Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1938 kl. 9 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande avgiftsplikten
enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 35 i första
kammaren av herrar Myrdal och Sam Larsson samt nr 109 i andra kammaren
av herr Nordström i Kramfors m. fl.
I motionen 1:35 har hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte efter utredning framlägga förslag om en sådan
reform av lagen örn folkpensionering, att äkta makar icke bliva ålagda större
pensionsavgifter än ogifta personer.
Motionen lii 109 utmynnar i en hemställan att riksdagen måtte besluta sådan
förändring i lagen om folkpensionering att avgifterna fastställas sålunda:
»Grundbeloppet av pensionsavgift, som envar avgiftspliktig skall erlägga,
utgör för varje år tre (3) kronor.
a) Därutöver erlägges av den, som under nästföregående åt åtnjutit inkomst
av minst 600 kronor men ej 800 kronor två (2) kronor,
b) örn inkomsten uppgår till 800 kronor men ej 1,200 kronor fem (5) kronor,
c) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor men ej 3,000 kronor tio (10)
kronor,
d) örn inkomsten uppgår till 3,000 kronor men ej 7,000 kronor en halv
procent av inkomsten,
e) för all inkomst, som uppgår till 7,000 kronor och därutöver, två procent
av inkomsten.»
I fråga om de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet,
i den mån redogörelse för desamma icke lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna. ! ,f-, ■
över motionen I: 35 har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt utlåtanden från pensionsstyrelsen. Det i anledning härav inkomna
yttrandet finnes fogat som bilaga till detta utlåtande.
4 § andra stycket och 5 § i 1935 års lag örn folkpensionering, vilka stadganden
äro av särskilt intresse i förevarande sammanhang, äro av följande lydelse:
4
§ andra stycket.
Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen
erläggas, utgör sex kronor eller, örn han enligt förordningen om statlig in
Bihang
tilt riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 30—31. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
komst- och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600
kronor, en procent av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift med
annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll
sorn sin make, skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas
och skall vardera makens pensionsavgift utgöra hälften av det sammanlagda
belopet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor.
•
5 §.
Avgiftspliktig äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift
för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalskrivna såsom tillhörande
samma hushåll.
Enligt 6 § utgår på grund av erlagda avgifter årlig grundpension med dels
ett fast belopp örn 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter
växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Om den pensionsberättigade
ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet med 10
kronor för varje avgift, som felas i nämnda antal. Har han ej erlagt alla honom
påförda avgifter, minskas det enlig^ förestående regler bestämda fasta
beloppet till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna
utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet. Därest i fall, som
avses i 5 §, avgift för äkta makar erlagts med olika belopp, skall vardera
maken tillgodoräknas hälften av det belopp, som sammanlagt inbetalts.
Enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring utgick pensionsavgift
med lägst 3 och högst 33 kronor om året. Den lägsta avgiften utgick,
då avgiftsbetalaren icke hade taxerat belopp enligt förordningen om
statlig‘inkomst- och förmögenhetsskatt uppgående till 600 kronor. Var inkomsten
större, steg avgiften enligt en med intervaller försedd skala, till dess
maximum nåddes vid ett taxerat belopp av 10,000 kronor.
1928 års pensionsförsåkringskommitté föreslog, att minimiavgiften skulle
höjas till 6 kronor och att för dem, som hade taxerat belopp enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt överstigande 600 kronor, avgiften
skulle vara 1 °/o av det taxerade beloppet. Maximum för avgiften skulle
enligt kommittéförslaget vara 50 kronor, vilket belopp nåddes vid ett taxerat
belopp av 5,000 kronor. Tre ledamöter av kommittén uttalade sig för en
maximiavgift av 100 kronor, motsvarande ett taxerat belopp av 10,000 kronor.
I sitt yttrande över kommitténs förslag framhöll pensionsstgrelsen, att det
i fråga om äkta makar syntes styrelsen, att, då båda vore avgiftspliktiga, deras
avgifter borde maximeras på sådant sätt, att de sammanlagt kunde uppgå
till dubbla maximiavgiften för ogift person, och att, då endast den ena
maken vore avgiftspliktig, dennes avgift borde beräknas med hänsyn till
makarnas sammanlagda inkomst.
