Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.
1
tfr 45.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1938 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision
av lagstiftningen om delning av jord å landet.
I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr
289, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Holmbäck och förste
vice talmannen Jeppsson hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära
en allmän revision av jorddelningslagstiftningen i fråga örn landsbygden
och framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka denna revision
kunde giva anledning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. Det i anledning härav inkomna
yttrandet samt protokollsutdrag, innehållande särskilt uttalande av
en av styrelsens ledamöter, finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
Styrelsen har vidare tillställt utskottet två i yttrandet omnämnda tablåer.
Den ena av dessa utvisar skiftesverksamhetens omfattning samt lantmäteriarvoden
för laga skiften och annan lantmäteriverksamhet i hela riket åren
1915-1921 samt 1928—1936. Ur denna tablå må följande uppgifter anföras:
Å r |
A T 8 1 |
utade |
laga |
skiften |
Övrig lantmäteri-verksamhet |
|||
antal förrätt- ningar |
skiftad areal |
antal ägolotter |
lantmäteriarvode |
lantmäteriarvode |
||||
inrös- nings- jord |
avrös- nings- jord |
kronor |
i % ar lant- mäteri- arvode |
kronor |
i % av lant- mäteri- arvode |
|||
Medeltal 1915-1919 |
1,464 |
553,924 |
50.1 |
550,638 |
49.9 |
|||
» 1928...... |
610 |
8,724 |
61,929 |
2,814 |
450,596 |
29.o |
1,101,365 |
71.o |
» 1934...... |
558 |
8.40S |
65,312 |
2,674 |
514,487 |
23.2 |
1,701,334 |
76.8 |
» 1935...... |
464 |
6,631 |
51,128 |
2,741 |
427,964 |
19.3 |
1,791,015 |
80.7 |
» 1936...... |
455 |
7,172 |
53,013 |
1,978 |
397,149 |
17.5 |
1,873,196 |
82.5 i |
Bihang till riksdagens protokoll IVISS. 9 sami. 2 avd. Nr 45. 760 38 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.
Den andra av de utskottet tillställda tablåerna innehåller uppgifter för
de olika länen om antalet avslutade laga skiften och lantmätares arvoden
för dessa, avseende åren 1928—1936.
Efter långvariga och omfattande utredningar framlade Kungl. Majit vid
1926 års riksdag proposition (nr 38) med förslag till bland annat lag örn
delning av jord å landet. I frågan väcktes inom riksdagen åtskilliga motioner.
Frågan behandlades av första särskilda utskottet, som i avgivet
utlåtande (nr 1) tillstyrkte bifall till propositionen med vissa ändringar.
Vid utskottets utlåtande funnos fogade tjugu reservationer. Utskottets förslag
godkändes i huvudsak av riksdagen. Beträffande vissa paragrafer
stannade kamrarna emellertid i olika beslut. Sedan utskottet avgivit sammanjämkningsmemorial
(nr 4), biföll riksdagen vad däri hemställts.
Lag i ämnet utfärdades den 18 juni 1926 (S. F. S. nr 326) men har sedermera
vid flera tillfällen i särskilda hänseenden ändrats. Lagen innehåller
under olika avdelningar bestämmelser örn laga skifte, örn avstyckning, örn
andra lantmäteriförrättningar samt om domstolar och rättegång i jorddelningsmål,
fastställelse av jorddelningsförrättning ävensom rättelse i fastställt
skifte.
En utförlig redogörelse för förarbetena till och tillkomsten av 1926 års
lagstiftning örn delning av jord å landet har lämnats i en uppsats av nuvarande
justitierådet G. Grefberg i Nytt juridiskt arkiv, avd. II, årg. 1926
sid. 157—880 samt årg. 1927 sid. 1—92.
I den nu föreliggande motionen hava åberopats vissa uppsatser av professorn
i skifteslära vid Tekniska högskolan K. D. Myrbeck. Uppsatserna
finnas intagna i Hushållningssällskapens tidskrift 1937 sid. 1 — 11 ävensom
tidskrifterna Sunt Förnuft 1937 sid. 99—100, 155—158, 191—192 och 221—
222 samt Skogen 1937 sid. 438—440. En sammanfattning av de i Sunt Förnuft
intagna uppsatserna återfinnes i samma tidskrift 1937 sid. 315—317.
I Svensk lantmäteritidskrift 1938 häftet 1 sid. 28—91 har redogjorts för
en av sektionen för lantmäteri inom Tekniska högskolans studentkår anordnad
diskussion örn fastighetsbildningen på Sveriges landsbygd. Å sid.
93—98 i samma häfte av tidskriften hava vissa med detta ämne sammanhängande
spörsmål behandlats.
Vid Det 5. nordiske Landmaalermode i Köpenhamn den 21—den 23 juni
1937 hölls ett föredrag över ämnet »Lantbruksekonomiska faktorer, vilka inverka
på graderingen». Föredraget och de inlägg, som gjordes i en därå
följande diskussion, äro tryckta i den över mötet utgivna berättelsen (sid.
137—160).
I anledning av att lantmäteristyrelsen i sitt yttrande hänvisat till ett av
Högsta domstolen i dess helhet genom utslag den 4 februari 1938 avgjort
mål vill utskottet här lämna vissa kompletterande uppgifter om detta utslag.
Målet rörde giltigheten av en överlåtelse av på viss fastighet belöpande
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.
andel i samfälld mark, vilken överlåtelse ägt rum efter ikraftträdandet av
lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning ock jordavsöndring
(den 1 januari 1897). I utslaget kar framkållits kland annat, att det
visserligen under förarbetena till bland annat kemmansklyvningslagen ävensom
nu gällande jorddelningslag förekommit uttalanden, enligt vilka försäljningar
innefattande överlåtelse av hemman eller hemmansdel vid framtida
delningsförrättning tillkommande ägolott i skogstrakt, som icke tidigare varit
föremål för delning utan lämnats oskiftad mellan delägarna, skulle vara att
betrakta såsom ogiltiga. Emellertid kunde nämnda uppfattning — örn än
beaktansvärda skäl kunde anföras till stöd för densamma — varken utan
vidare kärledas ur allmänna rättsgrundsatser eller anses kava kommit till
uttryck i meddelade lagbud. I följd därav kade också under de senast förflutna
fyra årtiondena, liksom tidigare, såväl i den landsdel, där ifrågakomna
fastigheter vore belägna (Kopparbergs län), som även i andra delar av riket
sådana överlåtelser förekommit i högst betydande utsträckning. Vid dessa
förhållanden ock då i övrigt icke ens uppgivits någon omständighet, på
grund varav laga verkan kunde frånkännas den i målet ifrågavarande försäljningen,
i vad denna vore föremål för tvist, fann Högsta domstolen försäljningen
därutinnan skola bestå.
Het spörsmål, som genom detta utslag blivit avgjort, var under övervägande
vid 1937 års riksdag. I en av herrar Persson i Undersvik ock
Nyblom väckt motion, II: 357, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit begära sådan lagändring att det tydligt framginge, att köp
gjorda efter den 1 januari 1897 av på viss fastighet (skattetal) belöpande
andel i samfälld mark (särskilt skogsmark) icke ägde rättslig giltighet.
