Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1938 kl. 9 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande alkoholpåverkan under färd med motorfordon
m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första
kammaren nr 16 av herr Robert Berg m. fl. och nr 177 av herr Bergman
m. fl. samt från andra kammaren nr 23 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. och
nr 329 av herr Dahlbäck.
I motionerna 1:16 och 11:23, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om följande ändrade lydelse av
21 § 1 mom. i motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936:
Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg varit så påverkad av
starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina
handlingar eller eljest ådagalagt grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom, skall länsstyrelse ..............
............................ må ej överklagas.
I motionen I: 177 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta till förnyad utredning upptaga
frågan om alkohol och motortrafik i syfte att förbereda mer betryggande och
mer preciserad lagstiftning och i varje fall enhetligare lagskipningspraxis i
detta avseende.
Motionen 11:329 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om en översyn snarast möjligt
av bestämmelserna rörande ansvar och andra påföljder för framförande av
motorfordon i av starka drycker påverkat tillstånd jämte övriga hithörande
stadganden samt örn framläggande för riksdagen av förslag till bestämmelser,
ägnade att i högre grad än de nu gällande befordra ökad trafiksäkerhet
och nykterhet.
I fråga om de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna gjorda yrkandena,
får utskottet, i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan,
hänvisa till motionerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 17.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottet kommer att behandla de föreliggande spörsmålen i olika avdelningar
enligt följande disposition:
A. Alkoholförtäring före eller i samband med färd med annat motorfordon
än lättviktsmotorcykel.
B. Onykterhet vid förande av lättviktsmotorcykel.
C. Omständigheter, som kunna föranleda återkallelse av körkort.
D. Betydelsen av laga kraft ägande utslag rörande straffbelagd förseelse
vid prövning av fråga örn återkallelse av körkort på grund av förseelsen.
E. Den tid, för vilken körkort kan indragas.
F. Vissa underrättelser från polismyndighet och nykterhetsnämnd till
körkortsprövande myndighet.
G. Vissa underrättelser från länsstyrelse till polismyndighet och nykterhetsnåmnd.
H. Ifrågasatta ändringar i lagen den 20 juni 1924 angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin.
I. Åtgärder till motverkande av motorfordonsförares förplägande med
rusdrycker.
J. övriga med motionerna 1: lil och II: 329 möjligen avsedda spörsmål.
A. Alkoliolförtäring före eller i samband med färd med annat motorfordon
än lättviktsmotorcykel.
I motionen 1:177 anföres:
Trots de bestämmelser, som för några år sedan lagfästes i syfte att i möjligaste
mån främja absolut nykterhet vid ratten, har det visat sig att talrika
olycksfall alltjämt äga rum i samband med motortrafiken, varvid alkoholförtäring
spelat en ödesdiger roll. Det har visat sig att tillämpningen av gällande
lag varit ganska olika på olika ställen, vilket synes visa att lagens bestämmelser
ej äro tillräckligt preciserade. Mången gång vittnas det att en
person varit »fullt nykter», utan att man besinnar att den påverkan på hjärnan
och nervsystemet, som även en av mången som måttlig ansedd alkoholdos
åstadkommer, kan ödesdigert minska både den skarpa iakttagelseförmågan
och den snabbhet i uppfattning och handling som kräves av motorförare
då vid hotande kollisioner och i andra farliga lägen undvikandet av ett
olycksfall kan bero på bråkdelen av en sekund. Denna fara har från läkarhåll
så allmänt och så kraftigt påvisats, att det är oförsvarligt om ej lagstiftning
och lagskipning drager konsekvenserna av dessa erinringar och av dagligen
och stundligen upprepade erfarenheter. I Norge är lagstiftningen
strängare än hos oss: där kräves fullständig avhållsamhet från alkohol ej
blott under motorfärd utan även under åtskilliga timmar före dess anträdande.
Man har, såvitt bekant är, goda erfarenheter av detta system.
I motionen II: 329 (sid. 10) uttalas, att även om man i allmänhet ej vill gå
så långt, att, vad en motorfordonsförare beträffar, själva alkoholförtärandet
under eller viss tid före en färd med motorfordon straffbelägges, synes dock
en dylik åtgärd vara väl försvarad, därest föraren med sitt fordon befordrar
passagerare mot betalning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
3
Till ledning för bedömandet av förevarande spörsmål anser sig utskottet
böra lämna följande redogörelse.
Motorfordonsförares förhållande till alkoholhaltiga drycker behandlas i
åtskilliga stadganden i svensk trafiklagstiftning.
Enligt 1 § lagen den 7 juni 193A om straff för vissa brott vid förande av
motorfordon skall den, som vid framförande av automobil, motorcykel eller
traktortåg är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga
nödigt herravälde över sina handlingar, straffas med fängelse i högst ett år
eller vid förmildrande omständigheter med dagsböter, dock ej under tio.
Har någon framfört dylika fordon i sådant tillstånd, som nyss sagts, eller
överskridit medgiven hastighet, och har han därvid ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skall
han enligt 2 § i lagen dömas till fängelse eller straffarbete i högst ett år. Med
motorcykel avses i lagen icke lättviktsmotorcykel.
Till frågan örn straff för förande i onyktert tillstånd av lättviktsmotorcykel
återkommer utskottet nedan under avdelningen B.
Enligt 19 § 3 mom. i gällande motor fordonsförordning skall besiktningsman
underkasta den, som önskar erhålla körkort, förhör för att utröna
bl. a., om sökanden äger nödig kännedom om alkoholhaltiga dryckers inverkan
ur trafiksäkerhetssynpunkt å den mänskliga organismen.
Vid ansökan örn körkort skall sökanden enligt 20 § 1 mom. c) förete intyg,
utfärdat inom två månader före ansökningen, av polismyndigheten å
den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste två åren
varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt
och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses
olämplig såsom förare av motorfordon.
Rörande bestämningen »så påverkad av starka drycker att han kan antagas
icke äga nödigt herravälde över sina handlingar», vilken förekommer
i 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon samt med
en mindre, formell olikhet i 21 § i 1936 års motorfordonsförordning och i
lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål, torde följande uppgifter
böra lämnas.
Enligt 41 § första stycket av 1923 års motor fordonsförordning i dess ursprungliga
lydelse straffades den, som vid framförande av motorfordon överskred
gällande hastighetsbestämmelser, med böter från och med 10 till och
med 1,000 kronor. Hade förare vid sådan förseelse ådagalagt grov vårdslöshet
eller varit berusad eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller
egendom, kunde enligt andra stycket samma paragraf till fängelse i högst
tre månader dömas.
Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 114 förslag
till ändrad lydelse av 41 § i motorfordonsförordningen. I förslaget, som godkändes
av riksdagen, upptogs såsom mom. 1 förutvarande första stycket med
oförändrad lydelse. I mom. 2 stadgades, att den, som vid förande av motor
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
fordon vore synbarligen berörd av starka drycker, skulle straffas med böter
från och med 25 till och med 1,000 kronor. Förutvarande andra stycket ingick
som mom. 3 i paragrafen, dock med den jämkning att dels orden »eller
varit berusad» utgått och dels i stadgandet angivna omständigheter föreskrivits
skola verka straffskärpande även vid förseelse jämlikt mom. 2.
I det förslag till lag om fylleri m. m., som genom proposition nr 32 förelädes
1928 års riksdag, upptogs i 2 § en bestämmelse örn straff för den, som vid
utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller
besinning fara lätteligen uppstode för människors liv eller hälsa, vore av starka
drycker så påverkad, att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över
sina handlingar. I fråga om detta stadgande yttrade vederbörande departementschef
i vid propositionen fogat statsrådsprotokoll, bland annat, att vid
införande av ett stadgande med samma syfte som straff budet i 41 § motorfordonsförordningen
men av mera generell innebörd uttrycket »synbarligen
berörd av starka drycker» knappast torde kunna oförändrat upptagas.
Då under det föreslagna stadgandet skulle komma att inbegripas jämväl
förseelse, som vore straffbar enligt 41 § 2 mom. i motorfordonsförordningen,
föreslogs i proposition nr 33, att straffbudet i detta moment skulle utgå.
Propositionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.
1927 års motorfordonssakkunniga hade i sitt år 1929 avgivna betänkande
med förslag till ny motorfordonsförordning m. m. (stat. off. utr. 1929: 16)
för att karakterisera den grad av alkoholpåverkan, som borde fordras för
straffbarhet, använt sig av bestämningen i 1928 års proposition. I motiveringen
framhölls, att straff borde drabba ej blott den av starka drycker synbart
berörde föraren utan jämväl den som — ehuru detta ej förmärktes i det
yttre -—• genom alkoholförtäring ej längre ägde nödigt herravälde över sina
handlingar. De sakkunniga föreslogo en väsentlig straffskärpning. Förseelse
mot 41 § 2 mom. skulle straffas med böter från 50 till 1,000 kronor eller
fängelse i högst tre månader och i 3 mom. skulle straffmaximum höjas till
fängelse i sex månader.
I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag framhölls, att absolut avhållsamhet
från rusdrycker borde fordras av motorfordonsförare såväl under
som avsevärd tid före körning.
I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag uppställdes i 41 § 2 mom. i
förslaget till motorfordonsförordning den fordran i fråga örn straffbar alkoholpåverkan,
att föraren varit synbarligen berörd av starka drycker eller
eljest så påverkad därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra
fordonet. De av de sakkunniga föreslagna strafflatituderna hade upptagits
med den ändring, att såsom straffmaximum i 3 mom. föreslagits fängelse i
högst ett år. Motsvarande bestämning föreslogs i 15 § 3 mom. såsom förutsättning
för återkallelse av körkort.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
5
I anslutning till sistnämnda stadgande anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Borell, bl. a.:
Kravet på att förare skulle åläggas fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga
drycker viss tid före och under körning kan jag icke tillmötesgå.
Utgående från att erfarenheten ådagalagt, att även en mindre alkoholförtäring
än den, vilken medför berusning eller tager sig uttryck i synbara, i
förarens åthävor m. m. framträdande symptom, kan medföra fara för trafiken,
hava de sakkunniga föreslagit, att varje alkoholförtäring, som kan
innebära sådan fara, skall åtföljas av straffpåföljd och återkallelse av körkort.
För att karakterisera den grad av påverkan av alkohol, som bör fordras
för staffbarhet etc., hava de sakkunniga använt sig av det i 1928 års
förslag till lag angående fylleri m. m. använda uttrycket »varit så påverkad
av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över
sina handlingar».
Mot de sakkunnigas förslag är väl rent teoretiskt sett intet att erinra. Förslagets
praktiska tillämpning mötes dock av stora svårigheter, främst svårigheten
att kunna konstatera en alkoholpåverkan, som icke behöver hava
tagit sig något som helst uttryck. — ---
Vad angår det av de sakkunniga använda uttryckssättet för karakteriserande
av den grad av påverkan av alkohol, som bör fordras för straffbarhet,
synes mot detsamma kunna göras befogade erinringar. Härutinnan inskränker
jag mig att hänvisa till första lagutskottets utlåtande (nr 24, år
1928) i anledning av förut berörda förslag till lag örn fylleri m. m.
Vid nu angivna förhållanden kan jag icke tillstyrka de sakkunnigas förslag.
För min del anser jag mig icke böra gå längre än att för tillämplighet
av lagrummen uppställa den fordran, att föraren varit antingen synbarligen
berörd av starka drycker eller ock eljest så påverkad därav, att han icke
kunnat på tillfredsställande sätt föra automobil.
Ifrågavarande bestämning i 15 § 3 mom. berördes i flera av de i anledning
av propositionen nr 121 väckta motionerna. Sålunda föreslogs i stället,
i motionerna 1:257 av herr Bergman m fl. och 11:429 av herr Sandberg
m. fl. lydelsen »under färden eller de senast före färdens anträdande förflutna
sex timmarna förtärt starka drycker eller annan stimulans, som kan
försvaga hans normala förmåga av iakttagelse, uppfattning eller handling»,
i motionerna 1:262 av herr Bärg m. fl. och 11:430 av herr Bengtsson i
Norup m. fl. »av starka drycker så påverkad att han kan antagas ej äga
nödigt herravälde över sina handlingar» samt i motionerna I: 255 av herr
Schlyter m. fl. och II: 425 av herr Lindqvist i Halmstad »så påverkad av
starka drycker, att han måste antagas ej hava ägt nödigt herravälde över
sina handlingar».
