Andra lagutskottets utlåtande Nr it.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 6 april 1938 kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i expropriationslag
stift ningen m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
282, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till regeringen begär utredning och förslag
om förändrad expropriationslagstiftning, som omöjliggör nuvarande uppskörtning
av det allmänna och säkrar städernas rätt att expropriera bostadsområden,
samt örn en sådan effektiv fastighetsvärdestegringsskatt, som
berövar den privata spekulationen varje möjlighet att tillgodogöra sig en
värdestegring, till vilken de själva inte bidragit utan som väsentligen är en
följd av samhälleliga åtgärder; samt att statens och kommunernas markförsäljning
så begränsas, att tomter för bostadsändamål och liknande ej
försäljas utan upplåtas mot tomträtt, så att framtida markvärdestegring
kommer det allmänna till godo och möjligheterna till framtida stadsplaneförändringar
ej som nu hindras.»

I motionen har anförts bland annat följande:

De fabulöst höga priserna vid försäljningarna av gärdestomterna har åter
bringat i erinran vilken lukrativ affär som spekulationerna i bostadsmarknaden
är. Med statens och städernas hjälp som tomtmarksförsäljare fortsättes
en bostadspolitik, som, genom att blott tillgodose ett minimum av behovet,
håller hyrorna uppe, omöjliggör en verklig social bostadspolitik samt
försvårar en rationell bebyggelse och en rationell stadsplanering. I detta
fall har en tomtvärdestegring, vars förutsättning är det gynnsamma läget,
givit staten och staden oerhörda extraprofiter, i andra fall är det det privata
tomtjobberiet som riktar de enskilda. Det blir i sista hand hyresgästerna,
sorn få svida för jobberiet. Staten och staden medverka genom sin politik
till att befästa ett för samhället ödeläggande system.

Jordvärdestegringen genom bebyggelse, stadsplaneförändringar, trafik-,
gatu-, vattenanläggningar eller genom andra samhälleliga åtgärder betyder

en väldig brandskattning av allmänheten.--------- ----

Genom tomträttsförfarandet finnes en väg anvisad att åtminstone återföra
en del av den framtida markvärdestegringen till det allmänna. De stora
hyresprofiterna stanna ju dock i de privata fastighetsägarnas fickor. Ett
vidsträcktare tillämpande av tomträtten skulle dessutom medföra betydligt
större möjligheter för det allmänna att genomföra nya stadsplaner, saneringar
och trafikleder.---------------—- — ■—-

Sverige anses lia dyrare expropriationsersättningar än något annat land.
En undersökning av det allmännas förluster vid expropriationerna är därför

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr il. 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

synnerligen nödvändig. Nuvarande bestämmelser gynnar uteslutande de enskilda
jordägarna.

Minimikravet i en ny expropriationslagstiftning bör vara, att den privata
jordägaren inte erhåller mer än vad han själv vid fastighetsdeklarationer
värderat sin mark till. Medlemmarna i expropriationsnämnderna måste
därjämte kunna offentligen kontrolleras genom att man i protokollen noga
anger hur var och en röstat och skälen till en dylik röstning.

Då de enskilda i allt väsentligt inte gjort något för en inträffad fastighetsvärdestegring
utan detta som regel är ett resultat av samhällets åtgärder, av
inflyttning, förändrad bebyggelse och samhällets utveckling — bör dylik
stegring av fastighetsvärdet tillkomma det allmänna genom en särskild beskattning
av fastighetsvärdestegringen.------- •—• -— ----

Den nuvarande markrätten som hinder eller som fördyrande faktor för
reglering av äldre stadsdelar liksom kommunala anläggningar måste bringas
ur världen.-------------------— —

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för de i motionen gjorda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet kommer i den följande redogörelsen att behandla de föreliggande
spörsmålen under särskilda avdelningar.