Första lagutskottet, som behandlade motionen, uttalade i sitt utlåtande
nr 62 bland annat, att det icke förelåge någon anledning att genom den av
motionärerna föreslagna lagstiftningen, vars verkningar icke kunde överblickas,
föregripa högsta domstolens väntade avgöranden i vissa där anhängiga
mål av ifrågavarande beskaffenhet. I utskottets utlåtande erinrades
vidare om en av vattenfallsstyrelsen den 20 mars 1931 till Kungl. Majit avlåten
skrivelse, i vilken framhållits, att jorddelningslagens bestämmelser lade
hinder i vägen för vattenrättsförvärv, emedan de nödgade till inköp av markområden,
av vilka en vattenrättsägare ej hade behov, samt ifrågasatts en lagändring
därhän, att det skulle bliva tillåtet att till särskild fastighet avstycka
en fastighets andel i ett samfällt strömfall. Het i skrivelsen — vilken överlämnats
till lagberedningen — framförda detaljspörsmålet syntes utskottet
nödvändiggöra ett ståndpunkttagande till den allmännare frågan örn behandling
av framdeles skeende andelsupplåtelser överhuvud. Jämviil sistnämnda
fråga syntes böra ses icke blott ur jorddelningssynpunkt utan även ur allmän
civilrättslig synpunkt, och den ansågs av utskottet med hänsyn till sin vittomfattande
natur knappast kunna definitivt lösas förrän i samband med den
blivande allmänna revisionen av jordabalkens regler örn köp, byte och gåva
av fast egendom jämte därmed sammanhörande rättsinstitut.
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd,
och riksdagen biföll denna hemställan.
I förevarande sammanhang må erinras, att Kungl. Majit den 1 februari
1935 förordnat, att en eller två av lagberedningens ledamöter skulle
utföra erforderliga förberedande arbeten för revision av jordabalken, samt
att beredningen, sedan dess utredning angående revision av aktiebolagslagstiftningen
slutförts, skulle övergå till behandling av frågan örn en reform
av jordabalken. I anledning av en vid 1936 års riksdag framställd interpellation
angående lagberedningens arbete med jordabalksrevisionen anförde
dåvarande chefen för justitiedepartementet, att det städse varit förutsatt, att
arbetet skulle utföras i skilda etapper. Meningen vore att först utarbeta
och framlägga förslag i de delar av ämnet, som anginge köp, byte och gåva
samt inskrivning av rätt till fast egendom, till vilken avdelning hörde framför
allt lagfarts- och inteckningslagstiftningen, ett område där en formell
bearbetning till vinnande av större överskådlighet och reda syntes vara synnerligen
önskvärd.
Yissa möjligheter att erhålla statsbidrag till täckande av de med jorddelningsförrättningar
förenade kostnaderna finnas redan nu. Bestämmelser
härom äro meddelade dels i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående
villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18
juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, vilken kungörelse ändrats
genom kungörelsen nr 83/1935, dels ock i kungörelsen den 30 mars 1935
(nr 84) om statsbidrag till bestridande av förrättningskostnaderna vid vissa
lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs län. För budgetåret 1938/1939
har riksdagen till statsbidrag till jorddelningsförrättningar samt till utflyttnings-,
väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften anvisat
förslagsanslag av sammanlagt 500,000 kronor (statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, punkterna 206 och 207; jordbruksutskottets utlåtande
nr 1; riksdagens skrivelse nr 9).
I den föreliggande motionen har hemställts örn en allmän revision av
lagstiftningen örn delning av jord å landet. Motionärerna hava särskilt fäst
uppmärksamheten på att den nu föreliggande möjligheten till omskifte hittills
lämnats så gott som outnyttjad, vilket även bekräftats av lantmäteristyrelsen.
Enligt motionärernas mening tydde mycket på att den viktigaste
orsaken till jorddelningslagens ineffektivitet, när det gällde att åstadkomma
önskvärda omskiften, lage i att laga skifte i dess nuvarande form vore en
otymplig och verklighetsfrämmande procedur. I sådant hänseende hava framhållits
bland annat olägenheterna av att skifte av sämjedelad jord måste
ske i samma omständliga former som annat skifte, även örn man från början
vore inställd på att delningen skulle bibehållas.
Lantmäteristyrelsen har uttalat, att motionärernas omdöme örn det nu tilllämpade
skiftesförfarandet icke syntes vara ogrundat. Genom jorddelnings
-
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.
lagen hade icke tagits det radikala steg mot ett efter moderna ekonomiska och
tekniska förhållanden lämpat skiftesinstitut, som enligt vad man nu ganska
allmänt insåge hade varit påkallat. Icke heller hade laga skifte gjorts snabbare
och billigare, såsom avsett varit, utan tvärtom insnörts i ännu mera tyngande
former än enligt skiftesstadgan. Jorddelningslagen hade därför enligt styrelsens
mening icke kunnat stimulera till ökad skiftesverksamhet, utan snarare
läge dess betydelse däri, att med stöd av densamma olämpliga delningar
kunnat hindras. Styrelsen hade under det sedan några år inom styrelsen
pågående arbetet med en framställning till Kungl. Majit örn revision av
jorddelningslagstiftningen övervägt flera möjligheter att göra laga skiften
enklare och billigare. Styrelsen holle emellertid icke för osannolikt, att
genom en mera betydande omläggning av skiftesförfarandet i den av motionärerna
antydda riktningen laga skiftens genomförande skulle i vissa fall
kunna ännu mera underlättas. Möjligheten att i större omfattning åvägabringa
behövliga omskiften komme enligt styrelsens uppfattning att framför
allt bero på om villkoren för omskifte väsentligt uppmjukades och örn staten
på annat sätt än för närvarande gjorde det möjligt för delägarna att uthärda
den starka ekonomiska påfrestning, som ett skifte alltid måste medföra.
I motionen har påpekats, att den däri åsyftade genomgripande revisionen
av jorddelningslagstiftningen även skulle kunna avse ett samordnande av
denna lagstiftning och de allmänna civilrättsliga reglerna örn överlåtelse av
fast egendom och örn lagfart. Lantmäteristyrelsen har i anslutning härtill
erinrat örn det i redogörelsen här ovan omförmälda utslaget av Högsta domstolen,
varigenom en efter den 1 januari 1897 skedd överlåtelse av en på
viss fastighet belöpande andel i samfälld mark förklarats äga laga verkan,
trots att den icke stått i överensstämmelse med den vid tiden för överlåtelsen
gällande jorddelningslagstiftningen. Enligt styrelsens mening hade efter
meddelandet av detta utslag frågan om dylikt samordnande blivit så aktuell
— åtminstone såvitt anginge de förhållanden, som berördes av utslaget
att omedelbara lagstiftningsåtgärder syntes vara av nöden till förekommande
av en fullständigt okontrollerad fastighetsdelning vid sidan av de i lagen
reglerade jorddelningsformerna.
