Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
1
Nr 43.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1938 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, dels ock
en i ämnet väckt motion.
Genom en den 25 februari 1938 dagtecknad proposition, nr 145, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, bär Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation.
Härigenom förordnas, att 66 § lagen den 12 maj 1917 örn expropriation
skall erhålla följande ändrade lydelse:
66 §.
Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning för
uppskattningen enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §
andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes, tillkomma
nämnden allenast där rätten finner särskilda förhållanden därtill
föranleda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
I sammanhang med berörda proposition har utskottet lill behandling förehaft
en i anledning av densamma väckt motion, nämligen nr 397 i andra
kammaren av herr Andersson i Falkenberg, vari hemställes, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte »uttala sig för att ledamöter i expropriationsnämnd
skola för sitt arbete åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode,
ordföranden med 40:— kronor och annan ledamot med 20: —-kronor för sammanträdesdag, varjämte ordföranden skulle vara berättigad
till ersättning för expenser, renskrivning och dylika med uppdragets fullgörande
förenade utgifter. Ordföranden och ledamöterna skulle därjämte
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 43—44.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
vara berättigade till rese- och traktamentsersättning enligt klass II C respektive
II D i allmänna resereglementet. För dygn då dagarvode åtnjötes finge
likväl ej beräknas traktamentsersättning.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas bär
nedan, hänvisa till propositionen. I ifråga örn motionens närmare innehåll
hänvisas till motionen.
Enligt 66 § expropriationslagen njuta ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd
ersättning för uppskattningen samt ordföranden därjämte
för kallelser, protokollsföring och heslutets avfattande i skrift med belopp,
som bestämmes av rätten, om överenskommelse ej träffas. Har expropriabonsmålet
återförvisats till nämnden enligt vad i 45 § andra stycket
samma lag sägs, skall ersättning för det arbete som härav föranledes ej tillkomma
nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver. Expropriationskostnad
varom här är fråga skall jämlikt 67 § expropriationslagen
gäldas av den exproprierande.
På förslag av andra lagutskottet (utlåt, nr 8) hemställde 1929 års riksdag
i skrivelse den 1 mars 1929 (nr 48), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
örn lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande ordningen
för uppskattande av arvodet till ledamöter i expropriationsnämnd samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Andra lagutskottet yttrade i sitt berörda utlåtande:
Det torde icke kunna bestridas, att ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd
stundom utgår med belopp, vilka överskrida vad som kan anses
skäligt med hänsyn till uppdragets omfattning och beskaffenhet. Såsom utskottet
vid ärendets tidigare behandling anmärkt, äger visserligen vederbörande
exproprierande part, i den mån han är missnöjd med nämndens kostnadsräkningar,
rätt att påkalla domstols avgörande av ersättningsfrågan,
men delta förfarande lärer sällan komma till användning. Den exproprierande
parten anser sig nämligen i allmänhet av grannlagenhet eller andra
skäl icke böra draga nämndens ersättningsanspråk inför domstols prövning.
Nuvarande föreskrifter rörande bestämmandet av ersättning åt ledamöter
i expropriationsnämnd kunna således icke anses vara i allo tillfredsställande.
När det gäller att finna en lämpligare lösning av ersättningsfrågan, kunna
olika anordningar komma under övervägande. Man skulle således kunna
ifrågasätta fastställande av allmängiltiga regler för arvodets beräknande.
Härvid synes man emellertid ej kunna förbise, att svårigheter torde uppstå
på grund därav, att expropriationsärendena ibland kunna vara synnerligen
invecklade och vidlyftiga och i andra fall åter av mycket enkel beskaffenhet.
En annan utväg vore givetvis, att domstolen ålades att alltid pröva och
fastställa arvodena utan ledning av bestämmelser om normalarvode. Tänkbart
vore även, att ett visst dagarvode bestämdes i lag och att domstolen tillerkändes
rätt att, när omständigheterna därtill föranleda, höja detsamma.
En närmare utredning synes emellertid vara erforderlig för att bestämma,
vilken av här angivna eller eventuellt andra möjligheter till frågans lösning
bör föredragas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
3
Över riksdagens förenämnda skrivelse inhämtade Kungl. Maj:t utlåtanden
från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. En kortfattad redogörelse
för dessa yttranden har lämnats å sid. 4 i propositionen.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 december 1934 avskrevs ärendet från
vidare behandling.