A. Ändringar i expropriationslagstiftningen.

Vissa bestämmelser om expropriation för åstadkommande
av tryggade bostadsförhållanden meddelas i lagen den 12
maj 1917 om expropriation. I 1 § 7 punkten av denna lag stadgas, att — om
Konungen prövar det nödigt — fastighet, som tillhör annan än kronan, må
genom expropriation tagas i anspråk för att inom bebyggt område vid järnvägsstation,
hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. I 99—101 §§
lämnas vissa särskilda bestämmelser örn expropriation för sådant ändamål.
Enligt dessa bestämmelser tillkommer denna expropriationsrätt förutom
kronan endast kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den
mark, expropriationen skall avse, är belägen. Expropriationen må allenast
avse område, som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än markens
ägare. Vid uppskattning av det till boningshus hörande område må hänsyn
icke tagas till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad,
som husägaren eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne,
nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt. Har mark exproprierats för nu
ifrågavarande ändamål, är nye ägaren pliktig att till varje husägare, som
det begär, försälja eller upplåta det till hans hus hörande område med den
jämkning, som kan erfordras för genomförande av stadsplan och tomtindelning.

I 25 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 stadgas, att Konungen må medgiva

Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

3

en stad rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter, om marken icke kan
på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt
hinder för stadens utveckling. I nämnda lags 56 och följande paragrafer
lämnas vissa bestämmelser, enligt vilka vad i lagen är stadgat för stad skall
äga motsvarande tillämpning även för vissa stadsliknande samhällen på
landet.

För upplysning rörande förhållandena på bostads- och hyresmarknaden
får utskottet hänvisa till dels Statistisk årsbok för 1937, vari å sid. 232—233
lämnas uppgifter örn bostadsstandarden i vissa städer och stadsliknande
samhällen hyresåren 1933/34 och 1934/35 samt åren 1912—1915, 1920/21
och 1924/25, dels Sociala meddelanden för år 1937, däri å sid. 756—760
lämnas en redogörelse för läget å bostadsmarknaden i rikets städer vid
oktoberflyttningen 1937, dels ock den av Stockholms stads statistiska kontor
utgivna »Statistisk månadsskrift» för år 1937, i vars häften för november
och december lämnas vissa uppgifter om bostadshyrorna i Stockholm vid
årsskiftet 1937/38.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1933 har chefen för
socialdepartementet tillkallat vissa personer för att såsom sakkunniga biträda
med utredning rörande omfattningen och beskaffenheten av städers
och stadsliknande samhällens slumbostadsbestånd ävensom rörande åtgärder
ägnade att undanröja missförhållanden i sådant hänseende. De sakkunniga
hava antagit benämningen bostadssociala utredningen. Utredningen är för
närvarande sysselsatt med spörsmålet om saneringen av det undermåliga
bostadsbeståndet i stadssamhällena i dess samband med sociala och ekonomiska
samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor. Dess uppdrag beräknas
bliva slutfört under första halvåret 1938.

1936 års egnahemsutredning, som tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts
den 30 december 1935 givna bemyndigande, bör enligt de för utredningen
givna direktiven överväga bland annat, örn icke det allmänna å olika områden
för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning med socialt
syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation av
erforderlig mark.

Beträffande expropriation för genomförande av stadsplan
m. m. finnas bestämmelser i stadsplanelagen. Stad äger lösa till sig i
stadsplan eller stomplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats, när staden det äskar. Annan i sådan plan ingående mark till
den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande må staden lösa, där ej
markens användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt (21 §).
Nämnda lag innehåller vidare bestämmelser om stads rätt till vagmark (22
och 23 §§). Av särskilt intresse ur nu ifrågavarande synpunkter äro stad -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

gandena om rätt till s. k. zonexpropriation, d. v. s. expropriation av markområden
intill en viss anläggning men ej erforderliga för anläggningens
utförande (24 §). Om förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från
stadsplanen och stadsplanens ändamålsenliga genomförande ej utan stadens
ingripande kan äga rum eller inom skälig tid förväntas, må Konungen medgiva
staden rätt att lösa jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, i den
mån marken erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Kan det avsedda
syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd härtill (24 § första stycket).
I 1931 års stadsplanelag hava därjämte för första gången i svensk lagstiftning
upptagits bestämmelser örn s. k. ekonomisk zonexpropriation, d. v. s.
zonexpropriation med huvudsakligen finansiellt ändamål (24 § andra
stycket). Bestämmelserna innebära, att om kostnaden för regleringens genomförande
antages skola väsentligen överstiga det bidrag till gatukostnad,
som staden äger uttaga av tomtägare, och det är uppenbart, att regleringen
medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark, så må Konungen
medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att den icke erfordras
för regleringens genomförande. Vill ägaren hellre än att marken
löses till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare han därtill berättigad.
I sådant fall bestämmer Konungen ett i förhållande till kostnaden
och värdestegringen skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den
ordning Konungen föreskriver erlägga, vid äventyr att staden eljest må lösa
marken.