De inom socialdepartementet, jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den
5 oktober 1934, tillkallade sakkunniga för att biträda med fortsatt behand
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
3
ling av pensionsförsäkringsfrågorna, föreslogo ändring i kommitténs förslag
beträffande maximigränsen för avgifterna. Enligt de sakkunnigas mening
borde maximigränsen sättas till 20 kronor, motsvarande ett taxerat
belopp av 2,000 kronor. För äkta makar, vilka vore mantalsskrivna såsom
tillhörande samma hushåll, borde maximigränsen emellertid avse bådas sammanlagda
avgifter och således för dem tillhopa ligga vid 40 kronor. Med
denna regel för äkta makar nåddes avgiftens maximum för det fall, att blott
endera av makarna hade taxerat belopp, då detta uppginge till 3,400 kronor.
Hade båda makarna taxerat belopp, inträdde enligt regeln maximeringen
av avgifterna, då makarnas taxerade belopp sammanlagt uppginge till
4,000 kronor.
Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 217 till 1935 års riksdag upptog den
av kommittén föreslagna avgiftsskalan med den av de sakkunniga förordade
ändringen beträffande maximiavgiften.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde i propositionen
bl. a.:
Vad pensionsavgifterna beträffar är det förnämligast frågan om avgiftsmaximum,
som i här förevarande sammanhang tilldrager sig intresset. Pensionsförsäkringskommittén
har för sin del föreslagit en högsta avgift av 50
kronor, medan tre reservanter inom kommittén ansett att avgiftsskalan borde
fortsätta upp till en högsta avgift av 100 kronor. Sistnämnda mening har
även framförts i en del av de avgivna yttrandena och på ett par håll har man
velat gå så långt, att pensionsavgift skulle utgå med 1 °/o av inkomsten utan
någon som helst maximering. Med anledning av den i ett antal yttranden
framkomna kritiken mot att enligt kommitténs förslag personer i de högre
avgiftsklasserna i vissa fall skulle komma att erhålla betydligt lägre pensionsbelopp
än vad som enligt premiereservsystemet skulle svara mot deras
avgifter, ha de sedermera tillkallade sakkunniga såsom ovan nämnts föreslagit
en maximigräns för avgiften å 20 kronor för ogift person och å sammanlagt
40 kronor för äkta makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande
samma hushåll.
Kommittén anför till motivering av sitt förslag om en högsta avgift av 50
kronor i huvudsak finansiella skäl, men anser sig samtidigt ej kunna gå längre
i fråga om avgiftsmaximum, emedan de föreslagna pensionerna då skulle
för betalarna av högre avgifter komma att utgöra klen valuta. Emellertid har
det i, bland annat, pensionsstyrelsens yttrande påvisats, att det sistnämnda
förhållandet — om frågan betraktas ur de synpunkter som ligga till grund för
premiereservsystemet — skulle göra sig starkt gällande för de högre avgiftsbetalarna
även med de av kommittén föreslagna reglerna beträffande pensionsavgifter
och på grund av deni utgående pensioner. Det är vid sådant
förhållande svårt att finna något bärande motiv för att bestämma den högsta
avgiften till 50 kronor att utgå vid en taxerad inkomst å 5,000 kronor eller
mera.
