6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1938 kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om reglering
av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda m. rn.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 292 och 293, båda av herr Nordström i Kramfors rn. fl.

I motionen II: 292 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att såsom lag
antaga det av arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda
framlagda förslaget till lag örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan
rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln) med vissa ändringar, rörande vilka
utskottet får hänvisa till motionen.

I motionen II: 293 har under hänvisning till motiveringen i motionen
II: 292 hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
örn förslag till lag örn reglerad arbetstid och 40-timmars arbetsvecka
för kontorsanställda samt att Kungl. Maj:t måtte utarbeta förslag örn reglerade
övertidsbestämmelser och övertidsersättningar för kontorsanställda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda har den 31 december
1937 avgivit betänkande med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln
och butikstängningslag (statens offentliga utredningar 1937: 55).
I fråga örn ordalydelsen av förstnämnda lagförslag tillåter sig utskottet att
hänvisa till betänkandet (sid. 7—12).

En kortfattad redogörelse för huvuddragen av den föreslagna arbetstidslagen
har lämnats å sid. 91—93 i betänkandet. Speciell motivering till lagförslaget
återfinnes å sid. 122—170 i betänkandet. I detta har även redogjorts
för gällande svensk lagstiftning örn begränsning av affärs- och arbetstid (sid.
24—32) samt lämnats en utförlig historik över åtgärder och förslag på förevarande
område (sid. 32—79).

Yad angår frågan örn arbetstidslagstiftning för de kontorsanställda hava
de till De anställdas centralorganisation (Daco) anslutna sammanslutningarna,
vilka omfatta den övervägande delen av den organiserade kontorspersonalen,
direkt avstyrkt en sådan lagstiftning, byggd på principen örn 48-timmars
arbetsvecka. Daco har emellertid icke avböjt tanken på en laglig arbetstidsreglering
överhuvudtaget för denna personalgrupp. Man har tvärtom
föreslagit, att en på 40-timmarsveckan grundad sådan lagstiftning måtte

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

komma till stånd. För det fall, att en sådan lagstiftning icke kunde åvägabringas,
hava representanter för Daco uttalat sig för en lag, begränsad till
vissa bestämmelser om övertid och övertidsersättning.

De sakkunniga hava ansett sig i sakens nuvarande läge icke böra föreslå
någon arbetstidsreglering för de kontorsanställda i överensstämmelse med
den föreslagna arbetstidslagen för de detaljhandelsanställda. En lag, vilken
såvitt man kunde bedöma övervägande icke önskades av dem, som skulle
skyddas genom lagen, och vilken dessutom knappast syntes påkallad för att
avhjälpa svårare missförhållanden av större omfattning, borde tydligen icke
komma till stånd. Yad nu sagts örn kontorspersonalen gällde dock enligt
de sakkunnigas mening icke de inom detaljhandeln sysselsatta kontoristerna.
De sakkunniga hava icke heller ansett sig kunna framlägga något förslag,
grundat på principen örn 40-timmars arbetsvecka. Såsom skäl för sitt ståndpunktstagande
hava de anfört, att en på 40-timmarsveckan grundad arbetstidslagstiftning
icke i Sverige genomförts för någon arbetstagargrupp. Kontorsarbetet
kunde icke anses vara av den beskaffenhet, att särskilt starka
skäl talade för en lagstiftning, varigenom för kontoristerna generellt skulle
framtvingas kortare arbetstid än vad som vore medgivet för övriga arbetstagare.
Den omständigheten, att stora delar av de kontorsanställda redan
lyckats komma fram till 40-timmarsveckan, kunde icke anföras som motivering
för en lagstiftning av detta slag i nuvarande läge. För övrigt hade
alltjämt blott ungefär x/s av kontorspersonalen så kort ordinarie arbetstid
som 40 timmar i veckan. En sådan lagstiftning skulle därför säkerligen vålla
betydande olägenheter för de företag, vilka använde kontorsanställda. Frågan
syntes böra ställas på framtiden, till dess eventuellt 40-timmarsveckan ansåges
böra genomföras i vårt land för arbetstagarna i allmänhet. Beträffande
frågan örn införande av bestämmelser allenast rörande övertid och övertidsersättning
hava de sakkunniga framhållit, att en sådan reglering, örn man
utginge från den i varje konkret fall gällande ordinarie arbetstiden, tydligen
komme att verka synnerligen ojämnt. Örn man å andra sidan utginge från
vad som kunde anses vara allmän sedvänja, skulle detta dock indirekt innebära,
att även den ordinarie arbetstiden bleve bindande fixerad, i den mån nämligen
sedvänja på visst område kunnat uppvisas. I stället för en enhetlig
lag skulle man få en mångfald olikartade regleringar. Ett sådant system
skulle genom sin ojämnhet verka orättvist olika personalgrupper emellan
och det skulle strida mot hittills i vårt land tillämpade principer för arbetstidsreglering.
Konsekvenserna av att giva sig in på denna linje kunde dessutom
knappast överskådas. De sakkunniga hade därför icke ansett sig
kunna framlägga ett förslag av antytt slag. De sakkunniga ville dock understryka,
att de nuvarande förhållandena beträffande kontorspersonalens övertidsarbete
och övertidsersättning ofta vore otillfredsställande. De uttalade
förhoppningen, att den för de detaljhandelsanställda föreslagna regleringen
och särskilt den lagstadgade övertidsersättningen för dem skulle få en viss
indirekt inverkan beträffande kontorspersonalen, så att uppfattningssättet i
detta hänseende underginge en förändring.

Utskottet.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Kungl. Majit har infordrat utlåtanden över de sakkunnigas betänkande
från ett stort antal myndigheter. Utlåtandena skola vara avgivna före den
1 maj 1938. Vidare har tillfälle att inom samma tid däröver avgiva yttrande
beretts ett stort antal företagarorganisationer inom och utom handelns område
samt personalorganisationer ävensom vissa konsumentsammanslutningar.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har arbetstidsutredningen
angående affärs- och kontorsanställda vid senaste årsskifte avgivit
betänkande med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln och butiksstängningslag.
I betänkandet hava även behandlats frågorna örn laglig reglering
av arbetstiden för kontorsanställda samt örn lagstiftning för dessa, gällande
endast övertid och övertidsersättning. Betänkandet har sedermera av Kungl.
Majit gjorts till föremål för ett omfattande remissförfarande. Yttranden över
betänkandet skola vara avgivna före den 1 maj innevarande år. Under sådana
förhållanden torde det icke vara lämpligt, att riksdagen nu tager ställning
till hithörande invecklade och betydelsefulla spörsmål.

Utskottet får därför hemställa,

a) att motionen lii 292 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

b) att motionen lii 293 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Hagman, P. Sandström, Knut
Petersson, Jolin Gustavson, Sten och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Pettersson i Hällbacken*, Molander*,
Sandström i Härnösand och Gardell*, fröken Andersson samt herr Holm.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.