I sistnämnda båda motioner hemställdes, att straffminimum för spritmissbruk
i samband med förande av motorfordon måtte höjas till 100 kronors
böter.
Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, nr 34, i anslutning till 15 §
3 mom. bl. a.:
Numera torde allmänt råda enighet därom, att kraftiga åtgärder måste
vidtagas för att i görligaste mån borteliminera de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som orsakas av motorförares användande av starka drycker.
Det är endast i fråga örn det sätt, på vilket de erforderliga bestämmelserna
böra avfattas, som olika meningar yppat sig.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Huru önskvärt det i och för sig än vore, att bestämmelser infördes i lagstiftningen
örn skyldighet för motorförare att fullständigt avhålla sig från
bruk av alkoholhaltiga drycker under körning och viss tid dessförinnan,
kan utskottet emellertid icke biträda det motionsvis härom framställda förslaget,
då utskottet icke anser, att en så utformad lagregel skulle erbjuda
,bästa medlet att ernå det avsedda syftet.
Vid övervägande av de övriga förslag till frågans lösning, som innehållas
i propositionen och motionerna, anser utskottet det förslag, som framlagts
i motionerna I: 262 och II: 430 vara det, som kan antagas bliva mest verkningsfullt.
Detta förslag överensstämmer i huvudsak med det av de sakkunninga
framförda och ansluter sig nära till det vid 1928 års riksdag framlagda
förslaget till lag angående fylleri m. m. De föreslagna bestämmelserna
avse att drabba ej blott den förare, som under en färd med motorfordon
befinnes vara av starka drycker synbart berörd, utan jämväl den förare,
som — ehuru detta ej förmärkes genom det sätt, på vilket motorfordonet
framföres —- genom alkoholförtäring förlorat nödigt herravälde över sina
handlingar.
Utskottet föreslog i fråga om 15 § 3 mom. bestämningen »sd påverkad av
starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina
handlingar» samt motsvarande ändring i 41 § 2 mom. 8 reservanter (vid
15 § 3 mom.) förordade formuleringen »synbarligen berörd av starka drycker
eller eljest så påverkad därav, att han icke ägt det herravälde över sina
handlingar, att han kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen».
Utskottet ansåg i likhet med motionärerna, att straffminimum i 41 § 2 mom.
borde sättas till 100 kronors böter.
Riksdagen gillade utskottets förslag.
I 1930 års motorfordonsförordning upptogs i huvudsaklig anslutning till
utskottets förslag i 15 § 3 mom. bestämningen »sd påverkad av starka drycker
att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar».
Motsvarande definition användes i 41 § 2 mom. och bestämdes tillika bötesminimum
i sistnämnda stadgande till 100 kronor.
Vid 1934 års riksdag framlades i proposition nr 208 förslag till den ovan
omförmälda lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. I
förslaget förekom i 1 § den gällande brottsbestämningen »sd påverkad av
starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina
handlingar».
Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, yttrade i fråga om
brottsbestämningen i denna proposition:
I fråga örn brottsbestämningen i 1 § har i några yttranden anmärkts, att
den icke skulle giva erforderliga hållpunkter för en tydlig gränsdragning mellan
straffbar och straffri alkoholpåverkan vid förande av motorfordon. Tilllika
har anförts att den anmärkta otydligheten skulle bliva mera betänklig i
mån som straffet höjdes. Det torde visserligen icke kunna bestridas att den
ifrågavarande brottsbestämningen är i någon mån svävande. Emellertid ligger
det i sakens natur att en fullt klar brottsbeskrivning icke står att erhålla.
De farhågor, som vid tillkomsten av nu gällande motorfordonsförordning
uttalades därom, att förevarande brottsbestämning skulle leda till godtycke
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. *
vid tillämpningen, torde ej heller hava i någon avsevärd grad vunnit bekräftelse
under den tid, förordningen varit gällande. I varje fall har icke tillräcklig
erfarenhet under denna tid erhållits för att motivera en revision av bestämmelsen.
I de likalydande motionerna I: 324 av herr Bergman m. fl. och II: 574 av
herr Johanson i Huskvarna m. fl. hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att i stället för denna bestämning godkänna uttrycket »påverkad av starka
drycker eller som eljest förtärt sådana drycker på sådan tid att han därav
kan vara påverkad».
I sitt utlåtande, nr 35, över propositionen anslöt sig andra lagutskottet i
fråga örn 1 och 2 §§ i lagförslaget till deparementschefens uppfattning. En
reservant yrkade bifall till nyssnämnda båda motioner och en annan reservant
ville bestämma straffet i 1 § i lagen till »fängelse i högst ett år eller
dagsböter, dock ej under tio».
Riksdagen antog det av Kungl. Majit framlagda lagförslaget.
För närmare upplysningar angående blodundersökningarnas stora betydelse
vid utredning rörande förhandenvaron av alkoholpåverkan får utskottet
hänvisa till propositionen nr 10 till 1934 års riksdag med förslag till lag
örn blodundersökning i brottmål.
I detta sammanhang torde följande uppgifter vara av intresse. Statistiken
omfattar endast olyckor, som blivit föremål för polisundersökning.
Vid trafik med motorfordon under åren 1935 och 1936 inträffade olyckor,
Förares pers. förh.:
Drucken .........
Eljest påverkad av s
Annat ...........
Fordons beskaffenhet
Annat
1935 |
1936 |
.. . 6,303 |
7,490 |
104 |
106 |
440 |
432 |
62 |
114 |
349 |
352 |
.. . 1,063 |
1,122 |
642 |
736 |
193 |
147 |
796 |
927 |
560 |
597 |
S:a 10,512 |
12,023. |
Vid trafik med motorfordon under åren 1935 och 1936 inträffade olyckor,
fördelade efter påföljden.
1935 ................. 300 |
1936 385 |
|
................. 3,859 |
4,405 |
|
Endast egendomsskada.............. FVj angiven skada ................. |
................. 6,165 ................. 188 |
7,060 173 |
S:a 10,512 |
12,023. |
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
I anslutning till denna tabell bör nämnas, att antalet automobiler i Sverige
var vid 1935 års slut 159,083 och vid utgången av 1936 173,294. Antalet
motorcyklar var vid motsvarande tidpunkter resp. 45,950 och 44,359.
Enligt vad utskottet inhämtat från fångvårdsstyrelsen äro de i motionen
II: 329 å första sidan lämnade statistiska uppgifterna riktiga med den jämkning,
att antalet »vanliga» fängelsefångar under år 1935 var 1,052 i stället
för i motionen angivna 1,053. Den kraftiga stegringen av antalet till frihetsstraff
dömda rattfyllerister under åren 1935 och 1936 torde i väsentlig mån
förklaras därav, att verkningarna av 1934 års ovan omförmälda lag, varigenom
frihetsstraff infördes såsom normalstraff för rattfylleri, i stort sett
först under nämnda år återspeglas i fångvårdsstatistiken.
I en uppsats i Svensk Juristtidning för år 1938 (häfte 1, sid. 68) har uppgivits,
att Högsta domstolen år 1936 i lil fall tillämpat fängelselatituden
i 1 § i 1934 års ovannämnda lag samt att straffet blev en månads fängelse
i 88 fall, två månaders fängelse i 22 fall och tre månaders fängelse i ett fall.
Normalstraffet har sålunda kommit att sammanfalla med minimum i normallatituden
(en månads fängelse).
Slutligen torde böra nämnas, att åt särskilda sakkunniga, vilka antagit
benämningen 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten, uppdragits att
verkställa utredning rörande trafikolyckornas orsaker samt avgiva de förslag,
vartill utredningen kan föranleda. Uppdraget beräknas bliva slutfört
under år 1938.
I den norska lagen den 16 juli 1936 om skyldighet för personer i viss ställning
att avhålla sig från alkoholförtäring stadgas förbud för bl. a. den som
tjänstgör som förare av motorfordon i befattning eller yrke (stilling eller
yrke), som medför befordran av personer eller gods, att under tjänstetiden
bruka alkoholhaltiga drycker med undantag för öl, som icke innehåller melån
2.5 volymprocent alkohol. Förbudet gäller även för en tid av 8 timmar
före tjänstgöringens början, såvida det ej blir nödvändigt att använda vikarie
och det icke kan lämnas denne så långt varsel. Överträdelse av förbudet
med uppsåt eller genom ovarsamhet bestraffas med böter eller fängelse i
högst ett år. Lika med överträdelse anses, om föraren under tjänstetiden
har större alkoholkoncentration i blodet än 0.5 promille, även om alkoholförtäringen
ägt rum mer än 8 timmar före tjänstgöringens början. Villfarelse
i fråga om koncentrationens storlek utesluter icke från straff. Vid
upprepad förseelse kan den skyldige fråndömas rätten att för viss tid eller för
alltid innehava sådan befattning, som han hade vid förseelsens begående.
Enligt den norska lagen den 20 februari 1926 om motorfordon må ingen
köra eller försöka köra motorfordon, när han är påverkad av alkohol. Härvidlag
anses en alkoholkoncentration, som överstiger 0.5 promille, alltid innebära,
att vederbörande är påverkad, och villfarelse beträffande alkoholkoncentrationens
storlek fritager ej från straff. Har någon i av alkohol påver
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
9
kat tillstånd kört motorfordon, skall fängelsestraff ådömas, såvitt ej särskilt
förmildrande omständigheter föreligga.
Enligt den danska lagen den 1 juli 1927 om motorfordon må ingen föra
eller försöka föra motorfordon, örn lian på grund av spritförtäring ej är i
stånd att göra detta på ett betryggande sätt. Straffet för överträdelse är
fängelse eller, vid särskilt förmildrande omständigheter, böter.
Frågan örn motorfordonsförares förhållande till alkoholhaltiga drycker är
ett spörsmål, som under det senaste decenniet vid upprepade tillfällen
varit föremål för statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Förekomsten
av spritpåverkade motorfordonsförare utgör en så allvarlig fara för eventuella
medpassagerare och andra trafikanter, att samhället måste vidtaga
kraftiga åtgärder för att avlägsna denna fara.
Genom 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
har en väsentlig straffskärpning genomförts för det s. k. rattfylleriet, d. v. s.
för det fall, att någon, som är så påverkad av starka drycker, att han kan
antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, för automobil,
motorcykel eller traktortåg. För sådant brott har genom den nya lagstiftningen
föreskrivits fängelse upp till ett år såsom normalstraff. Har föraren
under färden tillika ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom, kan han dömas till straffarbete.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen uttalade andra lagutskottet
vid 1930 års riksdag i sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande
nr 34, att numera torde allmänt råda enighet därom, att kraftiga åtgärder
måste vidtagas för att i görligaste mån borteliminera de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som orsakades av motorfordonsförares användande av
starka drycker. Det vöre enligt utskottets mening endast i fråga om det sätt,
på vilket de erforderliga bestämmelserna borde avfattas, som olika meningar
yppat sig. Huru önskvärt det än i och för sig vore, att bestämmelser infördes
i lagstiftningen om skyldighet för motorfordonsförare att fullständigt
avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga drycker under körning och
viss tid dessförinnan, kunde utskottet emellertid icke biträda ett motionsvis
därom framställt förslag, då utskottet icke ansåge, att en sådan utformad
lagregel skulle erbjuda bästa medlet att ernå det avsedda syftet.
Till vad utskottet sålunda anfört vid 1930 års riksdag vill utskottet nu uttala
sin fulla anslutning.
Genom 1934 års lag hava statsmakterna uttryckt sin bestämda vilja att
komma till rätta med de av motionärerna påtalade missförhållandena. Denna
lagstiftning, som redan för det okvalificerade rattfylleriet, såvitt ej omständigheterna
äro mildrande, stadgar fängelsestraff upp till ett år, lämnar följaktligen
möjlighet till en kraftig reaktion från samhällets sida. Enligt utskottets
mening skulle för närvarande föga vara att vinna av en ytterligare straffskärpning.
Den i lagen använda bestämningen av graden av alkoholpåver
-
Utskottel.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
kan har, såsom framgår av redogörelsen ovan, varit föremål för delade meningar.
Utskottet finner icke för närvarande skäl föreligga att ifrågasätta
någon annan lydelse.
Utskottet anser sig sålunda icke kunna tillstyrka någon framställning til!
Kungl. Maj:t i förevarande ämne.
