Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1938 kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av representation
dt de privatanställda i arbetsdomstolen
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 110 i första
kammaren av herr Gärde och nr 202 i andra kammaren av herr Bergvall m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande lämpligheten av och sättet
att bereda representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen jämte därmed
sammanhängande spörsmål samt om de förslag, vartill denna utredning
kan föranleda.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse för desamma icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av arbetsdomstolens ordförande, varjämte utskottet
lämnat de anställdas centralorganisation (Daco), landsorganisationen i Sverige
och svenska arbetsgivareföreningen tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden
hava inkommit och finnas såsom bilagor A—D fogade vid detta utlåtande.
Utskottet får hänvisa till yttrandenas innehåll.

Till ledning vid bedömandet av de i motionerna behandlade frågorna anser
sig utskottet böra lämna följande redogörelse.

Enligt 2 § i lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol skall denna domstol,
vilken har att avgöra mål rörande kollektivavtal samt vissa andra tvister,
bestå av ordförande och sex ledamöter.

I 3 § föreskrives, att ordföranden och två ledamöter skola förordnas av
Konungen för viss tid bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar-
eller arbetarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, vilken skall
förordnas alt vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden
och därmed förbundna avtalsfrågor. För vardera lcdamo Bihang

till riksdagens protokoll 19,18. 9 saini. 2 avd. Nr 29. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ten skall Konungen förordna två ersättare, som uppfylla de för ledamoten
stadgade behörighetsvillkoren.

Beträffande arbetsdomstolens övriga fyra ledamöter föreskrives i 4 §, att
de skola förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag avsvenska
arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag avlandsorganisationen.
För vardera sidan skola enligt samma regler förordnas
fyra ersättare. Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt
så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Enligt 10 § är arbetsdomstolen domför med ordförande och fyra ledamöter.
Av ledamöter, som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera
sidan.

Slutligen må nämnas, att, om ledamot vid något rättegångstillfälle skulle
utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra och ersättare ej kan
tillkallas, ordföranden enligt 7 § äger kalla annan lämplig person i stället.

Frågan om arbetsdomstolens sammansättning har under förarbetena till
1928 års lagstiftning varit föremål för synnerlig uppmärksamhet. Att vissa
ledamöter av arbetsdomstolen skulle tillsättas efter förslag av föreningar avarbetsgivare
och arbetare förutsattes allmänt. Däremot voro meningarna
delade, vem förslagsrätt i dylikt hänseende skulle tillkomma.

Enligt det för 1910 års riksdag (proposition nr 96) framlagda förslaget
till lagstiftning om kollektivavtal och om arbetsdomstol m. m. skulle rätt
att föreslå ledamot i arbetsdomstolen tillkomma arbetsgivarförening, som
omfattade minst 100 arbetsgivare, samt fackförening, fackförbund eller annan
dylik förening av arbetare, som omfattade minst 5 000 arbetare.

I två inom andra kammaren väckta motioner gjordes gällande, att förslagsrätt
borde tillkomma allenast huvudorganisationerna å ömse sidor. För
uppnående härav föreslogs i den ena motionen, att beträffande arbetarorganisationer
förslagsrätten borde begränsas till sådana, som räknade minst
15 000 arbetare.

I en inom andra kammaren väckt motion förordades ett system med rörliga
bisittare i arbetsdomstolen. Dessa skulle till visst antal utses efter förslag,
avgivna av de större organisationerna på vardera sidan, och av de
sålunda utsedda skulle såsom bisittare vid avdömande av tvist rörande kollektivavtal,
slutet av en viss organisation, tillkallas de, som utsetts efter förslag
av nämnda organisation. Alternativt föreslogs, i syfte att bereda möjlighet
till bättre proportionell fördelning av platserna mellan olika organisationer,
att för vardera sidan skulle utses tre, av vilka en vid varje session
skulle utträda efter lottning eller i enlighet med förut uppgjord ordning.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll såsom uppenbart,
att Kungl. Majit vid bisittarnas utväljande måste taga största hänsyn
därtill, att de utsedda komme att representera åskådningarna hos majoriteten
på vardera sidan, och att alltså de mindre föreningarna i realiteten,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

3

därest de skulle avgiva särskilda förslag, näppeligen kunde komma att
utöva något egentligt inflytande på domstolens sammansättning. Att tydligt
fastslå berörda princip genom valet av den siffra för medlemmarnas antal,
som skulle vara avgörande, läte sig med hänsyn till möjligheten av omkastningar
i de bestående förhållandena knappast göra. En antydan därom
i själva lagen kunde dock enligt utskottets mening måhända givas genom
att bestämma minimiantalet av medlemmar för arbetarförening till 10 000 i
stället för 5 000.

Systemet med rörliga bisittare syntes knappast, enligt särskilda utskottets
uppfattning, vara det lämpligaste. En var av bisittarna skulle i allt för
ringa grad bliva i tillfälle att förvärva den erfarenhet och vana, som för
domarvärvets rätta fullgörande vore av väsentlig betydelse. Även med berörda
system skulle den speciella sakkunskapen för varje särskilt mål icke
kunna ernås. Därjämte borde bemärkas, att bisittare, utsedda på det angivna
sättet, komme att mera representera vissa intressen än de fasta bisittarna.
Men vad man ville vinna med ifrågavarande bisittare vore att tillföra
domstolen representanter icke för intressen utan för sakkunskap och olika
rättsåskådningar. Beträffande åtgärder för att betrygga förtroendet för domstolen
genom en bättre fördelning av platserna mellan de olika organisationer,
som kunde finnas på vardera sidan, syntes med hänsyn till det stora
antalet, särskilt på arbetarsidan, av fristående sådana föga vara vunnet
genom vare sig den ena eller den andra av de i motionen ifrågasatta anordningarna.

Fem ledamöter av utskottet framhöllo i reservation, att det av utskottet
föreslagna minimiantalet medlemmar i förslagsberättigad arbetarförening
vore för lågt, och att utskottets motivering närmast talade för en högre medlemssiffra.
För sin del ansågo reservanterna, att siffran borde bestämmas
till 30 000. Två andra ledamöter av utskottet ansågo, att antalet borde fixeras
på sådant sätt, att förslagsrätt tilldelades endast landsorganisationen.
Detta mål skulle enligt nämnda reservanters mening ernås genom att bestämma
medlemssiffran hos förslagsgivande arbetarorganisation till 50 000.

Frågan örn lagstiftning förföll emellertid vid denna riksdag.

I det för 1911 års riksdag (proposition nr 43) framlagda förslaget till lagstiftning
om kollektivavtal och om arbetsdomstol m. m. upptogs den av särskilda
utskottet förordade bestämmelsen, att förslagsrätt skulle tillkomma
på arbetsgivarsidan förening omfattande minst 100 arbetsgivare och på arbetarsidan
förening med minst 10 000 medlemmar.

Vid riksdagen föreslogs i tre motioner, att rättigheten att avgiva förslag å
arbetarsidan borde begränsas till förening, som omfattade minst 50 000
arbetare.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll, att visserligen
vore det tydligt, att Kungl. Majit vid bisittarnas utväljande med nöd -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

vändighet måste taga största hänsyn till majoritetens åsikter, så att de mindre
föreningarna icke i allmänhet skulle komma att i realiteten utöva något
egentligt inflytande på domstolens sammansättning. Men det borde icke
förbises, att det med upptagande i lagen av det ifrågasatta högre talet skulle
kunna på grund av minskad centralisation eller eljest inträffa, att ingen
törening vore tillräckligt stor för att fylla betingelserna för förslagsrätt. Även
en annan omständighet syntes böra beaktas. Möjligheten för flera föreningar
att uppställa förslag å bisittare i domstolen måste anses för den förening,
s°m enligt sakens natur på grund av sin storlek borde främst vinna gehör
för sin genom förslaget uttryckta mening, innebära en maning att med
omsorg tillse, att förslaget omfattade personer, vilka vore i alla avseenden
för uppdraget fullt lämpliga. Bestämmelsen borde med hänsyn till det anförda
bibehållas oförändrad.

Frågan örn lagstiftning förföll emellertid även vid 1911 års riksdag.

