8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3

Nr 3.

Antom till riksdagens kansli den 1 februari 1938 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse
från avgift till folkpensioneringen för vissa tjänstemän
och arbetare i statens tjänst m. fl.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 108,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Brädefors m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte från skyldigheten att erlägga avgifter till allmänna folkpensioneringen
befria statstjänstemän, arbetare i statens tjänst och de medlemmar
i privata pensionskassor, som före pensionsreformens ikraftträdande varit
befriade från dylik skyldighet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

I lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, vilken upphört att
gälla den 1 januari 1937, stadgades före upphävandet i 5 § som huvudregel, att
pensionsavgift skulle erläggas av envar från och med det år, under vilket han
fyller sexton år, till och med det år, under vilket han fyller sextiosex år. Från
avgiftsplikt voro, enligt 5 § andra stycket, undantagna ordinarie innehavare av
tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares
rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk ägde tillämpning, delägare i arméns eller flottans pensionskassa
samt ordinarie innehavare av prästerlig tjänst ävensom hustru till
sålunda undantagen person. I övrigt ankom det, enligt 5 § tredje stycket, på
Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor personer, vilka pension
är tillförsäkrad på grund av anställning i statens tjänst, finge undantagas från
avgiftsplikt enligt lagen.

I en kungörelse den 7 juni 1935 (nr 258) har föreskrivits undantag från
avgiftsplikt i fråga örn ordinarie tjänsteman, å vilken civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442) äger tillämpning, samt hustru till dylik
tjänsteman ävensom i fråga örn beställningshavare, vilken avses i 1 § 1 mom.
a), b) eller c) militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167),
samt annan befattningshavare eller f. d. befattningshavare vid försvarsväsendet,
som omedelbart före militära tjänstepensionsreglementets ikraftträdande
varit delägare i arméns eller flottans pensionskassa, jämte hustru till sålunda
undantagen person.

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Tidigare hade dessa stadgande!! en betydligt vidsträcktare omfattning, och
undantag med stöd av denna tidigare lydelse av stadgandena kvarstodo ända
till lagens upphävande.

Enligt en av 1928 års pensionsförsäkringskommitté i dess betänkande med
förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (statens offentliga
utredningar 1934:18) verkställd undersökning uppgick antalet på grund
av bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen
undantagna tjänsteinnehavare till mellan 75,000 och 80,000
med följande fördelning i avrundade tal på olika personalgrupper.

Ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen... cirka 45,500

Delägare i arméns och flottans pensionskassor ........................ » 8,200

Ordinarie präster ............................................................... » 1,900

Befattningshavare i riksdagens verk ....................................... » 400

Delägare i kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie
personal ............................................................... » 7,000

Kommunala befattningshavare ............................................. » 3,300

Tjänstemän vid enskilda järnvägar ........................... » 11,000

Summa cirka 77,300

Antalet från avgiftsplikt undantagna hustrur till sådana befattningshavare,
varom här är fråga, hade av kommittén uppskattats till 40,000 å 50,000.

Kommittén föreslog på anförda skäl (sid. 213), att undantag från avgiftsplikt
på grund av tjänsteanställning icke skulle inrymmas i lagstiftningen.

En ledamot av kommittén (fru Nordgren) reserverade sig mot kommittéförslaget
i denna fråga (betänkandet sid. 325—326).

Genom proposition nr 217 framlades för 1935 års riksdag förslag till lag
örn folkpensionering. Yad angår frågan örn införande av avgiftsplikt för vissa
tjänsteinnehavare med flera följde propositionen kommitténs förslag.

Förevarande spörsmål behandlades i propositionen å sid. 154—166, vartill
utskottet anhåller att få hänvisa.

Kungl. Maj:ts förslag i denna del avstyrktes i motionerna 1:327 av herr
Forslund m. fl., II: 578 av herr Severin m. fl., II: 585 av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. samt II: 593 av herr Lundqvist m. fl. I motionerna I: 329 av
friherre Lagerfelt m. fl. och II: 592 av herr Magnusson i Skövde m. fl. föreslogs,
att gällande ordning tills vidare borde bibehållas.