1937 års riksdag har på förslag av andra lagutskottet (utlåt, nr 13) i skrivelse
den 9 mars 1937 (nr 65) anhållit, bland annat, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa fortsatt utredning angående införande i expropriationslagen
av lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande ordningen för fastställande
av ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Efter att hava lämnat en utförlig historik rörande detta spörsmål yttrade
andra lagutskottet i sitt berörda utlåtande, att utskottet, som tagit del av den
av Kungl. Majit år 1929 verkställda utredningen, ansåge, att de skäl, som
tidigare anförts för en lagändring, fortfarande ägde giltighet. Utskottet anförde
vidare:
Den bristande enhetlighet vid arvodenas fastställande, som är utmärkande
för den nuvarande ordningen, måste enligt utskottets mening föranleda till
ett allvarligt övervägande, huruvida nämndens ersättning ej bör bestämmas
med ledning av vissa i lag eller administrativ författning angivna regler eller
i varje fall under en mera effektiv medverkan av rätten än vad för närvarande
är fallet.
Såsom framgår av utskottets redogörelse hava olika förslag till frågans lösning
framkommit, exempelvis i andra lagutskottets uttalande vid 1929 års
riksdag. Dessa och eventuella andra möjligheter att lösa ifrågavarande
spörsmål förtjäna enligt utskottets mening att bliva föremål för en ingående
prövning. Utskottet erinrar i detta sammanhang, att på andra närbesläktade
lagstiftningsområden särskilda normer finnas för den gottgörelse, som
bör tillkomma förrättningsmän. Utskottet vill på grund härav föreslå riksdagen
att hos Kungl. Majit hemställa om fortsatt utredning angående möjligheten
att i expropriationslagen meddela lämpligare bestämmelser än de
nuvarande beträffande ordningen för fastställande av ersättning till ledamöter
i expropriationsnämnd.
Den av riksdagen berörda frågan har därefter behandlats i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria i ämnet.
För innehållet i denna promemoria och de över densamma avgivna yttrandena
redogöres å sid. 5—9 i propositionen.
Utskottet övergår nu lill att redogöra för vissa stadganden i gällande lagstiftning
av intresse i förevarande sammanhang.
Enligt 51 § i lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar skola ordförande
och ledamot i vågnämnd för sitt arbete och därmed förbundna kostnader
erhålla ersättning enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen. Enligt
kungl, kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser angående
vägnämnd skola vägnämndens ledamöter för sitt arbete av vägliållaren åtnjuta
gottgörelse i form av dagarvode, ordföranden med 30 kronor och
annan ledamot med 12 kronor för sammanträdesdag. Ordföranden är till
-
4
Andra lar/ut skot tets utlåtande Nr 43.
lika berättigad till ersättning av väghållaren för kostnader för expenser,
renskrivning och dylika utgifter, som äro förenade med uppdragets fullgörande.
Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallas
av uppdraget, av väghållaren åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglemente!. För dygn, då dagarvode åtnjutes,
må likväl ej beräknas traktamentsersättning.
I..2''* .§ * lagen den 20 juni 1924 om landsting givas vissa bestämmelser örn
ersättning åt landstingsman. Landstingsman, som ej hor å den ort, där
landstinget hålles, åtnjuter under landstingets möte samt under resan fram
och åter av landstingets medel dagtraktamente med 12 kronor ävensom
resekostnadsersättning. Landstingsman, som hor å den ort, där landstinget
hålles, åtnjuter under landstingets möte av landstingets medel dagtraktamente
med 9 kronor. Traktamente under landstingets möte må icke utgå
för längre tid än tio dagar i följd, räknat från mötets början.
I 17 § i lagen den 9 april 1937 nied vissa bestämmelser örn rättegången i
tryckfrihetsmål stadgas, att jurymän äger av statsmedel åtnjuta dagtraktamente
och reseersättning enligt de grunder, som gälla för landstingsman.