I proposition nr 39 till 1928 års riksdag med förslag till lagar örn kollektivavtal
och örn arbetsdomstol framlades det förslag rörande arbetsdomstolens
sammansättning, som sedermera genom 1928 års lagstiftning upphöjdes
till lag, vilken, såvitt angår de efter förslag förordnade ledamöterna, därefter
icke blivit ändrad. I nämnda proposition yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Pettersson, i förevarande ämne i anslutning till vissa i
propositionen redovisade framställningar bland annat:

De framställda ändringsförslagen åsyfta att i arbetsdomstolen bereda plats
för representanter för sådana arbetsgivare, som icke kunna anses företrädas
av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Ett tillgodoseende av
detta önskemål torde ej kunna ske på annat sätt än att rätt att föreslå ledamöter
tillerkännes arbetsgivarsammanslutningar, som nått en viss storlek.
Storleken kan därvid bestämmas med hänsyn till antingen antalet medlemmar
i sammanslutningen eller antalet arbetare, som sysselsättas av medlemmarna,
eller med beaktande av båda dessa beräkningsgrunder. Därest dylika bestämmelser
införas för arbetsgivarsidan, torde likartade föreskrifter böra
gälla för arbetarsidan. Fördelen av en dylik anordning, vilken skulle betyda
en återgång till de äldre förslagen, skulle i första hand vara, att förslagsrätten
icke bleve på samma sätt beroende av ändringar i organisationsförhållandena.
Även om förtroenderådet eller landsorganisationen skulle
försvinna eller upphöra att företräda flertalet av landets organiserade arbetsgivare
och arbetare, skulle dock förslag kunna erhållas å personer, som
representerade båda sidorna. Den ifrågasatta anordningen skulle även medföra,
att förslag erhölles på ett stort antal personer, och att bland ledamöterna
eller åtminstone bland suppleanterna kunde insättas personer, som representerade
olika intressen. Måhända skulle även en sådan anordning innebära
en sporre för organisationerna att vid avgivande av förslag söka finna de mest
lämpliga personerna. Emellertid anser jag mig icke böra föreslå en dylik
anordning. Densamma skulle förmodligen komma att bliva av ringa praktiskt
värde. Därest förslag avgåves av huvudorganisationerna å ömse sidor,
komme Kungl. Majlis valrätt praktiskt taget att bliva begränsad till de personer,
som föreslogos av nämnda organisationer. Även örn bland supplean -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

5

terna .skulle kunna insättas någon, som föreslagits av annan sammanslutning,
torde detta komma att sakna betydelse,'' då domstolens sammansättning såvitt
möjligt bör hållas konstant oell de ordinarie ledamöterna därför i regel böra
tjänstgöra. Svårighet möter även, då det gäller att bestämma vilket medlcmseller
arbetarantal, som skall medföra rätt att avgiva förslag. Därest förslagsrätt
å arbetsgivarsidan tillädes exempelvis förening, som hade minst tvåhundra
medlemmar eller vars medlemmar sysselsatte minst tiotusen arbetare,
skulle dylik rätt tillkomma bland andra svenska frisörföreningen, trots att
dess medlemmar enligt uppgifterna för år 1925 sysselsätta endast ettusen
arbetare liksom även Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,
ehuru densamma enligt nämnda uppgifter har blott tjugu medlemmar.
Osäkert är även, huruvida förslagsrätt skulle tillkomma svenska städernas
förhandlingsorganisation, vilken intager en i viss mån annan ställning
än andra arbetsgivarsammanslutningar. Skulle å arbetarsidan förslagsrätt
tilläggas exempelvis förening med minst tiotusen arbetare, skulle sådan rätt
enligt 1925 års siffror tillkomma förutom landsorganisationen och elva till
densamma anslutna förbund allenast en utom landsorganisationen stående
sammanslutning, svenska textilarbetareförbundet. Det viktigaste skälet mot
den ifrågasatta anordningen är emellertid, att densamma synes utgå från den
uppfattningen, att parterna skola erhålla ett slags intresserepresentation i
domstolen. Detta är ingalunda avsikten. De efter förslag utsedda domstolsledamöterna
skola företräda de å ömse sidor rådande åskådningarna i arbets-
och avtalsfrågor men däremot icke tjänstgöra såsom talesmän för dc
i varje tvist deltagande parterna. Med hänsyn härtill synes det lämpligast,
att förslagsrätt tillerkännes endast de å ömse sidor befintliga huvudorganisationerna.

Rörande systemet med rörliga bisittare anförde departementschefen:

Såsom jag tidigare framhållit, är det av vikt, att i arbetsdomstolen beredes
plats för erforderlig sakkunskap. Med hänsyn härtill kunde det måhända
synas tilltalande att låta någon eller några av bisittarna växla allt efter
målens beskaffenhet. Härigenom skulle man i varje mål kunna erhålla representanter
för det verksamhetsområde, å vilket tvisten rör sig. Emellertid
synes mig nämnda förslag förenat med så allvarliga olägenheter, att det icke
kan tillstyrkas. Till en början bör erinras, att den sakkunskap man i främsta
rummet vill finna företrädd inom domstolen är kunskap och erfarenhet rörande
avtals- och arbetsförhållanden i allmänhet. Däremot är det mindre
nödvändigt att inom domstolen hava tillgång till sakkunskap rörande de
särskilda tekniska förhållandena inom det fack, som beröres av tvisten. Kännedom
härom kan domstolen i regel skaffa sig genom hörande av vittnen
eller sakkunniga. Tydligt är också, att dylika speciellt sakkunniga personer
ofta hava svårt att bortse från sina rena fackintressen och att opartiskt bedöma
en uppkommen tvist inom sitt verksamhetsområde. Det synes mig
även olämpligt att genom sättet för ledamöternas utväljande giva stöd åt den
uppfattningen, att desamma skulle tjänstgöra såsom representanter för de
tvistande parterna. Mot den föreslagna anordningen talar vidare, afl densamma
erbjuder åtskilliga tekniska svårigheter. Den kan icke — särskilt
örn det skulle ankomma på parterna att avgöra, vilka personer i varje mål
skulle hava säte i rätten — genomföras utan ett invecklat system av bestämmelser.
Den skulle vidare medföra ökade kostnader och i viss grad försvåra
domstolens verksamhet. Det oaktat skulle garanti icke vinnas, att den spe -

(5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

cielia sakkunskapen städse bleve företrädd inför domstolen. Det avgörande
skälet mot den ifrågasatta anordningen är emellertid, att densamma skulle
förhindra nödig kontinuitet i domstolens arbete. För en domstol av den
art, varom här är fråga, är det av särskild vikt, att domstolens sammansättning,
såvitt möjligt, bibehålies oförändrad. På detta område, där rättsuppfattningen
ännu icke vunnit stadga, kommer utvecklingen att i hög grad
bliva beroende av domstolens avgöranden. Det är därför nödvändigt, att
domstolen i sin rättstillämpning fullföljer en gång antagna principer, och
detta torde försvåras, därest domstolens ledamöter växla i så gott som
varje mål.

Riksdagen lämnade förslaget örn arbetsdomstolens sammansättning utan
erinran.

Enligt 29 § i lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandliirgsrätt
skola mål, som avse tillämpning av lagen, med visst undantag upptagas
och avgöras av arbetsdomstolen. Till närmare belysning av detta
stadgande vill utskottet i korthet erinra om vissa andra bestämmelser i
lagen. Denna äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar (1 §). Enligt
lagen skall föreningsrätten lämnas okränkt (3 §). Med förhandlingsrätt förstås
rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av
arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare,
vari de ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar (4 § första
stycket). Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten
att träda i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller
genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så
erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga,
varom förhandling påkallats (4 § andra stycket). Huvudorganisation av
arbetstagare äger genom anmälan hos socialstyrelsen påkalla tillämpning
av vissa särskilda regler om förhandlingsrättens utövande. Dylik anmälan
skall göras av organisationens styrelse och innefatta förklaring, att organisationen
underkastar sig i 16 § angiven fredsförpliktelse (8 §). Envar, som
vidtagit åtgärd, vilken enligt 3 § (kränkning av föreningsrätten) eller 16 §
första stycket (förbud mot stridsåtgärd i visst fall) ej må äga rum, är pliktig
att ersätta skada, som kommit av förfarandet (20 §). Om de, som äga företräda
förening, å föreningens vägnar behörigen besluta åtgärd, vilken enligt
3 § eller 16 § första stycket ej må äga rum, är föreningen pliktig ersätta
därav föranledd skada (21 §). Försummar part att hörsamma kallelse eller
anmaning enligt 12 § första och andra styckena (kallelse av opartisk ordförande
att sammankomma eller anmaning av honom att framlägga förslag
till förhandlingsfrågans lösning) må ordföranden på hemställan av andra
parten anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen, och äger arbetsdomstolen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. "

att genom vile tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan
av ordföranden utdöma vitet.