I olika sammanhang har betonats, att ett väl anordnat skiftesförfarande
bör utmärkas av snabbhet, ändamålsenlighet, rättssäkerhet och billighet. Av
den i nu ifrågavarande ärende föreliggande utredningen torde framgå, att
den lagstiftning i ämnet, som år 1926 antogs, i åtskilliga hänseenden icke
motsvarat dessa anspråk. Lantmäteristyrelsen har haft sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande och har även, såsom ovan nämnts, igångsatt arbete
med en framställning om revision av jorddelningslagstiftningen. Styrelsen
har uttalat som sin avsikt att vid detta arbete taga under övervägande
även det i motionen icke berörda spörsmålet örn den trots nuvarande
restriktiva bestämmelser alltjämt fortgående delningen av jordbruksfastigheter
i allt mindre lotter.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.
Enligt utskottets mening tala starka skäl för att en revision av jorddelningslagstiftningen
kommer till stånd. Därvid böra de synpunkter, som motionärerna
framlagt, tagas under närmare övervägande. Givetvis bör man
vid utredningen tillgodogöra sig de inom lantmäteristyrelsen verkställda förberedande
undersökningarna rörande ett flertal hithörande frågor. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas åt spörsmålet om de åtgärder, som kunna vara
pakallade för att befordra större skyndsamhet vid handläggningen av lagaskiftesförrättningar.
I samband därmed kan måhända finnas nödvändigt att
överväga vissa jämkningar i den nuvarande lantmäteriorganisationen. Ytterligare
torde vid utredningen böra undersökas, huruvida staten — utöver vad
för närvarande sker — bör ekonomiskt bistå skiftesdelägare samt, därest så
befinnes erforderligt, i vad mån och under vilka former ett sådant stöd bör
lämnas. Det av lantmäteristyrelsen omnämnda, i Finland tillämpade förfarandet,
att skifteskostnader förskotteras av statsverket för att sedan tillsammans
med kronoutskylderna uttagas av delägarna under loppet av ett
visst antal år, synes därvid förtjäna beaktande. I den mån vid utredningen
blir fråga örn samordnande av jorddelningslagstiftningen och vissa allmänna
civilrättsliga regler torde utredningen böra bedrivas i samråd med lagberedningen.
De inom lantmäteristyrelsen igångsatta förberedelserna för revision av
jorddelningslagstiftningen, vilka någon tid legat nere, hava nyligen, sedan
Kungl. Maj:t genom beslut den 11 februari 1938 för sagda ändamål medgivit
förstärkning av styrelsens arbetskrafter, återupptagits. Flertalet av lantmäteristyrelsens
ledamöter har ansett lämpligast, att detta arbete finge fortsättas
och avslutas, innan frågan örn revisionen överlämnades till särskilda
sakkunniga. En av styrelsens ledamöter har däremot funnit det vara av
synnerlig vikt, att sakkunniga snarast möjligt tillkallades för utredningens
bedrivande. Enligt utskottets mening torde det icke vara påkallat, att riksdagen
tager ställning till spörsmålet örn den tidpunkt, då den fortsatta utredningen
bör anförtros åt särskilda sakkunniga.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa en allmän revision av lagstiftningen örn delning av
jord å landet, varvid jämväl därmed sammanhängande frågor
böra beaktas, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, till
vilka denna utredning kan föranleda.
Stockholm den 22 april 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.
7
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, P. Sandström, Heiding, Knut
Petersson, Västberg*, Sten och Strand*;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Pett ersson i Hällbacken,
Hallagård, Sandström i Härnösand, Hermansson och Barnekow*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr P. Sandström.
Reservation
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 4 februari 1938 har Kungl. Majit anbefallt lantmäteristyrelsen
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens
andra kammare av herrar Holmbäck och förste vice talmannen
Jeppsson väckt motion, nr 289, angående revision av jorddelningslagstiftningen
i fråga om landsbygden.
Till åtlydnad härav får lantmäteristyrelsen anföra.
Den ifrågavarande motionen innehåller kritik av det hittills tillämpade
lagaskiftesförfarandet men utmynnar i en än mera vittgående hemställan
eller, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära en allmän revision av jorddelningslagstiftningen
i fråga örn landsbygden. Såsom grund för motionen
åberopas vissa uppsatser av professorn i skifteslära vid Tekniska högskolan
K. D. Myrbeck, vilka publicerats i bland annat »Hushållningssällskapens tidskrift»
1937 nr 1 samt tidskrifterna »Sunt Förnuft» 1937 nr 3—6 och »Skogen»
1937 nr 21, och av vilkas huvudsakliga innehåll Myrbeck gjort en sammanfattning,
som intagits i motionen. Lantmäteristyrelsen har tagit del av dessa
uppsatser och funnit dem innehålla beaktansvärda synpunkter men också
överdrifter i flera avseenden. Särskilt må framhållas att författaren underskattat
de möjligheter till åstadkommande av rättvist och lämpligt skifte, som
den nuvarande jorddelningslags tidningen trots sina påtagliga brister erbjuder
vid en förståndig tillämpning, liksom även de svårigheter som skulle möta vid
realiserandet av författarens projekt i fråga om lagaskiftesprocedurens omgestaltning
—- ej minst det nya värderingsförfarandet — och lantmäteriets
omorganisation. Den i motionen intagna sammanfattningen förtjänar, örn
också de nuvarande förhållandena däri skildras i väl mörka färger, att allvarligt
övervägas liksom även de uttalanden, som i anslutning därtill gjorts av
motionärerna.
Yad motionärerna framför allt funnit anmärkningsvärt är Marbecks konstaterande
av, att den möjlighet till omskifte trots delägares bestridande av
redan enskiftat eller laga skiftat skifteslag, som beretts genom stadgandena
i 1 kap. 11 § jorddelningslagen, hittills lämnats så gott som outnyttjad.
Lantmäteristyrelsen får med stöd av vunnen kännedom örn förhållandena
bestyrka, att så tyvärr är fallet, trots att, enligt vad under förarbetena till
jorddelningslagen utrönts och även sedermera av erfarenheten bekräftats,
stort behov av omskifte obestridligen förefinnes å många orter i landet såväl
vad angår inägorna som kanske ej minst skogsmarken. Lantmäteristatistiken
är icke så uppställd, att antalet omskiften enligt 1 kap. 11 § jorddelningslagen
därur kan erhållas, enär alla slag av laga skiften däri sammanförts.
I fråga örn den totala lagaskiftesverksamheten ger däremot denna statistik
klart besked, och får styrelsen i detta avseende hänvisa till härvid fogade,
med ledning av de statistiska uppgifterna uppgjorda tvenne tablåer (Bil. A
och B). Mest anmärkningsvärd är lantmäteriverksamhetens hastiga förskjutning
från skiftesuppgifter till annan verksamhet. Medan, efter de debiterade
arvodesbeloppen att döma, skiftesverksamheten ännu så sent som 1915—1919
utgjorde drygt hälften av lantmätarnas hela arbetsmängd, har denna verksamhet
år 1936 sjunkit till endast 17.5 procent. Den absoluta nedgången i
skiftesverksamheten är däremot ej så påfallande, vilket emellertid i ej
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
oväsentlig grad beror på de stora laga skiften av speciell art, som utförts och
ännu pågå i Kopparbergs län. Uppenbart är att denna det svenska lantmäteriets
en gång viktigaste uppgift för närvarande icke intar den plats och
ägnas den uppmärksamhet, som den förtjänar.
