Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

5

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1938 kl. 10 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1937 vid
dess tjugotredje sammanträde fattade beslut.

Genom en den 14 januari 1938 dagtecknad proposition, nr 45, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående de i nämnda protokoll
omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens konferens år
1937 vid dess tjugotredje sammanträde fattade besluten.

De ifrågavarande besluten utgöras av förslag till fyra konventioner samt sju
rekommendationer, nämligen rekommendationer angående internationell samverkan
i avseende å offentliga arbeten och angående nationell planering av
offentliga arbeten, konventioner angående minimiålder för barns användande
till industriellt arbete (reviderad 1937) och angående minimiålder för barns
användande till icke-industriellt arbete (reviderad 1937), rekommendation
angående minimiålder för barns användande till industriellt arbete i familjeföretag,
konventioner angående förkortning av arbetstiden inom textilindustrien
och angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien samt rekommendationer
angående säkerhetsföreskrifter, inspektion, samverkan till förekommande
av olycksfall och yrkesutbildning inom byggnadsindustrien.

Konventionsförslagen och rekommendationerna hava i propositionen grupperats
i fyra avdelningar, nämligen: 1. Offentliga arbeten; 2. Minimiåldern
för barns användande till arbete; 3. Arbetstidsförkortning inom textilindustrien;
samt 4. Arbetets säkerhet inom byggnadsindustrien. Utskottet kommer
att i framställningen här nedan följa denna indelning.

Beträffande lydelsen av konventionsförslagen och rekommendationerna
får utskottet hänvisa till de såsom bilaga (Bilaga A) vid propositionen fogade
översättningarna till svenska språket av originaltexterna till konferensens
beslut.

Den internationella arbetsorganisationens tjugotredje sammanträde hölls i
Geneve under tiden den 3—den 23 juni 1937. Antalet representerade stater
utgjorde 53, av vilka 39 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna.
Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation. I fråga örn
verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem av organisa -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

tionen skall vara förbunden att inom ett år eller vid förhinder på grund av
exceptionella förhållanden senast inom 18 månader från avslutandet av ett
konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och
konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av
andra åtgärder. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande eller örn ett konventionsförslag
icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters bifall,
skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon
vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Intill 1938 års början hava de föreliggande konventionsförslagen icke ratificerats
av någon stat.

1. Rekommendationerna (nr 50 och 51) angående offentliga arbeten.

I propositionen lämnas å sid. 3—7 redogörelse för rekommendationernas
bestämmelser, för den förberedande behandling, som desamma undergått,
samt för det yttrande, som delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet över dem avgivit. Härutinnan anhåller utskottet att få hänvisa
till propositionen. — Rekommendationerna vuono vid den slutliga omröstningen
i konferensens plenum enhällig anslutning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört:

De principer för de offentliga arbetenas anordnande, som innehållas i de
båda rekommendationerna angående offentliga arbeten, överensstämma i
allt väsentligt i avseende såväl å arbetenas tidsplanering som å sättet för
deras finansiering och den därmed förbundna penningpolitiken med dem,
som legat till grund för de senare årens svenska konjunktur- och arbetslöshetspolitik.
Man torde kunna säga, att den uppfattning, varpå rekommendationerna
bygga, i Sverige kommit till mera medveten och konsekvent
tillämpning än i de flesta andra länder.

Rekommendationen angående nationell planering av offentliga arbeten understryker
starkt angelägenheten av att åtgärder i syfte att dämpa konjunkturväxlingarna
genom offentliga arbetens tidsplanering och därmed sammanhängande
finanspolitiska åtgärder i tid förberedas, och därom torde
icke någon meningsskiljaktighet kunna råda. Jag hänvisar till bland annat
den inventering av arbeten, lämpliga att igångsätta för att motverka en kommande
depression, som utförts av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten,
samt till det i årets statsverksproposition bebådade förslaget till en
beredskapsbudget, avsedd att träda i kraft om en starkare försämring av
konjunkturläget skulle inträda.