I detta sammanhang må även erinras örn 6 § i lagen den 28 maj 1920
örn medling i arbetstvister, vari stadgas, att om någon av de tvistande parterna
vid förhandling, som anordnats av förlikningsman, försummar att
fullgöra vad enligt 4 § andra stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt
åligger honom, må förlikningsmannen på hemställan av andra parten
anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen, som har rätt att genom vite
tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan av förlikningsmannen
utdöma vitet.

Vid sin granskning av förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt
anförde lagrådet bl. a.:

Av synnerlig betydelse är frågan örn den ordning, som skall gälla för
prövning av mål rörande tillämpningen av den lagstiftning, som nu föreslås.
Till den under utredningen ganska enstämmigt uttalade uppfattningen att
denna prövning åtminstone i allmänhet lämpligen bör anförtros at arbetsdomstolen
vill lagrådet ansluta sig. Ett ändamålsenligt ordnande av denna angelägenhet
erbjuder dock organisatoriska svårigheter. Departementschefen har
ansett hinder ej möta för att arbetsdomstolen med nuvarande sammansättning
handlägger jämväl mål om föreningsrätt enligt den nu föreslagna lagen, och
han har icke berört samma spörsmål i avseende å den befogenhet att avgöra
även vissa frågor rörande förhandlingsrätten, vilken jämlikt föreliggande förslag
till ändring i lagen om medling i arbetstvister skall tillkomma arbetsdomstolen.
Denna ståndpunkt, som torde överensstämma med förevarande
förslags allmänna tendens att även i fråga om privatanställda låta lagstiftningens
innehåll följa de för kollektivavtal gällande reglerna,^ kan lagrådet
icke biträda. Såväl från principiella som från praktiska utgångspunkter
synes det vara uteslutet, att den representation för intressegrupper,
vilken tillkommit för arbetsdomstolens handläggning av nuvarande mål om
kollektivavtal, kan i allt få vara densamma vid behandling av frågor, vilka
i och med att de avse de privatanställdas rättsställning uppenbarligen beröra
intressen av ofta väsentligen annat slag. I detta viktiga avseende föreligger
icke något förslag eller ens någon utredning, och även i denna omständighet
finner lagrådet ett hinder för att till genomförande förorda de remitterade
förslagen.

I proposition nr 240 till 1936 års riksdag med förslag till lag örn föreningsoch
förhandlingsrätt yttrade föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, i anledning av vad lagrådet sålunda anfört:

Den av lagrådet berörda frågan örn ändring i arbetsdomstolens sammansättning
synes i och för sig värd beaktande. Emellertid har arbetsdomstolen
redan för närvarande att handlägga mål berörande intressegrupper, som icke
äro representerade i arbetsdomstolen, och de nya mal, som nu skulle förläggas
dit, torde åtminstone till en början knappast kunna förväntas bliva
särskilt talrika eller krävande till sin beskaffenhet. Det synes mig därför
icke erforderligt att uppskjuta den nu föreslagna lagstiftningen i avbidan
på lösningen av frågan örn arbetsdomstolens sammansättning, vilken givetvis
kräver en närmare utredning. Snarare torde det vara en fördel att vid

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

en sådan utredning kunna taga hänsyn till någon tids erfarenhet rörande
tillämpningen av bestämmelserna örn förenings- och förhandlingsrätt.

I likalydande motioner 1:428 av herr Hamrin m. fl. och 11:820 av herr
Andersson i Rasjön m. fl. hemställdes bl. a. dels om sådan ändring i 10 §
lagen örn arbetsdomstol, att arbetsdomstolen skulle i mål, som ej rörde
kollektivavtal, vara domför med ordförande och två ledamöter, varvid ledamot,
som avsåges i 4 §, ej skulle få deltaga i handläggning av sådant mål,
dels ock att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära skyndsam utredning
och förslag angående ändring av arbetsdomstolens sammansättning vid
handläggning av mål rörande privatanställda och andra utanför landsorganisationen
stående arbetstagare.

I likalydande motioner 1:429 av herr Bagge m. fl. och 11:823 av herr
Skoglund m. fl. föreslogs, att i lagen örn förenings- och ''förhandlingsrätt
skulle upptagas en bestämmelse av innehåll, att Kungl. Majit för behandlingen
av sådana mål, som skulle upptagas och avgöras av arbetsdomstolen,
skulle utöver de ledamöter jämte ersättare, som förordnades enligt lagen
om arbetsdomstol, för en tid av två år i sänder utse två ledamöter med
särskild insikt i industri och handel, två ledamöter med särskild insikt i
jordbruk samt fyra ledamöter, som kunde anses företräda olika grupper
av arbetstagare, jämte ersättare för dem. I mål som avsåge tillämpningen
av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt skulle domstolen vara domför
med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare, som
företrädde särskilda intressen, skulle ordföranden tillkalla dem som i det
särskilda fallet ägde största sakkunskap, därvid dock .skulle iakttagas, att
motsatta intressen örn möjligt bleve i lika mån företrädda.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, anslöt sig i sitt utlåtande
nr 58 till den uppfattningen, att mål, som avsåge tillämpningen
av lagen, borde upptagas och avgöras av arbetsdomstolen. Utskottet ansåg
emellertid, att tillräcklig utredning icke förelåge för att utskottet skulle
kunna föreslå någon ändring av denna domstols sammansättning för behandlingen
av sådana mål. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Majit
med uppmärksamhet följde arbetsdomstolens verksamhet samt, örn anledning
därtill visade sig föreligga, toge under övervägande, huruvida domstolen
genom ändrad sammansättning vid behandling av mål på förevarande
rättsområde borde göras mera representativ för de intressen, som i fråga
örn dessa mål gjorde sig särskilt gällande.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del.

I proposition nr 31 till 1935 års riksdag med förslag till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder föreslogs, att mål, som avsåge tillämpning av
lagen, skulle upptagas och avgöras av en för hela riket gemensam domstol,
benämnd domstolen för ekonomiska stridsåtgärder. Domstolen skulle bestå
av ordförande och åtta ledamöter, vilka skulle förordnas av Konungen för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

9

viss tid. Ordföranden och en ledamot, vilken skulle förordnas att vara vice
ordförande, skulle vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. En ledamot
skulle äga särskild insikt och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden som
ekonomiska förhållanden i allmänhet. Bland övriga ledamöter skulle finnas
företrädare för de viktigaste närings- eller yrkesintressen, som berördes
av lagen. Domstolen skulle vara domför med ordförande och fyra ledamöter.
Bland ledamöter och ersättare, som företrädde särskilda intressen, skulle
ordföranden tillkalla dem som i det särskilda fallet ägde största sakkunskap,
därvid skulle iakttagas, att motsatta intressen örn möjligt bleve i lika mån
företrädda.

I motioner (I: 283 och II: 489) föreslogs, att arbetsdomstolen skulle i stället
upptaga och avgöra ifrågavarande mål, varvid domstolen skulle få en i
viss mån ändrad sammansättning.

Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande (nr 29) Kungl. Maj:ts förslag
i denna del.

Propositionen blev emellertid av riksdagen avslagen.

Arbetstidsutrednincjen angående affärs- och kontorsanställda har i sitt
den 31 december 1937 avgivna betänkande med förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln och butikstängningslag (stat. off. utr. 1937:55) lämnat
vissa uppgifter om organisationsväsendet på det område, utredningsarbetet
avsåg. Uppgifterna lia inhämtats från resp. organisationer i december 1937.

Arbetstidsutredningen anför i detta ämne bl. a.:

Bland arbetsgivarsammanslutningarna må i främsta rummet nämnas
Svenska arbetsgivareföreningen (bortåt 5 000 delägare), som särskilt företräder
industrien gentemot kroppsarbetarna,----------

Vad handeln beträffar, må såsom den enda utpräglade och generella arbetsgivareföreningen
nämnas den 1936 tillkomna Köpmännens garantiförening
med ungefär 1 200 delägare, som inneha omkring 2 500 affärer och
sysselsätta ungefär 12 000 anställda över 18 år.