De alternativ i förevarande avseende, mellan vilka man enligt min mening
har att välja, är antingen att utan någon som helst begränsning uttaga pensionsavgift
med 1 °/o av den taxerade inkomsten, i vilket fall upptagandet av
särskilda pensionsavgifter uteslutande får karaktären av en åtgärd i syfte
att tillföra folkpensioneringen en inkomst, eller ock att icke uttaga högre avgifter
än att var och en i valuta erhåller åtminstone ett pensionsbelopp unge
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
får lika med det han för samma avgift skulle kunna förvärva i en privat
försäkringsinrättning. I det föregående har jag redan anfört vissa invändningar,
som kunna riktas mot det förstnämnda alternativet. Då härtill kommer,
att den avgiftsinkomst, varom verksamheten går miste genom en nedskärning
av maximiavgiften till sådan nivå att även de högsta avgiftsbetalarna
erhålla valuta för sina avgifter, icke är av sådan storlek att förslagets
genomförande därigenom väsentligt försvåras, har jag stannat för att ansluta
mig till de sakkunnigas förslag om en högsta avgift av 20 kronor. —--
Om man sålunda fastställer en högsta pensionsavgift av 20 kronor, för
vilken avgiftsbetalaren erhåller tillräcklig valuta, synes det riktigt att man
i fråga örn gifta personer på sätt de sakkunniga föreslagit låter avgiftsskalan
fortsätta utöver inkomststrecket 2,000 kronor så att högsta avgift blir 20
kronor för vardera maken.---—-
I överensstämmelse med de anförda synpunkterna föreslår jag, att högsta
pensionsavgift skall vara 20 kronor, vilken avgift skall utgå vid ett taxerat
inkomstbelopp å 2,000 kronor eller högre, dock att om avgiftspliktig är
gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make enprocentsregeln
skall tillämpas även å inkomstbelopp utöver 2,000 kronor, så
att högsta avgift för makarna tillsammans skall utgöra 40 kronor.---
Kommitténs förslag att för äkta makar i vissa fall dela avgifterna lika dem
emellan synes mig ock förtjäna att förverkligas. Därigenom bliva de gifta
kvinnorna icke sämre ställda i pensionshänseende därför att deras arbete förlagts
inom hemmet, och de på familjeförsörjarens inkomster beräknade pensionsavgifterna
komma icke blott honom utan även hans hustru till godo.
Uppdelningen av äkta makars avgifter dem emellan sker vid avgifternas
kontoföring hos pensionsstyrelsen. Som nämnts skall uppdelningen avse såväl
påförda som erlagda belopp. Vid kontoföringen skall styrelsen alltså såsom
vardera maken påfört belopp anteckna hälften av vad makarna tillhopa
påförts, och såsom av vardera maken erlagt belopp likaledes hälften av det
belopp, som de av dem erlagda avgifterna tillhopa utgöra. På de avgifter,
som på detta sätt anses erlagda för vardera av dem, äga de åtnjuta växlande
belopp med en tiondel av avgifterna. Uppdelningen av äkta makars avgifter
medför å andra sidan beträffande grundpensionens fasta belopp reduktion av
detta för båda makarna, så snart någondera maken uraktlåtit att erlägga alla
sina avgifter. Som en konsekvens därav upptages i lagförslagets 5 §, såsom
i specialmotiveringen vid denna paragraf närmare utvecklas, från kommittéförslaget
en regel, att avgiftspliktig äkta make skall svara jämväl för andra
maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro
mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.
I sin helhet innebär det här framlagda förslaget för kvinnorna och i synnerhet
för de gifta kvinnorna en betydande förbättring i pensionshänseende.
Härtill bidrager kraftigt det i förslaget tillämpade försäkringstekniska systemet,
enligt vilket alla som erlagt dem påförda avgifter erhålla en grundpension,
vari ingår ett fast belopp om 70 kronor.
Motionsvis framfördes vissa ändringsförslag rörande avgiftsskalans uppbyggnad.
I motionen II: 595 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå gjordes
samma förslag som i den nu föreliggande motionen II: 109.
Särskilda utskottet anförde bl. a. i sitt utlåtande över propositionen:
Vid bedömande av frågan, huru avgiftsskalan bör avpassas, har utskottet
utgått från den uppfattningen, att pensionsavgifterna skola vara att anse
såsom personliga avgifter berättigande till delaktighet i folkpensioneringens
förmåner. Då dessa för dem, som erlägga små avgifter, innefatta mycket
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
5
god valuta för avgifterna, är det med denna uppfattning icke från skälighetssynpunkt
rum för någon anmärkning mot den av Kungl. Majit föreslagna avgiftsskalan.
En höjning av maximiavgiften över vad i propositionen föreslagits
skulle åter, såsom i propositionen ingående belysts (s. 38, 105 ff. och
115), rubba principen för grundpensionernas förhållande till värdet av avgifterna
och synes av denna orsak icke vara alt tillråda. Utskottet finner
sig således böra förorda Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande del.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del.