Särskilda utskottet anförde i utlåtande nr 1 beträffande nu ifrågavarande
spörsmål bland annat:

Pensionsförsäkringslagens stadgande!! örn undantag från avgiftsplikt för
vissa tjänsteinnehavare m. fl. ha, såsom framgår av redogörelse i propositionen
(sid. 154 ff.), varit föremål för mycken meningsskiljaktighet. Å ena sidan har
den uppfattningen gjorts gällande, att undantaget borde upphävas, då det
vållade svårigheter vid folkpensioneringens administrering och med fog kunde
fordras, att tjänstepensioncringen avpassades så, att tjänstepensionen för befattningshavarna
bleve ett komplement till folkpensionen. A andra sidan ha
önskemål framställts örn utsträckning av undantaget, därvid uttryck givits åt

Bihang till riksdagens protokoll 1933. !) sami. 2 avd. Nr l—3. 2ic 58 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

den tanken, att undantag från avgiftsplikt borde medgivas för alia dem, för
vilka det vore så ordnat i försörjningshänseende att folkpension vore obehövlig.

I de principfrågor, till vilka det nuvarande undantaget från avgiftsplikt förvissa
tjänsteinnehavare m. fl. sålunda givit upphov, synes utskottet i allt fall
så mycket vara tydligt, som att undantaget i sin nuvarande utformning från
principiell synpunkt kan betecknas såsom en halvmesyr. Den princip, som
ligger till grund för avgiftsbefrielsen för de med nu gällande bestämmelser från
avgiftsplikt undantagna persongrupperna, leder nämligen uppenbarligen längre
och ger stöd åt krav från andra persongruppers sida att likaledes bliva undantagna
från avgiftsplikt. Det vill synas utskottet, som örn ett konsekvent genomförande
av principen skulle leda till att alla, för vilka pensionsfrågan är ordnad
utanför folkpensioneringen, borde uteslutas från denna, och det kan till och
med ifrågasättas, huruvida icke överhuvud alla, för vilka invaliditets- och
ålderdomsförsörjningen är på ett tillfredsställande sätt tryggad — oavsett på
vad sätt —- följdriktigt borde vara befriade från avgiftsplikt.

Att väsentligt utsträcka det nuvarande undantagets omfattning skulle emellertid
förändra pensionsförsäkringens nuvarande karaktär av en i princip hela
folket omfattande pensioneringsanordning. En sådan åtgärd skulle ock uppenbarligen
vålla betydande praktiska svårigheter. Icke minst skulle det, örn
grundpensionssystemet genomföres, visa sig vanskligt att på ett skäligt sätt
tillgodose deras intressen, vilka väl erlagt vissa avgifter till folkpensioneringen
men under en del av den avgiftspliktiga åldern kommit att tillhöra en från
avgiftsplikt befriad kategori. Goda skäl tala därför enligt utskottets mening
för att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upphäva det ifrågavarande undantaget
och därmed likställa de nu från avgiftsplikt befriade tjänsteinnehavarna
med andra personer, vilka erlägga avgifter till pensionering utanför folkpensioneringen.

Med den utformning, folkpensioneringen enligt Kungl. Maj:ts förslag erhåller,
lägges icke därigenom å de ifrågavarande befattningshavarna en börda,
för vilken de icke få valuta. Då grundpensionen kommer att innefatta skälig
valuta även för dem, som erlagt de högsta avgifterna under hela sin avgiftspliktiga
ålder, och då de ifrågavarande befattningshavarna under den tid de
icke innehaft sin tjänst i allmänhet betalat jämförelsevis låga avgifter, måste
folkpensioneringen för dem i stort sett anses erbjuda en fördelaktig pensioneringsform.

