Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1938 kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av
55 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion, nr 17,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Igelboda hemställt,
att riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till

LAG

örn ändring av 55 8 i lagen om expropriation av den 12 maj »1937». (Sv. förf.-sami. nr 189/1917.)

55 §.

Erlägges epropriationsersättningen efter den i 48 § bestämda tid eller,
örn fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tillika
gäldas fyra procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens utgång
och i senare fallet från tillträdesdagen; dock må expropriation gå i fullbordan,
ändå att räntebetalningen ännu ej fullgjorts.

Övergångsbestämmelser:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Har tid, som i 48 § sägs, gått
till ända, eller har exproprierad fastighet tagits i anspråk före nämnda dag,
utan att expropriationsersättning erlagts, skall ränta intill sagda dag utgå
enligt äldre lag.

I fråga örn de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Enligt 48 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall expropriationsersättning,
som blivit fastställd av rätten, nedsättas hos länsstyrelsen inom
nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft. Då vad sålunda stadgas
blivit fullgjort, är expropriationen fullbordad och den nye ägaren berättigad
att genast taga fastigheten i besittning (49 §). Den exproprierande är emellertid
berättigad att taga fastigheten i besittning, innan rättens utslag vunnit
laga kraft, örn han hos länsstyrelsen nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättningen
samt ställer pant eller borgen för den ytterligare
ersättning, han på grund av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda (54 §).

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § bestämda tiden eller,
örn fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall enligt 55 §
erläggas sex procent årlig ränta, i förra fallet från den bestämda tidens
utgång, och i senare fallet från tillträdesdagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 33—34. 73S a«

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Vid expropriation för allmänna vägar, järnvägar, farleder och elektriska
svagströmsledningar äger den exproprierande taga marken i besittning, sedan
stämning i expropriationsmålet utfärdats och hos länsstyrelsen ställts pant
eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procents ränta därå från
tillträdesdagen. (78, 82, 88 och 91 §§.) I vissa av dessa fall är rätten att taga
marken i anspråk bunden vid ytterligare villkor. Även i 101 § återfinnes ett
stadgande örn ränta.

Den i motionen föreslagna lagtexten skiljer sig från gällande lydelse av
55 § allenast därigenom, att räntefoten nedsatts från sex till fyra procent.

I kungl, förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov saknades stadgande örn ränta i förevarande
hänseende.

I expropriationskommitténs den 15 september 1910 avgivna betänkande
med förslag till lag örn expropriation m. m. framhölls (sid. 176 och 177), att
utan särskilt stadgande torde enligt förslaget lika väl som enligt 1866 års
förordning vara givet, att om expropriationsersättning betalades efter förfallodagen,
sökanden vore skyldig erlägga sex procent årlig ränta å det
oguldna beloppet från nämnda dag.

I proposition nr 46 till 1913 års riksdag med förslag till expropriationslag
erinrade föredragande departementschefen örn detta uttalande av kommittén
samt framhöll, att en räntebestämmelse dock icke torde böra saknas. I 55 §
i det i propositionen framlagda förslaget till lag om expropriation upptogs
det nu gällande stadgandet örn ränteberäkning.

Bestämmelsen upptogs med oförändrad lydelse i propositionen nr 95 till
1916 års riksdag och nr 22 till 1917 års riksdag med förslag till expropriationslagstiftning
och föranledde ej erinran från riksdagens sida.

I fråga örn tillämpningen av 55 § expropriationslagen vill utskottet nämna,
att enligt ett rättsfall, refererat i Nytt Juridiskt Arkiv år 1933 (sid. 473), en
expropriant, som före löseskillingens nedsättande tagit i besittning en del av
expropriationsområdet, ansetts skyldig att från dagen för besittningstagandet
gälda ränta jämväl å den del av löseskillingen, som belöpte å återstoden.

Utskottet vill erinra örn vissa räntebestämmelser i andra författningar.

I 9 kap. 10 § handelsbaden stadgas, att örn lånade pengar, för vilka ränta
ej blivit utfäst, icke erläggas å föreskriven tid, skall ränta utgå från förfallodagen
med 6 procent. Är ingen förfallotid utsatt, räknas räntan efter 5 procent
från stämningsdagen.

Enligt lagen den 27 mars 1936 örn skuldebrev skall, då ränta ej blivit utfäst,
skyldigheten att betala ränta bedömas i enlighet med 9 kap. 10 § handelsbaden.

I 38 § köplagen den 20 juni 1905 stadgas, att i fråga örn köpares skyldighet
att gälda ränta skola de i 9 kap. 10 § handelsbaden stadgade grunderna
med visst undantag äga tillämpning.

Enligt kungl, förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 3

och förmögenhetsskatt skall vid beräkning av nuvärdet av en fordran, som
ej är förfallen och varå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen,
samt av kapitalvärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst
eller förmån tillämpas en räntefot av 5 procent.

I kungl, förordningarna den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m., den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för
gåva (49 § 3 mom.) och den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
(20 §) finnas bestämmelser om rätt till ränta efter 5 procent vid restitution
av utskylder, arvs- och gåvoskatt samt stämpelavgifter.