Enligt kungl, brev till socialstyrelsen den 3 december 1937 äga ordförande
och ledamot i mödrahjälpsnämnd uppbära dagarvode med 30 resp. 20
kronor per sammanträdesdag. Ordförande och ledamot, som icke är bosatt
å den ort, där mödrahjälpsnämnden sammanträder, eller där har sin verksamhet
eller där uppehåller sig på grund av allmänt uppdrag, äger vid resa
för deltagande i nämndens sammanträden uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
enligt rese- och traktamentsklassen I B i gällande allmänna
resereglemente.
Enligt 10 kap. vattenlagen skall till handläggande av syneförrättning rörande
inrättande av allmän flottled förordnas i vattenbyggnad kunnig och
i flottning förfaren person. Förrättningsmannen skall vid syneförrättningen
biträdas av två av länsstyrelsen utsedda, örn ortens förhållanden kunniga
gode män, av vilka den ene bör vara förfaren i flottning och den andre i
jordbruk samt endera av dem dessutom kunnig i skogsbruk. Enligt en
kungl, kungörelse av den 7 september 1920 ang. gottgörelse till, bl. a., de i
vattenlagen omförmälda synemännen vid syneförrättning rörande allmän
flottled skall förrättningsmannen, förutom resekostnads- och traktamentsersättning
enligt resereglementet, åtnjuta arvode med 50 kronor för varje förrättningsdag.
För vissa arbetsuppgifter är förrättningsmannen berättigad till
särskild ersättning. Sålunda äger förrättningsmannen för uppsättande av
protokoll och övriga handlingar i målet m. m. åtnjuta gottgörelse, beräknad
på det sätt, att för varje förrättningsdag må utgå arvode för två expeditionsdagar
efter 50 kronor för dag. Enligt samma kungörelse äger god man vid
syneförrättning rörande allmän flottled njuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt resereglementet samt därjämte dagarvode med 20 kronor
för varje förrättningsdag.
I proposition nr 208 till innevarande riksdag angående anslag för budgetåret
1938/1939 till länsnykterhetsnämnderna m. m. har föredragande departementschefen
ifrågasatt, att ordföranden i sådan nämnd samt annan ledamot,
som mera regelmässigt fullgör särskilda uppgifter inom nämnden, skola
tilldelas ett mindre årsarvode. I likhet med vad som gäller i fråga om
mödrahjälpsnämnd har ledamot av länsnykterhetsnämnd ansetts böra åtnjuta
arvode med 20 kronor för sammanträdesdag. Sådant arvode skulle
tillkomma även ordförande och annan ledamot, som uppbär årsarvode. Ledamot
skulle även vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning.
Enligt kungl, kungörelsen den 29 augusti 1921 med vissa bestämmelser
Andia lagutskottets utlåtande Nr 43.
5
angående kommittéer skall, då ersättning för kommittéuppdrag bestämts i
form av dagarvode, detta arvode vid arbete å sammanträdesorten utgå
1) till den, som är bosatt eller har sin verksamhet å sammanträdesorten
eller där uppehåller sig i följd av annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning
åtnjutes,
a) örn han är anställd i statens eller kommunens tjänst, eller om han samtidigt
åtnjuter ersättning för annat allmänt uppdrag, såsom riksdagsmannaskap,
statsrevisorskap eller dylikt, med 6 kronor; och
b) eljest med 12 kronor; samt
2) till den, som icke är bosatt eller har sin verksamhet å sammanträdesorten
eller där uppehåller sig i följd av annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning
åtnjutes, med 18 kronor.
Den, som förordnats till ordförande, äger utöver det arvode, som enligt
ovan angivna grunder må tillkomma honom såsom ledamot, åtnjuta ett belopp
av 6 kronor för dag.
Det i propositionen framlagda förslaget innebär, att bestämmelserna örn
ersättning åt expropriationsnämndens ledamöter skola utfärdas i administrativ
ordning. I 66 § första stycket expropriationslagen skulle upptagas
ett stadgande, att ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd skulle
njuta ersättning för uppskattningen enligt bestämmelser, som meddelades
av Konungen. I samband härmed skulle andra stycket i paragrafen undergå
en mindre jämkning.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, anför hl. a.:
Att fastställa några allmängiltiga grunder efter vilka ledamöterna i expropriationsnämnd
skola njuta ersättning för förrättningen och därmed förenat
arbete synes icke lämpligen kunna ifrågakomma. De uppskattningar vilka
komma under expropriationsnämndens avgörande äro nämligen, såsom
framhållits vid skilda tillfällen då förevarande spörsmål varit under bedömande,
av mycket växlande beskaffenhet. Vissa uppskattningar äro synnerligen
enkla och kunna i följd härav handläggas mer eller mindre summariskt.