I propositionen nr 79 till 1931 drs riksdag anförde föredragande departementschefen
rörande sistnämnda stadgande bland annat, att en gatureglering,
som krävde genombrytande av bebyggt område, givetvis droge betydande
kostnader, vilka i regel endast till ringa del torde bliva täckta av det
bidrag till gatukostnad, som staden ägde uttaga av tomtägarna. Å andra sidan
syntes regleringens genomförande mången gång hava till följd en väsentlig
ökning av värdet på kringliggande fastigheter. Där angivna förhållanden
inträffade, syntes det rimligt, att möjlighet bereddes staden att i större utsträckning
än eljest få sina kostnader för regleringens genomförande täckta.
Föremål för expropriationsrätt enligt de föreslagna bestämmelserna vore sådan
kvartersmark, som på grund av anläggningen uppenbarligen erhölle
väsentligt ökat värde. Varje värdeökning föranledde alltså icke expropriationsrätt.
Denna borde i första hand betraktas såsom ett medel för utkrävande
av bidrag till stadens kostnader för viss anläggning. Med hänsyn därtill
borde markägaren kunna fria sig från ett expropriationsanspråk genom att
ikläda sig skyldighet att gälda skäligt bidrag.

I motionen 1:236 vid samma riksdag hemställde herrar Lindhagen och
Fredrik Ström, att riksdagen måtte godkänna förslaget beträffande zonexpropriation
med tillägg emellertid av den hemställan, att riksdagen ville hos

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

5

Kungl. Maj:t anhålla, att såsom stöd för berörda lagstiftning måtte skyndsamt
föreläggas riksdagen förslag till revision av allmänna expropriationslagen
i syfte att förebygga ett fortsatt oskäligt betungande av samhällena —
eller åtminstone stadssamhällena — genom orimligt hög jordlösen och överdrivna
ersättningar till expropriationsnämnden. I motionen 11:398 av herr
Holmström hemställdes, att 24 § andra stycket måtte utgå.

Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27
bland annat, att utskottet icke kunde dela den i motionen II: 398 förfäktade
uppfattningen, att man åsyftade att på en omväg införa ett slag av värdestegringsskatt.
Med samma fog skulle enligt utskottets mening kunna påstås,
att även gällande lags bestämmelser örn skyldighet för tomtägare att gälda
gatumarksersättning innebure en förtäckt form av jordvärdestegringsbeskattning.
Det syntes nämligen vara uppenbart, att grunden för den tomtägare för
närvarande åliggande bidragsskyldigheten vore den särskilda nytta, som bereddes
honom genom att gata anlades eller vidgades framför hans tomt. De
föreslagna bestämmelserna innebure i realiteten endast en i försiktiga former
gjord utvidgning av denna redan lagfästa princip. Man syntes kunna förvänta,
att de föreslagna bestämmelserna skulle möjliggöra mera omfattande
gaturegleringar till nytta icke blott för staden i dess helhet utan även för
ägarna av kringliggande tomter.

Vad angår frågan örn begränsning av expropriationsersättningarna
hava motionärerna, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, uttalat, att en undersökning av det allmännas förluster vid
expropriationerna vore synnerligen nödvändig. Enligt motionärernas mening
borde den privata jordägaren icke erhålla mera än vad han själv vid fastighetsdeklarationer
värderat sin mark till.

Enligt den tidigare gällande förordningen den 1A april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov skulle lösen bestämmas
efter vad jord eller lägenhet av lika beskaffenhet och godhet i orten högst
gällde (13 §).