Statsmakterna måste givetvis ägna hithörande spörsmål den allra största
uppmärksamhet. Enligt utskottets mening har det mer och mer börjat
ingå i det allmänna medvetandet, att det icke kan anses tillständigt att i av
starka drycker påverkat tillstånd föra motorfordon. Det torde finnas skäl
att antaga, att en dylik uppfattning på upplysningens väg skall bliva allt
mer allmän till otvivelaktig båtnad för trafiksäkerheten. Därest emellertid
utvecklingen ger vid handen, att det med 1934 års lag avsedda syftet
icke kunnat uppnås, måste statsmakterna givetvis överväga ytterligare åtgärder
för att skapa respekt för lagstiftningen.
B, Onykterhet vid förande av lättviktsmotorcykel.
I motionen II: 329 uttalas (sid. 8), att det synes vara tillbörligt att jämväl
berusad förare av lättviktsmotorcykel dels underkastas ansvar redan vid en
lindrigare berusningsgrad än 18 kap. 15 § strafflagen förutsätter och dels
drabbas av strängare straff än i detta lagrum stadgas.
Enligt 1 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning förstås med lättviktsmotorcykel
ett tvåhjuligt motorfordon, bestående av en för framdrivande uteslutande
medelst trampning inrättad cykel, som försetts med hjälpmotor,
med fullständig utrustning vägande högst 20 kilogram, och vars tjänstevikt,
så beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, icke överstiger 45 kilogram.
Enligt Kungl, kungörelsen den 18 december 1936 med vissa bestämmelser
angående lättviktsmotorcyklar skola vissa fordon av annan beskaffenhet för
tiden t. o. m. den 30 juni 1942 anses som lättviktsmotorcyklar.
Enligt 18 § 3 mom. i 1936 års motorfordonsförordning får lättviktsmotorcykel
föras allenast av den som fyllt 16 år. Bestämmelserna i förordningen
örn besiktning, registrering och körkort äro ej tillämpliga å sådant fordon
eller dess förare. Ej heller föreligger försäkringsplikt.
Såsom framgår av redogörelsen under avdelningen A har förandet av lättviktsmotorcykel
undantagits från tillämpningen av 1934 års lag om straff för
vissa brott vid förande av motorfordon.
Enligt 18 kap. 15 § strafflagen straffas den för fylleri med böter högst 100
kronor, som överlastar sig så av starka drycker, att av hans åtbörder eller
orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken, och
som anträffas å allmän plats. Vid försvårande omständigheter är straffet
böter 25—500 kronor.
En av starka drycker påverkad förare av lättviktsmotorcykel kan härför
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
dömas till ansvar endast om de i 18 kap. 15 § strafflagen angivna förutsättningarna
föreligga
1934 års vägtrafiksakkunniga uttalade i sitt betänkande med förslag till
motorfordonsförordning m. m. (stat. off. utr. 1935: 23), att det syntes försvarligt,
att lättviktsmotorcyklar icke underkastades besiktnings- och registreringsskyldighet
och att förare av desamma icke behövde inneha körkort.
I yttrande över betänkandet påpekade statspolisintendenten, att exempelvis
en notorisk drinkare, vars körkort indragits, kunde undvika de av indragningen
för honom föranledda olägenheterna genom att framföra lättviktsmotorcykel
i stället för annat motorfordon, ett förhållande som givetvis
vore till stor fara för trafiksäkerheten.
I proposition nr 213 till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
m. m. framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Leo,
att det åtminstone tills vidare icke syntes lämpligt att för dessa fordon stadga
besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt, samt att det ej heller finge
anses påkallat, att särskilt tillstånd till förande av sådant fordon skulle erfordras.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 55 över propositionen i detta
ämne:
Ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig uppgift att fylla såsom
ett billigt och lättskött fortskaffningsmedel, i synnerhet å landsbygden. ^ De
lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava sina bostäder långt
från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl. Utskottet har ansett
befogat att såvitt möjligt söka undvika åtgärder, som ^ skulle kunna
motverka bruket av desamma. Utskottet vill emellertid framhålla, att därest
genom teknikens utveckling dylika fordon skulle kunna uppdrivas till mera
avsevärda hastigheter och med hänsyn härtill bliva mera farliga för trafiksäkerheten,
statsmakterna böra taga under övervägande, huruvida tillräckliga
skäl förefinnas att låta dylika cyklar intaga en gynnad särställning i olika
hänseenden i förhållande till andra motorcyklar.
Riksdagen godkände utskottets uttalande. ^
I skrivelse till Kungl. Majit den 30 oktober 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt om vidtagande av vissa åtgärder för minskandet av
de av lättviktsmotorcyklarna föranledda trafikriskerna och därvid anfört
bl. a.:
Det starkt ökade intresset för lättviktsmotorcyklar under de senare åren
har---medfört, att motorerna för lättviktsmotorcyklar väsentligt för
bättrats,
varigenom deras effekt och den därmed sammanhängande största
hastigheten hos fordonet avsevärt stegrats. Det är sålunda numera möjligt,
att med en lättviktsmotorcykel, som i viktshänseende håller sig inom ramen
av motorfordonsförordningens föreskrifter i avseende på vikt, under normala
förhållanden uppnå hastigheter av 70 km. i timmen och däröver. —
På grund av den stora hastighet, som lättviktsmotorcyklar numera kunna
uppnå, samt med hänsyn till den .snabba utveckling lättviktsmotorcyklarna
genomgått, kunna numera knappast anses råda samma förhallanden som då
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottet.
gällande bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar fastställdes. Då dessutom
användandet av lättviktsmotorcyklar nått en icke tidigare beräknad
omfattning och deras antal alltjämt ökas, synes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
motiverat, att åtgärder vidtagas i avsikt att nedbringa de med
deras användande förenade trafikriskerna. I sådant syfte får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånighet förorda, att frågorna rörande införande
av besiktnings- och körkortstvång samt rörande skärpta bestämmelser
för fordonens konstruktion och utförande upptagas till ny prövning.
Kungl. Majit har genom beslut den 19 november 1937 överlämnat denna
skrivelse till bl. a. 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten samt de
sakkunniga för utredning angående en reform av gällande rättsregler rörande
trafikförsäkring m. m. (trafikförsäkringssakkunniga) för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av deras uppdrag.
Frågan huruvida lättviktsmotorcyklar skola i olika hänseenden intaga en
i förhållande till andra motorfordon gynnad ställning har, såsom framgår
av utskottets redogörelse, senast vid 1936 års riksdag varit föremål för övervägande.
Andra lagutskottet framhöll vid nämnda riksdag, att därest
genom teknikens utveckling lättviktsmotorcyklarna skulle kunna uppdrivas
till mera avsevärda hastigheter och med hänsyn därtill bliva mera farliga för
trafiksäkerheten, borde statsmakterna taga under övervägande, huruvida
tillräckliga skäl förefunnes att låta dylika cyklar behålla sin särställning.
Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat i sin ovan återgivna framställning,
vari styrelsen hemställt om åtgärder för att minska de av lättviktsmotorcyklarna
föranledda trafikriskerna, torde numera knappast samma
förhallanden kunna anses råda, som då gällande bestämmelser rörande
dessa motorcyklar fastställts. Denna framställning har överlämnats till
1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten, vilka hava i uppdrag att
verkställa en undersökning rörande trafikolyckornas orsaker samt framlägga
av undersökningen föranledda förslag.
Enligt utskottets uppfattning synas starka skäl tala för att en av sprit
påverkad förare av lättviktsmotorcykel skall kunna straffas redan vid en
lindrigare berusningsgrad samt i varje fall på ett kännbarare sätt än vad
för närvarande är möjligt. Då utskottet emellertid har anledning antaga,
att frågan om skärpt bestraffning för spritpåverkade förare av lättviktsmotorcyklar
är föremål för övervägande hos 1937 års sakkunniga för trafiksäkerheten,
vilkas betänkande torde komma att avgivas under innevarande
år, har utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att hos Kungl.
Majit göra någon framställning rörande förevarande spörsmål.
C. Omständigheter, som kunna föranleda återkallelse av körkort.
I motionerna 1:16 och 11:23 har, såsom i inledningen av detta utlåtande
framhållits, hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om
följande ändrade lydelse av 21 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
13
1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg varit så påverkad
av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde
över sina handlingar eller eljest ådagalagt grov vårdslöshet eller
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skall länsstyrelse
---må ej överklagas.
Gällande bestämmelser örn återkallelse av körkort återfinnas i 21 § i 1936
års motorfordonsförordning, av vars första moment följande delar torde
vara av särskilt intresse i förevarande sammanhang:
21 §. 1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg i
något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom
såsom förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker,
att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar,
eller har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör
betros med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet,
efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning må avseende
icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i det i 20 § 3 mom. omnämnda
körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som
giver anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning.
Är fråga örn straffbelagd förseelse, må återkallelse av körkort på
grund av denna förseelse icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen
blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord, där länsstyrelsen
ej finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon. Äro
omständigheterna av den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren
skall, utan att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och är ej
fråga om förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av starka
drycker som ovan angives, må varning i stället meddelas. —---
Om förares förmåga att föra motorfordon blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare
bör betros med att föra motorfordon, skall körkortet återkallas. Finnes
grundad anledning till antagande att förhållande, som nyss sagts, föreligger,
äger länsstyrelsen tillhålla föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg
vid äventyr att körkortet eljest återkallas.
Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana omständigheter,
att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra motorfordon,
må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelse fattas,
återkalla körkortet i avvaktan på nämnda beslut. Vid frågans slutliga prövning
skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande
varit återkallat. -—--
Där återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna
körkortet till länsstyrelsen.
Varder, efter anförda besvär, beslutet om återkallelsen upphävt, skall körkortet
återställas till föraren.
Varning må ej överklagas.
Det i motionerna I: 16 och 11:23 framlagda förslaget skiljer sig från gällande
stadgande därutinnan, att texten i 1936 års förordning »i något för
trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligt åsidosatt honom såsom förare
åliggande förpliktelser eller» samt »eller har förare eljest ådagalagt sådana
egenskaper, att han icke vidare bör betros med att innehava körkort»
utbytts mot texten »eller eljest ådagalagt grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom».
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Till belysning av förutsättningarna för återkallelse torde följande redogörelse
böra lämnas.
Enligt § 15 moni. 3 i 1923 års motorfordonsförordning skulle körkort
återkallas, om förare vid färd med automobil gjort sig skyldig till grov vårdslöshet
eller varit berusad eller eljest sådana förhållanden förelåge, att förararen
måste anses olämplig att föra automobil.
1927 års motorfordonssakkunniga yttrade i sitt betänkande med förslag till
förordning om motorfordon m. m. om återkallande av körkort bl. a. följande,
varom delvis erinrats i nu ifrågavarande motionerna I: 16 och II: 23:
Enligt svensk lagstiftning är återkallelse av körkort icke att betrakta som
ett straff, utan som en preventivåtgärd som vidtages för att skydda medborgarna
emot den som visat sig farlig för den allmänna säkerheten. Indragning
av körkort innebär för den, som drabbas därav, ett allvarligt intrång
i hans medborgerliga rättigheter och — när det gäller en yrkeschaufför
— ett avsevärt försämrande av hans förvärvsmöjligheter. Under dylika
förhållanden bör uppenbarligen återkallelse av körkort icke verkställas utan
noggrann prövning från myndigheternas sida och endast då en persons »farlighet»
som förare blivit till fullo ådagalagd.
Att den förare, som vid färd med automobil befinnes så påverkad av
starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över
sina handlingar, måste anses farlig för andras säkerhet och förty bör berövas
rätten att föra automobil är redan sagt.
