utredningen, sökandet av statsmedelsförskott för kostnaderna, förslagets
utarbetande, dess tillhandahållande för granskning, prövningen av inkomna
anmärkningar m. m., tager avsevärd tid i anspråk, ofta flera år. Intill
dess planen blivit fastställd, måste bebyggelsen ordnas genom utomplansbestämmelser.
Tillsvidare torde därför sådana bestämmelser komma att bliva
den vanligaste formen för byggnadsverksamhetens reglering på den egentliga
landsbygden. Inom område, där utomplansbestämmelser gälla, skulle även
enligt motionärens mening länsarkitektens granskning av avstyckningsärendena
vara erforderligt.

Avstyckning enligt jorddelningslagens bestämmelser sker icke blott å den
egentliga landsbygden utan även inom köping och municipalsamhälle, där ej
enligt Konungens förordnande skall föras fastighetsregister enligt de för stad
gällande föreskrifter. Innan stadsplan blivit fastställd för sådant samhälle,
måste vid prövningen av avstyckning tillses, att den avsedda fastighetsbildningen
icke försvårar genomförandet av blivande stadsplan. För detta ändamål
måste avstyckningarna granskas av länsarkitekten.

Då de talrikaste avstyckningarna givetvis förekomma just inom samhällen
och sådana landsbygdsområden, där byggnadsverksamheten visat sig tarva
planreglering, skulle det i själva verket sannolikt komma att visa sig, att
överlantmätaren endast mera sällan kunde underlåta remiss till länsarkitekten
i avstyckningsärende.

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Vid sådan förhållande skulle en av de fördelar av den föreslagna reformen,
som motionären påpekat, nämligen minskningen i länsarkitekternas arbete,
sannolikt komma att visa sig illusorisk.

Huvudsyftet med den ifrågasatta lagändringen är emellertid att förenkla
förfarandet och därigenom vinna tid. Även om fastställelseprövningen i regel
icke på långt när kräver så lång tid, som i motionen uppgives, är varje tidsvinst
givetvis en fördel. Ehuru länsstyrelsens befattning med ärendena sällan
tager mer än en vecka i anspråk, frånsett den tid, som åtgår för hörande av
byggnadsnämnden i orten, då detta anses nödigt, är det obestridligt, att den
föreslagna lagändringen skulle medföra någon tidsvinst. Åtskilligt dubbelarbete
skulle därjämte undvikas och länsstyrelsens arbetsbörda minskas.

Då emellertid dessa i och för sig beaktansvärda fördelar enligt länsstyrelsens
mening näppeligen uppväga de ovan antydda och av länsarkitekten
påpekade nackdelarna, anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka bifall till
motionen.

Falun i landskansliet den 9 mars 1938.

Bernh. Eriksson.

Ludvig Lorichs.

Bilaga G.

Kungl. Maj:ts befallningshavande
i

Västernorrlands län.

Landskansliet.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 4 februari 1938 har länsstyrelsen anbefallts att
till utskottet avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 71, angående viss ändring av lagen örn delning av jord å landet.

Till efterkommande härav får länsstyrelsen, med överlämnande av från
överlantmätaren i länet, ägodelningsdomarna i länets samtliga domsagor och
länsarkitekten i ärendet inkomna yttranden,1) för egen del anföra följande.

Länsstyrelsen anser sig sakna befogad anledning motsätta sig i förevarande
motion avsett förslag till lagändring, avseende befrielse för länsstyrelserna
att pröva och fastställa vissa avstyckningsärenden. Emellertid torde
det vara uppenbart att länsstyrelsens möjlighet att följa samhällsbildningen
och att ingripa reglerande å byggnadsverksamheten blir sämre tillgodosedd,
därest länsstyrelsens befattning med hithörande slag av ärenden kommer att
upphöra. På grund härav samt med hänsyn till vad länsarkitekten i ärendet
anfört, synes böra föreskrivas, att länsarkitekts yttrande skall inhämtas i
samtliga ärenden rörande avstyckningar inom byggnads- och avstyckningsplaneområden.
Örn i ärende rörande avstyckning meningsskiljaktighet råder
mellan länsarkitekt och överlantmätare beträffande fastställelse, anser länsstyrelsen
fastställelseprövning av förrättningen böra verkställas av länsstyrelse
eller av vederbörande ägodelningsrätt, i vilket senare fall länsarkitekt
synes böra beredas tillfälle att såsom särskild sakkunnig närvara vid ärendets
avgörande.

Härnösand i landskansliet den 8 mars 1938.

På länsstyrelsens vägnar:

Hagnar Stattin. Gunnar Ingemarsson.

1 Här uteslutna.