Motionärerna dela Myrbecks åsikt, att den viktigaste orsaken till lagens
ineffektivitet i avseende å åstadkommande av önskvärda omskiften ligger
däri, att laga skifte i dess nuvarande form är en otymplig och ekonomiskt
verklighetsfrämmande procedur. Denna åsikt torde icke vara ogrundad.
Genom jorddelningslagen togs icke det radikala steg mot ett efter moderna
ekonomiska och tekniska förhållanden lämpat skiftesinstitut, sorn, enligt vad
man nu ganska allmänt inser, hade varit påkallat. Icke heller gjordes laga
skifte snabbare och billigare, såsom avsett var, utan insnördes tvärtom i ännu
mera tyngande former än enligt skiftesstadgan. Jorddelningslagen har därför
icke kunnat stimulera till ökad skiftesverksamhet, utan snarare ligger dess
betydelse däri, att med stöd av densamma olämpliga delningar kunnat hindras.
Jorddelningslagen har vidare haft den betydelsen, att tillämpningen av densamma
— framför allt av dess bestämmelser angående ägograderingen —
tvingat till anläggande av kritiska synpunkter, i belysning av vilka den traditionella
skiftesprocedurens brister framträtt skarpare än förr. Till denna
större klarsyn har också bidragit den ekonomiska omvälvning på jordbrukets
område, som ägt rum efter det grunddragen till jorddelningslagen huvudsakligen
med 1866 års skiftesstadga såsom mönster utformades av skiftesstadgekommitten
i dess betänkande av år 1911. Landsbygdens fortgående avfolkning,
beroende i huvudsak på att de unga dragas till bättre betalda anställningar
i industrien eller handeln eller andra näringsgrenar i städerna, har
tvingat jordbrukarna till maskinell drift i största möjliga utsträckning och
rationell hushållning framför allt med den numera dyrbara mänskliga arbetskraften.
Även för jordbrukaren har nu tid blivit liktydig med pengar.
Vid tiden för skiftesstadgans tillkomst inskränkte sig allmänt jordbrukets
fasta tekniska anordningar huvudsakligen till enkla byggnader, vägar och
diken. Bygga ett timmerhus kunde så gott som varje bonde. Timmer fanns
i skogen och representerade ej något större värde. Ägovägarna vörö av
enklaste slag. I inägorna inskränkte man sig vanligen till att dika på ömse
sidor örn vägbanan, vilken försågs med grus endast om den eljest skulle
bli alltför ofarbar. Vägar genom skogsmark till där belägna odlingar ordnades
så enkelt att stubbar och större stenar undanskaffades, varefter man tog sig
fram så gott det gick. Dikena voro också vanligen av enkelt slag. Det nödiga
arbetet med vägar och diken utfördes av gårdens folk på tider, då det, ej
hade annat att göra. Vidkommande skogsmarken ordnades vanligen vägfrågan
så enkelt, att delägarna förbehöllo sig rätt att färdas över varandras skogsskiften
ävensom att taga nödiga vintervägar även över varandras inägor.
Med hänsyn härtill är det ej så underligt, att de tekniska anordningarna
kommo att spela en ganska underordnad roll i lagaskiftesproceduren, sådan
den då utformades. Man kände sig ej bunden av dessa anordningar på samma
sätt som nu. Man drog sig ej för att verkställa omfattande utflyttningar,^ och
de ersättningar och statsbidrag, som därför uppburos, voro även efter dåtida
förhållanden högst obetydliga. Att befintliga väg- och dikessystem till följd
av skiftet ofta mäste omläggas eller jämkas funno sig delägarna utan vidare
i såsom en naturlig sak. Arbetet härmed fick sedan verkställas i den mån
tid blev därtill. Skiftesstadgan innehöll väl stadganden om att undantag av
oskifto skulle göras för nödiga vägar men medgav ej rätt till ersättning förarbetet
med desammas anläggande. Först genom en kungl, förordning den
29 januari 1850 medgavs, att då till följd a,v laga skifte ny väg för en eller
flera skiftesdelägare bleve oundgänglig och den ej kunde försättas i erfor
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
derligt skick utan så dryg kostnad i förhållande till de fördelar, sorn genom
skiftet vunnes, att den skäligen kunde anses böra ensamt drabba den eller
de delägare, för vilka vägen behövdes, kostnaden för vägens första anläggning
finge i sammanhang med skiftet mellan samtliga delägare särskilt fördelas,
på sätt som för bidrag till utflyttning vore stadgat; varemot med kostnaden
för vägens framtida underhållande borde förhållas efter vad för enskilda byoch
utfartsvägar i allmänhet vore förordnat. Denna förordning vittnar örn
en begynnande insikt örn, att vägbyggandet borde vara en skifteslagets
gemensamma angelägenhet. Den hade emellertid avseende endast å vägar
till delägarnas nya skiften eller till utflyttad delägares tomtplats, icke å
sådana ägovägar inom skiftena, som voro erforderliga för ägornas brukande.
Sistnämnda vägar fingo de tillträdande delägarna anlägga på egen bekostnad.
Aven för nödiga avloppsdiken fick mark undantagas. Ersättning för upptagande
av sådana eller för dikning över huvud taget kunde emellertid erhållas
endast i den mån sådana arbeten voro erforderliga för uppodling av mark,
som vid skiftet hänförts till odlingsmark, eller för undanröjande av brister i
odling eller hävd å åker och äng — således icke för sådan omläggning av
diken, som betingades av den nya skiftesläggningen. Äldre laga skiftesakter.
vittna för övrigt ganska samstämmande örn, att likvidfrågorna av förrättningsmännen
i samförstånd med delägarna behandlades mycket summariskt.
Det var sålunda ej ovanligt att man enades örn att kvitta alla ersättningar
för bristande odling och hävd samt mistad ståndskog m. m. Man var
rädd för kontanta utgifter och ville i möjligaste mån gardera sig mot sådana.
Hellre tog man risken att få lägga ner förhållandevis mera arbete än andra
delägare på jordens iståndsättande och förlora en del skog. I den mån den
mänskliga arbetskraften blev dyrbarare och skogen steg i värde ökades
emellertid betydelsen av och intresset för likviderna, och under senare delen
av skiftesstadgans giltighetstid kommo de att intaga en alltmer dominerande
ställning. Härtill bidrog också, att helt nya tekniska anordningar efterhand
tillkommit såsom elektriska ledningar, vattenledningar m. m. vilka betinga
avsevärda kostnader. Genom dylika anläggningar har också rörelsefriheten
vid skiftesläggningen blivit mindre och framför allt lia utflyttningar försvårats.
Till sistnämnda förhållande har också väsentligen bidragit användningen
av nya byggnadsmaterial, särskilt betong.
Under förarbetena till jorddelningslagen ägnades stort intresse åt ägograderingen
och likviderna samt det inbördes sammanhang dessa ha med
varandra. I fråga om graderingen infördes vissa nyheter, som voro ägnade
att medföra en rättvisare delning av jorden, och i anslutning därtill utbyggdes
likvidsystemet. Den graderingsmetod, som föreskrevs, är emellertid i huvudsak
densamma som förut tillämpats enligt skiftesstadgan. Marje ägostycke
åsättes visst gradtal allt efter de särskilda ägostyckenas olika godhet. Vid
gradtals åsättande får hänsyn icke tagas till tillfälliga omständigheter utan
allenast till ägornas förhandenvarande naturliga beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt
och den behållna avkastning, som på grund härav nied ändamålsenlig
skötsel under vanliga förhållanden kan påräknas. Marje ägofigur betraktas
alltså såsom ett fristående värderingsobjekt, och det åsätta gradvärdet
skall sedan utan möjlighet till justering lända till efterrättelse vid ägotilldelningen.