Trafiken med motorfordon är numera omgärdad med åtskilliga säkerhetsoch
ordningsföreskrifter, vilkas överträdande torde innebära ringa eller
ingen fara för det allmänna. Å vissa håll synes emellertid utvecklingen
gå i den riktning, att även överträdelse av sådana mindre viktiga trafikföreskrifter
och ordningsbestämmelser, åtminstone vid upprepad förseelse, kan
för den felande medföra återkallelse av körkort. Dylika förseelser böra givetvis
åtföljas av bestraffning, men någon anledning att därjämte vidtaga den
skyddsåtgärd, som indragning av körkort avser att utgöra, torde ej föreligga,
eller med andra ord förseelserna ådagalägga ej, att vederbörande
saknar de egenskaper, som måste förefinnas för att samhället skall kunna
betro honom att föra automobil. Endast när förare i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
synes körkortsindragning böra ifrågakomma. Ej heller då bör
återkallelse vara obligatorisk. En ytterligare förutsättning härför bör enligt
de sakkunnigas mening vara, att förseelsen är av allvarligare karaktär.--
Att uttömmande ange i vilka fall körkortsindragning bör ifrågakomma,
torde ej vara möjligt. Givetvis bör återkallelse kunna ifrågakomma, då
t. ex. förare gjort sig skyldig till upprepade fylleriförseelser utan att dessa
skett i samband med färd med motorfordon.
I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit utformades i 15 § 3 mom. i
1930 års motorfordonsförordning återkallelseinstitutet — i vad detsamma i
detta sammanhang är av intresse — på det sätt, att körkort skulle återkallas,
örn förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende
allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller
varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ej hava ägt nödigt
herravälde över sina handlingar, eller örn förare eljest ådagalagt sådana
egenskaper, att han icke borde betros att föra automobil. Varning kunde
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
15
emellertid meddelas i stället för återkallelse, om det fanns anledning antaga,
att föraren skulle låta sig rättas utan att återkallelse av körkortet skedde.
Dock kunde varning i stället för återkallelse ej meddelas den, som vid färd
med automobil varit så påverkad av starka drycker som ovan sagts.
Såsom framgår av den å sid. 13 i detta utlåtande återgivna författningstexten
ha i 1936 års motorfordonsförordning förutsättningarna för återkallelse
av körkort utformats i nära anslutning till motsvarande stadganden i 1930
års förordning.
I fråga om den gällande motorfordonsförordningens närmaste förhistoria
skola i detta sammanhang några upplysningar lämnas.
193A års vägtrafiksakkunniga, vars betänkande med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga m. m. legat till grund för 1936 års trafiklagstiftning
i dessa ämnen, hade förordat, att bestämmelsen i 1930 års förordning,
enligt vilken körkort skulle indragas, då förare ådagalagt sådana egenskaper,
att han icke borde betros med att föra automobil, skulle kompletteras
sålunda, att dylika egenskaper skulle hava ådagalagts genom allvarlig förseelse.
De sakkunniga anförde, att förseelser mot mindre viktiga trafikföreskrifter
och ordningsbestämmelser, vilkas överträdande icke innebure någon fara
för det allmänna, icke borde föranleda indragning av körkort. Sådana förseelser
borde, sade de sakkunniga, uppenbarligen beläggas med straffansvar, men
däremot syntes i regel icke finnas skäl att tillgripa en skyddsåtgärd av den
vittgående art, som en körkortsindragning innebure.
De sakkunniga förklarade, att de icke kunde ansluta sig till de synpunkter,
varåt Överståthållarämbetet givit uttryck i en skrivelse den 2 januari
1935 till Kungl. Majit med hemställan om sådan ändrad avfattning av bestämmelserna
angående körkort, att ett effektivt ingripande mot olämpliga
motorfordonsförare genom återkallande av körkort eller förvägrande av nytt
körkort icke omöjliggjordes för vederbörande myndigheter. Överståthållarämbetet
hade i nämnda skrivelse, bland annat, hänvisat till ett fall, där en
person under de senaste åtta åren gjort sig skyldig till ett tjugufemtal förseelser,
huvudsakligen mot parkeringsföreskrifterna, och enligt polismyndigheternas
uppfattning därigenom klart ådagalagt sin avsikt att i berörda hänseenden
icke ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse. Det för personen
i fråga utfärdade körkortet hade därför återkallats. Emellertid hade
beslutet därom blivit upphävt av Kungl. Majit i regeringsrätten.
I proposition nr 213 till 1936 års riksdag yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Leo:
De sakkunnigas förslag, att för återkallelse av körkort icke skall kunna
åberopas körkortshavarens olämpliga egenskaper, därest ej dessa ådagalagts
genom allvarlig förseelse, har mött invändningar från många håll. För min
del kan jag ej heller ansluta mig till detta förslag. Enligt min mening bör
en person, som genom upprepade förseelser klart ådagalägger sin bristande
vilja att ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i trafikens eller
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej få innehava körkort,
även om icke förseelserna var för sig kunna betecknas såsom allvarliga. För
att trygga en dylik tolkning av de nuvarande bestämmelserna har jag låtit
vidtaga en mindre jämkning av desamma.
Den åsyftade jämkningen innebar, att den då gällande texten »icke bör
betros att föra automobil» utbytts mot texten »icke vidare bör betros med
att innehava körkort».
Departementschefen yttrade vidare bl. a.:
I detta sammanhang anser jag mig böra erinra örn att enligt nuvarande
bestämmelser, vilka i denna del föreslagits bibehållna i oförändrad lydelse,
varning må äga rum i stället för återkallelse av körkort, i de fall, då försumlig
förare kan antagas låta sig därav rättas och förseelsen ej avser onykterhet
vid ratten. Med hänsyn till de svåra ekonomiska konsekvenser, som körkortsindragning
kan medföra för särskilt en yrkeschaufför, synes ur humanitär
synpunkt varning böra komma till användning i stället för körkortsindragning
i alla de fall, då vederbörande myndighet finner författningens
syftemål kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd.
I motionerna I: 361 av herr Nylander m. fl., II: 696 av herr Aronson m. fl.
och II: 723 av herr Jeppsson m. fl. förordades de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende.
Andra lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 55 över propositionen
till departementschefens uppfattning. Fyra reservanter ansågo emellertid,
att i den av Kungl. Maj:t föreslagna texten »eller har förare eljest ådagalagt
sådana egenskaper» borde efter ordet »eljest» inskjutas orden »genom
allvarlig förseelse». Riksdagen biträdde utskottets mening.
I 1936 års motorfordonsförordning upptogs ett av 1934 års vägtrafiksakkunniga
i 21 § 1 mom. föreslaget stadgande, att vid utredning angående återkallelse
av körkort avseende icke finge fästas vid förseelse, vilken antecknats
i körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som givit
anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptagits till prövning.
Vid 1936 års riksdag hemställdes i motionen II: 722 av herrar Andersson
i Igelboda och Andersson i Rasjön, att riksdagen ville i sitt yttrande över propositionen
anhålla, att i förordningen icke måtte stadgas någon preskriptionstid
i fråga om förseelser, vilka berörde motorfordonsförares nykterhetsförhållanden.
Andra lagutskottet, vars yttrande i denna del godkändes av riksdagen, anförde
i denna fråga:
Enligt utskottets mening är det av synnerlig betydelse, att länsstyrelse
vid fråga örn återkallelse av körkort särskilt beaktar, om vederbörande på
grund av alkoholmissbruk kan anses olämplig att föra motorfordon. Tillräcklig
ledning vid länsstyrelsernas överväganden av dylika spörsmål torde
kunna hämtas ur uppgifter om förarens uppträdande under de senast förflutna
åren. Det torde vara obilligt, att förhållanden, som ligga längre tillbaka
i tiden, även skola få inverka på bedömandet. Det måste därför anses skäligt,
att, såsom föreslagits i propositionen, avseende icke må fästas vid förseelse,
vilken antecknats i registret mer än två år före begåendet av den förse
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
17
else, som giver anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages
till prövning. Utskottet kan således icke förorda det i motionen II: 722
framställda yrkandet.
I motionerna I: 16 och 11:23 framhålles bl. a.:
Därest rätten till körkortsindragning varit begränsad till de fall, då förare
i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt sina
förpliktelser, hade däremot från förarekårens sida icke varit något att erinra.
Lagstiftaren torde icke heller ha åsyftat att medgiva något undantag
från ifrågavarande förutsättning för det fall att indragningen sker på grund
av att förare »eljest ådagalagt sådana egenskaper att han icke bör betros
med att innehava körkort». I varje fall finns i de sakkunnigas betänkande
intet som helst stöd för en sådan tolkning av bestämmelsen. Emellertid
har länsstyrelsernas praxis i fråga om körkortsindragningar icke fasthållit
vid ifrågavarande av de sakkunniga angivna principer utan ansluter tvärtom
nära till den tidigare praxis, vilken av de sakkunniga påtalades. Att
körkortsindragning sker i sådana fall, då föraren varit så påverkad av starka
drycker, att han kan antagas ej ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar,
är helt naturligt, och däremot ha vi givetvis intet att erinra. Icke
heller kan rimligen något vara att invända mot körkortsindragning i andra
fall, där förarens farlighet för den allmänna säkerheten, såsom av de sakkunniga
förutsattes skola ske, blivit till fullo ådagalagd. Såväl för den tjänsteanställde
chauffören som för yrkesutövare, som i sin verksamhet är hänvisad
till att föra bil, måste det emellertid framstå såsom i hög grad orimligt
och obilligt att återkallelse av körkort vidtages redan på grund av rena
ordningsförseelser eller andra bagatellförseelser, såsom lindrigare kollisioner,
parkeringsförseelser, underlåtenhet att giva körriktningstecken, försummelse
i fråga om skatte- eller premiebetalning, försummelse av anmälningsskyldighet
o. d. Emellertid synes praxis, i varje fall vid upprepande eller
sammanträffande av dylika förseelser, anse förutsättningar föreligga för återkallelse.
Enligt vår mening bör det icke ifrågakomma, att körkort indrages i andra
fall än då föraren ådagalagt grov vårdslöshet vid framförandet av motorfordon,
med därmed förbunden risk för andras liv eller egendom.
I det nyligen utkomna första häftet av »Förvaltningsrättslig tidskrift»
återfinnes en uppsats om nyare praxis i regeringsrätten i fråga örn indragning
av körkort. Till vissa uppgifter i denna uppsats återkommer utskottet
i sitt yttrande nedan.
I fråga om den omfattning, i vilken återkallelser av körkort äga rum,
samt orsakerna till körkortsindragningarna får utskottet hänvisa till nedanstående
tabell. Uppgifterna äro hämtade, beträffande åren 1924—1928 från
en av 1927 års motorfordonssakkunniga gjord utredning och beträffande
åren 1929—1936 från av Motorförarnas helnykterhetsförbund verkställda
undersökningar.
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 17.
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Antalet av länsstyrelserna och Överståthållarämbetet under nedanstående år fattade
beslut, varigenom meddelade körkort återkallats.
På grund av |
På grund av |
||||||
onykterhet vid |
onykterhet utan |
Av annan |
|||||
färd med motor- |
samband med |
anledning |
|||||
fordon |
sådan färd |
Summa |
|||||
Förare i |
Förare i |
Förare i |
|||||
yrkes- |
Andra |
yrkes- |
Andra |
yrkes- |
Andra |
||
mässig |
förare |
mässig |
förare |
mässig |
förare |
||
trafik |
trafik |
trafik |
|||||
1924...................... |
113 |
296 |
8 |
25 |
53 |
161 |
656 |
1925...................... |
192 |
476 |
8 |
26 |
81 |
204 |
987 |
1926...................... |
193 |
643 |
8 |
20 |
117 |
246 |
1,227 |
1927.................. |
249 |
787 |
7 |
44 |
77 |
272 |
1,436 |
1928...................... |
238 |
886 |
33 |
91 |
60 |
181 |
1,489 |
1929...................... |
319 |
1,146 |
32 |
132 |
62 |
226 |
1,917 |
1930...................... |
382 |
1,303 |
27 |
169 |
100 |
277 |
2,258 |
1931...................... |
354 |
1.182 |
30 |
138 |
125 |
310 |
2,139 |
1932...................... |
414 |
1.172 |
37 |
155 |
112 |
342 |
2,232 |
1933...................... |
363 |
1,063 |
50 |
207 |
137 |
264 |
2,084 |
1934...................... |
359 |
1,016 |
54 |
156 |
162 |
349 |
2,096 |
1935...................... |
288 |
720 |
38 |
179 |
169 |
323 |
1,717 |
1936...................... |
275 |
718 |
40 |
157 |
156 |
308 |
1,654 |
Av denna tabell framgår, att under tioårsperioden 1924—1933 hade av
16,425 indragna körkort 13,018 eller omkring 79 % av hela antalet återkallats
på grund av förarens onykterhet. Beträffande de under treårsperioden
1934—1936 verkställda körkortsindragningama, sammanlagt utgörande
5,467, var onykterhet den påtagliga anledningen till sammanlagt 4,000 indragningar
eller omkring 73 % av samtliga.
