Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1938 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj.ts proposition angående
utsträckt tillämpning i visst avseende beträffande statens
arbetare av lagen den 26 juni 1936 (nr 3S3) angående
ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, dels
ock motion örn viss ändring av nämnda lag.

Genom en den 28 januari 1938 dagtecknad proposition, nr 78, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet, föreslagit
riksdagen medgiva, att beträffande livräntor, som tillerkänts eller
kunna komma att tillerkännas före år 1937 i arbete för statens räkning skadade
arbetare, 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete må för tid
efter den 30 juni 1938 tillämpas i enlighet med sin lydelse enligt lagen den
26 juni 1936, nr 383.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
en före propositionens avlämnande inom andra kammaren väckt motion,
nr 75, i vilken herr Brådefors m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta,
»att stycket ''ersättningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilket inträffat
före lagens ikraftträdande, skall bedömas enligt äldre lag’, i den av
1936 års riksdag ändrade lagen örn försäkring för olycksfall i arbete må utgå
och att alla tidigare inträffade olycksfall skall behandlas efter den sålunda
ändrade lagen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

En arbetsgivare kan enligt 11 § och 15 § andra stycket lagen den 17 juni
1916 örn försäkring för olycksfall i arbete stå s. k. självrisk. Detta innebär,
att arbetsgivaren själv utger understöd enligt lagen och på grund därav är
helt eller delvis befriad från erläggande av försäkringsavgift. Sådan befrielse
erhålles endast på uttrycklig begäran av arbetsgivaren, dock att jämlikt
15 § andra stycket i lagen samt kungörelsen den 30 november 1917 angående
särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av lagen d arbetare,
som användas till arbete för statens räkning, staten utan särskild begäran
därom står självrisk för sina arbetare. År 1935 stodo, förutom staten, 56
arbetsgivare s. k. total självrisk, därav 15 städer, 11 banker, 4 försäkringsbolag,
22 industriföretag och 4 diverse företag.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

1

^ Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Om en annan arbetsgivare än staten, utan att ha erhållit lindring i försäkringsavgiften,
själv utger understöd vid olycksfall i arbetet, så föranleder
detta icke nedsättning av understödet från vederbörande försäkringsinrättning.
En arbetsgivare, som star självrisk, äger givetvis lämna sina olycksfallsskadade
arbetare eller deras efterlevande högre ersättning än lagen föreskriver.

Före den 1 januari 1937 gällde enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen, bland
annat, att om arbetsgivaren vore skyldig att vid skada till följd av olycksfall
i arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, samt
han, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i
försäkringsavgiften, sa skulle fran sjukpenning, livränta, begravningshjälp
eller annan ersättning enligt lagen avdragas vad arbetsgivaren i anledning av
olycksfallet för motsvarande ändamål utgåve för tid, under vilken ersättningen
utginge. I enlighet med motiven till lagen tillämpades denna bestämmelse
sa, att även s. k. ålderspension, d. v. s. en på grund av viss tjänstgöringstid
intjänad förmån, ansågs kunna utgöra understöd i anledning av
olycksfall i arbete. Detta innebar exempelvis, att om en pensionsberättigad
arbetare strax före uppnåendet av pensionsåldern genom olycksfall i arbete
ådrog sig svår invaliditet, så erhöll han endast den ålderspension, som han i
varje fall skulle erhållit och som även kom hans jämnåriga men av olycksfall
icke drabbade arbetskamrater till del.

Härutinnan och i en del andra hänseenden, bland annat i fråga örn förhållandet
mellan livränta och avlöning, har genom en den 26 juni 1936 (nr 383)
utfärdad lag olycksfallsförsäkringslagen reformerats. Lagtexten har sålunda
förtydligats i syfte att förebygga, att från ersättning enligt lagen avdragas
andra förmåner än sådana, som verkligen kunna sägas utgöra understöd i
anledning av olycksfallet. Bland annat har uttryckligen stadgats, att ålderspension
icke skall anses såsom sadant understöd. Lagändringarna ha trätt
i kraft den 1 januari 1937, men enligt meddelad övergångsbestämmelse skall
ersättningsanspråk, som grundas på dessförinnan inträffat olycksfall, bedömas
enligt äldre lag.

Jämsides med dessa lagändringar genomfördes genom en förordning den
5 juni 1936 (nr 239) motsvarande ändringar i 11 § förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

I skrivelse den 8 juli 1937 har telegrafstyrelsen på skäl, för vilka redogöres
å sid. 4 i propositionen, föreslagit sådan ändring av övergångsbestämmelsen
till den år 1936 gjorda ändringen av olycksfallsförsäkringslagen, att
vid bedömandet av förhållandet mellan livränta och pension de ändrade bestämmelserna
skulle, från den 1 januari 1937 räknat, få tillämpas även vid
sådana före den 1 januari 1937 inträffade olycksfall, där vederbörande haft
pensionsrätt.