Man insåg alltså icke, eller — kanske riktigare — man blundade
för det förhållandet, att man här i själva verket rörde sig med en fiktion.
Något sådant av andra omständigheter än dem, som kunna beaktas vid graderingen,
oberoende värde finnes nämligen icke. Till belysande härav må
anföras några exempel.
Mad angår avlägset från byn belägna inägor möter vid graderingen den
stora svårigheten, att man ännu icke vet, hur skiftesläggningen kommer att
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
gestaltas. Man vet sålunda exempelvis icke, om ägan skall brukas från en
gård i byn, som ligger på 5 kilometers avstånd, eller örn någon delägare
kommer att utflytta till den ifrågavarande inägotrakten. Att ägan för brukaren
blir av betydligt större värde i det senare fallet än i det förra är uppenbart,
då kostnaderna för de långa transporterna av gröda och gödsel samt arbetsfolk
och maskiner väsentligt reducera den behållna avkastningen av ägan.
Hur skall då ägan graderas? Ja, i de flesta fall torde nog förrättningsmännen
åsätta ägan värde med hänsyn till den eventualitet, som synes dem mest
sannolik. Men att man härvid lätt kan missräkna sig har erfartnheten givit
vid handen. Vid graderingstillfället föreliggande hinder för att utflytta en
delägare till den ifrågavarande ägotrakten kunna nämligen bli undanröjda,
innan skiftesläggningen företages. En ny landsväg kan ha blivit byggd,
som helt förändrat kommunikationsmöjligheterna, eller en delägare, som förut
protesterat mot framställt förslag att han skulle utflyttas och icke rimligen
kunnat tvingas därtill, ändrar mening, sedan han kommit underfund med, att
ägotrakten åsatts låga gradvärden med hänsyn till de långa transporterna
till och från byn, och begär vid skiftesläggningen att bli utflyttad, vilket icke
kan nekas med hänsyn till den nytta för övriga delägare utflyttningen medför.
Denne delägare skördar då en orättmätig vinst på andra delägares bekostnad,
och på besvär däröver av annan delägare torde en ägodelningsrätt icke kunna
underlåta att föreskriva ändring av graderingen, varigenom måhända förorsakas
omfattande rubbningar i skiftet. I högre eller mindre grad har man
vanligen att räkna med sådan ovisshet i fråga om ägas avstånd från blivande
brukningscentrum beträffande stora delar av skifteslagets mark.
Stundom kan en äga ha ett affektionsvärde, som är mångdubbelt större
än det, som kommit till uttryck i det åsätta gradtalet. En delägare, som
utflyttas från en vid sjö vackert belägen tomt till en ur jordbrukssynpunkt
lika lämplig tomt, belägen en kilometer från sjön, kan därigenom åsamkas
en förlust på tusentals kronor genom att gårdens saluvärde sjunker så mycket,
sedan den mist sitt vackra läge, som utgjort en särskild lockelse för spekulanter.
I jämförelse med en sådan förlust spela smärre oriktigheter i ägograderingen
en mycket underordnad roll.
De tekniska anordningarnas betydelse för jordens värde har i allt högre
grad framträtt särskilt i fråga örn skogsmarken, där utdrivningsmöjligheterna
spela en mycket stor roll. Sålunda kan numera genom anläggande av bilväg
för virkets framforsling från en från flottled avlägset belägen skogstrakt
värdet av virkesutbytet å denna trakt väsentligt stegras. Vid graderingen av
en sådan trakt måste man därför veta, örn vägen kommer till stånd eller icke.
Möjlighet till avgörande före graderingen av denna fråga liksom även att
efter delningsgrunden eller undantagsvis efter annan grund mellan delägarna
fördela kostnaden för sådan väganläggning är också beredd genom stadgandena
i 10 kap. 10 § jorddelningslagen. Det framtida underhållet av vägen
däremot kan icke åläggas skifteslaget utan kommer att drabba endast dem,
som genom skiftesläggningen komma att få nytta av vägen, och detta innebär
uppenbarligen en orättvisa, därest icke denna faktor medräknats vid gradvärdenas
åsättande, vilket ju emellertid är möjligt att göra i detta fall. Beträffande
vägar, som beslutas först i samband med skiftesläggningen, exempelvis
väg till en utflyttad delägares blivande tomtplats, är det däremot icke
möjligt att genom sänkning av gradvärdena eller på annat sätt gottgöra denne
delägare för vägens framtida underhåll, vilket många gånger kan förorsaka
ansenliga utgifter. I detta avseende kvarstår alltså jorddelningslagen på
samma åtminstone numera ekonomiskt oförsvarbara ståndpunkt, som kommit
till uttryck i ovanberörda 1850 års förordning. Vidare är att märka att förrättningsmännen
obligatoriskt allenast ha att bestämma tid, inom vilken väg
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
arbete skall vara slutfört, samt den grund, efter vilken delägarna skola taga
del i anläggningskostnaden. Endast där delägare det yrkar, åligger det förrättningsmännen
att upprätta plan och kostnadsförslag för vägbyggnaden
samt mellan delägarna fördela kostnaderna för vägarnas byggande. Enligt
förarbetena har denna anordning motiverats med att förrättningslantmätaren
kanske ej alltid ägde nödig kompetens i fråga örn vägbyggnader. Ifrågasättes
att andra än skiftesdelägarna skola deltaga i byggande av väg, varom här är
fråga, får vägen ej upptagas i planen eller kostnadsförslaget. För sådant
fall stadgas,«att i den kostnad, som vid förrättning enligt lagen om enskilda
vägar på landet kan komma att påföras delägare i skifteslaget för byggande
av väg, samtliga skiftesdelägare skola taga del efter delningsgrunden, där ej
annorlunda blivit vid skiftet bestämt. Man räknar alltså vid ägograderingen
och skiftesläggningen med den blivande vägen såsom en realitet, ehuru någon
garanti icke finnes för att beslut örn vägens anläggning kommer att fattas vid
den blivande förrättningen enligt enskilda väglagen.
Yad angår dikningsföretag i samband med laga skifte har i jorddelningslagen
endast gjorts en obetydlig ansats att ordna denna fråga på ett rationellt
sätt. I 10 kap. 10 § sista stycket stadgas sålunda bland annat att, där vid
skifte utmål för avloppsdike undantages, det åligger förrättningsmännen att,
där dikningsföretaget ej prövas vara av sådan beskaffenhet, att annan än
skiftesdelägare därav beröres, om delägare det äskar, upprätta plan och kostnadsförslag
för dikningsarbetets utförande. Orsaken till att frågan gjorts beroende
av yrkande från delägares sida har enligt förarbetena även i detta fall
varit, att visshet ej kunde anses föreligga att förrättningslantmätaren innehade
nödig kompetens. Planen och kostnadsförslaget ha ej tillerkänts för
delägarna bindande verkan, varför, örn delägarna icke kunna enas örn arbetenas
utförande, de måste anlita den utväg, som anvisas av vattenlagen. Kan
dikningsföretaget beröra annan än skiftesdelägare, få förrättningsmännen ej
befatta sig med uppgörande av plan eller kostnadsförslag. Att ägograderingen
å en vattensjuk för avdikning lämpad ägotrakt har ett så intimt samband med
frågan örn möjligheterna för torrläggningen och kostnaderna därför, att den
helt enkelt icke kan med något anspråk på tillförlitlighet ske utan kännedom
om de nämnda faktorerna, synes icke ha tillbörligen beaktats.