I 1935 års lag om folkpensionering i dess ursprungliga lydelse stadgades i
4 § i anslutning till vad sålunda beslutats, att högsta pensionsavgiften vore 20
kronor, dock att örn avgiftspliktig vore gift med annan avgiftspliktig och
mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, makarnas
pensionsavgifter utan hinder därav finge uppgå till sammanlagt 40 kronor.
I propositionen nr 14 till 1937 års riksdag föreslogs den ändringen i 4 §
andra stycket i lagen om folkpensionering, att den i lagen föreskrivna uppdelningen
mellan äkta makar av påförda pensionsavgifter skulle verkställas
redan vid själva avgiftspåföringen i stället för först senare inom pensionsstyrelsen,
varigenom visst dubbelarbete undvekes. Den föreslagna omläggningen
av sättet för avgiftspåföringen var enligt föredragande departementschefens
uppfattning av huvudsakligen arbetsteknisk natur och icke ägnad
att innebära någon principiell rubbning av den nya folkpensioneringslagstiftningen.
Sedan riksdagen på förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 1) bifallit
propositionen, erhöll 4 § genom lag den 29 januari 1937, vilken trätt
i kraft den 31 i samma månad, sin nu gällande lydelse, vilken, såvitt angår
andra stycket, återgivits ovan å sid. 2.
I motionen I: 35 anföres bl. a.:
Intet skäl är —--framlagt för att äkta makars bärkraft skulle vara
större än ensamstående personers bärkraft; ha makarna barn att försörja
är naturligtvis motsatsen fallet. Ej heller det i och för sig diskutabla påståendet,
att avgifterna medföra full valuta i form av ålderdomsförsäkring, kan
vara ett giltigt skäl för att ålägga makar en högre försäkring än ogifta. Det
kan nämligen ej göras gällande, att äkta makar genomsnittligt äro i större
behov av ålderdomsförsäkring än ogifta personer; uppföda de barn, är
förhållandet i allmänhet även i detta hänseende snarast det motsatta. Ser
man till slut frågan ur bredare samhälleliga synpunkter, förhåller det sig
naturligtvis i verkligheten så, alt det är de familjegrundande medborgarna,
som genom att under försakelser av annan behovstillfredsställelse uppföda
barn laga så att det överhuvudtaget blir en nästa generation, vilken genom
sitt produktiva arbete i sin tur skapar den realinkomst, varur även de barnlösas
ålderdomsförsörjning skall utgå. Det vöre ur denna vidare synpunkt
alldeles icke omöjligt att motivera den uppfattningen, att särskilda avgifter
för ålderdomsförsörjningen blott skulle upptagas av de barnlösa, medan de
familjegrundande finge räknas mer än väl fullgöra sina ekonomiska skyldigheter
mot framtiden genom att uppföda barn.
En sådan differentiering efter familjetyp vilja vi emellertid icke påyrka
inom folkpensioneringen; den må göras i annan ordning. Emellertid framstår
del i alla händelser helt orimligt att lägga .större pensionsavgifter på
äkta makar än på ogifta. För en sådan regel finnas inga skäl, medan starka
skäl tala däremot.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Utskottet.
Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 17 december 1937 har chefen
för socialdepartementet den 3 januari 1938 utsett en kommitté med uppdrag
att verkställa en översyn av socialvården. I direktiven framhålles såsom
huvuduppgift, bl. a., granskning av lagstiftningen rörande socialförsäkringen.