I detta sammanhang torde böra erinras örn att vid innevarande riksdag väckts
en motion (1:29), vari hemställts örn utredning och förslag rörande frågan,
huruvida skäl föreligga att bibehålla räntegottgörelse vid restitution av skatter
och utskylder. I andra hand har begärts utredning av spörsmålet örn att
bringa denna räntegottgörelse i bättre överensstämmelse med nuvarande
ränteläge. Bevillningsutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande,
nr 9, över motionen avstyrkt densamma under hänvisning till att det i motionen
berörda spörsmålet vore föremål för övervägande inom 1936 års uppbördskommitté.

Genom kungl, kungörelsen den 18 juni 1937 örn ränta å förfallet, icke i
behörig tid inbetalt belopp (dröjsmålsränta) å lån från vissa statens utlåningsfonder
(Sv. förf.-sami. 1937:601) har Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens
beslut (skrivelse 1937:22), förordnat, att, där dröjsmålsränta skall
utgå, densamma skall beräknas efter fem procent om året å lån, vilka redovisas
å 31 närmare omförmälda statens utlåningsfonder. Enligt kungörelsen
skall låntagare i allmänhet vara skyldig att framdeles vidkännas den höjning
av dröjsmålsränta, som Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.

Angående motiven för denna räntesänkning får utskottet hänvisa till statsverkspropositionen
till 1937 års riksdag (sid. 1—11 av det vid propositionen
under rubriken »Utgifter för kapitalökning» fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 januari 1937) samt till statsutskottets
utlåtande nr 68 nämnda år.

Angående ränteläget under år 1937 har utskottet från riksbanken inhämtat
följande:

Riksbankens diskonto för växlar på högst tre månader har sedan den 1
december 1933 varit oförändrat 2‘A procent. Även riksbankens övriga räntesatser
ha under 1937 varit oförändrade. De ha vid utlåning på högst tre månader
utgjort, för lån och kredit i räkning mot säkerhet av första klass obligationer
2V2 procent, mot säkerhet av andra klass obligationer 3 procent och
mot annan säkerhet 372 procent samt för lån ur avbetalningslånefonden 372
procent.

Beträffande affärsbankernas in- och utlåningsräntor ha under 1937 endast
obetydliga förändringar vidtagits, vilka i stort sett inneburit en mindre

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

sänkning av ränteläget. De av flertalet stockholmsbanker annonserade räntesatserna
lia varit oförändrade och utgjort vid inlåning på depositions-, kapital-
och sparkasseräkning 2 procent, på uppsägningsräkning 1 procent och på
checkräkning V2 procent. Vid utlåning ha räntesatserna utgjort, växeldiskonto
för högst tre månader 2Ve procent, för lån mot första klass obligationer 3
procent och mot andra klass obligationer 3V2 procent, för lån mot annan
säkerhet 4 procent samt för kredit i checkräkning 3V2 procent.

De sparbanker, för vilka kvartalsredogörelser föreligga och som hava en
insättarbehållning av omkring 89 procent av den totala insättarbehållningen
i rikets samtliga sparbanker, tillämpade vid 1938 års ingång i medeltal följande
räntesatser, nämligen inlåningsränta 2.5 7 procent, ränta för inteckningslån
2.8 7 procent samt ränta för borgenslån 3.7 5 procent.

Postsparbanken tillämpade under hela år 1937 en inlåningsränta på 2
procent.

Den i 55 § expropriationslagen stadgade räntan örn sex procent synes
vara väl hög i förhållande till det allmänna ränteläget på penningmarknaden.
Såsom i motionen framhålles torde skyldigheten att erlägga sådan ränta från
tillträdesdagen bliva särskilt betungande i vissa fall. Det torde sålunda vid
expropriation av vägmark ej sällan inträffa, att mark av den exproprierande
tagits i besittning avsevärd tid innan expropriationsnämnd på grund av svårigheten
att bedöma intrångets omfattning över huvud taget kunnat fastställa
expropriationsersättningen.

Enligt utskottets uppfattning torde en undersökning böra verkställas
rörande lämpligheten att bringa den i ovannämnda paragraf stadgade räntan
i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Huruvida den ifrågasatta
anpassningen bör ske genom att i förevarande paragraf direkt inskriva
en lägre räntefot än den nuvarande eller på annat sätt, är ett spörsmål, som
givetvis måste ägnas synnerlig uppmärksamhet. Vid denna utredning böra
jämväl övriga räntebestämmelser i expropriationslagen bliva föremål för
översyn.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn den ovan i redogörelsen omförmälda
kungörelsen av den 18 juni 1937, enligt vilken dröjsmålsräntan å lån
från ett stort antal av statens utlåningsfonder nedsatts till fem procent.

Utskottet vill slutligen framhålla, att med hänsyn till det allmänna ränteläget
erinringar torde kunna göras mot vissa i lag fastställda räntesatser jämväl
på andra rättsområden än det, som i anledning av förevarande motion varit
föremål för utskottets uppmärksamhet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande lämpligheten
och sättet att bringa den i 55 § expropriationslagen stadgade
räntan i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning
kan föranleda;

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

2) att förevarande motion, i den mån den icke blivit beaktad
genom vad utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NÖSMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm*, Hagman, P. Sandström,
Knut Petersson, Jolm Gustavson och Sten;

från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken*, Molander*,
Sandström i Härnösand och Gardell*, fröken Andersson samt herrar Holm och
Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.