Yad här anförts angående behandlingen av väg- och dikesfrågorna i samband
med laga skifte vittnar oförtydbart örn, att lagstiftaren rört sig på ett
område, där stora svårigheter mött att få förrättningsåtgärderna att på erforderligt
sätt gripa in i och betinga varandra. Man har nöjt sig med att så gott
sig göra låtit kringgå svårigheterna och icke velat gripa sig an med en rationell
lösning av problemen. Det riktiga hade varit att antingen låta förrättningsmännen
— åtminstone vid större företag förstärkta med i väg- eller dikningsfrågor
sjoeciellt sakkunniga — meddela beslut med för sakägarna bin
dande verkan, eller ock att såsom moment i skiftesproceduren infoga särskilda
väg- och dikningsförrättningar.
Vad professor Myrbeck synes syfta till är, att skiftesförrättarna först skulle
utan att känna sig alltför mycket bundna av befintliga vägar och huvuddiken
utforma väg- och dikessystemen inom skifteslaget på rationellaste sätt, och
att skiftesläggningen därefter skulle i anslutning därtill verkställas så, att skifteslinjerna
i största möjliga utsträckning komrne att följa vägar och diken,
lietta vore utan all fråga det principiellt riktiga tillvägagångssättet, men
skulle otvivelaktigt medföra betydligt större kostnader för anläggande av nya
vägar och diken än man hittills haft att räkna med vid skiftena. Dessa höga
anläggningskostnader skulle emellertid säkerligen, såsom ock erfarenheten
från vissa av provskiftena i Dalarna, där en dylik anordning kommit till an
vändning, visar, uppvägas dels av ökade möjligheter till rationell skifteslägg
-
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
ning med därigenom minskade brukningskostnader dels ock av att det framtida
underhållet av vägarna och dikena skulle betinga lägre kostnader än dem
delägarna eljest måste nedlägga på underhållet av den stora mångfalden av
mera planlöst anordnade vägar och diken.
Oklart är emellertid hur Myrbeck tänkt sig den nuvarande graderingens
ersättande med »reella värderingar», »som ansluta sig till ekonomiska realiteter».
Av vad Myrbeck härom yttrat uti sitt i motionen intagna sammanfattande
uttalande framgår egentligen endast, vad man vid en sådan värdering
icke skulle behöva befatta sig med av det som särskilt tynger det nuvarande
förfarandet. Då för sådan ägofördelning och värdering, som av Myrbeck
åsyftas, icke skulle krävas nu tillämpade minutiösa redovisning av ägorna,
skulle man kunna ställa väsentligt mindre krav på kartunderlaget, varför
man borde kunna utgå ifrån att någon ny terrest kartläggning icke vidare
behövde förekomma, utan att laga skifteskartor och liknande — efter viss
schematisering och eventuell komplettering — skulle kunna användas till
dess av rikets allmänna kartverk upprättade fotokartor efter hand bleve tillgängliga.
Myrbeck uttalar emellertid, att det otvivelaktigt komme att bereda
svårigheter och kräva åtskilligt arbete att nå fram till möjligast tillförlitliga
och enkla former för själva värderingen. Härom är även lantmäteristyrelsen
övertygad. Det är just de stora svårigheterna härutinnan som gjort, att man
fortfarande har kvar skiftesstadgans tungrodda förfarande. Här örn någonstädes
torde böra gälla att man icke ersätter det gällande förfarandet med
ett nytt, innan man vet hur det nya förfarandet i princip skall utformas och
vilka fördelar det verkligen erbjuder. För sin del tror lantmäteristyrelsen i
vart fall icke på möjligheten av, att man i allmänhet vid laga skiften skulle
kunna underlåta att verkställa detaljerad kartläggning och gradering utan att
därigenom alltför mycket äventyra rättssäkerheten. Så torde vara fallet, då
i skifteslaget ingå många små fastigheter och ägorna äro av mera växlande
beskaffenhet. Lösningen torde därför icke böra sökas i utfinnande av en enda
för alla förekommande fall användbar metod, som göres obligatorisk, utan i
stället torde man böra inrikta sig på att öppna möjligheter till förenkling,
där sådan kan åstadkommas utan risk för rättssäkerheten. Möjlighet till långt
gående förenkling synes föreligga särskilt där skifteslag skall delas mellan
endast två eller ett fåtal delägare, och dessa äro eniga örn, hur delningen
skall verkställas, samt villiga att träffa förening örn alla sådana till skiftet
hörande frågor, vilka under sådana omständigheter lämpligen kunna överlåtas
till delägarnas avgörande; givetvis dock under kontroll från förrättningsmännens
sida. Styrelsen är övertygad örn att man på den vägen skulle
kunna komma ganska långt. Styrelsen har också under det. inom styrelsen
sedan några år tillbaka pågående arbetet med en underdånig framställning
rörande revision av jorddelningslagen övervägt flera möjligheter till förenkling
och förbilligande av laga skiftena. Såsom exempel härpå kan nämnas:
beredande av möjlighet att till grund för skifte använda äldre karta, oaktat
den icke uppfyller mätningsförordningens noggrannhetsföreskrifter, under
förutsättning att de nya ägogränserna säkerställas på tillfredsställande sätt;
nedbringande av antalet ägofigurer genom slopande av hävdelinjerna å det
kartexemplar, varå skiftesläggningen utmärkes; inskränkning i skyldigheten
att i samband med laga skifte verkställa gränsbestämning i vatten samt öppnande
av möjlighet för delägarna att överenskomma om delning av vattenområde;
utbyte i större omfattning än nu är tillåtet av jord mot pengar; medgivande
av utbrytning genom laga skifte under villkor om sammanläggning
med fastighet utom skifteslaget; inskränkning av biträde av gode män vid
skiftesförrättningar; legalisering under vissa förutsättningar av före den 1
januari 1928 verkställd sämjedelning på ett mycket enkelt sätt m. m. Vidare
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
har styrelsen tänkt sig att, efter det skiftesläggningen verkställts på grundval
av den vanliga ägograderingen, en slags eftervärdering skulle kunna ske till
grund för en likvid för utjämning av den olika nytta delägarna haft av skiftet.