Den största köpmannasammanslutningen på detaljhandelns område är dock
Sveriges köpmannaförbund, till vilken föreningar med sammanlagt bortåt
16 000 medlemmar äro anslutna. Inom detaljhandeln finnas även åtskilliga
andra kommersiella sammanslutningar av mer branschbetonad eller lokal
karaktär. För partihandeln är den ledande organisationen Sveriges grossistförbund
(cirka 550 medlemmar).

Inom handeln äro två personalorganisationer särskilt framträdande. Den
största är Svenska handelsarbetareförbundet med drygt 31 000 medlemmar,
varav cirka 18 000 butiksbiträden och kontorsanställda (av dessa omkring
7 000 anställda i kooperativ handel). Därnäst kommer Svenska handelstjänstemannaförbundet,
som 1937 uppkommit genom sammanslutning av
Svenska kontoristförbundet och Svenska affärsmedhjälpareförbundet. Detta
förbund har omkring 9 000 medlemmar, övervägande kontorsanställda. Såsom
en rikssammanslutning av mer generell karaktär må vidare nämnas
Riksförbundet för affärsanställda (ungefär 3 000 medlemmar). Ytterligare

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

finnas inom detaljhandeln många sammanslutningar, som dock gälla viss
bransch eller viss ort.

Inom industrien företrädas de kontorsanställda och den tekniska personalen
främst av Sveriges industritjänstemannaförbund (cirka 11000 medlemmar)
och arbetsbefälet av Sveriges arbetsledareförbund (över 10 000 medlemmar)
.

Svenska bankmannaföreningen har över 6 000 medlemmar och är dominerande
på sitt område.

Av de här berörda riksorganisationerna är Svenska handelsarbetareförbundet
anslutet till Landsorganisationen i Sverige. Flertalet av de övriga
tillhöra och utgöra sammanlagt den alldeles övervägande majoriteten i De
anställdas centralorganisation (Daco), som räknar över 45 000 medlemmar.

I fråga om kollektivavtalens utbredning bland de arbetstagaregrupper,
som de sakkunnigas uppdrag gällt, anför utredningen bl. a.:

Socialstyrelsens statistik visar, att kollektivavtalet vunnit snabb utbredning
inom gruppen handel och varulager under senare år. Vid utgången av
1936 gällde här ungefär 1 250 avtal, berörande nära 2 000 arbetsgivare och
över 21 500 arbetstagare.----------------

De nu nämnda kollektivavtalen gälla dock till stor del de egentliga handelsarbetarna,
för vilka kollektivavtalsformen länge varit tämligen vanlig.
Men inom gruppen butiksanställda (inbegripet de tämligen fåtaliga fall, när
avtalen avsett kontorsanställda) voro redan vid utgången av 1934 nära 11 500
arbetstagare berörda av kollektivavtal; motsvarande siffra för 1936 är cirka
12 500.

Svenska handelsarbetareförbundet och dess avdelningar ha i alldeles övervägande
grad varit avtalsslutande part på arbetstagarsidan. Enligt uppgift
från förbundet gällde för över 12 000 av dess medlemmar inom gruppen
butiksanställda (inbegripet kontorsanställda) vid utgången av 1935 kollektivavtal.

De nyssnämnda avtalen inom handeln gälla endast i ringa utsträckning
kontorister (ungefär 1 300—1 400 vid utgången av 1936), och även för de kontorsanställda
utanför handeln har kollektivavtalet i allmänhet liten utbredning.
Undantag utgör kontorspersonalen vid de enskilda järnvägarna (avtal
för omkring 3 000 anställda vid slutet av 1936) och i viss mån fackföreningsexpeditioner
och andra byråer (ungefär 300). Kollektivavtal finns vidare för
vissa försäkringstjänsteman, men det gäller här endast i ringa utsträckning
kontorsanställda.

I nu förevarande motioner har lämnats en kortfattad historisk redogörelse
för frågan om arbetsdomstolens sammansättning. I motionerna anföres därutöver
bland annat:

Enligt 4 § av 1928 års lag örn arbetsdomstolen ingå i denna domstol
fyra ledamöter utsedda på förslag av arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd
respektive landsorganisationen. Efter 1936 års lagstiftning örn förenings-
och förhandlingsrätt komma frågor rörande de s. k. privatanställda
eller privattjänstemännen att i större utsträckning än förut dragas inför
arbetsdomstolens prövning. Därför finnes anledning att överväga, huru -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

11

vida en representation för de privatanställda av liknande typ som för arbetsgivare
och arbetare vore befogad.

Under den långa reformdiskussion, som föregick 1928 års lagstiftning
örn arbetsdomstolen, utbildades en bestämd uppfattning örn förutsättningarna
för att bereda särskild representation åt en social grupp eller klass.
Dels borde ifrågavarande grupp eller klass vara av sådan omfattning och
betydelse samt hava sådana särpräglade villkor, att dess inställning icke
lämpligen kan företrädas av representanter för någon mer eller mindre närstående
grupp eller klass. Dels borde dithörande personer redan ha skapat
en organisation av sådan storlek och auktoritet, att denna lämpligen kan
anförtros uppdraget att föreslå eller utse representanter. Nu ha under det
sista decenniet allmänna opinionen och statsmakterna alltmer bestämt erkänt,
att de s. k. privatanställda utgöra en särskild klass av stor betydelse
med egenartade levnadsvillkor och en egen berättigad syn på sitt arbete.
Under förarbetena till och diskussionen om 1936 års lagstiftning örn förenings-
och förhandlingsrätt kom detta förhållande till sitt hittills tydligaste
uttryck.

Efter mitt sätt att se torde nu tillräcklig tid Ira förflutit för att samla
den erfarenhet, som enligt departementschefens mening år 1936 borde föregå
en utredning av frågan. Det synes icke föreligga något behov att skissera
denna utrednings föremål närmare än som redan skett genom de uttalanden
1927—1928 och 1936, vilka ovan i korthet refererats. Emellertid torde det
vara anledning att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid det faktum,
att flera institutioner än arbetsdomstolen innehålla representanter för
intressegrupper. Såsom exempel kunna nämnas försäkringsrådet, arbetsrådet
och sociala rådet. En blivande utredning torde även böra omfatta lämpligheten
av att i dylika fall bereda representation åt privatanställda. I enlighet
med departementschefens uttalande 1936 synes det också finnas anledning
att undersöka, huruvida möjligen andra intresseorganisationer än de
privatanställdas nu eller i framtiden böra beredas rum i arbetsdomstolen och
andra institutioner med liknande sammansättningsgrund.

I anledning av de i motionerna gjorda uttalandena örn arbetsrådet och
försäkringsrådet vill utskottet i korthet redogöra för dessa organs sammansättning.

Enligt 9 § i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning skall arbetsrådet
bestå av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av
två år i sänder. Av ledamöterna skola två utses bland personer, föreslagna av
sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta
tillhopa minst 50 000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana
rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. För
nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så
många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende,
upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av
förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits,
skall förordnande ändock av Konungen meddelas.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda
arbetsgivar- eller arbetarintressen, oph förordnar Konungen en av dessa
ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för
denne.

Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så
ock av fyra, där de äro örn beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter deltaga
i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare
närvara.

Enligt 9 § lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 skall arbetsrådet lia en i
viss man ändrad sammansättning vid handläggning av ärenden som avses i
denna lag. Konungen skall nämligen för tjänstgöring i arbetsrådet för viss tid
utse två med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses
bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd,
och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter,
som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar. En ledamot skall
utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen, samt vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av
arbetarsammanslutningar. För var och en av de sålunda utsedda ledamöterna
skola i enahanda ordning utses minst två suppleanter, av vilka en bör vara
förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln.

Från den allmänna arbetstidslagens tillämpning har undantagits bl. a.
arbete, som åligger biträde i handelsbod. Såsom arbetare skall ej räknas
verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare,
bokhållare eller därmed jämställd person samt ej heller kontorsvaktmästare
eller annat underordnat kontorsbiträde.