Enligt den nu gällande lagen om expropriation skall för fastighet, som
exproprieras, erläggas löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde.
Exproprieras en del av en fastighet och lider återstoden skada eller intrång
genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, skall full
ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen skada
för ägaren, skall ock sådan skada fullt ersättas. Är den exproprierande på
grund av åtagande eller av annan anledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande
eller förminskande av skada eller intrång, skall expropriationsersättningen
i regel därefter jämkas. Expropriationsersättningen skall bestämmas
i penningar, att utgå på en gång (7 §). Vid bestämmande av löseskillingen
för fastighet, som exproprieras, må hänsyn icke tagas till sådan förändring
i värdet därå, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr U1.

beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande (8 §). Exproprieras
en del av en fastighet och föranleder expropriationen eller den exproprierade
delens användande skada eller intrång å den återstående delen men i annat
hänseende jämväl nytta för densamma, skall ersättning för sådant men gäldas
endast i den mån det överstiger nyttan (9 §). Har, efter det fråga om
expropriation blivit väckt, kostnad nedlagts å fastigheten i uppenbar avsikt
att höja expropriationsersättningen, må genom sådan kostnad åstadkommen
förökning av fastighetens värde icke tagas i beräkning vid ersättningens
bestämmande (10 §). Vad i 7•—10 §§ stadgas örn fastighet skall äga
motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås
på grund av expropriation (11 §). I avseende å inlösen av mark enligt stadsplanelagen
skola jämlikt dess 29 § de allmänna bestämmelserna i lagen om
expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock med iakttagande
av vad i vissa särskilda hänseenden stadgas i stadsplanelagen.

Den kommitté, som år 1910 avgav betänkande med förslag till lag om
expropriation m. m., föreslog, att för egendom, som exproprierades, skulle
erläggas löseskilling motsvarande egendomens värde.

Sedan förslag till expropriationslag framlagts för 1913 års riksdag, hemställde
lagutskottet i sitt utlåtande nr 22 om sådan ändring av det i förslaget
ingående grundläggande stadgandet örn bestämmande av löseskillingen,
att denna skulle sättas till belopp, motsvarande fastighetens fulla värde.
Denna åtgärd motiverades av utskottet med faran för alt de bestämmelser,
som intagits i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunde
verka i motsatt riktning. Med anledning av att i en motion (II: 266 av herr
Lindhagen) framhållits, att det naturligaste kanske vore att i lagen såsom
utgångspunkt fastslå det officiella taxeringsvärdet, erinrade utskottet, att
taxeringsvärdet bestämdes ur helt andra hänsyn än de, som här borde vara
avgörande. Det syntes därför icke låta sig göra att utgå från taxeringsvärdet.

Angående den av lagutskottet föreslagna ändringen yttrade föredragande
departementschefen dr 1916 vid remiss till lagrådet av det då föreliggande
förslaget till expropriationslag, att expropriationsnämnderna nog utan direkt
anmaning skulle, framdeles liksom dittills, i tvivelaktiga fall hålla sig
så att säga på den säkra sidan. En uttrycklig erinran örn deras skyldighet
härtill kunde möjligen — i synnerhet vid jämförelse med andra fall, då ersättning
också skulle vara full, utan att detta särskilt angåves — befaras
leda till att expropriationsersättning bestämdes högre än som vore åsyftat.
Mot den ifrågasatta lydelsen i och för sig vore dock icke något att invända;
och i förhoppning om att stadgandets rätta innebörd komme att beaktas
vid tillämpningen hade departementschefen därför inte velat motsätta sig,
att det avfattades på föreslaget sätt. I sammanhang med behandlingen av
de särskilda bestämmelserna om expropriation för åstadkommande av tryg -

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

7

gade bostadsförhållanden framhöll departementschefen på given anledning,
att det enligt hans mening icke gärna kunde leda till ett gott resultat, om
man skulle söka för detta särskilda fall giva en fristående lösning åt den
svåra och på så många områden ingripande frågan om rätt till jordvärdestegring,
som uppstode genom ett samhälles tillväxt.