Den som fått en särskilt lämpligt anordnad ägolott skulle alltså kunna åläggas
utgiva ersättning till den som måst nöja sig med en sämre anordnad ägolott,
varigenom större rättvisa skulle åstadkommas. Uteslutet vore väl ej heller att
en sådan utjämning skulle kunna ske i samband med fördelningen av skifteskostnaderna,
örn till grund därför finge läggas den nytta varje delägare haft
av skiftet i stället för såsom nu det uppskattade ägobelopp var och en vid
skiftet bekommit, vilken sistnämnda fördelningsgrund stundom leder till
uppenbara orättvisor. Styrelsen anser det emellertid icke osannolikt, att
genom en mera radikal omläggning av skiftesförfarandet i den riktning
Myrbeck antytt laga skiftens genomförande skulle i vissa fall kunna ännu
mera underlättas, men är givetvis icke nu beredd att intaga någon bestämd
ståndpunkt till frågan härom.
Örn man på denna väg skall kunna åvägabringa behövliga omskiften i större
omfattning, kommer enligt styrelsens uppfattning att framför allt bero på örn
följande två villkor bli uppfyllda, nämligen dels att de i 1 kap. 11 § jorddelningslagen
stadgade stränga villkoren för omskifte väsentligt uppmjukas,
dels att staten på annat sätt än för närvarande gör det möjligt för delägarna
att uthärda den starka ekonomiska påfrestning, som ett skifte — även örn det
i möjligaste mån förenklas och förbilligas — alltid måste medföra. Dessa
båda villkor synas betinga varandra sålunda, att det större tvånget till omskifte
kan anses kompenserat av den ekonomiska lättnaden. Lantmäteristyrelsen
åsyftar ej allenast eventuellt höjda statsbidrag till kostnaderna utan
även och ej minst att, i likhet med vad som sker i Finland, dessa kostnader
skulle förskotteras av statsverket för att sedan tillsammans med krono--utskylderna uttagas av delägarna under loppet av visst antal år. Ett sådant
ingripande av staten till delägarnas hjälp synes styrelsen väl motiverat med
hänsyn till den stora nytta ur nationalekonomisk synpunkt, som en förbättrad
ägoanordning måste anses medföra.
_ Vad angår de av Myrbeck gjorda uttalanden, som angå lantmäteriets organisation,
torde desamma såsom icke berörda i själva motionen ej böra föranleda
något uttalande från lantmäteristyrelsens sida. Givet är att örn vid
det ifrågasatta revisionsarbetet det skulle befinnas nödigt att för skiftesverksamhetens
befrämjande vidtaga särskilda anordningar, sådana böra komma
till stånd vare sig inom eller utom ramen för den nuvarande organisationen
med rikets indelning i distrikt.
I motionen har uttryckts förhoppning örn, att en sådan genomgripande
revision av jorddelningslagen, som motionärerna åsyfta, jämväl skulle kunna
resultera i en verklig sammanarbetning av jorddelningslagstifklingen och de
allmänna civilrättsliga reglerna örn överlåtelse av fast egendom och örn lagfart,
något som hittills icke ägt rum i svensk rätt. Önskemål i denna riktning
ha av lantmäteristyrelsen tidigare fyrfaldiga gånger framförts, särskilt i en
underdånig framställning den 27 maj 1920 angående jordregistrets komplettering
i vissa avseenden m. m. samt i styrelsens den 9 juni 1921 avgivna underdåniga
utlåtande över jordstyckningskommissionens betänkande med förslag
till lag örn delning av jord å landet m. m. Någon annan åtgärd i detta avseende
har emellertid ännu icke vidtagits än den anordning, som införts genom
lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser örn lagfart inom
vissa delar av Kopparbergs län. Frågan örn meddelande av förbud mot lagfart
å ideell andel ay fastighet omnämndes visserligen i det beslut den 17 februari
1928, som föregick tillsättandet av 1928 års ägogränssakkunniga, såsom ett av
de spörsmål, i vilka de sakkunniga skulle kunna efter uppdrag av chefen för
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
15
justitiedepartementet verkställa utredning, men något uppdrag i denna del
erhöllo de sakkunniga icke. Såsom motionärerna påvisat, förorsakar den
anmärkta bristen på sammanhang mellan de båda lagstiftningarna viss rättsosäkerhet,
varpå såsom exempel anförts de förhållanden, som berörts i den
vid 1937 års riksdag i andra kammaren väckta motionen nr 357. Sedan Högsta
domstolen i sin helhet genom utslag den 4 februari 1938 avgjort den i sagda
motion berörda frågan örn rättsgiltigheten av efter den 1 januari 1897 skedd
upplåtelse av på viss fastighet belöpande andel i samfälld mark sålunda, att
dylik upplåtelse förklarats äga laga verkan, trots att den icke stått i överensstämmelse
med vid tiden för upplåtelsen gällande jorddelningslagstiftning,
har frågan örn antydda sammanarbetning blivit så aktuell, åtminstone på
denna punkt, att omedelbara lagstiftningsåtgärder synas vara av nöden till
förekommande av en fullständigt okontrollerad fastighetsdelning vid sidan av
de lagliga jorddelningsformerna. Lantmäteristyrelsen kommer därför att inom
den närmaste tiden göra underdånig framställning i berörda ämne.
I landets jorddelningsproblem intar en i motionen icke berörd fråga en
central plats. Styrelsen syftar härvid på den ofta berörda frågan örn den trots
nuvarande restriktiva bestämmelser alltjämt fortgående delningen av jordbruksfastigheter
i allt mindre lotter. Senast har frågan härom bragts på tal
i den av statens jordbruksnämnd den 10 februari 1937 avgivna utredningen
rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande
av den norrländska jordbruksbefolkningens ekonomiska ställning
(statens off. utredn. 1937:9; jordbruksdepartementet, sid. 81—84, 114), vari
nämnden på anförda skäl påyrkat skärpta bestämmelser mot olämplig delning
av jordbruksfastighet samt hemställt, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt lantmäteristyrelsen
att avgiva förslag till åtgärder i berörda syfte. Uti sitt häröver
den 9 mars 1937 avgivna underdåniga utlåtande uttalade lantmäteristyrelsen
bland annat, att stadgandena i 1 kap. 8 § jorddelningslagen visserligen
inrymde hänsynstagande till de synpunkter, som av jordbruksnämnden
framhållits, men att detta icke uteslöte att en närmare undersökning kunde
påvisa behovet av att lagrummet och vad därmed ägde sammanhang bleve
föremål för ändring eller jämkning i syfte att bättre trygga en riktig tillämpning.
Lantmäteristyrelsen förklarade sig dela nämndens uppfattning, att åtgärder
för motverkande av den i större delen av vårt land alltför långt drivna
uppdelningen av jordbruksfastigheter vore påkallade samt framhöll att ett
uppdrag i enlighet med nämndens hemställan skulle utgöra ett stöd för styrelsens
fortsatta arbete för att få all jorddelning utförd på möjligast ändamålsenliga
sätt. Något uppdrag i detta avseende har lantmäteristyrelsen icke
erhållit, men styrelsen har givetvis för avsikt att sådant förutan taga även
detta spörsmål under övervägande vid det pågående arbetet med sin framställning
rörande revision av jorddelningslagen.
Under åberopande av det anförda och då jorddelningslagen såsom styrelsen
tidigare vid flera tillfällen framhållit även i övrigt är i behov av en genomgripande
revision för åstadkommande av lättnader och undanröjande av olägenheter
i olika avseenden, finner lantmäteristyrelsen i likhet med motionärerna
den ifrågasatta lagrevisionen påkallad.