I detta sammanhang bör nämnas, alt arbetstidsutredningen angående
affärs- och kontorsanställda i sitt förslag till arbetstidslag för detaljhandeln
i 10 § upptagit en bestämmelse, att Konungen skall för tjänstgöring i arbetsrådet
vid handläggning av ärenden, som avses i lagen, utse två med detaljhandelns
förhållanden förtrogna ledamöter, av vilka den ene skall väljas
bland personer, som kunna anses företräda arbetsgivarna, och den andre
bland personer, som kunna anses representera arbetstagarna inom detaljhandeln.
För var och en av dessa ledamöter skola minst två suppleanter
utses, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet,
som avses i lagen.

I motiveringen till detta stadgande framhålla de sakkunniga, att det säkerligen
skulle vara en fördel, örn det vid behandlingen av frågor enligt den föreslagna
lagen i arbetsrådet funnes direkta representanter för detaljhandlarna
och de hos dem anställda, då de direkt berörda parterna skulle känna detta

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13

som en trygghet. Inom detaljhandeln funnes ett flertal riksorganisationer
bland de anställda, och sammanlagt vore de organiserade blott en minoritet
bland arbetstagarna. Även på arbetsgivaresidan torde gälla, att det icke funnes
någon organisation, som ensam omslöte flertalet företag, ehuru organisationsväsendet
vore mera utbrett än bland arbetstagarna. De sakkunniga hade
därför icke funnit lämpligt att begränsa valet till vissa av organisationerna
föreslagna personer. En annan sak vore, att det dock kunde befinnas lämpligt
att låta de större organisationerna inkomma med förslag, innan valet
ägde rum.

Enligt lagen den 29 juni 1917 örn försåkringsrådet skall detta råd bestå
av minst sju ledamöter. Två av dessa skola representera arbetsgivarna
och två arbetarna. Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för en var av dem
förordnas av Konungen för två år i sänder efter förslag, som avgivas på sätt
nedan närmare anges.

Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart
av Konungen. Minst två av dem skola vara lagkunniga män.

Förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera arbetsgivarna,
må avgivas av förening av arbetsgivare nied minst 100 medlemmar och
förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera arbetarna, av
förening av arbetare med minst 10 000 medlemmar. Därjämte må förslag till
representanter för arbetsgivarna eller för arbetarna avgivas av det eller de
landsting, som Konungen bestämmer, ävensom av korporation eller förening,
vilken Konungen, efter därom av försåkringsrådet gjord framställning, finner
böra tillerkännas rätt att avgiva sådant förslag.

Ärenden, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete skola behandlas
av försåkringsrådet, prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av
fyra ledamöter, örn de äro ense om beslutet. Av dessa ledamöter skall en vara
representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. I behandling av viktigare
ärende enligt olycksfallsförsäkringslagen eller av ärende av allmän betydelse
skola minst sju ledamöter deltaga, av vilka två skola vara representanter
för arbetsgivarna och två för arbetarna.

I anledning av det i motionerna fällda yttrandet om det sociala rådet får
utskottet erinra därom, att detta råd enligt en kungl, kungörelse den 31
december 1912 haft till uppgift att avgiva yttranden och förslag i ärenden,
som av socialstyrelsen hänskjutits till dess prövning, ävensom att i övrigt
tillhandagå styrelsen med upplysningar och praktiska uppslag. Genom en
kungl, kungörelse den 23 december 1937 bar emellertid förordnats, att 1912
års kungörelse skall upphöra att gälla med utgången av 1937. Det sociala
rådet existerar följaktligen icke längre.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse har frågan om Utskottet.
arbetsdomstolens sammansättning varit föremål för synnerlig uppmärksam -

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

het under förarbetena till 1928 års lagar om kollektivavtal och örn arbetsdomstol.

Frågan fick förnyad aktualitet i samband med 1936 års lagstiftning örn
förenings- och förhandlingsrätt. Vid granskning av förslag i detta ämne
uttalade lagrådet, att det såväl från principiella som från praktiska utgångspunkter
syntes vara uteslutet, att den representation för intressegrupper,
vilken tillkommit för arbetsdomstolens handläggning av nuvarande mål örn
kollektivavtal, kunde i allt få vara densamma vid behandlingen av frågor,
vilka i och med att de avsåge de privatanställdas rättsställning uppenbarligen
berörde intressen av ofta väsentligen annat slag. I anledning av detta
yttrande framhöll föredragande departementschefen, att den av lagrådet
berörda frågan örn ändring i arbetsdomstolens sammansättning syntes i och
för sig värd beaktande men att det icke syntes erforderligt att uppskjuta
den föreslagna lagstiftningen i avbidan på lösningen av frågan om arbetsdomstolens
sammansättning, vilken enligt departementschefens mening givetvis
krävde en närmare utredning. Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande
över propositionen att tillräcklig utredning icke förelåge för att utskottet
skulle kunna föreslå någon ändring av arbetsdomstolens sammansättning
för behandlingen av mål enligt den nya lagen. Utskottet förutsatte emellertid,
att Kungl. Majit med uppmärksamhet följde arbetsdomstolens verksamhet
samt, örn anledning därtill visade sig föreligga, toge under övervägande,
huruvida domstolen genom ändrad sammansättning vid behandling av mål
på förevarande rättsområde borde göras mera representativ för de intressen,
som i fråga örn dessa mål gjorde sig särskilt gällande.

De nu föreliggande motionerna hava tillstyrkts av de anställdas centralorganisation.
Arbetsgivareföreningen har i princip anslutit sig till tanken,
att de anställdas önskemål om en representation i arbetsdomstolen tillgodoses
i någon därför lämplig form. Landsorganisationen har förklarat sig
sakna anledning att motsätta sig den begärda utredningen, varvid emellertid
framhållits, att en ändring i arbetsdomstolens sammansättning syntes med
hänsyn till vikten av största möjliga kontinuitet böra ifrågakomma endast
därest ett verkligt behov av ändring ådagalades.

Arbetsdomstolens ordförande har förklarat sig vara i princip ense med
motionärerna. Enligt hans mening kunde det omöjligen förnekas, att tjänstemännen
både socialt och i fråga om arbetsförhållanden representerade en
annan miljö än kroppsarbetarna. Det vore ett konsekvent fullföljande av
grunderna för domstolens sammansättning, att representanter för tjänstemännen
inträdde i domstolen vid handläggningen av mål, som rörde tjänstemannaförhållanden.
Denna representation borde icke vara motiverad av
tjänstemännens intressen i och för sig utan därav, att det vore en fördel för
rättskipningen, att den högre sakkunskap, som tjänstemännen ägde i fråga
örn sina egna problem, tillfördes domstolen på samma sätt, som nu skedde
i fråga örn kroppsarbetarna. Arbetsdomstolens ordförande har emellertid

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

15

ändock ställt sig tveksam med hänsyn till ovissheten, huruvida särskilda
tjänstemannarepresentanter komme att erhålla tillräckliga arbetsuppgifter
för att kunna växa in i ställningen som ledamöter i domstolen. Det vore
enligt hans mening dessutom förenat med icke obetydliga tekniska svårigheter
att skapa en särskild tjänstemannarepresentation vid domstolen. Arbetsdomstolens
ordförande har slutligen erinrat därom, att det vid övervägandet
av frågan, om en lagändring i motionernas syfte borde genomföras,
också måste undersökas, huruvida i mål rörande tjänstemäns förhållanden
en särskild sammansättning av domstolen vore påkallad jämväl på
arbetsgivaresidan.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att olika uppfattningar råda
beträffande uttrycket »privatanställda». I förevarande motioner har detta
uttryck använts i en tämligen snäv bemärkelse för att beteckna de s. k.
privattjänstemännen, under det att utskottet för sin del i tidigare sammanhang
med uttrycket åsyftat alla i enskild tjänst anställda personer.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad arbetsdomstolens ordförande
i förevarande ärende anfört. Enligt utskottets uppfattning tala emellertid
övervägande skäl för att frågan om arbetsdomstolens sammansättning
göres till föremål för en ingående omprövning. Denna undersökning bör
enligt utskottets mening läggas på en bredare grund än vad motionärerna väl
åsyftat och avse möjligheten och lämpligheten att bereda representation i
arbetsdomstolen för sådana grupper av arbetstagare och arbetsgivare över
huvud taget, vilkas arbetsområden icke anses kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt företrädas av de ledamöter i domstolen, vilka tillsatts efter förslag
av landsorganisationen och arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Det är
givetvis av synnerlig vikt, att arbetsdomstolen har en sådan sammansättning,
att den omfattas med förtroende av de berörda parterna. Men det är också
ett allmänt intresse av stor betydelse, att arbetsdomstolens sammansättning
icke växlar i sådan utsträckning, att kontinuiteten i dess arbete äventyras.
Enligt utskottets mening torde det möta betydande svårigheter att nå fram
till en tillfredsställande lösning, och utskottet vill framhålla, att en ändring
i reglerna rörande arbetsdomstolens sammansättning givetvis ej bör komma
till stånd med mindre påtagliga fördelar ur det allmännas synpunkt därigenom
kunna förväntas.