I en vid 1931 års riksdag väckt motion, I: 237, hava herrar Lindhagen
och Fredrik Ström heimställt örn revision av den allmänna expropriationslagen
i syfte att förebygga ett fortsatt, oskäligt betungande av samhällena
eller åtminstone stadssamhällena genom orimligt hög jordlösen och överdrivna
ersättningar till expropriationsnämnden. Enligt motionärernas uppfattning
borde denna revision inrikta sig på bland annat åstadkommande
av ingående föreskrifter rörande bestämmande av expropriationsersättningens
belopp. lil !|4|

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27 föreslog första lagutskottet
icke någon hemställan till Kungl. Maj:t i anledning av motionärernas yrkanden.
,

I den nu föreliggande motionen har vidare förordats en offentlig
kontroll över expropriationsnämndernas ledamöter,
vilken skulle möjliggöras därigenom, att man i nämndernas protokoll noggrant
angåve, huru var och en röstat och vilka skäl, som därvid varit avgörande
för honom.

Enligt 1866 års expropriationsförordning gällde generellt förbud för kungörande
av huru expropriationsnämnd inom sig röstat eller skälen för beslutet.

För närvarande gäller enligt 41 § sista stycket i lagen om expropriation,
att i fråga om uppskattningen ej må i protokollet införas eller eljest kungöras,
huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet uppgivas.

Expropriationslagskommittén, som föreslog en liknande bestämmelse som
den tidigare gällande, anförde i sitt betänkande, att en dylik bestämmelse
kunde vara förenad med såväl olägenheter som fördelar.

I anledning av en anmärkning inom lagrådet erhöll stadgandet sin nuvarande
avfattning i propositionen till 1913 års riksdag.

I ovannämnda motionen I: 237 vid 1931 års riksdag hava uttalats önskemål
om en ändrad ordning i förevarande avseende. Beträffande motionens
behandling får utskottet hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

B. Fastighetsvärdestegringsskatt.

Frågan om beskattning av så kallad oförtjänt jordvärdestegring har vid
upprepade tillfällen och senast år 1935 varit föremål för riksdagens behandling.
Utskottet tillåter sig att hänvisa till de redogörelser härför och för
utredningsarbetet i övrigt å ifrågavarande område, som lämnats i bevillningsutskottets
utlåtanden nr 9/1926 och nr 54/1935 (sid. 15—16).

Vid 1935 års riksdag väcktes en motion i ämnet (II: lil) av herr Kilbom
m. fl., som däri hemställde, att riksdagen måtte besluta hemställa till regeringen
att företaga en skyndsam utredning och till 1936 års riksdag inkomma
med förslag örn åtgärder till genomförande av en effektiv jordvärde-
och jordräntestegringsskatt.

Bevillningsutskottet, som behandlade nämnda motion i samband med åtskilliga
andra motioner, avseende ändringar beträffande den kommunala
beskattningen och i sammanhang därmed stående frågor, anförde i sitt betänkande
nr 54, att spörsmålet örn införande av jordvärdestegringsskatt
uppenbarligen nära sammanhängde med kommunalskattefrågan, närmast
med hänsyn till att jordvärdestegringsskatten hade att tillgodose intresseprincipen.
För en del kommuner kunde en sådan skatt äga stor vikt, örn
ock betydelsen därav för det stora flertalet kommuner vore tämligen obetydlig.
Utskottet ansåge med hänsyn till det anförda, att detta spörsmål borde
upptagas till utredning i samband med kommunalskattefrågan. Utskottets
betänkande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse hos
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta, att utredningen på
kommunalbeskattningens område måtte återupptagas, samt att Kungl. Majit
vid denna utredning ville beakta de synpunkter, som utskottet i sitt betänkande
framhållit.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 282).

Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta en kommitté, benämnd
kommunalskatteberedningen, med uppdrag att verkställa utredning rörande
den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. I
direktiven för utredningen har erinrats om bland annat nyssnämnda motion.
I anslutning därtill har uttalats, att vid övervägandet av de i denna och vissa
andra motioner berörda spörsmålen de synpunkter, som vid behandlingen
av motionerna framhållits av vederbörande utskott och godkänts av riksdagen,
självfallet borde beaktas.

Frågan om införande av jordvärdestegringsskatt har även berörts i 193A
års bijggnadsindustrisakkunnigas betänkande del I (statens offentliga utredningar
1938: 10, sid. 469).

Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

9

C. Begränsning av statens och kommunernas markförsäljningar.

Försäljning m. m. av statens fasta egendom behandlas i § 77 regeringsformen,
som bland annat förbjuder Kungl. Maj:t att utan riksdagens samtycke
genom försäljning, förpantning eller gåva eller på något annat sätt
avhända kronan dess fastigheter.

Försäljning av kommunernas fastigheter beröres i 23 § 2 mom. a) lagen
den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet och 27 § 2 mom. a) i lagen
samma dag örn kommunalstyrelse i stad, enligt vilka bestämmelser för giltighet
av kommunalstämmas resp. stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas
beslut fordras 2/3 av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser
bland annat avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet,
där ej avhändandet avser genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning.
Beslut om avhändande eller pantförskrivning av sådan en kommun
tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende
ändamål tillfallit kommunen genom gåva eller testamente, skall enligt 79 §
a) i lagen om kommunalstyrelse på landet och 74 § a) i lagen om kommunalstyrelse
i stad underställas Konungens prövning och fastställelse.

Enligt 4 kapitlet 1 § i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast
egendom må tomt å område, som blivit i den ordning, särskilt är stadgad,
planlagt för bebyggande, där tomten tillhör kronan, stad eller annan kommun
eller ock municipalsamhälle, upplåtas med tomträtt för viss tid ej
understigande tjugusex och ej överstigande etthundra år. Denna upplåtelseform
skiljer sig från annan nyttjanderättsupplåtelse framförallt i fråga om
tiden för upplåtelsens bestånd och är så ordnad, att det ekonomiska värdet
av upplåtelsen kan användas till belåning.

I förevarande sammanhang må även erinras om lagen den 20 juni 1924
örn återköpsrått till fast egendom. Vid försäljning av fastighet, som tillhör
kronan, och i vissa fall även vid försäljning av fastighet, som eljest befinner
sig i allmän ägo, står det enligt 1 § i denna lag säljaren fritt att i köpehandlingen,
i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare
att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss
användning, göra förbehåll örn rätt för säljaren att enligt denna lag köpa
fastigheten åter.

Statens verksamhet för exploatering av mark i Stockholm omhänderhaves
av Djurgårdskommissionen. Enligt den för kommissionen utfärdade instruktionen
av den 10 december 1937 (S. F. S. nr 962) bör kommissionen med
uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen på sitt verksamhetsområde
samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka kommissionen
finner ägnade att befrämja dess verksamhet. En ekonomisk redogörelse
rörande fortgången av exploateringsverksamheten framlägges i riks -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

dagsberättelsen för varje år. Härom må hänvisas exempelvis till den innevarande
år avlämnade berättelsen sid. 66—68.

Med anledning av vad i motionen anförts har utskottet införskaffat vissa
uppgifter rörande Djurgårdskommissionens senaste tomtförsäljningar å
Ladugårdsgärdet. Dessa hava gjorts under tiden oktober—december 1937.
Antalet försålda tomter utgjorde 46 med en areal av tillhopa 57 166 kvadratmeter.
Antalet eldstäder utgjorde 3 036. Köpeskillingarnas sammanlagda
belopp uppgick till 7 979 240 kronor. Priset per kvadratmeter utgjorde
högst 243 kronor, lägst 73 kronor och i medeltal 139 kronor. Priset per eldstad
utgjorde högst 3 110 kronor, lägst 2 245 kronor och i medeltal 2 625
kronor.

Beträffande Stockholms stads tomtförsäljningar i den inre staden må nämnas,
att dessa år 1936 omfattade en areal av 50 801,5 kvadratmeter och
år 1937 en areal av 18 276,4 kvadratmeter. Köpeskillingarnas sammanlagda
belopp utgjorde 1936 6 409 962 kronor och 1937 2 888 070 kronor. Antalet
normaleldstäder på de 1936 försålda bostadstomterna utgjorde 3 575 och
på de 1937 försålda 1 446.