De punkter i de båda rekommendationerna, som skulle kunna föranleda
särskilda åtgärder, äro dels de, som gälla samverkan med den internationella
kommission, som arbetsbyråns styrelse kan komma att upprätta, samt insändandet
till arbetsbyrån av statistiska och andra upplysningar rörande
offentliga arbeten, dels ock de, som avse det nationella organet för planering
och samordnande av de offentliga arbetena ävensom åtgärderna för
deras finansiering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

7

Enligt min mening böra strävanden till internationell samverkan på ifrågavarande
område på allt sätt stödjas från svensk sida. Det är uppenbart, att
möjligheterna att driva en effektiv konjunkturpolitik äro i hög grad beroende
av att i olika länder en så långt möjligt ensartad politik föres. I den
mån en internationell informations- och rådgivningsverksamhet av det slag,
som i den första rekommendationen föreslås, kan komma att medverka till ett
förenhetligande av konjunkturpolitiken i olika länder efter de allmänna riktlinjer,
som av arbetskonferensen uppdragits — givetvis med sådana modifikationer,
som kunna vara betingade av speciella förhållanden i varje särskilt
land — kunna också de framtida möjligheterna för den svenska konjunkturpolitiken
komma att gynnsamt påverkas. Det synes mig därför av vikt, att
Sverige blir företrätt i den internationella kommission, som i rekommendationen
förutsättes. —- Vad angår det statistiska uppgiftslämnandet beträffande
offentliga arbeten, kan anmärkas, att sådana allmänna uppgifter, som i rekommendationen
omtalas, utan svårighet kunna lämnas från svensk sida. I
fråga om den plan för uppgiftslämnandet, som nyssnämnda kommission
skall utarbeta, synes det angeläget, att specificeringen av uppgifterna icke
drives så långt, att däri komma att ingå detaljer, som sakna större betydelse
för bedömandet av förhållandena i stort.

Det i den andra rekommendationen föreslagna enhetliga organet eller,
alternativt, de två organen för samordnande av åtgärder, sammanhängande
med den nationella planeringen av de offentliga arbetena, skulle hava uppgifter,
som synas mycket vittgående och delvis oklart bestämda. Som delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet anmärkt, äro vissa
av de befogenheter, som i rekommendationen föreslagits tillkomma ifrågavarande
organ, sådana, att de knappast låta sig förena med grunderna för
vår statsförvaltning. De rena undersöknings- och informationsuppgifterna
på området torde naturligen falla under det nyupprättade konjunkturinstitutet.
Vissa av de uppmaningar, som innehållas i rekommendationens nu
ifrågavarande delar, synas värda beaktande, örn i framtiden administrativa''
förändringar beträffande de offentliga arbetenas bedrivande finnas påkallade.

Utskottet har intet att erinra emot vad föredragande departementschefen
i nu berörda hänseenden anfört.

2. Konventionsförslagen (nr 59 och 60) saint rekommendationen (nr 52)
angående minimiålder för barns användande till arbete.

Beträffande konventionsförslagens och rekommendationens bestämmelser,
gällande svensk lagstiftning i fråga örn de spörsmål, som i dem behandlas,
sakens förberedande behandling samt innehållet i det yttrande, som delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i ämnet avgivit får
utskottet hänvisa till den redogörelse, som lämnats å sid. 8—11 i propositionen.
— Vid den slutliga omröstningen röstade de svenska regert ngsombudcn
för konventionsförslaget angående minimiålder för barns användande
till industriellt arbete med reservation beträffande möjligheten av ratifikation
från svensk sida, men avhöllo sig från deltagande i voteringarna örn
det andra konventionsförslaget samt rekommendationen.

Utskottet.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Departementschefen har i propositionen anfört:

Det största hindret för anslutning från svensk sida till konventionsförslaget
angående minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete
synes mig utgöras av den alltför rigorösa begränsning av möjligheterna till
undantag i fråga örn sådant arbete av lättare art, som göres i ifrågavarande
konventionsförslag. Detta konventionsförslag kan jag därför icke förorda
till ratificering.

I fråga om konventionsförslaget rörande minimiålder för barns användande
till industriellt arbete föreligga även, liksom tidigare beträffande det ursprungliga
konventionsförslaget, vissa örn än mindre hinder för ratifikation,
vilka sammanhänga med konstitutiva drag i den svenska arbetarskyddslagen,
såsom i fråga om tillämpligheten på familjeföretag. Då anledningen till
de föreliggande revisionsförslagen, ungdomsarbetslösheten, icke för närvarande
kräver särskilda åtgärder i Sverige, torde frågan örn ratifikation lämpligen
kunna anstå, till dess en allmän revision av arbetarskyddslagen kommer
till stånd. Jag har under övervägande frågan om att igångsätta en sådan
revision. Av enahanda skäl, som nyss anförts, anser jag, att den till konventionsförslagen
fogade rekommendationen angående minimiålder för barns
användande till industriellt arbete i familjeföretag icke för närvarande bör
giva anledning till åtgärder i vårt land.