Enligt den danska lagen den 1 juli 1927 örn motorfordon skall rätten att
vara eller bliva förare för viss tid, dock ej under 6 män., eller för alltid
fråntagas en person, som fört motorfordon och därvid på grund av förtäring
av spritdrycker varit ur stånd att föra fordonet på ett betryggande
sätt. Vid särskilt förmildrande omständigheter kan emellertid ett dylikt
fråntagande underlåtas, såframt vederbörande icke tidigare blivit dömd för
enahanda förseelse eller eljest för grövre åsidosättande av honom i egenskap
av förare åliggande förpliktelser. Fråntagande av rätten att vara eller
bliva förare kan även äga rum, när en person vid förande av motorfordon
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller örn det eljest på grund av beskaffenheten
av en förseelse samt vad i övrigt blivit upplyst örn den tilltalades
egenskaper såsom förare av motorfordon befinnes olämpligt ur
trafiksäkerhetssynpunkt, att han anförtros rätt att föra motorfordon.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
19
Enligt den norska lagen den 20 februari 1926 om motorfordon kan den
som under de tre senaste åren straffats för fylleri icke erhålla körkort.
Polismyndighet äger för viss tid eller för alltid indraga en förares körkort,
om denne blivit ådömd straff för överträdelse av motorfordons- eller rusdryckslagstiftningen,
strafflagen eller annan lag eller föreskrift som utfärdats
nied stöd av lag. Dylik indragning må ske även när föraren av andra
orsaker kan antagas vara olämplig att föra motorfordon, i synnerhet när
det kan antagas, att han icke längre är pålitlig och nykter eller eljest saknar
de egenskaper, som äro nödvändiga för en förare.
I den finska förordningen den 30 december 1937 örn trafik med motorfordon
anges som villkor för körkorts erhållande bl. a., att sökanden är
känd som nykter och ordentlig samt att han icke dömts till straff för förande
av automobil i berusat eller av starka drycker påverkat tillstånd. Körkort
skall helt och hållet återkallas bl. a., om förare genom lagakraftvunnet utslag
dömts till ansvar för framförande av motorfordon i sådant tillstånd. Har
förare annorledes än vad nu sagts överträtt lagstiftningen om trafik med
motorfordon eller med stöd därav meddelade föreskrifter eller bestämmelser
i den allmänna trafikstadgan, kan hans körkort återkallas för viss tid eller
helt och hållet. Körkortet skall vidare återkallas, örn mot föraren yppats
vissa omständigheter, som utgöra hinder för erhållande av körkort såsom
exempelvis onyktert leverne.
Såsom framgår av utskottets redogörelse kan ett körkort återkallas, bland
annat, då förare i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen
åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller eljest ådagalagt
sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att inneliava
körkort. Återkallelse av körkort på grund av en straffbelagd förseelse må
icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom
domstols laga kraft ägande utslag, såvitt ej länsstyrelsen finner uppenbart,
att föraren är olämplig att föra motorfordon. Varning må användas i stället
för återkallelse, då det finnes anledning antaga, att föraren skall låta sig
rättas utan indragning av körkort, dock ej i fråga om förare, som vid färd
med motorfordon varit påverkad av starka drycker.
Återkallelse av körkort är enligt svensk rätt icke att betrakta som ett
straff utan som en preventiv åtgärd för att skydda allmänheten mot olämpliga
förare. Under sådana omständigheter bör givetvis ej en körkortsindragning
ifrågakomma, förrän förarens olämplighet blivit till fullo konstaterad.
Såsom framgår av redogörelsen ovan uttalade vederbörande departementschef
i proposition till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
m. m., ali en person, sorn genom upprepade förseelser klart ådagalagt
sin bristande vilja alt ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i
trafikens eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej borde
få innehava körkort, även örn förseelserna var för sig icke kunde betecknas
såsom allvarliga. Riksdagen anslöt sig lill denna departementschefens lipp
-
Utskottet.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
fattning. Mindre allvarliga trafikförseelser böra följaktligen icke annat än
i rena undantagsfall föranleda återkallelse av körkort. Varken motorfordonsförordningen
eller dess förarbeten giva något stöd för uppfattningen,
att körkort skulle kunna indragas på grund av enstaka, ur trafiksäkerhetssynpunkt
obetydliga överträdelser av trafikföreskrifter.
Utskottet vill vidare erinra om departementschefens uttalande i nämnda
proposition, att med hänsyn till de svåra konsekvenser, som en körkortsindragning
kunde medföra för särskilt en yrkeschaufför, syntes ur humanitär
synpunkt varning böra komma till användning i stället för körkortsindragning
i alla de fall, då vederbörande myndighet funne författningens syftemål
kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd.
Enligt utskottets mening kunna icke befogade erinringar göras mot den
utformning, återkallelseinstitutet sålunda erhållit i 1936 års motorfordonsförordning.
De i motionerna I: 16 och II: 23 påtalade förhållandena hänföra
sig mera till författningens tillämpning än till dess ordalydelse.
En viss ojämnhet torde utmärka de särskilda länsstyrelsernas praxis i fråga
om återkallelse av körkort, ehuru bristen på en offentlig statistik rörande
orsakerna till körkortsindragningarna icke gör det möjligt att närmare belysa
detta förhållande.
En i görligaste mån enhetlig rättstillämpning från länsstyrelsernas sida
är givetvis i hög grad önskvärd. I den i redogörelsen omnämnda uppsatsen
i »Förvaltningsrättslig tidskrift» örn nyare praxis i regeringsrätten i fråga
örn indragning av körkort ha på tal örn annan trafikförseelse än bilfylleri
understrukits svårigheterna att angiva några regler för indragning av körkort
på grund av dessa slag av förseelser. I uppsatsen framhålles, att bilovarsamhet
torde i allmänhet medföra 2 a 4 man. indragning. Ett lindrigt
fall av ovarsamhet brukade endast i förening med andra förseelser föranleda
körkortsindragning. Mera sällan föranledde rena ordningsförseelser
återkallelse. Så hade regeringsrätten exempelvis under 1934 i ett fall upphävt
en körkortsindragning på 4 mån., vilken förorsakats av 4 parkeringsförseelser
efter erhållen varning. Genom sina beslut, vilka bringas till vederbörande
länsstyrelses kännedom, främjar regeringsrätten givetvis likformighet
i rättstillämpningen. Det torde finnas anledning förvänta, att genom
regeringsrättens prejudicerande verksamhet större enhetlighet i länsstvrelsernas
avgöranden skall komma till stand.
Utskottet vill i detta sammanhang i anslutning till departementschefens
ovan återgivna yttranden såsom sin uppfattning uttala, att vamingsinstitutet
bör i görligaste mån komma till användning i stället för återkallelse med
hänsyn till körkortsindragningens många gånger förödande ekonomiska konsekvenser.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer länsstyrelsernas handhavande av
återkallelse- och varningsinstituten, har utskottet icke funnit tillräckliga skäl
föreligga att i anledning av motionerna I: 16 och II: 23 göra någon framställning
till Kungl. Majit.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
21
I den mån motionerna I: 177 och II: 329 få anses röra de förhållanden, som
kunna föranleda återkallelse av körkort, har utskottet funnit motionerna icke
böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.
D. Betydelsen av laga kraft ägande utslag rörande straffbelagd förseelse
vid prövning av fråga örn återkallelse av körkort på grund av
förseelsen.
Såsom framgår av den å sid. 13 återgivna lagtexten må enligt gällande
motorfordonsförordning återkallelse av körkort på grund av straffbelagd
förseelse icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit genom
domstols laga kraft ägande utslag avgjord, såvitt länsstyrelsen ej finner uppenbart,
att föraren är olämplig att föra motorfordon.
I motionen II: 329 uttalas (sid. 6):
Som en svaghet i den svenska lagstiftningen torde man få beteckna den
allmänna bestämmelsen i fråga om indragning av körkort, som stadgar:
Är fråga om straffbelagd förseelse, må återkallelse av körkort på grund av
denna förseelse icke äga rum, förrän frågan örn straff för förseelsen blivit
genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord.
1934 års vägtrafiksakkunniga ansågo, att körkort icke skulle kunna återkallas
med anledning av en förares förseelse, innan domstol meddelat utslag
rörande straff för förseelsen och utslaget vunnit laga kraft. De sakkunniga
hava till stöd härför anfört:
Örn en länsstyrelse erhållit kännedom om att en förare gjort sig skyldig
till viss förseelse och på grund härav beslutat att indraga förarens körkort
men domstolen sedermera fritager föraren från ansvar, kan det, på sätt
även påpekats från olika håll, ofta vara för sent för föraren att ernå ändring
i körkortsindragningen, och kan föraren sålunda utan skuld bliva underkastad
återkallelse av körkortet med ty åtföljande ekonomiska eller andra
konsekvenser. Det synes lämpligare, att länsstyrelsen avvaktar, att domstols
lagakraftägande utslag föreligger, innan länsstyrelsen meddelar slutligt
beslut örn indragning av körkortet. Däremot bör länsstyrelsen kunna i
avbidan på domstolens lagakraftägande utslag indraga körkortet tills vidare.
De sakkunniga hade i sitt författningsförslag i 21 § 1 mom. andra punkten
upptagit texten: »ej heller må därvid hänsyn tagas till förseelse, innan
domstols utslag rörande straff för förseelsen vunnit laga kraft».
Föredragande departementschefen anförde i propositionen nr 55 till 1936
års riksdag:
Jag anser mig kunna giva min anslutning till den princip, som ligger bakom
de sakkunnigas förslag, att vid utredning för ifrågasatt återkallelse av
körkort avseende ej skall fästas vid förseelse, innan domstols utslag rörande
straff för förseelsen vunnit laga kraft. I syfte att undvika de i några
yttranden påpekade olägenheter, som den av de sakkunniga föreslagna formuleringen
under vissa förhållanden kan medföra, har jag likväl låtit
avfatta bestämmelsen så, att hänsyn till förseelse, som är belagd med straff,
icke skall tagas, innan straff ådömts genom lagakraftvunnet utslag, där ej
länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfor
-
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Vt sköttel.
don. I sist angivna fall skall länsstyrelsen äga rätt att även slutligt återkalla
vederbörandes körkort, oavsett att lagakraftvunnet utslag rörande förseelsen
ej föreligger. Mot detta förslag kan invändas, att en person sålunda
kan få sitt körkort återkallat på grund av förment förseelse, från vilken
han sedermera av domstol frikännes. Då det för återkallelse av körkort i
förevarande fall erfordras, att sådana omständigheter föreligga, att föraren
uppenbarligen måste anses olämplig att föra motorfordon, torde emellertid
nämnda invändning icke behöva tillmätas avgörande betydelse.
I motionen 11:723 av herr Jeppsson m. fl. föreslogs under hänvisning till
de sakkunnigas motiv, att stadgandet måtte avfattas i enlighet med de sakkunnigas
förslag.
Riksdagen följde emellertid andra lagutskottets förslag att lämna det av
Kungl. Majit föreslagna stadgandet utan erinran.
Genom 1936 års motorfordonsförordning infördes i den svenska trafiklagstiftningen
den bestämmelsen, att återkallelse av körkort icke må äga rum
för en straffbelagd förseelse, innan domstols laga kraft ägande utslag rörande
förseelsen föreligger, såvitt länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren
är olämplig att föra motorfordon. De skäl, som enligt den ovan lämnade
redogörelsen ligga till grund för denna bestämmelse, anser utskottet fortfarande
vara bärande. Enligt utskottets uppfattning har det icke visats, att
detta stadgande medfört några olägenheter ur trafiksäkerhetssynpunkt. Under
sådana förhållanden kan utskottet icke tillstyrka någon ändring i detsamma.
E. Den tid, för vilken körkort kan indragas.
I motionen II: 329 framhålles (sid. 8) behovet av skärpta bestämmelser i
fråga örn den tid, för vilken körkort kan indragas. I motionen ifrågasättes sådan
ändring, att rattfylleri har till påföljd redan första gången indragning
av körkort för minst ett år och vid upprepad förseelse under de närmaste
fem åren indragning av körkortet för alltid.