Antalet av Stockholms stad gjorda tomträttsupplåtelser i trädgårdsstäderna
i Enskede och Bromma utgjorde år 1936 384 och år 1937 668. Antalet
eldstäder å de upplåtna tomterna där utgjorde 3 498 resp. 5 452. Under
tiden 1908—1937 upplätos där sammanlagt 8 284 tomter om tillhopa 50 531
eldstäder. De årliga avgälderna uppgingo år 1937 till sammanlagt 2 579 462
kronor.

Enligt för utskottet tillgängliga uppgifter skola 14 städer hava i större
eller mindre utsträckning gjort markupplåtelser med tomträtt. Vidare har
staten i några fall begagnat sig av tomträttsupplåtelser. I en uppsats i
Svenska stadsförbundets tidskrift 1933 sid. 77—85 har regeringsrådet C.
Meurling uppskattat antalet tomträttsupplåtelser utom Stockholm till i Tunt
tal 1 000.

Vidare må erinras om en av ombudsmannen Erik Sandblad gjord utredning
angående »Tomträttsinstitutet från jordpolitisk synpunkt», vilken år
1922 offentliggjorts av Svenska stadsförbundet, samt örn en av fastighetsdirektören
Hasselquist verkställd utredning rörande verkningarna av tomträttsinstitutet
på Stockholms stads lantegendomar m. m., tryckt år 1924
såsom bihang till stadskollegiets i Stockholm utlåtanden och memorial.

En av fastighetsnämnden i Stockholm tillsatt delegation avlämnade den
30 december 1924 betänkande angående revision av gällande tomträttsvillkor
m. m. Ett sammandrag av betänkandets innehåll har lämnats i Svenska
stadsförbundets tidskrift 1925 sid. 106—109. I anslutning till delegationens
förslag hava stadsfullmäktige i Stockholm i en den 30 december 1927 till
justitiedepartementet inkommen skrivelse gjort framställning om bland an -

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

nät sådan revision av gällande lagbestämmelser om tomträtt, att företrädesrätten
till ny upplåtelse lagfästes, att förbud mot tomträttens förverkande
bleve lagligen gällande, att obligatorisk inskrivning av tomträtten påbjödes,
att intecknings ställning vid förnyelse av tomträttsavtal förtydligades samt
att hyreskontrakt klart säkerställdes vid tomträttens försäljning. Vidare har
en av f. d. borgmästaren Carl Lindhagen undertecknad promemoria i ämnet
jämte vissa därvid fogade bilagor den 14 oktober 1932 inkommit till samma
departement. Sedan viss förberedande utredning verkställts, äro framställningarna
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 1 februari 1935 lagberedningen, sedan den nu pågående utredningen
angående revision av aktiebolagslagstiftningen slutförts, skall övergå till behandling
av frågan om en reform av jordabalken.

193A års byggnadsindustrisakkunniga, i vilkas uppdrag ingått att åvägabringa
en allsidig belysning rörande bland annat spörsmålet, om och i vilken
utsträckning monopolistiska tendenser gjort sig gällande i fråga om tomtpolitiken,
hava i avgivet betänkande rörande byggnadsindustrien i Sverige
del I (statens offentliga utredningar 1938: 10) redogjort för en av de sakkunniga
verkställd undersökning angående tomtpriser och tomtpolitik i 18
svenska samt vissa utländska städer (sid. 445—470). De sakkunniga hava
såsom ett av medlen att bekämpa tomtvärdestegringen framhållit tomträttsinstitutet.
Där detta kommit till användning i större omfattning, såsom
vid upplåtelser å Stockholms stads trädgårdsstadsområden, hade markpriset,
räknat efter det kapitaliserade värdet av tomträttsavgälden, kunnat hållas
på en nivå, som efter storstadsförhållanden framstode såsom mycket låg. I
rikets övriga städer hade institutet endast kommit till begränsad användning.

Detta syntes bland annat hava berott på att någon stadgad uppfattning om
institutets fördelar ännu icke hunnit utbilda sig hos allmänheten. Med hänsyn
härtill ville de sakkunniga förorda, att anstalter träffades för att giva
institutet en vidsträcktare tillämpning och för att sprida upplysning om dess
betydelse.