Andra åter kräva ett tidsödande förberedande studium av handlingarna
i expropriationsmålet och ställa stora anspråk på insikt och omdöme hos
nämndens ledamöter.--- —
Närmast till hands läge måhända att, på sätt åtskilliga myndigheter såväl
nu som tidigare förordat, införa en bestämmelse av innehåll att ersättningsfrågan
alltid skall prövas av rätten. Härigenom skulle i varje särskilt fall
en rättvis uppskattning av det utförda arbetets omfattning och värde ur
arvodessynpunkt beräknas kunna ske. Lämpligheten av en dylik anordning
torde emellertid kunna ifrågasättas. Förfarandet skulle nämligen medföra
en onödigt omständlig behandling av arvodesfrågan i mindre eller eljest
enkla expropriationsärenden.
En lämplig lösning synes i stället det i förenämnda promemoria framförda
förslaget erbjuda, nämligen att i författning angåves vissa grunder för ersättningens
beräknande med möjlighet alt — där i det särskilda fallet med hänsyn
till arbetets omfattning ersättningen funnes böra utgå med högre belopp
än författningen medgåve — låta ersättningsfrågan avgöras av rätten. Bestämmes
den normerade ersättningen till ett lämpligen avpassat belopp,
komma sannolikt i det övervägande antalet enklare expropriationsmål ledamöterna
i expropriationsnämnden alt låta vid sistnämnda ersättning bero.
Den i promemorian föreslagna ersättningen torde såsom i många yttranden
framhållits få anses för låg. Ersättningen synes lämpligen kunna beräk
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
nas enligt i huvudsak samma grunder, som gälla för ersättningen till ledamöter
av vägnämnd enligt 11 § kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser
angående vägnämnd. Detta skulle innebära, att ledamöterna i
expropriationsnämnd skulle för sitt arbete åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode,
ordföranden med 30 kronor och annan ledamot med 12 kronor för
sammanträdesdag, varjämte ordföranden skulle vara berättigad till ersättning
för expenser, renskrivning och dylika med uppdragets fullgörande förenade
utgifter. Ordföranden och ledamöterna skulle därjämte vara berättigade
till rese- och traktamentsersättning enligt klass II C respektive II D
i allmänna resereglemente!. För dygn då dagarvode åtnjötes finge likväl ej
beräknas traktamentsersättning.
Av praktiska hänsyn torde bestämmelserna om såväl den normerade ersättningen
som möjligheten att påkalla rättens prövning av ersättningsfrågan
lämpligen böra utfärdas i administrativ ordning.
Ifrågavarande lagstiftning synes böra träda i kraft den 1 januari 1939.
Enligt det allmänna resereglemente! den 27 juni 1929 utgår ersättning enligt
traktamentsklass C med 12 kronor för dag och 7 kronor för natt samt enligt
klass D med 10 kronor för dag och 6 kronor för natt.
Lagrådet har icke ansett sig kunna tillstyrka en lagändring i enlighet med
förslaget utan hemställt, att åt en ny bestämmelse gåves det innehåll, att
ersättningsfrågan skulle oberoende av framställning prövas av rätten. Lagrådet
har därvid anfört bl. a.:
Med hänsyn till den ifrågasatta normerade ersättningens belopp — beräknat
efter en, såsom det förefaller, sakligt knappast välgrundad jämförelse
mellan expropriationsnämnd och vägnämnd — synes antagligt, att i de flesta
eller åtminstone i många expropriationsmål ersättningsfrågan kommer att
avgöras av domstol och att den av Kungl. Maj:t utfärdade författningen
blir till ledning endast i de färre fallen. Ofta torde för övrigt — och detta
även i jämförelsevis enkla mål — sammanträdesdagarnas antal icke ensamt
kunna utgöra grund för beräknande av skälig ersättning, då uppdraget
kan kräva, särskilt av ordföranden, ett betydande arbete med studium av
handlingar och med verkställande av utredningar.