Utskottet. Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att konventionsförslaget angående minimiålder för barns användande till
icke-industriellt arbete icke bör ratificeras, att med ratifikation av konventionsförslaget
rörande minimiålder för barns användande till industriellt
arbete bör anstå samt att ifrågavarande rekommendation icke för närvarande
bör giva anledning till åtgärder från svensk sida.

3. Förslaget till konvention (nr 61) angående förkortning av arbetstiden
inom textilindustrien.

I proposition nr 15 till 1936 års riksdag förordades ratifikation av ett då
föreliggande förslag till principkonvention angående arbetstidens förkortning
till fyrtio timmar i veckan. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande
nr 19) uttalade emellertid riksdagen, att riksdagen för sin del ansåge,
att ratifikation av konventionsförslaget icke borde äga rum.

Vid innevarande års riksdag har herr Brädefors m. fl. i motionen II: 206
yrkat, att riksdagen måtte i princip uttala sin anslutning till artikel 1 i nämnda
principkonvention, samt att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen
hemställa örn förslag till nästa års riksdag angående sådan förändring av arbetstidslagen
att »fyrtio timmars arbetsvecka får laglig kraft». Utskottet, som
behandlat motionen i sitt denna dag avgivna utlåtande nr 14, har däri hemställt,
att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Nu föreliggande konvention ingår i den serie av specialkonventioner för
olika industrier, vilka inom ramen av nyssnämnda principkonvention skola i
detalj giva bestämmelser örn arbetstidens förkortning inom särskilda industrier
under hänsynstagande till de speciella förhållandena på respektive ar -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

9

betsområden. I ingressen till konventionsförslaget hänvisas även till nämnda
principkonvention och den däri angivna grundsatsen örn fyrtio timmars arbetsvecka
med upprätthållande av arbetarnas levnadsstandard.

I propositionen har (sid. 12—14) lämnats redogörelse för gällande bestämmelser
i hithörande svensk lagstiftning samt för innehållet i förslaget och det
utlåtande, som delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
däröver avgivit. Härutinnan anhåller utskottet att få hänvisa till propositionen.

I proposition nr 15 till 1936 års riksdag och proposition nr 56 till 1937 års
riksdag hava lämnats utförliga redogörelser för den behandling, som dels den
allmänna frågan om arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan, dels
frågorna om specialkonventioner för arbetstidsförkortning inom särskilda
industrier, till vilka den nu föreliggande konventionen ansluter sig, undergått
inom internationella arbetsorganisationen. Från svensk sida har städse hävdats
som förutsättningar för anslutning till internationella regleringar på detta
område, dels att arbetstidsförkortningen kunde genomföras under bevarande
av arbetarnas levnadsstandard, dels ock att motsvarande åtgärder vidtoges av
vårt lands mera betydande konkurrenter å världsmarknaden. Vidare har
framhållits, att arbetsmarknadsläget i Sverige icke vore sådant, att arbetstidsförkortning
vore påkallad med hänsyn till syftet att motverka arbetslösheten.
Dessa skäl hava även anförts i svenska regeringens svar å arbetsbi--råns hösten 1936 utsända frågeformulär rörande textilindustrien.

Ä internationella arbetskonferensens sammanträde år 1937 avhöllo sig de
svenska regeringsombuden enligt erhållna instruktioner från att deltaga i omröstningarna
angående arbetstidens förkortning inom textilindustrien.

Rörande det nu ifrågavarande konventionsförslaget har departementschefen
anfört:

Av de skäl, vilka i tidigare sammanhang, som angått frågan om fyrtiotimmarsveckans
genomförande inom särskilda industrier, anförts mot anslutning
från svensk sida till specialkonventionerna rörande arbetstidsförkortning,
hava vissa under det senaste året icke försvagats utan stärkts av den
pågående högkonjunkturen. Med hänsyn härtill och till att textilindustrien
är en av de industrier, beträffande vilka inverkan av arbetstidsförkortning på
konkurrensförhållandena gentemot utlandet kräver särskilt beaktande, anser
jag mig icke för närvarande kunna förorda ratifikation av föreliggande konventionsförslag.

Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra, att internationella arbetsbyråns
styrelse på given anledning å dagordningen för den innevarande år
sammanträdande konferensen uppfört frågan örn utsträckande av arbetstidens
förkortning till alla slag av ekonomisk verksamhet, som icke täckas avredan
antagna konventioner (internationella arbetsbyråns »Official Bulletin»
vol. XXII nr 4 sid. 175).

Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att föreliggande konventionsförslag icke för närvarande bör ratificeras.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. .9 sami. 2 avd. Nr 14—15. 2

Utskottet.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

4. Förslaget till konvention (nr 62) angående säkerhetsföreskrifter i
byggnadsindustrien samt rekommendationerna (nr 53—56) angående
säkerhetsföreskrifter, inspektion, samverkan till förekommande av
olycksfall och yrkesutbildning inom byggnadsindustrien.

Konventionsförslaget angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien
syftar till att standardisera minimiföreskrifter rörande säkerhetsanordningar
för arbetare inom byggnadsindustrien beträffande ställningar och lyftanordningar.
Med hänsyn till skiftande tekniska betingelser och sedvänjor i olika
länder hava i konventionen intagits endast vissa allmänt formulerade principer,
vilkas praktiska utformning kan tänkas i vissa hänseenden växla i olika
länder. Till ledning för den praktiska utformningen har konventionsförslaget
kompletterats med en rekommendation, vars sakligt viktigaste del är ett
såsom bilaga till rekommendationen fogat typreglemente, avsett som norm
för de detaljerade föreskrifter, i vilka i varje särskilt land konventionens allmänna
föreskrifter skola preciseras.

Beträffande innehållet i konventionsförslaget och rekommendationerna utöver
vad ovan angivits, gällande svenska bestämmelser, sakens förberedande
behandling samt det av delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet i förevarande ämnen avgivna yttrandet lämnas å sid. 15—17 i
propositionen en redogörelse, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

Departementschefen har rörande nu behandlade delar av propositionen
anfört:

Lika med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
anser jag, att man med tillfredsställelse bör hälsa det nu tagna internationella
initiativet till förbättring av arbetets säkerhet inom byggnadsindustrien.
Jag är ock ense med delegationen därutinnan, att hela komplexet av härmed
sammanhängande frågor bör göras till föremål för utredning, avseende
främst tillämpligheten av konventionsförslagets och det därmed korresponderande
typreglementets bestämmelser men även de frågor rörande inspektion
samt samverkan till förebyggande av olycksfall och yrkesutbildning,
som innehållas i de senare rekommendationerna. I avvaktan på resultatet av
en sådan utredning torde frågan om ratifikation av konventionsförslaget få
tillsvidare anstå.

Utskottet. Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att frågan om ratifikation av det nu ifrågavarande konventionsförslaget bör
tillsvidare anstå. Emot departementschefens uttalanden rörande de därmed
sammanhängande rekommendationerna har utskottet intet att erinra.

Under åberopande av vad i det föregående (sid. 7, 8, 9 och 10) anförts
får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition måtte
i skrivelse till Kungl. Majit meddela,

1. att riksdagen icke har något att erinra mot vad föredragande
departementschefen i det vid propositionen fogade stats -

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

rådsprotokollet uttalat angående de åtgärder, som skulle
kunna föranledas av rekommendationerna (nr 50) angående
internationell samverkan i avseende å offentliga arbeten och
(nr 51) angående nationell planering av offentliga arbeten;

2. att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande
departementschefens uppfattning,

a) att förslaget till konvention (nr 59) angående minimiålder
för barns användande till industriellt arbete icke för
närvarande bör ratificeras;

b) att förslaget till konvention (nr 60) angående minimiålder
för barns användande till icke-industriellt arbete icke
bör ratificeras; ävensom

c) att rekommendationen (nr 52) angående minimiålder
för barns användande till industriellt arbete i familjeföretag
icke för närvarande bör giva anledning till åtgärder från
svensk sida;

3. att riksdagen för sin del i likhet med föredragande departementschefen
anser, att ratifikation av förslaget till konvention
(nr 61) angående förkortning av arbetstiden inom
textilindustrien icke för närvarande bör äga rum; samt

4. a) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande
departementschefens uppfattning, att förslaget till
konvention (nr 62) angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien
icke för närvarande bör ratificeras; ävensom

b) att riksdagen för sin del icke har något att erinra mot
föredragande departementschefens uttalanden rörande de åtgärder,
som kunna föranledas av rekommendationerna (nr
53—56) angående säkerhetsföreskrifter, inspektion, samverkan
till förekommande av olycksfall samt yrkesutbildning
inom byggnadsindustrien.

Stockholm den 25 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Hagman*, P. Sandström, Knut Petersson,
Västberg, Wistrand och John Gustavson;

från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Hallagård*, Sandström
i Härnösand, Hermansson och Thorell, fröken nesselgren samt herr Holm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.