Häremot kan naturligtvis med visst fog invändas, att dessa befattningshavare
genom anslutningen till folkpensioneringen i allt fall skulle få avstå
alltför mycket av sin inkomst till pensioneringsändamål, i det att de skulle lia
att erlägga avgifter både till folkpensioneringen och till sin tjänstepensionering.
Invändningen är visserligen icke riktig, örn därmed avses att, sedan alla
pensionsavgifter erlagts, befattningshavarna för sitt uppehälle hava _ kvar
mindre av sina inkomster än andra personer, av vilka till folkpensioneringen
krävas lika stora avgifter. Det är ju nämligen att märka, att avgifterna till
folkpensioneringen beräknas å det taxerade beloppet och att detta framkommer
efter avdrag av tjiinste- (inklusive familje-) pensionsavgifter. Däremot
skulle det kunna inträffa, att utgifterna för pensioneringsändamål i förhållande
till andra utgifter skulle bliva oproportionerligt stora för befattningshavare,
vilka skulle erlägga avgifter både till folkpensioneringen och till
tjänstepensionering. Utskottet anser sig emellertid kunna förutsätta, att örn
skyldighet att erlägga avgift till folkpensioneringen införes för de ifrågavarande
befattningshavarna, det tages under övervägande, huruvida icke därav
bör föranledas någon modifikation i deras skyldighet att erlägga tjänstepensionsavgifter.
Då de genom anslutningen till folkpensioneringen förvärva
rätt till grundpension om 70 kronor jämte 10 procent av de erlagda avgifterna,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 11

att utgå senast från 67 års ålder, synes det vara en naturlig åtgärd, att tjänstepensionen,
åtminstone för de kategorier befattningshavare för vilka grundpensionen
får antagas äga betydelse från försörjningssynpunkt, vid pensionstagarens
inträde i 67-årsåldern reduceras med ett för alla inom den ifrågavarande
kategorien lika belopp, bestämt efter genomsnittlig uppskattning av
grundpensionernas storlek. Denna minskning av tjänstepensionen bör givetvis
avse den del av tjänstepensionen, som bekostas av befattningshavarnas
egna avgifter, och således komma befattningshavarna till godo i form av
minskade avgifter till tjänstepensioneringen.

Utskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, vilket därefter godkändes av
riksdagen.

I lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, vilken gäller från den 1
januari 1937, finnes sålunda icke föreskrivet undantag från avgiftsplikt för
sådana tjänstinnehavare, vilka enligt 1913 års lag voro befriade från avgiftsskyldighet.

Vid 1936 års riksdag hemställdes i en motion, II: 154, att riksdagen måtte
besluta avgiftsbefrielse till folkpensioneringen för alla tjänstemän och arbetare
i statens tjänst, som före 1935 års lag örn folkpensionering voro befriade från
erläggande av avgifter till allmänna pensionsförsäkringen. Vid 1937 års riksdag
framställdes i en motion, II: 341, samma yrkande som i nu förevarande motion.

Vid båda riksdagarna blevo motionerna på hemställan av andra lagutskottet
(utlåtanden nr 14/1936 och 8/1937) av riksdagen avslagna.

Utskottet vill erinra därom, att chefen för socialdepartementet den 3
januari 1938 utsett en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av
socialvården. I direktiven nämnes såsom en huvuduppgift för utredningen,
bland annat, granskning av lagstiftningen rörande socialförsäkringen.

Utskottet ansluter sig till de synpunkter på ifrågavarande spörsmål, åt
vilka särskilda utskottet vid 1935 års riksdag givit uttryck i sitt ovan återgivna
utlåtande. Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka nu ifrågavarande
motion.

Utskottet får därför hemställa,

att motionen II: 108 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 1 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Utskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Hagman
P. Sandström, Västberg, John Gustavson och Elon Andersson;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson, Pettersson
Hällbacken, Molander, Sandström i Härnösand, Thorell och Nyblom*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.