Till upplysning rörande det ovan antydda, inom lantmäteristyrelsen bedrivna
arbetet med en omfattande framställning, syftande till bland annat en
allmän revision av jorddelningslagen och lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet, får styrelsen meddela följande.
Detta arbete har på grund av bristande arbetskrafter legat holt nere under
de senaste två åren, men sedan på därom av styrelsen i oktober 1937 gjord
framställning Kungl. Majit genom lieslut den 11 februari 1938 för sagda
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
ändamål medgivit förstärkning av styrelsens arbetskrafter, har arbetet nu
återupptagits. Hittills har det återupptagna arbetet resulterat i bland annat
en underdånig framställning den 14 februari 1938 angående fullföljande av
ägogränslagstiftningen såvitt angår ägogränser i vatten, vilken frågas lösning
torde vara en nödvändig förutsättning för att man skall kunna i jorddelningslagen
införa önskvärda stadganden angående bestämmande av dylika gränser.
Vid bifall till motionen, torde böra övervägas, huruvida icke lantmäteristyrelsens
ifrågavarande arbete bör fortsättas och avslutas, innan frågan örn
lagrevisionen överlämnas till särskilda sakkunniga. För sin del håller styrelsen
före att så vore lämpligast, helst styrelsens ifrågavarande arbete beräknas
vara färdigt under första halvåret 1939.
I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit byråcheferna
Bagger-Jörgensen och Sandberg. Protokollsutdrag innehållande av
den förre gjort särskilt uttalande bifogas.
Stockholm den 14 mars 1938.
Harald Malmberg.
Gunnar Palm.
Bilaga B.
Utdrag av kungl, lantmäteristyrelsens ''protokoll för år 1938.
Måndagen den 14 mars 1938.
Närvarande: Generaldirektören Malmberg samt byråcheferna Bagger-Jörgensen,
Palm och Sandberg.
§ 90.
Byråchefen Palm föredrog ärende med diarie-nr 507/1938 beträffande anbefallt
yttrande över en inom riksdagens andra kammare av herrar Holmbäck
och förste vice talmannen Jeppsson väckt motion, nr 289, angående revision
av jorddelningslagstiftningen i fråga örn landsbygden, och beslöt styrelsen i
enlighet med vad styrelsens expedition nr 48 U denna dag utvisar.
Byråchefen Bagger-Jörgensen gjorde följande särskilda uttalande:
»Jag instämmer livligt i styrelsens åsikt att den ifrågasatta lagrevisionen
är påkallad och vill därvid framhålla följande.
Hedan år 1931 ansåg lantmäteristyrelsen en revision av jorddelnings- och
sammanläggningslagarna vara erforderlig och vidtog därför åtgärder för att
förbereda en dylik revision. Sålunda anmodade styrelsen den 1 oktober 1931
rikets lantmätare att inkomma med yttranden i saken och sedan dessa yttranden
inkommit den 1 april 1932 samt visat att en revision allmänt ansågs behövlig,
verkställdes 1933 en sammanställning av vad som förekommit och anförts.
Härefter överfördes ärendet för ytterligare bearbetning från styrelsens
administrativa byrå till utredningsbyrån. Under de år som därefter gått, har
behovet av berörda revision blivit alltmera aktuellt och kan för närvarande
utan överdrift betecknas som trängande. Då utredning och uppgörande av
förslag i frågan, vilken är både invecklad och omfattande, torde kräva flera
års arbete, anser jag det vara av synnerlig vikt att sakkunniga för frågans behandling
— örn behovet av särskilda sakkunniga torde icke råda delade
meningar — tillkallas snarast möjligt och utan att avvakta slutförandet av det
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.
mom styrelsen pågående förberedande arbetet. Härigenom skulle vinnas minst
ett år. Det inom styrelsen nu pågående arbetet kan lika väl och måhända
med större ändamålsenlighet och bättre inriktning fortsättas av de sakkunniga,
som därtill, och häri ligger tidsvinsten, kunna ett år tidigare i stort
planlägga hela arbetet samt igångsätta en rad förarbeten och specialundersökningar,
som icke lämpligen kunna anordnas av lantmäteristyrelsen.
En revision av jorddelningslags tidningen är intimt förbunden med lantmäteriets
organisation. Den nuvarande jorddelningslagen förutsätter sålunda
en viss organisation av de organ, som skola tillämpa lagen, och utan att en
ändrad och ändamålsenlig lagstiftning kompletteras av en i alla avseenden
därefter lämpad lantmäteriorganisation torde ett gott resultat av hela arbetet
med jorddelning och fastighetsbildning icke stå att vinna. Jag anser det därför
vara av största vikt att ett blivande uppdrag åt sakkunniga icke begränsas
till en revision av lagstiftningen utan även får omfatta en omorganisation
av lantmäteriväsendet. Detta är så mycket mera påkallat som den nuvarande
organisationen lämnar mycket övrigt att önska. Såsom exempel på bristerna
må endast i korthet framhållas följande.
Genom att lantmätaren uppbär dels lön av staten, dels arvode efter taxa
av jordägaren för verkställt arbete, blir han ekonomiskt beroende av örn en
förrättning kommer till stånd och det sätt på vilket den utföres. Då han i
dessa hänseenden har ett avgörande inflytande, måste systemet, hur lojala
och plikttrogna lantmätarna än äro, dock anses olämpligt. Därtill kommer att
lantmätarna hava en i viss mån osäker ekonomisk ställning, vilket är oförenligt
med deras ansvarsfulla och åt kvalificerade uppgifter ägnade arbete. En
ändring torde knappast kunna gå i annan riktning än att lantmätarna bliva
helt statsavlönade.
Erfarenheten från de senaste årtiondena visar, att den nuvarande organisationen
icke är ändamålsenlig för ett snabbt och lämpligt genomförande av
större förrättningar, särskilt laga skiften. Dessa skjutas ofta åt sidan till förmån
för mindre och brådskande förrättningar, varför genomförandet tager, såsom
beklagliga exempel visa, en lång följd av år i anspråk. Därtill kommer
att de ej sällan måst anförtros åt yngre och mera oerfarna extra lantmätare,
vilket ej alltid varit lyckligt.
Även vid större laga skiften är lantmätaren, biträdd av godemännen, i viss
mån ensam bestämmande och har full frihet att följa eller avvisa av överordnade
lämnade råd och anvisningar exempelvis rörande skiftesläggning och
dylikt. Följden har blivit att många avslutade förrättningar måst återförvisas
och omarbetas, vilket medfört beklaglig ökning av kostnader och tidsutdräkt
och kunnat undvikas om ingripande varit möjligt före avslutandet.
Lantmäteridistrikten äro för små, vilket hindrar en rationalisering av arbetet
och medför att enklare göromål ofta måste utföras av därtill överkvalificerad
arbetskraft.
Lantmäteriarbetet omfattar nu så skilda områden, att det knappast kan
undvikas att till prövning upptaga frågan örn specialisering inom lantmäterikåren
för olika slag av uppgifter.
Slutligen synes det önskvärt att skiftesärendens behandling vid ägodelningsrätterna
kunde påskyndas.»
Som ovan
Nils Ingman.
Bihang till riksdagens protokoll IBBS. B sami. 2 avd. Nr 43.
76C, 88 2