Vad slutligen angår frågan örn ändrad sammansättning av arbetsrådet
och försäkringsrådet vill utskottet endast uttala, att, ehuru behovet av ändring
i förevarande hänseende torde vara mindre än i fråga om arbetsdomstolen,
skäl dock tala för att jämväl detta spörsmål ägnas uppmärksamhet
i samband med den av utskottet ovan förordade utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa en översyn av

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

bestämmelserna rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets och
försäkringsrådets sammansättning samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda;

2) att förevarande motioner måtte anses besvarade genom
vad utskottet sålunda hemställt.

Stockholm den 29 mars 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Hagman, P. Sandström, Knut Petersson,
Västberg*, Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund*, Molander*, Hermansson*,
Gardell* och Hansson i Örebro, fröken Hesselgren och fröken Andersson.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

17

Arbetsdomstolens

ordförande.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 4 februari 1938 har Kungl. Maj:t anbefallt arbetsdomstolens
ordförande att avgiva yttrande till utskottet i anledning av
en vid innevarande års riksdag inom första kammaren av herr Gärde väckt
motion nr 110 om beredande av representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen
m. m. I anledning härav får jag anföra följande.

Motionären synes utgå från att 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
särskilt aktualiserat frågan om en speciell representation i arbetsdomstolen
för de privatanställda tjänstemännen. I detta avseende anser jag
ett förtydligande böra göras. Sedan nämnda lag trädde i kraft, hava vid
arbetsdomstolen handlagts 10 mål, däri tvisten hänfört sig till lagens föreningsrättsbestämmelser,
och icke något mål rörande lagens förhandlingsrättsbestämmelser.
Av nämnda 10 mål berörde endast ett tjänstemännens
särskilda förhållanden. Alla de andra gällde kroppsarbetare i egentlig mening,
och i huvudsak avsåg tvisten i dessa mål ett och samma spörsmål,
nämligen huru lagens föreningsrättsbestämmelser äro att förstå för sådana
fall, då konkurrens örn arbetstillfällena råder mellan arbetare tillhörande
skilda organisationer. Även örn tvister på grundval av 1936 års lag i vad
angår tjänstemän kunna antagas bliva något vanligare i framtiden, har jag
den uppfattningen, att sådana tvister dock under alla förhållanden torde
bliva jämförelsevis fåtaliga. I den mån i framtiden allt flera kollektivavtal
slutas för tjänstemän, kunna emellertid också tvister om dessa avtal beräknas
uppkomma, och jämlikt lagen om arbetsdomstol har då arbetsdomstolen
exklusiv behörighet att upptaga dessa tvister. Det av motionären upptagna
spörsmålet bör därför bedömas icke blott med hänsyn till tvister, som skola
avgöras enligt 1936 års lag, utan även — och detta enligt min mening i
främsta rummet -— med hänsyn till de egentliga kollektivavtalstvisterna.

När lagstiftaren såsom domare i arbetsdomstolen insatt representanter för
de stridande lägren på arbetsmarknaden, har detta naturligen skett med
full insikt om att dessa personer självfallet icke kunna helt frigöra sig från
de intressesynpunkter, som de eljest i sin dagliga gärning hava att företräda.
Men det måste strängt fasthållas, att de icke erhållit sitt uppdrag i ändamål
att de skola i arbetsdomstolen driva dessa intressen utan hänsyn till det objektivt
rätta. Lagstiftaren har pålagt dem den utomordentligt vanskliga uppgiften
att på en gång vara verkliga domare och genom sin intima kännedom
örn arbetsförhållanden och arbetsstrider tillföra domstolen såsom helhet en
levande sakkunskap. Den ensidighet, som intressegemenskapen med den ena
sidan kan vålla, uppväges genom att också den andra sidan har sina representanter
i domstolen. Men den sakkunskap, varom här är fråga, är icke
en teknisk sakkunskap för varje speciellt fall. Lagstiftaren har icke velat
riskera den fara för mera utpräglad ensidighet och för bristande kontinuitet
inom domstolen, som kunde bliva följden, om domstolen för varje särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 and. Nr 29. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

fall sammansattes med ledamöter, som hade teknisk sakkunskap just i det
fack, om vilket den föreliggande tvisten rörde sig. Ledamöterna skola icke
växla alltför mycket, och deras sakkunskap skall i första hand ligga på det
allmänna planet, i det att den skall bestå i en djupgående kännedom om
strömningarna, rättsuppfattningen och förhållandena inom den miljö de representera.

Detta är såvitt jag fattat de tankar, som ligga till grund för de gällande
reglerna om arbetsdomstolens sammansättning. Och erfarenheten visar enligt
min mening, att lagstiftarens intentioner varit riktiga. Det goda resultatet
torde tydligast framgå därav, att denna domstol med sin intresserepresentation
dock meddelar enhälliga domslut i cirka två tredjedelar av alla fall.

I den mån tjänstemännens organisationer bliva fastare och sluta kollektivavtal,
kommer arbetsdomstolen att få behandla tvister, som röra sig på
ett helt nytt område. Det kan omöjligen förnekas, att tjänstemännen både
socialt och i fråga örn arbetsförhållandena representera en annan miljö
än kroppsarbetarna, en miljö som erbjuder problem av annat slag. Därför
synes det mig vara ett konsekvent fullföljande av de ovan angivna grunderna
för domstolens sammansättning, att representanter för tjänstemännen
inträda i domstolen vid handläggningen av mål, som röra tjänstemannaförhållanden.
Denna representation bör alltså icke vara motiverad av tjänstemännens
intressen i och för sig utan av att det är till fördel för rättsskipningen,
att den högre sakkunskap, som tjänstemännen äga i fråga om sina
egna problem, tillföres domstolen på samma sätt som nu sker i fråga om
kroppsarbetarna. Jag är sålunda i princip ense med motionären.

Om jag ändock ställer mig tveksam, beror det på ovissheten, huruvida särskilda
tjänstemannarepresentanter komma att erhålla tillräckliga arbetsuppgifter
för att kunna växa in i ställningen som ledamöter i domstolen.
Det fordras icke obetydlig erfarenhet om arbetsdomstolens verksamhet för
att såsom ledamot kunna göra en gagnande insats. Om endast ett eller annat
mål skulle årligen förekomma rörande tjänstemäns förhållanden, vore den
särskilda representationen utan nytta och snarare till hinder.

Att skapa en särskild tjänstemannarepresentation i domstolen är också
förenat med icke obetydliga tekniska svårigheter. Till en början gäller det
att finna en formel för utskiljande av de mål, där domstolen skall hava
annan sammansättning än vanligt. I detta avseende anser jag, att det skulle
vara särskilt olämpligt att bygga på organisationsförhållandena, exempelvis
så att domstolen hade speciell sammansättning i mål rörande en fristående
tjänstemannaorganisation men vanlig sammansättning i mål rörande en till
landsorganisationen ansluten tjänstemannaorganisation. Såsom ovan anförts
äro särskilda tjänstemannaledamöter motiverade uteslutande med hänsyn
till deras större sakkunskap i vissa slags mål, men då måste också samma
sakkunniga representation förekomma i alla mål av likartat slag. Man bör
sålunda försöka karakterisera målen genom att hänvisa till ett tjänstemannabegrepp,
vilket icke är någon lätt sak. En utväg ur svårigheterna — vilken
jag dock anser betänklig — vore att överlämna åt domstolens ordförande
att efter hörande av parterna bestämma, i vilka mål domstolen skulle hava
särskild sammansättning.