Av förarbetena till 1935 års lagstiftning om folkpensionering framgår,
vilket även påpekas i pensionsstyrelsens bilagda utlåtande, att genom begränsningen
av ogift persons avgift till 20 kronor det önskemålet ansetts
tillgodosett, att erlagda avgifter skulle lämna en försäkringstekniskt sett skälig
valuta, samt att med hänsyn härtill det i fråga om äkta makar, vilka
vore mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll och vilka enligt lagen
skulle få avgifterna sig tillgodoräknade med hälften åt vardera maken,
synts skäligt att låta maximeringen inträda först då bådas avgifter tillhopa
uppginge till 40 kronor. Denna undantagsbestämmelse i fråga om äkta
makar torde böra ses som ett led i den allmänna strävan i lagen att icke
låta de gifta kvinnorna bliva sämre ställda i pensionshänseende därför att
deras arbete förlagts till hemmet. En konsekvens av särregeln om makars
avgiftsplikt blir, att, örn endast mannen har inkomst, avgiftsmaximum eller
sålunda 20 kronor för vardera maken uppnås, då mannen har en taxerad
inkomst av 3,400 kronor, under det att samma personer såsom ogifta med
oförändrade inkomstförhållanden skulle hava erlagt, mannen 20 och hustrun
6 kronor eller sammanlagt 26 kronor.
De erinringar, som i motionen 1:35 framförts mot reglerna för makars
avgiftsplikt, kunna enligt utskottets mening icke frånkännas fog. Särskilt i
fråga om vissa inkomstkategorier kan den skärpta avgiftsplikten för makar
i praktiken bliva ganska betungande. Här föreligger enligt utskottets uppfattning
ett problem av tämligen invecklad och ömtålig beskaffenhet. Därest
makes skyldighet att gälda avgifter helt likställes med ogift persons,
skulle med i övrigt oförändrade bestämmelser makars på avgifter grundade
pensioner i många fall minskas, vilket är ägnat att framkalla vissa betänkligheter.
Utskottet är icke berett att för närvarande yttra sig om lämpligheten av
den ifrågasatta författningsändringen. Enligt utskottets mening tala emellertid
beaktansvärda skäl för att ifrågavarande spörsmål underkastas en
allsidig och förutsättningslös omprövning.
Såsom framgar av utskottets redogörelse har åt den i början av innevarande
år tillsatta socialvårdsutredningen uppdragits bl. a. att verkställa
granskning av lagstiftningen rörande socialförsäkringen. Då utskottet förutsätter,
att frågan om makars avgiftsplikt enligt folkpensioneringslagen ägnas
tillbörlig uppmärksamhet under denna utredning, har utskottet icke
funnit tillräckliga skäl föreligga för riksdagen att i anledning av motionen
I: 35 göra någon framställning till Kungl. Majit.
Det i motionen II: 109 framlagda förslaget rörande avgiftsskalan i lagen
örn folkpensionering var föremål för prövning av 1935 års riksdag i anledning
av en då i ämnet väckt motion. Förslaget vann ej riksdagens bifall.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
7
Utskottet finner ej skäl att till detta spörsmål intaga annan ställning än vad
1935 års riksdag gjort. Utskottet anser sig sålunda icke kunna i anledning
av motionen II: 109 vare sig tillstyrka lagändring eller föreslå någon framställning
till Kungl. Majit.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att motionen I: 35 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;
2) att motionen II: 109 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 mars 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm*, Hagman, P. Sandström, Västberg*,
Myrdal*, Elon Andersson och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Olovson, Skoglund*, Molander*, Sandström i Härnösand,
Hermansson*, Gardell* och Hansson i örebro samt fröken Hesselgren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; bilaga.
Bilaga.
Pensionsstyrelsen.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss av Kungl. Maj:t den 4 februari 1938 har pensionsstyrelsen
anbefallts att till utskottet avgiva yttrande över en av herrar Myrdal och
Sam Larsson i första kammaren väckt motion (nr 35) angående viss ändring
i lagen om folkpensionering.
Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.
Såsom i motionen framhålles, var enligt 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring
pensionsavgiftens storlek oberoende av huruvida den avgiftspliktige
var ogift eller gift. Även enligt 1928 års pensionsförsäkringskommittés
förslag till ny lagstiftning var den avgiftspliktiges civilstånd utan betydelse
för pensionsavgiftens storlek. Kommittén föreslog en minimiavgift av 6 kronor
och för avgiftspliktig, som hade ett enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerat belopp överstigande 600 kronor, en
avgift av 1 procent av inkomsten, dock högst 50 kronor. Den till 1935 års
riksdag avlåtna propositionen (nr 217) med förslag till lag örn folkpensionering
m. m. avvek så till vida från kommitténs berörda förslag, att maximiavgiften
begränsades till 20 kronor, dock att om avgiftspliktig var gift med
annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder härav kunde uppgå
till sammanlagt 40 kronor. Bestämmelser av nyssberörda innebörd inflöto
sedermera i 4 § andra stycket lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering.