I anledning av denna skrivelse upprättades inom socialdepartementet en
promemoria, vari anfördes bland annat följande:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

3

Förevarande övergångsbestämmelse till 1936 års lagändringar torde ha
varit nödvändig. Före lagändringarna kunde en arbetsgivare få lindring i
försäkringsavgiften därest han ordnat ålderdomspensionering för sina arbetare
och således, enligt dåvarande tolkning av lagen, själv i form av ålderspension
beredde understöd motsvarande lagens fordringar på livränta vid
invaliditet i följd av olycksfall i arbetet. En lagändring, enligt vilken ålderspension
icke längre skulle anses som understöd av nyss angivet slag, kunde
icke rimligtvis givas tillbakaverkande kraft, vare sig mot arbetsgivaren,
så att denne skulle påläggas ökade skyldigheter gent emot sina redan före
lagändringens ikraftträdande olycksfallsskadade arbetare, eller mot vederbörande
försäkringsinrättning, så att denna skulle nödgas utgiva understöd
i anledning av olycksfallsskador, för vilkas inträffande icke erlagts
några försäkringsavgifter.

Emellertid lägger sagda övergångsbestämmelse givetvis icke hinder i vägen
för en viss arbetsgivare, t. ex. staten, att till arbetare, som före den 1 januari
1937 drabbats av olycksfall i arbetet, frivilligt utgiva ersättning i överensstämmelse
med lagens fr. o. m. nämnda dag gällande lydelse.

Därest ett dylikt åtagande från statens sida anses böra ske, torde lämpligaste
formen härför vara utfärdande av en särskild kungörelse om tilllämpningen
i vissa fall av 1 § kungörelsen den 30 november 1917, nr 832,
vilken paragraf erhållit sin nuvarande lydelse genom en den 31 januari 1919,
nr 99, utfärdad kungörelse. Den i nämnda paragraf förekommande hänvisningen
till 11 § olycksfallsförsäkringslagen lärer, då fråga är örn ersättning
för ett olycksfall, som inträffat före den 1 januari 1937, jämlikt
förut omförmälda övergångsbestämmelse till lagen den 26 juni 1936 (nr
383) avse sistnämnda paragraf i dess äldre lydelse. För vinnande av det
avsedda syftet borde därför i den särskilda kungörelsen stadgas, att vid
tillämpning av 1 § kungörelsen den 30 november 1917 den i sagda paragraf
gjorda hänvisningen till 11 § olycksfallsförsäkringslagen skall, även då fråga
är om arbetare, som skadats före ingången av år 1937, utan hinder av
övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1936, avse sistnämnda paragraf
i dess lydelse enligt lagen den 26 juni 1936. Ett dylikt stadgande borde
lända till efterrättelse redan från och med ikraftträdandet av lagen den 26
juni 1936 eller således från och med ingången av år 1937.

Över telegrafstyrelsens skrivelse och den inom socialdepartementet upprättade
promemorian hava efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter
samt av landsorganisationen i Sverige. Beträffande innehållet i
dessa yttranden får utskottet hänvisa till den redogörelse, som lämnats å
sid. 5—8 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, Ilar i propositionen
under hänvisning till de år 1936 vidtagna ändringarna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen
anfört hl. a. följande:

Även örn------— angelägenheten av en lagändring var uppenbar,

kunde dock denna, såsom berörande enskildas inbördes förhållanden, enligt
vedertagna rättsgrundsatser näppeligen göras tillämplig jämväl å sådana
rättsförhållanden, som uppkommit och kanske också genom vederbörligt beslut
slutgiltigt reglerats medan äldre lag ännu var gällande.---• —■ ■—

Såsom framhållits i den inom socialdepartementet upprättade promemorian
var därför den i ärendet avsedda övergångsbestämmelsen lill 1936 års lagändring
nödvändig. .lag finner mig därför icke kunna biträda telegrafstyrelsens
av landsorganisationen lill styrk la förslag.-----------

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Den omständigheten, att man icke anser sig böra genom en lagändring
förplikta vederbörande arbetsgivare eller försäkringsinrättning att även för
redan inträffat försäkringsfall utgiva ersättning enligt strängare grunder än
som tidigare varit gällande, utesluter emellertid icke, att i dylikt fall den
försäkrade kan genom någons frivilliga åtagande beredas viss gottgörelse för
de förmåner, som han på grund av tidigare rättstillämpning gått miste örn.
Härutinnan finner jag det ligga nära till hands, att arbetsgivaren såsom
den genom äldre rättstillämpning otillbörligt gynnade parten bereder den
försäkrade dylik gottgörelse. Under remissbehandlingen har också från de
hörda myndigheterna den tanken vunnit allmän anslutning, att staten i sin
egenskap av arbetsgivare skulle gent emot sina arbetare tillämpa de nya bestämmelserna
även om olycksfallet inträffat medan äldre bestämmelser ännu
voro gällande. Vad angår formen för ett dylikt åtagande från statens sida
har det förslag, som härutinnan angivits i den remitterade promemorian, i
princip biträtts eller lämnats utan erinran av myndigheterna. Jag finner
mig också kunna i huvudsak förorda detsamma. Dock torde, såsom från
ett par håll erinrats, de ökade förmånerna icke böra beräknas redan från
och med ingången av år 1937, utan finner jag den 1 juli 1938 vara den härutinnan
lämpligaste begynnelseterminen.