Slutligen må erinras, att herr Lindhagen i en vid innevarande års riksdag
väckt motion, I: 270, framställt yrkande om ändring i lagen den 4 januari
1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt, syftande till vidsträcktare användning
av tomträttsinstitutet i fall, som avses i nämnda lag.

De i förevarande motion framställda yrkandena syfta i främsta rummet Utskottet.
till att i olika hänseenden tillgodose det allmännas intressen i samband
med en stegring av fastighetsvärdena. Motionärerna hava därvid särskilt
tagit sikte på sådan värdestegring, som närmast framstår såsom en följd

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

av samhälleliga åtgärder. Här föreligga enligt utskottets mening invecklade
spörsmål av stor vikt. Förhållandena på ifrågavarande område
hava också vid flera tillfällen föranlett åtgärder från statsmakternas sida.
Till grund för tomträttens upptagande i lagstiftningen år 1907 har legat
syftet att med bevarande åt det allmänna av tomtvärdets naturliga stegring
befordra städernas och de stadsliknande samhällenas bebyggande samt underlätta
ett ändamålsenligt ordnande av deras bostads- och hyresförhållanden.
En betydelsefull utvidgning av expropriationsinstitutet har ägt rum i
och med införandet i 1931 års stadsplanelag av bestämmelser om rätt i
vissa fall till s. k. ekonomisk zonexpropriation. Föremål för expropriationsrätt
enligt dessa bestämmelser är sådan kvartersmark, som genom en gatureglering
uppenbarligen erhåller väsentligt ökat värde. Enligt utskottets
mening bör utvecklingen på förevarande område städse följas med uppmärksamhet.

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår hava vissa
hithörande spörsmål på senare tid gjorts till föremål för utredningar.
Sålunda har den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen fått i
uppdrag att undersöka bland annat frågan om åtgärder för genomförande
av en jordvärdestegringsskatt. Vidare hava 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
i sitt nyligen avgivna betänkande lämnat en ingående
redogörelse för en av dem verkställd utredning rörande tomtpriser och tomtpolitik
i ett avsevärt antal svenska städer. De sakkunniga hava såsom ett
av medlen att bekämpa tomtvärdestegringen framhållit tomträttsinstitutet
och i anslutning därtill förordat, att anstalter måtte träffas för att sprida
upplysning örn dess betydelse och för att giva det en vidsträcktare tillämpning.
De i betänkandet berörda frågorna äro beroende på Kungl. Maj:ts
provning. Spörsmålet örn revision av lagstiftningen örn tomträtt i vissa hänseenden
har vidare gjorts till föremål för vissa framställningar till Kungl.
Maj:t. Utskottet vill även erinra, att bostadssociala utredningen för närvarande
är sysselsatt med spörsmålet om saneringen av det undermåliga
bostadsbeståndet i stadssamhällena i samband med sociala och ekonomiska
samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor. Det torde finnas anledning
antaga, att utredningen därvid kommer att taga under övervägande, huruvida
en utvidgning av expropriationsmöjligheterna kan bliva erforderlig för
vinnande av ifrågavarande ändamål.

Viktiga delar av de i motionen berörda frågorna ligga sålunda under utredning
eller äro eljest föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Enligt
utskottets mening böra resultaten av dessa utredningar och överväganden
avvaktas, innan riksdagen tager ställning till de därav berörda spörsmålen.
Under sådana förhållanden har utskottet icke funnit skäl att i anledning av
motionen i dessa delar tillstyrka någon framställning till Kungl. Maj:t.

Vad motionen i övrigt angår föreligga enligt utskottets mening icke tillräckliga
skäl för riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa örn någon åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr il. 13

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, P. Sandström, Knut Petersson,
Olof Carlsson, Sten, Ekströmer* och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken, Hallagård,
Hermansson* och Thorell*, fröken Andersson samt herr Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hage, Olovson och Hermansson, vilka yrkat,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning rörande i vad mån tillgången på byggnadstomter
för bostadsändamål bättre skulle kunna säkerställas
och fortsatt oskälig stegring av tomtpriserna i städer
och andra tättbebyggda samhällen skulle kunna förhindras
antingen genom ändring av expropriationslagen eller på annat
sätt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.