Emot ett stadgande av innehåll att arvodesfrågan städse skall prövas av
domstol har departementschefen invänt, att därigenom skulle förorsakas en
onödigt omständlig behandling i mindre eller eljest enkla expropriationsärenden.
Då emellertid expropriationsmålet under alla förhållanden skall
handläggas av rätten efter det nämnden avslutat sitt arbete, synes det icke
kunna möta svårighet av något slag, örn rätten även i de enkla målen och
beträffande de å rättsägares sida ostridiga anspråken har att fastställa ersättningen.
Med hänsyn till de många likartade frågor, som tillhöra dess prövning,
måste domstolen anses väl skickad för uppgiften att bestämma ett
skäligt och efter ortens förhållanden lämpat ersättningsbelopp. För exproprianten,
vilken skall gälda ersättningen, erbjuder en sådan anordning
den fördel, att han icke, såsom enligt gällande lag, är hänvisad till att formligen
draga en arvodesfråga under rättens prövning, utan kan inskränka sig
till att vid målets överlämnande framställa sina erinringar.
I anledning av vad lagrådet sålunda anfört har departementschefen yttrat:
Införandet
av en bestämmelse av det innehåll lagrådet förordat har redan
i remissprotokollet gjorts till föremål för överväganden men därvid icke
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43. 7
ansetts böra ifrågakomma. Utöver vad härutinnan tidigare anförts må framhållas,
att fastställandet av den i remissprotokollet ifrågasatta normerade
ersättningen måste anses vara ägnat att tillmötesgå det av riksdagen uttalade
önskemålet att åstadkomma ett billigare expropriationsförfarande. Med
anledning av vad lagrådet anfört därom att en jämförelse mellan expropriationsnämnd
och vägnämnd knappast förefölle välgrundad, må erinras,
att vissa vägnämnd åvilande uppgifter i fråga örn uppskattning äro likartade
med expropriationsnämndens uppgift. En ersättning enligt de för vägnämnd
gällande grunder torde i åtskilliga expropriationsärenden framträda
såsom skälig även vid jämförelse med den ersättning som för närvarande
utgår för åtskilliga andra offentliga uppdrag. Den form för ersättningens
bestämmande, som det till lagrådet remitterade förslaget åsyftar,
kan vidare möjliggöra en ofta önskvärd förhandsberäkning av de nied
mindre omfattande expropriationer förenade kostnaderna. Lagrådet har förordat,
att ersättningsfrågan alltid skall prövas av domstolen, under åberopande
av, bland annat, att domstolen måste anses väl skickad att bestämma
ett efter ortens förhållanden lämpat ersättningsbelopp. Häremot må invändas
att i detta liksom i likartade fall en alltför skiftande praxis i olika
landsändar beträffande ersättningsbeloppens storlek såvitt möjligt synes böra
undvikas. Fastställandet av en normerad ersättning torde komma att bidraga
till att i viss omfattning få till stånd den större enhetlighet i arvodeshänseende
som jag i likhet med riksdagen funnit böra eftersträvas. Antagligt
synes vara, att bestämmelserna örn en normerad ersättning för de enklare
fallen kunna tjäna domstolarna till utgångspunkt vid deras fria prövning
av ersättningsfrågan i mera invecklade expropriationsmål.
Vad lagrådet anfört till stöd för sin hemställan om annat innehåll av förevarande
lagrum föranleder mig sålunda icke att frånträda den ståndpunkt
jag tidigare intagit i frågan.
Enligt 06 § expropriationslagen skola ordföranden och övriga ledamöter ;
expropriationsnämnd åtnjuta ersättning för uppskattningen samt oidtöi anden
därjämte för kallelser, protokollsföring och heslutets avfattande i skritt
med belopp, som bestämmes av rätten, örn överenskommelse ej träffa?
Såsom framgår av utskottets redogörelse hava vid åtskilliga tillfällen erinringar
framställts mot denna ordning för bestämmande av ersättning. Sålunda
hemställde 1937 års riksdag på förslag av andra lagutskottet, att
Kungl. Majit måtte låta verkställa fortsatt utredning angående införande i
expropriationslagen av lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande
ordningen för fastställande av ersättning lill ledamöter i expropriationsnämnd.