Genom lag den 29 januari 1937 (nr 27) har nämnda stycke erhållit
ändrad lydelse. För det spörsmål, som i motionen avhandlas, är emellertid
denna ändring av underordnad betydelse. De bestämmelser, som
från och med ikraftträdandet av sistnämnda lag, d. v. s. den 31 januari 1937,
reglera avgiftspåföringen och som återfinnas i andra och tredje styckena av
4 § folkpensioneringslagen, äro av följande lydelse:
»Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen
erläggas, utgör sex kronor eller, örn han enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för året Ilar taxerat belopp överstigande 600
kronor, en procent av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift med
annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas
och skall vardera makens pensionsavgift utgöra hälften av det sammanlagda
beloppet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor.
Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd
till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast
lägre hela krontal.»
Vad den i motionen intagna tabellen angår, äro med hänsyn till nyss angivna
bestämmelser de i kolumnerna 5 och 6 upptagna beloppen att anse
som beräknade avgiftsbelopp, under det att vardera maken påförd avgift
motsvaras av hälften av den i kolumn 7 upptagna avgiftssumman.
Av ovanberörda proposition framgår, att genom begränsningen av ogift
persons avgift till 20 kronor det önskemålet ansetts tillgodosett, att erlagda
avgifter skulle lämna en försäkringstekniskt sett skälig valuta, samt att med
hänsyn härtill det i fråga om äkta makar, vilka vöre mantalsskrivna såsom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; bilaga.
9
tillhörande samma hushåll och vilka därför enligt propositionen skulle få avgifterna
sig tillgodoräknade med hälften åt vardera maken, synts skäligt att
låta maximeringen inträda först då bådas avgifter tillhopa uppginge till 40
kronor.
Däremot äro, som också i motionen framhållits, i nämnda sammanhang
ej alls sådana synpunkter berörda, som sammanhänga med frågorna örn
äktenskap och familjebildning. Motionärerna, som skärskåda avgiftsskalan
ur nämnda synvinkel, finna det orimligt att lägga större pensionsavgifter
på äkta makar än på ogifta, men giva samtidigt uttryck för den uppfattningen,
att på grund av talrikheten av familjer i de lägre inkomstskikt,
varom det här i första hand är fråga, en reform är av större finansiell betydelse
än man kanske kunde antaga.
Motionen utmynnar i en hemställan till riksdagen att hos Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit måtte efter utredning framlägga förslag om en sådan
reform av lagen om folkpensionering, att äkta makar icke bliva ålagda
större pensionsavgifter än ogifta personer.
De även på andra lagstiftningsområden numera aktuella synpunkter,
som i motionen framförts, synas styrelsen hava en viss betydelse jämväl
i fråga om avgiftsskalan. En omläggning av nämnda skala i den av motionärerna
angivna riktningen skulle också i viss mån förenkla bestyret med
avgiftspåföringen. Frågan är emellertid, såsom motionärerna framhålla,
av finansiell betydelse. En av styrelsen på grundval av ett synnerligen
knapphändigt material verkställd preliminär uppskattning utvisar sålunda,
att om för avgiftspliktiga äkta makar, av vilka endast den ena taxerats till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, avgifterna begränsades till sammanlagt
26 kronor, de årligen inflytande pensionsavgifterna skulle minskas med
omkring tre miljoner kronor. En mera tillförlitlig utredning rörande förslagets
ekonomiska innebörd erfordras emellertid och såsom material för en
sådan synas i första hand böra tjäna 1937 års avgiftsförteckningar, vilka
författningsenligt skola vara till styrelsen inkomna den 1 februari 1939.
På grund av vad sålunda anförts får pensionsstyrelsen uttala sig till förmån
för att den i motionen ifrågasatta utredningen kommer till stånd.
Stockholm den 7 mars 1938.
Axel Telander.
K. PERSSON.