Då vad jag nyss föreslagit skulle få betydelse endast för statens arbetare,
inställer sig spörsmålet, om även åt kommuners och enskilda arbetsgivares
arbetare bör av statsmedel beredas den motsvarande gottgörelse, som enligt
vad jag nyss anfört icke ansetts kunna utkrävas från vederbörande arbetsgivare
eller försäkringsinrättning. Enär emellertid i fall, varom nu är fråga,
de till den skadade utgående förmånerna alltid minst uppgå till beloppet
av den livränta, vartill han, därest förmånerna icke utgått, skulle varit berättigad
enligt olycksfallsförsäkringslagen, torde här icke kunna sägas föreligga
några sådana särskilt ömmande omständigheter, som påkalla åtgärder
från det allmännas sida. Icke heller förefinnes någon utredning om storleken
av de kostnader, som ett dylikt åtagande skulle förorsaka statsverket.
Vid sådant förhållande finner jag mig icke böra tillråda någon åtgärd i nu
angivet syfte.

Departementschefen har vidare uttalat, att de ökade kostnader för nästkommande
budgetår, som det av honom framlagda förslaget skulle medföra,
torde bliva jämförelsevis obetydliga och väsentligen komma att belasta
allenast telegraf- och järnvägsstyrelsernas driftkostnadsstater samt förslagsanslaget
till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Nämnda anslag har
i årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, punkt 10) upptagits med ett
belopp av 480,000 kronor. Vad detta anslag beträffar kunde ökningen enligt
departementschefens mening beräknas uppgå till omkring 8,000 kronor. Tillräcklig
anledning att med hänsyn härtill föreslå höjning av det äskade anslagsbeloppet
syntes honom emellertid icke förefinnas.

På hemställan av bankoutskottet (utlåtande nr 11) har riksdagen anvisat
det begärda anslagsbeloppet.

Här må även erinras, att Kungl. Maj:t genom propositionen nr 79, som
hänvisats till bankoutskottet, föreslagit riksdagen att lämna motsvarande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

5

medgivande beträffande sådan ersättning enligt förordningen den 18 juni
1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
som utgives på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom som
yppats före den 1 januari 1937.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har genom de år 1936
vidtagna ändringarna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen fastslagits, att ålderspension
i sin egenskap av en genom utfört arbete intjänad förmån icke
bör, såsom dittills kunnat ske, räknas som ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete. Enligt meddelad övergångsbestämmelse skall emellertid
ersättningsanspråk, som grundats på ett före den 1 januari 1937 inträffat
olycksfall, bedömas enligt äldre lag.

Utskottet finner sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, varigenom arbetare,
som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning, för tiden efter
den 30 juni 1938 kan beredas gottgörelse för förmåner, som han med den
tidigare tillämpningen av 11 § olycksfallsförsäkringslagen skulle gå miste
örn.

I den föreliggande motionen har yrkats sådan ändring av ovannämnda
övergångsbestämmelse, att den genom reformen avsedda rättvisare avvägningen
skulle komma alla dem till godo, som redan före 1937 års ingång
drabbats av olycksfall i arbete. Detta förslag överensstämmer i huvudsak med
det av telegrafstyrelsen framlagda förslaget, i vilket dock utsagts, att de på så
sätt ändrade bestämmelserna skulle tillämpas först från den 1 januari 1937.
På de av föredragande departementschefen anförda skälen kan utskottet icke
tillstyrka yrkandet, att de år 1936 genomförda lagändringarna skall givas
tillbakaverkande kraft.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,
måtte medgiva, att beträffande livräntor, som tillerkänts eller
kunna komma att tillerkännas före år 1937 i arbete för
statens räkning skadade arbetare, 11 § lagen om försäkring
för olycksfall i arbete må för tid efter den 30 juni 1938 tilllämpas
i enlighet med sin lydelse enligt lagen den 26 juni
1936, nr 383; samt

B) att motionen II: 75, i den mån den icke blivit beaktad
genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

2

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, P. Sandström, Västberg, Olof Carlsson,
Elon Andersson, Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Hallagård, Molander, Sandström i
Härnösand*, Thorell* och Hansson i Örebro samt fröken Hesselgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

381112