Frågan om återkallelsetidens längd behandlas i 21 § 1 mom. i 1936 års
motor fordonsförordning, vilket stadgande i förevarande del är av följande
lydelse:
Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid,
minst två månader och högst två år, gått till ända, på ansökan hos länsstyrelsen
i det län, som i 20 § 1 mom. sägs, äger få, om tiden angivits till ett
år eller därunder, frågan om körkortets återbekommande och, om tiden
angivits till över ett år, frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen till
prövning; dock skall beträffande förare, som vid färd med motorfordon
varit så påverkad av starka drycker, som nyss sagts, tiden, efter vilken dylik
prövning först må ske, bestämmas till minst sex månader.
Spörsmålet örn återkallelsetidens längd har vid många tillfällen varit föremål
för uppmärksamhet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
23
Enligt 1916 års automobilförordning kunde körkort återkallas för alltid,
varemot sådan möjlighet saknades enligt 1923 och 1930 års motorfordonsförordningar
och ej heller finnes enligt nu gällande motorfordonsförordning.
Såväl 1920 års automobilsakkunniga, 1927 års motorfordonssakkunniga
och 1934 års vägtrafiksakkunniga som föredragande departementscheferna
i propositionerna till 1923, 1930 och 1936 års riksdagar med förslag till
motorfordonsförordning lia ställt sig avvisande till tanken att tillåta indragning
av körkort för alltid.
I fråga örn återkallelsetidens längd stadgades i § 15 mom. 3 i 1923 års motorfordonsförordning,
att länsstyrelsen skulle vid återkallelse av körkort förklara,
att länsstyrelsen ville, sedan viss tid, minst två månader och högst två
år, gått till ända, på ansökan upptaga till prövning frågan om utfärdande av
nytt körkort.
Vid 1930 års riksdag föreslog herr Albert Bergström i motionen I: 265, att
förare vid vissa svårare förseelser skulle kunna fråndömas sitt körkort för
alltid. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 34), vars utlåtande
godkändes av riksdagen.
I 1930 års motorfordonsförordning bibehölls bestämmelsen, att föraren
skulle, sedan minst två månader och högst två år gått till ända efter körkorts
återkallande, få frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning,
dock skulle beträffande förare, som vid färd med automobil varit så
påverkad av alkohol, att han kunde antagas ej hava ägt nödigt herravälde
över sina handlingar, tiden, efter vilken dylik prövning först kunde ske, bestämmas
till minst sex månader.
Vid 1934 års riksdag aktualiserades detta spörsmål på nytt.
I proposition nr 208 yttrade föredragande departementschefen i sammanhang
med frågan örn strängare straffbestämmelser för vissa förseelser vid
förande av motorfordon:
Jag vill beröra av flera myndigheter väckta förslag, att, i stället för eller
jämsides med straffskärpning, tiden för körkortsindragningen måtte beträffande
den, som gjort sig skyldig till onykterhet vid framförande av motorfordon,
avsevärt utsträckas. Ehuru jag delar den uppfattningen att berövandet
av körkort är en naturlig reaktion mot en dylik förseelse, anser jag
mig likväl icke för närvarande böra biträda förenämnda förslag. Det råder
nämligen i fråga om tiden för körkortsindragningarna en viss ojämnhet i den
praxis som tillämpas av de olika länsstyrelserna, och en ändring i föreslagen
riktning skulle måhända i ändå högre grad komma att giva anledning till en
icke önskvärd olikhet i tillämpningen av 15 § 3 mom. första stycket motorfordonsförordningen.
Då innehavet av körkort därjämte är en förutsättning
för stora grupper yrkesmän att vinna försörjning, anser jag, att den nu stadgade
maximitiden för prövning av körkortsindragning, två år, icke bör utsträckas.
Länsstyrelse bör givetvis vid prövningstidens utgång icke utfärda
nytt körkort med mindre det av omständigheterna tydligt framgår, att sökanden
finnes utan fara för trafiksäkerheten eller eljest åter kunna anförtros
rätten att föra motorfordon.
I en motion, I: 320, av herr Bergström hemställdes, alt riksdagen måtte
föreslå sådan ändring i nämnda proposition, att för motorfordonsförare, som
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
U tskottet.
gjort sig skyldig till brott mot 2 § i den föreslagna lagen om straff för vissa
brott vid förande av motorfordon, körkort kunde återkallas för alltid.
Andra lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 35 över propositionen till
departementschefens uttalande. Tre reservanter förordade emellertid, att bestämmelsen
om en maximitid av två år för indragning av körkort skulle utgå
samt att minimitiden för indragning av körkort på grund av onykterhet vid
ratten borde utsträckas från sex månader till ett år.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
I 1936 års motorfordonsförordning hava bestämmelserna om återkallelsetiderna
upptagits från 1930 års förordning med oförändrat innehåll.
Enligt norsk, dansk och finsk trafiklagstiftning kan körkort återkallas för
viss tid eller för alltid.
Den norska lagen om motorfordon föreskriver, att körkort skall indragas
på minst ett år, om föraren ådömts straff för förande av motorfordon i av
starka drycker påverkat tillstånd. Har föraren tidigare under de sistförflutna
fem åren blivit dömd för förseelse av samma art, skall körkortet indragas
för alltid.
Den danska lagen om motorfordon stadgar, att körkortet skall återkallas
för minst sex månader, örn föraren av ett motorfordon på grund av spritförtäring
icke varit i stånd att föra fordonet på ett betryggande sätt.
Enligt den finska förordningen örn trafik med motorfordon skall körkortet
återkallas för alltid, örn föraren genom lagakraftvunnet utslag dömts
till ansvar för framförande av motorfordon i berusat eller av starka drycker
påverkat tillstånd.
De i motionen framförda synpunkterna hava vid åtskilliga tillfällen varit
föremål för statsmakternas övervägande. Utskottet anser, att det ej heller
för närvarande föreligger skäl till ändring. Ifrågavarande spörsmål torde
för övrigt icke äga den stora betydelse, som ofta synes tillerkännas detsamma.
Såsom föredragande departementschefen uttalat i sitt ovan återgivna
yttrande i proposition till 1934 års riksdag bör en länsstyrelse givetvis
vid prövningstidens utgång icke återlämna körkort eller utfärda nytt körkort
med mindre det av omständigheterna tydligt framgår, att sökanden finnes
utan fara för trafiksäkerheten åter kunna anförtros rätten att föra motorfordon.
F. Vissa underrättelser från polismyndighet oell nykterhetsnämnd
till körkortsprövande myndighet.
Enligt 21 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning äger polismyndighet
under vissa förutsättningar rätt att omhändertaga förares körkort i avbidan
på beslut av länsstyrelse, huru med körkortet skall förfaras. Förutsätt
-
25
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
ningarna för eif dylikt ingripande äro, att förare vid färd med motorfordon
ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors
liv eller egendom eller varit synbarligen överlastad av starka drycker
eller till följd av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan
att föra motorfordon utan risk för liv eller egendom. Körkort, som sålunda
omhändertagits, skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,
inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan
om körkortets återkallande ankommer. Det åligger länsstyrelsen att
skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tillsvidare återkallas eller till
föraren återställas. I avbidan på dylikt förordnande är föraren icke berättigad
att föra motorfordon.
Med polismyndighet förstås i detta sammanhang, för Stockholm vederbörande
poliskommissarie, för annan stad, där polismästare finnes, denne, för
övriga städer stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning
med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende
över polisväsendet samt för landet polischefen i orten.
Denna bestämmelse infördes i 1930 års motorfordonsförordning genom en
kungl, förordning den 7 juni 1934, sedan 1934 års riksdag lämnat ett i proposition
nr 208 framfört förslag i ämnet utan erinran (se andra lagutskottets
utlåtande nr 35).
I nämnda proposition anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Leo, till närmare belysning av stadgandet bl. a.:
Gentemot en begränsning av ifrågavarande befogenhet till visst högre polisbefäl
kan måhända anföras, att då det direkta ingripandet mot förare, varom
här är fråga, oftast företages av underordnade polismän, skulle möjligheten
att omedelbart fråntaga föraren hans körkort kunna bli skäligen illusorisk.
Det är emellertid att antaga att i de flesta fall, då ett ingripande av ifrågavarande
art sker, vederbörande förare av polismannen omedelbart mställes
till förhör å polisstation eller landsfiskalskontor, varigenom polismannen erhåller
möjlighet att komma i förbindelse med den som är behörig att förordna
örn körkortets omhändertagande.
Den tid inom vilken det skall åligga polismyndigheten att underställa vederbörande
länsstyrelse den företagna åtgärden har föreslagits till 48 timmar.
Mot förslaget i denna del har icke någon av de i ärendet hörda myndigheterna
haft något att erinra och finner jag mig böra förorda detsamma. Bestämmelsen
bör givetvis tolkas så att det skall åligga polismyndigheten att
inom 48 timmar från det föraren fråntogs körkortet hava till länsstyrelsen
avsänt de föreskrivna handlingarna, d. v. s. körkortet jämte redogörelse för
den vidtagna åtgärden. Denna redogörelse torde böra innefatta alla för sakens
bedömande erforderliga upplysningar.
Enligt 21 § i 1936 års vägtrafikstadga äger polisman förbjuda den, som
kan antagas vara så påverkad av starka drycker, att han icke äger nödigt
herravälde över sina handlingar, alt föra automobil, så ock, där förbudet
icke efterkoinmes, hindra honom alt föra automobilen. Det åligger polismannen
att så snart ske kan om åtgärden underrätta sin närmaste överordnade.
Detta stadgande har nied i huvudsak oförändrat innehåll hämtats från
1930 års motorfordonsförordning, där bestämmelsen infördes genom en för
-
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
ordning av den 7 juni 1934 (proposition nr 208, andra lagutskottets utlåtande
nr 35).
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den uppgiftsskyldighet, som
enligt 21 § 4 mom. i 1936 motorfordonsförordning åligger domstol. Har nämligen
en körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse, begången vid förande
av motorfordon eller traktor tåg, eller för förseelse mot 18 kap. 15 § strafflagen,
eller har eljest högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt
sådant straff, åligger det domstolen att ofördröjligen översända avskrift av
utslaget jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse,
som utfärdat detsamma.
I motionen II: 329 uttalas (sid. 7), att rationella åtgärder synas böra vidtagas
dels för att polismyndighet inom 48 timmar rapporterar ej blott förare
i överlastat tillstånd utan jämväl övriga i 21 § motorfordonsförordningen avsedda
rattfyllerister, dels ock för att en snabbare rapportering i allmänhet än
vad nu sker från polismyndighet till den körkortsprövande myndigheten
kommer till stånd.
I motionen anföres bl. a.:
I fråga om indragning av körkort för förare av motorfordon och särskilt
för sådan förare, som varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas
ej äga nödigt herravälde över sina handlingar, föreligga i allmänhet
icke några rationella bestämmelser till garanterande av den snabbhet, varmed
vederbörandes förseelse med hänsyn till sakens natur bör inrapporteras till
körkortsmyndigheten. Endast i 21 § 4 stycket motorfordonsförordningen
stadgas, vad polisen beträffar, att, om förare ådagalagt grov vårdslöshet eller
visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit
synbarligen överlastad av starka drycker eller örn förare till följd av sjukdom,
skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon
utan risk för liv eller egendom, polismyndighet äger omhändertaga körkortet
i avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras.
I sådant fall skall körkortet jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,
inom 48 timmar insändas till den länsstyrelse, på vars prövning
frågan örn körkortets indragande ankommer.
Vidare gäller enligt 21 § vägtrafikstadgan, att polisman äger förbjuda den,
som kan antagas vara påverkad av starka drycker, att föra automobil och
motorcykel, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra
fordonet. I sådant fall åligger det polismannen att så snart ske kan örn
åtgärden underrätta sin närmaste överordnade.
Däremot saknas det, som sagt, varje bestämmelse, inom vilken tid denne
har att rapportera saken till länsstyrelsen.
Avsaknaden av en dylik bestämmelse kunde visserligen anses vara utan
större betydelse, då det nämligen borde ligga i sakens natur, att vederbörande
polisbefäl skall finna sig uppfordrad att icke dröja med anmälan allt för
länge.
Ty en anmälan till länsstyrelsen, som nämligen kan finna provisorisk indragning
påkallad, vilken kommer flera månader efter förseelsens begående,
gor en indragningsåtgärd, ju senare den inkommer, illusorisk.