En annan svårighet är att finna ett lämpligt organ för avgivande av förslag
till ledamöter. Enligt nu gällande regler är förslagsrätten begränsad
till ett centralorgan på vardera sidan, vilket innebär en mycket stor fördel.
Inom tjänstemannaorganisationerna torde icke för närvarande något mot -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

19

svarande organ finnas, och det synes därför bliva nödvändigt att för deras
del återfalla på äldre förslag angående arbetsdomstolens sammansättning,
enligt vilka förslagsrätt skulle tillkomma organisationer med visst antal
medlemmar. Man kan också tänka sig möjligbeten av att Kungl. Maj:t utser
dessa särskilda ledamöter utan förslag bland personer, som företräda de
yrkesintressen, varom fråga är. Efter denna linje hade frågan lösts i propositionen
nr 31 till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder, i vad angick sammansättningen av den då tilltänkta specialdomstolen.

Slutligen må erinras, att det vid övervägandet av om en lagändring i motionens
syfte bör genomföras också måste undersökas, huruvida i mål rörande
tjänstemäns förhållanden en särskild sammansättning av domstolen
är påkallad jämväl på arbetsgivarsidan.

Stockholm den 26 februari 1938.

Arthur Lindhagen.

De anställdas
centralorganisation.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

De anställdas centralorganisation (Daco), som erhållit på remiss motion
nr 110 i första kammaren och motion nr 202 i andra kammaren örn beredande
av representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m., får
i anledning härav anföra följande:

I likhet med motionärerna anser Daco att en omedelbar utredning om
lämpligheten av att de privatanställda beredas representation i arbetsdomstolen
är motiverad. För de privatanställdas del sker nämligen utvecklingen
på avtalsväsendets område mycket snabbt. Flera omständigheter ha gjort
att arbetsdomstolen fått en betydelse för tjänstemannagrupperna som ännu
för några år sedan icke kunde förutses.

Genom 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt ha hänförts till
arbetsdomstolens avgörande mål i anledning av denna lag, varför domstolens
verksamhet sålunda blivit av omedelbart intresse även för sådana arbetstagare
som icke ha sina anställningsvillkor fastställda i kollektivavtal. Denna
omständighet är enligt vår mening och såsom med skärpa framhållits av
bl. a. lagrådet anledning nog för en ändring i arbetsdomstolens sammansättning.
En annan omständighet synes oss det oaktat än viktigare, nämligen
att kollektivavtalsformen är på väg att bli den normala avtalsformen
för stora grupper av privatanställda. De organiserade tjänstemännen utgöra
redan en fjärdedel av hela antalet yrkesutövare på deras arbetsområde, och
organisationernas medlemssiffror befinna sig i ständig och hastig stegring.
Flertalet till Daco anslutna organisationer, vilka omfatta den långt övervägande
delen av de organiserade privatanställda, lia numera träffat kollektivavtal,
och deras förhandlingsverksamhet inriktas målmedvetet på en
reglering av arbetsvillkoren i största möjliga utsträckning genom denna
avtalsform.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

Den omständigheten att de privatanställda i ökad utsträckning få tvister
om förenings- och förhandlingsrätt och kollektivavtal avgjorda av arbetsdomstolen
motiverar kanske icke i och för sig ett anspråk på ändrad sammansättning
av domstolen. Detta anspråk är i stället motiverat därav att
de privatanställdas arbetsuppgifter och anställningsvillkor i väsentliga avseenden
skilja sig från övriga arbetstagares och därmed ge upphov till delvis
andra problem än de för arbetarnas avtalsväsen karakteristiska. Det är
måhända tillräckligt att i detta sammanhang erinra örn att i avseende på
arbetsuppgifter och anställningsvillkor så heterogena och från de stora arbetargrupperna
så klart avgränsade kategorier av arbetstagare som bank- och
försäkringstjänstemän, kontorister på industri- och handelskontor, affärsbiträden,
teknici, arbetsledare, fartygs- och maskinbefäl, hovmästare, kökschefer,
kondi donerande trädgårdsmästare, mejeriföreståndare, farmacevter,
journalister etc. innefattas under den av motionärerna valda beteckningen
privatanställda. Arbetsrätten för dessa arbetstagare är en specialfråga inom
det stora arbetsrättskomplexet. Detta har också beaktats exempelvis inom
internationella arbetsorganisationen, där man tillsatt ett särskilt utskott för
behandling av frågor rörande anställda. Det är uppenbart att här antydda,
för de privatanställda speciella förhållanden också komma att återspeglas
i de kollektivavtal varigenom förhållandet till arbetsgivaren i större eller
mindre utsträckning regleras.

Det innebär intet underkännande av den kompetens varöver arbetsdomstolen
i dag förfogar, om man uttalar den förmodan, att för behandling av
tvister föranledda av dylika av de anställdas organisationer träffade avtal
domstolens nuvarande partsrepresentation icke är den ändamålsenligaste.
Med den av motionärerna föreslagna ändrade sammansättningen av arbetsdomstolen
synes denna beredas ökade möjligheter att intränga i sådana
tvister och att bedöma de särskilda omständigheter som kunna influera
härpå. Måhända kan också en förändrad partsrepresentation åstadkomma
att det för domstolen erbjuder mindre vanskligheter att komma till rätta
med sådana psykologiska moment i förhållandet mellan arbetsgivare och
tjänstemän, som icke lia direkt motsvarighet på den storn arbetsmarknaden.

En synpunkt som i detta sammanhang icke kan förbigås är den betydelse
det har att arbetsdomstolen redan genom sin sammansättning erhåller en
fast förankring bland de privatanställda. En sådan utbyggnad av arbetsdomstolen,
som av motionärerna föreslagits, vore ägnad att befästa respekten
och förtroendet för domstolen hos dem som komma att beröras av dess
verksamhet. För en domstol av arbetsdomstolens karaktär utgöra väl denna
respekt och detta förtroende synnerligen värdefulla tillgångar.

De omständigheter som här ovan anförts till stöd för motionärernas uppfattning
att en komplettering av arbetsdomstolens partsrepresentation är
önskvärd lia också giltighet vid bedömandet av frågan huruvida de anställda
böra bli representerade även i vissa andra statliga institutioner såsom
försäkringsrådet, arbetsrådet, delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet etc. Daco vill därför understödja den i motionerna framförda
tanken att den föreslagna utredningen skulle omfatta även lämpligheten
av att i dylika fall bereda representation åt privatanställda.

Då Daco i detta sammanhang avstått från att framföra sina synpunkter
på huru de privatanställdas representation i arbetsdomstolen bör regleras,
har förutsatts att Daco blir representerat vid den utredning statsmakterna
kunna komma att besluta i anledning av motionerna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor. 21

Med stöd av vad ovan anförts tillstyrker alltså Daco motionärernas yrkande,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande lämpligheten av och sättet att bereda representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen jämte därmed sammanhängande
spörsmål samt om de förslag, vartill denna
utredning kan föranleda.

Stockholm den 4 mars 1938.

De anställdas centralorganisation.

ERNST AHLBERG.

/ Gösta Malmström

Landsorganisationen
i Sverige.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan landsorganisationen i Sverige bereus tillfälle att avgiva yttrande
över av herr Gärde i ''första kammaren och herr Bergvall m. fl. i andra kammaren
väckta motioner örn beredande av representation åt de privatanställda
i arbetsdomstolen m. m. får landssekretariatet å landsorganisationens vägnar
anföra.

Sekretariatet har ingen anledning att motsätta sig den begärda utredningen.
Med hänsyn till betydelsen för en enhetlig praxis av största möjliga kontinuitet
i domstolens sammansättning synes emellertid en ändring av denna
böra ifrågakomma endast därest verkligt behov därav ådagalägges. Sekretariatet
kan icke biträda motionärernas mening, att tillräcklig erfarenhet
rörande tillämpningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt föreligger
för ett bedömande i vad mån en specialrepresentation för de privatanställda
i arbetsdomstolen är av behovet påkallad. Efter lagens ikraftträdande
har veterligen endast ett mål rörande kränkning av privatanställdas
föreningsrätt handlagts av domstolen. I detta mål ogillades kärandenas (arbetstagarnas)
talan på den grund att svaranden (arbetsgivaren) ansågs hava
förebragt laga bevisning därom att de avskedanden, varom var fråga, varit
sakligt grundade. Arbetarrepresentanterna i domstolen voro av skiljaktig
mening och avgåvo en kraftig reservation för bifall till käromålet, innefattande
bifall även till arbetstagareorganisalionens yrkande om ideellt skadestånd
för intrång i dess organisationsverksamhet. Det finnes ingen som
helst anledning till antagande, att utgången av målet blivit en annan, därest
i dessa arbetarrepresentanters ställe fungerat representanter för privatanställda.