I propositionen föreslås, att de närmare föreskrifterna örn ersättning i förevarande
hänseende skola givas i administrativ ordning. 66 § första stycket
expropriationslagen skulle till följd härav givas det innehall, att ordföranden
och ledamöterna i expropriationsnämnd skola erhålla ersättning linuppskattningen
enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen. I sammanhang
härmed skulle andra stycket i nämnda paragraf undergå en tormell
jämkning.
Av föredragande departementschefens uttalande framgår, att i den ifrågasatta
administrativa författningen skulle angivas vissa grunder för ersätt
-
Utskottet.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
ningens beräknande med möjlighet att — örn i det särskilda fallet med hänsyn
till arbetets omfattning ersättningen funnes böra utgå med högre belopp
än författningen angåve — låta ersättningsfrågan avgöras av rätten.
Enligt departementschefens mening borde ledamöterna i expropriationsnämnd
erhålla gottgörelse för sitt arbete i form av dagarvode, ordföranden
med 30 kronor och annan ledamot med 12 kronor för sammanträdesdag.
Ordföranden skulle dessutom vara berättigad till ersättning för expenser,
renskrivning och dylika med uppdragets fullgörande förenade utgifter. Ordföranden
och övriga ledamöter skulle vidare äga rätt till rese- och traktamentsersättning
enligt klass II C respektive II D i allmänna resereglementet.
Traktamentsersättning finge likväl ej beräknas för dag, då dagarvode åtnjötes.
Utskottet har vid sin granskning av propositionen icke funnit anledning
till anmärkning mot förslaget att låta ersättningen till expropriationsnämndens
ordförande och övriga ledamöter bestämmas i administrativ ordning.
Den föreslagna lydelsen av 66 § expropriationslagen har ej föranlett erinran,
och vill utskottet därför tillstyrka denna lagändring.
I fråga örn principerna för den ifrågasatta administrativa författningen
har utskottet ej heller funnit anledning till anmärkning. Ordföranden och
övriga ledamöter böra sålunda tillerkännas visst arvode för sammanträdesdag
och ordföranden dessutom gottgörelse för expenser, renskrivning och
dylika med uppdragets fullgörande förenade utgifter med rätt för ordföranden
och övriga ledamöter att, därest de anse högre ersättning böra utgå,
draga ersättningsfrågan under rättens prövning.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att det normerade dagarvodet
till ordföranden bör bestämmas till 30 kronor för sammanträdesdag.
Det för annan ledamot ifrågasatta dagarvodet eller 12 kronor synes
utskottet väl lågt. Därest arvodet bestämdes till detta belopp, skulle domstolarna
sannolikt i ett betydande antal fall nödgas efter framställning av
ledamot i expropriationsnämnd taga ställning till frågan om höjd ersättning.
Enligt utskottets mening tala starka skäl för att det normerade dagarvodet
till annan ledamot än ordförande bestämmes till ett högre belopp än föredragande
departementschefen tänkt sig, och vill utskottet för sin del ifrågasätta
ett dagarvode av 18 kronor.
Emot den föreslagna rese- och traktamentsersättningen har utskottet intet
att erinra.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att det i förevarande proposition framlagda lagförslaget
måtte antagas av riksdagen;
2) att motionen II: 397, i den mån den icke blivit beaktad
genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 april 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.
9
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Hagman, P. Sandström, Västberg*, Elon Andersson,
Sten, Ekströmer och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson i Hällbacken, Hallagård,
Molander*, Sandström i Härnösand och Barnekow*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Res ervationer:
1) av herrar P. Sandström och Ekströmer, vilka ansett, att utskottet på
de av lagrådet anförda skälen icke bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag;
2) av herr Sandström i Härnösand;
3) av herr Olovson, vilken ansett att utskottet bort uttala, att för såväl
ordförande som övriga ledamöter i expropriationsnämnd rese- och traktamentsersättning
skulle utgå enligt klass II C i allmänna resereglementet.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami.
2 avd.
Nr 43—44.
2