Erfarenheten giver också vid banden, att det allt emellanåt förekommer,
att rattfylleri icke snabbt och rationellt avrapporteras.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
I motionen II: 329 uttalas vidare (sid. 7), att åtgärder synas böra vidtagas
för en snabbare rapportering från nykterhetsnämnd till kör kortsprövande
myndighet.
Enligt alkoholistlagen den 12 juni 1931 åligger det polis- och åklagarmyndighet
att, när den erhållit kännedom örn förhållande, som bör föranleda
nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom hos
nämnden (10 §). Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått
grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där
äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk, varom talas i § 1 i lagen,
skall nämnden skyndsamt föranstalta om undersökning samt söka inhämta
noggrann kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande
inverkande omständigheter (11 §). Framgår av nykterhetsnämndens
undersökning, att den, örn vilken är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk,
skall nämnden, där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra
honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade
hjälpåtgärder (13 §). Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
icke genom hjälpåtgärd kunnat aterföras till ett nyktert och ordentligt
liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill,
äger nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att
han må intagas å allmän alkoholistanstalt (15 §). Även polismyndighet och
enskilda kunna i vissa fall ansöka örn dylikt förordnande (16 o. 17 §§).. Göres
ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den innehålla
fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och
för de övriga åtgärder, som vidtagas (18 §). Länsstyrelsen äger förordna om
intagande å alkoholistanstalt (24 o. 25 §§).
Av återkallelseinstitutets preventiva karaktär följer, att det är av stor vikt,
att länsstyrelserna snarast erhålla kännedom om sådana förhållanden, vilka
böra föranleda övervägande från länsstyrelsernas sida att återkalla körkort.
Enligt gällande motorfordonsförordning föreligger skyldighet för polismyndighet,
som omhändertagit körkort, att inom viss tid avge rapport härom till
länsstyrelse. Förutsättningarna för omhändertagandet äro, såsom framgår
av redogörelsen ovan, att föraren vid sin färd visat grov vårdslöshet eller
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen
överlastad av starka drycker eller till följd av sjukdom, skada eller
dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motoriordon utan risk för
liv eller egendom. I övrigt har ej i motorfordonsförordningen föreskrivits
skyldighet för polismyndighet att till körkortsprövande myndighet inrapportera
trafikförseelser. Åtskilliga polismyndigheter torde emellertid fästa länsstyrelsernas
uppmärksamhet jämväl på andra förseelser än de ovan omförmälda.
En mera omfattande uppgiftsskyldighet har däremot ålagts domstolarna.
Sålunda är domstol, som ådömt en körkortsinnehavare straff för förseelse,
begången vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för fylleri, pliktig
att ofördröjligen översända avskrift av utslaget lill den länsstyrelse, sorn
Ut skölt el.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
uttal dat körkortet. Det torde ej sällan inträffa, att länsstyrelserna först genom
domstolsutslag fa kännedom örn förhållanden, som långt tidigare i
trafiksäkerhetens intresse bort föranleda en provisorisk eller definitiv inslagning
av körkort. Enligt utskottets mening synes här föreligga en brist
i trafiklagstiftningen, och åtgärder torde böra övervägas i syfte att befordra
en bättre kontakt mellan polismyndigheter och länsstyrelser. Omfattningen
av den ifrågasatta ökade rapporteringsskyldigheten kan givetvis bliva föremål
för delade meningar. Enligt utskottets uppfattning kan möjligen den
lösningen tänkas, att åklagare, som beslutat åtal mot körkortsinnehavare
för förseelse vid förande av motorfordon eller traktortåg eller för fylleri,
skall vara pliktig att skicka rapport örn förseelsen till den länsstyrelse, som
utfärdat körkortet. Såsom ovan erinrats föreligger i motsvarande fall skyldighet
för domstol att översända fällande utslag till vederbörande länsstyrelse.
Det torde vara en allmän uppfattning, att motorfordonsförares förhållande
till alkoholhaltiga drycker är en central fråga i trafiksäkerhetsproblemet.
Det är därför av stor betydelse, att länsstyrelserna snarast erhålla
kännedom om de fall, då körkortsinnehavare äro hemfallna åt alkoholmissbruk.
Det föreligger för närvarande icke någon skyldighet för nykterhetsnämnd,
vilken vidtagit åtgärder i anledning av körkortsinnehavares missbruk
av alkoholhaltiga drycker, att rapportera fallet till den länsstyrelse,
som utfärdat körkortet. Enligt utskottets mening tala starka skäl för införandet
av en dylik anmälningsplikt åtminstone för det fall, att nykterhetsnämnden
ansett sig böra vidtaga särskilda hjälpåtgärder för körkortsinnehavarens
rättelse eller påkalla hans intagning å alkoholistanstalt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet föreslå riksdagen att hos
Kungl. Majit hemställa om utredning av frågan, huruvida ytterligare åtgärder
böra vidtagas i syfte att snabbt bringa en körkortsinnehavares trafikförseelser
och alkoholmissbruk till den körkortsprövande myndighetens kännedom.
G. Vissa underrättelser från länsstyrelser till polismyndighet och
nykterhetsnämnd.
I motionen II: 329 uttalas (sid. 7), att genom uttryckligt stadgande synes
böra föreskrivas, att länsstyrelses beslut örn varning, om indragning av körkort
etc. skola utan uppskov delgivas underordnad polismyndighet ävensom,
när det gäller rattfyllerister, vederbörande nykterhetsnämnd.
I anledning av detta uttalande torde böra erinras, att varning icke kan
meddelas i stället för återkallelse, då förare gjort sig skyldig till rattfylleri.
Enligt 21 § 3 mom. i 1936 års motorfordonsförordning skall genom länsstyrelsens
försorg, på sätt Konungen förordnar, för rikets polismyndigheter
kungöras beslut örn återkallelse av körkort. Beslut, varigenom återkallelse
av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats eller varigenom, efter
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
29
återkallelse, förare återbekommit sitt körkort eller nytt körkort utfärdats för
honom, skall på enahanda sätt kungöras.
Enligt kungl, kungörelsen den 19 februari 1937 angående körkort och trafikkort
skall kungörandet ske i tidningen »Polisunderrättelser».
Enligt 1930 års motorfordonsförordning skulle meddelande om de i nyssnämnda
moment angivna besluten tillika intagas i tidning i orten.
I proposition nr 213 till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
m. m. anförde föredragande departementschefen, att han ansett sig
kunna utesluta stadgandet, att meddelande skulle intagas i ortstidning, enär
detta förfarande icke syntes hava ett mot kostnaderna därför svarande värde.
Det syntes departementschefen fullt tillräckligt, att besluten kungöras
rikets polismyndigheter.
Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.
Däremot hemställdes i en motion, II: 722, av herrar Andersson i Igelboda
och Andersson i Rasjön, att riksdagen ville i sitt yttrande över propositionen
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte i motorfordonsförordningen intaga stadgande
därom, att länsstyrelse skall till kommunernas nykterhetsnämnder lämna
underrättelse om beslut angående utfärdande av körkort samt återkallelse,
återbekommande eller utfärdande av nytt körkort för inom respektive kommuner
bosatta personer.
I motionen anfördes:
Ett mycket viktigt led i strävandena att förebygga trafikolyckor, orsakade
av alkoholförtäring, är en fortlöpande kontroll av körkortsinnehavares nykterhetsförhållanden.
Den kontroll av sådan art, som hittills förekommit, synes
huvudsakligen hava grundats på till länsstyrelsernas körkortsregister av
domstolarna inrapporterade fylleriförseelser. Denna kontroll torde emellertid
hava en alltför begränsad räckvidd för att vara effektiv. Det synes därför
vara naturligt, att den mera ingående kännedom om körkortsinnehavarnas
nykterhetsförhållanden, som kommunernas nykterhetsnämnder kunna
förvärva, tages i anspråk för denna kontroll. Det förekommer redan nu i
viss utsträckning, att nykterhetsnämnderna till länsstyrelserna lämna underrättelse
örn fall av sådant alkoholmissbruk hos motorfordonsförare, som
kan utgöra en fara ur trafiksäkerhetssynpunkt. Då det för sådant ändamål
måste anses angeläget, att nykterhetsnämnderna äga kännedom örn vilka
personer inom kommunen som innehava körkort, synes det vara befogat,
att åt länsstyrelserna uppdrages att lämna nykterhetsnämnderna uppgift
om för vilka personer inom respektive kommuner körkort utfärdas, liksom
uppgift örn återkallelse, återbekommande eller utfärdande av nytt körkort.
Andra lagutskottet ansåg icke tillräckliga skäl hava förebragts för den ifrågasatta
författningsändringen. Utskottets avstyrkande yttrande godkändes
av riksdagen.
Enligt 37 § i kungl, förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker, vilken förordning upphör att gälla den 1 oktober 1938, skall
underrätt, örn någon genom utslag blivit sakfälld för fylleri eller för viss olov
-
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Utskotta.
lig försäljning av rusdrycker eller för olovligt tillhandagående med anskaffande
av rusdrycker, inom en vecka efter utslagets meddelande insända uppgift
därom till hemortsbolaget för den som uppgiften avser. Örn den tilltalade
sakfällts först i högre instans, skall överrätt insända sådan uppgift.
Motsvarande skyldighet för domstolarna att lämna meddelande till systembolagen
föreligger även då fråga är om brott, som i allmänna strafflagen är
belagt med straff, då domstolen funnit att brottet begåtts under inflytande
av starka drycker.
I kungl, förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker,
vilken träder i kraft den 1 oktober 1938, har icke upptagits någon motsvarande
bestämmelse.
I det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen den 23 oktober 1934
avgivna »Betänkande med förslag till spritdrycksförordning m. m.» (stat. off.
utr. 1934: 39), vilket förslag ligger till grund för nyssnämnda förordning,
hade föreslagits en »kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för
utminuteringskontrollen». Enligt detta förslag skulle underrätt, som sakfällt
någon för bl. a. fylleri, framförande av motorfordon under påverkan av alkoholhaltiga
drycker eller annan straffbelagd handling begången medan den
sakfällde varit påverkad av dylika drycker, vara pliktig att inom en vecka
efter utslagets meddelande insända uppgift därom till den sakfälldes hemortsbolag.
Uppgiftsskyldighet hade även i viss utsträckning föreslagits för
överrätt.
Det torde finnas anledning förvänta, att 1937 års rusdryckslagstiftning
kommer att kompletteras med en kungörelse örn viss uppgiftsskyldighet för
domstolarna.
Beslut om återkallelse av körkort skola enligt gällande motorfordonsförordning
kungöras för rikets polismyndigheter. Kungörandet sker genom tidningen
»Polisunderrättelser». Att därutöver ålägga länsstyrelse att underrätta
polismyndighet om meddelade varningar och örn körkortsindragningar synes
ej vara av behovet påkallat.
Frågan om skyldighet för länsstyrelse att lämna nykterhetsnämnd underrättelse
om bl. a. återkallelse av körkort var föremål för övervägande vid
1936 års riksdag i anledning av en i ämnet väckt motion. Andra lagutskottet,
vars yttrande i denna del godkändes av riksdagen, ansåg icke tillräckliga
skäl hava förebragts för den då ifrågasatta författningsändringen.
Såsom framgår av utskottets redogörelse ovan å sid. 27 åligger det enligt
10 § alkoholistlagen polis- och åklagarmyndighet att, när den erhållit
kännedom om förhållande, som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Härigenom torde
vara tillfredsställande sörjt för att nykterhetsnämnderna erhålla kunskap
örn alkoholmissbruk hos motorfordonsförare av sådan omfattning, att ett ingripande
från nämndens sida kan anses påkallat. Enligt utskottets uppfattning
torde ett stadgande om skyldighet för länsstyrelse att delgiva nykter
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
31
hetsnämnd beslut om indragning av körkort på grund av rattfylleri icke vare
sig ur trafiksäkerhets- eller nykterhetssynpunkt innebära några påtagliga
fördelar. Utskottet kan därför icke tillstyrka motionen i förevarande del.
H. Ifrågasatta ändringar i lagen den 20 juni 1924 angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin.
I nämnda lag stadgas, att om spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel
därför påträffas hos person, som anhålles för fylleri, skall vad
sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes
för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter
föranleda till annat.