Vad nu sagts beträffande arbetsdomstolen äger enligt sekretariatets mening
tillämpning även i fråga örn övriga i motionerna omnämnda institutioner.

Stockholm den 28 februari 1938.

Landsorganisationen i Sverige.
GUNNAR ANDERSSON.

/ Arnold Sölvén

22

Andia lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

Svenska

arbetsgivareföreningen.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 1 februari 1938 har utskottet berett föreningen tillfälle
att avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande motioner
angående beredande av representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen
m. m. Föreningen får med anledning härav anföra följande.

Såsom framgår av förarbetena till lagen örn arbetsdomstol har det vid behandlingen
av frågan om arbetsgivar- och arbetstagarrepresentationen i arbetsdomstolen
i stort sett rått enighet om att ifrågavarande representanter
skola utses efter förslag av fackliga organisationer. Däremot lia delade meningar
rått örn i vilken omfattning olika organisationer skulle tillerkännas
förslagsrätt. Enligt en åsikt borde rätten att föreslå representanter tillkomma
alla större fackliga organisationer på båda sidor. I samband med detta förslag
ifrågasattes ett system med rörliga bisittare i domstolen. Vid behandling
av mål, som rörde en viss organisation, skulle därvid den eller de av
bisittarna tillkallas, som utsetts efter förslag av nämnda organisation. Enligt
en annan mening, vilken omfattades av såväl de sakkunniga som departementschefen,
skulle förslagsrätten endast tillkomma huvudorganisationerna
å ömse sidor. Som det förnämsta skälet mot det förstnämnda alternativet
nied förslagsrätt tillkommande ett flertal organisationer framhölls, att ifrågavarande
ledamöter i domstolen genom en dylik anordning skulle få karaktären
av partsrepresentanter. Meningen vore icke att ledamöterna skulle tillgodose
envar sin organisations intressen, utan att de inom domstolen skulle
företräda de å ömse sidor rådande åskådningarna i arbets- och avtalsfrågor
i allmänhet. Så skedde bäst enligt det senare alternativet, då huvudorganisationerna
kunde få fram de till befattningarna bäst kvalificerade. Mot systemet
med rörliga bisittare anfördes dessutom, att anordningen skulle medföra
betydande tekniska svårigheter samt en betänklig brist i domstolsarbetets
kontinuitet. Systemet skulle försvåra utbildandet av en enhetlig rättspraxis
och det skulle bli svårt för ledamöterna att vinna för värvet erforderlig
erfarenhet och vana.

Det här ovan angivna senare alternativet blev bestämmande för den slutliga
utformningen av lagen. Enligt 4 § lagen om arbetsdomstol är det endast
de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen
i Sverige, som föreslå domstolsledamöter.

Ehuru lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol omfatta även andra
arbetstagargrupper än kroppsarbetarna, torde man vid lagarnas tillkomst
haft i tankarna huvudsakligen endast kroppsarbetarnas organisationer på
arbetstagarsidan. Diskussionen om en mera utbredd förslagsrätt och en
mångsidigare representation genom rörliga bisittare fördes vid angivna tidpunkt
huvudsakligen med tanke på vissa ensamstående organisationer på
arbetsgivarsidan.

Motionärerna anse nu, att arbetstagargrupperingen inom landet särskilt
ifråga örn de privatanställda så förändrats sedan 1928, att en revision av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

23

arbetsdomstolens sammansättning vore motiverad. Särskilt två förhållanden
böra därvid framhållas. Dels lia de privatanställdas organisationer under de
senaste åren vuxit ut väsentligt och samordnats, dels ha under arbetsdomstolens
behörighet genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt förts rättsfrågor,
som beröra de privatanställda kanske mer än några andra arbetstagargrupper.
Vid tillkomsten av sistnämnda lag framhölls från flera håll
önskvärdheten av att de privatanställda erhölle representation inom arbetsdomstolen.
I sådan riktning gick icke blott lagrådets uttalande. Tvenne borgerliga
partimotioner gåvo utskottet under 1936 års riksdag anledning att
beröra förevarande fråga. Utskottet ansåg visserligen i likhet med departementschefen,
att tillräcklig utredning icke förelåge för att utskottet skulle
kunna föreslå någon ändring av arbetsdomstolens sammansättning. Utskottet
förutsatte emellertid, att Kungl. Majit med uppmärksamhet följde arbetsdomstolens
verksamhet samt, örn anledning därtill visade sig föreligga, toge
under övervägande huruvida domstolen genom ändrad sammansättning vid
behandling av förenings- och förhandlingsrättsmål borde göras mera representativ
för intressen, som ifråga om dessa mål gjorde sig särskilt gällande.

I överensstämmelse med vad departementschefen förebådade bar arbetsdomstolen
hittills i endast mycket ringa omfattning behandlat mål, som röra
de privatanställdas lagskyddade förenings- och förhandlingsrätt. Det kunde
därav förefalla, som om denna arbetstagargrupps särintressen i förevarande
fråga icke vore av den storleksordning, att de påkallade ändring i domstolens
sammansättning. Man måste dock beakta att de anställda såväl i enskild som
offentlig tjänst under de senare åren alltmer trätt fram såsom en arbetstagargrupp,
vars fackliga intressen icke kunna samordnas med andra kategorier
arbetstagare. Denna gruppbildning har accentuerats genom framväxandet
av för dessa arbetstagare tämligen representativa organisationer,
samlade inom De Anställdas Centralorganisation (Daco) för privattjänsten
och inom Tjänstemännens Centralorganisation för de statliga tjänstemännen.
Dessa båda huvudorganisationer hava sinsemellan etablerat samarbete i
gemensamma frågor. Uppgörelser örn arbetsvillkorens reglering ha i allt
större omfattning träffats under organisationernas medverkan. På vissa därför
lämpade områden har den kollektiva uppgörelseformen sålunda vunnit
insteg.

1 den mån de anställdas fackliga frågor i princip genom formen för deras
reglering i större omfattning föras in under arbetsdomstolens domviirjo är
det ett allmänt intresse, att denna domstol vinner de berörda parternas förtroende.

Det måste konstateras, att de anställda i mycket stor omfattning sökt att
genom uppgörelser om anlitande av särskilda skiljemannainstitut undvika
arbetsdomstolen såsom forum för rättstvisternas lösande. Föreningen kan
icke fria sig från den tanken, alt brist på särskild representation i arbetsdomstolen
för de anställdas organisationer medverkat till denna utveckling.
Med hänsyn till deras särpräglade karaktär måste de anställdas intressen
ofta komma i motsatsställning till ej blott arbetsgivarnas utan även kroppsarbetarnas
ståndpunkter i fackliga frågor. Alldeles särskilt tillspetsad kan en
sådan motsättning vara, då en rättstvist framföres till ett avgörande. Man kan
därför förstå, att de anställda i ett sådant läge finna det vara rimligt, att i
arbetsdomstolen bar slite någon, som kan fram föra och klarlägga de synpunkter
och den åskådning, som är förhärskande inom de anställdas leder.
Föreningen vill därför i princip ansluta sig till tanken, att de anställdas

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

önskemål om en representation i arbetsdomstolen tillgodoses i någon därför
lämplig form.

Då motionerna icke utmynna i annat än en begäran om utredning, anser
sig föreningen icke i detta sammanhang böra närmare gå in på frågan hur
denna de anställdas representation skall ordnas.

Föreningen anser sig heller icke ha anledning att i detta sammanhang närmare
behandla frågan om de anställdas representation inom andra paritetiskt
sammansatta institutioner såsom försäkringsrådet och arbetsrådet. Det
förefaller dock föreningen, som om frågan om en representation för denna
arbetstagargrupp i försäkringsrådet icke vore lika motiverad och aktuell som
den här ovan berörda frågan. Vad angår arbetsrådet torde väl frågan om
de anställdas representation därstädes komma upp till behandling i samband
med förestående arbetstidslag för detaljhandeln.

Slutligen finner föreningen ej behövligt, att en sådan utredning, som avses
i motionerna, omfattar även andra intresseorganisationer än de anställdas.

Stockholm den 5 mars 1938.

Svenska Arbetsgivareföreningen
GUSTAF SÖDERLUND.

Iduns tryckeri, Esselte, Stockholm 1938
816357