I motionen 11: 329 uttalas (sid. 8), dels att det synes välmotiverat, att lagen
utsträckes att gälla jämväl berusad förare av lättviktsmotorcykel, och
dels att anledning synes föreligga att låta lagen gälla även förare av motorfordon
i egentlig bemärkelse, vilka äro till den grad påverkade av rusdrycker,
att de kunna antagas sakna nödigt herravälde över sina handlingar.
I anledning av första delen i detta yttrande torde böra påpekas, att lagen
är tillämplig å en av starka drycker överlastad förare av lättviktsmotorcykel.
I skrivelse till Kungl. Majit den 10 november 1937 har Motorförarnas helnykterhetsförbund
hemställt om sådan ändring av 1924 års lag, att den måtte
kunna vinna tillämpning jämväl i fråga örn den som bryter mot 1934 års
lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller som av polisman
med stöd av 21 § i 1936 års vägtrafikstadga förbjudes att föra automobil.
Sedermera har Föreningen Sveriges stadsfiskare i skrivelse den 6 december
1937 till Kungl. Majit hemställt om åtgärder i samma riktning.
Ärendena äro beroende på Kungl. Majits prövning.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är 1924 års lag tillämplig
allenast å den som anhålles för »fylleri». I anledning härav torde böra
nämnas, att Högsta domstolen i ett den 12 september 1936 meddelat utslag
(se N. J. A. 1936: 417) enhälligt ansett, att den, som under förande av bil
varit överlastad av starka drycker, skall dömas till straff jämlikt 1 § i 1934
års lag utan åberopande tillika av 18 kap. 15 § strafflagen.
Enligt utskottets mening tala starka skäl för alt 1924 års lag angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin göres tillämplig jämväl å den
som framfört motorfordon under det han varit så påverkad av starka drycker,
att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar.
Såsom framgår av utskottets redogörelse hava Motorförarnas helnyklerhctsförbund
och Föreningen Sveriges stadsfiskaler i slutet av föregående
Utskottet.
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
år gjort framställningar till Kungl. Majit i detta ämne. Enligt vad utskottet
inhämtat har inom justitiedepartementet i anledning härav påbörjats vissa
utredningsarbeten. Då sålunda förevarande spörsmål är föremål för Kungl.
Majits uppmärksamhet, har utskottet icke funnit anledning föreslå riksdagen
att hos Kungl. Majit göra någon framställning i denna fråga. Utskottet
kan därför icke tillstyrka motionen lii 329 i nu behandlad del.
I. Åtgärder till motverkande av motorfordonsförares förplägande nied
rusdrycker.
I motionen II: 329 uttalas (sid. 9 och 10), att även om man icke sträcker
sig så långt, att man rent av vid straffansvar förpliktar föreståndare för utskänkningsställe
till åtgärder, ägnade att förhindra berusad person att föra
motorfordon, torde man med skäl kunna ifrågasätta förbud för betjäningen
såväl att utskänka rusdrycker som att erbjuda utskänkning till den, om vilken
betjäningen vet eller på goda grunder kan antaga, att han är i färd med
att föra motorfordon. I motionen framhålles, att på sina håll ifrågasatts förbud
även för enskilda personer att bjuda yrkeschaufförer på rusdrycker under
eller inför en förestående färd med motorfordon.
Utskottet vill erinra om vissa stadganden i svensk lagstiftning av intresse
i förevarande sammanhang.
Enligt 22 § i kungl, förordningen den 11 juli 1919 ang. försäljning av pilsnerdricka
må pilsnerdricka icke försäljas eller utlämnas till den som synbarligen
är berörd av alkoholhaltiga drycker. Ej heller må försäljning eller
utlämning av pilsnerdricka äga rum, då det är uppenbart, att varan helt
eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte, överlastad person får
ej utdrivas från utskänkningsställe, där han förtärt pilsnerdricka, eller lämnas
utan vård.
I 59 § i kungl, förordningen den 14 juni 1917 ang. försäljning av rusdrycker,
vilken förordning upphör att gälla den 1 oktober 1938, stadgas, att
rusdrycker må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som synbarligen
är berörd av starka drycker. Ej heller må å utskänkningsställe rusdrycker
utlämnas till den, som veterligen gjort sig känd för att missbruka sådana,
eller till någon, som skäligen kan antagas ej hava fyllt 18 år. överlastad
person får ej utdrivas från utskänkningsställe, där han förtärt rusdrycker,
eller lämnas utan vård.
Enligt 5 kap. 7 och 8 §§ i kungl, förordningen den 18 juni 1937 ang. försäljning
av rusdrycker, vilken träder i kraft den 1 oktober 1938, får ej den
som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd söka förmå gäst
att å utskänkningsstället inköpa rusdrycker. Utskänkning må ej äga rum
till den som kan antagas ej hava fyllt aderton år. Ej heller må utskänkning
äga rum till den som veterligen missbrukar starka drycker eller därav
synbarligen är berörd.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 33
Norsk och dansk lagstiftning innehålla vissa bestämmelser i förevarande
ämne.
I den norska lagen den 16 juli 1936 örn skyldighet för personer i viss ställning
att avhålla sig från alkoholförtäring stadgas, att om någon, som har
till yrke att driva hotell, gästgiveri, pensionatsverksamhet eller annan uthyrning
av rum eller servering av mat och dryck, eller någon som är i
tjänst hos sådan person medverkar till att det i lagen stadgade förbudet att
använda alkohol (se ovan sid. 8) överträdes, skall han, därest medverkan
sker under utövandet av sådan verksamhet, straffas med böter eller vid
upprepade förseelser med böter eller fängelse i högst tre månader. Har den
skyldige rätt till försäljning eller utskänkning av rusdrycker, skall han efter
ett visst antal förseelser fråndömas denna rätt. På samma sätt straffas
den som medverkar till överträdelse av ifrågavarande förbud att använda
alkohol, såframt medverkan består i överlåtelse (utskänkning) av rusdrycker
mot eller utan vederlag.
Enligt den danska lagen om motorfordon gäller, att när en person på ett
offentligt utskänkningsställe förtärt spritdrycker, och värden eller hans ställföreträdare
vet eller med fog kan antaga, att han är förare av motorfordon,
samt personen på grund av spritförtäringen icke är i stånd att föra sådant
fordon på betryggande sätt, skall värden eller ställföreträdaren försöka att,
eventuellt genom tillkallande av polis, förhindra, att personen i sådant tillstånd
för eller försöker föra motorfordon. Underlåtenhet straffas med böter
eller vid försvårande omständigheter med fängelse.
Såsom framgår av redogörelsen ovan hava i den svenska rusdryckslagstiftningen
vissa bestämmelser meddelats i syfte att förebygga missbruk av spritdrycker.
Sålunda stadgas i 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker,
vilken förordning träder i kraft den 1 oktober 1938, att utskänkning
icke må äga rum till den som veterligen missbrukar starka drycker
eller är synbarligen berörd därav.
. Utskottet anser det givetvis vara ett samhällsintresse av synnerlig vikt att
främja nykterhet vid ratten. Utskottet är emellertid av den uppfattningen, att
den av motionären ifrågasatta lagstiftningen knappast skulle vara ett lämpligt
medel för att nå det avsedda syftet. Utskottet har icke funnit skäl föreligga
för riksdagen att i förevarande ämne göra någon framställning till
Kungl. Maj:t.
J. Övriga nied motionerna 1:177 och 11:329 möjligen avsedda
spörsmål.
I den mån motionerna I: 177 och II: 329 kunna anses röra andra spörsmål
än dem, som behandlats under de föregående avdelningarna, har utskottet
funnit motionerna icke böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 17.
Utskottet.
Utskottet.
3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottets hemställan.
Sid. 9‘.
Sid. 12.
Sid. 19.
Sid. 22.
Sid. 24.
Sid. 27.
Sid. 30.
Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,
A. beträffande frågan om alkoholförtäring före eller i
samband med färd med annat motorfordon än lättviktsmotorcykel:
att
motionerna I: 177 och II: 329 i nu ifrågavarande del
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
B. beträffande frågan om onykterhet vid förande av lättviktsmotorcykel
:
att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd;
C. beträffande frågan örn de omständigheter, som kunna
föranleda återkallelse av körkort:
1. att motionerna I: 16 och 11:23 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd; samt
2. att motionerna 1:177 och 11:329 i nu ifrågavarande
del icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
D. beträffande frågan örn betydelsen av laga kraft ägande
utslag rörande straffbelagd förseelse vid prövning av
fråga örn återkallelse av körkort på grund av förseelsen:
att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd;
E. beträffande frågan örn den tid, för vilken körkort kan
indragas:
att motionen 11:329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd:
F. beträffande frågan örn vissa underrättelser från polismyndighet
och nykterhetsnämnd till körkortsprövande myn-*
dighet:
1. att riksdagen, i anledning av motionen 11:329, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning rörande lämpligheten att vidtaga ytterligare
åtgärder med syfte att snabbt bringa en körkortsinnehavares
trafikföreseelser och alkoholmissbruk till den
körkortsprövande myndighetens kännedom; samt
2. att motionen 11:329 i nu ifrågavarande del, i den mån
den icke blivit beaktad genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
G. beträffande frågan om vissa underrättelser från länsstyrelse
till polismyndighet och nykterhetsnämnd:
1 Hänvisning till den sida i detta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
35
att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd;
H. beträffande frågan om ändringar i lagen den 20 juni Sid. 31.
1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker och
vin:
att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd;
I. beträffande frågan om åtgärder till motverkande av Sid. 33.
mo torf or donsför ares förplägande med rusdrycker:
att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt
J. beträffande övriga med motionerna 1:177 och II: 329 Sid. 33.
möjligen avsedda spörsmål:
att motionerna 1:177 och 11:329 i nu ifrågavarande del
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 februari 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder1, Tamm, Hagman-*, P. Sandström,
Heiding, Knut Petersson, Olof Carlsson* och Sten3;
från andra kammaren: herrar Österström4* Skoglund3, Pettersson i Hällbacken och
Sandström i Härnösand, fru Nordgren*, herrar Hermansson, Thorell5 och Gardell*, fröken
Hesselgren6 samt herr Holm*.
1 Ej närvarande vid behandlingen av punkten E.
2 Närvarande endast vid behandlingen av punkterna A, B. och G.—J.
3 i > > » » > C.—F. » >
4 > j > > » > A.—E.
6 > »> > >>A. och B.
6 > > > > > > F.—J.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilt yttrande
av herrar Norman och Linder samt fru Nordgren och fröken Hesselgren
i anslutning till utskottets uttalande (sid. 30 och 31) under avdelningen G
beträffande frågan örn vissa underrättelser från länsstyrelse till polismyndighet
och nykterhctsnämnd.
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Enligt vår uppfattning tala beaktansvärda skäl för att länsstyrelse skall
vara pliktig att underrätta vederbörande nykterhetsnämnd örn återkallelser
av körkort på grund av rattfylleri. En person, vilken fått sitt körkort indraget
av dylik anledning, torde i vanliga fall komma att efter indragningstidens
utgång ansöka örn körkortets återbekommande, respektive utfärdande
av nytt körkort. Då indragningstiden alltid måste utgöra minst sex månader,
skall vid dylik ansökan företes av polismyndighet efter nykterhetsnämndens
hörande utfärdat nykterhetsintyg. Med hänsyn härtill torde starka skäl tala
för att nykterhetsnämnden redan från indragningstidens början har sin uppmärksamhet
riktad på ifrågavarande person. — För en uppgiftsskyldighet
från länsstyrelse till nykterhetsnämnd talar även en annan omständighet.
Utskottet har under avdelningen F i sitt utlåtande ifrågasatt, att nykterhetsnämnd
skall vara pliktig att till körkortsprövande länsstyrelse anmäla åtminstone
de fall, då nämnden ansett sig böra vidtaga särskilda hjälpåtgärder
för en åt alkoholmissbruk hemfallen körkortsinnehavares rättelse eller
påkalla hans intagning å alkoholistanstalt. Enligt vår uppfattning synes
det rimligt och riktigt, att nykterhetsnämnd, som gjort dylik anmälan, erhåller
besked från länsstyrelsen om de åtgärder, vartill denna anmälan föranlett.
Då vi emellertid hava tagit för givet, att Kungl. Maj:t vid den av utskottet
under avdelningen F förordade utredningen beaktar de av oss här ovan berörda
frågorna, ha vi icke ansett erforderligt att reservationsvis hemställa,
att riksdagen matte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning jämväl rörande
dessa spörsmål.
Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
380448